paragraph stringlengths 1 27k |
|---|
A är den första bokstafven i det vanliga
europeisk-latinska alfabetet. Dess äldsta kända,
semitisk-moabitiska, form är [*]; äldre grekiska
alfabet hafva mest [*] eller [*], men äfven A;
i italiska inskrifter (latinska och etruskiska)
finnas [* * * A], hvilken sista form efter hand blef
förhärskande. Från en yngre form,... |
Som a-ljud uppfattas flera vokaler. Så vokalen i sv.
hatt och sv. hat, hvilka båda vokaler bildas genom
höjning af bakre delen af tungan och utan
egentligt deltagande af läpparna. Vokalen i hat
kallas vanligen »slutet a», den i hatt »öppet a». Som
a-ljud uppfattas vidare vokalen i eng. but, luck,
hvilken lär skilja sig... |
Det indo-europeiska urspråket egde både kort
och långt a-ljud. Det förra har i de germanska
språken icke blott bevarats (t. ex. lat. vadere,
sv. vada), utan äfven fått ett betydligt ökadt område
därigenom, att det indo-europeiska korta o-ljudet i de
germanska språken öfvergått till a (t. ex. lat. quod,
sv. hvad). Därem... |
djäfvul, af lat. diabolus); dels och i synnerhet genom
att a blef å icke blott i alla de fall, då det af
gammalt var långt (t. ex. åt, af fnsv. at, ty. ass,
lat. edi), utan äfven då gammalt kort a förlängdes
före vissa konsonantgrupper, nämligen ld, rd, rt (före
vokal), ng (i svenskan, men icke i danskan) och nd
(i dan... |
Urspr. och ända till fram emot 11:te årh. var A
äfven det musikaliska alfabetets första bokstaf,
men i vår nuvarande diatoniska skala är det sjätte
tonen. Efter den internationella kongressen i Wien
1885 för stämtonens fastställande har allmänt
börjat införas den af Franska akademien 1858
bestämda normalhöjden för etts... |
Såsom symboliskt tecken har A en vidsträckt användning
och betyder då i allmänhet det första eller det
främsta. Så betecknar A på ett mynt, att det blifvit
slaget på landets förnämsta myntningsort, t. ex. på
ett franskt: Paris. I Lloyd's Register är A tecknet
för ett fartyg af första klassen, hvarvid A1 betyder,
att de... |
A, latinsk preposition. Se Ab.
|
À, fr. (lat. ad), för, till: t. ex. à 50 öre metern;
för 5 à 6 år sedan.
|
Aa (utt. ā; Ach l. Aach, af fty. aha, vatten,
flod; lat. aqua; sv. å), namn på en mängd floder
i Frankrike, Tyskland, Schweiz och europeiska
Ryssland. -- Det är detta Aa, som framträder i ändelsen
af sådana namn som t. ex. Fulda (Fuldaha).
|
aa l. āā, på recept, förkortning för ana (se d. o.).
|
a. a., förkortning af lat. ad acta. Se Acta.
|
A A A., förkortning för Amalgam (se d. o.).
|
Aabenraa [åbenrå], ty. Apenrade, stad i
Schleswig (Slesvig), vid en smal vik af
Östersjön, Aabenraafjorden. Omkr. 6,000
inv. Skeppsbyggeri. Betydlig
handelsflotta. Hafsbadort. God, rymlig hamn. Handel
med kreatur, i synnerhet med hästar. Staden har under
de sista 30 åren varit alldeles stillastående med
afseende på fol... |
A. a. C., förkortning för Anno ante Christum natum
(lat.), året före Kristi födelse.
|
Aach. Se Aa.
|
Aachen [ak-]. 1. Regeringsområde i preussiska
Rhenprovinsen, 4,155 kvkm. med 614,964 inv. (1900).
|
2. (Lat. Aquisgranum, fr. Aix-la-Chapelle) Hufvudort
i nyssnämnda område, vid den lilla ån Worm l. Wurm,
nära gränsen till Holland och Belgien. 135,245
inv. (1900), däraf öfver 120,000 katoliker. A. är
en af Tysklands äldsta historiska städer. Redan
romarna kände dess hälsokällor, och ännu finnas där
kvarlefvor af rome... |
Af ännu större betydelse än baden är numera
den lifliga industrien. Mest berömdt är A. för sin
klädestillverkning, men dessutom finnas spinnerier,
kemiska fabriker, garfverier, fabriker för
tillverkning af järnvägsvagnar, järn- och stålsaker
m. m. Bland A:s byggnader märkas: dômen, grundad
af Karl den store (796), med ... |
Aachen [aken], Hans von, tysk målare, f. 1552 i Köln
(fadern var från staden Aachen), d. 1615 i Prag, reste
1574 till Italien, uppehöll sig länge i Venezia, men
tog under sin studietid alltför starka intryck af de
nederländske manieristerna Goltzius och Spranger. Åter
i Köln 1588, var han från 1590 verksam i München,
b... |
A. a. C. n., förkortning för Anno ante Christum natum
(lat.), året före Kristi födelse.
|
A. ær. vulg., förkortning för Anno ærae vulgaris
(lat.), året efter den vanliga tidräkningen.
|
Aagaard [ågår]. Karl Frederik, dansk målare, f. i
Odense 1833, d. 1895, genomgick konstakademien i
Köpenhamn och egnade sig åt dekorationsmålning, hvari
han utfört betydande arbeten. Samtidigt utbildade
han sig till landskapsmålare under P. C. Skovgaards
ledning. Med sitt återgifvande af dansk natur,
än yppiga skogar, ... |
Aagesen [åg-], Andreas, dansk rättslärd,
f. i Köpenhamn 5 aug. 1826, blef student 1843,
juris kandidat 1849 och professor i lagkunskap
vid Köpenhamns universitet 1855. På denna plats
sysselsatte han sig företrädesvis med den danska
förmögenhetsrätten och med romersk privaträtt. Han
utgaf 1866-79 fyra ypperliga afhandli... |
Aagesön [åg-], Svend (lat. Sveno Agonis), Danmarks
förste historieskrifvare, lefde i slutet af 12:te
århundradet. Han var af förnäm släkt: på mödernet
härstammade han från Palnatoke, och ärkebiskop
Eskil i Lund var hans farbroder. Förr troddes han
ha varit kanik i Lund, men var snarare marsk hos
ärkebiskop Absalon på d... |
Aak [ak], holl., ett slags lastpråm eller
flatbottnadt fartyg, som begagnas på Rhen.
|
Aakirkeby [å-] l. Åkirkeby, stad på Bornholm. 1,176
inv. (1901). Märkvärdig kyrka af cementsten. I kyrkan
finns en dopfunt af sandsten med rika relief-bilder
och på gutniska affattade runinskrifter. Jfr
Wimmer, "Döbefonten i Åkirkeby kirke" (1887).
HS HD.
|
Aalbæk-bukten [ålbäk], på Jyllands östra kust,
mellan Skagen och Frederikshavn. God ankarplats vid
västliga vindar. Ostronbankar.
|
Aalberg [al-], Ida Emilia, finsk skådespelerska,
f. 3 dec. 1858 i Janakkala socken, Tavastehus län,
fick 1874 anställning vid finska teatersällskapet,
utbildade sig 1878 (och 1880) under ledning af den
berömda fru Marie Seebach i Dresden och uppträdde
med ständigt växande bifall på finska teatern,
bl. a. som Nora (i "E... |
Aalborg [ål-], stad i norra Jylland, vid Limfjordens
södra strand, 31,457 inv. (1901). Säte för
stiftsamtman och biskop. Staden ligger lågt,
omgifven af kullar, samt har en egendomlig
gammaldags prägel med många smala gränder och gamla
korsvirkesbyggnader. Bland andra märkliga byggnader
må nämnas slottet Aalborghus (nu... |
för stiftsamtmannen), Budolfi-kyrkan och Jens Bangs
vackra stenhus från 1624 (nu apotek). I A. finnas
en lärd skola, ett museum för konst och historia, 2
sparbanker och 3 banker; äfven kreditföreningen för
jordegare i norra Jylland har där sitt säte. Liflig
handel på Sverige, Norge och England, särskildt
utförsel af la... |
Aalborg [ål-], Niels Mikkelsen, dansk präst
och författare, f. 1562 i Aalborg, fick 1590 en
prästerlig befattning i Skåne och blef 1612 prost
i Helsingborg. Till menige mans bästa skref han på
danska och vågade dessutom afvika från den lutherska
ortodoxien. Då han i sin år 1611 utgifna förklaring
öfver uppenbarelsen fr... |
Aalborg amt [ål-], på halfön Jylland, innefattar
området mellan Mariagerfjord och Limfjorden samt
ett härad, Kjær härad, norr om Limfjorden. 2,896
kvkm. med 128,600 inv. (1901); befolkningen har
fördubblats sedan 1840. Amtet omfattar 4 städer,
Aalborg, Nörre Sundby, Nibe och Lögstör, samt 8
härad. Omkr. 1/6 af arealinn... |
Aalborg stift [al-], danskt biskopsstift, omfattande
landet norr om Limfjorden, alltså Hjörring och
Thisted amt samt Kjær härad af Aalborg amt (den
öfriga delen af amtet lyder under Viborg stift),
vidare staden Aalborg, med tills. 250,000 inv. (1901).
E. EBG.
|
Aalesund [ål-] l. Ålesund, stad i Norge, Romsdals amt,
Söndmöre fogderi. 11,777 inv. (1900). Är byggdt på tre
öar och har en god hamn. Liflig handel, skeppsfart
och utförsel af fisk. Af stadens handelsflotta
hade 1900 ångfartygen en dräktighet af 14,100 tons,
segelfartygen 1,400 tons.
|
Aalholm [ål-], hufvudort i grefskapet Kristiansholm
på danska ön Laaland, nära Nysted, med en stor och
präktig park. Var under medeltiden en befäst borg,
hvarest 1366 fredsslut egde rum mellan kung Valdemar
Atterdag och hertigarna af Mecklenburg. A. hörde
i 16:e-18:e årh. flere gånger till de danska
änkedrottningarnas ... |
Aall [ål], ansedd norsk familj, som urspr. lär
härstamma från Jylland. Dess förste norske medlem kom
vid 12 års ålder omkr. 1714 från London till Norge,
slog sig ned som köpman i Porsgrund och dog 1784. Hans
sonsöner voro följande:
|
1. Niels A., statsman, f. 1769 i Porsgrund, fick
merkantil utbildning i England och Frankrike samt var
köpman i Skien, då Norges regent, Kristian Fredrik,
2 mars 1814 kallade honom till regeringsråd. Efter
kungavalet i maj s. å. blef A. statsråd och chef för
handels- och tulldepartementet. Han arbetade ifrigt
för Norge... |
2. Jörgen A., den förres broder, affärsman,
f. 1771, d. 1833, slog sig 1796 ned som
grosshandlare i Porsgrund, men gjorde genom
konfiskation och dåliga konjunkturer så stora
förluster, att han måste lägga ned sin affär.
Som medlem af riksförsamlingen på Eidsvold 1814 och
af det första stortinget s. å. förde han en dagb... |
3. Jakob A., den förres broder, statsman,
författare och industriidkare, föddes 27 juli
1773 i Porsgrund. Studerade först teologi i
Köpenhamn och sedermera bergsvetenskap vid flere tyska
universitet. Från 1799, då han köpte Nes' järnbruk,
och allt framgent var han industriidkare.
Hans kunskaper i bergsväsendet anlitade... |
4. Hans Jörgen Kristian A., den förres son,
amtman, föddes på Nes 4 nov. 1806, utnämndes 1840
till öfverrätts-assessor i Bergen samt 1846 till
|
amtman i Bratsbergs amt. I stortinget representerade
A. tvenne gånger Bergen (1842 och 1845), och
från 1851 till 1869 var han sitt amts ständige
representant, utom 1857, då han undanbad sig
omval. Hans arbetsamhet, mångsidighet och
oberoende ekonomiska ställning gjorde honom till
en af stortingets mest inflytelserike m... |
AA. LL. M. l. AA. M., förkortning för Artium
liberalium magister (se d. o.).
|
Aallotar [al-], finsk myt., böljornas mö, en af
vattnets gudomligheter.
|
Aalst l. Aelst [al-], fr. Alost, stad i belgiska
provinsen Östflandern, vid floden Dender. 30,000
inv. (1902). Linne- och bomullsmanufakturer,
stor handel med humle. I S:t Martinskyrkan finnas
Europas äldsta klockspel samt en grafvård öfver Dirk
(Thierry) Martens, som 1473 här anlade det första
boktryckeriet i Belgien.... |
AA. M. Se AA. LL. M.
|
Aanrud [ån-]. Hans, norsk författare, f. i Gausdal,
Gudbrandsdalen, 3 sept. 1863, var från jan. 1899 en
kort tid chef för Bergens teater. I novellistisk
och dramatisk form har A. publicerat skildringar ur
nutida norskt småstads- och landtlif, hvilka präglas
af en godmodig, ofta humoristisk realism. Bland hans
arbeten m... |
Aar [ar] l. Aare, flod i Schweiz, kommer från
öfre Aarjökeln vid Finsteraarhorn, genomflyter
Haslidalen samt Brienz- och Thun-sjöarna, upptager
Neufchâtel-sjöns aflopp och utfaller i Rhen. Längd
360 km., fallhöjd 1,778 m. A. är segelbar från
Thun-sjön. Bifloder från höger: Emme, Reuss och
Limmat; från vänster: Saane oc... |
Aarau [ar-], hufvudstad i schweiziska
kantonen Aargau, vid floden Aar. 7,995
inv. (1900). Tillverkning af fysikaliska
instrument samt bomulls-, siden- och knifsmedsvaror;
kanongjuteri. - 1415 öfvergick A. från habsburgska
huset till kantonen Bern, och då Aargau 1803 bildades,
blef A. dess hufvudstad. Toggenburgska krig... |
Aarburg [ar-], stad i Schweiz, kantonen Aargau,
vid Wiggers utlopp i Aar. 2,303 inv. (1900). En
hängbro, 80 m. lång, leder öfver floden. Ofvanför
staden, på höga klippor, ligger slottet A., nu
korrektionsinrättning. Bomullsfabriker och vinhandel.
|
Aare, flod i Schweiz. Se Aar.
|
Aarestrup [årestrupp], Karl Ludvig Emil, dansk skald,
f. 4 dec. 1800 i Köpenhamn, d. 20 juli 1856 i Odense
såsom stiftsfysikus (provinsialläkare), tillbragte
större delen af sitt lif på Laaland, upptagen af sin
läkarpraktik och af sällskapslif. Poesien fick endast
hans lediga stunder. Uppmuntrad
af Kr. Winther, utgaf h... |
Aarflot [år-], norsk bondesläkt - Sivert Knudsen
A., f. 1759, d. 1817, skollärare på Söndmöre
1778-98 och därefter lensmand i Volden, är känd
för sitt arbete i folkupplysningens tjänst och för
införande af förbättringar i jordbruket. 1808 fick
han tillstånd att anlägga ett boktryckeri på sin
gård Eksæt, hvilket ännu eg... |
Aargau [ar-], kanton i schweiz. statsförbundet,
1,404 kvkm. med 206,460 inv. (1900),
däraf 99,6 proc. tysktalande och 55
proc. protestanter. A. tillhör Rhens flodområde och
genomflytes af dennes vänstra biflod Aar, som här
mottager Reuss och Limmat. A. uppfylles af Juras
nordöstliga och Alpernas nordligaste utskott sam... |
Aargletscherna [ar-], ofantliga ismassor i östra
delen af Bern-Alperna, från hvilka floden Aar leder
sitt ursprung. De indelas i Ober-, Unter-, Lauter-
och Finster-Aargletscherna.
|
Aarhus [år-], stad i Aarhus amt, vid Aarhus-viken af
Kattegatt, ung. midt på Jyllands östra sida. Det är
omgifvet af stora kullar och skogar samt genomflytes
af en å. 51,800 inv. (1901). A. är näst Köpenhamn och
Frederiksberg Danmarks största stad ("Nörrejyllands
hufvudstad") samt säte för biskopen öfver A. stift
och f... |
Aarhus amt [år-] omfattar blott staden Aarhus och
6 härad samt har amtman gemensam med Skanderborg
amt. 790 kvkm. 98,000 inv. (1901). A. är en
af de fruktbaraste trakter i Danmark; blott en
ringa del af marken är mossar och hedar, 1/9 är
skogbeväxt, och af den odlade jorden voro 1896
98,500 hektar åker, medan 91,300 ut... |
Aarhus Stift [ar-] omfattar amten Randers, Aarhus och
Skanderborg, några härad af Viborg och Vejle amt samt
ön Samsö, med tills. 362,750 inv. (1901).
|
Aarni [ar-], äfven Haarni, finsk myt., ett väsende,
som vaktar nedgräfda skatter.
|
Aaron, Moses' broder. Se Aron.
|
Aars [års]. 1. Jakob Jonatan A., norsk skolman, f. i
Kristiania 12 juli 1837, tog 1860 den filologiska
lärareexamen samt upprättade 1863 i förening med
P. Voss en latin- och realskola i Kristiania, hvilken
sedan utvidgats till ett fullständigt gymnasium och är
Norges mest besökta högre undervisningsanstalt. Sina
vidstr... |
2. Sophus Christian Munk A., den förres kusin,
norsk naturskildrare, f. i Lier 1 okt. 1841,
blef 1868 jur. kand. och 1879 fullmäktig i norska
Indredepartementet. I halft skönlitterära, halft
jakttekniska arbeten har A. framlagt skildringar ur
sin erfarenhet som jägare och sportsman, hvilka
röja skarp iakttagelse och go... |
3. Kristian Birch-Reichenwald A., den förstnämndes
son, filosofisk och naturvetenskaplig författare, f. i
Kristiania 25 sept. 1868, vann 1897 doktorsgraden
med afhandlingen Die autonomie der moral.
Af hans öfriga skrifter märkas: Tanker og syn
(1894), Indledning til psykologien (1898) och Zur
psychologischen analyse de... |
Aarsleff [års-], Karl Vilhelm Olaf Peter, dansk
bildhuggare, f. 14 aug. 1852 i Nyborg, genomgick
konstakademien i Köpenhamn 1872-76 och vann 1880-81
akademiens två guldmedaljer, hvarefter han i 2 1/2 år
innehade dess stora resestipendium. Danska staten
har af honom: Den förlorade sonen (1885; i marmor
1890) och Abel of... |
Aarö [årö], liten ö i Lilla Belt, tillhörande
preuss. prov. Schleswig-Holstein och skild från
fastlandet genom Aarösund. 250 inv.
|
Aas [ås] l. Ås, Norges landtbrukshögskola,
belägen i socknen af samma namn, Follo fögderi,
Akershus amt. Egendomen A. inköptes af staten 1854 och
1859 öppnades där en landtbruksskola, som 1884 delades
i en högre och en lägre afdelning, hvartill 1887
lades en särskild afdelning för trädgårdsskötsel. 1897
ombildades anst... |
Aas [ås], Ingeborg, norsk sångerska.
Se Björnson.
|
Aasen [åsen], Ivar Andreas, norsk språkforskare,
föddes på gården Aasen i Söndmöre 5 aug. 1813. Först
vid aderton års ålder, då han blef skollärare i
hemsocknen, fick han tillfälle att stilla sin
kunskapstörst. Efter undervisning af prästen
H. C. Thoresen (Magdalene Th:s man) samt studier
på egen hand i botanik och mod... |
Aasgaardsstrand (Åsgårdsstrand), ladested i
Jarlsbergs fogderi, Jarlsbergs och Laurviga amt. 412
inv. (1900). Omtyckt badort.
|
Aasi. Se El Asi.
|
A. a. U. C., förkortning för Anno ab urbe condita
(lat.), året från stadens (Roms) grundläggning.
|
Aavasaksa [av-], ett berg nära polcirkeln, i
Öfver-Torneå socken, Uleåborgs län, på finska stranden
af Torne älf, midt emot Öfver-Torneå kyrka. Det har
en höjd af 213 m. öfver hafvet. För sin ovanligt
vackra och vidsträckta utsikt besökes detta berg vid
midsommartiden af många resande, som vilja se solen
vid midnatten.... |
A. B., förkortning för artium baccalaureus (se
d. o.) och för able-bodied (eng., näml. seaman),
fullt utlärd sjöman.
|
A. b., förkortning för Aurea bulla (lat.), gyllene
bullan.
|
Ab [a'b], lat. prep. (framför vokal och h; framför t
abs, framför annan konsonant a), från; hand., till
afsändning från, till utskeppning i.
|
Ab [ab], kaldéernas namn på årets första månad; hos
judarna femte månaden af deras kyrkoår, den elfte
af deras borgerliga år; motsvarar slutet af juli och
början af augusti.
|
Aba (Abba, Abbats, Abbajehs), ett
slags groft, brunt tyg, som förfärdigas öfverallt
i Levanten. De fattigare klasserna nyttja det till
kläder, och köpmännen inpacka däri den fina levantiska
tobaken.
|
Ababde, folkstam i Öst-Afrika, mellan Nilen och
Röda hafvet, i Nubien och Egypten. De utgöra en
gren af bedsjaerna och tala en hamitisk dialekt,
starkt påverkad af arabiskan. De hafva mörk hudfärg
och vacker ansiktstyp, äro kända för sin ärlighet,
lifnära sig genom boskapsskötsel och byteshandel
samt användas mycket så... |
Ab (Ex) absurdo (lat.), från det orimliga. Bevisa
ab l. ex absurdo, bevisa något genom att ådagalägga
orimligheten af dess (kontradiktoriska) motsats. Ett
sådant bevis kallas indirekt. Jfr Ad absurdum.
|
Abaca. Se Manilahampa
|
Abach. Se Abbach.
|
Abacist. Se Abacus.
|
Abactio partus (lat.), fosterfördrifning.
|
Abacus (lat.; grek. abax). 1. Hos greker och romare:
i allmänhet en fyrkantig skifva, bordsskifva;
spelbräde, liknande dem vi använda vid damspel;
räknetafla (däraf abacist, räknemästare);
äfven en tabell öfver vissa talförhållanden,
t. ex. A. pythagoricus, Pythagoras' abacus, som
motsvarade vår multiplikationstabell. ... |
Abaddon (hebr.) 1. I Gamla testamentet: undergång,
afgrund, därför ofta synonymt med scheól,
dödsriket. Likaså i den rabbinska litteraturen:
helvetets nedersta rum. - 2. I Nya testamentet
namn på "afgrundens" ängel (Uppb. 9: 11, där äfven
omskrifvet med grek. Apollyon, fördärfvaren). Likaså
i Talmud. Jfr Abbadona.
B. S... |
Abaditerna. Se Abbadiderna.
|
Abadsjer l. Abadsecher, tjerkessisk folkstam (ej att
förväxla med abchaser). Se Tjerkesserna.
|
Abai, det i Abessinien brukliga namnet på
Bahr-el-asrak l. Blå Nilen.
|
[bildtext]
Egyptisk stil
Indisk stil
Dorisk stil
Jonisk stil
Korintisk stil
Bysantinsk stil
Morisk stil
Romansk stil
Gotisk stil
Renässans-stil
Fig. till art. Abacus (se föreg, spalt).
|
Abailard [abälar], Pierre (äfven Abeilard och Abélard;
lat. Petrus Abælardus), fransk skolastisk
filosof och teolog, f. 1079 i byn Palais i Bretagne,
var en af medeltidens djärfvaste tänkare, men den
ryktbarhet han förvärfvade hade snarare sin anledning
i hans oroliga och växlingsrika lefnad än i resultaten
af hans vet... |
Abajour [-*or], fr. Se Abat-jour.
|
Abakan-tatarer. Se Tatarer.
|
Abalienation (af lat. alienus, främmande), afsöndring,
särskildt från kronan till enskilda gjord afsöndring
af gods och räntor. I 1600-talets kameralspråk skiljes
mellan abalienationer, som icke gifvits under arfsrätt
(förläningar), och sådana med ärftlig rätt bortgifna
(donationer).
|
Abalienera (af lat. alienus, främmande), afyttra;
afsöndra (jord från hemman).
|
Abaliget-grottan (också kallad Paplika), berömd
droppstensgrotta i byn Abaliget i ungerska komitatet
Baránya, n. v. om Fünfkirchen.
|
A ballata (it.), mus., i balladstil.
|
Abalus, ö, af greken Pytheas (hos Plinius) omtalad
såsom rik på bärnsten, som i stor mängd uppkastades
på dess kuster och af invånarna nyttjades i stället
för ved. Många försök att identifiera Abalus l. Abalon
hafva gjorts. Sannolikast menas härmed Helgoland.
|
Abandon [abadå'], fr., fullständigt hängifvande
åt någon viss (glad) stämning; själfsvåldig, men
behaglig otvungenhet. - Sjör. Försäkringstagares rätt
att i vissa fall och inom viss i lagen bestämd tid
till försäkringsgivaren afträda eganderätten till
försäkradt fartyg eller gods mot erhållande af hela
försäkringssumma... |
Abandonnera (fr. abandonner), öfvergifva,
lämna i sticket; afträda fartyg eller gods till
en försäkringsgifvare emot utbekommande af
försäkringsbeloppet. Jfr Abandon.
|
Abaned, riktigare Abnet (hebr.), lifgördel, som
brukades af de judiske prästerna äfvensom af andliga
i den äldsta kristna kyrkan.
E. S-E.
|
Abano, stad i Lombardiet, i Italien, ej långt
från Padua. 4,500 inv. Bekant genom sina varma,
svafvelhaltiga källor, de hetaste i Europa,
uppgående till en temperatur af 85° C., af romarna
kända och besökta under namnen Aquae Aponi och Aquae
Patavinae. Där föddes Pietro d'Abano (se följ. art.).
|
End of preview. Expand in Data Studio
- Downloads last month
- 2