Datasets:

Jiejie

/

asr_book_lm_v1.1

like 0

skrifter av viktor rydberg iii de vandrande djäknarne bondhistoria 9v > agricola > ( viktor rydberg ) femte upplagan stockholm albert bonniers stockholm alb bonniers boktryckeri 1915 ihr naht euch wieder schwankende gestalten die früh sich einst dem trüben blick gezeigt goethe preface to the electronic edition viktor rydberg ( 18281895 ) was one of sweden 's most important authors in the 19th century between almqvist and strindberg the novel de vandrande djäknarne constitutes the former half of volume iii of fourteen in skrifter av viktor rydberg ( collected works ) which appeared in the decades following the author 's death edited by karl warburg ( 18521918 ) this collection was sold in numerous editions and other smaller collections with similar names were also sold find an overview in our presentation of this nordic author förlag

the latter half of volume iii is another novel singoalla which project runeberg has chosen to present as a separate electronic edition the two works in volume iii carry separate edition designations a copy printed in 1915 was used for digitization containing the 5th edition of de vandrande djäknarne the 161 pages are presented in facsimile in 120 dpi grayscale combined with unprocessed 'raw text from character recognition ( ocr ) if you volunteer to proofread any part of this work and email your results to the editors of project runeberg runeberg @ lysatorliuse we will add html markup and make it available as parallel to the facsimile edition djäkneupptåg > kom afton sänk dig neder du ger oss mödans lön vad lugn du oss bereder natur vad du är skön ' se aftonrodnan vilar i dalens svala famn från fästet solen ilar bort till en annan hamn tyst tyst är allt som andas blott näktergalens ijud med kvällens vindar blandas han kallar på sin brud refrängen tages om igen > tyst tyst är allt som andas jo vackert tyst inföll adolf den av de båda djäknarne som sjöng första stämman hör du då icke huru inspektorn eller vad karlen är för något gormar och svär där nere med sitt abetsfolk är det näktergalens ijud det hör jag det adolf svarade den andre djäknen men då man befinner sig i sångens högre regioner lyssnar man icke till människornas tomma ävlan nere i gruset nå vill du icke sjunga mera nej göran jag vill dricka jaså är du törstig du lille skälm ' nå jag säger ingenting därom dagen har varit varm och man måste skölja optical nog

ned landsvägsdammet låt se vad är i flaskan som din pappa godhetsfullt gav oss till reskamrat ännu något ser jag skål adolf gutår långe göran jag blir icke otörstig därför att du dricker ur alltsammans ~ lugna gosse lämnar kvar så mycket som jag med användande av approximationsteorien kan beräkna att din lilla korpus tål parvum parva decent_ smått höves en liten säger vår oförgätlige vän håkan sjögren glöm icke göran att du har dåligt betyg i algebran så stopp nu de båda samtalande voro tvenne ynglingar från gymnasiet i växjö djäknar som allmogen ännu kallar dem de voro ute på botanisk exkursion efter vad deras portörer och botanikspadar visade åtminstone begagnade de botaniken såsom förevändning för att under sommarferierna ströva omkring på landsbygden och söka äventyr dylika strövtåg hava sedan tider legat i växjögossarnes smak och bland bönderna i nejden gå historier om kringvandrande djäknars äventyr och putslustiga upptåg de bägge vännerna hade slagit sig ned i gräset på en kulle under en lummig ek de hade därifrån utsikt över ett härligt småländskt landskap små insjöar slingrande bäckar furumoar och lövdungar göran den äldre av dem var en högväxt kraftig yngling med jovialiska ansiktsdrag och anläggning till polisonger han hade sina tjugu år på nacken och stod nu färdig att med den lärdomsskatt som bestås i växjö och icke så litet därutöver som han på egen hand samlat begiva sig till akademien adolf hans kamrat var en spenslig finhyad gosse med skälmska ögon son av den rike och allmänt aktade baron sparrfält på odensvik hade han slutit ett fast vänskapsförbund med hemmansägaresonen göran ett förbund som olikheten i deras ålder endast bidrog att göra ännu varaktigare de bodde under terminerna tillsammans delade sina lärares och kamraters tillgivenhet och hade allt till och med sina små oskyldiga upptåg gemensamt ~ ack du göran vad detta varit en lustig dag ' sade adolf i det han makligt sträckte sig i gräset och såg upp mot den blå himmelen glömmer aldrig de här äventyren åja nog har du haft pojkstreck för dig sade göran dig jag många gamla med jag

än du då har du varit ett uns bättre än jag ha då jag tänker på den snåle prästen hos vilken vi i åto middag kan jag skratta mig fördärvad ~ vad var det för roligt du drack ur allt hans öl stackars man han följde med ängsliga blickar var droppe du slukade och vad var det för roligt att du tog fatet med fläskpannkakan och lät hela anrättningen ett tu tre försvinna i ditt glupska ginungagap innan den beskedlige mannen hann sucka ha ha ha då hade vi en bättre tillställning hos den rike nämndemannen i lomaryd sade göran ack den vackra stina hans dotter som du ville kyssa men icke fick i trots av ditt snutfagra ansikte adolf_ och som du fick kyssa göran trots av dina fula röda polisonger säg icke vi trots avy utan anledning av > mitt manliga i aftonrodnadens sköna skiftande kindskägg du förstår dig icke på flickornas smak att kyssa dig eller en annan liten fröken kan komma på ett ut _ men jag jag är en man och det är sådana flickorna vilja ha_ skryt lagom göran om du ej förstått dig på svartkonsten skulle stina ej bevärdigat dig med en blick ja svartkonsten är en märklig konst du märkte väl att det rika nämndemansfolket i början ej ville undfägna oss med annat än svagdricka de önskade oss på dörren det märktes tydligt men då frågade mig händelsevis nämndemansmor vad jag studerade i växjö och jag skyndade mig att svara att du studerade svartkonsten _ var infallet icke gott vaba ha dag att smed färg

strax blev det annat ijud pipan man betraktade mig med vördnad nästan med fruktan och bullade upp ett frukostbord med skinka medvurst och öl och jag smorde kråset medan lille adolf sökte visa dig på din älskvärda sida för dottern i huset men du misslyckades min gosse du känner icke bondtöserna de ha icke öra för sådana grannlåter som du lärt dig att prata till de fömnäma fröknarna emellertid kom nämndemansmor till mig och berättade jämrande att hennes ladugård var förhäxad att kalvarne dö och korna ej ge mjölk hon frågade mig om råd och du svarade att hon skulle fodra och sköta kreaturen väl hon tyckte naturligtvis att det var ett alltför simpelt råd ja visst hon lät mig förstå att ingenting annat än svartkonsten torde hjälpa och bad mig anlita mina kunskaper i den vägen gjorde många invändningar men därav blev gumman ännu enträgnare till slut sedan jag tagit tysthetslöfte av henne sade jag att hon skulle taga ögat av en vessla hjärtat av en örn framtassen av en björn och tungan av en tre och tre kvarts år gammal vit orm dessa lemmar skinnet av en ödla samt nedgräva alltsammans en torsdagskväll under ladugårdströskeln sägande hokus pokus filiokus gumman blev hjärtinnerligt glad tackade mig för det rådet och bad mig lämna de där trollsakerna ( hon tog för givet att jag hade dem i portören ) så skulle hon hederligt betala dem svarade att mitt förråd var slut och rådde henne att skaffa sig dem själv och nu blev gumman ännu enträgnare inföll adolf såg huru hon viskade och tasslade med dig ja hon var i synnerhet bekymrad för huru hon skulle finna en jämnt tre och tre kvarts år gammal orm rådde henne att fånga en mängd och syna dem i munnen såsom man gör med hästar ha ha ha ' medan gumman anfäktade mig med sina böner hade jag ögonen på lilla stina jag fann att hon var en alltför täck flicka med en mun liknande en frisk rosenkalk nå tänkte jag innan jag lämnar stället skall jag ha kysst stina bara för att förarga dig och göra dig svartsjuk adolf hör mor sade jag jag vet ännu ett medel som kan hjälpa jag har medlidande med er och vill upptäcka det du jag insy goda jag jag jag

för er ni skall taga sex nubbar och spika dem i ladugårdsgolvet men nubbarne skola först vara signade hur går det till frågade hon ingenting är enklare det behövs bara en flicka som icke fyllt tjugu år går icke stina an hon är bara sjutton sade gumman å jo män min kanrat och stina ställa oss på golvet ni mor och fader nämndeman sätten er på var sin stol hållen er alldeles stilla under tiden och mumlen för er själva > a e i 0 jag vill ha mjölk av min ko u y å ä ö ingen kalv får dö > stina skall säga hokus och taga en nubb mellan tänderna så att blott själva spetsen sticker fram jag och tar nubben med min mun ur hennes min kamrat sig därefter och säger filiokus som är det kraftigaste trollordet och bekräftelse på det övriga på det sättet signas var nubb särskilt och det är hela saken nåväl saken blev snart arrangerad och stina gick gämna in på att vara med därom ja för kornas skull inföll adolf för kornas och kalvarnes skull det medger jag ty jag är för anspråkslös att uppgiva mitt hyggliga ansikte såsom bevekelsegrund visserligen rodnade hon och var litet förlägen men allt gick efter önskan och jag fick mina sex kyssar vad jag hade svårt att hålla mig för gapskratt när jag såg gubben och gumman sitta och vagga med huvudet och mumla > a e i o > etc allvarsamt talat adolf lille spelade du själv den ömkligaste figuren det gjorde mig riktigt ont om dig du fick stå och bevittna huru jag tog den ena kyssen efter den andra samt buga dig och säga filiokus jag säger pokus bugar

tala icke därom det var ett elakt påhitt av dig göran för vilket jag i sinom tid skall utkräva vedergällning men hör på vi måste stiga upp och marschera vidare för söka nattkvarter solen går nu ned vart skola vi nu ställa kosan quo fata trahunt retrahuntque sequamur vi må gå dit ödena föra stannom blott en stund för att betrakta solnedgången vilken härlig afton huru skönt ändå att vistas i guds fria natur medeltidens vandrande riddare måste hava fört ett härligt liv göran åtminstone då det var vackert väder_ se nu försvinner hennes strålande majestät under himlaranden 0 drottning för vilken altaren fordom rykte på persiens slätter och mexikos > o vor ' jag som du så nära den önskade strand det nya lycksaliga land > så nu är jag färdig framåt marsch > med skämt och med munter gång vi vandra dit ödet befallt ej frågan är vart kosan bär ty hembygden är överallt > de båda vännerna lämnade kullen arm i arm och deras friska röster genljudade i skogen masugnen djäknarne hade visserligen icke behövt gå för att finna nattkvarter ty på obetydligt avstånd framför sig sågo de en vit herregårdsbyggning av ståtligt utseende men de föredrogo att gästa i präst och bondgårdar och då de nu händelsevis från kullen varseblivit röken från en på andra sidan skogen belägen masugn och hörde gnisslet av dess väldiga beslöto de begiva sig dit och tillbringa natten i hyttan bland bergsmännen de inslogo således den väg som förde genom den gamla ärevördiga granskogen det mörknade hastigt och masugnen var längre bort belägen än de förmodat men de förkortade vägen med muntert glam och glada sånger att berg sång långt bälgar

för övrigt hade det ett eget att vandra i de allt tätare skuggor som föllo över skogen att lyssna till kvällvindens suckar och betrakta stjärnorna som tindrade så klart över granarnes bugande toppar och ju mörkare det blev desto livligare målade sig på en viss fläck av himmelen ett rödaktigt fladdrande återsken av masugnens lågor det var en eldstod som förde dem rätta vägen i skogens labyrint och de hörde allt tydligare huru forsen brusade huru bälgarnes jättelungor flåsade och hamrarnes slag genljudade bland skogens klippor nu glesnade skogen och de bägge vandrarne sågo framför sig ett öppet fält i bakgrunden begränsat av ett på vars vilda stupande avsatser de över masugnstaket uppstigande eldtungorna kastade en fantastisk belysning svarta gestalter visade sig elden och tonerna av en vemodig enkel visa sjungen av en okonstlad röst blandade sig med det buller som den arbetande maskinen och de lika ivrigt arbetande människorna förorsakade adolf och göran gingo den bro som förde till mashyttans övre våning och på vilken kol och kalkstenslaster brukade uppköras för att kastas i ugnens vilda gap de hälsade vänligt på de av rök och sot svärtade männen och dessa besvarade hälsningen på samma sätt sällan kommo besökande från andra orter till denna avlägsna del av bergslagen och man undre därför ej att bergsmännen med en viss nyfikenhet utfrågade våra djäknar vilka de voro och varifrån de kommo sedan dessa givit besked för sig blev det deras tur att fråga och de fingo nu bland annat veta att ägaren till denna masugn liksom till flera andra jämte stångjärnshamrar 0 s v var den rike och mäktige patron brackander på trevnadslösa trevnadslösas karaktärsbyggning var just det vitmålade hus som vännerna sett medan de vilade på kullen därefter begåvo sig djäknarne till mashyttans nedre våning varifrån ännu hördes i dörröppningen till densamma visade sig en verklig jättegestalt en karl på sina sex fot och lika tum insvept i skinnkläder och med en bredskyggig hatt nedtryckt över det sotiga ansiktet vad är ni för slags folk frågade han tämligen barskt vandrande djäknar svarade adolf och göran på en gång och den senare tillade vi fundera på att stanna här i mashyttan över natten om ni folk icke har något däremot och sedan fortsätta vi vår resa i morgon djäknar från växjö prästgesäller fortfor jätten har ni gått vilse eftersom ni kommer så här här ä just inga bekvämligheter för sådana gäster men vill ni sova på en bänk där inne så står det er fritt har aldrig sett någon masugn sade adolf och är därför litet nyfiken att se hur järnet kommer utrinnande som en vitgnistrande ström_ åja det är rätt lustigt för den som inte är van vid det behag berg kring uppför långa gott sången många gott jag förr

och bekvämligheter angår inföll göran så ha vi många nätter sovit under ett träd i skogen med en sten till huvudgärd likasom jakob inföll jätten skrattande jaså ä herrarne av det slaget så ä herrarne välkomna mannen gick in och djäknarne följde honom det var ett stort mörkt rum vilket de inträdde i stället för hade det ett lager av djup sand dess bakgrund upptogs av ugnsmuren bälgarne och maskineriet som sätter dessa i gång här och där sågs en slägga och mot väggarne lutade sig längre och kortare järnspett på en bänk sutto tvenne män av vilka den ene sjöng och över sångarens huvud hängde fastspikad på väggen en lampa som spridde ett ganska sömnigt och otillräckligt sken sångaren var en medelålders man sotig och klädd i skinn likasom de andra de ord han sjöng då djäknarne inträdde voro följande > trolösa flicka du har en hy men du har ock ett ostadigt sinn~ ditt hjärta vill jag likna vid en vinddriven sky som far hela världen omkring > tyst nu pelle larsson med din dumma visa sade den som var ingen annan än masmästaren sven jag gitter icke höra den nå jag kan väl tiga eftersom du så vill svarade pelle larsson helst som jag ser att du har två med dig och de väl inte om enfaldiga bondvisor kan jag tro å fortsätt han med sin visa sade adolf vi höra gärna på men jag gör det icke sade masmästaren sven pelle gör aldrig annat än sjunger ovett och lögn om töserna om deras trolöshet och sådant snack jag gitter icke höra det nej månntro sade pelle sedan sven fick sig en fästmö tror han alla flickor om håll munnen sade sven vad golv fager långe herrar tycka gott

bevars väl jag tiger masmästare svarade pelle annars ska herrarne tro att jag är den värste hojtaren i hela vår församling ni skulle bara höra mig kyrkan klockaren skriker så att han är röd som en tuppkam i synen men mig överröstar han icke förtroligheten mellan masugnskarlarne och djäknarne beseglades då dessa senare framtogo vinflaskan och 1= den vandra ur hand i hand från mun till mun en tung slägga det här sade göran i det han prövande upplyfte en sådan ja inte duger en djäkne att hantera henne inföll pelle larsson icke det sade göran det han fattade om ändan av skaftet och höll släggan horisontalt med rak arm bra sade masmästare sven och klappade göran på axeln hermn är en svensk gosse det märker jag ja sådana ha vi på gymnasium sade lille adolf stolt rätande sig göran är icke den starkaste bland oss ni skall tro att djäknar icke gå av för hackor gott folk nå vad säger herrn om den här lilla tingesten inföll sven i det han pekade på den största släggan bland dem alla en verklig herkulesklubba lyft den också om hermn orkar göran vågade ett försök som gjorde hans krafter all heder men icke desto mindre misslyckades jätten skrattade så att de vita tänderna lyste mellan de sotiga läppamne varefter han fattade släggan svängde den ur hand i hand med förvånande hastighet kastade den upp taket och uppfångade den i fallet iyfte den slutligen i en halvkrets över huvudet och lät den sakta nedsjunka mot sin mun när detta var gjort slängde han den bort i en vrå och sade torrt det där kallas bland oss bergsmän att vkyssaz släggan adolf hade med verklig bävan åsett detta atletiska mästerprov äto bra många

finnes här någon annan som kan göra detsamma frågade göran undrande ~ ber dem icke försöka sade sven såvida de ej vilja ha sina näsor förvandlade till rotmos och svälja sina tänder men uppe norra bergslagen barnarp och månsarp finnas flera som förstå sig på samma lek spaden pelle larsson slagget skall ut pelle larsson biträdd av de tvenne andra karlarne en bädd i sanden från ugnsöppningen till dörren och sedan bädden var färdig fattade sven ett spett tryckte hatten djupare över ansiktet gick fram till ugnsöppningen och gjorde med spettet några väldiga stötar ett ögonblick därefter kom slaggen utrinnande som en ström av gnistsprutande eldvågor och fyllde den grävda bädden upplysande rummet med ett starkt rödaktigt sken och utbredande en hetta som förekom de båda djäknarne nästan odräglig det var en vacker men snart försvinnande anblick ty slaggets livliga eldfärg mörknade hastigt några vattenämbar tömdes över detsamma varefter det sönderslogs med järnspetten och utbars styckevis ur hyttan järnet kommer icke förrän om en timme sade sven och under tiden ska vi äta vår kvällsvard vilja herrarne vara med om den fast det bara är sill och potatis och svagdricka som vankas men potatisen är vill jag lova den kokas icke utan vi steka den här i den heta sanden göran och adolf voro ganska hungriga och emottogo således bjudningen med mycket nöje den simpla anrättningen var snart färdig och fick en strykande åtgång göran och adolf visade att djäknar ej äro så nogräknade ifall sot och aska jämte hungern äro de enda kryddorna på maten jag vet icke varför men jag tycker om er gossar sade sven under måltiden förtroligt till djäknamne vart ämnen i taga vägen morgon åt öster väster söder eller norr svarade adolf vi gå vart vinden blåser ~ morgon är söndag anmärkte sven och det är min tur att vara från arbetet den hör på gossar _ om vinden skulle blåsa åt det håll där far mins stuga ligger skulle ni vilja följa med vi komma att gå förbi vackra ängar där slags blomster växa och jag kan tänka att ni liksom andra djäknar egentligen äro ute för att samla blommor vad säger du om förslaget adolf frågade göran jag tag grävde god ledig dagen många

svarade denne jag för min del antager det gott sade sven i skolen då få se en gubbe som luktat krut i sina dagar har er far varit i krig vill tro det han stupade i kriget mot ryssarne vad tyckte ni talade som om han levde inföll göran ja saken är den att min salig far blev ihjälskjuten men min fosterfar korporal brant han lever nog mån i och det är den gubben jag menar han har som jag sade luktat krut i sina dar och kan berätta er många krigshistorier om ni tycker att det är roligt att höra sådana ni följer således med gossar sven men då väcker jag er klockan tre morgon innan fåglarne börjat sjunga ären i med om det också ja visst nåja icke behöver jag vara rädd att ni ska försova er ty ni får bara var sin träbänk att ligga på med min och pelle larssons tröjor till huvudgärd tiden gick fort under muntra samtal djäknamne berättade äventyr om karl xii och masugnsfolket dukade upp lustiga folksägner om bellman ( som i vår allmoges mun för att vara den lustigaste hovnarr som någonsin gycklat med ett krönt huvud ) samt trovärdiga berättelser om skogsjungfrur bergtroll näckar tomtegubbar och mera sådant pelle larsson påstod att han mången mörk höstnatt då han setat vid kolmilan och lyssnat till vindens tjut i skogen sett skogsjungfrun med högtidliga steg vandra förbi och en annan av arbetarne som förut varit bergsprängare vid taberg visste att berätta om tabergsgumman och hennes slott djupt inne i bergets sköte man hade en gång sade han beslutat spränga ett valv tvärs igenom berget men då man hunnit några famnar in i detsamma ijöd inifrån en röst som förbjöd arbetarne att fortsätta ty de hade nu hunnit nära gummans sängkammare men det påbörjade valvet finnes ännu kvar och kan beses av var och en som besöker taberg topp jag jag tro ja gäller

det led nu in på natten och djäknarne kände behov av vila de lade sig på de anvisade bänkarne och trötta av dagens vandring inslumrade de snart i oskuldens och ungdomens lugna sömn korporal brant upp gossar ijöd en röst i djäknarnes öron de vaknade strömmen brusade bälgarne flåsade hamrarne knackade det var den gamla musiken som oupphörligt år ut och år in ijuder på ett sådant ställe men framför våra vänner stod sven masmästare med ett bylte i ena handen och sitt stora pinsbacksur i den andra ni sov så gott att jag tyckte det var väcka er men nu är klockan fyra och vi måste oss på väg sade han göran och adolf voro inom några ögonblick färdiga de sade farväl åt de övriga masugnsarbetarne och följde sven visst voro de i början litet olustiga ty många timmar hade deras sömn ej räckt och ej heller voro de vana att sova med gångkläderna på sig men denna olustighet försvann snart ty morgonvinden blåste så friskt och upplivande luften var så ren himlen så blå det var en ijuvlig svensk sommarmorgon trasten och andra små vingade sångare fyllde nejden med gälla drillar daggpärlor glänste på varje grässtrå och det doftade så friskt från ängarne de gamla granarne och linneorna som växte i deras skugga och när nu solen gick upp och göt över bergen ett gyllne sken och dagrar och skuggor blevo skarpare och landskapets skiftande färger saftigare huru skön och leende låg ej vandrarnes lilla av synkretsen begränsade värld framför dem med friska sinnen öppna och tillgängliga för varje intryck av naturens skönhet med barmen vidgad av den livande morgonluften vandrade de båda djäknarne framåt i det ungdomliga hoppets kalejdoskop sågo de sin framtidsbana ligga framför sig lika solbelyst lika blomsterdoftande som den stig de nu vandrade ingen sorg ingen hotande framtidsbild intet dystert minne från det förflutna sven masmästare marscherade med steg och svängande sitt knyte handen framför djäknarne men ej på längre avstånd än att de kunde underhålla ett samtal med honom och det gjorde de även för varje fågel som ville adolf veta dess namn och sven masmästare visade sig både villig och kunnig att upplysa honom därom likt den vise tycktes han till och med förstå sig på att översätta fåglalåten på mänskligt tungomål om deras väg förde dem förbi någon stuga vilket sällan skedde ty nejden var föga bebodd visste han berätta åtskilligt både förståndigt och underhållande om dess invånare och dessas öden levnadssätt och ekonomi så gick tiden fort och vandringen lätt under muntert samspråk nu kommo de tre vandrarne till ett öppet solbelyst ställe i skogen där en smal men tämligen djup bäck flöt tyst och obekant med klara böljor över sin vita sandbädd tills den försvann bland granarnes och tallarnes stammar långt synd förr bege att långa slog skogen dag

hör på gossar sade sven och stannade vi ha söndag i att visa sig inför vår herre med rent hjärta är ingen så lätt sak men att visa sig inför människorna med rent ansikte på en sådan dag är mycket lättare menar härmed att när jag vandrar från masugnen till far mins stuga plär jag stanna här och tvätta sotet av mig det är icke för mycket helst då man har med respekt att säga en fästmö som väntar på sig där hemma har sven verkligen en fästmö är hon vacker frågade adolf det får adolf snart se svarade sven men nu vill jag fråga om gossarne vilja göra som jag det vill säga taga sig ett bad det var just vad göran och adolf ville ty bäckens vatten var klart och inbjudande sven tvättade sig med medhavd såpa och visade nu sedan sotet väl var bortsköljt öppet ärligt och friskt ansikte vida yngre än djäknarne förmodat ja sven kunde vid närmare påseende ej gärna vara äldre än tjugufem år sedan de tillräckligt njutit av de svalkande böljorna öppnade sven sitt knyte i vilket han hade rent linne och sina helgdagskläder av vackert pressat vadmal dessa pådrogos och arbetskläderna hoprullades i ett bylte och gömdes i en buske därefter fortsattes vandringen de kommo nu ur skogen till en öppen slätt på vilken här och där en sandkulle överhöljd med röda ijungblommor höjde sig ljungfält på vilka vitulliga får sökte en sparsam föda saftgröna ängar där en och annan häst och ko betade små åkerlappar med vajande korn och havre och kärr vars mörka gyttja rikligt pryddes med silverglänsande > parnassiae palustresz och guldgula > calthaev omväxlade med varandra och längst bort glittrade en insjö morgonsolens sken men vid insjöns strand låg en rödmålad stuga och på den pekade sven sägande där far snart voro de framme stugan hade ett vänligt och inbjudande utseende där den låg på tre sidor omgiven av liten trädgårdstäppa och beskuggad av knotiga men väl ansade äppelträd i trädgården växte nyttiga plantor såsom kål morötter och rovor men man såg där även små blomsterland med granna ringelblommor och stolta pioner blommor utanför en lantlig stuga äro alltid tecken de bevisa att sinnet hos invånamne icke är så förvildat eller nedtryckt att det ej öppnar sig för det täcka och älskliga naturen vid ena gaveln stodo trenne bikupor och man hörde kring dem det tydliga > susurrusv vid vilket herdarne virgils ekloger älska att slumra framför stugan närmare intill sjön hängde nät att torka i solskenet och över förstugukvisten hade ett äkta par av det hederliga svalsläktet byggt sitt bo dag jag ett nu bor en många gamla goda

våra tre vandrare stego in stugans inre bar samma prägel av hemtrevnad som dess yttre golvet var vitt och bestrött med välluktande enris en rödmålad pinnsoffa några stolar med hjärtformigt utskurna ryggstöd en säng med snövitt sparlakan ett bord en byrå med mässingsbeslag en moraklocka samt ett skåp på vars dörr ägarens namn prunkade i en krans av konstnärligt målade blommor utgjorde möbleringen de vitmenade väggarne voro med livligt kolorerade tavlor från lundströmska konstanstalten jönköping där såg man scener ur nya testamentet och ur svenska historien skäggiga sultaner till häst napoleon och > karl xis syn på rikssalen > över pinnsoffan hängde en musköt med påskruvad bajonett och en gammal soldathatt genom fönstret tittade solen vänligt och helgdagslikt in i rummet se där ha vi sven sade en ung flicka som för tillfället var ensam inne sysselsatt med att pryda den vitrappade med björklöv och ringelblommor det var ingrid korporalens yngsta dotter en femtonårig jänta med ijust hår stora blå ögon och friska kinder hon ämnade säga något mera men tystnade och förlägen ned ögonen då hon varseblev svens obekanta följeslagare god lilla ingrid sade sven och lyfte flickan högt taket men säg mig var är far och mor och johanna är johanna kommen än mor är gången till kyrkan far sitter täppan och röker sin pipa men johanna kommer väl snart tänker jag sade ingrid jag skall säga till far flickan skyndade ut genom köksdörren och kort därefter visade sig korporalen korporal brant gick på träben = ty då en kula har bortsnappat en fortkomstledamot av kött och blod har kronan ingen annan att giva i ersättning än i bästa fall en av hård och masurbjörk men detta bekom korporalen ja träbenet och tapperhetsmedaljen voro på sätt och vis korporalens käraste egendom aldrig har en dansös med sådan stolthet visat publiken en väl formad vad och nätt som korporalen skulle visat sitt träben för envar som ville betrakta denna anspråkslösa produkt av svarvarens konsterfarenhet sextio levnadsår genomsträvade dels under musköten dels vid plogen hade gråsprängt hans hår och väldiga knävelborrar men ej lyckats kröka hans axelbreda gestalt som inknäppt i en blå rock med blanka knappar var lika rak och militärisk som för trettio år sedan ansiktet låg i allvarsamma nästan bistra rynkor men ögonen blickade vänligt och milt under sina buskiga ögonbryn sådan var korporal brant till sin yttre människa djäknarne kände vid hans en djupare vördnad än om de sett hela växjö konsistorium inträda herrar konsistoriales torde finna detta mycket besynnerligt men förhållandet var verkligen sådant är herrarne samma djäknar som för ett par dagar sedan voro lomaryd frågade korporalen under det han slog sig ned i sin pinnsoffa drog några ur pipan och med handen strök sitt träben ja korporal prydda spiseln slog dag god föga fot höga åsyn drag

~ då vill jag fråga herrarne en sak så som två vad var det för galenskaper herrarne satte i huvudet på nämndemansmor träffade för en stund sedan ola persson och han berättade något spektakel om herrarne och folket där på stället adolf omtalade nu på ett putslustigt sätt historien om de signade nubbarne korporalen ett ögonblick på munnen men skakade därefter allvarsamt huvudet och sade i det han åter började stryka sitt träben lille baronen kan visst tycka att det där är roligt men kan han också tycka att det är rätt skall man göra enfaldiga människor dummare och vidskepligare än de äro ynglingar som få studera och lära och inhämta kunskaper böra väl hellre försöka hjälpa folk ur villfarelser än bestyrka dem sådana _ det är min mening om saken och därmed utpustade korporalen ett duktigt moln ur sin pipa göran och adolf sågo icke så litet förlägna och handfallna ut vid denna oväntade förebråelse men herrarne äro i alla fall bara unga pojkar fortfor korporalen muntert och med pojkar får man ej räkna så noga om de hava ett eller annat upptåg för sig det ligger i deras natur människan tillade han allvarsamt skall först gå genom livets hårda rekrytskola och lida mycket hugg innan hon blir en allvarlig stridsman sven masmästare som innerligt skrattat åt adolfs berättelse och sedan under samtalets fortgång stått och sett ut genom fönstret vände sig om och sade det syns en båt ute på sjön det är säkert johanna som kommer gott sade korporalen vill ni som jag så gå vi ned och möta henne vid sjöstranden emellertid skall ingrid till litet mat åt oss herrarne få hålla till med vad huset förmår det var verkligen johanna korporalens äldre dotter som kom roende den raska flickan var ensam båten och skötte själv årorna med vana och kraftiga händer johanna tjänade som ladugårdsdeja hos patron brackander på trevnadslösa från denna herregård till korporalens stuga tvärs över sjön var en fjärdedels mil men den unga flickan räknade icke årtagen när rodden gällde hemmets härd där kära anhöriga och fästmannen väntade henne god jag drog deras du laga godo

när båten var nära stranden lade johanna upp årorna hoppade i land och drog jullen med ett kraftigt tag ett stycke upp på det torra johannas hela väsende vittnade om raskhet och hälsa och ändå var hennes ansikte så fint hennes hy så ren och hennes ögon så klart ijusblå att av amaranterordens förnäma skönheter skulle haft skäl att avundas henne de små händerna voro kanske något för röda och valkiga av arbete för att behaga i en salong men sven masmästare tyckte om dem desto mera_ den lilla familjen och dess gäster återvände nu till stugan sven masmästare räckte johanna en liten förgätmig ej som han funnit vid sjöstranden och detta var allt det galanteri man hos honom kunde upptäcka de gingo vid varandras sida utan att tala många ord men deras okonstlade väsen vittnade tillräckligt om den glädje de kände över att få se och vara nära varandra sådana möten inträffade tämligen sällan emedan arbetet vid masugnarne fortgår även om söndagarne var det blott eller två gånger i månaden sven kunde slå sig iös för att träffa johanna i kyrkan eller i faderns stuga man satte sig till bords på en vit duk stod ett fat med potatis ett annat med fisk som korporalen föregående dagen egenhändigt dragit upp ur sjön samt en stor kanna av oäkta porslin fylld med den raraste mjölk brödet bestod av havreblandat korn väl bakat och särdeles mört detta var hela anrättningen men ingen lämnade bordet hungrig härefter framtog korporalen postillan och psalmboken påtog sina brillor och uppläste med klar röst dagens evangelium varefter han uppdrog åt göran att föreläsa predikningen vår djäkne kände sig fattad av en känsla den han förut erfarit i kretsen av dessa genom oskrymtad gudsfruktan och inbördes kärlek förädlade naturmänniskor var det liksom om ett friskare men allvarligare liv genomströmmat honom ljuva minnen vaknade i hans barm minnen från hans barndom då fader och moder ännu levde och han själv oskyldigt barn uppväxte i deras vård under den hyddans tak han föreläste ur postillan med anda och övertygelse och predikantens enkla ord voro likasom hämtade ur hans eget hjärta ämnet var människans barnaförhållande till gud och huruledes hon genom detta förhållande är i stånd att med inre lugn och lycka bestå de hårdaste prövningar för vilka den på sin egen kraft trotsande måste duka under efter predikningens slut tryckte korporalen görans hand och lovordade hans vackra utförsgåvor man gick därefter på husfaderns förslag till trädgårdstäppan och tog där plats på en bänk som beskuggades av en gammal enstaka lind alla voro tysta till och med den lille pratsamme adolf korporal brant såg fundersam ut stoppade sin pipa och sade slutligen med anledning av vad vi i dag hört kom jag såsom ofta sker att tänka på min salig vän stål din far och min krigskamrat käre sven stål tjänte liksom jag vid albo kompani han var flygelman ty han höll sina sex fot och sex tum likasom sven och jag var hans nästa man ledet vi voro vänner delade ijuvt och och voro alltid vid varandras sida såväl i kulregnet som på marscher och i bivuaken men det var ej till detta jag ville komma utan till något annat stål var en barnafrom människa och försummade ingen kväll sin bön till gud det var en kort bön som han lärt av mor sin och han uppläste den av gammal vana med hög och ijudelig röst innan han med ränseln under huvudet och geväret vid sidan somnade det var med ett ord den lilla bönen många en gamla aldrig gamla ett gamle lett du goda

> gud som haver barnen kär se till mig som liten är > > 0 s v nu kunnen i väl tänka att av våra kamrater tyckte det vara lustigt den gamle skäggige stål som var den längste karlen i kompaniet kallade sig > barn > och vliten > men sådant bekymrade honom ty som han sade gud mäter icke människorna med alnmått och guds barn ville han vara om han än bleve aldrig så gammal korporalen tystnade åter för en liten stund och tycktes försjunken sina minnen sven masmästare torkade med avighanden sina ögon i vilka en fuktig glans var synbar såsom läsaren redan vet hade svens far stupat i kriget mot ryssland när korporal brant hemvände var det han som meddelade sorgeposten åt ståls änka som med en femårig son bebodde en backstuga och befann sig i yttersta nöd ty hon var sjuklig och oförmögen att arbeta nu hade brant själv hustru och barn att försörja hade blivit invalid var krasslig av fältlivets mödor och försakelser och kunde således ej så kraftigt som förr sköta plog och spade men detta hindrade honom ej att åtaga sig den övergivna änkan och hennes son och när gumman stål tog han hennes son sven till sig som eget barn han hade själv lärt att läsa och i allo vårdat sig om honom med lika stor ömhet som om sina egna barn dock måste korporalen vid svens uppfostran ofta taga itu med hårdhandskarne ty sven var en styvsint pojke men det bättrades med åren så att korporalen fick heder glädje och nytta av sin fosterson sven var duktig och ordentlig skicklig både som masugnskarl och smed och den månadspenning han förtjänte kom nu hushållet väl till pass den gamle krigsmannen såg med innerlig förnöjelse att sven och hans johanna tyckte om varandra han hade medan de ännu voro barn tänkt sig som ett önskningsmål att se sonen till den oförgätlige vännen stål äkta förening med johanna korporal brant sade adolf vill korporalen göra oss ett stort nöje så omtala något för oss från kriget sommardagen är svarade korporalen och i stannen ju här till i morgon vi ha således tid på oss att berätta krigshistorier var stupade stål frågade adolf som ville förmå gubben brant att genast öppna sin språklåda det var vid helsinge sade korporalen med en lätt suck där voro kronobergarne med skolen i tro fortfor han i det han rätade sig och ögonen blixtrade ni vet av historien gossar att kronobergarne för den dagens arbete blev regementet no i svenska arméen och fick rang av konungens lagerbring kommenderade den svenska styrkan ryssarne voro dubbelt så som vi men vi höllo dem varma under två men så kom gustav adolf och utnämnde en annan befälhavare och så uppstod oreda order och kontraorder gingo om varandra och hela det högre befälet blev likasom yrt i huvudena vad den stackars kungen tog sig till så bar det på tok och så gick det även denna gången hade vi bara fått hållas såsom vi börjat skulle vi jagat ryssarne näcken i våld men så blev det plötsligt befallt att vi skulle inskeppa oss igen vill icke säga er vad vi simpla soldater kände och tänkte då den befallningen blev veterlig av harm andra mumlade hårda och kanske orättvisa ord om kungen och det högre befälet men då vi kronobergare fingo veta att vi skulle betäcka de övriga trupperna medan de inskeppades blevo vi glada som barn ryssarne som förut hållit sig på vackert avstånd ryckte nu an helt oförskräckt och började skjuta och dundra alldeles rasande vi svarade duktiga många att föga ` dog pojken lång god garde långa många dagar jag många gräto tag

tapper karl och kamrat fick under de timmarne bita i gräset men ryssarne blevo alltmera närgångna de sågo nu bara en liten framför sig ty de andra regementena voro redan till del ombord på fartygen den lilla hopen bestod just av oss kronobergare och av oss berodde nu vår lilla härs och svenska ärans räddning vi fingo ordres att taga till bajonetten och kasta ryssarne tillbaka hej sådant liv det blev i spelet vi hade käcka och duktiga officerare kaptener som levat med oss på roten och dem vi älskade som fäder med sådana officerare går man till döden som till en dans vi simpla karlar ville genast däran utan att avvakta kommandoordet men ulfsax och rappe bergman lindberg och aminoff läto ej vänta på sig de ställde sig framför fronten och därpå bar det av under dundrande hurrarop ryssarnes första linje stod stilla med fälld bajonett tills stålspetsarne korsade varandra men då bröto vi in på dem stucko eller slogo med gevärskolvarne så att moskoviterna rullade som käglor andra ryska linjen inväntade oss icke utan till harvärjan det skulle annars gått dem på samma sätt men vi lämnade på platsen och bland dem vår stål gossar han var vid min sida och den förste ryss jag i anloppet såg falla stupade under ståls gevärskolv men ryssarne voro knappt på reträtt förrän han träffades av en kula han sjönk till marken jag kastade mitt gevär för att lyfta upp honom och bära honom bakom linjen men han sade > hugg på ryssarne brant och dig icke om mig jag dör snart hälsa till hemmet > och därmed slöt han till ögonen jag lade handen på hans hjärta handen blev blodig kulan hade funnit rätta stället_ stål var min bäste vän jag sedan att det var tomt och ödsligt i ledet där jag ej längre hade honom bredvid mig ty vi voro han och jag som hästar som länge dragit men icke sörjde jag egentligen ty stål en vacker död han dog för fosterlandet för sverige gossar och jag hoppas med tillförsikt att han är salig samtalet gick nu över på andra ämnen och djäknamne inhämtade av detsamma att torpet som arrenderades av korporalen tillhörde patron brackander på trevnadslösa korporal brant hade nu i många år innan brackander köpte nämnda egendom varit bosatt på den lilla lägenheten brackander hade emellertid på senare åren betydligt ökat arrendesumman av åtskilliga yttranden i förbigående fällda av sven masmästare men synbarligen ogillade av korporalen slöto djäknarne att varken sven eller någon annan underhavande hade skäl att tycka om patron brackander sven berättade bland annat med glad uppsyn att den tid under vilken han genom kontrakt förbundit sig att förestå brackanders masugn om några månader vore slut därefter ämnade sven bygga en smedja arbeta för egen räkning och fira sitt bröllop med johanna djäknarne kvarstannade hos korporal brant till följande morgon men redan om aftonen togo de farväl av sven masmästare och johanna vilka båda för sina olika sysslors skull ej kunde dröja hemma över natten och när morgonen kom skakade göran och adolf hjärtligt hand med brant hans hustru och lilla ingrid och drogo vidare men under hela sin vandring tyckte de sig ej ha tillbringat någon trevligare än den i korporalens hem adolf märkte under de följande dagarne att göran talade om ingrid och skämtade mycket med honom däröver emellertid lämna vi djäknarne tills vidare åt sitt öde vi skola under berättelsens fortgång åter träffa dem och nu draga vi över sjön som är kortaste vägen till trevnadslösa för att som hastigast göra bekantskap med dess ägare patron brackander patron brackander mången god hop god tog många bry tyckte gamla ihop dog många långt dag gärna

några dagar efter djäknarnes besök hos korporalen finna vi patron nikolaus brackander vandra av och an med steg i sitt kontorsrum patron nikolaus brackander är liten till växten men fyllig och axelbred bär högt uppkammad tupé har armarne korslagda bakom ryggen går mycket utåt med fötterna som en dansmästare från sjuttonhundratalet och rakt framför sig vad i övrigt hans utseende beträffar vilja vi nämna att patronens skötevän kronolänsman spöqvist på heder och tro försäkrat att han ( brackander ) är förvånande lik napoleon l vi tillägga blott att herr spöqvist fällde detta omdöme med ledning av ett träsnitt föreställande den store kejsaren tillverkat hos j p lundström jönköping kontoret är ett mörkt rum vars förnämsta möbler äro ett stort skrivbord betäckt med chartasigillataförsedda dokumenter en piphylla och ett väggskåp det senare patron brackanders speciella husapotek innehållande åtskilliga flaskor med etiketterna > punschv > arrak > > rom och > konjak väggarne äro behängda med piskor av alla och storlekar från den blygsamma tagelpiskan varmed skjutsbonden undfägnar sin tröttkörda kamp till den förnäma chambrièren patron brackander vurmar nämligen för piskor dock är denna vurm ej så ensidig att den ej även omfattar ridspön av vilka finnes ett ganska utvalt förråd vi glömde att bland möblerna räkna patron brackanders bokhylla må ingen tillräkna oss detta såsom härflutet från bristande aktning för vetenskap och litteratur på nämnda hylla befinna sig en bok om hästars sjukdomar en juridisk handbok en > brevställare > en procentuträkningstabell eller s k lathund vidare en statskalender ( mycket sliten vid förteckningen på riddare av nordstjärne och vasaorden ) samt några romaner av paul de kock utom sin vurm för piskor karakteriseras patron brackander av en andra vurm för processer och en tredje för utmätningsauktioner varhelst patronen under sina transaktioner fann en den ringaste lilla anledning att börja process vips hade han inlagor klagoskrifter och besvärshandlingar färdiga att föreläggas behörig eller obehörig domstol denna vurm hade säkert sin rot i ett ädelt begär att förkovra lagskipningen och giva juristerna en nyttig sysselsättning den tredje vurmen den för utmätningsauktioner härledde sig lika sannolikt från den hos alla stora själar medfödda böjelsen för det tragiska och dramatiska i livet patronens tycke för dylika förrättningar var till den utbildat att han ej blott bevistade alla de bland hans underhavande förekommande talrika utmätningsauktionerna utan ofta reste vägar i sällskap med kronolänsmannen spöqvist för att bevittna skådespel av denna art på senare tider hade patron nikolaus brackander blivit rov för ännu en fjärde vurm och likväl var patron brackander i sig själv ingen vurm utan tvärtom en bland de mest > praktiskas människor på vilka nittonde århundradets sol skinit besynnerliga motsägelser i människolivet denna fjärde vurm bestod däri att patron brackander > per fas et nefass ville gifta sig han hade nu vid fyrtiotvå års ålder i den härliga blomman av sin mannakraft ledsnat vid ungkarlslivet och beslutat att lyckliggöra någon evas dotter med sin hand och vilken kvinna kan motstå en man som på håret liknar den store napoleon och därtill äger herregårdar masugnar stångjärnshammare och väldiga kapitaler placerade på de säkraste händer långa spottar slag grad långa

patron brackander var ej blind för sitt eget värde med all sin blygsamhet visste han sig vara oemotståndlig om han särskilt lade an på att en flicka ja han misstänkte att flickomna just lade an på att fånga honom men frågan var nu vem bland denna uppsjö på feminina människovarelser skulle han välja till sin ledsagarinna genom livet det är denna fråga som sysselsätter honom under det han såsom vi nämnde med mäter kontorsgolvet patronens hjärta var varken av eller stångjärn långt därifrån det var en mjuk muskel lätt nog genomborrad av en pil från amors båge detta hjärta ägde hemligheter hemligheter vid vilka de fem världsdelarne skulle häpna om de blevo kända betänk blott den rike brukspatronen napoleons levande avbild vasaordenskandidaten nikolaus brackander förälskad uti gräsliga sanning ' sin ladugårdspiga ' sådant var förhållandet brackander var kär i johanna brant korporalens dotter men denna kärlek var naturligtvis av lugn och sansad art ty i stora kunna visserligen passioner vakna men de behärskas och hållas inom tillbörliga gränser hos den iske brackander hade även kärleken en praktisk riktning och visade synnerhet när frågan var om en ladugårdsdeja en viss benägenhet att höja sig över tomma av svärmiska idealister påfunna formaliteter såsom vigsel äktenskapskontrakt och prästerlig välsignelse men i johannas hela väsende och framförallt i den rena blicken från hennes klara blå ögon låg en för varje praktiskt förstånd oförklarlig kraft som höll patronen på vederbörligt avstånd och kom varje ord som kunnat förråda hans känslor att dö på hans tunga ingenting förrådde hans hjärtas svaghet om ej det att han efter johannas ankomst till trevnadslösa ägnade en ovanlig omsorg åt ladugårdsskötseln och gjorde flitigare besök hos sina oxar kor och kvigor än förut det är löjligt det är befängt mumlade han i det han hastigt gjorde halt framför sitt husapotek och tillagade en hjärtstyrkande medicin av konjak och några droppar vatten det är för rasande brackander brukspatronen fundera på giftermål med en ladugårdspiga har jag verkligen gjort det ja sådan galning jag är jag blygs för mig själv brackander brackander vart tager du vägen härintill skall du gå och icke vidare han slukade en väldig klunk grogg och fortsatte vandringen mumlande avbrutna meningar och spottande rak linje framför sig nu stannade han fattad av en plötslig ingivelse och ringde en dräng visade sig i dörren svalgren sade patron du spänner genast min holsteinska häst för giggen du tager vidare de präktigaste seldonen som finnas i stallet och skurar dem så att de blänka som solen sedan kläder du dig i det nya livréet med röda listerna och blanka knapparne du vet ja nådig patron och fort skall det gå annars vankas det stryk fånga långa steg tack själar praktis jag

vet patron tjänsteanden som förbigående sagt hade ett lismande rävaktigt utseende försvann och patronen började göra sin toalett han iklädde sig lackerade stövlar svart frack vit halsduk och kyrkstapelshöga > fadermördare > samt genomdränkte sin tupé med en hel flaska makassarolja han mönstrade sig därefter i spegeln och suckade sucken gällde de bortrakade polisongerna patron brackanders ansikte hade nämligen förr infattats i en ram av de mest kvinnoförledande polisonger de voro hans älsklingar hans tröst i livets mulna stunder men sedan länsman spöqvist upplyst honom om att napoleon ej nyttjade polisonger försvunno en vacker dag dessa vegetationens underverk för en artistisk bybarberares härjande lie men vad offrar icke en stor själ för en idé sedan patronen med filosofisk djupsinnighet övervägt vilken bland sina hundrade piskor han borde välja bestämde han sig slutligen för en 'g läderpiska med silverbeslaget skaft steg upp i giggen och gav hästen en klatsch solen speglade sig i de blanka seldonen och återblixtrade från lakejen svalgrens stora mässingsknappar den ståtliga hästens man fladdrade för vinden och som jupiter tonans eller åtminstone som nero vid en olympisk kapplöpning iutade sig patron brackander majestätiskt tillbaka i giggen och svävade framåt över landsvägen i skyar av damm vad gällde resan en viktig fråga vilken hela världen borde intressera sig ' vi hava antytt att patron brackander var en stor mångsidig karaktär man må således ej tro att patronens tycke för johanna brant hindrade giftermålsspekulationer i andra riktningar patronen var verkligen ute i friareärenden bland hans grannar fanns en adelsman med en enda vacker och älskvärd dotter adelsmannen var fattig men nära besläktad med länets högsta aristokrati och med inflytelserika magnater ehuru brackander titt och ofta uttalade ett djupt förakt för adel och adelskap var han sitt innersta en varm anhängare därav och skulle gärna givit en av sina masugnar för att få säte och stämma på riddarhuset under namnet brackhjälm bracksköld brackhjärta brackhuvud eller något dylikt nu var brackander visserligen en högmögende man och många hjässor sänkte sig för den rike järnpatronen varhelst han for fram men han hade dock med harm iakttagit att man i vissa kretsar otvetydigt såg honom över axeln han ville nu genom äktenskaplig förening med ovannämnda fattiga men förnäma fröken förskaffa sig relationer inom aristokratien för att i sällskapslivet förvärva den plats honom rätteligen tillkom dessutom hade han vissa spekulationer på vasen ja på nordstjärnan planer som en dylik förening nödvändigt måste gynna att intet hinder från flickans eller hennes föräldrars sida skulle möta därom var han förvissad han väntade tvärtom att föräldrarne skulle tacka honom med glädjetårar i ögonen och flickan dåna av förtjusning efter halvannan timmes förlopp rullade giggen åter in på trevnadslösas gård den holsteinska fuxen var betäckt med svett och lödder patronens ansikte glödde av harm och raseri han gav svalgren en örfil därför att denne ej nog hastigt hann slå ned fotsacken sparkade gårdshunden som med viftande svans kommit sin herre till mötes och rusade upp på sitt kontor otroliga händelse fenomen i mänsklighetens årsböcker brackander hade fått en korg ' den unga fröken hade givit honom ett hövligt men bestämt avslag ' hon hade försakat masugnarne och jag nådig präktis hög lugn nu

stångjärnshamrarne och sällheten vid den älsklige järnpatronens sida kvinna kvinna tvenne dagar därefter emottog kronolänsman spöqvist en biljett med inbjudning att besöka vännen brackander vi finna de sympatiserande själarnas jordiska omhöljen förtöjda länsmannens i soffan och brukspatronens i en gungstol och mellan dem ett bord försett med alla ingredienser som fordras för beredande av den ädla toddydrycken länsman spöqvist är en medelålders man ett ansikte som liknar ett sådant där av guttaperka som vid minsta tryckning mellan fingrarne kan utsträckas på längden och bredden och grina i alla möjliga variationer när detta ansikte någon gång får nåden att visa sig inför landshövdingen lägger det sig i rynkor som uttrycka en överjordisk vördnad en sublim undergivenhet i varje läses det med präntad skrift tiga lida och dö inför en lägre förman exempelvis kronofogden bliva dessa rynkor mindre skarpt markerade de uttrycka undergivenhet men parad med en viss aktningsfull förtrolighet inför jämlikar och vänner bär samma ansikte en prägel av godmodighet humor och tokrolighet inför bönder lägger det sig i högtidliga byråkratiska rynkor gång förmildrade av en nedlåtande dragning på munnen om bonden äger allra minst ett halvt hemman inför torpare liknar det ansiktet av en sfinx en olöslig förstenad gåta men på utmätningsauktioner glänser det av gladlynthet och iycka länsman spöqvist är då sitt element auktionsdagarne äro hans beaux jours för att övertyga sig därom borde man se honom med klubban i hand och höra hans snilleblixtrande kvicka putslustiga anmärkningar över varje sak som han och utbjuder åt den auktionsbesökande allmänheten ja sade brackander i det han häftigt satte toddyglaset tillbaka på bordet de skola se vem de vågat förolämpa det blir en lysande hämnd jag tager bror spöqvist din hämnd blir raffinerad som det här sockret anmärkte spöqvist under det han tillagade en ny toddy men tillåt mig säga din idé är icke ny napoleon napoleon säger du ja napoleon berättar historien friade till en prinsessa jag tror hon var från ungern av prinsessan var lika uppnäst som din fröken och svarade tvärt nej vad tror du napoleon gör bror brackander knappt en vecka efter han fick korgen gifter han sig med josefine som var hans kammarjungfru eller jag tror hans ladugårdspiga du må tro det blev en uppståndelse vid hoven då de fingo veta detta prinsessan av ungern på stället av förbittring det gick henne kantänka till hjärtat att en ladugårdspiga så burdus fick den värdighet som nyss var erbjuden prinsessan själv men alla drottningar kejsarinnor furstinnor och hertiginnor ja påvinnan på köpet voro tvungna att hylla och krusa för den forna ladugårdspigan vart hon gick måste åtta drottningar gå efter henne och bära hennes släp vacker var också josefine det kan icke nekas med drag goda någon uppvisar nog jo dog

det var bra gjort av napoleon utbrast brackander mitt beslut är oryggligt fattat jag gör på samma sätt det skall förbittra det förnäma patrasket ända in i hjärteroten då de få höra att jag ger deras giftassjuka dotter fan och utväljer johanna brant till min brukspatronessa grevinnorna friherrinnorna och nåderna som för sina döttrars räkning spekulerat på min person och min förmögenhet få stå där med näsor och hon den oförskämda som vågade avvisa mig hör på brackander avbröt honom spöqvist och lade sin hand förtroligt på patronens arm inbillar du dig verkligen att flickan på allvar ville ge dig en korg måste väl tro mina öron hon tackade för äran gubevars men förklarade att hon ej kunde mottaga den den näbbgäddan ~du känner icke kvinnorna sade spöqvist med en skakning på huvudet hon ville bara förödmjuka och för givet att du skulle komma för andra gången för att som en nåd anhålla om hennes hand trodde hon det så hoppade hon galen tunna inföll brackander gnuggande händerna desto djupare skall det nu gå henne till hjärtat jag hoppas det och det skall ej bli hennes enda nederlag nej hederlige vän spöqvist andra förödmjukelser återstå henne medan den högfärdiga fröken sitter sitt fattiga hem suger på ramarne knappt har en hel bomullsklänning att stoltsera uti och får lunka till fots till kyrkan skall hon få se min johanna komma åkande i det präktigaste ekipage och klädd i nya sidenklänningar för var vecka säger dig spöqvist det skall den gåsen rosenrasande ont ty fruntimmer som du vet fästa sig mycket vid sådana saker när skall det stora slaget ske frågade spöqvist vad menar du bror med andra ord när friar du och när du dig jag kallar det för emedan jag jämför det med fältslaget vid sankt helena där napoleon i slog ryssarne när det skall ske genast genast bror spöqvist utbrast brackander häftigt i det han reste sig ur gungstolen och började marschera tvärs över ser jag anser det vara bättre att förekomma än att förekommas tror långa jag dig tog jag att göra gifter > slagy grund golvet du

att jag vill bli en visa ett åtlöje ett spektakel en skampåle för alla människor här i trakten > brackander har fått korgen brackander har fått korgen > med den nyheten komma alla skvallersystrar och kaffekäringar att ränna om varandra det blir för många år ett samtalsämne och man skall skratta håna och begrina mig och alla de förnämiteter som hoppades att jag skulle fria i deras hus skola förlöjliga mig och fägna sig åt att jag blev bränd på näsan nej spöqvist så får det icke ske ' innan detta rykte hunnit spridas skall jag ge skvallerkäringarna ett annat att löpa med det är rätta sättet att nedtysta det förra ryktet anmärkte spöqvist det är skarpsinnigt uttänkt jag igenkänner napoleon på den planen skall slå världen med häpnad och förvåning fortfor brackander i morgon bittida kallar jag johanna till mig och underrättar henne om sin lycka på förmiddagen reser jag till korpral brant och meddelar honom mitt beslut och så snart lysningen hunnit gå för sig äro vi gifta dig spöqvist ålägger jag särskilt att redan i morgon utbasunera mitt beslut i alla väderstreck säg till var människa du träffar att jag redan friat till johanna brant med ett ord att hela saken är avgjord bra skål och lycka till ropade spöqvist själafränderna stötte glasen tillhopa och drucko skålen i botten_ spöqvist var i själva verket varmt intresserad för brackanders giftermå ) med johanna ty han visste med säkerhet att patronen även funderat på att fria till den rike kronofogdens dotter spöqvists eget kvinnliga ideal spöqvist hoppades på detta sätt bliva kvitt sin ende och farlige rival men hör du sade länsmannen om jag ej misstager mig lär johanna redan ha en fästman din masmästare sven stål har du tänkt på det bah svarade brackander skrattande är du så enfaldig att du i den lilla omständigheten ser ett hinder för mig ' skulle jag ej kunna slå en av mina arbetare en usel ur brädet ~ därpå tvivlas icke ett ögonblick men om flickan glömmer sven är det därför ej säkert att sven glömmer flickan sven är en karl som jag ej skulle vilja ha till fiende det säger jag uppriktigt han skulle kunna bryta av dig på mitten och göra två byttor av dig bror brackander å ingen fara min vän om karlen börjar glo illa lugnar jag hans känslor med 33 och 16 banko för övrigt ha vi husaga fotblackar och sådana män som dig spöqvist för att kväsa dylika kanaljer om de ej ge med sig i du jag bra dräng

vi lämna nu tills vidare de båda vännerna att fortsätta sin sammanvaro som slutade med en präktig vid vilken helan halvan tersen och en flaska sprithaltigt portvin tömdes under av spöqvist föreslagna skålar för napoleon ( patronen emottog denna skål med en viss blygsamhet ) johanna brant giftermålet och de blivande ättlingarne hos korporalens det är aftonen av samma på vilken patron brackander i ovannämnda ärende besökt korporalens anspråkslösa stuga korporal brant sitter på bänken under linden och bredvid honom hans kära hustru mor kerstin de hava länge samtalat med varandra korporalen blickar allvarsamt under sina buskiga ögonbryn mor kerstin ser mycket upprörd ut och har tårar i ögonen ja jag säger ännu en gång det var en olycka att jag icke var hemma då patronen var sade mor kerstin och torkade sig i ögonen det skulle då icke gått som det gick det skulle gått på samma sätt svarade korporalen vet vad jag gjort brant brant kan du inför gud försvara att du har förstört ditt eget barns lycka jag liksom du och alla andra är endast en fåkunnig människa men gud vet att jag handlat efter samvete och bästa övertygelse sade brant lugnt huru ofta kära kerstin ha vi icke läst i guds ord och sett av dagliga erfarenheten att lyckan icke består i höghet och rikedom utan i lugnt samvete förnöjsamhet och ett dagligt om också torftigt bröd detta veta vi väl men då frestelsen påkommer hava vi så lätt att glömma det men är det icke guds skickelse att patronen vill ha johanna inföll kerstin huru ofta händer det i världen att en rik herre har hederliga avsikter på en fattig flicka sådan som johanna och erbjuder henne sin hand och johanna kunde blivit så lycklig så lycklig ' det jordiska är icke förakta brant jag säger dig brant du har handlat oförsvarligt inför gud och människor du har förspillt din dotters framtid hon kunde såsom patronens hustru blivit vår ålderdoms stöd godo supé dag här jag att

det hoppas jag att hon även kan bli som svens hustru sade korporalen men håll nu upp kerstin vad som skett kan icke hjälpas och är i alla fall bäst dina förebråelser och tårar falla dock tungt på mitt hjärta när du fått tid att tänka på saken nej jag ändrar aldrig min mening ' avbröt honom kerstin under nya tårefloder jag kan fördraga tanken på vad du gjort den skall föra mig till graven brant korporalen ville fatta kerstins hand hon den hastigt tillbaka du gör mig bedrövad mor sade korporalen ömt ja jag säger att ångerns kommer det skall svida i ditt hjärta men då är det för sent nej kerstin jag ångrar aldrig att jag avslog patronens begäran men det bedrövar mig om det hjärtliga förståndet mellan dig och mig skulle lida härav mor vi hava ju så länge varit iyckliga med varandra ' vi hava från ungdomen vandrat vid varandras sida ömsesidigt hjälpande och tröstande den ene den andre i livets svåra stunder aldrig har ett ont ord stört trevnaden under vårt tak så ha vi levat vår tid och graven ligger nu framför oss skola vid gravens rand tvenne hjärtan skiljas som det är din egen skuld brant ja din egen skuld skyll dig själv korporalen suckade och fäste på sin hustru en blick av öm förebråelse betänk dessutom sade han med tillkämpat lugn betänk dessuton vad vi och johanna äro skyldiga sven gossen har fäst sitt hjärta vid flickan och hon sitt vid honom sven är oss kärare än om han vore vår egen son vill ej göra min kamrat ståls son olycklig och det skulle han bli om han mister johanna ty jag känner svens sinnelag han har ju också vårt löfte som vi aldrig med heder kunna bryta har ej svens och johannas förening i många år varit vårt önskningsmål sven inföll kerstin ska vi vårt eget kött och blod för hans skull ha vi icke gjort nog för sven ändå togo vi icke den fader och moderlöse pojken till oss vårdade honom som om han varit vårt eget barn har han icke oss att tacka för allt ha vi icke givit honom en kristlig uppfostran ha vi icke arbetat och slitit och trälat och tagit brödet ur vår egen mun för att mätta honom nej brant tala aldrig om sven han är oss mycket skyldig men har av oss ingenting att fordra ja då jag tänker på vad du gjort önskar jag sven så vägen räcker för honom har du johanna och oss alla ack min stackars stackars johanna aldrig drog dag goda aldrig jag gamle uppoffra långt uppoffrat

johanna skall ej misskänna mig sade korporalen nej hon skall det icke om jag känner flickan rätt men gjorde hon det bleve det mig en spik min likkista johanna skall icke förblindas av patronens visserligen för oss och henne smickrande förslag hon skall ej glömma den åt vilken hon en gång givit sin tro nog tror jag att flickan nu är lika oförståndig som du det tror jag visst men kom ihåg att hennes eftertanke en gång skall vakna det kan komma en tid då vi längesedan lagt våra huvuden till vila och kanske efterlämnat henne i nöd uselhet och elände hon skall då minnas huru lycklig hon kunde blivit om ej hennes envise och oförståndige far hindrat det säg brant tror du väl att hon då skall välsigna dig i din ja ja med guds hjälp skall hon det hon skall välsigna fadershjärtat om det också misstagit sig om medlen till hennes jordiska lycka lugna dig med den tron om du kan ' men jag lugnar mig icke du har gjort oss alla olyckliga du har förolämpat patronen och gjort honom till vår fiende han skall hämnas på oss han skall vräka oss driva oss från gård och grund göra oss till fattigstuguhjon väl möjligt att han det kan också möjligt att han det vill sade korporalen men det skall endast styrka mig i min övertygelse att johanna ej skulle bli iycklig med en sådan man folk anser patronen för en elak och människa men det tillkommer icke oss att bryta staven över hans huvud ty vi hava alla så lätt att bliva slavar under vår onda natur men nog talat för i afton om detta ämne när vi fått sova på saken torde det nog bli bättre och härmed steg korporalen upp utan att vidare lyssna till kerstins klagomål och lämnade täppan han tog ett metspö som stod i hörnet vid förstugukvisten gick därefter ned till sjöstranden och satte sig helt lugnt att fiska vad han tänkte medan han satt så där och såg ned uti vattnet är hans egen hemlighet men efter några minuter var hans ansikte lika fridfullt som om aldrig någon storm dragit över hans lockar korporalen hade denna gången ingen fiskelycka ingen enda aborre eller mört ville fastna på kroken sannolikt hade sjöns fjälliga befolkning redan ätit sin kvällsvard men gubben satt lugnt och tåligt och betraktade den med en pennfjäder genomstuckna korkbiten som simmade i det alltmer mörknande vattnet solen var längesedan nedgången men dess purpursläp aftonrodnaden dröjde ännu över de vågiga kullar som väster begränsade dalen en matt genomskinlig halvskymning utbredde sig över insjön och fälten och den lilla hyddan på avstånd hördes skällkornas bjällror och vallhjonens rop varmed de samla den kring skogsdungar och ängar spridda boskapen det tystnade alltmer naturen beredde sig till nattens vila nu korporalen sin rev ur sjön och ämnade just lägga metspöet på axeln och återvända till stugan då han från sjön förnam ett plaskande liksom av åror ja grav dålig grå gamla drog

det är johanna tänkte gubben och han bedrog sig icke han stannade på stranden för att invänta henne nu var det vanliga landstigningsstället där korporalens ökstock låg en liten vik vars finsandiga strand undanskymdes av en gråstenshäll så att man från stugan ej kunde se densamma snart sköt båten in i viken och korporalen räckte johanna handen hon såg ej så frisk och rödblommig och glad ut som vanligt det syntes tydligt att hennes själ var nedstämd far sade hon jag kommer för att som hastigast tala med er ja ja men stanna här sade korporalen jag vill ej att du skall gå upp nu_ patronen har varit här far jag vet vad ni har svarat honom kunde se och höra det på honom då han kom tillbaka gubben brant blickade forskande i johannas ansikte men sade ingenting tack tack sade flickan och sina armar kring hans hals visste väl det sade korporalen med glädjestrålande ögon och kysste johanna jag visste att min snälla flicka ej kunde tänka annorledes_ ja jag gav patron redligt besked jag svarade nej och kunde icke annat det var ett hederligt och redbart anbud han gjorde som krävde att hövligt bemötas och hövligt men bestämt svarade jag också_ men vad du ser blek ut johanna far jag känner mig så ängslig och orolig give gud att mickelsmässan snart måtte komma för det likasom bränner mig under fötterna där borta på herregården blygs för patronen och tjänstefolket och för allesammans har ingen ro i min själ då jag möter patronen är det som jag skulle gå döden till mötes alltsedan han kom hem har han varit förskräckligt ond till mig har han icke sagt ett ord varken ont eller gott men det andra tjänstefolket hanterar han fasligt illa och för den skull får jag lida utav dem mina bästa vänner på herregården se illa på mig pigorna äro hätska och kalla mig patronessan drängarne säga det vara min skuld att hermn är så elak och dessutom är jag så rädd att patronen skall göra far och mor och sven något ont _ svalgren har omtalat att patronen hotat och svurit att göra oss alla olyckliga var icke rädd för det mitt barn vi skola ej plåga oss med onödiga bekymmer morgondagen och alla kommande dagar vila ju i vår herres hand och vad dig själv beträffar så sköt du dina göromål som vanligt och visa dig vänlig och mot alla människor utan att fråga efter obetänksamma ord och ovänliga ansikten på det sättet skall stormen snart gå över och till mickelsmässan min flicka är du såväl som sven fri från din tjänst jag far slog jag ja jag jag god

tänk på det så muntrar det ditt sinne men berätta vad patronen sade dig och vad du svarade ty jag kan väl tänka att något samtal varit er emellan innan han sig hit ja i morse kallade han mig upp till sig jag tänkte att han ville tala med mig om ladugården far kan icke tro huru förvånad jag därför blev när patronen med en besynnerlig blick på mig frågade om jag ville bliva en rik och förnäm fru svarade att det vore för stor ära och att därpå har jag aldrig tänkt då sade han att sådan lycka har hänt fattiga bondflickor förr och att han ville gifta sig med mig jag trodde i början att patronen bara gycklade men då förklarade han att han menade rena allvaret och att han skulle åka hit till far och mor och underrätta er om sitt beslut far kan tro hur besynnerlig jag blev till mods vid de orden jag en stund men då frågade patronen mig nå vad säger du om din lycka johanna då fick jag mål i munnen och svarade herr patron det är mig en för stor ära och dessutom är jag förlovad med sven stål bra nå vad genmälte patronen på det han såg först mycket mörk ut men skrattade sedan och sade det där är barnsligheter johanna du synes ännu inbilla dig att jag skämtar annars kunde du väl icke tänka på den masugnsdrängen sven när du kan bli min hustru och rik och förnäm nu hälsar jag på din och när jag kommer tillbaka är du min fästmö adjö med dig till dess men sedan har patronen icke talat till mig ett ord har ni träffat sven i dag far nej min flicka ack far om jag hunne skulle jag skynda ned till masugnen och tala med honom men jag vågar icke ty jag har olovandes givit mig av från herregården och måste vara tillbaka innan de sakna mig där jag kunde icke styra mitt hjärtas önskan att tala med er men då jag nu icke själv kan träffa sven så ber jag er far att i morgon bittida gå till masugnen och hälsa sven från mig det har kommit ut ett rykte gud vet på vad sätt att patronen friat till mig och fått ja knappt en halvtimme efter sedan patronen talat vid mig kom långväga sockenfolk som hade sin väg förbi herregården och frågade drängarne om det var sant vad ryktet berättade nu är jag så rädd att ryktet också hunnit till sven ty jag vill icke att han ett enda ögonblick skall vara ledsen för min skull eller tvivla på min trohet gott johanna var icke rädd för det ro du tillbaka till herregården jag skall ännu i kväll så sent det än lunka till masugnen och tala med sven tack far gud välsigne dig johanna nu begav jag~ aldrig lång teg långe far är

flickan satte sig åter i den lilla jullen som med jämna avlägsnades från stranden och snart försvann i sommarkvällens halvmörker korporalen skulle nu återvända till stugan för att säga mor kerstin att han ämnade gå ned till masugnen då han i detsamma hörde gummans välbekanta röst ropa hans namn så snart han hunnit förbi den omtalade gråstenshällen såg han kerstin där hon stod i stugudörren och bredvid henne en man den han snart igenkände för att vara dräng hos en i grannskapet boende bonde här är ett brev till dig brant ropade mor kerstin att få veta dess innehåll ty ankomsten av ett brev var i korporal brants stuga en sällsynt händelse ett brev från vem kan det vara tänkte korporalen och betraktade drängen som framburit det med en frågande blick i det han gick in i stugan och tillsade kerstin att bjuda budbäraren någon förfriskning min husbonde gav mig lappen sade drängen och rev sig i huvudet han ville också säga att han morgon bittida åker med en fora till växjö och att korporalen kan få följa med honom om han vill kerstin tände en talgdank korporalen påtog sina brillor öppnade brevet och läste läsningen gick långsamt ty sannolikt var varken skrivstilen stavningen eller meningarnas hopsättning den bästa men på de ryckningar som förmärktes över gubbens ögonbryn kunde kerstin gissa att det innehöll något allvarsamt och viktigt slutligen lade korporalen en viss betänksamhet brevet på bordet avtog brillorna och sade till drängen hälsa din husbonde och tacka honom för hans anbud jag följer med men då skall korporalen vara färdig klockan tre morgon bittida ty då bär det av jag skall i rättan tid vara på min post då drängen gått sade gubben brant det är en ledsam nyhet kära hustru min syster som bor i staden är svårt sjuk och längtar att se mig innan hon årtag otålig ex med

dör den änkan som i många år bott tillsammans med henne har skrivit brevet vill då resa till staden och om så är guds vilja tillycka hennes ögon käre brant läs upp brevet för mig bad kerstin korporalen efterkom sin hustrus begäran och läste högt med en röst som vittnade om dämpad rörelse herre gud utbrast kerstin med tårar i ögonen vad det måste vara svårt att gå döden till mötes ensam övergiven och utan en kär anförvant vid sin sida den stackars elin är änka och har inga barn kanske lider hon också brist på sitt yttersta_ ja brant du måste resa till henne trösta henne och laga om en ärlig begravning ifall hon dör de åtta riksdalerna som sven lämnade oss skall du taga med dig mer ha vi icke reda penningar men det får räcka så det kan ack käre brant fortfor kerstin jag tänker ofta med bedrövelse huru det skulle gå om du doge från mig nej nej när jag ligger på mitt yttersta vill jag se dig brant och höra dig tala om guds barmhärtighet och hålla dig i hand när jag dör kerstins röst kvävdes av snyftningar korporalen talade några ord som på gummans lättrörda känslor hade den jugnande verkan han åsyftat han tog därefter sin mössa och krycka för att enligt löftet till johanna bege sig till masugnen och tala med sven så fort krafterna och träbenet tilläto vandrade han genom den i nattens mörker insvepta skogen ofta sättande sig att vila på någon sten vid sidan om vägen så kom han slutligen till masugnen och inträdde i hyttan men fick där av arbetarne det besked att sven masmästare genom kusken svalgren i kvällskymningen blivit kallad att infinna sig hos patronen och att han ej gärna kunde väntas tillbaka förrän framemot morgonen korporalen sade då ett hövligt lev väl och lämnade masugnen för återvända till sin stuga tankar korsade varandra under vägen hans huvud men hemkommen lade han sig lugn till vila och njöt ett par timmars sömn innan han åter steg upp och utrustad med matsäck av mor kerstin och försedd de åtta riksdalerna begav sig till grannen vilken han skulle följa med till växjö patronen och länsmannen den enkla tråden vår berättelse återför oss till trevnadslösas kontorsrum till patron nikolaus brackander lyckliga händelse vem återser ej med nöje denna intressanta personlighet patronen har nu likasom vid vårt förra besök sin själafrände kronolänsman spöqvist och toddyglasen till sällskap ty det är solklart att där en brackander och en spöqvist sammanträffa där skola även tvenne toddyar vara gamla jag gunås långt många att gamla med

samtalet är viktigt allvarsamt patronens ansikte lågar av en ädel vrede kronolänsmannens ligger allvarsamma rynkor undantagandes någon gång munnen som då brackander vänder ryggen till drager sig till ett tvetydigt leende snarlikt ett av skadefröjd patronen demonstrerar väldeliga spottar ofta och svänger handen en av sina mest älskade piskor och du nekar icke spöqvist att du bland folket fört ut det fördömda ryktet att jag friat till johanna fortfor patronen i det han med armarne i sidan stannade framför den tilltalade kära svarade spöqvist saktmodigt jag gjorde bara vad dit bad mig om du sade själv till mig käre spöqvist utbasuna till höger och vänster tig ' du är en brännvinsadvokat röt brackander du förivrar dig min genmälde spöqvist med len resignerad ton du förivrar dig verkligen låtom oss tala lugnt bror brackander vilken klok människa kunde väl förmoda att du skulle få en på det hållet drag för fan i våld med dina korgar skrek patronen du har föresatt dig att reta gallfeber på mig nå kära du ursäkta om jag med ordet sårade ditt finkänsliga hjärta min mening var bara att säga att om du fullföljer den plan varom vi överenskommit så kommer du utan svårighet till målet patronen teg en stund och marscherade några varv över golvet därefter kastade han sig i en stol torkade sin panna med en röd sidennäsduk och sade något lugnare ja jag måste det mitt anseende och min hämndkänsla kräva att jag ej avstår från mitt beslut och därtill kommer bror spöqvist att_ knappt uttala vad jag menar du skulle skratta åt mig finna mig löjlig finna dig löjlig omöjligt brackander dessutom vet jag av egen erfarenhet att varje hjärta har sina svagheter tala du fritt ut min vän men kan du tiga spöqvist kring du vän korg korg vågar jag

min pålitlighet är beprövad sade spöqvist och klingade med patronen gott jag vill då säga dig att_ att jag verkligen är kär ursinnigt kär i johanna folk må bedöma det som en galenskap men jag kan icke hjälpa't patronen var färdig att slå ned ögonen när han gjorde denna blyga bekännelse människohjärtat är en besynnerlig sak sade spöqvist filosofiskt men hör på brackander när skickade du budet till masugnen svalgren gick dit för en timme sedan och huru dags kunna vi således hitvänta din rival efter supéen svarade brackander har bråttom sade spöqvist och såg på sitt ur många angelägna ärenden vänta på mig där hemma för tusan ropade patronen du ämnar väl icke lämna mig din närvaro är alldeles nödvändig spöqvist nåja jag vill då stanna här ty vad gör man icke för en vän och härmed drog spöqvist ur fickan ett papper och frågade om ej vännen brackander ville påteckna sitt namn såsom borgesman för ett som länsmannen fann sig nödsakad upptaga för att betäcka ett hotande deficit vid redogörelsen för kronouppbörden patronen suckade men insåg att han ej kunde neka spöqvist hade valt ögonblicket väl han undertecknade således ja jag lån

för att återkomma till ämnet sade spöqvist med ijusnat anlete så har du vunnet spel om du blott får din rival den långe masugnsdrängen avlägsnad vad först flickans föräldrar beträffar så äro de kända för att vara läsarepack endast läsare kunna avslå ett så lysande anbud som ditt brackander de fråga gubevars föga efter jordisk lycka och jordiska ägodelar men de skola väl falla dig till fota vill jag hoppas om du berövar dem deras stöd och hjälp ty det är väl egentligen sven stål som underhåller familjen och på honom litar den också för framtiden vad åter angår flickan själv så blir hon nog medgörlig när bara hennes käraste är borta hon skall snart glömma honom och med tacksamhet emottaga ett giftermålsanbud varigenom hon blir ett rikt och förnämt fruntimmer i stället för en simpel piga jag känner kvinnorna brackander de älska sällan mannen för hans egen skull utan för hans samhällsställning hans rikedomar eller för annat glitter som lyser dem i ögonen efter en stund anmäldes att supéen var färdig samtalet fick efter måltiden en politisk riktning en skål för de liberala tidningarnes undergång sade spöqvist och höjde sitt det är de liberala tidningarne som åstadkomma allt ont i sverige tacka vill jag ryssland där förstår regeringen att sätta munlås på pressen här i landet vågar svårligen en länsman av aktningsvärd omtanke för sin familj driva sin tjänst som den bör drivas det vill säga klå bönderna ty om också landshövdingen skulle se genom fingrarne med det så kan det likväl hända att en liberal tidningsskrivare får tag uti det och upprör himmel och jord och så är man av med sin tjänst nej min käre brackander leve ryssland där lär en hederlig länsman kunna stå sig bra jag har just hört sägas att länsmännen i finland må som pärla i guld och så äro ju bönderna i ryssland slavar inföll brackander så borde det också vara här vore min masmästare livegen skulle jag ej behöva krångla så mycket för att taga flickan ifrån honom du har rätt och betänk bror brackander huru annorledes det vore om vi levde i ryssland eller om ryssarne vore herrar sverige tror du icke att dina utmärkta förtjänster såsom järnbruksidkare människa och medborgare då längesedan varit erkända jo säkert du hade i denna stund varit riddare både av sanktgeorgs och alexanderrävskinnsorden tror du det är övertygad därom nåväl sade brackander då dricka vi ännu en skål och den för ryssland nu gläntades på dörren och svalgrens rävfysionomi uppenbarade sig för de båda själafränderna glas jag

nådig patron sade tjänsteanden sven masmästare är här utanför visa honom in på kontoret befallde brackander de båda rivalerna patronen och kronolänsmannen lämnade matsalen och återvände till kontoret spöqvist antog en allvarsam imponerande uppsyn och sig ned i soffan patronen lade armarne kors bakom ryggen och såg fundersam ut_ sven masmästare inträdde han hälsade herrarne hövligt och stannade vid dörren med mössan hand på jättens panna låg ett dystert moln och i hans annars så klara och lugna blick visade sig något som antydde oro och själsspänning god afton min förträfflige stål sade patronen fryntligt jag har låtit kalla dig hit för att tala med dig i en viktig affär bror spöqvist du ser här den av mina talrika arbetare och underhavande för vilken jag hyser det största förtroendet ger med nöje stål det vitsord att han är en skicklig ordentlig och trogen arbetare fägnar mig att höra sade spöqvist nådigt gör dig alltid förtjänt av sådant beröm min vän sven teg och snodde mössan mellan händerna patronen gick ett par steg över golvet och fortfor anser det både för en plikt och en glädje att göra mina underhavande lyckliga ( sven såg vid denna oväntade bekännelse högst förbluffad ut spöqvist smålog omärkligt ) och därhän hava mina strävanden alltid varit riktade fast jag måhända mången gång misstagit mig om medlen och i ännu flera fall haft att göra med människor som ej gjort sig förtjänta av min välvilja det gläder mig desto mer då jag finner ett tillfälle att visa mitt hjärtas filantropiska böjelser utan att missbruka min godhet och spilla den på ovärdiga min käre sven jag har fattat stort intresse för dig och beslutat göra vad jag kan för din framtida lycka det kontrakt genom vilket jag är din husbonde är snart ute jag vill ogärna förlora en så trogen tjänare slog jag jag

vill du för ännu ett år stanna kvar i min tjänst jag skall giva dig ökad avlöning min vän ja vi skola nog komma överens med förlov herr patron svarade sven jag har funderat på annat håll jag vill försöka att bli min egen smed såå nå jag säger ingenting därom jag har just för din räkning tänkt på detsamma men sätt ned min vän jag har mycket att tala med dig om sven satte sig på en stol vid dörren vad skulle du säga fortfor patronen om jag härmed herr kronolänsman spöqvists närvaro förbinder mig att efter din tjänstetids slut skänka dig en egen liten jordlapp bygga på densamma en smedja förse den med alla inventarier och därtill giva dig ett par hundra riksdaler att börja din rörelse med bevare mig är det verkligen patrons mening sade sven och fäste på brackander en blick som på en gång uttryckte misstroende och överraskning min allvarliga mening försäkrade brackander nå min gosse slå mig i hand och tacka mig ' sven räckte patronen sin stora valkiga hand men icke utan en inre motbjudande känsla ty han anade att något låg på djupet av denna ovanliga vänlighet och frikostighet och när du nu blir din egen sade spöqvist så vill jag tro att din första tanke blir att dig naturligtvis inföll brackander och klappade sven på axeln när man kommer i så lysande omständigheter så måste man dela dem med en trogen maka annars är det ingen välsignelse med det du skall tro sven att jag också gjort upp en plan det hänseendet vill göra din lycka fullständig min tackar patronen sade sven och vände sig oroligt på stolen jag känner en flicka som råkat bli kär ja riktigt olyckligt kär uti dig sven dig gifta jag gosse jag

hm jaså du skall fria till henne min gosse och det genast hon är dig värdig ja på sätt och vis blir det dig en ära att få henne till hustru vill göra er bägge lyckliga det är med ett ord min hushållerska mamsell petronella som förgapat sig dig hon är kär över öronen stackars människan mamsell petronella det kan aldrig vara patrons mening utbrast sven blossande röd i ansiktet jo min vän visserligen är hon av så kallat bättre folk men kärleken ämnar allt och då du nu vet att hon själv önskar dig till man så bör du ej vara förlägen för den saken tackar patron för hans avsikt sade sven och steg upp från stolen men att jag skulle fria till mamsell petronella det blir aldrig av vad säger du utbrast patronen och ställde sig med korslagda armar framför sven blir det aldrig av säger du är det bondblyghet eller tredska vaba intetdera svarade sven lugnt men jag menar att jag aldrig världen vill ha mamsell petronella snack och dumheter inföll patronen jag vill säga dig sven du bär dig rätt otacksamt och illa åt du skall icke att jag ämnar skänka jordlappen och smedjan och de två hundra riksdalerna åt en tredskande motvillig tjänare jag fäster vid min gåva det bestämda villkor att du dig med mamsell petronella du hör nu skjut icke din lycka egensinnigt ifrån dig märker nog att jag måste försaka patrons gåva sade sven patronen stod en stund tyst likasom om han ej väntat sig detta bestända avslag spöqvist däremot utbrast är du galen karl en otacksammare tölp har jag aldrig sett ja bror spöqvist sade patronen och skakade på huvudet du ser nu själv huru det är när man menar väl med sitt folk man belönas blott med uppstudsighet och otack jag jag goda att tro gifter jag

det är en gammal sats att man aldrig bör göra en bonde gott fortfor spöqvist nej stryk är det enda som hjälper på dylikt folk sven rätade sig till sin fulla längd och mätte spöqvist med en föraktlig blick men trots av den stolthet som vid länsmannens sårande ord framlyste på hans panna var ynglingens hjärta sorgset och beklämt på vägen mellan masugnen och herregården hade svalgren framkastat åtskilliga dunkla hänsyftningar på vad som nyligen timat mellan patronen och johanna dessa hänsyftningar inträngde som dolkstyng i sven masmästares bröst men en känsla av stolthet och manlighet förbjöd sven att ställa nyfikna frågor på den av honom djupt föraktade betjäntslusken vars falska ögon lyste av skadeglädje sven förstod sig föga på list och krokvägar men icke desto mindre började han starkt misstänka att det av patronen framställda och med så lockande fördelar förenade giftermålsförslaget stod i samband med vissa andra avsikter han vände sig nu till husbonden och sade med en stämma som han försökte göra och fast jag ber patron icke mig så illa som att vara elak och otacksam men det är mig omöjligt att göra som patron vill ty jag har givit johanna brant mitt löfte och det sviker jag aldrig hi hi hi skrattade spöqvist det var mig en löjlig figur men är du rätt säker på att johanna vill ha dig frågade brackander i det han med konstlad munterhet instämde spöqvists skrattsalva ja det är jag fullt säker på svarade sven öppet och trohjärtat men ser fortfor brackander om det nu hände sig så att en bättre friare än du en rik mycket rik och därtill förnäm man ville göra johanna den äran att taga henne till hustru vad skulle du säga om det jo svarade sven med återvunnen fasthet jag skulle säga om den rike mannen förut vet att johanna är min trolovade så bär han sig åt som en dålig karl hi hi hi grinade spöqvist den oförskämde lurken har mål munnen det hörs väl brackander blev som ett rödstruket plank i ansiktet och hans små ögon började plira på ett sätt som förkunnade ett förestående utbrott emellertid ansåg han ännu icke tiden vara inne att giva sin vrede lösa tyglar han behärskade sig och fortfor lugn tro du att

men om du tycker om flickan så skulle du väl icke vilja stå i vägen för hennes lycka min vän menar patron att hon skall bli lycklig bara hon får en rik man ställ inga frågor på mig karl utan svara själv då vill jag svara att jag känner johanna bättre än att hon skulle tänka så annars skulle jag icke värdera henne så som en utsliten sko nej då skulle den rike mannen gärna få taga henne ( sven torkade sig härvid i ögonen ) men se johanna vet att jag kan arbeta och försörja en hustru så bra som någon i min ställning och skulle onda dagar komma så vet hon av guds ord att en hustru skall dela ijuvt och lett med sin man herr patron johanna och jag och hennes föräldrar ha ofta talats vid om den saken hon vill gärna slita ont för min skull om gud så vill där sticker vläsaren > fram är det icke för iöjligt bror brackander hi hi hi grymtade spöqvist sven rodnade och en krampaktig ryckning kring hans läppar visade att han ej var känslolös för den värde kronobetjäntens upprepade hån svens naturligt häftiga lynne likasom hans stolta sinne jättelika växt och väldiga kroppskrafter var ett släktarv i hans ådror rann friskt och oförfalskat de gamle vikingarnes blod han kände för ett ögonblick en hjärtinnerlig lust att riktigt gastkrama länsmannen men han sansade sig och höll sitt lynne i tygeln men att besegra en rättvis och oupphörligt retad harm kostar ansträngningar och tager större krafter i anspråk än dem sven en gång visade sig äga då han inför de förvånade djäknarne vkysstev släggan brackander delade ej denna gång spöqvists munterhet den lille mannen ställde sig i en imposant posityr framför jätten till vars bröst han nätt och jämnt räckte och utbrast med hes röst men om den rike mannen som ämnade göra johanna lycklig vore ingen annan än jag själv_ jag själv hör du skulle du ändå våga kalla honom karl svara på den frågan tager ej mitt ord tillbaka i det fallet heller svarade sven men så illa vill jag icke tänka om patron jaså du lymmel du vågar kalla mig karl stammade brackander blågrön av ilska det skall du få umgälla vet du skurk att jag är din husbonde vet du vad det kostar att överfalla sin husbonde med okvädinsord mycket ja dålig jag dålig

jag är ditt vittne brackander att drängen kallat dig en skurk och karl inföll spöqvist det var osanning det har jag aldrig gjort genmälde sven det var tvärtom patronen som jag är ditt vittne fortfor spöqvist att han beskyllt dig för osanning det vill säga kallat dig lögnare och storljugare för dylika okvädinsord då de fällas av tjänare mot husbonde bötes fyradubbelt mot vad i lagen stadgat är enligt missgämningsbalkens 15de kapitel missgärningsbalken du nämnde ett ord bror spöqvist sade patronen i det han med handen for genom sin tupé ( under densamma hade ögonskenligen framblixtrat en ijus idé ) har angående missgärningsbalken något vidare att tala med den här go ' junkern för tre veckor sedan försvann ur storsmedjan en smidjärn av bästa kvalitet har ännu icke lyckats upptäcka tjuven men jag misstänker på goda skäl den här mannen ett infall tänkte spöqvist för sig brackander får ijusa idéer åtminstone då han är ilsken denna skamlösa beskyllning kom så oväntat och ijöd så förfärlig i sven ståls öron att blodet likasom isades hans ådror han bleknade och fattade så stark han annars var 1 dörrposten för att ej vackla den som tror att ett rent samvete i ett sådant ögonblick som detta är ett harnesk mot vilket falska beskyllningar studsa tillbaka som uddlösa pilar han känner ej människonaturen ju renare det inre medvetandet är desto större fasa och avsky hyser man för blotta tanken på ett brott_ desto tyngre ja olidlig kännes misstanken den oskyldige finner sig smutsad av en dylik anklagelse om boven rodnar bleknar och darrar då hans brott upptäckes sker det blott av häpnad över att se sig blottad eller av fruktan för straff och då han hunnit bliva van vid dylika fataliteter kan han med fräck panna möta vilken anklagelse som helst icke så den oskyldige innan hans upprörda moraliska natur hunnit komma i jämvikt skall han ej kunna uthärda blicken från en like som misstänker honom se bara ropade spöqvist se huru karlen bleknar och darrar han förråder sig själv hans brott är uppenbart skulle våga svära på att din erkänt skarpa blick bror brackander träffat den rätte ja kanaljen har utan tvivel stulit det där järnet jag går ed på det när som helst patron jag är oskyldig jag lider icke bära en sådan misstanke orden herrans namn tillbaka sade sven nej svarade brackander strålande av glädje nej du är viss om att du är tjuven du skall svara inför tinget _ var säker därpå_ och åka på kronoskjuts och ligga på skampallen det skall bli en iustig historia och kan jag icke fälla skall jag åtminstone låta inflyta i din orlovssedel att du är misstänkt för tjuveri ha ha ha jag har väl rättighet att misstänka vilket av mina legohjon jag vill dålig jag hop jag själv gott jag tag du jag dig

herre gud suckade sven likasom för sig själv icke skall domaren fälla mig för vad jag icke gjort men mitt rykte och anseende inför människorna blir fördärvat det stannar alltid en misstanke på mig ändå det vore förskräckligt ' sådana äro läsarne bror brackander inföll nu spöqvist idel gudsnådliga och fromma människor på ytan men då man bara kommer underfund med dem äro de idel tjuvar och kanaljer den där göken har nog gått i skola den gamle knekten på träbenet jag menar hans fosterfar haltebolinken har uppfostrat honom på rätta sättet har han lärt honom stjäla så har han säkert också lärt honom gömma du lär aldrig få igen ditt järn brackander då det kommit i sådana lurifaxars händer men jag länsmannen skall hädanefter ha ett gott öga på den där korporalen och hela läsarepacket svens ansikte glödde hans ögon gnistrade ådrorna vid hans tinningar svällde han hade hitintills med krampaktig styrka fasthållit i sin själ den förmaningen att det just är i frestelsens stund en kristen bör taga vara på sitt sinne och aldrig löna ont med ont men nu var måttet rågat han kunde icke längre strida mot sin natur den flammande blick han fäste på länsmannen förstummade denne såsom om han sett ijungelden över sitt huvud den tappre kronobetjänten makade sig instinktmässigt upp i soffhörnet så från sven han kunde komma akta dig du ormtunga sade sven och knöt sin väldiga näve vågar du yttra ett enda ont ord mer om min fosterfar skall jag mörbulta dig din usling patron brackander började även som man säger draga öronen åt sig men nu uppstämde länsmannen ett nytt hi hi hi för att bemantla sin rädsla och dessa oartikulerade ijud frambragte på patronen samma verkan som trumpetens toner på den eldiga stridshingsten han erinrade sig även sina husbonderättigheter och att han nödfall kunde taga till reträtten och ropa sina drängar till hjälp härmed livade han sitt mod och med modet började åter vreden jäsa över karl röt han du har vågat kalla min vän och gäst konungens befallningshavande herr spöqvist för usling ' och det vågar jag kalla dig också du lille otäcke svarade sven reta mig icke för mycket hör du dets och en sådan karl skulle johanna ha ' tvi utom sig av raseri och med tupéen rest på ända likt piggsvinstaggar ryckte patronen ned en chambrière från väggen länsmannen darrade som ett asplöv för vad som komma skulle brackander sade han sansa dig ett ögonblick och kalla in svalgren här kan behövas ett vittne svalgren jo god långt dvärg

svalgren betjänten svalgren var icke borta han hade bakom dörren till matsalen lyssnat till uppträdet han inträdde nu men lade handen försiktigt på dörrlåset för att om så prövades nödigt visa sin förmåga i konsten försvinna patronens första avsikt hade varit att genast skrida till handling spöqvists mellankomst och svalgrens inträde bestämde patronen att låta handlingen föregås av ett lämpligt tal och han upphov sin mun och talte sålunda allt under det han viftade med chambrièren vet din tjuvstryk vilka en husbondes rättigheter äro nej det du icke veta men jag skall upplysa dig därom kan ge dig en orlovssedel och förskaffa dig ett prästbetyg som förstöra din framtid och brännmärka dig och göra dig avskydd av alla människor du skall aldrig få arbete och bärgning vart du vänder dig inom sveriges landamären om icke bland pioniärerna på vanäs en sådan orlovssedel har jag också lovat dig och därmed håller jag ord du har stulit järnet ur storsmedjan jag kan måhända icke bevisa det men jag har rättighet att misstänka vem jag vill och därmed punkt ( svalgren såg vid dessa ord särdeles belåten ut ty han visste bäst vem som verkligen begått stölden och hans rygg bar ännu märken som vittnade om vem patronen i själva verket misstänkte men nog med det fortfor brackander här finnes också i sveriges något som kallas husaga kanske du icke vet_ vad husaga vill säga din rygg skall snart få erfara det min gosse har laglig rättighet att mörbulta dig att slå dig och blå att piska så att själen skriker i kroppen på dig ja laglig rättighet inföll den farne spöqvist enligt handelsbalkens i4de kapitel och missgärningsbalkens 36te paragrafernas nummer erinrar jag mig icke för tillfället men ordalydelsen i den ena är > slår husbonde eller matmoder legohjon sitt så thet theraf varder lamt eller lytt ligger det i laga bot näpsa de thet skiäliga för brott dess vare ogildt > och vem annan bedömer om jag näpser > skiäligav än jag själv fortfor brackander triumferande om jag finner > skiäliga > att ge dig oskäligt med stryk så är det min rättighet med ett sådant instrument som det här ( patronen viftade med chambrièren ) kan jag ej slå en sådan tjur som dig lam och lytt men jag kan tappa blodet ur dig kan hudflänga dig från topp till tå så att ditt arma skinn hänger som en trasa och det ser du är min rättighet lagboken och stadfästad på riksdagen 1734 patron skall bara icke försöka sade sven ty det skulle bekomma patron illa är en svensk man och son av en som stupat i fält för sitt fosterland därför tager jag icke stryk ser patron och om någon försöker vifta åt mig med piskor eller vad som helst så ömkar jag honom så länge jag har mina nävar i behåll i hören bägge två att han hotar slå sin husbonde skrek brackander vet du det kostar om du vågar slå igen vet du det långt att du tyckes jag lag jag dig gul lagi att gillad jag vad

ä det kostar bara trettio tu par spö inföll spöqvist hi hi hi bara trettio tu par spö enligt missgärningsbalkens 15de kapitel det är en småsak för en sådan bondrygg och så talar han om sin far som stupat i krig likasom det skulle gälla inför lagen och fria hans hud för stryk ' kors så befängt så hjärtinnerligt lustigt rappa på honom nu brackander din far var väl i alla fall en tjuv likasom du själv och här har du både för dig och din far och hela din släkt nordstjärneordenskandidaten nikolaus brackander höjde härmed chambrièren och riktade ett mot sven ståls ansikte lädersnärten susade i luften men innan den hunnit det åsyftade målet hade sven hejdat och fattat den sin kraftiga hand blodet rusade med fruktansvärd fart genom ynglingens ådror det virvlade hans hjärna jäste i hans hjärta bärsärkalynnet hade fattat honom han var färdig störta sig över patronen och krama honom med sina väldiga ramar då i samma ögonblick fosterfaderns fromma allvarliga ansikte visade sig för hans inre öga och han tyckte sig höra de heliga ord som dennes läppar så ofta upprepat > bedjen för dem som göra eder skada och förfölja ederz och sven stannade mitt i anloppet och lät sin hand sjunka men den djupa ångestsuck som utpressades ur hans barm vittnade om den förfärliga ansträngning genom vilken han återvunnit sin besinning vid den hotande rörelse sven gjorde hade patronen blivit likblek och gjort ett språng baklänges spöqvist krupit under toddybordet och svalgren öppnat dörren för att helt inkognito lämna stridsplatsen men då nu jätten plötsligt tycktes ombyta sinnelag och hans huvud med nedslaget uttryck sjönk mot hans bröst de trenne hjältarne åter mod de togo för givet att tanken på de > trettio tu par spöv hejdat den väldiges arm ty av ädlare bevekelsegrunder skulle de själva ej avstått från en hämnd spöqvist satte sig åter i soffan sedan han låtsat söka efter sin näsduk under bordet svalgren sin gamla plats vid dörren och patronen började lik en arg hund rycka i chambrièren som kvarstannat i svens hand patron sade sven tänk icke på att slå mig utan låt mig gå fred härifrån av det här samtalet kan endast ont uppkomma om det fortsättes ty vi äro alla retade och vid sinnelag i morgon skall jag komma tillbaka till patron om patron vill chambrièren släpp chambrièren din hund röt patronen och ryckte ursinnigt i densamma sven släppte den_ och patronen som just gjorde en ny förtvivlad ryckning förlorade jämvikten vände sig om i fallet föll rakl 1 golvet och stötte näsan så illa att blodet började flöda över tiljomna slag med repade intog vrångt släpp lång

mord mord tjöt brackander under det svalgren skyndade fram för att hjälpa sin herre på benen mord och blodsutgjutelse hjälp hjälp skrek svalgren med gäll stämma spöqvist bet sig i läppen för att icke gapskratta åt vännen brackanders ofärd varefter han vände sin av skadeglädje lysande blick på sven och sade med mycken salvelse och högtidlighet olycklige vad har du gjort du är hemfallen åt lagens hela stränghet ingenting kan rädda dig ur rättvisans arm_ sven stod likasom förstenad är det icke hemgång är det icke edsöresbrott kan jag ej få karlen på fästning väste patronen medan han skyndade att skölja näsan ett vattenfat nej nej min vän hemgång är det väl icke sade spöqvist med en beklagande åtbörd du måste nöja dig med trettio tu par spö men jag vill ha honom häktad aj min näsa han får icke undkomma eller rymma hos dig såsom konungens befallningshavande gör jag mina anspråk gällande för att få karlen inspärrad genast genast förstår du ' enligt 2dra paragrafen straffbalken skola missgärningsmän då saken går å lif eller kropp och ej med penningar bötas må genast å färsk gärning gripas i häkte sättas och utan uppskov för rätta ställas anmärkte spöqvist vill således strax skrida till verket svalgren arrestera denne missgärningsman svalgren såg först på sven därefter på länsmannen bugade sig och svarade oändligen smickrad av förtroendet men som jag icke vet huru jag skall bära mig åt får jag be herr befallningsman visa mig det rätt illa mumlade spöqvist för sig själv att jag icke har handbojor och fotblack med mig utan sådana mobilier borde ingen omtänksam tjänare av kongl majestät och kronan resa och jag som hemma har en så vacker handboja av min egen invention en handboja som jag skall uppvisa för landshövdingen och på vilken jag jag

funderar att taga patent länsmannens tanke hade likasom funnit eko i patronens själ ty denne senare utbrast nu svalgren skrubben bredvid vedboden ligga handklovar och en black spring genast efter dem de komma nu till pass emellertid hade patronens och svalgrens ovan förmälta nödrop fört till stället hela gårdens manliga och kvinnliga befolkning förstugudörren öppnades och man såg en hop huvuden nyfiket titta in i rummet då drängarne sågo patronen stå och skölja sin uppsvällda näsa över tvättfatet puffade de varandra i sidan och beto i tröjärmarne för att ej genom skratt förråda beskaffenheten av sina medlidsamma känslor huru saken egentligen tillgått visste de icke men de ansågo för sannolikt att sven masmästare piskat upp deras husbonde spöqvist som var en försiktig fältherre uppgjorde den operationsplan han rådligast att följa hans ansikte rynkade sig på ett sätt som skulle uttrycka djupt medlidande under det han nalkades sven och faderligt lade sin hand på hans axel min stackars gosse sade han min tjänst ålägger mig den sorgliga plikten att arrestera dig gör icke motstånd min vän ty ehuru du visserligen skulle kunna begagna dig av dina ovanliga kroppskrafter för att denna gång komma lös så skall dock rättvisans arm förr eller senare nå dig betänk även vad det kostar att sätta sig till motvärn mot en kronans tjänsteman hans ämbetsutö rör du mig i ovänlig avsikt bara med ett finger så får du enligt missgärningsbalkens i8de kapitel umgälla det med tuhundra dalers böter eller om du ej orkar böta tjuguåtta dygns fängelse vid vatten och bröd _ således fortfor spöqvist i det han ur den nu återkomne svalgrens hand emottog handklovarne således inser du att motstånd blott skall förvärra saken vill för övrigt förtroende och för att lugna ditt hjärta säga dig ( spöqvist sänkte härvid rösten till en viskning ) att du när allt kommer till kritan slipper undan med aderton par spö i stället för trettio tu emedan din förbrytelse egentligen skett i vhastigt mod mina vänner ( spöqvist höjde nu sin röst och vände sig till de i förstugan församlade åskådarne alltunder det han gjorde handklovarne i ordning ) i sen här för edra ögon ett varnande exempel huru det går då tjänaren sätter sig upp mot sin husbonde låt det bli eder till en hälsosam varnagel drångarne puffade varandra i sidan och gömde sig den ene bakom den andre kanske för att dölja det intryck spöqvists predikan gjort på dem en och annan syntes bekymrad men dessa voro sådana som kände medlidande med sven räck fram dina händer sade spöqvist till denne sven vaknade vid dessa ord likasom ur en dröm ansåg genast vning jag

jag märker sade han dystert varom fråga är men tro icke att jag godvilligt låter mig bindas och släpas till skampålen försök ej att komma fram med handklovarne det tjänar till ingenting vill hellre dö än vanhedras se så gosse friskt mod nu hit med händerna sade länsmannen och fattade i sven sven stötte kronobetjänten tillbaka satte mössan på huvudet och sade adjö patron tack för denna gången mig återser ni aldrig mer_ ur vägen folk ' den som törs lägga hand på mig får skylla sig och härmed lämnade han rummet och gick obehindrad genom när brackander och spöqvist hunnit sansa sig ropade båda med en mun grip grip tag fast honom ' låt honom icke komma undan efter honom era kanaljer ja ja nådig patron ja ja herr befallningsman skreko drängarne och sprungo omkull varandra trappan i sin låtsade iver att efterkomma herrarnes befallning nedkomna på gården lupo de skrikande och hojtande åt alla håll utom vilket de sågo att sven fasta och långsamma steg avlägsnade sig avsked från hemmet det föregående kapitel skildrade uppträdet hade förefallit medan johanna var borta vid sin fars stuga förvirrad och utan förmåga att tänka en redig tanke lämnade sven masmästare herregården och gick han visste ej vart ihans själ tumlade känslorna om varandra som vågomna på en vindpiskad sjö harm och bitterhet över den skamliga behandling han lidit dystra aningar smärta och vemod vidgade eller sammanpressade hans hjärta så vandrade han länge knappt medveten om sig själv och utan att upplyfta sin mot marken riktade blick när han slutligen återkom till besinning och såg sig omkring befann han sig inne djupa skogen och natthimlen med sin tysta stjärnehär välvde sig över hans huvud trött nedkastade han sig vid foten av en gran och sökte samla tankarne för att med betrakta sin ställning och fatta ett beslut om vad som borde göras jag gott själv hopen det med lugn

har jag verkligen gjort mig skyldig till en förbrytelse tänkte han för sig själv lade jag icke band på mitt sinne fast de retade mig på det gruvligaste sätt de anklagade mig för tjuveri och hånade min fosterfar för hans gudsfruktan och kallade även honom och min köttslige far för tjuvar _ när jag tänker på sjuder det i mig jag skulle vilja strypa dem de uslingarne misstänkt för tjuveri det är ju förskräckligt ' kan uthärda den skammen och så vilja de häkta och döma mig till spöpålen för att i tid och evighet vanära mig och låta mina fosterföräldrar dö i sorg och förtvivlan men kan patronen det det är ju han som förbrutit sig mot mig och icke jag mot honom får en husbonde strafflöst skymfa och misshandla sin tjänare och beröva honom heder och ära nej sådan kan icke rättvisan i vårt land vara det vore ju gudlöst att bara tänka så men nu erinrade sig sven att patronen och flera husbönder av samma skrot och korn verkligen med lagens tillhjälp störtat oskyldiga tjänare dem sven kände i samma avgrund som nu öppnade sig framför ynglingen själv det var således möjligt vad sven i det längsta ville betvivla ja det var möjligt och även sannolikt att länsmannen och hans hantlangare skulle jaga sven som ett oskäligt djur till dess de kunde gripa inspärra föra honom inför domstol där efter svens övertygelse ingen rättvisa för den anklagade tjänaren var att vänta borde han fly ja han fattade ett ögonblick detta beslut men då kom han att tänka på sina fosterföräldrar vilkas ålderdomsstöd han var och mot vilka han hade heliga plikter att han tänkte även på johanna och i den bittra förtvivlade sinnesstämning han nu var pinade han sig själv med den misstanke att flickan kanske icke skulle ha något emot att få patronen till man i stället för den fattige masugnsdrängen och vad som var ännu värre skulle sven kunna hysa den minsta önskan om johannas hand sedan han blivit misstänkt som tjuv och genom ett nesligt kroppsstraff blivit vanhedrad i sina egna och alla människors ögon dessa tankar avlöste varandra oredigt och förvirrat sven var ej i stånd att fatta ett beslut hans huvud sjönk mot bröstet och hans händer knötos med krampaktig styrka såsom om han med handkraft velat söka avslita de osynliga snaror i vilka ondskan och nedrigheten insnärjt honom om patron brackander i detta ögonblick varit i den olycklige och förbittrade ynglingens våld ve då dem båda dock nej innan sven hunnit följa vredens rop ur sitt sårade hjärta skulle helt visst en annan högre kraft som för vår ursprungliga natur är främmande fjättrat hans hämnande arm och om patronen räckt sven sin hand och uttalat ett enda försonande ord skulle sven med rört hjärta förlåtit allt ty sådant var sinnelaget hos korporal brants fosterson sven kunde utan att hans muskler slappades sköta släggan från morgon till kväll men vid en själsskakning sådan som denna var han ej van han kände sig matt och förstörd och försjönk slutligen i en orolig av elaka drömmar störd slummer där han satt under den gamla granen mellan vars slokande grenar stjärnorna nedblickade så vänligt och milt liksom skulle de velat trösta honom och viska att varje jordisk sorg även den svåraste blott är en övergående storm efter vilken förr eller senare intet spår skall röjas på det lugnade hjärtats yta_ sven vaknade vid fåglarnes glada morgonkvitter han önskade att vara en av dessa vingade varel som under guds blå himmel tillbringa sitt liv kärlek och den kära omsorgen om sin avföda men ingen sparv faller ju till jorden utan guds vilja och han har ju räknat våra huvudhår därpå kom nu sven att tänka och denna tanke gav honom en viss styrka han beslöt begiva sig till korporalen för att få råd och därefter återvända till sitt arbete vid masugnen välbekant med skogens villande stigar valde han den kortaste vägen och såg snart insjöns vatten framglittra mellan granarnes och tallarnes stammar det var en vacker syn att skåda huru sjöns det jag aldrig och uppfylla iser sång med

spegel här och där glänste av morgonsolens guld medan den på andra sträckor ännu låg inhöljd i en lätt dimma liknande en genomskinlig spetsslöja som småningom höjde sig och försvann i den rena blå luften men endast den sinneslugne kan njuta av naturens skönhet den olyckliges öga fröjdas ej av himmelens blå ängarnes grönska och skogarnes skiftande det lugna och harmoniska i den övriga skapelsen bildar en nedtryckande motsats till hans eget förstämda tillstånd han känner sig såsom en från naturen utskjuten varelse genom sitt självmedvetande dömd att leva i en helt annan osynlig värld av andliga konflikter av tankar känslor och lidelser sven såg nu den välbekanta röda stugan ur vars skorsten en vitgrå rökpelare uppsteg i den lugna luften innan han inträdde gick han ned till båtviken och tvättade sitt ansikte i det kalla sjövattnet för att därmed utplåna spåren av sina tårar och giva sig ett frimodigare utseende därefter steg han in mor kerstin stod vid spiseln och sysslade med en gryta annars var ingen att se ty ingrid hade gått till ladugården för att mjölka kon och släppa ut fåren kerstin vände sig om och frågade varför sven kommit vid denna ovanliga tid i gummans utseende och i den ton varmed hon gjorde denna fråga låg ej det gladlynta och hjärtliga som fostersonen annars alltid rönte hos henne vill tala med far svarade sven kerstin omtalade nu i få och tvära ord att korporalen tidigare på morgonen begivit sig i väg till växjö av orsak som vi känna sven trodde först att anledningen till kerstins dåliga lynne låg häruti men han blev snart tagen ur sin villfarelse kerstin berättade och sven åhörde med ångestfullt hjärta huruledes patronen i egen person kommit och begärt johannas hand vad korporalen svarat patronen samt vad_ ja vi kunna ej följa förloppet av kerstins ordström men sven hade ej hört många ord förrän han önsom rodnade och bleknade och kände sig likasom tillintetgjord den pina han nu undergick var sjufalt värre än den han under den föregående aftonen och natten erfarit ja det är din skuld sven sade kerstin din skuld att sorg och oenighet och kiv kommit under vårt jugna tak din skuld att johanna gått miste om en lycka som vår herre i sin godhet velat bereda henne genom patronen din skuld att vi kanske bli drivna från hus och hem och ändå hava vi fött upp och vårdat oss om dig som om vårt eget barn herre gud det är tacken man får här i världen hade kerstin vetat att varje av dessa ord raspade som en slö såg genom de känsliga fibrerna av fostersonens hjärta skulle hon säkert lagt band på sin tunga ty elak var kerstin icke och hade hon därtill vetat vad sven nyss lidit hade hon vetat att han med oro i sin själ kommit till fosterföräldrarnes hydda för att söka tröst såsom öknens törstande djur söker en svalkande dryck då skulle hon intill döden ångrat vad hon nu gjorde men hon prakt jag dig

visste det icke och såg heller icke huru den jättestarke mannen satt där blek och darrande såsom en kraftlös frosspatient och huru bittra tårar frampressades ur hans manliga ögon och lika hastigt försvunno borttorkade av hans feberheta hand det var därför någonting underligt att sven när mor kerstin slutat att tala och med ökad iver rörde i sin gryta att säga vi sven då steg upp och sade lugnt nästan muntert om också icke i sin vanliga ton bevars mor vad ni nu ger mig skuld till mycket och ändå är jag så oskyldig som ett barn har ända till i går kväll varit nere vid masugnen och arbetat och ingenting vetat av allt det här icke vill jag göra johanna olycklig det vet ni mor nej tvärtom önskar jag henne av allt hjärta att bli rik och fömnäm eftersom hon icke kan bli lycklig på annat vis och det där kivet beträffar så känner jag både far och mor så väl att jag vet att det snart skall gå över och alltihop bli gott och väl igen ja mor nog var det lite besynnerligt av far att avslå patronens anbud och det bara för min skuld har ändå njutit så mycket gott här i huset att jag aldrig kan betala det_ nej alltihop skall bli bra igen mor icke vill jag vara en otacksam gökunge som lägges i ett främmande bo och fostras av främmande föräldrar och till tack för det tränger de rätta barnen ur redet nej det blir stopp skall icke hindra _ mor var är nyckeln till skåpet den ligger i fönstret sade kerstin nu något vänligare ty hon om svens ord och förstod ej att de kommo från ett av bittra smärtor betryckt hjärta stanna här nu en liten stund sven så får du mat innan du går tillbaka till masugnen tack mor men jag är icke hungrig svarade sven i det han öppnade skåpet och ur detsamma framtog några papper varibland sin dopattest samt ett kruthorn och en hagelpung vidare öppnade han dörren till en liten skrubb bredvid köket och framtog därur ett skjutgevär som var hans eget därefter tryckte han mössan djupt ned i pannan och sade adjö mor varför tar du bössan med dig frågade kerstin och såg på sven å svarade sven och vände sig hastigt om låtsande undersöka låset på bössan å det föll mig in att det kunde vara roligt att skjuta en fågel om jag får se någon sådan på vägen farväl nu och sven hans väg förde honom förbi den lilla ladugårdsbyggningen och han steg in där för att träffa ingrid flickan höll just på att lägga ett hö och halm till kon då sven visade sig i dörren jag nog vad jag jag tyckte gick fång

ingrid lilla sade han jag vill bara titta hit in för att se dig en gång till innan jag begiver mig av har ett ärende att uträtta norrut och vi få kanske icke träffa varandra på länge adjö med dig ' ingrid frågade det var för slags ärende men väntade ej på svar innan hon med en blick på sven utbrast vad du ser besynnerlig och blek ut käraste sven vad kommer åt dig det är ingenting ingrid hör du då du träffar johanna och så hälsa dem mycket mycket ifrån mig och sven tryckte flickans hand vände sig om och gick bort hastiga steg häpen och förbryllad stannade ingrid i ladugårdsdörren och såg efter den bortgående sven gick med bortvänt ansikte förbi stugan men då han hunnit ett litet stycke därifrån kunde han ej avhålla sig från att kasta ännu en sista blick på sitt kära barndomshem och därmed taga ett tyst farväl av alla de föremål vid vilka hans ljuvaste minnen voro förbundna det hände sig så att mor kerstin just nu såg ut genom fönstret och hennes och svens blickar möttes hon varseblev med förvåning att fostersonen hade tårar i ögonen och det blev nu plötsligt klart för henne huru allt stod till det var som om svens blick hade bränt henne in i själen hela den ömhet hon i sitt hjärta hyste för honom vaknade med ny styrka herre jesus vad har jag gjort utbrast hon och skyndade ut för att kalla fostersonen tillbaka men sven var icke längre synlig han undanskymdes av den täta furudungen som befann sig bakom båtviken mor kerstin sprang så fort hennes ben förmådde ned mot sjön och ropade med flämtande röst sven sven kom tillbaka ' klipporna i skogen svarade henne men fostersonen syntes ej hade han lyssnat till huru detta rop tonade av ömhet ångest och rörelse skulle han kanske återvänt vid kerstins rop skyndade ingrid dit från ladugården hon fann sin mor sittande på en klipphäll med jag långt vad far med gamla bägge

händerna tryckta mot pannan mor mor vad är det frågade flickan förskräckt barn svarade kerstin snyftande olyckan har kommit över vårt och det är jag som nedkallat den värvaren sven fördjupade sig i skogen han gick och gick utan att veta till vad mål men han valde instinktmässigt de mörkaste och mest avlägsna delarne av skogen vandrade framåt genom vildmarker där inga stigar voro banade om icke av de flitiga myrorna som här levde i sina samhällen eller stiftade nya utan att någon historieskrivare vet att berätta om dessa samhällens öden fast de kanske i sig hava samma märkvärdighet som de myrstackarne aten korint och tebe och deras nybyggen medelhavet svens tankar och känslor voro likasom dövade hans själs strängar hade slappnat och dallrade icke längre av smärta icke heller befattade han sig med att tänka på sitt öde eller vad han skulle företaga utan vandrade outtröttligt framåt såsom om hela hans kraft varit förflyttad i hans gångmuskler det enda han hade klart för sig själv var att om han råkade ut för sina förföljare skulle han ej låta sig fångas utan försvara sig till sista blodsdroppen därför hade han också laddat sitt med grova varghagel noga rengjort fängpannan och påslagit nytt krut medan han sålunda strövade omkring kom han i grannskapet av masugnen vid vilken han så länge arbetat och när han hörde slagen av dess maskin och bruset av skogsströmmen stannade han för första gången och djupt vemod intog honom åter han tyckte sig detta buller höra en avskedshälsning och kände innerlig lust att innan han vandrade vidare säga farväl till pelle larsson och de andra kanraterna men då han i sådan avsikt närmade sig skogsbrynet och såg masugnen på avstånd framför sig varseblev han en folk som just kom ut från hyttan och bland vilka han igenkände patronen länsman spöqvist full uniform med sabel vid sidan länsmansskrivaren betjänten svalgren och några fjärdingsmän utan tvivel voro dessa män ute på spaning efter sven sedan de nu en stund samtalat varandra såg han dem inslå vägen som förde till korporalens torp sven ansåg rådligast avstå från det tillämnade besöket vände masugnen ryggen och fördjupade sig åter i skogen sedan han med iver och skyndsamhet fortsatt sin irrfärd i nordlig riktning och solen redan middagshöjden kände han sig hungrig och trött och kastade sig ned på marken för att vila skogen hade på flera ställen varit avbruten dels av lands och häradsvägar dels av upprödjade odlade och bebyggda sträckor och dessa hade passerats av sven med stor brådska emedan han ej ville bli sedd av någon människa nu såg han även en väg stryka förbi helt nära den plats där han lagt sig ned men emedan han redan var borta från trevnadslösas område tyckte han sig ej behöva iakttaga samma försiktighet som förut hungern är en ovälkommen gäst då man ej vet huru man skall kunna avspisa honom ja denne gästs pockande fordringar låta höra sig hos den mest svärmiske romanhjälte och komma denne någon gång på rent allvar att tveka i valet mellan att äga sin kärleks ideal eller en materiell anrättning exempelvis skinka med potatis att detta förhållande även träffade in på sven masmästare är därför icke underligt helst han egentligen icke var svärmisk utav sig utan rätt och slätt en ofördärvad naturmänniska medan han således tänkte på huru bittert det var att skiljas från hemorten utan att ha sett och tagit farväl av johanna och korporal brant och många andra bedrövliga tankar rörande dessa för honom så dyrbara personer korsade varandra i hans hjärna funderade han hus gamla gamla kring gevär hop med uppnått långt god

också huru han skulle kunna stilla sin hunger hans enda utväg var att sälja sitt gevär han beslöt därför att utbjuda det i de hyddor han under sin vandring komme att passera förbi sedan detta beslut var fattat steg han upp för att fortsätta sin marsch då hans uppmärksamhet i detsamma fästes på en man som kom gående framåt landsvägen och hastigt stannade då han i sin ordning varseblev sven mannen var klädd grann militäruniform olik de vanliga lantsoldaternas han bar sådana epåletter som sven sett att smålands ståtliga grenadjärer brukade men bröststycket på hans frack var av rött kläde och uppslagen kragen och ränderna på hans byxor vita vid hans vänstra sida dinglade en kort sabel eller huggare föga större än en förskärarekniv mannen hade en rak och ståtlig hållning och hans rödbrusiga ansikte pryddes av yviga mustascher såsom vi nämnt stannade han då han fick öga på sven masmästare och betraktade honom från fotabjället upp till hjässan likasom han i tumtal velat beräkna jättens längd därefter hälsade han militäriskt med handen förd till släpmössan alldeles som sven sett korporalen göra när denne på kyrkbacken träffade någon gammal officer eller underofficer av sina forna krigskamrater och utbrast under livliga rörelser med armarne träd närmare du värdige son av den högresta tallskogen såvida du ej är en skogsande en gengångare från rimtussetiden utan barn av en dödlig moder så träd närmare vad vill ni mig frågade sven som började att mannen antingen var drucken eller rymt från hospitalet vad jag vill dig ' se och beundra skaparens verk som då han gjorde dig helt visst hade för avsikt att tillsvarva en livdrabant åt vår allernådigaste konung vad är ditt namn du höge yngling den ingen utom tornväktaren kan se över axeln heter sven stål och vem är ni min gosse svarade mannen med en högtidlig åtbörd jag är princeps prætorii det vill med andra ord säga korporal vid konungens andra livgarde och mitt namn är montan sedan vi nu gjort varandras bekantskap vill jag fråga dig om du ej har samma väg som jag vi kunna i sådant fall få njuta av varandras sällskap ty jag bekänner uppriktigt att jag är livligt intresserad av allt stort och här i världen av allt som höjer sig minst sex fot över jordens låga föraktliga grus min väg går genom skogen sade sven men åt det hållet finnes ingen anmärkte montan följ mig min vän och jag bjuder dig på en middagsrisp nej tack uppå tro jag jag högt krog

du är lika kort och tvär i dina ord som du är till din min vän men jag släpper dig icke torva leæna lupum sequitur lupus ipse capellam min själ har fäst sig vid dig såsom humlen vid humlestången men varför gapar du på mig så där du levande kyrkstapel tycker du kanske att jag är grann är jag icke jag är rädd att ni är litet vriden i huvudet svarade sven åhå du tycker att jag pratar tok däri har du visserligen rätt men ser du en gardist är en så lycklig översäll människa att hela världen likasom leker för honom i sin översvinneliga munterhet vet han knappt på vilken fot han skall stå mycket mindre att hålla sin tunga ja jag säger dig gosse att gardisten är en avundsvärd varelse den yngling som kan få en plats i gardets leder hans lycka är gjord tänk på det min vän under yttrande att middagsvärmen var tryckande och landsvägsdammet väl behövde sköljas ned sig därefter gardeskorporalen ned i ett från landsvägen framtog en flaska och bjöd sven att supa sig till då sven avslog detta anbud emedan han aldrig smakade brännvin förklarade montan sin missbelåtenhet därmed att det fanns absolut nyktert folk i världen emedan detta nödgade andra att för den politiska jämviktens bibehållande supa desto mera bland dessa andra för den politiska jämvikten sig uppoffrande varelser tycktes montan själv vara ty han tog en väldig klunk ur flaskan och så ännu en därefter öppnade han sin resväska och uppdukade för svens iystna ögon åtskilliga viktualier bland vilka några kakor av finsiktad råg rökt skinka medvurst m m han inbjöd sven att deltaga i måltiden och denne lät ej bedja sig tvenne gånger såsom det annars hör till tonen bland allmogen utan grep verket genast an det skulle bliva alltför långtrådigt att återgiva de båda männens samtal nog av korporal montan började tala som en ganska förståndig karl och visste snart att vinna sin gästs förtroende så att denne för honom yppade sina levnadsförhållanden och nuvarande belägenhet montan frågade honom om han ville låta värva sig till gardist och började avmåla gardeskarlens iyckliga lott i de mest lysande färger först och sist sade han vill du bli gardist jag frågar det därför att jag tycker om dig och vill dig väl grip lyckan i flykten min gosse annars vinner du henne aldrig till en början bjuder hon dig genom mig tio rdr i handpengar sedan följer du mig till stockholm och får se den stora huvudstaden och kungen själv med alla prinsarne vidare får du sådana här kläder som ha den förunderliga verkan alla flickor skola som galningar efter dig betänk vilket härligt liv ' att marschera att manövrera på ladugårdsgärdet samt för konung och fosterland gå på post vid karl den trettondes staty menar allvar gosse jag leker ej med dina känslor nej jag vill skapa dig en lycklig framtid och fordrar ingenting därför på sin höjd en tacksamhetens tår ur dina ögon ah nu börjar korporal montan prata galenskaper igen genmälde sven jag är icke så enfaldig att jag låter narra mig av en lockfågel vet nog hurudant gardeslivet är_ lång kropp för slog att gräset stycke goda långe ånyo iöpa att jag jag

hm sade montan något förlägen min avsikt är icke att narra dig vad jag nyss yttrade är en gammal läxa som jag kan utantill och varmed jag lockar enfaldiga norsar att bita på kroken dig vill jag icke lura _ hör på korporal avbröt honom sven jag vill blott att ni samvetsgrant skall svara på en enda fråga har man såsom gardeskarl även tid till nyttigt arbete så att man kan göra sig extra förtjänster ja den som vill har visst tid att arbeta känner flitiga och ordentliga karlar som efter kapitulationstidens slut samlat sig ett litet kapital tillräckligt att grunda en oberoende framtid men sådana äro ej de flesta äro lättingar eller supa de upp sina förtjänster du sade mig att du förstår dig på smedsyrket om så är skall du aldrig sakna lönande arbete och jag tror mig kunna försäkra att du i stockholm har utsikt att förtjäna mer penningar vid städet och bälgen än någonsin här nere_ sven tvekade nu icke längre och i hans belägenhet skulle få gjort det hans största bekymmer hade varit att han genom sin nödtvungna flykt från hemorten skulle lämna fosterföräldrarne utan hjälp och stöd men montans försäkran förjagade denna farhåga och sven följde under dagens lopp montan till närmaste gästgivaregård där denne granskade hans papper lämnade honom handpenningarne och fick det behöriga dokumentet undertecknat åtminstone i sin egen tanke under gardeskorporalens vingars skugga mot varje förföljelse från patron brackanders sida fortsatte sven jämte hans nya bekantskap följande morgon sin väg i nordlig riktning åt jönköpingshållet montan var en munter och i det hela godhjärtad kurre med en liten böjelse för melankoli mot vilken han dock hade ett palliativ i sin flaska och i ett filosofisktpraktiskt laissezallersystem avfattat likasom de sju iske vises i form av tänkespråk sådana som vtag dagen som han kommers > eller > man bör aldrig sörja värre än att man med hjärtans lust kan dansa en slängpolska > 0 s v med dylika tänkespråk och citater ur åtskilliga poeters arbeten sökte han även fastän förgäves att muntra sven kära sade han vid ett tillfälle du ser precis ut som en vilken sålt smöret och tappat penningarne hörde dig i natt prata något i sömnen om johanna jag medger gärna fast jag icke känner henne det är den dygdädlaste och skönaste mö som någonsin uppblommat bland nordens fjällar men för fan om flickan bedragit dig så slå henne ur tankarne du må tro att jag också det vore bäst om korporalen ville tiga med den saken den är icke rolig att tala om sade sven och rynkade ögonbrynen så så inföll montan och stack sin ena arm under svens medan han väldeliga svängde med den andra jag skall aldrig mer tala därom min gosse men jag tillägger blott att svante din dårskap jag aldrig förlåter klagan och suck för en kvinnas skull världen tyvärr är av kvinnor full jag många trygg grekis du jag att

mister du en stå dig tusende åter djäknarne en månad har förflutit efter ovanför skildrade händelser under denna tid hava göran och adolf de båda växjödjäknarne strövat kors och tvärs i de småländska bygderna besökt en mängd genom natur minnesmärken historiska tilldragelser eller industriella anläggningar märkvärdiga ställen ökat sina herbarier med sällsynta växter och sina mineralogiska samli med stuffer från olika gruvor 0 5 v de hava vidare sammanträffat med originaler av alla stånd och åldrar upplevat små äventyr som ge dem ämne till lustiga historier för hela nästkommande termin bevistat bondbröllop upptecknat folksagor med ett ord tillbringat dessa vandringsdagar både nyttigt och angenämt adolf sparrfält som är en skicklig tecknare har dessutom haft riklig sysselsättning med att i sitt album föreviga alla föremål som anslagit honom man ser i detta album blad efter blad utkast till landskapsstycken allmoge i nationaldräkter vackra flickansikten löjliga bondgubbfysionomier runstenar _ ättehögar kyrkor och komiska scener ur deras eget vandringsliv scener vilka göran oftast är hjälten så till exempel finner man på ett dylikt utkast huruledes göran under jakt efter en sällsynt kärrblomma nedsjunkit till bröstet i dyn och huruledes adolf med bägge händerna fattande i görans hår stretar för att befria sin vän ur hans obehagliga ställning det är en vacker söndagseftermiddag göran och adolf befinna sig på toppen av det väldiga taberg den aktningsvärde och gästfrie inspektorn som har över gruvan och masugnarne på stället och hos vilken de båda djäknarne nyss intagit sin middag står vid deras sida med en kikare under vardera armen och talar om ställets märkvärdie igheter utsikten är utomordentligt skön nejden på flera mils omkrets ligger som en stor färglagd karta under deras fötter de mörka högväxta och vidsträckta barrskogarne stå där som djupa legioner av grönklädda krigare mellan vilkas leder här och där kyrkspiror liksom fanor och standarer höja sig och mellan avdelningarne slingrar sig nissan lagan och oräkneliga mindre bäckar i nyckfulla krökningar glittrande i solljuset som linjer av kopplade detta på trenne sidor om den malmdigra bergjätten nedanför den återstående sidan mellan dess nordliga sluttning och sjön vättern utbreder sig ett mera öppet landskap mellan vars kullar man varsnar en skymt av staden jönköping badande sina husrader i trenne insjöar av vilka den största vidgar sig till en ofantlig spegel åt sommarhimlen med dess skiftande färgspel och åt de romantiska höjder som följa dess stränder tills den längst i fjärran sammansmälter med himlaranden aftonsolen förgyller kullarne på den högra stranden och begjuter dess toppar med skimrande purpur medan den vänstra strandens branter framstå i en grå färgton och kasta allt längre skuggor utåt sjön ju mer solen närmar sig de furuklädda bergen i väster ett och annat segel svävar över den matt si ] iverglänsande vattenspegeln på vilken den sköna i sagan och historien ryktbara visingsö skönjes som en blå strimma genom kikarne kunna djäknarne se de braheska borgruinerna och öns kyrka vars koppartak glimmar i solskenet medan de betrakta denna tjusande naturtavla och med njutning inandas de friska av barrskogens vällukter mättade fläktar som leka kring bergets hjässa sätter inspektorn sitt medförda valthorn för munnen och blåser med virtuositet > drottning hortenses romanss bergets tusende ekon svara med fyllig röst tonerna rulla likt laviner bland branterna och skrämma de i klyftorna bosatta falkarne som med hesa skri instämma i konserten men det är icke blott falkarne som ackompanjera valthornet man hör plötsligt en mänsklig röst nästan lika hes som deras uppstämma en som så illa rimmar sig med romansen att inspektorn halvt lingar uppsikt långa gevär mycken sång

förargad sticker valthornet i fickan sångaren var ännu icke synlig men man kunde höra att han närmade sig stället på den branta och besvärliga väg som på södra sidan slingrar sig upp till bergets var den gamla som svenska soldaterna sjöngo efter fälttåget mot norge ~den tolvte karl i vintern kall trallala marscherade mot fredrikshall _ trallala döden mötte honom där ack trallera trallerallalallala men hjältens död nu hämnad är hej trallerallalla > god dag herrar och svenske män sade sångaren som nu plötsligt uppdykade jag lockades hit upp av ett valthorns härliga toner men vägen var rasande besvärlig och jag känner mig torr halsen som om jag hade sväljt en masugn ursäkta att jag blandar mig i herrarnes sällskap mitt namn är montan min karaktär korporal vid konungens andra livgarde min resas mål jönköping där marknad morgon skall hållas och där jag hoppas träffa några unga friska viljor hågade att inträda krigarens ädla stånd angående den saken har jag något att säga er min unge vän ( montan som för tillfället var i betydlig mån vad man kallar rökig vände sig härmed förtroligt till göran ) först som sist vill ni taga värvning frågar därför att jag tycker om er och vill göra er lycka ty ni må tro att isten lever ett avundsvärt liv som själva de olympiske gudarne måste avundas honom göran försäkrade skrattande att korporalens anbud var så begrundansvärt att han ( göran ) behövde hela sin livstid för att taga saken övervägande och att korporalen före denna tids slut ej kunde påräkna avgörande svar för tusan utbrast nu montan och såg något förlägen ut jag märker att jag fiskat i oriktigt vatten men saken är att jag av den fördömda kåd och granrislukten i skogen blivit liksom litet yr i huvudet jag tål icke den lukten fast jag annars icke är nervsvag hermn är någonting i den lärda vägen det ser jag nu på herrns hållning och pli nej korporal jag och den där gossen min kamrat äro bara gymnasister från växjö gymnasister ack ' sade montan vemodigt även jag har varit gymnasist auch ich war in arkadien geboren jag skrev grekiska och talade latin så att det stod härliga till och min gamle komministern likasom mina lärare väntade att jag skulle bli ett stort lärdomsljus men så fick jag några skäggfjun på hakan inbillade mig att jag var karl och sökte genom liderliga seder övertyga även andra att jag var det följden blev att jag rättvisligen drevs från läroverket min gamle far av grämelse och jag grep i förtvivlan till musköten det är min levnadshistoria men vad fan står jag här och pratar den fördömda lukten av grankådan gör en människa öppenhjärtig donec eris felix multos numerabis amicos tempora si fuerint nubila solus eris_ ni hör att jag av sången topp gode jag gardis något far dog

naso minnes åtminstone så mycket som den dagliga erfarenheten påpekar inspektorn vars rockficka liksom högstsalig kristoffer barkekonungs tycktes vara en bottenlös taska uppdrog ur dess outrannsakliga gömmor en flaska körsbärsvin tillagat av hans förträffliga hustru samt några tumlare av järnbleck och uppmanade de närvarande att slå sig ned i gräset medan de tömde densamma montans ögon följde med stort intresse värdens rörelser när denne fyllde tumlarne men den stackars korporalen kunde knappt dölja smärtan av sitt gäckade när han med konsterfaren strupe övertygat sig det oskyldiga vinet ej förrådde ringaste frändskap med den sorgdövande alkoholen emellertid kom samtalet i gång och föll bland annat på montans värvareaffärer mina sade han i det han tände sin vandringspipa jag har gjort tämligen affärer på värnamo marknad uppsnappade jag fem priser här och där i bygderna påträffade jag några andra som likaledes läto övertala sig att tjäna krigets i jönköping hoppas jag även kunna göra ett gott dit har jag också stämt möte med alla mina klienter och sedan jag väl fått dem samlade beger jag mig med min smålandsdrift upp till stockholm samtliga gossarne äro raska krabater som hålla gardesmålet och skola bli prydnader i ledet men den bäste av dem allesammans min guldgosse en liten en på sex fot och en hel tum är en masugnsdräng från trevnadslösa som av särskilda anledningar lät värva sig med den saken hänger det tillsammans på följande sätt och montan omtalade nu sven ståls historia göran och adolf åhörde den med spänt intresse de funno alltför sannolikt att hjälten i montans berättelse var deras vän och bekantskap masmästaren och vi överdriva icke då vi säga att de båda djäknarne kände sig djupt bedrövade över den olycka som drabbat honom adolf frågade livligt var sven nu befann sig ack go ' herrar sade montan med bedrövlig uppsyn den stackars gossen har påträffat en annan värvare som nu med all makt slites med mig om honom jag har visserligen laglig rättighet till rekryten men min medtävlare är en farlig karl som icke frågar efter lagstadganden och kungliga förordningar det är med ett ord döden vad utbrast adolf är sven död nej jag sade ju att jag och döden ännu slitas om honom gossen fick för vid pass tre veckor sedan ett anfall av febern som går här i trakten och jag inkvarterade stackarn hos en gammal backstugugumma som bor en fjärdedels mil härifrån sedan har jag under mina strövtåg ej haft tid att se till honom förrän i får jag behålla honom kan jag för en så vacker rekryt påräkna en extra gratifikation jag önskar bara att han snart måtte få sina krafter igen så att han på utsatt tid infinner sig på mötesplatsen adolf och göran ville göra sig underrättade var den nämnda backstugukvinnan bodde men montan på vilken ruset och sommarvärmen gjort allt större verkan gav endast orediga svar och tillkännagav snart genom högljudda snarkningar att han fallit i sömn gamle hopp att ja herrar goda gud kap hop gamle dag

inspektorn och djäknarne anträdde nu återvägen nedför berget lämnande krigsmannen kvar i frid och ro sova bort ruset oaktat enträgna bjudningar att stanna kvar över natten framställda av inspektorn hans fru samt framförallt av barnen i huset vilka djäknarne haft lyckan att synnerligt togo de samma afton farväl av de gästfria människorna och ställde kosan söderut ferietiden var nu för de båda vännerna i det närmaste slut de hade beslutat att efter sitt besök på taberg utan krokvägar begiva sig till växjötrakten göra ett par dagars påhälsning var och en i sitt hem och därefter på höstterminens första dag åter mötas i deras gemensamma djäknekammare i växjö nu ändrade de såtillvida sin plan att de överenskommo om ett kort besök hos korporal brant för att höra efter huru det egentligen stod till därstädes ty den gamle krigarens bild stod livligt för deras sinne och de hade under sitt korta besök i hans fridfulla hem emottagit intryck som ej så snart skulle utplånas gubben brant sade adolf under det han vid görans sida vandrade framåt på den slaggbeströdda vägen genom skogen är mitt tycke en typ av den äkte svensken sådan vår herre väl egentligen ville ha honom tapper avgudiskt kär i sitt fädernesland och dess krigsära gudfruktig sinneslugn rättfram och bottenärlig vad som särskilt fäste min uppmärksamhet var det fina och sant aristokratiska som just i det okonstlade hjärtliga och naturliga röjde sig både hos honom hans döttrar och hos själve sven masmästare det aristokratiska skicket består ej lyckad salongdressyr utan däruti att karaktärens inre ädelhet och det fulla uppskattandet av eget och andras människovärde okonstlat och av sig själv framlyser den yttre människan hennes ord åthävor och hållning sådant fann jag förhållandet vara hos denna familj och sådant har jag även funnit det i andra hyddor där icke brännvinssuperi nöd eller en rå och fördärvad herreklass ' olater smittat folket det är blott hos den oförfalskade svenske bonden och den adeln av äkta svenskt blod man finner naturlig ädelhet skandinaverna äro av naturen bestämda till nationernas adel fast de vansläktats och förlorat sin ursprungliga prägel det är min fars åsikt och det är min egen tillade adolf sparrfält med mycken bestämdhet göran förde samtalet på ett annat ämne han skildrade med en ynglings entusiasm lyckan av att äga ven koja och ett hjärta ) denna åsikt delades alldeles icke av adolf den tvärtom retade honom på det högsta skulle du utbrast han vilja avbryta dina studier och självmant kullkasta dina planer att såsom präst eller läkare gagna dina medmänniskor och samhället blott för att i spiselvrån få kuttra med en öm hustru och endast leva och verka för din egen värda persons lycka nej göran så eländigt kan du aldrig tänka huru ofta hava icke du och jag drömt oss en framtid vilken vi såsom tvenne trofasta kämpar vid varandras sida bryta oss genom världen kämpande som karl den tolvte mot allt falskt lumpet och nedrigt varhelst det anträffas se det är ett värdigt att eftersträva det är ett mål värdigt dö för minnes du icke huru det heter i > den nordiske ynglingens som vi sjunga på gymnasium vfri och varm är hans kunskapshåg krossar dvärgarnes bojor och mörkrets här skingrar fördomars töcken båd ' fjärran och för sanning och rätt sker hans ledungatågy att behaga gamla liv sångz att när

göran var blott tjuguett år och hans hjärta således ännu icke tillräckligt skrumpet och kallnat för att tillåta honom komma fram med gensägelser av det slag varmed den så kallade mognade erfarenheten hånar det friska och varma ynglingasinnets känslor han fattade sin lille ivrige väns am och vandrade stillatigande framåt emellertid började himmelen småningom mulna digra moln hopade sig över skogen och djäknarne sågo sig om efter en hydda under vars tak de måtte kunna härbärgera sig tills den hotande regnskuren gått över det dröjde länge och de voro genomblötta av regnet innan de funno en sådan det var en liten koja med lutande skorsten vid sidan av vägen omgiven av några åldriga granar just en sådan där koja som tager sig så pittoresk ut avtecknad i tusch på velängpapper men verkligheten är ganska ruskig och obekväm att bebo det var en sorglig tavla som uppenbarade sig för de båda djäknarne när de stigit in genom den låga dörren i ett mörkt rum av högst torftigt men likväl renligt utseende satt en gammal kvinna i en stol vid det lilla blyinfattade fönstret och krusade ett så kallat lin det vill säga ett huvudbonad som ärbara madammer ännu i bruka det sorgliga låg ej häruti ty gumman såg hjärtans välvillig och fryntlig ut men rummets bakgrund skymtade en säng och på dess huvudgärd ytterlinjerna av ett likblekt ansikte med tillslutna ögon bredvid sängen satt en annan kvinna böjd över den sjuke hon vände sig långsamt om då djäknarne inträdde och dessa igenkände johanna brant auktionen ödet hade fört djäknarne till samma koja i vilken den sjuke sven stål blivit inkvarterad karin så hette den åldriga ägarinnan till densamma var änka efter en torpare och försörjde sig nödtorfteligen genom att krusa > linz åt nejdens kvinnliga befolkning det var en from och gladlynt gumma som i all sin livstid varit fattig och ändock aldrig känt fattigdomens tyngsta börda nämligen fruktan för framtiden ty hon ansåg att den arbetsamma och fromma människan tryggt kan lita på guds försyn kväll lade hon sig till vila sedan hennes sista kopparslant åtgått till dagens behov men den följande morgonen kom alltid med ny hjälp någon av hennes kunder visade sig alltid i rättan tid för att hämta sitt > lin > och betala hennes vackra arbete under sin fotresa i montans sällskap hade sven häftigt insjuknat och kunde slutligen med möda släpa sig fram vid den bekymrade värvarens sida lycka var att karins koja befann sig i grannskapet gumman visade ej den nödställde ynglingen på dörren såsom mången kanske skulle gjort utan upplät åt honom sitt enda rum bäddade åt honom sin enda säng och vårdade den obekante med samma ömhet som om han varit hennes son socknens pastor som hade den hos präster tämligen sällsynta vanan att besöka medlemmarne av sin hjord i deras hyddor och med dem samtala om både deras andliga och världsliga angelägenheter hälsade även stundom på karin och hjälpte henne med små penningebidrag att bära tyngden av hennes nya kall såsom husmor och sjuksköterska ävensom han använde sina insikter i läkekonsten för att söka återgiva sven hälsan sven var många dagar illa sjuk och yrade mycket men småningom minskades sjukdomens styrka genom de förenade verkningarne av ynglingens starka natur samt karins och pastorns ömma omsorger när han återvunnit sans och tillräckliga krafter honom pastorn om hans levnadsförhållanden och sedan han erfarit skrev han ett brev till korporal brant och underrättade denne om saken grå slags dag mången gamla sporde dessa

brevet anlände till den lilla stugan vid insjön samma på vilken korporalen återkom från växjö och oaktat den sorgepost det medförde om svens värvning och hans iråkade svåra sjukdom hade det likväl en lugnande inverkan på stugans invånare och framförallt på mor kerstin som alltsedan den morgon då sven avlägsnat sig från hemmet varit offer för en hejdlös förtvivlan då om uppträdet som förefallit mellan patronen och sven kom till kerstins öron hade hennes ångest stigit till det yttersta hon fruktade att sven berövat sig livet och denna farhåga förföljde henne som en blodig skräckbild under dagens göromål och nattens drömmar när korporal brant hemkom fann han sålunda sin forna fridfulla boning förvandlad till ett sorgehus han själv kände sig djupt böjd under ödets tunga men såg dock saken i betydligt ijusare dager än mor kerstin han var fullkomligt övertygad att sven icke begått en så gräslig missgärning som ett självmord han sökte således befria kerstin från denna farhåga och på samma gång sätta en damm mot de hårda förebråelser gumman riktade mot sig själv två timmar därefter ankom brevet och detta uträttade mer än alla korporalens bemödanden det paret överlade nu mera lugnt om vad som vore att göra då i detsamma patronens gigg stannade utanför stugan och han själv och länsman spöqvist sågos inträda under korporalens låga tak patron brackander hälsade vänligt allvar och en viss sorgbunden högtidlighet tronade på hans panna efter en lämplig inledning började han tala om det bedrövliga uppträde som nyligen ägt rum på trevnadslösa i det att sven stål utan all begriplig anledning överfallit och illa misshandlat honom husbonden patronen avmålade svens uppförande i bjärta och teckningen skugglades ännu mer av länsman spöqvist patronen försäkrade vidare att han av högaktning och vänskap för den hederlige brant som sig ovetande fostrat en orm vid sin egen barm ville låta nåd gå för rätt och avstå från laga åtgärders vidtagande mot brottslingen länsmannen begagnade tillfället för att fråga var sven månde hålla sig dold varpå korporalen svarade det han helt nyss erhållit underrättelse om att fostersonen låtit värva sig till gardist och för närvarande befann sig i jönköpingstrakten en underrättelse som ögonskenligen fägnade patron brackander på det högsta min vän sade han till korporalen ni finner nu huru bedragen ni blivit i ert hopp att av er fosterson få en bra och hederlig karl han har illa belönat er för era omsorger och er kärlek varje band mellan er och honom bör från denna stund vara slitet framförallt kan ni väl aldrig mer tänka på att johanna åt en sådan förtappad varelse således är nu avlägsuat det enda hinder som er samvetsgrannhet lade i vägen för mitt och johannas giftermål och ehuru jag blivit djupt kränkt av ert förra avslag kommer jag nu att för andra gången anhålla om ert och er hustrus bifall till vår äktenskapliga förening jag är övertygad att under nuvarande omständigheter intet hinder från johannas egen sida skall möta men vill för övrigt lämna henne betänketid min avsikt är nämligen att med ert tillstånd skicka johanna till bättre familj för att erhålla en bildad uppfostran och därigenom bliva värdig den samhällsställning jag erbjuder henne vilken ädel man den brackander ' sade spöqvist beundrande men korporalen och synnerhet mor kerstin som på senare tider fått helt andra tankar i ämnet tycktes alldeles icke benägna nappa på kroken kerstin med stor häftighet svens och förmenade att gossen alldeles icke var en så förtappad varelse som patronen kallat honom fast hon icke kunde försvara hans beteende mot sin husbonde sven måste blivit mycket retad ansåg kerstin annars skulle han aldrig burit sig åt på det sättet men i alla fall bad hon patronen förlåta och hysa bättre tankar om honom ty det förtjänade han dag ryktet slag gamla färger giva lång någon parti att tog

korporalen sade detsamma som kerstin men på ett lugnare förståndigare och därtill bestämdare sätt patronen kunde till sin outsägliga förbittring väl förstå att han oaktat allt sitt krångel icke kommit ett steg närmare målet han gav spöqvist en blick av hemligt förstånd varvid denne steg upp och talade som följer bror brackander jag förstår icke huru du med lugnt sinne kan fördraga en dylik otacksamhet och uppstudsighet du har med ett ädelmod utan like behandlat dessa ovärdiga människor som öppet våga håna och trotsa dig du har erbjudit dig att skona missgärningsmannen som bar hand på sin husbonde och därmed gjorde sig skyldig till fängelse och spöstraff nej min vän måttet är rågat om du är stenhård mot dödliga förolämpningar är jag det icke jag kan icke uthärda att höra sådant längre du måste taga itu med hårdhandskarne måste efterspana och häkta kanaljen måste draga honom för rätta icke allenast med anledning av övervåldet mot utan även emedan han efter all sannolikhet begått den där stölden i storsmedjan isamma ögonblick korporal brant hörde sven beskyllas för tjuveri rynkades hans yviga ögonbryn på ett ganska hotande sätt hans sinne uppbrusade såsom det från hans aldrig gjort ty hans övertygelse om fostersonens redlighet var lika starkt rotad som hans tro på bibeln och att angripa svens heder var att angripa hans egen han fattade den stortalige länsmannen hastigt i armen och sköt honom tämligen omilt ut genom dörren som genast tillstängdes mitt för den snopne kronobetjäntens näsa då patronen såg detta ansåg även han tiden vara inne att slå till reträtt i synnerhet då kerstin med tårar och skarpa ord började ge luft åt sin harm över den skamlösa beskyllningen han mumlade något om att korporalen skulle skylla sig själv för följderna av sitt handlingssätt och gick strax därpå rullade giggen bort längre fram på aftonen kom johanna till föräldrarnes stuga så snart nämligen patronen väl åter befann sig hemma hade han kallat flickan till sig betalat henne resten av årslönen och befallt henne att genast lämna trevnadslösa johanna emottog sitt avsked med större glädje än ledsnad och sedan brevets innehåll blivit henne bekant tackade hon hjärtligen gud för det att hon nu utan att vara hindrad av sin tjänst kunde skynda dit hjärtat kallade henne det vill säga till svens sjukläger hon meddelade föräldrarne sitt beslut att ännu samma kväll begiva sig på väg korporalen ville att hon skulle invänta morgondagen så att några de nödvändigaste anstalter kunde träffas i och för resan men kerstin talade mot varje uppskov vem vet om icke gossen möjligen dör innan hon hinner fram sade gumman med tårar i ögonen tänk bara om han lämnade denna världen med den tro att jag velat driva honom från hus och hem och att johanna icke varit honom trogen det kom aldrig till någon förklaring lan johanna och sven ja de hava icke ens sett varandra alltsedan patronen fick det olyckliga infallet att fria till flickan det är just den saken som gått johanna mest till hjärtat det vet jag väl och det är gud nåde mig min skuld nej kära flicka gå du genast och de pengar med dig som du har kvar av lönen de kunna nu väl behövas stackars johanna hon har lidit lika mycket som jag gå du barn och måtte du komma tillbaka med ett sådant budskap som är i stånd att lugna både ditt hjärta och mitt samvete anstalterna voro snart träffade med ett litet knyte på armen lämnade johanna stugan hon denna kväll en ungefär dig ungdom mell tag gick

halv mil och vilade över natten i byn fågelvik hos en bonde som var besläktad med kerstin tidigt följande morgon fortsatte hon sin väg hon vandrade ensam genom ensliga okända trakter men tanken på sven gav henne mod och bevingade hennes steg stundom hände att någon beskedlig vägfarande lät henne sitta upp i sitt åkdon och sålunda förkortade hennes vandring stundom mötte hon i de djupa tysta skogarne kringstrykande vagabonder och rusiga lösdrivare som ej skulle tvekat att plundra henne om de vetat att hon haft en liten penningsumma med sig stundom åter var hon utsatt för råa herremäns plumpa skämt och ogrannlaga frågor men hon dövade varje fruktan och gick lätt hjärta genom alla vedervärdigheter livad av tanken på det mål mot vilket hon vandrade så hände det att några dagar efter brevets avgång en ung kvinna inträdde till den gamla karin hon sade sitt namn och karin igenkände det ty hon hade ofta hört sin sjuke gäst under yrseln nämna detta namn med den ömhet och outtröttlighet varav endast en älskande kvinna är mäktig vakade nu johanna över sven och vårdade honom såsom en moder sitt sjuka barn och karin fick nu för första gången på länge själv njuta någon nattro en dag yrade sven mycket orediga bilder av de händelser han nyligen upplevat föresvävade honom johanna hörde åter sitt namn från hans bleka läppar det låg kärlek och även klagan i den sjukes osammanhängande ord då föllo på hans panna tvenne tårar tvenne sorgens daggpärlor från flickans ögon och de tycktes hava en förunderlig verkan på den sjuke en verkan sådan som det friska aftonregnets på den i solhettan smäktande blomman ett klarnande medvetande återspeglade sig i hans blick den uppslogs sakta och häftades på johanna och utan att veta om åsynen av de kära dragen var villa eller verklighet sträckte ynglingen sina matta armar mot sin barndoms älskade sin första och enda kärlek snyftande tryckte johanna hans bleka ansikte till sitt bröst den karin stod bakom och betraktade de unga med tårade ögon johannas närvaro bidrog mer än allt annat att påskynda svens återställande ynglingen hade knappt någonsin känt sig så lycklig som nu på sjukbädden vi återkomma nu till djäknarne johanna utbytte med dem ett tecken som betydde att hon väl igenkände dem och ett annat att de borde iakttaga tystnad emedan sven sov men då han snart därefter vaknade och varseblev de nykomna gästerna smålog han glatt och räckte dem till hälsning sin avmagrade hand efter en stunds samtal lämnade de båda kvinnorna rummet sven frågade då de bägge djäknarne om de på återvägen ämnade besöka nejden kring trevnadslösa vartill djäknarne svarade att de just överenskommit att i förbigående hälsa på hos korporal brant vad det var roligt ' sade sven i skolen då hälsa far och mor och ingrid från mig och omtala att det är ingen fara med mig och att jag lugnt avvaktar kommande dagar ni göran skall säga far och mor att jag ej värvning förrän jag fått veta att man i stockholm har utsikt till arbetsförtjänst såsom smed och att jag ämnar mycket ordentligt skicka mina hopsparade månadspenningar till dem så att de ej bli utan hjälp fast jag är långt borta ni skall också säga dem att jag väl vet huru de frestelser som i en stor stad och bland lättsinniga kamrater lura på en människas väg men att jag med guds hjälp icke skall låta fånga mig skall taga vara på mitt lynne och hämta styrka av guds ord och i minnet av mina kära anhöriga träffar ni patronen och länsmannen eller någon annan som talar illa om mig så tro dem icke ty jag vill behålla den tanke ni har om mig jag har intet ont och intet ohederligt gjort för övrigt har jag mitt hjärta längesedan förlåtit dem som brutit mot mig och känner gudi lov icke det ringaste agg eller bitterhet inom mig göran i bröstfickan på min med gamla tog god många äro jag goda

tröja några sedlar som jag dels fått av värvaren dels erhållit som köpesumma för ett skjutgevär räkna av hälften och lämna de pengarne till min den andra hälften skall den karin ha göran gjorde såsom sven begärde och lovade framföra hälsningen och berätta allt sven sagt längre fram på aftonen sedan djäknarne talat med karin och johanna och av dem tagit ett hjärtligt farväl lämnade de den lilla kojan för att söka ett lämpligare nattkvarter regnet hade upphört och solen gick ned omgiven av purpurröda och guldglänsande skyar det doftade friskt ur skogen de blåögda förgätmigej som växte i landsvägsdiket de ijuvt rodnande linneomna och de blågula styvmorsblommorna nickade åt vandrarne med kalkar tyngda av regnets svalkande men det mörknade mer och mer och lille adolf kände sig trött och sömnig efter dagens mödor fast nejden genom vilken de vandrade just icke var glest bebodd lågo dock få människoboningar vid själva landsvägen och när djäknarne slutligen funno en sådan och klappade på dess dörr öppnades denna blott för att utsläppa en arg och morrande gårdvar som de först förmedels några käpprapp lyckades att hålla på vederbörligt avstånd från sina ben från denna ogästvänliga hydda avlägsnade de sig nu men funno strax grannskapet en hölada i vilken de inkröpo genom en öppen glugg här utsträckte de sig i det välluktande höet och voro inom några ögonblick förflyttade till de glada drömmamnes brokiga värld de stego följande morgon upp med solen och fortsatte sin väg under allvarsamma samtal såväl av den lilla erfarenhet jag under våra vandringar inhämtat som av min egen medfödda böjelse tycker jag mig finna och känna sade göran bland annat att de människor äro lyckligast som tillbringa ett verksamt och på samma gång intelligent liv i naturens sköte lyckan är visserligen icke beroende av yttre förhållanden utan alstras ur vårt eget hjärta men detta slår sundare och kraftigare då det klappar mot modern naturens friska barm jag förstår ej de människor som frivilligt nedgräva sig som mullvadar i de stora städernas mörka stinkande gränder och dö där utan de kanske någonsin sett en blå himmel en sorlande skogsbäck en skön soluppgång utan att någonsin hava andats en ren upplivande luft utan att hava hört den ijuvaste av all musik naturens evigt omväxlande stora pastoralsymfoni och vad hava dessa mullvadar vunnit i utbyte mot de offer de gjort av allt detta de hava måhända med obeskrivliga bekymmer samlat en rikedom som de vid gravens måste lämna och av vilken de aldrig kunnat njuta mer än naturmänniskan njuter genom tillfredsställandet av sina små behov och den som i enlighet med högre plikter lever icke blott för sig själv utan i sin iilla mån söker verka som medlem av mänsklighetens stora familj för mänsklighetens stora mål han har sannerligen tillräckligt fält för sin verksamhet varhelst han lever på landet eller i staden i hyddan eller palatset emellertid är det väl att människorna ledas av olika böjelser de stora städerna äro lika nödvändiga som de spridda hyddorna djäknarne gjorde just icke dagsmarscher och uppehöllos ofta på vägen av än en än en annan orsak först på femte dagen hunno de därför till trevnadslösas ägor de vandrade förbi masugnen i vilken de först gjort sven masmästares bekantskap och den lilla skogsbäcken där de i hans sällskap badat samt återsågo sedan de hunnit genom skogen den vackra dalen där korporalens hydda var belägen det var samma dal samma insjö samma höjder men ändock gjorde det välbekanta natursceneriet på djäknarne ett annat intryck nu än förra gången de små åkerfältens böljande gröda var avmejad ängarnes och lövträdens grönska mindre vårens blommor ersatta av andra som förkunnade höstens annalkande det låg en prägel av stilla drömmande melankoli över nejden men solen göt nu som då sitt gyllne sken över klippor fält och sjö likasom minnet av förflutna lyckliga dagar sprider ett vemodigt återsken över ett framskridet ödsligt och förhärjat liv ligga far goda vad pärlor att rand långa saftig

se där är stugan sade adolf då den lilla rödmålade boningen framskymtade mellan de kringstående aplarne men om jag ser rätt är det en stor folksamling utanför henne vad månde stå på göran förde handen över ögonen och sade du har rätt adolf vad kan detta betyda låtom oss skynda på djäknarne erforo snart vad som var på färde de hade kommit just i lagom tid för att övervara sista scenen av ett bland dessa sorgespel som visserligen ännu ej med vederbörligt konstnamn blivit inregistrerade i estetiken men i det borgerliga livet äro kända under namn av utmätningsauktioner göran och adolf inträngde i folkhopen och sågo framför sig trenne män som att döma av deras dräkt tillhörde den så kallade herreklassen och tycktes utgöra de förnämsta skådespelarne i tragedien den ene av dessa män erinrade sig djäknarne hava sett en afton då de vilade på en kulle ett stycke från trevnadslösas herregård just samma afton på vilken våra läsare först gjorde bekantskap med göran och adolf det var en liten undersätsig bredaxlad karl med ett ansikte som högsta fullkomlighet uttryckte trenne besläktade egenskaper dumhet inbilskhet och råhet mannen var med ett ord den store järnpatronen nikolaus brackander men den egentlige huvudaktören var en man med äkta kontrabandsfysionomi han stod där omgiven av möbler köks fiske och åkerbruksredskap klädespersedlar 0 s v höll ena handen en moraklocka och i den andra auktionsklubban den han svängde i luften under det han utbjöd uret och späckade sitt tal med kvickheter som väckte den närvarande hopens munterhet och i synnerhet tycktes anslå patron brackander denne herre utbrast nämligen gång efter annan så hjärtligt gapskratt att hela hans lilla lekamen skakade och tårar framsipprade i hans små glåmiga ögon den tredje var en långbent mager och mörklagd herre som satt vid ett bord och skrev det var spöqvists biträde länsmansskrivaren risqvist han förde auktionsprotokollet och det med så djupsinnigt utseende som om han varit sysselsatt med att skriva kommentarier till newtons principia risqvist var en bland de få som ej tycktes vara av spöqvists kvickheter saken var också den att han ordagrant hört dem minst hundra gånger förut han kunde nu ej ens förmå sig att ex officio skratta åt dem djäknarne igenkände de torftiga möblerna den rödmålade pinnsoffan det med blommor utsirade skåpet de sågo ~karl xis syn på rikssalen > i händerna på en bondpojke vars far inköpt denna mystiska och märkvärdiga tavla för att tillfredsställa sonens smak för granna och bjärta färger där livligt road

de sågo vidare en gammal käring draga bort med en stor bibel under armen det var korporalens familjebibel den han ärvt av sin far och på vars hela familjens släkttavla dess födelse och dödsdagar var antecknad det var den bok ur vilken den gamle mannen hämtat näring åt sin tro på gud och människosläktets frälsare hämtat ijus i livets mörka stunder och styrka då han kände sig digna under ödets slag en torpare bortledde såsom lättfånget byte korporalens enda ko ingrids älskling den hon så omsorgsfullt skött och fodrat en gammal bonde och hans hustru stodo i djäknarnes grannskap inbegripna i ett livligt samtal rörande korporal brants helgdagsrock den bonden inropat och den gumman menade skulle passa sedan den röda kragen och de blanka uniformsknapparne blivit borttagna nu slog auktionsklubban mot bordet och moraklockan som så länge mätt den stilla förflytande tiden i den lilla boningen anammades nu även av rovgiriga händer och bortfördes i triumf vi vilja ej spilla några ord på att berätta orsaken till det bedrövliga uppträde till vilket de båda djäknarne med tunga hjärtan här blevo vittnen det är klart att patron brackander har ett finger eller rättare hela handen med i icke heller vilja vi uppehålla oss vid de medel genom vilka patronen lyckades att på detta sätt få sin hämnd utkrävd inspirerad av sin vän spöqvist som hade ett horn i sidan till korporal brant alltsedan denne en gång vågade kasta honom på dörren hade patron en lätt nog fått saken i gång efter sin önskan vi nämne blott att auktionen blivit beramad sedan korporalen ej vmed svart på vitt > kunde bevisa sig hava betalt det förflutna årets arrendesumma så fick han sota för sin enfaldiga och bamnsliga på människors heder varje praktisk man måste ju finna att den gamle knekten genom en oförlåtlig oförsiktighet förtjänt sitt öde görans och adolfs blickar överforo folkhopen och de andades friare då de ej funno korporalen hans hustru eller ingrid bland de närvarande en känsla av dystert allvar hade gripit deras hjärtan huru förändrat var icke allt sedan de båda djäknarne förra gången voro här vilken kort tid låg dock icke mellan då och nu en om all mänsklig lyckas ovaraktighet om det falska livets lugn och hoppet på framtiden om det ondas makt bland människorna och de hårda prövningar som vänta envar framförallt den redlige under vandringen genom livets dal hade fattat dessa ynglingar för vilka hitintills världen legat som en blomsterprydd solbeglänst tävlingsbana där endast lagrar och fröjder skulle vänta var och en som med glatt mod och kraftig hand ville erövra dem göran och adolf hade genast gissat hela sakens sammanhang med blickar av outsägligt förakt betraktade de unga djäknarne de båda herrar vilka de på beskrivning igenkände för att vara brukspatron brackander och länsman spöqvist och det var icke blott förakt det var harm och ungdomligt uppflammande vrede som ijungade i dessa blickar den lille adolf kände ett begär att slå in ett par av de tänder som lyste i länsmannens vidöppna försmädligt grinande mun hade han varit jätten finn eller åtminstone den för sina vidunderliga kroppskrafter bekante smålandsdrängen > puttetorpahere > skulle han helt visst jagat patronen länsmannen skrivaren och hela den auktionsbesökande menigheten i alla kompassens väderstreck men nu kände gossen alltför väl sin vanmakt och hans vrede upplöstes i smärta och vemod pärm bra spelet tro aning häftigt

göran sade han till denne följ mig härifrån låtom oss först endast kasta en avskedsblick in i hyddan där de människorna bodde tankfull och tigande följde göran sin vän till stugan men de stannade på dess tröskel och drogo sig åter hastigt tillbaka ty vid en blick in i det tomma rummet hade de varseblivit den gamle krigaren stående orörlig med pannan tryckt mot fönsterposten och händerna sammanknäppta över bröstet de hörde honom sucka de sågo tårar över hans fårade kinder neddroppa i de gråvita mustascherna och adolf vars känsliga barnasjäl genonskakades vid denna syn tryckte sitt ansikte mot görans skuldra och gav fritt åt sina tårar älskade vän viskade göran och sin arm omkring den lille kamratens hals när adolf åter sansat sig och göran hjälpt honom att spåren efter sina tårar blandade sig djäknarne åter i folkvimlet de sågo länsman spöqvist upplyfta och visa för hopen korporal brants gamla musköt densamma med vilken han kämpat i slaget vid helsinge och den han jämte sin bibel tapperhetsmedalj och sitt vackra avskedsbetyg ur krigstjänsten hade haft kärast och dyrbarast av all sin egendom går gott folk skrek länsmannen hi hi hi går vem bjuder på den muskedundern vem vill ge sex skilling för honom bjudet det är en märkvärdig muskedunder folk sju skilling han har varit överallt där ryssarne piskat oss hi hi hi åtta skilling jeppe andersson bjuder åtta skilling nej nio skilling go ' vänner nio skilling för muskedundern som var med vid ratan där svensken sprang så tappert _ ni ijuger ni eländige länsman hördes plötsligt en fin av harm darrande röst det var adolf sparrfält han hade ryckt sig lös från görans arm och stod nu ett föremål för hela den förbluffade folkhopens nyfikna blickar framför spöqvist med vredeblixtrande ögon och knutna händer han hade då han skilde sig från görans sida tappat sin mössa de mörka lockarne fladdrade trotsigt kring hans panna kinderna voro överdragna med harmens rodnad och de fina läpparne darrade krampaktigt ni ijuger fortfor gossen svensken sprang icke vid ratan ni ärekränkande skurk och vad särskilt beträffar det där geväret så är ni icke värdig att vidröra det med edra smutsiga händer det har förts av en svensk man som kämpat och blött för sitt fosterland länsmannen stod ett ögonblick såsom förstenad patron brackander likaledes den melankolisktflegmatiske risqvist såg upp från auktionsprotokollet och betraktade adolf med oförställd förvåning men spöqvist upphov sin röst och utbrast vad är du för en liten skällande pojkvalp varifrån kommer du vem är som med ovett vågar överfalla en kronans tjänsteman hans ämbetes utövning goda jopp slog utplåna borup borup gamla gott med god du

ja vad är du för en pyssling skrek brackander övermage inföll spöqvist landstrykare brackander fjärdingsman sade spöqvist till en närheten stående karl hav ögonen på den där tjuvpojken och låt honom icke komma undan efter auktionens slut skall jag själv tala vid honom behövs icke sade göran som nu framträdde ansvarar för gossen han är min kamrat vi äro djäknar från växjo tyst göran ropade adolf behöver du avlägga räkenskap för min person inför det där gemena patrasket patrask utbrast nordstjärnekandidaten brackander förbittrad skäms du icke du lille slyngel vågar du kalla oss patrask jag skall lära dig och patronen lyfte sitt med guldknapp försedda bamburör för att ge den oförskände > övermagen > ett duktigt rapp då göran plötsligt trädde emellan och med sin botanikspade avvärjde slaget akta er min man sade göran till patronen vågar ni våldföra er på detta barn så kan ni vara fullkomligt övertygad att jag ger er sju för tu patronen såg förvånad på ynglingen som var så oerhört djärv att kalla honom för man > och lova honom > sju för tuz en sådan oförskämdhet hade brackander aldrig under hela sitt liv erfarit förrän nu det var ett himmelsskriande majestätsbrott häpenhet och förundran lästes också på alla de kringståendes dumma gapande ansikten men sedan patronen närmare betraktat göran och funnit honom vara en högväxt kraftig ung man med ett ganska allvarligt och bestämt utseende ansåg han lämpligast att avstå från direkta anfallsoperationer han intog en så imponerande ställning som möjligt det vill säga han skrevade ut med benen och förde guldknappen till näsan och sade i avmätt högtidlig ton återtog jag gode > god

vet ni unge man med vem ni talar nå än sedan mitt namn är brackander patronen väntade att detta namn skulle verka som ett åskslag på motståndaren men göran förblev lugn som en filbunke och adolf vars lättrörliga sinne nu plötsligt slog om på den muntra inföll brackander ha sådant konstigt namn det namnet har ni icke fått genom en slump det ligger en djupare betydelse häruti såväl ert namn som er person påminner mig om någonting som kallas bracka göran kom adolf med en bedjande blick att tystna brackander bleknade av ilska då han emellertid ihågkommande görans löfte om > sju för tu icke vågade uttömma denna på adolf vände han sig till länsmannen och sade bror spöqvist kan du fördraga att dessa bägge okända personer störa auktionsfreden och ostraffat förolämpa oss är en förmögen och aktad medborgare på sina egna ägor icke fredad för skymf och hotelser uppmanar dig i lagens och samhällsordningens intresse gott bror brackander avbröt honom spöqvist jag skall ej lämna saken onäpst heter herrn spöqvist inföll adolf näsvist ja du lille landstrykare jag är länsman spöqvist dig till straff och androm till varnagel såsom du snart skall finna spöqvist sådant gement otäckt namn fortfor adolf men alla fall passar det er rätt och ni bör vara nöjd med det lösdrivare röt spöqvist vem är du vad heter du varifrån kommer du gör reda för dig eller skall jag häkta bogen ha jag bra

dig och transportera dig på fångskjuts till växjö allt det där angår er icke svarade adolf har du pass karl fortfor spöqvist vändande sig till göran pass inföll brackander har du icke pass skall du och din kamrat den lösgläfste pojken sova i tingshäktet i natt jag har ju sagt er mina herrar att vi äro djäknar sade göran djäknar från växjö ute på en botanisk fotresa herrarne måtte väl tro mig på mitt ord han faller till bönboken utbrast brackander gnuggande händerna de ha icke pass det är tydligt det är rätt ledsamt sade spöqvist men eftersom i ej kunnen dokumentera er och i synens vara kringdrivande för samhället vådliga personer så finner jag mig föranlåten att taga vara på er hör hit fjärdingsmän risqvist hör hit de här gökarne skola under säker bevakning nu genast föras till tingshäktet hav barmhärtighet med mitt unga blod stormäktigste herr länsman bad adolf i gäckande ton nej du huggormars avföda nu är du i gluggen sade spöqvist isamma ögonblick herr risqvist och fjärdingsmännen framträdde för att verkställa förmannens befallning göran lugnt ur fickan papper och utvecklade dem under länsmannens och patronens näsor dessa sågo med stor snopenhet tvenne i laga form utfärdade och med vederbörligt sigill försedda pass det ena för studeranden göran sigurdsson och det andra för studeranden friherre adolf sparrfält aj för fan mumlade länsmannen för sig själv pojkvalpen heter sparrfält troligen sonen till baron sparrfält på lindnäs således nära besläktad med min höge förman landshövdingen här kunde jag kommit illa i klistret och länsmannens guttaperkaansikte rynkade sig hastigt till det sliskigaste smil han bugade sig djupt för de båda djäknarne hostade en stund och sade därefter ja drog några

jag hoppas att herrarne ursäkta detta beklagliga missförstånd min tjänst är nämligen av den sorgliga beskaffenhet att jag missförståndet avbröt honom adolf är åtminstone icke å min sida jag tror mig hava uppfattat er karaktär alltför väl herr spöqvist och tager icke ett ord tillbaka av vad jag om er yttrat ack herr baron sade spöqvist i det han lade handen på sitt bröst ni är ännu så ung och oerfaren annars skulle ni nog inse att under min hårda och sträva yta klappar ett hjärta ett hjärta som blöder vid likars nöd men skall jag göra min tjänst är nu en gång för alla av den sorgliga natur att_ sådan ömklig krypande stackare du är spöqvist avbröt honom patronen harmset skall du stå och förödmjuka dig inför dessa pojkar som ännu ej blivit torra bakom öronen och som med de skymfligaste okvädinsord angripit din heder spöqvist från denna stund föraktar jag dig jag uppsäger brorskapet jag vill aldrig mer se dig inom min dörr sluta nu auktionen och gör din skyldighet härmed vände patronen ryggen åt sin skötevän och gick med steg upp och ned bland folkhopen göran inropade musköten och spöqvist överlämnade den till honom med en ödmjuk bugning auktionen var nu slut och större delen av menigheten drog sina färde endast herrarne fjärdingsmännen och några äldre bönder kvarstannade på stället spöqvist skyndade till patronen för att försona sig med honom huruvida detta lyckades veta vi ej men patronen sågs strax därefter med högtidliga steg inträda i stugan beledsagad av länsmannen och de övriga djäknarne följde bakom tåget och stannade i förstugan dörren mellan denna och rummet var öppen gamle krutgubbe sade patronen och lade sin hand på korporal brants skuldra nu är auktionen slut kommer för att fråga dig var du ämnar sova i natt brant vände sig om rätade sig stolt och svarade jag skall natt måhända sova lugnare än ni herr patron kan väl vara sade patronen med ett hånskratt men här inne sker det icke du har ju icke en att ligga uti icke en klädespalta breda under dig och för övrigt är huset mitt jag ämnar tillbomma dörren_ du måste genast härifrån var har du din käring och dina döttrar vad feg gamle långa nu jag säng att

jag har velat bespara dem åsynen av den olycka varmed ni hemsökt oss de äro hos min granne ola persson sade den gamle med darrande röst hos ola persson hos den fattige uslingen fortfor patronen skall säga ola persson att om han en timme längre hyser dem under sitt tak så vräker jag honom från gård och hör på knekt vi ha visserligen ännu sommar och så länge sommaren räcker ha tiggarne likasom hararne hus i var buske men sommaren är snart förbi och jag varkunnar mig över dig stackare måste skaffa dig tak över huvudet länsman spöqvist till vilken samhällsklass hör numera denna människa vad menar du bror frågade spöqvist är han allmän eller enskild tjänst nej idkar han fria konster jordbruk eller annat näringsfång nej han har intet jordbruk att idka han har icke ens en not varmed han kan draga en fisk ur sjön har han bevisligen av egna tillgångar eller genom andras vårdnad sin bärgning nej han har visserligen en pension för att han varit i fält och förlorat sitt ben men den pensionen belöper sig summa summarum till 8 riksdaler han har en fosterson men den har begått brott rymt och tagit värvning han har också två döttrar men vad kunna de bidraga till hans försörjning en piglön här i orten utgör omkring 14 rdr rgs årligen själv är han gammal kraftlös och vanför således kan han varken genom eget arbete eller anförvanters vård erhålla sin bärgning han har icke tak över huvudet icke en torva som han kan kalla sin till vilken sarnhällsklass hör han således spöqvist nu förstår jag dig bror sade länsmannen han är numera en så kallad försvarslös person och såsom sådan berövad sina medborgerliga rättigheter inföll patronen han får icke lämna socknen utan särskilt tillstånd jag såsom vederbörligen vald tillsyningsman har husbonderättighet över honom och kan sätta honom till vilket arbete jag behagar men som han ej duger till arbete förordnar jag härmedels att han direkte härifrån transporteras till fattigstugan kongl majts förordning är i detta fall klar och tydlig fast vi ej äro välsignade med det ryska statsskicket ha vi ändå gudi lov lagar här i sverige som göra skillnad till personen och lägga ett behövligt ok på fjärdingsmän fören karlen till fattigstugan jag ansvarar inför sockennämnden och om så behövs inför domstol för mitt åtgörande och tacka du vår herre gamle knekt för den mildhet och människokärlek som bevisas dig ity att fattigförsörjningen tager vård om dina orkeslösa dagar gott folk fortfor patronen socknen belastas nu visserligen med en ny börda men efter all anledning har väl den gamle krutgubben icke tid igen att leva vi torde snart bli honom kvitt o gud suckade korporal brant och sänkte sitt huvud mot bröstet blev då detta slutet på min bana detta frukten av ett liv tillbragt med bön och arbete herre giv mig styrka att utan knot bära min lott och ske din vilja ' mina vänner tillade han högt det är hårt att en man som alltid beflitat sig i sitt anletes svett att jag grund gamle jag packet gamla lång grå långt

förtjäna sitt bröd slutligen skall falla sina sockenbor till last men såsom patronen nämnde mina återstående dagar lära väl vara lätt räknade det må vara en tröst både för er och mig följer er men först vill jag tala några ord med mina anhöriga nu steg göran fram räckte korporal brant handen och sade tack för sist korporal ack är det ni herr göran sade gubben ni har kommit i en ledsam stund jag hoppas att jag kommit just rättan tid svarade djäknen vars ansikte strålade i glansen av ett ädelt och manligt beslut har tvenne ärenden till er det ena är att frambära en glad och kär hälsning från sven och johanna har träffat och talat med dem ett glädjesken överfor gubbens anlete sven är nästan frisk fortfor göran johanna har också vårdat honom med den innerligaste omsorg _ vid dessa ord erfor patron brackander en känsla som om hans hjärta blivit halstrat över en av hans masugnar ehuru patronens passion för johanna på senare tider förvandlats till ett lika häftigt hat var detta hat likväl förenat med en svartsjuka som vid minsta anledning uppflammade i vild låga när därtill kommer att patronen icke förmådde tillräckligt förgylla sina gärningar inför sitt eget samvete utan mer och mer blottades inför detta till en hjärtlös skurk så måste envar medgiva att den rike mannen i själva triumfen av sin lyckade hämnd var en ganska eländig och olycklig varelse jag har mycket att säga er angående sven fortfor göran men vill spara det till ett mera passande tillfälle men nu gäller det att framföra mitt andra ärende som på sätt och vis är en bön till er korporal jag är nu sedan fjorton dagar myndig äger ett vackert och gott hemman bergs socken och har efter moget övervägande beslutat överge studierna och bliva vad min salig far var bonde men jag är okunnig om allt vad till en gårds skötande hörer och äger icke heller någon släkting eller anhörig av vilken jag kan påräkna duglig hjälp och biträde i sådana affärer min bön är därför att ni korporal brant flyttar hem till mig såsom biträde och rådgivare är fader och moderlös och har icke heller syskon om därför mor kerstin vill förestå mitt hus johanna sköta min ladugård och ingrid hjälpa till i andra förrättningar så vore det mig välkommet vad svarar ni på detta förslag korporal brant alla de närvarande hade med överraskning hört görans ord det fanns ingen som ej erinrade sig det ordspråket att när nöden är störst är hjälpen närmast och tänkte på guds vakande försyn ingen säga vi utom patron nikolaus brackander som nu plötsligt såg sin hämnd förfelad och sina onda anslag vända till det bästa för dem vilka han med allt det hat varav hans själ var mäktig svurit att förfölja jag jag jag jag gamla goda

korporalen fäste på göran en blick vältaligare än ord den uttryckte huru rört hans a hjärta var av glädje ömhet tacksamhet och beundran göran kände sig härvid på en gång stolt och blyg fällde sina ögon till golvet och kunde med möda avhålla sig från att trycka gubben i sina armar men sade korporalen hastigt har ni väl betänkt er göran bör ni upphöra med edra studier ni som redan hunnit så i dem och har så goda anlag att bli mitt beslut är icke överilat korporal brant svarade göran har länge överlagt med mig själv om saken och är övertygad att jag handlar ganska klokt ni skall en annan gång höra mina skäl och gilla dem nu vill jag följa er till mor kerstin och ingrid för att tala med dem du adolf gör mig ju sällskap så slutade utmätningsauktionen patron brackander hade lidit ett fullständigt nederlag han förbannade i tysthet hela världen sig själv inbegripen vräkte sig upp i giggen och återvände hem vid det uslaste humör följande morgon finna vi de båda djäknarne sittande vid varandras sida på klippan invid båtviken de hava länge samtalat adolf synes ovanligt dyster och nedslagen göran håller hans hand och säger det var icke en uppsvallande känsla hastigt väckt medlidande som föranledde mitt beslut nej adolf jag har längesedan fattat detsamma det sorgliga uppträde vi i går bevittnade förmådde mig blott att icke uppskjuta med beslutets verkställande min åsikt är att människan för sin egen del och i materiellt hänseende ej kan eftersträva större lycka än en självständig och oberoende ställning genom redliga och arbetsamma fäders flit har jag blivit arvinge till en sådan lott och vill ej förspilla den under jagande mot ett framtidsmål som måhända blott är en tom hägring hellre än att förslösa mina ringa ägodelar på långa studier för att slutligen inträda på en brödlös bekymmerfull och beroende tjänstemannabana hellre odlar jag förnöjsamt mina fäders torva och lever såsom en man för mig under samma låga tak som de men din håg för vetande göran ditt begär efter kunskaper de bästa kunskaper de oundgängligaste för vår odödliga andes rening och förädling inhämtas i livets skola min vän och för övrigt äro kunskaper och vetande icke ett uteslutande monopol för våra högskolor envar har i våra dagar tillfälle att utveckla sig på egen hand och jag känner ingenting som hindrar en kunskapstörstande bonde att bliva teolog filosof eller naturforskare gaml långt präst jag ett god