Datasets:

Riksarkivet

/

mini_raw_diachronic_swe

like 0

— Jo, — sade han med låg och hastig röst, — jag har icke fått träffa henne, man har sagt, att hon var sjuk, sängliggande, och just i dag, för ett par timmar sedan, får jag se ett fruntimmer på gatan, hvari jag tror mig igenkänna henne.

Hon var så väl insvept i sin kappa och hade ett tjockt svart flor neddraget för ansigtet, att jag icke genast var säker på, om det verkligen var hon.

Jag följde imellertid efter henne och ser henne hastigt gå in i porten af ett stort vackert hus.

Hon hade icke märkt mig, och just då hon lyfte handen till klocksträngen, blåste slöjan åt sidan, och jag igenkände henne fullkomligt, ehuru hon såg mycket blek och affallen ut.

Jag störtade fram, men en vagn körde i detsamma förbi och uppehöll mig ett ögonblick, porten öppnades, och hon försvann derinom.

Jag har nu väntat der utanför ett par timmar, hon har icke kommit ut igen, hon är qvar der inne ännu.

— Men hvad ser du väl för oroande häruti? — sade jag för att lugna honom, ehuru jag mycket väl begrep hans tankar och äfven delade dem.

— Hvad skulle Zusette göra der, och hvarför bedrar man mig, hvarför har man sagt, att hon var sjuk, att jag icke kunde få se henne?

Jag kan icke längre tvifla, jag är förrådd, hon älskar mig icke längre, det är någon annan; men jag går nu hem till henne, jag skall invänta henne der.

Jag skall veta allt, och ... farväl, jag måste skynda!

Den stackars karlen var förvirrad och utom sig.

Jag ångrar, att jag icke stannade qvar och följde honom, jag fruktar, att han begått någon dårskap eller kanske något ännu värre.

— Åh, nej, innan han hunnit till hennes hem hade han troligen lugnat sig, och jag slår vad, att han i detta ögonblick förlikt sig med sin älskarinna, hon må nu vara oskyldig eller ej, — sade Alf leende, under det han löste upp sin halsduk framför den lilla spegeln på spiseln, hvilken återgaf hans ansigte förvandladt till en karrikatyr.

— Låt oss nu gå till sängs.

Jag är alldeles uttröttad, och jag förmodar, att äfven du behöfver hvila.

Imellertid hade de båda studentkamraterna, efter nära ett års skilsmessa, ännu alltför mycket att anförtro hvarandra för att kunna somna; och den lille juden i rummet på andra sidan, hvilken helt tyst och utan skor smugit sig ut och nu med

återhållen andedrägt stod lyssnande utanför dörren, kunde ännu i ett par timmar hafva hört deras låga vexlande röster, i fall han icke förut tröttnat att söka uppfatta de för honom halft obegripliga svenska orden, som dessutom icke i sammanhang hunno hans öra.

________

IV.

— Det är besynnerligt, han svarar icke.

Han måste sofva som en björn, — sade Alf morgonen derpå, sedan han åtskilliga gånger bultat på sin reskamrats, den lilla handelsexpeditens, dörr, utan att få något svar.

— Kanhända han redan gått ut, klockan är nio, vi hafva verkligen sofvit länge, — inföll Astley, som stod bredvid.

— Han lofvade att frukostera med oss, och dessutom har ingen sett honom gå ut ur huset.

— Då måtte han väl vara derinne.

— Åh, det är icke så säkert — den hvita pierrot’n anses kunna gå och komma, utan att någon vet derom, — sade Alf, skrattande.

— Imellertid så förmodar jag, att han nu verkligen icke finnes här; låt oss således gå ned och äta honom förutan.

— Men om han rest sin väg, om han rymt?

— Dertill är han alltför klok.

Alf skyndade utför den bräckliga trappan och stod nu i den lilla förstugan, der den rödkindade värdinnan väntade honom och öppnade dörren till en liten kammare bredvid värdshussalen, der hon framdukat de resandes frukost.

— Har ni sett min väns reskamrat, fru Johns?

Hans rum är stängdt och han är icke derinne, — sade Astley, som äfven kommit ned.

— Nej minsann, herrarne hafva allesammans sofvit godt på morgonen.

Men kanhända att Meg sett honom gå ut.

Har du sett den främmande herrn i n:r 2 gå ut på morgonen? — tillade hon, med höjd röst, vändande sig åt den öppna köksdörren, der en lång barbent piga stod vid spiseln, sysselsatt att med ett döfvande larm stöta något i en stor jernmortel, och som hon derför icke hörde ett ord, vände hon endast på hufvudet, med gapande mun och frågande blick.

Hennes matmor upprepade frågan ännu högre, och ändtligen gallskrek hon tillbaka, utan att upphöra med stötningen ett ögonblick.

— Nej, mrs, jag har ingen sett.

— Nå förmodligen sofver han ännu, men vi vänta icke på honom.

Se här ha vi ju ägg och skinka och gurkor och fårkött, åh, det är minsann bättre än våra frukostar i Lund.

Mins du dem Astley?

De voro temligen tarfliga, men de smakade oss likväl så bra.

När vi ätit, måste du föra mig till Aukwoodhouse; du förstår, att jag brinner af längtan att se detta ställe, och nu medan lord Hawerfield är borta, passar det så bra.

Äfven om allt går väl och du blir egare deraf en gång, så är jag då icke här, du vet att jag icke kan dröja länge i England.

— Lord Hawerfield är hemma, i fall herrarne vilja råka honom, han kom i går morgse, — sade värdinnan, som stannat inne, men af deras svenska samtal endast förstod namnen Aukwoodhouse och Hawerfield.

— Är lord Hawerfield hitkommen ifrån London? — sade Astley hastigt på engelska.

— Ja vi sågo honom åka förbi här helt tidigt i går på morgonen, men om han kom ifrån London, vet jag icke; man har sagt att han varit utrikes någonstädes i sommar.

— Jo han var åtminstone för fyra eller fem dagar sedan i London.

— Nå väl Alf, jag ger mig fan på, att din lilla reskamrat icke är i sitt rum.

— Jag börjar verkligen frukta detsamma, — sade Alf orolig och lade ifrån sig knifven, som han redan fattat.

— Hvad kunde man imellertid göra?

— Fordömdt likväl, om jag skulle fört honom med mig ifrån Baiern för att se honom desertera här!

— Man borde hafva bättre bevakat honom, tills han uppfylt sitt löfte.

Om han nu får träffa Hawerfield, så är hans vittnesmål förloradt för mig.

— Jag vet icke, hvad jag skall tänka derom; han tyckes imellertid vara mycket förbittrad på lorden sedan deras möte i Frankerskogen, och han har till och med låtit undfalla sig uttryck om att hämnas.

Han är likväl så gåtfull och inkonseqvent, att ingen kan beräkna hans handlingar.

Det syntes, som om han hade förhjelpt Hawerfield ifrån fransmännen i Plessen.

Vi känna imellertid, att hans vittnesmål är af vigt, och han kan tvingas att afgifva detsamma.

— Ja, om man kan finna honom.

Men Hawerfield låter honom naturligtvis försvinna.

— Låt oss imellertid först förvissa oss om, att han icke ännu är qvar deruppe.

— Hör på mrs Johns, var så god och låna oss någonting, hvarmed man kan uppbryta dörren till vindsrummet, ty vi frukta att mr Stjernes reskamrat möjligen blifvit sjuk, eftersom han icke varit synlig och icke svarar, då man ropar honom.

— Åh den behöfver icke brytas upp — sade värdinnan, som alltjemt stod qvar, lyssnande till de båda herrarnes ifriga samtal och fåfängt i sin innerliga nyfikenhet bemödande sig att begripa något deraf.

Den kan öppnas, ty nyckeln till köket här nere går mycket väl an.

— Så hemta den genast! — sade Astley, och inom ett ögonblick var Alf med ett par hopp uppför trappan.

Värdinnan följde honom, och Astley promenerade under tiden nedslagen fram och åter på det lilla ojemna golfvet, hvars tiljor gingo upp och ned som tangenterna på ett klaver, och betraktade tankspridd, huru flugorna frossade på den prisade frukosten.

Det syntes honom hårdt att hafva fattat hoppet om en fördel, hvars vigt var obegränsad, efter han ännu icke kände den fullkomligt, för att genast förlora densamma.

Efter ett par minuter återkom Alf; man behöfde icke fråga, hans min förklarade genast utgången af hans undersökning.

Rummet, der hr Meyerkopf bott, var tomt, men hans lilla, svarta nattsäck var qvar.

Bläck och pennor funnos på bordet, han tycktes hafva suttit och skrifvit hela natten, ty hans säng var orörd, men inga bref eller papper syntes till.

— Det tyckes således, som han ämnat återkomma, — sade Astley tvekande.

— Åh nej, du känner honom icke, — den förb. lilla tysken är lika svår att fånga och lika lätt att förlora igen som en ål, jag var galen, som lät honom få ett ensamt rum i natt, det hade väl dessutom varit detsamma, förmodligen har han ingen anledning haft att gå sin väg förut, hans afsigt var nog i alla händelser att komma till England, och derför har han hittills följt mig.

Imellertid förestälde jag mig, att hans egen fördel vore det bästa band på honom.

Det vore i sanning sällsamt, om jag nu skulle få jaga den skälmen lika länge för din räkning, som jag hittills sökt honom för Malkolms, — sade Alf förbittrad.

Men låt oss imellertid icke förlora modet.

Jag försäkrar dig Astley, att den lilla försmädliga juden nog skall ertappas.

Englands polis är ju långt bättre än Kranachs, han kan dock icke sjunka genom jorden, och vi återfinna honom nog.

Här står nu mrs Johns’ anrättning orörd.

Sätt dig ned och ät först!

Vi gå sedan till Aukwoodhouse; der få vi nog veta, om han varit synlig, du har ju vänner der.

Se så, det är en rätt god fårstek, får jag servera dig?

— Nej, jag har verkligen förlorat all aptit, och théet är kallt.

— Så drick ett glas öl i stället, det har jag lärt mig i Baiern, der man dricker öl ifrån morgonen till qvällen.

För fan Astley, du får icke bli modfäld och melankolisk för hvarje liten motgång, — fortfor Alf, som tydligen åt och pratade lika mycket för att upplifva sig sjelf som sin vän.

Tio minuter derefter stodo de båda unga männen ute på den dammiga gården, der några höns refvo bland halmen vid ett skjul, och dufvorna spatserade framför trappan i solskenet, bevakade af en stor lurfvig hunds sömniga blickar.

Astley hade tillsagt värdinnan att skaffa dem hästar till eftermiddagen och att helsa den försvunne Meyerkopf, i fall han återkomme, att han borde vänta dem här.

Morgonen var så vacker, och den friska vinden ifrån hafvet kändes så angenäm, då de gingo öfver den ljungklädda backsluttningen, som skilde byn ifrån parken till herrgården; flockar af hvitulliga får, vaktade af barn och raggiga hundar, syntes som oregelbundna halfsmälta snödrifvor mellan bergen, och det töcken, som på morgonen hade legat i dalgångarne, var nu uppstiget och förvandladt i glänsande molnflockar.

Snart voro de på andra sidan af de kala höjderna, der blåsten icke tillät annat än några halftorra hagtornsbuskar att skjuta fram mellan klipporna, och der sjelfva ljungen vid denna tid af året var torkad af vinden och uppbränd af solen, — och kommo nu ned i den dal, der slottet och parken lågo skyddade emot den ständiga blåsten.

Efter ännu tio minuter stodo de vid grindarne till parken.

Astley stannade likväl ett ögonblick tvekande, innan han drog på snöret till den gamla metallklockan, omkring hvars kant ett bibelspråk var inristadt och deröfver årtalet 1602 samt på andra sidan det Hawerfieldska vapnet.

Det föreföll honom motbjudande att gå in, då den, hvilken ansåg sig som egare till stället, fanns der, så mycket mer som lorden och han icke hade återsett hvarandra sedan den morgonen, då Hawerfields kula sträckt Astley sanslös i Lessleys armar.

Nu berättade dem likväl grindvaktaren, att hans husbonde redan tidigt på morgonen ridit ut och ännu icke var återkommen.

På Astleys fråga, om någon främmande sökt honom, svarade karlen: ”nej”; ingen främmande hade före de båda vännerna synts vid grindarna.

— Det är då möjligt, att

Meyerkopf ännu icke träffat honom eller också icke gått hit, — sade Astley, under det de fördjupade sig i parkens skuggiga gångar.

— Det är troligt, att han mött honom på vägen.

Vårt enda hopp är, att

Hawerfield är mindre frikostig än du i sitt anbud till honom, ehuru det är föga troligt, sedan han träffat Crawford och känner sakens verkliga ställning och af juden vet, att han, om denne vittnar, har förlorat allt.

— Hvilken vacker anblick man här har af det gamla huset med sin stora trappa och sin borggård mellan grenarna af dessa höga träd!

Jag kommer att i minnet ofta återkalla denna tafla; här skola dina barn leka och växa upp i skuggan af dessa gamla kastanier och almar, som troligen sett flera generationer af deras förfäder födas och försvinna, här skall du kanske sjelf gå som en grånad gubbe och tänka på din ungdom och dina studentkamrater, som lefva der hemma i ditt gamla barndomsland, — sade Alf, helt vemodigt blickande framför sig, under det de gingo framåt sandgången, infattad af en dubbel rad af sekelgamla träd.

Astley hade imellertid icke gifvit akt på Alfs framtidsdrömmar, ty hans uppmärksamhet var väckt af det ovanliga uti att se alla slottets dörrar stå öppna och tjenstfolket församlade i grupper på gården, pratande ifrigt och med utseende af bestörtning och nyfikenhet.

— Kan egarens närvaro verka en sådan förändring i det annars så tysta och lugna ställets vanor och utseende? — tänkte han och närmade sig mrs Banks, som tillsammans med tre eller fyra pigor tycktes afhöra en liten gosse, hvilken talade helt högt midt ibland dem.