Datasets:

bowphs
/

europarl_parallel

Dataset card Viewer Files Files and versions Community

Split (2)

train · 467k rows

text stringlengths 3 37k
Herr talman! Jag tänker ta upp några frågor, men återigen rör min centrala fråga rökning. Jag har redan tagit upp den frågan flera gånger med talmannen och även med kvestorerna. Man har bett mig att skriva ned den, men jag tänkte att det kunde vara värt att ta upp den här också. Eftersom jag är astmatiker som får allvarliga problem så fort jag kommer i kontakt med en cigarett, anser jag det vara synnerligen svårt att röra mig i byggnaden. Något bättre har det blivit sedan jag senast var här. Folk röker åtminstone inte i korridorerna. Jag kan emellertid inte gå in i och ut ur hemisfären utan att mötas av cigaretter. Jag kan alltså inte arbeta ordentligt. Jag tvingas täcka mitt ansikte med pappersservetter och springa till mitt kontor. Jag har redan haft flera allvarliga astmaattacker här inne. Jag klarar inte av fortsatt rökning i byggnaden. Jag vore tacksam om ni faktiskt kunde göra något åt det; om jag och andra som jag åtminstone inte tvingades möta rök utanför hemisfären. Restaurangerna är ägnade att vara icke-rökarzoner. Detta iakttas ej, och dessutom går icke-rökaravdelningen igenom rökaravdelningen i samtliga restauranger. Om jag vill ha mat måste jag således köa i rökaravdelningen eller så måste någon hämta maten till mig i mitt kontor. Vad jag också gärna skulle se är utgångsskyltar för nödsituationer. När larmet gick i går visste åtskilliga av oss inte ens var trapporna låg.
Personligen känner jag stor sympati för era anmärkningar. Kvestorerna har blivit ombedda att ta sig en titt på detta igen, för att kunna strama upp reglerna i byggnaden. Ett meddelande rörande rökning kommer att gå ut till alla ledamöter, av vilket skall framgå vad som får och inte får göras i byggnaden. Jag tror att ni kommer att få viss framgång.
Herr talman! I måndags kom jag full av förväntan till denna, enligt min mening verkligen praktfulla byggnad, och den allra första erfarenheten var, i likhet med andra, att sitta fast i hissen. I det fallet har jag för övrigt inga klagomål, för jag blev befriad efter en halvtimme. Jag ville bara berätta om den rörande medkänslan från de ledamotskolleger som kunde se mig stå där genom en liten öppning i dörren och som informerade mig om hur det gick, och när de hörde att det gick dåligt verkligen lade benen på ryggen. I varje fall är jag glad över de åtgärder som har vidtagits av talmannen sedan dess, och jag har sedan framgångsrikt och till belåtenhet kunnat använda samma hiss denna vecka. Jag har också två konkreta frågor, herr talman. Först och främst gäller det tillträdet till Europarådets byggnad, som har stängts av med ståldörrar sedan förra sammanträdet. Det är synd, inte bara för att vi därigenom har ett mindre urval av restauranger, utan i synnerhet också för att det i den byggnaden finns ett bibliotek som är mycket användbart för oss. För övrigt är det - hoppas jag - inte symboliskt att den förbindelsen stängts av. När allt kommer omkring borde vi egentligen snarare ha mer än mindre kommunikation med Europarådet. Den sista punkten, jag vill ansluta mig till den kommentar som tidigare fälldes om svårigheten för vår personliga personal att ta plats här på åhörarläktaren. Det var inte möjligt, inte heller när det fanns gott om utrymme där. Det är inte bara för att det är tråkigt för vår egen personal att de aldrig får se denna kammare från insidan, utan också för att vi därigenom inte kan kommunicera över huvud taget med våra egna assistenter. Det skulle i och för sig vara svårt om de skulle sitta där uppe, men jag tror att det vore bra att hitta en metod för att ändå få denna kommunikation till stånd. Nu måste de titta på TV på sina kontor, och om de vill ge oss ett meddelande måste de ränna hit i en väldig fart, förhoppningsvis inte fastna i hissen, och sedan så gott det går överlämna en lapp till oss. Det är komplicerat, och jag skulle gärna se att man såg över detta.
Jag inser att vi kanske kan föra en diskussion med Europarådet för att se om vi kan förhandla fram något slags arrangemang med det; ni bör dock vara medveten om det faktum att vi inte längre, tekniskt sett, har tillgång till den byggnaden eftersom vi inte längre betalar hyran för den.
Herr talman, det finns en slogan som lyder " Black is beautiful" . Den tycker jag om. Genom erfarenheter i Tyskland märker jag i delstat efter delstat att svart vinner över rött och grönt. Jag gillar det. Ändå måste man förstås se upp. Använder man alltför mycket svart kan det bli för dystert. I hissarna har man gjort om, något jag välkomnar. Att en bar blir till nattbar också dagtid är, trots den vackra blommönstrade mattan, inte en sak vi kan acceptera. Där skall det drickas te och kaffe. Vi vill ju möta varandra i offentlighetens ljus och inte bara gå omkring som dunkla skuggor därinne. Men allvarligare är situationen i trapporna. Också jag har fastnat flera gånger i hissen. Jag har så lätt att röra mig att det inte är något problem för mig att gå ner från sjätte eller sjunde våningen. Man samtliga trappor där är helt svartfärgade. Jag har varit med kolleger som skrämda greppade om ledstången, eftersom de inte visste var en trappa börjar och en annan slutar. Här behöver vi säkerhetszoner, annars kan det bli farligt. Folk kan ramla nerför trappan. En del kolleger har menat att vi behöver mer färg. Själv arbetar jag sedan över tjugo år med formgivning. Det är rimligt att vi håller oss till vissa principer. Arkitekterna har valt skiffer. Skiffer har inte bara svart i sig, utan även vitt, silver och grått. Det innebär att vi har goda möjligheter att på grund av färgschatteringarna få till för förändringar så att vi inte tvingas arbeta i ett hus där den svarta färgen inte bara uttrycker värdighet utan där det är alltför svart, vilket leder till nedstämdhet. Vi bör försiktigt gå över till silver och andra färger. Jag tror att vi sedan till slut kan påstå att detta står för ökad genomskinlighet, ökad öppenhet, och vi kan då börja visa oss i stället för att gömma oss. (Applåder)
Herr talman! Jag ansluter mig också till dem som gör en enormt positiv värdering av byggnaden. Jag anser att vi här har en historisk byggnad och att vi är de första som bör respektera den och ge den en positiv bild. Det är faktiskt också på sin plats att vi, tillsammans med den emblematiska karaktären hos vår byggnad, lägger till funktionaliteten. Vi måste erkänna, herr talman, att denna byggnad har en viktig strukturell defekt: i jämförelse med byggnaden i Bryssel innebär den mindre tjänsterum för ledamöterna, inte i det antal kvadratmeter mindre varje rum kan ha utan i det faktum att ledamöterna i all sin verksamhet tvingas dela dem med medarbetarna. Alla som känner till ledamöternas politiska verksamhet, och diskretionen i många av deras samtal och handlingar, kan förstå att detta möjligen är den största och mest strukturella defekten och att den troligen, enligt vad talmannen sade, inte har någon lösning. I vilket fall som anser jag att vi skall fortsätta att arbeta för att finna en möjlighet till oberoende mellan ledamöterna och medarbetarna, eftersom vårt arbete kräver detta oberoende, i samtalen, i de ämnen som behandlas och även i andra faktorer. Slutligen, herr talman, skulle jag vilja göra en anmärkning - jag förstår att det troligen inte blir lätt - för att se i vilken mån medborgarnas tillträde till byggnaden kan förbättras. Det finns ögonblick - som vid sammanträdet i förmiddags, som sammanfaller med en mässa - då det har funnits betydande störningar i tillträdet till parlamentet. Detta kommer att upprepas och jag tycker att det vore en bra sak om vi undersökte möjliga förbättringar - åtminstone under de parlamentariska veckorna.
Herr talman! Först och främst vill jag gärna uttrycka min tacksamhet för att man visat sådan handlingskraft när man tagit itu med de många problemen efter sammanträdesperioden i juli, men låt oss inte heller glömma bort att denna byggnad var under byggnad i ett flertal år. I åratal såg vi från andra sidan vattnet att det var mycket som redan var klart, och då är det desto otrevligare att det fortfarande finns så många brister efter det att den stått tom så länge. Vad mig beträffar, låt oss nu tala klarspråk om denna byggnad. Först och främst har den kommit till stånd med gemenskapspengar, om det nu är franska eller europeiska. Det handlar om mycket stora summor gemenskapspengar. Då håller jag fullständigt med dem som säger att vi åtminstone har en förebildsfunktion att uppfylla. I det sammanhanget tycker jag att det är ganska otrevligt att den franska lagstiftningen uppenbarligen har gjort en mycket stor affär av sådan konstnärligt skydd för omöjliga korridorer, ljus och trapphus, men uppenbarligen inte av energibesparing, medan till exempel minst en tredjedel av de nya bostäderna i mitt land är försedda med solpaneler. Jag vill nämna ytterligare två små punkter, och det är i första hand en märklig erfarenhet när jag intervjuades direkt i radio från den här byggnaden i juli. Då fick jag klart för mig att det i varje fall då inte var möjligt för teknikerna att ringa ut från radiostudion. Det låter egentligen alldeles tokigt, men jag blev då tvungen att göra en direktintervju via min mobiltelefon. Slutligen vill jag ta upp källsortering. I går morse bevittnade jag, trots att vi har två lådor för olika sorters avfall på rummet, vilket är en försämring jämfört med den tidigare situationen, att dessa båda lådor tömdes i samma säck.
Tack så mycket, herr van Dam. Jag vet inte var ni befann er när ni upptäckte det.
Herr talman! Jag tror att vi kan vara mycket stolta över denna magnifika byggnad som jag tror snart kommer att vara känd världen över och bidra till unionens goda rykte. Jag skall göra några kommentarer, men först vill jag fästa er uppmärksamhet på smakriktningar och färger. Själv tycker jag mycket om de här färgerna! Jag kanske är i minoritet, men ändå. Ni vet att man kan diskutera färger i all oändlighet. Alldeles nyss var det en kollega som sa: "hoppas att det blir rosa". Själv tycker jag inte om rosa! Jag tror att vi måste försöka vara förnuftiga och spendera så litet pengar som möjligt. Vi kommer alla att vänja oss. Däremot vill jag kommentera kravspecifikationerna. När det hävdas att handikappanpassningen för besökare är bristfällig, kanske detta borde ha uppmärksammats tidigare. Det är möjligt att specifikationerna inte var tillräckligt detaljerade, och jag finner det beklagligt att vi först nu upptäcker att besökare med funktionshinder inte kan ta sig fram på ett tillfredsställande sätt. Denna förbättring kommer att medföra ytterligare höga kostnader, men det är enbart för att vi inte i ett tidigare skede förutsåg detta på ett riktigt sätt. Och nu några synpunkter på hissarna. De går ända ner till gatuplanet, inglasade dörrar vetter mot utsidan, men vi kan inte ta oss dit. Jag skulle vilja veta varför, för jag tycker att det är beklagligt. Vad gäller inkommande biltrafik är det visserligen oerhört irriterande med rödljus, men jag tycker att det är normalt att man måste använda knappen. Att man däremot måste använda den när man skall ut, och vänta i flera minuter, det kan jag inte riktigt förstå. Att vi kontrolleras vid infarten må vara hänt, men att det också sker vid utfarten övergår mitt förstånd. Jag skulle också vilja fråga om det är möjligt att ordna en pendelbuss för assistenterna och personalen, när sammanträdena varar fram till nio på kvällen, så att de inte skall behöva ta taxi. Jag tycker detta är beklagligt. Det enda som verkligen stör mig är byggnadens entré. Jämfört med entrén i Bryssel eller i den gamla byggnaden är skillnaden stor och vi måste fråga oss hur vi kan göra den mer välkomnande.
Tack så mycket. Om ni har svårigheter att komma in i garaget, tänk på mig som kommer från Storbritannien med en bil där ratten sitter på andra sidan - det är ännu värre.
Herr talman! Jag har under min politiska karriär haft förmånen att två gånger få komma in i en ny parlamentsbyggnad. Den första gången var det i det flamländska parlamentet för ungefär fyra år sedan. Med tanke på det faktum att jag då som behörig sekreterare var ansvarig för byggnaderna kan jag således göra en god jämförelse mellan invigningen av denna byggnad och det förra parlamentet där jag var ledamot. Jag måste säga att jag egentligen blir irriterad över de många brister som jag - nästan yrkesmässigt skulle jag vilja säga - har kunnat konstatera här. Jag tror att det stora intresse som också finns för byggnaden här i dag är ett bevis på det faktum att det enligt min åsikt inte har förekommit tillräckligt samråd med parlamentsledamöterna i förväg, inte tillräckligt samråd med användarna i förväg. Jag tror att man måste dra lärdom av detta inför framtiden. Jag vill ta upp tre punkter som kanske redan har tagits upp här av kollegerna, men som bara understryker hur viktigt det kan vara att verkligen genomföra en förändring på det området. Nummer ett, kontoren. Jag tycker att våra kontor liknar en sorts förbättrad camping. Jag anser att detta är ett typexempel på omdömeslös användning av det tillgängliga utrymmet. Jag vill således insistera på att anpassningar genomförs här, hur svårt det än är strukturellt. Men jag tror att många kolleger är överens med mig om detta. För det andra, det har talats väldigt mycket om färger, men jag tror att många psykologer skulle kunna hålla med mig om att färgkombinationer kan ge upphov till mycket depressiva tillstånd, och att denna färgkombination förmodligen kan vara ett exempel på detta. Jag hoppas att det inte är så, men det kommer väl erfarenheten att utvisa. För det tredje, vad tillträde till åhörarläktaren beträffar tror jag att man borde visa mer prov på effektivitet och förenkling. Jag har fått reda på att vissa personer denna vecka varit tvungna att passera fem vaktposter innan de släpptes in på åhörarläktaren. Och last but not least, vi talar här gärna om öppenhet. Jag tror att det är nödvändigt att tala om öppenhet, men jag skulle också gärna vilja ha öppenhet i fråga om priset för byggnaden, och jag skulle också gärna vilja veta vilka möjligheter det finns att kräva tillbaka ett antal utgifter på grund av de brister som har konstaterats här.
Herr talman! Såsom ny ledamot tänker jag inte kritisera arkitekturen och utsmyckningarna på byggnaden, även om jag skulle kunna göra det. Jag håller med de ledamöter som tycker den är hemsk, men det är en fråga om personlig smak. Jag vill lägga min röst till de många inlägg som redan gjorts och säga att det enligt min mening är helt obegripligt att vi överhuvudtaget befinner oss här, när det finns mycket bra kontor, mötesrum och kammare i Bryssel; det är absurt att hela " Eurocirkusen" tar sig ner hit till Strasbourg en tre, fyra dagar i månaden (OK, fem dagar denna vecka, ursäkta mig). De europeiska skattebetalarna har tagit del av den utförliga pressrapporteringen beträffande denna byggnad, och de tycker förmodligen att vi allihopa är galna. De människor som har förmånen att vara med och bygga Europa borde inte bli förvånade över att allmänheten ser på projektet med stor misstro. Vad gäller kostnaderna så skulle jag vilja ha en redovisning från Priestley över dem. Kanske borde vi satsa mer på offentlighet, även om jag i och för sig hyser en misstanke om att vi då skulle få ännu större problem med väljarna. Mitt huvudärende är att eftersom det en gång krävdes en fördragsändring för att få oss hit, så borde vi kunna förmå våra politiska partier och våra regeringar att åstadkomma en fördragsändring så att pengarna kan läggas på någonting användbart som medborgarna uppskattar.
Herr Callanan, en sådan process pågår sedan många år och har ännu inte blivit framgångsrik.
Herr talman! Mitt första anförande i denna kammare hade jag hoppats kunna tala om sammankoppling av hissarna elektroniskt för att göra dem effektivare, om ventilationen i toaletterna, om luftkonditioneringen och om de illaluktande mattorna i barerna. Med tanke på tiden skjuter jag dock upp det. Jag vill svara den första talaren från golvet i dag, som ställde frågan om det var några ledamöter som hade bättre kontor tidigare; vi skulle ha sådana fina kontor här, menade denne, har vi någonsin haft bättre? Jag i alla fall, hade ett bättre kontor innan jag lämnade min anställning för ett år sedan, och alla ledamöter av kammaren hade mycket bättre kontor i Bryssel. Det här är säkerligen nyckelfrågan. Förklaringen till att vi klankar och klagar så mycket på byggnaden är som min kollega Callanan säger att vi i själva verket inte vill vara här utan vi vill stanna i Bryssel. Det bör vi vara medvetna om. Sedan bara ett kort förslag för hur vi skall kunna förbättra den allmänna stämningen här så länge som vi ändå måste vara kvar här. Vår talman sade tidigare att vi bör ta oss en titt på utsmyckningarna i den. Denna byggnad är full av döda utrymmen och kala väggar som är extremt tråkiga, ovänliga och omänskliga. Jag tror att konstmuseerna i Europa har betydligt fler målningar och konstföremål än vad de kan visa på en gång. De har källare och valv som är fulla av målningar vilka inte ryms i visningsrummen. Varför tar parlamentet inte kontakt med några av dessa museer och säger till dem att vi har stora väggutrymmen där en del av målningarna kan hängas upp och visas. Jag tror att det skulle bli en enorm förbättring i denna byggnad.
Herr talman! Jag måste ärligt säga att detta är den första byggnad som jag har vistats i, där jag ofta tänker: " Hur tar jag mig ut härifrån vid en brand?" . Det är ganska " transparent" på vissa ställen, men man kan inte komma över till andra sidan om man inte använder de smala broarna med glasräcken. Jag skulle verkligen önska att vi så fort som möjligt hade en mycket realistisk brandövning för alla parlamentariker, yrkeskategorier, besökare etc., så att vi överhuvudtaget vet hur vi skall ta oss ut. Vi har tidigare talat om att det är underdimensionering av hissar. Det talas om trapporna, som jag också tycker att det vore intressant att få veta vad det är för material i. Om man kan måla om dem, skulle jag gärna se att man också målade om väggarna där. Visserligen tror jag inte att man kan se så mycket om trapporna är rökfyllda, men det är i alla fall inte någon särskilt säker känsla när det är alldeles svart och man inte vet om elektriciteten kommer att fungera i en nödsituation. En mycket realistisk brandövning är alltså absolut nödvändig innan vi kanske upptäcker att det är verklighet, så att vi åtminstone är lite förberedda och kan hitta ut samt se om det finns tillräckligt många nödutgångar. Jag är inte så insatt i vad immaterialrätt innebär rent konkret i den franska lagstiftningen. Jag skulle bli väldigt glad om jag fick reda på vad som är copyright och vad vi kan åtgärda i förhållande till eventuella kostnader. Vi är trots allt bara här en vecka per månad. Kanske kan vi undvika en del oerhört dyra kostnader som inte är direkt nödvändiga. Ett litet önskemål som har framförts under flera år från de nordiska länderna är att vi skulle få tillgång till nordisk press här. Jag vet inte om det är möjligt, men självklart är det önskvärt. Det är inget som står överst på min önskelista, men ändå en kommentar. Slutligen vill jag säga att för de svenska väljarna, oavsett vilket parti de röstar på, är detta resande mellan två nya byggnationer, som innebär att oegentligheter inte klart kan påvisas, inte försvarbart - och jag tänker inte heller försvara det.
Herr talman, kära kolleger! Till att börja med vill jag uttrycka mitt tack för allt positivt som helt riktigt också tagits upp. Sedan vill jag nämna tre saker. Först gäller det städtjänsten: Tidigare var städpatrullen alltid tidigt här. Den som anlände till kontoret vid halvåttatiden kunde ostört börja arbeta. Nu kommer de betydligt senare. Om man vill vara i plenumet kl. 9.00 prick är hissarna då upptagna av städpersonalen som tar mycket längre tid på sig för att stiga in och ut eftersom de har sina vagnar. Kan man inte se till att städpatrullen undviker att göra sitt arbete just när vi ledamöter har rusning? Tiderna är ju redan kända. Jag ber om att tänka igenom ännu en gång. Min andra punkt gäller tillgången till garaget. Någon har redan nämnt det, men om vi kommer eller åker med vårt bagage så måste vi varje gång vi utnyttjar färdtjänsten ta oss igenom stora trappor. Det är verkligen svårt när man har sina väskor och allt papper. Det är inte hållbart. Jag ber om att detta åtgärdas. Den tredje punkten gäller det stora antalet kort. Jag har vid flera tillfällen ställt frågan om det inte är tekniskt möjligt i dag att bara ha ett kort som fungerar för allt. Jag vet inte om ni känner till att garagekortet här används på motsatt sätt än i Bryssel. Det här kortet måste man alltså ta ut varje gång, sedan tappar man det och därefter det andra som faller i marken. Det här är rena brister. Jag påstår att tekniken nu utvecklats så långt att man skulle kunna bygga in allt i ett enda kort. Då skulle vi inte behöva bära runt på tre, fyra eller fem olika kort. Jag anhåller om en ny översyn av detta.
Jag är övertygad om att vi i slutet av året kommer att ha löst de flesta problemen, men ert argument om städpersonalen är bra. Vad jag förstår har de redan blivit ombedda att inte använda huvudhissarna utan endast servicehissarna. Men så förefaller inte vara fallet. Vi har ett tidsproblem. Innan ni skyndar iväg vill jag säga att generalsekreteraren på grund av det stora antalet talare på talarlistan har godkänt att behandla alla brev som kommer in närmast som röstförklaring som skall publiceras i sammanträdesprotokollet från i dag, förutsatt att ni lämnar in era brev till slutet av kommande vecka så att ni kan framföra era argument.
Herr talman! Jag vill tacka er och sedan redogöra för fyra korta synpunkter. Tacket är riktat till talmannen, Priestley och hans grupp samt våra kvestorer för det sätt som de behandlat våra synpunkter på sedan förra sammanträdet. Det är åtskilligt som har förbättrats och som vi noterat, inte minst gäller det de hjälpsamma guiderna som hjälper oss när vi går vilse. Mina fyra korta synpunkter är som följer: Den första gäller luftkonditioneringen. Lynne har kanske problem med den rökiga luften. Jag har problem med att det inte finns någon luft alls i vissa av mötesrummen. Förhoppningsvis kan det åtgärdas. Och om det kan åtgärdas för våra kontor så borde det gå att göra också i mötesrummen. Det andra är att vi möts av en hel hop människor när vi lämnar kammaren. Jag skulle vilja att området utanför kammaren gjordes till en del av kammaren för att undvika att kameror, assistenter, lobbyister eller allmänhet hindrar oss från att nå våra kontor. Området runt baksidan inklusive broarna till hissarna bör ses som en del av kammaren och inte vara tillgänglig för allmänheten. Det tredje gäller hissarna; jag har fastnat två gånger i en hiss - vilket nog inte förvånar den som ser mig. Första gången var det någon som började hoppa därinne, och så gick hissen igång igen. Andra gången hittade någon en plastbit, satte in den i ett hål i väggen vilket verkade sätta igång den igen, men det kan förstås ha kortslutit systemet. Det sista ärendet är min begäran att man ser över de olika, framför allt de lösa sladdarna i våra kontor. Det är en fråga om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. När jag snurrar min skrivbordsstol för att komma åt min e-post, trasslar jag in mig i en mängd sladdar. Endera dagen uppstår plötsligt ett rökmoln, det hörs en hög smäll och en av ledamöterna brinner upp som en julgran.
Nej, det gäller inte arbetsordningen, men jag anmälde mig för väldigt länge sedan, redan i början. Jag gjorde det samtidigt som Berger. Vid uppräkningen fanns mitt namn med. Jag vill verkligen också komma till tals någon gång.
Jag är rädd att vi fortfarande har tjugo personer på talarlistan, så ni är inte ensam. Generalsekreteraren har godkänt att ta emot skriftliga brev från er som kan offentliggörs senare.
Då borde ni ha sagt det långt tidigare. I så fall hade nämligen jag lämnat salen och följt diskussionen från mitt kontor där jag har en del arbeten som också måste utföras.
Jag är ledsen, men i en sådan här debatt har jag inte kontroll över hur länge folk kommer att tala.
Herr talman! Även jag kom särskilt hit nu på morgonen för att delta i diskussionen. Jag skulle vilja veta när tidsplanen beslutades. Jag insåg först nu att debatten var utsatt till mellan kl. 9.00 och 10.30. Jag vill ändå tacka er för att ni låter ledamöterna yttra sig efter kl. 10.30. Jag kommer att översända ett skriftligt meddelande. I gengäld hoppas jag att vi före årsskiftet om tre månader kan ha ett nytt möte av denna typ för att utvärdera vad som har kommit ut av de önskemål som har framställts här idag. (Applåder)
Jag skall absolut vidarebefordra det meddelandet till talmannen. Jag tackar alla kolleger som har stannat kvar den här morgonen. Talmanskonferensen bestämde hur lång sessionen skulle bli. Vi har med råge dragit över tiden. Inför framtiden är det av stor vikt att vi noterar att denna session faktiskt varit ganska framgångsrik. Vi kanske får göra om det igen.
Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
Även om jag medger att byggnadens exteriör är vacker och att mitt kontor är övermåttan tillräckligt för arbetet under veckan i Strasbourg, vill jag ta detta tillfälle i akt för att ta upp några av de saker jag oroar mig för: lådhurtsar på kontoren (på väg att lösas), de långsamma hissarna och färgvalet (på väg att lösas), dåliga arbetsvillkor för dem som arbetar med kopiatorerna, dåliga arbetsvillkor för chaufförerna, dåliga arbetsvillkor för dem som arbetar i ledamöternas reception, dåliga arbetsvillkor för dem som arbetar i ledamöternas kafeteria, svårigheter att ta sig fram för funktionshindrade, för få toaletter - förutom att de är för mörka - (åtminstone i byggnaden TOUR), utan ventilation och med dålig rengöring. Det går inte att tillåta att en byggnad som har kostat, och fortsätter att kosta, skattebetalarna så mycket, har så många problem.
Fru talman! Eftersom jag inte fick ordet under debatten om Louise Weiss-byggnaden vill jag här ge er mitt inlägg i skriftlig form, enligt vad mötets ordförande tillkännagav i fredags förmiddag. Denne sade med all rätt att debatten inte är rätt forum för att uttala sig för eller emot parlamentets säte i Strasbourg. Det är därför så mycket mer obegripligt att han systematiskt vägrar att ge ordet till de ledamöter som vill uttala sig till försvar för Strasbourg, och bemöta de angrepp på Strasbourg som han fritt låter komma till uttryck. Jag vill med kraft opponera mig mot detta mycket partiska sätt att leda debatten, som kan jämföras med att ändra dagordningen. När Strasbourg redan 1949 valdes till säte för Europarådet var det tack vare en brittisk gentleman, Lord Bevin, eftersom han såg denna stad som symbolen för försoningen mellan Frankrike och Tyskland och för försoningen mellan alla européer. Det är dags att återvända till de grundläggande principerna, anlägga ett vidare perspektiv och visa våra medborgare på utsikterna till en fredlig uppbyggnad av vår kontinent, med respekt för de mänskliga rättigheterna och på grundval av en europeisk modell för ekonomisk och social utveckling. Vad har väggfärgen i våra byggnader och vattentrycket på toaletterna för betydelse mot den bakgrunden? De medborgare som hör oss måste undra om vi inte har viktigare saker att diskutera än detaljer som rör vår bekvämlighet! Jag förnekar inte att dessa byggnader kan förbättras. Var och en som i likhet med mig själv har tagit nya byggnader i bruk vet att det krävs en viss inkörningstid. Om ett halvår kommer de här detaljerna att vara glömda. Därför vill jag tacka talmannen för den möda hon har lagt ned på att intressera sig för vissa brister och jag vill framför allt tacka och uppmuntra hela personalen för de påtagliga och ihärdiga ansträngningar den har gjort, som vi denna månad mycket tydligt har märkt av. Vi är alla angelägna om att de europeiska skattebetalarnas pengar används på rätt sätt och jag beklagar uppriktigt vår nederländska kollegas övertramp, när hon utan minsta hänsyn till grundläggande europeisk solidaritet fann det lämpligt att försvara " sina" skattebetalare. Då skall hon också veta att mina skattebetalare, som jag inte betraktar som min egendom, utan vars heder och skattemedel jag försvarar, har bidragit till att finansiera dessa byggnader och att de till en överväldigande majoritet är stolta över detta. Utan att komma upp i samma summor som för byggnaderna i Bryssel, förfogar Europaparlamentet hädanefter över ett värdigt säte, som kommer att påkalla värdighet och ansvarskänsla hos alla som besöker det och arbetar där.
Till att börja med vill jag gratulera min kollega James Provan för hans utmärkta utövande av ordförandeskapet i den första debatt jag varit med om med honom som talman; det blev en intressant och nyttig övning som inriktade sig på att förbättra villkoren i vår arbetsmiljö. Jag vill framföra att jag är helt nöjd med utformningen av mitt kontor i Strasbourg, särskilt om man som utlovat kan installera ett låsbart pärmskåp; förvisso beklagar också jag, i likhet med många parlamentsledamöter, den rådande resecirkusen mellan Europaparlamentets olika orter. Jag uppskattar också lyxen av att ha en egen toalett, till skillnad från baronessan Ludford. Jag är dock angelägen om att det omedelbart installeras en kraftfull ventilationsfläkt på toaletten för att undvika olägenheten som kan uppstå om en gäst på kontoret besöker toaletten kort efter att ledamoten varit där (detta problem finns för övrigt även i kontorstoaletterna i Bryssel!)!! Något jag också saknar är TV-skärmar i baren och restaurangen, genom vilka ledamöterna skulle kunna följa debatterna under kafferasten och, om de själva skall tala, få bättre möjligheter att komma i rätt tid till kammaren. Kan det möjligen vara en medveten tanke att man inte har installerat några TV-apparater där för att försäkra sig om att parlamentsledamöterna håller sig i kammaren i stället för att se debatterna från baren? Till sist vill jag uttrycka mitt ogillande över den grälla designen och färgschemat på en del mattor i barområdet, vilka - som en ledamot redan nämnt - snarast påminner om en billig nattklubb i stället för om den önskade atmosfären av värdighet som ankommer denna församling. Jag tror också att de vackra gräddfärgade mattorna i vissa av utskottsrummen inom tre månader kommer att fläckas och solkas ned och snart bli obrukbara; det är ett dumt och opraktiskt färgval och i slutändan resursslöseri.
1. System för anmälan till talarlistan Detta system verkar inte fungera. Jag försökte göra min anmälan med hjälp av en knapp på panelen, men den blev inte registrerad på talarlistan. I stället blev jag tvungen att vifta med armarna! 2. Hissarna - C-raden Dessa hissar fungerar uppenbarligen ännu inte bra. Alla fyra hissarna borde kopplas ihop: nu måste man trycka in två knappar för att anropa hissarna. Programmeringen av hissarna bör förbättras. Det tar lång tid innan hissarna kommer. De stannar i onödan på olika våningar, blir överbelastade och stannar. Byggnadens utsida av glas är smutsig. Diverse smuts finns på betongbalkarna. 3. Hissarna - Glaset nära hemisfären (för tillträde till press-, radio- och TV-rummen) Flera hissar fungerar ej. Det tar lång tid innan de kommer. Hissarna blir alltför snabbt överbelastade. Programmeringen bör förbättras. 4. Matrummet IPE IV Betjäningen är synnerligen trög (kanske beror det på avståndet mellan matrummet och köket eller på att det saknas serveringspersonal). Maten är sämre än i matrummet i IPE 1 (särskilt buffén). Rummen har ingen karaktär (inredningen och designen borde lyftas). 5. De tysta sittplatserna utanför hemisfären Det behövs fler stolar och bord. 6. Barerna Tillträdet till barerna måste gå smidigt och utan trängsel. 7. Nödutgångarna Vad skall vi göra med dem? 8. Flygfärderna från Strasbourg till Skottland Färderna via Bryssel - överbokning. Färderna via Paris - bagage försvinner, stress till anslutningsflyg. Färderna via London City - färder ställs in. Färderna via London Heathrow - inga alls.
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut. Finns det några synpunkter?
Fru talman! I går uppstod mycket förvirring och oklarhet kring omröstningen om ändringsförslag 11 till Virrankoskibetänkandet. PPE-gruppen ville med sitt ändringsförslag stryka den andra delen av texten i betänkandet och alltså inte ändra något i den första delen. Meningen med det ändringsförslaget var tydlig, men inte det sätt som omröstningen skedde på. De som lagt fram ändringsförslaget hade nämligen begärt en delad omröstning om originaltexten. Även den socialdemokratiska gruppen och Verts/ALE-gruppen hade begärt det. EDD-gruppen begärde en omröstning med namnupprop. Det senare infriades men inte det förra. Omröstningen om textändringen skedde alltså på ett annat sätt än vad många ledamöter rimligtvis hade kunnat förvänta sig. I min grupp röstade därför tretton personer emot sin egen övertygelse. Skillnaden var 16 röster, och jag vet med säkerhet att det gjorts minst tre andra felröstningar. Jag tycker det är påfallande att det uppstår så mycket förvirring just vid ett ämne som är så känsligt för många parlamentariker, nämligen den absurt höga reseersättningen. Jag hoppas att det sätt som omröstningen genomfördes på är ett tillräckligt skäl för att vid andra behandlingen i december tillåta att den nu bortröstade delen av den ursprungliga texten kommer med i omröstningen igen. (Applåder)
Jag skall svara er. Ert uttalande kommer naturligtvis att stå i protokollet från dagens sammanträde. Mina kära kolleger, det finns en gyllene regel i parlamentet. Vi tar aldrig upp en avslutad omröstning på nytt. Ni förstår väl att det skulle vara ett skrämmande precedensfall om vi på nytt tar upp en omröstning som redan gjorts. Men det som ni sade kommer naturligtvis att stå i dagens protokoll. (Applåder)
Fru talman! I protokollet står det att "eftersom flera ledamöter begärde rättelser om denna sista omröstning, begärde ledamöterna van Hulten och Swiebel att omröstningen skulle göras om." Det här handlar om samma betänkande som Buitenweg tog upp. Det här stämmer inte enligt mig. Det handlade inte om att flera ledamöter bett om att få ändra sina röster. Det handlade om att många ledamöter inte kunde rösta. Jag skulle gärna vilja att det står så i protokollet. För övrigt måste jag säga att de argument som framfördes i går för att inte göra om omröstningen tycker jag inte stämmer. Jag förstår regeln att man inte kan rösta om samma fråga två gånger. Jag anser dock att det över huvud taget inte har röstats i den här frågan eftersom så många ledamöter inte kunde delta i omröstningen.
Jag noterar er iakttagelse. Förlåt mig, men vi har också vanan i parlamentet att resa oss då vi har ordet. Ni visste det inte, och nu är ni informerad.
Jag minns det mycket väl. Vi kommer att rätta protokollet i det avseendet.
Fru talman! Jag skulle vilja säga att i mitt inlägg angående händelsen med de grupper som lade fram en resolution om fiskeavtalet med Marocko, framgår det i protokollet att jag talade som företrädare för Gruppen Verts/ALE och det är inte korrekt. Vid det tillfället företrädde jag enbart de tio ledamöter som vi kan kalla ALE, vill ni alltså rätta detta i protokollet?
Fru talman! Ni sade nu helt riktigt att vi aldrig skall genomföra en omröstning för andra gången. I går gjorde vi dock detta. Det fanns en viss anledning, eftersom omröstningen med namnupprop glömdes bort. Vi hade dock i går eftermiddag vid omröstningen ytterligare ett fall där det var nära att vi genomförde en omröstning för andra gången. Jag skulle vilja be er, fru talman, att ni säger till era kolleger att när vi har haft en omröstning skall vi i princip låta det vara nog med denna omröstning och inte därefter gång på gång ge oss in i debatter om vi skall genomföra omröstningen för andra gången. Denna princip, som ni här pekat på, bör vi strikt rätta oss efter.
Fru talman! Det är inte en fråga om protokollet, utan om det problem som nämndes i protokollet. Jag tycker att det verkar som om de svårigheter många av oss hade i går, hade att göra med det faktum att vice talmannen hade för bråttom med att avsluta omröstningen. Och de som hade fingrarna på knappen upptäckte att rösten inte registrerades. Kan talmannen och vice talmannen ta noggrann hänsyn till detta och diskutera med de berörda tjänstemännen det behov som finns av en skälig tidsrymd mellan kallelsen till omröstningen och rösträkningen. (Protokollet justerades.)
Fru talman, jag skulle vilja göra ett klarläggande med anledning av min hänvisning till arbetsordningen i måndags beträffande utdelningen av en katalog av den amerikanska handelskammaren i Bryssel som innehöll mycket felaktiga uppgifter om mig, ledamöterna i min grupp samt också många andra parlamentsledamöter. Jag har just fått en skrivelse från Europaparlamentets generalsekreterare, som meddelar att det handlar om ett misstag och att han aldrig hade tänkt sig att så vinklade uppgifter skulle förekomma i katalogen. Jag noterar detta. Vi har kommit överens om att han skall skriva till handelskammaren för att begära att katalogen dras tillbaka samt, när det gäller de exemplar som redan utdelats, dela ut ett tillägg med rättelser. Jag vill tacka honom för den reaktionen, som jag tycker är lämplig, men frågan är självklart inte avslutad eftersom denna katalog nu verkligen måste dras tillbaka.
Tack, herr Berthu. Dessa upplysningar var faktiskt mycket vinklade och generalsekreteraren säger mig att skrivelsen redan har avgått till mottagarna.
Poli Bortone (UEN), skriftlig. (IT) Det faktum att kommissionen väntade till sista ögonblicket med att begära förhandlingar är beklagligt, framför allt med tanke på hur hela frågan har utvecklats, där vi redan under tidigare år fick bevittna en konflikt i samband med beredningen, och här tänker jag på parlamentets roll för ett avtal som har viktiga återverkningar på budgeten. Den 30 november står redan för dörren och tydligen också det nya avtalet, där det verkar som om kommissionen inte har tagit särskilt mycket hänsyn till ekonomin i mål 1- och 2-regionerna, som till stor del är beroende av fisket, vilket ger anledning till oro för hur sysselsättningen skall kunna bevaras i denna sektor. Ingen vill ifrågasätta att man skapar effektiva instrument för samarbete med Marocko via förhandlingar som, om möjligt, tar hänsyn till såväl gemenskapens som de marockanska fiskarnas intressen, och som understryker den solidaritet som har visat sig, även på områden som inte är rent ekonomiska, mellan länderna i Sydeuropa, dvs. inom Medelhavsområdet. Den europeiska fiskeflottan, som är vaksam när det gäller att bedriva fisket enligt de normer som är påkallade av miljöhänsyn - biologiska viloperioder, fiskezoner, förbud mot fiske med drivgarn, etc. måste få socio-ekonomisk kompensation på grund av detta avtal som ytterligare begränsar dess verksamhet, inklusive förädlingsindustrin. En sak måste vara klar: att denna ersättning inte får ske på bekostnad av jordbruket, som redan har fått kännas vid betydande budgetnedskärningar. I det avseendet verkar den nya FIUF-förordningen betryggande, eftersom den inte bara omfattar återverkningarna från internationella avtal, utan även oförutsedda händelser inom fiskerisektorn. Slutligen en synpunkt vad gäller parlamentets roll, där ledamöterna bör få status av observatörer i alla förhandlingar, för att bevaka den europeiska fiskeflottans intressen.
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om det brittiska nötköttet.
Vid toppmötet i Florens i juni 1996, kom regeringscheferna överens om att fatta beslut om upphävandet av embargot mot Förenade kungariket "endast och uteslutande på grundval av kriterier i samband med folkhälsan och objektiva vetenskapliga uppgifter och enligt kommissionens bedömning, i överensstämmelse med befintliga förfaranden, att dessa kriterier blivit uppfyllda." Villkoren för programmet är mycket krävande. Först var britterna tvungna att slakta avkomman till kända BSE-fall, vilken kunde tänkas vara smittad, innan programmet kunde träda i kraft. Denna utsortering fortsätter för nya BSE-fall. De enda godkända produkterna var sedan: kött utan ben och en begränsad mängd biprodukter från djur som är mellan 6 och 30 månader gamla och födda efter det att förbudet trädde i kraft, dvs. efter den 1 augusti 1996. Det finns dessutom inte bara stränga villkor som rör identifieringen och spårningsbarheten både vad gäller djuret och dess moder, utan också frånvaron av varje misstanke om BSE hos modern. Slutligen krävs stränga specialkontroller och fullkomlig efterlevnad av bestämmelserna under hela produktionskedjan. Dessa kontroller sker under överinseende av brittiska myndigheter. Men före fastställandet av det datum då exporten i enlighet med programmet skulle inledas, besökte en delegation från kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor landet i syfte att undersöka om programmet genomfördes. Man kom fram till att så var fallet, och fastställde detta datum till den 1 augusti 1999. Bara i år har redan två inspektioner genomförts i Förenade kungariket för att granska DBES-kontrollerna (DBES, det datumbaserade exportsystemet), nämligen i april och ännu en gång i oktober. I yttrandet från "Agence française de sécurité sanitaire des aliments" (Byrån för livsmedelssäkerhet) - AFSSA - av den 30 september 1999, rörande upphävandet av exportförbudet för nötkött och köttprodukter som har sitt ursprung i Förenade kungariket, drar man en negativ slutsats på grundval av de argument som har samband med vetenskapliga frågor och kontrollfrågor. De vetenskapliga frågorna har lagts fram som underlag för ett yttrande från Vetenskapliga styrkommittén. Förberedande sammanträden hölls den 14 och den 25 oktober inom ramen för ad hoc-gruppen för BSE. Under dessa sammanträden granskades den vetenskapliga dokumentation som tillhandahölls av AFSSA och dessutom hölls kompletterande utfrågningar av epidemiologer från "Ministry of Agriculture, Fisheries and Food" (Storbritanniens jordbruks- och fiskeriministerium) - MAFF. En rapport från dessa sammanträden, i vilken en detaljerad analys av situationen tillhandahålls, har lagts fram för Vetenskapliga styrkommittén. Denna kommitté sammanträdde i Bryssel i går och sammanträder i dag för att diskutera och utarbeta ett yttrande i denna fråga. Detta sammanträde är ännu inte avslutat. På grund av detta har jag för tillfället ingen information om resultatet av detta sammanträde. Jag har förstått att min kollega, kommissionsledamot Byrne, tillsammans med ordföranden i Vetenskapliga styrkommittén kommer att hålla en presskonferens i Bryssel kl. 18.00 i kväll om resultatet av forskarnas sammanträde. Jag kan försäkra er om att Europaparlamentet kommer att hållas underrättat om slutsatserna från Vetenskapliga styrkommittén.
Fru talman! Skälet till varför jag anser att Frankrike omedelbart bör upphäva importförbudet av brittiskt nötkött, är att Förenade kungariket har uppfyllt kraven enligt Florensavtalet. I Florensavtalet som ingicks mellan EU:s stats- och regeringschefer den 21 juni 1996 fastställs fem villkor som Förenade kungariket måste uppfylla före det att exportförbudet av nötkött kan upphävas. Dessa är: genomförande av ett selektivt slaktprogram. Införande av ett effektivt system för djuridentifikation och förflyttningsregistrering, vilket har genomförts fullständigt. Lagstiftning som reglerar avlägsnandet av kött- och benmjöl från fodertillverkning och enskilda jordbruk. Detta har genomförts i Förenade kungariket, men inte i resten av Europeiska unionen. Effektivt genomförande av "över 30-månaders"bestämmelsen, vilket innebär inga djur som är äldre än 30 månader kan tas med i livsmedelskedjan. Förbättrade metoder för avlägsnande av särskilt riskmaterial från kroppar av nötdjur. Dessa villkor har uppfyllts genom genomförandet av de kontrollåtgärder som nämnts ovan. Europeiska kommissionens inspektionsbesök bekräftar att de genomförts på ett fullständigt och effektivt sätt i Förenade kungariket. I detta skäl bottnar mitt argument. Jag anser att kommissionen har godkänt att det sker en export av nötkött från Förenade kungariket. Kommissionen upphävde exportförbudet av brittiskt nötkött den 1 augusti i år. Den viktigaste frågan är att inget nötdjur som är äldre än 30 månader tillåts i livsmedelskedjan i Förenade kungariket. Det har inte upptäckts ett enda fall - jag upprepar: Det har inte upptäckts ett enda fall av BSE - hos något djur som fötts efter den 1 augusti 1996 i Förenade kungariket. Detta är mycket viktigt. Inget djur äldre än 30 månader och inget fall av BSE hos något djur som fötts efter den 1 augusti 1996. Det har skett en selektiv slakt av kreatur som fötts och vuxit upp tillsammans med bekräftade fall av BSE. Man tillämpar en obligatorisk utgallring av avkomma till djur med bekräftad BSE. Kostnaden för de brittiska jordbrukarna är enorm. Exporten från Förenade kungariket till EU uppgick till nästan 500 miljoner brittiska pund under 1995, av vilken nästan hälften gick till Frankrike. Nästan en halv miljon kalvar exporterades från Förenade kungariket till resten av Europa under 1995, och detta måste vara ett budskap i sig. Kostnaden för jordbrukarna p.g.a. minskningen av värdet av det brittiska nötkreaturbeståndet och biprodukterna, tillsammans med de extrainsatta bestämmelserna, beräknas till 1 000 miljoner brittiska pund. Samtidigt som byråkraterna och politikerna diskuterar, lider jordbrukarna och deras familjer i Förenade kungariket. Den 1 augusti i år när kommissionen upphävde sitt förbud, upphävde 12 av 14 medlemsstater till vilka Förenade kungariket kan exportera också sina förbud. Om Frankrike hade nya bevis rörande säkerheten hos det brittiska nötköttet, varför överlämnade inte den franska regeringen denna information till kommissionen innan förbudet upphävdes den 1 augusti 1999 - varför väntar man till nu och förhalar och förhalar och förhalar? Medborgarna i Förenade kungariket förväntar sig att Frankrike skall följa gemenskapslagstiftningen, och de förväntar sig också att Europeiska kommissionen agerar på ett bestämt sätt för att få ett slut på det illegala importförbudet av brittiskt nötkött. Den inre marknaden är grundläggande för Europeiska unionen existens och Frankrikes illegala åtgärder ger hela den inre marknaden dåligt rykte. Att utkämpa ett ordkrig om vem som har det säkraste livsmedlet i Europa, kommer bara att resultera i en enda sak: krossandet av konsumenternas förtroende för livsmedlen från Europa, var de än produceras. Vi lärde oss detta när BSE slog till för första gången. Ju längre denna dispyt fortgår, desto mer troligt är det att det kommer att ske en bojkott av franskt livsmedel från konsumenterna i Förenade kungariket. Känslorna är starka i Förenade kungariket och krisen måste snabbt få en lösning, annars kommer man att svara med samma mynt på båda sidor av kanalen. Tre månader efter kommissionens upphävande av förbudet, håller den veterinärmedicinska kommittén fortfarande på att undersöka informationsmaterial om huruvida det brittiska nötköttet är säkert. Detta är oacceptabelt. Kommissionen ansåg att det brittiska nötköttet var säkert när man upphävde förbudet den 1 augusti. Kommissionen måste nu agera beslutsamt och se till att Frankrike omedelbart upphäver det illegala importförbudet av brittiskt nötkött. Ersättning måste betalas av den franska regeringen till den brittiska nötköttsbranschen för den skada man åsamkat branschen. Ju längre dessa illegala åtgärder upprätthålls av den franska regeringen, desto mer skadar detta hela Europeiska unionens rykte.
Fru talman! Jag vill först och främst tacka kommissionsledamot Fischler för hans uttalande, och säga till honom att på onsdag nästa vecka vill vi att antingen ordförande Prodi eller kommissionsledamot Byrne kommer till parlamentet och gör ett tydligt uttalande om vilka åtgärder kommissionen har för avsikt att vidta efter offentliggörandet av de vetenskapliga slutsatserna senare i dag. Denna nya kommission måste agera beslutsamt, och om inte förtroendet för den skall urholkas behöver vi nya åtgärder inom de närmaste dagarna och inte inom de närmaste veckorna eller månaderna. Jag säger därför till kommissionsledamot Fischler att när ni diskuterar med era kolleger under veckoslutet, när ni granskar de vetenskapliga slutsatserna - när ni sammanträder som ett kollegium på onsdag - så duger det inte med undvikande svar eller struntprat. Det måste vidtas beslutsamma åtgärder som grundas på ett tydligt beslut som fattas av den vetenskapliga kommittén senare i dag. Parish kanske kan skicka en utskrift av sitt tal till sin egen partiledare, eftersom det i Förenade kungariket tråkigt nog är hans egen partiledare som förespråkat ett importförbud av franska produkter. Herr talman! Det vi vill se här, är vetenskapliga bevis som stöder eller vederlägger det franska fallet och vi vill se en omedelbar resolution. Vi vill inte veta av den främlingsfientlighet och chauvinism som uppträtt på båda sidor av Engelska kanalen under de senaste veckorna. Vi vill se till att man tar hand om jordbrukarna och deras familjer. Vi vill se till att importförbudet av brittiskt nötkött upphävs. Alla bevis visar att det brittiska nötköttet nu är det säkraste i Europa och, enligt vår mening, det säkraste i världen. Det var denna kammare, genom dess tillfälliga utskott för uppföljning av rekommendationerna beträffande BSE, tillsammans med Europeiska kommissionen som rekommenderade de åtgärder som nu vidtagits i syfte att garantera säkerheten i Europeiska unionen för dem som konsumerar brittiska jordbruksprodukter och brittiskt nötkött. Det är för Europeiska unionens framtid, det är för vår framtida sammanhållning under världshandelssamtalen i november i Seattle, som vi måste se till att två av Europas största handelspartner hittar en lösning på denna dispyt. Kan någon föreställa sig hur det skulle vara när vi öppnar världshandelssamtalen, om det fortfarande skulle vara en dispyt mellan Frankrike och Förenade kungariket om en sådan grundläggande fråga? Den skulle användas av våra motparter för att splittra Europeiska unionen under dessa avgörande samtal. Herr talman! Jag vill berömma det nationella jordbrukarförbundet i Förenade kungariket och de brittiska jordbrukarna. Under denna vecka har vi haft besök av vice ordföranden i förbundet, Tim Bennett. Han träffade mina franska kolleger från den socialdemokratiska gruppen och han lade fram ett övertygande argument om varför importförbudet av brittiskt nötkött bör upphävas. Han använde sig inte av de metoder som vi sett nyligen: liberaldemokraten dragandes på en säck brittiskt nötkött i flygplatslokalerna, i syfte att någon olycklig tulltjänsteman skulle stoppa henne för att därigenom få tillfälle att fotografera, eller medlemmar av det brittiska konservativa partiet som stormade Bastiljen för två veckor sedan, också här i syfte att fotograferas. Nationella jordbrukarförbundet kom hit för att träffa parlamentariker och för att träffa företrädare för kommissionen, eftersom de har ett övertygande argument. Jag vill tacka de kolleger från parlamentet som träffade företrädarna och brittiska jordbrukare och lyssnade på detta övertygande argument. Men jag säger till kommissionen att det ansvar som visats av Nationella jordbrukarförbundet inte kan vara för evigt. Om inte kommissionen agerar nästa vecka, om det fortsätter i mer än ett par dagar till, så kommer det brittiska argumentet att ändras. De som för tillfället förespråkar lugn och att man inte vidtar några motåtgärder kommer inte längre att respekteras. Denna fråga kommer oundvikligen att trappas upp, och jag tror att det kommer att ske oreparabla skador på de brittisk-franska förbindelserna. Jag säger till kommissionen och jag säger till denna kammare, att vi behöver lugn och ro under de närmaste dagarna: Vi vill inte ha ett handelskrig, vi vill inte ha upptrappade handelsförbud. Vi vill att man använder sunt förnuft, och vi vill basera vårt beslut på vetenskaplig grund, eftersom i de dispyter som uppkommer i framtiden - och det kommer att bli många om livsmedelssäkerhet, eftersom konsumenterna numera är medvetna om vilken mat de äter - är forskarnas oberoende och objektivitet helt avgörande. Vem vet i vilken fråga som man måste hänvisa till denna vetenskapliga kommitté. Det är nödvändigt att vi grundar våra beslut på vetenskapliga bevis, och om det finns en tydlig majoritet i dag bland forskarna att upphäva importförbudet av brittiskt nötkött, förväntar vi oss att de franska myndigheterna vidtar åtgärder inom de närmaste dagarna, och vi förväntar oss att kommissionen vidtar lämpliga rättsliga åtgärder om detta inte sker. Låt mig till sist sammanfatta. Den fråga som framhävts genom denna dispyt, är att vi nu behöver en europeisk livsmedelsbyrå, och det så snabbt som möjligt. Låt mig säga till kommissionsledamot Fischler att, när kollegiet sammanträder nästa onsdag, var vänlig och agera snabbare rörande framläggandet av ett förslag till inrättande av en europeisk livsmedelsbyrå, eftersom jag anser att om en sådan byrå hade funnits i dag, hade denna dispyt aldrig uppkommit.
Fru talman! Jag vill bara säga innan jag börjar, att Donnelly går litet väl långt när han säger att folk inte skall delta i ett handelskrig. Brown, den brittiske jordbruksministern, har själv sagt att han inte kommer att köpa franskt livsmedel. Det gör mig mycket besviken att det inte skett någon lösning i dag. Jag hoppas att man kan hitta en lösning snabbt. Det är inte bra för några jordbrukare, vare sig de är franska eller brittiska. Brittiskt nötkött är säkert. Hygienstandarderna visar att brittiskt nötkött är säkert; de vetenskapliga bevisen har visat att brittiskt nötkött är säkert. Andra länder upphävde importförbudet den 1 augusti. Det har inte funnits några fall av BSE i den relevanta åldersgruppen - 6 månader till 30 månader gamla - sedan 1996. Inga fall över huvud taget. Så varför har Frankrike inte upphävt förbudet? Jag misstänker att det beror på att de har tagit marknadsandelar från oss. I nästan 40 procent av vår handel inom EU har vi haft Frankrike som partner. Frankrike hade inga invändningar i maj när den internationella veterinärmedicinska organisationen godkände mindre stränga villkor än de som fastställts genom det datumbaserade exportprogrammet. Men hela denna diskussion illustrerar behovet av en oberoende byrå för livsmedelsstandarder på gemenskapsnivå. Denna skulle förhindra den otillbörliga påverkan som nationella organ utövar, vilken ofta har ett politiskt syfte. Byrån skulle kunna undersöka EU-praxisen i hela Europeiska unionen. Den skulle kunna påpeka det hyckleri som Frankrike gör sig skyldig till genom att upprätthålla förbudet. Jag har hört en del om vad som sker i Frankrike just nu. Jag vet inte hur sant detta är, men jag har hört att franskt nötkött som säljs på marknader fortfarande har kvar ryggmärgsvävnad och hjärna - livsmedelsbyrån skulle kunna ta en titt på detta; kroppar som inte undersöks av kvalificerade veterinärer, till skillnad från i Förenade kungariket; grisar som fortfarande utfordras med benmärg - livsmedelsbyrån skulle kunna ta en titt på dessa fall; lägre standarder rörande hygienen vid de enskilda jordbruken i Frankrike; franska stormarknader som inte kräver att få se uppgifter om vilka bekämpningsmedel som använts. Listan är utan slut, för att inte nämna avloppsslam. Detta har äcklat alla. Men detta gör mig kanske inte lika oroad som jag blir när jag hör talas om rapporter som säger att man fortfarande utfordrar djuren med slaktavfall och benmjöl i Frankrike. Innan man inrättar någon livsmedelsbyrå, måste kommissionen också undersöka alla dessa fall i Frankrike. Långtgående åtgärder måste vidtas om kommissionen genom vetenskapliga bevis kommer fram till att Frankrike bryter mot några bestämmelser och att livsmedlen inte är lämpliga till människoföda, på samma sätt som man gjorde i samband med BSE. Jag tycker inte att Frankrike gjorde fel när man kritiserade Förenade kungariket för viss praxis i samband med BSE, när detta var aktuellt. Jag ansåg att den konservativa regeringen skulle ha agerat tidigare. Jag ansåg att de snabbare skulle ha satsat pengar på forskning. Men vi är nu fria från BSE i den export av djur som är mellan 6 och 30 månader gammal. Det är viktigt att komma ihåg detta. Men vi måste se till att när bevisen läggs fram i morgon och när vi får ta del av resultatet, om det inte finns några nya vetenskapliga bevis - och jag tvivlar på att det finns några - att man omedelbart vidtar åtgärder mot Frankrike om landet inte upphäver importförbudet. Jag tror att Frankrike tar sitt förnuft till fånga. Jag hoppas att man gör det för våra jordbrukares skull, för deras jordbrukares skull, för Europeiska unionens skull och för kommissionens skull. Kommissionen måste visa att den kan agera beslutsamt. Om den fumlar bort denna fråga, om den föreslår en kompromiss som inte grundas på vetenskapliga bevis, då kommer kommissionen att få dåligt rykte och som ett resultat av detta kommer hela Europeiska unionen att få dåligt rykte.
Herr talman, herr kommissionär! Den franska studien bekräftar insikten att det i fråga om BSE inte finns några säkra vetenskapliga kriterier beträffande orsaken, överföringen och inkubationstiden, inte heller för den humana BSE-varianten. Det enda som är säkert är att det inte förekommer någon horisontal smitta och överföring. Denna grundläggande osäkerhet och risk, även för den mänskliga hälsan, gäller inte bara i England, utan även i Frankrike. Det finns varken i Storbritannien, i Frankrike eller i andra europeiska länder någon vetenskaplig säkerhet om att det inte föreligger någon risk på grund av BSE. Det innebär att den enda möjligheten att erhålla en fullständig säkerhet mot infektion av BSE är att människor helt och hållet avstår från animalisk äggvita, eller i mer begränsad omfattning, om de handlar där de vet att det inte har förekommit någon BSE hos boskapen. Det tragiska faktumet är dock att de som i dag är berörda med mycket stor sannolikhet smittades från mitten av 80-talet till början av 90-talet. Risken att smittas av BSE i Europa i dag är avsevärt mycket mindre, ja ytterst liten, men det finns ingen säkerhet. Ett embargo, ett exportförbud är inte rätt väg för att bekämpa BSE, utan det enda som hjälper är en lokalisering och även ett medel för att genomdriva europeiska säkerhetsstandarder som kommissionen har utfärdat. Detta var fallet i Storbritannien, England och Portugal. Vi har i vår grupp alltid sagt att detta inte är någon engelsk sjukdom, utan ett europeiskt problem. De kriterier som utifrån detta är lämpliga är de som nu leder till att embargot upphävs efter de säkerhetskriterier som kommissionen har utformat. Det engelska nötköttet äts också i England och har alltid ätits i England. De europeiska institutionerna, vi, som är politiskt verksamma på Europanivå, måste också ägna omtankar åt och dra försorg om de engelska konsumenterna. Även om de nationella försorgerna ligger närmast till hands är även detta en angelägenhet för oss. Man kan inte bara säga att ni får klara er själva! En begränsning av BSE-angrepp till delar av kroppen, som hittills alltid har diskuterats, är uppenbarligen inte möjlig. Som ni vet hittas BSE eller prioner som visar på detta även i blodet, även om dessa tester ännu inte är validerade. Det innebär att ett undantag för så kallat riskmaterial inte ger någon absolut säkerhet, men det är ändå en säkerhetsfrämjande åtgärd, eftersom slaktkroppen naturligtvis är en del som ingår i angreppskedjan. Ytterligare två punkter, herr kommissionär, om kommissionen. Genom vår brevväxling med gruppen känner ni även personligen till att vi alltid har sagt att upphävandet av embargot måste vara förenat med införandet av testet. Ni har tre validerade test, och ni använder dem inte! Det var en säkerhetsåtgärd, herr Fischler, men det var också en psykologisk åtgärd. Vi skulle ha kunnat bespara oss denna engelsk-franska konflikt - och tyskarna är ju också i någon mån engagerade. Den andra punkten är: ni känner till att parlamentet ville införa märkning av nötkött I, en åtgärd för att ge konsumenten garanti och beslutsunderlag vid inköp, redan 1997. Den skulle ha trätt i kraft den 1 januari 2000. I stället för att utfärda genomförandebestämmelser föreslår ni nu oss att skjuta upp märkningen i tre år. Det är ingen förtroendeskapande åtgärd! Några slutord också om byrån. Det är förnuftigt och riktigt med en byrå. Den kan också gärna heta byrå, men låt oss inte glida ut i den här diskussionen så att vi menar att vi måste ha en oavhängig byrå som Europaparlamentet inte längre har någon kontroll över. Vi vill ha denna kontroll, för vi har ordnat upp BSE-problemet här i Europaparlamentet!
Herr talman! Jag skulle i alla fall vilja påminna om att då Frankrike beslutade att inte upphäva exportförbudet för engelskt nötkött tillämpar landet i det här fallet bara fördraget som lämnar möjlighet för varje land att förbjuda eller begränsa importen på grund av skydd av människors och djurs hälsa och liv. Personligen gläder jag mig åt att försiktighetsprincipen prioriteras framför frihandeln. De skäl som Frankrike anfört för beslutet är inte falska förevändningar som döljer något slags protektionism. De grundas på seriösa vetenskapliga argument från AFSSA (Byrån för livsmedelssäkerhet), en sammanslutning av vetenskapsmän, som är fullständigt oberoende. Byråns undersökningar visar att BSE-epidemin inte alls är under kontroll. Men jag skall naturligtvis inte slänga mig in i ett krig om siffror, det finns ändå ett antal siffror som bevisar det. Den brittiska expertkommittén motsäger för övrigt inte dessa siffror och de upprepades av direktören för folkhälsa i Skottland, som sade: "jag är medveten om att det finns en folkhälsorisk i detta land". Alltför många fall av BSE förekommer hos nötkreatur som är födda efter förbudet mot kött- och benmjöl. Hur skall vi förklara det utan att erkänna att det utrotningsprogram som infördes i Storbritannien ännu inte är fullständigt genomfört? Dessutom är djurens spårbarhet inte säkrad. Det finns ingenting som gör det möjligt att säkerställa att endast djur på 6-30 månader, födda senast den 1 augusti 1996, saluförs. Frankrike är för övrigt inte det enda land som intagit denna ståndpunkt. Utan att formellt ha beslutat att upphäva exportförbudet drar Tyskland ut på tiden för att tillämpa det: meddelade inte hälsoministern just att exportförbudet eventuellt skall upphävas före jul? Det verkar som om Europeiska kommissionens beslut att upphäva exportförbudet är mer politiskt än vetenskapligt, såsom skillnader i analys och synpunkter inom den europeiska vetenskapliga kommittén visar. Tidigare erfarenheter av Europeiska kommissionens funktionsrubbningar och brister i denna BSE-fråga motiverar inte till ett blint förtroende för dess beslut, det är det minsta jag kan säga. Inför den kampanj som spritt sig i brittisk press tror jag ju självklart inte att man bör underblåsa problemet, såsom vissa kolleger gör. Jag tror att vi bör vara förståndiga och bidra till att återställa lugnet genom att tänka på att säkra bästa hälsoskydd för våra medborgare samtidigt som vi begränsar riskerna maximalt. Frågan om livsmedelssäkerhet har blivit en utmaning för våra samhällen, jag skulle till och med säga ett krav från våra medborgare. Därför tror jag att fördjupade vetenskapliga undersökningar måste göras inom ramen för den vetenskapliga kommittén, i vilka det tas hänsyn till de allra senaste uppgifterna i väntan på diagnostiska tester som skulle kunna tillämpas på levande djur, och genom stärkande av kontrollerna på alla nivåer. Frankrike kommer bara att kunna upphäva exportförbudet med fullständig säkerhet på sådana förutsättningar.
Herr talman! Ingen motsäger att Storbritannien fortsätter att vara en permanent härd för en epidemi som angripit hälften av dess nötboskapsbesättning. Antalet fall av galna ko-sjukan överstiger 3 000 fall 1999, trots de åtgärder som vidtagits efter exportförbudet 1996. Denna ihållande omfattande epidemi gör att den skrämmande frågan ställs huruvida det inte finns andra sätt att överföra sjukdomen än dem som vi hittills har funnit: utfodring med mjöl av animaliskt ursprung och överföring via modern. Inför dessa grundläggande frågor borde således, liksom i fallet med genetiskt modifierade organismer, den allra största försiktighet göra sig gällande, i synnerhet eftersom vi snart kommer att förfoga över ett effektivt vetenskapligt instrument, BSE-testet, med vilket vi kommer att kunna bedöma samtliga boskapsbesättningars hälsotillstånd. Det vetenskapliga godkännandet därav är nära. Varför då denna brådska att nu skynda sig att upphäva exportförbudet, då Storbritannien inte ens har något nötkött att exportera och proven är nära att godkännas? Den franska regeringens attityd är inte heller samstämmig. Om den, i stället för att lägga ner sin röst i rådet hade röstat såsom Tyskland för att behålla exportförbudet i brist på nödvändiga spårbarhetsfaktorer, skulle exportförbudet vara gällande, konsumenterna tryggade, proven skulle vara nära att upplysa oss, utbrottet av chauvinism på andra sidan Engelska kanalen skulle ha undvikits till det stora brittiska folkets heder och våra konservativa vänner skulle inte ha tvingats förneka den suveränitetsprincip som de legitimt är mycket fästa vid. Så avgörande frågor för folkhälsan som BSE-frågorna får därför självklart inte vara beroende av majoriteten vid ett sammanträde. Det är hela frågan om våra befolkningars hälso- och livsmedelsskydd som står på spel. Krisen är i själva verket i grunden resultatet av de hinder mot försiktighetsprincipen som ställts upp såväl av Europeiska unionen som WTO och det är genom att återvända till en verklig subsidiaritet, och inte omstörta den såsom man har gjort med åkallande av frihandelsmässiga och federalistiska ideologier, som försiktighetsåtgärder kan vidtas på lämpligt sätt. När det gäller livsmedelssäkerhet vet vi mycket väl att, såsom Europeiska unionen är för närvarande, kan vi bara i dag vänta oss en miniminivå av skydd och snarare ett borträknat värde än ett mervärde. Om subsidiariteten tillämpas blir det således ett brådskande krav att erkänna att staterna har rätt att göra undantag från harmoniseringsåtgärder då de tänker anta mer skyddande regler i fråga om folkhälsa samt också i fråga om miljö. Detta är en viktig punkt som skyndsamt måste skrivas in på dagordningen för nästa regeringskonferens och följaktligen en punkt som absolut måste omförhandlas i WTO, annars skulle varje tillämpning av subsidiariteten på europeisk nivå kunna kringgås. Kommissionen fick oss i Marrakech att avstå vår frihet i fråga om hälsoskydd. Uppgiften att lägga fram tillräckliga vetenskapliga bevis som tynger den aktör, som är angelägen att skydda sin befolknings hälsa, hämmar och förhindrar i praktiken att försiktighet tillämpas. Dessa bestämmelser bör absolut ses över, om den aktuella krisen skulle driva oss i dessa båda riktningar, som är förbundna med varandra. Man kan inte, såsom vi för närvarande gör, begära att försiktighetsprincipen beaktas i Seattle på WTO-nivå och vägra när det gäller medlemsstaterna. Herr talman, herr kommissionär, denna kris kommer då att ha varit till nytta.
Herr talman! Låt mig säga redan från början att mitt parti, UNIP, vars medlemmar så ofta avfärdas som "isolationister" - helt och fullt beklagar utbrotten av småaktig nationalism i Förenade kungariket och Frankrike, i denna nötköttsfråga. Jag tycker emellertid att det är ironiskt att EU-institutionerna - vilka införde exportförbudet för brittiskt nötkött 1996 - och som skall främja sammanhållningen och samarbetet mellan medlemsstaterna i EU - genom sina ursprungliga åtgärder har skapat en situation som direkt har lett till denna oenighet. Mitt parti, som i sitt valprogram tydligt verkar för Förenade kungarikets utträde ur EU, noterar att om kommissionen inte hade blandat sig i saken från första början, under 1996, hade enskilda nationer själva kunnat bestämma om de ville köpa brittiskt nötkött. Vid denna tidpunkt var ett antal länder, särskilt Sydafrika och Botswana, beredda att fortsätta att köpa brittiska jordbruksprodukter. Utan exportförbudet från EU skulle Förenade kungariket varit fritt att undersöka alternativa marknader, och krisen skulle aldrig ha uppstått. Här har vi ett klassiskt exempel på att medlemskapet i EU är dåligt för det brittiska näringslivet. Det bekräftar min tro att det är hög tid att mitt hemland inser att våra intressen bäst främjas om vi inte är medlemmar av denna klubb. De flesta i Förenade kungariket trodde att vi blev medlemmar i ett frihandelsområde, men denna kris visar att det är allt annat än detta. Samtidigt som Förenade kungariket blint har rättat sig efter gemenskapslagstiftningen, struntar andra länder blankt i nämnda lagstiftning. De "gemensamma spelreglerna" är ungefär lika gemensamma som livbåtarna efter det att Titanic hade gått på isberget! Samtidigt som jag sålunda önskar kommissionsledamoten lycka till i sina försök, är jag rädd att vad han än gör så kommer detta inte att vara tillräckligt. Jag för min del kommer att uppmana regeringen i mitt hemland att lämna denna klubb och gå med i den verkliga frihandelsvärlden igen.
Herr talman! Jag förstår våra brittiska vänner, liksom jag förstår våra portugisiska vänner, som också är berörda, liksom jag förstod våra belgiska vänner i dioxinfrågan och liksom jag ännu bättre förstår fransmännen i slamfrågan. Men det handlar inte om samma sak. Atypisk Creutzfeld-Jakob är en skrämmande sjukdom, som angriper unga män och kvinnor i tjugoårsåldern. Det börjar med att de förlorar rörelseförmågan och förmågan att gå. De blir sittande i en stol, förlorar sin muskelmassa, andas med allt större svårighet, blir medvetna om att de är döende och dör efter sex månader. Våra brittiska vänner har förvisso vidtagit försiktighetsåtgärder rörande spårbarhet, har infört ett pass för nötkreatur, mjölet har avskaffats sedan 1990 och slaktvillkoren har ändrats. Körtlar, märg och lymfvävnader har avlägsnats och endast nötkreatur under tre månader exporteras. De har sett till att konsekvenserna minskar av det fruktansvärda misstag som bröderna Demulder gjorde i Yorkshire och som är ursprunget till sjukdomen. Men inte desto mindre medför slaktsättet med en specialpistol att hjärnpartiklar eller lymfoider passerar i halsvenen och når muskelmassan., och inte desto mindre är det fortfarande 3 000 fall varje år i Storbritannien och 40 fall av Creutzfeld-Jakob som är normalitetstaket, och inte desto mindre finns det 650 BSE-fall per miljon nötkreatur. Men, säger man, de exporterade nötkreaturen är ofarliga. Det är de förvisso, men sjukdomen har en inkubationstid på mellan 15-20 år. Det finns inga kliniska tecken vid exporttillfället, men en inkubation pågår i nötkreaturet och kanske till och med i den britt som har ätit nötköttet! Desto mer som de första tillämpningarna av det diagnostiska testet visar att kliniskt perfekta nötkreatur faktiskt redan är smittade. Ni förstår att det finns tvivel kvar. Man trodde att sjukdomen överfördes via mjölet. Mjölet har tagits bort men sjukdomen finns kvar. Man trodde att den överfördes från modern till kalven, men det finns otvivelaktigt en tredje överföringsväg, kanske såsom när det gäller skrapie hos får, via marken eller fodret. Det finns dömda ängar, där boskapsbesättningen avlivas, och två år senare när en ny besättning kommer dit, får också den besättningen sjukdomen. Det är kanske samma sak med sjukdomen Creutzfeld-Jakob. Man förstår då varför den franska byrån för livsmedelssäkerhet har avgett ett negativt utlåtande. Man säger oss: men om byrån var europeisk skulle det vara annorlunda. Jaså? Finns det en fransk biologi och en biologi i Bryssel? Man återupplivar Lyssenko som förklarade för oss i Sovjetunionen att det fanns en proletarisk biologi och en kapitalistisk biologi. Nej, inte alls! Biologins lagar är giltiga för alla. Professor Dormond och Jeanne Bruger Picou är bland de största vetenskapsmännen, liksom professor Dirringer i Tyskland, eller liksom en av de skotska företagsledare som för övrigt tvivlar, han också. Man säger mig att exportförbudet upphävts, men Frankrike gör motstånd, efter Tyskland. Jag vill påminna er, mina kära kolleger, att i början av 1996, då fem tyska delstater vägrade ta emot brittiskt kött, vidtog Europeiska kommissionen rättsliga ansvarsåtgärder mot de delstater som ville skydda sina befolkningar. Därefter några veckor senare införde Europeiska kommissionen exportförbud och erkände att de tyska delstaterna hade haft rätt. Men Europeiska kommissionen hade naturligtvis gett efter för en politisk biologi. Mina kära kolleger, vi är alla ense om att motsätta oss import av amerikanskt kött med hormoner samt användning av somatotropin, ett laktationshormon, för vilket det inte är vetenskapligt bevisat att det utgör en risk. Somatotropin framkallar en mastit hos korna, men om en kollega här får en spruta somatotropin, skulle kanske hans bröst svälla en aning, men han kommer inte att dö. Hur kan man vägra att ta emot amerikanskt kött med hormoner och somatotropin, då risken inte är tydligt fastställd, och acceptera det brittiska köttet, då det i detta fall finns en allvarlig risk. Hur kan man komma till WTO och försvara Europa och försiktighetsåtgärder och vägra vidta försiktighetsåtgärder i frågan om brittiska kor? Mina kära kolleger, det finns en hierarki för normer, och där kommer i första hand hälsonormen och därefter den internationella handelsnormen. När allt kommer omkring straffas våra brittiska vänner på det sätt de har syndat. Det var en britt, Ricardo, som förklarade den internationella handelns lagar och jämförande fördelar för oss. Han förklarade för portugiserna att de inte skulle göra tyger utan vin, eftersom engelsmännen gjorde bättre tyger. Nåväl, mina kära brittiska vänner, ni bör notera att andra producerar bättre nötkött än ni och kanske bör ni sluta att producera nötkött. I alla fall straffas ni på det sätt ni har syndat, genom en överdriven tro på frihandel och en överdriven ultraliberalism, för detta har varit den grundläggande orsaken till denna omfattande epidemi och zoonos. Vi kan inte ta risken att låta tjugoåriga pojkar dö för att den internationella handeln skall blomstra.
Herr talman, det blir svårt att tala efter Martinez och överträffa honom. Den våldsamma reaktionen av européerna från andra sidan Engelska kanalen på de åtgärder som vidtagits av de franska myndigheterna med anledning av den redan i morse nämnda byråns utlåtande verkar oproportionerlig. Man måste medge att ett exportförbud på tre och ett halvt år är mycket tungt, och det som felaktigt kan uppfattas som motvillighet kan bli droppen som får bägaren att rinna över. Jag vet att djuruppfödarna lider mycket, och jag tog därför emot dem i tisdags på mitt kontor. Britterna försöker för närvarande anföra hälsoskydd när det gäller kött från djur som utfodrats med förbjudna ämnen mot fransmännens hälsoskyddstankar. Jag skulle ändå vilja göra några iakttagelser. Den första iakttagelsen i fråga om nöttköttskriget: nötkreatur får inte längre mjöl av animaliskt ursprung sedan 1990, det är således borta när det gäller den problematiken. Andra iakttagelsen: rättsliga åtgärder måste oförnekligen vidtas mot de angivna metoderna och stränga domar måste fattas. Tredje iakttagelsen: Frankrike är det enda europeiska land, tillsammans med Belgien, som har fått ta emot en undersökningsgrupp från kommissionen. Betyder det att britterna inte begår någon överträdelse, när man ändå vet att exportörerna inte har tvekat att exportera det smittade mjölet som förbjöds hos dem 1988? De exporterade till gemenskapen fram till och med 1990, då det europeiska exportförbudet mot dessa produkter trädde i kraft, och ännu längre till andra länder. Jag skulle vilja tillägga att också i Frankrike vidtas åtgärder, eftersom hela boskapsbesättningen avlivas, när det finns ett sjukt djur i en besättning. Vi har haft 22 fall jämfört med flera tusentals i Förenade kungariket. Det måste ju sägas att också på den punkten känner sig de franska konsumenterna inte längre särskilt lugna. Eftersom Nordirland är öppet och transitering över Frankrike är tillåtet, kan handeln med samtliga europeiska länder emellertid fortsätta utom med Frankrike. Till min information vill jag fråga Europeiska kommissionen här om några tekniska faktorer. Vilka europeiska länder köper för närvarande brittiskt kött och i vilka mängder? Jag tror att redan det skulle förtydliga ärendet. De franska konsumenterna har a priori uppenbarligen inte några allmänna fördomar mot brittiskt kött: man kan bara iaktta överflödet av nötkött för att övertygas därom. Producenter och konsumenter måste veta att den aktuella debatten först och främst är en debatt av vetenskapliga experter, som måste kunna uttrycka sig fritt. Producenter och konsumenter måste också veta att de vetenskapliga uppgifterna förändras i takt med upptäckterna. Jag vill för allas väl att det diagnostiska testet snabbt genomförs. Efter den vetenskapliga debatten måste var och en ta sitt ansvar på sin nivå. Det är faktiskt nödvändigt att de europeiska konsumenterna får ett friskt kött på tallriken. Jag skulle avslutningsvis vilja säga att jag i denna kris gläder mig åt att få se att regeringarna och respektive fackorganisationer slutligen har velat återföra det nödvändiga lugnet för att föra debatten framåt - den kommer uppenbarligen inte att avslutas i dag - och jag ber helt enkelt den brittiska ministern att vidta samma åtgärder som den franska ministern.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Att trygga livsmedelssäkerhet och livsmedelskvalitet är ett absolut krav för oss alla. Den franska regeringen har i detta syfte inrättat den franska byrån för livsmedelssäkerhet för att bättre kunna göra en vetenskaplig uppskattning av livsmedelsriskerna. Det bedömdes faktiskt som nödvändigt att Frankrike skulle skaffa sig en instans för att kunna fatta beslut på stränga vetenskapliga grunder och fullständigt oberoende av makthavarna. Vad skulle inte ha sagts om regeringen inte hade följt vetenskaparnas utlåtande, då deras slutsatser var negativa! Det är självklart att vi inte för den skull får ge efter för psykosen. Det är också otänkbart att vi brännmärker de brittiska jordbrukarna som i hög grad har lidit och gjort otroliga ansträngningar. Vi kan inte ignorera deras förtvivlan. Å andra sidan kommer ingen att gå ur ett handelskrig oskadd och i synnerhet inte Europeiska unionen. Vi får inte räcka någon käppen för att slå oss och vi får inte spela nej-sägarnas spel som skamligen utnyttjar situationen. Det är de som säger nej till Europa som utan att skämmas använder alla förevändningar för att jaga upp befolkningen mot Europa. Det är så enkelt att använda känslor, men vi får inte glömma att det ju är tack vare Europa som vi kan ha en inre marknad och ett handelsutbyte med våra produkter. Om Europeiska unionen inte fanns i dag och vi stod inför ett problem, ja, då skulle våra gränser vara stängda och därmed basta! Vi skulle inte vara här i dag och diskutera! Den europeiska vetenskapliga styrkommittén skall uttala sig om de franska argumentens relevans, eftersom ad hoc-gruppen med europeiska specialister på prionsjukdomar i måndags inte lyckades komma fram till en enhällig slutsats och hänvisade resultatet av sitt arbete till den europeiska vetenskapliga kommittén. Kommittén skall således avgöra och vi väntar då alla på yttrandet av kommissionen som bör ta sitt ansvar. Den kommer att ta det, det är vi övertygade om, utan att det blir till nackdel för en hög skyddsnivå. Det är vetenskapsmännens åsikt som utlöste krisen och det är med vetenskapsmännens hjälp som vi kommer att gå ur den. Vi har nu möjlighet att använda ett test med vilket vi kan spåra sjuka djur under inkubationstiden. Vi får se om det går att snabbt införa det, eftersom vi är förpliktade, även om det inte finns någon nollrisk i fråga om folkhälsa, att göra allt för att försäkra våra medborgare om att allt har gjorts för att undvika misstag, i synnerhet livsmedelsmisstag. Kommissionen får föreslå oss extra åtgärder, som skulle kunna lugna oss fullt ut. Jag skulle vilja tillägga att det är självklart att var och en skall sopa rent framför egen dörr, Frankrike liksom de övriga. Alla som har lett våra länder in på ett galet jordbruk måste energiskt klandras. Vi ser ju i dag att jakten på vinst leder till fruktansvärda resultat och hemska paradoxer. Medan fabrikanterna inte har tvekat att göra idisslare till köttätare, finns det alltjämt hungersnöd i världen. Vetenskapsmännen uttrycker sin åsikt, politikerna gör val och dessa val är inte alltid lätta att göra. Problemet är hur långt man rimligen kan gå i fråga om en risk, när det finns en risk. Det är just därför som försiktighetsprincipen sprider sig. Kära kolleger, vi kommer ju att tillsammans gå ur krisen och vi går ur den uppifrån, för vi kan inte nagga på vår trovärdighet. Alla konsumenter vill veta vad de har på tallriken och de vill vara säkra på att de kan lita på oss.
Herr talman, herr kommissionär! Denna debatt och denna situation infaller vid olämpligast möjliga tidpunkt och är mycket skadlig. Betänk, kära kolleger, att vi vid WTO-förhandlingarna i Seattle bör och måste försvara den europeiska jordbruksmodellen. Vi har fattat beslut om att det brittiska nötköttet inte skall vara föremål för importförbud, och trots detta fattas det inom EU, som borde företräda det fria ekonomiska området då det är som bäst - ett beslut, om att det ändå är föremål för importförbud. Ett ofattbar situation! Engelsmännen har lidit tillräckligt av BSE-krisens skadeverkningar. De har gjort allt som står i deras makt för att få bort problemet från dagordningen och för att ställa saker till rätta. Detta är en utmärkt sak. Det känns ofattbart att vi tillsammans fattar ett beslut om att släppa exporten av brittiskt nötkött fri, och ändå för egen del fatta beslutet, att importen inte alls är fri. Tänk på framtiden, då vi diskuterar utvidgningen av EU. Tänk till exempel på Polen; om dess jordbruk snabbt kan bringas i nivå med genomsnittet i EU, så kan landet nästan på egen hand föda hela EU. Därför måste vi i WTO-förhandlingarna försvara den europeiska jordbruksmodellen, så att vi i framtiden kan trygga exporten, eftersom vi under kommande årtionden inte finner en lösning på jordbrukets problem på annat sätt än genom export. Sådan är vår utgångspunkt. Såväl Storbritannien som Frankrike är på sätt och vis skyldiga. Om det i mitt hemland Finland skulle produceras foder i vilket man tillsatte avfallsslam, så skulle den fabriken stängas följande dag - det är absolut säkert. Det finns inga möjligheter att framställa foder av avfallsslam. Detta förbjöds redan 1991 - hos oss inom EU tillåts det fortgå. Kära vänner! Vi måste på ett resolut sätt gå till oss själva och fundera på vilket slags bild vi vill ge utåt av oss själva i denna mycket svåra och känsliga situation, då vi är på väg att inleda WTO-förhandlingar och då vi funderar på EU:s utvidgning och framtidsbilden. Denna typ av kriser måste hanteras mycket snabbt. Vi kan göra det på egen hand och endast på egen hand, och vi måste göra det så snabbt som möjligt.
Herr talman! Det är tråkigt att vi även i dag har denna debatt utan att det skett ett beslut från den kommitté som för närvarande sammanträder i Bryssel. Det är också tråkigt att denna debatt har fått ett sådant hysteriskt tonläge i vissa delar av Europeiska unionen, något som underbyggts i synnerhet av den Londonbaserade mediabranschen. Vi håller alla med om att livsmedelssäkerhet måste anses som den viktigaste politiska prioriteringen i Europeiska unionen, men brittiskt nötkött - som kommissionsledamot Fischler återigen sade i dag - har följt de mål för folkhälsan som fastställts av Europeiska unionen. Jag undrar om kommissionsledamoten i sin sammanfattning kan säga att alla andra medlemsstater numera också uppfyller samma höga standarder inom nötköttsproduktionen och slakten. Jag tycker också att det är tråkigt att denna fråga har beskrivits som ett slag mellan Förenade kungariket och Frankrike, eftersom det borde vara en angelägenhet mellan Frankrike och Europeiska unionen. Nu har vi just avslutat en period av mycket krävande villkor som fastställts av Europeiska unionen gentemot den brittiska nötköttsindustrin - villkor som uppfyllts - och därför bör åtgärder för ett upphävande av importförbudet vidtas på ett beslutsamt sätt av kommissionen. Min gruppkollega, Graefe zu Baringdorf, hänvisade en eller två gånger i sitt tal till "engelskt" nötkött, men Förenade kungariket består naturligtvis av fyra olika länder och i Skottland, som jag kommer från, har nötkreatursuppfödarna rätt att känna sig illa till mods, eftersom vi inte haft något betydande problem med BSE. Villkoren som fastställts av Europeiska unionen har uppfyllts, och ändå kan vi inte exportera. Våra jordbrukare frågar sig med rätta vad som var meningen med alla de umbäranden som de gått igenom under de senaste åren i syfte att uppfylla de höga standarder som fastställts och uppfyllts. Vad skulle det vara för mening med att ha en ny diskussion under flera år och att inrätta en europeisk livsmedelsbyrå, om dess rekommendationer inte genomfördes? Frågan här är att om vi skall ha gemensamma standarder, måste vi naturligtvis ha rätten att förvänta oss att dessa standarder accepteras av de deltagande medlemsstaterna. Våra konsumenter måste skyddas mot undermåligt livsmedel, men konsumenterna har också rätt - och är intelligenta nog - att fatta egna beslut. Som invånare i Angus, som ligger i hjärtat av det område i Skottland där produktionen av Aberdeen Angus-kött sker - är jag också övertygad om att konsumenterna i Frankrike, och på andra ställen, skulle välja skotskt nötkött om de hade den möjligheten.
Herr talman, jag skulle först och främst vilja bekräfta att jag är för försiktighet på ett område där konsumenternas hälsa är direkt hotad, men den diskussion som försiggår här mellan exportförbudets partisaner och dess motståndare är totalt hyckleri. Alla vet att de goda och dåliga argumenten till förmån för konsumentskydd i första hand tjänar som ammunition i ett handelskrig och argument i dunkla inrikespolitiska manövrer. Det är således ett totalt hyckleri att åberopa jordbrukarna och deras intressen och uttryckligen eller underförstått ställa dem mot konsumenternas intressen, utan att anföra det ansvar som ligger på de stora kapitalistiska producentgrupperna och leverantörerna av djurfoder. Vi hör oupphörligen här i kammaren hur man lovordar företagens konkurrensförmåga, samt deras rätt och till och med deras plikt att göra maximala vinster. Ja, här har vi nu resultatet av denna vinstjakt på ett område som rör hälso- och livsmedelssäkerhet! Med de cancerframkallande konsekvenserna av asbestanvändning utgör de spongiforma encefalopatierna en av de tidsinställda bomber som finns kvar av den kapitalistiska förvaltningen av industrin. Europaparlamentet må inta en ståndpunkt till förmån för exportförbudet eller dess upphävande, de grundläggande problemen har ändå inte berörts. Det kommer ändå att finnas företag som gör besparingar på de nödvändiga investeringarna för att undersöka nya produkters farlighet. Det kommer ändå att finnas företag som, i likhet med asbestföretagen, kommer att fortsätta att dölja riskerna för företagets anställda och konsumenterna, företag som fullt medvetet kommer att fortsätta att ta risken att förgifta och till och med mörda för att göra litet större vinster.
Herr talman, efter de utmärkta inläggen av Souchet och Martinez för att behålla det franska exportförbudet för brittiskt nötkött, skulle jag bara vilja göra ett tillägg med tre anmärkningar från juridisk, moralisk och politisk synpunkt. Från juridisk synpunkt är det tydligt att det i den franska lagen av den 1 juli 1998, genom vilken byrån för livsmedelssäkerhet upprättas, underförstås att Frankrike har suverän makt att skydda invånarnas hälsa. Det är inte desto mindre tydligt att det i artikel 95 i vårt fördrag, så som det utökas efter Amsterdam, anges motsatsen i en absurd enhetlighetsvilja. Denna typ av motsägelse mellan nationell rätt och gemenskapsrätt finns också på jaktområdet och på många andra områden, som om regeringarna undertecknade abstrakta europeiska åtaganden och därefter upptäcker de absurda praktiska konsekvenserna av dem. När det gäller denna typ av motsägelse kan den sista hänvisningen bara vara ett fritt val av varje folk, annars kommer det europeiska systemet att explodera. Man måste också ta hänsyn till frågans moraliska aspekter. Det finns naturligtvis en högre moralisk princip som kräver att regeringen skyddar folkets vitala intressen. Men vi får inte heller förlora ur sikte att katastrofen med galna ko-sjukan, som drabbade våra brittiska partner, skulle ha kunnat drabba vilket av våra länder som helst, eftersom vi alla har samma produktivistiska jordbrukspolitik mot naturen, som är alltmer utsatt för det globala frihandelssystemet. Beträffande denna politik delar samtliga medlemsländer ett kollektivt ansvar. Jag skulle inte säga så om samtliga sektorer i våra europeiska förbindelser. Jag skulle inte heller säga så om våra förbindelser med tredje land, men det finns ovedersägligen en gemensam jordbrukspolitik i unionen och ett gemensamt ansvar i fråga om denna politik. Vi skulle därför anse normalt att den europeiska budgeten ökar sin insats till förmån för de brittiska uppfödarna. Och man får säga vad man vill, det finns pengar! Inte senare än i går, kära kolleger, fann parlamentets federalister möjlighet att avsätta 60 miljoner euro i reserven - jag säger just 60 miljoner euro - för en enhetlig stadga för europeiska parlamentsledamöter, en stadga som inte tjänar något till, och för övrigt ännu inte har beslutats. Den politiska nivån, slutligen, och det politiska övervägandet: hur skall vi komma ur detta problem? Ja, förutom de ersättningar, som jag just nämnde, tror jag inte att det finns någon annan lösning på frågan än det diagnostiska testet som borde bli tillgängligt inom kort. Fram till dess måste försiktighet råda, annars kommer vi att ytterligare en aning undergräva medborgarnas förtroende. Vi borde vidare komma överens om att vi behöver ett högkvalitativt jordbruk där man tar hänsyn till miljön samt konsumenternas hälsa och säkrar vårt livsmedelsoberoende. Men det jordbruket behöver gemenskapens förmåner, som vi nu måste åka och försvara i Seattle. Jag tror att det skulle vara en stor fördel för debatten i dag om vi kom överens med britterna om att erkänna att det är ett prioriterat mål.
Herr talman, herr kommissionär! Vetenskaplig kontroll i Frankrike har enligt uppgift gett nya kunskaper i fråga om BSE-problematiken. Enligt uppgift! Jag är ingen vetenskapsman, jag är bondkvinna, konsument, politiker, men jag vill säga er helt öppet att jag inte hyser någon övertro på vetenskapen, eftersom vetenskapsmännens resultat alltför ofta utfaller till förmån för uppdragsgivaren. Det finns det otaliga exempel på i vardagslivet. Jag skall strax ge ett exempel. Vi väntar med stor spänning på den vetenskapliga kommitténs resultat, och jag tror att vi kommer att fortsätta diskussionen i kväll och nästa vecka i Bryssel. Vi känner alla till talesättet "två jurister, tre åsikter". I min kommun säger man: två vetenskapsmän, två åsikter. Varför? Vi hade en gång en byggnadslovsansökan vid ett avvisat avfallsupplag. Distriktets vetenskapsman konstaterade: Ja, underlaget är fast! Vetenskapsmannen i den kommun som avvisade detta konstaterade: Ja, underlaget är lika fast som ett badkar utan propp! Jag medger att denna problematik nu verkligen är alldeles för allvarlig. Denna förmiddag kan vi ha en mycket emotionell diskussion om denna BSE-fråga, men det hjälper varken de brittiska jordbrukarna eller de europeiska konsumenterna. Det är heller inte till någon större hjälp om vi som europaparlamentariker hänvisar till de aktuella kränkningarna av reglerna för den inre marknaden. Fördragskränkning är ett viktigt ämne för oss alla i Europapolitiken, men som ledamot från min valkrets kan jag för närvarande inte hålla mig utanför den politiska diskussionen om denna problematik med denna argumentation. Medan vi diskuterar här kommer vi att skrämma bort ytterligare konsumenter från köttdiskarna. Först under det senaste plenumet kämpade vi på nytt för en starkare livsmedelssäkerhet och ett ökat konsumentskydd. Kommissionsordförande Romano Prodi tydliggjorde under debatten att han kommer att göra livsmedelssäkerhet till en huvudfråga, och kommissionen vill och måste börja på ett nytt kapitel i konsumentpolitiken. Den senaste tidens händelser i BSE-krisen, i beef war, som ju inte bara berör Frankrike och Storbritannien - även i Tyskland har vi för närvarande en mycket avvisande hållning i delstaterna - tydliggör Fischler och även Byrne, vilken svår uppgift vi står inför ,och att vi har en stor utmaning framför oss i form av en ansvarsfull och öppen konsumentpolitik. Vetenskapliga intressen är den ena sidan av medaljen, konsumentskydd den andra. Jag tror ändå - vilket jag även sade i början, som praktiker har jag svårt för resultaten - att vi måste ta myndigheternas tvivel på mycket stort allvar. Jag är spänd på resultatet i kväll!
Herr talman! I likhet med Graefe zu Baringdorf, som talade tidigare, var jag ledamot av det tillfälliga utskottet för uppföljning av rekommendationerna beträffande BSE. Han kan stödja min uppfattning om att vi lade till en hel rad särskilda försiktighetsåtgärder som skulle krävas innan brittiskt nötkött kunde betraktas som säkert igen. Alla dessa åtgärder antogs, tillsammans med de fem bestämmelserna i Florensavtalet. Det var först då, efter en försening på tre dagar, som exportförbudet upphävdes på det strikt kontrollerade sätt som beskrivits av andra under denna debatt. Den logiska följden av att fallet nu överlämnats till den särskilda vetenskapliga kommittén blir att vi bör ignorera dess tidigare utfrågningar och återinföra importförbudet i hela Europeiska unionen. Vad annat kan man säga i den vetenskapliga kommittén? Och man måste då ta tillbaka allt man tidigare sagt i kommittén. Vad vi måste göra är att bygga vidare på de försiktighetsåtgärder som infördes i Förenade kungariket som ett resultat av BSE-katastrofen. Detta innebär att man tittar på den nuvarande situationen och inte i backspegeln, och att man frågar sig hur man kan bygga in kompletterande säkerhets- och försiktighetsåtgärder när dessa blivit tillgängliga och inser att det är brådskande att undersöka vissa av dem, särskilt tester för levande och döda kreatur. Andra har redan sagt i denna debatt att vi bör ha en europeisk livsmedelsbyrå som undersöker vilket hälsoskydd vi behöver. Detta skulle inkludera vissa saker som ännu inte finns i övriga europeiska länder. Det skulle inkludera avlägsnandet av kött- och benmjöl från hela livsmedels-, djur- och fjäderfäkedjan. Detta har inte skett i vissa andra länder. Det innebär en noggrann separation av riskmaterial, som återigen inte har genomförts till fullo. Det innebär noggranna försiktighetsåtgärder mot den typ av illegal praxis som kommissionen mycket snabbt upptäckte i fråga om förfalskning av nötköttslivsmedelskedjan genom avfall från människor och djur, vilket nyligen skedde i vissa länder. Försiktighetsprincipen måste vägas in i vår politik, men det måste ske på grundval av gemensamma principer, en standardhierarki som sätter hälsan främst. Detta är skälet till varför den brittiska regeringen var först med att ta upp idén med en byrå för livsmedelsstandarder, medan resten av Europeiska unionen fortfarande diskuterar saken. Detta är skälet till varför man inom det datumbaserade exportprogrammet specifikt exkluderade allt som det fortfarande finns en gnutta tveksamhet kring, inklusive kött med benrester. Roure tog upp farorna med främlingsfientlighet i denna debatt. Jag vill gratulera henne till talet hon höll. Hon visade genom detta en god samförståndsanda. Det skulle vara fruktansvärt om vi på detta stadium skulle nedlåta oss till chauvinism; och det gäller på båda sidor av kanalen. Jag håller med ordföranden för Nationella jordbrukarförbundet, som i veckan sade att det som gör honom argast är de personer som försöker att ta hem billiga politiska poäng med hjälp av den tragedi som drabbat hans egna medlemmar. Dispyten mellan två medlemsstater om detta ensidiga förbud kan bli katastrofal. Den kommer att skada den inre marknaden. Den kommer att kosta arbetstillfällen om det utfärdas motsvarande sanktioner och förbud, och det kommer att vara förödmjukande för oss om vi reser till Seattle och fortfarande är bittert splittrade och grälsjuka, när vi i stället behöver en gemensam front gentemot Förenta staterna. Vi har förstått att kommissionsledamot Byrne skall återvända från Dublin till Bryssel i dag för att vara ordförande vid en presskonferens med Pascal, när den vetenskapliga kommittén redovisar sina resultat. Han vet precis vilka problem det innebär för kommissionen och det europeiska samarbetet. Jag vill att ni, kommissionsledamot Fischler, låter honom förstå innebörden av dessa dystra rader från hans egen nationaldikt: "de bästa har ingen övertygelse och de sämsta är fulla av sprudlande vilja". Vi vill se litet sprudlande vilja från de bästas sida i denna fråga. Vi vill att folk diskuterar och hjälper Europeiska unionen i denna fråga genom den typ av åtgärder som parlamentet har föreslagit, som den särskilda undersökningskommittén har föreslagit, och som förhindrar att vi förvandlas till en union inom vilken den europeiska idén är det första offret.
Herr talman, herr kommissionär! Det är sant att vi i dag inte är särskilt stolta över jordbrukarnas situation. Jag kan dock försäkra er att jag inte kommer att tala enbart som fransyska utan i första hand som naturvårdare och europé. Jag försvarar därför miljön, i synnerhet försiktighetsprincipen, såväl för Storbritannien som för Frankrike, Spanien och länderna i söder. Försiktighet är för oss en politisk linje som skall följas för att trygga just livsmedelssäkerheten. Det är med påtryckningar från befolkningen, konsumenterna och naturligtvis naturvårdarna och De gröna som denna byrå för livsmedelssäkerhet (AFSSA) har inrättats i Frankrike. Den har avgett ett utlåtande och regeringen har naturligtvis följt den. Man kan således inte vägra att acceptera den franska ståndpunkten, desto mer som vi begär att denna typ av byrå skall inrättas på europeisk nivå. Jag hoppas naturligtvis att de europeiska parlamentsledamöterna och kommissionen kommer att följa den framtida byråns åsikter när den har inrättats. Men vi måste tänka på jordbrukarna. De har genomgått en jordbävning med anledning av galna ko-sjukan och de hade med knapp nöd återhämtat sig. Det är i dag oacceptabelt att låta situationen förvärras genom att låta medborgare inom samma yrke sätta sig upp mot varandra i Europeiska unionen. Man förstår fullt ut de brittiska jordbrukarnas förvirring. Vi måste ändå påminna om att det jordbruk, som är ansvarigt för den situation där de europeiska jordbrukarna, eller en god del av dem, befinner sig, ingår i en produktivistisk jordbrukspolitik. Det är således vårt ansvar nu att radikalt äntligen ändra Europeiska unionens jordbrukspolitik. Vi har för övrigt tagit vårt ansvar i förhållande till WTO, och är inte Europeiska unionen i samma situation gentemot Förenta staterna som Frankrike för närvarande gentemot Europeiska unionen? Vi kan inte, å ena sidan, vägra att acceptera WTO:s så kallade laglighet när det gäller amerikanskt hormonkött och, å andra sidan, anföra europeiska statsskäl för att vägra att vidta de försiktighetsåtgärder som föreslås av Frankrike. De gröna begär konkreta och brådskande förslag av kommissionen, även om experterna i dag ännu inte har uttalat sig. Herr kommissionär, ni känner till situationen, den är inte från i dag och inte heller från i går. Det är verkligen brådskande att lägga fram förslag för att lugna såväl konsumenterna som jordbrukarna i Europa.
Herr talman! I Storbritannien har man givit benmjöl tillverkat av nedmalda djurkadaver till nötkreatur som äter växtfoder och främmande prioner har orsakat BSE. I Frankrike har man tillsatt avfallsslam i djurfoder, i vilket det finns mycket avfall av mänskligt ursprung, på grund av dess halter av urea. I Belgien har man i djurfodret tillsatt fetter, som då de upphettats har bildat dioxiner. EU och dess kommissionär som är ansvarig för jordbruksfrågor, Fischler, har skuld i många av dessa problem, men de verkliga skyldiga i dessa frågor är de nationella regeringarna. Djurfodret är grundproblemet. Det är det viktigaste länken i livsmedelskedjan. Lösningen på detta problem ligger inte i upprättandet av en armé av EU-tjänstemän för att övervaka jordbrukens verksamheter. Lösningen är nationell. De nationella myndigheterna måste våga övervaka jordbruken och den produktion som äger rum på dessa. Kanske man på så sätt kan finna de illegalt använda hormonerna. I vilket fall som helst löses denna fråga på bästa sätt genom en tillämpning av ursprungsmärkning av livsmedel.
Herr talman! Den bojkott av engelskt nötkött som Frankrike infört leder enligt min åsikt till två typer av problem, båda av stor vikt och betydelse för unionens framtid. Å ena sidan är det nödvändigt att förstärka själva unionens existens genom att i samtliga medlemsstater tillämpa de beslut som fattas av de behöriga organen i frågor som har betydelse för hela gemenskapen och framför allt i frågor som den nu aktuella, som riskerar att äventyra en av grundbultarna i själva unionen, dvs. den fria rörligheten för varor. Å andra sidan har vi behovet att skydda konsumenterna, vilket är en övergripande prioritering som även kan rättfärdiga nationella val som strider mot gemenskapens beslut, på villkor att de är motiverade ur vetenskaplig och hygienisk-sanitär synpunkt. Den bedömning som gjorts av båda dessa frågeställningar får inte reduceras till att parlamentet enbart tar ställning för eller emot det franska beslutet. Det är faktiskt upp till andra institutioner att fatta beslut om de rättsliga och, framför allt, sanitära motiv som de franska myndigheterna har anfört, och vi väntar därför med spänning på den presskonferens som kommissionär Byrne skall hålla i dag på eftermiddagen. En debatt om sakfrågan i parlamentet, som skulle leda till en politisk dom över någon parts handlande skulle vara olämpligt och framför allt skulle det inte främja de europeiska institutionernas verksamhet. Det som tvärtom verkar vara lämpligt och önskvärt är att vi tar även detta tillfälle i akt för att återuppta arbetet med att förstärka den europeiska institutionella strukturen, något som detta parlament, med tanke på det mandat man har som företrädare för de europeiska medborgarna måste ta ansvar för, genom att överta den roll som hittills har spelats av de nationella regeringarna när det gäller att bygga upp gemenskapen. Detta parlament borde dessutom, i allt högre grad, spela rollen av en motvikt mot den verkställande myndigheten, dvs. kommissionen, något som är utmärkande för alla moderna demokratier. Om vi återgår till det specifika fallet, så anser jag att parlamentet inte bör uppmana kommissionen att undersöka om det förekommer rekommendationer som antagits av nationella myndigheter med ansvar för livsmedelssäkerheten som strider mot gemenskapens beslut. Jag anser snarare att parlamentet bör begära att kommissionen och andra behöriga gemenskapsinstitutioner rapporterar om det som har förevarit i det aktuella fallet, så att Europaparlamentet genom konstruktiv kritik kan bidra till att gemenskapens lagstiftning inom detta område blir ännu bättre.
Herr talman! Jag tycker verkligen att vissa tal i dag har varit underhållande, inte minst det inledande talet av Donnelly, i vilket han verkade kritisera de franska och brittiska regeringarnas misslyckande vad gäller att hitta någon lösning på detta handelskrig som hela tiden trappas upp. Jag vill påminna Donnelly om att båda regeringarna i Frankrike och Förenade kungariket är socialistiska. Det har just avslöjats att jordbruksministern från hans parti i Förenade kungariket inte ens har varit i kontakt med den motsvarande ministern i Frankrike, vilket är löjeväckande när man ser vilka känslostormar som utspelar sig i detta handelskrig. Men jag kan förstå ilskan hos jordbrukare och konsumenter i Förenade kungariket när de hör att det finns avloppsslam i de franska livsmedlen och när de hör att den brittiska regeringen har känt till detta sedan juni, men valt att inte ta upp frågan med Europeiska kommissionen, och när de vet att vi i Förenade kungariket fortfarande slaktar 60 000 kreatur per månad, eftersom de är över 30 månader gamla och inte kan bli en del av livsmedelskedjan. Dessa kreatur är annars fullständigt friska. De bränns efter slakten och sedan dumpas askan i gropar för avfallsdeponering. Detta kommer att betraktas som ett av de största misstag som begåtts under detta århundrade inom jordbruksområdet. Man känner ilska när man får veta att det också finns BSE i Frankrike - 22 fall hittills i år. Till och med skadade och avlidna djur som dör på de enskilda jordbruken transporteras till destrueringsanläggningar och talg från dessa djur används inom läkemedelsindustrin, inom kosmetikabranschen och sålunda i livsmedelskedjan. Det finns inga gemensamma spelregler, som en annan talare har sagt. Jag hoppas att vi kan nå en diplomatisk lösning, och vi måste göra allt som står i vår makt för att detta skall gå. Jag vädjar till kommissionen och den brittiska regeringen att se till att Frankrike följer den vetenskapliga kommitténs rekommendationer, vilka dessa än blir senare i dag.
Herr talman, mina ärade damer och herrar ledamöter! Först och främst skulle jag vilja tacka för det sätt som denna debatt har förts på här i dag. Jag tror att det var en förebildlig debatt som kan bidra väsentligt till att vi lyckas att återigen få denna debatt att vila på en objektiv grund. Jag drar huvudsakligen följande slutsatser av denna debatt: först och främst är jag djupt övertygad om att vi i fortsättningen måste bygga våra beslut, även kommissionens beslut, på utlåtanden från oberoende - och det är viktigt - oberoende forskare och på de senaste vetenskapliga rönen. Vi måste dock komma ihåg: orsaken till hela BSE-problemet bestod i att man hade försummat denna princip, att man fattat beslut på marknadsmässiga grunder, på ekonomiska grunder utan att på vederbörligt sätt ta hänsyn till hälsofrågan. Vi får därför inte på nytt göra ett liknande fel, varken i den ena eller den andra riktningen! Därför vore det inte heller riktigt om vi skulle dra slutsatser utan att veta vilka slutsatser forskarna, som nu diskuterar med varandra, kommer att dra. Vi måste avvakta den vetenskapliga kommitténs utlåtande, vilken är sammansatt av idel oberoende forskare. Vi måste också agera så fort som möjligt, och det tar jag själv på största allvar. Våra aktiviteter kan alltså inte bara bestå av att vänta, och jag är gärna beredd att också vidarebefordra det budskap jag tar med mig härifrån till ordförande Prodi och min kollega David Byrne. Jag är gärna beredd att be dem om att denna debatt kan fortsätta på onsdag, även inklusive de slutsatser som kommissionen har dragit. I denna franska bedömning har huvudsakligen fyra faktorer kommit in i diskussionen. En av dessa faktorer är användningen av de numera disponibla testen. Jag anser inte att man skall sätta in dessa test för rena placebo-ändamål, utan även här skall vi bygga beslutet - vilket vi också har gjort - på en vetenskaplig grund. Jag är övertygad om att dessa tester kan vara till nytta för att övervaka hela skeendet över hela Europa, och de kommer också att sättas in där. I vilken mån man kan sätta in dem utöver detta, det bör vi i alla fall vara försiktiga med på en punkt, nämligen att tro att vi har en hundraprocentig säkerhet, med hundraprocentig säkerhet kan särskilja kött som skulle kunna utgöra en risk från sådant som inte utgör någon risk. Testerna är visserligen bra, men inte hundraprocentigt säkra. Inte heller här finns drömmen om en nollrisk. Om det från vetenskapligt håll skulle finnas nya rekommendationer här är vi självfallet gärna beredda att också pröva dessa på vederbörligt sätt. Vad kontrollen beträffar så är jag överens med dem som här begärt att kontrollnivån skall vara jämförbar över hela Europa, och att det inte är tillräckligt att bara ha ett fungerande kontrollsystem i Storbritannien. Det är dock inte bara i Storbritannien som vi genomför inspektioner, utan även i andra stater för att också garantera detta på Europanivå. Beträffande den Food Agency som det har rests krav på skulle jag vilja peka på att det är tillrådligt att vi arbetar vidare med denna fråga. Här är det en uppgift för min kollega Byrne att tillhandahålla förutsättningarna, varvid jag dock återigen vill betona: jag tycker inte att det är bra att vi strävar mot en Food Agency som är som FDA (Food and Drugs Administration), utan vi borde bestämma oss för att modellen skall vara en sådan Food Agency som vi redan har för läkemedelsprodukter, en europeisk modell för en Food Agency så att säga. Vad frågan om senareläggningen av märkningen beträffar skulle jag återigen vilja göra er uppmärksamma på att det inte ligger i kommissionens intresse med en senareläggning, utan vårt intresse är att vi inte vid årets slut står utan ett frivilligt och utan ett obligatoriskt märkningssystem. Men jag vill be er att inte förbise en punkt, nämligen: det nyttjar ingenting till att göra ett märkningssystem obligatoriskt om det nödvändiga faktaunderlaget för detta inte finns tillgängligt. För då skulle vi ju verkligen lura i konsumenterna något som inte existerar i verkligheten, vilket skulle underminera vårt rop med avseende på öppenhet och objektivitet. Avslutningsvis: vi borde verkligen koncentrera oss på att vi i fortsättningen låter fakta tala för sig själva. På detta sätt skall vi också möta olika reaktioner, och som komplement till dessa fakta måste vi här lägga kompetens och öppenhet i dagen. Som det allra sista skulle jag vilja komma med ytterligare en upplysning, nämligen att vi kommer att ställa kommitténs resultat till alla ledamöters förfogande på elektronisk väg i dag.
Tack så mycket, kommissionsledamot Fischler. Jag är säker på att ni har stöd av hela kammaren när ni försöker att lösa denna svåra situation. Till följd av kommissionsledamot Fischlers tillkännagivande, kommer kommissionen att se till att lämpliga dokument finns tillgängliga i eftermiddag, före presskonferensen. De kommer att finnas tillgängliga för er genom e-post och kommer också att finnas på parlamentets intranet. Jag förklarar härmed debatten avslutad.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0022/1999) av Cunha för fiskeriutskottet om förslag till rådets förordning om fastställande för perioden 3 maj 1999 - 2 maj 2000 av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som föreskrivs i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Angola om fiske utanför Angolas kust (KOM (1999) 0389 - C5-0170/1999/0169(CNS)).
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Cuhna har som föredragande bett mig att föredra hans betänkande. Det nämnda protokollet till EG:s fiskeavtal med Angola löpte ut redan den 2 maj i år. Ett nytt protokoll undertecknades av de två parterna. I detta fastställdes de tekniska och ekonomiska villkoren, bland annat att det är tillåtet för gemenskapens fartyg att fiska i Angolas farvatten under tiden från och med den 3 maj 1999 till och med den 2 maj 2000. Med undantag för den extremt korta giltighetstiden för protokollet - ett år i stället för tre år - och det faktum att antalet tonfiskfartyg höjts, liknar protokollet det föregående. Det föreliggande protokollet är bara från budgetteknisk synpunkt förvisso betydelsefullt för EU. 10,3 miljoner euro är bara det en stor summa, och vi har ännu inte ens någon garanti för att kunna avbryta betalningarna ifall Angola fastställer en fredningstid för räkfisket. Dessutom utnyttjar vi inte våra fiskemöjligheter tillräckligt med undantag för fisket efter tonfisk med 100 procent. För räkfisket är det dock bara 63 procent och för trålfisket ingenting annat än 0 procent. Vi måste också hålla allvarliga överläggningar om de medel som ställts till förfogande för vetenskapliga program på 1,7 miljoner euro, för utbildning på 1 miljon euro och studier på 350 000 euro. Det finns ingen klausul som berättigar Europeiska kommissionen att kontrollera om medlen används korrekt. De angolanska myndigheterna är å sin sida inte förpliktigade att redovisa hur medlen har använts. Här rekommenderar föredraganden att alla betalningar som sker på grund av avtalet skall genomföras via Angolas centralbank, närmare bestämt på grund av säkerheten och öppenheten, i synnerhet som Angola fortfarande befinner sig i ett krigstillstånd. Kommissionen har gjort ett bra val genom att endast ingå ett ettårsprotokoll, för de angolanska bestånden har utnyttjats intensivt under de senaste åren, särskilt av den sovjetiska flottan. Detta har lett till att fångsterna har minskat på ett spektakulärt sätt. Inte ens, som vi nyss hörde, de redare som tillhör EU tilldelas licenser. Om vi beaktar konsekvenserna skulle vi kunna komma till den slutsatsen att fisket i angolanska farvatten är en mer eller mindre riskabel angelägenhet för EU. Ändå, säger föredraganden, kan vi vara optimistiska. Antalet tonfiskfartyg och fartyg med flytrev har ökat. Detta är på det hela taget en tillförlitlig indikation på tillståndet för de pelagiska bestånden, vilket alltså kan värderas positivt. Protokollet innehåller emellertid inga internationella normer för upprätthållande och reglering av fiskbestånden. Fredningstiden i sig är faktiskt och vetenskapligt säkert ett effektivt medel för att upprätthålla fiskbestånd. Men en internationell ram är nödvändig, för annars fruktar man att Angola skulle kunna missbruka fredningstiden till nackdel för EU. Kommissionen måste i detta sammanhang säkerställa att redarna informeras i rätt tid, vilket innebär åtminstone tre månader i förväg. Slutsatserna: förhandlingarna är påtagligt svåra. Angolas politiska läge för ögonblicket är beklagansvärt, desto mer därför att det i grunden är ett potentiellt rikt och geopolitiskt viktigt land. I protokollet saknas dock viss information om fiskbeståndens tillstånd i Angola. För att erhålla denna information har fiskeriutskottet lagt fram motsvarande ändringsförslag. Därför kan vi för närvarande inte tala om ett fiskeavtal av nytt slag. Resultatet av förhandlingarna är ändå värt att stödja och bör utgöra grunden till ett framtida omfattande protokoll eller ett fiskeavtal av nytt slag! Föredraganden förväntar sig att Angola som motprestation skall hålla det interinstitutionella avtalet om budgetdisciplinen och förbättringen av budgetförfarandet i samband med finansieringen av detta fiskeavtal som ju är viktigt för oss.
Herr talman! Detta ettåriga fiskeavtal med Angola är i själva verket en förlängning av det tidigare, i väntan på bättre förutsättningar för att förnya avtalet för den normala tiden om tre år. Vi instämmer helt i denna lösning. Å ena sidan gör det att fisket kan fortsätta, inom ramen för ett avtal som generellt sett har varit tillfredsställande för båda parter, och där inga anmärkningsvärda problem har uppstått. Å andra sidan innebär avtalet ett naturligt steg mot undertecknandet av det nya avtalet, vilket skulle kunna hamna i farozonen på grund av den politiska situationen i landet och närvaron av andra flottor om Europeiska unionen skulle ge sig av från området. Ökningen av fiskemöjligheter för tonfiskflottan, vars fartygsantal nästan fördubblas, är också positiv, detta innebär ett mer än välkommet tillstånd för fiskeriresurserna i dessa vatten. Upprätthållandet av fiskeförbindelserna med Angola är också, just nu av stor vikt och är det minsta unionen kan göra för att hjälpa ett land som traditionellt sett står mycket nära vissa gemenskapsområden, och som nu genomlever en besvärlig politisk och ekonomisk tid. Det råder inga tvivel om att den ekonomiska kompensationen är ett viktigt stöd, men dessutom bidrar den europeiska flottans närvaro till att ge en större känsla av stabilitet i området, vilket bara kan vara till gagn för de internationella förbindelserna med Angola. Gemenskapens närvaro tillför dessutom området ett ansvarigt fiske och det kan bli en viktig faktor för balans i förhållande till andra flottors närvaro, framför allt den ryska, för att inte tala om stöden till de vetenskapliga forskningsprogrammen som avtalet innehåller. Av dessa skäl och i förhoppningen om att kommissionen, vilket är ett krav i Cunhas betänkande, informerar parlamentet om resultatet av detta avtals tillämpning, yrkar vår grupp, herr talman, på godkännande av Cunhas betänkande.
Herr talman! PSE-gruppen stöder det förlängda fiskeavtalet med Angola. Både Langenhagen och Fraga har redan sammanfattat innehållet i detta avtal. De har påpekat att det inte är ett nytt avtal, utan en förlängning av ett tidigare avtal som i själva verket skrevs under 1987, och som gemenskapen ärvde från ett tidigare avtal mellan Spanien och Angola. Om man ser på dess betydelse kanske det inte är ett av de viktigaste, men det är ett nyttigt avtal, såväl för Europeiska unionen som för Angola, vilket Fraga framhävde. Denna typ av avtal - förutsatt att de biologiska resurserna bevaras, det vill säga att ingen överexploatering sker - gagnar också de länder där verksamheten äger rum, både på grund av de ekonomiska bidragen från Europeiska unionen och den hjälp som förmedlas vad gäller till exempel yrkesutbildning och vetenskaplig forskning. Jag tycker att kommissionen gör ett bra arbete, men vår grundläggande angelägenhet i detta ögonblick, är bibehållandet av fiskeriverksamheten, och mer precist, en verksamhet som inte innebär en överexploatering, utan ett bevarande av naturresurserna. Europaparlamentet, begär i de ändringsförslag som fiskeriutskottet lagt fram, att kommissionen följer ärendet, att den informerar parlamentet och rådet, minst tre månader innan avtalets utgång, för att vara säkra på att det får en fortsättning. Jag vill kort sagt, herr talman, trycka på nyttan med avtalet, både för Angola och Europeiska unionen, och vi hoppas att kommissionen gör de nödvändiga ansträngningarna för att avtalet skall fortsätta gälla de närmaste åren. (Applåder)
Herr talman! I går uppmanades vi att godkänna förnyelsen av avtalet mellan EG och Marocko för att ge Spanien och Portugal rätt att fiska i de marockanska fiskevattnen. I dag har vi ombetts att granska ett liknande avtal med Angola. Under min korta men händelserika karriär som ledamot av Europaparlamentet, och särskilt sedan i går, har jag noterat en beredvillighet hos denna församling - som har mage att kalla sig själv ett "parlament" - att gå i kommissionens ledband och jag får återigen känslan att detta är vår roll. Men om denna församling skall börja uppföra sig som ett riktigt granskningsorgan med någon tyngd bakom sina ord, måste man börja ställa vissa grundläggande frågor om hela principen bakom dessa avtal. Den information vi har rörande denna verksamhet visar att de har verkat för en katastrof i samband med bevarandet av fiskbestånden. De är i själva verket ett exempel på utnyttjande av koloniala mått av tredje världens folk, som borde göra att vi känner skam i vårt så kallade civiliserade samhälle. Under de senaste sju åren har skattebetalarna i Europeiska unionen betalat 1,4 miljarder euro till bland annat medlemsstaterna och, till och med i kommissionens neutrala ord, är det svårt att spåra var pengarna tar vägen. Ändå går allt detta till att finansiera spanska och portugisiska yrkesfiskare, och ger dem rätt att plundra fiskevattnen i tredje världen - ofta har detta skett på ett upprörande nonchalant sätt vad gäller grundläggande hänsyn till bevarandet av fiskbestånden. Vi känner till från Marocko vilken förtvivlan detta har skapat bland de lokala yrkesfiskarna när det sett vilken oerhörd skada som åsamkats deras fiskbestånd, bara för att de europeiska marknaderna skall förses med sardiner och andra vanliga arter som deras egen försörjning är beroende av. Det fruktansvärda som utspelar sig nere vid den afrikanska västkusten illustrerades för ett par år sedan av Namibia. Till sist sade man att man hade fått nog, så förödande var effekterna av det spanska fisket där. Det är på tiden att vi i denna kammare säger att vi fått nog av allt detta. Denna politik har resulterat i en katastrof rörande fiskbestånden. Jag tycker faktiskt att det verkar som om hela saken är ett enda stort vansinne.
Herr talman, herr kommissionär, ärade ledamöter! För det första vill jag gratulera föredraganden, Cunha, till det betänkande han har utarbetat. Jag vill också ge mitt stöd till avtalet och den ståndpunkt som Europeiska kommissionen har intagit, liksom den inställning som har uttryckts av mina kolleger Langenhagen, Fraga och Medina. Men jag är helt oenig med talaren som föregick mig, vilken uttryckte en mycket osolidarisk politik gentemot medlemsstaterna i Europeiska unionen, mycket osolidarisk med fiskarna, en ståndpunkt som lyckligtvis är en minoritet i denna kammare. Om jag skall tala om det betänkande vi behandlar, vill jag säga att fiskeavtalet med Angola utgör en fortsättning på Europeiska unionens gemensamma fiskeripolitik vad gäller de internationella fiskeavtalen, vilka bidrar till att befästa en viktig pelare i denna politik, så som redan påpekades i denna kammare i Cramptons betänkande, under förra mandatperioden, där det sades att dessa avtal är en viktig förutsättning för att försöka minska handelsunderskottet i Europeiska unionen vad gäller fisket, fiskeförsörjningen, och för att skydda den direkta och indirekta sysselsättningen inom fisket och i branschens industrier i de europeiska regioner som är mycket beroende av fisket. Det godkändes här under förra mandatperioden. Vad gäller Cunhas betänkande om undertecknandet av ett nytt avtal i vilket fiskerimöjligheter och den ekonomiska ersättning fastställs, vilka föreskrivs i avtalet mellan Europeiska unionen och Angola för perioden 3 maj 1999-2 maj 2000, skulle jag vilja påpeka att det handlar om ett klassiskt avtal, vilket gör tillgången till fiskeresurser möjlig under en bestämd period samt fastställer en ekonomisk ersättning. Trots att vissa uppgifter eller statistiska uppgifter faktiskt måste kompletteras, vilka kommissionen har lovat vara strikt med, och med tanke också på den känsliga situation detta land befinner sig i - krigstillstånd -, anser vi att undertecknandet av detta provisoriska tillämpningsavtal är mycket positivt, i väntan på förnyelse på ett år eller att ett nytt avtal skall utarbetas. Det handlar om ett geopolitiskt mycket viktigt land, med en mycket ansenlig potentiell rikedom och som vi, från Europeiska unionen måste stödja, givetvis genom att hjälpa till att få stopp på den allvarliga situation det befinner sig i. Men genom att hjälpa båda parter på bästa möjliga sätt: Angola å ena sidan, och Europeiska unionens länder samt fiskeregioner, å den andra, genom detta parlaments kontroll och i enlighet med de ändringsförslag som fiskeriutskottet har lagt fram om detta viktiga avtal, som har en påtaglig politisk dimension, något som just har tagits upp här, förutom de ekonomiska och finansiella dimensionerna. I denna fråga, herr kommissionär, och i den som handlar om fiskeavtal i allmänhet, vilket visades tydligt i den viktiga debatt vi höll i går angående fiskavtalet med Marocko, kommer alltså fiskeriutskottet alltid att ha en positiv inställning till avtalen, i allmänhet med majoritet, och jag hoppas att parlamentet också fortsättningsvis kommer att ha det.
Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! Till att börja med skulle jag för kommissionens räkning vilja framföra ett hjärtligt tack till parlamentet för att det i sin helhet har gett uttryck för en positiv uppskattning av det nya protokollet till fiskeavtalet med Angola. Så när som på en utvidgning av fisket av tonfisk övertar detta protokoll ju fiskemöjligheterna i det förra protokollet från åren 1996 till 1999 och även dess bilagor. Det bör också framhållas - och det gjorde också olika talare - att protokollet bara har en giltighetsperiod på ett år, och av denna tidsrymd har i alla fall redan hälften förflutit. Under detta år kan gemenskapen och Angola dock på nytt staka ut de framtida ramarna för sina fiskeförbindelser på det sätt som föreslagits från Angolas sida. Vi bör följaktligen använda denna tid. Den ekonomiska motprestation som gemenskapen betalar Angola för de fiskemöjligheter som inryms i protokollet och den kontingent som gemenskapsredarna betalar i form av avgifter har likaså förblivit på samma nivå som tidigare. Den ekonomiska motprestationen motsvarar följaktligen proportionellt för ett år det belopp som hade fastställts i det föregående protokollet. Vad parlamentets ändringsförslag beträffar skulle jag från kommissionens sida gärna vilja tillförsäkra parlamentets fiskeriutskott att kommissionen, liksom tidigare, på lämpligt sätt kommer att informera parlamentet om genomförandet av protokollet. Vi kommer att välja den lämpligaste formen för detta.
Herr kommissionsledamot! Nu när ni fått en ny portfölj som innehåller fiskeri, kommer ni att upptäcka att parlamentet ofta diskuterar fisk på fredagar - men för omväxlings skull har ni fått en blandad meny denna förmiddag. Jag förklarar debatten avslutad. Vi skall nu genomföra omröstningen. (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) Röstförklaring
Herr talman! Det var med stort nöje som jag biföll detta utmärkta betänkande av Cunha, eftersom den hållbarhetsprincip som är nödvändig för en framåtsträvande fiskepolitik också står mycket starkt i centrum. Angola lider av följderna av den sovjetiska kolonialism som ledde till att landet blev utplundrat. Därför anser jag att Europeiska unionens roll är positiv och viktig, och detta fiskeavtal är också en viktig beståndsdel i vår utrikes- och utvecklingspolitik. Herr talman! Avslutningsvis skulle jag vilja göra ett personligt yttrande: jag gläder mig åt att ni har lett detta sammanträde i dag. Det gör att jag nästan blir litet försonligt stämd igen. Jag hoppas att ni en dag kommer att vilja bli talman för denna fredagsklubb lika gärna som er företrädare, talman Gutíerrez!
Tack så mycket, herr Posselt.
Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten. (Sammanträdet avslutades kl. 11.10.)
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut. Finns det några synpunkter?
Herr talman! Jag vill tala om torsdagens protokoll, den 18 november, punkt 11: "Förberedelser för nästa regeringskonferens". Under punkt 11 räknas bland de antagna ändringsförslagen upp ändringsförslag 19, som har ett tillägg till punkt 19 i förslaget till resolution. Men i versionen av den antagna texten, så som den står skriven i delen "Antagna texter" i protokollet som delades ut i morse, är inte detta tillägg med. Jag vill därför att ni ändrar de antagna texterna i enlighet med den omröstning som gjordes i går i kammaren.
Vi skall granska alla språkversionerna, och om det föreligger ett fel skall det naturligtvis åtgärdas.
Det handlar inte om ett språkligt fel, eftersom detta tillägg fattas i alla språkversionerna.
Då skall det rättas till, herr Poos.
Herr talman! Enligt protokollet avslutade vi igår omröstningen klockan 14.35. Enligt mina uppgifter var klockan 14.45. Oberoende av detta skulle jag dock vilja säga att vi var tvungna att utstå ett rent omänskligt omröstningsförfarande på tre och en halv timme, eftersom det fanns några slöfockar som var tvungna att resa iväg tidigare och vi därför blev extremt pressade. Jag ber er att inte genomföra detta förfarande igen i framtiden. Den som reser iväg i förtid får skylla sig själv, eller för att citera Lenin och Gorbatjov: Den som reser i förtid, den bestraffar livet. Den får inga majoriteter, och förhoppningsvis bestraffar väljarna honom också en dag. (Applåder)
Ja herr Posselt. Jag antecknar er kommentar och jag lyckönskar de modiga som infunnit sig här denna morgon.
Herr talman! I en ordningsfråga, eller snarare en fråga om omsorg har ett antal ledamöter på den här sidan av kammaren noterat att ni kanske har tappat er kavaj och på en snöig dag kan vi erbjuda er en av våra om ni fryser.
Jag skall kontrollera i arbetsordningen om kavajens färg och storlek är angivna och jag kan försäkra er ett jag hädanefter kommer att rätta mig efter det.
Herr talman! Angående gårdagens protokoll. I går innan omröstningen om Dimitrakopoulos-Leinens betänkande protesterade jag, eftersom de ändringsförslag som jag lagt på franska inte var identiska med den officiellt publicerade franska versionen. Det var således inte ett översättningsproblem. Mina ändringsförslag hade verkligen ändrats av en anonym rättare. Men i protokollet läser jag att talmannen svarar Berthu att i själva verket var två av dessa ändringsförslag inte väl formulerade. Man skulle kunna säga att det är jag som redigerat mina ändringsförslag dåligt. Nej, mina ändringsförslag var mycket väl formulerade och en anonym rättare har åtagit sig att ändra texten. Jag protesterar å det bestämdaste. Det är en principfråga. Europaparlamentets tjänstemän får inte ändra de ändringsförslag som läggs av en ledamot.
Jag antecknar er kommentar och rättelse kommer att göras enligt ert önskemål. Finns det några andra synpunkter? (Protokollet justerades.)
Herr talman! Detta är ett tilläggsändringsförslag som enligt vår åsikt bättre beskriver behandlingshemmens roll och det bidrag de kan ge. Låt mig läsa texten för mina kolleger, på italienska: Vi anser att återanpassning av de drogberoende, tillsammans med andra insatser, utgör en grundpelare i kampen mot droger, eftersom den riktas mot efterfrågesidan. Därför stöds och uppmuntras den viktiga samhällsinsats som behandlingshemmen, vilkas resurser måste ökas, utför när det gäller att återanpassa narkotikamissbrukare.
Finns det några invändningar mot att beakta detta muntliga ändringsförslag? (Parlamentet gav sitt samtycke till att det muntliga ändringsförslaget beaktades.) (Parlamentet antog resolutionen.) Betänkande (A5-0050/1999) av Newton Dunn för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om initiativet från Förbundsrepubliken Tyskland inför antagandet av ett rådsbeslut om ett förbättrat informationsutbyte inom ramen för kampen mot helförfalskningar av resehandlingar (8457/1999 - C5-0011/1999 - 1999/0804(CNS)) (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) Betänkande (A5-0051/1999) av Rühle för budgetutskottet om förslaget till rådets beslut om beviljande av en gemenskapsgaranti till Europeiska investeringsbanken mot förluster vid lån till projekt utanför gemenskapen (Central- och Östeuropa, de västra Balkanländerna, Medelhavsländerna, Latinamerika och Asien samt Sydafrika) (KOM(1999) 142 - C5-0039/1999 - 1999/0080(CNS)) (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) Betänkande (A5-0054/99) av Seppänen för budgetutskottet om förslaget till rådets beslut om beviljande av en gemenskapsgaranti till Europeiska investeringsbanken mot förluster vid lån till projekt för återuppbyggnaden av de jordbävningsdrabbade områdena i Turkiet (KOM(1999) 498 - C5-0247/1999 - 1999/0212(CNS))
Herr talman, ärade kolleger! I våras godkände vi taket för reservationer för överföringar till garantifonden. Därefter inträffade en oväntad händelse under våren, jordbävningen i Turkiet. Vi har helt riktigt beslutat att bevilja humanitärt bistånd till Turkiet via Europeiska investeringsbanken. Detta medför emellertid ett budgettekniskt problem, eftersom vi nu som en följd av denna oförutsedda händelse är på väg att närma oss det tak som fastställts för denna typ av garantifondsöverföringar. Om det åter skulle inträffa någonting nytt och överraskande, tvingas vi antingen överskrida detta tak eller göra inskränkningar i andra ekonomiska bidrag. Vi har gjort kommissionen uppmärksam på detta problem och av kommissionen fått ett mycket svävande svar på de frågor vi ställt, men vi kan trots detta inte riskera genomförandet av detta ekonomiska stöd. Det riskeras, om vi godkänner de ändringsförslag som nu presenteras. Av detta skäl, trots att kommissionen inte har givit oss uttömmande budgettekniska svar, vill jag ta bort dessa ändringsförslag. Samtidigt vill jag till kommissionen framföra att detta är ett problem som vi inte har uppmärksammat, och vi hoppas, att kommissionen i framtiden tar hänsyn till detta problem och föreslår en höjning av taket vid oväntade händelser som kräver ekonomiskt stöd.
Vill kommissionen säga någonting?
Herr talman! Jag kommer att förmedla parlamentsledamot Seppänens kommentarer till min kollega och jag lovar att vi kommer att diskutera frågan.
På föredragandens begäran skall således ändringsförslagen dras tillbaka. (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) Röstförklaringar - Betänkande (A5-0063/99) av Giannakou-Koutsikou
) Herr talman, ärade kolleger! Att föra in förebyggandet av narkotikaberoende som ett prioriterat område i EU:s inre och yttre verksamhet anser jag vara synnerligen viktigt. Det bör även framgå klart i unionens rättsakter. Förordningarna gör emellertid ingen nytta, om de inte är verkligt effektiva. Därför är det viktigt att koncentrera sig på både samarbete mellan utvecklings- och industriländer samt på nätverksbyggande mellan EU-länderna. Det råder inte brist på goda planer och idéer inom EU. Som exempel kan nämnas den inom Finlands forsknings- och utvecklingscentrum för social- och hälsofrågor verksamma gruppen för förebyggande av drogmissbruk samt Pompidou-gruppen, Europeiska rådets samarbetsgrupp för narkotikafrågor som grundades på 70-talet på initiativ av Frankrikes president, och som driver flera projekt för att minska efterfrågan på och utbudet av narkotika. Nu behöver vi en stark och klart uttryckt politisk vilja för att få informationsutbytet att fungera så bra som möjligt. Resultat uppnås inte endast genom rättsakter och planer, utan endast genom praktiska åtgärder kan vi maximera människornas välmående.
Herr talman! Efter godkännandet av det ändringsförslag som lades fram av Lisi från Europeiska folkpartiets grupp, invald på en lista från Forza Italia, är det med än större tillfredsställelse jag avger min positiva röstförklaring när det gäller denna åtgärd. Behandlingshemmen är utan tvekan mycket viktiga. När det gäller motiveringen för undertecknad som företrädare för pensionärerna, måste jag säga att det är sällsynt med drogade pensionärer, eftersom de unga tyvärr dör i förtid på grund av detta trista plågoris. Låt mig understryka att denna åtgärd förvisso är positiv, men vi måste själva vara först med att föregå med gott exempel, för enbart med goda föredömen som återför de unga till familjen, till de sunda principer som fanns en gång, kommer vi att kunna utrota detta sekels allvarliga gissel.
Herr talman, mina damer och herrar! I likhet med många av mina kolleger har jag röstat för Giannakou-Koutsikous betänkande. Vi måste dock konstatera att detta betänkande har varit kontroversiellt och diskuterats i flera månader i detta parlament. Bara i utskottet fanns det 130 ändringsförslag till betänkandet. Det krävdes kompromissförhandlingar som tog flera veckor, och sedan sker omröstningen om ett sådant betänkande på fredag förmiddag med relativt låg närvaro. Jag lyssnade på debatterna här i går vid middagstid, i synnerhet kollega Poetterings uttalanden, om hur dramatiskt och viktigt det var, och att omröstningen prompt måste äga rum denna vecka, och det står inte i proportion till hans egen grupps närvaro här nu på morgonen. Jag beklagar därför att ett så viktigt projekt får så liten uppmärksamhet. Ännu värre blir det när upphovsmännen till ärendet fördjupar sig i intensiva samtal. Vi har i alla fall röstat för det, så att Giannakou-Koutsikou får igenom detta betänkande med bred majoritet.
Jag röstade emot betänkandet av Giannakou-Koutsikou. I sig är det en långdragen och mycket nyanserad akt med en mångfald av överväganden och målsättningar. Det går faktiskt att röra sig åt alla håll med det här betänkandet. Det är mot handeln och profitörerna, med rätta. Man försöker hjälpa människor ur deras beroende, även det med rätta. Det innebär emellertid att betänkandet riktar sig åt olika håll och det genomsyras i första hand av tanken att vi kan lösa problemet med mer pengar och hårdare rättsliga åtgärder. Kännetecknande är att Schulz förslag om mer möjligheter till stads- och regionbundna experiment har förkastats. Jag är rädd för att den här texten nu kommer att användas på fel sätt, nämligen främst som ett stöd till dem som vill ha mer repressiva åtgärder mot narkotikamissbrukare och som tror att de kan lösa problemet på det sättet. På det viset har PPE-gruppens ståndpunkt ändå varit den dominerande, och det var för mig ett skäl att inte rösta för det här betänkandet.
. (EL) Narkotikan sprider sig alltmer och tyvärr allt lägre ned i åldrarna. De sammanflätade intressena och de enorma vinster som döljer sig bakom dem utgör den huvudfaktor som understöder och utvidgar denna omänskliga marknad, där offren återfinns i den mest produktiva och dynamiska delen av befolkningen och där de mycket tragiska följderna inte bara drabbar missbrukarna själva och deras familjer utan även den breda allmänheten. Narkotikasmugglingens koppling till vapensmugglingen, till terrorismen och den internationella brottsligheten, till korruptionen, som sträcker sig in i polis-, domstols- och regeringskretsar, lämnar inget utrymme för böner, och den understryker det faktum att problemet varken kan bekämpas ytligt med slumpvisa halvmesyrer eller med åtgärder som är avsedda att användas i fråga om beroendeproblemet. Samtidigt måste de sociala orsaker som framkallar, understöder och utvidgar problemet identifieras och angripas. I ett samhälle där värderingar och förebilder systematiskt urlakas, konkurrensen och vinstintresset ökar, i ett samhälle med osäkerhet om morgondagen, i vilket ett stort antal ungdomar drabbas av arbetslöshet, av bristfällig social säkerhet och total brist på sociala stödstrukturer, i vilket utbildningen och kulturen försvagas, utrustas inte ungdomarna med de lämpliga värderingar och måttstockar som skulle hjälpa dem att stå emot varje slag av kroppsligt och mentalt beroende. De tappar riktningen i sina liv och leds skickligt in i resignation och sökandet efter ett sätt att fly från verkligheten. Problemets komplexa och allvarliga natur kräver att en tydlig, samordnad och framför allt konkret politik antas, vars syfte och utformning måste svara mot problemets genuint tragiska dimensioner. Vi instämmer i många av kommentarerna och förslagen i det föredragna betänkandet och betonar nödvändigheten av att förstärka det dubbla och parallella målet att minska efterfrågan/minska utbudet av varorna och bekämpa smugglingen, samtidigt som vi understryker den viktiga aspekten av hjälp och stöd till missbrukaren, inte bara under avvänjningsfasen, utan även då det gäller det verkliga inträdet i samhället. Vi betonar nödvändigheten av att avsätta medel för att täcka de enorma behov som är förknippade med ett substansiellt, effektivt och samordnat angripande av problemet. Med den nuvarande finansieringen, men även med den som kommissionen föreslår, täcks inte ens de mest grundläggande av de enorma behov som finns in. Vi fruktar att inom ramen för den allmänna stympningen och minskningen av de sociala utgifterna och strategierna kommer avsättandet av medel till detta viktiga mål att krocka med andra samt med kostnadshindret. Vi kräver och uppmanar av den anledningen alla sociala och kollektiva aktörer, fackföreningsvärlden, den kulturella och vetenskapliga världen att samordna sina ansträngningar, att öka sitt tryck på det nationella och det europeiska planet och att förena sig i kampen mot detta enorma problem, som visar sig i den tragiska spegelbilden av vårt samhälles sämsta ansikte. Betänkande (A5-0050/1999) av Newton Dunn
När det gäller Newton Dunns betänkande skulle jag kort vilja få till protokollet att vår grupp har röstat nej till det, eftersom vi inte godtog den rättsliga grunden för detta betänkande. Det handlade här om ett klassiskt beslut om att placera ett ärende i en av våra fördragsgrundvalars olika pelare. Newton Dunn valde den första pelaren, vi ansåg att vi borde låta ärendet vara kvar i den tredje pelaren, eftersom gruppen brottslingar som gör sig skyldiga till passförfalskningar är bredare i tredje pelaren än i första pelaren, där Newton Dunn placerade den, där fokuseras nämligen jakten på urkundsförfalskare uteslutande på illegala invandrare. Det kan vara ideologiskt korrekt, men är politiskt felaktigt, för även den som i egenskap av knarklangare förfalskar dokument måste kunna åtalas. Så till vida ville vi inte rösta emot Newton Dunns praktiska förslag om bekämpning av dokumentförfalskningar - de stöder vi -, för oss handlade det här bara om den rättsliga grunden. Jag tackar er för uppmärksamheten. Jag tackar också herrarna Poettering och Pirker för deras uppmärksamhet.
Herr talman! Låt mig förklara vår positiva röst när det gäller Newton Dunnbetänkandet och understryka att det, med sina förslag på åtgärder, är ett bidrag i kampen mot den illegala invandringen och mot alla de kriminella handlingar som många av de illegala invandrarna, medvetet eller omedvetet, begår mot medborgarna i Europeiska unionen och framför allt mot de äldre. Jag vill rikta kammarens uppmärksamhet på det faktum att det skulle vara bra om samtliga de resurser, samtliga personer, all den utrustning som tidigare användes för att bevaka de inre gränserna i Europeiska unionen - till exempel mellan Italien och Frankrike, Frankrike och Tyskland osv., dvs. mellan de europeiska stater som i dag har en gemensam yttre gräns - kunde flyttas till Europeiska unionens yttre gränser, för att vi bättre skall kunna bekämpa brottsligheten och den illegala invandringen.