Datasets:

Riksarkivet

/

mini_raw_diachronic_swe

like 0

Du skulle känna eller veta, hvem denna person är?

— Ah, min vän, ännu mer!

Jag för honom med mig, jag har honom här.

Astley var stum och kände sig helt och hållet förvirrad; han visste knappt, om hans vän gycklade eller talade allvarsamt, och i häftigheten af den rörelse han kände, tvekade han att förvissa sig derom, under det Alf, yr af glädje och triumf, sprang upp, öppnade dörren och ropade utåt den lilla skumma vinden utanför:

— Herr Samu Uhjazy Razga, signor Beppo Antonelli, master Petter Pallers eller herr Samuel Meyerkopf!

Skulle ni vilja hafva den artigheten att stiga in?

— Alf, jag tror, att du yrar?

Förb— mig, fruktar jag icke för ditt förstånd, — sade Astley allvarsamt och såg med en häpen min på sin uppspelte vän, hvars många galna upptåg under deras studenttid kommo honom i minnet.

— Jag förlåter dig verkligen, men saken är, att man väl sällan sett en man med så rik uppfinningsgåfva i fråga om namn som denna lilla besynnerliga person, hvilken under tvenne år spelat den mest sällsamma rol för Malkolm Schelting, och just då jag lyckas efter många fruktlösa bemödanden att ertappa honom och tror mig finna den länge sökta förklaringen deröfver, så finner jag i stället någonting, som jag aldrig tänkt på att uppdaga, någonting alldeles nytt.

Åh, det är den allra besattaste historia, som alls icke är utan sin komiska tillsats, och som jag skulle skrattat rätt godt åt, om den icke på samma gång vore så allvarsam och vigtig för dig.

Men se här kommer mitt underdjur, hvaröfver jag är lika stolt som en menageriegare öfver en elefant.

— Ursäkta mig, herr Meyerkopf, och tillåt mig att presentera er för min vän, mr Astley Cameron, som önskade att genast göra er bekantskap.

Det är han, som anat er tillvaro och sökt er utan hopp och som ganska säkert skall visa er en tacksamhet, hvilken står i förhållande till de tjenster, ni möjligen kan visa honom, — sade Alf i sin uppsluppna sinnesstämning, ännu bibehållande en komisk patos i sitt tal, som alltjemt gjorde hans vän en smula villrådig om allvaret deraf.

Herr Samuel Meyerkopf eller den hvita pierrot’n, ty det var ingen annan än han, yttrade helt lågt några ord, som alls icke förekommo så enfaldiga och löjliga, som då han tvangs att tala svenska, men han såg likväl förlägen och generad ut, och Astley å sin sida var alltför upprörd och förbryllad öfver denna oväntade tilldragelse, hvilken möjligen skulle hafva de vigtigaste följder för hans framtid, för att genast vid den främmandes åsyn finna några ord.

Han betraktade misstroget den lille mannen och bugade sig tyst, under det Alf fortfor i sitt ohejdade glada lynne.

— Du bör veta, att herr Meyerkopf har af vissa orsaker en särdeles envis förkärlek för din motpart, den vackre lord Hawerfield, ehuru han blifvit af den hetsige och stolte herrn bemött som en hund.

Den der vänskapen hedrar utan tvifvel herr Meyerkopfs hjerta, men alls inte hans förstånd, och i samma ögonblick han fick veta, att en verklig lord Hawerfield fanns, som var villig att betala sanningen med bättre mynt än de skymford och den misstro, som den nuvarande egaren af Aukwoodhouse slösade på dess sagesman, så förändrades han planer, och han gick in på att tjena din sak genom att tala för samma belöning, som han af den dumma lorden begärt för att tiga.

Allt det der få vi imellertid vidare språka om i morgon, då jag är fullt öfvertygad, att herr Meyerkopf alls icke skall ångra den vändning hans sak tagit, om det också olyckligtvis råkade att ske på ett något brutalt och våldsamt sätt.

— Nu kommer vår värdinna der och bjuder på en soupé, hvars doftande ångor jag redan länge känt tränga upp till oss, och som jag för min del är i allra största behof af.

De trenne herrarne följdes åt utför trappan till matsalen eller egentligen krogrummet der nere, som nu vid det sällsynta och högtidliga tilllället, då trenne resande på en gång funnos under ”Gröna kransens” tak, blifvit utrymdt af de vanliga och fåtaliga gästerna från byn eller grannskapet, och der ett ganska snyggt bord var dukadt.

Den lilla hr Meyerkopf gjorde heder åt värdinnans makrill och fårkött, men sade icke ett ord utom de enstafviga svaren på de likgiltiga frågor om vägen och resan, som Astley gjorde under måltiden.

Han hade tydligen ännu icke bestämt sitt uppförande i denna affär, hvilken syntes honom med skäl såsom den största och vigtigaste i hans mångskiftande och besynnerliga affärslif.

Der fanns kanhända någon för honom sjelf kinkig punkt i det vittnesmål, som man begärde af honom och som nu ändtligen skulle inför lagen ställa de båda pretendenterna till samma namn emot hvarandra.

Huru som helst var han allt för försigtig och slug för att med ett enda ord kompromettera sig, innan en ordentlig öfverenskommelse var afslutad.

— Du säger, att din advokat redan för en månad sedan börjat din process och att han framlagt mrs Mertons bekännelse för domstolen, — sade Alf, då de båda vännerna senare på aftonen voro ensamma i det lilla vindsrummet.

— Ja, han ansåg, att rättegångens offentlighet skulle kunna framkalla de bevis vi hittills fåfängt sökt.

— Han har utan tvifvel rätt, men förmodligen var det detta, som så hastigt återkallade lord Hawerfield till London.

— Det var det mycket säkert; hans juridiska biträde, advokaten Crawford, har naturligtvis underrättat honom om denna sak.

De båda juristerna hafva meddelat sig med hvarandra, och Crawford har, alldeles som Gibson förmodade, i början bemött hela saken med förakt, ty lord Astleys dopattest syntes honom vara ett ojäfaktigt bevis, och äfven sedan han läst Agnes Mertons bikt, trodde han det ganska lätt att bevisa den vara helt och hållet värdelös och på grund af läkarens ed kunna anses antingen som ett uppenbart bedrägeri af presten eller åtminstone som en dröm eller ett slags vision utan betydelse inför lagen.

— Men liket af den olyckliga qvinnans man, som man återfunnit, der hon sagt, bevisar ju sanningen af hennes ord och kan ju icke vara någon ingifvelse af den gamla prosten.

— Ja visst, det tyckes så, åtminstone i detta afseende.

Men du förstår, att så länge alla bevis saknas för barnets bortförande, så är detta påstående utan värde.

— Men äfven om den rätta Astleys tillvaro icke kan bevisas, så är det väl nog att bevisa, det den nuvarande arftagaren alls icke är någon Hawerfield?

— Visst icke, hvad hjelper det mig, om man äfven finner, att denne lord Astley ingen rätt har till namnet och godset?

Den verkliga egaren är derför icke funnen, så länge man icke vill tillerkänna min brottsliga tants ord någon sanning i detta fall.

— Men det är då endast hennes ord, som kunna intyga din identitet?

— Troligtvis.

Då ingen sett henne bortföra barnet och ingen nu lefvande någonsin misstänkt förvexlingen, så beror allt af hennes eget vittnesmål; man måste in-skränka sig till att tro henne eller icke tro henne.

— Men då alla hennes öfriga uppgifter befinnas öfverensstämmande med sanningen, hvarför skulle man då icke tro henne?

’

— Derför att hon icke lefde, då hon gjorde denna bekännelse.

— I sanning ett giltigt skäl, — sade Alf skrattande.

— Ja utan tvifvel, och det är också detta skäl, hvarvid lord Hawerfields advokat fäst största vigt.

Du kan lätt föreställa dig, att denna rättegång väckt ett stort uppseende; det är just det, som Gibson åsyftat, men imellertid var jag glad att få lemna London på en tid.

Att vara ett slags underdjur eller, hvad värre är, synas i en tvetydig dager, kanhända som en bedragare, är icke angenämt.

Imellertid gjorde den gamla ammans, mrs Davids, vittnesmål, uppsatt efter den berättelse hon lemnade mig, ett mycket godt intryck för min sak genom den stora olikhet hon omtalar, att man anmärkt hos den lilla Astley före och efter hans sjukdom, en olik­het,hvaröfveråtskilligaläkareafadvokaterna varit rådfrågade.

— Nå väl, hvad hafva de då sagt?

— Åh, det kan du lätt föreställa dig; de komma icke till något sammanstämmande resultat.

Några af dem tro, att hos ett så litet barn kan både hårets och ögonens färg förändras af en dylik sjukdom och äfven den förutan, och andra bestrida det deremot fullkomligt.

— Men på detta sätt skall man aldrig komma till något bestämmande.

— Troligtvis icke.

Och år skulle väl kunna förgå under denna ordstrid, detta fram- och återslungande af de vältaligaste hårklyfverier de klyftigaste juridiska obegripligheter, och de mest konstiga deduktioner, hvarigenom de båda lagkarlarne söka öfverflygla hvarandra och stegra sitt redan stora anseende som Englands skickligaste advokater.

— Hvilken lycka, att jag påträffade den lille tysken!

— Ja, en lycka, som i sanning jag var långt ifrån att vänta.

— Möjligtvis skall nu den berättelse han lofvat skrifva göra en bestämd och fördelaktig vändning i saken; imellertid tyckes han icke ega någon kännedom om den verkliga Astley.

— Har han sagt detta?

Och kan man sätta tro till hans ord?

— Åtminstone syntes hans bestörtning fullt verklig, då jag sade honom, att den rättmätige arfvingen lefde.

— Men hans motvilja att tjena denne är likväl tydlig.

— Ja, han skulle hellre velat betalas för sin tystnad; han gör ingen hemlighet deraf, och dertill har han förmodligen sina skäl.

Imellertid trodde han också, att intet annat sätt fanns att tillgodogöra sig den hemlighet han känner.

— Men vet du, jag är orolig för den karlen, han ser icke ut, som han vore att lita på.

Om han besinnar sig och nekar att lemna de upplysningar, hvarom han talat?

— Jag delar fullkomligt din tanke om honom.

Han visar en så sällsam blandning af enfaldig feghet och djerf list, att jag alls icke vet, hvilket som är det naturliga, man har svårt att få något begrepp om hans verkliga karakter.

Imellertid har händelsen låtit falla i mina händer ett papper eller egentligen endast en bit af ett papper, hvarpå han tyckes sätta ett stort värde, och som mycket säkert står i sammanhang med denna sak, och det är denna underpant, hvilken jag förvarar, som egentligen tvang honom att öfvergå på vår sida och att följa mig hit.

Men jag tillstår, att jag under vägen har bevakat honom som en fånge.

— Han skulle nu kanhända blifva bättre mottagen af Hawerfield, i fall han råkade denne.

— Det är just derpå jag tänkt.

Imellertid har han redan gått för långt, för att kunna draga sig tillbaka.

Den första förskräckelsen i Kranach, då jag hotade att strypa honom i min förbittring, lät honom redan yttra saker, som ohjelpligt kunnat skada Hawerfield, ehuru de icke egentligen gagnade dig.

Hvad han då yttrade för att rädda sitt lif, skulle jag troligen hafva tagit för en blott undflykt, om icke det papper jag hittat, och som han fåfängt sökt, icke hade genast bevisat för mig sanningen af hans ord.

Den arma satan, det förvånar mig, huru han kunnat blifva till denna grad skrämd af en så dum hotelse.

Jag vet min själ icke, hvad jag skulle hafva gjort med honom, i fall han fortfarit att tiga.

— Imellertid kan han nu visa mera mod, då han bättre känner dig.

— Det är för sent, han skulle blifva instämd för domstolen och ålagd att vittna, och han har en utomordentlig förskräckelse för polismän och lagkarlar och alla rättvisans tjenare.

— Allt beror således på hvad han vill säga.

— Snarare på, hvad han verkligen vet, ty du säger ju, att dessa advokater äro snärjande och knipsluga, som fan sjelf!

Din mr Gibbson skall nog förstå att locka ur honom sanningen.

— Kanhända!

Det är i alla händelser en lycka att hafva funnit honom, om jag också icke skulle hafva vunnit annat derigenom än glädjen att återse dig och erfara detta prof på din vänskap, Alf. Jag återkommer ständigt till min naturliga fatalism och tror, att mitt öde redan har sin gifna och bestämda färg, hvari jag icke kan inlägga den minsta skiftning, — sade Astley allvarsamt och sträckte ut sig på den smala träsoffan, med ett drag af melankolisk modlöshet, som förvånade hans vän.

— Hvilken ton och min du har, Astley!

Man skulle tro, att du råkat ut för något särskildt obehag.

Huru är det, säg mig hvad som händt dig denna sista tiden, sedan du skref till Kranach?

— Åh, ingenting.

Jag reste ifrån London i en nedstämd sinnesstämning; men den oförmodade glädjen att återse dig och den lyckliga anledningen dertill hafva låtit mig glömma den.

— Men hvad var orsaken dertill?

— Det var den stackars Gordon, hvars besynnerliga uppförande oroade mig.

Jag råkade honom, just som jag gick till diligensbyrån, — sade Astley, fullt öfvertygad, att han talade sanning för Alf, då han tillskref detta möte med den lilla gascognaren hela orsaken till den öfvergående melankoli, som tydligen var rådande hos honom.

— Gordon!

Ah, jag minns, den franske skrifvaren hos Hawerfields advokat, hvad hade då händt honom?

— Det är just det, som jag icke vet.

Jag har verkligen fäst mig vid honom med tillgifvenhet; han var den förste, som visade mig vänskap i mitt nya fädernesland, och det gör mig ondt att tro honom olycklig.

— Men det förefaller mig, af hvad du sagt, som om hans ytlighet vore hans bästa skydd för allt, och som om de olyckor, hvilka träffa en dylik natur, aldrig kunde blifva mer än tio minuter gamla.

— Ja, visserligen, men dessa tio minuter innefatta så mycket mer; han är icke ytlig, men hans känslor vexla så fort.

Vi äro alla afspeglingar af den himmel, hvarunder vi blifvit födda; klimatet betingar våra anlag och vårt temperament, och ehuru den pinande, varaktiga stormen är mera plågsam, så gör den likväl icke de förhärjningar, som orkanen, hvilken räcker endast några ögonblick, och jag fruktar att en orkan har träffat min stackars franska vän.

Det var just då jag skulle resa, som jag råkade på honom vid ett gathörn; han var nära att springa omkull mig, han såg ut som en drucken och igenkände mig, först då jag tilltalade honom.

Ehuru brådtom jag hade, ville jag likväl hafva reda på orsaken till hans besynnerliga utseende, och han svarade då helt förvirrad, under det jag drog honom med mig:

— Jo, ser du, det är för Zusette.

Den der Zusette är hans älskarinna och, efter hvad jag fruktar, en dålig varelse; jag har aldrig sett henne, men ständigt hört den stackars Gordon beklaga sig öfver henne på ett eller annat sätt, och nu kände jag verklig harm emot henne, då jag frågade hvad som händt.