Datasets:

tobiasnorlund

/

HP-LAS

like 0

hp-2013-10-26-provpass1verbutanelf.pdf

Trakasserier och tvång

Det var när biologiforskaren Josefin Madjidian och hennes kollega Kristina Karlsson Green påbörjade sina doktorandprojekt inom forskning om könskonflikter – det vill säga djurs och växters egenskaper och beteende i konflikter kring parning och uppfödning av ungar – som de började lägga märke till dels att hanar och honor beskrevs med helt olika ord, dels att hanarna genomgående beskrevs som den aktiva parten. – Jag reagerade på att man använde ord som att hanarna "manipulerade" eller "trakasserade" honorna. Beteendena är ju ett resultat av evolutionen och inte något som djur och växter gör medvetet, säger Madjidian. I sin studie visar de två forskarna hur honors och hanars beteende återges med konsekvent olika ord, som ger olika associationer när det gäller individens roll i konflikten. Medan hanarnas beteende beskrivs i termer som "ihärdighet", "kraft", "tvång", "trakasserier" och "manipulation", skildras honornas agerande som passivt genom ord som "undvikande", "motvillighet" och "motstånd". – Hur vi som forskare förklarar saker säger också något om hur vi fungerar och resonerar som människor, säger Madjidian. Det blir också, påpekar forskarna i sin artikel, i praktiken omöjligt att utröna om det är honan eller hanen som utför det beteende som utlöser en könskonflikt. Beskrivningarna av att det är hanen som tar första steget och honan som reagerar kan lika gärna vara ett resultat av forskarnas fördomar, resonerar de. Enligt Madjidian kan forskarnas, troligen omedvetna, tendens att i forskningen utgå från stereotypa föreställningar om manligt och kvinnligt i mänskliga relationer få långtgående konsekvenser, bland annat i form av kunskapsluckor. Genom att konsekvent beskriva hanen som den mer aktiva, aggressiva parten riskerar man att missa att ställa frågor om vilka negativa följder könskonflikterna får för hanarna. – Man fokuserar hela tiden på honan och på vilket sätt hon drabbas av konflikten, men hur hanarna drabbas är ofta outforskat. Förutom en ren kunskapsvinst finns ett annat viktigt skäl för biologiforskarna att fundera över sitt språkbruk: Den biologiska forskningen om djur och växter är ett fält vars resultat och beskrivningar inte sällan används av gemene man för att förklara varför det ser ut som det gör i människovärlden. Genom att beskriva relationerna i växt- och djurriket på ett könsstereotypt sätt riskerar man att hamna i ett slags rundgång, resonerar Madjidian. – Människor resonerar i stil med att "i biologin har man visat att män och kvinnor ..." och på så sätt förstärks ordens laddning i en mänsklig kontext, för att sedan återigen dyka upp i forskningen. Här har biologiforskarna ett viktigt ansvar.

hp-2013-10-26-provpass1verbutanelf.pdf

Litteraturen och biblioteken

Litteraturen har fått dåligt självförtroende. Det är en tanke som allt oftare kommer för mig. Inte minst i den senaste tidens biblioteksdebatter, där jag med jämna mellanrum får höra att jag är en bakåtsträvande "bokkramare" – och nästan alltid kommer dessa tillmälen inifrån biblioteksvärlden. På den nya tidens folkbibliotek tillåts nämligen inte skönlitteraturen, eller boken över huvud taget, ha något särskilt stort egenvärde – och då blir det som det blir med dess självförtroende. Det måste vara eländigt för de mest framåtivrande biblioteksideologerna att biblioteken fortfarande heter just bibliotek – själva namnet påminner på ett irriterande sätt om den tid då biblioteket fortfarande i första hand var en plats för litteratur. Bokhandeln är en annan plats där boken inte längre får ta plats. Då menar jag i första hand den fysiska bokhandeln, som består av allt större golvytor och allt glesare bokrader. I den mån det över huvud taget kommer att finnas kvar en fysisk bokhandel i framtiden, så inte är det böcker den i första hand kommer att innehålla. Modernitetsivrare invänder nu och säger att framtiden inte heller kommer att innehålla så värst mycket fysiska böcker. Desto större anledning, säger jag, att spotta upp sig lite och höja litteraturens självförtroende – för säga vad man vill om e-böcker, men särskilt synliga är de inte. Den elektroniska bokhandeln är stället man får söka sig till när biblioteken och den fysiska bokhandeln sviker. Men inte heller här är det mer än en ytterst liten del av den befintliga litteraturen som är synlig – resten får man leta sig fram till, och för att kunna leta måste man veta vad det är man letar efter. Det kan vara svårt om man inte är en van läsare. Det talas gärna – av politiker och biblioteksideologer – om hur viktigt det är med läsning. Det är bra för demokratiutvecklingen, det är bra för barns verbala utveckling, det är bra för det fria ordet, det är bra för den personliga utvecklingen – det är helt enkelt bra att läsa av en massa anledningar. Allt det där stämmer ju. Men alltmer sällan hör jag någon som vågar hävda att skönlitteraturen även har ett rent konstnärligt värde. Att detta värde har betydelse för vår kulturhistoria, att det finns ett självändamål i att följa vilka vägar litteraturen tar i framtiden. Och alltmer sällan hör jag just konstnärliga grunder föras fram till försvar för skönlitteraturen: att bra litteratur kan få världar att öppna sig inom oss som går långt bortom det instrumentella. Att den kan få oss att förstå saker som går bakom nyhetsrubrikerna. Att litteraturen skriver historia. Det är dags att återupprätta litteraturens självförtroende. Den skall inte vara en ursäkt för en massa andra saker – den är alldeles för viktig för det.

hp-2013-10-26-provpass1verbutanelf.pdf

Neandertalarna

Analys av en 38 000 år gammal benbit har gett den mest kompletta DNA-sekvensen från någon neandertalare någonsin. Den avslöjar att den senaste gemensamma anfadern till oss och neandertalarna levde för hela 660 000 år sedan. Forskare vid Max-Planck-Institut für evolutionäre Anthropologie i Leipzig lyckades ta fram arvsmassa från mitokondrier, de energifabriker i cellen som vi ärver enbart på mödernet. Genom att återskapa varje del av denna drygt 16 000 baspar långa DNA-sekvens 35 gånger kunde forskarna rensa bort olika felaktigheter. – Det är bara 3 procent av alla sekvenser vi får fram som är neandertalska, resten är exempelvis gamla mikrober som bott i benet under tiden det har legat i jorden, säger genombiologen Richard E. Green, författare till studien som publiceras i tidskriften Cell. Arvsmassan inne i mitokondrierna innehåller gener som utgör mall för sammanlagt 13 olika proteiner. En gen som deltar i energitillverkningen, COX2, visar sig ha sett likadan ut hela vägen från schimpans till neandertalare. Det innebär att de fyra förändringar som finns unikt hos oss har uppkommit under den relativt korta period som förflutit sedan vi skilde oss från neandertalarna. Vad dessa skillnader betyder vet forskarna ännu inte. Något som blev tydligt när antalet förändringar i arvsmassan studerats är att neandertalarna tros ha varit få till antalet. När våra förfäder och neandertalare levde parallellt uppskattas antalet människor ha varit omkring 10 000 i hela världen, medan neandertalarna var betydligt färre. – Vi vet inte varför de dog ut, men oavsett om människor konkurrerade ut dem eller om det handlade om rena konflikter så var de inte så många från början, säger Richard E. Green. Detta är ett första steg i analysen av hela neandertalgenomet.

hp-2013-10-26-provpass1verbutanelf.pdf

Med värden från alla håll

Förskolan har en speciell ställning i samhället genom utbildning och utveckling av mycket unga samhällsmedborgare. Just under dessa tidiga år i barndomen grundläggs identiteter, roller, normer och värderingar som kan bli avgörande för resten av livet. Vad förskolan då bidrar med när det gäller just värdefrågor blir intressant att fråga sig, och förskollärares professionella handlande får i ljuset av detta en central roll. Förskolan har bland annat till uppgift att förverkliga ett uppdrag som handlar om demokratisk fostran, jämlikhet, jämställdhet, solidaritet samt aktning och respekt för medmänniskor och miljö. I skolans och förskolans läroplaner talas också om individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Vi vill diskutera den utmaning förskolan står inför när det gäller att främja verksamheter som erbjuder möjlighetsrum för alla, som öppnar för perspektivseende och där etiska principer upprätthålls i mellanmänskliga relationer. Detta är ett kvalificerat arbete som tar tid och som inte enbart kan utföras genom effektiva modeller och metoder. Under flera år har vi haft förmånen att arbeta tillsammans med verksamma förskollärare i olika projekt som berört värdefrågor, och det har på många sätt varit en lärorik resa. Bland annat har vi arbetat med olika grupperingar i forskningscirklar som fokuserat på jämställdhetsfrågor i förskolan. Det har då visat sig att det konkreta förverkligandet av intentionerna i styrdokumenten (läroplanens värdegrund) inte alltid så enkelt låter sig göras, utan att skulden för den skull kan läggas på någon särskild. Det finns många hinder på vägen. I forskningscirklarnas många samtal och möten visade det sig att en rad omständigheter kan bidra till att verksamheten tar andra riktningar än de avsedda och förväntade. Värdegrunden är framskriven med begrepp som dels i sig lämnar utrymme för olika tolkningar, dels behöver ses i relation till andra konkurrerande värden som kommer till uttryck i det vardagliga arbetet. Det finns en risk att begreppen tolkas in i sammanhang som bygger på andra och till och med motsatta värden, där förskolans men också skolans roll främst handlar om sortering, kategorisering och individuell självreglering och där de unga samhällsmedborgarna blir ett medel för andra intressen. När barnen kommer till förskolan bär de med sig erfarenheter som de fått i sin familj och tillsammans med andra människor. I skolan möter de dels andra barn med deras specifika handlingsmönster, dels pedagoger som har sina personligheter och professionella föreställningar och erfarenheter. I dessa mångfasetterade möten ska dessutom samhällets intentioner med barns och ungdomars lärande ges form och förverkligas. Det säger sig självt att detta inte är någon enkel uppgift. Dessutom kan, med vår utgångspunkt, värdegrunden i förskolan inte förstås som fri från andra starka krafter, nämligen samhälleliga influenser av skilda slag. Av särskilt intresse är de värden som till exempel media och kommersiella krafter förmedlar till barn och vuxna på en mängd sätt och som lätt sipprar in i den pedagogiska praktiken och måste hanteras där. Mot denna bakgrund blir det begränsande om vi tror att vi enbart med hjälp av policy kan styra det vardagliga arbetet i förskolan i riktning mot sådana handlingsmönster och förhållningssätt som främjar ideal som jämlikhet, mångfald och demokrati. Det finns anledning att på ett mer djupgående sätt analysera det som utspelas i förskolans och skolans vardagliga praktik. Det är nämligen just där som de värden vi är bärare av tar gestalt och kommer till konkreta uttryck. Vilka kvaliteter blir synliga i det vardagliga samspelet, i verksamhetens innehåll och i det unika mötet med varje barn? Hur kan vi som pedagoger gemensamt utveckla ett omdöme för att kunna ta ansvar för de beslut som måste tas i förskolans och skolans vardag? Vårt perspektiv på värdefrågorna är att de kommer till uttryck via språket i möten mellan människor. Språket ger vårt tänkande och vårt handlande innebörd och mening. Det medverkar till att forma verkligheten (den sociala världen) men också till att omforma och förändra den, allteftersom vi lägger en något annorlunda mening och andra innebörder i ord och begrepp. Om utgångspunkten är att värdegrunden både skapas och återskapas via språket, så blir det centralt att sätta ljuset på de samtal och samspel som sker i förskolans och skolans vardagliga verksamhet. Det handlar om hur samtal och samspel gestaltar sig. Vad är det för värden som utvecklas inom ramen för dessa? Värdegrunden blir synlig som ord och formuleringar på en abstrakt nivå i läroplanens övergripande mål, men en reflektion över pedagogiskt handlande och personligt ansvarstagande i ett kontextkänsligt samspel behöver också ske. En förskollärare vi mötte i en forskningscirkel ställde sig frågande till begrepp som "respekt" och "autonomi": "Innebär det att inte bli kränkt och en möjlighet att göra sin röst hörd, eller är det att få gehör för sin fria vilja och sina intressen? Hur står detta i relation till vuxnas ansvar i olika situationer som uppstår?" I det pedagogiska handlandet utvecklas alltså kunskap men också normer och värden inom ramen för en mångfasetterad väv av relationer. Ett belysande exempel på detta handlar om hur det i förskolans verksamhet skapas olika föreställningar om hur kön kan betraktas. Vilka medvetna eller omedvetna föreställningar och synsätt följer med in i den pedagogiska praktiken och kommuniceras i verksamhetens samtal och möten? Finns det en dold värdegrund här? Synliggörandet av att pedagoger i vissa situationer utgår från färdiga föreställningar om flickor och pojkar mer än från individen i bemötandet av barnen i leken, vid sagostunden, under lunchen eller i kapprummet på morgonen, kräver både tid och mod. Ett exempel: En liten flicka erbjuder pojkar "städhjälp" som en väg att få erkännande och tillträde till den nybyggda kojan i skogen. Att få syn på det som kan rymmas inom en sådan vardaglig händelse kräver kunskap om könsmönster, engagemang och systematisk observation. Hur styr dräkterna i utklädningslådan innehållet och språket i den fria leken? Genom dokumentation som vi genomfört i de olika projekten visade det sig att ett litet urval av kläder leder till att leken blir relativt begränsad. När innehållet i lådan endast består av prinsesskläder, hattar och skor med höga klackar och liknande attribut uppstår det en lek där flickorna i hög grad utför enkla sysslor inom en begränsad sfär, medan pojkarna, som prinsen eller mannen, ger sig ut på äventyr på en mycket större spelplan. Innehållet i det som skapas sluter eller öppnar i olika utsträckning möjlighetsrum som går bortom könsmärkning. Alla barn i Sverige har i dag laglig rätt att delta i förskolans verksamhet, men frågan återstår kring hur öppet eller slutet möjlighetsrummet är för den enskilda individen. Även om alla barn formellt har beviljats rätten att delta i förskolans verksamhet kan det kvarstå hinder för allas likvärdiga möjlighet till meningsskapandets mångfald.

hp-2013-10-26-provpass4verbutanelf.pdf

Barnatro

"Barnet är civilisationens förvaltare av det förciviliserade." Så lyder en karakteristisk formulering i Helena Gran- ströms Det barnsliga manifestet. Om den illustrerar det jag gillar med boken – elegansen, idérikedomen, den intellek- tuella oräddheten – så ger den också en antydan om den romantiska hållning jag ogillar. Det barnsliga manifestet är utpräglat essäistisk: texten far hit och dit, tillåter sig att vara motsägelsefull, tänker snarare än presenterar ett färdigt resultat, hämtar stöd för sin sak lite överallt – hos Freud, Gombrowicz, Winnicott, i antropologin med mera. Men denna osystematiska karaktär till trots går det inte att komma ifrån att Granström driver en tes: i det moderna samhället trängs det barnsliga konsekvent undan; vuxen- blivandet handlar om att skära av den lekfullhet, kreativi- tet och omedelbarhet som barndomen rymmer. På så vis är vi alla stympade, ofria, mekaniska, alienerade. Undantaget är barnet och den "kreativa människan". Det lilla problemet med denna stereotypa romantik är att den inte kan förklara varför offentligheten på gott och ont tycks bli alltmer infantiliserad, med lekprogram utan slut, pryd sexfixering, sportfanatism och en ständig jakt på "ungdomlighet". Det stora problemet är att Granströms sätt att resonera är ett bra exempel på den fyrkantighet hon kritiserar: natur ställs mot kultur, lek mot allvar, välbefinnande mot effek- tivitet, frihet mot disciplinering, kropp mot förnuft. Vad som saknas är ambivalens, dialektik, förståelse för att det ena kan förmedlas av det andra, att vuxenblivande också innebär frigörelse, att kreativitet är en form av rationalitet, att barndom också är en konstruktion. När hon talar om "en galenskap som finns latent i varje människa, en galenskap som är en del av vad det innebär att vara mänsklig" är hon något mer dynamiskt och intres- sant på spåren, men tyvärr är det ett undantag. Den över- gripande bilden är alltför schablonartad, för enkel. Parallellt med manifestet ger Granström ut kortroma- nen (genretillhörigheten är diffus) Infans. Det ligger för- stås nära till hands att läsa den i ljuset av manifestets barns- lighetsvurm, men faktum är att böckerna inte är särskilt samstämmiga. Även om Infans kretsar kring tre personer – ett par och deras spädbarn – är den klaustrofobiskt jag- centrerad. Mannen är en motpart som aldrig framträder i egen rätt, och barnets närvaro är nästan abstrakt. Kvar står vi med jaget – neurotiskt, självupptaget, alienerat. Det är en irriterande bok, vilket inte betyder att den är dålig, bara svår att få grepp om. Ett sätt att göra den begriplig är att läsa den som en subjektiv gestaltning av en förlossningsdepression. I det perspektivet blir den också ett slags genmäle mot manifestet: här finns barnsligheten, galenskapen, kropps- ligheten, självupptagenheten – inte i första hand hos späd- barnet utan hos den dysfunktionella föräldern. Det är inte enkelt, inte vackert, men heller inte schablonartat. Anders Johansson

hp-2013-10-26-provpass4verbutanelf.pdf

Lågutbildade och läkemedel

Utbildningsnivån spelar stor roll för vilka läkemedel äldre får, visar en ny avhandling från Karolinska Institutet. Låg- utbildade får både äldre och fler läkemedel som i samver- kan med varandra kan orsaka besvärliga biverkningar. – Varför det ser ut så här vet vi inte säkert. Men förmod- ligen handlar det till stor del om hur kommunikationen mellan patienten och läkaren fungerar. En högutbildad person ställer andra krav än en lågutbildad, säger Syed Imran Haider, forskare vid Aging Research Center, Karo- linska Institutet, som skrivit avhandlingen. I hans studie fick 40 procent av dem som var 77 år eller äldre minst fem läkemedel per dag (så kallad polyfarmaci). Studien visade att det var vanligare med polyfarmaci bland lågutbildade (46 procent) än bland högutbildade (36 pro- cent). Bland de preparat som lågutbildade använde i högre utsträckning fanns smärtstillande och antidepres- siva läkemedel. – Låg utbildningsnivå var förknippad med polyfarmaci oberoende av andra faktorer såsom ålder, kön eller att en och samma person kunde ha flera diagnoser, säger Syed Imran Haider. En jämförelse mellan 1992 och 2002 visar att andelen äldre som får fem eller fler läkemedel per dag har ökat från 18 procent till 42 procent. Totalt sett ökade antalet läkemedel bland äldre från i medeltal 2,5 till 4,4 läkemedel per person under denna tioårsperiod. Dessutom ökade andelen äldre som får läke- medelskombinationer där risken för interaktioner mellan preparaten är stor. Lågutbildade får inte bara fler läkemedel utan också i större utsträckning äldre läkemedel, visar en studie som är baserad på över 600 000 svenskar och som ingår i Syed Imran Haiders avhandling. Studien inkluderade 18 nya läkemedel som godkändes åren 2000–2004. Med hjälp av Socialstyrelsens läkemedelsregister kartlades använd- ningen av dessa bland personer i åldern 75–89 år och jäm- fördes med användningen av de äldre alternativen. Skillnaden mellan lågutbildade och högutbildade gällde i stort sett samtliga 18 läkemedel. Barbro Westerholm, riksdagsledamot och professor emerita vid Karolinska Institutet, reagerar starkt på resul- taten att utbildning hos äldre spelar roll för läkemedels- konsumtionen. – Det är läkaren som håller i pennan, och nu behövs ytterligare studier som visar vilka attityder som påverkar läkarnas förskrivning och vad som händer i mötet mellan läkare och patient, säger Barbro Westerholm. Idag är hon vice ordförande i den europeiska paraply- organisationen för äldreorganisationer inom EU, The European Older People's Platform. – Jag känner inte till om det här är ett problem i övriga Europa. I Sverige har vi de bästa förutsättningarna att stu- dera den här frågan ytterligare, inte minst genom våra register vid Socialstyrelsen, säger hon. Peter Örn

hp-2013-10-26-provpass4verbutanelf.pdf

Jordgubbar utan allergier

Det finns ett par tusen proteiner i en jordgubbe, och ett av dem kan ge känsliga personer allergiska besvär i form av klåda i mun och svalg. Allergenet – dvs. det allergiframkal- lande proteinet – har identifierats av en forskargrupp vid Lunds universitet. I jakten på den allergifria jordgubben har forskarna gått vidare och undersökt ett antal jordgubbssorter och de betingelser under vilka de odlas. Gruppen har också funnit att vita jordgubbar är praktiskt taget allergifria, och att det bör vara möjligt att utveckla nya, röda sorter utan, eller med bara lite, av det allergiframkallande proteinet. Rönen presenteras i en ny doktorsavhandling av bio- kemisten Rikard Alm. Han har också som ett led i sin forskning utvecklat datorprogram som använts för att systematiskt kartlägga och identifiera proteiner. De har använts för att ringa in allergenet men är generellt användbara också i andra sammanhang. Allergenet har fått beteckningen Fra a 1 och liknar ett redan känt allergen mot björkpollen. Man vet att björk- pollenallergiker ofta också reagerar på vissa bär, frukter och grönsaker. Slutsatsen är att björkpollenallergiker redan är, eller löper risk att också bli, jordgubbsallergiker. Men de behö- ver alltså inte vara det. Det fanns observationer som tydde på att personer som är överkänsliga mot röda jordgubbar kan äta vita jord- gubbar utan besvär, bl.a. enligt trädgårdsentusiasten Åke Truedsson, som tagit fram de vita bären. Observationerna har nu bekräftats i en liten klinisk stu- die utförd vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg i samar- bete med biokemisterna i Lund. – Vi har analyserat tre vita jordgubbssorter, och de visade sig alla innehålla mycket låga koncentrationer av allergenet jämfört med de röda sorterna. Vi misstänkte först att allergenet kanske är kopplat till röda färgämnen i jordgubbarna. Men det har visat sig att det inte finns en sådan koppling, säger Rikard Alm. Det visar sig också att koncentrationen av allergen i röda jordgubbar kan variera lika mycket inom sorten som mellan sorterna. – Med andra ord spelar odlingsförhållandena en stor roll, men exakt vilka faktorer som påverkar vet vi inte i dag. Det kan vara en uppgift för de odlare som vill ta fram en allergifri röd jordgubbe att undersöka det, konstaterar Rikard Alm. – Det skulle inte vara så svårt att utveckla ett enkelt test där man med hjälp av antikroppar kan konstatera om det finns allergen i en jordgubbe, tillägger Cecilia Ema- nuelsson, som handlett doktorandprojektet. Vi har redan sekvenserat allergenet, renat upp det och tagit fram sådana antikroppar. Förädlarna skulle kunna dra nytta av det.

hp-2013-10-26-provpass4verbutanelf.pdf

Det goda faderskapet

Med Thomas Berglunds avhandling Det goda faderskapet – i svenskt 1800-tal har faderskapets historia nedkommit helt rätt i tiden. Under senare decennier har fadern foku- serats allt mer när staten försökt reformera och få honom "tillbaka" till hemmet för att ägna mer tid åt sina barn. Argumenten varierar, men ofta framhålls att pappaledig- het medför både fördjupade relationer mellan fäder och barn och en ökad jämställdhet i hem och samhälle. När visioner om en "ny" papparoll konstrueras politiskt sker det, enligt Berglund, ofta mot en schablonbild av fäder "förr" som frånvarande familjeförsörjare. Initierat visar Berglund att vår kunskap om faderskap i det förflutna mycket vilar på anglosaxisk forskning vars resultat formats av tvåsfärsteorin och en betoning på för- ändring. Teorin om de två sfärerna har medfört tolkningen att upphöjandet av moderskapet måste ske på bekostnad av faderns inflytande och betydelse för barnen och deras fostran, som "vore de sammanlänkade som kommuni- cerande kärl i ett slutet system". Resultatet har blivit en bild där den fysiskt närvarande och känslosamma familje- fadern under tidigmodern tid ersattes av modernitetens frånvarande och oengagerade familjeförsörjare. Genom en omprövning av tesen om 1800-talet som för- ändringens århundrade och den sammanlänkande tesen om de två sfärernas inflytande över faderskap och moder- skap, undersöker Berglund hur medelklassens män såg på sig själva och på faderskap i Sverige vid tiden för det moderna samhällets framväxt, samt faderskapets relation till manlighetsbegreppet. Berglunds analys av uppfostringslitteratur mellan 1750 och 1890 resulterar i flera intressanta slutsatser om vad uppfostran och föräldraskap innebar. Utifrån en begrepps- historisk metod analyserar författaren mycket skickligt begrepp som aga, tukt och lydnad, vilket resulterar i en nyanserad och historiserande tolkning av uppfostrings- litteraturen och faderskapsidealen under 1800-talet. Berg- lunds historisering av betydelsebärande begrepp i uppfost- ringslitteraturen och de normer för det goda faderskapet som framträder övertygar om att den tidigare forskningens bild av 1700- och 1800-talets fostrans- och faderskapsideal som auktoritära, hårdhänta och bestraffande måste omvär- deras. Ett mjukt, kärleksfullt och engagerat faderskap var idealet, och en fostran baserad på metoder som det goda exemplet, sedelärande berättelser och tillrättavisningar framför kroppsbestraffning. Kärleken till barnen utgjorde kärnan i faderskapet under hela perioden, och faderskär- lekens betydelse minskade inte på bekostnad av moder- skapets upphöjande. Genom att ställa tvåsfärsteorins tolkningsmönster åt sidan visar Berglund att uppfostranslitteraturen inte skilde mellan moderskap och faderskap. I råden riktade den sig till båda föräldrarna som tilldelades lika ansvar utifrån föreställningen om ett överordnat enhetligt för- äldraskap som gjorde dem mer lika än olika. Först mot slutet av seklet, med en ökad emfas på könsskillnader, sker en förskjutning i litteraturen som tydligare utpe- kar föräldrars uppgifter som skilda åt. Trots det finner Berglund varken här eller i de brev han också undersökt stöd för att faderskapet alieneras och fäder förlorar sin betydelse och status i familjen. Berglunds analys av uppfostringslitteraturen stödjer inte heller bilden av att statens framflyttade positioner i relation till familjen under 1800-talet fråntog föräldrar eller fäder ansvar för barns fostran. Utifrån tanken om familjen som samhällets grundläggande enhet betonades snarare att fostran var ett delat ansvar, i samverkan mel- lan hem och skola. För svenskt vidkommande visar Berg- lund att fadersauktoriteten inte minskade förrän en bit in på 1900-talet. Som exempel framhålls att det var först då som statens makt över familjen ökade genom skolan och den gifte mannens juridiska ställning försvagades i rela- tion till hustru och barn. Även brevmaterialet undergräver stödet för teorin om de två sfärerna när föräldraskapet analyseras. Berglund ger många exempel på hur fäder deltog aktivt i fostransupp- gifter, vårdade sjuka barn, deltog i hushållsbestyr, ägnade sig åt spädbarnsskötsel, lekte och kelade med sina barn. Inget i brevmaterialet tyder på att vård och fostran enbart var moderns angelägenhet. Att leva upp till faderskaps- idealet och att agera som fader handlade inte heller om att hålla sig till en "manlig sfär", utan om ett ständigt överskridande av de sfärer som konstruerades som man- liga respektive kvinnliga. Utövandet av ett gott faderskap var en viktig del i att vara en "manlig" man. Bilden av faderskap och fäders handlande i brevmate- rialet är inte oväntat positiv och ljus. Berglund diskuterar ingående breven som källmaterial, och är medveten om att hans bild kan ha en "tendens till att kunna uppfat- tas som en sympatiserande framställning och kanske lite av en äreräddningskaraktär av 1800-talets fäder". I försö- ket att nyansera bilden diskuteras dock enbart tendenser i källmaterialet, och inte perspektiv och metoder som väg- lett analysen. Trots influenser från kritisk mansforskning och spridda diskussioner kring klass- och genusrelationer skyms makt- och konfliktperspektivet bakom ett övergri- pande konsensusperspektiv. Nästa frågetecken reses inför författarens syn på histo- riens drivkrafter. Hur förklaras kontinuiteten och föränd- ringen teoretiskt? Sådana resonemang förs förvisso, men mer i anslutning till tidigare forskning än som en sam- manhållen redogörelse för teoretiska antaganden – kring exempelvis samhälls- och genusordningens upprätthål- lande, diskursers återskapande och subjektens möjligheter att förändra dem. En sådan diskussion hade även bidragit till en mer stringent användning och förståelse av teo- retiska begrepp som roll, identitet, diskurs och erfarenhet. Helt visst existerar inga vattentäta skott mellan teori och metod. Ändå anser jag att författaren ger den meto- diska dimensionen av källmaterialets läsning och tolkning företräde framför den teoretiska förklaringen. Intrycket blir att källmaterialet ibland får tala för sig självt och ges innebörder av egen kraft. Tolkningarna är väl under- byggda empiriskt men sällan teoretiskt. Kanske hade en större klarhet kring teoretiska antaganden, och en tydli- gare återkoppling till dem, skapat större möjligheter för författaren att tillfoga den nyanserade kritik till sitt ini- från- och förståelseperspektiv som jag efterlyste ovan? Avslutningsvis tror jag att Berglunds avhandling kom- mer att bli läst av en bredare publik än vanligt. Dels för att den behandlar ett intressant och angeläget ämne, dels för att den är välskriven och pedagogisk i sin framställ- ning. Berglund har brutit ny mark kring ett tämligen outforskat ämne och tillför kunskap om faderskap, för- äldraskap, barnuppfostran, familjeliv och genusrelationer under svenskt 1800-tal i stort. Avhandlingen är ett viktigt och välkommet bidrag till vårt vetande, och jag instämmer i författarens förhoppning om att den ska bidra till den politiska diskussionen om faderskap/föräldraskap. Marie Eriksson

hp-2014-04-05-provpass3verb14auelf.pdf

Flickkonst

Maria Lindberg, Anna Maria Ekstrand och Helene Bill-gren fick i början av 1990-talet alla gå under beteckningen flickkonstnärer. Begreppet uppfattades som nedvärde-rande. Men recensenterna använde det ändå. – De menade att konstnärerna utforskade en flickvärld, något som de manliga recensenterna själva inte kände till och som de ställde sig undrande eller främmande inför, säger Kajsa Widegren, Göteborgs universitet. Kajsa Widegren har en längre tid intresserat sig för mötet mellan konstnärlig gestaltning och konstruktioner av "flickan". I sin avhandling i genusvetenskap Ett annat flickrum tar hon sig an de tre konstnärerna, som med sina bilder utmanar traditionella föreställningar om flickor och sexualitet. Sexuella övergrepp är ett av de teman som hon ser i deras verk. Det är ett samhällsproblem som var mycket närvarande i den offentliga debatten under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, och det var något som både konstnärerna och recensenterna måste förhålla sig till. Kring sexuella övergrepp mot barn fanns olika kon-flikter, exempelvis sådana som handlar om tolkning och tolkningsföreträde. Kajsa Widegren försöker göra diskursanalys på bil-derna. Samtidigt undersöker hon hur recensenterna tagit emot bilderna och hur de med sina texter skapar förstå-else och avgränsar tolkningsmöjligheter. Hon menar att betraktaren av bilderna ställs inför tolkningsdilemman som påminner om konflikten mellan å ena sidan en radi-kalfeministisk diskurs kring flickor som utsatts för sexuella övergrepp och å andra sidan en trovärdighetsdiskurs till försvar för män som anklagas för sådana övergrepp. Begreppet "flickkonst" är problematiskt. Att antyda att vuxna kvinnor är flickaktiga i en kultur som premierar vuxen professionalitet kan ha sexistiska motiv. – I vissa texter används det här begreppet väldigt ned-värderande. Konstnären ses till exempel som en obstinat flicka i sandlådan, och det gör tematiken ogiltig för kon-sten att ägna sig åt. Det konstnärliga uttrycket blandas samman med frågan om kvotering av konstnärsfältet. Kajsa Widegren ser ändå att det finns något angelä-get i begreppet. Hon använder flickrum och flickrums-estetik som metafor för att utforska flicktematiken utan att underordna någons uttryck. – I Maria Lindbergs fall handlar flickrummet om hur rumskänslan skapas. Anna Maria Ekstrand använder saker som Barbiedockor och andra leksaker hämtade från flick-rummet. Helene Billgrens konst förhåller sig till både tid och rum. Den utspelar sig i ett odefinierat 1950–60-tal, en säkrad zon med möjlighet att vara feminin. Flickrumsmetaforen är en feministisk metafor. Den är placerad i spänningsfältet mellan Virginia Woolfs "ett eget rum" som står för frihet och Eve Kosofsky Sedgwicks "epis-temology of the closet" som mer handlar om det slutna rummets osynliggörande. Flickrummet kan ses som ett utrymme där barnet skyddas från vuxnas sexuella aktivi-teter, en materiell frizon som tillåter avskiljande från sam-hällets betvingande normer kring kön och sexualitet, eller en inlåsande garderob som står för en dominant familje-struktur som kan möjliggöra övergrepp.

hp-2014-04-05-provpass3verb14auelf.pdf

Skyddsjakt

Nu i vår har frågan om nya riktlinjer för skyddsjakt varit ute på remiss. Sveriges ornitologiska förening (SOF) anser att tillstånd till skyddsjakt ges alldeles för lättvindigt i landet och att myndigheterna ofta inte följer de regler som gäller. Avgörande i sammanhanget är paragraf 23a i jaktför-ordningen, som säger att åtminstone ett av fyra skäl måste vara uppfyllt för att tillstånd ska ges. Ännu ett krav är att det inte får finnas någon annan lämplig lösning på problemet. Granskar vi de tillstånd som ges är det uppenbart att regelverket inte följs. Det gäller alldeles särskilt så kallad sanitär skyddsjakt i samhällen och på soptippar. En kart-läggning som SOF gjorde för några år sedan visade att denna typ av skyddsjakt oftare styrdes av intresset hos de jägare som anlitades än av något egentligt behov. Omfattningen av sanitär skyddsjakt varierar också väl-digt mycket från kommun till kommun, trots att förut-sättningarna i princip är desamma. En annan studie som vi genomförde vid soptippar i Norrbottens län 2011, visade på samma slappa inställning från den tillståndsgivande myndighetens sida. SOF:s åsikt är att skyddsjakt som bedrivs av sanitära skäl inte fyller någon egentlig funktion och att den där-för bör avskaffas, alternativt förenas med stränga krav gäl-lande villkoren i ovannämnda paragraf i jaktförordningen. Något utrymme för den närmast generella tillämpning som idag förekommer ska inte få finnas. I de fall där till exempel kråkfåglar och trutar kan upp-fattas som ett problem är orsaken nästan alltid brister i renhållningen respektive sophanteringen på tipparna. Med relativt begränsade åtgärder kan "problemen" lösas. Så sent som i april i år slog för övrigt Mark- och miljö-överdomstolen fast att en råkkoloni inte är en sanitär olä-genhet. Fallet gällde en koloni i Helsingborg. En privat-person ville få bort råkorna och drev frågan ända upp till högsta instans. SOF pekar också på den bristande övervakningen av givna tillstånd. Här måste kraven bli tydligare på att en adekvat uppföljning och kontroll ska göras och dokumen-teras. Alltför ofta slarvas det på detta område. När det gäller skyddsjakt på duvhök vid utsättnings-platser för fasaner kräver SOF att denna kvarleva från gamla tiders rovdjurshat försvinner. Vidare anser SOF att det inte bör vara tillåtet att använda fällor med lockfåglar.

hp-2014-04-05-provpass3verb14auelf.pdf

Placebosvar vid smärta

Tidigare förklaringsmodeller inom placeboforskningen har ofta inneburit att patienten varit klart medveten om de verbala instruktioner eller inlärda signaler som triggar pla-ceboeffekter. Inom närliggande forskningsfält finns emel-lertid växande bevis för att viktiga aspekter av vårt bete-ende kan utlösas av signaler som inte uppfattas medvetet. I likhet med studier av omedvetna aspekter av hjärnans belöningssystem och studier av ångest och fobi syftade denna studie till att undersöka om placebo och nocebo (negativ placebo) kunde utlösas omedvetet. Två experiment utfördes med totalt 40 friska delta-gare (24 kvinnor, medelålder 23 år). Deltagarna fick först prova ut en smärtstimulator (värmeplatta 3 x 3 cm) som placerades på underarmen och sedan skatta smärta vid olika temperaturer på en skala från 0 = ingen smärta till 100 = starkast tänkbara smärta. Deltagarna placerades sedan framför en datorskärm och uppmanades att hålla blicken på skärmen och skatta varje smärtstimulering mellan 0 och 100. I det första experimentet utfördes en inlärningssekvens, där två tydligt synliga bilder föreställande olika neutrala ansikten konsekvent kopplades samman med hög eller låg smärta (medelvärde smärtskattning: hög = 63, låg = 24). För att testa ifall placebo och nocebo kunde aktiveras av tydligt synliga signaler för hög och låg smärta följdes inlärningen av en testsekvens där samma ansikten visades på skärmen, men denna gång kopplades bilderna sam-man med en och samma medelstarka temperatur. Resul-taten från testsekvensen bekräftade att placebo (minskad smärta) och nocebo (ökad smärta) uppstod när delta-garna såg bilderna för låg respektive hög smärta, trots att temperaturen var densamma (smärtskattning test-sekvens: hög = 53, låg = 19). I det andra experimentet, som utfördes i en ny grupp av deltagare, undersöktes om placebo- och nocebosvar kunde aktiveras trots att de inlärda signalerna för hög och låg smärta presenterats omedvetet. Liksom i det första expe-rimentet användes klart synliga bilder under inlärnings-sekvensen (medelvärde smärtskattning: hög = 52, låg = 21), men under testsekvensen visades bilderna så snabbt att deltagarna inte kunde särskilja dem. Resultaten visade att lägre smärtskattningar uppstod när deltagarna såg bilden för låg smärta (placebo) och högre vid bilden för hög smärta (nocebo), trots att samma temperatur använts och bilderna presenterats så snabbt att deltagarna inte var medvetna om vilken bild de sett (smärtskattning testsek-vens: hög = 44, låg = 25).

hp-2014-04-05-provpass3verb14auelf.pdf

Barn i skola och fritidshem

Samarbete mellan skola och fritidshem förespråkades redan i SIA-utredningen på 1970-talet. Det blev inte förrän i början av 1990-talet, i samband med skolbarnsomsorgs-kommitténs uppdrag att "följa, stimulera och påskynda en utveckling mot en organisatoriskt och pedagogiskt samlad verksamhet för skola och barnomsorg", som samverkan mer på allvar kom till stånd. Därefter har skola och fritidshem kommit varandra närmare, och förändringar syns på alla nivåer. Idag är lag-stiftning och tillsynsmyndighet gemensam, liksom lokala politiska nämnder och förvaltningar. Allt fler grundskol-lärare och fritidspedagoger återfinns i samma arbetslag. Det finns både möjligheter och problem med att två verk-samheter, med olika traditioner och tidigare olika styr-ningar, förs samman för att hitta samarbetsformer som ska generera ekonomiska men också pedagogiska vinster. Monica Hansens Yrkeskulturer i möte: läraren, fritids-pedagogen och samverkan (1999) och Finn Calanders Från fritidens pedagog till hjälplärare (1999) har bidragit till att synliggöra de svårigheter som kan uppstå i mötet mel-lan yrkeskategorierna samt de motsättningar som finns mellan fritidspedagogernas och grundskollärarnas skilda yrkesinnehåll och yrkestraditioner, status och makt. Tillsammans med Anita Söderlunds avhandling Barn i skola och fritidshem: en studie kring samverkan tillgodoses därmed tre olika perspektiv på integrering och samverkan: Calander ger en intressant och möjlig tolkning, Hansen behandlar pedagogerna och Söderlund studerar barnens eventuella vinster i en integrerad verksamhet. Anita Söderlunds avhandling är en mycket välkommen studie, eftersom den just fokuserar på barnen och vilka konsekvenser samverkan mellan skola och fritidshem kan få för dem. Huvudsyftet har varit att undersöka huru-vida tre olika organisatoriska samarbetsmodeller mellan fritidshem och skola – integrerade, samverkande och blan-dade skolor – har haft någon betydelse för barnens skol-kunskaper, trivsel och allmänna upplevelser av skola och fritidshem, dels kortsiktigt i årskurs tre, dels långsiktigt i årskurs sex. Söderlund har använt sig av Bromfenbrenners utveck-lingsekologiska modell som teoretisk referensram för sin avhandling. Den betonar miljöns betydelse liksom bety-delsen av samspelet mellan individ och miljö för individers utveckling. Ett nära samarbete mellan vuxna (t.ex. lärare och fritidspedagoger) kan bidra till att skapa en miljö som befrämjar utveckling. I sin analys har Söderlund också beaktat barnens socio-ekonomiska bakgrund. Här har skol- och bostadsområdet använts som mått (förvisso ett grovt mått) och författa-ren ställer också frågan om det föreligger skillnader bland barnen när det gäller prestationer, trivsel och allmänna upplevelser som kan relateras till vilket område barnen kommer ifrån. Den sista frågeställningen som författaren arbetat med gäller om det finns skillnader mellan barn som haft fritidshem och barn som inte haft fritidshem, när det gäller deras inställning till skolämnen, skolprestatio-ner, trivsel, självförtroende och kamratrelationer. Det empiriska materialet är hämtat ur bl.a. Skolboms-projektet, vars övergripande syfte var att utvärdera konse-kvenser av olika organisationsformer av samverkan mellan skola och fritidshem, exempelvis elevers skolprestationer och sociala utveckling. Projektet pågick under en fyraårs-period och bestod alltså av tre delar med fokus på elever, föräldrar och personal, varav Söderlund svarade för insam-ling, bearbetning och redovisning av resultat som rörde eleverna. Merparten av materialet som används i avhand-lingen består av enkäter, som i första hand är besvarade av eleverna. Lärarna har bidragit med skattningar av elev-ernas kunskaper i skolämnen samt bedömningar av bar-nens nuvarande sociala kompetens och deras relationer till kamrater. I studien ingår cirka 1 200 barn från årskurs tre och cirka 300 barn från årskurs sex. Nio olika skolor är repre-senterade och de är valda utifrån de tre olika modellerna (integrerade, samverkande och blandade), vilka återfinns i tre olika bostadsområden, nämligen i innerstad, förort samt förort med hög andel invandrare – mångkulturellt område. Integrerade skolor kännetecknas av att persona-len arbetar i arbetslag och har gemensamt ansvar för bar-nens hela dag och termin. Man har gemensam planering minst en gång i veckan, och fritidspedagogen finns minst sex timmar i veckan i klassrummet och grundskolläraren minst sex timmar i veckan på fritidshemmet. Samverkande skolor kännetecknas av att man inte arbetar i arbetslag. Man har gemensam planering, dock mer sällan än den integrerade, fritidspedagogen finns i klassrummet men inte lika ofta och grundskolläraren finns inte alls i fritids-hemmet. Blandade skolor kännetecknas av att det i några klasser förekommer ett närmare samarbete mellan skola och fritidshem, medan det i andra klasser endast förekom-mer ett sporadiskt samarbete. Då det gäller elevernas skolprestationer har provresul-tat i matematik och svenska årskurs tre använts. Söder-lund har kompletterat med skattningar gjorda av lärare i årskurs sex. Övriga variabler som förutom skolpresta-tioner återfinns i studien är trivsel, social kompetens, kamratrelationer och mobbning, demokratifrågor och kontinuitetsfrågor. Här består empirin av elevenkäter och lärarskattningar. Söderlunds studie ger inga mätbara resultat som visar på skillnader i barns kunskaper i matematik och svenska rela-terat till samarbetsformer, inte heller när det gäller trivsel. Däremot framkommer skillnader som går att relatera till den typ av område barnen vuxit upp i. Barn i det mång-kulturella området presterar sämre i skolan men tycks trivas bättre både i skola och på fritidshem jämfört med barn från innerstadsområdet. Utifrån lärarnas skattningar av elevernas kunskapsnivåer finns en viss skillnad i slöjd och idrott samt i musik. Barn från integrerade och samver-kande modeller ligger över eller mycket över genomsnittet. Lärarna har också skattat hur frimodiga barnen är, liksom hur nöjda de är med sig själva och sina prestationer. Här finns ingen skillnad mellan de olika samarbetsformerna. Dock finns en skillnad mellan barn i årskurs sex som har fritidshemserfarenhet och barn som inte har det. Både i barnens egna och i lärarnas skattningar förefaller det som att barn med fritidshemserfarenhet är nöjdare med sig själva och frimodigare samt har fler kamrater på fritiden än barn med annan erfarenhet. Ger fritidshemspedagogiken barn ett gott självförtroende? För att kunna besvara den frågan hade det varit intressant med en fördjupad diskus-sion kring fritidshemspedagogiken. Söderlund har beskrivit de olika skolorna. Jag saknar dock beskrivningar av hur samarbetet mellan fritidspeda-goger och grundskollärare faktiskt gått till, för att jag ska få en helhetsbild. Hur påverkar samarbetet barnen? Vilken betydelse har det för barnen att fritidspedagogerna finns med i klassrummet? Det viktigaste är dock att barns situation och perspektiv görs till föremål för studier. Här har Anita Söderlund tagit ett viktigt steg och jag önskar att hennes studie kommer att följas av fler, som pekar på de konsekvenser samord-ningen med skolan får för barnen.

hp-2014-04-05-provpass5verb14auelf.pdf

Översättning

EU:s översättare gör ett jättejobb. Man får dock inte glömma att deras frihet att göra tunga och komplicerade EU-texter "svenska" är begränsad. Rättsakter, som förordningar och direktiv, speglar en kompromiss mellan medlemsstaternas juridiska behov – och syn på språk. Och eftersom översättningen måste ligga mycket nära grundtexten, blir även den svenska texten tung och komplicerad. Språklagens krav på "vårdat, enkelt och begripligt" kan tyckas långt borta. Men det svenska språkarbetet bör inte ses som avslutat i och med EU-översättningen. I synnerhet gäller detta direktiven, som när de införs i medlemsstaternas lagstiftning bara är bindande "med avseende på det resultat som ska uppnås". Medlemsstaterna är således fria att bestämma formen. Det betyder bland annat att direktivens juridiska system, terminologi och språkliga utformning kan bearbetas till en mer hanterlig form i svenska lagar och föreskrifter, så länge deras mål och mening består. Införlivandet är alltså ytterligare ett "översättningsarbete"; direktivet anpassas till svenska förhållanden och överförs till ett begripligt regelverk som fungerar i Sverige. Bäst blir det förstås om jurister, ämnesexperter, språkexperter och terminologer samarbetar i denna andra översättning. Ett bra exempel är arbetet med Socialstyrelsens vävnadsföreskrifter, som kom i en ny version årsskiftet 2009/2010. Samarbetet mellan de olika professionerna har banat väg för ett svenskt regelverk som är betydligt mer begripligt och tillämpbart än den svenska översättningen av direktivet. Dessutom är det förankrat bland användarna redan innan det träder i kraft. Visserligen kunde man som språkkonsult önska sig ett ännu klarare språk i föreskrifterna, men framför allt bör det tvärprofessionella arbetssättet bli mönsterbildande. Mycket arbete har lagts ned på vävnadsdirektivet, men resultatet – ett användbart svenskt regelverk – är mödan värt och arbetssättet något att dra lärdom av för andra myndigheter.

hp-2014-04-05-provpass5verb14auelf.pdf

Invandring bygger landet

Invandring är inget nytt fenomen, om nu någon trodde det, och om man hårdrar det hela är väl alla människor invandrare i någon mån. Mitt eget efternamn är troligen en försvenskning och förkortning av ortnamnet Hoyesworth i norra Tyskland, varifrån mina anfäder ska ha flyttat eller flytt under trettioåriga kriget. Jag skulle tro att om man letar sig några generationer tillbaka och skrapar lite på ytan så har många liknande historier. Författaren Anders Johnson har i boken Garpar, gipskatter och svartskallar mer än skrapat på ytan. Han har via befintlig historisk forskning och litteratur grävt sig tillbaka genom seklerna och hittat invandrare som byggt katedraler, startat utrikeshandel, effektiviserat förvaltningen och så vidare. Boken gestaltar verkligen hur modern den nationella identiteten är. Det svenska riket före 1809 var, liksom så gott som alla förmoderna välden, ett mångnationellt mischmasch av olika landområden med folk med skilda språk, traditioner och ibland religioner. Därför var det för några hundra år sedan självklart att det ofta talades tyska i Stockholm, att det vetenskapliga språket var latin, att en avsevärd del av rikets befolkning talade finska. Först efter 1809 blev svenskan det nationella språket. Under den period som storsvenskt sinnade personer i efterhand brukade kalla "fornstora dar" – 1600-talet – byggdes den svenska armén upp av invandrade holländska, franska, tyska, italienska, spanska och ungerska officerare, ja paradoxerna är många när man ser förbi efterhandskonstruktionerna. Garpar, gipskatter och svartskallar är en lättläst och översiktlig bok – kul att bläddra och läsa i här och där. Den är full av bilder, intressanta faktarutor, korta personporträtt och konkret information. En värdefull sammanfattning av hur det vi brukar kalla "svenskt" har formats genom invandring och kulturmöten.

hp-2014-04-05-provpass5verb14auelf.pdf

Hotade arter

Redan under 1990-talet arbetade Naturvårdsverket med åtgärdsprogram för vissa hotade arter, exempelvis fjällräv, vissa grodarter och några fiskar. Men det dröjde in på 2000-talet innan det blev ordentlig fart och systematik i arbetet. Då kom vissa konkreta åtaganden. Exempelvis skulle förlusten av biologisk mångfald hejdas till år 2010 (ett delmål i konventionen för biologisk mångfald) och andelen hotade arter skulle ha minskat med 30 procent år 2015 (enligt de svenska miljömålen). – Det fanns plötsligt beslutade mål som gjorde att statsmakterna kände att man måste göra något, säger Per Johansson, Naturvårdsverkets samordnare. Artdatabanken gjorde på verkets uppdrag en analys av landets hotade arter och kom fram till en lista över vilka som var i störst behov av åtgärder. Listan omfattar ungefär 400 arter, uppdelade på drygt 200 åtgärdsprogram. De flesta av dessa program handlar bara om en enda art, men det finns också program för naturtyper och grupper av arter, till exempel sydvästsvenska ljunghedar och björklevande skalbaggar. Den digra listan delades upp på de respektive länsstyrelserna, så att de fick ansvar för att skriva några åtgärdsprogram vardera. I skrivande stund är cirka 115 åtgärdsprogram skrivna och godkända av Naturvårdsverket, och runtom i landet pågår arbetet för fullt med att dels skriva resten av programmen, dels förverkliga de åtgärder som föreslagits. För att finansiera arbetet får länsstyrelserna en särskild pott pengar från Naturvårdsverket varje år, en summa som ökade årligen från 2004 för att plana ut på 87 miljoner om året under 2007 och 2008. ÅGP-pengarna, som de kallas på miljötjänstemannaslang, har blivit ett viktigt komplement där anslagen för vård av naturreservat och annan skyddad natur inte räcker till. – I åtgärdsprogrammet kan man fokusera på sådant som man inte klarar på andra sätt. Pengarna kan användas överallt i landskapet, inte bara i reservat, säger Per Johansson. Därför finns det bland åtgärdsprogrammen en överrepresentation av arter som kräver att man åtgärdar brister i landskapet i stort. Det kan till exempel handla om blomrika marker och tillgången till öppna sand- och grusmarker, eller om bränder och död ved i skogen. Somliga åtgärdsprogram har redan visat sig vara framgångsrika. Åtgärderna för mnemosynefjäril, mosippa och nålginst har gett snabba resultat. Skräntärnorna har återvänt till sin restaurerade koloni. Kornsparv och flera grodarter tillhör också framgångsexemplen. Arbetet med lövgrodor är en verklig succé. Men det finns också exempel på motsatsen. Man har exempelvis inte lyckats knäcka koden till den grönfläckiga paddans behov. Den har inte svarat på åtgärderna. Endast paddorna själva vet varför.

hp-2014-04-05-provpass5verb14auelf.pdf

Lättillgängligt om Bellman

Carl Michael Bellman och hans diktning har gett upphov till en mängd studier genom åren, men trots detta har det varit ont om lättillgängliga och övergripande beskrivningar av författarskapet. Denna brist har Lars Lönnroth rått bot på genom sin bok Ljuva karneval! Om Carl Michael Bellmans diktning. Författarens uttalade mål med detta verk är att sammanfatta tidigare forskning om Bellmans diktning. Det finns dock vissa grundläggande teman och tankar som genomsyrar boken och gör att den känns som en helhet, trots de många olika områden som berörs. Ett sådant tema är, som titeln antyder, karnevalen – maskeraden och maskspelet. Lönnroth framhåller hur diktarrollen under Bellmans tid inte hade något att göra med romantikens idéer kring det "genuina" och "uppriktiga", utan mer kan betraktas som en uppsättning masker för olika tillfällen. När det gäller diktare från den tiden är det därför särskilt vanskligt att försöka leta efter författarens egna ståndpunkter och känslor i verken. Man bör istället tänka sig författaren som en skådespelare, som spelar de roller som passar bäst för stunden. I samband med detta framhåller Lönnroth hur Bellman ofta själv framförde sina verk, och då bokstavligen spelade dikternas olika rollgestalter i en sprudlande enmansföreställning. I mångas efterföljd vill Lönnroth se Bellmans förmåga att foga ihop helt olika typer av genrer, eller masker, och skapa nya upplevelser som utmärkande för hans diktning. Just denna genreblandning blir skälet till att även sådana delar av författarskapet som Lönnroth själv inte uppskattar, exempelvis den rojalistiska diktningen, får en plats i boken. Argumentet lyder att vi kan nå större kunskap om Bellmans mästerverk genom att studera hans mer traditionsbundna prestationer, eftersom just hans kunskap om olika disparata genrer utgjorde grunden för de starka effekterna i exempelvis epistlarna. Genom att studera hur Bellman behandlar etablerade genrer kan vi alltså enligt Lönnroth nå större kunskap om hur strukturen i de blandade verken fungerar. Detta är inte en särskilt kontroversiell åsikt idag, men poängen tål att upprepas. Överlag är framställningen i Ljuva karneval! mycket lättläst, samtidigt som den vilar på en stabil kunskapsgrund. Den ger en god överblick över Bellmans diktning och Bellmanforskningen, och kan rekommenderas till alla som vill ha en introduktion till ett av vårt lands viktigaste författarskap. Som akademiker hade man dock uppskattat en fylligare notapparat och en källförteckning. Å andra sidan kan man tänka sig att boken lockar till sig fler ur den intresserade allmänheten i sitt nuvarande skick. Som läsare av ett sammanfattande verk av detta slag bör man dock hålla i minnet att det är omöjligt att ge en heltäckande bild av de senaste två seklernas rika Bellmanforskning. Författaren har gjort ett urval, ofta baserat på sin egen litteratur- och vetenskapssyn. Grunderna i just Lönnroths litteratursyn framträder tydligast i de avsnitt där han formulerar egna analyser av Bellmans verk. Där blir det uppenbart att han skriver inom en tradition som värdesätter komplexa och mångtydiga texter och försöker blottlägga spänningar och mångtydigheter i texten. Ett bra exempel på detta är hans analys av epistel nr 82, "Vila vid denna källa". Där hävdar Lönnroth att dödens ankomst i slutet av episteln förbereds genom vissa "mörka stråk" och "lätt störande element" i de tidigare stroferna. De exempel han anför är bland andra den nyss skjutna beckasinen, den vrålande tjuren, hönans loppor, den skrattande skatan, de svarta skuggorna under träden och den nyss kallnade kyckling som får sin vinge avriven av Ulla. För en forskare som hellre vill se episteln i dess samtida kontext kan hans kommentar förefalla anakronistisk. För Bellman borde till exempel det faktum att beckasinen nyss skjutits ha indikerat att den var färsk och att det var en läcker frukost som dukats upp. Överhuvudtaget känns det ur ett 1700-talsperspektiv mer naturligt att istället fokusera på överflödet i denna epistelsamlingens grande finale. Precis som var brukligt vid operaföreställningar samlas här alla i en ståtlig final, med både visuellt och musikaliskt överdåd. Innan Fredman stiger fram och tar sitt slutliga avsked av publiken ägnas de fem första stroferna åt att måla upp den ståtliga scenen för oss. Här finns ett överflöd av dyr mat och vin, musik och ljud och rörelse; här finns människor och djur. Bellman målar upp bilden av en välmående landsbygd med en mängd djur. Tillsammans med den skrattande skatan, den vrålande tjuren och hönan som loppar sin vinge finns svalor, hästar och lamm, och det beskrivs upprepade gånger hur de "prägtigt på fältet pråla". Till detta hör alla de ljud som gör scenen än mer levande. Skatan skrattar och tjuren vrålar, precis som lammet bräker, musikanterna spelar, de "små kärlekspanterna" sjunger, de gamla mostrarna tjattrar och löven susar. Även skuggorna under träden kan ses som en del i detta överflöd. De rör sig över hela skalan från "svarta" till "grå och ljusa"; ett exempel på den variation som utmärker beskrivningarna av sceneriet. Ett nyckelord är "ljufligt", spetsställt i början av strofen: Ljufligt där löfven susa I svarta hvirflar grå och ljusa, Träden en skugga krusa, Inunder skyars fläkt och drag. Lönnroth anser att läsaren inte är helt oförberedd på Fredmans "envoi" i strof sex, på grund av de "enstaka mörka stråk" som återfinns i de tidigare stroferna. En forskare som försöker se texten ur ett mer samtida perspektiv kanske snarare skulle säga att läsaren inte är helt oförberedd på avskedet på grund av de drag av operafinal som återfinns i de tidigare stroferna. Därmed inte sagt att Lönnroths tolkning här, och annorstädes i boken, är felaktig, men att den står för enbart en av många infallsvinklar. Så länge man håller detta i åtanke kan Ljuva karneval! fungera som en välbehövlig, användbar och roande skildring av ett författarskap som aldrig slutar att fascinera.

hp-2014-10-25-provpass1verbej-elf.pdf

Skolalgebra

För många elever i grundskolan är algebra ett förvirrande avsnitt i matematikundervisningen. Genom läroböckerna ställs de snabbt inför uppgifter som handlar om att skriva uttryck eller att förenkla uttryck, formulera ekvationer till problem och lösa ekvationer av typen 3x + 4 = 2x – 2. Detta ger få ledtrådar till vad algebra är. Det vore önskvärt att eleverna fick närma sig algebra mer strukturerat. Den algebra som vi arbetar med i grundskolan tycker jag kan delas in i tre delar. Första delen brukar jag benämna algebraiskt tänkande. Det handlar om att använda variabelbegreppet för att kunna lösa uppgifter där det finns relationer mellan objekt, t.ex. relationen i ålder mellan personer samt deras gemensamma ålder. Andra delen brukar jag benämna algebraisk grammatik. Den består av konventioner och notationer. Här ska eleverna exempelvis lära sig att 2x = 2 • x och att 2x + x = 3x. Tredje delen är modellering. Det innebär att kunna översätta en vardaglig händelse eller något utommatematiskt till ett algebraiskt uttryck. I artikeln "Från Fibonacci till algebra" beskrev jag aktiviteter som hjälper elever att förstå varför algebra är ett effektivt verktyg i många problemlösningssituationer. Aktiviteternas enkla samband blir gradvis alltmer utmanande, mängden information och relationer överskrider det som vi kan hantera med huvudräkning och enkla stödanteckningar, och eleverna kommer till en punkt då de upplever att de behöver ett nytt verktyg för att kunna lösa problemet. För att kunna hantera de anteckningar som då görs, med hjälp av någon form av algebraisk representation, är nästa steg viktigt. I många läroböcker brukar detta vara lektion ett, men enligt mig är det självklart att detta avsnitt kommer efter uppgifter som kräver algebraiskt tänkande. Strävan att skriva uttryck i enklaste form ställer till problem för eleverna. För några år sedan började jag be mina elever att sätta ut de multiplikationstecken som inte syns och märkte att en väsentlig del av problem med notation och förståelse försvann. Skillnaden mellan hur uttrycken 2(3 + x) och 2 • (3 + x) uppfattas är gigantisk. För att träna detta använder vi bl.a. övningar som påminner om sudoku. I de första matriserna ska eleverna addera uttryck, och de kan bara fyllas i om algebraiska förenklingar görs. Matriserna går lätt att utveckla genom att antalet rader och kolumner ändras samt att addition byts till multiplikation. De som vill ta det ytterligare ett steg kan göra en matris med division och hamna i polynomdivision. Det finns möjligheter för alla att få utmaningar. Eleverna vill gärna göra egna matriser. Ge dem det i läxa, med tillägget: så få utsatta uttryck som möjligt – likt sudoku – men ändå lösbart. Låt dem sedan lösa varandras matriser.

hp-2014-10-25-provpass1verbej-elf.pdf

Bakläxa i Arbetsdomstolen

Arbetstagarskapet är tvingande till arbetstagarens förmån. Det har sin grund i den juridiska principen att en arbetsgivare och en arbetstagare inte kan avtala om att ett arbetsavtal inte är ett anställningsavtal. Trots att arbetstagarskapet är tvingande till arbetstagarens förmån kan den som är anställd förfoga över sitt arbetstagarskap genom att träffa avtal om att anställningsavtalet ska upphöra. Då gäller endast de allmänna avtalsrättsliga regler som återfinns i vår allmänna avtalslag. Av särskilt intresse är avtalslagens regel om svek, 30 § avtalslagen. Avtalslagens regel om ogiltighet vid svek innebär att om part har "svikligen förlett" motparten så kan avtalet ogiltigförklaras. Vad menas då med svek i detta sammanhang? Svekregeln innehåller två kriterier. För det första ska det handla om en lögn. För det andra ska det vara fråga om en lögn som objektivt sett kan sägas ha haft betydelse för partens benägenhet att träffa avtal. I en aktuell dom (AD 2011 nr 92) har Arbetsdomstolen ogiltigförklarat ett avvecklingsavtal med stöd av 30 § avtalslagen. En kvinna, som träffat ett avtal om att hennes anställning skulle upphöra mot viss ersättning, kunde bevisa att arbetsgivaren hade uttalat en osanning (att arbetsbrist förelåg) och att osanningen objektivt sett hade haft betydelse för hennes träffande av avvecklingsavtalet. Svekregeln var därmed tillämplig och domstolen ogiltigförklarade avtalet. Bevisbördan vid tillämpning av ogiltighetsreglerna i avtalslagen ligger på den part som hävdar ogiltigheten. I det aktuella fallet kunde arbetstagaren bevisa att arbetsgivaren hade lämnat felaktig information om påstådd arbetsbrist, när det i själva verket förhöll sig så att arbetsgivaren avsåg att rekrytera. Domstolen bedömde att lögnen objektivt sett hade betydelse för arbetstagarens agerande. Om arbetstagaren vetat om de riktiga förhållandena skulle hon inte ha ingått avtalet, åtminstone inte på de aktuella villkoren. Regeln om svek i avtalslagen handlar om tillit. Parter i ett avtal ska kunna lita på varandra så att uttalade lögner eller förtiganden av väsentliga omständigheter i princip medför att träffat avtal är ogiltigt. Detta gäller alltså även i arbetsrättsliga sammanhang.

hp-2014-10-25-provpass1verbej-elf.pdf

Vårdcentraler och psykologer

Sveriges Psykologförbund har kartlagt tillgången till psykologer vid landets samtliga vårdcentraler. Patienters tillgång till psykologer – en kartläggning av landets vårdcentraler (2009) visar att endast 260 av landets cirka 930 vårdcentraler har psykologer anställda. 151 vårdcentraler saknar helt tillgång till psykolog. Och mer än hälften av alla vårdcentraler har varken anställda psykologer eller vårdavtal med privatpraktiserande psykologer. Mahlin Olsson, utredare på Psykologförbundet, har gjort kartläggningen. – Kartläggningen visar en fördubbling av antalet anställda psykologer, jämfört med kartläggningen av tillgången på psykologer på vårdcentraler som Socialstyrelsen gjorde 2007, och det är ju bra. Men Psykologförbundet vill att det ska finnas psykologer på samtliga vårdcentraler i landet. Det ska vara samma vård för alla oavsett var man bor eller hur mycket pengar man har, säger Mahlin Olsson. Skillnaderna i landet är stora. Dalarna har inga psykologer anställda och heller inget vårdavtal. Örebro saknar anställda psykologer på sina vårdcentraler och i Östergötland har endast tre procent av vårdcentralerna anställda psykologer. I Stockholm saknar tre av fyra vårdcentraler anställda psykologer. Gotland är ensamt om att ha anställda psykologer på samtliga vårdcentraler. Majoriteten, 82 procent, av samtliga vårdcentraler drivs i offentlig regi. Skillnaderna mellan privata och offentliga vårdcentraler är stora. Endast två procent av de offentliga vårdcentralerna har avtal med privatpraktiserande psykologer, jämfört med 20 procent för de privata vårdcentralerna. 90 procent av fallen kommer via remiss. Av de offentliga vårdcentralerna är det endast 30 procent som har anställda psykologer, medan 43 procent av de privata har anställda psykologer. – Vi vill med denna kartläggning väcka opinion och debatt. Vi har lagt ut hela listan med landets samtliga vårdcentraler på Psykologförbundets hemsida så att alla kan gå in och läsa och se vilka vårdcentraler som har anställda psykologer och vilka som har avtal med privatpraktiserande psykologer, säger Mahlin Olsson. – Förbundet vill att människor ska kunna ringa direkt till en psykolog på sin vårdcentral, utan att behöva gå via en läkare. Enligt våra undersökningar vill de flesta ha psykologisk behandling, inte medicin i första hand, fortsätter Mahlin Olsson. I kartläggningen, som gjordes under fyra veckor i maj och juni 2009, har 894 av 930 vårdcentraler besvarat frågorna, vilket motsvarar 96 procent av samtliga vårdcentraler.

hp-2014-10-25-provpass4verbej-elf.pdf

Fritidshemmens roll

I dag är cirka 80 procent av våra barn i åldrarna 6–9 år inskrivna i fritidshem. Samtidigt har fritidshemmens roll i förhållande till skolan diskuterats livligt. Många har velat se verksamheten som en integrerad del av skolans arbete, där fritidspedagogerna har viktiga bidrag att ge, också rent pedagogiskt och även under skoltid. Samtidigt är verksamheten frivillig. Hur ska den ekvationen gå ihop? Och vad är egentligen "fritid"? Fri för vem? Vilka möjligheter ska barnen själva ha att bestämma över sin "fria" tid? En annan diskussionspunkt rör barngruppernas storlek och bemanningen. Hur ska två fritidspedagoger kunna ansvara för meningsfull pedagogisk verksamhet i en grupp på 50 barn eller fler? Är det förresten inte vila och rekreation barnen behöver mer än organiserade aktiviteter? Ska ett bra fritidshem ha egna lokaler, eller duger skolans klassrum? Hur lång ska utbildningen till fritidspedagog vara – och vad ska den egentligen innehålla? Malin Rohlins bok, Fritidshemmets historiska dilemman. En nutidshistoria om konstruktionen av fritidshemmet i samordning med skolan, ger en utmärkt bakgrund till ett samtal om alla dessa frågor. Boken bygger på den avhandling författaren lade fram 2001. Hon har nu omarbetat och uppdaterat texten, och i en epilog ger hon sin egen syn på dagens situation, om än i rätt försiktiga ordalag. Hon ställer sig till exempel frågande till varför så många bestämda uppfattningar om fritidshemmen och deras verksamhet torgförs, till synes utan kännedom om de forskningsresultat som presenterats under senare år. I ett kunskapsbejakande samhälle som vårt tas den kunskap som finns ändå inte till vara! Det är på många sätt en tankeväckande läsning. Vi får följa författaren på en spännande resa genom seklen. Hon berättar om hur arbetsstugorna, fritidshemmens föregångare, växte fram i slutet av 1800-talet. Det skedde på initiativ från engagerade lärare, som såg behoven hos barn från fattiga familjer. I arbetsstugorna fick barnen hjälp med läxläsning men också del av vardagslivskunskap, estetisk fostran och social träning. Arbetsstugorna ersattes senare av eftermiddagshemmen, den nya förskolans pedagoger tog över – innan det så på nytt var dags för en närmare samordning med skolans verksamhet, vad gällde både innehåll och lokaler. Malin Rohlin visar övertygande att kunskap och omsorgen om barnets bästa långt ifrån alltid har styrt utvecklingen. I stället har fackliga revirstrider, ekonomiska överväganden samt skol- och socialpolitiska modeströmningar fått ett orimligt stort inflytande över de beslut som fattats. En rejäl tankeställare för alla som vill ha synpunkter på dessa frågor idag! Jag hade nog önskat att författaren hade gjort en ännu grundligare omarbetning av den akademiska ursprungstexten, inte minst språkligt, för att göra boken mer lätttillgänglig för en bredare läsekrets. Malin Rohlins bok är nämligen nödvändig läsning för alla som är intresserade av fritidshemmens framtid, inte minst för de politiker och chefstjänstemän som har att fatta de avgörande besluten. Men också de som arbetar inom en verksamhet behöver ibland få möjlighet att reflektera över vilken tradition de egentligen arbetar i – för att förstå varför det ser ut som det gör i dag.

hp-2014-10-25-provpass4verbej-elf.pdf

Språk och kultur i vården

Kommunikationsproblem i vården orsakade av språkliga och kulturella skillnader kan skapa osäkerhet om huruvida sjukdomshistorien uppfattats korrekt samt leda till att tolkningen förenklas och till att fler återbesök och undersökningar görs. Det visar en ny avhandling från Karolinska Institutet där forskare undersökt hur patienter med invandrarbakgrund, läkare och tolkar upplever vårdmötet. Vård på lika villkor är något som de flesta tar för självklart. Men hur ser det ut i verkligheten? Och hur påverkar kulturella och språkliga skillnader och olika referensramar vårdmötet? Det har distriktsläkaren Eivor Wiking vid Centrum för allmänmedicin i Stockholm intresserat sig för. I sin doktorsavhandling har hon studerat hur patienter i behov av tolk, distriktsläkare och tolkar uppfattar vårdmötet och vad ett mindre lyckat vårdmöte kan leda till. Forskningen är utförd med hjälp av enkätfrågor och djupintervjuer på tolv vårdcentraler i Stockholm. Totalt deltog 62 patienter från Chile, Iran och Turkiet, 74 tolkar och 75 distriktsläkare. Av resultaten i avhandlingen framgår att cirka hälften av patienterna som haft tolk vid läkarbesöket upplevde kommunikationsproblem på grund av språkliga och kulturella skillnader. Det ledde bland annat till att de kände sig osäkra på om deras sjukdomshistoria och information uppfattats rätt. I intervjumaterialet framkom även att tolkarna kände osäkerhet, vilket i vissa fall kunde leda till att de anpassade tolkningen och förenklade ord. I de fall läkarna kände sig osäkra på om allt var korrekt uppfattat kunde det leda till fler återbesök och undersökningar. Nära 40 procent av läkarna tyckte att tiden för konsultationen inte var tillräcklig. Men närmare 90 procent av tolkarna upplevde att patienterna var nöjda. Och bland läkarna trodde 85 procent att patienterna var nöjda med samtalet. Det överensstämmer rätt väl med patienternas egna upplevelser så som de beskrivs i avhandlingen. Cirka 80 procent av patienterna kände sig respekterade för sin kultur, sin personlighet och sina önskemål. – Det är höga siffror, trots upplevda kommunikationsproblem. Samtidigt verkar de kulturella och språkliga skillnaderna begränsa möjligheten att förmedla fakta, tankar och känslor. Konsekvensen kan bli att vårdbehövande patienter får fel behandling eller ingen behandling alls, menar Eivor Wiking. Både läkare och tolkar efterlyste mer utbildning om kulturell kompetens i vården.

hp-2014-10-25-provpass4verbej-elf.pdf

Jan Lööfs serier

Jag fastnar redan vid omslaget till boken Jan Lööfs serier: volym 1, blir sittande och studerar det en lång stund. Det här är inte Jan Lööf, serietecknaren, utan Jan Lööf, barnboksillustratören: mjuka, harmoniska former och varma inbjudande färger – ett fönster till en annan värld, inte olik vår egen men bräddfylld med äventyr och fantasieggande figurer. Och jag erinrar mig alla de timmar i slutet på 1960-talet och början på 1970-talet då jag försökte lära mig rita som Jan Lööf: samma enkla men oändligt uttrycksfulla figurer. Jag lärde mig aldrig – det skenbart enkla kan vara ack så svårt – men mina tillkortakommanden förmådde aldrig dämpa den fascination jag kände inför Felix fiktiva värld. Bokens bonusmaterial har samma effekt på mig. Lööf leker med datormanipulerade foton av sig själv, men jag har bara ögon för hans teckningar: kärleksfulla skivomslag sillustrationer och en utblick över ett nöjesfält som är som att slå upp barndomens portar på nytt. Och så hans fantastiska maskiner, konstruerade av skrotdelar, där varenda mutter är omsorgsfullt utritad och där det groteskt storvulna och det jordnära förenas på ett sätt som övertygar mig om att de här maskinerna inte bara skulle kunna fungera, utan dessutom fylla en funktion. Ville lämnar mig mera likgiltig. Teckningarna är både finurliga och fantasieggande, men jag lockas inte längre av själva historien med sitt alltför vuxna perspektiv. De allra första Felix-stripparna, där figuren fortfarande heter Fiffige Alf, har emellertid kvar hela sin naiva charm. De tecknades av en Jan Lööf i 25-årsåldern, utexaminerad från Konstfack och med barnböckerna En trollkarl i Stockholm och Morfar är sjörövare i bagaget. Säkert var det dessa som fick danska PIB att ge honom chansen att göra en tecknad serie. Jag ler åt de många pricksäkra detaljerna: åt Halmhattens gorillor, som faktiskt är gorillor, och åt pelarhelgonet som i smyg använder sig av en docka som standin. Men också åt den pekpinneförnumstigt tillrättalagda världsbilden. Jovisst kan teckningarna te sig aningen valhänta och trevande så här i början, och den första historien saknar den rikedom på undertexter som snart skulle ge serien dess komplexitet. Det skulle dröja till slutet av den tredje historien – och den här volymen – innan Lööf slutgiltigt funnit sin form såväl bild- som berättarmässigt, men anslaget finns här och det gör magin också. Carl Johan De Geer har sagt om Jan Lööfs serier att de är som gjorda för att förklara världen för utomjordingar. Och förvisso har Lööf en fantastisk förmåga att göra det specifika allmängiltigt och det tidsbundna tidlöst. Populärkulturella ikoner rör sig i det vardagsnära, tidlösa äventyr kryddas med samtidspolitik och högt blandas med lågt. I sällskap med dessa latinamerikanska diktatorer, grottmänniskor och robotar känner jag mig förunderligt hemmastadd.

hp-2014-10-25-provpass4verbej-elf.pdf

Forskningsprojekt om kassava

Kassavan kommer ursprungligen från Latinamerika, där indianerna odlat den under mycket lång tid, speciellt för det rika innehållet av stärkelse i rötterna. På 1700-talet introducerades grödan i Afrika, där den med tiden kommit att bli oerhört viktig, på grund av att den inte är särskilt resurskrävande att odla. Grödan klarar sig på mycket magra jordar och i torra områden. Dessutom kräver den relativt liten arbetsinsats. Kassava produceras huvudsakligen av småodlare. Sjuttio procent odlas av små jordbruk huvudsakligen för husbehov. Detta innebär att det ofta är kvinnor som ansvarar för odlingen. Därför är det även socioekonomiskt intressant när kassava nu i allt högre grad blir en handelsvara som kan ge hushållet en inkomst. – Man har börjat odla kassava istället för majs och andra grödor som traditionellt varit viktigare i vissa delar av Afrika, berättar docent Anna Westerbergh, institutionen för växtbiologi och skogsgenetik vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala. Som många andra grödor blir kassavan lätt angripen av skadeinsekter och sjukdomar. – Kombinationen av angrepp av virus, bakterier och skadeinsekter gör att man tidvis råkar ut för stora förluster, förklarar Anna Westerbergh. De vilda släktingarna till den odlade kassavan är dock mycket tåligare mot angrepp än sin domesticerade kusin. Dessa egenskaper har gått förlorade i den odlade varianten. Det är här Anna Westerberghs projekt kommer in. De vilda kassavasläktingarna är en gigantisk genetisk resurs där man kan hämta egenskaper som är önskvärda för den fortsatta förädlingen. – Men för att kunna använda den här resursen måste man känna till den genetiska bakgrunden till de karaktärer som skiljer de domesticerade sorterna från deras vilda släktingar, säger hon. För att kunna studera skillnaderna bättre har Anna Westerbergh och hennes kollegor i Latinamerika korsat en odlad kassavasort med dess närmaste vilda släkting, som fortfarande växer i Amazonas regnskogar. Genom att korsa hybridgenerationen med sig själv får man fram en generation med stor variation dels i uttrycket av egenskaper, dels i den genetiska bakgrunden, det vill säga vilka genvarianter de olika individerna i populationen – den så kallade kartläggningspopulationen – bär på. Kartläggningspopulationen studeras med hjälp av genetiska markörer. Markörerna är små DNA-bitar som visar vilka genvarianter varje individ har. – För detta projekt behöver vi någonstans mellan två hundra och tre hundra genetiska markörer som är spridda över kassavans genom, berättar Anna Westerbergh. De är som flaggor i olika delar av genomet. Med dessa markörer utvecklar forskarna en genetisk karta där de vet var varje "flagga" finns i förhållande till de övriga. Sedan mäter de sådant som protein- eller stärkelseinnehåll hos plantorna, eller utsätter dem för sjukdomsangrepp för att testa resistensen. Därigenom kan de undersöka hur individernas genvarianter i varje markör stämmer överens med uttrycket hos de studerade egenskaperna. Om de hittar en korrelation mellan en markör och en viss egenskap har de identifierat ett område i genomet, en gen eller några gener som kontrollerar den studerade egenskapen. Denna kunskap är väldigt användbar vid fortsatt förädling. Fast det är naturligtvis inte fullt så lätt som det låter. – Det är ju sällan en enda gen som styr en viss egenskap, säger Anna Westerbergh. Det är ju oftast inte som i skolexemplet där en enda gen styr vilken ögonfärg man får, till exempel. Med hjälp av den här kunskapen kan man redan på groddplantstadiet välja ut de plantor som har de egenskaper man söker, och det kallas Marker Assisted Selection – markörassisterat urval. Det är ett viktigt redskap som förenklar förädlingsprocessen och gör den mer effektiv. Anna Westerbergh fick för tre år sedan en och en halv miljon kronor från Sida för att jobba med projektet, och nu har hon fått ytterligare två och en halv miljon för att fortsätta. – Det gör att jag kan bedriva ett mer omfattande arbete, säger Anna Westerbergh, och jag har därmed också fått möjlighet att engagera en ny doktorand, Wilson Castelblanco, i projektet. Wilson Castelblanco är från Colombia. Även om projektet drivs från Sverige, så arbetar Anna Westerbergh och Wilson Castelblanco ihop med forskare från ett tropiskt jordbruksforskningscentrum i Colombia där kartläggningspopulationen odlas. – Det är viktigt att arbeta ihop med forskare som har erfarenhet av grödan och som lever där kassavan odlas och konsumeras, säger Anna Westerbergh. Wilson Castelblanco arbetar både i Colombia och i Sverige. I Colombia är han med och ser över odlingarna och i Sverige arbetar han molekylärgenetiskt. Eftersom han är från Colombia kan han också överbrygga de eventuella kulturkrockar som lätt uppstår när forskarmiljöer från olika delar av världen ska samarbeta. Det har varit en hel del problem på vägen för att få fram en kartläggningspopulation, och man arbetar just nu med den genetiska kartan. Kraftiga regn har stört odlingarna och dessutom uppför sig hybriderna på så sätt att man tvingats göra ett omfattande korsningsarbete, bland annat för att få fram tillräckligt mycket frön. Nu har man dock en relativt stor population och har identifierat lite drygt hälften av de markörer man behöver. – Så snart är det bara att köra, säger Anna Westerbergh. Det är inte alltid samarbetet mellan bidragsgivare och forskare fungerar så här väl, trots att den här sortens forskning med direkt tillämpbara resultat är vad SLU är bäst på, menar Neil Powell, forskningssamordnare vid SLU. – Vi har ett tillämpningsinriktat uppdrag, förklarar han, vilket man skulle kunna förvänta sig skulle gå bra ihop med att ta sig an problem i den så kallade tredje världen. Det breda angreppssätt som man har vid SLU kan dock stundtals leda till problem när man söker pengar, anser han. I och med att man i många projekt sträcker sig från grundforskning till tillämpad forskning hamnar man lätt mellan stolar när man söker pengar. – Sarec, Sidas avdelning för forskningssamarbete, har en strikt syn på vad som är forskning och vad som är utveckling, menar han. De vill ofta se att forskaren håller en viss distans till det han eller hon behandlar, men det är ofta inte möjligt för oss. SLU:s forskning är i första hand problemorienterad, vi är problemlösare. Men det som Sarec ser som utveckling, och därför skickar vidare till andra avdelningar inom Sida, anses ibland vara för mycket av forskning för att passa inom Sidas avdelningar. Det gör att SLU:s ansökningar riskerar att skickas fram och tillbaka utan ordentliga beslut. – Det här är ett genomgående problem för SLU i samarbetet med Sida, säger Neil Powell.

hp-2015-03-28-provpass3verbuelf.pdf

Hjärnskador och hjälmar

Hans von Holst, chefsöverläkare för neurodivisionen på Karolinska institutet, besökte i mitten av 1990-talet Kungliga Tekniska högskolan (KTH) för att få hjälp att utveckla idéer om att förebygga hjärnskador. Han ville råda bot på konsekvenserna av olyckor, med eller utan hjälm. Många frågor krävde svar. Varför testas skyddshjälmar bara med vertikala fall? Sådana sker ytterst sällan i verkliga livet. Skulle man kunna mäta påverkan från vilka vinklar som helst? Skulle man kunna imitera hjärnans egen skyddsmekanism, att vätskan mellan hjärnan och skallbenet ger ett energiupptag innan hjärnan slår i skallbenet och de verkligt livshotande skadorna uppstår? Slumpen gjorde att forskaren Peter Halldin och Hans von Holst träffades i en korridor på KTH och började diskutera. – Jag blev så intresserad att jag ville forska på det här området inom biomekanik och Hans blev min handledare, berättar Peter. Det mötet blev starten på samverkan mellan olika tekniker och kompetenser där CAD (computer-aided design) utgör sista ledet i kedjan att utveckla en hjälm med högre energiupptag. Peter Halldin lyckades svara på frågorna och utvecklade MIPS-tekniken (Multidirectional Impact Protection System). – Det är Svein Kleiven här på KTH som skapat den FE-modell som mäter påverkan på hjärnan. Jag har arbetat mer med experimentella prover och med själva tillämpningen av teknologin i hjärnan. Geometrin till FE-modellen skapade Kleiven utifrån medicinska bilder från Visible Human Database i USA. Han har sedan 1997 arbetat med att beskriva en mängd biologiska vävnaders olika materialegenskaper i modellen och lagt ner mycket tid på att jämföra med experiment genomförda på universitet i USA. Detta är ett arbete som tagit cirka 15 år. Men hur kan man dra slutsatser från FE-modellen till verkliga livet? – En total olycksrekonstruktion kräver filmning av olyckan på plats och en skiktröntgen. Då vet vi i vilken hastighet fallet skedde och hur. Ett sådant tillfälle var en motocrossolycka 2004 då en person fanns på plats och filmade. Men energiupptagningen går lätt att mäta i modellen vilket gör att man kan dra säkrare slutsatser och jämföra olika hjälmar. Erfarenheterna används även i utbildningssyfte. Många som utbildar sig till traumaspecialister idag kommer i kontakt med Halldins och Kleivens forskning. Den har nog också bidragit till debatten om ett allmänt hjälmtvång.

hp-2015-03-28-provpass3verbuelf.pdf

AD om fallet Praktikanten

En praktikant gick ut gymnasiets elprogram i juni 2009, och sommaren därefter var han visstidsanställd hos Bravida. Efter det var han arbetslös. Senare på hösten blev han anvisad praktik enligt socialtjänstlagen på samma företag och arbetade där den 11/11 2009–29/1 2010. Han fick ingen lön utan i stället försörjningsstöd. ELEKTRIKERFÖRBUNDET: Praktikanten utförde arbete inom installationsavtalets område på ett sådant sätt att han blev anställd. Han hade därför rätt till lön och semesterersättning, sammanlagt 34 895 kronor. Företaget bröt mot kollektivavtalet genom att inte betala lön och genom att inte följa avtalets regler om försäkring. Även om praktikanten inte skulle anses som arbetstagare på grund av socialtjänstlagens undantag, så har företaget ändå brutit mot kollektivavtalet. Avtalet tillåter inte att andra än anställda arbetar inom avtalets område. Företaget ska betala 200 000 kronor i allmänt skadestånd till förbundet för kollektivavtalsbrott. ARBETSGIVARPARTEN: Praktikanten var inte arbetstagare. Installationsavtalet hindrar inte arbetsgivare att ta emot av kommunen anvisade arbetslösa som praktikanter. ARBETSDOMSTOLEN (AD): I civilrättslig mening var praktikanten arbetstagare. Men socialtjänstlagens undantag för praktikanter gällde för honom. Enligt undantaget är praktiken till för att stärka de enskildas möjligheter till arbete. Praktiken i sig är inte arbete. Elektrikerförbundets andrahandsyrkande avslås också. Installationsavtalets bestämmelser om lärlingsanställningar gäller inte praktik enligt socialtjänstlagen. Arbetsgivaren har heller inte haft någon ekonomisk fördel av praktikantens arbete eftersom företaget inte fakturerat det arbete han utförde. Företaget har inte behövt fler anställda, utan accepterade att ta emot praktikanten på socialtjänstens initiativ. Fackförbundet hävdade också att sådana elinstallationer som praktikanten fick göra i princip bara får göras av anställda enligt elinstallatörsförordningen. Även om det är så, betyder det varken att praktikanvisningen inte gällde eller att praktikanten i själva verket blivit anställd. DOMSLUT: Elektrikerförbundets talan avslås. Förbundet får betala motpartens rättegångskostnader på 257 000 kronor.

hp-2015-03-28-provpass3verbuelf.pdf

Stressade lärare

Lärare toppar med 70,9 procent listan över yrkesgrupper som uppger att de har svårt att koppla av från jobbet. 34,2 procent lider av sömnlöshet, enligt TCO-rapporten Att sova med jobbet. Arbetsmiljöforskningen har en del att säga om vad som orsakar sådan stress. "Mycket att göra" är bara en del av förklaringen. Meningslöshet uppstår när lärare dras bort från den klassrumsnära praktiken och en lärarägd idé om elevernas bästa, och kraften i stället riktas mot transparens och anpassning av utbildningen till krav från föräldrar och statliga kontrollorgan. Läroplanen från 1994 medförde ett lokalt arbete som gjorde mål och processer mer synliga för eleven. Det handlade om att formulera lokala mål och kriterier framför att planera sin egen undervisning. Friskolereformen kom med krav på att lärarna skulle visa upp sin skola på marknaden. Lärare krävdes på timtals av arbete med skriftliga omdömen trots att både lärare och föräldrar upplevde att omdömet skrevs i en mall som gjorde att det nästan är obegripligt. Därmed fördes lärarna bort från relevans och sammanhang. Under 2000-talet har fler förändringar tillkommit där ansvar och insyn allt oftare utkrävs. Skärpt tillsyn med en skolinspektion som riktar direkt kritik mot lärare, ökad insyn där enskilda skolors resultat publiceras på nätet, krav på dokumentation med bland annat överklagningsbara åtgärdsprogram, kommunböter för problem med mobbning och lärarlegitimation som understryker ett personligt yrkesansvar. Det gemensamma för dessa förändringar är att det är lättare att utkräva ansvar men inte ett dugg lättare att ta ansvar. Det blir inte lättare att undervisa för att Skolinspektionen tittar på. Tvärtom riskerar en sådan förändring att underminera förtroendet för lärarna. Svag ledning och svaga institutioner medför att krav som riktas mot skolan i realiteten blir krav riktade mot den enskilda, ensamma läraren. Tillgången till information om allt som är fel inbjuder dessutom till en mediedebatt som signalerar en kris i förtroendet för lärarna. Varje gång som en politiker eller en ledarskribent kategoriskt och förnumstigt uttalar lösningar för skolan underminerar det samtidigt lärarnas mandat. Sammantaget har reformerna inte bara givit lärare för mycket att göra. De har också byggt upp pressen, plockat bort utrymme att ta stöd i varandra och skrapat bort relevansen och sammanhanget i yrkesutövningen samt underminerat förtroendet. Detta i stället för att freda det dagliga arbetet kring undervisningen och tilliten till lärarkåren. Tur att många lärare är kloka och gör praktiskt motstånd. De som vill vända utvecklingen måste konsekvent ställa frågan: Vad behöver du som ska göra jobbet för att kunna bli bättre och bättre? Och de måste lyssna på svaret. Det är inte bara ett grundläggande krav ur arbetsmiljösynpunkt, det är även en förutsättning för att nästa förändring också ska bli en förbättring.

hp-2015-03-28-provpass5verbuelf.pdf

Vivlar

Allt fler rapporterar till Artportalen in insektsfynd som inte stöds av några beläggexemplar utan endast baseras på foton eller observationer. Att säkerställa korrekta art-bestämningar måste vara högprioriterat, och det underlät-tar om beläggexemplar eller god fotodokumentation finns. Denna artikel är ett försök att bättra på förutsättningarna för korrekt artbestämning inom ett svårbestämt släkte av vivlar. Släktet Glocianus består av fyra svenska arter som är nära besläktade med och tidigare införda under släktet Ceutorhynchus. Både som fullvuxna och som larver lever de av fibblor och maskrosor. Man kan hitta dem i de flesta öppna miljöer; endast G. moelleri är mer strikt knuten till torra och sandiga marker. Generellt kan det vid artbestämning av vivlar vara nöd-vändigt att känna till om djuret man har framför sig är en hona eller hane, då storlek, kroppsform och snytes-längd ofta skiljer könen åt. Honans snyte är ofta längre än hanens, och hos Glocianus är detta som tydligast hos G. punctiger. G. punctiger är den vanligaste arten i släktet. Det är också den kraftigaste arten, med bred halssköld och tydligt välvd ovansida på täckvingarna. Honans snyte är betydligt längre än övriga arters, svagare böjt och med antennerna fästade mitt mellan spetsen och ögonen. Övriga arters antennfästen är placerade närmare spetsen. Ofta skiljs arten ut genom att dess sista ryggsegment är djupt fårat, men detta är en karaktär som kan vara mycket svår att bedöma. Arten lever på maskrosor i friska, öppna marker. G. fennicus är den minsta av arterna. Halsskölden är smalare och, liksom hos G. punctiger, bredast ett stycke från bakkanten. Fräscha exemplar har ofta täckvingarna vackert marmorerade i brunt och grått, och ofta är deras ovansida något tillplattad. G. distinctus utmärks genom täckvingarnas bruna grundbehåring, som är smalare och mer uppstående än hos släktets övriga arter, vilket ger ett raggigt utseende. Halsskölden skiljer sig från den hos de båda ovanstående arterna genom att dess största bredd ligger närmare bak-kanten. Arten lever på fibblor i släktena Hypochaeris och Hieracium. G. moelleri har hos oss en begränsad utbredning och förekommer sällsynt på kustnära lokaler. Endast i Skåne kan man hitta den på sandfält inne i landet. Den lever på flockfibbla på torra marker. Arten kan ofta identifieras direkt genom sin ljust grå- eller svagt gulaktiga behåring. Ofta är dessutom hela benen rödaktiga. Halssköldens form påminner om den hos G. distinctus.

hp-2015-03-28-provpass5verbuelf.pdf

Risk för bias

En oönskad tendens till under- eller överskattning kallar man med ett engelskt ord ofta för bias. Olika risker för bias kan förekomma, och det gäller att ha koll på dessa risker i statistikproduktionen och även när man använder statistiken. Ta som exempel en statistiksiffra på hur många procent av den vuxna befolkningen som röker dagligen. Den finns i Statistikdatabasen på SCB:s webbplats och kommer från undersökningen av levnadsförhållanden (ULF). Den siff-ran är ganska tillförlitlig i stort sett, men noga taget berörs den av osäkerhet av olika slag. Ett slags osäkerhet i siffran är urvalsosäkerheten, som kommer sig av att man har frågat bara ett urval av per-soner och inte alla i befolkningen. Vidare inverkar också en bortfallsosäkerhet, genom att inte alla i urvalet svarade i undersökningen utan det blev ett visst svarsbortfall. En ytterligare form av osäkerhet i siffran är vad vi kallar mät-osäkerhet, och den innebär att de som svarade i undersök-ningen kan ha tagit miste ibland och gett ett annat svar än det rätta. De här osäkerhetskällorna ger alla två olika typer av osäkerhet i statistiksiffran. Den ena typen är slumpmäs-sig osäkerhet, som inte drar åt något visst håll utan kan ge underskattning och överskattning lite hipp som happ. Den andra typen däremot drar åt samma håll hela tiden, antingen underskattning eller överskattning genomgående för en viss statistiksiffra. Den typen av osäkerhet kallas bias. Bortfallet i statistiska undersökningar ger risk för bias, för de svar man får kanske drar åt ett visst håll i förhål-lande till vad man hade fått om alla i urvalet hade svarat. Man kan till exempel inte utesluta att låginkomsttagare mer än andra kan vara svåra att nå när man samlar in upp-gifter. Det kan leda till en överskattning i statistiksiffror för materiell standard. Det är därför viktigt att förebygga biasrisken, genom att dels försöka få in svaren så fullständigt som möjligt, dels kompensera för den med olika metoder när man räknar fram statistiken. Kalibrering är en modern flexibel ansats för att kom-pensera för bias. Idén är att ta stöd i information från annat håll, såsom register. Ett exempel är statistiken över arbetslöshet från Arbets-kraftsundersökningarna (AKU) som SCB producerar. Där kan man ta in hjälpinformation från Arbetsförmedlingen om arbetssökande. Beräkningen innehåller en analys av hur egenskapen att vara arbetslös hänger ihop med om man är anmäld som arbetssökande, vilken ålder och vilket kön man har, med mera. Så kan uppgifterna i registren hjälpa till att minska bortfallsosäkerheten. Tekniskt innebär kalibreringen att man räknar ut väg-ningstal för de enskilda svaren, som sedan viktas med dessa tal när statistiken räknas fram.

hp-2015-03-28-provpass5verbuelf.pdf

Språkbyte

För tre år sedan flyttade Christine från England till Sve-rige på grund av kärleken. Det tog en stund innan jag lade märke till den lilla brytningen. Christine talade en utmärkt svenska. Den första tiden klarade hon sig bra med engelska. Pojkvännens vänner pratade gärna engelska. Till en början. Men när kvällen blev sen eller inspirationen tröt – då gick vännerna över till svenska. Trots allt är det ansträngande att hela tiden vara hänvisad till att tala ett främmande språk. Om hon ville vara del av gemenskapen, måste hon lära sig svenska, insåg Christine. Det var så hon framställde det för mig. Att i det dagliga livet byta sitt modersmål mot ett annat språk är en stor sak. Det krävs mycket arbete och vilje-styrka, men framför allt krävs det motivation. Om behovet inte är pockande håller vi fast vid det språk vi kan bäst. Christine hade en stark motivation att lära sig det nya språket. Viljan att hålla fast vid modersmålet gäller också svensk-talande. Det glöms ibland bort i debatten om engelskans inflytande på svenskan. Somliga säger att svenskan är under samma press från engelskan som minoritetsspråken är under press från svenskan. Det håller jag inte med om. Vi är inte påtvingade engelskan för att kunna vara en del av språksamhället, även om goda kunskaper i engelska är ett krav inom en rad områden. Men också i sammanhang där engelska är arbets- eller studiespråk tar vi ofta chansen att tala svenska om vi kan. Låt oss ta till oss den insikten – utan att hemfalla åt språknationalism. Den svensktalande majoriteten befinner sig alltså knap-past i en språkbytesprocess. För de flesta minoriteter är situationen en helt annan. Deras språk är förhållandevis osynliga i samhället, språkgrupperna är små, undervisning saknas. Många kämpar för att kunna behålla sitt språk och överföra det till nästa generation. Andra övergår till att tala enbart svenska. Det gäller också invandrare och barn till invandrare. Vi som talar varmt för flerspråkighet tycker reflexmässigt att det är synd. Men rätten till språk innefat-tar också rätten att byta språk, att välja ett annat språk än modersmålet som dagligt språk. Lika självklart är det att den som vill behålla sitt modersmål ska få stöd i form av en fungerande modersmålsundervisning med kvalificerade lärare. På det här området är glappet mellan den officiella språkpolitiken och dess genomförande extra stort.

hp-2015-10-24-provpass1verb-ej-elf.pdf

Sill och strömming

Forskare vid Uppsala universitet och Stockholms universitet har gjort en omfattande genetisk studie av sill och strömming runt våra kuster. Forskningen visar att det finns relativt få men mycket tydliga genetiska skillnader mellan sill och strömming, och att dessa skillnader måste bero på genetisk anpassning till lokala miljöförhållanden (arten är sill, Clupea harengus; strömming är ett handelsnamn för östersjösill som landas norr om Kristianopel i Blekinge). Ända sedan medeltiden har vi skilt på sill och strömming, men det är först nu som forskare fått fram vetenskapliga bevis för att de är genetiskt olika. Sillen är en av världens mest individrika fiskarter och har en enorm ekologisk och ekonomisk betydelse. Under en stor del av Sveriges historia var sill och strömming en helt avgörande födoresurs och en viktig exportvara. Sverige skulle inte vara det land det är idag om vi inte haft denna rika tillgång på sill och strömming. Ända sedan medeltiden har vi alltså kallat den sill som fångas norr om Kalmarsund för strömming, eftersom den avviker från den sill som fångas i södra Östersjön och Västerhavet. Strömmingen är mindre till storleken och mindre fet. Linné klassificerade strömmingen som en underart till sillen. Fiskeribiologer delar upp sill och strömming i olika bestånd och använder dessa klassificeringar när man bestämmer fiskekvoter. Tidigare studier har indikerat mycket få genetiska skillnader eller inga alls mellan olika bestånd. Kan det vara så att det egentligen bara finns en gigantisk sillpopulation och att de skillnader vi ser beror på miljöfaktorer, till exempel stora skillnader i salthalt? För att besvara denna fråga använde forskarna modern DNA-sekvensering. – Våra resultat visar att för de allra flesta generna så hittar vi inga signifikanta skillnader alls mellan sill och strömming eller mellan olika bestånd av sill eller strömming. Detta visar att all sill och strömming vi studerat är mycket nära släkt. Men för några procent av generna hittar vi mycket tydliga skillnader, inte bara mellan sill och strömming utan också mellan olika bestånd av sill respektive strömming, säger Leif Andersson, professor i funktionsgenomik vid Uppsala universitet och professor i sjukdomsgenetik vid SLU. – Vår samlade analys visar att de skillnader vi hittar måste bero på naturlig selektion och genetisk anpassning till lokala miljöförhållanden. Studien indikerar att sill och strömming kan bli en unik modell för att studera genetisk anpassning tack vare den ofantliga populationsstorleken som innebär att den slumpmässiga förändringen av genfrekvenser blir minimal, säger Leif Andersson. De prover som nu har analyserats insamlades för drygt 30 år sedan som en del av Leif Anderssons examensarbete under handledning av docent (numera professor) Nils Ryman; den senare är också medförfattare till den nya studien, som publicerats i den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS. När de analyserade dessa prover för 30 år sedan kunde de använda 13 genetiska markörer, vilket var förnämligt på den tiden. I den studie som publiceras idag har de använt mer än 400 000 genetiska markörer, vilket gav en helt annan genetisk upplösning. – Vår studie är ett fint exempel på hur den kraftfulla teknik som främst utvecklats för medicinsk forskning kan revolutionera även annan forskning, säger Leif Andersson.

hp-2015-10-24-provpass1verb-ej-elf.pdf

Våra egna ord

Det blir Olivers tur att vara fotbollskommentator vid skolans fotbollsplan. Oliver växlar över från sin nordskånska gränsbygdsdialekt till ren stockholmska: "Osby har ökat tempot. Bollen uppe på höger planhalva, tas kontrollerat ner av Allbäck och ett inlägg mot bortre stolpen och där finns Zlatan och Isabell." Är det hans egna ord? Eller lånar han orden? Var går gränsen mellan eget och annans? Är det kanske vettigare att tänka att Oliver använder språk, ord och dialekt för att utföra något, och att det då inte blir relevant att ställa frågor huruvida orden och dialekten är hans egna? När Oliver några år tidigare var på sin första fotbollsträning så visste han inte vad "jobba hem" och "sprid ut er" betydde. Nu har han en väl utvecklad fotbollsvokabulär och kan dessutom använda den på ett adekvat sätt. På samma sätt utvecklar vi förmågan att behärska en rad språkliga genreformer genom att delta i sammanhang där de används och genom att härma ord eller fraser, och ibland också genom att tänja dem och förändra dem. Är det då egentligen någon skillnad att lära sig talspråk jämfört med skriftspråkliga genrer? Och är det relevant att tala om "egna ord"? Man kan inte ha copyright på "Stockholm är Sveriges huvudstad", "i alla celler sker en förbränning" eller "hon tittade ut genom fönstret och såg havet". Uttryck av denna typ är så allmänna att vi varken till vardags eller juridiskt betraktar dem som någons. Det är klart att Oliver i en mening härmar där han står vid linjen och ropar. Men vem härmar han? Och när övergår härmandet till att vara Olivers "eget språk"? Är det när han nästa år blivit mer detaljrik och tränat upp sitt tempo, eller är det om tjugo år när han kommenterar dotterns lag i division fyra? Härmandet är en del av språkutvecklingen. Eleven med diabetes har läst massor av text om kroppens näringsbehov. Han talar om sådana frågor med sin dietist, sin familj och med andra barn med diabetes. När han för första gången tar ordet "enzym" i sin mun skulle vi kunna säga att han härmas, att ordet inte är hans "eget", men vad är det för poäng med det? Det är väl vanligen bättre att konstatera att han börjar använda ett ord han tidigare inte använt, och rimligen blir väl orden ens egna så fort vi använder dem, eller? Mot bakgrund av det vi vet om språkutveckling och vad språk är, verkar termen "egna ord" inte pedagogiskt poängfull. Det verkar mer adekvat att prata om "ord du behöver".

hp-2015-10-24-provpass1verb-ej-elf.pdf

Tsar Putin

Recension av Anna Arutunyan: Tsar Putin, Ordfront, 2012. När Vladimir Putin i mitten av juli kom till Krymsk, en by uppslukad av lera, var det ett tecken på nåd. När politiken är lika gyttjig och intransparent som leran, som krävt minst 171 dödsoffer, står det enda hoppet till ett ingripande från ovan. Bara den högsta makten kan man tro på. Putins blotta närvaro blir tecknet på att någon där uppe bryr sig, och den oundvikliga uppläxningen av lokala tjänstemän beviset för att man inte är övergiven i en värld där folket och suveränen är ohjälpligt sammanbundna. Översvämningarna i Krymsk och Putins visit inträffar efter det att Anna Arutunyan, journalist född i Ryssland men uppväxt i USA, skrivit sin bok, men sådant är stadens öde ur hennes synvinkel. Trots titeln handlar boken inte om Putin. Putins stålgrå blick, ofta mytologiserad, ser hon som ett uttryck för hans kameleontlika natur. Putin är egentligen ointressant. Han är den han förväntas vara, och som Rysslands ledare återspeglar Putin, enligt Arutunyan, Ryssland som det förväntas vara. Beskrivningen av Putin som en naturlig konsekvens av det ryska samhället, ett tomt kärl i vilket man lägger sina förutfattade meningar, har kallats fjäskande. Det är orättvist. Men det är något beklämmande i att en bok som först ifrågasätter den masochistiska föreställningen om att ryssar inte är lämpade för demokrati ändå beskriver en "folksjäl" som tyr sig till ett korrupt och maktfullkomligt system. Om man bortser från den nästan deterministiska beskrivningen av underkastelse i Ryssland skänker boken en spännande inblick med historieglasögonen på. Ryssland har, vilket journalister ibland påpekar nästan skadeglatt, haft demokrati av något slag i drygt två decennier medan järnnäven sträcker sig genom århundraden. De historiska parallellerna, som jämförelsen mellan säkerhetstjänsten KGB (i dag FSB) och Ivan den förskräckliges opritjniki-adel som stod över allt utom tsarens vilja, känns ibland något tesdrivna men är alltid intressanta. Även anekdoterna om polisen, affärsmännens skumrask, intelligentians avsky, fega tjänstemän och helt vanliga ryssar som inte gillar Putin men ändå röstar på honom är läsvärda i sig själva. Den svaga punkten är något svajiga uppgifter från anonyma källor om möten som skett eller inte skett. Det är svårt att skriva ens en notis om Ryssland utan att känna sig tvungen att nämna protestgruppen Pussy Riot. Bokens avsnitt som beskriver en närmast religiös underkastelse för Kreml – som också värnar sin relation till kyrkan – bidrar också till en förståelse av det ofta missförstådda rättsfallet. För den som stått och frusit i Moskva och sett Kremls ungdomsgäng Nasji med frenetisk iver fira Putins återkomst, eller vem som helst som undrar varför Ryssland väljer en president de flesta ryssar inte gillar (fusk är bara en faktor) ger Tsar Putin värdefulla insikter. Det är samtidigt synd att despotism beskrivs som inristat i Rysslands sociala DNA – en beskrivning som förresten även drabbar egyptier, libyer, syrier och andra folk under auktoritärt styre. Längs den stigen finns slutsatser som inte bara förtätar myterna om Ryssland utan också gör dess folk en stor och orättvis björntjänst.

hp-2015-10-24-provpass4verb-ej-elf.pdf

Calle Schewen

I Roslagens famn på den blommande ö där vågorna klucka mot strand och vassarna vagga och nyslaget hö det doftar emot mig ibland ... Även bland Taube-fantaster finns nog en och annan som tycker att raderna känns en smula slitna. Men för många är Calle Schewens vals, med sin både livsbejakande och vemodiga skildring av svensk högsommar, snarare oerhört slitstark. Vissa betraktar rentav valsen som ett bättre alternativ till nationalsången. För filmregissören Bo Widerberg fungerade det nyslagna höet som ett musikaliskt doftminne: "Det är nästan så man nyser när man hör den." Visan har med tiden blivit allmängiltig, men den skrevs vid ett speciellt tillfälle och är knuten till en särskild plats. Det var juli 1931 och diktaren Evert Taube skulle bli upptagen som medlem i Pelarorden, en sammanslutning av skärgårdsälskare och skärgårdsbor. Det skulle ske vid den årliga sommarfesten på Håtö svansar, två sammanvuxna småöar i Furusundsfjärdens västra kant. Det finns olika versioner av hur sången kom till. Enligt en av Taubes egna kom han seglande, försenad till sammankomsten. Han blev då "kidnappad" av några pelarbröder på befallning av ordenshövdingen Albert Engström och fick i uppgift att omgående dikta en visa, passande till evenemanget. Efter att ha kämpat en bra stund får Taube syn på öns ägare, Carl Schewen, där denne sitter i bersån vid bryggan. En ung flicka går fram till honom och bjuder upp till dans. Därmed har Taube motivet klart för sig. Visan skrivs snabbt ihop och framförs av Taube till ordensbrödernas bifall. En annan version gör gällande att Carl Schewen tog sin svängom med "Roslagens ros" först dagen efter ordensmötet på Svansarna och då på Betsö, någon sjömil i nordostlig riktning. Taube var på plats och lät sig inspireras, men visan var inte klar förrän ett par månader senare. Men det finns också uppgifter om att visan skrevs före ordensfesten. Carl Schewen, som levde fram till 1954, blev i vart fall kändis på kuppen. Han lär ha gillat valsen, särskilt musiken. Men uppmärksamheten blev med tiden något besvärande för den tillbakadragne godsägaren.

hp-2015-10-24-provpass4verb-ej-elf.pdf

Alkoholproblemet

Historiskt sett har ambitionen att hålla nere alkoholkonsumtionen i Sverige varit starkt präglad av nykterhetsrörelsen, vilken tidigare ofta hade tydliga kopplingar till kyrkan. Under början av 1800-talet var måttlighetsprincipen dominerande. Utöver det kristna budskapet användes medicinska och nationalekonomiska argument – främst pekade man på rörelsens betydelse för jordbrukets utveckling. År 1889 grundades Allmänna svenska nykterhetsförbundet, vars organisationer enades om att samarbeta vid riksdags-, landstings- och kommunalval och stödja nykterhetsvänliga kandidater. Så småningom kom nykterhetsrörelsen att bli en av de mäktigaste intressegrupperna i svensk politik. Sett ur ett historiskt perspektiv är nykterhetsrörelsens ställning i dag svag, men moraliska aspekter på konsumtion av alkohol förekommer fortfarande i vissa situationer och för vissa människor, trots att folkhälsoaspekten fått en alltmer dominerande position. Hur ett problem definieras, vilka som är med i definitionsprocessen och definitionernas betydelse för den praktik som utvecklas är något som ofta diskuteras i forskning om sociala problem. När det gäller konsumtion av alkohol och narkotika finns det i dag många olika uppfattningar om vilka som ska respektive inte ska konsumera, vad, hur och när. Det råder delade meningar när det gäller alkohol, och många skiljer på bruk och missbruk till skillnad från vad gäller narkotika, där en klar majoritet av svenskarna anser att allt bruk är problematiskt. Trots förändringar i samhället mot mer liberala attityder till alkoholkonsumtion tyder mycket på att det fortfarande råder relativ enighet kring att ungdomars bruk bör begränsas. Ett utslag av det är de omfattande resurser som anslås till förebyggande arbete. Ungdomars (över)konsumtion av alkohol och konsumtion av droger diskuteras frekvent i media, ofta i form av larmrapporter. Rapporterna baseras inte sällan på material som produceras av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning i samarbete med Statens folkhälsoinstitut, samma aktör som producerar material och informationskampanjer samt bedömer ansökningar från ideella organisationer (och kommuner och landsting) som ska bedriva förebyggande arbete. Att formulera förebyggande insatser med utgångspunkt i traditionella mönster och utan krav på effekter är dock ett beteende som blir allt svårare att försvara när kraven på vetenskaplighet ökar. Det finns ett behov av att sammanställa och utvärdera de insatser som görs, tillvarata den kunskap som finns och peka på vad som fungerar och vad som inte fungerar, inte minst mot bakgrund av Socialstyrelsens satsning på nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten.

hp-2015-10-24-provpass4verb-ej-elf.pdf

Miljölagstiftning

Målet för miljölagstiftningen är hållbar utveckling, medan lagstiftningen för läkemedelshantering fokuserar på säkra mediciner och avsedda terapeutiska funktioner. Det finns idag ingen legal möjlighet att av miljöhänsyn stoppa en väl fungerande behandling om det inte finns medicinskt likvärdiga alternativ att erbjuda. Vi har omfattande regelverk för att säkerställa hantering av kemikalier, men läkemedel står idag utanför EU:s kemikalieförordningar Reach och CLP. Större delen av läkemedelslagstiftningen är reglerad på EU-nivå och gemensam för hela EU. Ska Sverige påverka reglerna för läkemedelshanteringen måste detta ske i samarbete med övriga medlemsstater. Idag är det så att samtidigt som Läkemedelsverket utreder huruvida ett humanläkemedel ska godkännas för försäljning i Sverige, ska de även utreda hur läkemedlet påverkar miljön. Enligt gällande EU-regler får en miljöutredning ironiskt nog inte påverka om vi godkänner läkemedlet eller inte. Eventuella risker för miljön ska inte vägas in i risk/nytta-värderingen. Inte heller får ett godkännande återkallas på grund av en miljörisk vid själva tillverkningen. Befintliga regler har alla fokus på att skydda människors hälsa, dock inte genom krav på god yttre miljö. Målet anses vara att skapa en harmoniserad marknad för läkemedel. Ett tvingande nationellt system för miljöklassificering av läkemedel är alltså inte möjligt, men det är däremot ett frivilligt nationellt system. I juni 2011 lämnade Läkemedelsverket över ett förslag till regeringen om hur EU:s miljökrav vid läkemedelstillverkning kan skärpas. En av de viktigaste punkterna i förslaget handlar om att utvidga begreppet "god tillverkningssed" (GMP) till att även omfatta miljöaspekter och innehålla regler för miljökontroll. Frågan är om det är möjligt att uppnå den tydlighet och skärpa i regelverket som hänsynen till miljön behöver. För att uppnå säkerhet på området krävs bland annat tillgång till information om miljöpåverkan. Ett sätt att samla in information är att skapa en databas motsvarande den som finns för Reach. Ett annat sätt att dra lärdom av Reach skulle kunna vara att upprätta en kandidatlista för observation av ämnen som har satts under särskild bevakning. Samtidigt pågår arbetet med att stärka bästa möjliga teknik genom krav på uppdaterade referensdokument och regelbundna omprövningar av redan givna tillstånd. Men inga planer finns på att ta fram något nytt särskilt referensdokument för läkemedelsindustrin. Man menar, från den europeiska IPPC-byrån i Sevilla, att framtagandet av ett sådant skulle innebära mycket arbete och ta flera år. Finns det större möjligheter att reglera miljöpåverkan av kemikalier i allmänhet än av läkemedel? Eller vad är skillnaden? För att förändringar ska komma till stånd måste, enligt slutsatserna i Läkemedelsverkets förslag, politikerna såväl nationellt som på EU-nivå få förståelse för kopplingen mellan hälsofrågor och miljöfrågor. Något som vi naiva kan se som en självklarhet.

hp-2016-04-09-provpass-2-verbal.pdf

Skivrecension: Karl Nyhlin, The Jacobean Lutenists

Jakob I efterträdde drottning Elisabet som regent i England vid hennes död 1603. Han hade då redan varit kung av Skottland sedan 1567 (som Jakob VI), och han kom att regera de båda länderna fram till 1625. Den elisabetanska eran känner vi väl till, men vi har ingen riktigt bra svensk benämning på the Jacobean era som sammanfaller med Jakob I:s regeringstid 1603–1625. En mer passande skivtitel hade kanske varit The Lutenists of the Golden Age, som ju innefattar både den elisabetanska och den efterföljande periodens musik för luta. Även om Jakob I hade politiska problem med engelsmännen, fortsatte den kulturella blomstringen under hans tid vid makten. Det gäller även beträffande musiken för lutan, med viktiga namn som John Dowland, Daniel Bacheler, Philip Rosseter, John Danyel och Robert Johnson. De var alla mer eller mindre djupt rotade i den elisabetanska myllan, och även om de också alla var verksamma efter Elisabets död så är det kanske lite missvisande att uttryckligen kalla dem the Jacobean lutenists. Flera av dem komponerade sannolikt också många av sina viktiga verk före 1603, till exempel Dowland, Danyel och Rosseter. Den mest representative för en nyare stilinriktning är Robert Johnson, men av denne mästare får vi bara höra ett kort stycke, "The Prince's Almain" (på skivan benämnd enbart "Almain"). Prinsen var Jakob I:s son, prins Henrik av Wales, som dog blott arton år gammal 1612. Förutom ståtliga och anspråksfulla fancies, gaillards, almains och preludes låter oss Karl Nyhlin också få höra många anonyma stycken med folkligt ursprung från både England och Skottland, ofta förekommande i de många handskrivna tabulaturböckerna för luta från 1600-talets första decennier: Jane Pickerings, Margaret Boards, Rowallans med flera. Som Karl Nyhlin själv framhåller i sin text till skivan föreligger många verk i flera versioner, och detta ger exekutören stor frihet att välja och tolka. Därför är det av ett visst intresse att få mer detaljerad information om vilka källor som använts för respektive verk. Det saknas här, samtidigt som vi får veta i vilken temperatur lutan är stämd och vem som har tillverkat strängarna! Karl Nyhlin är en utomordentlig lutenist och musikant med en vacker tonbildning, auktoritet och fulländad teknik. Hans lösningar på ornamentering och variationer är helt idiomatiska samt välfungerande. I några fall skulle jag ha önskat ett något långsammare tempo, till exempel i Dowlands fantasior. Som helhet är det ett mycket vackert spelat och varierat urval musik som visar bredden och kvaliteten på den engelska och skotska lutmusiken från the Golden Age.

hp-2016-04-09-provpass-2-verbal.pdf

Attityder till arbete

Tomas Berglunds avhandling Attityder till arbete i Västeuropa och USA: teoretiska perspektiv och analyser av data från sex länder blickar tillbaka på 1990-talet, ett decennium som i många västländer främst torde förknippas med omfattande förändringar inom arbetsmarknad och arbetsliv. Hemma i Sverige tycktes en våg av omvälvningar, på såväl organisationsnivå som samhällsnivå, kulminera under perioden. Gamla värderingar och rättesnören inom arbetslivet tycktes hamna i skymundan, medan individualistiska värderingar och mindre stabila anställningsformer tycktes vinna mark. En stark internationaliseringstrend blev också tydlig under perioden. Ett utökat politiskt samarbete i Europa, en alltmer rörlig marknad, en alltmer rörlig produktion och en växande globaliseringsdebatt som ofta betonade en hårdnande internationell konkurrens och en fortgående likformningsprocess i västvärlden, var några av inslagen. Med detta som bakgrund framstår förtjänsten med avhandlingens komparativa ansats som uppenbar. Det är framför allt komparativa studier som har förutsättningar att ge stadga i den fortgående debatten: genom att belysa vad som kan sägas vara generella tendenser och vad som måhända är specifikt för en enstaka nation eller en viss typ av nationer. Alltför få sådana undersökningar rörande anställdas engagemang och attityder i sina arbetsorganisationer har publicerats på senare tid. De beroende variablerna i Berglunds avhandling är en uppsättning värderande omdömen om vad som är viktigt med ett arbete. Föresatsen är i första hand att konstruera och testa en teoretisk förklaringsmodell rörande variationen härvidlag, men också att kartlägga förhållanden mellan attityderna i ett antal utvalda nationer. Sex länder jämförs: Sverige, Norge, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och USA. De data författaren använder sig av är insamlade 1997 (och i viss utsträckning 1989) i regi av International Social Survey Program (ISSP). ISSP har som syfte att kontinuerligt samla genuint jämförbara attityddata i en uppsättning industrialiserade länder. Berglund indelar de länder han valt att studera i tre olika regimtyper utifrån Esping-Andersens välfärdsregimer: USA och Storbritannien betecknas som liberala välfärdsstater, Tyskland och Frankrike som korporativa välfärdsstater och Sverige och Norge som socialdemokratiska välfärdsstater. Även om regimindelningen har intuitiv relevans saknar jag på den här punkten en diskussion kring alternativa indelningar med mer explicit relevans för studier av arbetslivet. Problemet med en okritisk användning av välfärdsregimer är i det här sammanhanget att läsaren inte per automatik lotsas fram till de länderskillnader som kan tänkas ha särskild betydelse för just organisation och arbetsliv. Berglund utarbetar därefter en typologi rörande attityder till arbete. Bland Berglunds slutgiltiga attitydtyper hittar vi den altruistiska attityden, som betecknar en positiv värdering av möjligheten att hjälpa andra och vara nyttig för samhället. Vi hittar vidare den materialistiska attityden, vilken definieras som en positiv värdering av hög inkomst och goda karriärmöjligheter. Vi hittar vidare den instrumentella attityden, som består i en övervägande fokusering på inkomstaspekten av en anställning. Slutligen hittar vi den individualistiska attityden, som är en positiv värdering av att kunna arbeta självständigt och att kunna styra sina arbetstider. Den förklaringsmodell som Berglund sedan utarbetar grundar sig på antagandet att ovanstående attityder i allt väsentligt formas i den arbetssituation som individen befinner sig i och att de oberoende variablerna framför allt är hierarki och integration. Hierarkidimensionen bestäms av överordning och underordning, där chefer och professionella är överordnade medan servicearbetare och manuella arbetare är underordnade. Integrationsdimensionen bestäms av graden av lojalitet mot den organisation som den anställde arbetar inom. Lojaliteten ses då som resultatet av en integrationsprocess och som nära förbunden med dominansrelationer och i många fall helt enkelt en förutsättning för att säkerställa maktmediets funktion. Berglund utvecklar sedan förklaringsmodellen i följande hypoteser: 1) Altruistisk attityd bör vara vanligast bland underordnade som är lojala mot organisationen – en sådan situation stimulerar värderingar av möjligheten att hjälpa andra och att vara nyttig för samhället. 2) Materialistisk attityd bör vara vanligast bland överordnade vilka är lojala mot organisationen – en sådan situation stimulerar värderingar av hög inkomst och goda karriärmöjligheter. 3) Instrumentell attityd bör vara vanligast bland underordnade vilka inte är lojala mot organisationen – en sådan situation stimulerar en fokusering på inkomstaspekten i en anställning. 4) Individualistisk attityd bör vara vanligast bland överordnade vilka inte är lojala mot organisationen – en sådan situation stimulerar värderingar av att kunna arbeta självständigt och att kunna styra sina arbetstider. I ett antal empiriska avsnitt visar Berglund bland annat att det finns ett tydligt positivt samband mellan hierarkisk position och lojalitet mot organisationen. Han visar också att den utarbetade förklaringsmodellen får empiriskt stöd i Sverige, Norge och Tyskland. Däremot hittas inget sådant stöd i Frankrike, Storbritannien och USA. Vad gäller jämförelser över tid får vi veta att den materialistiska attityden har minskat i utbredning sedan 1989 i de länder där jämförelser kan göras (Norge, Tyskland, Storbritannien och USA), och att den instrumentella attityden har minskat i Norge och Tyskland men tilltagit i USA och Storbritannien. Vi får också veta att 1997 är den altruistiska attityden vanligast i USA medan den individualistiska är vanligast i Sverige. Även om resultaten vid jämförelser mellan länder och över tid föranleder Berglund att diskutera betydelsen av kulturella, politiska och ideologiska föreställningar och förändringar, behåller han sitt huvudsakliga fokus på arbetssituationens betydelse. Berglund menar avslutningsvis att den altruistiska och den individualistiska attityden i vissa fall kan förklaras av en psykologisk försvarsmekanism i motsägelsefulla arbetssituationer, det vill säga när individens värderingar skiljer sig avsevärt från hennes yttre villkor. Två hypoteser utarbetas. För det första menar Berglund att hög lojalitet mot den organisation man arbetar i parat med oro att förlora sitt jobb (motsägelsefull arbetssituation) kan föranleda en altruistisk syn på arbetet. När det saknas reellt utbyte från organisationen i form av anställningstrygghet kan, argumenterar textförfattaren, ett altruistiskt engagemang upprätthålla en meningsfullhet i arbetet. Den andra hypotesen rörande psykologiska försvarsmekanismer gör gällande att höga karriärambitioner i en organisation som inte erbjuder några speciella karriärmöjligheter (motsägelsefull arbetssituation) kan ge upphov till en individualistisk attityd. Argumentet är att individen här utvecklar en syn på arbetet som betonar hennes oberoende av organisationen. Detta för att hantera besvikelsen över den uteblivna karriären.

hp-2016-04-09-provpass-2-verbal.pdf

Stress och asymmetri hos trädplantor

När växter och djur utsätts för stark stress, till exempel på grund av näringsbrist eller sjukdom, kan växtdelar och organ ibland utvecklas på ett oregelbundet sätt. Ett av flera exempel på instabilitet i formen är asymmetri. Det innebär att det finns en liten och slumpmässig avvikelse från den förväntade perfekta symmetrin mellan höger och vänster sida. Benämningen fluktuerande asymmetri (FA) innebär att avvikelserna förekommer lika ofta på höger som på vänster sida. FA kan uppstå efter en störning under den komplexa processen av delningar och differentieringar av celler som sker under tillväxten hos växter och djur. I normala fall korrigerar individen själv många fel i sitt "genetiska program", men om så inte sker kan fluktuerande asymmetri uppträda. Förmågan att rätta till störningar varierar mellan individer. Ju större förmåga en individ har att rätta till störningar, desto stabilare blir dess utveckling. Om asymmetrin i ett organ är kopplad till livskraften, kan man få en tidig indikation på organismens framtida möjligheter till överlevnad och reproduktion. Hos arter med lång generationstid kan detta ibland vara särskilt betydelsefullt. Jag undersökte om FA är ett lämpligt verktyg för att förutsäga livskraften hos vårtbjörk (Betula pendula) och lönn (Acer platanoides). Jag odlade unga plantor under antingen god eller kraftigt begränsad tillgång till näring och undersökte om formen på bladens högra och vänstra sida var identisk. Plantor som hade fått för lite näring visade flera andra tydliga symptom på näringsbrist, men hur var det med asymmetrin? Miljögifter, insektsangrepp och näringsbrist är några exempel på ogynnsamma förhållanden i miljön som kan orsaka fluktuerande asymmetri. Men studier har visat att även genetiska faktorer, som korsningar mellan olika arter, ibland leder till asymmetri. Fluktuerande asymmetri har i huvudsak studerats på djur, trots att växter egentligen ter sig bättre lämpade att studera. Anledningen är att deras tillväxt är mer flexibel och under gynnsamma förhållanden närmast obegränsad i omfattning och tid. Dessutom är blad, blommor och kronblad väl synliga strukturer som ofta finns i flera exemplar på varje planta. Mätningar av FA på flera olika blad per individ ger ett säkrare mått på asymmetrin. Min studie designades så att jag kunde mäta den exakta omfattningen av stress genom att noggrant dosera plantornas tillgång till näring. Försöket omfattade ett ovanligt stort antal plantor för att ge hög precision i analyserna. En av mina frågor var om det fanns ett samband mellan bladens asymmetri och individens allmänna livskraft, vilket jag bedömde utifrån två utvalda blad respektive storleken på plantan. Dessutom ville jag undersöka om det fanns skillnader i graden av asymmetri mellan två arter med så helt olika bladformer som vårtbjörk och lönn. Jag gjorde försöket i en fytotron, ett "datoriserat växthus". De väl kontrollerade odlingsförhållandena gjorde det möjligt att undersöka hur mycket av asymmetrin och livskraften som berodde på plantans genetiska uppsättning (genotyp) och hur stor påverkan var från miljön. Dessutom kunde jag, mitt under den stränga vintern, simulera de förhållanden i ljus och temperatur som råder i södra Sverige från vår till höst. Alla plantorna växte i exakt samma miljö med ett viktigt undantag: mängden tillsatt näring. Hälften av plantorna fick fullgod tillgång till näring, medan den andra hälften fick rikligt med vatten men en begränsad mängd näring. Plantorna i försöket kom från frön som hade samlats in från en population på Öland och en i Lillehammer i Norge. Tio träd per art och population och ungefär 20 frön per träd ingick i försöket. Totalt sett växte nästan 800 småplantor av vardera lönn och björk i fytotronen – en hel liten ungskog! Efter knappt fyra månaders odling plockade jag enligt en standardiserad procedur två blad från varje planta. Jag pressade och fotokopierade bladen direkt efter insamlingen. Graden av fluktuerande asymmetri mättes, liksom flera andra karaktärsdrag som är kopplade till plantornas anpassning till sin miljö. Bland annat noterade jag plantornas höjd kontinuerligt, liksom tidpunkten när plantorna satte knopp samt hur lövens färger förändrades. När försöket avslutades, torkade och vägde jag varje plantas skott och rotsystem och utförde därefter flera olika statistiska analyser för att utvärdera försöket. Resultaten visade att lönnar och björkar som fått lite näring inte hade mätbart högre grad av fluktuerande asymmetri än plantor i kontrollgruppen, som fått obegränsad mängd näring. Det fanns inte heller något samband mellan asymmetri och livskraft. Mindre förvånande var att näringsstressade plantor växte långsamt; de blev små och hade mindre och gulare blad än de plantor som fick mycket näring. En oproportionerligt stor andel biomassa i rötterna skvallrade också om näringsbrist. Knoppsättning och lövens höstfärger kom tidigare på näringsstressade lönnplantor, och tydliga genetiska skillnader förekom i flera fall. Mätningar av asymmetri hos blad fungerade alltså inte för att förutsäga effekter av näringsbrist hos björk och lönn. I flera andra undersökningar är det just växternas blad som använts för att undersöka asymmetri, och man har i flera fall upptäckt fluktuerande asymmetri i samband med att växter utsatts för olika typer av miljöstress eller genetisk stress. Graden av asymmetri i de här studierna är liten, mindre än två procent av den totala storleken hos strukturen som undersökts. Individer med hög FA är sällsynta, ett tecken på att den symmetriska formen är starkt gynnad i naturen. Asymmetri är ofta kopplad till andra, viktigare egenskaper. Hur stor instabilitet som finns kan bero på vilket organ eller vilken struktur man studerar. Är organet viktigt för individens överlevnad och reproduktion kan redan mycket låg FA signalera stress. Om variationer i organets form inte är av så stor betydelse för individen tillåts däremot en högre grad av FA. Det vore praktiskt om man kunde upptäcka fluktuerande asymmetri i ett "mindre viktigt" organ innan andra negativa effekter av stress blir synliga och oåterkalleliga, men det är möjligen ett utopiskt scenario.

hp-2016-04-09-provpass-4-verbal.pdf

Kunskapssyn

Intervju med Andreas Nordin, författare till avhandlingen Kunskapens politik. En studie av kunskapsdiskurser i svensk och europeisk utbildningspolicy. Vad handlar avhandlingen om? – Jag har tittat på språk, språkbruk och hur det förändras i utbildningsreformer inom EU och i Sverige. Vad menar vi med kunskap? Vilken kunskapssyn kommer fram? Vilka är de viktigaste resultaten? – Jag tar hänsyn till tre analytiska aspekter: kunskapsproduktion, kunskapsinnehåll och kunskapsstyrning. Vad gäller den första aspekten, kunskapsproduktionen, framgår det att Sverige följer en global utveckling där fokus ligger på utbildningens utfall snarare än dess innehåll, och där utbildningshanteringen standardiseras med instrument som nationella prov. Men Sverige skiljer sig från EU genom en återgång till en ämnesorienterad inriktning, snarare än att fokusera på generella kompetenser, som EU:s åtta nyckelkompetenser. När det gäller kunskapsinnehållet har uppfattningen att skolan befinner sig i kris vuxit sig stark i både Europa och Sverige. Skillnaden är att på ett europeiskt plan framställs krisen som strukturell medan den i Sverige framställs som en professionell kris där lärarna är problemet. I texterna diskuteras lärares olika bedömning som ett grundläggande problem i strävan att få en likvärdig skola. I takt med att de standardiserade mätinstrumenten blir fler minskar efterfrågan på lärares professionella bedömning. Ansvaret läggs över på mätinstrumenten och lärarna fråntas sin centrala arbetsuppgift. Aspekten om kunskapsstyrning visar att parallellt med att utbildningsområdet decentraliseras finns starka önskemål och direktiv om att centralisera skolans verksamhet. I förarbetet till Lgr 11 uttrycks tydligt att man önskar se en starkare statlig kontroll av skolans verksamhet. EU-kommissionen strävar också efter att få en direkt roll i medlemsstaternas reformarbete. Nationella utvecklingsplaner ska till exempel varje år skickas till EU. Vad överraskade dig? – Det som förvånar mig är de nya begrepp vi fått de senaste åren, bland annat entreprenörskap. Enligt EU är det en nyckelkompetens. Det förvånar mig hur lite som finns sagt om ett så centralt begrepp. I läroplanen nämns det bara vid ett par tillfällen, men inga förklaringar ges, ändå används det obehindrat. Det bekymrar mig att begrepp importeras och görs centrala utan att vi gör någon analys av dem. Skol- och utbildningsområdet blir en plats dit man kan plocka in lite vad som helst utan djupare analys. Vem har nytta av dina resultat? – Jag hoppas att min avhandling ska bidra till ett fördjupat samtal om vad kunskap är. För lärarlag och beslutsfattare kan den tjäna som utgångspunkt för diskussioner om vad som är skolans mål och mening. Politiska beslutsfattare kan med min avhandling se att vad vi menar med kunskap och vad vi tycker barn ska lära sig inte är givet på förhand. Gunilla Nordin Lgr 11 = Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011

hp-2016-04-09-provpass-4-verbal.pdf

Konstnärsroll och konstnärsmyt

Om historien har lärt oss något, så är det att förändringar i samhällets struktur innebär förändringar även inom det område vi kallar konst. Både det konstbegrepp vi levt med de senaste 200 åren och föreställningen om konstnären som en outsider är samtida med de stora förändringar i samhället som moderniteten innebar. I moderniteten innefattas hela den process som tar sig uttryck i det internationella handelsutbytet, den våldsamma tillväxten av städerna, utvecklingen och spridningen av allt exaktare vetenskaper och av en teknik som blir alltmer avancerad, men också i framväxten av tidningar och tidskrifter samt i statens och den växande administrationens ökande makt. Det var en utdragen process som startade i England i slutet av 1700-talet men som pågick under hela 1800-talet. På många sätt är vår samtid fullt jämförbar med tiden för modernitetens genombrott för 200 år sedan. Den förändringsprocess som samhället nu genomgår är större än på länge. Den digitala revolutionen har inneburit en teknisk utveckling jämförbar med industrialismen. Globaliseringen kan jämföras med uppkomsten av den moderna nationalstaten. Internet och informationssamhället är idag en lika stor förändring som uppkomsten av tidningsväsendet och den nya offentligheten under 1800-talet. De senaste årtiondena kan vi se en relativt snabb förändring också av grundläggande värderingar inom konstvärlden. Modernismens intresse för känsla och spontanitet har ersatts av en konceptuell, mer intellektuell konstuppfattning. Fotot, som länge hade svårt att finna acceptans inom konstvärlden, dominerar sedan ett tag samtidskonsten och den digitala tekniken har accepterats på bred front. I datorn arbetar alla i grunden med att sortera samma ettor och nollor, oavsett om man är musiker, filmare, fotograf eller bildkonstnär. Många har utnyttjat detta för att arbeta gränsöverskridande. Den digitala teknikens inneboende möjligheter att kopiera har befrämjat en citatens och samplandets konst. Det unika verkets aura har förlorat sin plats som konstens viktigaste kvalitet. Betraktaren har kommit att få en alltmer aktiv roll i konstskapandet genom att den digitala tekniken har gjort det lättare att skapa interaktiva konstverk, och alltsedan 1990-talet har internet inneburit både en ny konstnärlig möjlighet och en ny arena för samtidskonsten. Konstbegreppet har de senaste decennierna vidgats så att det idag är närmast gränslöst. Skillnaden mellan det som är konst och det som är något annat tenderar att bli alltmer otydlig. På många sätt verkar vi vara på väg mot en situation som liknar den vi hade innan det moderna konstbegreppets födelse. På ett plan kan detta tyckas medföra att konsten som en särskild kategori är på väg att utplåna sig själv, men på sikt borde allt detta innebära att vi kommer att få se en utveckling mot en ny och annorlunda konstnärsroll. Idag är de flesta överens om att konsten som historisk kategori föddes under 1700-talet när konst och teknik idéhistoriskt gick skilda vägar och de sköna konsterna skildes från alla andra typer av konster, som läkekonst och ingenjörskonst. När detta skedde skapades också ett behov av att särskilja den på det konstnärliga området kreativa människan från den som var kreativ inom områden som inte var konst. På så sätt bildades en myt om hur konstnären skulle vara och bete sig. I föreställningen om den moderna konstnären ingick att denna var en genialisk person som på så sätt höjde sig över den vanliga människan. Den förändrade uppfattningen om konstnären sammanföll med en förändring av de sköna konsternas karaktär. Fantasin och känslan blev allt viktigare samtidigt som betoningen av den subjektiva sensibiliteten ökade på bekostnad av förnuftet. Samtidigt växte också ett intresse för den skapande konstnären och de psykologiska processer som ingår i den kreativa processen. Den oberoende spontaniteten och autonomin hos den kreativa konstnären uppvärderades. En av de viktigaste ingredienserna i myten om den romantiska konstnären och hans eller hennes arbete var den extrema betoningen av individualiteten. Sinnessjukdomen – fastän farlig och hotande – hörde samman med fantasin och kunde vara en källa till värdefulla bilder och insikter. Mot slutet av 1800-talet kom däremot den romantiska uppfattningen om konstnären och galenskapen att bli alltmer extrem. På litteraturens område kan detta exemplifieras med Arthur Rimbaud och Gerard de Nerval. Den ene urtypen för den geniala outsidern och den andre mentalsjuk. På 1900-talet kom intresset för galenskapen att modereras, men outsidern fann sig väl till rätta i modernismen, framförallt under 1900-talets början. Även mycket annat av det vi känner igen i en modernistisk konstsyn tillhör moderniteten. Hit hör till exempel föreställningen om avantgardet, som har sitt ursprung i tron på den ständiga tekniska utvecklingen. Men mitt i det västerländska 1800-talets framstegsoptimism fanns också en motsatt rörelse i uppskattningen av det ociviliserade, det av kulturen och moderniteten oförstörda. Detta yttrade sig som ett intresse för det man upplevde som primitivt. Hit räknades äldre kulturer, medeltida arkitekturstilar och tillverkningsmetoder såväl som afrikansk stamkonst, barnteckningar och det omedvetna i människans själ. Under modernismen hyllades en myt om det konstnärliga skapandet, där konstnären helst skulle vara en outsider även i konstvärlden. Ett bra exempel på en företrädare för en sådan konstsyn är den franske konstnären och konstteoretikern Jean Dubuffet. Han hävdade att konsten desarmerades och förlorade sin subversiva kraft så fort den fick etiketten "konst". Det var i stället i bilder skapade av konstnärer som befann sig utanför den etablerade konstvärlden som den betydelsefulla konsten stod att finna. För Dubuffet var konstnären per definition en outsider som levde på marginalen i samhället. Modernismens föreställning om outsidern går också att utläsa i den skrivna konsthistorien. Konstnärer som har passat in i modernismens konstsyn har fått framträdande plats i konsthistorien på bekostnad av dem som inte på samma sätt har motsvarat den moderna konstnärsmyten. Om samtiden nu inneburit denna stora omvälvning av konstvärlden som jag beskrivit i inledningen till denna text, uppstår ju naturligt frågan vad den nya konstnärsrollen kommer att innebära. Finns där fortfarande plats för en outsider? Svaret är förstås inte lätt att ge. Ännu visar vi ett obrutet intresse för det ovanliga. Att vara kreativ har alltmer ansetts innebära en förmåga att kunna se livet ur överraskande synvinklar, att formulera problem på ett oväntat sätt och att vända upp och ner på självklara uppfattningar. Kanske är det fortfarande så att det som fascinerar oss i konsten ofta är det oväntade, det som bryter vaneseendet, det överraskande perspektivbytet. Konstnärsrollen och myten om den konstnärligt kreative kommer säkert att förändras en hel del i den nya situation som nu råder, men jag är inte säker på att outsidern för den skull är död. Kanske ligger en del av konstens lockelse och subversivitet just i tanken på att den härrör från något säreget och annorlunda, omöjligt att kontrollera. Per Dahlström

hp-2016-04-09-provpass-4-verbal.pdf

Kolesterolforskning

Kolesterol är ett livsviktigt ämne, som finns i kroppens alla celler. Allra mest finns i hjärnan och man vet att det har stor betydelse för en rad centralnervösa funktioner. Om balansen mellan syntes, upptag och utflöde av kolesterol rubbas kan detta få förödande konsekvenser. För lite kolesterol i hjärnan kan till exempel ge upphov till neurologiska och mentala rubbningar; för mycket kolesterol i cirkulationen kan täppa till artärerna och orsaka hjärt- och kärlsjukdomar. Mycket forskning har under åren ägnats åt kolesterol, men fortfarande görs nya upptäckter. En av dem som i hög grad har fokuserat sin forskning på kolesterol, dess funktion och betydelse, är professor Ingemar Björkhem vid Karolinska Institutets institution för medicinsk laboratorievetenskap och teknik. En stor del av hans forskning är koncentrerad på reglering av olika nyckelenzym, särskilt samspelet mellan enzym som styr bildning och nedbrytning av kolesterol. Professor Björkhem och hans forskargrupp står bakom det senaste genombrottet, som gäller tidigare helt okända mekanismer för kolesteroltransport. I det ena fallet gäller det hur makrofagerna (celler som utvecklas från vissa vita blodkroppar) gör sig av med kolesterol, i det andra hur kolesterolet i hjärnan tar sig förbi blod–hjärn-barriären. – Makrofager spelar en nyckelroll vid åderförkalkning. I ett tidigt stadium av denna process sker en ackumulering av kolesterol i dessa celler, som omvandlas till "skumceller". Balansen mellan upptag och eliminering av kolesterol i makrofagerna har alltså stor betydelse för utveckling av åderförkalkning, säger Ingemar Björkhem. – Det vi nu har upptäckt är att makrofager kan omvandla kolesterol till de två mer polära, det vill säga vattenlösliga, metaboliterna 27-hydroxykolesterol och kolestensyra. Detta sker med hjälp av enzymet sterol 27-hydroxylas, som finns i de flesta celler men i särskilt hög grad i makrofager. Dessa båda ämnen kan transporteras ut ur cellen betydligt lättare än kolesterol. När de nått cirkulationen transporteras de snabbt till levern, där de omvandlas till gallsyror. Bakgrunden till upptäckten är följande: Redan på 1980-talet kunde Ingemar Björkhem och en norsk forskargrupp visa att patienter med den sällsynta metabola sjukdomen cerebrotendinös xanthomatos (CTX) saknar sterol 27-hydroxylas. Dessa patienter utvecklar xanthom, det vill säga en ansamling av kolesterol i vissa av kroppens vävnader, samt tidig åderförkalkning. Trots detta har de normala nivåer kolesterol i blodet. Misstanken uppstod då att enzymet kunde ha betydelse för kolesteroltransporten ut ur cellerna. Ett stort antal mutationer i genen som kodar för detta enzym har nu definierats. Ingemar Björkhem samarbetar bland annat med en israelisk forskargrupp för att se om man genom att överuttrycka enzymet kan förhindra att makrofagerna omvandlas till skumceller och därmed också påverka utveckling av åderförkalkning. Forskarna har hittills vid provrörsförsök lyckats åstadkomma ett överuttryck i makrofager. Nästa steg blir försök i djurmodeller. – Om vi lyckas med det skulle denna princip på sikt också kunna utnyttjas terapeutiskt i kliniska sammanhang på patienter med begynnande åderförkalkning, säger Ingemar Björkhem. Det vanligaste och mest framgångsrika sättet att idag påverka åderförkalkningsprocessen är att åstadkomma en generell sänkning av kolesterolhalten i cirkulationen, framför allt med hjälp av kolesterolsynteshämmare (statiner). Den nya kunskapen skulle enligt Björkhem kunna tänkas ge upphov till mer specifika terapeutiska strategier i framtiden, som koncentrerar sig på makrofagernas kolesterolomsättning. Den nyupptäckta transportvägen för kolesterol kan betraktas som en "försvarsmekanism", som utnyttjas då vissa celler utsätts för mycket kolesterol. Mekanismen fungerar därmed som ett komplement till den klassiska vägen via lipoproteinet HDL (high density lipoprotein). Detta drar ut kolesterolet från cellmembranen och transporterar det till levern. I levern omvandlas kolesterolet till gallsyror, som kan elimineras via gallan i vattenlöslig form. Det är möjligt, säger Björkhem, att den nya transportvägen har större betydelse i samband med hög kolesterolbelastning än vid låg. Försök på möss, som saknar sterol 27-hydroxylas, visar att de inte utvecklade åderförkalkning vid normal kost. Men när de sattes på en diet med mycket kolesterol dog hälften av mössen efter tre månader. Den exakta orsaken till deras död har dock ännu inte fastställts. Ingemar Björkhem berättar vidare att den nyupptäckta mekanismen tycks ha särskilt stor betydelse för kolesterol i lungorna. – Den ena metaboliten, kolestensyra, verkar komma nästan enbart från lungorna, i huvudsak från lungmakrofager och alveolära celler, men också från andra typer av celler i lungorna. Vi har till exempel kunnat se att vid förlust av ena lungan sjunker halten av kolestensyra till ungefär hälften. Ingemar Björkhem berättar att han och hans grupp nyligen visat med hjälp av immunoelektronmikroskopi att sterol 27-hydroxylas tycks vara ansamlat till de ställen i alveolarcellerna som innehåller lungsurfaktant, en blandning av bland annat olika sorters fettämnen. Då kolesterolet i surfaktanten kan påverka dess förmåga att minska ytspänningen i lungan, kanske enzymet har betydelse för att hålla nere kolesterolkoncentrationen i denna viktiga lipidfraktion. En första praktisk konsekvens av upptäckten att cirkulerande kolestensyra kommer från lungorna kan tänkas bli inom diagnostiken. Studier hittills tyder på att patienter med lungsjukdomar som minskar mängden metaboliskt aktiv lungvävnad har lägre nivåer av cirkulerande kolestensyra. Ann-Marie Dock