Datasets:

bowphs

/

europarl_parallel

like 0

Kära kollega! När det gäller den första frågan meddelar man mig att som tur är fungerar den tyska översättningen igen och jag är lättad. När det gäller den andra frågan tror jag att ni har rätt. Jag kommer att hänvisa er och våra kollegers anmärkning till parlamentets ordförandeskap. Eftersom ni är med i presidiet vet jag att ni också kommer att se till att det påtalas.

Fru talman! Det har blivit något av en tradition i detta parlament att ledamöterna reser sig upp och säger att deras namn inte stod på föregående dags närvarolista. Mitt namn står inte på gårdagens närvarolista av en eller annan anledning. Kanske vore det ett bättre system om man bara kunde gå fram till disken och påpeka för någon i personalen att ens namn inte fanns på listan, snarare än att behöva resa sig och informera hela parlamentet.

Kära kollega! Vi kommer att rätta till det. Ni har därmed för övrigt gett tillfälle åt våra nya kolleger att få reda på att ni kan göra det, och att det förfarande som ni anger redan är möjligt för våra parlamentskolleger. Det underlättar delvis svårigheterna vid sammanträdet och nödvändigheten för ledamöterna att muntligen komma och anmäla förbiseendet.

Fru talman! Jag hörde med stort intresse de allra förnämsta slutsatser ur den andra rapporten från den oberoende expertkommittén på belgisk radio i morse. Jag tycker ändå att det är litet synd att det i denna kommunikationens högborg uppenbarligen är lättare att rapporten hamnar hos pressen, till och med i ett så avlägset land som Belgien, än på ledamöternas bord. Kollega Staes interpellerade om detta i går. Jag har förstått att han har lyckats att få rapporten i händerna, vilket jag gratulerar honom till, men jag hade åtminstone förväntat mig att alla ledamöter skulle ha fått denna rapport i går.

Så är det, kära kollega. Det verkar som att betänkandet verkligen har delats ut till alla ledamöter. Ni borde kanske vända er till distributionsavdelningarna. Det är i varje fall vad man har sagt mig och jag kommer att se till att det verkligen bekräftas så att alla de facto får tillgång till betänkandet. Ni vet dessutom att medierna tyvärr ibland lyckas få uppgifter innan de officiella kanalerna har kunnat fungera. Det är en stor diskussion i våra länder.

Fru talman! Jag vill ställa en ordningsfråga om, och det får han inte ta personligt, kommissionärernas närvaro. Vi skall här strax ta upp ämnet " Konkurrensavtal i samband med fotboll" . Det är temat för denna morgon. Det tillhör kommissionären för konkurrens, van Miert. Vi har tidigare vid upprepade tillfällen sett att kommissionärer som inte varit ansvariga för frågan på föredragningslistan infunnit sig här. Jag skulle med eftertryck vilja be er att från presidiets sida överlägga med kommissionsordförande Prodi om att när vissa frågor finns upptagna på föredragningslistan här, då skall de kommissionärer som också verkligen ansvarar för frågan komma. Det får Kinnock inte ta personligt, för han kanske tycker väldigt mycket om fotboll, och jag vet att han är en kompetent kommissionär, men jag anser att denna punkt är för viktig för att på nytt konfrontera det nya parlamentet med den. De kommissionärer som ansvar för en fråga skall vara här när deras fråga diskuteras. Applåder

Fru ledamot! Ni vet att herr Prodi har utsett en ledamot i den nya kommissionen med ansvar för förbindelserna med parlamentet. Det är viktigt att vi meddelar herr Prodi och den nya kommissionsledamoten ert förslag att inbjuda de kommissionsledamöter som kan besvara frågor på ett mycket ingående sätt om de ämnen som berör dem. Jag vet också att kommissionen är ett kollektivt organ, och att Kinnock säkert har skaffat alla nödvändiga uppgifter för att svara oss nu på morgonen och jag tackar honom för hans närvaro. Protokollet justerades.

Enligt föredragningslistan följer nu ett uttalande av kommissionen om bötfällandet av det franska fotbollsförbundet för brott mot gemenskapens konkurrenslagstiftning.

Jag vill börja med att svara på inlägget från Maij-Weggen. Hon förde fram sin ståndpunkt väl och den togs emot väl. Jag vet att hon känner starkt inför detta och att hon inte är ensam om det. Trots att jag naturligtvis inte kan ställa min kollega, Loyola de Palacio, som för närvarande är nöjd ledamot i detta parlament, till svars för utvecklingen av hennes politik och hennes metoder i detta parlament, finns det många som anser att tiden är inne för ytterligare diskussioner mellan kommissionen och parlamentet om vissa av förfarandena och den vedertagna praxisen i detta parlament, som uppenbarligen berör varandra på många punkter, likaväl som den vedertagna praxisen och förfarandena inom kommissionen. Jag hoppas att denna diskussion kan fortsätta utan större dröjsmål, eftersom det skulle kunna leda till en utveckling som skulle vara till gemensam nytta och i själva verket skulle gynna ansvarsskyldigheten och genomblickbarheten i unionens tjänst. Vad gäller frågan inför parlamentet, vill jag göra följande uttalande å kommissionens vägnar. Denna vecka presenterade kommissionen ett formellt, rättsligt gällande beslut som gick emot de lokala organisatörerna av förra årets VM-turnering i fotboll i Frankrike. Organisatörerna var CFO. Detta beslut var en följd av organisationens diskriminerande system för försäljningen av matchbiljetter. Som parlamentet minns, gynnade det system som användes av CFO konsumenter som kunde uppge en adress i Frankrike. Enligt kommissionens mening utgjorde detta ett brott mot organisationens dominerande ställning på marknaden, vilket strider mot artikel 82 i fördraget. Detta var det första fallet i gemenskapens historia där artikel 82 i fördraget har använts för att bestraffa ett diskriminerande tillvägagångssätt som skadar konsumenternas intressen utan att ha en betydande effekt på marknaden. Då den fattade sitt beslut beaktade kommissionen därför det faktum att det inte förekommit några tidigare beslut av kommissionen eller någon rättspraxis från EG-domstolen för att vägleda CFO i dess biljettpolicy. Vidare stod det klart att det biljettsystem som användes av CFO 1996 och 1997 var exakt desamma som de som använts vid tidigare VM-turneringar och andra liknande stora internationella tävlingar. Som parlamentet minns, agerade kommissionen som svar på klagomål från människor utanför Frankrike som fann det omöjligt att köpa biljetter, genom att starta en utredning. CFO ändrade då snabbt sin policy och gjorde ansträngningar för att se till att biljetter som såldes under 1998 fanns tillgängliga utan diskriminering.100 000 blev då tillgängliga för alla, enligt först-till-kvarnen-principen. Kommissionen bedömde att dessa faktorer - det tidigare ej tillämpade lagutrymmet, de tillvägagångssätt som använts vid tidigare biljettförsäljningar till internationella turneringar, och det konstruktiva agerandet av CFO - motiverade en symbolisk snarare än en bestraffande bötessumma. Vidare är det relevant att tillägga att ett mera betydande bötesstraff för organisatörerna av 1998 års VM-turnering i fotboll skulle ha förpliktigat kommissionen att vidta åtgärder mot organisatörerna av tidigare stora turneringar som har tillämpat exakt samma biljettpolicy. Detta skulle till exempel ha inneburit åtgärder mot arrangörerna av 1996 års Europamästerskap, eftersom supportrarna vid det tillfället gynnades av ett försäljningssystem som favoriserade hemmasupportrar framför supportrar från utlandet. Den franska organisationskommittén är inte ett vanligt kommersiellt vinstdrivande företag. Den finns till för fotbollens intressen och det är viktigt att medge att alla vinster kommer fotbollen till godo. Ett bötfällande av den franska organisationskommittén betyder att man tar pengar ifrån stödet till idrotten och lägger pengarna i Europeiska kommissionens kassaskrin. Jag tror inte att någon genuin fotbollsälskare skulle anse detta vare sig förnuftigt eller acceptabelt. Jag vet att fotbollssupportrar i delar av unionen starkt har kritiserat storleken på bötesbeloppet, 1000 euro. Mina kolleger och jag kan verkligen förstå sådana reaktioner när de som reagerar inte har informerats om fakta. Jag hoppas emellertid att man i detta parlament och på annat håll kommer att inse de specifika faktorer som är direkt relevanta för detta fall. Den viktiga - och enligt min mening lärorika - slutsatsen av detta fall är enkel. Alla framtida arrangörer av idrottsturneringar vet nu med säkerhet att varje biljettförsäljningssystem måste vara fullt förenligt med Europeiska kommissionens konkurrensregler samt vara icke diskriminerande. För det andra vet de att kommissionen inte kommer att tveka att vidta åtgärder mot varje arrangör som underlåter att följa dessa regler. För det tredje vet de att det symboliska tillvägagångssättet bara kan tillämpas en gång, och under mycket speciella omständigheter. Dessa realiteter betyder, enligt kommissionen, att standarderna för rättvis behandling av idrottssupportrar har tydliggjorts och förstärkts. De kommer definitivt att åtnjuta skydd mot diskriminering i framtiden. Arrangörerna av cupen Euro-2000 i Belgien och Nederländerna har, till exempel, kontaktat kommissionen och som en följd anpassat sina försäljningssystem för att uppfylla kraven i gemenskapens lagar. Inte vid något tidigare tillfälle har en så högre procenttal av biljetterna gjorts tillgängliga för allmänheten med absolut lika rättigheter för medborgarna inom Europeiska unionen. Vi ämnar låta detta gälla även i framtiden. Detta är den positiva delen. Tyvärr fick vi uppleva allt det negativa innan.

Fru talman! Jag vill gratulera kommissionär Kinnock för det inlägg han nyss gjorde. Jag kan helt enkelt inte förstå hur han lyckades hålla masken, då han läste upp dessa uttalanden. Detta uttalande från kommissionen är ganska skrämmande. Jag skyller inte på kommissionär Kinnock personligen, men jag skyller verkligen på åtgärden, attityden och bristen på handling hos den föregående kommissionen. Detta är ett patetiskt bötesbelopp från en patetisk kommission. Allt vi kan säga är att det är mycket typiskt för det sätt på vilket de har skött ärenden under de senaste fem åren. Jag hoppas bara att den nye ordföranden Prodi tar detta som ett exempel på hur man inte skall gå till väga. Jag var en av 32 ledamöter i detta parlament som inledde en privat rättsprocess i franska domstolar förra året i ett sista försök att få fram flera biljetter till supportrar över hela Europa. Tyvärr sade man till oss, då vi vände oss till de franska domstolarna, att det var för sent i det skedet att få till stånd en omfördelning av beställda biljetter, trots att de franska domstolarna själva medgav att man struntat i de europeiska reglerna i det förfarande som man hade tillämpat. Jag vill påpeka att kostnaderna för de enskilda parlamentsledamöter som inledde denna process var, hör och häpna, cirka 1000 pund per individ, alltså en smula mer än det bötesbelopp som nu har ålagts VM-arrangörerna. Kommissionen själv hade, om den velat, haft makten att utdöma böter på cirka 20 miljoner euro - kanske till och med mera - om den hade tagit saken på allvar. Den tog inte saken på allvar 1997 då den kunde ha vidtagit åtgärder för att garantera en rättvis fördelning. Den tog inte saken på allvar 1998, då problemet hade uppstått och supportrar runt om i Europa nekades möjligheten att se VM. Den tar inte saken på allvar nu. Vad för slags budskap ger detta till idrottsarrangörerna? Kommissionär Kinnock kallade detta ett symboliskt bötesbelopp. Ja, det ger sannerligen en signal om att den inte tar saken alls på allvar. Vi talar om stora affärer här. De summor pengar som är inblandade är betydande. Någonstans i närheten av 300 miljoner pund, har jag fått mig berättat, var omsättningen för VM; bötesbeloppet cirka 1000 euro. Detta är helt enkelt helt oacceptabelt. Den signal som ges är att kommissionen ser mellan fingrarna, att den egentligen inte bryr sig. Den säger till arrangörer av stora arrangemang: " Ni kan fortsätta exploatera supportrarna" . Den måste göra någonting för att få slut på detta. Idrott är numera en stor affärsverksamhet. Den måste i framtiden visa att den menar allvar med att garantera att idrotten, liksom andra affärsverksamheter över hela Europa, måste iaktta europeiska regler och förordningar.

Fru talman! Jag tackar kommissionen och kommissionär Kinnock för att han gjort sig tillgänglig för att göra detta uttalande efter min begäran tidigare denna vecka. Trots att jag välkomnar det faktum att de är här för att göra uttalandet, är jag besviken över innehållet. Jag får höra att jag inte tycker om fotboll: Jag har säsongsbiljett hos Manchester United. Jag får höra att kommissionären har liknande problem med en påstådd entusiasm över Cardiff City, vilket måhända förklarar vissa av de svårigheter vi båda ställs inför. Inte desto mindre instämmer jag i att det franska fotbollsförbundet anordnade en fantastisk fotbollsfest. Det franska " regnbågslaget" åstadkom mycket för att förbrylla de främlingsfientliga och rasisterna som, likt Le Pen och vår föga saknade tidigare kollega Mčgret anser att man måste vara vit för att vara fransk. Ändå är det viktigt att konstatera att det förelåg brott mot konkurrensreglerna i massiv skala. Kommissionär Kinnock talade om att 180 000 biljetter gjordes tillgängliga för supporters över hela Europa. Det var efter att 600 000 biljetter sålts på ett diskriminerande sätt. Organisationskommittén underlät medvetet och provokativt i ett tidigt stadium att uppfylla kravet på att alla medborgare i Europeiska unionen skall behandlas lika, och bröt på ett tidigt stadium mot artikel 82 i fördraget. Genom att göra detta åstadkom de en massiv ökning av sina vinster, genom att sälja företagsbiljetter till grupper som bara omfattar en enda plats. Det var omöjligt att köpa en biljett och betala 500 franska franc, men för 5 000 franska franc kunde man få samma biljett och en skolmåltid - jag har upplevt gästfrihet mot företag tidigare. Om kommissionär Kinnock frågar mig om jag tror att Europeiska kommissionen verkligen kan hjälpa gräsrotsfotbollen bättre än de multinationella företag som i själva verket är beroende av vinsterna, skulle jag lägga min röst på Europeiska kommissionen. Det kanske inte är ett populärt drag, men jag har sett mycket små bevis på att människor som tjänar många miljoner pund på fotboll återför dessa pengar till fotbollen. De lägger pengarna på franchising och andra saker. Detta riskerade också säkerheten för tusentals fotbollssupportrar. Det förvandlade tiotusentals franska män och kvinnor till svartabörshajar på amatörnivå. Om de köpte sin tilldelning av fyra biljetter till en stor match och sålde dem på svarta marknaden, tjänade de tillräckligt för en semesterresa för två personer till Australien. Det var mycket svårt att föreställa sig att franska män och kvinnor inte skulle samla på sig biljetter och sälja dem på detta sätt och helt klart skedde detta. Alltså, under dessa omständigheter, instämmer inte kommissionären i att fotbollssupportrar kommer att finna bötessumman på 1000 euro skrattretande - detta belopp som var i stort sett det samma som svartabörspriset för en biljett till matchen England-Argentina - svarta börshajarna kommer att anse det vara goda nyheter och de genuina fotbollssupportrarna kommer att bli besvikna? Kan han inte bekräfta att vi borde ha bötfällt de franska myndigheterna med ett belopp på någonstans mellan 100 och 200 miljoner franska franc, vilket är cirka 10 procent av de extra vinster de gjorde? Anser han inte att ursäkten att organisationskommittén inte längre finns i själva verket är lättvindig ursäkt då det klart och tydligt är det franska fotbollsförbundets ansvar? Instämmer han inte i att budskapet till arrangörerna för Europa 2000, arrangörerna för Europa 2004 och de möjliga arrangörerna av Mondiale 2006, vare sig det är Tyskland eller Storbritannien, är att de kan bortse från reglerna, maximera vinsterna och att det till slut kostar dem är växelpengar Bör kommissionen behandla fotbollen annorlunda än andra affärsverksamheter som omsätter miljontals pund? Jag tror att om detta hade skett inom telekommunikationsbranschen eller någon annanstans, skulle tanken på att vi skulle ha svarat med en symbolisk bötessumma i en situation där människor ökade sina vinster med 200 eller 300 miljoner pund ha varit lika skrattretande som den symboliska bötessumman framstår för fotbollssupportrarna.

Fru talman! Vår förre socialistiske kollega, De Coene, och jag ledde den grupp på 30 parlamentsledamöter som förde upp fallet inför högsta domstolen i Paris förra året. Domstolen instämde med oss i fallet. De fann att CFO hade brutit mot den europeiska lagstiftningen. De valde att inte ta upp fallet på grund av en teknikalitet. De fann oss inte giltiga som målsägare. Men vi vidtog åtgärder, eftersom vi inte var övertygade om att Europeiska kommissionen stod upp för de europeiska medborgarnas rättigheter. Som ett resultat av våra åtgärder fick vi försäkringar av kommissionär van Miert om att kommissionen skulle driva detta fall till slutet. Denna åtgärd, vilket Perry påpekade, kostade var och en av oss över 1000 euro. Ledamöterna i detta parlament mår illa av den bötessumma som Europeiska kommissionen har utdömt till CFO. Jag kan mycket väl föreställa mig varför kommissionär van Miert inte ville komma hit personligen för att göra detta uttalande idag. Detta är inte första gången som arrangörer av VM har manipulerat biljettförsäljningen till men för den vanlige fotbollssupportern. Men det är första gången som de har basunerat ut att deras turnering är det första VM som passerar miljard dollar-strecket. De har tjänat miljoner på diskriminerande biljettförsäljningssystem. Om kommissionen hade åtgärdat detta brott mot artikel 82 lika strängt som den vidtar åtgärder mot brott inom andra affärsbranscher skulle bötessumman inte ha varit 600 pund utan 6 miljoner pund eller mera. Kommissionären säger till oss att konsumenternas intressen kom till skada, men att det inte fick några allvarliga effekter för marknaden. Jag hävdar inför kommissionären att det fick en mycket allvarlig effekt för Europeiska unionens anseende. Han säger till oss att det inte fanns några riktlinjer för CFO. Hur var det med de böter som kommissionen belade de italienska arrangörerna av VM 1990, en summa som i själva verket var större än det belopp som man belägger CFO med i år? Hur var det med skriftväxlingen mellan CFO och Europeiska kommissionen som inleddes i juli föregående år? Till skillnad från Ford, som företräder sydvästra England men håller på Manchester City, stöder jag ingen fotbollsklubb, men jag stöder rätten för Europas medborgare till skydd mot diskriminerande förfaranden och missbruk av dominerande ställning på marknaden. Jag stöder Europeiska unionen i dess arbete med utvecklingen av dess roll för att skydda dessa medborgare. Jag anser att dessa böter sänder budskapet till den europeiske medborgaren att Europa är på de stora företagens sida, och inte på den vanlige mannens eller kvinnans på gatan sida. Enligt min mening är detta ett tragiskt slut för en tragisk kommission. Jag hoppas att våra nya kommissionärer, då de har godkänts i september, kommer att ha något mera ryggrad då de tar upp fall av denna typ å det europeiska folkets vägnar. Applåder

Fru talman! Till skillnad från föregående talare, som för övrigt var britter allihopa- det var verkligen underligt! - skulle jag för min del vilja protestera mot kommissionens beslut, som jag tycker är ganska häpnadsväckande, att vidta en sanktionsåtgärd mot det franska fotbollsförbundet för en så kallad diskriminering vid biljettförsäljningen under den senaste världskuppen i fotboll. Kommissionär Kinnock påminde dock med rätta om att det handlade om ett traditionellt förfaringssätt från tidigare världskupper. Kära kolleger, varför är det ett traditionellt förfaringssätt? Ja, helt enkelt för att en sådan världskupp anordnas av ett land och betalas av landets skattebetalare. Man anser därför att det är artigt och lämpligt att reservera en litet större kvot åt det landets medborgare. När exempelvis ett företag bjuder ut aktier på marknaden, gör en kapitalökning och säljer aktier, tycker man inte att det är olagligt att företaget reserverar en kvot åt sina egna anställda som på ett förmånligt sätt deltar i företagets verksamhet. Denna kvot utgör naturligtvis en diskriminering, men i det här fallet tycker jag att det är en legitim diskriminering. Jag tror följaktligen att kommissionen felaktigt har tillämpat artikel 82 i fördraget, därför att det i detta fall inte handlade om missbruk av en dominerande ställning utan om ett fullständigt lagligt och förklarligt utnyttjande av en mycket speciell situation, skattemässigt sett. Fru talman, jag skulle dock vilja ge frågan en ny vändning, för det handlar här om en liten fråga som ju inte har några större konsekvenser för livet i våra länder, men det finns andra mycket allvarligare frågor, där kommissionen styrs av samma extremistiska anda, som kan få mycket allvarliga snedvridningar i våra länders ekonomi och för sysselsättningssituationen. Jag tänker, till exempel, på den sanktion som vidtagits, än en gång mot Frankrike, för att ha beviljat nedsatta sociala avgifter åt vissa textilföretag som anställde, som ni vet, mina kära kolleger, i en mycket svår internationell situation, i synnerhet på grund av de internationella avtal som förhandlats just av kommissionen. Genom att ett rent extremistiskt, trångsynt och på gränsen till enfaldigt synsätt tillämpas måste således dessa textilföretag betala tillbaka de sociala stöd som de mottagit. Det är en ren skandal. Jag tror att parlamentet i framtiden måste göra sig till förespråkare för en mer balanserad, klarare och rättvisare syn på konkurrensen. Applåder

Fru talman! Jag skulle först och främst vilja citera en stor nederländsk filosof, Michels, en känd fotbollstränare som en gång sade att fotboll är krig. Jag skulle snarare vilja hävda att om fotboll är ett alternativ till krig, då kan jag instämma helt och hållet i detta. Det som jag tänker tala om här är inte världsmästerskapet i Frankrike, utan jag skulle vilja vidga det något. Jag tror att fotboll och mer specifikt internationella möten mycket riktigt är ett värdigt alternativ till krig, hur tokigt det än kan låta. Fotboll borde vara en fest och internationella möten, som ett världsmästerskap eller ett europamästerskap, borde då verkligen komma folket till del. Det vi nu ser och det som hände i Frankrike förra året illustrerar detta perfekt. Det som borde vara en folkfest har i viss mån blivit en fullständigt kommersialiserad fest. Man ser den tendensen även i det nationella seriespelet i fotboll i hela Europa. Här ser man att fotboll blir mindre och mindre tillgängligt för de vanliga människorna, och att fotboll i viss mån urartar till en fest för kommersen där man gömmer sig bakom glas i tjusiga affärssalonger. Jag skulle också vilja uppmana kommissionären att föra en medveten kamp för en sport som förblir tillgänglig för det vanliga folket. För en sport som även i fortsättningen är befriad från kommersiella intressen. Det som gäller för fotbollen gäller naturligtvis även för cykelsporten där cyklister ibland sprutar i sig samma hormoner som kreaturen. Jag vill också be kommissionären om att verkligen utarbeta en politik där det inte längre handlar om att utdöma böter till en organisation som överträtt en eller annan lagbestämmelse, men att man börjar föra en riktig politik för att kontrollera dessa stora organisationer och för att åstadkomma att ett europa- och ett världsmästerskap i Europa verkligen förblir en fest för folket och inte en fest för kommersen.

Fru talman, kära kolleger! Jag tror inte att marknaden är det enda kriterium som skall beaktas i organisationen av idrottslivet. Under världskuppen 1998 förvaltades den största delen av de två miljoner sålda biljetterna direkt av Internationella fotbollsförbundet som själv sände biljettkvoter till de 203 nationella fotbollsförbunden, med en större kvot till de tjugofyra kvalicerade länderna, varav Förenade kungariket. En annan del, 600 000 biljetter, förvaltades av organisatörslandet som reserverade 37 procent av denna kvot. Förslaget att saluföra samtliga biljetter på den europeiska marknaden har aldrig tillämpats någonstans för idrottsevenemang i denna storleksordning, såsom kommissionär Neil Kinnock påminde om nyss. Vid Europakuppen i fotboll, till exempel, som anordnades av Förenade kungariket 1996, var det inte 37 procent utan 42 procent av biljetterna som hade reserverats åt organisatörslandet. För det andra är kontrollen över biljettförsäljningen 90 procent av kontrollen över säkerheten. Världskuppen blev en framgång på detta plan också, och det blev ett relativt begränsat antal incidenter därför att denna kontroll över biljettförsäljningen exempelvis gjorde det möjligt för det fransk-brittiska säkerhetssamarbetet att fungera effektivt då supportergrupperna togs emot, ledsagades och övervakades och undvika vissa huliganfenomen som vi inte längre vill återse här på kontinenten. För det tredje, ju mer man ökar den enskilda försäljningen desto mer ökar risken för att en svartabörsmarknad skall utvecklas. Den läxan lärde sig italienarna själva då de anordnade världskuppen 1990, och det tog den franska organisationskommittén självfallet hänsyn till. För det fjärde, slutligen, när det gäller en populär idrottsgren och ett land som har investerat nio miljarder franc i evenemanget, är det normalt att man är mån om att organisatörslandets invånare ansluter sig till och positivt deltar i evenemanget, det är också en huvudfaktor för att lyckas, liksom också att man är mån om dessa invånares säkerhet samt säkerheten för alla grupper som kommer utifrån, och som tas emot av värdlandet vid detta tillfälle. Under världskuppen i fotboll såg ni, kära kolleger, tusentals små Zidane och Marcel Dessailly som kommit från förorterna i Marseille, Toulouse och Strasbourg för att heja på de stora spelarna Zidane och Dessailly liksom Owen, Beckam och di Pietro och deras bedrifter. Denna fantastiska kupp om vilken ingen kan säga att den stämplats för rasistisk eller social diskriminering. Det var en öppen och välkomnande folkfest. Det gav en vacker bild av idrotten, en bild av våra lags och nationers mångfald och en bild av broderskapet i vår del av världen. Ni vet att den supportergrupp som fick mest uppmärksamhet och uppskattades mest av fransmännen var gruppen från Skottland. Vi, fransmän, åkte inte till Australien på semester i juli 1998, för världen hade kommit till Frankrike och vi var på Stade de France i St-Denis och på Vélodrome-stadion i Marseille med invånarna i våra förortskvarter. Mina damer och herrar, jag tror att prioriteringen för Europeiska unionen, i fråga om idrott, nu inte är att vidta sanktioner mot ett medlemsland som med framgång har lyckats ordna et sådant evenemang utan snarare, såsom Romano Prodi sa i går, att inleda en verklig europeisk kamp till exempel mot doping, det vill säga att säga nej till att rent materialistiska tankar till slut tar död på själva idrottsandan och det som är vackert i idrotten. Applåder

Fru talman! Jag är här för att tala för miljoner kvinnliga fotbollssupporters. Jag välkomnar kommissionär Kinnocks försäkringar. Jag måste säga att jag var förskräckt över hur biljettfördelningen sköttes av de franska myndigheterna. Jag vet att ett stort antal människor i Storbritannien blev lika frustrerade. Biljetterna släpptes alldeles för sent för att de flesta människor skulle ha kunnat utnyttja möjligheten med tanke på sina arbetsåtaganden. Vad vi behöver, anser jag, är ett gemensamt tänkande. Ett av huvudmålen för EU: s institutioner är att garantera att medborgare i samtliga EU-länder behandlas lika och jämlikt. I detta fall diskriminerades miljoner fotbollssupportrar. Ändå tar man lätt på denna överträdelse. Vad skälet än må vara till denna mycket ynkliga bötessumma, kommer det att få ett stort antal supportrar att ta avstånd. Det är ännu ett missat tillfälle att uppnå kontakt med Europas folk. Fotboll är en passion som förenar alla länder. Finns det ett bättre sätt att förändra vår image och få kontakt med Europas folk än att säga att vi tar fotboll på lika stort allvar som vi tar varje affärsbransch.

Jag vill börja där Gill slutade, men först av allt gratulera henne för hennes jungfrutal i detta parlament. Hon kommer aldrig att känna en sådan skräck mer eller få en sådan tillfredsställelse. Jag är säker på att hela parlamentet tackar henne för hennes bidrag. Hon summerade verkligen kommissionens känslor på många sätt då hon sade att hon djupt beklagade förekomsten av diskriminering. Detta är den gemensamma känslan i hela kommissionen, vilket är anledningen till att min kollega, van Miert, och hans medarbetare i kommissionen särskilt vinnlade sig om att göra någonting effektivt för att för all framtid, och förvisso för 1998, förhindra diskriminerande förfaranden från CFO. Jag vill fortsätta där Vander Taelen slutade. Då han sade att fotbollen är ett giltigt alternativ till krig drog jag mig till minnes maximen om att krigets första offer är sanningen. Då jag lyssnade på vissa av inläggen under loppet av denna debatt kunde jag inte undvika känslan av att det första offret i fotbollen är sanningen, eftersom där fanns ett eller två inlägg som framfördes med patos, men i hög grad utan ett erkännande av fakta. Jag vill svara å kommissionens vägnar, med en viss upprepning av fakta. Jag beklagar om jag upprepar mig, men om inte människor hör första gången, kommer de kanske att höra den andra gången. Jag börjar med Perry. Jag var road av bitarna i inlägget om patetisk, förskräcklig och allt det andra. Men vad är säger han egentligen då han säger att Europeiska kommissionen har makten att döma ut ett bötesbelopp på 20 miljoner euro? Teoretiskt och konstitutionellt sett har han rätt. Men påstår han verkligen att Europeiska kommissionen skulle ta 20 eller 30 miljoner euro från fotbollen och lägga dem i Europeiska kommissionens kassakista? Ford säger " ja" , han skulle hellre se att Europeiska kommissionen fick pengarna än CFO. Han visade prov på en överraskande distans till den allmänna opinionens realiteter. Denne man har varit min vän under en avsevärd tid. Jag beundrar allt hos honom utom hans smak vad gäller fotbollsklubbar. Men faktum kvarstår att om dessa åtgärder skulle bli verklighet, vet han hur rubrikerna skulle se ut. Det gör också Watson, som bekymrar sig över Europeiska unions anseende. Han vet att rubrikerna skulle lyda: " EU knycker från fotbollen" . Låt oss vara rationella. Är det förnuftigt att under rådande omständigheter ta stora mängder pengar från fotbollen och placera det i Europeiska kommissionens kistor, eller är det vettigt att vidta åtgärder som garanterar att det inte vid något framtida tillfälle kommer att ske diskriminerande biljetter till fotboll eller andra internationella turneringar? Därefter säger Perry att han vill att denna åtgärd skall vara fullständigt fast och resolut. Jag kan förstå känslan. Men för konsekvensens skull borde samma åtgärd vidtas mot arrangörerna av Europacupen som råkade äga rum i Storbritannien 1996. Fotbollen kom hem, sades det. Påstår vi verkligen i detta parlament, eller någon annanstans, att vi bör blicka tillbaka till 1996 eller jämförbara turneringar och säga att vi utfärdar böter på 20 miljoner euro till dem som arrangerade dessa tävlingar? Jag ber. Låt oss vara rationella. Låt mig återvända mycket kort till Ford. Han sade att de som tjänar pengar på fotboll bör föra tillbaka dessa till fotbollen. Han vet mycket väl att jag är entusiastisk i mitt stöd till denna åsikt. Men jag vill påstå att vi bör göra mer än att se över biljettförsäljningen inom internationell fotboll för att åstadkomma dennaintelligenta och nödvändiga återvinning av pengar. En sak som jag vill peka på, i vad Ford sade, är att kommissionen, enligt vad han påstår, sänder ut ett budskap till organisatörerna av Euro 2000 och kanske till framtida VM-arrangemang inom Europeiska unionen om att de kan strunta i reglerna. Vad som sker är det absolut motsatta. Jag sade redan tio minuter innan Ford talade att arrangörerna av de belgiska och nederländska mästerskapen har varit i kontakt med kommissionen och inte en enda biljett kommer att säljas på ett diskriminerande sätt. De följer redan reglerna, föregår med gott exempel, och för all framtid inom Europeiska unionen kommer detta att vara det sätt på vilket saker och ting kommer att bedrivas. Fotbollssupportrar och supportrar inom andra idrotter kommer på ett riktigt sätt att veta att de är skyddade av lagen och tävlingsarrangörer kommer att veta att de kommer att bli föremål för verklig och hård bestraffning om de bryter mot vad man nu vet är reglerna. Detta är huvudpunkten. Det fanns ingen kännedom om reglerna. Det finns ingen rättspraxis inom EG-domstolen. Det finns inget prejudicerande fall från Europeiska kommissionen. Pengarna skulle ha tagits från fotbollen om det hade blivit fråga om ett större bötesbelopp. Det skulle ha krävts ytterligare ansträngningar för att kräva in böter från tidigare arrangörer. Faktum är att CFO, som jag inte utmålar som helgon, stoppade sin diskriminerande försäljning, i det ögonblick då vår utredning inleddes. Alla skulle ha önskat att det skulle ha skett tidigare, men det inträffade. Då Watson därför säger att det inte var första gången som arrangörer har manipulerat försäljningen, kanske han har rätt. Men detta är första gången som den ansvarig tävlingsorganisationen har stoppat manipuleringen, stoppat den diskriminerande försäljningen, samt den första gången då någon tävlingsorganisation i världen för all framtid har förhindrat användandet av diskriminerande metoder vid biljettförsäljning. Watson accepterade min ståndpunkt då jag sade att detta var ett fall där konsumenter drabbades, men effekten gällde inte marknaden såsom den vanligtvis uppfattas. Jag tror han medgav detta, eftersom han sade att det var mitt påstående och att problemet gällde att Europas anseende hade skadats. Jag vill påpeka en sak inför honom: detta anseende kan endast skadas om det som har skett framställs på ett felaktigt sätt. Jag vet att det inte finns någon i detta parlament som någonsin vill göra detta. Jag vädjar därför om ett iakttagande av fakta. Jag har full förståelse, och delar förvisso delvis känslorna för det sätt på vilket storindustrin kring fotbollen så ofta numera fungerar på sätt som strider mot intressena hos verkliga fotbollssupportrar. Jag accepterar allt detta. Jag ber om en rättvis behandling i detta fall liksom i många andra. Det var inte likt den ärade ledamoten att på ett så ovärdigt sätt säga att han kunde förstå varför min kollega van Miert inte är här på grund av allvaret i detta ärende. Om det någonsin har funnits en kommissionär i Europeiska unionens 42-åriga historia som offentligt har givit prov på integritet och mod, är det van Miert. Anledningen till att han inte är här denna morgon är att han var tvungen att ägna sig åt sitt arbete, inte feghet. Det är skamligt att någon ens antyder att detta skulle vara skälet till hans frånvaro.

Tack, herr kommissionär.

Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten. Sammanträdet avslutades kl. 09.55.

Herr talman! Jag ville fråga er något om en ideell förening som kallar sig "Pensionsfonden". Ledamöter i Europaparlamentet! Jag tror att pensionsfonderna redan har tagits upp många gånger här i parlamentet och att vi befinner oss i en övergångsfas. Därför är jag mycket förundrad över att jag nu får en inbjudan från Balfe till ett möte som han håller med den ideella föreningen "Pensionsfonden". Jag ville fråga om parlamentet står för tolkar och omkostnader för den här typen av sammanträden, och om denna ideella förening får stöd på något annat sätt av parlamentet.

Tack så mycket, fru Maes. Presidiet noterar er anmärkning. Som ni föreställer er är presidiet inte i detta ögonblick och under dessa omständigheter i stånd att svara er, det handlar inte om ett individuellt beslut från tjänstgörande talman, det är ett presidiebeslut. Ni kommer att få ett lämpligt svar vid lägligt tillfälle.

Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut. Finns det några synpunkter?

Herr talman! När jag tittar igenom gårdagens protokoll ser jag att Barón Crespo svarade på mitt inlägg från dagen innan. Var inte orolig, herr talman, jag skall inte åberopa min personliga replikrätt. Dessutom medger jag att jag inte äger Baróns snabbhet att besvara en replik på bara 24 timmar. Jag vill bara genom hans kolleger erbjuda honom min samarbetsvillighet.

Tack så mycket ledamot Galeote. Ni har tagit upp frågan, ni har rätt att göra det, men ni får förstå att jag inte är den rätte att svara er. Jag tycker att ni skall ta upp frågan under nästa ordförandeskap med Barón Crespo. (Protokollet justerades.)

Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkande: A5-0013-99 av Pack för Utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om förslaget till rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1628/96 om stöd till Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Federala republiken Jugoslavien och den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien, bland annat om inrättande av Europeiska byrån för återuppbyggnad (KOM(1999) 312 - C5-0062/1999 - 1999/0132(CNS)), och kommissionens uttalande om situationen i Kosovo.

Herr talman, kära kolleger! Vi diskuterar i dag en byrå för återuppbyggnad av Sydösteuropa, vars operativa centrum skall inrättas i Kosovo, i Pristina. Vi har, till skillnad från andra institutioner i Europa, dragit lärdom av Bosnien-Hercegovina. Vi vill ha effektivitet redan från början; effektiviteten får inte hindras från början genom att besluten fattas långt borta. Det fick vi lära oss i Bosnien; där drog vi lärdom. Schwaiger konstaterar detta vad Bosnien beträffar i sitt senaste betänkandet om Obnova. Därför lägger vi stor vikt vid att den byrå som skall genomföra återuppbyggnaden av Kosovo förläggs till Pristina. Jag är medveten om att den utgör en del av den stora byrå för återuppbyggnad av länderna på västra Balkan, av Sydösteuropa, som kommer att ha sitt säte i Thessaloniki. Jag återkommer till frågan om byråns säte och sådant som har samband med det liksom till byråns effektivitet. Vad är byråns uppgift i Kosovo? Den skall stå för återuppbyggnaden på plats, men då ansvarar man inte bara för takpannor och cement. Den ansvarar även för återuppbyggnaden av rättsstaten. Den ansvarar för återuppbyggnaden av infrastrukturen. Den ansvarar för flyktingarnas bosättning, och alla dessa faktorer är nödvändiga för att kunna erbjuda flyktingarna ett anständigt hem och en möjlighet att åter leva i Kosovo. I Kosovo handlar det inte om en ren efterkrigssituation, för skadorna är inte så omfattande som vi först trodde. Dessutom vet vi att albanerna är i stånd att åstadkomma mycket själva. De sitter inte och väntar på att andra skall leverera byggnadsmaterial. De tar saken i egna händer. De är också nöjda när de åter har byggt upp delar av sitt hus och fortsätter sedan successivt. Nej, byrån har också en helt annan funktion. Den skall nämligen fylla det vakuum som har uppstått de senaste nio åren. Det finns inga myndigheter. Där finns ingen förvaltningsstruktur. Därför är det fruktansvärt svårt att genomföra återuppbyggnaden och etablera företag där. Äganderättsförhållandena är inte klarlagda. Man kan inte säga till ett företag i Västeuropa att det kan slå sig ned och ta över ett existerande företag på orten. Det är inte möjligt, eftersom ingen vet vems företaget är. Det rör sig ju till stor del om statlig egendom. Inte heller frågan om äganderätten till marken är uppklarad. Det är huvudsakligen nya uppgifter för byrån på plats, och dessa kan bara lösas på plats! Vi behöver folk där som uträttar viktiga uppgifter. Vi behöver ingenjörer, vi behöver även minröjare, vi behöver alla typer av know-how. Det är det byrån är till för. I det avseendet har vi redan uppnått en del, eller snarare är det så att andra har gett oss sitt medgivande - kanske som en gest av lydnad gentemot parlamentet i förväg - byråns direktör skall t.ex. lägga fram kvartalsrapporter för parlamentet, och direktören måste beviljas ansvarsfrihet av Europaparlamentet för genomförandet av budgetplanen, och kommissionen skall lägga fram en årsrapport för parlamentet som godkänts av byråns styrelse. Vi kräver dessutom att även parlamentet hörs om byråns verksamhet skall utvidgas till andra närbelägna områden. Det får inte enbart ske på beslut av rådet. Vi godtar inga fler faits accomplis utan att man hör parlamentet! (Applåder) Vi fick ta del av det här betänkandet i juli. Jag har ägnat min semester åt att gå igenom det och förbereda detta föredragande. Rådet har redan antagit sin gemensamma ståndpunkt, och man sade i går att det nu är för sent att ändra den. Så får det inte gå till! Om det i dag skulle ske en slutgiltig omröstning om detta betänkande, då skulle det uppstå en situation där man från rådets sida säger: vilket bra jobb ni har gjort, vad bra ni har skrivit, men det intresserar inte oss. Det kommer inte att ske i dag! Vi kommer att uppmana kommissionen att ställa sig på vår sida, i enlighet med de fem punkter som antogs i går, och vi kommer de närmaste veckorna försöka få rådet att godta större delen av det vi har sagt här, i bästa fall allt, eftersom vi har arbetat mycket effektivt. (Applåder) Nu är jag framme vid en fråga som irriterar mig särskilt. Det finns en byrå för återuppbyggnad, en paraplyorganisation i Thessaloniki. Stabilitetspakten har sitt säte i Bryssel. Finns det någon som kan förklara för mig hur stabiliteten på västra Balkan skall kunna organiseras utifrån Bryssel? Det kan åtminstone inte jag, och jag är säker på att den man som skall uträtta det kan det ännu sämre! (Applåder) Därför vill jag innerligt be er hjälpa mig att få rådet att komma till insikt, så att man inser att byrån för återuppbyggnad i Sydösteuropa med säte i Thessaloniki måste ha en stark anknytning till sätet för stabilitetspakten, som också bör vara belägen i Thessaloniki! En sak till vill jag säga angående det: Avsikten med stabilitetspakten är att upprätta ett samarbete, och det är just det man gör. Vet ni vad det samarbetet är? Det är något som alla i Sydösteuropa har ledsnat på. För det leder inte fram till några konkreta resultat. Nog vore det bra om man arrangerade ett samarbete till förmån för democratisation and human rights! Men det är ett område som redan täcks av Royaumontprocessen. Eller om ett samarbete upprättades på området economic reconstruction, development and cooperation. Det ansvarar Seci för i dag. Samarbetet kunde annars omfatta security issues. Det ansvarar South Eastern European Defence Ministers Group redan för. Det finns alltså redan minst fyra olika organisationer och grupper företrädda där som står för olika former av samarbete. Men inte har det lett någonstans! Därför vill jag vänligen be rådet förena sätet för stabilitetspakten och byrån för återuppbyggnaden och sammanlänka dessa och även förankra de initiativ som jag nämner - jag skall inte räkna upp alla nu, de kan ni läsa i protokollet sedan - förankra dessa initiativ på ett effektivt sätt. Vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt, när man redan har använt sig av det i flera år! Därför ber jag er vänligen hjälpa mig att garantera byråns effektivitet! (Applåder)

, kommissionen.- (EN) Herr talman! Med er tillåtelse, ja, i själva verket på förslag av kammaren, skulle jag på kommissionens vägnar vilja göra ett uttalande om Kosovo. Jag värdesätter naturligtvis Packs ord och arbete, och särskilt styrkan och klarheten i hennes mycket övertygande argumentation. Jag kommer att besvara hennes betänkande på ett korrekt sätt i slutet av förmiddagens debatt. Kommissionen välkomnar det faktum att internationella civila och militära förvaltningar har upprättats och påbörjat den mycket svåra återuppbyggnadsuppgiften i Kosovo. Den uppmanar alla parter att respektera Säkerhetsrådets resolution 1244 och de militära avtalen och åtagandena fullt ut och hoppas att en fullständig utplacering av KFOR och UNMIK kommer att slutföras utan större förseningar. Kommissionen stöder upprättandet av ett demokratiskt och multietniskt Kosovo och beklagar djupt det fortsatta etniska våldet. Den fördömer, å det kraftigaste, våldshandlingar som begås av någon etnisk grupp och uppmanar till maximala ansträngningar för att säkerställa den försoning och det samarbete som är nödvändigt för skapa stabilitet och säkerhet för alla i regionen. Kommissionens roller i de massiva ansträngningarna för att återställa infrastrukturen och det civila samhället i Kosovo kommer att vara av betydelse för kammaren. I huvudsak finns det två sådana roller: åtaganden i det övergripande återuppbyggnadsprogrammet och deltagande i UNMIK-ramverket, där den samordnar initiativ tillsammans med andra internationella givare. Den första rollen kommer att diskuteras, särskilt då kammaren debatterar Packs betänkande, och jag skall därför nu bara ta upp några få av de intressanta punkterna. För det första, en övergripande budget på 137 miljoner euro förutses för 1999 inom ramen för Obnova-programmet, därav har fått klartecken för 46 miljoner euro som inom kort skall användas. Kommissionen räknar med ett aktivt stöd från parlamentet, som jag är övertygad om kommer att vara tillmötesgående, för att få loss såväl de återstående 92 miljoner euro för 1999 som de extra medel som kommer att behövas under de kommande åren. För närvarande uppskattar vi att omkring 500 miljoner euro kommer att behövas år 2000 och 500-700 miljoner euro år 2001 och 2002. För det andra är det naturligtvis av största vikt att medlen används så att de gör stor nytta. Kommissionen föreslår därför att en lokal återuppbyggnadsbyrå skall inrättas, för att säkerställa att gemenskapens återuppbyggnadsprogram för Kosovo tillämpas på ett effektivt sätt. För det tredje måste skapandet av byrån förberedas väl, och en arbetsgrupp har inrättats för just det ändamålet. Arbetsgruppen har slutfört planeringsarbetet och använder nu den första delsumman på 46 miljoner euro av återuppbyggnadsstödet. Röjning av landminor, tullar och anskaffande av utrustning för återställande av bostäder, offentliga byggnader och, först och främst, sjukhuset i Mitrovica utgör de mest centrala delarna. Senare delsummor kommer huvudsakligen att läggas på att förbereda vägar för vintern, på kommunala vänortsprogram, där hjälp från medlemsstaterna har begärts, och senare på allmänna nyttigheter, offentliga byggnader, ekonomisk återuppbyggnad och institutionsbyggnad. Kommissionens andra roll i Kosovo ligger på det internationella planet. Här inbegrips naturligtvis en mängd aktiviteter. Jag skall ta upp några av dem i illustrativt syfte. För det första är kommissionen, tillsammans med övriga deltagare i återuppbyggnaden och de stora internationella finansiella institutionerna, involverad i en bedömning av skador och behov. Kommissionen genomför faktiskt den enda provinsomfattande systematiska bedömningen av psykiska skador. De första resultaten av denna bedömning, som avser skador på bostäder och lokal infrastruktur, presenterades på konferensen som anordnades av kommissionen och Världsbankens givare i juli. En mer omfattande rapport, som koncentreras på den storskaliga infrastrukturen, kommer att färdigställas i slutet av detta år. För det andra delar kommissionen ansvaret för mobiliseringen av givare med Världsbanken, och vid givarkonferensen i juli utlovades över 2 miljarder euro. En andra konferens är planerad till nästa månad. För det tredje har, som kammaren känner väl till, Europeiska unionen ett särskilt ansvar för återuppbyggnad inom Förenta nationernas civila förvaltning, UNMIK. Dessa aktiviteter organiseras i den så kallade pelare fyra, som leds av en kommissionstjänsteman, Dixon. Tack vare de stora ansträngningar som Dixon och hans medarbetare lägger ned fungerar pelare fyra bra, trots att de har enorma problem att brottas med, till följd av det rättsliga och institutionella tomrummet i Kosovo. De nuvarande prioriteringarna är att få ordning på banksystemet, att arbeta nära med andra pelare och KFOR för att få fram tillräckligt med livsmedel, skydd och transportmedel inför vintern, att tillsammans med Internationella valutafonden och Världsbanken förbereda en förenklad budget och arbeta med finansiella frågor, samt att tillsammans med Världsbanken utarbeta ett ramverk för investeringar på mediumlång sikt, som skall presenteras på nästa givarkonferens. För det fjärde kommer Europeiska unionen, och följaktligen kommissionen, även att bidra till arbetet i de övriga pelarna: i pelare ett tillsammans med UNHCR om humanitära frågor, i pelare två tillsammans med FN och i pelare tre tillsammans med Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, om institutionsbyggnad och demokratisering. Vi kommer att sträva efter att få tillstånd ett fullständigt samarbete mellan de olika deltagarna vid de tillfällen då det blir en klar överlappning mellan civil förvaltning och återuppbyggnad. Herr talman! Efter rådets beslut nyligen om att lätta på sanktionerna som hör samman med Kosovokrisen, lägger kommissionen fram ett förslag om att undanta Kosovo och Montenegro från särskilda EG-sanktioner mot före detta Jugoslavien. Oljeembargot och flygförbudet kommer därför att hävas. En god samarbetsvilja från alla berörda myndigheter i Kosovo kommer uppenbarligen att vara ett absolut måste för att säkerställa en effektiv kontroll av slutanvändning och för att undvika bedrägeri. Herr talman! Européer i våra grannländer har under de senaste åren återigen varit förövare av och offer för hemska våldshandlingar och försök till etnisk utrotning, vilken ibland benämns, med en förskönande omskrivning som förbryllar mig, som "rensning". Som alltid är det oskyldiga som drabbas hårdast, och följderna kommer att påverka deras liv under många år framåt. Jag vet att denna kammare inte behöver övertygas, men som en direkt och ledande aktör i arbetet med att lindra lidande och återskapa normalitet och som en samordnare av andras ansträngningar, måste Europeiska unionen göra precis allt vad som står i dess makt. I dessa och andra ansträngningar, och genom att arbeta med människor av alla etniska bakgrunder, arbetar vi för dem, men också för de mål och värderingar som binder oss samman. Genom att bidra med humanitär hjälp, föregår vi förhoppningsvis med ett gott exempel även som européer.

Herr talman! Vi välkomnar det förslag som har underställts oss med stort intresse och vissa betänkligheter och godkänner självklart de riktlinjer som vår föredragande, Pack, dragit upp. När det gäller budgetutskottet och Tillich - som jag improviserat företräder här och jag ber kommissionsledamoten om ursäkt för att jag inte kan stanna och lyssna på era svar, men jag kommer att ta del av dem med stort intresse - är betänkligheterna både positiva och oroande. Vi välkomnar tre saker: för det första idén att byrån kommer att agera på platsen. Det är inte i Bryssel utan på platsen som problemen kan lösas. Det är bättre att genomföra det som skall göras i Pristina än att förgäves vänta på att det genomförs i Bryssel. För det andra välkomnar vi också att byråns struktur får behålla ett hierarkiskt system, ett ansvarssystem, som innebär att byrån leds av personal från kommissionen. Vi anser dock att fördelningen är litet ojämn med en alltför liten, begränsad del från kommissionen jämfört med de ombud som rekryterats på platsen. Vi gläder oss också åt den administrativa smidighet, som jag just nämnde och vilket innebär att vi kommer att kunna klara av de lokala behoven med i stort sett lokala anställda, som således har en god lokalkännedom. Herr kommissionsledamot, ur den synpunkten vill jag presentera byrån som ett antikontor för tekniskt bistånd, eftersom vi kombinerar den smidighet som är nödvändig i kontoret för tekniskt bistånd med bibehållandet av hierarkin och ansvaret, vars frånvaro ibland har angetts. Våra betänkligheter är av fem slag: i första hand, huvudkontoret. Det tjänar inte någonting till att lämna Bryssel för att komma till Thessaloniki. Antingen är man på platsen eller inte. Byrån behandlar Kosovos problem. Den bör vara i Kosovo. I andra hand, tidslängden. Vi är för en byrå som agerar när behoven finns. Vi är emot en byrå som skulle finnas kvar i en administrativ evighet. Ur den synpunkten verkar en tidslängd på 30 månader vara lämplig, åtminstone till att börja med. Våra grundläggande betänkligheter gäller maktbalansen mellan kommissionen, rådet och medlemsstaterna. I det sammanhanget är vi oroliga. I den föreslagna strukturen ser vi - och revisionsrätten delar våra farhågor - en allvarlig risk för uppdelning av kommissionens administrativa myndighet till förmån för en medlemsstatsstyrd ledning som vi inte kan godkänna. Därför vill vi ha en styrelse som inte överlämnar byråns ledning till medlemsstaterna utan behåller kommissionens kontroll. Herr kommissionsledamot, vi försvarar er och vi ber er att försvara er också. Vi är också gynnsamt inställda till att det inte skall vara en förvaltningskommitté utan en rådgivande kommitté, i vilken staterna deltar och kan få uttala sig men inte är de verkliga beslutsfattarna. Den sista betänkligheten: vi vill ha ett tydligt ekonomiskt ansvar. Det är nödvändigt att det som betalas av Europeiska unionen förvaltas på Europeiska unionens vägnar och det som görs på medlemsstaternas vägnar förvaltas av medlemsstaterna. (Applåder)

Herr talman! Efter månader av elände verkade det som om en liten stråle av ljus skulle kunna skina över Kosovo. Europeiska unionen anslog givmilt 500 miljoner euro för att hjälpa befolkningen i Kosovo att bygga upp sitt land igen. Även kommissionen har gjort sitt bästa. I stället för den vanliga byråkratiska trafiken mellan Bryssel och platsen för arbetet valde den en decentraliserad byrå som kunde arbeta självständigt. Av kommissionens goda föresatser blev det dock inget av. Den torpederades återigen genom politiskt spel i rådet. Genom kohandel, något annat kan det inte kallas, mellan tyskar och greker fattades det olyckliga beslutet att inrätta byrån för återuppbyggnad i Thessaloniki. Det leder till slöseri med pengar, slöseri med arbetskraft, slöseri med effektivitet. Det leder också samtidigt till oförståelse i Kosovo, eftersom det när allt kommer omkring är Kosovo som måste återuppbyggas och inte Grekland. Det värsta av allt kommer dock. Visste ni att en Kosovobo behöver en visering för att resa till Grekland? Och att han endast kan få en sådan visering vid den grekiska ambassaden i Belgrad? Det är för de flesta av befolkningen i Kosovo ett väldigt fientligt område. Det betyder alltså att ministrarna, med beslutet att inrätta den här byrån i Thessaloniki, utestänger de människor de försöker hjälpa från den återuppbyggnaden. Budgetkontrollutskottets ledamöter har enhälligt, alltså i samtliga partier, beslutat att förkasta det här förfarandet. Vi kräver samtidigt att det sker en ingående kontroll av den här byrån. Vissa av punkterna har redan nämnts av min kollega i budgetutskottet. Dessutom tycker vi naturligtvis att det är av högsta vikt att OLAF får möjlighet att ingripa om saker skulle gå fel. Jag skall nu återkomma till frågan om platsen för upprättandet, och jag talar även å min partigrupps vägnar. Pack har visat väldigt mycket mod för att rensa upp i den röra som rådet åstadkommit och hon lägger fram en mycket logisk lösning, nämligen att förlägga byrån till Pristina och koppla den till stabilitetspakten i Thessaloniki. Det skulle samtidigt ge litet substans till den blandade samling av pratklubbar som finns nu. Jag välkomnar hennes intentioner, men frågan är naturligtvis om rådet kommer att ta åt sig något av det. Jag tycker att det tydligt visade sig i går att rådet inte alls har för avsikt att lyssna till vad vi vill. Därför stöder jag verkligen hennes förslag om ett uppskjutande. Vi måste helt enkelt anta striden mot rådet om vad som är rätt och verkningsfullt.

Herr talman! Återuppbyggnaden av Kosovo har inte ens påbörjats förrän medlemsstaterna girigt börjar undra: vad kan mitt land tjäna på det här? Ämbeten fördelas mellan de stora länderna, obeaktat om de är stora givare eller inte, och arbetet med att komma fram till en bredare vision förhindras skickligt genom att begränsa kommissionens roll. Det gör man genomgående genom att tillsätta en förvaltningskommitté med företrädare från de femton medlemsstaterna. På det sättet kan var och en se efter att det egna landets intressen får tillräckligt utrymme. Jag tror också att de femton företrädarna för medlemsstaterna i förvaltningskommittén arbetar på grundval av en ämbetsed som kräver av dem att de skall stödja och främja det egna landets intressen efter bästa förmåga, och inte på grundval av en europeisk ämbetsed som skulle kunna innebära att de lovar att låta de europeiska intressena och visionerna komma till sin rätt i maximal utsträckning och inte bara de nationella. Om nöden i Kosovo verkligen stod i centrum för intresset så skulle man aldrig inrättat en förvaltningskommitté av den typen. Då skulle det räcka med en rådgivande kommitté med ett begränsat antal expertrådgivare och med en europeisk ämbetsed som grund. De skulle då kunna ha tillsyn över effektiviteten i genomförandet. Hos dem skulle inte de egna intressena vara det viktigaste utan frågan om återuppbyggnaden av Kosovo kanske även skulle vara en bra stimulans för näringslivet i Kosovo och i de omgivande fattiga länder som vi endast mycket sparsamt kompenserar för att lojalt delta i bojkotten mot Serbien. Vi vill ju bilda en stabilitetspakt för dem. Med stabilitet menar vi då inte stillestånd utan framåtskridande. På grundval av rådets villighet att ändra sina förslag angående förvaltningskommittén kan vi låta medborgarna se vad det egentligen är som driver rådet, och i vilken utsträckning det avskyr slöseri. Produktion för återuppbyggnad av Kosovo kommer ju i flera fall att vara billigare i det området än i medlemsstaterna. Jag vill även rikta uppmärksamheten mot en särskild aspekt. Det är känt att uppbyggnaden av den offentliga förvaltningen kommer att vara ett mycket viktigt bidrag till Kosovos utvecklingsmöjligheter. Utifrån mitt land är föreningen av nederländska kommuner mycket intensivt sysselsatt med det här på lokal nivå. De stöter dock på UCK-borgmästare överallt där UCK har kunnat bekläda borgmästarämbetet. Dessa borgmästare utvecklar ett godtycke gentemot befolkningen, varigenom uppbyggnaden av ett väl fungerande och tillförlitligt samhällssystem störs ordentligt. Jag undrar därför om inte rådet skulle vara villigt att på förslag av kommissionen undersöka vilka borgmästarämbeten som hellre skulle kunna beklädas av erfarna personer utifrån. Vi har erfarenhet från Bosnien där ibland uttalat kriminella borgmästare, ibland rent slödder, bekläder dessa ämbeten och gör så att utvecklingen av en lokal gemenskap inte kan komma till sin rätt. Herr talman, på rådets villighet att gå med på vår begäran om en ändring av deras handling, en ändring som visar att Kosovo verkligen står i centrum för intresset, kan vi se om det här är ett projekt som också kan stödjas. Jag skulle därför gärna vilja att kommissionen gör vad som behövs för att uppmana rådet till att göra dessa ändringar.

Herr talman, herr kommissionär, fru kommissionär, kära kolleger! Jag vill börja med att rikta ett varmt tack till vår kollega Doris Pack för hennes engagemang, hennes tydliga ståndpunkt och kompromissvilja i de olika frågorna. Vi stöder därför alla hennes ändringsförslag. Man får lov att säga att parlamentet visar en stark beslutsamhet när det gäller att förkasta rådets oförbätterlighet i de här frågorna. Bara som en parentes: Vi kan ju inte få dem på bättre tankar, eftersom de inte ens är här. Jag hoppas att vi har kommissionen på vår sida, trots att inte kommissionär Kinnock kunde uttrycka det så klart. Här handlar det inte om vem som har rätt, om det är vi eller rådet, utan här handlar det om att vi tillsammans måste lära oss av tidigare misstag. Medborgarna i våra medlemsstater kan inte acceptera att det än en gång finns en risk att pengarna slösas bort. Vi är precis som våra medborgare beredda att använda pengar, men då måste de användas på ett effektivt sätt. Jag vill ta upp fyra punkter. För det första - och det är jag glad för - har vi enats om att byrån skall ligga i Pristina, men också - och där är jag av en något annan uppfattning än van der Laan - att Thessaloniki är det mest lämpliga sätet för det övergripande regionala samarbetet, för återuppbyggnaden av hela regionen. Det handlar om att regionens alla folk och länder skall samarbeta, och det kan utan tvivel organiseras bättre utifrån Thessaloniki än från Bryssel. Därför är den uppdelningen utan tvekan en uppdelning som vi stöder. För det andra: Man räknar med två ledningsorgan för en byrå, alltid med företrädare från de 15 medlemsstaterna. Vilket är syftet med två ledningsorgan för en byrå med 15 medlemsstater, om det inte är att alla vill ha så stor del av kakan som möjligt? Men det handlar inte om att vi skall fördela uppdrag för återuppbyggnaden av Europa, utan det handlar om att återuppbyggnaden skall organiseras på ett effektivt, snabbt och bra sätt. Jag hoppas, fru kommissionär Schreyer, att ni är särskilt mån om att pengarna används på ett effektivt sätt, i stället för att pengarna åter kommer de enskilda medlemsstaterna och deras företag till godo, och att ni även tar kontroller genom OLAF med i beräkningen. För det tredje: Pack föreslår att Sydösteuropas samtliga stater och företagen i dessa stater skall få delta. Jag medger att vi även i vår grupp har diskuterat om företag i sådana länder som inte visat någon eller endast en bristfällig samarbetsvilja, skall få delta i återuppbyggnaden. Det gäller å ena sidan Kroatien, å andra sidan ett land där man för närvarande inte alls är beredd att delta, nämligen Jugoslavien. Vi blickar framåt och vill även ge dessa länder en möjlighet att delta med sina företag, och vi hoppas att länderna och deras regeringar tack vare den möjligheten kommer att vara beredda att delta i återuppbyggnaden. Vad Kroatien beträffar är det ett svårt tilltag, och vi hoppas på genomgripande förändringar trots alla problem i Serbien och Jugoslavien, och därför kommer vi att rösta för förslaget. Slutligen vill jag komma tillbaka till det kommissionär Kinnock sade. Vi engagerade oss inte i Jugoslavien, och i synnerhet inte i Kosovo, för att ersätta en etnisk grupp med en annan. Jag har full förståelse för många kosovoalbaners missnöje, ilska, ja hat mot den serbiska befolkningen. Men vi kan inte tolerera eller acceptera att det nu sker ännu en etnisk diskriminering med förföljelser och mord som resultat. (Applåder) Europeiska unionen måste se till att ett samarbete mellan alla etniska grupper i hela regionen kommer till stånd. Det är den europeiska målsättning som vi helt och fullt bör eftersträva. Därför kommer även min grupp att rösta för att förslaget skjuts upp, eftersom rådet först måste uppfylla sina åtaganden. (Applåder)

Herr talman! Jag var i Kosovo i vintras, och jag skrev en redogörelse till utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik. Jag besökte en rad privata hjälporganisationer. Deras största problem var kommissionens centralistiska arbetssätt och den därav följande allt för långa handläggningstiden. Kommissionens lokala företrädare skulle fråga om allt i Bryssel, eftersom man var så oerhört rädd för att göra fel. Herr kommissionär! Det är inte så man tar itu med bedrägerier och misstag. Om det skall ske en effektivisering, så måste man delegera. Man måste lokalt ha befogenheter att få handla snabbt och effektivt. Upptäcker man bedrägeri och oegentligheter, skall man slå ned hårt på de lokalt ansvariga. Därför, herr talman, är det naturligtvis helt oacceptabelt om befälslinjen skall vara ännu längre, alltså om kontoret i Kosovo inte bara skall vänta på order från Bryssel, utan även från Thessaloniki. Det får inte ske. Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp är upprörd över den kohandel som uppenbarligen skedde när Hombach utnämndes och kontoret förlades till Thessaloniki. Vi hoppas att detta inte ställer till för mycket skada. Vi vill inte att de som finns i Pristina, som har det svårt nog med att leda återuppbyggnaden, också skall kämpa med en extra byråkrati i Thessaloniki. Herr talman! Jag vill slutligen uppmana till att man så mycket som möjligt samarbetar med de lokala, civila företrädarna för den albanska befolkningen, att man nyttjar albanernas egen kraft och låter bli med att hjälpa dem med saker som de själva kan klara av. Det viktigaste medlet mot UCK-grupperna, som skall stoppas och bekämpas när de fördriver serber, är att mobilisera de civila ledare som finns i Kosovo. Det finns ju partier som fått 80 procent av rösterna vid valen. Det finns det fortfarande. Deras ledare finns också fortfarande. De är beredda att ta över. Och lokalt finns det också ledare som kan ta över, och det är det bästa medlet mot UCK som jag bara har mycket, mycket litet förståelse för.

Herr talman, kära kolleger! Jag tror att vi skall se till att inte blanda ihop grundläggande problem med organisationsproblem. Vi är ense om att byrån för återuppbyggnad av Kosovo borde installeras i Pristina, men byrån eller kontoret för återuppbyggnad av Bosnien var i Sarajevo och det var stora problem. När vi säger Pristina har vi således ännu inte sagt någonting utom att en byrå för återuppbyggnad av Kosovo logiskt och faktiskt bör tillskapas med invånarna i Kosovo. Jag föreslår dock att vi också diskuterar på vilket sätt återuppbyggnaden skall genomföras. I det avseendet, och med vad vi vet om Europeiska unionen i Bosnien, gäller det emellertid den enorma byråkratiska bördan i samband med vår funktion i egenskap av Europeiska unionen. Med andra ord, i stället för att bara fokusera på Thessaloniki eller Pristina måste vi lära oss läxan från Bosnien och försöka bygga upp självständiga strukturer som i Pristina kan besluta om metoderna för den tunga återuppbyggnaden, det vill säga: broar, hus, gator, etc. och samtidigt metoderna för återuppbyggnaden av det civila samhällets struktur. Vilket program behövs det då för att detta civila samhälle skall kunna - såsom Haarder sa - ta hand om återuppbyggnaden? Vi får inte lämna det åt, jag skulle inte säga UCK-ligorna men bara den militaristiska frestelse, som vi kanske politiskt borde fördöma, men som vi kan förstå efter det som har hänt i fruktan att än en gång uppleva en liknande situation. Det är riktigt att bara en demokratisering låter oss gå framåt. Vi skulle kunna nämna ett exempel i Bosnien, programmet 3000 tak för Bosnien. Det var ett mycket enkelt program som bestod i att säga till befolkningen "om ni bygger upp väggarna igen, betalar vi taken och om ni har byggt taken, betalar vi värmesystemet". Det var ett program för att uppmuntra befolkningen till verksamhet på alla nivåer. Jag skulle således helt enkelt vilja att vi funderar på självständiga beslutsstrukturer i Pristina, som skulle ge befogenhet åt befolkningen att besluta med oss om det som bör göras och att det inte blir en överbyråkratisering i Bryssel, förbunden med idén om hur Europeiska unionen fungerar. (Applåder)

Herr talman! Situationen i Kosovo kännetecknas av UCK:s ihärdiga försök att utnyttja NATO- och KFOR-styrkornas närvaro för att genomföra en fullständig etnisk rensning riktad mot de serber, zigenare och andra - icke albanska - etniska grupper som lever i Kosovo och bygga upp en egen stat, som skall brytas loss från den serbiska överheten. Europeiska unionen och det så kallade internationella samfundet har ett enormt ansvar. I det betänkande av Pack som vi debatterar i dag talas det i ändringsförslag två om ett partnerskap med de albanska kosovanerna, som är angelägna om återuppbyggnaden av sin stat, och om att de måste få hjälp att ta del i och bidra till Europeiska unionens planer. Vilka är då dessa planer? För det första erkänns det öppet att det eftersträvas att skapa en stat i Kosovo. För det andra försöker man sig på öppen utpressning av det av de kriminella NATO-bombningarna sönderslagna jugoslaviska folket, som uppmanas att underkasta sig etniskt, socialt och politiskt och att få fram en ledare som faller amerikanarna och NATO i smaken, om det skall finnas några utsikter till återuppbyggnad av det raserade landet. Det är en katastrofal politik. Den utgör en fortsättning på försöken att lösa upp Jugoslavien. Den stöder UCK:s kriminella verksamhet, och den medför en enorm risk för destabilisering i grannländerna och hela Balkan. UCK:s okontrollerade verksamhet under NATO:s beskydd kommer förr eller senare att skapa stora problem även i Albanien och i den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien, men den visar även vilken slags fred det är ni vill ha på Balkan. Allvarligt talat, finns det verkligen någon som tror att UCK kommer att vara avväpnat den 19:e denna månad? Det är naturligtvis förståeligt att vi i dag diskuterar den ekonomiska återuppbyggnaden av Kosovo, vilken emellertid är direkt sammanbunden med medlemsstaternas politiska planer, men även med deras försök att fördela de medel som avsatts för återuppbyggnaden av Kosovo mellan företagen i sina länder. Man grälar om hur bytet från plundringståget skall fördelas!

Herr talman! Först och främst ansluter jag mig till det beklagande av rådets inställning till att tidigarelägga antagandet av en ståndpunkt vad gäller förordningen i fråga som Pack ger uttryck för i sitt förslag till betänkande. I den inställning man möter verkar man faktiskt vilja bortse från den andemening och den inriktning parlamentet gett uttryck för både i den första ändringen av direktivet från 1998 och i sin resolution från juli i år. Jag delar invändningarna mot valet av säte för byrån i fråga - den borde ligga i Pristina, enligt oss, och inte i Thessaloniki - liksom invändningarna mot att rådet, som det tycks självsvåldigt, eventuellt kan komma att utvidga byråns verksamhet till andra regioner inom Förbundrepubliken Jugoslavien utan att ens rådfråga parlamentet först. Och detta just då parlamentet tilldelas uppgiften att utvärdera verksamheten, rent av varje kvartal, och utöva administrativ kontroll, om än a posteriori. Jag förstår ändå inte vilka skäl som skulle förmå parlamentet att, vad sammansättningen av byråns styrelse beträffar, överväga att låta kommissionen ensam utse sju oberoende experter. Detta motsäger de förslag kommissionen själv lagt fram där man, liksom i den kommitté som skall bistå kommissionen, i stället tänker sig en företrädare för varje medlemsstat. Enligt min mening är det inte lämpligt att parlamentet paradoxalt nog skulle utestänga de medlemsstater som utgör unionen från ett beslutsfattande där besluten snarare är politiska än operativa. Med detta vill jag säga att det inte är frågan om att i förebyggande syfte försöka ta kontrollen över hur den föreslagna totala biståndssumman används, även om dess omfång, 1.900 miljoner euro under de närmaste fem åren, skulle göra detta tillrådligt.

Herr talman! I första hand vill jag uttrycka min uppriktiga uppskattning för föredragandens, Doris Pack, arbete. Bland Balkanexperter värderas hon högt som engagerad politiker eftersom hon var och är am Ort. Angående upprättandet av Europeiska byrån för återuppbyggnad kan vi vara kortfattade. Ett aktningsvärt initiativ. Vi stöder de två principiella strategier som föredraganden framför. Efter ett mörkt och repressivt decennium skymtar en stråle av samhällsperspektiv för Kosovos befolkning. Problempunkten är fortfarande om det även gäller för den kvarvarande delen av den serbiska minoriteten i lika hög grad som för den nu återkomna albanska majoriteten. Hjälpen från EU skall i alla fall, i lämplig proportion, komma båda befolkningsgrupperna till godo. En nödvändig sporre utifrån för ömsesidig tolerans. Jag skulle gärna vilja göra en allmän anmärkning om Europas verkliga bistånd till den så hårt drabbade befolkningen i Kosovo. Det kan fördelas lika över det legendariska Koltrastfältet (Kosovo Polje) eller användas till modellprojekt. För den sista metoden talar det trista faktum att vissa regioner och städer i den juridiskt sett serbiska provinsen fick betala ett mycket högt mänskligt och materiellt pris för Milosevics särskilda polisenheters och den reguljära Jugoslaviska arméns ursinne. Just valet av ett antal modellprojekt och deras framgångsrika fortskridande ger Kosovos befolkning något konkret att hålla fast vid, eftersom framåtskridande antagligen kommer att ge dem extra mod. Ett grundläggande villkor för att all hjälp, även den europeiska alltså, till återuppbyggnad skall lyckas är för övrigt naturligtvis att den allmänna ordningen återställs. Det är ingen brist på provokationer från båda sidor. Den internationella gemenskapen får inte på några villkor tolerera det utan bör resolut motsätta sig det under ledning och lokal samordning av den instans som i första hand ansvarar för allmänhetens säkerhet, KFOR. En kritisk anmärkning bör hur som helst göras vid det ibland hörda europeiska förtroendet för Kosovos parallella samhällsinstitutioner, kalla det den albanska skuggstaten under de senaste tio åren, som idealisk anknytningspunkt för en ny början för detta territoriella tvistefrö. För somliga viktiga sociala områden gäller denna pluspunkt hur som helst. Tänk på den underjordiska undervisningen, tänk på den bibehållna sjukvården och medicinska specialiseringen. När det gäller det politiska livet så är det dock inte så "enkelt" att dra en sådan linje. Därför förtjänar valet just nu absolut inte någon prioritet. Politisk vila, utkristallisering av det politiska landskapet i Kosovo är ett must. Låt mig avsluta med en ljuspunkt. En positiv utveckling är den kritiska Kosovopressens återkomst och den täcker ett brett politiskt spektrum. Den tvekar inte att öppet och skarpt fördöma egna albanska missdåd. Ta utdrivningen av zigenare och serber. Denna inhemska uppvisning av moraliskt mod rättfärdigar absolut närvaron av en europeisk byrå för återuppbyggnad i Pristina!

Herr talman! Återuppbyggnaden av Kosovo är utan tvekan en Europeiska unionens mest angelägna uppgifter och även deras ansvar. Enligt FN:s senaste rapporter är Kosovo i dag ett land i ruiner, där det varken finns några garantier för människornas säkerhet eller någon täckning av befolkningens näringsbehov. Europeiska unionens ansvar måste den här gången sträcka sig utöver enbart en finansiering av återuppbyggnaden. Återställandet av ett demokratiskt och rättvist system är en förutsättning för ett program för återuppbyggnaden, och EU har ett lika stort politiskt som socialt och ekonomiskt ansvar. De senaste veckornas negativa exempel från Ryssland har visat att bistånd i miljardklassen ofta bara når en bråkdel av de hårdast drabbade. Därför måste pengaflödet vara genomblickbart. Alla behöver vi garantier om att européernas skattepengar inte slinker in på de politiska och ekonomiska brottslingarnas konton. Europeiska unionen bär ensamt ansvaret för att inte dessa pengar missbrukas. Vi som ledamöter har ett ansvar gentemot våra väljare som finansierar denna återuppbyggnad med sina skattepengar. Vi är beroende av att befolkningen har en positiv inställning, och unionen har därför ett grundläggande ansvar för att redogöra för pengarnas användning inför dem som är med och finansierar uppbyggnaden. Europeiska unionen är därför nu i behov av en modern, effektiv, precis och genomblickbar konflikthantering. Endast under sådana förutsättningar kan vi räkna med ett brett stöd för det här projektet bland den europeiska befolkningen.

Herr talman! Kommissionens betänkande om inrättande av Europeiska byrån för återuppbyggnad av Kosovo inleds klart positivt, när man siktar mot att ta vara på erfarenheterna från tidigare återuppbyggnadsinsatser i andra delar av Europa. Jag tror att detta också är tillfället att inte bara rikta uppmärksamheten på huvudfrågorna, det vill säga att denna byrå kan arbeta med öppenhet och effektivitet som grundprinciper, vilket är den avgörande punkten mot bakgrund av dagens situation på Balkan. Jag tror att även det faktum att vi i dag måste ta itu med problemet med återuppbyggnad av en social, ekonomisk och moralisk struktur under omständigheter där vidare visioner för Sydösteuropa verkligen inte får utgöra en skiljelinje vad beträffar valet av säte för byrån är viktigt och skall understrykas. Jag tror, efter att ha lyssnat på andra ledamöters inlägg, att om man ställer sig en rättfärdig, legitim fråga, nämligen: "Vad ligger i medlemslandets intresse, som verkligen inte kan vara ett prioriterat intresse?", då måste man också ställa sig en annan fråga: vilka skador sammanhänger med insatserna och händelserna i Kosovo i andra länder som inom ramen för Europeiska unionen har upplevt närheten inpå bara skinnet? Hela regionala ekonomier i olika delar av medlemsländerna har kollapsat under de senaste månaderna till följd av att flygplatser stängts, till följd av händelser som sammanhänger med kriget i Kosovo: jag syftar speciellt på områden i Syditalien. I denna mening tror jag att det är viktigt att göra en mer omfattande utvärdering, också i ljuset av en insatspolitik som, såsom jag läste i betänkandet om unionens budget för nästa år, innebär en kraftig omdimensionering av åtgärder riktade mot små och medelstora företag i gränsområdena. Jag tror att detta är ett reellt problem om man vill försöka skapa omständigheter där man kan pröva möjligheten att föra in en bedömning av Medelhavsfrågan som är mer komplett, men som framför allt ger goda utsikter vad detta beträffar. Det handlar inte om att på ett bypolitiskt sätt ta till sig en lösning hellre än en annan vad gäller byråns säte, utan om att ha de grundläggande valen klara och utlinjerade för sig. Vad gäller hur snabb, effektiv och öppen denna byrås verksamhet blir är det viktigt att försöka se denna överenskommelse som ett lämpligt tillfälle att inte bara kunna återuppbygga med prioritet och på kort tid under rådande omständigheter i Kosovo, utan också att försöka skapa förutsättningar för att problemet med flyktingströmmarna i Medelhavsområdet skall uppmärksammas särskilt. Tusentals flyktingar landstiger i dag längs kusterna utan att ha ett mål, medan medlemsstaterna och Europeiska unionen är totalt oförmögna att ge ett perspektiv och ett konkret svar på detta problem. Jag tror att detta är den huvudfråga vi skall försöka rikta uppmärksamheten på för att undvika att under de närmaste åren tvingas ta ställning till andra situationer av liknande art som den i Kosovo.

Herr talman! Jag tror det är viktigt att vi i dag diskuterar om något som måste ordnas väldigt snabbt, nämligen hur vi även formellt skall utforma återuppbyggnadsprogrammet för Kosovo. Europeiska unionens roll i återuppbyggnaden är grundläggande. Vi anser att det är riktigt. Vi vill inte heller att samma fel som gjorts tidigare vid stora program, såsom i Bosnien och på andra platser, återupprepas. Därför vill vi har mer kontroll, även av parlamentet. Kontrollerna inom ramen för OLAF måste kunna utföras, och det skall bidra till att genomförandet sker snabbt och på ett bra sätt eftersom vi redan nu får meddelanden om förseningar i leveranserna av saker som är nödvändiga för att snabbt kunna återuppbygga Kosovo. EU-medlemsstaternas direkta inblandning, och det står även i betänkandet av Pack, måste också begränsas. Därför föreslår vi att inte inrätta en förvaltningskommitté, den berömda management committee, utan arbeta med en rådgivande kommitté. Jag tror att det är ett viktigt krav från parlamentet. Vi har tidigare ofta varit med om att saker gått fel eftersom medlemsstaterna blandade sig i programmen för mycket, eller själva ville genomföra för många delar av programmen. Genomförandet av programmet måste i så hög grad som möjligt styras på plats, ifrån Pristina. Det är det operativa centrumet. Människorna där måste göra det verkliga jobbet, och då menar jag framför allt Kosovobefolkningen själv. En annan läxa vi lärt oss från Bosnien är att den internationella gemenskapen skötte för mycket och för litet sköttes av befolkningen själv, och på det sättet får jag ibland intrycket att de länderna styrs utifrån och inte inifrån. När allt kommer omkring så är det de själva som måste göra det. Kosovo är en del av stabilitetspakten och därmed finns också en koppling till förslaget om att inrätta huvudkontoret för stabilitetspakten i Thessaloniki. I det avseendet är jag helt ense med Pack. Det är logiskt att det skall ske ifrån den aktuella regionen. I ett av ändringsförslagen konstateras det att länderna i Syd- och Östeuropa också måste få chansen att delta i återuppbyggnadsprojekten. Det är också bra. Jag tror att det finns mycket sakkunskap och erfarenheter i regionen som vi kan använda oss av. Min partigrupp gör dock en liten randanmärkning i det sammanhanget. Vi utgår från att om vi talar om Sydeuropeiska länder och engagemang i projekten för återuppbyggnad så talar vi inte om regeringarna och myndigheterna i Serbien och Kroatien. Vi tycker att det är för tidigt att göra en öppning gentemot de två länderna. Vi känner till läget i Serbien, problemen kring Tudjman och flyktingfrågan i Krajina och relationerna mellan Tudjman och den kroatiska regeringen och domstolen i Haag. Av de anledningen gör vi ett förbehåll på den punkten när det rör sig om direkt inblandning av myndigheterna i de länderna.

Herr talman! Det är sant att det största problemet först och främst är hur återuppbyggnaden av regionen skall ske och med vilka framtidsperspektiv. Detta har tagits upp även av andra kolleger. Herr talman! Vi har i dag fått lyssna till många halva uttalanden och luddiga antydningar. Kommissionären sade oss att de har problem i Kosovo på grund av ett institutionellt och rättsligt tomrum - institutional and legal vacuum, sade han. Varifrån har detta tomrum kommit? Vad gör unionens administration på platsen och alla de andra aktörerna? Vad är det för slags tomrum? Och hur ämnar ni fylla det? Ni har sagt oss att ni skall göra en utvärdering av förstörelsen. Bara i Kosovo? Inte i de kringliggande regionerna? Och bara av de fysiska problemen? Inte av, till exempel, miljön? Ni säger oss alltså att ni vill återuppbygga Kosovo i ett institutionellt, rättsligt, geografiskt, geopolitiskt och politiskt tomrum. Jag beundrar er! Och på samma gång som ni - tillsammans med några av kollegerna - säger oss dessa saker, fördömer ni etniska förföljelser från alla sidor och återuppbygger demokratin. Ni vet mycket väl att ingenting av allt det där kommer att kunna genomföras. Det är inte genom att använda stridsvagnar som UCK kommer att hindra er från att göra ert arbete. Det är genom sin närvaro och genom den tolerans som ni visar dem. Och det är inte ens UCK som är den största faran. Vi har stora erfarenhet från förr, herr kommissionär. Jag kommer - naturligtvis - ännu ihåg såväl det av den nazistiska belägringen och inbördeskriget, som vissa bidrog till att det vanns, sönderslagna Grekland som senare händelser - Bosnien, Ryssland, Albanien. Den största faran för er utgörs av profithungern, av kriminaliteten, den svarta ekonomin, svarta börsen och maffian, som utan tvekan kommer att försöka återuppbygga ett Kosovo med de strukturer och de intressen som de vill ha. Och mot detta har ni absolut ingenting att sätta. Jag har inte hört någonting om dessa frågor under hela denna debatt. Diskussionen om Pristina och Thessaloniki har ingenting att göra med detta större problem. Men låt mig säga att det bästa skulle vara att de som fattar besluten och de som skall meddela dem inte är mycket nära varandra. Med dessa ord vill jag uttrycka min pessimism, och jag skulle förvänta mig några mer uppmuntrande inlägg och svar.

Herr talman! Ursäkta mig, men det finns ett problem. Jag uttalar mig inte i egenskap av grupplös ledamot. Jag uttalar mig i egenskap av ledamot av Tekniska gruppen för oberoende ledamöter.

Ursäkta mig, herr Gollnisch, men den politiska gruppen existerar inte, vilket ni mycket väl känner till, eller borde känna till. Ni kan alltså inte tala för en grupp som inte existerar.

Jag beklagar att jag inte håller med om er tolkning, men om er tolkning är sådan, meddela det då skriftligt så kommer presidiet att svara. Presidiets tolkning är att protokollsjusteringen är tillräcklig för att tillämpa den tolkning som godkänts av kammarens stora majoritet. Således hör ni, fram tills det kommer nya besked, till de Grupplösa. Om ni inte vill tala kan ni stryka er från talarlistan, men låt oss inte förlora mer tid.

Herr talman, mina kära kolleger! Vår kollega, föredragande Pack, har väl beskrivit den katastrofala situationen i Kosovo: upplösning av offentliga tjänster samt administrativt och rättsligt kaos. Vi måste erkänna att det där bara är ett av resultaten av den ohyggliga aggression som begåtts av USA:s regering och dess europeiska vapenbröder tvärt emot alla internationella rättsregler, men också den politiska kunskapen. Flera kolleger har tydligt påpekat i dag att när det gäller kampen mot etnisk utrensning upplever vi naturligtvis i verkligheten slutet på elimineringen av de sista serberna i Kosovo. Det är verkligheten. Man har systematiskt förstört de civila infrastrukturerna inte bara i Kosovo utan också i Serbien. För det mesta utan militärt berättigande. Broar, vägar, slussar, järnvägar, elverk, administrativa byggnader och till och med sjukhus har förstörts, och jag talar inte om de döda, diskret kallade kollaterala skador, eller om deras familjer. Allt detta utan mer berättigande än om NATO hade bombat broarna över Loire för att hindra polis eller franska gendarmeriet från att ingripa i Strasbourg, en syn som vi kanske får uppleva snarare än vi tror. Europas medborgare har betalat för att förstöra. De skall nu betala för att återuppbygga. Vi väntar med intresse på att få veta vad bidraget från USA kommer att bli. Såsom det nu är, godkänner vi att anbudsinfordran och kontraktstilldelningen begränsas till fysiska och juridiska personer från medlemsstaterna och mottagarländerna. Frågan om byråns lokalisering är viktig, men mindre viktig än fastställandet av berättigade länder. USA och de europeiska länderna är tyvärr inte bara ansvariga för förstörelserna i Kosovo utan också för förstörelserna i Serbien, Makedonien och Montenegro. Dessa få reflexioner skulle inte på minsta sätt kunna utgöra, det förstår man, ett godkännande av en kriminell politik som kommer att stå kvar i historien såsom ett skräckinjagande exempel som vi kommer att få lida av, kanske inom en snar framtid.

Herr talman! Herr Kinnock talade i början av sitt anförande om finansieringsbehovet, och vi kommer i dagens omröstning om tilläggs- och ändringsbudgeten nr 4/99 ställa 92 miljoner till byråns förfogande. Samtidigt vill jag säga, och det är menat som en uppmaning till kommissionen, att osthyvelsprincipen i tilläggs- och ändringsbudgeten måste upphöra, för det har inte mycket att göra med en kreativ budgetpolitik utan påminner snarare om kreativ bokföring. Därför vore det bra, fru Schreyer, även med tanke på den förutsebara problematiken i samband med tilläggsbudgeterna för år 2000, om man kunde finna en tillfredsställande lösning på den frågan innan den andra behandlingen av budgeten 2000 i december. Rådet finns ju inte ens företrätt här, och om man redan har bestämt sig för en gemensam ståndpunkt utan att invänta parlamentets ställningstagande, då gäller det även här att frågan om en ny ansvarskultur, ett bättre samarbete prioriteras på dagordningen för den offentliga debatten i Europa. (Applåder) Men vi har ju tid på oss. Rådet kommer inte rent formellt att ta sig an frågan förrän den 11 oktober, då man fattar det slutgiltiga beslutet. Vår kollega Pack har visat tydligt att ändringen av förordningen i stort sett innehåller positiva ansatser, nämligen frågan om decentralisering, ett öppet deltagande i anbudsförfarandet och mycket annat. Men om kompromissen i ordförandeskapsfrågan i slutändan kommer att se ut på det sätt som Pack framställde det - å ena sidan Pristina, å andra sidan det integrerade försöket med Thessaloniki - desto viktigare är det då att de grundläggande frågorna klaras upp, att det hela sker på kommissionens ansvar, att inte strukturen blir ännu mer mellanstatlig än den är i de redan existerande byråerna, att OLAF kan göra utredningar, att tjänsteförteckningen presenteras separat, att Europaparlamentets budgetbefogenhet bevaras och att Europaparlamentet i större utsträckning engageras om arbetet skall utökas. Därför vore det bra, fru Schreyer och herr Kinnock, om kommissionen i det nya samarbetets anda i programmet med fem punkter lade fram ett nytt förslag utifrån våra ändringsförslag, så att vi uppnår en tillfredsställande lösning i överensstämmelse med förordningen, så att inte denna konflikt kommer att införlivas i det normala budgetförfarandet. Det är inte min önskan, men jag kommer ändå att överväga en sådan lösning om inte rådet agerar.

Herr talman! Jag skulle till att börja med vilja instämma i komplimangerna till Pack, som har gjort ett enastående arbete och klargjort för oss alla varför det är nödvändigt med en enhetlig, och inte en fragmentarisk, unionspolitik på Balkan. Balkanfrågorna bör ha en hög prioritet i unionens utrikespolitik, för ett stabilt, välutvecklat och demokratiskt Balkan är huvudlänken för att vi skall kunna utöva ett positivt inflytande i riktning mot ett stabilare och mer demokratiskt Ryssland. För ett stabilt, demokratiskt och välutvecklat Balkan är en förutsättning för att unionen skall kunna bedriva en effektiv och positiv politik i de oroliga länderna i Kaukasus- och oljeområdet, som hotar freden och stabiliteten i området. För ett stabilt, demokratiskt och välutvecklat Balkan ger unionen en stark länk genom vilken vi kan utöva ett positivt inflytande i Mellanöstern och länderna i östra Medelhavet. Men ett stabilt Balkan innebär att vi bör ha en likaledes stabil och långsiktig strategi för fred, demokrati och utveckling, för det finns väl ingen som anser att unionen i dag spelar en framträdande roll på Balkan. Man skulle kunna sammanfatta situationen med att vi skjuter till pengarna och bär bördan, och amerikanarna bedriver politik och tar hem vinsten. Det är alltså nödvändigt med en enhetlig politik, en gemensam strategi för utveckling, fred, stabilitet och samarbete i regionen, så som den har börjat beskrivas i stabilitetspakten och av byrån för återuppbyggnad, som kommer att vara effektiv om den har just denna enhetliga kurs - och sätet i Thessaloniki. Det är en bara en början, men det är en bra början. Vi måste bedriva en politik som, för att vara effektiv, inte får vare sig utesluta eller favorisera något av folken i regionen utan som på ett enhetligt sätt främjar demokratisering och utveckling. Kära kolleger! Denna kamp fördes även av Giannis Kranidiotis, vår kollega, som vi greker vill hedra med vårt arbete här i dag, genom att fortsätta den kampen.

Herr talman! Återuppbyggnaden, inte bara i Kosovo utan även i hela den region som fortsätter att drabbas hårt att konflikternas följder, är väldigt betydelsefull. Europeiska unionen, som utan tvekan spelar en central roll i denna fråga, beslutade helt riktigt att utvidga förordningen, särskilt med avseende på byrån för återuppbyggnad av regionen. För det är vad det rör om, herr talman, och det finns en missuppfattning beträffande detta. Det rör sig om återuppbyggnad av regionen och inte av Kosovo. Och kommissionens ståndpunkt förvånar oss därför. Jag tvivlar på att det finns någon som tror att återuppbyggnaden av den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien eller av, i morgon, Jugoslavien kan planeras från Pristina. Det är nödvändigt att vi ser på problemen långsiktigt och att vi tar itu med dem. Det är nödvändigt att denna byrå, som tillsammans med stabilitetspakten måste inrättas i Thessaloniki, är stark, eftersom det, som jag sade, rör sig om återuppbyggnad av hela regionen. Visst skulle den vara operativt oberoende i Pristina, men byrån måste vara stark, så att den kan klara av de problem som dyker upp. För denna fråga handlar inte bara om att återställa förstörelsen. Den handlar inte bara om att återställa institutionerna, eller lag och ordning, den handlar om att ge människorna i regionen en verklig möjlighet att delta i landets ekonomiska och sociala verksamhet. Föredraganden har rätt. Vi måste gå mycket försiktigt tillväga. Erfarenheterna från Bosnien-Hercegovina visar att återuppbyggnadsarbetet har kostat relativt mycket utan att leda till goda resultatet. Denna byrå måste alltså kunna genomföra programmet för återuppbyggnaden av Kosovo just nu, den måste kunna återföra flyktingarna och fungera som ett komplement till de humanitära åtgärder som hittills har vidtagits. De medel som fram till i dag har anslagits är naturligtvis inte tillräckliga. De måste öka, men jag tror att parlamentet håller med om att anslagen bör öka, ju effektivare byrån fungerar. Herr talman! Det faktum att parlamentet för första gången är involverat i denna fråga är mycket positivt, det har befogenheter och kan, först och främst genom den interparlamentariska delegationen, övervaka hur denna byrå, som självfallet även måste se till att organisera och genomföra åtföljande åtgärder för att återföra flyktingarna, fungerar. Den måste få fart på den lokala ekonomin och skapa fri kommunikation mellan länderna och regionerna i området. Det är alltså inte bara skadorna från själva kriget som måste återställas. Det handlar inte bara om att återuppbygga och återställa telekommunikationerna. Det handlar om att återställa hela livet i regionen. Och vi måste öppna ögonen för vad som händer i Jugoslavien. Om Jugoslavien lämnas i händerna på den nuvarande regimen, minskar hoppet om att kunna läka de psykiska skador som också är en följd av konflikterna. Vi skall kanske inte här och nu ta upp frågan om orsaken till konflikterna och om vem som begått flest misstag. En sak är dock säker, vi har inte råd med fler misstag. Europeiska unionen har en roll att spela, som den måste spela med allvar och effektivitet.

Herr talman! Jag uppskattade mycket föredragandens koncisa och resoluta stil och exaktheten i kommissionär Kinnocks svar. Det är inte rätt tillfälle för bombastiska tal, och byrån för återuppbyggnad som Europas svar på krisen i Kosovo är ett konkret, operativt svar. Jag skulle beteckna byrån för återuppbyggnad, så som den utlinjeras, med fyra adjektiv: smidig, effektiv, öppen och självständig. Den kommer inte att finnas till för evigt och den måste involvera lokala organ. Den skall tillse att den allmänna opinionen får så mycket information som möjligt, också via regelbunden informationsspridning över Internet. Vad sätet beträffar instämmer jag i Swobodas kloka kompromissförslag. Slutligen tyckte jag om den bildliga solstråle van der Waal erbjöd, men själv skulle jag vara mer realistisk: en viktig öppning sker, ja, men den politiska knuten förblir oupplöst. Hur kan vi på allvar utöva vår roll i olika krisområden, inte bara i Kosovo, utan att utvärdera finansieringsmöjligheterna? Genom att skrapa ihop medel på ett oordnat och rörigt sätt? Det vore kanske lämpligt att, i rätt forum, ta upp en diskussion om detta. Jag tror att speciellt Medelhavet förtjänar att uppmärksammas ur finansiell synpunkt: det är i Medelhavsområdet en ny era byggd på endräkt, fred och internationellt samarbete står på spel. (Applåder)

Herr talman! Jag stöder kommissionens förnyade förfarande, och detta utgör ett test för detsamma. Vårt problem är ju att våra goda beslut urvattnas på penningsäckarna töms under resans gång. Denna princip om att äta innan bordet är dukat måste få ett slut. Därför vill jag betona tre punkter: för det första krävs det inte två förvaltningsorgan för en myndighet; för det andra måste beslutsfattandet förläggas dit där arbetet utförs, d.v.s. att myndigheten för återuppbyggnaden av Kosovo bör finnas i Kosovo; och för det tredje är samarbetet med lokalbefolkningen viktigt, och uttryckligen ett multietniskt samarbete såsom här har betonats. Jag vill egentligen uttrycka det som att återuppbyggnad inte består av tegelstenar, utan återuppbyggnad består av samarbete. Nu är det alltså en ny tid för både kommissionen och för oss. Tre kriterier - rakhet, entydighet och öppenhet - innebär styrka och med dem skall vi lyckas.

Herr talman, herr vice ordförande för kommissionen! Det har sagts en hel del redan om återuppbyggnaden av Kosovo. Ni vet att parlamentet har lagt ned stor möda på att finna en kompromisslösning, och vi kommer att följa den linjen och är beredda att ge vårt bidrag. Jag vill ta upp två frågor som inte direkt har med återuppbyggnaden att göra, men som ändå är av stor betydelse inte bara för Kosovo utan för hela regionens framtid. För två veckor sedan ungefär införde Kouchner, FN:s särskilda sändebud, en ny valuta i Kosovo. Jag kan visserligen förstå att det finns behov av en stabil valuta, även med tanke på det arbete som sker där, men att man "straffar" dinaren, den officiella valutan i den stat som Kosovo fortfarande ingår i, kan jag inte förstå. Det andra beslutet strider mot den övertygelse vi alla har och mot överenskommelsen mellan FN, NATO och UCK. UCK kommer inte att avväpnas, åtminstone inte helt och hållet, utan vissa av UCK:s förband består och får klä sig i en annan uniform och behålla sina vapen. Har Europeiska unionen någon åsikt om dessa beslut, herr vice ordförande i kommissionen, och i så fall vilken?

Tack, herr Sakellariou. Härnäst har vice ordförande Kinnock ordet för kommissionen, och jag tror att det är första debatten ni har ordet i egenskap av vice ordförande.

Herr talman! Det är sant att politik är det enda yrke där man kan förlora oskulden mer än en gång! Eftersom detta är mitt första anförande som vice ordförande, befinner jag mig nu åter i den situationen. Som svar på vad som har varit en debatt av mycket hög kvalitet, är jag väldigt glad över att ha sällskap av min nya kollega, budgetkommissionären, Michaele Schreyer, vars närvaro är ett bevis på det stora intresset för denna fråga och dess ekonomiska och budgetära konsekvenser. Schreyers närvaro här i dag är av enastående stort värde. Jag skulle vilja framföra ett stort tack till föredragandena och de olika utskottens ledamöter, som har ägnat så stor och angelägen uppmärksamhet åt denna viktiga fråga, som nu föreligger kammaren. Jag skulle också vilja tacka dem för den höga kvaliteten på deras bidrag och för det engagemang som de har visat genom att lämna sina yttranden och framlägga Packs betänkande. Som kammaren känner till, berör kommissionens förslag huvudsakligen inrättandet av en byrå för genomförande av gemenskapens återuppbyggnadsprogram, till att börja med i Kosovo, men senare, när omständigheterna så tillåter, även i andra regioner i Förbundsrepubliken Jugoslavien, som Serbien och Montenegro. Byråns mandat täcker helt klart inte in bistånd i de andra länderna i före detta Jugoslavien eller i andra Balkanländer, eftersom denna struktur utgör Europeiska unionens specifika instrument för återuppbyggnaden av Kosovo. Den har utformats för att göra det möjligt för Europeiska unionen att bibehålla den nödvändiga kontrollen över återuppbyggnadsprogrammet och skydda sitt oberoende och sin initiativrätt i processen. Byråns arbete måste tydligt kopplas samman med Europeiska unionen, det får inte blandas ihop med den bredare verksamhet som de talrika organ som är engagerade i Kosovo och regionen ägnar sig åt. Det beror inte på någon trångsynthet; en tydlig uppgiftsfördelning är nödvändig för att säkerställa en riktig ansvarighet. I kommissionens förslag återspeglas behovet av att skapa ett instrument för en snabb, decentraliserad och effektiv hantering av återuppbyggnadshjälpen på ett sätt som innebär att hänsyn tas till situationens brådskande natur och till de exceptionella ansträngningar som fordras. Framstående ledamöter har gång efter annan fäst uppmärksamheten på dessa realiteter under debatten, liksom vid många andra tillfällen. I kommissionens initiativ tas hänsyn till tidigare erfarenheter och, framför allt, till de svårigheter som vi ställdes inför i den första fasen av återuppbyggnaden i Bosnien, som, vilket kammaren med rätta påminde om i morse, ledde till att genomförandet av dessa program fördröjdes. Kommissionens förslag om att inrätta en byrå för återuppbyggnad är på det stora hela baserat på parlamentets rekommendationer för återuppbyggnaden i Bosnien - rekommendationer som helt korrekt betonar behovet av att decentralisera hjälphanteringen genom att öka antalet lokalt anställda och tillhandahålla mekanismer som är bättre anpassade till återuppbyggnadsbehovens brådskande natur. Jag skulle särskilt vilja ta upp några aspekter av kommissionens förslag, som rör byråns struktur. Efter den förfrågan om att inrätta en byrå som gjorde vid rådets möte i Köln, har kommissionens förslag i stora delar baserats på den modell som använts för alla andra existerande europeiska byråer: en struktur som en egen juridisk person och egna befogenheter för beslutsfattande och med medlemsstaterna företrädda i en styrelse. En sådan struktur gör det möjligt att leda återuppbyggnaden med hjälp av särskilt anpassade förfaranden, som är olika de i kommissionens avdelningar. Det gör det möjligt att rekrytera personal särskilt för återuppbyggnadsändamål och för en tidsrymd som är begränsad till utförandet av de speciella uppgifterna, vilket Bourlanges var inne på. Byrån kommer att anställa personal, och då följa lagstadgade bestämmelser, för att utföra uppgifter i offentlig tjänst som det tekniska hjälpkontoret inte får och inte kan ta på sig. Liksom fallet är i övriga existerande gemenskapsbyråer, föreslår kommissionen att medlemsstaterna företräds i styrelsen, så att de genom sitt deltagande kan säkerställa en total samordning av Europeiska unionens verksamhet med medlemsstaternas verksamhet på fältet. Det skulle kunna uppmuntra medlemsstaterna till att använda byrån vid genomförandet av sina egna program. Vidare kommer det tack vare medlemsstaternas deltagande i styrelsen att bli möjligt att se till att, när det årliga programmet väl har fastställts av kommissionen, övriga beslut som hör samman med projekten kan fattas på plats, utan att återförvisas till förvaltningskommittén, som består av medlemsstaterna, i Bryssel. Utan hänsyn till de befogenheter som har föreslagits för byrån, skulle jag vilja göra helt klart att kommissionen kommer att fortsätta med att utöva sina befogenheter och sitt ansvar fullt ut. Byrån kommer inte att ges befogenhet att fastställa principiella riktlinjer eller att godkänna återuppbyggnadsprogrammen. Det är kommissionen som kommer att fatta och vara ansvarig för besluten om de program som skall genomföras av byrån. Herr talman! Frågan om platsen för byråns högkvarter har, vilket återigen blev tydligt under förmiddagens diskussion, lett till tvister såväl i rådet som här i kammaren. Byråns funktion är att se till att hjälphanteringen sker snabbt och effektivt. Det inbegriper att decentralisera förvaltningen och upprätta ett effektivt samarbete med andra aktörer från det internationella samfundet i Kosovo. Pristina har därför av kommissionen valts som plats för byråns högkvarter. Det är där Kosovos tillfälliga administration är baserad och alla byråer och organisationer med ansvar för återuppbyggnaden har sitt säte. Det är Kosovo som skall byggas upp. Det sunda förnuftet säger därför att byrån bör ha sitt operativa säte där, även om alla säkerligen har de mycket övertygande poängerna om tidigare erfarenheter, som Cohn-Bendit framförde under dagens debatt, i tankarna, då man argumenterar för den åsikten. Som kammaren känner till, har medlemsstaterna kommit överens om att installera byråns högkvarter och allmänna enheter i Thessaloniki. Kommissionen har lagt in en reservation mot det beslutet. Vad kommissionen beträffar, är inrättandet av byrån i Pristina inte bara en detalj i dess förslag. Det är en grundläggande förutsättning för en effektiv hantering av programmen och för att uppnå byråns mål. Dispyter som leder till fördröjningar är inte godtagbara, med tanke på nödvändigheten av att snabbt finna en lösning på problemet, och kommissionen är därför öppen för en kompromiss som bibehåller målen om snabbhet och effektivitet. Kommissionen har redan översänt en handling till rådets ordförandeskap och till parlamentet, i vilken den föreslår en tydlig funktionell uppdelning av byråns enheter och personal mellan Pristina och Thessaloniki, med alla operativa enheter koncentrerade i Pristina och byråns direktör mitt i händelsernas centrum. Slutligen skulle jag, å kommissionens vägnar, vilja tacka parlamentet för ändringsförslagen. Den nya kommissionen kommer att granska dem noggrant. Jag vill emellertid betona att kommissionen och parlamentet har samma mål: att maximera snabbheten och effektiviteten för kommissionens arbete på plats i Kosovo för människorna i regionen. Eftersom kommissionen är helt ny, skulle vi vilja be om litet tid för att se över situationen och era ändringsförslag, för att bli helt säkra på att vi gör det rätta. Jag är övertygad om att rådet önskar göra detsamma. Det är nödvändigt att engagera människorna i Kosovo i återuppbyggnadsprocessen och att säkerställa en effektiv samordning med icke-statliga organisationer. Det är nödvändigt med insyn i budgeten, eftersom parlamentet föreslår att det skall göras en tydlig åtskillnad mellan bidrag från gemenskapsbudgeten och bidrag från andra källor samt att utgifter för fysisk återuppbyggnad och institutionsbyggnad skall skiljas åt. Avslutningsvis, herr talman, ser kommissionen gärna att parlamentet rådfrågas innan något beslut fattas av rådet om att utvidga byråns verksamhet till andra regioner i Förbundsrepubliken Jugoslavien. Det skulle utvidga parlamentets roll, som redan nu får en kvartalsrapport om byråns verksamhet och som har den viktiga uppgiften att bevilja byråns direktör ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten. Jag är övertygad om att den korta pausen, som alla är överens om behövs, kommer att utnyttjas fullt ut, för att vi skall kunna nå målet om en snabb och effektiv hjälp till glädje för och med bistånd av Kosovos folk. (Applåder)

Tack så mycket, herr Kinnock. Innan vi avslutar debatten överlämnar jag ordet till Staes för en ordningsfråga.

Herr talman! Jag är ny som ledamot i det här parlamentet. Jag har följt den här debatten med stort intresse och jag tycker att det var en bra debatt. Ändå har jag en känsla av att något brister i organisationen av parlamentets verksamhet. Vad kan vi konstatera? Kommissionen har lagt fram ett förslag angående huvudkontoret i Pristina. Parlamentet stöder kommissionen och det är en konflikt med rådet. Vad ser vi? Rådets stolar är tomma. Rådet reagerar inte, rådet har tydligen inte bjudits in för att komma hit och berätta vad det skall göra. Jag skulle alltså vilja fråga följande: kan ni för talmanskonferensen lägga fram önskemålet att debatterna i framtiden, om det blir fler sådana debatter där det förekommer en konflikt med rådet, organiseras så att rådet är närvarande och att vi kan få en direkt konfrontation. Jag tror att det skulle vara bra för demokratin.

Vi noterar er anmärkning, herr Staes, men jag konstaterar att rådet är närvarande och inte har velat delta i debatten. Rådet är, på ministernivå, inte närvarande i kammaren mer än på tisdagar och onsdagar, men vi noterar er anmärkning. Jag tror att det är flera som delar den.

Herr talman! Eftersom kommissionens vice ordförande har avstått från att uttala sig i frågan om valutan och UCK, kan jag då utgå från att Europeiska unionen inte har någon åsikt i frågan?

Neil, kommissionen. (EN) Herr talman! Jag förstår Sakellarious undringar, och i normala fall skulle jag med glädje ha gett honom ett utförligt svar på hans två mycket viktiga frågor. Jag är säker på att han är gammal nog i detta parlament - jag talar naturligtvis om hans erfarenhet och inte om hans ålder - för att förstå varför jag inte kan göra det just nu. Jag är övertygad om att mina medarbetare som är sakkunniga på detta område med glädje kommer att ge honom den information som han söker vid ett senare tillfälle.

Tack så mycket, herr Kinnock. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.

Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0010/99) av Morgantini för utskottet för utveckling och samarbete om förslaget till rådets beslut om att godkänna texten till en tionde EG-UNRWA-konvention för åren 1999-2001 innan konventionen undertecknas av kommissionen och Förenta nationernas hjälporganisation för palestinska flyktingar i Mellanöstern (KOM(1999)0334 - C5-0059/1999 - 1999/0143(CNS)).

- (IT) Herr talman! Den tid av fred och välstånd som Arafat och israeliska ledare har hänvisat till sedan Oslo-avtalet 1993 har ännu inte infunnit sig. Återupptagandet av fredsprocessen som kom efter regeringen Netanyahus fall, valet av Barak och den nya överenskommelse som skrevs under i Sharm-el-Sheikh innebär otvivelaktigt ett steg framåt jämfört med det mörka förflutna, efter mordet på premiärminister Rabin, men vägen är fortfarande mödosam innan en stabil och varaktig fred kan bli verklighet och innan palestinierna kan leva i en palestinsk stat, såsom sanktioneras i FN-resolutionerna, en stat som jag hoppas blir demokratisk och som fredligt kan samexistera med Israel. Det finns fortfarande många öppna frågor: 70 procent av territoriet Västbanken-Gaza är fortfarande militärt ockuperat, Jerusalems status är inte fastställd, frågan om de israeliska bosättningarna, konfiskeringen av jord, vatten, frågan om de politiska fångarna, fortfarande över 2 200 i fängelserna, frågan om de palestinska flyktingarna från den första flykten 1948 och från 1967, som är cirka 4 miljoner. Utan ett positivt svar på dessa frågor kommer freden alltid att vara i fara. Europeiska unionen och särskilt Europaparlamentet har alltid uttryckt sitt ovillkorliga stöd för försöken att främja fredsprocessen i Mellanöstern och bistå Mellanösternregionen. I resolutionen från mars 1999 om fredsprocessen och framtida bistånd till Mellanöstern underströk Europaparlamentet med rätta att även om Wye Plantation-avtalen godkänns - vilket de nu har - återstår de viktigaste problemen att lösa, och bland dem särskilt flyktingarnas ställning. Därför röstade utskottet för nödvändigheten av ett fortsatt och starkt stöd till flyktingarna och antog EU-UNRWA:s tionde konvention - som gäller åren 1999-2001 - vilken har underställts Europaparlamentet och som utgör just ett viktigt bidrag. I den föreslagna konventionen, liksom i de nio föregående som undertecknats sedan 1972, fastställs gemenskapens bidrag till organisationens budget för normala program för den kommande treårsperioden 1999-2001 och där förutspås också årliga förhandlingar om gemenskapens bidrag till budgeten för livsmedelsbistånd. Naturligtvis kommer omfattningen av livsmedelsbiståndet att bli föremål för separata förhandlingar. UNRWA begär ett totalt bidrag på 120,82 miljoner euro för perioden fram till 2001. En del av detta bidrag är avsett att stödja UNRWA:s utbildningsprogram. Inom hälsovårdsprogrammet skall merparten användas till utbildning. UNRWA:s ordinarie program riktar sig till cirka 3 500 000 palestinier i Jordanien, Syrien, Libanon, på Västbanken och i Gaza-remsan och ger, som jag sade tidigare, hjälp inom grundläggande samhällssektorer. För att ta hänsyn till hur den politiska situationen utvecklas i området föreskrivs i artikel 6 i konventionen att flyktingutvecklingen skall granskas på nytt i slutet av år 2000 och att eventuella UNRWA-program för de palestinska myndigheternas övertagande av dess funktioner skall övervägas. Eftersom dock de palestinska myndigheterna bara kontrollerar sitt egna territorium på Västbanken och i Gaza måste man ta speciell hänsyn till UNRWA:s verksamhet vad beträffar de flyktingar som fortfarande befinner sig i Syrien, Libanon och Jordanien och i alla länder där det finns palestinska flyktingar. Under dessa omständigheter skulle jag än en gång vilja understryka att flyktingproblemet inte bara är olöst utan blir mer dramatiskt för varje dag, såsom jag kunnat se på mina resor till de palestinska flyktinglägren i Libanon, Jordanien och Syrien nyligen och i olika UNRWA-rapporter, och som även vår kollega Menéndez del Valle rapporterar i sin egenskap av företrädare för Europeiska unionen vad beträffar dess humanitära bistånd till Jordanien. Det är därför avgörande att denna EU-UNRWA-resolution antas och börjar tillämpas så snart som möjligt. Detta är särskilt viktigt mot bakgrund av den kris i fråga om UNRWA:s budget som man för närvarande kämpar med. Stränga sparåtgärder har införts genom vilka man avskaffat olika anslag till lärare, sjukhus och läkemedel, vilket bland annat har lett till kraftiga protester i de palestinska flyktinglägren. En sista fråga: även om jag understryker nödvändigheten av att fortsätta bevilja humanitärt bistånd via UNRWA, tror jag att Europaparlamentet särskilt är intresserat av att finna en riktig och rättvis politisk lösning på problemet med de palestinska flyktingarna, en lösning som överensstämmer med FN:s resolution 194. Vad detta anbelangar tror jag att vi måste bemöda oss maximalt för att uppmana berörda krafter i området, speciellt de israeliska och palestinska myndigheterna, att bidra till denna lösning. Två punkter till: budgetutskottet har föreslagit två ändringar om större öppenhet, vilka vi stöder. Slutligen kvarstår det juridiska problemet med det sätt på vilket kommissionen begär vår åsikt, en fråga jag tror vi måste penetrera.

Herr talman! Jag är mycket glad över tala om Palestinafrågan. Det är en ytterst viktig fråga, som har intresserat mig mycket under många år. Morgantini har framställt ett utomordentligt betänkande, som jag och min grupp stöder, och de två ändringsförslagen är mycket betydelsefulla, för i dessa efterfrågas en årsrapport, tillträde till verksamhetsplatserna och information om finansieringsaspekterna. Jag skulle vilja ta upp några punkter. En är att vi hjälper 3,5 miljoner flyktingar. Jag är medveten om att det rör sig om människor som nu befinner sig i flyktingläger, och jag hoppas att Europeiska unionen kommer att spela en framträdande roll då det gäller att hjälpa dem att återanpassa sig, när de väl kommer tillbaka från grannländerna för att åter bosätta sig i Palestina. Jag hoppas att Europeiska kommissionen, i nära samarbete med parlamentet, kommer att ta initiativet till att bli en mer aktiv aktör i Mellanöstern, i stället för att sitta i baksätet och låta amerikanerna styra. När vi ser på den hjälp som vi ger, 40 miljoner euro, så är det inte så värst mycket pengar. Jag erkänner att det är en ganska stor del av de 120 miljoner euro som ges totalt, och 85 procent av vår budget på ungefär 40 miljoner euro årligen går till utbildning, vilket jag tycker är den rätta vägen framåt. Vi bidrar till att utbilda en halv miljon barn. Jag hoppas att det kommer att fattas ett snabbt beslut om detta förslag, eftersom det, som Morgantini påpekade, är bråttom: lärare förlorar sina arbeten, eller så är de redan arbetslösa, och utbildning och medicinsk hjälp är nödvändig. Jag hoppas att kommissionen kommer att göra sitt bästa för att snabba på detta ärende. Morgantini har verkligen behandlat detta ämne på ett heltäckande sätt. Jag vill inte ödsla bort parlamentets tid, och jag tackar talmannen för att han har gett mig möjligheten att göra ett inlägg i denna fråga.

Herr talman! Detta betänkande har antagits enhälligt i utskottet för utveckling och samarbete, och det blev mycket bra med de två ändringsförslagen från budgetutskottet, så att allt inte stannar vid bara ord, utan att det också finns en ekonomisk-finansiell plan. Betänkandet utarbetades av Morgantini, utifrån kommissionens undertecknande av en konvention med Förenta nationernas hjälporganisation för palestinska flyktingar i Mellanöstern. Att uppnå en rättvis fred i Mellanöstern, vilket vi arbetar för i Europeiska socialdemokratiska partiets grupp, är bara möjligt om vi, tillsammans med förhandlingarna om de frågor som utgör fredsagendan i denna komplexa konflikt, löser flyktingproblemet. Ett av sätten att hantera denna nödvändiga men inte enda fråga på, är en flyktinghjälp som inte hindrar att vi inom ramen för fredsförhandlingarna uppnår en permanent lösning som går längre än en terapeutisk hjälp. Europeiska unionens roll i stödet till Palestina är odiskutabel. Kommissionens meddelande, som gett upphov till detta betänkande, innebär därför inget annat än att genom detta stöd fortsätta på den inslagna linjen att bidra till freden. Detta bör inte utgöra något hinder för ett mer direkt deltagande från Europeiska unionen, och närmare bestämt detta parlament, i fredsprocessen. Flyktingarna utgör, tillsammans med Jerusalemstadgan, vattenproblemet och bosättarna, en av de viktigaste faktorerna för fred i Mellanöstern. Ingen ansträngning är för stor när det gäller att uppnå ett tillfredsställande avtal om flyktingarna och genom det närma oss freden. Bland de ytterlighetsståndpunkter enligt vilka krävs att rätten till återvändo erkänns, och i vilka man undviker de reella problem en massiv återvändo skulle skapa, och de omedgörliga ståndpunkter, enligt vilka man inte medger problemets existens, finns det alternativ däremellan som måste användas, stärkas och sättas igång. Ett av dessa alternativ är just detta betänkande. Även om vi vet att det inte handlar om en definitiv lösning, bör vi godkänna betänkandet som ännu ett bidrag från Europeiska unionen till den svåra fredsprocessen i Mellanöstern.

Herr talman! Egentligen borde UNWRA fira sitt femtioårsjubileum genom att avskaffa sig själv. Under fem decennier var vägen tillbaka stängd för palestinierna och vägen mot framtiden var blockerad. Under all den tiden har UNWRA uträttat mycket nyttigt arbete under väldigt svåra förhållanden. Alla insatser för att få upp undervisningen och hälsovården på en vettig nivå, hur värdefullt det än är i sig, har inte kunnat lösa det politiska flyktingproblemet. De senaste åren har UNWRA även lidit ordentligt under de ekonomiska problemen. De ökade kostnaderna har inte täckts av extra inkomster. Därför blev organisationen tvungen att genomföra oförsvarliga besparingar som inte välkomnades av palestinierna. Tyvärr står det inget om flyktingarna i Wye-avtalet. Palestinierna känner sig nu förtvivlade, bortglömda och överlämnade åt sitt öde. Osäkerheten inför framtiden, den höga arbetslösheten och den begränsade rörligheten skapar en känsla av spänning och rädsla. Det är en grogrund för fundamentalism. Ett stöd till UNWRA, som det föreslås, har alltså inte endast en humanitär målsättning utan är även av politisk betydelse, nämligen stabilitet i området. Israel måste visa mer flexibilitet i fredsprocessen. De arabiska värdländerna å sin sida borde ta ett större ansvar och måste sluta missbruka Palestinafrågan för politiska ändamål. De måste medverka till en integrering av palestinierna i deras land. Europeiska unionen å sin sida borde stå för den ekonomiska hjälpen. Europa har hittills inte kunnat omsätta sitt ekonomiska stöd till politiskt inflytande. Under 25 år har Europa givit ekonomiskt stöd till flyktingarna. Det börjar bli hög tid att Europa nu äntligen tar vara på sitt politiska inflytande för att för gott göra UNWRA överflödigt.

Ärade herr talman, mina damer och herrar! Sedan 1972 har EG och UNRWA undertecknat nio konventioner om EG:s bidrag till UNRWA. EU är den främsta givaren av ekonomiskt och finansiellt bistånd till regionen. Därför har vi även framöver ett stort ansvar för de palestinska flyktingarna. UNRWA har under tidsperioden 1999-2001 ansökt om bidrag på 120 miljoner euro. Större delen av dessa bidrag - 102 miljoner euro - har varit avsedda för UNRWA:s utbildningsprogram, och 18 miljoner euro för hälsoprogrammet. Vi i De gröna gläds över de snabba överläggningar som ägt rum om det nya programmet i EU- kommissionen och Europaparlamentets utskott. Lika snabba bör vi vara att anta betänkandet här i plenisalen. Det får framför allt inte förekomma några budgetinskränkningar eller andra hinder för betänkandet i form av diskussioner om de rättsliga grunderna. Men det verkar som att dessa problem är lösta och att revisionsrättens berättigade kritik mot den bristande kontrollen vid tillämpningen av de gamla fördragen är avhjälpt. Insyn är själva grunden för vårt budgetförande. Insyn måste också garanteras i brådskande situationer med humanitärt biståndsgivande, för i slutändan är det ju skattebetalarnas pengar vi förmedlar. Programmet är mycket viktigt, eftersom utbildningsprogram och hälsovård är en grundläggande service. Utbildningsprogrammet har blivit den största enskilda verksamheten inom UNRWA. 445 000 elever får utbildning och 6 000 är lärlingar. Vi betraktar även den behovsorienterade hälsovården som positiv. Den erbjuds på gemenskapsnivå via ett nät av 123 olika primärvårdsanläggningar. De palestinska flyktingarna har behov av den hjälpen, för det mångåriga flyktingskapet har hos många fått allvarliga psykologiska följder, och därtill kommer en mångfaldig social och ekonomisk diskriminering. Det behövs liksom tidigare en snar politisk lösning på problemet med de palestinska flyktingarna. Fredsförhandlingarna har äntligen kommit igång igen, men det räcker inte med vapenstillestånd och statusförhandlingar, eftersom det fortfarande inte tas någon hänsyn till de palestinska flyktingarna. Vi måste erbjuda dem ett perspektiv för deras fortsatta levnad. EU kan bidra mycket på den punkten. I nuläget måste den dagliga nöden lindras, åtminstone något, med hjälp av detta program. Därför röstar vår grupp för Morgantinis betänkande. De palestinska flyktingarna kan räkna med vårt solidariska stöd.

Neil, kommissionen. (EN) Herr talman! Det är med glädje som jag kan konstatera att vi under denna korta debatt har fått lyssna till tre jungfrutal, inbegripet det av Schröder, som med sina 21 år är den yngsta ledamoten i parlamentet. Det är ett bevis på att det finns ett mycket stort intresse för politik bland unga människor. Med sina 21 år är hon sju år yngre än vad jag var när jag kom in i underhuset. Jag kan bara uttala förhoppningen att Schröder mognar på ett bättre sätt än vad jag har gjort, vilket jag är övertygad om att hon kommer att göra. Låt mig börja med att uttala kommissionens tacksamhet för det utförliga betänkandet från utskottet för utveckling och samarbete och för det stöd som under samrådsförfarandet har getts till kommissionen i dess ansträngningar att sluta den tionde konventionen mellan gemenskapen och FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar i Mellanöstern (UNRWA). Jag skulle särskilt vilja tacka föredraganden, Morgantini, för hennes arbete. Men jag vill även tacka parlamentets utskott för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik samt budgetutskottet för deras konstruktiva bidrag, och jag kommer alldeles strax att kommentera de ändringsförslag som har föreslagits av budgetutskottet, vilka Khanbhai berörde. Gemenskapen har sedan 1972 undertecknat nio konventioner med UNRWA, vilka har styrt EG:s bidrag till organisationens budgetar för ordinarie bistånd och livsmedelsbistånd. Den tionde treåriga konventionen omfattar perioden 1999 till 2001 och innebär ett bidrag på 120,82 miljoner euro till UNRWA:s ordinarie utbildnings- och hälsoprogram. I den tas även hänsyn till de årliga förhandlingarna om bidraget till budgeten för livsmedelsbistånd. I dessa 120 miljoner euros inbegrips en årlig höjning på fem procent, vilket speglar den operativa principen för indexreglering, som tar hänsyn till inflationen och befolkningsökningen. Denna princip har styrt Europeiska unionens bidrag även i de tidigare konventionerna, och den har vid upprepade tillfällen berömts av FN-organisationen, eftersom det förhindrar att värdet av gemenskapens bidrag urholkas. Kommissionen har ansträngt sig för att förbättra och förtydliga konventionen, som kammaren i dag har framför sig, för att göra dess tillämpning mer öppen, men även för att ta hänsyn till de relevanta bestämmelser som har fastslagits i det globala avtalet mellan gemenskapen och Förenta nationerna. Andra nyheter i denna konvention inbegriper artikel 4 om betalningar, artikel 8 om synlighet i gemenskapens bidrag, artikel 9 om skiljedomsförfarande och artikel 12 om ikraftträdande, som alla har som mål att öka öppenheten och ansvarigheten. Jag måste meddela kammaren att kommissionen av två anledningar inte kan godta de två ändringsförslag som har föreslagits av budgetutskottet. För det första, syftet med detta förslag till rådets beslut är inte att reglera en informationsförfrågan mellan institutionerna. Syftet är att godkänna texten till EG-UNRWA-konventionen och att bemyndiga kommissionen att underteckna konventionen på gemenskapens vägnar. För det andra ingår informationsplikten som en del av kommissionens ansvar då det gäller genomförandet av gemenskapsbudgeten. UNRWA:s årsrapporter kommer garanterat att vidarebefordras såväl till parlamentet som till rådet. Vi måste nu snabbt komma framåt i denna fråga. UNRWA står inför en allvarlig brist på likvida medel, och vi, som givare, måste göra vårt yttersta för att snabba på arbetet med att hjälpa UNRWA och, i slutändan, det palestinska folket. Jag är säker på att kammaren känner till att frågan om flyktingarnas slutliga status skulle tas upp till diskussion, inom ramen för fredsprocessen i Mellanöstern och Oslo-avtalen. Enligt dessa avtal skulle parterna ha förhandlat klart om de frågor som rör den slutliga statusen före den fjärde maj i år, men så har tyvärr inte blivit fallet. Låt oss emellertid hoppas att undertecknandet av memorandumet i Sharm-el-Sheikh kommer att gjuta nytt liv i fredsprocessen och leda till att den viktiga frågan om den slutliga statusen tas itu med utan större dröjsmål. Jag vill avsluta med att säga att till dess flyktingfrågan har fått en rättvis och allomfattande lösning, är unionens stöd till UNRWA, som en organisation för överstatliga tjänster på Västbanken och Gaza, i Libanon, Jordanien och Syrien som är avsedda att göra livet för de 3,5 miljoner palestinierna som lever i flyktingläger drägligare, absolut nödvändigt. Långt ifrån att spela en marginell roll, kommer Europeiska unionen, och därigenom Europeiska kommissionen, att fortsätta sitt stora engagemang för att se till att dessa människors livssituation förbättras avsevärt.

Tack, herr vice ordförande Kinnock. Jag tror också att vi alla ansluter oss till de ord ni riktade till vår nya kollega Schröder. Det finns två ordningsfrågor: från Morgantini, föredragande, och därefter från Schröder. Jag ger först ordet till föredraganden. Mycket kort, tack.

- (IT) Först och främst ber jag talmannen om ursäkt för att jag inte reste mig tidigare, men jag visste inte om det. Det skall inte hända igen, jag vill verkligen inte visa bristande respekt för denna församling. Tyvärr är jag dock rädd att jag har begått ett fel till, det vill säga att jag pratade väldigt fort. Jag ber därför tolkarna som arbetar så hårt för oss om ursäkt, för en kollega sade just att jag pratade för fort. Det berodde på nerverna, men eftersom jag är kvinna och känsla och förnuft hör ihop skall jag försöka använda förnuftet mycket mer nästa gång. Hur som helst skulle jag helt enkelt vilja säga att jag gratulerar alla så hemskt mycket till deras inlägg, eftersom en sak har framkommit med kraft: bortsett från den snabbhet med vilken vi måste förverkliga detta program är det viktiga att Europeiska unionen och Europaparlamentet utövar en aktivare, kraftfullare roll så att en stabil och varaktig fred kan komma till stånd i Mellanöstern, framför allt mellan Palestina och Israel, så att vi kan finna en lösning på flyktingproblemet, och så att även en palestinsk stat kan leva i fred med staten Israel.

Var inte orolig, vi är alla litet oerfarna. Jag tror att jag själv borde ha gratulerat er då det handlade om ert första betänkande i kammaren och det glömde jag bort. Ilka Schröder har också begärt ordet.

Jag skulle vilja tacka kommissionens vice ordförande för det varma välkomnandet, jag förstår att vi båda är politiska personer.

Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.

Jag har just fått information om att Dr. Carlos Roberto Reina, talman i det centralamerikanska parlamentet, och hans fru har tagit plats åhörarläktarnas hedersplatser. Vi är mycket glada att de har kunnat göra oss sällskap i dag, och jag skulle vilja be kammaren att välkomna dem hit. (Livliga applåder)

Herr talman! Vår grupp drar tillbaka sitt ändringsförslag, eftersom man enats om att behovet av bestående trupper under FN:s bevakning som skall sändas till internationella krishärdar skall diskuteras generellt i utrikesutskottet, då det inte specifikt berör Östtimor.

Herr talman! Med tanke på den typ av fråga vi skall rösta om, och då jag räknade med ert tillmötesgående, skulle jag vilja be er, om det är möjligt, att genomföra en omröstning med namnupprop.

Jag förstår er förfrågan, men tyvärr är reglerna mycket strikta i fråga om detta, och jag kan inte tillåta det. (Parlamentet antog resolutionen.) Betänkande (A5-0013/99) av Pack för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om förslaget till rådets förordning (KOM(1999)312 - C5-0062/1999 - 1999/0132(CNS)) om ändring av rådets förordning (EG) nr 1628/96 om stöd till Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Federala republiken Jugoslavien och den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien, särskilt genom inrättandet av Europeisk byrån för återuppbyggnad

Herr talman! Den liberala gruppen skull vilja dra tillbaka ändringsförslag 32, eftersom det har blivit ersatt. Jag skulle vilja be om delad omröstning om ändringsförslagen 8, 10, 14 och 18, då det skulle tillåta oss att rösta om fler av de ändringsförslag som Pack har lagt fram. Med tanke på den mycket högkvalitativa debatt som vi höll i förmiddags, skulle det vara till stor hjälp, men naturligtvis bara under förutsättningen att ni tillåter det.

Jag försöker alltid att vara hjälpsam, och jag förstår att de nya ledamöterna ännu inte är fullt införstådda med reglerna. Reglerna är mycket tydliga i fråga om när vi kan tillåta delad omröstning, separat omröstning eller omröstning med namnupprop. Det finns tidsplaner för allt detta, som era gruppsekretariat verkligen borde informera er om. Även fast jag skulle vilja hjälpa till, är jag rädd att jag inte kan göra det.

Herr talman! Van der Laan menade kanske separat omröstning för varje artikel och inte delad omröstning. Det är inte samma sak.

Ni har helt rätt, men icke desto mindre har vi regler för separata omröstningar, och samma regler gäller för dem.

, föredragande. (DE) Herr talman! Jag har blivit ombedd att säga ett par ord om omröstningen, så att inte kollegerna där hemma får ta stryk för sådant som inte stämmer. Därför vill jag tala om för er vad det är vi röstar om: Vi vill inte att hjälpen till Kosovo skall fördröjas, utan det vi vill ha är en ökad effektivitet. Rådet har föreslagit ett ineffektivt förfarande, och därför vill jag klargöra att vi godtar Thessaloniki som säte för en operativ del, som en del av byrån för återuppbyggnaden av hela Sydösteuropa med säte i Thessaloniki, men att den måste ha stark anknytning till stabilitetspaktens säte i Thessaloniki. Det är en viktig politisk fråga. Jag ber att ni alla har det i åtanke, det är en essential. Dessutom vill jag påpeka två andra saker. Vi vill ha en förenklad administration, vi vill ha en ökad insyn, en större flexibilitet, det framgår av våra ändringsförslag. Vi vill dessutom att rådet gör oss delaktiga, så snart man utvidgar arbetet till andra regioner, vi vill höras i den frågan. Dessutom vill vi att byråns arbete till en början tidsbegränsas till trettio månader. För ju längre vi dröjer, desto ineffektivare blir arbetet. Vi bör sätta en tidsgräns och sträva efter att uppnå allt fram till dess. En annan viktig punkt är att OLAF måste involveras... (Talmannen avbryter talaren.)

Ni har varit ledamot här i kammaren under en lång tid, och ni vet att det är tillåtet att komma med inlägg som gäller genomförandet av omröstningen men inte med politiska inlägg. Och definitivt inte med nya anföranden, vilket ni är på gränsen till. Före omröstningen om förslaget till lagstiftningsresolution:

Jag vill uppmana alla kolleger att rösta för, med tanke på det jag tidigare sade, även det som kommissionär Kinnock som företrädare för kommissionen sade i morse, och det vi i går fick höra av det finska ordförandeskapet, nämligen att det för närvarande inte finns något spelutrymme som medger att våra förslag går igenom. För att båda dessa parter skall få möjlighet att fundera på saken och komma till insikt och därefter tillsammans med oss skapa en ökad effektivitet, ber jag att slutomröstningen återförvisas till utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik!

Fru Pack! Kan ni förtydliga en sak, för varken jag eller sekretariatet har riktigt förstått. Önskar ni skjuta upp den slutliga omröstningen eller återförvisa frågan till utskottet? Det är två olika saker - vi måste veta vilket som gäller.

Jag blev i går ombedd att begära återförvisning till utskottet, så att vi kan genomföra den slutliga omröstningen vid ett senare tillfälle. Det handlar inte om en ny debatt, det handlar om att vinna tid. Vad ni än kallar det, gör det som ni tycker är bäst.

Låt mig gissa att vad ni menar är att fördröja den slutliga omröstningen.

Herr talman! Vi föreslår också att man skjuter upp frågan till nästa plenarsammanträde. Ingen återförvisning till utskottet med andra ord, utan en uppskjuten omröstning. Det kommer vi att stödja.

Vi Grupplösa är för en genomblickbar och effektiv budgetplanering och kontroll. Vad beträffar tilläggs- och ändringsbudgeterna nr 1/99 och 3/99 kan vi endast konstatera att vi ser positivt på dem och ställer oss bakom dem. Däremot planeras i tilläggs- och ändringsbudget nr 4/99 en betydande nedskärning av medlen till jordbruksutgifterna. En sådan minskning av åtagande- och betalningsbemyndiganden skulle belasta de redan nu så krisdrabbade jordbruksföretagen. Av den anledningen kan vi inte rösta för tilläggs- och ändringsbudgeten i sin helhet. (Parlamentet beslutade att skjuta upp den slutliga omröstningen till nästa sammanträdesperiod.) Talmannen. Innan vi går vidare till den sista omröstningen skulle jag bara vilja förklara för de kolleger som tycker att jag har varit litet väl hård i fråga om separata omröstningar, omröstningar med namnupprop och så vidare, att anledningen till att vi intar en stram hållning är att grupperna förbereder sin omröstningsstrategi på grundval av information från ordförandeskapet. Om vi ändrade på det under omröstningarna här i plenum, skulle det orsaka stor förvirring och stora problem. Så vi försöker att vara så hjälpsamma som möjligt, men det skulle i själva verket ibland kunna leda till större problem om vi godtog en begäran under pågående omröstning. Betänkande (A5-0010/99) av Morgantini för utskottet för utveckling och samarbete om förslaget till rådets beslut om att godkänna texten till en tionde EG-UNRWA-konvention för åren 1999-2001 innan konventionen undertecknas av kommissionen och Förenta nationernas hjälporganisation för palestinska flyktingar i Mellanöstern (KOM(1999)0334 - C5-0059/1999 - 99/0143(CNS)) (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) RÖSTFÖRKLARINGAR Betänkande (A5-0009/99) av Dührkop Dührkop och Fabra Vallès : Betänkande (A5-0005/99) av Hatzidakis:

Diskussioner har redan påbörjats om hur EU-budgeten för år 2000 skall fördelas. I de preliminära budgetplaner som har översänts till Europaparlamentet för betraktande inbegrips en rekommendation om att medlen till trafiksäkerhetskampanjer i Europa skall skäras ned med ?1,5 miljoner (1,9 miljoner euro). Det innebär i praktiken att den övergripande årliga budgeten för trafiksäkerhetskampanjer skärs ned från 9,9 miljoner euro till 8 miljoner euro. Detta är fullkomligt oacceptabelt. Det är svårt att fatta att så mycket som 7 500 liv varje år går till spillo i Europeiska unionens femton länder helt enkelt för att folk inte använder säkerhetsbälte i fram- och baksätet. I Europeiska unionen dör årligen omkring 45 000 människor, och 1,6 miljoner skadas, till följd av trafikolyckor. Ända sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft, den 1 maj i år, har Europaparlamentet medbeslutande på hela trafikpolitikområdet. Europaparlamentet kommer i framtiden inte att tillåta att andra EU-institutioner rekommenderar nedskärningar av något slag i de budgetar som är avsedda för trafiksäkerhetskampanjer. På ett mer nationellt plan välkomnar jag den irländska regeringens handlingsprogram för att minska antalet döda och skadade i trafiken med 20 procent före år 2000. Den trafiksäkerhetskampanj som skall genomföras omfattar följande: fler hastighetsövervakningskameror, fler utandningsprov, ett pricksystem för trafiköverträdelser, hårdare tillämpning av säkerhetsbälteslagen. Betänkande (A5-0003/99) av McKenna:

Herr talman! Jag tror att ni känner till hur vacker och känslig Skottlands västkust är. Det är nog en kust som är särskilt känslig, och vi har denna vecka fått höra ytterligare en alarmerande rapport om utsläpp från Sellafield som kommer att skada kusten vid Galloway, Firth of Clyde, Argyle och vidare. Det är av högsta vikt att denna typ av åtgärder vidtas så snabbt som möjligt, och det gläder mig att jag i dag bereds möjligheten att rösta för dem.

- (FR) Oavsiktlig eller avsiktlig förorening av havet utgör ett speciellt allvarligt hot mot EU:s medlemsstaters havs- och kustområden. I ett nära förflutet hade vi flera tragiska exempel på oavsiktlig förorening i form av utsläpp av kolväte och andra farliga ämnen, i synnerhet kemiska. Ledamöterna i UEN-gruppen anser att införandet av en gemenskapsram för samarbete på detta område i fråga om oavsiktlig förorening av havet är berättigat genom att det finns ett verkligt gemensamt intresse. Det förslag som kommissionen lägger fram syftar till att binda samman de olika åtgärder som hittills vidtagits på området inom en enhetlig rättslig ram. När det gäller de ändringsförslag som antagits i miljöutskottet röstade vi emot samtliga förslag som erbjuder Europeiska unionens angränsande kustländer att använda programmen Phare, Tacis och Meda för att finansiellt bidra till upprättandet av denna gemenskapsram för samarbete. Inom dessa tre program planeras nämligen inte någon åtgärd på detta område för närvarande, och det verkar inte önskvärt att främja en spridning av medlen till förfång för prioriterade program för ekonomisk utveckling i Europeiska unionens angränsande kandidatländer. Däremot röstade UEN-gruppen för samtliga övriga ändringsförslag, inbegripet ändringsförslag 22, som begränsar kommissionens initiativrätt och gör det möjligt för ad hoc-kommittén att behålla kontrollen över sin föredragningslista, att själv upprätta protokoll samt egna ledamöters intresseförklaringar. Vi måste absolut stoppa de avvikelser som vi har noterat inom andra sektorer: kommissionen har nämligen en tendens att bilda kommittéer och att systematiskt försöka kontrollera dem fullt ut, så att de blir fullständigt beroende av dess åsikter. Alla kommittéer som bildas av kommissionen bör vara självständiga så att de kan spela sin specialistroll fullt ut. Betänkande (A5-0002/99) av Jackson:

- (FR) Ledamöterna av UEN-gruppen röstade mot miljöutskottets samtliga godkända ändringsförslag som syftade till att omvandla kommissionens rekommendation till direktiv. Detta skedde på grund av tre väsentliga skäl: byråkrati, rättslig grund och tillsynsmyndigheternas struktur i Europeiska unionens medlemsstater. Samtliga ledamöter av UEN-gruppen är snarare positivt inställda till ett Europa där man främjar samordning mellan de olika medlemsstaterna än ett byråkratiskt Europa, där man förordar stränga bestämmelser som inte är anpassade till de geografiska och kulturella situationernas mångfald. På det rättsliga planet vill vi påminna om att Europaparlamentets roll är att anpassa sig till de befintliga rättsliga grunderna. Parlamentet bör inte på något sätt skapa nya som inte är förenliga med de fördrag som undertecknats av de olika medlemsstaternas regeringar. Vi vill slutligen påminna om att tillsynsmyndigheterna i de olika medlemsstaterna är olika av kulturella och historiska skäl. Vi vet att federalisternas tendens är att ersätta medlemsstaternas tillsynsmyndigheter med en europeisk övertillsynsmyndighet som är långt ifrån verkligheten på platsen. Enligt oss bör den europeiska tillsynsmyndigheten vara som den är, det vill säga en myndighet som gör det möjligt att se om medlemsstaternas tillsynsmyndigheter tillämpar gemenskapens bestämmelser för att naturligtvis förhindra snedvridningar av konkurrensen mellan de olika medlemsstaterna. Gemenskapens bestämmelser bör tillämpas överallt på ett opartiskt sätt, så att samtliga aktörer befinner sig i konkurrenssituation på den inre marknaden. Ledamöterna av UEN-gruppen kommer sammanfattningsvis att under hela mandatperioden se till att ett byråkratiskt och teknokratiskt Europa inte utvecklas utan att Europa utvecklas inom en harmonisk ram som godtas av samtliga medborgare i Europeiska unionens medlemsstater. Europeiska rådet i Tammerfors (B5-0110/99 och B5-0116/99):

Herr talman! Den resolution om politiken för polisiärt och rättsligt samarbete och fri rörlighet för personer, som vi just röstade, inför det kommande Europeiska rådet i Tammerfors visar på vissa uppenbarligen positiva förändringar i parlamentets ställningstagande. Jag har till exempel konstaterat att kammaren just har förkastat den ursprungliga versionen av punkt 6 i resolutionen, som angav att det var omöjligt att genomföra ett område för frihet, säkerhet och rättvisa om rådets enhällighetsregel skulle behållas. Att denna version förkastades är således positivt. Men framtiden får utsäga om det handlar om en varaktig omkastning av parlamentets ståndpunkt eller bara om en omröstningstillfällighet. I alla händelser är det många andra bestämmelser i texten som vi absolut inte instämmer i. Till exempel, den bestämmelse som under förevändning av en harmonisering och ett genomförande av en europeisk invandrarpolitik tar bort hindren i stället för att införa dem. Man kan, till exempel, läsa i punkt 10 att Europaparlamentet, jag citerar: "anser det brådskande att Europeiska unionen, för att underlätta integrationen av medborgare från tredje land som är lagligen bosatta på dess territorium, tar itu med de principer som styr dessa personers status". Det är mycket berömvärt att vilja underlätta integrationen i Europa av medborgare från tredje land, men det finns också en annan mycket allvarlig hypotes som borde undersökas: att de frivilligt återvänder till sitt hemland. Men i Europaparlamentets resolution sägs som av en händelse inte ett ord om det. Paradoxalt nog har vi inte något behov av ett europeiskt samarbete för att underlätta en eventuell integration av medborgare från tredje land. Det är verkligen ett arbete som åligger varje nation, medan vi skulle behöva ett sådant samarbete för att underlätta deras återvändo hem. Men eurokraterna på plats vill absolut inte ha en politik som bemästrar invandringen, även om det eventuellt skulle göra det möjligt för dem att bevisa sin nytta. (Applåder)

Vi Grupplösa försvarar alltid de grundläggande rättigheterna och stöder därför försöket att upprätta en stadga för de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen. Däremot betraktar vi inte en sådan stadga som ett steg mot en europeisk författning, som vi förkastar på grund av dess centraliserande effekt. För övrigt bör stadgan utformas så att det inte sker en kompetensöverlappning mellan Europadomstolen för mänskliga rättigheter och EG-domstolen.

Herr talman! På socialistgruppens labourledamöters vägnar önskar jag informera er om att vi inte kunde rösta för Tammerforsresolutionen i dess slutliga form. Det beror inte på att vi inte håller med om många saker som ingår i resolutionen, utan på att vi anser att vissa saker skulle kunna leda till att mötets dagordning blev överlastad och omöjlig att följa. Det finns andra frågor som togs upp i resolutionen, och som borde behandlas mer utförligt vid den kommande regeringskonferensen om en revidering av fördragen. Av dessa anledningar ansåg vi oss inte kunna stödja resolutionen i dess slutliga, ändrade form.

Vi anser att genomförandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa är av betydelse för Europeiska unionens framtid. Rådets initiativ att lyfta frågan på toppmötet i Tammerfors är därför välkommet. Den resolution som Europaparlamentet behandlar innehåller en serie väsentliga ställningstaganden som ordförandelandet Finland och Europeiska rådet som helhet bör beakta inför toppmötet. Vi ger därför vårt stöd till huvuddelen av de förslag som resolutionen innehåller, dock med något undantag. Punkt 3 hanterar enligt vår mening alltför generellt polissamarbetets och det straffrättsliga samarbetets integrerande i gemenskapspelaren. Vi menar att det finns anledning att se framför allt det polisiära samarbetet som mellanstatligt. Vad det gäller punkt 19 om att förse Europol med möjligheter på det operativa planet menar vi att denna punkt skall tolkas så att sådan utveckling av Europolsamarbetet sker för att främja bekämpning av gränsöverskridande brottslighet, men måste då ske inom ramen för medlemsländernas rätt att ha full kontroll över polisiär verksamhet inom de egna gränserna.

Den resolution om utarbetandet av en stadga om unionens grundläggande rättigheter som parlamentet just har röstat fram belyser perfekt de avvikelser vars risker jag angav i mitt inlägg i går vid huvuddebatten. I praktiskt taget varje punkt i resolutionen breddar Europaparlamentet tolkningen av rådets beslut i Köln för att svälla i betydelse, slå ut de nationella parlamenten och förbereda den kommande stadgans omvandling till europeisk konstitution. I punkt 2 påstår Europaparlamentet att utarbetandet av stadgan är rådets och dess eget gemensamma ansvar, medan de grundläggande rättigheterna uppenbarligen i dag skyddas av de nationella konstitutionerna och varje utövande av dem företrädesvis, om inte uteslutande, borde inbegripa de nationella parlamenten. I punkt 3 kräver Europaparlamentet en "öppen och nyskapande tillnärmning när det gäller stadgans karaktär, de rättigheter som bör förekomma i den samt dess roll och status i unionens konstitutionella utveckling". Detta visar tydligt dess vilja att inte nöja sig med en enkel samling gällande rättigheter, såsom rådet begärde. I första och andra meningen i punkt 4 begär parlamentet att antalet företrädare för parlamentet i "den kommitté" som har ansvaret för att utarbeta stadgans formuleringar skall vara lika med antalet företrädare från medlemsstaterna, det vill säga åtminstone femton. Parallellt gör det sig av med de nationella parlamenten genom att föreslå att det bara skall ske "ett lämpligt samråd med deras talmän". I tredje, fjärde och sjätte meningen i punkt 4 begär parlamentet att den blivande kommittén själv skall fastställa sin styrelses befogenheter samt dess arbetsgruppers och sekretariats befogenheter, vilket skulle ge kommittén ett mycket brett oberoende för att sedan kunna leda processen på eget bevåg. I femte meningen i punkt 4 kräver parlamentet att det säkras att "icke-statliga organisationer och medborgarna bidrar". Vi vet vad det betyder: debattinlägg av personer eller organ utan demokratisk legitimitet, som utsetts enligt dunkla kriterier och ofta frikostigt subventionerade av Europeiska kommissionen. Det säkrar för en förvirring som, med tanke på föregående premisser, bara federalisterna kommer att kunna dra fördel av. Vi har här ett perfekt exempel på inledningen till en av de manipulationer av den allmänna opinionen som federalisterna alltid har varit svaga för. Det mest förvånande i den här manipulationen är rådets inställning: under hela förhandlingen om Amsterdamfördraget var rådet orubbligt emot, i en separat rubrik i fördraget, grupperingar av samtliga rättigheter för spridda medborgare i texten. Rådet vann då bifall för det. Det godkände i rådet i Köln i juni, på egen hand, plötsligt och utan att någon rådfrågades, någonting som var mycket värre: det satte i gång en mycket bredare process för att göra sig av med de nationella konstitutionerna. Vi kommer att utan kompromisser arbeta emot den antidemokratiska manövern.

De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet har avstått från att rösta för ett resolutionsförslag om ytterligare integration på området frihet, säkerhet och rättvisa. Vi är anhängare av ett rättvist och effektivt europeiskt samarbete om asyl och invandring. Vi är också anhängare av ett förbättrat samarbete om förebyggande av kriminalitet inom områden som människohandel, övergrepp mot barn och penningtvätt. I resolutionsförslaget ingår det bland annat en önskan om att överföra polissamarbetet från tredje till första pelaren, ett önskemål om att ge Europol operativa befogenheter och en uppmaning till att inrätta en gemensam europeisk åklagarmyndighet (Corpus juris). Vi har röstat emot att ge Europol operativa befogenheter, eftersom vi inte vill att Europol skall bli ett europeiskt svar på FBI. Vi har också röstat emot inrättandet av en gemensam europeisk åklagarmyndighet. Vi ställer inte upp på en gemensam straffrätt eller myndighet på gemenskapsnivå. Man kan bekämpa kriminalitet lika effektivt med de befintliga instrumenten, däribland Europol och konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål. Vi har avstått från att rösta för en överföring av polissamarbetet från tredje till första pelaren. Så länge som det danska undantaget på det rättsliga området består, befinner vi oss i en speciell situation. Vi respekterar att de andra medlemsstaterna vill överföra samarbetet till den första pelaren, men vi kan inte rösta för, så länge som Danmark har ett undantag på det rättsliga området. Vi har avstått från att rösta om hela resolutionsförslaget av nämnda skäl. Vi kan dessutom inte heller stödja önskemålet om att Tammerfors-toppmötet blir startskottet till en ny regeringskonferens om ytterligare integration på det rättsliga området. På nästa regeringskonferens bör man koncentrera sig på de institutionella reformerna, annars riskerar vi att fördröja utvidgningsprocessen.

Jag röstar emot de riktlinjer och prioriteringar i fråga om fri- och rättigheter som föreslagits av Europeiska kommissionen vid Europeiska rådet i Tammerfors. Bara det faktum att man inte planerar att legalisera situationen för samtliga personer utan uppehållstillstånd som bor och arbetar på europeisk mark skulle räcka för att förklara min röstning. Att föra fram det europeiska området som ett "område för frihet, säkerhet och rättvisa" saknar inte en viss cynism. Man frågar inte kapitalet om dess ursprung för att säkra fri rörlighet och fria investeringar för det överallt i Europeiska unionen. Men på grund av nationellt och framför allt socialt ursprung reglerar, begränsar eller förbjuder man fri rörlighet för personer. Omgrupperingar av multinationella företag är fria men inte återföreningar av invandrade arbetares familjer. Man lämnar en total frihet där det är skadligt för sysselsättningen och för samhället. Man förvägrar den däremot där det handlar om den mest elementära humanitet. Den "europeiska stadgan för grundläggande rättigheter", som Europeiska rådet i Tammerfors förmodas utarbeta. kommer bara att vara en samling tomma ord om den inte åtminstone fullt ut inbegriper fri rörlighet och bosättning för samtliga personer som uppehåller sig och arbetar i Europeiska unionen, vilken ursprungsnationalitet de än har, samt absolut lika rättigheter, inbegripet rösträtt.

Gemenskapen utökar sin verksamhet på området för rättsliga och inrikes frågor, något som väcker stor oro bland Europas befolkning. Det ses som ett direkt försök att stärka säkerhetstjänstens verksamhet och kontroll- och övervakningsmekanismerna, och då naturligtvis inte i avsikt att stärka medborgarnas rättigheter, utan i avsikt att styra dem och effektivisera kontrollen över deras liv. Särskilt stor oro väcker riktlinjerna på området för invandrings- och asylpolitik, som går i riktning mot att skapa en europeisk fästning. Och än mer oroad borde man bli av de försök som görs att kringgå och ersätta Genèvekonventionen, som ju utgör den huvudsakliga källan till de internationella rättsprinciper som styr behandlingen av flyktingar, och att inrätta en "stadga för tillfälligt skydd", liksom av tankarna om att ändra Dublinkonventionen om asyl, om att skärpa lagstiftningen som rör förfarandet för behandling av asylansökningar liksom om att mer "effektivt" tillämpa förfarandena för återsändande av de personer som inte beviljas uppehållstillstånd. Man bemöter inte de ökade flyktingströmmarna med utökade kontrollmekanismer, utan med en internationell politik som minskar spänningar och som bidrar till att eventuella meningsskiljaktigheter kan lösas på fredlig väg, men som inte får leda till, som fallet var i Kosovo, brottsliga militära ingripanden. Man bemöter dem med en internationell ekonomisk politik och en handelspolitik som stöder den ekonomiska utvecklingen i tredje land och som bidrar till att öka välståndet för befolkningen i dessa länder. Förslagen om att stärka det polisiära och straffrättsliga samarbetet, liksom förslagen om att skapa ett europeiskt rättsområde, är bara en täckmantel för att ytterligare kunna stärka och utvidga Europols och de nationella kontrollmyndigheternas handlingsmöjligheter på det operativa planet, något som utgör ett allvarligt hot mot de grundläggande demokratiska rättigheterna och friheterna. En utökning av verksamheterna som avser informationsutbyte, registrering och behandling av denna information, oavsett om det sker inom Europols ramar eller direkt mellan medlemsstaterna, ökar risken för en okontrollerad användning av dessa register, och den legitimerar också all slags övervaknings- och registreringsverksamhet, under förevändningen att man vill förhindra brott. Mot den bakgrunden kan förslaget om att skapa en "europeisk allmän ordning" som grundar sig på Schengen-principerna inte vara någonting annat än ett antidemokratiskt vapen som vid lämpliga tillfällen kan sättas in mot politiska och fackliga verksamheter, mot arbetstagarnas protester mot EU:s och medlemsstaternas impopulära politik. När filosofin bakom dessa förslag styrs av begrepp som "den laglydige medborgaren" och behov av "att ställa till svars alla dem som hotar individernas och samhällets frihet och säkerhet", kan vi inte göra annat än att konstatera att de teorier som i det förflutna i länder som mitt eget utgjorde grunden för antidemokratiska lagar och restriktioner, grunden för kriminalisering av politisk och facklig verksamhet har kommit tillbaka. Det är uppenbart att man, under täckmanteln att man bekämpar den organiserade brottsligheten och vissa former av straffbart uppträdande, eftersträvar att på lång sikt kontrollera utvecklingen på politisk nivå, att stärka mekanismerna för genomdrivande av lag och ordning och även att skapa nya mekanismer. Det är för övrigt ingen slump att den ganska så begränsade utvidgningen av EG-domstolens befogenheter till ärenden som berör rättsliga och inrikes frågor uttryckligen utesluter de frågor som rör den allmänna ordningen och säkerheten. Liknande problem finns även då det gäller den parlamentariska kontrollen, vilket i allt högre utsträckning leder till att polisens och säkerhetstjänstens verksamhet, liksom planeringen på området för den allmänna säkerheten, förblir omöjlig att kontrollera. En förstärkning av samarbetet i civilrättsliga och straffrättsliga frågor kan vara bra där det behövs, men då med en fullständig respekt för den internationella civilrättens och straffrättens traditioner, med en fullständig respekt för de demokratiska rättigheterna och med garantier för att de traditionella principerna för effektiv och procedurmässig rätt får råda. Självklart kan vi inte bara inte gå med på en sådan utveckling, utan vi måste ifrågasätta den. Det ligger helt och fullt i arbetstagarnas intresse att protestera mot dessa planer, att avslöja EU:s och medlemsstaternas hyckleri och att med sin kamp omintetgöra denna slags utveckling, som är så farlig för deras friheter.

- Området för frihet, säkerhet och rättvisa är av betydelse för EU:s framtid. Den resolution som Europaparlamentet behandlar innehåller väsentliga ställningstagande, som ordförandelandet Finland och Europeiska rådet bör beakta inför toppmötet. Jag stöder i huvudsak resolutionsförslaget med några viktiga undantag. Jag finner det väsentligt med ett omfattande samarbete mot brottslighet på europeisk nivå. Jag stöder emellertid inte tanken på ett federalt Europa och vill därför inte medverka till förändringar mot beslut med kvalificerad majoritet inom väsentliga områden. Jag menar att det polisiära och straffrättsliga samarbetet bör vara mellanstatligt även i fortsättningen. Punkt 3 är alltför generell och långtgående. Jag röstar därför nej till denna punkt. Detsamma gäller punkt 19, som handlar om att ge Europol handlingsmöjligheter på det operativa planet. Punkt 6 handlar om kvalificerad majoritet, men är alltför otydlig, framför allt 6 c, för att jag skall kunna stödja den. Punkt 21 är i vissa delar alltför långtgående, framför allt 21 b och 21 d.

Jag förklarar omröstningen avslutad. (Sammanträdet avbröts kl. 12.46 och återupptogs kl. 15.00.)