Datasets:

wrice

/

sv_corpora_parliament_processed_punctuation

like 0

en boende på ett ålderdomshem är i dag socialt placerad.

men man kan också betrakta honom som en kund, och jag tror att vi ganska tydligt och i god tid bör diskutera var det sociala området, var de strukturer som vuxit upp sätter stopp för konkurrensen.

annars kan jag här använda uttrycket kunder för detta område, och därigenom mycket starkt förstöra sociala områden.

slutligen vill jag också säga i fråga om subsidiaritetsprincipen: jag anser att det är absolut nödvändigt att där medlemsländerna medger att regioner och kommuner kan uppbära skatter skall detta bibehållas och inte regleras enhetligt av europa.

. tack så mycket, herr kollega.

jag gratulerar er till det som man inom den tyska parlamentarismen, i ert fall felaktigt, kallar för ett jungfrutal.

herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! jag kommer att tala å min kollega robert goebbels vägnar, eftersom han inte kunde komma på grund av politiska förpliktelser.

inom utskottet för ekonomi och valutafrågor väckte jonckheerbetänkandet bittra kontroverser kring marknadens sätt att fungera.

en knapp högermajoritet lyckades stryka samtliga hänvisningar till att marknaden har brister.

men även om majoriteten i vårt parlament skulle följa denna ultraliberala uppfattning om en så kallad perfekt marknad, skulle världen inte förändras för det.

ekonomiska rapporter från den verkliga världen ger tillräckliga bevis för att man inte på något sätt skapar en perfekt konkurrens och bästa möjliga resursfördelning genom att avskaffa alla former av offentliga interventioner på marknaden.

marknaden må ha varit människors främsta handelsplats sedan urminnes tider, men den har aldrig varit perfekt.

marknaden gynnar kortsiktighet och omedelbara vinster.

på marknaden verkar styrkeförhållandena mellan utbud och efterfrågan i allmänhet till de svagares nackdel, konsumenterna, arbetarna.

för att fungera fordrar marknaden regler.

den nödvändiga och värdefulla initiativandan måste åtföljas av en känsla av ansvar gentemot samhället.

vi europeiska socialister är för en marknadsekonomi med sociala ändamål.

marknaden är inte ett mål i sig; den skall bidra till att förbättra de mänskliga villkoren.

europeiska unionen och staterna skall inte ta de ekonomiska aktörernas plats, men statsmakterna måste fastställa regler och mål som gör att ekonomin kan utvecklas på ett hållbart sätt.

statliga stöd kan slutligen möjliggöra omstruktureringar, erbjuda utbildning, rädda arbetstillfällen och därmed kunnande.

huvudmålet med unionens konkurrenspolitik får inte vara att minska den allmänna stödnivån.

de statliga stöden måste anpassas efter unionens mål, framför allt ekonomisk och social sammanhållning, hållbar utveckling samt forskning.

kommissionen måste bedriva klappjakt på illegala stöd och de stöd som verkligen blockerar den inre marknaden.

men att avskaffa alla former av statsstöd skulle vara ett allvarligt misstag.

internet är inte en marknadsprodukt, utan resultatet av forskning som finansierats av den amerikanska armén.

world wide web, som har möjliggjort en blixtrande utveckling av informationssamhället, utvecklades av europeiska atomforskningscentret (cern) i genève, återigen med hjälp av statsstöd.

att den tyska regeringen räddade holzmann-gruppen kritiserades som ett ogrundat hinder mot marknadsekonomin.

centralbankschefen duisenberg försökte till och med skylla eurons svaghet gentemot dollarn - för övrigt tämligen relativ - på denna statliga interventionism.

jag har inte hört duisenberg kritisera det faktum att de amerikanska penningpolitiska myndigheterna räddade hedge fund ltcm.

att vilja rädda 60 000 arbetstillfällen, det är uppenbarligen att begå en synd gentemot marknaden, men att rädda kapital tycks inte skapa några problem för den fria marknadens förespråkare.

man uppbringar offentliga medel för att reparera de skador som har orsakats av den internationella spekulationen, bl.a. i mexiko, asien och brasilien.

människors arbete betraktas däremot som vilken justeringsfaktor som helst.

vi socialister avvisar denna liberala världsfrånvända inställning.

vi vill ha en riktig konkurrenskultur i europa.

den statliga handen måste förbli synlig för att styra marknaden, och kommissionen bör vara dess domare.

herr talman, bästa kommissionär och kära kolleger! jag vill börja med att tacka herr rapkay för ett väl utarbetat betänkande och ett gott samarbete.

kommissionär monti! jag vill tacka er för ett utmärkt samarbete och jag vill säga till er att ni nu vid årtusendeskiftet har en mycket viktig funktion.

ni skall ju städa upp efter de nationella regeringar som har stora visioner på konkurrenspolitikens område, men endast fantasin sätter gränser för vilka olyckor de nationella regeringarna kan åstadkomma.

jag kan här nämna de senaste exemplen vi har sett: holzmann, ett företag som fått ett omfattande stöd från den tyska regeringen, sågverk i f.d.

detta är tre områden inom vilka många danska företag har stora problem och blir utkonkurrerade från marknaden.

jag vill säga till herr poos att jag är helt överens med ordförande duisenberg om att det finns exempel på att några av europeiska unionens medlemsstater inte är förmögna att omstrukturera sina ekonomier, och därmed bidrar till att undergräva eurons värde.

den liberala gruppen har lagt fram 80 ändringsförslag i utskottet, som alla rör statligt stöd.

det är förslag som vi anser leder fram till genomblickbarhet och öppenhet, vilket är mycket viktigt när det gäller att få den inre marknaden att fungera.

jag vill gärna ta tillfället i akt och tacka mina kolleger i utskottet för deras stöd till den liberala gruppens förslag.

våra förslag rör som sagt möjligheten till insyn, och jag vill gärna betona det ändringsförslag som uppmanar kommissionen till att utarbeta enhetliga kriterier och villkor för den typ av statligt stöd som vi anser vara lagligt, just för att se till så att företagen kan planera sin situation.

en annan sak är frågan om vad vi skall göra om det statliga stödet förklaras olagligt.

hur ser vi till att få det olagligt utbetalade statliga stödet tillbaka?

i dag finns inga gemensamma bestämmelser på detta område och vi uppmanar kraftfullt kommissionen att skapa en harmonisering av bestämmelserna om återbetalning.

detta är enda sättet för att säkerställa enhetliga konkurrensvillkor.

till sist föreslår vi att vi dels skapar ett register, vilket flera av mina kolleger varit inne på, men också en resultattavla som visar var länderna står i dag vad gäller statligt stöd.

ni har visat oss vägen, herr monti, med en resultattavla för den inre marknaden.

det är detta som inspirerat oss till att föreslå samma sak vad gäller statligt stöd.

jag hoppas verkligen att kommissionär monti kommer att stödja dessa förslag, och jag ser fram emot era kommentarer och er ståndpunkt.

avslutningsvis vill jag hälsa kommissionens xxviii:e rapport om konkurrenspolitiken välkommen; ännu en gång får vi ta del av ett väl utfört arbete.

men som jag redan har nämnt bör det övergripande syftet fortfarande vara genomblickbarhet och öppenhet.

det finns fortfarande behov av en uppryckning inom de nämnda områdena och det finns därför en god anledning till att fortsätta med att arbeta på ett målinriktat sätt för att lösa problemen rörande den bristande genomblickbarheten och öppenheten på området för statligt stöd.

det är inte minst nödvändigt i förhållande till den kommande utvidgningen, och jag vill gärna tacka herr jonckheer som i sitt betänkande mycket grundligt behandlar problemen i samband med utvidgningen och hur vi skall se till att dessa länder uppfyller våra krav, men också hur vi säkerställer lika konkurrensvillkor.

det är klar att vi som liberala och gröna har olika uppfattningar om hur vi vill att världen skall se ut, men vad gäller vår målsättning är vi i stort sett överens, och vi vill försöka hitta en förnuftig lösning på våra problem.

herr talman, herr kommissionär! vi har egentligen endast två frågor att svara på.

är statliga företagsstöd och avtal mellan företag legitima i en marknadsekonomi? och: vem skall kontrollera undantagen till marknadsekonomins absoluta regler?

på den första punkten vill vi mycket klart och tydligt säga att det i vissa fall krävs statliga företagsstöd, om vi skall ta hänsyn till de krav på en hållbar utveckling som europeiska unionen skriver under på, och det oavsett om det sker i form av skattelättnader, differentierad beskattning eller helt enkelt direkta stöd.

det är också berättigat att det skall kunna finnas avtal och begränsningsavtal mellan företag, eftersom alla sådana avtal bidrar till att dämpa konkurrensens negativa bieffekter på det sociala och miljömässiga planet.

vi svarar alltså mycket klart och tydligt ja - statliga stöd och avtal är legitima, men vi menar också att varje avtal verkligen måste åtföljas av en motivering.

i von wogaubetänkandet föreslår man att kontrollen av legitimiteten skall återföras till nationell nivå.

för oss förefaller det ganska riskfyllt, men vi kommer ändå att rösta för, eftersom vi medger att kommissionen inte kan göra allt.

vi kräver största möjliga öppenhet och att kommissionen skall anförtros största möjliga undersökningsmakt för att i efterhand kontrollera om beviljade undantag är legitima.

herr talman! ännu en gång diskuterar vi europeiska unionens konkurrenspolitik.

men under vilka förhållanden förs denna debatt, och vilka slutsatser bör vi komma fram till?

dagens verklighet kännetecknas av gigantiska fusioner och sammanslagningar av enorma monopolföretag och skapandet av världsomspännande koncerner med fruktansvärd makt.

borde vi inte ta upp detta i vår debatt?

vilken konkurrenspolitik vill och kan införa kontroller av dessa monopolföretags verksamhet?

vissa branscher inom den europeiska industrin, t.ex. varvsindustrin, flygtransporterna, stålindustrin, har drabbats enormt hårt av den konkurrenspolitik som bedrivs.

de har förlorat viktiga marknadsandelar inom världshandeln och hundratusentals arbetstillfällen.

skall vi inte ta upp detta till diskussion?

den skandalösa maktkoncentrationen inom strategiskt viktiga sektorer gör att vinstinriktade multinationella företagsgrupper får kontroll över ekonomin i hela länder - även i unionens medlemsländer.

trots detta envisas vi med en fortsatt försvagning av den offentliga sektorn, och vi är beredda att skärpa konkurrenspolitiken ytterligare, när vi anser att statliga beställningar från företag av offentlig karaktär också är ett slags statligt stöd.

å andra sidan leder bortfallet av hundratusentals arbetstillfällen till en våldsam ökning av arbetslösheten.

arbetstagarna utsätts för ett enormt angrepp på sina arbetsrättsliga och sociala rättigheter.

konsumenterna ser hur deras levnadsstandard sjunker, hur fattigdomen breder ut sig och hur den offentliga sektorn och den produktiva basen i de flesta av unionens länder skärs ned och upplöses till förmån för en ohämmad och fördärvbringande konkurrens, den totala marknadsekonomin och storkapitalets monopolintressen.

jag anser att det även är den förda konkurrenspolitiken som bär ansvaret för allt detta, och jag tar fullständigt avstånd från den.

herr talman, herr kommissionär! under brytningsåret, före övergången till den gemensamma valutan, gjorde kommissionen stora ansträngningar för att euron skulle kunna införas under gynnsamma omständigheter.

konkurrenspolitiken bidrog till denna tilldragelse, inom ramen för dessa medel.

vi är för vår del fortfarande bestämda motståndare till den gemensamma valutan, som långt ifrån ger oss fördelarna och flexibiliteten med en gemensam valuta, utan i stället stänger in oss i en artificiell tvångsstruktur som påtvingats europas folk.

men att styra är samtidigt att förutse och även att ta ansvar, och i det nya framtvingade sammanhanget spelar konkurrensrätten naturligtvis en viktig roll.

på det området har kommissionen prioriterat flera handlingslinjer: att påverka marknadernas struktur genom att aktivt motverka konkurrenshämmande metoder, att inrikta kontrollverksamheten på de affärer som har ett uppenbart gemenskapsintresse samt att markera sin önskan om en modernisering av konkurrensrätten.

vad gäller statliga stöd måste man se till att bestämmelserna inte blir för tungrodda. enligt vår uppfattning är det därför inte önskvärt att införa ett offentligt register över samtliga stöd, eftersom denna tyngande förpliktelse givetvis skulle gå på tvärs mot försöken att lätta på de byråkratiska kraven.

när det slutligen gäller en modernisering av tillämpningen av artiklarna 85 och 86 i fördraget, anser vi inte att en decentraliserad tillämpning nödvändigtvis är ett steg i rätt riktning.

kommissionen skulle inte endast behålla sin makt att undanhålla de nationella myndigheterna ett ärende - de nationella domstolarna har också klara förpliktelser att undvika varje form av konflikt med kommissionens beslut.

nationalstaterna skulle således bli kommissionens världsliga rättvisa, med uppdraget att garantera en respekt för tillämpningen av regler som de inte har någon kontroll över.

sammanfattningsvis vill jag säga att även om vissa bestämmelser går i rätt riktning, kommer vi självklart att förbli vaksamma för att förhindra en federalistisk utveckling, vilket skulle skada europa och staternas suveränitet.

herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! vi är i allt väsentligt positiva till kommissionens vitbok om konkurrensen, framför allt när det gäller avskaffandet av systemet med meddelande och tillstånd, men vi är också en aning frågande inför ett par punkter.

framför allt finns risken att delegering av behörigheter till de enskilda staterna, något som i flera avseenden är nödvändigt, kan leda till en alltför kraftig expansion av konkurrensinitiativen och att någon kan frestas att använda antitrustbestämmelserna, inte som en yttersta garanti för att marknaderna skall fungera väl och så som var avsett, utan som ett instrument för den egna ekonomiska och industriella politiken, som ett instrument för planering och ingrepp i marknadernas egna spontana dynamik eller kanske till och med som ett verktyg för protektionistisk politik.

i det avseendet tror jag att vi kan finna vägledning i det som von eieck har skrivit och säkerligen också i det som den store italienske liberalen bruno leoni säger när han just varnar för riskerna för en kraftig ökning av konkurrenshämmande åtgärder.

det allvarligaste hotet mot marknaden, konkurrensen och valfriheten för de europeiska användarna och konsumenterna är fortfarande hotet om statliga ingrepp i ekonomin.

det finns statliga stöd till företagen, det har vi redan talat om, det finns fortfarande en stark offentlig närvaro i ekonomin - tänk till exempel på att det italienska finansdepartementet kontrollerar 15 procent av allt kapital på italienska börsen - det finns hinder som regeringar och centralbanker reser inför verksamhet som innebär merger and acquisition; vi har ofta under de senaste dagarna hört talas om fallet vodafone-mannesmann och räddningen av osman.

slutligen, herr kommissionär, får vi inte glömma att det fortfarande finns stora ekonomiska sektorer som är i offentliga händer, från den statliga televisionen, som tvångsfinansieras av licensinnehavarna, och postverken, till vissa obligatoriska försäkringssystem, inklusive sjukvårds- och olycksfallsförsäkringar, som hanteras av ineffektiva offentliga monopol som inte ger något val åt användarna om de inte är mycket välbeställda.

herr kommissionär, jag känner väl till fördragets begränsningar, men jag anser att det även i detta fall är viktigt att understryka att den europeiska ekonomin drabbas hårt av konkurrensen från den amerikanska, även och framför allt på grund av bristen på möjligheter och konkurrens.

det som vi gör här är förmodligen mycket viktigt, men det är fortfarande otillräckligt.

herr talman! vi för en speciell debatt: om konkurrenspolitik och om statsstöd, statens vänstra och högra hand så att säga.

medan emu-kriterierna tvingar medlemsstaterna att begränsa sina utgifter har den höga nivån i fråga om statligt stöd till företagslivet kvarstått.