text
stringlengths 3
37k
|
---|
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om den finansiella krisen i Ryssland. Först ger jag ordet till herr Kinnock, kommissionen. |
Neil, kommissionen. (EN) Herr talman! Med er tillåtelse skulle jag å kommissionens vägnar vilja göra ett uttalande om effekterna av den finansiella krisen i Ryssland och om frågor som hör samman med korruption och penningtvätt. Som kammaren känner till har den allmänna ekonomiska situationen i Ryssland stabiliserats något, efter rubelns dramatiska fall i augusti förra året. Sedan årets början har det faktiskt kommit vissa uppmuntrande nyheter, som en återhämtning i industriproduktionen, huvudsakligen som ett resultat av importsubstitution, en relativt god kontroll över inflationen och en förbättrad bytesbalans, huvudsakligen som en följd av en kraftig prisuppgång för Rysslands oljeexport. Dessutom nåddes i slutet av juli en överenskommelse med IMF och andra finansiella institutioner om att återuppta det direkta lånestödet, och kort därefter nåddes en överenskommelse i Parisklubben om att lägga om räntebetalningarna och amorteringarna på Rysslands statsskuld. Samtal har även kommit i gång i Londonklubben för den privata sektorns fordringsägare. Den ryska ekonomin har alltså fått en andhämtningspaus inför valet till duman i december och presidentvalet nästa sommar. Emellertid är ingenting av detta i sig själv tillräckligt för att återuppliva en ekonomi som fortsätter att vara mycket ömtålig, med en ökande arbetslöshet och en allt svårare fattigdom. Det krävs därför mycket större ansträngningar från de ansvariga myndigheterna för att få till stånd en ihållande återhämtning på medellång sikt. Dumans antagande av regeringens budgetförslag för år 2000 kommer att bli ett betydelsefullt prov. Utöver svåra strukturella problem, som en låg investeringsnivå, har statsskulden, särskilt utlandsskulden, växt snabbt, och det är i dagsläget inte klart hur myndigheterna ämnar lägga upp avbetalningarna på denna börda. Angående problemen med kapitalflykt och penningtvätt, skulle jag vilja säga följande. Kommissionen är medveten om de nuvarande spekulationerna i medierna och om den växande oron för missbruket av det internationella stöd som har lämnats till Ryssland. Vi måste avvakta resultatet av de pågående undersökningarna i Europa och Förenta staterna, och kommissionen kommer naturligtvis att följa utvecklingen noga. Fram till dess ligger ett beslut om att svara på spekulationerna och påståendena först och främst hos IMF, Världsbanken och G7-länderna, eftersom de utan tvekan är de största givarna av direkt ekonomiskt stöd. Alla bör naturligtvis ha i åtanke att det är de ryska myndigheterna som är ansvariga för att återbetala kapitalbeloppet och räntan för stödet. Dessutom kommer det senaste IMF-stödet att ätas upp av Rysslands räntebetalningar och amorteringar till IMF. Det kommer därför att röra sig om en bokföringstransaktion utan någon egentlig överföring av pengar. Gemenskapens stöd tillhandahålls däremot, vilket kammaren känner till, huvudsakligen genom Tacis-programmet, som hanteras centralt från Bryssel. De aktuella medlen används först och främst till att betala EU-firmor för att ge teknisk sakkunskap och rådgivning till Ryssland. Bara en mycket liten del av medlen går därför till Ryssland. Det är faktiskt så litet som 4 miljoner euro av den totala summan på 140 miljoner euro. Dessa 4 miljoner euro hanteras direkt av vår representation i Moskva. Förutom detta är gemenskapens livsmedelsprogram för Ryssland, som startade tidigare i år, underställt en mycket ingående övervakning, som bland annat inbegriper kontroll av hur de medel som genereras av försäljningen av hithörande livsmedelsprodukter på lokala marknader används. Därutöver erhåller Ryssland för närvarande inga lån från gemenskapen, och Europeiska investeringsbankens mandat att låna ut pengar till länder utanför Europeiska unionen omfattar inte Ryssland. Dock, de frågor som fordrar mest uppmärksamhet är inte begränsade till det påstådda missbruket av internationella medel. De omfattar även, i kommissionens ögon, Rysslands stora kapitalutflöde, som utan tvekan har bidragit till den låga inhemska investeringsnivån och därigenom hämmat den ekonomiska tillväxten. Kommissionen har alltid tydligt klargjort för Ryssland att det är nödvändigt med en fördelaktigare investeringsmiljö och ett bättre skydd av investerarnas rättigheter i Ryssland, om landet på ett snabbt och genomgripande sätt vill vända kapitalflykten. Kommissionen har sedan en tid tillbaka känt till länken mellan kapitalflykt och korruption och kriminalitet i Ryssland, och vi inser också det allt större hot som dessa företeelser utgör mot landets övergång till ett demokratiskt system och en marknadsekonomi som styrs av rättsstatsprincipen. Jag tror att kammaren känner till att de kriminella verksamheterna frodas i en situation som präglas av institutionell svaghet och små försök att stärka rättsstatsprincipen. Det är av den anledningen som kommissionen har gjort, och kommer att fortsätta att göra, stora ansträngningar för att bistå Ryssland under den mödosamma övergången, genom åtgärder som att rikta in det tekniska stödet på att bekämpa penningtvätt och organiserad brottslighet samt att stödja ansträngningarna som avser att stärka rättsstatsprincipen i allmänhet. Ett exempel på en sådan åtgärd är en undersökning av Rysslands institutionella och reglerande krav för att bekämpa penningtvätt som kommer att starta senare i år. Det finns även ett växande samarbete mellan de berörda tjänstemännen i kommissionen respektive Ryssland då det gäller tullverksamhet och bedrägeribekämpning. Jag tror att kammaren allt för väl känner till hur skickliga de internationella brottslingarna är på att dra fördel av olika juridiska och reglerande bestämmelser runt om i världen och infiltrera ekonomiska och finansiella system utan hänsyn till nationella gränser. Vi står därför inför ett världsomfattande problem, som inte är begränsat till Ryssland. För att bekämpa det krävs helt klart noga samordnade internationella aktioner, och kommissionen är fullt beredd att bidra med sin del. Icke desto mindre måste Ryssland vidta alla tänkbara åtgärder för att få ordning i sitt eget hus. Kommissionen hoppas därför att de ryska myndigheterna kommer att bemöta den rådande situationen på ett övertygande sätt, och det är absolut nödvändigt att de samarbetar fullt ut med de undersökningar som pågår i Europa och USA. Kommissionen kan med gillande notera att de ryska myndigheterna har beslutat att sända en delegation bestående av högt uppsatta personer till USA, för att etablera kontakt med undersökarna där. Jag tror att detta sker just nu. Naturligtvis bör de interna undersökningarna i Ryssland om bedrägerianklagelserna aktivt uppmuntras. Kommissionen oroas dock över att frågorna som dykt upp endast har bemötts med rutinförnekanden och inte tagits itu med på vederbörligt sätt. Mot den bakgrunden skulle det nu vara lägligt för president Jeltsin att underteckna lagstiftningsförslaget om penningtvätt i Ryssland och därigenom upphöja det till lag, det skulle ge det internationella samfundet tillförsikt. Ratificering och genomförande av den tillämpliga Europarådskonventionen utgör också en viktig punkt. Därutöver skulle kommissionen vilja se en snabb lösning på problemen i det ryska banksystemet, som utan tvekan är en central del av korruptionsproblemet. Förtroendet för systemet måste återställas snabbt och bestämt, som ett stort steg på vägen mot någonting som liknar normalitet. |
Herr talman! Jag vill inte avbryta debatten, men med tanke på att den här debatten och kommissionär Kinnocks förklaring grundas på en stark önskan från vissa grupper, vill jag be att ni till talmanskonferensen även vidarebefordrar en önskan om att grupperna vänligen ser till att åtminstone ett mindre antal ledamöter finns på plats. Jag finner det nämligen beklämmande att så få ledamöter är närvarande när en förklaring avges i en så pass viktig fråga. |
Jag måste ärligt hålla med om att kammaren hade kunnat vara litet mer fullsatt. Jag skall se till att er begäran överlämnas till talmanskonferensen. |
Herr talman! Låt mig få ansluta mig till Swobodas anmärkningar. Jag hade inte tänkt tala i denna debatt, men jag har lyssnat till ett mycket noga förberett uttalande från kommissionen, och jag tackar Kinnock för det. Det sammanfattar på ett korrekt sätt vad jag tror är en mycket farlig situation under uppseglande i Ryssland. Vad som behövs nu är stabilitet och ytterligare investeringar, för att göra det möjligt för Ryssland att utvecklas. Vad som sker är det rakt motsatta. I november förra året var jag i Ryssland tillsammans med en grupp från detta parlament som hade rest dit för att bedöma behovet av humanitär hjälp, och det blev uppenbart att landet helt enkelt inte klarar av att komma på fötter av egen kraft. Vi måste verkligen, som en europeisk union, ta politiska initiativ för att försöka hjälpa människorna i Ryssland att få sin ekonomi på rätt spår. De länder i Central- och Östeuropa som tidigare ingick i Sovjetunionen har förmått ta sig samman och förbättra sina ekonomier och höja människornas levnadsstandard. Det var tack vare att vi satte ägande och lagarna om egendomsrätt högt upp på dagordningen. Så är emellertid inte fallet i Ryssland, och problemet där, tror jag, härrör från det faktum att ingen har fått ansvar att äga någonting och därigenom kontrollera sin egen ekonomi. Jag hoppas därför att vi kan ta ett politiskt initiativ av något slag för att försöka se till att landet får ordning på sina grundlagar. |
Herr talman, ärade kolleger! Det finns kanske skäl att påminna om det förvisso har hänt mycket i Ryssland: över 5 000 kärnstridsspetsar har tagits ur bruk, det har skapats demokratiska institutioner för Ryssland och det finns massmedier som kan kritisera regeringen och vågar göra detta. Makten över dessa massmedier är förvisso på väg att alltmer koncentreras till ett fåtal händer, inom just de kretsar som på det sätt som föregående talare påpekade, har fört över de allmänna tillgångarna till sina egna händer. På samma gång måste man ändå komma ihåg att Rysslands ledning i första hand direkt är ansvariga inför sitt eget folk, alltså inför ryssarna själva. Jag skulle vilja beröra denna skoningslösa terrorkampanj, denna bombkampanj, i vilken den senaste sprängningen skedde igår kväll. Denna verksamhet syftar till att skapa instabilitet inom hela regionen, inom hela det breda bältet, och det sker i en mycket besvärlig tid. Ryssland står inför två val, situationen är mycket spänd, landet har en sjuk president och hela ekonomin befinner sig i svårigheter. Vi har anledning att fördöma, vilket vi också gör, de stater, som hjälper dessa terrorister att skapa en ny instabilitet inom en region, där det finns nog av den varan redan. I Ryssland rör det sig emellertid inte i första hand om en finansieringskris. Ryssland befinner sig i en politisk kris, och den har pågått tills dess att landet lade om riktning. Vi kan visserligen se orsakerna till denna politiska kris, men situationen kan inte lösas med pengar, hur mycket man än skulle pumpa in i Ryssland av den varan. Vi har sett vad som sker med pengarna: de används på ett ganska dåligt sätt. Från västs sida vill jag egentligen föra fram en annan sak. Vi har ändå ingen klar politik vad gäller Ryssland, trots att vi har ett digert partnerskaps- och samarbetsavtal. Vi har på många sätt utövat samarbete och vi stöder demokratin och civilsamhället i Ryssland, men trots detta förstår vi inte Ryssland. Ett av skälen till detta är att vi i praktiken inte har särskilt stora kunskaper om de ryska politikerna. Vi har koncentrerat oss på en person och en korg, en i själva verket tämligen blek grupp som sitter vid makten. Detta har lett till att vi alltid blir överraskade vad gäller händelserna i Ryssland. Vi bör alltså bredda den politiska kontaktytan vad gäller Ryssland, och på så vis bättre förstå de överraskande vändningar som sker där. Vi vet ju att både vårt penning- och livsmedelsbistånd till betydande del har hamnat hos just dem, som vi inte avsåg att de skulle hamna hos. Detta beror på Rysslands elit, som vi inte har tagit i kragen. Jag anser att vi själva borde utreda hur till exempel anbudsförfarandet organiserades vad gäller transporterna av det europeiska livsmedelsbiståndet till Ryssland. Jag noterade att det förekom vissa problem där, och ber därför kommissionen att utreda denna fråga. Under rådande förhållanden finns emellertid skäl att öka samarbetet med Ryssland och inte att avsluta det. Av stor vikt är den nordliga dimensionen, tillgång på mediciner, de nordliga områdena och så vidare. Nu behöver Ryssland av oss synnerligen konkreta samarbetsprestationer och därför anser jag att frågan om tillgängligheten i norr som viktig, och önskar att kommissionen vidtar åtgärder. |
Herr talman! Denna gång diskuterar vi Rysslands finansieringskris. Det är bara en av de med varandras sammankopplade allvarliga problemen, kriserna, med vilka Ryssland samtidigt brottas. Dessa problem har en gemensam orsak: den politiska krisen. På denna punkt instämmer jag helt i Paasilinnas synsätt. Efter kollapsen för det socialistiska systemet har det inte uppstått något fungerande politiskt system i Ryssland. Det val till duman som anordnas i slutet av detta år samt presidentvalet nästa år kan skapa en grund för lösningen av den politiska krisen, detta är åtminstone någonting som vi har anledning att hoppas på. Det internationella samfundet bör ha tålamod vad gäller Ryssland. Då det politiska systemet och de centrala samhälleliga institutionerna inte fungerar på ett godtagbart sätt, går en del av biståndet till landet till spillo. Stödet och biståndet till Ryssland måste emellertid fortsätta, men man måste dra lärdom av de erfarenheter man fått, för att insatserna skall bli så verkningsfulla som möjligt. Europeiska unionen bör sträva efter att i synnerhet verka för att Ryssland kan utveckla ett fungerande demokratiskt system och funktionsdugliga samhälleliga och ekonomiska institutioner. I dessa insatser är det särskilt värdefullt att, i regioner och kommuner, få till stånd kontakter och samarbete mellan EU-länderna och Ryssland. I samband med detta kan man i stor skala förmedla det samhälleliga och ekonomiska kunnande, som Ryssland är i så stort behov av. För denna typ av verksamhet finns särskilt gynnsamma förutsättningar och goda möjligheter i gränsområdena mellan EU och Ryssland, vilket visas av det bilaterala närområdessamarbete som Finland och Ryssland inledde redan i början av 90-talet. Tyvärr har det förekommit svårigheter i kontakterna mellan Europaparlamentet och duman. Det sammanträde för den parlamentariska samarbetskommittén som planerats för denna höst har flyttats fram. Det finns skäl att hoppas att det kan ordnas så snart som möjligt. Samarbetskommittén har utökats, och i den ingår från vår sida många nya ledamöter. Också av denna anledning bör vi effektivisera våra egna insatser bland annat för att öka Rysslandskunskaperna hos ledamöterna. Det skulle vara på sin plats att vi under denna höst höll ett seminarium, där vi kunde få bästa möjliga sakkunskap om de ekonomiska och samhälleliga förhållandena i Ryssland. Dessutom behöver vi ett övervakningssystem, med vars hjälp ledamöterna kan hålla sina Rysslandskunskaper ständigt aktuella. Herr talman! Jag anser att kommissionens redogörelse var sakkunnig och kompetent, och jag är övertygad om att kommissionen behandlar de frågor om Rysslands ekonomiska kris och allmänna frågor som berör Ryssland på ett beslutsamt sätt. |
Herr talman! De nyheter som når oss om den ryska centralbankens påstådda missbruk överraskar få. Det har länge varit uppenbart att de stora summor pengar som har skjutits till för att bära upp den ryska ekonomin på det nationella planet inte har åstadkommit önskad effekt och att strategin med toppstyrning kanske tedde sig enkel, men att den kan visa sig vara mindre effektiv på lång sikt. Vi vet att gapet mellan rika och fattiga har blivit en klyfta, att människorna i Ryssland håller på att förlora tron på demokratins ideal, att infrastrukturen faller sönder och att arbetarna inte får någon lön. Kanske skulle Väst ha gjort klokare i att betala lärarna, läkarna och gruvarbetarna direkt. Om vi skall göra ytterligare investeringar i den ryska ekonomin, måste vi finna sätt att stödja och utveckla den lokala ekonomiska verksamheten - som våra kolleger nyss sade -, vilken fyller människornas behov och ger en känsla av stabilitet och delaktighet. Det finns för närvarande många exempel på hur detta utvecklas i socialt utestängda områden i världens fattigare länder, från vilka vi kan lära. Penningtvätt och kriminalitet utgör bara en del av problemet. Vi måste fundera över hur vi kan utveckla de inhemska investeringarna. Västs modell är att du tar med dig människor utifrån för att göra investeringarna och att dessa sedan tar pengarna med sig när de lämnar landet. Kanske skulle vi här i kammaren göra klokt i att fundera över hur vi ser på frågor som återförande av vinsterna till de producerande länderna, i stället för att helt enkelt suga ut såväl pengar som naturresurser. |
Herr talman! Nu har Europeiska kommissionen vaknat och insett det faktum att den hjälp som riktas till Ryssland används på ett felaktigt sätt. Ändå har det använts på ett felaktigt sätt under tio år, och på detta sätt har grundvalarna för det ryska samhället raserats. Biståndet har både använts fel och beviljats fel. Vi inom Europeiska unionen har beviljat det på ett felaktigt sätt. Korruption är ett fint ord för det som har skett. Samhällets hela överklass har deltagit i denna korruption. Vi kan inte lita på presidenten i denna fråga, inte på hans familjemedlemmar, ministrarna i regeringen och inte ens på centralbanken. Det är otroligt att centralbanken har styrt det bistånd den fått av IMF via brevlådeföretag på skatteparadisön Jersey. Vi talar endast om korruption och säger inte rätt ut att det rör sig om brottslig verksamhet. Till denna brottsliga verksamhet har också biståndet från väst bidragit. Väst har beviljat bistånd på felaktiga grunder. Ett typiskt exempel på detta var det katastrofbistånd som beviljades Ryssland i vintras, livsmedelsbiståndet. Det var avsett att hjälpa Ryssland över vinterns hungernöd, över kölden vid årets början. Men detta bistånd har fortfarande inte nått fram. Vi gav Ryssland katastrofbistånd i form av livsmedel, som skulle räcka över vinterns köld, och dessa livsmedel är fortfarande på väg mot Ryssland. Dessa livsmedel säljs i ryska butiker, och på så sätt får man priserna på ryska jordbruksprodukter och livsmedel att kollapsa, liksom jordbrukarnas möjligheter att bedriva sin egen livsmedelsproduktion. Först och främst måste vi å EU:s skattebetalares vägnar säga, att om vi skulle vilja ge Rysslands sociala sektor bistånd för utbetalning av pensioner, borde vi ha lagt pengarna där och inte på livsmedel. Livsmedelsbiståndet handlade om jordbrukspolitik, som kostade oss skattebetalare betydligt mer än om motsvarande sociala bistånd till Ryssland hade givits i form av pengar. I denna mening bör kommissionen, rådet och Europaparlamentet se sig själva i spegeln och erkänna sina egna misstag. Biståndet har använts på fel sätt, men definitivt också beviljats på fel sätt. |
Herr talman, ärade ledamöter! När vi nu, i och med den nya kommissionen, deklarerar att man måste ge Europaparlamentet en central roll faller det sig naturligt att samtidigt tänka sig en nylansering av samma parlaments utrikespolitik. Den ryska krisen ger oss denna möjlighet. Vid en tidpunkt då det internationella samfundet och hela världspressen betonar vikten av den skandal som pågår i Ryssland måste vi ta de initiativ som erfordras för att förstå skandalens allvar, vilka förklaringar den ryska regeringen ger på dessa anklagelser och vilka å andra sidan våra relationer är i fråga om gemenskapens finansiella stöd till Ryssland. Utan tvivel var kommissionär Kinnocks föredragning djuplodande och viktig, men vi måste framför allt beakta den politiska sidan av det som just nu pågår i Ryssland, det vill säga att allt detta kan komma att ha en destabiliserande verkan på den internationella politiken under den närmaste framtiden och dessutom på gemenskapens handelsförbindelser med Ryssland, för att inte tala om de allvarliga konsekvenserna för de av gemenskapens företagare som har investerat i detta land. Man måste faktiskt ta i beaktande att dagens skandaler skakar den ryska nomenklaturan och dess institutioner. Dessutom har Förenta staternas kongress beslutat om en undersökning som skall granska hur de pengar som avsatts i form av finansiellt stöd till Ryssland har använts eller om de har försnillats. Vidare måste gemenskapens institutioner, enligt min mening, begära klargöranden från berörda ryska myndigheter om hur de medel som var avsedda för utveckling av landet, och för dess akuta livsmedelsbehov, har använts. Dessutom bör de enheter hos kommissionen som har administrerat biståndet till Ryssland sammanställa en rapport om hur medlen använts. Slutligen anhåller vi om att en undersökningskommission tillsätts, med företrädare för rådet, kommissionen, Europaparlamentet, EIB och EBRD, för att kontrollera hur stor del av de medel som sänts till Ryssland, och vilka medel, som har använts för avsett ändamål: se till exempel på Tacis-programmet. Ordförande Prodi åberopade ju just i går konceptet om öppenhet från sin kommissions sida och samtidigt samarbete med Europaparlamentet. Om detta är högsta prioritet måste våra förbindelser med Ryssland klargöras omedelbart och gemenskapens bilaterala förhållande med den ryska regeringen redas ut. Om vi gör allt detta ger vi vår institution en politisk betydelse och återfår trovärdighet hos världsopinionen. |
Herr talman! Strömmen av ekonomiska skandaler i Ryssland fortsätter. Frankfurter Allgemeine Zeitung meddelar till exempel i dag att Rysslands centralbank förra sommaren delade ut inte mindre än 3,9 miljarder dollar, av en IMF-kredit till Moskva på sammanlagt 4,8 miljarder dollar, direkt till enskilda banker. På det viset undanhöll banken en enorm mängd rubel från landets offentliga penningtrafik. Värre ändå, de 3,9 miljarder dollarna i IMF-pengar gick inte ens direkt till Ryssland utan överfördes slutligen till Ryssland via konton i Förenta staterna. Den person som gjort dessa avslöjanden är den av Jeltsin avskedade allmänna åklagaren Skoeratov. Till dessa beskyllningar kan man lägga två markanta anmärkningar. För det första, Skoeratov belyser endast en liten detalj av åratal av sådan praktik, nämligen systematisk manipulation med internationella krediter av Rysslands centralbank och det åtminstone sedan 1990. För det andra informerades både Internationella valutafonden och den amerikanska regeringen redan i ett tidigt skede om detta missbruk. Ändå gjorde de ingenting i enlighet med det bedrägliga men dyrbara mottot: "Korruption är bättre än kommunism". Genom bedrägerier försvunna utländska biståndspengar, en rysk kapitalflykt under de senaste tio åren på uppskattningsvis 150 till 300 miljarder dollar och en rysk ekonomi som till största delen återgått till byteshandel hindrar oss att se hur omfattande den finansiella krisen i Ryska federationen verkligen är. För Europeiska unionen bör i alla fall gälla att endast konkreta, av oberoende experter godkända, ryska projekt får komma i fråga för ekonomiskt stöd, och då endast på villkor att en exakt årlig efterhandskontroll görs. |
Herr talman! Jag skulle till att börja med vilja gratulera kommissionär Kinnock till hans andra mandatperiod, som jag är säker på kommer att bli till och med ännu framgångsrikare än hans första. Även fast vi inte får undervärdera den skada som kriminalitet och organiserad brottslighet kan åsamka det västerländska samhället, är det, när det gäller Ryssland, viktigt att vi försöker komma fram till problemets kärna. Om man skall vara rättfram, så har kriminalitet trots allt varit en relativt normal företeelse i Rysslands historia. Det är ingenting nytt. Vi får inte glömma bort att Ryssland, potentiellt sett, är ett oerhört rikt land. Det har enorma naturresurser, från guld och olja till bördiga jordbruksarealer, men ändå har produktionen sjunkit med 50 procent sedan 1989. Huvudproblemet är kapitalflykten, oavsett om det handlar om legal eller illegal kapitalflykt. De pengar som stannar kvar i Ryssland, även om det är på den svarta marknaden, har trots allt en effekt på ekonomin. Utflödet av kapital är för närvarande omkring 25 miljarder USD per år, men ändå uppgår de utländska investeringarna till mindre än 3 miljarder USD, och tendensen är sjunkande. För att vara ärlig, om ryssarna själva inte är beredda att investera i Ryssland, hur stor är då chansen att någon annan skall göra det? Vi får inte glömma bort att de pengar som vi kan bidra med aldrig kan bli annat än en droppe i havet. Nyckeln till Rysslands räddning ligger i de privata investeringarna. Det är det området som vi borde koncentrera oss på. Svaret finns i Ryssland själv. Landet måste genomföra lämpliga ekonomiska reformer. Det är nödvändigt med ett livskraftigt och rättvist skattesystem. Det är nödvändigt med en modern, demokratisk lagstiftning och upprätthållande av densamma. Näringslivet har klargjort för oss - till exempel under rundabordsmötet mellan näringslivsföreträdare för EU och Ryssland - att de vill investera i Ryssland. Det finns trots allt, med tanke på potentialen, enorma vinster att göra i Ryssland med rätt investeringar vid rätt tidpunkt. Men de säger alla gång på gång samma sak: det är korruptionen som avskräcker dem, och investeringsförutsättningarna är mycket dåliga, eftersom det inte finns något livskraftigt skattesystem på lång sikt, lagarna ändras ständigt, infrastrukturen är dålig och, viktigast av allt, äganderätten, inklusive immaterialrätten, är svag och förvirrande. Det är dessa områden som vi måste koncentrera oss på. Jag medger att det under de rådande omständigheterna är svårt att rättfärdiga tekniskt bistånd från EU, men vi måste fortsätta på den inslagna vägen, på grund av den betydelse som Ryssland har för oss av säkerhetsskäl likväl som av ekonomiska skäl. Kommissionär Kinnocks ord gläder mig, för det är viktigt att vi koncentrerar oss på några få områden: vi skall inte bara sträva efter att förbättra ekonomin, utan även, vilket är viktigt, det civila samhället, vilket kommer att ge stöd åt de ekonomiska reformerna och de sociala aspekterna. Jag skulle därför vilja att den nya kommissionen - jag ber kommissionär Kinnock här och nu - att göra en övergripande utvärdering av Tacis-programmets effektivitet och därefter meddela hur de avser förbättra programmet för budgetåret 2000, så vi kan känna större förtroende när vi röstar för Tacis-programmet. |
Herr talman! Även jag vill gratulera Kinnock till hans nya ämbete och hoppas på en intressant och konstruktiv dialog med honom de närmaste åren. Hos mig uppkommer två grundläggande frågor i anslutning till det som Titley sade. Ryssland lider, som vi vet, inte bara av finanskrisen, utan i synnerhet också av urholkningen av grundläggande demokratiska mekanismer så som insyn, offentlig kontroll av förvaltningen och ett oberoende rättsväsende. Hur skall den svåra samhälleliga omvandlingsprocessen över huvud taget kunna äga rum i en sådan situation? Det är precis det jag alltid har sagt: Vårt problem är att vi gör fel prioriteringar i åtgärdsprogrammet för Ryssland. Det måste finnas en demokratisk grund för marknadsekonomin, innan vi kan skapa en frihandelszon. Å andra sidan uppenbaras misshushållningen av hanteringen av de internationella medlen och vid pengatvätten av bankernas svaghet i väst. Hur är det möjligt att man inte kunde föreställa sig fastställandet av internationella krediter? Hur kan en sådan omfattande pengatvätt vara möjlig i väst? Även det är frågor som väntar på att bli besvarade. |
Jag tackar kommissionären. Jag förklarar därmed debatten om den här punkten på föredragningslistan avslutad. |
Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om aktuella och brådskande frågor av större vikt. |
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om elva resolutionsförslag avseende jordbävningarna i Turkiet och Grekland: Turkiet - B5-0072/99 av Collins för UEN-gruppen om jordbävningen den 17 augusti 1999 i Turkiet; B5-0077/99 av Swoboda för PSE-gruppen om den nyligen inträffade jordbävningen i Turkiet; B5-0087/99 av Papayannakis, Korakas, Bakopoulos, Vinci, Alavanos, Marset Campos, Miranda och Ainardi för GUE/NGL-gruppen om jordbävningen i Turkiet; B5-0088/99 av Van Orden, Wijkman, McCartin, Giannakou-Koutsikou, Cushnahan och Grossetête för PPE-gruppen om jordbävningen i Turkiet; B5-0104/99 av Cohn-Bendit och Ceyhun för Verts/ALE-gruppen om jordbävningen den 17 augusti 1999 i Turkiet; B5-0109/99 av Duff för ELDR-gruppen om situationen i Turkiet. Grekland B5-0074/99 av Collins för UEN-gruppen om jordbävningen den 7 september 1999 i Aten; B5-0076/99 av Baltas, Efthymiou, Karamanou, Katiforis, Koukiadis, Malliori, Mastorakis, Souladakis och Tsatsos för PSE-gruppen om jordbävningen i Aten; B5-0086/99 av Korakas, Papayannakis, Bakopoulos, Koulourianos, Alavanos, Miranda och Marset Campos för GUE/NGL-gruppen om jordbävningen i Aten; B5-0089/99 av Giannakou-Koutsikou, Zacharakis, Trakatelli, Marinos, Dimitrakopoulos, Hatzidakis, Folias, Kratsa, Averoff och Grossetête för PPE-gruppen om den katastrofala jordbävningen den 7 september 1999 i Aten; B5-0102/99 av Hautala, Lannoye och Ceyhun för Verts/ALE-gruppen om jordbävningen den 7 september 1999 i Grekland. |
Herr talman! Jordbävningen som drabbade Turkiet tidigt på morgonen den 17 augusti var den värsta på mer än ett halvt sekel i en region som är utsatt för chocker av det slaget. Minst 40 000 människor dödades eller skadades, och vi uttrycker vår djupa sympati och sträcker ut vår hjälpande hand till stöd för Turkiet i denna svåra stund. Europeiska unionen har svarat på denna katastrof med i runda tal 40 miljoner euro i humanitärt katastrofbistånd, utöver bilateralt bistånd från ett antal medlemsländer. Vi måste insistera på att detta gemenskapsstöd kommer till användning så snabbt som möjligt. Vad som behövs omgående är bistånd av praktisk art, så som monteringsfärdiga hus, generatorer, specialfordon och specialutrustning. För att få loss ytterligare 150 miljoner euro i biståndshjälp från Europeiska unionen, krävs stöd från denna kammare. Med tanke på att Europeiska unionen är en betydande givare av humanitärt bistånd, skulle det vara till mycket stor hjälp för kommissionens avdelningar i allmänhet och ECHO i synnerhet, om möjligheterna att effektivisera organiseringen av hjälp- och räddningsinsatser vid katastrofer i sinom tid kunde undersökas. Därutöver bör kommissionens gemensamma forskningscenter undersöka metoder för effektivare förvarning om seismologisk aktivitet. Vi anser emellertid inte att det på detta stadium finns fog för att inrätta något slags nytt europeiskt forskningsinstitut för detta syfte. Herr talman! Mitt i tragedin finns det ändå ett uppmuntrande tecken. Vad som också begravdes i Izmit var en del av fiendskapen mellan Grekland och Turkiet. Grekiska räddningsenheter var bland de första att bistå med hjälp i Turkiet, en mycket positiv och human gest, som återbördades av Turkiet några veckor senare, när även Aten föll offer för jordbävningar. Det har under de senaste veckorna förekommit många andra tecken på försoning mellan de grekiska och det turkiska folken, ofta på en enskild nivå. Vi är många som önskar se framsteg och lösningar på de frågor som stod i vägen för Turkiets kandidatur till Europeiska unionen. Detta fordrar storsinthet och flexibilitet från alla sidor. Låt oss hoppas att det ur tragedin i Izmit skall komma fram en positiv och permanent förbättring av förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet. |
Herr talman! Jag vill ge uttryck för vår grupps medkänsla och sympati till följd av jordbävningarna i Turkiet och i Grekland. Det är ödets ironi att jordbävningen i Turkiet och jordbävningen i Grekland skulle föra dessa länder närmare varandra. Jag vill ännu inte säga sammanföra, men ändå föra närmare varandra. Det är väl ett märkligt sammanträffande, att ett domstolsförfarande vars rättvisa och korrekthet jag inte är hundraprocentigt övertygad om, och en dom som jag efter moget övervägande är ännu mindre övertygad om, nämligen dödsdomen mot Öcalan, har gjort att det nu finns goda chanser att det kan bli ett slut på ett fruktansvärt internt krig i Turkiet. Historien visar att otäcka händelser ibland kan vara upphovet till en positiv utveckling. Därför vill jag i princip , i stället för att gå in på några detaljer, välkomna för det första att förhållandet mellan Grekland och Turkiet, oberoende av de förskräckliga händelserna, har förbättrats, eftersom båda ländernas utrikesministrar är beredda att tala med varandra. Jag är glad över att många av Europas länder reagerade positivt och genast ställde upp med hjälp när de fruktansvärda händelserna hade ägt rum, och att Europeiska unionen dessutom funderar över en ny start i förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet. Jag har under de senaste dagarna talat med en del turkiska ledamöter, som också tydligt har gett uttryck för att de vill se en sådan ny start. Det har skett en rad förändringar i Turkiet, bl.a. i form av nya lagar. Därför kan det hända att de hemska händelserna och vissa funderingar och diskussioner inom Turkiet de närmaste månaderna med Greklands hjälp möjliggör en ny start i förbindelserna mellan Turkiet och Europeiska unionen. I alla steg tillsammans med och beträffande Turkiet är det viktigt att vi gör det i partnerskap med vårt medlemsland Grekland. Utrikesminister Papandreou har också skapat förutsättningar för att vi skall kunna ingå det nya partnerskapet med Turkiet. Det kommer att bli en lång och mödosam väg. Men kanske kommer det en dag att stå i historieböckerna att de fruktansvärda katastroferna i dessa båda länder var början till ett nytt förhållande, även ett nytt politiskt förhållande, i slutändan även ett nytt finansiellt förhållande. Jag kommer som parlamentets tidigare föredragande för Turkiet bemöda mig om att vi upprättar ett sådant nytt förhållande mellan Turkiet och Europeiska unionen. Turkiet är en viktig strategisk partner, men i Turkiet bör man vara medveten om att man måste genomdriva de lagändringar som krävs, för att därigenom undanröja hindren på vägen till Europa. Den enda vägen till Europa går över en rättsstat och över respekten för de mänskliga rättigheterna. Det är enda chansen. Därför kommer min grupp att med stort intresse följa de nya försöken från kommissionens och rådets sida på ett positivt, men samtidigt kritiskt sätt. |
Herr talman! Jordbävningen i Turkiet är utan tvekan en av århundradets värsta katastrofer. Hur många som har drabbats behöver vi inte längre tala om. Vi känner också till att det den närmaste tiden kommer att finnas tiotusentals människor utan tak över huvudet i Turkiet, som måste fortsätta leva i jordbävningsområdet i flera år utan några perspektiv. Under sådana förutsättningar är det givetvis av största vikt att vi ställer oss frågan hur vi på ett förebyggande sätt kan hantera den här situationen med jordbävningen och Turkiet. Det är aldrig för tidigt med principiella funderingar över jordbävningens konsekvenser. Det behövs en internationell dialog om denna turkiska katastrof, där man kommer fram till vad som är bäst för återuppbyggnaden av landet. En sådan dialog kan inledas mellan Europeiska unionen och Turkiet. Jag ställer mig bakom det Swoboda tidigare sade, men med tanke på den nuvarande situationen i Turkiet, d.v.s. deras beredskap att utnyttja förbindelserna till de europeiska partnerna, bör vi i första hand i samband med dagens resolutionsförslag föra en mer konkret diskussion om stödet till Turkiet och visa våra turkiska vänner att vi finns där, när de behöver vår hjälp och även ge dem en känsla av vi inte generellt betraktar dem som våra motståndare, något som man ofta upplevde innan jordbävningen ägde rum i Turkiet. Min grupp föreslår att vi samtidigt som vi funderar över hur vi på bästa sätt kan stödja Turkiet med återuppbyggnaden även funderar över hur vi skall kunna erbjuda Turkiet ett framtidsperspektiv. Medan vi funderar över detta, bör vi visa en öppnare attityd gentemot Turkiet och låta det framgå att vi med tanke på en eventuell EU-anslutning är beredda att godta Turkiet som ett trettonde kandidatland, om Turkiet kommer oss till mötes. De närmaste tre månaderna har vi gott om tillfällen att utnyttja den chansen. |
Herr talman! Vi känner alla stor sympati för Turkiet efter de traumatiska upplevelser landet har fått genomlida. Vi måste dock försöka se till att det ur detta trauma kommer något av en rening, så att det civila samhället stärks av de stora ansträngningar det har lagt ned för att klara av jordbävningskrisens efterdyningar. Den turkiska regeringen borde göras långt mer ansvarig för människornas behov, och reformkrafterna, som till exempel Selçuk, appellationsdomstolens ordförande, och hans kolleger måste ges all stimulans och allt stöd. En sådan reningsprocess skulle utan tvekan göra det möjligt för oss i Europeiska unionen att omforma vår syn på förbindelserna med Turkiet och att utveckla ett mer fruktbart samarbete i en anda av sann solidaritet, och Grekland måste vissa att det är villigt att delta i detta projekt. |
Herr talman! Det verkar som om Enceladus är mycket arg på Grekland och Turkiet, för oförmögen som han är till dialog och överenskommelser, släppte han med katastrofala följder lös sin vrede och spred död, sorg, smärta, hopplöshet och elände i de två länderna. I Turkiet kan man i ett område som är ungefär 60 000 kvadratkilometer stort se bilder som hämtade från en biblisk katastrof, det vill säga i ett område som är nästan lika stort som Belgien och Danmark tillsammans, i ett område i vilket 15 miljoner människor lever och bor. Mer än 15 000 människor miste livet vid jordbävningen. I en radie på 80-90 kilometer från jordbävningens epicentrum är alla byggnader oanvändbara. Enligt vissa siffror stod denna region för mellan 30 och 35 procent av Turkiets BNP, och den sysselsatte tusentals arbetstagare. De rent ekonomiska konsekvenserna av jordbävningarna är naturligtvis mycket stora, och det är nog svårt - på gränsen till omöjligt - för Turkiet att klara av dem på egen hand, utan generös hjälp utifrån, utan vårt aktiva stöd. I Grekland är katastrofens omfattning förvisso mindre, men kostnaden i människoliv är ändå mycket smärtsam: 138 döda, 3 svårt skadade och omkring 100 000 hemlösa. Och kostnaden för de materiella skadorna är hög. Jordbävningarna drabbade både Turkiet och Grekland mycket hårt. En sida av kostnaden, som är den mest tragiska, hör samman med det antal människor som miste livet, med de familjer som splittrades, med den psykologiska chock som befolkningen i de drabbade områdena har genomlidit på grund av rädslan för nya jordbävningar. Människorna i dessa regioner måste finna den mentala styrka som krävs för att övervinna den personliga, sociala och ekonomiska katastrofen och börja bygga upp ett nytt liv från noll. Eftersom det inte finns någonting ont som inte för någonting gott med sig, verkar det som om jordbävningarna å den ena sidan raserade hus men å den andra sidan byggde broar mellan Grekland och Turkiet. Jordbävningarna har skapat unika villkor för samarbete mellan de två länderna. Smärtan och katastrofen har slutligen visat oss att det bara är genom samarbete och fredlig samexistens som vi kan bemöta exempelvis naturkatastrofer. Greklands utrikesminister, Giorgos Papandreou, och hans turkiske like, Cem, har beslutat att frågan om grekisk-turkiskt samarbete vid naturkatastrofer skall föras upp på dagordningen för dialogen mellan Aten och Ankara. Det verkar, som vår kollega nyss sade, som om tragedin följs av en rening. För att avsluta, kära kolleger, skulle jag vilja återkomma till en sak som har tagits upp av andra kolleger, det vill säga nödvändigheten av att skapa ett europeiskt forskningsinstitut för systematisk forskning om och genomförande av nya metoder för jordbävningsvarning. |
Herr talman! Jag skall inte tala mer om de tragiska detaljerna i jordbävningarna som drabbade såväl vårt grannland, Turkiet, som Grekland, i olika hög grad, naturligtvis. I de resolutioner som vi lägger fram tar vi upp det som vi anser behöver göras på det politiska, moraliska och materiella planet. Jag skulle helt enkelt, herr talman, vilja ta tillfället i akt och tala om för er att det i till exempel Aten för tillfället råder en mycket stor oro, en slags panik bland befolkningen på grund av den oansvariga information som cirkulerar om nya jordbävningar. Information som härrör från till exempel vetenskapliga kretsar, så väl i Grekland som mer allmänt i andra europeiska länder, för alla följer, som ni känner till, med stort intresse jordbävningarnas utveckling. Herr talman! Jag anser följaktligen att om det finns någonting som vi borde göra som är nyttigt på lång sikt - jag skulle även vilja ha kommissionärens åsikt i denna fråga -, så skulle det vara att ge den där berömda organisationen som vi talar om, för forskning om jordbävningar med mera, en slags uppförandekod för sammansättning och spridning - när, var, hur, till vem - av information om jordbävningar. Det är en sak att lämna ut information för att, exempelvis, förbättra skyddet mot jordbävningar, men en helt annan sak att lämna ut vetenskaplig information till höger och vänster - även om avsikten är god - och skrämma slag på folk. Och eftersom detta är en sak som går över gränserna, herr talman, informationen sprider sig ju från land till land, anser jag att vi i hela Europeiska unionen borde ha någon slags allmän, seriös vetenskaplig reglering. |
Herr talman! Även jag skulle vilja säga att det är absolut nödvändigt att omedelbart, utan minsta dröjsmål, uppbåda de medel som måste ges till Turkiet som hjälp för att bemöta de problem som den fruktansvärda jordbävningen gav upphov till, naturligtvis under kontrollerade former. Vi bör kontrollera att hjälpen verkligen går till detta ändamål och inte till andra ändamål. Låt mig också säga att detta är det unisona kravet från den grekiska befolkningen, som på tusen och två sätt har visat sin solidaritet, såväl moraliskt som materiellt. Och det är samma solidaritetskänsla för det turkiska folket som gör att vi måste kräva att jordbävningskatastrofen inte skall ses som ett alibi, utan att medlen skall blockeras, om inte regimen i Turkiet går framåt i fråga om respekt av de mänskliga rättigheterna, och detsamma gäller Cypernfrågan och kurdfrågan, så att den visar att den åtminstone har föresatsen att göra framsteg. När det gäller Grekland, var katastrofen stor där, vilket redan har sagts, och världen har rörts - jag har besökt regionen - av kampen för morgondagen, huvudsakligen av det faktum att vi har konstaterat att det vid bostädernas uppförande inte var omtanke om personen som köpte bostaden som var drivkraften, utan vinsthunger. Det är följaktligen av högsta vikt att Grekland, men även andra jordbävningsdrabbade länder, vidtar alla de där åtgärderna med jordbävningsskydd, så att liknande tragedier undviks i framtiden, för det är ett faktum att även om regeringar och människor inte är ansvariga för jordbävningar, så har de ett enormt ansvar för förstörelsen, vilket har visat sig vid jordbävningarna i Turkiet och Grekland. Vi anser följaktligen att vi måste agera omedelbart, så att de begärda medlen från den andra och tredje gemenskapsstödramen kan ställas till förfogande och att den särskilda mekanismen för jordbävningsskydd och förebyggande av jordbävningskatastrofer kan realiseras, vilket även tidigare talare har krävt. |
Herr talman! De mycket kraftiga jordbävningar som drabbade Turkiet och Grekland och som medförde tusentals dödade och skadade och enorma skador på bostadshus, verkstäder och företag i allmänhet, liksom även på de två ländernas infrastruktur , tvingar Europeiska unionen att ta itu med frågan både på kort och på lång sikt. På kort sikt skulle unionen kunna bevilja en generös hjälp som kan tas från icke använda anslag i de lagstadgade utgifterna. Om denna hjälp beviljas snabbt, kommer det att rädda liv, framför allt bland barn och äldre, och situationen för de hemlösa, som redan hotas av den annalkande vintern, kommer att kunna förbättras. Förstörelsen i Grekland beräknas till minst 600 miljoner euro. 100 miljoner euro kan säkert hämtas från de anslag i den andra gemenskapsstödramen som Grekland inte har använt. Men det finns också ett starkt behov av att även långsiktigt ta itu med problemet på ett europeiskt plan. Trovärdiga seismologer i Europa och Amerika bekräftar att sydöstra Europa och Medelhavsområdet, som även inbegriper europeiska länder, har gått in i en långvarig period av hög seismologisk aktivitet. Jag anser följaktligen, för det första, att förslaget om att inrätta en organisation är bra, men denna bör dock inte begränsa verksamheten till att studera seismologiska fenomen och förvarna om jordbävningar, vilket fortfarande är vetenskapligt omöjligt, vilket seismologerna bekräftar och som de kolleger som föreslår ett institut för jordbävningsförvarning borde känna till, utan den bör även förslå regler och föreskrifter för " jordbävningssäkra" byggnadsmetoder och lämpliga byggnadsmaterial m.m. samt bidra till att förbättra den information ges till de europeiska medborgare som hotas av olika stora olyckor, bland annat om hur man skall uppträda vid sådana. Bland de länder som befinner sig i riskzonen finns, förutom Turkiet och Grekland, även Albanien och, till en del, Italien, där för övrigt vulkanen Etna häromdagen fick ett nytt utbrott. För det andra anser jag att den så olyckligt borttagna ståndpunkten B4-3400, om akut stöd till katastrofoffer, bör återföras till gemenskapsbudgeten. Denna rubrik bör finansieras med medel från en stor särskild reservfond, som skall överföras från år till år, utan att nollställas vid budgetårets slut, men den måste vara större än tidigare år. Avslutningsvis föreslår jag att de många olika statliga och privata frivilligorganisationerna för hjälpinsatser vid naturkatastrofer som i dag finns i Europeiska unionen harmoniserar sin organisation och underställer sig en enhetlig europeisk reglering av deras funktioner. Om en katastrof inträffade i ett medlemsland, skulle man begära att de ingriper omedelbart, och de skulle samarbeta med de motsvarande organen i landet, så att den gemensamma räddningsinsatsen blev omfångsrik, mycket snabb och effektiv. |
Herr talman! Det är inte så att vi i De gröna inte har någon talare, men vi har råkat ut för ett missöde och därför är det här mitt egentliga anförande. Som europé av turkisk härkomst vill jag gärna säga något om jordbävningen i Grekland. Jag tror att mina grekiska vänner förstår mig, när jag som europé från Tyskland, men av turkisk härkomst, säger "silipitiria" (jag beklagar), och det samma gäller alla från Turkiet. Jordbävningen i Grekland - för Turkiet har vi talat tillräckligt om - har möjligen krävt många offer, men det har också lett fram till mer än vad hundra resolutionsförslag skulle kunna leda fram till. I dessa tider av fred mellan Grekland och Turkiet har vi här i Europaparlamentet en möjlighet att tillsammans föra folken i dessa båda länder närmare varandra, och äntligen bli kvitt det man alltid försökt lära mig och förmodligen även er med hjälp av skolans historieböcker, nämligen att greker och turkar skulle hata varandra. Det är ren lögn! Just turkar och greker har mycket gemensamt, och därför kanske ni förstår att jag som De grönas ledamot från Tyskland har hållit ett sådant känslomässigt anförande. Jag vill tacka er, och jag vill med anledning av jordbävningskatastrofen i Grekland än en gång säga "silipitiria". (Applåder) |
Herr talman! Vid jordbävningen i Turkiet kastade skalvet i jordens inre ljus över det tillstånd som råder i samhällets inre. Över 15 000 människor miste livet, delvis på grund av att skrupelfria byggfirmor blivit rika på billiga byggen uppbackade av politikerna och förvaltningen ända upp till statens toppskikt. Jordbävningen drabbade i första hand de fattigaste bland de fattiga. Medan förtvivlade människor med bara händerna grävde fram sina anhöriga ur ruinerna, visade staten att den i första hand bekymrar sig om sig eget väl. Det finns i de kurdiska provinserna 500 000 beväpnade poliser och militärer i ett krig som den andra sidan har avslutat för länge sedan. Samtidigt är en soldat med en spade i handen en ovanlig syn i jordbävningsområdet. Ankara lämnade inte bara människorna åt sitt öde, utan lade dessutom beslag på biståndspengar och hindrade insatserna från utländska icke-statliga organisationer. Det hela kulminerade i kravet från hälsoministern från partiet MHP, de grå vargarna, att Turkiet skulle tacka nej till grekiskt blod åt de drabbade. Ett sådant människoförakt kan vi inte stillatigande acceptera. Däremot är det positivt att såväl greker som turkar bestämde sig för att hjälpa varandra. Den turkiska befolkningen hjälpte grekerna och den grekiska befolkningen turkarna efter jordbävningarna. Missförstå mig inte, men industrinationerna i väst bör inte känna sig överlägsna Turkiet. I stället är det dags att vi medger vår del i ansvaret för den politiska och ekonomiska situationen vid Bosporen. Först då är vägen fri för allvarliga demokratiska förändringar i Turkiet och för en rättvis hjälp som också når de drabbade. Europeiska unionen har spenderat tusentals euro på de drabbade i Turkiet. Därför föreslår jag att vi skickar en delegation till Turkiet och till Grekland för att undersöka om pengarna når de drabbade; om de fattigaste, som verkligen behöver dessa pengar också har fått dem. (Applåder) |
Herr talman! Låt mig tala om hur tacksam jag är mot de ärade ledamöterna i alla partier för att de lägger fram resolutionsförslag om de tragiska effekterna av jordbävningarna i Turkiet och Grekland. Jag vill även instämma med de ärade ledamöterna och uttrycka kommissionens djupaste deltagande till alla dem som förlorade nära och kära, och till alla dem som skadades i de fruktansvärda katastroferna i de två länderna. Självklart kan ingenting dämpa sorgen. Praktiskt bistånd kan emellertid lindra nöden. Kommissionen vidtog snabbt åtgärder för att försöka hjälpa det turkiska folket och dess regering i ansträngningarna att bemöta katastrofen. Direkt efter jordbävningarna var det viktigaste naturligtvis att försöka rädda och ta hand om överlevande. För det ändamålet, parallellt med de system som tillhandahölls av medlemsstaterna och det internationella samfundet, betalade kommissionen genom ECHO-programmet i två omgångar ut sammanlagt 4 miljoner euro till första hjälpen-insatser och första hjälpen-utrustning. Dessutom sammanställs för närvarande, efter det finska ordförandeskapets och kommissionären van den Broeks besök till Turkiet den 26 augusti, ett ekonomiskt paket på 30 miljoner euro, som skall stödja den pågående katastrof- och restaureringsverksamheten. För att säkerställa att medlen snabbt kan utnyttjas, kommer även de 30 miljonerna euro att fördelas genom ECHO. Tyngdpunkten kommer troligen att läggas på tillfälligt boende och reparation av nödvändig infrastruktur, som skolor och sjukhus. En mer detaljerad bild av behoven kommer att framkomma av den gemensamma behovsbedömning, liknande den som nyss efterlystes, om jag förstod saken rätt, som nu kollektivt genomförs av ECHO i katastrofområdena, kommissionens representation i Ankara, Förenta nationerna och Världsbanken. På medellång till lång sikt måste återuppbyggnaden planeras efter en omfattande utvärdering av förstörelsen. Fram till dess föreslår kommissionen att följande instrument används för att stödja det vidare restaurerings- och återuppbyggnadsarbetet. För det första bör Turkiet, från år 2000 och framåt, från MEDA 2-medlen erhålla en andel som speglar det akuta återuppbyggnadsbehovet. För det andra ligger, som kammaren känner till, två förordningar som avses att stödja den europeiska strategin för Turkiet hos rådet och parlamentet. I dessa förordningar anslås sammanlagt 150 miljoner euro för Turkiet under en treårsperiod, vilket den turkiska regeringen anser vara till betydande hjälp. Vid denna veckas möte åtog sig rådet (allmänna frågor) att anta och genomföra förordningarna så snart som möjligt, och det ber Europaparlamentet - det här är rådets ord - att ta hänsyn till detta vid sin behandling. Jag hoppas att kammaren kommer att försöka påskynda behandlingen av denna lagstiftning, som, så vitt jag vet, har legat här sedan förra våren. Jag hoppas därför att de ärade ledamöter som är direkt engagerade i behandlingen inte kommer att fördröja arbetet ytterligare. För det tredje, Europeiska investeringsbanken har ombetts att göra en särskild ansträngning - vi har tänkt oss ett lån på ungefär 600 miljoner euro - för att stödja återuppbyggnaden. Detta kommer att kräva extra anslag från garantibudgetposten. Utöver detta kan kommissionen tänka sig att i samverkan med IMF bevilja Turkiet makroekonomiskt stöd inriktat på att stödja reformprocessen under vad som uppenbarligen är svåra förhållanden. Vi är förvissade om att dessa kort-, medel- och långsiktiga stödinitiativ kommer att ge bestående hjälp till Turkiets folk, och vi är säkra på att människor runt om i Europeiska unionen instämmer i vår önskan att den mödosamma uppgiften att återställa samhällen och moralen kommer att bli framgångsrik. Som kammaren känner till, och som vi har hört från flera ärade ledamöter i deras uttalanden och anföranden denna eftermiddag, har även Greklands folk nyligen drabbats av tragisk död och förstörelse i jordbävningar och efterskalv. Som parlamentet också känner till, finns det i budgetposten för katastrofhjälp inga medel avsatta för hjälpinsatser inom gemenskapen. Det finns därför litet kommissionen kan göra för att på kort sikt ge materiellt stöd till Greklands folk och dess regering i deras ansträngningar. Tillsammans med den grekiska regeringen kommer kommissionen emellertid att undersöka möjligheterna till att omfördela en del av de oanvända mål 2-resurserna, för att stödja återuppbyggnaden i Grekland. Jordbävningarna nyligen var självklart, vilket flera ärade ledamöter har påpekat, renodlade tragedier, men de har återigen visat oss att den mänskliga förmågan till förbarmande kan vara starkare än olika långvariga skiljaktigheter. I den internationella insatsen för offren i Turkiet gav den grekiska regeringen omedelbart sitt stöd. När det var Aten som drabbades, var den turkiska regeringen en av de första att sända räddningsarbetare och räddningsutrustning. Låt oss hoppas att det som vi här har sett åskådligt demonstrerat, särskilt rörande denna eftermiddag här i kammaren, och de genuint humana gester som såväl greker som turkar har visat de senaste veckorna kommer att leda till att stärka förbindelserna mellan de två grannländerna liksom mellan Turkiet och Europeiska unionen. (Applåder) |
Tack så mycket, herr kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30 i eftermiddag. |
Herr talman! Debatten om de aktuella och brådskande frågorna av större vikt skulle enligt föredragningslistan påbörjas klockan 16.00. Jag kom hit klockan 15.50, och när jag kom hörde jag mitt namn. Det var på håret att jag skulle verka vara en slarver i parlamentets och de övervakande kollegernas ögon. Jag skulle gissa att det är fler än jag som har drabbats av denna obehagliga överraskning. Skulle ni kunna förklara för mig, herr talman, vad denna oordning beror på? |
Mina kloka rådgivare som sitter här bredvid mig säger att parlamentet och sammanträdets talman, min föregångare, har gått tillväga på rätt sätt enligt arbetsordningen, för på föredragningslistan står det att kommissionens uttalande om den finansiella krisen i Ryssland sker mellan kl. 15.00 och 16.00, och att debatten om aktuella och brådskande frågor av större vikt börjar direkt efter kommissionens uttalande eller senast kl. 16.00. Det innebär att två alternativ finns angivna i den föredragningslista ni har framför er. Det är föredragningslistan för sammanträdet den 16 september som avses. Jag beklagar att ni fick stanna längre, men formellt sett är det hela korrekt. |
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag: B5-0071/99 av Muscardini för UEN-gruppen om situationen i Dagestan, B5-0078/99 av Sakellariou, Krehl, Wiersma och Jöns för PSE-gruppen om situationen i republiken Dagestan (ryska federationen), B5-0090/99 av Alavanos, Schleicher, Posselt och Grossetête för PPE-gruppen om konflikten i den autonoma republiken Dagestan, B5-0095/99 av Haarder för ELDR-gruppen om Dagestan, B5-0103/99 av Schroedter, Lamber, Isler Béguin och Voggenhuber för Verts/ALE-gruppen om konflikten i den autonoma republiken Dagestan. |
Herr talman! Det är egentligen litet konstigt att vi för en halvtimme sedan avslutade en debatt om de finansiella problemen i Ryssland och nu går vidare med ett annat problem som det landet konfronteras med. Vi skulle kanske ha organiserat det litet bättre här i parlamentet och fört en grundläggande debatt om Ryssland och alla ärenden som har med det att göra med tanke på det landets enorma betydelse, även för Europeiska unionen och nödvändigheten av att försöka få något grepp om det hela. Jag vill ännu en gång ansluta mig till det som Swoboda sade. Efter den finansiella krisen i Ryssland som togs upp för en stund sedan skall vi nu tala om den politiska stabiliteten i det landet. Den aktuella utvecklingen är oroande. Jag får väl säga mycket oroande. En våldsam konflikt i Dagestan, bombattentat i Moskva och allt detta omgivet av rykten om komplotter med diverse teorier om vad som ligger bakom och diverse samband som läggs med till exempel det kommande parlamentsvalet och vissa gruppers försök att undergräva den processen. Vi beklagar våldet och offren och vi hyser medkänsla med de ryska myndigheterna som försöker få det hela under kontroll. Vi fördömer våldet å det kraftigaste. Ryssland har tillräckligt med problem ändå. Till och med det politiska systemet står under tryck och politiskt våld ökar endast instabiliteten i landet. De negativa följderna av det träffar även oss. Våldet i Dagestan, det ämne som vi egentligen skulle behandla, kan sprida sig vidare över Kaukasus med oförutsebara följder. Det sitter ingen och väntar på heller. Vårt intresse av en politisk lösning är tydligt, men vårt inflytande på de inre förhållandena i Ryssland är begränsat. Debatten nyss var också ett exempel på det, och vi kan endast uppmana de ryska myndigheterna att återställa ordningen med så litet våld som möjligt. De ryska myndigheterna måste söka en politisk dialog med de tjetjenska myndigheterna som också måste ta sitt ansvar och sluta stödja illegala grupper i Dagestan. Vad oss anbelangar, och det står också i resolutionen, borde OSSE vara den aktiva representanten för det här budskapet. EU borde bekymra sig mer om den socialekonomiska utvecklingen i området och det står också i vår text. Det är små steg som måhända inte skall ha så mycket effekt i det stora Ryssland. Det är i alla fall saker som vi kan göra, och som vi kan använda för att visa att vi har intresse av en stabil utveckling i Ryssland när det gäller de saker som vi diskuterade här men även när det gäller dess helhet. Vi måste vara beredda att eventuellt ge humanitärt stöd. Vi måste hjälpa där vi kan hjälpa. Något grepp om situationen har vi dock knappast. Det är en av de största risker som Europa kommer att konfronteras med de kommande åren och jag skulle vilja uppmana parlamentet samt även kommissionen och rådet att behålla debatten om Ryssland och Rysslands framtid på dagordningen. |
Herr talman, mina damer och herrar! Vi måste vara medvetna om att Kaukasus är som en sjudande gryta. I dag handlar det om de tragiska omständigheterna för människorna i Dagestan. Nyhetsförmedlingen är sparsam om det drama som går av stapeln i den delen av världen. Där finns ett överhängande behov av humanitärt bistånd. Framför allt är det viktigt att samma autonomi som grannstaterna har erkänns människorna i Dagestan. Men vad är det som sker? Det saknas utan tvivel saklig information om det politiska läget där, och det saknas respekt för de mänskliga rättigheterna. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa måste få i uppdrag att avlägga rapport inför vårt parlament, kommissionen och rådet, och syftet med det gemensamma förslaget från olika grupper är framför allt att sådan information skall kunna ges så snabbt och tillförlitligt som möjligt. Oavsett vem som är ansvarig för situationen i Dagestan, så förändras inte det faktum att det är konsekvensen av den dramatiska händelseutvecklingen sedan järnridån föll, och att det är mycket svårt för länderna i de här områdena att frigöra sig. Dessutom försöker de ansvariga politiska krafterna ständigt känna de etniska grupperna på pulsen och splittra dem. Vi har själva fått uppleva det i vårt närmaste grannskap i Europa, i det forna Jugoslavien, och nu kan vi iaktta en liknande utveckling längre bort. Vi måste göra allt vi kan för att släcka den eld som där har tänts, så att även människorna i den delen av världen får möjlighet att utvecklas i fred, utveckla egna autonomier, och skapa sig en sådan framtid som vi redan har kämpat oss till här i Europa. Vi bör alltid komma ihåg att även vi i Europa har upplevt liknande omständigheter. Den gången var vi kloka och kunde komma överens, och nu är det vår uppgift att hjälpa människorna där borta i deras utveckling, som möjligen kan ske på ett liknande sätt, men som hur som helst möjliggör en framtid för dem som garanterar deras existensberättigande och tillåter dem att ta sitt öde i egna händer. |
Herr talman! Jag tycker det är bra att vi använder det mesta av denna eftermiddag till att diskutera de rykande ruiner som före detta Sovjetunionen har lämnat efter sig. Konflikten i Dagestan handlar ju inte bara om sammanstötningar mellan den ryska armén och militanta muslimer från Tjetjenien. Den handlar också om Rysslands svaghet, om olja i Kaspiska havet, om fattigdomen i norra Kaukasus, som förvärras av bristande ekonomiskt stöd från Moskva. Det finns kanske 30 olika folkslag i Dagestan, med lika många olika språk. En liten grupp är tjetjener som stöder rebelledaren Basajev i försöket att inlemma Dagestan i Tjetjenien, och på andra sidan finns dessa fundamentalistiska wahhabier som vill upprätta en muslimsk stat med stöd från Saudiarabien och Osama bin Laden. Så bakgrunden och alla ingredienser finns på plats för att en ofattbar tragedi skall inträffa under de kommande åren. Lokalbefolkningen har hittills inte stött wahhabiernas önskan om en muslimsk stat, men de kan ju ändra sig. Det är en av de fattigaste republikerna i den ryska federationen. 80 procent av de unga mellan 18 och 35 år är arbetslösa, och genomsnittslönen ligger under den ryska minimilönen. Och i Moskva intresserar man sig inte så mycket om detta förhållande. Nu får emellertid befolkningen en hälsning från Moskva i form av bombningar. Moskva skulle ju skydda befolkningen, men uppfattas i stället av många som något helt annat än en beskyddare, nämligen som den part som bombar. Problemet är att journalister inte vågar resa till platsen. De blir kidnappade och hålls som gisslan för en lösesumma. Jag menar därför inte heller att detta parlament kan uttala sig särskilt precist om denna tragedi som nu håller på att inträffa. Men i resolutionen sägs vad som bör sägas, och det viktigaste är att vi nu lovar varandra att verkligen hålla utkik efter alla sätt att hjälpa till på, och varje sätt att bidra med stabilitet i denna olyckliga del av världen. |
Herr talman, kära kolleger! Det var för fem år sedan, då vi dagligen oroade oss för kriget i Tjetjenien. Påtryckningar från Europaparlamentet gjorde den gången att diplomatiska åtgärder inleddes. Risken för en storbrand var överhängande, och man lyckades få bukt med den. Men följdåtgärder saknades. Det handlingsprogram för Ryssland som redan har nämnts i dag omfattar nämligen inte den regionen, och extremister har givetvis lätt att få fäste där med tanke på den enorma fattigdom som råder. Om vi är intresserade av ett omfattande gemensamt europeiskt säkerhetskoncept kan vi inte bortse från Kaukasus. Det är svårare än någonsin att genomföra åtgärder, det vet de som känner till området, och därför har vi i vår resolution i första hand fastställt ett prövningsuppdrag. Alla vet att det för närvarande inte är någon som är beredd att åka dit. Trots det är människorna där i stort behov av humanitärt bistånd och det är något som måste prioriteras. Men även utvidgningen av OSSE-delegationens mandat bör prövas, såväl i finansiellt som personalmässigt avseende, och jag ber herr Kinnock ge Patten i uppdrag att rapportera resultatet av denna prövning till oss i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, så att vi kan fatta ytterligare beslut. Jag anser att det är en brådskande angelägenhet som utgör vårt viktiga bidrag till en stabilisering i dessa områden. (Applåder) |
Kommissionen följer mycket noggrant situationen i Dagestan och de sammanhörande frågorna i Moskva, som Wiersma tog upp. Vi beklagar naturligtvis djupt att många liv har gått förlorade och att nästan 40 000 människor har fått lämna sina hem som ett resultat av den militära aktiviteten i Kaukasusregionen. Den senaste informationen säger att ryska trupper tycks ha säkrat de flesta, om än inte alla, av de byar som ockuperades av invasionsstyrkorna från Tjetjenien. Som kammaren känner till, var detta den andra större räden från Tjetjenien sedan i början av augusti. Strider utkämpas fortfarande i gränsregionen. Enligt rapporter som har kommit kommissionen tillhanda, har invasionerna inte vunnit något allmänt stöd bland Dagestans befolkning. Det är för närvarande inte klart om och i vilken utsträckning islamistiska extremister utifrån har legat bakom eller finansierat räderna. För stunden uppmanar därför kommissionen, i likhet med andra i det internationella samfundet, de ryska myndigheterna att använda proportionerligt våld, både vid strider på Dagestans territorium och vid operationer in i Tjetjenien. Vi uppmanar även de tjetjenska myndigheterna att förhindra att denna typ av räder utgår från landets territorium. Vi delar också parlamentets och allmänhetens oro över vad som tycks vara terroristbombningar i Moskva och, så sent som i morse, i Volgodansk. Kommissionen instämmer med det finländska ordförandeskapet och uttrycker sin sympati för de ryska myndigheterna. Vi avvaktar resultaten från de officiella ryska undersökningarna om attentaten innan vi tillskriver någon särskild grupp skulden för dessa grymheter. Kommissionen lugnas av officiella uttalanden från Moskva om att vare sig krisen i Dagestan eller bombningarna i Moskva kommer att ses som en anledning att förklara undantagstillstånd och därigenom skjuta upp valen till duman. Alla parter måste till varje pris se till att den rådande situationen inte tillåts destabilisera Dagestan, orsaka destabilisering på längre sikt eller leda till ökad politisk instabilitet i Ryssland som helhet. Schroedter framförde frågan om en utfrågning av min kollega, Patten, i utskottet för utrikesfrågor. Jag skall vidarebefordra hennes kommentarer. Och då jag känner Patten, är jag övertygad om att han kommer att svara med glädje. |
Herr talman! Jag har tyvärr inte blivit riktigt informerad, och nu undrar jag om jag inte ändå kan få utnyttja den ena minutens talartid som jag hade för att säga en sak? |
Herr talman! Kinnock har tydligt påpekat den fara som det här problemet utgör för stabiliteten i Europa och för världen i sin helhet. Faktum är att man kan befara att extremistiska krafter utnyttjar situationen för att införa ett undantagstillstånd i Ryssland. Det är ingen som riktigt vet vad bakgrunden till dessa attentat är. Det som händer i Ryssland är högst oroväckande. Naturligtvis fördömer vi varje form av extremism, men vi måste ändå känna till den exakta bakgrunden. Vad beträffar Tjetjenien och Dagestan så är det senkomna skador från en brutal kolonial regim som vi så sakteliga börjar få grepp om. Vi bör därför tydligt poängtera att Ryssland först och främst måste uppfylla sina åtaganden i fredsavtalet med Tjetjenien och sätta igång återuppbyggnadsinsatserna där. För det andra måste man förhindra att den etniska balansen i Dagestan rubbas. |
Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30. |
Nästa punkt enligt föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande resolutionsförslag: Fängslade medborgare från Kosovo - B5-0080/99 av Schori och Swoboda för PSE-gruppen om Kosovo, B5-0092/99 av Pack och Grossetête för PPE-gruppen om fängslade medborgare från Kosovo, B5-0100/99 av Haarder för ELDR-gruppen om situationen i Serbien för fängslade och försvunna medborgare från Kosovo, B5-0105/99 av Staes, Wuori, Lagendijk och Rühle för Verts/ALE- gruppen om fängslade medborgare från Kosovo, Burma- B5-0073/99 av Collins för UEN-gruppen om Burma, B5-0081/99 av Veltroni för PSE-gruppen om de mänskliga rättigheterna och demokratin i Burma, B5-0091/99 av Maij-Weggen, Van Hecke och Grossetête för PPE-gruppen om de mänskliga rättigheterna och demokratin i Burma, B5-0096/99 av Nicholson of Winterbourne och Van den Bos för ELDR-gruppen om situationen i Burma, B5-0108/99 av McKenna och De Roo för Verts/ALE-gruppen om den aktuella situationen beträffande de mänskliga rättigheterna och demokratin i Burma, Situationen i Iran- B5-0079/99 av Berès för PSE-gruppen om situationen för fångar i Iran som anklagas för spioneri, B5-0093/99 av Salafranca Sánchez-Neyra, Dimitrakopoulos och Grossetête för PPE-gruppen om situationen för fångar i Iran som anklagas för spioneri, B5-0098/99 av Malmström för ELDR-gruppen om de fyra dödsdömda oppositionella i Iran, B5-0107/99 av Gahrton, Cohn-Bendit och Wuori för Verts/ALE-gruppen om situationen för fångar i Iran som anklagas för spioneri, Togo- B5-0069/99 av Nicholson of Winterbourne och Watson för ELDR-gruppen om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Togo, B5-0083/99 av Schwaiger för PPE-gruppen om de mänskliga rättigheterna i Togo, B5-0097/99 av Watson och Van den Bos för ELDR- gruppen om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Togo, B5-0106/99 av Rod, Maes, Schörling, Lucas, Boumediene-Thiery för Verts/ALE-gruppen om Togo. Fängslade medborgare från Kosovo |
Herr talman! Jag skall inte fylla den tid jag fått på mig med prat. Resolutionen talar sitt eget tydliga språk. Vi talade också i morse ingående om situationen i Kosovo och allt det vi vill göra för att se till att landet byggs upp igen så snabbt som möjligt. Under tiden finns det naturligtvis diverse problem som kräver en snabb lösning och som omedelbart måste åtgärdas. Det tas också upp i resolutionen. Det handlar i det här fallet om några tusen Kosovobor som hålls fängslade av de serbiska myndigheterna. De flesta anhölls under den militära Kosovokonflikten när undantagstillstånd hade införts i hela Jugoslavien. Den konflikten är över sedan några månader men de här personerna sitter fortfarande i fängelse. Det finns visserligen ett avtal, på grund av vilket konflikten avslutades men det verkar som om den gruppen personer glömdes bort när det avtalet slöts. Det har inte träffats några överenskommelser om dem. Vi anser att alla de personer som fängslades efter den 24 mars, efter att undantagstillståndet infördes, måste friges så snabbt som möjligt. Den serbiska regeringen måste utsättas för påtryckningar för att vi skall nå dit och dagens debatt är också ett sätt att göra det på. Jag hoppas att rådet och kommissionen kommer att göra allt för att de här personerna så snabbt som möjligt skall friges och kunna återvända hem, såsom alla andra flyktingar utanför Kosovo har kunnat återvända hem. |
Herr talman, kära kolleger! Det är andra gången vi talar om Kosovo i dag. Nu diskuterar vi en fråga som vi inte kan påverka mycket, så länge inte makthavarna i Belgrad visar tillstymmelse till god vilja. Tyvärr omnämns situationen för de albanska fångarna i Belgrad och de försvunna inte med ett ord i Kumanovo-avtalet mellan NATO och den jugoslaviska regeringen och inte heller i FN:s resolution som gett mandat för den internationella närvaron i Kosovo. Även här borde vi har lärt oss av erfarenheterna i Bosnien-Hercegovina. I dag, tre år efter Dayton, vet vi fortfarande inte var många av de saknade befinner sig. Jag får varje vecka förfrågningar från anhöriga som fortfarande letar efter de saknade, men de kan inte få någon information. Vad är det egentligen för människor som utan orsak håller tusentals medmänniskor fångna i åratal under omänskliga förhållanden och låter deras anhöriga, fruar, mödrar och barn leva i ovisshet om deras öde? Kanske borde vi vädja mindre till dem som politiker och makthavare än till dem som de familjefäder och söner som de ju också är. Tvinga dem kan vi tyvärr inte göra. Den serbiska regimen ger oss ingen möjlighet till det. Men detta förfarande strider mot alla föreställningar om rättsstatlighet, för att inte tala om medmänsklighet. Vi uppmanar därför FN:s sändebud Kouchner och även OSSE att söka vägar till ett frigivande. Vi sätter även vårt hopp till en underkommitté för problemen med fängslade och flyktingar i övergångsrådet för Kosovo. Men vi förväntar oss av alla stater i den internationella gemenskapen att de inte inför någon enda sanktion mot Serbien, innan bland annat dessa fångar blivit frigivna. Ett fredligt samarbete mellan serber och albaner, precis som mellan kroater, muslimer och serbier i Bosnien-Hercegovina, är endast möjligt om bland annat frågan om de fängslade och deporterade klaras upp. (Applåder) |
Herr talman, ärade kolleger! Eftermiddagens debatt hänger naturligtvis helt samman med den debatt vi hade i morse om Packbetänkandet och återuppbyggnaden av Kosova. Ni hör rätt, jag säger Kosova och inte Kosovo. Jag gör det av respekt för de 80 till 90 procent albaner som verkligen bor i Kosova och vilkas språk är albanska och på albanska heter Kosova just Kosova. Ärade kolleger! Jag har varit i Kosova. Jag ägnade en del av min semester åt det. Jag talade med de flesta albanska politiska ledarna, både från LDK, Rugova, LBD, kristdemokraterna, socialdemokraterna och även företrädare för UCK. Jag måste säga att alla är mycket tacksamma för den internationella närvaron. Man är mycket tacksam för UNMIC, man är mycket tacksam för KFOR:s närvaro, men man är rädd för en viss form av för stor kolonisering. Man är rädd för att de internationella institutionerna tar för litet hänsyn till kraften hos Kosovas befolkning. En del av den frustrationen kan naturligtvis tillskrivas vad som händer med de kosovoalbanska fångar som just nu sitter i serbiska fängelser. Efter den serbiska terrorn med mord, bränder och etnisk rensning måste befolkningen nu oroa sig över vad som hänt de många tusen saknade och tillfångatagna. Därför stöder jag helt uppmaningen från både kollega Wiersma och Pack och den kompromissresolution som vi nu behandlar. Vi måste anta denna resolution och vi måste med hela den kraft som parlamentet har, försöka hitta en lösning för dessa tillfångatagna personer. Bästa kolleger! Den bild som vi har av Kosovas befolkning är kanske en som vi fått via den internationella pressen, en bild av hur kosovoalbanerna tagit över serbernas roll och nu förtrycker serber och zigenare. Jag har varit i Kosova. Jag tror inte att så är fallet. Det förekommer mycket riktigt personliga hämndaktioner och dessa måste vi fördöma. Dessa kan inte alls slätas över på något sätt men, bästa kolleger, låt oss ändå inte placera den sortens hämndaktioner på samma nivå som etnisk rensning, den systematiska terror som förekommit de senaste tio åren. Låt oss tänka på det. (Applåder) |
Herr talman! Jag gläder mig åt att parlamentet äntligen bryr sig om denna fråga. Världssamfundet har tydligen gjort ett allvarligt misstag då det inte inbegrep problemet med fångarna från Kosovo i de avtal som fattades med de serbiska myndigheterna. Vi bör nu rätta till misstaget. Jag instämmer fullt ut med vår kollega Doris Pack att detta bör vara en förutsättning för upphävandet av sanktionerna. Jag är litet mindre ense i fråga om de internationella myndigheternas och Europeiska unionens kapacitet att ingripa. Problemet med fångarna från Kosovo är ett humanitärt problem. Europeiska unionen fortsätter att ge humanitär hjälp till Serbien. Det är den enda kanal som finns kvar. Jag tror att eftersom problemet med fångarna från Kosovo är på det humanitära planet, och kommissionen är bäst placerad för att ingripa på den nivån, skulle Europeiska unionen mycket väl kunna dra ner takten på hjälptransporterna till de serbiska myndigheterna så länge som de inte har släppt samtliga fångar från Kosovo. Enligt min åsikt är det möjligt att göra något genast för att ge en tydlig vink till de serbiska myndigheterna och jag uppmanar kommissionen att så snabbt som möjligt meddela oss resultatet av sina åtgärder. Burma |
Herr talman! Vi har tagit initiativ till denna nya parlamentsdebatt om Burma eftersom rådet snart måste fatta beslut om att förlänga sanktionerna mot den regim som med hjälp av en grym diktatur förtrycker detta land och ständigt bryter mot de mest grundläggande mänskliga rättigheter och mot etniska minoriteters rättigheter. Först och främst begär vi att rådet bekräftar och förstärker den gemensamma ståndpunkten om sanktionerna: detta är vad min grupp och de andra grupper som har skrivit under det resolutionsförslag vi diskuterar i dag yrkar. Tyvärr saknas inte bara positiva nyheter från Burma, utan vi åser också hur förtrycket förvärras. Som framgår av resolutionen har det också under de senaste veckorna förekommit tiotals arresteringar av burmesiska och utländska medborgare som fortsätter att kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter i detta land. Här kan vi inte underlåta att åter bedyra vår fulla och totala solidaritet och vårt deltagande med Aung San Suu Kyi, ordförande i demokratirörelsen som i valet 1990 uppnådde en majoritet. Denna modiga kvinna fortsätter, trots allvarliga inskränkningar i sin rörelse- och yttrandefrihet, sin ihärdiga opposition mot regimen, och vi minns väl den omänskliga behandling regimen utsatte henne för när hennes man avled, en behandling som redan tidigare har fördömts av detta parlament. I resolutionen kräver vi också att den burmesiska regeringen omedelbart sätter stopp för det avskyvärda bruket av tvångsarbete, som stora delar av den civila befolkningen utsätts för och som framför allt drabbar barn och kvinnor ur de etniska minoriteterna. Låt oss även vi, såsom internationella arbetsbyrån har gjort, förklara att detta bruk är ett brott mot mänskligheten. Europeiska unionen måste betrakta situationen i Burma som prioriterad i sin internationella verksamhet till skydd för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi måste göra denna kamp till ett mönster för andra, som rör andra områden, men vi måste också lyckas att allt mer omvandla den till sammanhängande och effektiv politisk handling. Även medlemsstaterna måste i kraft av rådets gemensamma ståndpunkt åta sig att ta upp Burmaproblemet med samma intensitet i alla internationella instanser: från FN till de asiatiska ländernas regionala organisationer. Endast genom att militärdiktaturen isoleras med hjälp av sanktionerna och genom att en dialog förs med oppositionen och de etniska minoriteterna kan man bidra till att demokratin kan hävda sig i Burma. (Applåder) |
Herr talman! De senaste sommarmånaderna har återigen tusentals personer flytt från Burma för att undkomma våldet, tvångsdeportationerna i eget land, tvångsarbetet och det politiska förtrycket. Det finns nu 150 000 personer i läger, främst i Thailand, men även i Malaysia och Indien. Sedan finns det ytterligare 100 000 illegala flyktingar i de omgivande länderna, i Australien, i Europa och i Förenta staterna. I somras var jag på en konferens i Bangkok med en internationell organisation som ägnar sig åt Burma. Jag lärde känna flera representanter för flyktingarna. De har känslan av att Europa sakta men säkert kommer att glömma dem och att man inte längre tar situationen i Burma, som nu pågått i över tio år, riktigt på allvar. Vi vet att Aung San Suu Kyi suttit i husarrest i tio år nu, att hon är den folkvalda presidenten med över 80 procent av rösterna där. Vi vet att Burmas parlament upplösts, att tiotals parlamentsledamöter mördats, fängslats eller placerats i husarrest eller befinner sig bland flyktingarna. Vi vet att situationen blir allt allvarligare: i skuggan av händelserna i Indonesien ökar Burmas regering förtrycket. Just nu händer egentligen nästan ingenting. Aung San Suu Kyi har uppmanat de västerländska demokratierna att hjälpa henne på ett bättre sätt. Jag vill även uppmana Europeiska unionen att göra det. Strax före sommaren reste en delegation med diplomater till Burma men den kom tillbaka med oförrättat ärende. I oktober måste de sanktioner mot Burma som redan är i kraft, förlängas och vad min grupp anbelangar borde de helst också utökas. Förenta staterna har redan utökat sanktionerna med ett investeringsstopp. Låt Europa nu äntligen tala med en tunga och göra detsamma. Jag ser kommissionär Kinnock nicka. Jag hoppas verkligen att han överlämnar vår resolution och vårt budskap till Europeiska ministerrådet och att sådana åtgärder äntligen vidtas så att regimen i Rangoon bryts ner och Aung San Suu Kyi verkligen får känna att hennes aktioner, som är fredliga, får stöd. |
Herr talman, att tala klarspråk om Burma, i oförtäckta ordalag, och rakt på sak, är att tala om kränkningar av mänskliga och kollektiva rättigheter, om en vägran att erkänna resultaten i fria val och om att diktaturen består, om en exploatering av människor med tvångsarbeten för multinationella företag från väst. Detta sker i ett land som tyvärr var det första som använde sig av det allmänna preferenssystemet, vilket hade förtjänat en annan framtid. Europeiska unionen måste, under det finländska ordförandeskapet, fortsätta att agera för att förbindelserna med Burma så snart som möjligt återupptas, men utifrån respekt för de mänskliga rättigheterna, valresultatet och ett frigivande av de brittiska fångar som har gripits för att de försvarat demokratin. Vi måste utöva påtryckningar på militärjuntan och inte gå med på att man kringgår den demokratiska legitimiteten. Vi måste söka efter den bästa vägen för att finna en lösning. Jag hoppas, herr talman, ärade ledamöter, att Europeiska unionen varken nu - med Finland - eller senare går med på ett sådant kringgående. Och jag hoppas också av er alla - och särskilt av Kinnock - att ni kritiserar uppförandet hos de företag som utnyttjar den mänskliga exploateringen i ett land med diktatur och diktaturregim. (Applåder) Iran |
Herr talman, mina kära kolleger! För exakt två år sedan var två judar anklagade för spioneri i Iran för Israels räkning. De dömdes till dödsstraff och hängdes. Det är nu tretton judar och flera muslimer från Ispahan, Chiraz och Teheran som har arresterats och löper samma fara. Man vet mycket litet om dem. De anklagade, varav en är sexton år, sägs vara av mycket enkelt ursprung: kyrkogårdsvakt, skomakare, omskärare och lärare i hebreiska. Man har mycket svårt att tro att dessa stackars människor utgör en fara för den iranska demokratin. Man har inga nyheter från dem sedan de arresterats. Och när man hör talas om arrestering av judar och därefter om en process för spioneri, är det ett ytterst oroande tecken för oss. Vi är oroliga eftersom vi känner till interneringsförhållandena i Iran. Vi är oroliga eftersom inget bevis och ingen anklagelseakt hittills har offentliggjorts och diskuterats öppet. Vi är oroliga eftersom de inte har rätt att försvara sig. Herr talman, vi är oroliga och vi är också bedrövade eftersom vi gladde oss åt utsikterna till ett närmande mellan Iran och Europeiska unionen. Det är hädanefter självklart att denna fråga äventyrar närmandet, och så länge som vi inte fått garantier för att de anklagades rättigheter respekteras kommer vi inte att kunna tänka oss det. Herr talman, mina kära kolleger, mellan Iran och Europeiska unionen finns denna gisslan. (Applåder) |
Herr talman, mina kära kolleger! De farhågor som vår kollega Zimeray just uttryckte är berättigade på grund av dödsdomen nyligen mot fyra personer till följd av studentdemonstrationerna i juli. Dessa farhågor stärks av hängningen av en sextioårig man förra året. Det resolutionsförslag som kommer att läggas fram om en stund för godkännande av parlamentet har således varit föremål för ett brett samförstånd. Dess syfte är att bekräfta parlamentets upprördhet inför de förfaranden som tillämpas och kräva att elementära försvarsrättigheter skall respekteras. Det begärs i resolutionen att internationella observatörer skall tillåtas följa den pågående processen i sin helhet. I resolutionen bekräftas slutligen hur angelägna vi är att fortsätta dialogen, i synnerhet för att skjuta upp verkställandet av de uttalade dödsstraffen, eftersom det bara är genom en dialog som mänskliga rättigheter kan gå framåt i landet. I det avseendet är det ändringsförslag som våra kolleger i Gruppen De gröna har ingett ännu tydligare än den gemensamma inledande resolutionen och jag bör här meddela att jag personligen ger det mitt gillande. (Applåder) |
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Nyheten i söndags om dödsdomarna för de fyra personer som var inblandande i sommarens studentoroligheter i Iran skickade en våg av avsky och indignation bland det iranska folket och i omvärlden. Chocken var desto större, eftersom vi var många som gladde oss åt valet av president Chatami och de signaler om öppenhet, reformer och respekt för mänskliga rättigheter som han gav. Det iranska folket kunde äntligen börja hoppas på en ny framtid och att perioden av våld och dödande skulle ligga bakom dem. Efter sommarens studentdemonstrationer lovade president Chatami öppna och rättvisa rättegångar för de inblandande. Därför är det oförståeligt och djupt oroväckande att rättsprocessen hölls hemlig och att dödsdomarna mot fyra personer offentliggjordes nästan en passant i en tidningsintervju. Det ljus och hopp som tändes bland iranierna efter valet riskerar nu att slockna, och de förbättrade relationerna mellan EU och Iran riskerar att svalna. Jag hoppas dock att presidenten kan hämta kraft i det massiva stöd som han fick av väljarna i valet och att han agerar för att revolutionsdomstolen upphäver dödsdomarna, så att Iran kan fortsätta vägen mot reformer och utbyggnad av det civila samhället. Denna kammare fördömer starkt dödsstraffet var det än praktiseras, och kommer att fortsätta göra så. Brott mot mänskliga rättigheter kan aldrig vara ett lands inre angelägenheter. Jag hoppas att det budskapet också kommer att framföras av kommissionen. |
Herr talman! Nöd kan inte mätas eller jämföras kvantitativt. Det är slående hur situationen i Iran, i skuggan av de mera synliga tragedierna i Kosovo, Östtimor, Turkiet och delvis i Grekland, har förvärrats anmärkningsvärt. Förutom dödsdomar som utdömts i hemliga rättegångar har vi i dag fått rapporter om nya stränga politiska domar. Pressfriheten har på samma gång kvävts, och även i detta avseende har de mänskliga rättigheterna beskurits i ett mycket kritiskt skede. Europeiska unionen för samtal med Irans islamiska republik, och bör inte endast vara kritisk, utan den bör vara aktivt kritisk. |
Herr talman! Maktkampen i den islamiska republiken Iran mellan konservativa och reformvänliga fortsätter med oförminskad styrka, med allt vad det medför för rättsstaten, det vill säga att grundläggande principer för en rättsstat inte tillämpas. Glädjande nog vågar iranska kritiska tidningar och vissa iranska politiker öppet försvara just dessa grundläggande principer. Det gäller både de fängslade studenterna och de för spionage anklagade iranska judarna. Hur långt de sticker ut hakan framgår av det nedstämda, men samtidigt nyktra konstaterandet av iranska politiska analytiker. Citat: "så länge det i Iran härskar en utbredd uppfattning som definierar oliktänkande som oliktroende och via religionen tar sig rätten att besluta över liv och död eller ta landets öde i egna händer så förblir det politiska klimatet i landet förgiftat och måste man räkna med politiskt påkallat våld." Slut citat. Den här typen av våld har verkligen inte saknats i Islamiska republiken Iran sedan den bildades år 1979. Färskt i minnet har vi serien med mord på fyra oberoende andliga ledare förra hösten och, naturligtvis inte att förglömma, det väldigt brutala agerandet av grupper med konservativa hantlangare åt Khameini. Den senare och hans omedelbara omgivning försökte dölja sin delaktighet i de lugubra avrättningarna 1998 med mycket elaka lögner om en amerikansk-judisk komplott mot fäderneslandet. Den internationella gemenskapen och alltså i lika hög grad de europeiska institutionerna måste sluta upp bakom de inhemska röster som begär rättvisa och öppna processer för de fängslade studenterna och judarna. Vårt stöd till det gemensamma resolutionsförslaget behöver därför inte någon närmare motivering. Togo |
Herr talman! De allt äldre diktatoriska dinosaurierna som går runt på den afrikanska subkontinenten dör undan, och en ny demokratisk gryning är på väg. Men det finns ett land där en dinosaurie under 32 år har styrt en regim som är ansvarig för omfattande överträdelser av de mänskliga rättigheterna. President Eyadema skulle vara den förste som jag ställde inför den nya Internationella brottmålsdomstolen. Situationen där är allvarlig. Vi vet att människor dödades under valen. Vi vet att människorättsaktivister dagligen torteras i fängelserna. Det är nödvändigt att vi använder EU:s kontaktpersons kontor för att reda ut detta och för att få till stånd en överenskommelse mellan Eyadema och oppositionspartierna som leder Togo till demokrati. Vi uppmanar rådet, som skall mötas, att se till att kontaktpersonernas kontor ges de resurser som behövs för att klara av det arbetet. Samarbetet mellan Europeiska unionen och Togo bör inte återupptas innan Togo uppfyller bestämmelserna i artikel 5 i Lomékonventionen till punkt och pricka. Fram till dess bör vi stödja oberoende medier och civila samhällsgrupper och ge all hjälp vi kan till befolkningen. |
Herr talman, kära kolleger! Det regionala samarbetet mellan de västafrikanska staterna har på senare tid förbättrats. En västafrikansk ekonomisk gemenskap avtecknar sig enligt Europeiska unionens modell. Men ett av de främsta hindren för en fortsatt regional integration är att de demokratiska inrättningarna inte fungerar, i synnerhet inte parlamentet i Togo. PPE-gruppen välkomnar därför de seriösa försöken från så gott som samtliga politiska krafter i Togo, att skapa en oåterkallelig utveckling mot en demokrati och under de närmaste månaderna förbereda valen till nationalförsamlingen som bör vara demokratiskt oklanderliga och fria från påtryckningar från armén och statschefen och dennes omgivning. Vi är för en fredlig övergång till en väl fungerande demokrati. Vi tar med i beräkningen att president Eyadema behåller sitt ämbete fram till år 2003, trots att räkningsförfarandet vid det senaste presidentvalet uppvisade mer än skönhetsfel. Vi vädjar även till presidenten och hans regering att tillsammans med landets samtliga politiska krafter enas om ett valförfarande, som ger alla politiska grupperingar som håller sig till de demokratiska spelreglerna samma möjligheter. Vi välkomnar den mycket konstruktiva förmedlarroll som vår tidigare kollega och franske medborgarrepresentanten Bernard Stasi intagit tillsammans med sina båda kolleger från Tyskland och Österrike. Det viktiga i samband med detta är oklanderliga förberedelser och ett opartiskt genomförande av valen som skall resultera i en av Togos befolkning fritt och demokratiskt vald regering. |
Herr talman! Situationen i Togo är inte ny. Efter det våldsamma maktövertagandet av general Zyadema är nämligen brotten mot mänskliga rättigheter bestående: avrättningar, tortyr och arresteringar. Efter valfusket i förra året som gjorde det möjligt för general Zyadema att behålla makten kan man ha legitima farhågor om regimens demokratiska vilja. Frånvaron av en oberoende valkommitté, av rättvist tillträde till media och av säkerhet för att kunna föra en valkampanj ledde till att oppositionen, som var i majoritet, bojkottade parlamentsvalet på våren. Även om vi anser avtalet som nyligen undertecknades med oppositionen som ett steg framåt, är det i hög grad otillräckligt och riskerar att förbli en värdelös papperslapp utan ett antal garantier. Det måste nämligen bli ett omedelbart slut på maktmissbrukarnas straffrihet och myndigheterna måste verkligen respektera mänskliga rättigheter. För att verkligt fria och rättvisa val skall ordnas måste inte bara parlamentet upplösas utan Zyademas avgång måste också krävas innan hans mandattid går ut . Det är de elementära villkoren för att samarbetet mellan Europeiska unionen och Togo skall återupptas. |
Herr talman! Jag måste säga att jag, när jag under eftermiddagen har lyssnat till dessa mycket högkvalitativa debatter, åter har reflekterat över maximet att om den inrikespolitiska situationen gör dig deprimerad, så gör dig den utrikespolitiska situationen desperat. Ingen av oss kan ge vika för en sådan pessimism, och det är av den anledningen en djup oro och starka krav på åtgärder har hörts i denna demokratiska kammare. Det gläder mig mycket. Det visar att det finns mycket bättre och vitalare alternativ till att helt enkelt ge upp inför hopplösheten, vilket ibland är frestande, såväl för politiska representanter och politiskt aktiva som för - inte minst - folk i allmänhet. Låt mig först av allt beröra Kosovodebatten och de tragedier som utspelar sig i denna hårt drabbade del av världen. Kommissionen delar fullständigt den oro som det ges uttryck för i resolutionsförslagen här i kammaren, både vad gäller det pågående etniska våldet i Kosovo och de tidigare så kallade försvinnandena och arresteringarna. Vi instämmer naturligtvis med kammarens ledamöter i deras kraftiga fördömande av våldet, oavsett vilken etnisk grupp som är förövare och vilken som är offer, och vi stöder aktivt de ansträngningar som görs av UNMIK, KFOR och OSSE för att upprätta lag och ordning i Kosovo. Kommissionen delar självklart kammarens djupa oro för ödet för de många civila som fortfarande saknas. Vi är av den anledningen direkt inblandade i de ansträngningar som görs för att fastställa vilka av de saknade människorna som fortfarande hålls fångna i serbiska fängelser och vilka som dödades under kriget samt omständigheterna kring deras död. Unionen bidrar följaktligen med stöd till rättsliga undersökningar om påstådda krigsförbrytelser, och tidigare denna vecka uttrycktes i slutsatserna från rådets (allmänna frågor) möte en djup oro för att frågan om åtskilliga tusen människors - till en överväldigande del Kosovoalbaner - försvinnande förblir olöst. Avslutningsvis har kommissionen vid ett flertal tillfällen fördömt den grova uraktlåtenheten att respektera vedertagna internationella normer för mänskliga rättigheter och minoritetsrättigheter som myndigheterna i Förbundsrepubliken Jugoslavien, Serbien, har visat. Det öppna föraktet för internationella förpliktelser är ett att de största hinder som står i vägen för förbättrade förbindelser mellan den tidigare Republiken Jugoslavien och Europeiska unionen, och det är ett hinder även för den tidigare republikens återinträde i det internationella samfundet. Detta hinder kommer att stå kvar så länge som de serbiska myndigheterna håller fast vid sin nuvarande politik. Jag går nu över till resolutionen om situationen i Burma. Som kammaren säkerligen vet, beklagar kommissionen djupt de fortsatta kränkningarna av de mänskliga rättigheterna som görs av de militära myndigheterna i Burma: det gäller först och främst förtrycket av etniska minoriteter, förföljelsen av Aung San Suu Kyi och andra medlemmar av NLD, förnekandet av grundläggande fackliga rättigheter och användandet av tvångsarbete, förbudet mot oberoende partier, de oräkneliga och slumpmässiga arresteringarna samt det fortsatta statsstyrda våldet. Vi delar även oron för behandlingen av EU-medborgare som har arresterats på grund av sitt offentliga engagemang i den burmesiska demokratirörelsens verksamhet. I april i år förstärkte Europeiska unionens gemensamma ståndpunkt policybeslutet från oktober 1998, genom att transitvisering omfattades och ett förbud mot turistbesök för människor som har kopplingar till de burmesiska myndigheterna inbegreps. Kommissionen stödde denna åtgärd och bistår demokratirörelsen och flyktingar i Burma, bland annat genom att ge ekonomiskt stöd till Brysselkontoret. Rådet granskar för närvarande den gemensamma ståndpunkten, och utvidgningen av denna bör, som framstående medlemmar sade under debatten, beslutas före den 29 oktober. Kommissionen har klargjort att även om Burma har blivit medlem i Asean, kan Europeiska unionen inte gå med på att landet deltar i EG/Asean-överenskommelsen. Vi utnyttjar varje möjlighet till att pressa våra asiatiska partner till att försöka övertala Burmas regering att starta en verklig dialog med oppositionen, ledd av Aung San Suu Kyi, och med de etniska minoriteterna samt att radikalt ändra sin politik, så att de mänskliga rättigheterna respekteras. Ni ledamöter känner nog till att Aung San Suu Kyi nyligen förnyade sin uppmaning att utvidga de internationella ekonomiska sanktionerna mot Burma, inbegripet ensidiga sanktioner, så länge den nuvarande regimen styr det land som hon älskar. Kommissionen deltog nyligen i EU-trojkans resa till Rangoon, som gjordes i syfte att bereda vägen för upprättandet av en politisk dialog med Burma enligt rådets slutsatser av den 26 april. Målen med att upprätta en politisk dialog är att förklara Europeiska unionens gemensamma ståndpunkt om situationen för de mänskliga rättigheterna och om frånvaron av rättsstatsprincipen och demokrati i Burma samt att hjälpa till att skapa ett klimat som skulle kunna leda till en politisk dialog mellan den regerande SPDC-militärjuntan och den demokratiska oppositionen och företrädare för de etniska minoriteterna. Europeiska kommissionen kommer även fortsättningsvis att behålla trycket på SPCD, tidigare känt som Slorc. Under tiden fortsätter den internationella situationen att förvärras, och inget meningsfullt svar har getts på de upprepade internationella uppmaningarna till de burmesiska myndigheterna att vidta åtgärder i riktning mot att främja demokrati, mänskliga rättigheter och nationell försoning. Kommissionen fortsätter därför att stödja förnyandet av den gemensamma ståndpunkten nästa månad och det strikta genomdrivandet av de till denna hörande påtryckningarna och sanktionerna. Jag går nu över till situationen i Iran, som åter har uppmärksammats i resolutioner i denna kammare. Som kammaren säkerligen vet, betraktar kommissionen situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran med stor oro, något som vi delar med denna kammare. I den omfattande dialogen mellan Europeiska unionen och Iran tas frågor som är direkt relaterade till de mänskliga rättigheterna alltid upp av Europeiska unionens företrädare. Även om kommissionen inte har någon kontraktsenlig förbindelse med Iran, eller någon representation i landet, ansluter vi oss till den démarche som gjordes av Europeiska unionens trojka. Behandlingen av medlemmar av religiösa minoriteter i Iran, framför allt bahaierna, togs upp av unionstrojkan vid dess möten med den iranska regeringen i december förra året och i maj detta år. Dessa påtryckningar kommer att fortsätta. Angående de frågor om överträdelser av de mänskliga rättigheterna som togs upp av Zimeray, Morillon och Malmström, skulle jag vilja säga en démarche av unionstrojkan om dödsdomarna mot fyra studenter - som inbegriper åsikterna som har kommit till uttryck i detta parlament - håller på att utarbetas av det finska ordförandeskapet. Kommissionen oroas även över rättegången mot 13 judar från Shiraz som är anklagade för spionage. Unionen har lämnat ett antal framställningar i frågan, både genom trojkan och bilateralt. Det är uppenbart att den senaste tidens utveckling i Iran speglar den interna maktkampen mellan moderata reformvänner och konservativa " hökar" . De konservativas ansträngningar för att återta initiativet och underminera regeringen måste rimligen ses som ett förspel till parlamentsvalen, som kommer att äga rum i februari nästa år. Under tiden anser kommissionen att strategin med ett försiktigt uppmjukande av förbindelserna med Iran genom den omfattande dialogen bör fortsätta - särskilt under tiden fram till dessa val -, som ett sätt att visa stöd för Khatamis regering och reformvännerna, av vilka många uppvisar ett ansenligt mod i sina ansträngningar att åstadkomma förändringar under extremt svåra och farliga omständigheter. Jag går nu över till frågan om Togo. Som kammaren känner till, avbröt Europeiska gemenskapen utvecklingssamarbetet med Togo 1992. Trots att vissa förändringar av den politiska situationen har ägt rum sedan dess, måste jag tyvärr säga att de nödvändiga förutsättningarna för ett återupptagande av utvecklingssamarbetet och en fullständig normalisering av förbindelserna med Togo - respekt för demokratins principer, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna - ännu inte har uppfyllts på ett tillfredsställande sätt. En viss rörelse mot politisk försoning har emellertid åstadkommits tack vare Lomé-ramöverenskommelsen, som slöts mellan regeringen och oppositionen i juli i år. Framstegen möjliggjordes av de kontaktpersoner som tillhandahållits av Europeiska unionen, vilket Watson nyss sade. Unionen avser därför att stödja kontaktpersonernas fortsatta arbete, liksom projekt som har som mål att fullständigt återställa rättsstatsprincipen och respekten för de mänskliga rättigheterna. Kommissionen välkomnar den positiva vilja till framsteg som visades upp av regeringen i opposition i ramöverenskommelsen, men ytterligare konkreta framsteg - till exempel korrekt genomförda lagstiftande val, som förutses för nästa år - fordras, innan vi kan fundera på att återuppta ett ordinarie samarbete. Kommissionen delar den särskilda oro för resolutionen om situationen för de allmänna mänskliga rättigheterna i Togo som får sitt uttryck i förslagen här i kammaren. Det är självklart mycket illavarslande att de brott mot de mänskliga rättigheterna som nyligen rapporterades av Amnesty International i stora delar har bekräftats av andra källor. Det har dock ännu inte varit möjligt att verifiera några av de allvarligaste påståendena om massmord. Ytterligare undersökningar skulle därför välkomnas av kommissionen. Jag tror att kammaren känner till att var än problem som hör samman med de mänskliga rättigheterna dyker upp, tillhandahåller Förenta nationernas system ett antal uppföljningsmekanismer som hjälper till att förbättra situationen. Sådana åtgärder skulle, i kommissionens ögon, kunna övervägas i fallet Togo, där de utan tvekan skulle vara berättigade. (Applåder) |
Tack så mycket, herr kommissionär! Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30. |
Följande punkt enligt föredragningslistan är debatten om följande resolutionsförslag: B5-0070/99 av Muscardini för UEN-gruppen om Lusaka-fredsavtalet, B5-0082/99 av Van Hecke och Corrie för PPE-gruppen om Lusaka-fredsavtalet, B5-0084/99 av Miranda och Morgantini för GUE/NGL-gruppen om Lusaka-fredsavtalet om framtiden för områden kring de Stora sjöarna i Afrika, B5-0094/99 av Van Hecke, Corrie och Grossetête för PPE-gruppen om Lusaka-fredsavtalet, B5-0099/99 av Van den Bos och Nicholson of Winterbourne för ELDR- gruppen om Lusaka-fredsavtalet, B5-0101/99 av Maes, Rod, Schörling, Lucas och Boumediene-Thiery för Verts/ALE-gruppen om Lusaka-fredsavtalet för området kring de Stora sjöarna. |
Herr talman! I ett långt tal i TV i går kväll erkände president Kabila återigen att han tror på Lusaka-avtalet. Tyvärr är skillnaden mellan ord och handling fortfarande mycket stor. Någon öppning gentemot de politiska partierna, vilket många hoppats på, är det ännu inte tal om. Värre än så, de senaste veckorna blev på nytt ett antal framträdande oppositionspersoner fasttagna och fängslade utan någon form av åtal. Det är av största vikt att de kongolesiska myndigheterna så snart som möjligt tillåter politisk verksamhet och direkt börjar genom att frige politiska fångar. Det är nämligen endast i ett öppet och konstruktivt klimat, kännetecknat av goodwill hos alla berörda parter, som den nationella dialogen har en chans att lyckas. Det är utan tvekan så att det just nu förekommer mycket varierande tolkningar angående sätten att föra den nationella dialogen på. Förvirringen är stor. Vägen mot ett stabilt, fredligt och demokratiskt Kongo är alltså fortfarande lång. Lusaka-avtalet har dock skapat ett viktigt momentum. Det måste nu utnyttjas till fullo. Trots den stora prioritet som just nu förståeligt nog ges åt Balkan och Östtimor så får inte Afrika försvinna från vår politiska dagordning. Därför förväntar vi oss av Europeiska unionen ett mycket aktivt agerande och vi hoppas att kommissionen tar sitt ansvar och stöder fredsprocessen i Kongo. (Applåder) |
Herr talman! Avtalet från Lusaka är ett positivt tecken och det är självklart att min grupp ansluter sig till denna process som går mot fred. Vi kommer således att rösta för resolutionen eftersom vi anser att den redan i början reagerar mot det ruandesiska dramat och nödvändigheten att bemöta Kongos svårigheter. Jag kommer därefter att göra två anmärkningar. För det första är avtalet bräckligt och ingen kan i dag säkra att vi inte kommer att möta något större hinder, i det här fallet många beväpnade grupper som inte tillhör någon stat, inte är kontrollerade och verkligen skulle kunna fördärva processen. Vi måste för övrigt se upp med det. För det andra anser vi att Europa bör fortsätta på den vägen, ta på sig ansvaret för det förflutna och behålla minnesplikten. Även om kommissionen har en roll att spela tror jag att rådet också borde vara vaksamt, för vi tror att vi i framtiden går mot en partnerskapspakt mellan Europa och dessa länder. Det är kanske för övrigt nödvändigt att, genom rådet, länder såsom Storbritannien, Frankrike, Portugal och Belgien bättre än hittills tar på sig ansvaret för sitt förflutna. (Applåder) |
Herr talman, herr kommissionär! Av det kollegerna sagt framgår det hur skör fredsprocessen är och samtidigt hur viktig den är. Fientligheterna och kriget i Kongo och även i området kring de Stora sjöarna och i Angola, allihop konflikter som hänger ihop, förorsakar inte endast hemskt mänskligt lidande utan hindrar även all framtida uppbyggnad och utveckling. Därför får vi i den här fredsprocessen inte bara sitta och titta på och göra symboliska gester. Vi ser här att det finns olika etapper. Ett stoppande av fientligheterna, vi vet redan hur relativt det lyckats hittills, förberedelse och tillämpning genom en förenad militär kommission som måste gå i spetsen för upprättandet av en fredsstyrka och den måste sedan i sin tur sköta avväpningen av alla beväpnade milisstyrkor och förbereda den nationella försoningen. Vart och ett av dessa steg är en jättelik utmaning. Jag tror att Europeiska gemenskapen och de olika medlemsstaterna här har ett historiskt ansvar. Därför vill jag framför allt peka, herr talman, herr kommissionär, på de sista punkterna i vår resolution där det uttryckligen sägs att vi måste hjälpa till vid genomförandet av fredsavtalet. Jag vill dock påpeka att den hjälpen inte får vara symbolisk, att den måste vara effektiv och att den måste vara konkret. Parlamentet vill gärna hållas informerat på den punkten. Jag vill också peka på den skamlösa vapenexport och illegala vapenhandel som vissa av våra medlemsstater fortfarande gör sig skyldiga till. |
Herr talman, kära kolleger! Den konflikt som ligger till grund för blodutgjutelserna i området kring de Stora sjöarna i Afrika sedan över ett år tillbaka verkar äntligen ha fått en positiv lösning. Vi gläder oss naturligtvis åt det, men det finns ett avsevärt arbete kvar. Lusaka-avtalen bör, å ena sidan, kortsiktigt leda till fastställandet av ett varaktigt och kontrollerbart eldupphör. I det avseendet är det nödvändigt och till och med väsentligt att internationella observatörer snabbt sprids i landet. Europeiska unionen bör delta i processen vid sidan av Förenta nationerna och OUA för att också kontrollera att de utländska trupperna drar sig tillbaka från landet. Kongo måste upphöra att vara en bricka i spelet för att åter bli en verklig aktör när det gäller att hitta en rättvis och opartisk lösning för alla parter i konflikten. Det är, å andra sidan, nödvändigt och till och med ovillkorligt att dialogen återupptas mellan kongoleserna själva. En nationell försoningsdebatt bör inledas med det civila samhället, som har en utomordentlig livskraft i landet. Europeiska unionen skulle avslutningsvis, och det är utan tvivel en originellare väg, kunna sätta i gång en bred diskussion om att ingå en stabilitetspakt för Afrika som skulle kunna inspireras av exemplet med Balkan. De medlemsstater som har historiska förmånliga förbindelser med området bör, enligt min åsikt, ta på sig sitt ansvar. Det är hela Afrika som kallar på oss. Dödsfallet nyligen av två ungdomar från Guinea i ett flygplan på väg till Bryssel, ett tragiskt öde som talmannen påminde om vid öppnandet av sammanträdesperioden i måndags, är ett nödrop som är riktat till oss, europeiska parlamentsledamöter, och bör få oss att reagera. (Applåder) |
Herr talman! Låt mig återigen uttrycka kommissionens tacksamhet för det sätt som ni ledamöter denna eftermiddag har fäst uppmärksamheten på denna mycket viktiga fråga. Kommissionen anser att Europeiska unionen, tillsammans med resten av det internationella samfundet, måste vidta beslutsamma åtgärder för att dämpa återverkningarna av krisen i länderna kring Stora sjöarna, som på flera olika sätt, vilket flera ledamöter har påpekat, hotar säkerheten och stabiliteten i hela Afrika. Europeiska unionens strategi baseras därför på synsättet att följderna av konflikterna i regionen runt Stora sjöarna måste man ta itu med i dess tre huvuddimensioner: regionalt, med grannländernas intressen i åtanke; nationellt, med hänsyn till regeringens, rebellgruppernas och den demokratiska oppositionens intressen samt lokalt, med avseende på motsättningar i samhället till följd av etnisk rivalitet och ett hårt socialt tryck. I denna kontext gör unionen betydande ansträngningar för att främja medling och dialog på konfliktens olika nivåer, och kommissionen är på de följande områdena beredd att bidra till att eldupphöravtalet från Lusaka blir framgångsrikt. När det gäller politiskt stöd, har Europeiska unionen för avsikt att fortsätta med och uppmuntra de ansträngningar som redan har gjorts av vårt särskilda sändebud för Stora sjöarna att få till stånd den nödvändiga graden av dialog mellan de olika fraktionerna som är inblandade i konflikten i Demokratiska republiken Kongo. Unionen har för avsikt att även fortsättningsvis främja och finansiera medlingsansträngningarna, särskilt de som görs av Zambias president, som möjliggjorde Lusaka-avtalet från första början. Det är nödvändigt för att försöka få de undertecknande parterna att stå fast vid löftet att respektera sina utfästelser. I Lusaka-avtalet förutses en intern kongolesisk nationell debatt, som skall leda till att de olika politiska krafterna i Demokratiska republiken Kongo försonas och till att vägen bereds för en ny politisk struktur i Demokratiska republiken Kongo. Kommissionen är beredd att finansiera de medlingsansträngningar som fordras för att få till stånd denna nationella debatt. För det andra, bland de ansträngningar som vi har åtagit oss att göra ingår de som hänger samman med stöd till de fredsbevarande operationer som skall genomföras av Förenta nationerna och Afrikanska enhetsorganisationen. Åtskilliga medlemsstater bidrar till den FN-styrka på 90 militära observatörer som är utplacerad i huvudstäderna i regionen och i rebellgruppernas högkvarter för att övervaka Lusaka-avtalets genomförande. Denna verksamhet bör också stödja den gemensamma militärkommission som är ansvarig för att organisera utplaceringen av en fredsbevarande eller fredsupprättande styrka. Det återstår naturligtvis för Förenta nationernas säkerhetsråd att besluta om hur en sådan styrka bör vara sammansatt. Det är därefter möjligt för unionen att överväga om och hur den kan bidra med lämplig hjälp. För det tredje, när det gäller ekonomiskt stöd och utvecklingsstöd, kan och bör kommissionens åtagande i Lomékonventionens ramverk återaktiveras på två villkor: för det första, en förbättring av säkerhetssituationen i Demokratiska republiken Kongo och, för det andra, ett resultat av den nationella debatten som leder till en stabil politisk struktur i Demokratiska republiken Kongo, som säkerställer att de grundläggande elementen i Lomékonventionen respekteras. Kommissionens stöd till återuppbyggnad och utveckling bör därefter koncentreras på följande områden: för det första, upprättande av rättsstatsprincipen och demokratisering av de nationella institutionerna; för det andra, demobilisering och socioekonomisk återanpassning av soldaterna; för det tredje, återställande av miljön, särskilt i provinserna Kivu och Orientale; för det fjärde, återuppbyggnad av transportinfrastrukturen samt, till sist, förbättring av hälsovård och sanitära inrättningar. Jag kan naturligtvis även instämma i uppmaningen från, bland andra, Maes om att få ett slut på vapensmugglingen och vapenhandeln, som fortsätter att ge näring till konflikterna i regionen och som många gånger utgår härifrån Europeiska unionen. Avslutningsvis, humanitär hjälp behövs uppenbarligen alltid, och kommissionens byrå för humanitärt bistånd, ECHO, har avsatt omkring 55,5 miljoner euro för i år. Våra ansträngningar att ge stöd och åstadkomma bestående stabilitet kommer att fortsätta, och vi kommer naturligtvis även fortsättningsvis att hålla detta parlament fullt informerat, eftersom vi högt värdesätter engagemanget för våra gemensamma mål att säkerställa stabilitet och bestående fred i denna hårt drabbade region. (Applåder) |
Tack så mycket, herr kommissionär ! Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer strax att äga rum. (Sammanträdet avbröts kl. 17.28 och återupptogs kl. 17.30.) |
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut. Finns det några synpunkter? |
Fru talman, tidigare har vårt parlament på ett synnerligen kritiskt sätt tagit itu med situationen i Algeriet, och vårt parlament tog också som första parlament initiativ till en kontakt och dialog med det algeriska parlamentet. Resultatet av gårdagens omröstning ger oss anledning att glädjas med det algeriska folket, som har slagit in på försoningens väg och strävar efter fred i landet. Jag vill be er, fru talman, att framföra parlamentets lyckönskningar till Algeriets president. |
Tack, herr Sakellariou. Ert uttalande föll utanför protokollet, men jag noterar det gärna. |
Fru talman, beträffande en sak som jag sade i debatten om Tammerfors i tisdags har en kollega till mig, Camre, påpekat att vissa anmärkningar som tillskrevs honom av mig inte stämde med hans avsikt och att översättningen till engelska, och jag tror även till franska, betydde raka motsatsen till det han menade. Därför var min kritik av honom kanske orättvis. Jag ville bara göra det klart, vilket jag nu har gjort. |
Herr Evans, detta kommer att rättas till, och jag tackar er. (Protokollet justerades.) |
Nästa punkt på föredragningslistan är ett uttalande och framför allt en debatt om förhållandena i Louise Weiss-byggnaden. Kära kolleger! Först helt kort en liten historik, men oroa er inte, den blir kort. Ni minns när vi kom in i den här byggnaden den 19 juli. Det måste erkännas att alla blev ganska besvikna, på grund av den kontrast vi kunde konstatera mellan byggnadens så magnifika yttre - och jag tror att detta också måste påpekas, eftersom det är en byggnad som sedd utifrån hedrar vår institution - och allt det vi tyvärr har kunnat konstatera invändigt i form av brister, problem rörande faciliteter och säkerhet och rent allmänt problem som rör våra normala arbetsförhållanden. Detta gäller såväl oss själva som våra assistenter, tjänstemän, besökare och naturligtvis media. Redan dagen efter att jag blivit vald lovade jag er att jag skulle göra allt som stod i min makt för att få till stånd förbättringar. Och som ni har kunnat se har vi - jag vill gärna säga vi, eftersom jag i detta arbete har fått benäget bistånd av generalsekreterare Priestley och av hela den grupp som ansvarar för byggnaderna - har vi alltså gjort allt vi har kunnat för att genomföra dessa förbättringar under en period som inte varit så gynnsam, eftersom den råkade sammanfalla med semesterperioden. Priestley bildade en arbetsgrupp och vi förtecknade genast allt vi omedelbart kunde iaktta, och skickade er detta dokument. Många av er har skrivit till mig och jag har svarat. Jag hoppas för övrigt att ni har fått dessa brev. Ni fick ett första svar från herr Rieffel, vår direktör, men jag har varit angelägen om att skriva till er personligen, och därför har alla kolleger som skrivit till mig fått detta svar. I måndags fick ni också ett brev med ett kort bifogat dokument där vi redovisar hur vi bedömer situationen i dagsläget. I förra veckan reste vi från Bryssel till Strasbourg över en dag, tillsammans med kvestorerna, Colom i Naval, som är vice talman och ansvarig för byggnaderna, och alla tjänstemän som arbetar med denna fråga. Vi gjorde en mycket noggrann inspektion. Jag vet inte om somliga av er har fått rapporter genom media, men vi tittade på allt, noterade allt och konstaterade både vad som hade gjorts och vad som återstod att göra. I dag har ni avverkat den andra veckan med plenarsammanträden i denna byggnad och ni accepterade mitt förslag om denna debatt i en mycket konstruktiv anda. Problemet är inte att beklaga sig. Mitt mål är i stället att upptäcka allt som ni på goda grunder har irriterat er på, för att sedan se hur vi skall kunna göra ytterligare förbättringar, utöver dem vi redan har planerat. För att organisera debatten noterar vi alla kolleger som har skrivit upp sig. Jag kommer att ta upp några frågor som vi har ansett vara viktiga, för att ni skall kunna komplettera dem. Självklart kan ni även ta upp andra frågor. Först och främst har vi problemet med handikappanpassningen. Vår kollega Brian Crawley hade ett rättmätigt krav - jag vet inte om han är här i dag, men när det gäller den här frågan har jag känslan av att nödvändiga förändringar omedelbart genomfördes, i fullt samråd med honom själv. Detta gäller såväl hans sittplats i amfiteatern, för att han skall kunna sitta tillsammans med sin partigrupp, som utrustningen av hans kontor. Allt har gjorts för att man skall ta hänsyn till situationen för kolleger med funktionshinder när det gäller hela amfiteatern . Handikappanpassningen för besökare behöver fortfarande förbättras och har inte uppmärksammats tillräckligt. Vi har redan nu tagit kontakt med handikapporganisationerna, som kommer att kunna ge oss råd om de viktigaste förbättringar som behövs. Till sammanträdesperioden i oktober kommer vi att ha haft dessa kontakter och arbetena skall kunna genomföras under nästa år. När det gäller skyltningen har förbättringar skett och ni skall alldeles strax få säga om de är tillräckliga. Jag vill i det sammanhanget påpeka att "info help-systemet" kommer att behållas. Tillsammans med Strasbourgs borgmästare planerar vi att behålla de trevliga värdinnorna, som jag tror att ni alla har uppskattat, både för deras serviceanda och vänlighet. (Applåder) Jag hoppas att de hör er. De kommer alltså att behållas, inte definitivt - det låter sig inte göras - men åtminstone fram till årets slut. Jag kommer nu till nästa viktiga fråga, nämligen ledamöternas kontor. Dessa kontor är mycket små. Jag skall inte inbilla er att de kommer att bli större, men vi skall ändå försöka förbättra situationen. Problemet med rullgardinerna som sitter fast och skymmer sikten kommer helt säkert att vara åtgärdat senast till den andra sammanträdesperioden i oktober. När det gäller möbleringen av kontoren sammanträdde kvestorerna i onsdags - jag hälsar de av er som är här välkomna - och beslutade att kontoren skall utrustas med lådhurtsar på hjul, med tre låsförsedda lådor. Det var ett önskemål från ett antal kolleger. Detta har beslutats. (Applåder) Sedan har vi problemet med hissarna och säkerheten. Jag behöver inte gå in på det igen, men här konstaterade vi ett antal ganska allvarliga brister. Som ni förstår har jag naturligtvis vidtagit alla försiktighetsmått i juridiskt hänseende, vad beträffar ansvarsfrågan. Hisskonstruktören informerades omedelbart i laga ordning om vad som hade inträffat. Företaget har genomfört vissa förbättringar för att dörrarna skall öppnas bättre och för att man inte skall sitta fast så länge - något som visar att detta var nödvändigt. Ändå tycks det ha varit fortsatt stora problem. Annars tycker jag att ventilationen har förbättrats, eftersom den ställde till problem inte bara i hissarna utan litet varstans. Om ni inte är av annan uppfattning, har jag intrycket att ventilationen nu är tämligen korrekt inställd. Vi har också problemet med väggbeklädnaden i hissarna. Som ni har kunnat se har man gjort en prototyp med ett ljust träslag på väggarna. Jag har hört mycket positiva reaktioner på detta, och eftersom denna prototyp tycks ha blivit mycket uppskattad kommer vi att se till att samtliga sex hissar utrustas med samma beklädnad. På så vis kommer de att verka litet mindre deprimerande, inte fullt så ångestskapande. Jag vill be de kolleger som återigen har fastnat en längre stund i hissarna att strax låta mig veta detta. Vi trodde att så var fallet med Romano Prodi, men det var något annat. Det skulle verkligen ha varit höjden. Det är dock absolut nödvändigt att jag får klarhet i denna fråga, eftersom jag som ni förstår på nytt kommer att ställa företaget Otis till svars. Detta är ju en oerhört allvarlig fråga, som går långt utöver normala förbättringar av våra arbetsförhållanden. Vad beträffar media vet ni att pressen klagade mycket över sitt pressrum och sina arbetsförhållanden. Även här har vi genomfört en del förbättringar, för att sänka den höga innetemperaturen och installera mörkläggningsgardiner. Medierna är lyckligare lottade än ledamöterna. Vi har kunnat åtgärda problemet med deras rullgardiner, men ännu inte rullgardinerna i ledamöternas kontor, som jag nyss nämnde. Mobiltelefonerna, som inte fungerade, kan nu användas i pressrummet. Vi har även i enlighet med mediernas önskemål flyttat på dokumentationen. En hel del saker återstår att göra, främst när det gäller nyhetsbyråernas kontor, som verkligen inte är trevliga, för att uttrycka sig milt. Vi har även planer på att utrusta den förra dokumentationssalen, som är mycket ljus, med ett kontorslandskap. Kostnaden skulle bli blygsam, eftersom vi inte bygger skiljeväggar. I de här kontorslokalerna skulle nyhetsbyråerna kunna inrätta sig. Vi har naturligtvis föreslagit dem detta, i samråd med journalisterna, och idén verkar ha fallit i god jord. I övrigt, när det gäller televisionens bussar och bilparkeringen, hoppas jag att ni även här har lagt märke till en del förbättringar. Vi har ägnat mycket arbete åt denna fråga, men ett antal förbättringar återstår. Till sist tänker jag avsluta med frågan om utsmyckning. Våra kvestorer kommer så snart som möjligt att undersöka vad vi skulle kunna göra för att liva upp dessa rätt dystra lokaler, till lägsta möjliga kostnad och med respekt för upphovsrätten för dem som har utformat byggnaden. Ofta behövs det inte så mycket för att ändra en lokals utseende utan att spendera stora summor. Det kan räcka med en färg. Jag är övertygad om att kvestorsgruppen kommer att vara mycket kreativ inom detta område. Kära kolleger! Låt oss nu inleda debatten. Vi kommer mycket uppmärksamt att notera era synpunkter. Ni skall veta att jag måste lämna er kl. 10.00, eftersom jag skall närvara när kommissionärerna avlägger eden i Luxemburg och ceremonin äger rum kl. 12.00. Provan kommer då att ta över och ni kan fortsätta tills frågorna är uttömda. |
Fru talman! Jag tänker inte kritisera utan i stället ge beröm till dem som byggt denna utomordentliga byggnad. När man flyttar in i ett nytt hem får man alltid dras med vissa problem. Det finns vissa problem, fru talman, men jag uppskattar erkännandet av dem från er, Priestley och gruppen som hade hand om klagomålen från förra sessionen. En klagokultur verkar förekomma hos parlamentsledamöterna. Hur många av dem hade så fina kontor som vi har här - och ändå är vi bara här fyra dagar i veckan. Vi har vackra kontor med full utrustning. Naturligtvis behöver de kompletteras med en eller två saker, men om vi hela tiden klagar så kommer vi ingen vart. Med det sagt vill jag ändå göra en begäran. I Bryssel finns en ledamotsbar - som också är tradition i olika parlament i Europeiska unionen. Jag efterlyser ett rum dit endast ledamöter kan gå och tala avskilt med varandra. Vad gäller parkeringsplatsen har jag en eller två gånger haft svårigheter att finna min bil, men till slut har jag ändå hittat den. Och jag missade faktiskt en omröstning under den gångna veckan på grund av hissarna - men sådant kommer säkert att lösa sig med tiden. Jag måste säga att jag beundrar de tekniker och andra som har kritiserats här. De har fått ta emot många klagomål och på många sätt måst lida i onödan. Jag vill ge mitt erkännande till dem och till alla dem som deltagit i byggnationen av denna fantastiska byggnad. (Applåder) |
Fru talman! Jag ansluter mig till föregående talare när det gäller att uttrycka vår tacksamhet och uppskattning för det som redan gjorts sedan juli månad för att förbättra situationen och för det som är på gång när det gäller ytterligare förbättringar. Låt mig emellertid peka på en fråga där jag gått bet, och som jag anser måste lösas. Det gäller inte oss parlamentsledamöter, vårt kollektiv, om man säger så, utan våra assistenter. I ett rum, just i Tornet, tredje våningen, rum nr. 382, har jag noterat att man installerat en enorm kopieringsapparat, som betjänas av en enda person. I det rummet finns det inget fönster eller luftventil och maskinen, som är mycket bullrig, kan mycket väl ge ifrån sig ämnen som är farliga för operatörens hälsa. Eftersom vi är ett parlament som deltar i utformningen av viktiga direktiv som gäller säkerhet och hälsa på arbetsplatsen, så måste jag säga att jag finner det vara utomordentligt motsägelsefullt om man skulle låta detta fortgå, trots att det bara gäller en enda person. Att döma av skylten som sitter på dörren verkar det som om rummet ursprungligen var avsett för något helt annat, och därmed kanske det rör sig om en tillfällig lösning. Jag hoppas verkligen att den är tillfällig, för det verkar synnerligen inkonsekvent att låta en sådan situation fortgå. |
Fru talman, också jag vill tacka staden Strasbourg och den franska regeringen för att de ställt denna byggnad till vårt förfogande. Ty trots alla barnsjukdomar som är helt naturliga, så är det en underskön byggnad och en värdig inramning för Europaparlamentet här i Strasbourg. Jag vill även tacka er, fru talman, för att ni tagit initiativ till att stödja bemästrandet av dessa barnsjukdomar. Jag ville ta upp ett problem som jag hoppas att jag inte är ensam om. Det gäller bristen på in- och utgångar till denna plenarsal. Ni känner ju väl till det sätt ledamöterna beter sig på. Oftast lämnar vi rummet tillsammans och äntrar det likaledes tillsammans inför omröstningarna. Det bildas ständigt köer i gångarna. Detta beror helt enkelt på att två in- och utgångar inte räcker till för det stora antalet ledamöter. Jag vet inte om det är tekniskt möjligt att därutöver öppna upp en av de privilegierade öppningarna för ledamöterna. Ett annat problem är att båda huvudutgångarna leder ut till foajén, där det är väldigt smalt. Där finns broarna. Där väntar kamerorna. Vi ledamöter är förstås också väldigt odisciplinerade, vi för diskussioner i gången och blir stående och samtalar direkt utanför utgångarna. Också vi skulle säkert kunna skaffa oss en bättre disciplin. Men jag tror att vi bör komma på något för att bättre kunna utnyttja de breda foajéerna bredvid denna plenarsal. Om vi går ut där borde vi ha möjlighet att sätta oss ner ett tag i sittgrupperna utanför de stora telefonhytterna. Det tror jag också av säkerhetsskäl vore en vettig åtgärd, om larmet till äventyrs skulle gå någon gång. (Applåder) |
Jag tackar fru Berger för detta mycket konstruktiva förslag som vi vederbörligen noterar. |
Herr talman! Ljudvolymen i kammaren är så hög att det är svårt att höra översättningen. Vi har svårt att uppfatta översättningen eftersom här ekar så mycket. Jag vill be om att ljudvolymen i kammaren sänks. |
Fru talman! Det gäller samma sak. Om ni talar så nära mikrofonen, hör flertalet av oss inte vad ni säger. Detta visar felet med systemet. Samma sak är det i utskottsrummen. Talarens avstånd till mikrofonen. Vi måste kunna höra vad tolkarna säger. Jag tror att Seppänen har helt rätt. |
Under tiden skall jag tänka på att inte tala så nära mikrofonen. |
Fru talman! Först vill jag bara säga att vi i förra veckan verkligen åtog oss en stor mängd arbete. Jag har mycket glatt mig åt att ni i egenskap av talman visat er så pass uppmärksam för alla de behov och frågor som vi och tjänstemännen i förvaltningen haft. Beträffande kollegerna har jag två saker som tidigare har diskuterats här och som beslutats i kvestorernas kollegium: Det finns inte bara beslut på inköp av rullhurtsar med lådor; utan de är dessutom redan beställda. Vi utgår ifrån att de också levereras inom kort. Det andra är frågan om byggnadens utformning. I detta avseende är fransk lag mycket sträng, enligt den är byggnaden ett konstverk till vilket arkitekterna har immateriell äganderätt. Vi har emellertid beslutat - hur det än må vara med den immateriella äganderätten - att förhandla med arkitekterna om att de gör allt som är mörkt något ljusare. Om det är mörkt redan i julisolen, hur skall det då inte se ut i det svaga decemberljuset? Det vill vi inte - varken för vår eller er skull. Förhoppningsvis, fru kollega, kan vi göra om rött till rosa, mörkblått till ljusblått eller liknande och svart kanske till champagnefärgat. En tredje sak som för mig och oss framstår som mycket betydelsefull är säkerheten, vilken ni, fru talman, nog inte redogjort för särskilt ingående. Ni minns kanske att vi talade om - och numera finns det också beslut på det - att se över säkerheten i byggnaden två gånger per år, dvs. var sjätte månad. Det är för oss nödvändigt att en byggnad som används så intensivt av så många olika grupper underkastas regelbunden översyn; detta inte minst då användningen ibland har en något kaotisk-anarkistisk prägel - något som i och för sig absolut talar för den europeiska politikens vitalitet. En institution som Europaparlamentet kan inte själv svara för säkerheten, det måste vara möjligt att delegera detta. Det skall vi också göra. För övriga klagomål, mina damer och herrar, ber jag er i kvestorernas kollegiums namn att formulera dessa och komma med dem till oss. Med ert stöd, fru talman, skall de åtgärdas så snabbt som möjligt. |
Jag tackar fru Quisthoudt-Rowohl och tackar er samtidigt för kvestorernas mycket aktiva medverkan. Jag kan försäkra er att jag varmt har uppskattat detta. |
Fru talman, jag välkomnar de många förbättringar som gjorts men vill ändå ta upp en sak rörande skötseln: vi skulle mycket gärna vilja ha ett återvinningssystem med tanke på den stora mängd papper vi får dagligen, varav det mesta slängs. Det vore bra om någon kunde ta sig en titt på det. Sedan är det en sak som ett antal assistenter tagit upp med mig; de blev vägrade tillträde till det offentliga galleriet fastän det fanns plats. Vi är införstådda med att allmänheten måste ha företräde - det är ju deras byggnad också. Men vi menar att när det finns plats borde våra assistenter få tillträde; det är inte alltid lämpligt för dem att stanna kvar på våra kontor när vi har besök. Slutligen en mindre fråga som en kollega som tvingades gå tidigare tog upp med mig. Det vore bra om vi kunde få tillgång till vatten under sessionerna. Luften här i byggnaden är väldigt torr, inte bara politiskt sett utan rent miljömässigt, så det skulle uppskattas mycket av oss. |
Tack, fru Lambert. För att skölja ner den litet svårsmälta pizza som herr Ford nyss talade om. Vi noterar vederbörligen era synpunkter. |
Fru talman, jag instämmer i min kollega Fords ord att om vi bara hade säte i Bryssel så skulle vi inte befinna oss här och debattera i den här byggnaden. Detta understryker vårt problem med den enorma uppgiften att hantera två byggnader på Europeiska unionens område. Ändå är det den uppgift som rådet har bestämt att vi skall lösa. Därför vill jag tacka serviceenheten i allmänhet och Priestley i synnerhet, samt dennes personal för dess ihärdiga bemödanden i byggnadsarbetet. Den här veckan har byggnaden fungerat. Det har i och för sig varit vissa problem, men parlamentsarbetet har inte hindrats av bristerna och detta har vi Priestley med flera att tacka för. Vissa avsevärda designbrister föreligger, särskilt vad gäller tillgängligheten. Ur arkitektonisk synvinkel är byggnaden inte inbjudande, vilket har särskild giltighet för de funktionshindrade. Det kommer att bli en verklig utmaning för oss alla att klara av det. På det hela taget beror dock motståndet till stor del på människors avoghet gentemot förändringar. Folk trivs inte i obekanta miljöer. Jag anser det inte befogat att vi diskuterar vår interna verksamhet en hel parlamentssession i Europaparlamentet. Vi borde kanske finna en mindre formell form för den pågående dialogen med er och Priestley och hans tjänsteenhet för att diskutera frågor om tillgänglighet och andra frågor som rör parlamentets inre organisation. Föreliggande session är en illustration på att dialogen mellan vanliga ledamöter och administrationen nog inte fungerar så effektivt som den skulle kunna göra. Sammanfattningsvis, om man sätter in saker i sitt rätta sammanhang, så har vi ledamöter vissa problem. Det har också personalen, men dessa problem är en småsak jämfört med alla de problem som de som vi företräder har. Det är min förhoppning att vi alla kan ha det i åtanke. |
Fru talman! Detta parlament kommer att spela en allt viktigare roll - det sades redan under debatten i samband med omröstningen om kommissionens ordförande Prodi - och det som görs i detta parlament borde i allt högre grad vara känt i alla Europeiska unionens medlemsstater. Därför tror jag att vi måste förbättra relationerna med pressen, att vi måste underlätta journalisternas arbete. Ni har redan gjort mycket, och jag noterar att talmännen är medvetna om pressens problem, och att de alltid har visat sig tillgängliga. När den här sessionen inleddes meddelade ni att vissa initiativ redan har tagits, att parlamentsreportrarna redan har fått konkreta svar, men jag upprepar att man bör göra mycket mer för att underlätta journalisternas arbete, så att de kan sprida information i hela Europeiska unionen om det viktiga arbete som detta parlament utför. I dag arbetar journalisterna fortfarande under villkor som inte är optimala. Därför anser jag att det skulle vara lämpligt att till exempel flytta pressrummet och placera det under plenisalen. Det nuvarande rummet är fortfarande för långt bort, och det är ofta svårt för journalisterna att komma och tala med ledamöterna, framför allt i samband med viktiga debatter. Jag tror att tack vare era ingripanden kan situationen förbättras ytterligare under de kommande veckorna, de kommande månaderna, på samma sätt som den har förbättrats hittills. Därför tackar jag, i egenskap av parlamentsreporter och i egenskap av ledamot, för allt som Ni kan göra. |
Fru talman! Till att börja med vill jag säga till de kolleger som tackar den franska regeringen eller staden Strasbourg för denna byggnad att det är fel adressat. Det är vi som låtit bygga huset, och därför måste vi också gå till oss själva om några fel har begåtts. Nu är jag dock inte här för att dela ut beröm. Byggnaden är vacker. Men nu är det tid att notera det stora antalet brister. För det första: Kära fru talman, om ni var tvungen att skicka ett fax från mitt och mina kollegers kontor så kan jag meddela er att det nästan är omöjligt. Ni måste först ställa er på stolen, en snurrstol, för att kunna se apparaten ovanifrån. Ni känner säkert till att de allra flesta olyckshändelserna i de europeiska hushållen sker för att hemmafruarna ständigt stiger upp på stolar med hjul; det bör man förstås helst undvika. Jag vill inte veta hur mycket pengar som framöver kommer att krävas för att försäkra alla de medelstora personer som skall stiga upp på stolar i huset. Jag hör till dem. Jag är ju bara 1,60 m lång. Jag når inte upp. Och jag ber om hjälp. Det står nämligen ovanpå: V.g. rör ej. För det andra: Kära fru talman, jag kör en vanlig personbil och åker in i infarten till vårt parkeringshus. Det går inte att komma upp på andra våningen utan att backa i kurvan. Ni kan föreställa er hur det blir i rusningstid. Då kommer det bilar från vänster, framifrån, bakifrån, och en bil måste alltid backa för att komma runt kurvan. Mitt önskemål är att mittenfilen halveras, så att vi utan att behöva backa kan köra in i huset. Dessutom inser jag inte varför jag vid infarten i parkeringshuset måste sticka in mitt kort två gånger - en gång däruppe och en gång på mellanplanet. Det är vansinnigt: Har jag väl kommit in däruppe, så kan jag också komma vidare. Än mindre kan jag begripa varför jag på kvällen och nattetid måste göra om allting när jag kör ut. Om jag nu har kommit in, låt mig då få köra ut! Detta är två omöjliga förhållanden! Och under rusningstid kommer det inte att fungera över huvud taget. För det tredje: På morgonen vill jag helst ha min tidning snabbt. Men det finns inget tidningsstånd i närheten. Jag har ännu inte funnit tidningsståndet. Jag får hela tiden be någon som vet var det ligger att ta med en till mig. För det fjärde: Den här veckan har jag fem gånger stigit in i en hiss utan att kunna stiga av på min våning. Jag skulle stiga av på tionde våningen. Det har inte varit möjligt. Fem gånger har detta hänt. Då tänkte jag: undvik nu den hissen, och så har jag försökt att använda en annan hiss. Det är förstås en situation som vi inte kan tolerera i det här huset. I egenskap av ansvarig för en delegation - jag är ordförande i Sydösteuropadelegationen, som inte har något att göra med Louise Weiss-byggnaden utan med byggnaden Salvador de Madariaga där borta - vill jag nu yttra ännu en begäran. Medarbetarna i delegationen sitter nu minst fyra personer i en liten bur som jag förut var ensam i. En av dem talar med Dagestan, nästa med Moskva, den tredje med Makedonien och den fjärde kanske med Köln. Kan ni föreställa er det, i ett rum? Jag ber er att göra något för dessa tjänstemän. Situationen i dag är outhärdlig! |
Jag tackar fru Pack för att ni påtalar dessa brister. Jag kan förstå den dåliga personkemin mellan er och hissen, för fem gånger är ändå i mesta laget. Allt detta skall åtgärdas. |
Fru talman! Jag tror att om vi letade efter en gemensam nämnare i allt vi talar om här skulle vi finna ett obehag som jag tror att vi undan för undan kan jobba med och förbättra. Problemet är också att vi lider av detta obehag med en känslighet som är på helspänn. Vi är på helspänn för att vi fått några meddelanden som också är obehagliga, och obehaget i meddelandena blandas med det obehag vi finner här. Jag tror att om vi vill lösa en del av detta obehag kan vi aldrig göra det genom att bara tänka på byggnaden eller bara på meddelandena. Vi måste skapa en helhet och fokusera problemet på samma gång. Jag är övertygad om att problemet med byggnaden inte beror på den nuvarande personalen. Vi skall snarare tacka den för de ansträngningar den gör för att lösa problemet. Detta sammanträde visar på detta. Jag tror snarare att vi måste söka ansvaret hos tidigare ansvariga, som till exempel hos Quintela. Quintela är till hälften ansvarig - för att inte gå längre än så - för de problem vi i dag har fått i denna byggnad. Jag menar att vi måste vara mycket medvetna om detta ifall Quintela vid något tillfälle vill återvända till arbetet i parlamentet. Slutligen, fru talman, tror jag att det enda sättet att lösa detta på är ett seriöst möte med SERS, parlamentet och den franska regeringen. Vad gäller den franska regeringen tror jag att det första som bör göras är att hitta en annan representant. Jag tror inte att Vaillant i dag är känslig nog för att komma med de lösningar som den franska regeringen bör ge. Till sist - och kanske uttrycker jag mig utifrån min budgetmentalitet - vill jag peka på att, även om vi vet vad det kommer att kosta oss - för vi kommer att få alla räkningar -, kommer vi aldrig att få kännedom om de avvikelser som har förekommit för i dag vet vi ännu inte vad det kommer att kosta oss. |
Tack, herr Fabra Vallès. Jag tror egentligen inte att det problem ni tar upp hänger samman med byggnaden. Ni är med andra ord inne på problemet med flygtrafiken till Strasbourg och kommunikationsmedlen för att ta sig till staden. Tack för att ni tog upp detta problem, det ger mig tillfälle att tala om något för er. Vårt besök i Strasbourg förra veckan avslutades med ett möte med borgmästaren i Strasbourg och hans främsta medarbetare. Jag talade med honom om de mycket stora svårigheter som ett antal kolleger tampas med för att ta sig till Strasbourg under smidiga förhållanden. Jag kan intyga er att borgmästaren var ytterst uppmärksam på mina synpunkter. Han bad mig att snarast förse honom med resultatet av en sorts inventering - vilket jag kommer att göra, givetvis med er hjälp - för att se hur situationen rent konkret ter sig för alla nationaliteter som finns representerade här. Denna morgon ger jag er ett löfte. Jag kan naturligtvis inte lova er det omöjliga. Jag kan inte lova er att ni varje dag kommer att kunna flyga hem till era huvudstäder och vice versa. Men jag lovar att i samarbete med borgmästaren och behöriga myndigheter göra allt jag kan för att situationen även på denna punkt skall förbättras avsevärt. Jag gör detta åtagande inför er därför att jag inget hellre önskar - och för övrigt är det också mitt ansvar - än att bästa tänkbara förhållanden skall råda i både Bryssel och Strasbourg, för kolleger, personal och besökare. |
Fru talman! Jag är glad över att ni nu har tagit upp kommunikationsproblemet igen, för förutom - som jag skulle vilja uttrycka det - de mänskliga defekterna hos denna byggnad, som för övrigt är mycket arkitektoniskt prestigefylld, men som innehåller mycket förlorat utrymme som man inte kan använda, tror jag att det också finns kommunikationsproblem. Nu när vi har en fransk talman trodde jag att de franska järnvägarna i alla fall på något sätt skulle bry sig om detta och att även de belgiska järnvägarna, tillsammans med de franska järnvägarna, skulle göra allt för att kunna föra oss hit komfortabelt. Fru talman! Ett tåg har dragits in i stället för att man satt in ett nytt. Det är precis tvärtom, och det är framför allt tjänstemännen som har uppmärksammat mig på detta, för de måste stanna kvar till slutet av sessionen. De kan åka tillbaka till Bryssel med ett tåg kvart i tre och har då fem timmars resa framför sig. Vad mig beträffar kan jag då inte längre uppfylla mina kvällsförpliktelser, för jag måste hålla ett föredrag i kväll. Så den enda möjlighet som finns är att åka tillbaka tidigare, och det blir då mycket tidigt. Om jag skulle ha åkt i förmiddags kvart i tio skulle jag ankomma till Bryssel sju timmar senare, och i dag skulle det exceptionella kunna inträffa att jag inte alls kommer fram, för det är strejker dessutom. Men det lämnar jag nu därhän. Jag skulle vilja göra er uppmärksam på att fem timmars tågresa för att komma hit och åka härifrån förefaller vara alldeles för mycket nuförtiden. Nu finns det ju snabba tågförbindelser, höghastighetståg, vad som helst. Inte här, här finns en prestigefylld byggnad, men det finns ingen snabb järnväg. Enligt min uppfattning borde det egentligen höra ihop, men när jag nu dessutom får reda på att tåget som går i anslutning till slutet av våra sessioner har dragits in, då är det precis tvärtemot vad man skulle kunna förvänta sig. Skulle ni också vilja vara vänlig att göra något åt detta? För övrigt skulle jag vilja gratulera till alla de små och stora förbättringar som ni nu har kunnat genomföra tack vare stora ansträngningar. I det fallet hyser jag inga tvivel. |
Jag tackar er för att ni spinner vidare på inlägget från Fabra Vallès och mitt eget svar. När vi kommer att kontakta er genom era grupper och delegationer för att göra denna vad jag kallar inventering, måste ni nämligen påpeka allt som kan förbättras, som inte rör flygplanen. Jag vet exempelvis att det fanns flyglinjer som kollegerna fann mycket praktiska och som har slopats. Jag kan inte lova er att vi kommer att trolla fram dem igen. Men vi skall se vad vi kan göra. Vad jag vill be er om är alltså att svara mycket konkret, precis som fru Maes nyss gjorde, genom att till exempel säga "det här tåget var bra och det har slutat gå". Vi kommer sedan att försöka göra saker och ting smidigare, även om det inte blir perfekt. Ni kommer att kontaktas. Under vilka former får vi mycket snart se. |
Fru talman, jag vet att ni säkert bemödar er om att ta upp alla rådande missförhållanden. Men jag tror att vi måste se upp så att vi inte skyller alla fel på arkitekterna, och i stället granska vår egen del i det hela. En sak håller jag för helt enkelt oförlåtlig. Alla i parlamentet har vi i oräkneliga resolutionsförslag hänvisat till att de förnybara energikällorna är framtidens teknik i det tjugoförsta århundradet. Denna vecka har FN lagt fram en rapport där man pekar på att energibesparing hör till de aktuella frågorna under kommande årtionden. Jag finner det oförlåtligt att vi kräver ett miljonprogram för soltak samtidigt som vi avstår från att investera i förnybara energikällor både i Strasbourg och i Bryssel; vi vidtar inte heller några energibesparande åtgärder, ett exempel på det är det faktum att våra kontorshallar hålls upplysta dag och natt och inte går att släcka, etc. För sju år sedan krävde vi just detta i Bettini-betänkandet. Det har pågått brevväxling med presidiet om detta i flera omgångar. Priestley kan ge mer information om det. Det sades att det skulle bli för dyrt. Detta stämmer helt enkelt inte och är inte godtagbart! Ni vet att användning av förnybara energikällor betalar sig inom nio till tolv månader. Hur förklarar vi det för husbyggarna i medlemsstaterna? Vi uppmanar dem att låta installera soltak, medan vi själva inte gör någonting sådant på vårt eget tak, och dessutom ger vi det falska argumentet att det skulle vara av kostnadsskäl. Energibesparing, energieffektivitet, förnybara energikällor - sådant kräver vi dagligen i våra resolutioner. Fru talman, detta är allvarligt, ty vi förlorar vår trovärdighet om vi inte själva fungerar som förebild och om vi inte gör klart att detta är aktuella frågor för nästa årtusende. Om vi inte realiserar detta nu, så har vi redan förlorat en del av vår trovärdighet. Jag ber er därför att omgående rätta till dessa oförlåtliga fel som begåtts här likaväl som i Bryssel, för att sedan omgående tillsätta en arbetsgrupp som kan komma med åtgärdsförslag. Därutöver skulle jag gärna se en plan över byggnadens energieffektivitet. Vi har knappast råd med att slösa så mycket energi och samtidigt uppmana allmänheten att spara energi. Alla känner vi ju till koldioxidproblematiken etc. Fru talman, detta är ett mycket allvarligt ämne som ni tyvärr hittills inte har berört. Från er skulle jag gärna få ett svar på varför man inte tagit med detta i planeringen och hur vi skall kunna reglera det i framtiden. Vi måste faktiskt lösa dessa problem och därvid stå fast vid inriktningen på förnybara energikällor, energibesparingar och energieffektivitet. Vi är helt enkelt skyldiga allmänheten att föregå med gott exempel. För vi är väl ändå allihopa eniga om att miljöproblemen hör till de problem som vi omgående måste finna en lösning på. (Applåder) |
Fru Breyer, tack för att ni tog upp alla dessa mycket viktiga frågor. Kära kolleger! Jag måste tyvärr lämna er av de skäl jag nyss nämnde, nämligen för att närvara vid kommissionärernas edsavläggelse. Jag överlämnar er i de bästa av händer, till Provan. Jag tillönskar er ett trevligt veckoslut. Av hela mitt hjärta hoppas och tror jag att allt kommer att fungera som det skall när vi återses här den 4 oktober. (Applåder) |
Herr talman! Tyvärr hann jag inte tala med fru talman. Jag ville be henne att vädja till Air France att inte lägga om sina rutter från City Airport till Gatwick som ryktet säger att de skall göra - dvs. om färden blir av, den här veckan var den inställd. Jag ville tacka henne för hennes beredvillighet att personligen ägna sig åt detta ärende. Om vi granskar oss själva och våra arbetsvillkor samt vår personals arbetsvillkor, så finner vi att det inte är fråga om vår standard och bekvämlighet; det handlar i stället om att vi vill kunna verka effektivt i vår roll som valda företrädare och när vi spenderar skattebetalarnas pengar. Strasbourg är förvisso en vacker stad. Om jag var turist skulle jag inte ha några svårigheter att tillbringa en av fyra veckor här, det vore härligt. Många delar av byggnaden är ståtliga och väl utformade, även om den också, i mitt tycke, har något grandiost över sig. Jag kan bara instämma i vad som sagts om slöseriet och behovet av återvinningssystem och energibesparingar; jag tror också att vi måste leva som vi lär både på hälsoområdet och på områdena för säkerhet och energibesparingar. Tre olika frågor står på min dagordning. Först är jag missnöjd med att vi har blivit av med en tredjedel av våra kontor till onödiga toaletter. Jag skulle vilja att min byggdes om till ett större kontorsutrymme i stället, går det bra? Det andra är att vi på damtoaletterna måste utstå en konstant översvämning; det är särskilt ojuste mot städarna som ständigt måste gå och torka upp vattnet. Så vitt jag kan se är det ett enkelt problem med för hårt vattentryck, vilket medför att vattnet läcker ut över golvet från golvbrunnen. Någon kunde kanske minska på vattentrycket? Och till slut, skulle vi kunna inleda sessionen på torsdagar kl. 14.00 i stället för kl. 15.00 och hålla omröstningen om brådskande ärenden kl. 16.30? Det skulle innebära att jag kunde ta 18.00-flyget till City Airport, förutsatt att det fortfarande går. Det skulle nog underlätta för många personer om vi kunde åka härifrån på torsdagen i stället för på fredagen. Jag känner till faktumet att det kostar jag tror 200 miljoner euro extra per år att ha resecirkusen, och jag är upprörd över att Europaparlamentet inte har förmågan att självt bestämma var det skall ha sitt säte. Vi slösar bort skattebetalarnas pengar och blir inte så effektiva som vi borde vara såsom valda företrädare. Jag tar mitt arbete på stort allvar, och jag är övertygad om att alla kollegerna också har kommit hit för att arbeta; inte för att se på det som en sorts klubb, utan för att faktiskt göra sitt jobb som valda företrädare. Jag vill kunna gå tillbaka till mina väljare och berätta för dem att jag som deras företrädare gör ett effektivt jobb. |
Tack så mycket fru Ludford. Låt mig försäkra er och alla kolleger att diskussionen den här morgonen protokolleras. Den kommer att vidarebefordras till presidiet i form av en serie förslag, och även fru Breyer - om hon fortfarande är här - kan vara medveten om att allt som sagts här antecknas och kommer att diskuteras ingående. |
Jag instämmer i den åsikt kollegan Andrews uttryckt, nämligen att vi inte skall glömma bort att vara tacksamma. Vi bör vara tacksamma för den byggnad som vi har fått, tacksamma för de arbetsomständigheter som vi nu efter tjugo års provisorium har fått. Tacksamma bör vi även vara för vår talmans sätt att ta till sig vår kritik. Det måste man faktiskt säga. Den här frågestunden anser jag vara någonting helt nytt. Något sådant har inte funnits sedan direktvalen 1979. Jag skulle vilja att vi med jämna mellanrum hade motsvarande arrangemang också för andra saker. Diskussioner mellan parlamentet och talmannen anser jag vara mycket meningsfulla och nödvändiga. Vad beträffar de konkreta frågorna så anser jag att byggnaden i och för sig säkert är både vacker och värdefull, men den måste självklart också utnyttjas på rätt sätt. Här vill jag anknyta till det som redan har sagts av några kolleger. För att denna byggnad skall utnyttjas effektivt måste vi se till att vi helt kan genomföra vårt plenarsammanträde här fredagen inkluderad; vi har då en hel vecka då vi som kollegan Ludford föreslagit särskilt kan ägna oss åt våra valkretsar. Om vi däremot inte utnyttjar byggnaden till fullo, om vi avslutar plenarsammanträdet redan på torsdagen och således gör torsdagen till fredagen, så kommer vi att få köer i arbetet. Sådana köer skulle snart leda till att det blir otaliga extraplenarsammanträden. Och då blir det en enda stor sammanträdesgröt av veckorna. Jag föreslår... |
Herr Posselt, vi behandlar nu problemen med denna byggnad och inte problemen med kammarens dagordning. Låt oss ägna oss åt det aktuella ämnet. Ni har redan tagit mer än en minut. Kan ni kanske komma till saken? |
I samband med detta vill jag säga att det förmodligen endast var genom mitt ingripande som det blev möjligt för exempelvis kafeterian att hålla öppet i dag och att vissa funktioner fungerar. Jag ber om att denna byggnad kan utnyttjas fullt ut under sammanträdesveckan från måndag till fredag! |
Herr talman! Jag är en av dem som anser att denna byggnad har skapat historia, såväl vad gäller arkitekturen som i den parlamentariska världen. Exempelvis har vi framför oss den för närvarande viktigaste parlamentariska kammaren i världen, den bästa funktionellt sett. Jag vet att jag inte följer föredragningslistan som sig bör, för detta är ett sammanträde för att lägga fram problem och jag gör inte det. Min åsikt är positiv. Men jag har beslutat mig för att begära ordet för att vi riskerar att förstora klagomålen och att låta anekdoterna gå till historien som om de var parlamentets åsikt. Jag anser att vi har en svårtolkad arkitektur och att å andra sidan denna "klagokultur" - som en kollega nämnde - driver alla till att klaga. Jag tycker att, om arkitektur är en konflikt mellan form, funktion och rum, så är den löst på ett nästan beundransvärt sätt. Jag tycker att initiativen för att lösa de smärre problemen är utmärkta men, enligt min åsikt - vilken delas av många kolleger -, får vi inte glömma att det är smärre problem som kommer att lösas och vi står inför något som vi bör gratulera institutionerna, den franska staten, arkitekterna och arbetarna till. Jag tycker att det är viktigt att framhäva detta. |
Herr talman, jag är en av dem som väldigt gärna vill tacka er, Priestley samt er stödpersonal och administrativa personal. Vissa problem har förekommit, men vi har blivit behandlade med stor vänlighet och tillmötesgående. Ni kan notera mitt tack för det. Uppkommer problem så löses de. I likhet med vissa kolleger vill jag understryka att frågan om energieffektivitet är hemskt viktig och bör ställas i fokus. Sedan vill jag bara nämna två mindre områden som behöver förbättras. Trots att jag har ungefär sex doktorstitlar från fem olika länder - det medges dock att flertalet av dem är hederstitlar - så kan jag ändå inte begripa anvisningarna för bruket av telefonerna och hur man skall göra för att lägga in ett röstmeddelande. Kontorsmateriel såsom häftapparater, gem och liknande är väldigt svåra att få tag på. Det skulle hjälpa oss alla om de som har franchisinguppdraget att driva tidningskioskerna kunde uppmuntras att börja sälja sådana saker som behövs på ett effektivt fungerande kontor. |
Herr talman! Tyvärr har den negativa publiciteten om denna byggnad återigen fäst uppmärksamheten på sätesfrågan. Nu är jag medveten om att detta inte är rätt tillfälle att gå in på detta, och vi vet alla vad som står i fördraget. Men jag vill ändå ta detta tillfälle i akt för att också påminna presidiet om hur svårt det är att förklara för våra väljare varför vi hela tiden måste flytta fram och tillbaka och att det är något som, som det heter så vackert på franska, skadar parlamentets "dignité" mycket allvarligt. Jag har egentligen ett par konkreta frågor som har att göra med byggnaden och som mina väljare ställer till mig. Den första frågan är i vilken utsträckning denna byggnad verkligen är helt finansierad av Frankrike och verkligen var en gåva från den franska regeringen, för mina väljare vill gärna har garantier av mig att deras skattepengar, deras nederländska skattepengar alltså, inte har gått till detta. För det andra skulle jag gärna vilja veta hur mycket hyra som betalas för denna byggnad. För det tredje har jag förstått att det finns planer på att köpa byggnaden eftersom hyreskostnaderna stiger ganska mycket. Jag skulle vilja fråga hur långt dessa planer har kommit och vilka kostnader som är knutna till detta. Vidare litar jag på att alla klagomål som ni även har fått skriftligen kommer att resultera i ett fortsatt intensivt arbete. Det vill jag inte ägna någon mer tid nu. |
Tack så mycket, fru van der Laan. Generalsekreteraren säger till mig att ni kan få ett skriftligt svar angående den frågan rörande budgetkostnader och finansiering. |