description stringlengths 2 4.37k | headword stringlengths 0 45 |
|---|---|
A är den första bokstafven i det vanliga europeisk-latinska alfabetet. Dess äldsta kända, semitisk-moabitiska, form är [*]; äldre grekiska alfabet hafva mest [*] eller [*], men äfven A; i italiska inskrifter (latinska och etruskiska) finnas [* * * A], hvilken sista form efter hand blef förhärskande. Från en yngre form,... | A |
Som a-ljud uppfattas flera vokaler. Så vokalen i sv. hatt och sv. hat, hvilka båda vokaler bildas genom höjning af bakre delen af tungan och utan egentligt deltagande af läpparna. Vokalen i hat kallas vanligen »slutet a», den i hatt »öppet a». Som a-ljud uppfattas vidare vokalen i eng. but, luck, hvilken lär skilja sig... | |
Det indo-europeiska urspråket egde både kort och långt a-ljud. Det förra har i de germanska språken icke blott bevarats (t. ex. lat. vadere, sv. vada), utan äfven fått ett betydligt ökadt område därigenom, att det indo-europeiska korta o-ljudet i de germanska språken öfvergått till a (t. ex. lat. quod, sv. hvad). Därem... | |
Rebmann och Krapf 1848 och bestegs till 4,236 m. af v. d. Decken 1861 och 1862, af New 1871 till snögränsen. 1906 besöktes K. af en svensk expedition under prof. Yngve Sjöstedt, och dess vetenskapliga resultat ha bearbetats af flera fackmän i ett stort vetenskapligt verk. Litt.:’ v. d. Decken, "Reisen in Ost-Afrika" (1... | |
Kilimane [ki-]. Se Quelimane. | Kilimane |
Kilinski [kilin-], Jan, polsk patriot, f. 1760, d. 1819, uppfostrades i skomakaryrket, flyttade från provinsen Posen till Warschau, där han blef medlem af Koéciuszkos provisoriska nationalregering. Då preussarna 1794 belägrade Warschau, deltog K. som öfverste kraftigt i försvaret. Efter stadens eröfring af ryssarna för... | Kilinski |
Kiljander [kil-]. 1. Karl Mårten K., finsk öfversättare, f. 1817 i Kaavi, Kuopio län, d. 1879, blef 1838 student i Helsingfors, 1842 prästvigd och 1866 kyrkoherde i Nilsiä samt var 1870-73 och från 1876 till sin död assessor vid domkapitlet i Kuopio. K. var en känslofull och poetisk natur, hvilken redan som gymnasist i... | Kiljander |
Kilkee [ki’lki], hafsbadort i irländska grefsk. Clare, vid Moorebay af Atlantiska hafvet. 1,556 inv. (1891). J. F. N. | Kilkee |
Kilkenny [kilke’ni]. 1. Grefskap i södra Irland, prov. Leinster, ligger mellan floderna Barrows och Suirs nedre lopp samt genomflytes af den förras biflod Nore. 2,072 kvkm. 79,159 inv. (1901). 1841 hade K. 202,746 inv. Landet är till största delen bergigt, i hög grad bördigt och rikare på stenkol än något annat grefska... | Kilkenny |
lossa W. E-n. | |
Hufvudstad i nämnda grefskap, vid Nore, är säte för en protestantisk och en katolsk biskop (af Ossory) samt består af den egentliga staden 1. Englishtown (omkring ett på en klippa vid floden liggande, markisen af Ormonde tillhörigt slott) och Irishtown, hvilka fordom voro två skilda städer. I den sistnämnda stadsdelen ... | |
Kilkenny-stadgan [kilke’ni]. Se Irland, sp. 859. | Kilkenny-stadgan |
Kilkoppel, skogsv.j ett bomsmide, bestående af två kilformiga järnsprintar förenade med en liten kätting (se fig.). Kilkopplet, som är ett af våra allmännast förekommande tillfälliga flottnings-smiden, användes för att fasthålla två stockar i en flottled vid hvarandra. Sprintärna slås in i resp. stockändar, som genom k... | Kilkoppel |
Kil l al a [kilä’18 1. ki’lelä], hamnstad i irländska grefsk. May o (Connaught), vid en stor vik af Atlantiska hafvet. Omkr. 600 inv. Säte för en katolsk biskop och förr äfven för en protestantisk. Det protestantiska stiftet är nu sammanslaget med Tuam. (J. F. N.) | Kil l al a |
Killaloe [kilelö’], stad i irländska grefsk. Clare (Munster), vid Shannons utlopp ur Lough Derg. 885 inv. (1901). Säte för en katolsk och en protestantisk biskop. Stort lax- och forellfiske. K. var förr konungariket Munsters hufvudstad. (J. F. N.) | Killaloe |
Killarney [kilärni], stad i irländska prov. Munster, grefsk. Kerry, 2 km. ö. om Lough Leane. 5,656 inv. (1901). K. är bekant genom de för sin naturskönhet af turister mycket besökta och af skalderna besjungna tre Killarney-sjöarna, af hvilka den öfre (Upper lake, 174 har) är om-gifven af branta klippor och medelst en s... | Killarney |
Kille, vanliga namnet i Sverige på cambio (kamfio), liksom på två af de 42 kort, hvarmed det spelas (det högtidliga namnet är Harlekin). Flera andra af korten, t. ex. Kucku, Kavall, Värdshus, Blaren, bära särskilda namn och ha inga motsvarigheter i den vanliga kortleken. | Kille |
Killiecrankie [kilikrärnki], pass i Grampianbergen i skotska grefsk. Perth, vid Tays biflod Tummel, bekant genom den seger, som de jakobitiske högskottarna under Graham of Claverhouse där vunno öfver Vilhelm III:s trupper under Mackay 27 juli 1689. (J. F. N.) | Killiecrankie |
Killing (eg. kidling, dim. af det föråldrade kid), get-unge. Se Getsläktet. | Killing |
Killingeholmen, i Korpo ström i åländska skärgården. I april 1808 hade ryssarna å K. uppkastat en skans, som 28 maj förstördes af manskap från svenska skärgårdsflottan. L. Wrson M. | Killingeholmen |
Ord, som saknas under K, torde sökas under C. | |
numera på cheferna för postverkets distriktsförvaltningar, postdirektionerna (se d. o.). | |
Postdistrikt. Se Postdirektioner. | Postdistrikt |
Postelev (under första proftiden postelevaspirant), postv., benämnes den, som af Generalpoststyrelsen medgetts tillträde till sådan postelevkurs, som styrelsen i mån af behof eger anordna och hvars nöjaktiga genomgående utgör villkor för anställning som extra postexpeditör. Till postelevaspirant antages endast den, som... | Postelev |
Postelevkurs. Se Postelev. | Postelevkurs |
Postelsia, bot. Se Alger, fig. 4 B, och Laminariaceæ. | Postelsia |
Postels projektion. Se Kartprojektion, sp. 1176. | Postels projektion |
Postera, ställa ut på vakt. Se Post, krigsv. | Postera |
Poste restante [sv. uttal påst resta’ŋt], postv., är den franska (väl ock den ursprungligaste och i internationella postutväxlingen allmännaste) ordformen för den anteckning på postförsändelses omslag, genom hvars anbringande afsändaren tillkännager sin önskan, att försändelsen skall på adresspostanstalten tillhandahål... | Poste restante |
Postering. Se Post, krigsv. | Postering |
Posteriora, lat., bakdel, stjärt. | Posteriora |
Postexistens (af lat. post, efter, och exsistere, uppstå), tillvaron efter döden, en kommande lifsform. | Postexistens |
Postexpeditioner, en i sammanhang med öppnandet på landsbygden 1849 af en del mindre postkontor för dessa införd särbenämning, som fr. o. m. 1882 afskaffades, hvarvid kontorsföreståndarnas titel – postexpeditörer – utbyttes mot den vanliga af postmästare. Samtidigt blefvo de förutvarande "kontorsskrifvarna" och "resepo... | Postexpeditioner |
Postexpeditör, postv. Postexpeditörer och innehafvare af närmast högre tjänstegrad, förste postexpeditörer, bilda det öfvervägande flertalet af posttjänstemännen i exklusiv mening (jfr Poststaten). De utgöra likaså stamtruppen i Posttjänstemännens förening, hvars organ är tidskriften "Svenskt postarkiv". R. L-n. | Postexpeditör |
Postfartyg, postv., närmast benämning på postverket tillhörigt fartyg, sedan använd jämväl på fartyg, med hvilket, efter öfverenskommelse med vederbörande rederi, regelbunden postbefordran anordnats. Före ångans tillgodogörande som drifkraft för sjögående farkoster befordrades post sjöledes i stor utsträckning med s. k... | Postfartyg |
Post festum, lat., efter festen, sedan det bästa af kalaset är förbi, för sent. | Post festum |
Postflagga, postv. På postverkets byggnader samt på postförande fartyg – kronans såväl som enskildas – fördes ända till utgången af 1908, då lagen af 22 juni 1906 angående rikets flagga trädde i slutgiltig tillämpning, en särskild postflagga. Dennas form och utseende växlade. Länge var den lika med svenska örlogsflagga... | Postflagga |
Postfloral, bot., säges om bildningar och företeelser, som uppträda efter blomningen. Motsats: prefloral. | Postfloral |
Postfloration, Öfverblomning, bot., blommornas, särskildt hyllets, förhållande efter blomningens afslutande, hvarigenom skydd beredes åt det växande fruktämnet. Som exempel kunna nämnas sammanslutning af foderbladen eller foderflikarna efter kronans affallande (t. ex. hos Antirrhinum, se fig.) och ändrad riktning af bl... | Postfloration |
Postfloration (bilden t. h.) hos Antirrhinum majus | |
(något förstorad). | |
Postfrankeringsmaskiner, postv. Vid massinlämning af för samtidig postbefordran afsedda bref eller brefkort, affärscirkulär eller liknande försändelser är frimärkningen, styckevis och för hand verkställd, en ytterst besvärlig och tidsödande procedur. Detta förhållande har ledt tanken på mekaniska hjälpmedel för postför... | Postfrankeringsmaskiner |
Ordet begagnas äfven som benämning för de kärl af olika slag och växlande former, i hvilka askan efter de brända liken förvarades i grafvarna. Sådana urnor (askurnor, grafurnor) ha form än af slutna eller öppna krukor, än af små hus (se Bronsåldern, fig. å sp. 272), än af ett människohufvud (se illustrationssida II til... | |
Urne, dansk adelssläkt, som omtalas redan under 1300-talet och utslocknade 1903. – 1. Lave U., f. 1468, d. 29 april 1529, var biskop i Roskilde från 1513 och som sådan tillika rikets kansler. Han var doktor i kyrkorätt och visade stort nit för vetenskaperna samt medverkade till utgifningen af Saxos Danmarks historia 15... | Urne |
Urnegraf, arkeol. Se Järnåldern, sp. 457. | Urnegraf |
Urnehoved, i Bjelderups socken, s. v. om Aabenraa. Här hölls under medeltiden (till 1524) Sönderjyllands landsting och hyllades konungarna. Konung Erik Emune mördades 1137 på Urnehoveds ting. E. Ebg. | Urnehoved |
Urner-loch [or-]. Se Teufelsbrücke. | Urner-loch |
Urnes, Norges äldsta stafkyrka, i Sogn, vid Lysterfjorden, uppförd omkr. 1100, tillhör sedan 1881 Fortidsmindesmerkeforeningen. | Urnes |
Urnjurar, anat. Se Njurar. | Urnjurar |
Urnordiska språket. Se Nordiska språk, sp. 1318. | Urnordiska språket |
Urobilin, kem., ett färgämne, som förekommer i urin i form af motsvarande färglösa kromogen (jfr d. o.), urobilinogen, hvilket vid inverkan af ljus och luft öfvergår i urobilin. Vid en del sjukdomar eller efter intagning af vissa läkemedel innehåller urinen färdigbildadt urobilin. Detta utgör ett amorft, brunrödt, i va... | Urobilin |
Urobilinuri, med., utsöndring genom urinen af färgämnet urobilin (se d. o.). | Urobilinuri |
Uroceridæ, zool. Se Trästeklar. | Uroceridæ |
Urocystis, bot. Se Sot, bot., sp. 445, Tilletiaceæ och Ustilagineæ. | Urocystis |
Urodela, zool. Se Amfibier, sp. 828–829. | Urodela |
Uroferin, kem. farm., teobromin-litium, som i förening med salicylsyra eller bensoesyra används i dos af 3–4 gr. om dagen som urindrifvande medel. Preparaten uroferinum salicylicum och u. benzoicum äro hvita, i vatten lätt lösliga pulver. Se Diuretica och Teobromin. C. G. S. | Uroferin |
Urogenitalorganen, Urogenitalsystemet, anat., benämningar, under hvilka urin- och könsorganen (genitalierna) sammanfattas. Benämningen har sitt berättigande dels från embryologisk och komparativt anatomisk synpunkt, i det att dessa organsystem vid sin anläggning under embryonallifvet och sitt förhållande genom djurseri... | Urogenitalorganen |
Urogenitaltuberkulos, med. Se Tuberkulos, sp. 244 | Urogenitaltuberkulos |
Urokloralsyra, i kroppen uppkommen förbindelse mellan kloralhydrat och glykuronsyra. Se Sömnmedel, sp. 223. | Urokloralsyra |
Urol [-rål]. Se Kinasyra, sp. 79. | Urol |
Uromastix, zool. Se Agamidæ, sp. 323. | Uromastix |
Urometer (af grek. uron, urin, och metron, mått), en apparat för att bestämma urinens specifika vikt. Den grundar sig på principen för volumetern. J. E. J–n. | Urometer |
Uromyces, bot. Se Rost 1. | Uromyces |
Uropeltidæ, zool. Se Ormarna, sp. 919. | Uropeltidæ |
Uropoda, zool. Se Gamasidæ. | Uropoda |
Uropsilus, zool. Se Mullvadartade däggdjur, sp. 1299. | Uropsilus |
Uropygi, zool. Se Gisselskorpionerna. | Uropygi |
Urosin, farm. med. Se Kinasyra, sp. 79, och Litiumsalter, sp. 790. | Urosin |
Urosj, serbiska konungar. Se Serbien, sp. 143–144. | Urosj |
Uroskopi (af grek. uron, urin, och skopein, se), urinundersökning. | Uroskopi |
Urotoxin (af grek. uron, gift, och toxin, se d. o.), med., ett hufvudsakligen inom den franska medicinen användt uttryck för de i urinen befintliga och med densamma ur kroppen utsöndrade giftiga ämnena, hvilka delvis ännu till sin kemiska natur äro okända. Urinens giftighet upptäcktes af de franske forskarna Vauquelin ... | Urotoxin |
klosteranläggning eller hemvist för munkarna, "Eskilstunabröderna", beläget på Helgeandsholmen utanför det dåtida Stockholm (nuv. Staden inom broarna). Klostret i Eskilstuna erhöll nämligen 1334 af konung Magnus Eriksson en tomt på nämnda holme, sedermera kallad Munkagården, hvarest äfven äldre personer fingo mot afgif... | |
Stockholmskollegiet, en ofta förekommande benämning på den högskola, som Johan III 1576 inrättade i det forna gråmunkeklostret på Riddarholmen i Stockholm. Se vidare Collegium regium (äfven i Suppl.). | Stockholmskollegiet |
Stockholms konstförening. Se Konstföreningen i Stockholm. | Stockholms konstförening |
Stockholms kvinnliga studentförening, i hvilken inträde kan förvärfvas af hvarje kvinnlig studerande vid någon af högskolorna i Stockholm, bildades 1912 och räknar f. n. (1917) omkr. 80 ledamöter (från Stockholms högskola, Karolinska institutet, Farmaceutiska institutet och Tandläkarinstitutet). Årsafgiften är 2 kr. | Stockholms kvinnliga studentförening |
Stockholms köpmannaförening. Se Köpmannaförening. | Stockholms köpmannaförening |
Stockholms köpmansklubb. Se Köpmansklubb | Stockholms köpmansklubb |
Stockholms lyceum, högre fullständigt läroverk, öppnades 1839 af akademiadjunkten K. O. Ramström (se denne), som af 1844 års riksdag uppmuntrades med en gratifikation af 3,500 rdr b:ko. Ramström öfverlät 1 jan. 1851 ledningen åt doktorerna K. J. Bohman (se denne) och O. von Feilitzen (se d. o. 3), hvilka innehade den t... | Stockholms lyceum |
Stockholms län omfattar östra delarna af Uppland och Södermanland och är (hvad fastlandet beträffar) beläget mellan 58° 48’ och 60° 26’ n. br. samt 0° 45’ v. lgd och 1° 2’ ö. lgd från Stockholms observatorium. Det gränsar i n. till Bottniska viken, i ö. till Södra Kvarken, Ålands haf och Östersjön, i s. till Östersjön ... | Stockholms län |
djäfvul, af lat. diabolus); dels och i synnerhet genom att a blef å icke blott i alla de fall, då det af gammalt var långt (t. ex. åt, af fnsv. at, ty. ass, lat. edi), utan äfven då gammalt kort a förlängdes före vissa konsonantgrupper, nämligen ld, rd, rt (före vokal), ng (i svenskan, men icke i danskan) och nd (i dan... | |
Urspr. och ända till fram emot 11:te årh. var A äfven det musikaliska alfabetets första bokstaf, men i vår nuvarande diatoniska skala är det sjätte tonen. Efter den internationella kongressen i Wien 1885 för stämtonens fastställande har allmänt börjat införas den af Franska akademien 1858 bestämda normalhöjden för etts... | |
Såsom symboliskt tecken har A en vidsträckt användning och betyder då i allmänhet det första eller det främsta. Så betecknar A på ett mynt, att det blifvit slaget på landets förnämsta myntningsort, t. ex. på ett franskt: Paris. I Lloyd’s Register är A tecknet för ett fartyg af första klassen, hvarvid A1 betyder, att de... | |
A, latinsk preposition. Se Ab. | A |
À, fr. (lat. ad), för, till: t. ex. à 50 öre metern; för 5 à 6 år sedan. | À |
Aa (utt. ā; Ach l. Aach, af fty. aha, vatten, flod; lat. aqua; sv. å), namn på en mängd floder i Frankrike, Tyskland, Schweiz och europeiska Ryssland. – Det är detta Aa, som framträder i ändelsen af sådana namn som t. ex. Fulda (Fuldaha). | Aa |
aa l. āā, på recept, förkortning för ana (se d. o.). | aa |
a. a., förkortning af lat. ad acta. Se Acta. | a. a. |
A A A., förkortning för Amalgam (se d. o.). | A A A. |
Aabenraa [åbenrå], ty. Apenrade, stad i Schleswig (Slesvig), vid en smal vik af Östersjön, Aabenraafjorden. Omkr. 6,000 inv. Skeppsbyggeri. Betydlig handelsflotta. Hafsbadort. God, rymlig hamn. Handel med kreatur, i synnerhet med hästar. Staden har under de sista 30 åren varit alldeles stillastående med afseende på fol... | Aabenraa |
A. a. C., förkortning för Anno ante Christum natum (lat.), året före Kristi födelse. | A. a. C. |
Aach. Se Aa. | Aach |
Aachen [ak-]. 1. Regeringsområde i preussiska Rhenprovinsen, 4,155 kvkm. med 614,964 inv. (1900). | Aachen |
2. (Lat. Aquisgranum, fr. Aix-la-Chapelle) Hufvudort i nyssnämnda område, vid den lilla ån Worm l. Wurm, nära gränsen till Holland och Belgien. 135,245 inv. (1900), däraf öfver 120,000 katoliker. A. är en af Tysklands äldsta historiska städer. Redan romarna kände dess hälsokällor, och ännu finnas där kvarlefvor af rome... | |
Af ännu större betydelse än baden är numera | |
Ö är den tjuguåttonde - eller, ifall V och W räknas hvart för sig, den tjugunionde - och sista bokstafven i det svenska alfabetet. Liksom ä-tecknet utgått från en kombination af a och e, så leder ö-tecknet sitt ursprung från en kombination af o och e. Den ursprungliga diftongen oi, oe tecknades i lat. urspr. med dessa ... | Ö |
Ljudet ö uppvisar i sv. tre olika nyanser: 1) Det slutna svenska ö-ljudet i sjö, röd, föda, möta o. d. är en hög, spänd, labialiserad vokal med samma artikulationsställe som e. Väsentligen samma ljud är det franska ö-ljudet i jeu, veut, voeu o. d., liksom ock det da.-no. i dø, sød o. d. Det tyska långa ö-ljudet hör när... | |
Tryckt den 30/6 22 | |
samma ljud förekommer - något längre fram artikuleradt, t. ex. höhe. 2) Det öppna svenska ö-ljudet är däremot lågt och har samma artikulationsställe som det normala ä, t. ex. slött (till slö), födt (till föda), höja, högst, lögn. Hit hör väsentligen också det franska korta ö-ljudet, t. ex. i peuple, seul o. d., samt vä... | |
Det indoeuropeiska urspråket egde, såvidt man kan sluta af de särskilda språkfamiljerna, inga vokaler, som lämpligen kunna karakteriseras som ö-ljud. De ariska språken ha icke heller sedan skaffat sig ö-ljud, såvida man icke vill betrakta det ljud, som i vissa nyindiska dialekter (särskildt hindi) utvecklats ur det san... | |
De svenska ö-ljuden ha i allmänhet följande |
End of preview. Expand in Data Studio
- Downloads last month
- 2