Datasets:

Riksarkivet

/

mini_raw_diachronic_swe

like 0

Han ville icke aflägsna sigr ehuru han ingenting verksamt kunde företaga, innan den väntade läkaren anlände och delade med William vården om den sårade med en ifver och en ömhet, som förskaffade honom dennes hela bevågenhet.

Astley begaf sig imellertid tillbaka till värdshuset.

Misstanken, att den tyske handelsbetjenten, hvilken Alf i sin välmening fört med sig ifrån Baiern, var den, som skjutit Hawerfield, syntes honom allt mera naturlig; ty att ett hemlighetsfullt samband fanns imellan lorden och honom tycktes vara utom allt tvifvel: de hade flera gånger förut mötts fiendtligt, och ingenting var mera antagligt, än att dessa fiendtligheter kunnat slutat såsom nu.

Imellertid stälde denna utgång af deras tvist, Astley sjelf kanhända i en tvetydig dager, ty hvad var mera naturligt och riktigt ur juridisk synpunkt än att först misstänka den, som hade största fördel af brottet, för delaktighet deri, och, om han äfven aldrig kunde lagligen fällas dertill, skulle utan tvifvel en fläck stanna på hans karakter, som kanske aldrig kunde aftvås, så mycket mindre, som Alf och hans egen bekantskap med mördaren alltid qvarstod som ett olyckligt faktum.

Alla dessa obehagliga tankar gjorde den unga mannen sorgsen och missmodig, och han kunde icke hindra sin känsla att blifva bitter och harmfull vid minnet af denna brottsliga qvinna, hvars långa, dystra landsflykt slutat under gräsvallen på Skurups kyrkogård, och hvars olycksfulla och korta ungdom hunnit åstadkomma så mycket ondt.

Man anser männen såsom det starkare könet, jordens beherrskare, den öfverlägsnare delen af menniskoslägtet, och om detta i fysiskt afseende är riktigt, så torde det i moraliskt deremot snarare vara undantag än regel.

Qvinnorna pjunka för småsaker, kokettera med tårar och svimningar, äro ofta sentimentala och nervösa i hvardagslag, men huru ofta blifva icke dessa tårmilda, lättrörda varelser vid verkliga lidanden, vid grymma sorger hjeltinnor af mod och moralisk styrka, som med uppoffrande hänförelse visa en energi och en motståndskraft, hvilka uppehålla den prisade, starka mannens ofta vid första motgång svigtande mod.

Astley var vek och fantastisk som en qvinna, men han egde icke qvinnans seghet och spänstighet, dess uthållighet och kraft.

Med ett ord, han var ingenting mindre än en hjelte, vi hafva sagt det förr en gång, hvarken i romanen eller verkligheten.

Han egde visserligen i hög grad detta skolpojkmod, som vågar lifvet för en förlorad boll eller ett äpple, men han saknade deremot det mod, som beherrskar och gör oss oberoende af verlden.

Med sitt köns vanliga förtjenster och fel, förgylda af en viss lyftning i själen, en medfödd smak för det ädla och sköna, tillräcklig att göra honom älskvärd, men icke nog kraftig att bibehålla honom ren, var Astley kanhända för mycket inkonseqvent för att väcka ett djupare interesse, men man har tecknat honom sådan hans bild framstår på de gamla, gulnade blad, hvarifrån denna berättelse är hemtad.

Det var nära middagen, då Astley kom tillbaka till byn, och han förvånades att se en mängd folk samlad framför värdshuset.

Det var imellertid troligt, att den händelse, som satt hela slottets personal i bestörtning och oreda, äfven här verkat en naturlig uppståndelse.

Han hade också knappt hunnit komma inom synhåll, innan han fick erfara, att mrs Banks’ naturliga misstankar spridt sig och gjort sig gällande; ty ljudet af hans eget namn, upprepadt med bönfallande röst af den lilla hr Meyerkopf, som midt i folkhopen skrek och pratade på en oredig blandning af engelska och tyska, nådde hans öra.

Den stackars tysken var blek som ett lik, de båda små svarta hårtestarne på ömse sidor om hans skalliga hjessa stodo rätt i vädret, han höll sin lilla platta peruk i handen, hviftande dermed såsom en nödflagg, under det han slog omkring sig med armar och ben och bedyrade högt sin oskuld emot de beskyllningar, man gjort honom, den ena minuten, och den andra hängde han slak och orörlig med slutna ögon och öppen mun imellan sina angripare.

Nu, då han upptäckte den ankommande Astley, fattade han nytt mod och anropade denne i de mest bevekande ordalag om hjelp och beskydd, under det tårarne strömmade öfver hans gula kinder och hans spetsiga näsa.

Det var omöjligt att se den förskrämde stackars mannen och kunna misstänka honom för ett mordiskt angrepp emot den kraftfulla Hawerfield, och Astley fattade genast hoppet om hans oskuld; men det var ingen lätt sak att lugna honom och förmå honom att foga sig i sitt öde.

Alla försäkringar, att, om han verkligen var oskyldig, intet annat ondt skulle vederfaras honom än en kort förlust af hans frihet, voro i början fåfänga: den lilla tyskens vanvettiga förtviflan liknade ett oförnuftigt barns och ökade Astleys föreställning om omöjligheten för denna fega och enfaldiga varelse att utföra en handling, som tycktes bevisa lika mycken djerfhet och dödsförakt som hat till den sårade.

De båda bonddrängarne, som höllo honom fast, och i synnerhet en af slottets tjenare, hvilken igenkänt honom, öfverröstade honom imellertid med lifliga och föga skonsamma yttringar om sin djupa öfvertygelse om hans brott, enär de funnit honom gömd bakom en gammal lada på vägen der lord Hawerfield blifvit öfverfallen, och värdinnan på värdshuset intygade, att han varit borta under den tid, som den sorgliga händelsen timat.

— Det är likväl konstigt, att man icke kan upptäcka något sår eller skråma på honom, och det var likväl blodspåret, som ledde oss på honom, — sade den ena af bönderna, under det han föga artigt och på samma sätt, som om han haft en kalf eller lammunge framför sig, vände och undersökte den stackars juden på alla sidor.

— Det är derför, att du är dum, Dick; ser du icke, att den skojarn ömmar om ena benet?

Jag slår vad, att han fått mylords kula i vaden som ett märke, drag af honom stöfveln, få vi se! — inföll en annan.

Alla de närvarande förenade sig om samma mening, och väl tio händer fattade om den olycklige Meyerkopfs ben oaktadt hans förtviflade motstånd.

Stöfveln for af med en fart, som kom de dragande att rygga baklänges, och till bekräftande af deras misstankar och Astleys bestörtning var verkligen strumpan derunder genomdränkt af blod.

— Hvad sade jag, kan man behöfva ett bättre bevis?

Se här, hvilket sår han har på benet, det är kulan, som gått in! — utropade ifrigt och triumferande den långa drängen, som höll judens ben i vädret, under det denne låg baklänges i de kringståendes armar.

Ett sorl af förbittring och hot gick genom hopen; och oaktadt

Astley var den ende, som hörde och uppfattade hans ifriga och vältaliga försäkringar, att såret var förorsakadt af en spik i de gamla bräderna, bland hvilka han varit gömd, att en kula omöjligt kunnat göra en dylik rispa, och att stöfveln, som äfven var sönderrifven, bevisade, att det varit ett spetsigt och icke ett rundt föremål, som orsakat detsamma, så fann han, huru lönlöst och vådligt det skulle varit att söka ändra de upphetsade böndernas mening, och lemnade således den stackars handelsexpediten åt sitt öde, fullt öfvertygad, att hans inblandning i saken icke kunde gagna den misstänkte, men väl skada honom sjelf, och helt tillfredsstäld i hoppet, att Meyerkopf verkligen var oskyldig.

Ändtligen inseende, att han måste underkasta sig sitt öde, höjde den lille mannen sina händer med de ominösa blå naglarne, som hos Astley väckte minnet af Malkolms besynnerliga historia, emot himlen, med en tragisk åtbörd af resignation och hastigt bytande om rol sade han lugnt och allvarsamt, vänd till Astley:

— Det är icke möjligt annat, än att jag snart skall kunna bevisa min oskuld i denna olyckliga affär.

Alltsammans är ett misstag af de här dumma och förvirrade bondlurkarne.

— Det hoppas äfven jag, — sade Astley, förvånad öfver hans plötsliga förvandling.

— Var imellertid lugn och följ med dem utan motstånd, det är det bästa ni kan göra!

— Ja, jag fruktar, att det för ögonblicket icke finnes någon annan utväg.

Imellertid skall den berättelse, jag lofvat er, kanske äfven bidraga att befria mig; ni finner den inlagd i min kappsäck på mitt rum, jag lemnar den åt er, och jag förmodar, att den skall bidraga till den lyckliga utgången af er process.

Den sista tvekan jag hade att afgifva detta vittnesmål är nu försvunnen.

— Jag tackar er, hr Meyerkopf; det var lyckligt, att ni redan skrifvit den.

Jag har redan i går afton vid vår överenskommelse gifvit er min skriftliga förbindelse på den ersättning ni i denna händelse är berättigad till, och jag förnyar nu detta löfte, förutsatt att ni blir frikänd i denna sak, som i sanning synes mig lika olycklig för mig som för er.

— Men detta papper, som jag bär på mig, skall det icke skada oss båda, om man finner det hos mig? — sade Meyerkopf betänksamt.

— Jo, ganska säkert, under närvarande förhållanden, det inser ni lätt; det skall öka misstankarne emot er för det brott, hvarför ni nu blir häktad och äfven kasta skugga på mig.

Man skall utan tvifvel, att börja med åtminstone, förblanda min önskan om ert vittnesmål med mordet på min motpart, — sade Astley, pinsamt öfverraskad af upptäckten, att juden bar på sig denna förbindelse, hvars tillvaro han icke ens tänkt på förr än nu i det upprörda tillstånd, hvari han hela morgonen befunnit sig.

Den lille mannen tycktes öfverlägga ett ögonblick, men i det nästa vändes hans små ögon ut och in, han gjorde en illparig och obegriplig grimas och sade halfhögt:

— Man skall säkert icke neka mig, att ett ögonblick få tala ensam med en prest?

— Nej, troligen icke, — svarade Astley förvånad och kännande sina misstankar, som nyss varit helt och hållet försvunna, åter vakna.

— Godt!

I det fallet är jag lugn.

— Hvad är det han säger?

Hvad talar han om? — utropade bönderna, som förundrade och missnöjda lyssnat till detta korta samtal, hvilket förts på tyska, och hvaraf de icke begrepo någonting.

— Han frågar, om han skulle kunna få tala vid kyrkoherden i byn, innan ni för honom till fredsdomaren, och ber mig ansvara för hans saker, som han vill lemna

qvar här på värdshuset, — sade Astley upplysande.

Man mumlade någonting om, att detta kunnat sägas på engelska, och höll sedan en öfverläggning, om man skulle föra honom till presten.

Meningarna voro delade, men som man hoppades på snabbare upplysningar i saken och en förlängning af det interessanta uppträdet, så bifölls hans önskan, och med en knuff antyddes den stackars Meyerkopf att uppstiga i vagnen, som väntade honom.

— Se här är nyckeln till min kappsäck! — sade han, nu åter infallande i sin första fruktan, och uppsteg i vagnen med en min och en hållning så bedröfliga, att Astley skulle kunnat skratta deråt, om han icke varit alltför upprörd, och dessutom nu misstänkte, att hela den besynnerlige lille mannens beteende ifrån början till slut icke var annat än en väl spelad komedi, hvarunder någonting helt annat fanns, än hvad han visade, och han kände sig helt och hållet förbryllad vid tanken på, att denna lilla enfaldiga och rädda varelse möjligen kunnat vara delaktig i den våldsamma och besynnerliga duell, som nyss egt rum.

________

V.

Det tyckes, som Astleys nyfikenhet och interesse att lära känna den tyske handelsbetjentens historia, hvilken kanske skulle bestämma hans egen, icke skulle tillåta honom att dröja en enda minut med läsningen deraf.

Och så snart han sett vagnen försvinna med den stackars Meyerkopf, hvilken tycktes hafva kommit just lagom till England för att få plats i dess fängelser, skyndade Astley upp på hans rum och öppnade hans kappsäck.

Utom det vigtiga papperet, som låg nedlagdt på bottnen, innehöll den ingenting annat än ett dussin små askar med blanksmörja, ett dito hårvaxpaket, ett mycket inventiöst rakdon, en liten burk med snus, ett konvolut med liktornsplåster, en hel bundt med lotteriprogram och några mycket anspråkslösa linnepersedlar.

Allt detta, som tycktes bevisa den lille mannens oskuldsfulla personlighet, stod imellertid icke väl tillsammans hvarken med de blå naglarne, som så länge hemlighetsfullt och fiendtligt spökat för den förföljde Malkolm Schelting, eller med denna sista blodiga historia, hvari egaren till dessa dyrbarheter blifvit invecklad.

”Antingen är den sällsamme lille juden den störste bedragare, som finnes, eller också har han en besynnerlig otur att råka ut för bra ledsamma qui pro quo”, mumlade Astley, uttalande dermed ungefär samma sak, som Alf förut väl hundra gånger både sagt och tänkt.

Han stoppade det dyrbara lilla paketet, som innehöll judens vittnesmål, hvilket denne anförtrott honom, i sin bröstficka och lemnade sedan kappsäcken med alla dess burkar och askar i värdinnans vård, tills egaren skulle afhemta densamma.

Det finnes imellertid inom oss en viss tvekan vid att få visshet om sådana saker, som lifligt och nära interessera oss.

Vi hejda oss ofta och stå obeslutsamma, innan vi bestämma oss för att begagna den händelse, som låter oss lyfta täckelset, hvilket döljer någon vigtig och interessant scen af vår framtid.

Astley trodde sig ändtligen hafva funnit detta så länge i tidningarna fåfängt efterlysta vittne — på hvars tillvaro man hoppades — till mrs Mertons hämdfulla och låga brott.

Han trodde sig stå vid målet för alla sina lifliga önskningar, alla de brinnande förhoppningar, som sedan ett år uppfylt hans själ, han höll detta papper i sin hand, och han tyckte sig knappt ega mod att läsa det; han gömde det i stället åter vid sitt bröst, under den instinktlika önskan att så länge som möjligt bibehålla en illusion, som detta efterlängtade vittnesmål kanhända skulle förstöra.

Det föreföll honom dessutom, som ville han vänta att taga kännedom derom, tills Alf återkom, hvars redliga vänskap han hade att tacka derför, och hvars ständigt glada och friska lefnadsmod hade en så helsosam verkan på Astleys lättretliga och ombytliga sinne.

Dagen föreföll honom imellertid mycket lång, han hade icke gjort synnerlig heder åt värdinnans middag, trött att betrakta byns kala och enformiga omgifning, och påminnande sig böndernas yttranden, att spåren af blod ledt till upptäckten af den misstänkte mannen, ville han, genom att sjelf undersöka platsen för mordet, söka bilda sig en egen åsigt om denna sak.

Klockan var sju på qvällen, han önskade få underrättelse om Hawerfields tillstånd och få meddela Alf Meyerkopfs häktande, och dessutom var en promenad på strandvägen det angenämste han kunde företaga, der vinden ifrån hafvet mildrade värmen, som hela dagen varit tryckande.

Astley visste icke, på hvilken punkt af denna väg man funnit lord Hawerfield, men den förfallna ladan, hvarom man talat, skulle gifva honom en ledning, och dessutom ämnade han ju gå ända fram till herregården, ehuru denna väg var dubbelt så lång som den vanliga.

Detta haf, förrädiskt och hemlighetsfullt i sitt lugn och hemskt och förfärligt i sitt uppror, som man prisar och finner så sublimt, det låg nu blankt som en sköld till venster om Astley, som tankfull vandrade fram öfver gruset och snäckskalen på vägen, som ytterst förde till några fiskarkojor, samlade till ett slags by längst ut vid kusten bakom Aukwoodhouse.

De ödsliga, af stormen ständigt piskade klipporna syntes slitna och blanka, och det grå kritdammet mellan deras vittrade skrefvor låg i detta ögonblick stilla och orördt af aftonens ljumma vindfläktar.

Astley hade, under den tid han bott i lugn, knappt någonsin kunnat gå denna väg utan att brottas med den eviga blåsten och förblindas af den kringflygande kritsanden.

För första gången tyckte han sig kunna få en redig öfverblick af denna klippiga och ödsliga strand och detta ändlösa haf, som vid hvarje andetag tillförde honom den skarpa, saltaktiga luften, som man inandas med så mycket välbehag, då den icke tjutande och blandad med skum kastas i ens ansigte, liksom i vansinnig vrede.

Han hade gått en halftimme ungefär, då han ett stycke ifrån stranden såg ett slags skjul, som troligen var den omtalade ladan, bakom hvilken tvenne stora svarta stenblock höjde sig liksom remnade och nedfallna ifrån klipporna ofvanför.

Denna gamla bygnad kunde, hvad den också fordom varit, numera icke göra anspråk på något namn, ty den bestod endast af en hop dels nedfallna, dels ännu upprättstående och till hälften sammanhållna mossiga och murkna bräder, som man förundrade sig öfver att stormen icke längesedan bortfört som en hop svafvelstickor.

Taket var helt och hållet borta, och det var mer än troligt, att man här kunde få både sina ben och sina kläder sönderslitna af alla de rostiga spikuddar, som stucko ut från de hopfallna spillrorna.

Astley kastade en blick ditin och gick vidare, funderande på orsaken, hvarför Meyerkopf blifvit funnen i denna obehagliga tillflykt, i fall han verkligen var oskyldig, och på hans utomordentliga enfald i motsatt fall att välja ett gömställe så nära intill der Hawerfield fallit.

Förgäfves sökte Astley i sanden märken efter de bloddroppar, som bönderna påstodo sig hafva sett, vinden och solen hade redan uppsugit dem, och först långt derifrån, på sjelfva vägen, upptäckte han, bredvid spåren efter hästens hofvar i den uppsparkade sanden, en mörk fläck som af torkad och stelnad blod.

Det var således här hans olycklige namne dukat under för en fiende, som hastigare och säkrare träffat honom än alla mr Gibsons skickliga tal och hans klyftiga juridik.

Han stod en stund orörlig.

Dessa spår i sanden, denna blodfläck, som floden snart skulle utplåna, väckte i Astleys själ underliga och vemodiga känslor, för hvilka han icke kunde fullt göra sig reda; det föreföll honom, som om den hämdfulla qvinnans ande ännu bevakade detta eftersträfvade fädernehem och hopade deromkring alla de mörka och olyckliga följderna af hennes gäckade kärlek och hennes hat.

Det var redan skymning, då Astley en timme derefter återvände.

Han hade genast af den gamla hushållerskan fått veta, att hennes husbonde ännu lefde, men att ingen förändring i hans tillstånd inträffat, och sedan talat några ord med Alf, som berättade, att man i lordens rockficka funnit det bref, som den okände gifvit honom, och som troligen skulle bidraga att upptäcka hans mördare eller åtminstone orsaken till dennes brott, att fredsdomaren och presten i församlingen, som varit der, tagit detta papper i förvar, och att den senare ännu var qvar, väntande att Hawerfield möjligen skulle återkomma till sans.

— Jag önskar, att han måtte lefva, tills den engelske läkaren hinner komma, men jag tror det knappt, ty han andas allt mera omärkligt och med allt längre afbrott, — sade Alf, i detsamma han tog afsked af sin vän.

En stund stod Astley qvar på trappan till detta gamla hus, som nu, i den sinnesstämning hvari han befann sig, syntes honom dystert och spöklikt.

Hans blickar dröjde vid dessa löfmassor, som syntes så tunga och orörliga i aftondunklet, de mörka dammarnes vattenspeglar, der svanorna lågo vid kanten, hvita som snö och lysande i skymningen, dessa breda, raka sandgångar, dessa stela, klippta häckar och slutligen dessa klumpiga, groteska bilder af sten på trappan bredvid honom, hvilkas bistra fysionomier tycktes grimasera emot honom.

Alla dessa föremål, på en gång främmande och välbekanta, liksom detaljerna af en försvunnen dröm, syntes honom sväfvande, osäkra, utan fäste i den verkliga verlden och utan förmåga att någonsin lemna honom den trygga barnsliga hemtrefnad och frid, som den fula skånska prestgården på Sveriges jord hade gifvit.

Och för första gången anade han, att den lycka han väntat aldrig skulle vinnas, att slägt och blodsband, lag och rätt gälla intet för hjertat emot den oemotståndliga makten af barndomens minnen och kärlek.

Det gifs stunder i vårt lif, då vi äro i ett tillstånd af hemlig clairvoyance, då vi känna och följa intryck af en obestämd aning, då vi lyda en inre röst utan skäl, utan att reflektera deröfver, passift utförande rolen af ett slags medium för händelsernas gång, och detta stundom till vår egen obotliga olycka.

Astley steg långsamt ned för de breda nätta trappstegen och vände mekaniskt sina steg åt den sidan af parken, der den lilla grinden ledde ut till den väg, som genom en liten lund af buskar, förenade sig med strandvägen.

Hastigt besinnade han sig, denna väg var ju så lång, och qvällen var redan långt liden, men imellertid kände han ett otydligt begär att återse hafvet i mörker och månsken, eller rättare han drefs framåt af ett slags instinkt, hvars tillvaro och orsak han sjelf icke kände, alltnog han gick.

Då han väl kommit ut ur den lilla skogsdungen af hassel och vide, som låg nedanför parken, var skymningen mindre djup, och då han gått öfver heden och klipporna och kommit ut på vägen vid stranden, lyste månen redan klart med horn så spetsiga och blanka som på ett turkiskt standar.

Hafvet låg tyst bredvid honom, men lurande och naket som en gömd stråtröfvare, och endast i fjerran ljöd bränningarnas eviga entoniga dån, och under hans fötter knastrade snäckskalen i sanden bland tufvor af den bruna och vissnade hafstången.

Nu hade han hunnit förbi den mörka fläcken på vägen; blodet af denna man, som framstått på lifvets scen lika hemlighetsfullt, som han nu afträdde derifrån, hvem hade väl gifvit honom den rol han spelat, och hvem hade nu så plötsligt gjort ett slut derpå?

Han skulle då få dö i den stulna drägt, hvari man insvept honom, det var således ett väl utfördt masqueradskämt, som började redan i vaggan och upptäcktes först vid grafven — man kan icke gerna lyckas bättre.

Så tänkte Astley, då han tankfullt vandrade vidare och slutligen mekaniskt stannade för andra gången vid det gamla båtskjulet.

Han kastade blott en blick derpå och ämnade gå framåt, då ett otydligt ljud derifrån kom honom att stanna och betrakta det nogare.

Han tyckte sig hafva hört en suck, och detta ljud upprepades ännu en gång.

Imellertid har hafvet så många läten, det är ett instrument med en oändlig tonskala, och den vind, som hviner mellan klipporna och klagande drager öfver den kala kusten, härmar alla ljud och har både snyftningar, rop och suckar.

Den ensamne lyssnaren, som står en qväll på stranden och ser denna blanka lugna yta, tror sig ifrån djupet höra de halfqväfda nödropen af de skeppsbrutnes oroliga andar, ty hafvet är lugnt, och vinden är omärklig, och dessa brutna ljud komma, man vet icke hvarifrån.