text
stringlengths 0
846k
| lang
stringclasses 21
values |
|---|---|
Skriftliga förklaringar (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet
| sv |
Avbrytande av sessionen
Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
(Sammanträdet avslutades kl. 14.05)
| sv |
Öppnande av sammanträdet
(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)
| sv |
6. Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (omröstning)
- Före omröstningen:
Kinga Gál : föredragande. - (EN) Herr talman! Den 12 oktober, då parlamentet senast röstade om betänkandet om förordningen om inrättande av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, begärde vi att betänkandet skulle återförvisas till utskottet enligt artikel 53.2. Sedan dess har rådet och kommissionen beslutat att lägga till politiska förklaringar för att komplettera det rättsliga dokumentet. Detta godtogs av parlamentet under ett trepartsmöte. Jag skulle därför vilja be kammaren att rösta för dessa frågor i den slutliga omröstningen och inte längre blockera förfarandet.
| sv |
Miljökvalitetsnormer inom vattenpolitikens område (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Anne Laperrouze, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om miljökvalitetsnormer inom vattenpolitikens område och ändring av direktiv 2000/60/EG - C6-0243/2006 -
Joe Borg: ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag är glad över att få inleda denna debatt om förslaget om miljökvalitetsnormer inom vattenpolitikens område som kompletterar ramdirektivet om vatten, som är ett centralt inslag i EU:s vattenskyddspolitik. Jag vill tacka föredraganden Anne Laperrouze och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för deras betydande insatser. Jag vill också tacka utskottet för industrifrågor, forskning och energi, utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling samt fiskeriutskottet, särskilt föredragandena Paul Rübig, Bernadette Bourzai och Dorette Corbey, för deras mycket konstruktiva insatser och stöd till detta viktiga dokument.
Att skydda floder, sjöar, kust- och havsmiljöer från föroreningar som orsakas av farliga ämnen är en nyckelprioritet för kommissionen. Gemenskapen vidtog de första avgörande åtgärderna på 1970-talet, och sedan dess har vi gjort betydande framsteg. Vi löste några föroreningsproblem, men det uppstod andra. Kemikalieblandningen i våra vatten har blivit mer komplex, och föroreningskällorna är inte längre koncentrerade till en punkt utan är utbredda och diffusa. Vi har aldrig kunnat vara helt nöjda.
För att ta itu med de föroreningsproblem som orsakas av dessa farliga ämnen har kommissionen lagt fram förslag till eller antagit över 30 EU-rättsakter sedan vi enades om ramdirektivet om vatten. Jag kan inte räkna upp alla, men jag vill lyfta fram några.
För det första har kommissionen förbjudit eller begränsat utsläppande på marknaden och användning av 16 av de prioriterade ämnena i ramdirektivet om vatten. Ytterligare beslut om vissa bekämpningsmedel, biocider och andra befintliga kemikalier är på gång. För det andra kommer milstolpen Reach, EU:s nya kemikaliepolitik, att kräva ett godkännande av de farligaste ämnena och minskade risker för övriga kemikalier som regleras enligt ramdirektivet om vatten.
Sammanfattningsvis vill jag återigen understryka att kommissionen även i framtiden åtar sig att ta fram de nödvändiga instrumenten för utsläppskontroll, som kan leda till de effektivaste och mest proportionerliga åtgärderna för att ta itu med föroreningar som orsakas av prioriterade ämnen. Samtidigt stöder jag principen om bättre lagstiftning och anser att ytterligare förslag enbart ska läggas fram om man kan visa att det är lämpligast att agera på gemenskapsnivå.
Jag vill nu gå över till kommissionens förslag till direktiv om miljökvalitetsnormer för prioriterade ämnen. Syftet med förslaget till direktiv är att fastställa harmoniserade och öppna kriterier för bedömning av god kemisk status i ytvatten, som ska uppfyllas före 2015. Den viktigaste delen av förslaget är således bilaga I: kvalitetsnormer för samtliga floder, sjöar, kustvatten och territorialvatten.
För marina vatten kommer som ni vet förslaget till direktiv om en marin strategi att garantera samma skydd mot föroreningar orsakade av farliga ämnen i områden där ramdirektivet om vatten inte gäller. Jag vill betona att den risk som dessa ämnen kan innebära för de marina ekosystemen redan finns medräknad i de föreslagna värdena för kvalitetsnormer. Dessutom tas ytterligare två prioriterade farliga ämnen upp i förslaget, och flera direktiv som antogs mellan 1982 och 1990 upphävs.
I förslaget ingår dock inte några fler åtgärder för utsläppskontroll av samma anledning som jag tidigare angav. Kommissionen anser att utsläppskontroller täcks tillräckligt av annan gemenskapslagstiftning, till exempel direktivet om förebyggande och begränsning av föroreningar.
Avslutningsvis vill jag betona att vi delar målet om en hög skyddsnivå för vattenmiljön. Kommissionen offentliggjorde sin första genomföranderapport för ramdirektivet om vatten på världsvattendagen den 22 mars 2007. I den klargjordes att vi, och särskilt medlemsstaterna, trots framstegen har mycket kvar att göra om vi vill uppnå en hållbar vattenhantering genom att genomföra direktivet på ett framgångsrikt sätt.
Det nuvarande förslaget är ännu ett steg i rätt riktning, och jag är fast besluten att arbeta med Europaparlamentet och medlemsstaterna för att uppnå de mål som vi gemensamt satte upp år 2000. Men det finns många fler åtgärder att vidta, och jag ber om ert stöd under detta förfarande.
Anne Laperrouze : Fru talman, mina damer och herrar! Herr kommissionsledamot, ni påpekade nyss att den kemiska föroreningen av ytvattnen är ett hot mot vattenmiljön, ekosystemet, och följaktligen mot människors säkerhet. Ni sa i själva verket att syftet med detta dotterdirektiv till ramdirektivet om vatten är att bekämpa spridning av giftiga ämnen i ytvatten. I detta syfte ska en inventering av utsläpp och förluster genomföras för att klarlägga om målet att minska eller fasa ut utsläpp och förluster av föroreningar har uppfyllts, i enlighet med punkt 13.7 i ramdirektivet. Tidsfristen för målet med utfasningen är 2025. Detta direktiv kommer i själva verket att leda till att de dotterdirektiv som anges i bilaga IX till ramdirektivet upphävs.
I direktivet fastslås därför gränser för koncentrationen i ytvatten av vissa typer av bekämpningsmedel, tungmetaller och andra kemiska ämnen som äventyrar vattnens flora och fauna, samt människors säkerhet. De konsekvensbedömningar som kommissionen har genomfört har resulterat i en definition av standardnivåer för miljökvalitet, uttryckt som ett årligt genomsnitt som ger en skyddsnivå mot långsiktig exponering och som en maximalt tillåten koncentration för att skydda mot korttidsexponering. Vissa av värdena för miljökvalitetsnormerna diskuteras fortfarande, inte minst de som gäller bensen och kadmium, hexaklorobensen och hexaklorobutadien, kvicksilver, nickel, bly och polyaromatiska kolväten, eftersom vissa konsekvensbedömningar inte har avslutats än, vilket trots allt har hindrat oss i våra debatter.
Ändringsförslagen från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet belyser önskemålet att fastslå gemensamma metoder för att garantera en lämplig skyddsnivå och förhindra snedvridning av konkurrensen bland medlemsstaterna. Vi undrade också över möjligheten att auktorisera övergångsområden för överskridande av normerna. Skulle vi faktiskt ha kommit längre om vi hade strukit denna punkt? Det viktiga är i själva verket analysområdet. Om vi inte definierade några övergångsområden kunde det uppstå en avvikande effekt, och därigenom skulle vi undvika kontroller inom dessa områden, och därför inte veta hur situationen utvecklas där.
Vi har därför föreslagit att medlemsstaterna ska få möjlighet att inrätta övergångsområden, men med skyldigheten att reducera dessa områden för att uppnå miljökvalitetsnormerna på längre sikt. Vi nämnde också det särskilda fallet med hamnområden, där kvalitetsnormerna och analysmetoderna förefaller olämpliga, på grund av muddring av floder och flodmynningar. Vi diskuterade noga om det var tillrådligt att lägga till mycket giftiga ämnen till den lista med ämnen som ursprungligen föreslagits av kommissionen. Vi nådde slutligen en kompromiss i frågan. Vi uppmanar kommissionen att genomföra en analys av dessa nya listade ämnen och att yttra sig om den slutliga klassificeringen av dem, som prioriterade ämnen eller som prioriterade farliga ämnen, och att göra detta senast 12 månader efter att detta direktiv trätt i kraft.
Vår kompromiss gäller nya kontrollåtgärder för utsläpp. Vi vill betona utsläppskontroll. Medan kommissionen i själva verket förlitar sig på att det finns andra rättsliga bestämmelser för kemiska föroreningar, t.ex. Reach, IPPC eller rentav direktivet om bekämpningsmedel, uppmanar vi kommissionen att genomföra en grundlig bedömning av hur konsekvent och effektiv all befintlig lagstiftning som kan påverka vattenkvaliteten är och, om nödvändigt, anpassa befintlig eller föreslå ny lagstiftning.
Avslutningsvis vill jag tacka kommissionens företrädare och de olika personer som hjälpt mig att sammanställa detta betänkande, samt naturligtvis föredragandena för yttrandena, för deras konstruktiva samarbete i en mycket teknisk fråga. Jag måste säga att det var ett nöje att arbeta tillsammans med dem.
Nu uppmanar jag er att godkänna detta betänkande så att vi får en text som gör det möjligt att kontrollera effektiviteten i EU:s miljölagstiftning, det vill säga en text som gör det möjligt att veta om vi till 2025 kommer att ha lyckats undvika utsläpp av dessa ämnen som är mycket giftiga för människor och för miljön.
Paul Rübig : föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. - (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka Anna Laperrouze för hennes utmärkta samarbete i ett tekniskt och komplicerat ärende, som är av stor betydelse för EU:s 27 medlemsstater, eftersom harmoniseringsinsatserna även bidrar till att förhindra en snedvridning av konkurrensen inom EU.
Men som brukar vara fallet med tekniska frågor har vi också godkännandeförfaranden och administrativt ansvar som hela tiden måste granskas med tanke på att det behövs bättre reglering, med det nuvarande målet med 25 procents minskning av de administrativa bestämmelserna i EU. Jag anser att vi för att förbättra förvaltningen måste fastslå de korrekta prioriteringarna eftersom de tekniska bestämmelserna och granskningarna inte alltid eller enbart innebär kostnader, utan också är förenade med arbetsamma administrativa uppgifter, vilket blir särskilt betungande för små och medelstora företag.
Av den anledningen ber jag kommissionen att fortsätta med granskningen av den tekniska genomförbarheten för dessa bestämmelser, för att hålla dem aktuella och, naturligtvis, syna kostnaderna för att se om de är proportionella. Detta kommer att bli ett grundläggande krav med tiden, med tanke på de olika stadier som planeras.
Nu kommer jag in på det absoluta förbudet mot försämring, vilket i praktiken kan medföra många problem inom industrin och jordbruket. Vi känner alla till att vi ena dagen kan ha översvämningar, och nästa dag områden med torka. Om detta absoluta förbud mot försämring skulle tillämpas på detta område, skulle dessa bestämmelser på kort tid åstadkomma enorma problem inom jordbruket och industrin.
Robert Sturdy: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Fru talman! Även jag vill lyckönska Anne Laperrouze. Vi har stått på mycket god fot med varandra ända från början, och har haft ett gott samarbete hela tiden. Vi började med att sätta människors säkerhet och miljön i första rummet. Jag anser att det var oerhört viktigt.
I förslaget till direktiv fastställs begränsningar för ytvattnets koncentration av ett antal ämnen, bland annat bekämpningsmedel, tungmetaller och andra farliga kemikalier som föredraganden redan nämnt. Dessa kemikalier medför särskilda risker för både människors hälsa och djur- och växtlivet - i synnerhet vattenmiljön - och därför passar detta förslag bra som den sista pusselbiten i ramdirektivet om vatten.
Det är viktigt att föroreningarna kontrolleras och att det råder samstämmighet med ramdirektivet om vatten. Kommissionen måste ta fram gemensamma metoder för att garantera en lämplig skyddsnivå samtidigt som man undviker snedvridningar av konkurrensen. De ändringsförslag som ingår i parlamentets omröstning om miljökvalitetsnormer är utformade för att göra texten mindre tvetydig, rimligare och lättare att genomföra. Förslaget om två nya skäl syftar till att skapa samstämmighet med kraven på prioriterade ämnen i ramdirektivet om vatten. Vi har för närvarande inte kommit överens om hur vi ska vidta åtgärder för sediment och biota, som Anne Laperrouze nämnde, och fram till dess att vi har vetenskapliga uppgifter om dessa nivåer måste vi undersöka det mycket grundligt. I stället för att fastställa nivåer för medlemsstaterna i detta läge bör vi övervaka koncentrationerna av ämnen i sediment och biota för att nå en gemensam ram.
Syftet med detta förslag är att skydda miljön och människors hälsa. Det är ett mycket viktigt mål, men det är också viktigt att alla delar av ramdirektivet om vatten fungerar och är realistiska. Bland annat måste vi hålla kostnaden på en rimlig nivå och ha i åtanke att målen inte kan uppnås utan den nödvändiga tekniska kapaciteten.
Jag vill återigen tacka föredraganden.
Marie-Noëlle Lienemann: för PSE-gruppen. - (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi har här ett synnerligen viktigt dotterdirektiv till ramdirektivet om vatten.
Jag vill erinra om att vi genom detta ramdirektiv fastställer att en bra ekologisk status ska återställas för ytvatten och färskvatten inom EU till 2015, och jag måste säga er, herr kommissionsledamot, att det mycket långsamma genomförandet oroar oss mycket. Faktum kvarstår att det var mycket viktigt att skapa en ram för förbudet mot prioriterade ämnen och prioriterade farliga ämnen, av vilka somliga måste försvinna, och att anta normer för detta.
Ursprungligen innehöll ramdirektivet ett krav på komplett överensstämmelse med de internationella havskonventionerna, inte minst Osparkonventionen. Denna konvention omfattar en lista med ämnen som ska försvinna gradvis, och min grupp menade att det var mycket viktigt att direktivets lista med prioriterade farliga ämnen skulle omfatta de ämnen som anges i Osparkonventionen. Men för att åstadkomma en kompromiss godtog socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet det förslag som lades fram av vår föredragande Anne Laperrouze - som jag gratulerar för hennes gedigna arbete och personliga engagemang - och drog tillbaka sitt ändringsförslag. Socialdemokratiska gruppen vill i varje fall försäkra sig om att kommissionen, så snart experternas arbete och konsekvensbedömningarna har slutförts, faktiskt börjar arbeta med att uppnå den högsta skyddsnivån, eftersom det som står på spel, vilket ni känner till, inte bara är våra vattens kvalitet utan också kvaliteten på våra hav och överensstämmelsen med förslaget till direktiv om en marin strategi, som vi studerat i första behandlingen.
När det gäller det övriga stöder vi fullständigt de förslag som har godkänts av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, som jag ska sammanfatta här. För det första ska det finnas identiska mätmetoder i hela EU, vilka, kan jag tillägga, blir lindrigare för medlemsstaterna och tydligare för européerna. För det andra ska det naturligtvis finnas övergångsområden, men med ett slutdatum som i den första behandlingen bestämdes, eller i varje fall föreslogs, till 2008, om jag minns rätt. För det tredje slutligen den mycket viktiga punkten att vi gradvis ska se till att våra lagstiftningsförslag är helt konsekventa. Vi kritiseras ofta för att vi samlar ihop olika idéer. Den slutliga medlingen måste klargöras för EU:s medborgare.
Henrik Lax: för ALDE-gruppen. - Miljön är en topprioritet för EU och det behövs drastiska åtgärder för att vi skall hinna skapa en miljömässigt hållbar framtid. Östersjön är ett av de hav som är i skriande behov av hårdare miljöregler för att kunna tillfriskna och för att kunna överleva. Jag vill därför rikta uppmärksamheten på några saker i kommissionens förslag om miljökvalitetsnormer som vi måste komma till rätta med.
Det finns en konflikt mellan kommissionens förslag och rekommendationer från internationella organisationer som Helsingforskommissionen, t.ex. i fråga om ämnen som DEHP. Det är också motstridigt att kommissionen enligt ramdirektivet om vatten skall kontrollera att medlemsstaternas förpliktelser att minska utsläppen uppnås senast år 2015, men att detta i det nya förslaget har ändrats till år 2025. Dessutom föreslås en ny artikel som skulle tillåta s.k. övergångsområden för överskridande av den tillåtna nivån för miljöfarliga ämnen. Kommissionen ger ingen tillfredsställande förklaring till varför dessa övergångsområden borde införas eller föreslår någon mekanism för hur man skall uppnå tillfredsställande vattenkvalitet inom dessa områden. Detta kan leda till en allvarlig urholkning av vår miljölagstiftning. Vi måste ha gemensamma, strikta och tydliga regelverk för att få bukt med miljögifterna i våra vatten. Det är något som vi inte får kompromissa med eller skjuta på framtiden.
Margrete Auken: för Verts/ALE-gruppen. - (DA) Fru talman! År 1995 kom länderna runt Östersjön överens om att under de närmaste 25 åren stoppa utsläppen av några av de farligaste ämnena. Målet inkluderades i Ospar (konventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten) och i den reviderade Barcelonakonventionen. I Europaparlamentet antog vi också denna princip i ramdirektivet om vatten, även om ingen tidsfrist bestämdes. Emellertid glömde kommissionen sedan fullständigt bort denna fråga. Det dröjde länge - inte två år som överenskommet, utan fyra och ett halvt år - innan kommissionen lade fram sitt förslag. Dessutom var listan med farliga ämnen alltför kort. Ambitionerna för vattenmiljön gick om intet. Det är illa inte bara för vattnet utan också för EU:s rykte. Vattenmiljön är något som angår folken i Europa, och vi inom EU måste leva upp till människornas förväntningar. Vi får inte bryta de löften som vi har gett så tydligt och så ofta.
Lyckligtvis samtyckte utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet helt till kommissionens förslag. Vi är tacksamma mot Anne Laperrouze för hennes arbete för att åstadkomma viktiga kompromisser med ordförandena för de olika grupperna. Utskottet har sedan dess röstat igenom ett antal förbättringar av kommissionens förslag, så vi har nu i själva verket ett utmärkt resultat. Som vanligt har vi utsatts för avsevärda påtryckningar från de bakåtsträvande företag som vägrar att modernisera sina produktionsmetoder. Men i omröstningen i morgon är det vi i Europaparlamentet som måste se till att EU uppfyller målen i Osparkonventionen och ramdirektivet om vatten. Vi får inte falla undan för gammaldags industrier som orsakar föroreningar. Vi är skyldiga vår miljö, vår hälsa och våra efterkommande att inta en fast hållning.
Johannes Blokland: för IND/DEM-gruppen. - (NL) Fru talman! Först vill jag tacka föredraganden Anne Laperrouze för hennes arbete. Men jag vill göra två påpekanden.
Min första kommentar gäller de fall då det är tekniskt omöjligt eller orsakar oproportionerliga kostnader, både socialt och ekonomiskt, att uppfylla miljönormerna i en medlemsstat. Jag skulle vilja ha en begränsning för dessa fall av det slag som föreskrivs i punkt 4 i ramdirektivet om vatten.
Min andra kommentar gäller inventeringen av förluster. Sjöfart och tidvatten resulterar till exempel i att förorenande ämnen frigörs från avlagringar. Dessa ämnen har tidigare dumpats och bör inte betraktas som förluster, eftersom de dumpats vid ett tidigare tillfälle.
För att åstadkomma dessa förändringar har vi i gruppen Självständighet/Demokrati lagt fram två ändringsförslag, nr 66 och 67, som jag litar på att ni kommer att stödja.
Irena Belohorská: (SK) Jag vill gratulera föredraganden Anne Laperrouze till hennes betänkande om vattenpolitik. Det betänkande vi diskuterar i dag hänger nära samman med ett annat som jag är föredragande för, nämligen betänkandet om en temainriktad strategi för hållbar användning av bekämpningsmedel.
Alla de åtta ämnen som finns med i gruppen med andra föroreningar är bekämpningsmedel, liksom de flesta ämnen ur gruppen med prioriterade föroreningar. Föroreningen av de europeiska vattnen med bekämpningsmedel och andra kemikalier är mycket allvarlig. Detta rättfärdigar behovet av att behandla problemen med ytvatten och bekämpningsmedel på EU-nivå snarare än på medlemsstatsnivå. Jag välkomnar därför varmt att vi inför normer för miljökvalitet, vilka blir bindande i alla 27 medlemsstater.
I mitt betänkande behandlar jag bland annat skydd för vattenmiljön. Åtgärder som nyligen föreslagits och som syftar till att förbättra skyddet inkluderar inrättandet av minst 10 meter breda skyddsområden utmed vattendrag samt förbud mot att sprida luftburna bekämpningsmedel, inklusive ett förbud mot användning av flera bekämpningsmedel i närheten av vattendrag, samt kvantitativa begränsningar av användningen av dessa bekämpningsmedel. Jag samtycker till föredragandens förslag att göra en omklassificering av de åtta ämnena från gruppen med andra föroreningar till gruppen med prioriterade föroreningar.
Men vattenfrågorna är inte enbart ett problem för EU, och samarbete med tredjeländer är därför också viktigt. Genomförandet av dessa åtgärder i EU kommer att vara ineffektivt så länge som förorenat vatten fortsätter att flyta in i EU:s medlemsstater från tredjeländer. Vissa områden i östra Slovakien, som tillhör landets fattigaste delar, har otillräckliga förråd av grundvatten. Dricksvatten fås genom att behandla ytvatten, snarare än genom grundvatten. Dessa områden i Slovakien står ofta inför helt fundamentala problem, med avloppssystem som är otillräckliga eller till och med obefintliga i vissa områden. Därför är det förståeligt att magsjukdomar är vanligt förekommande i denna del av Slovakien, och vi satsar stora belopp på behandling och vaccinering. Vi måste förhindra sådana problem genom att se till att det finns hälsosamt dricksvatten.
Att investera i kvaliteten på ytvatten är att investera i hälsa. Slovakien har endast använt omkring 25 procent av de tillgängliga strukturfondsmedlen för miljöändamål. Denna procentandel är oroväckande liten. Jag föreslår en högre procentandel.
Péter Olajos: (HU) Detta direktiv fyller ett tomrum och är synnerligen relevant. Det tydligaste beviset för detta är att vi i sex år nu har haft en allt häftigare debatt mellan två medlemsstater, just på grund av att det saknas en sådan förordning.
Mitt i EU blir förbindelserna mellan Österrike och Ungern alltmer ansträngda på grund av att tre österrikiska läderfabriker släpper ut sitt industriavlopp i en flod vid gränsen mellan de två länderna. Detta gör att vattnet i floden löddrar sig, men de österrikiska myndigheterna fortsätter att försvara sig utan att ändra en min, och hävdar att de nuvarande EU-förordningarna tillåter detta. De hävdar att alla fabriker iakttar gränsvärdena för utsläppen. Men de tiger helt fräckt om effekterna av de åtskilliga ton industriavlopp som varje dag släpps ut i denna flod, som dessutom har en låg vattennivå.
I detta direktiv tar man slutligen hänsyn till den upptagningsförmåga som naturliga vattendrag har, och dessutom förbjuds 70 farliga ämnen, bland annat bekämpningsmedel, tvättmedel och lösningsmedel samt tungmetaller. Dessa ämnen äventyrar både ekosystemets hållbarhet och den mänskliga hälsan.
Mina ändringsförslag, som bland de farliga ämnena inkluderar naftalensulfonat som släpps ut av de nämnda österrikiska läderfabrikerna, fick stöd av en stor majoritet i utskottet. Därför känner jag mig säker på att parlamentet kommer att anta en sträng förordning vid omröstningen i morgon. Jag vill be mina kolleger att stödja de ändringar som föreslagits av mig och kommissionen. Låt oss göra en politisk insats för att skydda våra naturliga vatten så att de inte förvandlas till industrikloaker. Ytterligare en sak: Jag anser att tidsfristen, enligt vilken direktivet ska börja gälla 2015 och förbud mot direkta utsläpp eller föroreningar i ytvattnen ska ha införts till 2025 är alltför lång.
Kathy Sinnott: (EN) Fru talman! Jag ser positivt på detta betänkande om miljökvalitetsnormer inom vattenpolitikens område. Det känns dock som att denna politik inte är tillräckligt omfattande för problemen med Irlands vattenförsörjningssystem.
På Irland är så mycket av vårt dricksvatten ytvatten: upp till 25 procent av landets offentliga vattenförråd riskerar att kontamineras av Cryptosporidiumparasiten. År 2005 bedömdes vattenförrådet i Galway löpa mycket hög risk, och i dag kan hushållen inte använda vattnet i Galway. Magtarmsjukdomar har brutit ut i både staden och grevskapet Galway.
En annan bidragande faktor till Irlands vattenproblem är spillvattnet från fabriker som Aughinish Alumina i Limerick, som har utgjort en stor källa till föroreningar i det lokala området med omnejd på grund av sina lager av giftig röd lera som läcker ut i vattnet. På Irland tillsätter man hydrofluorsyra till dricksvattnet som en så kallad medicinsk produkt för att motverka karies. Det är olagligt att tvångsmedicinera en hel befolkning med detta farliga giftämne som har medfört en ökning av skelettrubbningar. Vatten är en grundläggande mänsklig rättighet, en nödvändighet. Vi hoppas att detta direktiv kommer att bidra till att Irlands befolkning får en högre vattenkvalitet.
Christa Klaß: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det gläder mig att vi nu äntligen behandlar den sista grundläggande delen av den lagstiftning som behövs för en omfattande EU-politik om tillhandahållande av vatten, och även för genomförandet av ramdirektivet om vatten. Det är bättre att först se till att något finns, än att åtgärda brister i efterhand, och det är särskilt sant när det gäller vatten, som vi behöver för vår egen överlevnad.
I ramdirektivet om vatten föreskrivs att den prioriterade listan med ämnen ska revideras regelbundet och uppdateras enligt aktuella forskningsrön, och den lista som vi gör upp är därför inte statisk eller slutlig, utan en del av en dynamisk process där man måste kunna inkludera ny kunskap och nya ämnen, ämnen som utvecklas och sedan börjar användas, vilket framgår av de många exempel som har nämnts av ledamöterna i dag.
Vi kan inte alltid lista och ta hänsyn till alla effekter som ett ämne har. Ett exempel var när p-pillret kom ut på marknaden på 60-talet och hälsades som en revolutionär triumf, och det var först senare som det visade sig att hormonerna berikade våra vatten, så konsekvensen är att det krävs ständig observation, och så uppfattar vi listan över ämnen i bilaga II, där föredraganden genom en kompromiss har sammanställt de ämnen som ledamöterna betraktade som faktiskt eller möjligen riskfyllda. Nu är det kommissionens sak att undersöka vad som ska göras med dessa ämnen, och sedan lägga fram förslag om det för parlamentet.
Denna lista ska endast betraktas som en lista över ämnen som måste undersökas. De kategoriseras inte och ingen bedömning görs av dem i förväg, och listan är inte heller fullständig. Alla ämnena måste bedömas vetenskapligt, och om det visar sig att de måste kategoriseras som farliga, bör de genast klassificeras som farliga. För att inrätta en bra europeisk vattenpolitik för att skydda folkhälsan måste man ta hänsyn till de nyaste kunskaperna och bedömningarna.
Richard Seeber: (DE) Fru talman! Även jag vill tacka föredraganden Anne Laperrouze för detta framstående betänkande. Det är ytterst viktigt att vi skapar detta direktiv, som ska komplettera ramdirektivet om vatten, och som föredraganden har sagt är det lika viktigt att föroreningarna bekämpas vid källan, och att olika föroreningskällor behandlas med samma metoder, samtidigt som man förhindrar en snedvridning av konkurrensen och garanterar bra vattenkvalitet i hela EU.
Jag vill säga något om ett par ändringsförslag som jag betraktar som mycket viktiga. Det gäller särskilt det absoluta förbudet mot försämring, som Paul Rübig redan har hänvisat till, som kommer att leda till ett antal problem när det börjar tillämpas. Vi måste ställa oss frågan om det är lämpligt att vi antar något som sedan avsevärt kommer att försvåra ekonomiska verksamheter. I viss utsträckning missar den frågan poängen, för om man begränsar tillämpningen av övergångsområden endast till grundare vatten utgör detta också ett extremt allvarligt hinder för att hantera vattenresurserna.
Vi bör också undersöka olika sätt för hur valet och indelningen av prioriterade ämnen i kategorier kan utföras på ett vetenskapligt korrekt sätt, och det kommer att krävas några fler undersökningar om vi ska få en ordentlig vetenskaplig grund för att införa relevanta krav.
Jag vill särskilt uttala mitt stöd för Robert Sturdys ändringsförslag 75, som belyser behovet av teknisk genomförbarhet, och särskilt hur man ska undvika oproportionerliga kostnader.
Péter Olajos hänvisade till ett bilateralt problem mellan Österrike och Ungern. Såvitt jag känner till har man redan tillsatt en kommitté för att undersöka detta, och vi är naturligtvis särskilt intresserade av att de två länderna gemensamt löser problemet.
Miroslav Mikolášik: (SK) Liksom mina kolleger vill jag tacka föredraganden Anne Laperrouze för hennes utmärkta arbete med att sammanställa detta viktiga dokument.
Att vi har diskuterat rent vatten i Europaparlamentet under de senaste två åren visar att frågan är mycket viktig för allmänheten. Dagens ämne gäller direktivet om grundvatten, både logiskt och när det gäller substansen. Det gläder mig att Europaparlamentet och rådet, när vi diskuterar de två föregående standarderna, har nått ett resultat, även om vi vet att meningsskiljaktigheterna fick lov att lösas genom förlikning. Jag är fast övertygad om att vi som ledamöter i Europaparlamentet måste vara mer ambitiösa än kommissionens förslag, och att vi bör föra in ytterligare några poster som för närvarande saknas i listan med särskilt skadliga ämnen. Jag hänvisar allmänt till teratogena och cancerframkallande ämnen samt tungmetaller, som letar sig in i både ytvatten och grundvatten, på grund av de bristfälliga processer som industrierna använder sig av. Sist men inte minst är det nödvändigt att införa stränga påföljder för dem vars vårdslöshet och grova likgiltighet orsakar läckage av bensin, olja och oljeprodukter ner i ytvatten och reservoarer med grundvatten. Slovakien, liksom dess granne Tjeckien, har haft olyckliga erfarenheter med en massiv förorening av vattnet, inklusive grundvattnet, i samband med utplaceringen av de sovjetiska beväpnade styrkor som ockuperade landet i 21 långa år.
Vi måste också förhindra att särskilt skadliga bekämpningsmedel sipprar in i vattnet, som används uteslutande inom jordbruket, och som direkt äventyrar befolkningens hälsa. Men när vi fastslår antalet mycket skadliga ämnen bör vi ta hänsyn till forskningsrön och bevis om hur skadliga de är för människor och andra levande organismer. Därför uppmanar jag kommissionen att utarbeta ett utkast till lagstiftning så att nya bindande normer kan träda i kraft senast 2015.
Bernadette Bourzai : Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag talar som föredragande för yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om detta förslag till dotterdirektiv till ramdirektivet om vatten.
Först vill jag gratulera Anne Laperrouze till det utmärkta arbete hon har gjort i denna komplexa och mycket tekniska fråga. Jag är särskilt nöjd med omröstningen i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, eftersom 12 av de 21 ändringsförslag som lagts fram av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling godkändes.
Kort sagt var vårt utskotts mål att för det första påpeka säkerhetsåtgärderna och de förebyggande åtgärderna samt principen om att ”förorenaren betalar”. För det andra att belysa behovet av en rationell markanvändning som del av det ekologiska jordbruket. För det tredje att införa kompletterande nationella åtgärder och gemenskapsåtgärder för genomförandet, t.ex. definitionen av andra föroreningar och specifika kontrollprogram för sediment och biota. För det fjärde att belysa behovet av en formell utvärdering av konsekvensen och effektiviteten i gemenskapens olika åtgärder när det gäller vattenkvaliteten. För det femte att uppmana till samordning av kontrollprogram och nationella inventeringar när ett vattendrag flyter genom flera medlemsstater. Och för det sjätte, slutligen, att visa på medlemsstaternas behov av att till sina inventeringar lägga till en tidtabell för att genomföra målen för att minska, och faktiskt fasa ut, utsläppen.
Joe Borg: ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Det gläder mig att se att kommissionens föreslagna miljökvalitetsnormer stöds i de ändringsförslag som diskuteras. Dessutom verkar införandet av det nya konceptet med övergångsområden för överskridande av normerna och inrättandet av ett register över utsläpp också i stort sett godtagbara för Europaparlamentet. Jag tackar för ert stöd, eftersom jag anser att dessa delar är hörnstenarna i förslaget till direktiv. Dessutom kan jag helt och fullt stödja de bakomliggande avsikterna och målen för många ändringsförslag.
Jag vill först och främst säga att även jag är orolig för den potentiella risk som vissa av de prioriterade ämnena medför. Jag har förstått att utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet i ändringsförslagen 53-62 föreslår att elva av dessa kemikalier bör bli nya prioriterade farliga ämnen. Jag anser att vi redan kan hantera dessa risker och undvika negativa effekter på människors hälsa och miljön i och med genomförandet av Reach och annan gemenskapslagstiftning.
Jag vill också påpeka att jag delar oron över att nya föroreningar ständigt upptäcks i vårt drickvatten och badvatten. Jag ser att miljöutskottet, i ändringsförslag 65, 68 och 78, föreslår att 30 nya kemikalier som inte ingår i ramdirektivet om vatten ska läggas till på listan över prioriterade ämnen. Kommissionen arbetar med flera initiativ, bland annat insamling av information från nyligen utförda undersökningar om dessa och andra ämnen. Kommissionen kommer att informera er om resultatet av dessa initiativ 2008 som en del av den granskning av listan över prioriterade ämnen som kommissionen kommer att föreslå.
För det tredje finns det många ändringsförslag där man gör en koppling till annan relevant lagstiftning eller ålägger kommissionen ytterligare uppgifter eller skyldigheter. Även om kommissionen inte har möjlighet att godta några av dessa ändringsförslag, främst på grund av den rättsliga klarheten, delar den i många fall de bakomliggande avsikterna och målen. Beroende på ytterligare förhandlingar kommer jag att utnyttja de resurser som kommissionen har till sitt förfogande för att se närmare på de områden som parlamentet uttrycker farhågor om i dessa ändringsförslag.
När det gäller den punkt som tas upp om en eventuell konflikt mellan internationella konventioner, till exempel Helsingforskonventionen (Helcom), och ny lagstiftning kan jag försäkra Henrik Lax om att de internationella konventionerna och EU:s lagstiftning är och förblir förenliga med varandra. Parlamentet diskuterar för närvarande marinskyddsdirektivet där man kommer att använda befintliga regionala avtal, som Helcom, som de viktigaste genomföranderamarna och därmed garantera att de är förenliga.
Sammanfattningsvis, och när det gäller förslaget till dotterdirektiv, är jag glad över att kunna säga att kommissionen kan stödja 30 ändringsförslag helt, delvis eller i princip. Jag kommer att överlämna en detaljerad lista med kommissionens ståndpunkt om ändringsförslagen till parlamentets sekretariat.
Slutligen har många andra punkter berörts under denna diskussion. Jag kan försäkra er om att jag har noterat dem noggrant och kommer att framföra era idéer, åsikter och farhågor till kommissionsledamot Stavros Dimas som säkerligen kommer att begrunda dem väl.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 22 maj.
Bilaga - Kommissionens ståndpunkt
Betänkande: Laperrouze
Kommissionen kan godta följande 30 ändringsförslag helt, delvis eller i princip: 1, 3, 4, 7, 8, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 21, 22, 23, 24, 25, 29, 30, 31, 34, 35, 36, 38, 40, 43, 48, 52, 73 och 79.
Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 2, 5, 6, 9, 10, 11, 19, 20, 26, 27, 28, 32, 33, 37, 39, 41, 42, 44, 45, 46, 47, 49, 50, 51, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 74, 75, 76, 77, 78, 80, 81, 82 och 83.
| sv |
4. Norges finansiella deltagande i arbetet vid Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (omröstning)
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
– Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 26 maj 2005.
– För 15 år sedan tilldelade Europaparlamentet Myanmars oppositionsledare Aung San Suu Kyi Sacharovpriset. Om några dagar fyller hon 60 år, dvs., 15 år har då gått fyra gånger om, men hon är fortfarande fången. Hon är den enda Sacharovprisvinnare som inte har kunnat ta emot sitt pris, efter mer än 3 500 dagar i fångenskap. Jag tyckte att jag skulle påpeka detta, för det kan ha glömts bort.
Det kan också ha fallit i glömska att hennes parti Nationella alliansen för demokrati 1990 fick 80 procent av rösterna i parlamentsvalet, 80 procent, men det kunde inte ta makten i besittning på grund av Myanmars militärregim. Och trots återkommande och ständiga vädjandena från parlamentet, trots Europeiska unionens sanktioner, trots fördömandena från olika FN-organ, fortsätter Myanmars regim sin etniska rensning och sina systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Human Rights Watch anklagade nyligen regimen för systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna, tortyr och avrättningar.
Jag tycker därför att det vore lämpligt att vi alla från parlamentets sida förnyar våra krav på att Aung San Suu Kyi och hennes fängslade politiska kolleger skall friges och uttrycker vårt totala fördömande av regimen i Myanmar.
– Den slutliga förslaget till föredragningslista för sammanträdesperioden i juni som upprättades av talmanskonferensen vid sammanträdet onsdagen den 2 juni har delats ut (artikel 130 och 131 i arbetsordningen). Följande ändringar har föreslagits:
PSE-gruppen har begärt att frågor till rådet skall strykas.
Vill någon från PSE-gruppen förklara begäran?
– Herr talman! Onsdagens föredragningslista innehåller två viktiga debatter, den ena om reformen av FN och den andra om transatlantiska förbindelser. Vi vill också debattera rådets och kommissionens uttalanden om Uzbekistan och därefter ta upp en fråga om Philip Morris. Mycket lite tid har avsatts för detta. Genom att avvika från vårt skriftliga förslag, och för att ge utrymme till de ledamöter som vill ha åtminstone någon tid för frågestund och sedan få skriftliga svar, skulle jag vilja be att debatten skall få inkräkta en halvtimme på frågestunden och ge en halvtimme för frågor till rådet, så att vi, och då menar jag både de stora och små grupperna, kan ha en grundligare debatt.
– Det vill säga, frågestunden med frågor till rådet skall inte utgå, utan snarare kortas ned med en halvtimme.
– Herr talman! Jag vill bara påpeka att det är meningen att frågestunden skall vara en och en halv timme. Den vänliga storsinthet min vän i den socialdemokratiska gruppen visar genom att minska ned den till en halvtimme är därför att skära ned den, inte till hälften, utan till en tredjedel av vad den borde vara. Jag föreslår att den varar en timme eller, som en kompromiss, 45 minuter. Frågestunden är en mycket värdefull inrättning. Förkorta den inte eller låt den försvinna är ni snälla.
– Herr talman! Jag vill för vår grupps räkning begära något som inte innebär en förändring av föredragningslistan, utan bara ett tillägg i rubriken. På onsdag förmiddag mellan 9.00 och eftermiddagen skall rådet och kommissionen komma med uttalanden om förberedelserna för Europeiska rådet. Eftersom folkomröstningarna har hållits anser jag att det vore lämpligt om de nämndes, så vi begär att de skall ingå i rubriken på följande sätt: ”Europeiska unionens framtid efter folkomröstningarna om konstitutionsfördraget”. Detta skulle göra klart att det inte rör sig om ”business as usual’, utan att vi riktar vår uppmärksamhet på denna viktiga fråga. Det vore lämpligt att göra detta.
– Herr talman! Vi skulle vilja gratulera Hans-Gert Poettering som har tagit sitt förnuft till fånga under helgen. I torsdags ville vi…
Ja, och ni var emot det! Vi föreslog detta i torsdags. Tack, herr Poettering, för att ni har sovit på saken och kommit till rätt slutsats.
– Tack så mycket, herr Cohn-Bendit, vi vet inte vem Hans-Gert Poettering har rådgjort med, men det är vist att ändra sig.
Vad som är klart är att förslaget kommer från Hans-Gert Poettering och att han vill ändra rubriken för ämnet i föredragslistan.
Under alla omständigheter är det inte rubriken som är det viktiga, utan innehållet i debatten.
– Herr talman! Jag ville tala tidigare, när vi diskuterade frågestunden, men jag lyckades inte fånga er blick. Jag vill bara ha ett klargörande av föredragningslistan. Ledamöterna har rätten att ställa frågor som individer, och det är därför det åtnjuter ett särskilt skydd. Jag tvivlar på att detta kan åsidosättas genom en majoritetsomröstning. Jag skulle vilja be att vi håller oss till den 90 minuter långa frågestunden i framtiden, vilket arbetsordningen garanterar som en enskild rättighet för Europaparlamentets ledamöter.
– Som ni vet har frågan inte utgått från föredragningslistan, utan tiden för den har minskats. Ni gillar inte detta och jag förstår det, men parlamentets majoritet har röstat för det och vi bryter inte mot arbetsordningen utan snarare tillämpar den.
– Nästa punkt på föredragningslistan är anförandena på en minut.
Låt mig påpeka att det är första gången vi har denna fråga med på föredragningslistan efter att ni fick skrivelsen från ordförandeskapet där jag angav hur jag tänkte organisera det.
Inte en enda ledamot har uttryckt någon invändning mot det, och jag antar att ni känner till precis vad jag sade i skrivelsen, och jag tänker nu tillämpa det förfarande jag angav, dvs., jag kommer att ge företräde till ledamöter som redan har begärt ordet skriftligt och angett vilket ämne de tänker tala om. Detta har 31 ledamöter gjort och jag kommer att ge dem företräde till dessa anföranden.
– Herr talman! Jag vill för min del och för Giovanni Pittellas, Luis Yáñez och Jamila Madeiras räkning protestera mot diskrimineringen av Asturien, Murcia, Melilla, Ceuta, Basilicata och Algarve i Jean-Claude Junckers dokument.
Rådets ordförande talade mycket insiktsfullt efter den franska folkomröstningen. Han sade att politiker skulle fatta beslut som är begripliga för allmänheten och reagera. Det är exakt vad vi kräver för dessa sex europeiska regioner: för att förebygga orättvisa och marginalisering jämfört med andra som har samma omständigheter.
Herr Juncker! I ert nästa dokument måste ni avlägsna precedensfallet att marginalisera tre miljoner medborgare. Det är en fråga om värdighet, att göra Europapolitiken begriplig, rättvis och demokratisk, sann mot sina rötter och ambitioner.
Herr Juncker! Vi litar på er.
– Herr talman! På onsdag lanseras den globala kampanjen . Aids, malaria och tbc är allmänt bekanta problem. Mindre kändaär Chagas sjukdom, sömnsjuka och leishmaniasis. Tillsammans med aids, tbc och malaria dödar dessa sjukdomar varje år 14 miljoner människor, huvudsakligen i fattiga länder. Sjukdomarna orsakar fler offer globalt än trafikolyckor, svält och terrorism tillsammans. Tre miljarder dollar skulle räcka för att forska fram bättre behandlingar mot dessa sjukdomar. Lösningarna är inom räckhåll om solidariteten och medmänskligheten mobiliseras.
Tsunami var för många ett okänt ord för ett halvår sedan, men när den förödande kraften i det ordet blev allmänt känd kunde vi snabbt mobilisera stöd till de drabbade. Nu uppmärksammas andra mindre kända begrepp, till exempel Chagas sjukdom och leishmaniasis, som drabbar miljoner människor. Låt oss visa vägen även denna gång att lära oss nya begrepp och ta nya tag mot denna plåga.
– Efter att den europeiska konstitutionen förkastats i de franska och nederländska folkomröstningarna har idén om ett enat Europa, principerna om solidaritet och tillgänglighet för medborgarna från de nya medlemsstaterna till EU-15-ländernas arbetsmarknader, vilka är stängda för de nya medlemmarna i förhoppning om att dessa restriktioner skall skydda länderna mot konkurrens, blivit en av de viktigaste frågorna i dag.
Mitt land, Slovakien, önskar tillsammans med andra nya medlemsstater att bli fullvärdiga medlemmar i gemenskapen. Efter förra årets utvidgning av Europeiska unionen, har arbetskraftsmigrationen från de nya medlemsstaterna endast varit 150 000 människor, och den har ännu inte nått de kritiska nivåer som kritikerna av utvidgningen varnade för.
Berlinmurens fall innebar stora förhoppningar för våra strävanden mot integration och låt oss därför inte försöka att bygga en ny europeisk mur utifrån rädslan för så kallad social dumpning.
Herr talman! Efter att ha fuskat sig till segern i valet 2004 har Vitrysslands president Viktor Lukasjenko blivit ännu mer frenetisk i undertryckandet av sina motståndare. För några dagar sedan, den 1 juni, dömdes ordföranden för Vitrysslands socialdemokratiska parti, och grundare av Vitrysslands Europarörelse, till tre års fängelse bara för att tillsammans med andra ha demonstrerat mot valfusket i presidentvalet.
Herr talman! Jag skulle vilja be er att även i detta fall rikta kraftfulla protester mot de vitryska myndigheterna för dessa undertryckande åtgärder.
– Herr talman! Jag vill använda mig av denna plattform för att säga att den ungerske ledamoten av detta parlament, Gyula Hegyi, för en månad sedan berättade en osanning för er och oss alla om det påstått omöjliga för ungrare att få medborgarskap i Lettland. Efter att vi fick höra detta träffade flera ledamöter från Lettland Ungerska föreningen i Lettland. Ungrare har, precis som andra permanent boende i Lettland, all rätt att få lettiskt medborgarskap. Många ungrare har redan fått detta, men det visade sig att frågan inte gällde medborgarskap. Det största problemet för personer som inte är välbärgade är att det är omöjligt att resa för att besöka släktingar i Ungern utan visum, något som kostar mycket pengar. Av just detta skäl vände sig ungrare i Lettland sig till den ungerska regeringen för att denna skulle utfärda speciella tillstånd för att komma in i Ungern, såsom de som bor i andra länder redan har. Eftersom deras begäran avslogs blir lettiskt medborgarskap det enda sättet att resa till Ungern utan stora kostnader för visum.
Herr Hegyi! Jag ber er att som medlem av det ungerska socialistpartiet inte vilseleda parlamentet, utan vända er till era partimedlemmar i regeringen och föreslå att de slutar kräva av den egna ungerska befolkningen att de skall ha visum för att kunna ta sig in i Ungern.
– Herr talman! Den 28 april förra året sade Frankrikes president Jacques Chirac: ”Om ett land röstar emot den föreslagna konstitutionen måste det lämna EU.” Herr talman, jag undrar om ni redan har tagit emot den franska utträdesansökan.
– Nej, herr Mote, det har jag inte.
– Herr talman! Det anti-europeiska lägret vill att konstitutionens ratifikationsprocess skall upphöra. Jag är av en helt annan åsikt.
Länder som representerar hälften av EU:s befolkning har sagt ja. Det skulle vara odemokratiskt att förvägra dem som ännu inte har ratificerat möjligheten att göra det. Ironiskt nog behövs den värderingsdrivna union som konstitutionen sörjer för, för att hantera de frågor som är angelägna för många av ”nej-röstarna” i Frankrike och Nederländerna. Om några medlemsstater behöver mer tid, låt oss då sätta en ny tidsfrist, men för våra medborgares skull och för EU:s framtid i världen får konstitutionen inte läggas på hyllan.
Jag föreslår att Frankrike och Nederländerna kan överväga att upprätta nationella europeiska konvent, för att fundera kring exakt vilket slags EU de vill ha. När Europeiska rådet möts nästa vecka måste det – och kommissionen – komma ihåg att om man driver på med marknadsreformer utan att stärka den demokratiska, sociala och miljömässiga dimensionen av EU kommer det att ge näring åt den aktuella krisen och, sannerligen, att stärkt nationalism kommer att förstöra EU.
– Herr talman! ”Lost at Sea”-programmet introducerades i Irland 2001 av det irländska marindepartementet. Det var ett EU-godkänt program under rådets förordning (EG) nr 2371/2002. Syftet med programmet var att kompensera personer som hade förlorat fiskefartyg under ett antal år tidigare. Olyckligtvis fick många av de personer som kunde och skulle ha varit kvalificerade inte tillgång till programmet då det inte tillkännagavs i stor omfattning – det tillkännagavs enbart i marina tidskrifter. Jag gjorde framställningar på flera av dessa personers vägnar, men förgäves.
Den irländska ombudsmannen har beskrivit programmet, i den form det introducerades av den irländska regeringen, som mycket otillräckligt och fullt av brister. Det är helt uppenbart att programmet måste tas upp igen och det är därför jag ber – om den irländska regeringen gör en ansökan om att programmet skall återupptas eftersom det är så bristfälligt – att EU stöder återupptagandet av ett sådant program för att de personer som missade det skall kunna delta.
– Herr talman! Jag talar i dag för att uppmärksamma att Aung San Suu Kyi, ledare för Myanmars demokratirörelse, fyller 60 år den 19 juni, mellan denna sammanträdesperiod och nästa. Denna dag har hon tillbringat nio år och 238 dagar i arrest. Juntan i Myanmar är nu mer kompromisslös och har ett starkare grepp om makten än någonsin. Aung San Suu Kyis husarrest är nu mer restriktiv än den någonsin har varit. Hon har inga besökare, telefonlinjen är avstängd, hon lever bakom en mur av sandsäckar och taggtråd vilken oavbrutet vaktas av beväpnade vakter och soldater. Vi ser inga tecken på förändring.
Europaparlamentets senaste resolution om Myanmar var väldigt tydlig. Vi uppmanade kommissionen att allvarligt ompröva sin mildare inställning till denna regim, som fortsätter att visa ett fullständigt förakt för mänskliga rättigheter och demokrati.
Aung San Suu Kyi har tilldelats Nobels fredspris och har mottagit parlamentets Sacharovpris. Hon visar ett oerhört mod. Herr talman, tack för ert engagemang för Aung San Suu Kyi och för Myanmars folk.
– Herr talman! Jag vill uppmärksamma parlamentet på ett gyllene tillfälle för oss att visa att vi betyder något för EU:s medborgare: G8-toppmötet i Gleneagles i mitt land, Skottland.
Parlamentets bidrag kunde vara att i mitt namn skriva under den skriftliga deklarationen om målsättningarna med Utrota fattigdomen nu-kampanjen. I denna cyniska tid gällande EU:s inriktning är det ett tillfälle för oss att gå i takt med EU-medborgarna. Alltför ofta har EU:s handelspolitik orsakat problem i utvecklingsländerna, inte bidragit med lösningar. Vi kan ändra detta inrotade tankesätt och ange en ton som jag tror skulle uppskattas av EU:s medborgare.
Denna sommar kommer världen till Skottland. Jag hoppas att en miljon människor kommer till Skottland och uppför sig väl. Om någon från denna kammare vill följa med oss i vår Utrota fattigdomen nu-marsch, skulle jag mer än gärna arrangera detta.
– Omedelbart efter misslyckandet i folkomröstningen i Nederländerna gick en av de mer framträdande europeiska ledarna ut och förespråkade ett möte mellan företrädare för Europeiska unionens grundande medlemsstater. De förväntades diskutera det särskilda ansvaret hos de grundande medlemsstaterna.
Ur formell synpunkt har naturligtvis var och en rätt att ha möten med vem som helst. Men ur politisk synpunkt tycker jag att den här sortens initiativ i denna känsliga period av dödläge i Europeiska unionen också kan vara ganska känsliga. Det kan sända ut störande signaler eller väcka frågan om vissa medlemsstater nu, ett år efter utvidgningen av Europeiska unionen, är mer Europa än andra. Har dessa medlemsstater ett större kall och ett större ansvar än exempelvis de nya medlemsstaterna i Europeiska unionen?
Jag räknar mig själv som EU-förespråkare. Jag ställer denna fråga därför att jag under denna känsliga period för EU skulle vilja främja alla 25 medlemsstaters sak, oavsett när de gick med i EU, för att gå samman och diskutera fram någon slags framtid för EU.
– Herr talman, mina damer och herrar! Förkastandet av konstitutionen för Europa har överskuggat en annan händelse som också är betydelsefull, om än något mindre. Jag tänker på parlamentets antagande den 10 mars av en resolution avseende terroristaktiviteter från Hizbollahs sida. Detta är en fråga som har debatterats i flera månader här i kammaren.
Det sätt de muslimska samfunden i Europa informeras om terrorism är av avgörande betydelse, och massmedia spelar här en enorm roll. Ett bra exempel på detta är TV-kanalen som är populär bland europeiska muslimer. Det finns dock allvarliga skäl att tvivla på denna kanals objektivitet i rapporteringen om islamisk terrorism. Samma sak gäller den spanska och den franska som i praktiken bryter mot europeisk lagstiftning på detta område, liksom kanalerna och som sänds över Europa från Saudiarabien respektive Egypten.
Den fråga som också skulle kunna ställas i detta läge är hur länge de spanska och franska regeringarna kommer att tolerera att sådana kanaler sänder i deras egna länder. Allvaret i denna situation får inte underskattas.
–Som medlem av Europaparlamentets informationsresa till Vojvodina skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på att situationen inte har förbättrats sedan vårt besök för nära sex månader sedan, och särskilt inte situationen för minoriteter där. Bara de senaste veckorna har människor från Ungern misshandlats svårt av serber som nyligen bosatt sig i Vojvodina, bara för att de talade sitt eget modersmål, vilket för övrigt är ett officiellt språk i Europeiska unionen. Detta kräver brådskande åtgärder från Europaparlamentets sida för att övervaka Serbien, inte bara i delegationen för Jugoslavien, utan också, vilket inte har skett sedan februari, i utskottet för utrikesfrågor.
Dessutom bär de oförklarliga fördömandena av ungerska ledare i Vojvodina under senare veckor alla kännetecken på ett planerat politiskt angrepp. Intrycket förstärks av domen som riktade sig uteslutande mot ungerska ungdomar i Temerin och som har blivit illa beryktad på grund av dess överdrivna hårdhet och ensidighet. Hittills har till och med krigsförbrytare behandlats mildare av det serbiska rättsväsendet. Skälen till alla dessa incidenter, vilket också parlamentets undersökningsdelegation pekade på, är att minoriteterna inte har en proportionell representation i det serbiska rättsväsendet eller i polisen, eller för den delen i den statliga förvaltningen. Dessutom släpar ledningen i Belgrad benen efter sig när det gäller att uppfylla löftena om utbildning för minoriteter. Allt detta väcker frågan om parlamentets och EU-institutionernas ansvar, eftersom exempelvis planerna för gränsöverskridande arbete inom Interreg inte lyckas ge Vojvodina autonom ställning, trots att provinsen var autonom fram till 1989 och fortfarande uppfyller alla krav på NUTS2-regioner.
– Herr talman! Den 16 september antog Europaparlamentet en resolution som fördömde de brott som begåtts mot minoriteter i den serbiska provinsen Vojvodina och till följd av denna, genomförde en delegation under Doris Pack i slutet av 2004 en informationsresa till provinsen. Efter objektiva och trovärdiga undersökningar fann delegationen att dessa brott verkligen begås, men inte på ett organiserat sätt. Tyvärr måste jag säga att vi på senare tid än en gång har bevittnat oroligheter i Vojvodina. Det största skälet till oro är att den nyligen utnämnde serbiske allmänne åklagaren i Subotica har väckt åtal mot József Kasza, ordförande för den viktigaste organisationen för ungrare i Vojvodina, VMSZ (Allians för ungrare i Vojvodina), för att undersöka maktmissbruk som han påstås ha begått för nio år sedan under hans tid som borgmästare. Anklagelser av detta slag har riktats flera gånger tidigare mot József Kasza, men de har aldrig bevisats. Tidpunkten för detta fall är ingen slump. Kasza var den mest högljudde i fördömandena av det våld som riktades mot ungrare i Vojvodina och han samarbetade nära med Europaparlamentets undersökningsdelegation. Herr talman! Jag ber er och Doris Pack att se till att VMSZ:s ordförande József Kasza inte blir ett politiskt offer i en skådeprocess.
– Herr talman! Företagare i den polska metallindustrin har utfärdat varningar om att import av metallvaror, och särskilt det som är känt som små metallvaror, har ökat kraftigt sedan 1 januari 2005. Det var då de administrativa hindren för import av dessa varor till gemenskapens tullunion hävdes.
Företagarna betonar att de kinesiska producenterna inte inkluderar inbetalningar till försäkringar eller sociala trygghetssystem eller kostnader för att möta miljöstandarder, i produktionskostnaderna, och att detta gör att de kan hålla betydligt lägre priser för de varor de exporterar. Dessutom åtnjuter de olika typer av statligt stöd, vilket bär alla tecken på att vara ett olagligt statligt stöd. Resultatet av allt detta är ett ökat antal fall av illojal konkurrens och ständigt förvärrade problem för de europeiska metallindustriföretagen, däribland de i Polen.
Jag skulle vilja be talmannen att uppmärksamma Europeiska kommissionen på detta problem och att föreslå att den skall komma med lösningar för att skydda EU:s marknad från att översvämmas av importerade metallvaror från Kina. Tack så mycket.
– Herr talman! Under flera månaders tid har vi hört oroande nyheter från Sudan, särskilt från Darfur. Vi står inför en kris utan någon förutsägbar utgång, som vissa människor har beskrivit som folkmord, och som har lett till tusentals döda och hundratusentals fördrivna personer, i ett sammanhang där fasansfulla kränkningar av de mänskliga rättigheterna och en enorm humanitär katastrof pågår.
De allra senaste nyheterna vi har fått handlar om gripandet av två tjänstemän i Läkare utan gränser, en britt och en nederländare, Paul Foreman och Vincent Hoedt, som anklagas för spioneri och spridande av falsk information. Den förment falska rapporten tar upp mer än 500 fall av våldtäkter av kvinnor i Darfur. Jag anser att rapporten är viktig; Läkare utan gränsers trovärdighet och vederhäftighet är dokumenterad och alla dessa skäl förpliktigar parlamentet att agera för att försvara de två tjänstemännen i organisationen.
Jag vill för flera av PSE-gruppens kollegers räkning uppmana till åtgärder, kanske ett brev från talmannen till de sudanesiska myndigheterna där parlamentet uttrycker sin oro över de händelser som fördöms, och där myndigheterna uppmanas släppa Foreman och Hoedt utan anklagelser.
– Herr talman! Med tanke på det enorma inflödet av honung till EU från tredjeland, och med tanke på de alarmerande rapporterna från konsumenterna om den dåliga kvaliteten på denna honung, anser jag att det är nödvändigt att vidta skyddsåtgärder. Om inte detta sker kommer de problem som biodlingsindustrin för närvarande upplever att förvärras.
Notera att mängden bin i Europa har minskat med nästan 40 procent på senare år. I Tyskland har den exempelvis minskat med 33 procent de senaste 15 åren, och i Polen med 40 procent de senaste 20 åren. Bin är inte bara viktiga för honung och andra produkter från bin. De bidrar till att upprätthålla naturens balans och att öka effektiviteten i matproduktionen och spelar en väsentlig roll i miljöskyddet.
Med tanke på detta anser jag att Europeiska kommissionen skall lägga fram ett förslag, som brådskande fråga, till parlamentet för åtgärder att vidta i denna fråga. Målet med dessa åtgärder skulle vara att skydda inte bara marknaden för honung och andra produkter av bin, utan även bina och den framtida biodlingen.
– Herr talman! Jag skulle offentligt vilja tacka ordföranden för vår parlamentariska grupp, Hans-Gert Poettering, för hans förslag att vi i detalj skall diskutera Europeiska unionens situation i dag, tillsammans med framskridandet i ratificeringen av konstitutionen för Europa. Jag vill tacka honom eftersom detta uppfyller ett initiativ från min sida om att hålla denna debatt. Jag skulle också vilja ta tillfället i akt att tacka mina ärade vänner som skrev under initiativet och därmed gav ett verkligt stöd till det.
Europaparlamentet får inte bara reagera. Det måste också agera. Situationen i Europeiska unionen i dag är verkligen en fråga för de demokratiskt valda regeringarna. Men det är också en fråga för den demokratiskt valda institutionen , Europaparlamentet. Det är ett minsta tecken på demokratiskt ansvar gentemot det civila samhället i Europa.
– Herr talman! De senaste två åren har den brittiska regeringen finansierat ”Operation Scrap-it” med sju miljoner pund sterling – elva miljoner euro – per år, som getts till stadsdelar i London för att klara av direktivet om uttjänta fordon. Detta program ser till att övergivna bilar i hela London, omkring 75 000 per år, tas bort snabbt. Programmet har räddat många stadsdelar från det fördärv som skrotade och utbrända fordon som skräpar ner och förorenar miljön innebär, och det har betytt mycket för medborgarnas livskvalitet.
I samband med Världsmiljödagen i går meddelade dock den brittiska regeringen att denna finansiering skall upphöra i september. Det här skulle inte vara så illa om vår regering gjorde tillverkare ansvariga från och med detta datum, vilket den kan göra i enlighet med direktivet, innan tillverkares ansvar blir obligatoriskt i januari 2007. Regeringen har inte gjort så, utan satt företagens vinster före en hållbar miljö.
Genom er, herr talman, vädjar jag därför till den brittiska regeringen att förlänga finansieringen av ”Operation Scrap-it” för att förhindra en miljökris i London.
– Herr talman! Enligt bekräftade rapporter är ett möte mellan nynazistiska och fascistiska organisationer från Grekland, Italien och Spanien samt andra länder i Centraleuropa och Förenta staterna planerat att äga rum från den 16 till 18 september 2005, i Meligalaregionen i prefekturen Messenien i Peloponnesos.
Mötet kommer att innebära en utmaning för de demokratiska myndigheterna och för den grekiska befolkningens och alla europeiska befolkningars känslighet. Särskilt i dag när dessa krafter använder konstitutionen för Europa som en förevändning för att underminera de värden och principer som vi har grundat vår gemensamma, fredliga och demokratiska samlevnad och vårt broderskap på i Europa.
Den grekiska regeringen borde omedelbart förbjuda detta antidemokratiska möte. Denna uppmaning borde också stödjas av Europaparlamentet.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja ta tillfället i akt att än en gång uppmärksamma er på ett problem som jag beklagar fortfarande finns kvar, nämligen att export av levande djur fortfarande beviljas bidrag. Sedan exportstöd för transport av levande djur infördes 1989 har parlamentet många gånger röstat för att det skall tas bort från EU-budgeten. Fastän djurens lidande, särskilt vid långa resor, och de negativa effekterna för konsumenterna är välkända fakta, beviljas fortfarande bidrag för transporterna till ett belopp av 41 miljoner euro under 2001, 57 miljoner euro 2002, 67 miljoner 2003 och nu har beloppet stigit till 77 miljoner euro per år.
Att ge stöd på detta sätt är liktydigt med att främja ett extremt lidande för djuren, och vi måste därför verkligen förkasta det. Jag vill därför uppmana parlamentsledamöterna att stödja detta uttalande och skulle vilja avisera de ledamöter som för närvarande är involverade i EU:s budgetförhandlingar att avskaffandet av dessa stöd skulle innebära att flera hundra miljoner euro skulle flyttas från budgeten, och detta skulle säkert innebära en berättigad lättnad.
– Herr talman, mina damer och herrar! 25 stats- eller regeringschefer har skrivit under det europeiska konstitutionsfördraget, liksom 25 utrikesministrar och tio medlemsstater har ratificerat det. Denna kammare antog det med två tredjedels konstitutionell majoritet. De flesta europeiska medborgare har redan sagt ja till denna konstitution.
Jag skulle vilja be er, herr ordförande, att skriva ett pressmeddelande och göra klart att vi inte tänker låta oss bli gisslan åt EU-motståndare, desinformatörer, de som vill klandra och kritisera, eller demagoger, och att denna konstitution stärker allmänhetens grundläggande rättigheter, stärker parlamentet och genom parlamentet medborgardemokrati och öppenhet. Jag skulle vilja be er, herr talman, att informera alla stats- och regeringschefer om att det är för att vi inte vill att konstitutionsprocessen skall avbrytas som Europaparlamentet är emot självsvåldiga beslut som vädjar till populära nationella känslor och förhastade uttalanden av regeringschefer, såsom det Tony Blair gjorde i dag.
– Herr talman! Den europeiska konstitutionen är död. Fransmännen dödade den, nederländarna lade den i kistan och nu är locket på. Men liksom greve Dracula har EU-fördrag en otäck vana att återuppstå. Konstitutionen behöver en påle genom hjärtat. Den pålen skulle kunna utdelas av en brittisk folkomröstning som skulle ge ett rungande nej. Nu verkar det dock som att den brittiska regeringen kommer att förvägra det brittiska folket den möjligheten. I stället för en påle kunde ett ännu mer dödligt slut vara möjligt, i form av en silverkula. Den silverkulan kommer att ta formen av upplösningen av den gemensamma europeiska valutan.
Euroområdet visar redan tecken på att nötas i kanten. Upplösningen av den gemensamma europeiska valutan, vilken bara är en tidsfråga, kommer att göra politisk och ekonomisk integrering stendöd en gång för alla.
– Herr talman! Det är trevligt att se att våra galna vänner är med oss i kammaren i dag.
Trots att EU-projektet nyligen drabbats av hårda slag pågår fortfarande en del ganska omfattande arbete, inte minst Lissabonstrategin. Jag vill därför fortsätta mitt uppdrag att peka ut medlemsstater som inte har genomfört en del av Lissabondirektiven och få dem att skämmas.
Europaparlamentet har godkänt 83 Lissabondirektiv. 63 borde ha varit genomförda; bara tio har genomförts fullt ut av alla medlemsstater. Direktivet om stadgan för Europabolag borde ha varit genomfört den 18 oktober 2004, men följande länder är ännu tvungna att underrätta kommissionen om att deras lagstiftning förverkligar detta direktiv: Belgien, Estland, Grekland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Nederländerna, Polen, Portugal och Slovenien. Herr talman, kan ni skriva till dessa medlemsstater och fråga dem när de har för avsikt att genomföra direktivet?
– Herr talman! Mellan de två sammanträdesperioderna har vi fått ett rungande från både Frankrike och Nederländerna. Men nejet till konstitutionen för Europa var inte också ett nej till Europa.
Vi måste lyssna på den europeiska befolkningen. I Europaparlamentet röstade 62 procent av de franska ledamöterna . Dock röstade 55 procent av den franska befolkningen . Här röstade 82 procent av de nederländska ledamöterna . Dock röstade 62 procent av den nederländska befolkningen . Vad är det som händer? Varför säger regeringarna ja och befolkningen nej?
Befolkningen känner till vissa fakta. De känner till arbetslöshet, inflation och invasionen av kinesiska produkter. De känner till allting vi arrangerar bakom ryggen på dem. Vi låter Turkiet komma med utan att fråga dem, och vi har ingen kontroll över den olagliga invandringen.
Vi måste ta större hänsyn till befolkningen. Om vi frågar människor, om vi talar med gemensam röst med befolkningen, då kommer även Europa att göra framsteg. Europa utan människor kan inte göra framsteg och byråkraterna i Bryssel måste förstå det. En större uppmärksamhet på och respekt för befolkningen.
De omkring 700 000 lastbilar som kör genom Slovenien till Italien varje år måste vid gränsöverfart använda de speciella körfälten genom de italienska tullstationerna i städerna Trieste och Gorizia. Fastän lastbilar i transitresa är olastade och inte kräver någon tullservice, måste de använda sig av samma körfält som de gjorde innan Slovenien anslöt sig till Europeiska unionen, och måste betala vägtull. Betalar de inte vägtullen stoppas de och hindras från att fortsätta resan.
Jag misstänker att den bakomliggande orsaken för att använda detta system i Italien är att mängden tulltjänster i samband med transitgodstransport har halverats efter Sloveniens anslutning till EU. Den omotiverade vägtullsavgiften är en finansiell kompensation. Men denna medeltida typ av avgift kränker allvarligt principen om fri rörlighet av varor och personer inom EU och skapar ett oacceptabelt prejudikat.
– Herr talman! Jag skulle vilja uppmärksamma kammaren på en fråga som har upprört allmänheten i mitt land i flera veckor. Jag avser Lukasjenkos regims förföljelser av de nyvalda ledarna för Föreningen för polacker i Vitryssland.
Kränkningar av grundläggande rättigheter i Vitryssland är något vi har vant oss vid under många år. Jag behöver bara nämna att två ledare för den demokratiska oppositionen, för några dagar sedan dömdes till tre års tvångsarbetsläger för att ha organiserat demonstrationer mot regeringen. De senaste angreppen på den polska minoritetsorganisationen förtjänar ändå att skiljas ut och kritiseras särskilt av EU-myndigheterna. Jag vill påminna kammaren om att även om de nya ledarna för Föreningen för polacker i Vitryssland valdes i mars på kongressen vägrade inte bara justitieministern att erkänna dessa val utan hotade också att kriminalisera hela organisationen. Dessutom har utgivningen av , landets enda polskspråkiga tidning, suspenderats och en polsk diplomat har utvisats från landet. Dessa fakta ger full insyn i vilka förföljelser polackerna i Vitryssland är utsatta för.
De drastiska åtgärder som Vitrysslands myndigheter på senare tid har tagit till är en tydlig anvisning om att de är rädda att en upprepning av den demokratiska revolutionen i Ukraina skall ske i deras land. Jag hoppas att deras värsta farhågor förverkligas, men Europeiska unionen måste föra en mer aktiv politik för att se till att detta inträffar.
– Herr talman! Detta är en fråga till er. Ni torde vara medveten om att det under de senaste sammanträdesperioderna i Strasbourg har varit hur många allvarliga problem som helst med flyg till och från Strasbourgs flygplats. Ni lyssnar inte, men jag fortsätter ändå. Strejker, omläggningar, inställda flyg och alla möjliga andra skäl har gjort att parlamentsledamöter blivit allvarligt försenade eller omdirigerade.
Eftersom staden Strasbourg och de franska flygmyndigheterna inte verkar kunna tillhandahålla en jämn eller pålitlig förbindelse till denna storartade stad, och med hänsyn till den tydliga önskan från både parlamentsledamöter och EU-medborgare att vi inte slösar mer med deras pengar, är det inte dags att en gång för alla allvarligt överväga framtiden för de månatliga plenarsammanträden som hålls i Strasbourg? Denna eftermiddag frågar jag er personligen vilka era handlingsförslag är på det här området, både på kort sikt och på lång sikt, eller är det kanske en fråga som ni föredrar att undvika?
– Jag anser att fördraget skall respekteras i alla hänseenden. Gällande regler fastställer var och hur detta parlamentets sammanträden skall hållas, och det är vår skyldighet att efterleva gällande regler.
– Herr talman! Jag vill rätta till det som Jörg Leichtfried sade. Jag är också emot transporter av levande djur för slakt, men i denna formulering görs det ingen skillnad på djur för slakt och djur för uppfödning och produktion. De sistnämnda måste exporteras levande, och har verkligen ett stort ekonomiskt värde för Europas jordbrukare. Om vi godkänner uttalandet i dess nuvarande form, skulle omkring hälften av Europas avelsdjur påverkas. Detta skulle, utöver den allmänna ekonomiska pressen, bli ytterligare ett hårt slag mot Europas jordbrukare.
– Herr talman! Jag vill inte ge ett intryck av att jag inte förespråkar ett fredligt och enat Europa, men jag tror inte att vi efter folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna bara kan fortsätta som tidigare. Vi kan heller inte säga att mer än hälften av Europas medborgare redan har röstat för konstitutionen. Det vore helt enkelt fel, eftersom det var färre än 600 parlamentsledamöter i Tyskland som röstade för konstitutionen, samtidigt som mer än 80 miljoner medborgare inte fick säga vad de tyckte.
Förra veckan genomförde en stor tysk dagstidning en undersökning bland sina läsare. Av de nästan 380 000 läsare som deltog i undersökningen var 96 procent emot konstitutionen. Jag tror inte att skulden ligger hos de franska och nederländska väljare som röstade emot konstitutionen, utan snarare hos detta parlaments ledamöter som beslutade att inleda anslutningsförhandlingar med Turkiet, och var för Rumäniens och Bulgariens tidiga anslutning. Det är det som vi måste prata om.
– Herr talman! Med tanke på folkomröstningarna om konstitutionen hoppas jag att parlamentet äntligen till viss del tillstår att EU-projektet är fullt av brister och på väg åt fel håll. Det är dock inte det jag vill uppmärksamma. En annan ledamot har redan nämnt G-8-toppmötet, som äger rum i Edinburgh och också Live-8-kampanjen, som eftersträvar skuldlättnad, rättvisa handelsregler och ökat stöd till Afrika. Enbart ekonomiska åtgärder kan dock inte lösa Afrikas problem. Om vi skall åstadkomma faktisk förändring till det bättre i Afrika måste vi också agera för att se till att god förvaltningssed tillämpas, rättsstatsprincipen uppehålls och mänskliga rättigheter respekteras. Jag tänker på fallet Zimbabwe, där Robert Mugabe i mars höll ännu ett skenval och där han, i denna stund, är involverad i rensning av stadsområden huvudsakligen bebodda av oppositionsanhängare, som han hänsynslöst förtrycker. Världssamfundet gör ingenting åt detta.
Rådet sade att det på nytt skulle granska sanktioner i ljuset av valen som ägde rum i Zimbabwe. Ingenting har hänt. Jag uppmanar rådet och kommissionen att vidta kraftiga åtgärder mot Robert Mugabe och liknande diktatorer som plågar Afrikas förtryckta folk.
– Denna punkt är avslutad.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0134/2005) av Anne Laperrouze för utskottet för industrifrågor, forskning och energi om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om riktlinjer för transeuropeiska energinät och om upphävande av besluten nr 96/391/Eg och nr 1229/2003/Eg (KOM(2003)0742 – C5-0064/2004 – 2003/0297(COD)).
. – Herr talman! Jag vill tacka föredraganden, Anne Laperrouze, för att hon har tagit över detta förslag om riktlinjerna för transeuropeiska energinät och för att hon har utfört en fokuserad analys i sitt betänkande, som antogs med stor majoritet i utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Jag vill uttrycka min tacksamhet för hennes och skuggföredragandenas insatser för att nå en överenskommelse vid första behandling, vilket jag djupt beklagar inte har uppnåtts.
Låt mig vid detta tillfälle påminna om förslagets målsättningar. Utmaningen i förslaget är att skapa ett rättsligt instrument som effektivt ger den nödvändiga infrastrukturen för energiöverföring, samtidigt som ett passande samarbete utvecklas med den privata sektorn och medlemsstaterna.
Energiförsörjningstryggheten och att den inre energimarknaden fungerar väl är politiska nyckelfrågor. Dessa syften tas upp i riktlinjerna för de transeuropeiska energinäten (TEN-E), som syftar till att ett i sanning EU-täckande el- och gasnät installeras genom att de enskilda nationella näten förbinds bättre.
När det gäller naturgas är tillväxtperspektivet starkt. Den transeuropeiska energinätspolitiken syftar till att trygga och diversifiera ytterligare importkapacitet för gas från källor i Ryssland, Norge, vid Kaspiska havet, i norra Afrika och Mellanöstern, och att tillhandahålla den nödvändiga sammankopplingskapaciteten mellan medlemsstater.
När det gäller elnäten är huvudfunktionen att skapa och utveckla en verklig elmarknad inom EU. För detta syfte är tillräcklig sammankopplingskapacitet mellan medlemsstater absolut nödvändig. Sedan de existerande riktlinjerna för de transeuropeiska energinäten antogs i juni 2003 har det blivit helt nödvändigt att integrera de nya medlemsstaterna och kandidatländerna i de här riktlinjerna och vidare att anpassa dessa riktlinjer till den nya europeiska grannskapspolitiken.
Den omarbetning av TEN-E-riktlinjerna som kommissionen föreslog i december 2003 bör ses som en komplettering och förbättring av de existerande riktlinjerna. Den syftar till att uttryckligen införliva de tio nya medlemsstaterna i de prioriterade projekten likaväl som införlivandet av väsentliga energiförbindelser med tredjeländer. När det gäller valet av projekt har vi föreslagit att man inför en top down-metod för att identifiera de projekt som har högst prioritet utefter de prioriterade länkarna från den större gruppen av projekt av gemensamt intresse.
Projekten av europeiskt intresse har högst prioritet. De har till syfte att stödja det snabba genomförandet av den viktigaste gränsöverskridande sammankopplingskapaciteten. För att uppnå detta syfte måste projekten av EU-intresse uppfylla särskilda kriterier. De måste vara belägna längs en prioriterad länk. De är av gränsöverskridande natur eller har stor betydelse för gränsöverskridande överföringskapacitet. De måste vara fullt utvecklade: det betyder att det måste finnas ett fast åtagande att börja före slutet på 2006 och att projekten måste var avslutade senast 2010.
Ett annat viktigt inslag i vårt förslag är den europeiska samordnaren. Den europeiska samordnaren skall främja samarbete med användare och operatörer, och marknadsföra projekten bland privata investerare och finansiella institutioner. En samordnare kan utses av kommissionen och kommer att agera i kommissionens namn och på dess vägnar.
Jag ser nu med stort intresse fram emot er debatt om förslaget.
. – Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för de vänliga orden. Mina damer och herrar! Jag är även innerligt tacksam mot mina medföredragande för deras åsikter, som jag hela tiden har haft i åtanke och som har varit ett viktigt bidrag till betänkandet som jag lägger fram i dag. Jag vill även tacka de företrädare för kommissionen och rådet som gett oss deras uppmärksamhet och svarat på de många frågor vi har ställt. Slutligen tackar jag sekretariatet för utskottet för industri, forskning och energi och min assistent för den hjälp de har gett mig.
Herr kommissionsledamot! Ni påminde om syftena med detta förslag till beslut. Syftena är att anpassa riktlinjerna till en europeisk union med 25 medlemsstater, att godkänna finansieringen av projekt av gemensamt intresse, att bereda väg för upprättandet av en gemensam marknad för gas och el, och framför allt att säkra försörjningstryggheten genom sammankopplingar mellan medlemsstater och grannländer (sydöstra Europa, Medelhavsländerna, Ukraina och Vitryssland). Detta förhållningssätt till transeuropeiska energinät motsvarar faktiskt det förhållningssätt vi har när det gäller transeuropeiska nät för landtransporter.
En majoritet av utskottet för industri, forskning och energi stöder Europeiska kommissionens nya idéer för att fastställa åtgärdsprioriteringarna, i synnerhet beskrivningen av projekt av europeiskt intresse vid högprioriterade länkar och utnämningen av en europeisk samordnare, dock under förutsättning att utnämningen begränsas till komplexa projekt där genomförandevillkoren är särskilt svåra och att medlemsstaterna rådfrågas. Även parlamentet måste konsulteras när en samordnare utnämns, vilket är syftet med det ändringsförslag som min grupp lagt fram.
I enlighet med betänkandet som utskottet för industri, forskning och energi har röstat för uppmanas medlemsstaterna att vid behov samarbeta genom att genomföra transnationella granskningsförfaranden utifrån bestämda kriterier, som exempelvis försörjningstryggheten, projektets effekter på miljön, de åsikter som invånarna i de berörda områdena har, och så vidare.
Utskottet för industri kände, utifrån den information som rådet gav, att rådets rekommenderade strategi var konsekvent och gjorde det möjligt att förenkla kommissionens ursprungliga förslag. I betänkandet som utskottet för industri har röstat för finns det därför en projekthierarki. Projekt av gemensamt intresse utgör basen för de transeuropeiska projekten och finns förtecknade i bilaga III, och de prioriterade projekten som beskrivs som projekt av europeiskt intresse finns förtecknade i bilaga I.
Utskottet för industri ville inte ifrågasätta de projekt som medlemsstaterna har skapat, eftersom utskottet inte ansåg sig ha tillräcklig kompetens eller tillräckligt med information för att bedöma valen av projekt. Trots det vill jag, på grund av det som några av mina kolleger i kammaren har sagt, be Europeiska kommissionen fastställa vilket värde projekten har när detta beslut tillämpas. Som ett exempel anser våra kolleger från de baltiska staterna att det vore bättre om gas levereras via ett gasnät som går tvärs igenom de baltiska staterna, istället för ett offshorenät i Baltikum. Ett annat exempel är att EHT-ledningen mellan Frankrike och Spanien, som ger upphov till väldigt starka protester från invånarna i regionen. Det finansiella paket som anslagits dessa projekt bör därför utökas till 60 miljoner euro, så att exempelvis miljöförstöring kan motverkas. Detta kan kräva att det görs grundligare genomförbarhetsstudier. Det handlar om att värdera projekten, att samordna rutinerna för konsultering mellan medlemsstaterna, och att hitta de bästa tekniska lösningarna.
Innan jag slutar vill jag även poängtera det faktum att utskottet för industri undersöker om transporter av olefiner kan skrivas in i denna text. Detta motiveras av att det inte bara är viktigt för den europeiska kemiindustrin att det finns sådana nät i Europa, utan även med tanke på de fördelar vi skulle uppnå vad gäller säkerhet och miljön om antalet vägtransporter minskar. Förutom tillträde till Europeiska investeringsbanken, garanterar hänvisningen till olefin-relaterade projekt en symbolisk europeisk etikett. Dessa projekt kan emellertid inte ta del av europeiska subventioner från budgeten för transeuropeiska nät. Jag anser att det också är nödvändigt att beakta huruvida transeuropeiska energinät skall integreras med de europeiska korridorerna. Om detta har det lämnats ett förslag vad gäller sektorn för landtransporter.
. – Fru talman! Jag vill tacka kommissionen och det ansvariga utskottet för det arbete de har utfört, och det bör poängteras att det direktiv som vi diskuterar i dag är särskilt viktig när det gäller att ta den europeiska unionens fysiska integration ett steg längre. Jag vill emellertid göra er uppmärksamma på några saker som kan göra det svårare att utföra de uppgifter som finns i direktivet.
Följaktligen är inte alltid de leverantörer som har en dominerade ställning i ett visst område intresserade av att konstruera sammankopplingar av reglerade tillförselsystem. I dessa fall måste avkastningen från investeringar i sammankopplingar värderas utifrån ett medellångt- och långsiktigt perspektiv. I dessa fall måste marknadsprinciper ersättas av långsiktiga planeringsmetoder för att säkra försörjningstryggheten för konsumenter och för att skydda miljön. Samma sak gäller när en sammankoppling måste konstrueras för att trygga försörjningen, och för att få bukt med en för låg produktionskapacitet. I dessa fall är det inte alltid möjligt att hålla fast vid marknadsprinciper, eftersom det kan vara så att den tid som det tar innan de får avkastning på investerat kapital inte motsvarar de mål som aktörerna på den konkurrensutsatta marknaden har ställt upp. I de fall då aktörerna på elmarknaden inte har intresse av att konstruera nya sammankopplingar, kan de systemansvariga bli skyldiga att upprätta nätelement för att tillhandahålla allmännyttiga tjänster. Därför bör valet av vilka prioriterade sammankopplingselement för transeuropeiska nät som skall konstrueras med ekonomisk hjälp från Europeiska unionen inte bara handla om handelskonkurrens mellan regioner och medlemsstater, vilket kan tyckas vara fallet när man läser direktivet. När Europeiska kommissionen väljer de prioriterade nätelementen, måste den främst ha medellång- och långsiktig försörjningstrygghet och skapandet av EU:s inre marknad i åtanke. Europaparlamentet bör fortsätta att utöva tillsyn över denna process under hela budgetprocessen. I detta sammanhang vill jag uppmärksamma det faktum att de tre baltiska staterna är totalt isolerade från EU:s el- och gasmarknad. Sedan Sovjetunionens tid har de haft ett gemensamt elnät med Ryssland. Detta bör prioriteras, ett prioriteringsområde där sammankopplingar bör konstrueras.
. – Fru talman! Jag vill börja med att gratulera Anne Laperrouze och tacka henne för den samarbetsanda hon visade när hon utarbetade detta betänkande.
Att förslaget är så viktigt beror på det faktum att det är nödvändigt att konstruera sammankopplingar för att skapa en äkta inre marknad på energiområdet. Tack vare sammankopplingarna kommer vi dessutom att på ett bättre sätt kunna garantera att vi kan hantera tider då det råder energibrist. Efter den informella trepartsdialogen med rådet och kommissionen, lyckades man som sagt inte nå en överenskommelse med parlamentet vid första behandlingen. Vi håller inte med rådet om att man bör ta bort projekt av europeiskt intresse, utan vi anser att man skall behålla de projektkategorier som föredraganden förespråkar.
Vi stöder även föredragandens förslag till ändring i texten vad gäller den europeiska samordnaren. Därmed behålls det ändringsförslag som utskottet för industri, forskning och energi har godkänt, och som går ut på att samordnaren bör utnämnas för de projekt där förhållandena är svåra, och att parlamentet bör rådfrågas vid utnämningen av samordnaren. Detta förfarande har godkänts i fallet med transeuropeiska transportnät.
Jag vill belysa ett väldigt viktigt ändringsförslag, som lagts fram inför och godkänts av utskottet för industri, forskning och energi. Jag talar om ett nytt skäl 2a som behandlar målsättningen att elsammankopplingar mellan medlemsstaterna bör svara för 10 procent av installerad produktionskapacitet, vilket fastställdes vid Europeiska rådets möte i Barcelona.
Till slut vill jag bara applådera kommissionens förslag till förordning om finansieringen av transeuropeiska transport- och energinät, dvs. det förslag som nu debatteras. genom detta förslag tillgodoses för första gången medfinansieringen av projekt inom energiområdet och inte bara förstudier.
Jag litar på att man kommer att tas hänsyn till detta när budgetplanen för åren 2007–2013 fastställs. Om budgetanslagen minskar kommer detta projekt och alla EU-program, som exempelvis åtgärder för utvecklingen av lantbruksekonomin, Life, transeuropeiska nät och det sjunde ramprogrammets forskningsprojekt, att påverkas negativt.
. – Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att varmt tacka Anne Laperrouze för det fantastiska arbete hon har gjort, och framför allt för den kollegialitet hon visat genom att låta alla grupper lämna ett bidrag till betänkandet.
Jag anser att det här är ett bra betänkande, eftersom det tydliggör att vi har ett behov av fler transeuropeiska energinät om vi skall kunna uppnå Lissabonmålen, och göra vår kontinent mer konkurrenskraftig. Två saker är säkra, för det första finns det ett behov av nät i Europa, och för det andra finns det inga garantier för att näten kommer att vara felfria. Tvärtom kan det uppstå problem med överföringen från integrerade nät till andra nätverk. Trots detta förbättras i regel försörjningstryggheten.
Det är också nödvändigt är att vi får en ökad leverans i form av en diversifiering av energikällor. Det handlar självklart främst om råolja och naturgas. Jag tar detta tillfälle i akt att konstatera att ni, herr kommissionsledamot, vars engagemang jag annars hyser stor respekt för, inte var närvarande vid i driftsättningen av den viktiga ledningen från Baku till Ceyhan via Tblisi. Presidenterna i de berörda länderna var där, precis som Förenta staternas energiminister, men det fanns tyvärr ingen skymt av Europas kommissionsledamot med ansvar för energi, eller ens någon annan kommissionsledamot. När en sådan viktig ledning konstrueras i ett område som täcks av EU:s grannskapspolitik, och som sammanbinder en eventuell framtida medlemsstat, eller i alla fall ett land med kandidatstatus, till Europeiska unionen skulle jag ha velat att ni var med på fotografiet. Det är inte bara för att jag tycker om att se er på bild, utan på grund av att det skulle ha haft ett symboliskt värde för den europeiska allmänheten, och varit en markering om att vår europeiska union bryr sig lika mycket om energi som Förenta staternas regering gör. Jag är väl medveten om att Förenta staternas regeringen låg bakom konstruktionen av den här ledningen, men vi borde också ha gjort vår närvaro synlig. Det kan vara så att ni inte blev inbjuden, eller att ni inte kunde närvara, men ni kan kanske ge en kort förklaring till er frånvaro antingen i dag eller vid något annat tillfälle.
Det är två saker till jag vill nämna. Herr kommissionsledamot! Ni har helt rätt när ni säger att vi måste komma ihåg att det finns vissa projekt som är av europeiskt intresse, och att dessa projekt därför måste få stöd. Jag håller med om att den europeiska samordnaren kan bli viktig, så jag står bakom det som vissa ledamöter, däribland Anne Laperrouze, har sagt om att parlamentet måste rådfrågas innan han utnämns, även om själva utnämningen självklart är en fråga för kommissionen.
För att sammanfatta det jag sagt anser jag att energiförsörjningen är nödvändig för vår kontinents konkurrenskraft, och att vi behöver flera olika energikällor, däribland dem som finns utanför EU. Jag hoppas också på att kommissionsledamot Andris Piebalgs kommer att kunna närvara nästa gång som en viktig ledning öppnas, för att därigenom visa hur viktig energiförsörjningen till Europa är.
– Vi har länge funderat över en möjlig lösning på problemet med säkerhetsgarantier för en landsomfattande gasförsörjning. Vi har också försökt hitta lösningar på säkerhetsproblemen och diversifieringen av energikällor till den baltiska delen av EU. Föredraganden har också konstaterat detta i sitt tal i dag. Två projekt har satts upp på prioritetslistan för riktlinjer under beaktande. Dessa är North Transgasledningen under östersjön som går från Ryssland till Tyskland, och Jamal-Europa-ledningen som går till Tyskland via Vitryssland och Polen. Listan över projekt av allmän betydelse omfattar bland annat Amber-projektet, en gasledning från Ryssland till Tyskland via Lettland, Litauen och Polen. Naturligtvis är ledningarnas sträckor ett resultat av speciella överenskommelser mellan gasbolagen och de berörda länderna. Jag vill emellertid poängtera att projektet med North Transgasledningen till viss del bortser från de intressen och behov som alla medlemsstater, som finns längs med ledningen och som berörs av gasförsörjningen, har. Det andra Jamal-Europa-gasledningsprojektet uppfyller inte säkerhetskraven för gasförsörjning när ledningen passerar Vitryssland, och vi måste komma ihåg att gasleveransen blockerades i Vitryssland i februari 2004. Vi behöver göra ytterligare en sammankoppling av gassystemen mellan öst- och Västeuropa för att trygga försörjningen av naturgas till konsumenterna, för att skapa en gemensam och fungerande gasmarknad och för att tillgodose EU:s ökade behov av naturgas ur ett medellångt- och långsiktigt perspektiv. Jag föreslår därför att Amber-ledningen som går från Ryssland till EU förs in i den första bilagan till listan över projekt med allmänt intresse, det vill säga listan över prioriterade projekt som ett möjligt alternativ till Jamal II, samtidigt som ett nytt beslut beträffande råds- och parlamentsprojekt fattas. En sådan gasledningssträcka skulle stämma överens med de prioriteringar som är fastställda i gemenskapsriktlinjerna 2003 och som finns antydda i projekt under övervägande. En sådan gasledningssträcka skulle också på ett bra sätt bidra till lösningen på Europeiska unionens och i synnerhet i Baltikums säkerhetsproblem.
. – Fru talman! Låt mig klargöra att vi i denna instans inte pratar om offentligägd infrastruktur. De nät, vars vidareutveckling vi diskuterar här är i stället till stor del privatägda av stora elbolag. Det är därför som denna debatt är så väldigt annorlunda mot den om transportnätverk.
Vi förkastar Anne Laperrouzes betänkande på grund av att det finns vissa aspekter som vi trots våra ansträngningar inte lyckats förbättra. Vi tror att den här önskelistan med 300 projekt av europeiskt intresse bara kommer att få energibolagens hjärtan att slå ännu snabbare. I Europa har energibolagen en oligopolställning, med allt för stor makt att agera gentemot marknaden, och genom detta betänkande är det troligt att de skulle få ytterligare makt och inflytande. Vi tror inte att vi får en större försörjningstrygghet bara genom att gynna dessa företags intressen.
– Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig också börja med att ge ett stort tack till föredraganden och till alla skuggföredraganden för det fantastiska arbete de har gjort, och även för deras vilja att inleda en dialog i denna fråga.
I dag debatterar vi upprättandet av riktlinjer för transeuropeiska energinät. Det beslut som vi fattar angående dessa riktlinjer kommer att bestämma den framtida utvecklingen av en modern infrastruktur för transeuropeiska energinät.
Jag vill använda denna korta muntliga framställning till att belysa något som har en stor betydelse för mig, nämligen beslutet att för första gången sammankoppla det som kallas olefingasledningar med transeuropeiska energinät. Jag håller med föredraganden om att detta har en stor betydelse för Europas industri- och företagsklimat. Jag anser att det är beklagligt att kommissionen i förslaget inte specificerar de enskilda sträckorna, och på PPE-DE-gruppens vägnar har jag lagt fram ändringsförslag 39 i avsikt att avhjälpa denna brist.
Det finns redan några enskilda nät för olefinska gaser i Europeiska unionen. Dessa hittar man på den västra sidan av vår kontinent och i de nya medlemsstaterna, men det finns inget som sammankopplar dem. Ändringsförslag 39, som jag återigen vill passa på att be er stödja, innehåller en lista över ett antal utvalda sträckor som kan användas för att genast och på ett hållbart sätt överbrygga dessa gap. Därigenom skulle försörjningen av olefingaser säkras, och våra företag hållas livskraftiga.
Eftersom det är brist på tillgängligt kapital är det uppenbart att inte alla projekt kan få ekonomiskt stöd, och mitt ändringsförslag handlar faktiskt inte om det finansiella stödet till namngivna sträckor. Jag anser att det bör det finnas en tydlig policyförklaring, och en anvisning om att dessa sträckor har en särskilt stor betydelse för Europeiska unionen och dess medlemsstater. Det är därför som jag åter igen ber er att stödja ändringsförslag 39 vid omröstningen i morgon.
– Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! De transeuropeiska näten är viktiga för att kunna uppnå Lissabonmålen. Energi ger upphov till synergieffekter. De transeuropeiska energinäten kommer att spela en stor roll i avregleringen av den inre marknaden och för att öka tillförlitligheten, eftersom EU med hjälp av dessa kommer att kunna få en förbindelse med leverantörer utanför unionen.
Energinäten bör emellertid inte behandlas på samma sätt som de transeuropeiska transportnäten. Transportnäten är en del av den offentliga infrastrukturen, medan de transeuropeiska energinäten är privatägda. Därför bör offentliga medel till energinät i huvudsak läggas på planering och forskning. Den summa som tilldelas unionens energinät är hur som helst så liten att den inte kommer att få en avgörande betydelse när investeringsbeslut fattas. En samordnare skulle knappast heller att få någon större betydelse, utan bara skapa ytterligare en organisationsnivå. När det gäller kompetensfrågor bör en liten summa pengar räcka.
Vad gäller vissa detaljer i betänkandet, tvivlar jag på att man skall ange de prioriterade projekt som kommissionen har föreslagit. Sammanställningen är inte systematisk, i praktiken är den fullkomligt slumpaktig. Vi skall alltså inte betona vilken status vissa projekt har, och framför allt inte vikten av unionsomfattande undersökningar om hur vi skall investera.
Mina damer och herrar! När energiområdet får en ökad försörjningstrygghet måste vi alla försäkra oss om att vi inte börjar slösa, utan att vi sparar. Beroende på konsumtionen kommer, enligt nyligen gjorda beräkningar samtliga energikällor, med undantag för de förnyelsebara, att ta slut inom några generationer.
. – Fru talman! Jag vill tacka ledamöterna för en givande debatt. Vi bör dock vara mycket ärliga då vi tittar på de transeuropeiska energinäten. Det är tydligt att det är nödvändigt eftersom tryggheten i vår energiförsörjning beror på våra energinät, och på sammankoppling som den viktigaste delen av det. När vi talar om en konkurrenskraftig marknad är sammankoppling åter absolut nödvändigt. Ur den synvinkeln kan jag inte godta att det inte bör finnas någon politik på EU-nivå. Så riktlinjerna försvarar uttryckligen vår hållning.
Vi betalar ut 20 miljoner euro per år på transeuropeiska energinät. Pengarna går till genomförbarhetsstudier och kanske kan vi i framtiden tillhandahålla stöd för projekten. Förkämpar från Baltikum har förespråkat särskilda projekt. I detta skede är det tydligt att, som en ledamot sade, Baltikum är som en isolerad ö: det finns ingen sammankoppling av el. Estland kommer att kopplas samman med Finland. ”PowerBridge”-projektet mellan Litauen och Polen kommer dock aldrig att bli verklighet om det inte finns gemenskapsstöd för transeuropeiska energinät. Jag förespråkar starkt den hållning vi har framfört.
När det gäller ett mer utbrett stöd för energi måste vi definitivt diversifiera vår försörjning. Därför samarbetar vi med alla länderna och också med Azerbajdzjan, som jag har besökt. Inga europeiska företag var involverade men vi måste vara involverade från början. Fyra länder har undertecknat fördraget. Kommissionen kunde inte göra detta, men vi är intresserade av projektet därför att det gäller olja som kommer att användas av kunder. Vi är intresserade av gasförsörjning men samtidigt kan vi inte förvänta oss att ta åt oss all ära eftersom vi inte finansierar projektet. Därför funderar vi på att diversifiera vår försörjningstrygghet.
Samtidigt kommer, som jag nämnde, de största investeringarna från privata investerare. Därför bör de privata investerarna investera i projektet och kommissionen bör, genom dessa riktlinjer, tillhandahålla de nödvändiga politiska bidragen. Så jag är väldigt tacksam för dagens debatt. Vi kommer att fortsätta vårt arbete. Jag vill särskilt tacka föredraganden, Anne Laperrouze.
När det gäller olefin och ändringsförslag 39, måste jag tyvärr säga att kommissionen i detta skede bara noterar vikten av olefinnät utan att gå in på detaljer om prioriterade delar av detta nät, vilka måste bedömas av Europeiska investeringsbanken för varje specifikt finansieringsförslag. Kommissionen föreslår därför inte en finansiell intervention med hjälp av Europeiska gemenskapens pengar. Vi kan av detta skäl inte stödja ändringsförslag 39. Kommissionens och parlamentets förslag ligger dock, som jag nämnde, mycket nära varandra. Jag vill åter tacka parlamentet för dess mycket nära samarbete.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på tisdag kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0130/2005) av Mechtild Rothe för utskottet för industri, forskning och energi om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster (KOM(2003)0739 – C5-0642/2003 – 2003/0300(COD)).
– Först och främst vill jag tacka Mechtild Rothe för hennes utmärkta arbete med detta betänkande. Jag vill också tacka de övriga ledamöterna från utskottet för industrifrågor, forskning och energi, som har lagt fram ändringsförslag och ansträngt sig för att förbättra kommissionens förslag. Flera av dessa ändringsförslag kommer att stärka förslaget och göra det mer enhetligt.
Som ni vet anser jag att energieffektiviteten i unionen är ett prioriterat område inom gemenskapens energipolitik. Jag gläder mig åt att Europaparlamentet kraftfullt delar denna uppfattning. Förslaget till direktiv om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster kan visa sig bli ett av de mest effektiva redskap som står till vårt förfogande, inte bara för att bekämpa klimatförändringen och förbättra konkurrenskraften utan också för att förbättra vår försörjningssäkerhet, öka sysselsättningen inom EU och upprätta en livskraftig marknad för energieffektivitet.
Som ni vet håller kommissionen också på att förbereda en grönbok om energieffektivitet. Grönboken är tänkt att stimulera till en allmän debatt om nyttan med att förbättra energieffektiviteten inom Europeiska unionen, och hur man på bästa sätt kan göra detta. Debatten om grönboken kommer också att uppmärksamma förslaget om energitjänster och dess roll.
Förslaget till direktiv om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster har flera viktiga mål, och även medel för att nå dessa mål: i förslaget fastställs enhetliga energisparmål som skall uppnås i varje medlemsstat genom förbättrad energieffektivitet och energitjänster. Förslaget är också avsett att stimulera marknadsutveckling för energitjänster och energieffektivitet i allmänhet, och gäller för distribution och detaljhandel till de flesta slutkunder av de flesta sorters slutlig energianvändning, såsom el, gas, fjärrvärme, eldningsolja och de flesta transportbränslen. Förslaget är ”bränsleneutralt” i och med att det syftar till att förbättra energieffektiviteten oavsett vilken primärenergi det gäller.
Vi har också föreslagit att medlemsstaternas energileverantörer, eller de återförsäljare som överstiger en viss storlek, skall vara skyldiga att erbjuda sina slutförbrukare energieffektiva åtgärder eller, alternativt, uppfylla andra skyldigheter som avser energieffektivitet, samtidigt som man medger en nödvändig flexibilitet.
I förslaget framförs också krav på att medlemsstaterna skall stödja ekonomiska instrument för att spara energi, såsom resultatkontrakt och avtal om tredjepartsfinansiering, förbättra mätning och konsumentupplysning, och verka för en certifiering av dem som tillhandahåller energitjänster samt förbättra kvaliteten hos, och användningen av, energibesiktningar. I förslaget anges också att medlemsstaternas tillsynsmyndigheter skall utveckla systemen för distributionsavgifter där så är möjligt, i syfte att främja energieffektiviteten.
Två frågor som diskuterades mycket i Europaparlamentet och i rådet var målsättningarnas tvingande karaktär och systemen för att mäta den energieffektivitet som uppnåtts. Under debatterna i parlamentet och i rådet har kommissionen stått fast vid sin ståndpunkt om betydelsen av obligatoriska målsättningar, både i fråga om de övergripande målen och målen för den offentliga sektorn.
När det gäller att mäta effektiviteten har Mechtild Rothe i sitt betänkande poängterat att ett ”bottom up”-system tillhandahåller erforderlig exakthet och robusthet, och att ett sådant system kan vidareutvecklas med hjälp av ett kommittéförfarande. Vi anser också att ett kommittéförfarande är rätt tillvägagångssätt eftersom dessa frågor skulle vara alltför tekniska och detaljerade för att klaras av i ett medbeslutandeförfarande. Vi ser emellertid ett behov av att behålla vissa ”top down”-metoder för mätning.
Jag kommer senare att få tillfälle att mer detaljerat kommentera de ändringsförslag som har lagts fram för parlamentet, men jag vill redan nu säga att de parlamentariska debatterna i utskottet har varit mycket konstruktiva, och att vi framför allt har uppskattat föredragandens och skuggföredragandenas ansträngningar för att utveckla ett sammanhängande och följdriktigt betänkande, med flera konstruktiva ändringsförslag.
Jag ser fram emot er debatt om förslaget.
– Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det var mycket angeläget att kommissionen la fram detta förslag till direktiv om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster.
Parlamentet hade redan vid ett flertal tillfällen uppmanat kommissionen att agera när det gäller att skapa en inre marknad för el och gas genom att föreslå konkreta åtgärder för att hantera efterfrågan. Vår nuvarande minimiförbrukning av vad som nästan är vår största energikälla är ohållbar. Alla seriösa studier visar på att den totala konsumtionen av slutanvändning av energi inom EU skulle kunna reduceras med mellan 20 och 30 procent utan att ekonomin försämras eller bekvämligheten minskar. Tillgänglig teknik gör det möjligt att spara över 40 procent.
När man som vi vet att vi blir alltmer beroende av import, till viss del från regioner i kris, och att vår nuvarande förbrukning av energi är en starkt bidragande faktor till klimatproblemen, blir vi tvungna att ta fram en riktig policy för energieffektivitet och energibesparingar. Precis som kommissionsledamot Andris Piebalgs sa, innebär det också en policy för att hantera klimatförändringen, en policy för att öka försörjningstryggheten, och en policy för att, i enlighet med Lissabonstrategin, skapa många nya jobb. hundratals och tusentals nya jobb kommer att skapas inom denna sektor.
Så jag är verkligen tacksam mot kommissionen som har utarbetat detta direktiv. Till kommissionsledamot Piebalgs vill jag säga att jag verkligen uppskattar att han vid så många tillfällen har gett uttryck för att man bör prioritera energieffektivitet, och att man inom kort kommer att förbereda en grönbok i denna fråga.
I detta förslag till direktiv har kommissionen, precis som kommissionsledamoten just sa, fastställt bindande mål, och jag är glad över att utskottet gjorde som jag föreslog och lät dessa mål fortsätta att vara bindande. Utskottet har faktiskt gått längre, och där det är lämpligt utökat de mål som kommissionen föreslog, samtidigt som medlemsstaterna får en större flexibilitet att rapportera under tre perioder med tre år i varje istället för på årlig basis. Som kommissionsledamoten just sade måste målen bli föremål för förnyade diskussioner om kommissionen vill ge ”top down”-metoden någon större betydelse, för ju mer ”top down”-systemet tillämpas, desto högre måste målen bli. Utskottets vill fortsätta att göra saker från ”bottom-up”.
Ingen av medlemsstaterna kommer att få svårigheter att med hjälp av konkreta åtgärder göra energibesparingar med mellan 3 och 4,5 procent under en treårsperiod. Låt mig för tydlighets skull repetera att det inte är den totala energikonsumtionen som skall minska. Avsikten är snarare att de konkreta åtgärderna skall garantera att besparingar kan göras, så att om exempelvis den totala energiförbrukningen ökar i linje med den ekonomiska utvecklingen, så skulle ökningen ha varit större om dessa åtgärder inte hade vidtagits. För en del medlemsstater blir det ännu lättare med hjälp av de beräkningar som tar hänsyn till tidigare vidtagna besparingsåtgärders fortsatta effekter.
Vi håller också med kommissionen om en annan viktig sak, nämligen att offentliga tjänster exempelvis skall fylla den funktion som redan står beskriven i andra direktiv. Jag är övertygad om att omröstningen i detta parlament i morgon kommer att skicka en tydlig signal till rådet, och jag uppmanar det att inte gömma sig bakom en ”allt eller inget”-attityd. Jag är också övertygad om att vi kan göra detta med stor majoritet.
Jag vill ta tillfället i akt och säga tack så väldigt mycket till skuggföredragandena, Alejo Vidal-Quadras Roca, Fiona Hall och Claude Turmes, för deras fantastiska samarbete som resulterade i det kompromissförslag som ligger framför er. Utskottet hade vid omröstningen att ta ställning till två alternativ. Det ena var det som jag redan har beskrivit, där medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att uppnå tydliga och klara mål. Det andra var att tillämpa riktmärkning. Vi har redan lagt fram en kompromissöverenskommelse med bindande mål som skall tillämpas och sedan följas upp genom riktmärkning på alla områden. Även om detta är tidskrävande och långt ifrån lätt kommer detta att göra det möjligt att målen uppnås.
. – Fru talman! Först och främst skulle jag vilja tacka Mechtild Rothe för den hängivenhet som hon har visat i samband med utarbetandet av detta betänkande. Genom sin ståndpunkt har utskottet för ekonomi och valutafrågor framför allt framhållit det kostnadseffektiva synsättet när det gäller energieffektivitet. Vi har dessutom lagt fram ett antal ändringsförslag om ett fåtal viktiga frågor som det lyckligtvis råder enighet om, men utskottet anser att det slutliga förslaget inte är tillräckligt långtgående, särskilt med tanke på att vi måste kunna erbjuda medlemsstaterna flexibilitet beträffande målen om energieffektivitet. Hänsyn bör tas till att det förekommer olika grader av energieffektivitet i medlemsstaterna. Jag är emellertid nöjd med kompromissändringsförslag 107, eftersom det ger, eller åtminstone ge, mer flexibilitet i fråga om nationella mål. Detta är i sig något bra, men vi bör inte samtidigt stå fast vid de obligatoriska målen för varje medlemsstat och därmed hålla dörren öppen för att enhetliga obligatoriska mål fastställs för varje land. Jag anser därför inte att vi skall stå fast vid kravet i det hänseendet.
För det andra är det viktigt att de små och medelstora företagen – som står för en stor del av den minskade energiförbrukningen – garanteras en viktig marknadsroll. Kravet att energileverantörerna skall tillhandahålla fria energibesiktningar skulle skada de små och medelstora företagen och det är därför bra att detta har tagits bort.
För det tredje anser därför utskottet för ekonomi och valutafrågor att vi måste främja en kostnadseffektiv strategi. Det är av avgörande betydelse att energieffektiviteten kombineras med en ordentlig kostnads-/nyttoanalys. Förslaget att införa riktmärken kommer med all säkerhet att uppmuntra till en spridning av de bästa metoderna, men det är viktigt att inrätta ett eventuellt riktvärdessystem så att det inte ger upphov till pappersarbete som upphäver fördelarna med riktvärdena.
. – Fru talman! Den fråga som vi behandlar här är av central betydelse för klimatpolitiken. Direktivet om energitjänster är tänkt att komplettera direktivet om handel med utsläppsrätter genom att sparåtgärderna inriktas på områden som ligger utanför dess räckvidd, men skall också skapa en fortsatt energibesparingsprocess bland slutanvändarna.
Som föredragande av yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet hade jag för egen del hoppats att detta skulle ha inneburit en möjlighet att komma till rätta med de konkurrensrelaterade problem och den snedvridna konkurrens som direktivet om utsläpp innehåller. Det finns också mycket som är bra med direktivet, och det vill jag gärna tacka Mechtild Rothe för, men jag skall ta upp det som är direktivets största problem.
Jag var emot gemensamma sparmål för alla medlemsstater in i det sista, eftersom jag menade att det skulle straffa de länder där energisparåtgärder redan har vidtagits sedan lång tid tillbaka. Det är måhända paradoxalt, men när vi behandlar medlemsstaterna på samma sätt ger vi dem också olika ställning. Av den anledningen hade jag velat att artikeln om sparkrav innehöll en hänvisning till kommissionen, så att det skulle kunna upprättas ett system där man tar hänsyn till varje lands olika energibesparingsmöjligheter.
Miljöutskottet godkände kommissionens sparmål på samma nivå. Jag är inte emot att sparandet läggs på en ambitiös nivå, men det slår orättvist. Än en gång fördelas det på fel sätt. Vissa länder har fått väldigt tuffa mål, medan andra länder har fått mål som löjligt lätta. Mitt eget land Finland, som har satsat på en effektiv energianvändning i åratal, ställs inför en helt annan utmaning än t.ex. Polen.
På en gemensam marknad leder det till snedvriden konkurrens när de åtgärder som redan har genomförts inte beaktas i tillräckligt hög grad och medlemsstaterna inte får tillräckligt med handlingsfrihet. I förslaget anges att tidiga åtgärder skall tillgodoräknas vid en reduktion av det fastställda gemensamma målet, men så länge som det inte är ordentligt fastställt vilken bedömningsmetod som kommer att användas för sparandet, kan ingen veta vilka åtgärder som kommer att godkännas. Om min åsikt hade vunnit gehör, skulle det ha utförts en undersökning av besparingsmöjligheterna runtom i Europa, och sparmålen skulle ha fördelats mellan länderna utifrån varje lands besparingsmöjligheter. På så sätt skulle vi ha agerat ännu mer ambitiöst än nu, och dessutom på ett hållbart sätt.
Det vi har nu är tyvärr en svag kompromiss. Det kan mycket väl ha ansetts vara en angelägen fråga, men att skynda på för snabbt kan bli en dyrköpt erfarenhet, eftersom det kan leda till förlikning med rådet.
. – Fru talman! Jag skulle vilja inleda med att tacka Mechtild Rothe och alla skuggföredragande som har deltagit i utarbetandet av betänkandet för deras vilja att nå fram till punkter som alla kan godkänna. Det har som alltid varit ett nöje att arbeta med sådana konstruktiva och förnuftiga kolleger.
Som Mechtild Rothe redan har förklarat har vi efter långa förhandlingar uppnått en tillfredsställande överenskommelse om förslaget till direktiv. Jag anser att denna kompromiss visar att alla vi som har deltagit i diskussionen lägger enormt stor vikt vid frågan om energieffektivitet och att det råder betydande enighet om målen för denna rättsakt. En tryggad försörjning och uppnåendet av de mål som vi har fastställt för klimatförändringar, för att inte tala om de mål som fastställdes i Lissabondagordningen, gör att vi måste tillämpa ett flerdimensionellt synsätt när det gäller energipolitiken.
Jag anser att det är viktigt att framhålla att det krävs en balans mellan fastställandet av allmänna europeiska mål som är både ambitiösa och realistiska och en flexibel anpassning av dessa mål till den specifika situationen i varje medlemsstat. Det är rimligt att erkänna att vissa länder redan har gjort stora insatser som utan tvekan har lett till en förbättrad energieffektivitet, och dessa insatser måste erkännas när man skall besluta om vilka mål som skall uppnås.
Det är också viktigt att klargöra att det slutliga målet med detta direktiv inte bara är att minska förbrukningen, eftersom det går alldeles utmärkt att inta en mer flexibel hållning i länder med betydande källor som inte ger några utsläpp, om en sådan hållning är mer i linje med deras behov av ekonomisk tillväxt.
Fru talman! Det är med glädje som jag kan konstatera att min grupp är tillfredsställd med denna nya åtgärd som utgör ett steg på vägen mot det mål som vi alla vill uppnå: att kombinera en tryggad försörjning, miljöskydd och en konkurrenskraftig EU-ekonomi på den globala marknaden.
. – Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Min grupp stöder alla tänkbara energisparprogram. De är viktiga för att vi skall kunna uppnå Kyotomålen och minska vårt beroende av importerad energi. Mechtild Rothe har utfört ett omfattande arbete, och det vill jag tacka henne för. Hennes förslag har fått väldigt brett stöd. Det har inte varit lätt att nå fram till kompromisser, men de stöds nu av alla större politiska grupper.
Det är ett ambitiöst förslag som nu blir föremål för debatt. Särskilt förslagen om energisparmål är ännu hårdare än i kommissionens förslag. Det är också bra med transeuropeiska mål. Utan sådana mål har vi kunnat se hur medlemsstaterna slingrar sig undan sitt ansvar gång på gång. Faktum är emellertid att medlemsstaternas ståndpunkt i det här hänseendet varierar betydligt från ett land till ett annat. Det här förslaget kommer att kosta mitt land en massa pengar, eftersom vi sammanställde en lista över betydande sparåtgärder för länge sedan. I själva verket kom vi i gång för tidigt och nu måste vi betala priset för det en andra gång. Ett årligt sparmål på 1 procent slår därför orättvist, eftersom det för Finlands del skulle innebära att de nuvarande finansieringskostnaderna för energibesparingar ökade med 450 miljoner till 1 miljard euro.
Mina damer och herrar! Jag hoppas verkligen att vi kommer att se en förändring och att vi alla en dag kommer att kunna stödja direktiv som förefaller oundvikliga, men som blir väldigt kostsamma för vårt eget land när omständigheterna är så ogynnsamma. Jag skulle vilja framhålla att vi har genomfört alla direktiv med anknytning till Lissabonprocessen.
. – Fru talman! Vi behöver detta EU-direktiv, först och främst på grund av det som Förenade kungarikets vetenskaplige rådgivare har kallat ”elefanten i vardagsrummet”, det vill säga, det enorma hot som klimatförändringen medför och som vi i hög grad låtsas ignorera, trots att den är så påtagligt närvarande rakt framför våra ögon.
Vi behöver också direktivet på grund av en ”stor och växande björn” i vårt vardagsrum. Denna ”björn” står för hotet mot vår energiförsörjning. År 2020 kommer EU att vara beroende av Ryssland till 90 procent för sin oljeimport. Redan nu importerar vi en fjärdedel av vår olja och hälften av vår gas från Ryssland. Det enklaste sättet för att minska vårt energiberoende är genom att använda mindre energi.
Detta direktiv kommer att ge en tydlig ram inom vilken företag som handlar med energieffektivitet kan verka och konkurrera. Jag välkomnar särskilt bestämmelserna om noggranna mätningar och lättfattliga fakturor. I Förenade kungariket är den enskilt största orsaken till konsumenters skulder att det plötsligt dyker upp en enorm gas- eller elräkning. Kravet på regelbundna fakturor grundade på den verkliga konsumtionen kommer att sätta stopp för detta problem.
Målsättningarna i direktivet är inte ambitiösa, de är på en mycket lägre nivå än vad som är tekniskt möjligt. Fördelen med att hålla fast vid dessa blygsamma målsättningar är att de är fullständigt realistiska och möjliga att uppnå. Det viskas från rådet att högre målsättningar skulle kunna accepteras om de endast vore vägledande och inte obligatoriska. Men höga målsättningar är meningslösa om de endast utgör en önskelista.
Förenade kungarikets tillträdande ordförandeskap har redan tillkännagett att man kommer att ge högsta prioritet åt att bekämpa klimatförändringen. Det skulle vara tragiskt och skenheligt om en automatisk reaktion mot att något blir obligatoriskt på EU-nivå skulle få äventyra åtagandet när det gäller klimatförändringen. Jag hoppas att vi i Europaparlamentet kommer att sända ett mycket tydligt budskap om att obligatoriska målsättningar som avser energisparande är nödvändiga.
Fru talman! Min kollega Claude Turmes har fastnat i en trafikstockning på motorvägen och kan därför inte själv tacka föredraganden, så även för hans räkning skulle jag vilja framföra ett tack från min grupp för ett mycket konstruktivt samarbete i samband med utarbetandet av detta betänkande.
Genom detta betänkande anser vi att man har lyckats fokusera på efterfrågesidan i energistrategin – och inte utbudssidan – en gång för alla. Detta har försummats under flera decenniers energipolitiska diskussioner och vi hoppas att vi nu skall gå på offensiven med Rothebetänkandet.
Besparingsmöjligheter på 40 procent är rätt mycket. Det är en enorm utmaning bara att lyckas få 20 procent ekonomiskt genomförbara i dag, utan att behöva internalisera de externa kostnaderna. Jag skulle i det här läget vilja säga att vi har enats om en kompromiss och att vi stöder betänkandet. Vi anser emellertid att dessa siffror antyder att kommissionen och även rådet skulle ha kunnat vara ännu ambitiösare inom det här området.
Jag skulle vilja framhålla för Reino Paasilinna att vi inte anser de obligatoriska målen vara skadliga. Om jag förstår det hela rätt, skulle även Finland kunna göra enorma besparingar bara när det gäller uppvärmningen.
När jag ser vad t.ex. Berlins energibyrå har uppnått i fråga om energieffektivitet, önskar jag att folk ville följa Berlins exempel. Vi känner snarare att energitjänster är nyckeln till framtidens energieffektivitet. Vi anser att vi måste skapa en marknad för energitjänster om våra ambitiösa mål skall förverkligas. Jag tror faktiskt att ekonomi och ekologi kan kombineras även här, för om vi går konsekvent till väga kommer vi inte bara att kunna få stora miljöfördelar utan även att kunna skapa arbetstillfällen i små och medelstora företag.
Föredraganden Mechtild Rothe nämnde offentliga byggnader. Här måste vi verkligen vara ett föredöme. Vi har länge diskuterat det här i Tyskland. Vi har t.ex. redan börjat i Berlin, men vi har antagligen fortfarande inte utnyttjat alla möjligheter som finns i Tyskland.
Slutligen skulle jag vilja uttrycka min övertygelse om att enda sättet för oss att lyckas uppnå de ambitiösa mål som vi har uppställt i energidebatten – oberoende och en tryggad försörjning – och klara oss förbi stora risker som klimatförändringar och nukleära risker är att äntligen börja ta energibesparingar och energieffektivitet på allvar och omsätta våra fina, ambitiösa ord i handling. Jag är övertygad om att Andris Piebalgs kommer att vara den första kommissionsledamoten i Europa som inte bara pratar, utan faktiskt gör något.
– Fru talman, mina damer och herrar! Den delstat som jag kommer från, Oberösterreich, är säkert bäst i världen på energieffektivitet och vi har alltid gått in för att energieffektiviteten skall göras på ett så ekonomiskt sätt som möjligt, dvs. se till att den uppfyller Lissabonkriterierna. Vi vet alla att besparingskostnaderna nu understiger kostnaderna för nyproduktion. Energibesparande åtgärder främjar alltså även tillväxt och sysselsättning.
I princip är vi emellertid emot obligatoriska eller bindande mål. Vi bör koncentrera oss mer på incitament och framför allt se till att hänsyn tas även till de insatser som medlemsstaterna har gjort. I min delstat t.ex., finns det nu betydligt mindre marginaler att ta av. Vi bör också fastställa exakt vilka besparingar som kan uppnås, och av vem, med ett riktmärkessystem. Men det viktigaste av allt är att vi behöver ett system med beprövade metoder. Vi behöver lära oss mer, inte bara i Europa utan i hela världen. Här är det viktigt med lärande världen över. Jag skulle därför vilja rekommendera kommissionsledamot Piebalgs att inrätta ett energieffektivitetspris som hela världen kan tävla om, så att vi kan ta del av de bästa modellerna i hela världen och börja använda dem så snabbt och effektivt som möjligt. På så sätt kommer även vi i Europa att kunna skapa nya arbetstillfällen och tillväxt inom denna nya sektor. Kanske skulle vi även kunna utarbeta en konsekvensanalys för denna sektor, så att vi kan lära oss vilka åtgärder som är effektivast och ger snabbast resultat.
Vi borde även se tillbaka under de senaste 10 åren och jämföra de olika medlemsstaterna samt göra internationella jämförelser. Det kommer att ge oss en bas att stå på för de närmaste 10 åren när vi förhandlar om vilka mål vi vill fastställa och framför allt att besluta om det finns utrymme för incitament som t.ex. programmet ”Intelligent Energi”.
– Fru talman! Om jag skall gå rakt på sak, så säger vi i dag ett uppriktigt ja till en europeisk strategi för effektivare energianvändning, men jag skulle vilja inleda med att lyckönska Mechtild Rothe och kommissionen till förslaget och betänkandet om energieffektivitet. Det ligger i allas intresse med en effektivare energianvändning, det är något som vi alla drar fördel av. Ökad effektivitet innebär minskade utsläpp av växthusgaser, vilket i sin tur hjälper oss att uppfylla våra Kyotoåtaganden. Konsumenter och regeringar får lägre energiräkningar, och energieffektiva företag blir mer konkurrenskraftiga. Nyckelordet här är innovation och jag ger mitt förbehållslösa stöd till top runner-principen i ändringsförslag 96.
Kritiker som ser detta förslag som att Bryssel lägger sig i de enskilda ländernas inre angelägenheter i onödan glömmer bort att det tyvärr görs alltför lite för att effektivisera vår energiförbrukning om det inte kommer påtryckningar utifrån, men jag anser att Andris Piebalgs top-down-strategi bör kompletteras med sin motsats. Genom ändringsförslag 45 uppmanas företag att inkomma med alla möjliga slags förslag till en mer effektiv energiförbrukning. Jag stöder helhjärtat kommissionens strävan att medlemsstaternas regeringar skall vara goda föredömen. Regeringarna har idealiska förutsättningar att göra investeringar i energieffektivitet som är olönsamma på kort sikt, men betalar sig på längre sikt. Oavsett om det handlar om att köpa rena och ekonomiska tjänstebilar, sopbilar och elektroniska maskiner eller att investera i energieffektiva byggnader, har regeringarna idealiska förutsättningar att ta itu med det här problemet.
I det här sammanhanget anser jag också att vi som EU-institutioner har ett ytterligare ansvar. Vi skall inte bara införa krav på medlemsstaterna, utan vi måste även anta utmaningen att förbättra vår egen energieffektivitet. Jag föreslår att Europeiska kommissionen, parlamentet och rådet ställer upp i en tävling om vilken institution som är energieffektivast. Resultatet skulle kunna presenteras för allmänheten och pressen under Gröna veckan nästa år. När jag ändå talar om det, skulle jag vilja påpeka att det är möjligt med en förbättring på mer än 30 procent i den nya parlamentsbyggnaden.
– Fru talman, herr kommissionsledamot! Med tanke på hur det ser ut på marknaden i dag och den försörjningsmodell som tillämpas i de flesta EU-länder, kommer vi bara att kunna uppnå en hållbar europeisk energipolitik om den effektiva slutanvändningen av energin ökar betydligt.
Detta betänkande bygger på ett förslag från kommissionen som visserligen bara är en del av ett mycket mer omfattade regelverk, men ändå utgör ett viktigt led i arbetet för att uppnå detta mål. Frågan är ännu viktigare eftersom det är ett känt faktum att energieffektivitetsnivåerna varierar stort mellan medlemsstaterna. Detta skapar skillnader och inte bara det, det skapar avfall, vilket är helt oförsvarligt med tanke på den framtida inre marknaden.
Den modell som kommissionen föreslår bygger på regler som är klart fastställda, men samtidigt tillräckligt flexibla och genomförbara, och kommer att stimulera de 25 medlemsstaterna till att spara energi. Mechtild Rothe behandlar frågan ur både ett globalt och specifikt perspektiv, vilket är glädjande och konstruktivt. Att föreslå ambitiösare energisparmål – och strukturera dessa mål i tre olika etapper – innefattar en aktiv insats för parlamentets del. Detta sänder ut ett tydligt budskap till rådet att unionens energipolitiska mål faktiskt uppfylls.
Något annat som är relevant och värt att noteras är målen för den offentliga sektorn – som är ännu mer ambitiöst formulerade – och grundandet av en energieffektivitetsfond som skall finnas tillgänglig för alla som tillhandahåller energitjänster. Detta kommer att vara till fördel för hushållen och de små och medelstora företagen, även om det skall erkännas att det inte kommer att bli någon lätt uppgift att genomföra dem.
Med hänsyn till den nuvarande ekonomiska utvecklingen och det faktiska läget på den interna energimarknaden, måste det införas ytterligare incitament som stimulerar till energieffektivitet. Den globala energipolitiken handlar emellertid om betydligt mer än effektivitet. Den bygger i allt högre grad på ett allt bredare utbud av nya energikällor och på en säker integration av de transeuropeiska näten, helt i linje med transportnätens nuvarande funktion, något som också har varit uppe till behandling i parlamentet.
Det är också viktigt att gå i riktning mot en avgifts- och avtalsharmonisering för att ge den europeiska energipolitiken en verklig dimension.
– Fru talman! Jag välkomnar detta direktiv eftersom det först och främst kommer att hjälpa energiförbrukarna att minska och ha kontroll över sin elkonsumtion. Denna åtgärd kommer att kräva att företagen ger energiförbrukarna korrekt information så att de kan styra sin förbrukning, jämföra sin förbrukning med en genomsnittlig förbrukare i en liknande fastighet och i en ekologiskt effektiv fastighet, och fastställa hur miljön påverkas av till exempel koldioxidutsläppen från den energi som de förbrukar.
Konsumenterna förtjänar att få fullständig och rättvis information om deras energiförbrukning. Energywatch, som övervakar gas och energi-området i Förenade kungariket, gör ett utmärkt arbete med att tillhandahålla konsumenterna information. Om man till exempel skriver in sitt postnummer på deras webbsida kan man få reda på vilken leverantör som är billigast. Vi vet alla att effektiviteten är absolut nödvändig.
Jag hoppas att direktivet snabbt skall kunna genomföras i Förenade kungariket för att konsumenterna lättare skall kunna ta sitt ansvar för att minska energikonsumtionen och bekämpa klimatförändringen. Direktivet kommer att kräva att man inför effektiva mätningstjänster som gör det möjligt för konsumenterna att direkt kunna kontrollera hur mycket energi de använder och hur mycket det kommer att kosta. De nya mätarna är uppenbarligen en del av ett åtgärdspaket som också kommer att tvinga energiföretagen att för första gången tillhandahålla de enskilda konsumenterna exakta och detaljerade fakturor, tillsammans med information om hur deras energiförbrukning påverkar miljön.
Klimatförändringen är en av de stora utmaningar vi står inför i dag, och det är ytterst viktigt att vi minskar koldioxidutsläppen över hela EU för att möta denna utmaning. För att göra framsteg på det här området kommer det att krävas en radikal förändring och radikala investeringsbeslut och -beteenden från regeringar och privata hushåll. Direktivet kommer att göra det möjligt för människor och företag att bedöma de miljömässiga och ekonomiska konsekvenserna av deras energiförbrukning och att göra medvetna val för att minska sådana konsekvenser. Jag stöder direktivet till fullo och välkomnar föredragandens arbete.
. – Herr talman! Först av allt vill jag åter tacka Mechtild Rothe för hennes mycket viktiga arbete i parlamentet. Jag vill också tacka Corien Wortmann-Kool och Eija-Riitta Korhola för deras bidrag till detta väl utarbetade betänkande.
Jag startar med de frågor som jag förstått att parlamentet stöder starkast. I vissa fall har tvivel uttryckts i fråga om behovet av energieffektivitet, åtminstone i den föreslagna formen. Det är ett viktigt och nödvändigt förslag i rättan tid, även om det kanske kommer i senaste laget.
För det första, när det gäller att trygga energiförsörjningen har tillgångssidan begränsade möjligheter. Vi bör rikta in oss på efterfrågesidan: det är här vi bör fokusera vår uppmärksamhet.
Den andra frågan som är ytterst populär bland medlemsstaterna, åtminstone i teorin, är frågan om klimatförändringen. Men för att uppnå klimatförändringsmålen krävs det att man konsekvent inriktar sig på frågor som rör energieffektiviteten. Vi kan ange att om man uppnår målsättningen om 1 procents ökad energieffektivitet per år skulle vi kunna spara omkring 50 procent av Europeiska unionens Kyotomål. Detta är en ytterst viktig fråga. Vi kan inte uppnå dessa mål om vi inte konsekvent inriktar oss på energieffektiviteten. Ibland har det uppfattats som att energieffektiviteten är oförenlig med Lissabonmålen eller med vår konkurrenskraft. Snarare tvärtom. Detta är den enda vägen framåt, eftersom klimatförändringen är en global fråga, och om vi uppnår en konkurrenskraftig utveckling på det här området kommer vår konkurrenskraft definitivt att göra oss världsledande. Så det ger fler möjligheter än kostnader.
När det gäller obligatoriska mål gläder jag mig mycket över parlamentets hållning. Jag anser att ett obligatoriskt mål är ett måste. För det första har vi inte någon vidare god erfarenhet av vägledande mål, men för det andra ger obligatoriska mål en hållbar politik inom energieffektivitetens område, eftersom dessa mål gäller för alla områden. Jag välkomnar parlamentets förslag om ökad flexibilitet när det gäller målens omfattning och nivå. Jag skulle säga att parlamentet är mer krävande än kommissionen. Det lyckönskar jag parlamentet till. Vi anser dock att våra siffror möjligen är mer blygsamma, men samtidigt är de på det hela taget lättare att försvara i rådet. Så ett förslag som löper över tre år och förnyas tre gånger innebär inga problem. Jag anser att det ger viss nödvändig flexibilitet, men samtidigt innebär 3, 4 eller 5 procent med ett ”bottom up”-perspektiv en hel del. Det är verkligen ett krävande mål, och det kommer att visa sig om det går att uppnå.
När det gäller frågan om ett mål eller flera individuella mål är jag för grundtanken om ett mål. Några av talarna nämnde att vi har en särskild situation i och med att vissa länder har gjort mer än andra. Om vi till exempel jämför de nya och de gamla medlemsstaterna har de nya medlemsstaterna lägre energiförbrukning per capita. Där finns det stora möjligheter, men detta visar också att det finns möjligheter i de gamla medlemsstaterna, så alla medlemsstater har potential att uppnå dessa mål. Jag anser att detta är en mindre byråkratisk hållning och en politik som gäller för hela unionen. De medlemsstater som har investerat i energieffektivitet vinner också mer och har större möjligheter att uppnå något på energieffektivitetens område.
Det har varit mindre debatt om energitjänsterna, men jag anser att den delen av direktivet också är mycket viktig. Om ni personligen undersöker vad som har hänt på energitjänsteområdet under er livstid, kommer ni att upptäcka att knappt något har hänt. Så direktivet ger den nödvändiga knuff som behövs för skapandet av energitjänster, eftersom marknaden inte egenhändigt svarat för denna utveckling. Parlamentet har lagt fram några mycket goda förslag, varav en del skulle kunna godtas.
Det finns några mycket viktiga frågor med avseende på bästa praxis. Varje medlemsstat kan lyfta fram något som den har gjort på energieffektivitetens område som skulle kunna tillämpas i andra medlemsstater. Så detta är mycket betydelsefullt på EU-nivå, men också på medlemsstatsnivå, på regional och lokal nivå, eftersom energieffektiviteten är en aspekt av varje energifunktion eller energiförbrukning där man använder den utrustning vi har. Det innebär att hela samhället bör göras delaktigt i denna process. I det här skedet måste det ske på ett mycket förnuftigt sätt, men inte nödvändigtvis alltid genom restriktioner.
Jag vill än en gång tacka parlamentet för det starka stödet till detta mycket viktiga direktiv, och jag hoppas att vi kan övertyga rådet om de obligatoriska målen. Det är den stora utmaningen just nu.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0151/2005) av Herbert Bösch för budgetkontrollutskottet om skydd av gemenskapernas ekonomiska intressen och bedrägeribekämpning (2004/2198(INI)).
Herr talman, mina damer och herrar! Även om detta betänkande specifikt avser budgetåret 2003, är det inte tänkt att vara någon ögonblickbild. Avsikten är snarare att analysera misslyckanden och bakomliggande orsaker sett över en längre tidsperiod i syfte att förstå utvecklingen och dra lärdom inför framtiden. Vi i budgetkontrollutskottet är inga nutidshistoriker, utan ser det som vår uppgift här i parlamentet att utarbeta dokument och anta betänkanden som i slutänden bidrar till att förbättra bedrägeribekämpningen och situationen för Europas skattebetalare.
Jag anser att detta är av särskilt stort intresse inför en ny finansieringsperiod och en ny budgetplan. Jag skulle även vilja säga till de skattebetalare som är här i dag – bara för att ta ett exempel – att vi måste vara på det klara med att så länge som vi har en politik som omfattar förskottsbetalning av exportbidrag inom jordbruk, kommer det att förekomma bedrägerier. Detta inbjuder till bedrägerier och vi måste därför sätta stopp för denna politik. Det är något som vi borde tänka på i samband med den kommande budgetplanen.
De anmälda fallen av oegentligheter och bedrägerier under 2003 minskade svagt jämfört med föregående år: 922 miljoner euro jämfört med 1,15 miljarder. Sett över en längre period ligger genomsnittet runt 1 miljard, vilket naturligtvis är alldeles för mycket för att kunna accepteras i längden.
När vi ser några år tillbaka kan en minskning av antalet anmälda oegentligheter noteras inom jordbruket, samtidigt som oegentligheterna ökar nästan lika mycket inom strukturfonderna. En anledning till detta kan vara att de ökade kontrollerna inom jordbruket har fått en synbar effekt – ofta på bekostnad av de europeiska småjordbrukarna, och även det är något som behöver diskuteras här. Det kan å andra sidan också bero på att strukturfondernas utbetalningsbelopp har ökat betydligt under de senaste åren.
En annan fråga är återvinningen – det här är en evig fråga, om man skall döma av Europeiska revisionsrättens senaste rapport. Jag undrar varför man skall försöka satsa mer på bedrägeribekämpning, om vi måste vänta i decennier på att felaktigt utbetalda belopp skall återvinnas. I revisionsrättens särskilda rapport framhålls att återvinningen inom jordbruket ligger på en upprörande nivå. Mellan 1971 och 2004 uppgick de anmälda oegentligheterna inom jordbruket till 3,1 miljarder euro, varav endast cirka en femtedel återvanns. Ungefär 70 procent av de felaktigt utbetalda beloppen kommer aldrig tillbaka till EU:s budget. Jag anser att bara detta gör att det krävs handling. Skulden ligger tydligt hos medlemsstaterna och det är något som Europaparlamentet måste klargöra. Medlemsstaterna ser uppenbarligen annorlunda på EU-medlen än på sina egna pengar.
En sista fråga som tas upp speciellt i detta parlamentsbetänkande om bedrägerier är bekämpningen av cigarettsmuggling. Vi upplever att cigarettsmugglingen orsakar oss enorma förluster, att medlemsstaterna inte samarbetar med Europeiska unionen så mycket som de borde och framför allt att deras finansministrar fortfarande klamrar sig fast vid en felaktig och farlig skattepolitik, genom att alltid höja tobakspålagorna när de behöver täppa till något hål i den nationella statskassan. Därigenom uppmanar de till organiserad brottslighet, vilket vi alla förlorar på – både medlemsstaterna och EU-budgeten. Det är upp till oss som utgör Europeiska unionen att utveckla lämpliga strategier för att förhindra detta.
. –På kommissionens vägnar välkomnar jag Herbert Böschs betänkande om skydd av gemenskapernas ekonomiska intressen och bedrägeribekämpning.
I betänkandet koncentrerar man sig på föregående år. För mig har detta varit en period när jag har lärt känna OLAF och utvecklingen av den europeiska bedrägeribekämpningspolitiken för de kommande åren. Jag skulle vilja tacka föredraganden Herbert Bösch för hans konstruktiva arbete. Som jag har sagt upprepade gånger anser jag att OLAF också behöver stabila och säkra förutsättningar för att utvecklas.
Jag kommer nu att ta upp några av de frågor som jag skulle vilja undersöka mer ingående.
För det första: när det gäller återvinning av betalningar välkomnar jag att medlemsstaterna tar ansvar inom det här området, vilket framhålls i slutsatserna.
Kommissionen är tacksam för synpunkter om arbetet i den gemensamma arbetsgrupp som har bildats mellan OLAF och generaldirektoratet för jordbruk när det gäller ärenden om återvinning av medel med en koppling till EUGFJ, där medlemsstaterna har lämnat in en anmälan före 1999 om eventuella bedrägerier eller oegentligheter.
I betänkandet anges de samarbetsavtal som har ingåtts mellan Philip Morris International och Schweiziska edsförbundet som framgångsrika exempel. Båda avtalen har gett synliga och påtagliga resultat i bedrägeribekämpningen.
Jag är tacksam för kompletterande kommentarer och stöd till föredraganden när dessa ärenden behandlas.
När det gäller de avtal som har ingåtts mellan Philip Morris och Schweiziska edsförbundet skulle jag vilja framhålla det nyskapande med dessa avtal.
Kommissionen anser att alla andra medlemsstater borde kunna ansluta sig till avtalet. Vi hoppas att de kommer att göra som Österrike, Irland, Malta och Polen, som nyligen har anslutit sig.
Jag hoppas också att den överenskommelse som har ingåtts med Phillip Morris kommer att utgöra en förebild för liknande överenskommelser.
Inför den kommande parlamentsutfrågningen av OLAF avvaktar kommissionen och parlamentet revisionsrättens rapport om resultaten av den förvaltningsrevision som har utförts vid OLAF. Genom utfrågningen möjliggörs viktiga diskussioner om olika frågor som behandlas i betänkandet. Det gäller i första hand kommentarer om OLAF:s institutionella organisation och dess komplicerade roll vid kontakter med medlemsstaternas motsvarande organ samt EU-institutionerna.
Vid utfrågningen, som kommer att äga rum i parlamentet i början av juli, kommer vi att kunna granska OLAF:s struktur och organisation mer ingående. Jag är tacksam för att ni anordnar den här utfrågningen och jag hoppas att den kommande utfrågningen kommer att hjälpa oss att finna de bästa lösningarna för utvecklingen av OLAF.
Kommissionen kommer att göra allt som står i dess makt för att se till att slutsatserna från detta och tidigare betänkanden genomförs i enlighet med parlamentets önskemål.
– Herr talman, herr kommissionsledamot! Att skydda gemenskapernas ekonomiska intressen har en direkt koppling till bedrägeribekämpningen. Det är en skyldighet för oss alla och motsvarar samtidigt medborgarnas och samhällets rimliga skyddsintressen och förväntningar. Bedrägeribekämpningen måste anses vara en prioritering både på nations- och gemenskapsnivå, inte bara i ett ekonomiskt utan även i ett kulturellt perspektiv. Det handlar om en allmän kultur, som går utöver frågan om illojal konkurrens.
Mot denna bakgrund är det av avgörande betydelse att fastställa en politik respektive bestämmelser för hur politiken skall tillämpas. En av de ekonomiska sektorer som står i fokus är jordbrukssektorn. Det är en komplex, mångdimensionell sektor med varierande sociala särdrag. Halvtidsöversynen av GJP och den utlovade förenklingen utgör en positiv utgångspunkt för tillämpningen av system med en effektiv kontroll och en öppen förvaltning.
Den aktuella överenskommelsen om ett nytt finansieringssystem för GJP – som ni ju tidigare nämnde att ministerrådet för jordbruk redan har fattat beslut om – verkar ingå i samma strategi för att uppnå målen med förenklade förfaranden och ett effektivt stöd. Om de nya förvaltningssystemen för de gemensamma marknadsorganisationerna skall kunna tillämpas, kräver det ytterligare insatser från medlemsstaterna som alltid måste ha en mer fördelaktig fördelning mellan kostnader och beräknad nytta för ögonen. Man måste arbeta för förenklade betalnings- och kontrollmekanismer, så att det går en klar skiljelinje mellan oegentligheter och bedrägerier, särskilt inom en komplex sektor som jordbruk.
Det är emellertid gemenskapsinstitutionerna som bär huvudansvaret. Inom ramen för sina befogenheter bör de agera och samarbeta för unionens bästa. Medborgarna förväntar sig att vi förvaltar Europeiska unionens resurser på ett korrekt sätt.
Avslutningsvis skulle jag vilja gratulera föredraganden till hans integrerade förslag om bedrägeribekämpning och skydd av Europeiska unionens intressen.
. – I det betänkande som vi har framför oss fastslås det klart och tydligt att det fortfarande återstår mycket att göra på bedrägeribekämpningens område, särskilt när det gäller cigarettsmuggling och användningen av EU-medel. Jag anser emellertid att det vore fel om vi inte erkände att det utförs ett betydelsefullt bedrägeribekämpningsarbete, även t.ex. i de nya medlemsstaterna där de nationella myndigheterna har kunnat konstatera betydande framsteg.
Jag skulle även vilja välkomna OLAF:s värdefulla insatser, som är avgörande för det här arbetet, och det är värt att notera att vi äntligen skördar frukterna av de investeringar som vi gjorde när OLAF upprättades. Jag känner emellertid stor oro över att det fortfarande finns många som försöker förhindra byrån i dess arbete. OLAF inrättades under överinseende av de tre institutionerna. Det finns emellertid ingen anledning att inte låta det utvecklas till en helt fristående byrå. Men om vi vill att OLAF skall bli mer effektivt, måste vi låta byrån verka oberoende. Om OLAF skall vara effektivt, krävs det mindre inblandning och mindre politiska påtryckningar, både när det gäller byråns utnämningar och utredningar.
Jag vill påminna parlamentet om att när vi talar om bedrägeribekämpning, så talar vi inte bara om att skydda Europeiska unionens eller de nationella statsfinansernas ekonomiska intressen. Här talar vi framför allt om intressena hos de människor som är skattebetalare och vill se att skattebördan fördelas rättvist och inte ökar bara för att det finns de som undkommer skatt genom att smuggla eller att använda Europeiska unionens medel på ett felaktigt sätt. I tider som dessa, när Europa genomgår en svår period sett till den allmänna opinionen, måste vi arbeta hårt för att bli effektivare på bedrägeribekämpningens område.
. – Herr talman! När jag berömmer Herbert Böschs ytterst noggranna, tankeväckande och framsynta betänkande – som jag verkligen vill gratulera honom till – gör jag det inte i första hand i egenskap av ordförande för budgetutskottet eller talesman för den socialdemokratiska gruppen. I stället vill jag på Ungerns och alla andra nya medlemsstaters vägnar betona vilken konkret betydelse skyddet av EU:s ekonomiska intressen och bedrägeribekämpningen har för oss, både rent teoretiskt och i praktiken. Vi har också en del i medlemsstaternas förbrukning av EU:s budgetresurser. Det organ som skall se till att EU:s finanser används lagligt och effektivt håller på att utvecklas och konsolideras. Vi deltar också konkret i den här processen och stöder arbetet med att skydda EU:s ekonomiska intressen samt bekämpa bedrägerier och korruption.
Vidare vill jag av principskäl säga att det inte är en obetydlig uppgift de nya medlemsstaterna och institutionerna har framför sig. När vi under anslutningsförhandlingarna förberedde oss för medlemskapet i Europeiska unionen gjordes särskilda insatser för att modernisera den offentliga förvaltningen och bekämpa korruption. Vid anslutningen gjordes bedömningen att vår situation var godtagbar, men det betonades att det krävdes ytterligare insatser för att sanera ekonomin och befria den offentliga förvaltningen från korruption. Nu när det har gått ett år sedan vi blev fullvärdig EU-medlem är det mycket viktigt att den offentliga förvaltningen och allmänheten med detta konkreta betänkande som underlag får en uppfattning om hur stora insatser EU lägger ned på att skydda sina ekonomiska intressen och bekämpa bedrägerier och korruption, och att detta fungerar som en påminnelse och en fingervisning inför framtiden.
. – Herr talman! Även jag vill tacka Herbert Bösch för det genomgående intressanta betänkandet om denna fråga. Som nederländare tänker jag naturligtvis fortfarande på resultatet av folkomröstningen. Vilka allmänna slutsatser kan vi dra av den? Här i Bryssel eller i Strasbourg blir ett regelinferno verklighet – regler som är helt obegripliga, totalt oförståeliga och som vi inte på något sätt vill bli förknippade med. När vi talar om bedrägeribekämpning är det enda vi kan göra att skärpa reglerna. Detta är problemet med denna fråga. Hur kan vi undvika att hemfalla åt ett alltför omfattande regelverk och samtidigt effektivt bekämpa bedrägerier? Enligt min uppfattning är det detta som är kommissionens utmaning.
En av slutsatserna i betänkandet är att antalet enstaka förekomster av bedrägerier och oegentligheter inom strukturfonderna ökar. Jag kommer i kontakt med allt fler organisationer som väljer att inte använda sig av strukturfonderna eftersom de är alltför komplicerade. För att fylla i formulären krävs alla möjliga byråer. Detta är ännu ett problem. Hur kan kommissionen lösa detta? Trots att cigarettsmugglingen har varit ett problem mycket länge gör vi framsteg på alla möjliga områden. När jag läste betänkandet påmindes jag om det första tillfälliga utskottet för förebyggandet av bedrägerier vid transport där jag var en av ledamöterna. Utskottet lämnade ett stort antal rekommendationer, däribland att förse alla tullmyndigheter med datorer så att information snabbt kan förmedlas. Detta betänkande har så vitt jag vet aldrig följts upp. Har kommissionen gjort något med det? Har kommissionen för avsikt att ta upp det till behandling på nytt och informera parlamentet om vilka uppföljande åtgärder som har vidtagits med tanke på att det innehöll många intressanta rekommendationer?
Slutligen kommer det gamla förslaget om att inrätta en europeisk åklagarmyndighet inte att förverkligas i nuläget. Jag tillhör dem som beklagar detta. En annan rekommendation i betänkandet från det tillfälliga undersökande utskottet var att så långt som möjligt organisera ett utbyte mellan tulltjänstemän från olika medlemsstater så att de kan lära sig av varandras erfarenheter. Vad har kommissionen för ståndpunkt när det gäller detta?
. – Herr talman, kommissionsledamot Kallas, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka Herbert Bösch för ett utmärkt betänkande och ett utmärkt samarbete. Det finns två särskilt intressanta frågor som jag vill uppmärksamma er på denna kväll.
Den första frågan gäller medlemsstaternas ansvar. Låt oss inte glömma bort att de står för 80 procent av allt europeiskt stöd, vilket ger oss rätt att förvänta oss ett större engagemang från deras sida och då framför allt extra insatser när det gäller att rapportera om eventuella oegentligheter och bedrägerier. Detta innebär även att systemen för tillsyn och hantering av strukturfonderna bör stärkas. När det gäller detta återstår mycket att göra. Det innebär dessutom att extra insatser måste göras när det gäller ersättningen av medel vid för stora eller felaktiga utbetalningar. Detta uppgår till den nätta summan av 3 miljarder euro. I sitt tal var Herbert Bösch noga med att förklara hur detta är möjligt och att betona att medlemsstaterna måste uppmuntras att agera eftersom de än så länge inte har tagit något som helst ansvar. Ur detta hänseende är det en besvikelse att de medlemsstater där flest anmärkningsvärda oegentligheter rapporteras också är de medlemsstater som har lägst ersättningsnivåer.
Den andra frågan gäller cigarettbedrägerier. Som Jan Mulder påpekade är parlamentet drivande när det gäller detta problem som verkligen utgjorde en viktig del för det undersökande utskottet för bedrägerier vid transport. Varje container som försvinner uppgår till ett värde av 1,5 miljoner euro av medlemsstaternas och EU:s inkomster, dvs. skattebetalarna. Nästa onsdag kommer vi att ställa frågor till rådet och kommissionen om det avtal som träffades med tobaksjätten Philip Morris och som innebär att tobaksbolaget under de kommande 12 åren kommer att betala in 1,25 miljarder US-dollar till ett EU-konto. Jag vill gratulera kommissionen och OLAF, byrån för bedrägeribekämpning, till det föredömliga sätt de samarbetat på för att uppnå detta. Vi behöver fler liknande avtal med andra tobaksjättar.
Såsom Jan Mulder påpekade visade den senaste folkomröstningen att människor är tveksamma till Europeiska unionen. Frågor som dessa, däribland Philip Morris-frågan, visar i alla fall att om parlamentet, rådet och kommissionen slår sig ihop så kan organiserad brottslighet och maffianätverk som även förekommer när det gäller andra produkter, t.ex. narkotika, verkligen bekämpas på rätt sätt.
Slutligen vill jag meddela Herbert Bösch att om han anser att vi bör avskaffa exportbidragen p.g.a. att detta system är mycket känsligt för bedrägerier så kan han vara förvissad om att ha mitt fulla stöd. Vi bör placera frågan om exportbidrag på den politiska dagordningen och behålla den där.
. – Herr talman! Den gångna veckans folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna blev en dramatisk påminnelse om hur lågt Europeiska unionens legitimitet har sjunkit i de europeiska folkens ögon. Unionen uppfattas, med rätta, som ett alltmer elitstyrt projekt. En politisk elit utan verkligt mandat från folket kör över medborgarna och deras nationella institutioner på allt fler områden av det politiska livet. I Sverige görs varje år en vetenskaplig undersökning av befolkningens förtroende för ett tjugotal olika institutioner. På denna lista kommer kommissionen och denna kammare, Europaparlamentet, längst ned.
Vi är många politiskt engagerade som vill rädda det europeiska integrationsprojektet från försöken att skapa en europeisk superstat. Vi vill återföra det till ett förtroendefullt samarbete mellan självständiga och jämbördiga länder och begränsa det till områden som den inre marknaden och gränsöverskridande miljöproblem. Försöken att driva unionen mot ett Europas förenta stater utan folkligt stöd hotar nu integrationsprojektets överlevnad.
Det är emellertid inte bara den politiska elitens försök att driva fram ett överstatligt EU mot medborgarnas vilja som underminerar unionens legitimitet. Det visar sig allmänt att de europeiska folken förknippar EU med toppstyre, byråkrati och korruption. Och i just denna debatt i kammaren är det korruption och bedrägeri som vi behandlar.
Jag vill ge stort beröm till Herbert Bösch för hans betänkande. Det är omsorgsfullt gjort, och det innehåller goda förslag som jag stöder helhjärtat. Samtidigt visar vår verksamhet i budgetkontrollutskottet hur svårt det är att komma tillrätta med bedrägerierna. Det finns något grundläggande systematiskt fel som vi inte kommer åt. Pengar försvinner år ut och år in via jordbrukspolitiken och regionalpolitiken. Någon tydlig förbättring syns knappast.
De tjänstemän som avslöjar skandaler i EU-byråkratin blir vanemässigt utfrysta, avskedade, förtidspensionerade. EU:s historia kantas av liken av alla dessa whistle-blowers. En del skandaler avslöjas på andra vägar, men i normalfallet blir det aldrig någon rättslig process. Detta kan inte få fortsätta, och det är nu kommissionsledamot Kallas ansvar att se till att denna utveckling inte fortsätter in i framtiden och undergräver det lilla förtroende för unionen som EU:s befolkning ännu har kvar.
– Herr talman! Även jag stöder Herbert Böschs betänkande, som är både konstruktivt och insiktsfullt, helhjärtat. Herbert Bösch påpekade att antalet bedrägerier fortfarande är alltför stort och detta kan jag inte annat än bekräfta. Jag tror att man kan säga att det finns två problem. Herbert Bösch beskrev det som att EU-pengar har ett annat värde i medlemsstaterna än medlemsstaternas egna pengar.
Detta är ett problem som den tidigare ordföranden för Europeiska revisionsrätten, professor Bernhard Friedmann, tog upp för flera år sedan. Han menade att vi inte kan fortsätta att ge stöd på detta sätt. I stället bör vi ge länderna billiga lån så att de blir tvungna att betala tillbaka pengarna och vara noggranna med vad de använder dem till. Det andra problemet är att EU:s lagstiftning och förvaltning fortfarande inte är tillräckligt bra. Det finns fortfarande för många exempel på att pengarna hamnar i fel fickor eller att vi inte får valuta för dem. Nyligen talade jag med en dansk expert som arbetar för ett privat företag och för EU i f.d. Jugoslavien och han berättade att det stöd som Världsbanken, EBRD och EIB lämnar kontrolleras helt olika. Vid en jämförelse hanterar EU saker och ting slarvigt. Så länge pengarna används är allt väl. Detta är något som vi måste se över så att vi blir lika skickliga som Världsbanken och de andra stora bankerna på att se till så att pengarna används på rätt sätt.
– Herr talman! År 1999 blev jag invald i parlamentet som en partipolitiskt obunden ledare för de österrikiska socialdemokraterna. Vid den tidpunkten hade jag mycket höga tankar om såväl OLAF som om vår föredragande Herbert Bösch. Sedan dess har både jag och väljarna blivit tvungna att inse att ingen av dem lever upp till detta. OLAF är Brysselmaktens privata armé. Någon kritiserade reporter Hans-Martin Tillack och menade att han hade betalat kommissionen för att få tillgång till konfidentiella dokument. använde dokumenten för att publicera en rapport om bedrägeri i Bryssel. Varje ord i artikeln var sant. Men det är inte det som är poängen. Tillack har fortfarande inte fått tillbaka de konfiskerade dokumenten.
Det är inte ovanligt att journalister arbetar med konfidentiell officiell information. Denna typ av information användes även i denna rapport. Alla som arbetar på en dagstidning vet att det nästan hör till god ton för dem som avslöjas att hävda att pengar betalades ut för konfidentiella dokument. OLAF bad även de offentliga åklagarna i Hamburg, där ges ut, om hjälp. De vägrade. Det gick inte att hitta en enda domare som var beredd att göra sin plikt. Dessa EU-inspektörer har gradvis utökat sin makt under många år. Ingen får stå i vägen för OLAF:s chef Franz-Hermann Brüner. Detta enligt den aktuella EG-rätten och eftersom Bryssel alltid reder ut saker och ting så noggrant har rådet så gott som omedelbart anpassat straffrätten efter detta. Nu är det ännu färre människor i Europa som går säkra för Franz-Hermann Brüner! Att utröna vilken del Herbert Bösch haft i detta får vänta till ett senare tillfälle. Allt jag har sagt idag har jag hämtat från dagens nummer av tidningen .
– Herr talman, mina damer och herrar, kommissionsledamot Kallas! Först av allt vill jag uttrycka min stora tacksamhet mot Simon Busuttil för det fantastiska arbete han har utfört som skuggföredragande.
När vi nu står inför vår omröstning vill jag tala om bedömningen av OLAF:s arbete i Herbert Böschs betänkande. Det kändes som att det var mitt ansvar att försvara den här nya europeiska byrån för bedrägeribekämpning, som fram till nu inte har kritiserats av något rättsligt organ, vare sig europeiskt eller nationellt. Det är emellertid en organisation som har utsatts för hänsynslösa förtals- och destabiliseringskampanjer genom oroande indirekta angrepp som t.o.m. vissa delar av parlamentet deltagit i.
Jag måste tyvärr säga att Herbert Böschs betänkande dessutom tycks vara inspirerat av orättvisa, exploaterande och ensidiga attityder till OLAF. Jag anser framför allt att det var olämpligt och för tidigt att ta med hänvisningen till en särskild rapport mot OLAF av Europeiska ombudsmannen. Rapporten kan endast ha publicerats i sin slutgiltiga form med anmärkningsvärt perfekt val av tidpunkt. Dessutom har denna hänvisning, som jag anser vara ett exempel på oacceptabel politisk inblandning i en känslig pågående undersökning av misstänkt korruption, återigen uppmärksammats av parlamentet genom en muntlig ändring som tycks ha bortsett från två domar till OLAF:s fördel från Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt och Europeiska gemenskapernas domstol som äger en mycket större auktoritet.
Mina damer och herrar! Vi bör låta de rättsliga organen uttala sig om undersökningarna och se till att OLAF aldrig blir det som vissa tycks önska, nämligen en trojansk häst för politiska strider och ensidiga intressen. Vad mig beträffar kommer jag att fortsätta att kämpa för att se till att OLAF förblir ett effektivt och opartiskt instrument, som försvarar Europeiska unionens legalitet och ekonomiska intressen. Jag är övertygad om att parlamentet också kommer att bli talesman för denna kamp. Den kris som Europa genomgår i dag i medborgarnas ögon har gjort det nödvändigt för oss alla att agera så ansvarsfullt som möjligt.
– Herr talman, kommissionsledamot Kallas, herr Bösch! För det första vill jag berömma dig såsom andra redan har gjort. För det andra vill jag säga att jag anser att det är synd att chefen för OLAF inte är här i dag. Jag är säker på att detta beror på orsaker bortom hans kontroll. Trots detta vill jag påpeka att å ena sidan så måste OLAF noggrant beakta detta betänkande och å andra sidan så måste parlamentet och vår föredragande visa OLAF den respekt som OLAF förtjänar. Denna respekt är nödvändig för ett organ för demokratisk kontroll såsom vårt. Jag hoppas att OLAF visar samma respekt för övervakningskommittén, med tanke på att OLAF:s nödvändiga oberoende inte under några omständigheter får förväxlas med självtillräcklighet, eftersom detta skulle vara ytterst skadligt för våra institutioner.
Jag vänder mig till kommissionsledamot Kallas för att upprepa vad vi uppgav i punkt 28 i vårt betänkande, nämligen att vi förväntar oss en kommissionsrapport före den 31 oktober 2005, med en fullständig förklaring av vilken fas som har nåtts när det gäller skandalen med uppblandat smör. Trots det faktum att det för sex år sedan stod klart för alla som var inblandade i undersökningen att åtgärder måste vidtas har ingen av de faktiska gärningsmännen eller deras medbrottslingar ställts inför rätta och deras verksamhet har kunnat fortgå ostört. Därför vill jag be kommissionsledamot Kallas att inför parlamentet säga att han är redo att gå med på vår begäran senast den 31 oktober.
– Herr talman! Jag vill fortsätta att citera från : ”Ingen får stå i vägen för Franz-Hermann Brüner. Som det sägs i kommissionsbeslutet om upprättandet av OLAF skall hans byrå ”vara helt oberoende när den utövar [sina] utredningsbefogenheter” och den får ”vare sig begära eller ta emot instruktioner från kommissionen, någon regering eller några andra institutioner, organ eller byråer”. Detta måste te sig som rena himmelriket för en tysk allmän åklagare som är tvungen att följa Justitiedepartementets anvisningar, en tradition som tas för given i många europeiska länder.
Detta tar oss till ett mycket stort problem. Ingen som är positiv till Europa kan vara positiv till OLAF i dess nuvarande form, och ingen som är positiv till Europa kan vara positiv till EU i dess nuvarande form. Framför allt inte när unionen använder ett instrument som OLAF, där en mängd välbeprövade delar av rättsstatsprincipen ignoreras, framför allt rätten att höras och rätten att få tillgång till information, medan dessa förfaranden pågår. Jag uppmanar kommissionsledamot Kallas att göra något åt detta.
. – Tack för era kommentarer. Flera talare nämnde OLAF. Som jag sade, och som ni redan vet, kommer vi att ha en bred debatt i juli om OLAF:s status och dess omgivande rättsliga miljö. Jag hoppas att vi kan klara av några av de mest framträdande frågorna under dessa utfrågningar. Min, och även kommissionens, önskan är att mildra den turbulens som omger OLAF, att utveckla en tillförlitlig, effektiv organisation, där det är möjligt att följa ett fall från början till slut och att behandla det inom en rimlig tidsperiod. Detta bör kunna ske genom att man rättar sig efter alla nödvändiga förfaranden och undviker att ingripa i sakfrågorna. Vi måste skapa en institution som är en källa till förtroende och som hjälper oss att skingra skuggan av misstro. Denna misstro förekommer överallt inom EU:s institutioner, och den berör inte enbart OLAF, utan samtliga frågor.
Jag håller med Herbert Bösch och andra talare om att vi har ett stort urval av regler och program som kan ge upphov till eventuella bedrägerier, men som också ger stort utrymme för misskötsel och bristande kontroll. Ingen förstår till fullo hur dessa program, regler och stöd har uppkommit. Följaktligen uppmanar jag parlamentets ledamöter att stödja alla de ansträngningar som vi nu gör, i syfte att förenkla reglerna och förslagen så att det ekonomiska systemet blir mer öppet för insyn, enklare och lättare att följa och kontrollera. Detta är en huvudfråga. Kommissionen och parlamentet har lagt fram förslag, men vi behöver mer konkreta förslag. Ibland föreslår någon att en föreskrift eller ett bidrag skall avskaffas på grund av den skada det vållar. Sedan säger någon annan att det duger som det är, att vi inte kan ändra något, att bakom detta ligger vissa politiska syften och skäl. Vi försöker då i stället att förenkla, vilket leder till att knappt något uppnås i slutänden.
Det gläder mig att höra att det finns en klar förståelse för medlemsstaternas ansvar i alla dessa frågor. Vi förbereder vissa förslag för att stärka vår modell för samordnad granskning, som en del av det integrerade kontrollsystemet. Jag hoppas snart kunna informera parlamentets ledamöter om våra förslag. Hittills har reaktionerna på dessa förslag varit mycket positiva i flera medlemsstater, men inte i alla. Det är avgörande att kommissionen och medlemsstaterna delar på ansvaret.
Jan Mulder undrade över den allmänna åklagaren. Kommissionen har gett sitt starka stöd åt idén om en allmän åklagare, men flera av medlemsstaterna har varit mindre positiva till denna fråga. Kommissionen har inte tagit med denna fråga i sitt arbetsprogram, eftersom man har förstått att den skulle möta kraftigt motstånd från vissa medlemsstater. Den fanns med i Haagprogrammet, där den syftar till att öka det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna. Såvitt jag vet kommer denna fråga emellertid att tas bort från det programmet. Vi beklagar detta djupt och kommer att försöka hitta andra sätt att öka medlemsstaternas samarbete.
De frågor som Szabolcs Fazakas tog upp visar tydligt att avsaknaden av en lämplig samarbetsmekanism gör det svårt att uppnå effektiva resultat. Som svar på hans fråga kommer vi givetvis att tillhandahålla en rapport före oktober 2005. Detta är emellertid en fråga där vi tydligt kan se att en medlemsstat inledningsvis gjorde intensiva ansträngningar och hade ett gott samarbete med OLAF, men att sedan fallet splittrades upp mellan de medlemsstater där dessa handlingar hade inträffat. Domstolarna i de olika medlemsstaterna undersökte dessa frågor på helt olika sätt, genom att prioritera olika aspekter. Därför skulle något slags samarbetsmodell vara mycket användbar.
Som Nils Lundgren påpekade är bedrägeribekämpningen en fråga som verkligen rör hela systemet. Kommissionen vill utveckla en åtgärd som berör hela systemet, för att komma till rätta med eventuell ekonomisk misskötsel. Vi kan aldrig undvika oegentligheter, men frågan är hur vi i ett demokratiskt samhälle skall hantera sådana händelser och hur vi kan utveckla en åtgärd som berör hela systemet som kan komma till rätta med eventuella obehagliga överraskningar.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på tisdag kl.12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0108/2005) av Frederika Brepoels för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättande av en infrastruktur för geografisk information i gemenskapen (INSPIRE) (KOM(2004)0516 – C6-0099/2004 – 2004/0175(COD)).
– Herr talman! Först av allt vill jag tacka Europaparlamentet, utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och föredraganden Frederika Brepoels, för deras arbete i denna fråga vid den första behandlingen.
Om vi skall kunna utforma en bra miljöpolitik behöver vi tillgång till bra information. Att direktivet diskuteras kommer därför att bidra avsevärt till att den här grundläggande informationsinfrastrukturen förbättras.
Utformningen av politiken hämmas gång på gång p.g.a. att informationen ofta inte är tillgänglig i en sådan form att den kan användas. Ofta finns informationen helt enkelt inte, eller så finns den, men är inte tillräckligt väl underbyggd eller av otillfredsställande kvalitet. Vid andra tillfällen är informationen fragmentarisk och tillhandahålls i olika former vilket gör att den omöjligt kan användas för att utforma politik på europeisk nivå. I andra fall är informationen i händerna på regeringsorgan som inte vill offentliggöra den. Antingen nekas europeiska beslutsfattare tillgång till den relevanta informationen eller så tvingas de skaffa bevärliga och dyra licensavtal. Resultatet av detta är att vår miljöpolitik inte i möjlig och önskvärd utsträckning grundar sig på kunskap. Inspire kommer att bidra till att dessa hinder avlägsnas genom att regeringsorganen blir tvungna att förbättra dokumentationen och se till att datasystemen är driftskompatibla. De kommer även att dela information med varandra och med allmänheten. På så sätt förbättras kunskapsinfrastrukturen inte bara för miljöpolitiken utan även på andra politiska områden där samma geografiska information används.
Under de senaste sex månaderna har de tre institutionerna haft intensiva diskussioner för att kunna nå en överenskommelse vid den första behandlingen av denna fråga. Dessvärre visade sig detta vara omöjligt p.g.a. att vissa medlemsstater uttryckte oro angående rättigheter som rör immateriell egendom. Jag är icke desto mindre tacksam för den uthållighet och uppmärksamhet som parlamentet, dvs. Frederika Brepoels, visat prov på och därigenom lyckats nå en överenskommelse med rådet. Under dessa diskussioner bevisade parlamentet att man tydligt förstår hur viktigt det är att avlägsna de hinder som jag nämnde tidigare för att förbättra kunskapsinfrastrukturen för miljöpolitik.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Som kommissionsledamot Stavros redan har antytt finns det verkligen ett stort behov av information och av bättre hantering av befintliga informationsflöden. Detta gäller för Europeiska unionen i allmänhet – vilket vi märkte vid folkomröstningarna om konstitutionen – men framför allt för alla gemenskapens politiska områden. Trots att vi haft en gemensam miljöpolitik i decennier förekommer det fortfarande stora hinder mot tillgång till och användning av geografisk information på gemenskapsnivå. Det har redan inrättats flera instrument, däribland Europeiska miljöbyrån, och nya instrument utformas i flera direktiv med anknytning till detta. För att kunna komma tillrätta med dessa tillkortakommanden har kommissionen utarbetat ett förslag om att inrätta och tillämpa en infrastruktur för geografisk information i Europa, med förkortningen ”Inspire”. Detta kommer att vara den första instansen som bygger på befintliga informationsinfrastrukturer och befintlig information i medlemsstaterna.
Jag vill meddela kommissionsledamot Stavros att vi står bakom förslagets syften och principer eftersom Inspire även syftar till att ge allmänheten en större insyn i miljöpolitiken och därmed öka ansvarsnivån på lokal och regional nivå. Inspire vill även främja återanvändning, men framför allt utbyte och delande av information mellan regeringar och utan tvivel vara en drivkraft bakom sammanslagningen av ny relevant miljöinformation.
Dessutom kommer den helt säkert att vara tongivande när det gäller att effektivisera miljöpolitiken över gränserna. Förslaget handlar om information som behövs för att kontrollera miljöns status, men även för att förbättra den och kan därför främja alla politiska åtgärder som har en direkt eller indirekt inverkan på miljön.
Som redan har antytts har en betydande diskussion hållits i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Jag kan meddela att vissa ledamöter inte ser förslaget som tillräckligt långtgående, medan andra menar att det är väl långtgående. Vi i parlamentet ansåg att vi borde tillföra några konstruktiva och användbara ändringar till detta ganska tekniska förslag, med hänsyn till att de aktuella aktörerna på området kände en berättigad oro, utan att glömma bort det slutgiltiga målet. Jag skall nämna några av dessa ändringar.
För det första fokuserade vi på lönsamhetsberäkning. Ni känner till att informationsleverantörerna är oroade för sin inkomst, en inkomst som de vill behålla även fortsättningsvis för att främja innovation och utveckling. Jag tror det är viktigt att Inspire inte dras in i denna diskussion om ersättning till dessa leverantörer. Denna fråga måste lösas på medlemsstatsnivå.
För det andra gäller den aktuella europeiska och internationella lagstiftningen om immateriell egendom. Det är förbjudet att mångfaldiga och information får inte bara säljas vidare.
För det tredje lade vi även till ett antal garantier för vad som kallas kostnadsfria visningstjänster, och undvikande av felaktig användning i kommersiellt syfte. Det måste dessutom tydliggöras att hämtnings- och bearbetningstjänsterna på begäran kan bli tillgängliga mot avgift.
Slutligen föreslog vi även några ändringar i syfte att ta hänsyn till fördelningen av befogenheter inom medlemsstaterna, eftersom vi anser det vara nödvändigt att myndigheter samlar denna geografiska information – detta gäller i många fall regionala och lokala myndigheter – och att de också är engagerade i samordningen av infrastrukturen och även ansvariga för kontakterna med Europeiska kommissionen. Jag vill meddela att vid ett mycket konstruktivt samråd med skuggföredragande från alla politiska grupper så lyckades vi enhälligt godkänna betänkandet i vårt utskott.
Ett antal kompromissändringar lades fram för att se till att parlamentets ståndpunkt är enhetlig och otvetydig.
Jag vill avsluta med att tacka kommissionen för dess stöd, inte minst vid de informella samtalen med rådet, för att nå en överenskommelse vid den första behandlingen, vilket vi dessvärre inte lyckades med. Även om detta var ett rejält bakslag rent tidsmässigt så har stora framsteg gjorts. Vid de informella samtalen med Coreper har redan flera idéer för framtiden tydliggjorts och utkristalliserats. Därför hoppas jag att morgondagens plenarsammanträde kommer att godkänna det här förslaget med stor entusiasm. Det skulle göra det möjligt för oss att ta ett viktigt steg mot en mer hållbar europeisk miljöpolitik.
. – Herr talman! Först och främst vill jag tacka kommissionen för förslaget och föredraganden för det konstruktiva betänkande som har förbättrat kommissionens förslag på ett antal viktiga punkter. Det grundläggande målet att sammanställa gemensam geografisk information i europeisk skala välkomnas. Framför allt visar det sig dagligen att miljön inte känner av några nationella gränser. Varken positiva eller negativa effekter stoppar vid gränsbommen.
Insamlingen och utnyttjandet av uppgifter måste dock vara ändamålsenliga. Föredragandens förslag har medfört tydligare formuleringar och regler som avsevärt förbättrar kommissionens förslag. Dessutom kommer alla i gemenskapen att ha tillgång till den geografiska information som de kan tänkas behöva gratis – vilket är ett stort steg framåt i ansträngningarna att flytta Europeiska unionen närmare sina medborgare. Genom att kräva att informationen skall vara konsekvent, blir detta också praktiskt möjligt. Det måste dock även klargöras att om uppgifterna inte enbart skall konsulteras utan även användas i kommersiellt syfte, måste en avgift betalas. Någonting annat vore inte rättvist gentemot de personer som skall lämna uppgifterna, i synnerhet lokala och kommunala myndigheter. Om medlemsstaterna istället beslutar något annat om dessa betalningar, gör subsidiaritetsprincipen det fullständigt möjligt.
Jag anser även att föredragandes uppmaning att förslaget bör vara lättförståeligt och genomblickbart är viktigt. Kommittéförfarandet som kommissionen begärt bör därför endast användas i exceptionella fall. Allmänheten har rätt att få veta exakt hur och var beslut har tagits och, framförallt, varför.
Avslutningsvis vill jag säga att föredraganden med sitt förslag har lyckats flytta kommissionens förslag närmare medborgarna och öka dess öppenhet, subsidiaritet och praktiska användbarhet.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill också gratulera föredraganden, liksom samtliga skuggföredragande, för deras engagerade arbete för att förbättra detta förslag till direktiv och nå en kompromiss med rådet vid första behandlingen, något som inte har varit möjligt, trots ett försök.
Låt mig börja med att påpeka att det fortfarande finns vissa betydande problem i medlemsstaterna när det gäller tillgång och användning av geografisk information, på grund av, bland annat, fragmenteringen av uppgifter och källor, bristen på tillgänglighet och harmonisering mellan olika uppsättningar data vid olika geografiska skalor och dubbelarbete vid informationsinsamling. Därför är jag övertygad om nödvändigheten av detta nya instrument, som är grundläggande för att utforma, genomföra, övervaka och utvärdera miljöpolitiken på alla nivåer och den politik eller de aktiviteter som kan ha en direkt eller indirekt påverkan på miljön. I min grupp är vi därför nöjda med att medlemsstaterna kan garantera samverkan mellan geografiska informationssystem för att på så sätt eliminera de hinder som fortfarande existerar.
En viktig aspekt som jag vill nämna är finansieringen. Här vill jag betona att tillämpningen av detta direktiv, enligt Europeiska kommissionens beräkningar, kommer att kosta 5 miljoner euro per medlemsstat, vilket motsvarar 1 procent av de totala utgifterna för geografisk information. Samtidigt förväntas direktivet ge miljömässiga fördelar motsvarande mer än 30 miljoner euro per medlemsstat, även om det kanske blir nödvändigt att tydligt ange tillåtlighetskriterier för kostnaderna för de planerade åtgärderna inom ramen för gemenskapens befintliga finansiella instrument.
Vidare anser jag det är lämpligt att grunda gemenskapens infrastruktur på de redan etablerade geografiska informationsinfrastrukturer som hanteras av medlemsstaterna, med full tillämpning av subsidiaritetsprincipen, men den skall grundas på dessa infrastrukturer, i synnerhet när medlemsstater, som t.ex. min egen, har flera nivåer av offentlig förvaltning.
Slutligen vill jag tacka både utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och rådet för deras förståelse, så att man genom detta förslag kan genomföra en analys av jorderosionen, för vi får inte glömma den omfattande successiva markförstöringen i hela Europeiska unionen, och jag vill även understryka den speciella roll som Europeiska miljöbyrån bör spela när det gäller att skapa den nödvändiga infrastrukturen för att nå våra mål, eftersom jag fortfarande hyser vissa tvivel på detta område.
Jag vill upprepa gratulationerna som kammaren framfört, i synnerhet till föredraganden, och jag anser att den mekanism som vi kommer att godkänna i morgon utan tvivel kommer att öka klarheten inom Europeiska unionens mekanismer.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill också tacka Frederika Brepoels för hennes arbete, som vi utförde tillsammans. Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa stöder betänkandet, eftersom det representerar en väldigt viktig insats för att samordna medlemsstaternas arbete.
Rådets kortsynta inställning är emellertid beklagansvärd, för den har å ena sidan begränsat sig till miljömässiga tillämpningar och å andra sidan knappt använt sig av kommissionens kapacitet för samordning. Kommissionen kan spela en mycket viktigare roll. En sådan kortsynt inställning medför att dessa frågor kommer att tas upp igen i framtiden, när det blir alldeles nödvändigt att ge dokumentet en allmännare utformning och inbegripa andra tänkbara tillämpningsområden, som snart kommer att bli tillgängliga genom olika satellitsystem, speciellt Galileo. Dessa möjliga områden omfattar, till exempel, stöd för navigation till sjöss, i luften och på marken, stöd för markanvändning och kontroll, som ännu inte genomförts fullt ut, och insamling av statistiska uppgifter med geografiska referenspunkter, vilket kan ge uppslag när det gäller andra tillämpningar.
Som lagstiftande organ måste vi dock även överväga behovet av att utarbeta färre, men mer allmänna handlingar. Jag hoppas därför att vi kan återvända till detta ämne, just för att göra detta till ett oerhört viktigt instrument, eftersom det behövs för så mycket mer än bara miljön.
. – Herr talman! Jag vill tacka föredraganden, Frederika Brepoels, för hennes utmärkta samarbete med de politiska grupperna. Ministerrådet ville införa alltför många restriktioner för allmänhetens tillgång till information. Vi stöder föredragandens slutsats att vi inte gick med på det ena eller det andra, och att därför ingen kompromiss uppnåddes vid första behandlingen.
Det är förnuftigt att upprätta en databas där befintliga miljöuppgifter kan användas mer och på fler områden. Vi inom gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen skulle vilja betona att våra medborgare måste ha rätt till fri tillgång till information som är relevant för deras liv och hälsa, till exempel information om miljöförstörelse, även om många miljöförstörare inte skulle tycka om det. Och även om det är viktigt för många myndigheter att få inkomster av den information de producerar när den används i kommersiella syften, är det viktigt att våra medborgare fritt kan få tillgång till den information de behöver för sina egna liv och sin egen hälsa utan att behöva betala för den.
. – Herr talman! Detta direktiv borde heta Expire snarare än Inspire, med tanke på den skadliga inverkan det kommer att få för lantmäteriverket i Storbritannien.
Lantmäteriverket har funnits i 215 år och har en lång och framstående meritlista. Under de senaste 20 åren eller däromkring, har verket utvecklats från att ha varit en statligt finansierad organisation till att bli ett framgångsrikt handelsföretag. I dess nuvarande ordning har det ansvar för de egna finanserna och frihet att utveckla nya kundrelaterade initiativ. Allt detta riskeras i och med Inspire, som kommer att underminera dess framgångsrika kommersiella verksamhet.
Varför sker detta? Än en gång får vi erfara EU-harmoniseringens döda hand och EU:s behov av att kontrollera varje aspekt av medlemsstaternas tillvaro. Vad som också är tydligt i direktivet är den olycksbådande närvaron av Galileo, spionsatelliten som är EU:s ”storebror”, dess öga i skyn. Så mycket mer effektivt det kommer att bli när EU har kontroll över de nationella lantmäteriorganen. Enligt kommissionens egen rapport kommer de som är delaktiga i att utforma, genomföra, övervaka och utvärdera politiken, i synnerhet kommissionen själv, att bli förslagets huvudsakliga förmånstagare. Den brittiska regeringen borde ha bett EU dra åt helsike. Vi kan emellertid alltid lita på regeringens feghet och dess mesiga kapitulation inför EU.
Jag vill be er att rösta emot direktivet, men med tanke på er omättliga aptit på mer och mer lagstiftning vet jag att jag talar för döva öron. Kanske att den växande strömmen av skadlig lagstiftning som påtvingas Förenade kungariket kan få den brittiska regeringen och dess folk att ta reson och tidigarelägga dagen för Förenade kungarikets obetingade utträde ur Europeiska unionen.
– Herr talman! Framgången för gemenskapens miljöpolitik beror väldigt mycket på tillgången på pålitliga vetenskapliga uppgifter och en problemfri överföring av dem. Tillgången till geografiska uppgifter är en nödvändig förutsättning för vetenskaplig utvärdering utförd med miljölagstiftningen som grund.
Standardiseringen av geografisk information insamlad från medlemsstaterna har inte gjort några större framsteg, eftersom det fortfarande finns allvarliga hinder på gemenskapsnivå som hämmar utnyttjandet av den tillgängliga informationen. Vi måste därför försöka förbättra hur geografisk information används och görs tillgänglig, för att kunna förenkla planering, genomförande, övervakning och utvärdering av politiken. Vi måste tillhandahålla en kunskapsbas för miljöpolitiska beslut och på detta sätt främja en hållbar utveckling. Det är målet.
Gemenskapen har olika instrument till sitt förfogande för att förbättra tillgången på pålitliga uppgifter, i första hand uppgifter från offentlig sektor, och sedan standardisera dem för att göra dem jämförbara på gemenskapsnivå. Ett instrument är direktivet om allmänhetens tillgång på miljöinformation, för vilket jag själv var föredragande. De problem som lyftes fram under den diskussionen bör tas i noggrant övervägande då vi diskuterar detta förslag till direktiv, som skulle skapa ett rättsligt ramverk för att upprätta en infrastruktur för geografisk information inom Europeiska unionen.
Ett problem med båda dessa direktiv är att det finns en rädsla för att det kommer att innebära inkomstförluster för vissa uppgiftslämnare. Jag vill därför rekommendera att vi går försiktigt fram just nu för att undvika överraskningar. Det viktigaste målet är att minska hindren som hämmar en delad användning av uppgifter, speciellt miljöuppgifter, bland offentliga myndigheter. Gemenskapens geografiska informationsinfrastruktur kommer att komplettera direktiven om återanvändning av information från offentlig sektor och allmänhetens tillgång till miljöinformation. Själv anser jag att det mycket viktigt att vi fokuserar speciellt på miljöpolitiken när vi upprättar en geografisk informationsinfrastruktur, eftersom det redan finns praktisk grund för en centraliseringen av information.
– Herr talman! Förslaget till direktiv om Inspire innehåller regler för upprättandet av en geografisk informationsinfrastruktur för att genomföra gemenskapens miljöpolitik i medlemsstaterna. Förslaget fokuseras främst på insamlingar av geografisk information och liknande tjänster, nätverkstekniker för spridning, tillgång, användning, samarbete och övervakningsmekanismer och förfaranden.
Principerna och målen bakom dessa uppgifter, eller med andra ord klassificeringen, standardiseringen och upprättandet av en databas för hela Europeiska unionen är värd ett närmare övervägande om det inte vore för det faktum att många europeiska länder för närvarande upplever politiska och ekonomiska problem som ett resultat av stigande arbetslöshet och långsam ekonomisk tillväxt. Det finns en aldrig sinande ström av förslag till nya direktiv, även om det är de fattigaste ibland oss som måste bära den större delen av kostnaderna.
Årliga investeringar med så mycket som 5 miljoner euro per medlemsstat kan bli nödvändiga för att genomföra Inspire, och trots det kommer databasen inte att vara fullt användbar förrän om ytterligare 10 år. Det kan vara värt att understryka här, att försök att skapa en informationsinfrastruktur inte får strida mot socialpolitiken i den enskilda medlemsstaten.
De imponerande mål som framförts av direktivets författare kommer att användas som en förevändning för att upprätta en databas. Även om en sådan databas mycket väl skulle kunna tjäna en rad olika syften, kan den också komma att användas som en politisk fotboll, och det skulle utgöra en stor risk. Därför anser vi att detta inte är det mest akuta av de många problem som Europeiska unionen behöver lösa. Direktivet kräver dessutom ytterligare arbete och införande av ett stort antal skyddsmekanismer.
. – Herr talman! Först och främst vill jag tacka María Isabel Salinas García för att hon underströk att fördelarna med Inspire definitivt kommer att uppväga kostnaderna. När det gäller Frederika Brepoels kommentarer om immateriella rättigheter vill jag betona att dessa inte märkbart äventyras av det föreslagna direktivet. Det påverkar inte på något sätt principen om samexistens eller ägarskapet till immateriella rättigheter.
Immateriella rättigheter som ägs av offentliga myndigheter måste förvaltas på ett sätt som är förenligt med målsättningen för Inspire, dvs. att garantera största möjliga försäljning av information mellan offentliga myndigheter, såväl som allmänhetens tillgång till denna information. Icke desto mindre, och som svar på några av Gerhard Battens farhågor, tillåter det föreslagna direktivet uttryckligen offentliga myndigheter att ta betalt för sådan information som laddas ned av allmänheten.
Richard Seeber har rätt i sina kommentarer om kommittéförfarandet. Detta är förvisso ett tekniskt direktiv och många av de detaljerade bestämmelserna, till exempel hur man skall garantera kompatibilitet mellan olika datorsystem, kan endast beslutas på expertnivå.
Jag håller med Eija-Riitta Korhola. Jag vill betona att Inspire-förslaget grundar sig på direktivet om tillgång till information, genom att det införlivar samma typer av restriktioner avseende allmänhetens tillgång till information. Dessutom kompletterar det Århuskonventionen till fullo.
På det hela taget gläds jag åt att säga att jag kan godta en stor majoritet av de ändringsförslag som har lagts fram, åtminstone i princip. Några av ändringsförslagen syftar till att förtydliga de offentliga myndigheternas skyldigheter när det gäller allmänhetens tillgång till och försäljningen av information, och att tillhandahålla garantier för leverantörer av uppgifter gällande immateriella rättigheter.
Ändringsförslagen 3 och 26 kan godkännas i sin helhet, medan ändringsförslagen 28 och 29 kan godkännas i princip. De flesta av de övriga ändringsförslagen syftar till att göra förslaget tydligare tekniskt sett. Vissa av dessa – ändringsförslagen 8–12 – har för avsikt att strukturera texten på ett tydligare sätt och de kan också godkännas, även om ändringsförslag 9 innebär ännu fler små ändringar som endast delvis kan godkännas.
Vissa ändringsförslag innebär fler förtydliganden och kan godkännas, medan några andra kräver vissa omformuleringar eller ytterligare förtydliganden, och kan därför endast godkännas i princip.
Det är bara sex ändringsförslag som vi inte kan godkänna. Ändringsförslagen 2 och 7 syftar till att utvidga direktivets räckvidd till att omfatta information som innehas av gemenskapens institutioner och organ. Även om vi i huvudsak inte har några problem med detta skulle det medföra betydande skyldigheter för EU:s institutioner och organ, och detta kan inte ske inom ramarna för ett direktiv.
I ändringsförslag 30 stryks en hänvisning till åtgärder som vidtas för att förhindra snedvriden konkurrens, och det skulle göra texten otydlig.
I ändringsförslagen 52, 53 och 54 får medlemsstaterna mer tid för att genomföra vissa bestämmelser i direktivet. Att försena genomförandet av de centrala bestämmelserna kommer emellertid också att försena de fördelar som genomförandet är tänkt att leda till, ett alternativ som kommissionen inte förordar.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på tisdag kl. 12.00.
– Nästa punkt är ett betänkande (A6-0146/2005) av Peter Skinner för utskottet för ekonomi och valutafrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om återförsäkring och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 92/49/EEG samt direktiv 98/78/EG och 2002/83/EG (KOM(2004)0273 – C6-0038/2004 – 2004/0097(COD)).
. – Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden Peter Skinner och utskottet för ekonomi och valutafrågor för deras utmärkta arbete med denna viktiga fråga.
Även om återförsäkringssektorn inte är direkt välbekant för allmänheten är den mycket betydelsefull för finans- och försäkringsmarknaderna i Europeiska unionen och internationellt. De fruktansvärda händelserna 11 september, såväl som senare naturkatastrofer, har visat att välfungerande försäkrings- och återförsäkringssektorer är nödvändiga. Europeiska unionen är världens största tillhandahållare av återförsäkringstjänster. Tillsynen av återförsäkringar är viktig för den ekonomiska stabiliteten, såväl som för anseendet hos EU:s återförsäkrare internationellt. Även om återförsäkrare tidigare har omfattats av nationella tillsynsregler, har återförsäkringssektorn varit ett av de få ekonomiska områden som inte haft någon överordnad tillsynslagstiftning på EU-nivå. Förslaget till återförsäkringsdirektiv har utarbetats i nära samarbete med medlemsstaterna och försäkringsindustrin. Det ligger också i linje med nuvarande återförsäkringsarbete inom den internationella sammanslutningen för försäkringstillsynsorgan.
Genom detta förslag införs ett regelverk för försäkringsverksamhet inom gemenskapen. Därigenom fastställs en tillsynsordning som grundar sig på principerna om en enda auktorisation och om hemlandstillsyn. Detta är i själva verket samma regelverk som redan nu tillämpas för att fullborda den inre marknaden för försäkringar och andra ekonomiska tjänster. En enda auktorisation kommer att göra det möjligt för återförsäkringsföretag att arbeta i hela EU enligt bestämmelserna om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster.
Förslaget skulle också kunna ge återförsäkringsföretagen en värdefull möjlighet att förbereda sig inför Solvens II-projektet, som avser en revidering av nuvarande tillsynsbestämmelser för direktförsäkringsföretag, som kommer att inledas om några år. Detta studeras för närvarande av kommissionen, medlemsstaterna och de berörda parterna.
Genom att anta detta förslag kommer EU också som första internationella organisation att ha ett regelverk för försäkringar. Förslaget kommer även att bli betydelsefullt för andra internationella forum, där man också arbetar med tillsyn av återförsäkringar.
Slutligen kommer förslaget att utgöra ett användbart redskap som kan bidra till att ge EU:s återförsäkringsindustri en effektiv tillgång till marknaden i tredjeländer. Jag ser fram emot att höra era kommentarer.
. – Herr talman! Jag gläder mig åt möjligheten att berätta om direktivet för er. Det har varit en stor ära att få delta i detta arbete. Vi bör tacka flera av dem som arbetar inom och utanför denna institution: personer som John-Paul Dryden, som insjuknade under utarbetandet av förslaget till betänkande och som därför inte kunde hjälpa oss att avsluta det. Manica Hauptman, som tog över arbetet, har emellertid ägnat mycket tid och uppmärksamhet åt att fokusera på de djupa farhågorna och på detaljerna. Kommissionen och dess personal har också spelat en avgörande roll. Jag är övertygad om att Charlie McCreevy är medveten om hur skicklig hans personal kan vara. Utan hjälpen från parlamentsledamöterna och deras personal – och jag framhåller tacksamt stödet från mina kolleger mittemot – skulle vi inte ha kommit fram till en så snabb överenskommelse under första behandlingen. Vi gick för att rösta, kom tillbaka efter en stund och fann att detta fortfarande låg framför oss, och det är ganska beaktansvärt att vi lyckades avklara det hela så snabbt. De farhågor som parlamentet har uttryckt har i stor utsträckning eliminerats till följd av den överenskommelse och det goda arbete som har utförts.
För det första, vad är en återförsäkring? Det handlar om en verksamhet som sker mellan företag, det handlar om risker och om försäkringsindustrins spridning av dessa risker. Återförsäkringssektorn omfattar bland annat flygplan, fartyg och byggnader. 11 september och dess följder för World Trade Center var försäkrade av stora återförsäkringsföretag såsom Lloyds m.fl. mot det slags katastrofer som vi hade hoppats inte skulle inträffa. Återförsäkringsföretagen greps av panik, men lyckades betala sina skulder. Detta är också ett direktiv som gäller mellan företag. Det omfattar konkurrens. Den centrala politiska frågan var huruvida konkurrensen är rättvis på EU-nivå och därutöver. Det var således en fråga om säkerheter.
Eftersom den återförsäkrade riskens värde samlades på banker i det land där risken skulle täckas, utgjorde det endast en samling pengar som inte var till någon nytta: orörliga kontanter, om man så vill. Detta var varken effektivt eller ekonomiskt. Det var ett gammalt, trubbigt instrument. Man var tvungen att göra sig av med det, eftersom det ökade de administrativa kostnaderna och väckte frågan huruvida risken var ordentligt täckt eller inte.
Denna fråga ledde oss sedan vidare till en annan: valet av tidpunkt för direktivet. Vi arbetade med ett formulär som gjorde att vi kunde överväga att undvika diskussionerna om Solvens II-projektet, som skulle komma senare. Formuläret skulle vara en form av kompromiss, med en införlivandeperiod på 24 månader och en övergångsperiod på 12 månader, vilket jag välkomnade. Kompromissen var en följd av det luxemburgska ordförandeskapets insatser, som jag med lätthet kunde instämma i. Parlamentet kunde sedan rösta om detta i utskottet.
Andra frågor gällde SPV, frågan om insolvens och captivebolag. Utan att gå in på några detaljer kan jag säga att vi nu har rättvisa konkurrensförhållanden på EU-nivå. Det finns inte längre några handelshinder på återförsäkringsmarknaden, och när detta direktiv går igenom kommer det att finnas en tillförlitlig tillsynsram som gäller i alla medlemsstater. Detta kommer följaktligen att hjälpa EU:s återförsäkringsföretag att upprätthålla sin konkurrenskraft över hela världen. Det är en global marknad och EU-företagen befinner sig i det främsta ledet. EU är i sig faktiskt den näst största marknaden, efter Förenta staterna.
EU behöver spela en roll i övriga världen. Antagandet av denna text kommer att förstärka EU:s förmåga att argumentera för ett slut på det orättvisa, konkurrensbegränsande bedrägeriet i Förenta staterna, där man kräver att icke-amerikanska företag skall betala säkerheter inom Förenta staterna, och där de regleras stat för stat. Säg inte att Förenta staterna har en konkurrenskraftig ekonomi: så är inte fallet när det gäller återförsäkringar. Därför måste man nu tänka om i Förenta staterna, och jag vet att så sker. Detta direktiv gör det möjligt för oss att tala med en röst. Tillsyns- och regleringsmyndigheter kan införa strängare tillsynsbestämmelser för företag i tredjeländer utanför EU om de vill, i likhet med amerikanerna.
Det finns en risk för konflikt inom världens regelskapande organ när det gäller konkurrensbegränsande åtgärder, vilket vi vet att Förenta staterna kraftfullt skulle motsätta sig. Men det finns utrymme för kompromisser, effektivitet och ett frivilligt initiativ.
Låt oss titta närmare på några siffror. Säkerheter krävs för icke-amerikanska företag i Förenta staterna. De uppgår till miljarder: man räknar med att 40 miljarder US-dollar har samlats in i Förenta staterna mot de europeiska företagen. Det handlar om långt fler, och till en kostnad av 500 miljoner US-dollar varje år. Detta främjar inte effektiviteten och det innebär inte någon säkerhet mot risker.
En första insats har gjorts för EU:s marknad. Med kommissionens stöd kommer kampen att fortsätta. Vi borde gratulera oss själva till denna EU-lagstiftning, som har medfört väsentlig förändring både inom och utanför EU.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Det är en bra dag för Europeiska unionen, för försäkringstagare och även för försäkringsföretag, eftersom dagens debatt och morgondagens beslut – som jag antar kommer att bli enhälligt – kommer att avveckla de hårt kritiserade byråkratiska hindren och göra europeisk återförsäkring mer konkurrenskraftig på den internationella marknaden.
Övervakning av direktförsäkringsbolag regleras i hela Europeiska unionen med hjälp av ett antal direktiv: Europeiska unionen har redan antagit omfattande och nödvändiga verktyg för skydd av försäkringstagare med förlustförsäkring och direktiv om livförsäkring och solvensregler för försäkringsföretag. Dessa kommer nu att kompletteras av den harmoniserade tillsynen av återförsäkring. Direktivet som utskottet för ekonomi och valutafrågor rapporterar om är därför ett viktigt tillägg i tillsynen av denna viktiga tjänstebransch.
Direktivet om återförsäkring, som nu är framgångsrikt sjösatt efter mer än tre års förberedande arbete, stöder sig till stor del på de övervakningssystem som redan finns för direktförsäkringar. Som redan tidigare har påpekats, gjorde det nära samarbetet med rådet, medlemsstaternas behöriga myndigheter och företrädare för återförsäkringsindustrin att viktiga skillnader mellan direktförsäkring och återförsäkring kunde fastställas och beaktas i förslaget till direktiv. Det inbegriper i synnerhet en enhetlig behandling av liv- och skadeåterförsäkring när det gäller solvensgränser, ett arrangemang baserat på ansvarsfull personstrategi vid kapitalinvesteringar och en tydlig tidsgräns på 36 månader från det att direktivet träder i kraft för de säkerheter som tillsynsmyndigheterna fortfarande kräver i den enskilda medlemsstaten.
Som tidigare sagts kommer harmoniseringen och liberaliseringen som införs genom direktivet att ytterligare stärka den europeisk återförsäkringsbranschens konkurrenskraft och hela Europeiska unionen som finansiellt centrum. På samma gång kommer de administrativa hindren inom gemenskapen att monteras ner. När direktivet genomförs kommer de invecklade nationella licenssystemen inom Europeiska unionen att försvinna. Hemlandets tillsynsmyndighet kommer att ansvara för den nödvändiga övervakningen. En återförsäkringsgivares tillstånd kommer då att gälla för hela Europeiska unionen. Nästa år eller året därpå kommer troligen en omfattande omskrivning av reglerna att ske för hela försäkringsindustrin som resultat av förslag som kräver detta eller på grund av Solvens II. Ett ändringsförslag som jag ursprungligen yrkade för har sett till att detta direktiv om återförsäkring inte föregriper den politiska debatten om Solvens II.
Jag vill varmt tacka föredraganden Peter Skinner för hans nära samarbete. Vi hoppas alla att det skall finnas mer tid i utskotten och längre tid till förberedelser nästa gång en sådan viktig resurs skall diskuteras.
. – Herr talman! Jag vill tacka Peter Skinner för det arbete han utfört, speciellt som ansvarig för Solvens I. Den logiska konsekvensen blir självklart att jag är nöjd med att vi nu har detta betänkande.
Återförsäkringsföretag är bland de sista inom den ekonomiska tjänstesektorn som inte har ett europeiskt pass. Det planerade direktivet kommer att se till att återförsäkringsföretagen arbetar under samma konkurrensvillkor inom hela Europeiska unionen utan att förhindra att direktförsäkringsföretagen tar på sig återförsäkringsrisker. Det europeiska passet innebär att en återförsäkringsgivare hemmahörande i Europeiska unionen, ett återförsäkringsföretag som är auktoriserat och övervakat i sitt hemland men som täcker riskerna för ett försäkringsföretag i värdlandet, inte längre kommer att vara beroende av godtyckliga tillstånd från värdlandets tillsynsmyndighet.
För att detta system för ömsesidigt erkännande skall kunna fungera problemfritt för direktförsäkringsgivare i ett värdland och under samma konkurrensvillkor i hela Europeiska unionen, måste införlivandet av direktivet i nationell lagstiftning harmoniseras på samma sätt som bankerna och nationella tillsynsmyndigheter måste samarbeta när det gäller deras övervakningsmetoder. I ett av ändringsförslagen som jag har lagt fram, uppmanade jag dem till ett närmare samarbete i Europeiska tillsynskommittén för försäkringar och tjänstepensioner.
Återförsäkringsindustrin är ett globalt nätverk, eftersom det är enda sättet att få en tillräcklig riskspridning vid stora förluster och katastrofer. Europeiska återförsäkringsföretag måste främst konkurrera med nordamerikanska och australiensiska rivaler. Den nyligen inträffade skandalen med American International Group i Förenta staterna har visat på de utbredda bristerna vad gäller kontroll och redovisning i relationerna mellan direktförsäkrings- och återförsäkringsgivare.
I ett av mina ändringsförslag uppmanade jag därför kommissionen och nationella försäkringstillsynsmyndigheter att samarbeta närmare med den internationella föreningen för försäkringsgranskare för att utvidga standarder för företagsstyrning och interna kontrollförfaranden. För att komma överens med rådet så fort som möjligt accepterade utskottet för ekonomi och valutafrågor, som var det behöriga utskottet, endast en punkt, där vi föreslog en ändring i resolutionerna från rådets behöriga arbetsgrupp.
Alla ändringsförslag offrades för det påskyndade förfarandet. Detta förklarar varför den version som lades fram i kammaren inte omfattade mitt ändringsförslag som klargör vilka statsobligationer som kan räknas som täckning för ett återförsäkringsföretags tekniska reserver. Följaktligen är direktivet om återförsäkring det enda ekonomiska tjänstedirektiv i vilket man inte gör någon skillnad i riskviktningen av statsobligationer och inte gör någon åtskillnad på statens kreditrating eller om obligationsemittenten är medlem i EU eller OECD. Lite till hade kunnat uppnå mycket mer.
. – Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden till hans kompetens och samarbetsförmåga som har gjort det möjligt att i samarbete med rådet och kommissionen snabbt nå enighet i denna fråga. Dokumentet är en kompromiss, men har godtagits av alla parter, även av återförsäkringsbranschen.
Detta är inte ett direkt spännande dokument. Det skulle troligen inte omnämnas i samband med en folkomröstning om konstitutionen – om vi hade någon – men det är av avgörande vikt. Avsaknaden av ramlagstiftning i EU om återförsäkring och skillnaden mellan de nationella reglerna har skapat osäkerhet för företagen, handelshinder på den inre marknaden samt ökade administrativa bördor och kostnader och har försvagat EU:s ställning vid internationella handelsförhandlingar. Eftersom jag företräder London med dess starka försäkringsbransch, och framför allt eftersom jag har arbetat flera år för Lloyd’s i London, inser jag vilken betydelse detta framsteg som baserar sig på de erkända principerna om hemlandstillsyn och ömsesidigt erkännande har för den inre marknaden.
Det som är viktigt för oss medborgare är att ju mer tillsynen rationaliseras och ju mer kostnaderna för den minskar, desto fler arbetstillfällen skapas det i EU i en bransch som är konkurrenskraftig både hemma och utomlands. Det kommer att frigöra investeringstillgångar som för närvarande är bundna i oproduktiva säkerheter. Det kommer att göra det möjligt för EU att göra motstånd mot Förenta staternas konkurrensmotverkande regler.
Återförsäkring är en global verksamhet där EU-företagen har en ledande ställning och därför behövs en global marknadsplats där företagen har tillgång till marknaderna på lika villkor. Detta direktiv är ett bestämt steg i rätt riktning. Det är inte så spännande kanske, men viktigt.
– Mina damer och herrar! Vi vet hur viktig återförsäkring är för försäkrings- och banksektorn. Det är oerhört viktigt för alla företag, oavsett storlek. Flera frågor dök upp som ett resultat av detta, men på grund av den korta tid jag har till mitt förfogande så skulle jag vilja ta upp endast två av dem.
Den första frågan är om det är lämpligt för oss att begränsa räckvidden av direktivets regler om återförsäkringsföretag. Trots allt är vi fullt medvetna om att försäkringsföretagen försäkrar sig ömsesidigt för att minska riskerna, liksom bankerna gör när de utfärdar bankgarantier. Den andra punkten som jag vill ta upp är behovet av obligatorisk återförsäkring av försäkringsbrev för naturkatastrofer, varav det finns 14 olika typer. Som namnet antyder är naturkatastrofer oförutsägbara och innefattar därför en väldigt hög risk, även om det inte förekommer några katastrofer på flera års tid. Denna risk bärs av både de stora försäkringsföretagen och de många små. Den är speciellt hög inom jordbruksområdet, eftersom den stora mängden jordbruk innebär att man tar ett enormt antal försäkringar.
Slutligen vill jag säga att dessvärre saknas flera av de frågor som jag önskade skulle ha tagits upp i detta förslag till direktiv, även om förordningar kan förbättra saken.
. – Herr talman! Jag vill börja med att be Peter Skinner och övriga parlamentsledamöter om ursäkt för att jag inte kunde undvika att bli försenad på grund av trafikstockning och ett möte i rådet (konkurrenskraft) i Luxemburg. Jag hann emellertid hit i tid för att lyssna till inläggen.
Jag är mycket glad över att kunna meddela er att kommissionen kan godta alla ändringsförslag i sin helhet i det betänkande som utskottet antagit. I ändringsförslagen har rådets diskussioner beaktats och de har också ett starkt stöd från försäkringsbranschen. Vidare är de föreslagna lösningarna väl avvägda och respekterar kommissionens ursprungliga intentioner med lagstiftningen.
Peter Skinner har också tagit upp frågan om säkerheter. Att ställa säkerheter är mycket kostsamt för återförsäkringsföretagen eftersom det begränsar deras investeringsmöjligheter. Detta leder i slutänden till dyrare återförsäkringstjänster, vilket kan resultera i högre försäkringspremier för försäkringstagarna. Försäkringsbranschen i EU vill framför allt att det amerikanska systemet med säkerheter avskaffades eller ändrades. Jag har nyligen diskuterat möjligheten att avskaffa eller mildra Förenta staternas krav på säkerheter med mina amerikanska kolleger och de diskussionerna pågår.
Jag vill gratulera utskottet och föredraganden, Peter Skinner, till ett utmärkt arbete, och jag vill tacka alla dem som bidragit till att arbetet kunnat genomföras snabbt och effektivt.
. – Herr talman! Jag undrar om kommissionsledamoten är medveten om att det finns ett lagförslag som har utarbetats för att underlätta för lagstiftarna i de amerikanska delstaterna. Om ni inte har sett det skulle jag mycket gärna vilja överlämna det till er. Jag är säker på att deras position just nu är som sämst. Vårt mycket starka betänkande har bidragit till detta, och det bör betonas för kommissionsledamoten för att garantera att fullständig enighet råder mellan kommissionsledamoten och parlamentet om att utöva största möjliga påtryckningar för att tränga amerikanerna längre in i hörnet. Sedan får vi se om vi kan få det avtal med dem som vi verkligen förtjänar.
. – Herr talman! Det finns svårigheter i detta avseende, men jag har diskuterat frågan med folk i försäkringsbranschen. Vid mitt besök i Förenta staterna nyligen tog jag upp frågan med några av försäkringskommissionärerna.
Som den ärade parlamentsledamoten mycket väl vet är en av svårigheterna – om än inte den enda – att varje delstat i Förenta staterna har ansvar för sitt eget territorium. I Europeiska unionens medlemsstater kan man åtminstone vända sig till en tillsynsmyndighet i respektive medlemsstat eller till Europeiska unionen när det gäller just detta direktiv. Men i Förenta staterna har varje delstat ansvar inom detta område och utser sina egna försäkringskommissionärer.
Vi ansåg att stora framsteg hade gjorts under senare år, och försäkringsbranschen på den här sidan om Atlanten hade arbetat mycket hårt och trodde att samförstånd hade nåtts om hur man skulle gå vidare. Men sedan bröt allt samman eftersom försäkringskommissionärerna byts ut ganska ofta i Förenta staterna. Så man kan förstå svårigheterna.
Under mitt besök i Förenta staterna i april tog jag upp denna fråga och nu förs nya samtal. Men jag vill betona svårigheterna som främst beror på de orsaker som jag just nämnde.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på tisdag kl. 12.00.
– Nästa punkt är ett betänkande (A6-0145/2005) av Agnes Schierhuber för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets förordning om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) (KOM(2004)0490) – C6-0181/2004 – 2004/0161(CNS)).
. – Herr talman! Låt mig först be om ursäkt för min kollega Mariann Fischer Boels räkning. Hon är försenad, men kommer att vara här före slutet av debatten.
Jag vill börja med att tacka Agnes Schierhuber och ledamöterna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för allt deras arbete med betänkandet.
Utskottet antog betänkandet med 129 ändringsförslag. Jag skall endast kommentera några av de viktigaste punkterna. Några av de föreslagna ändringarna är att sänka de lägsta stödsatserna för de tre prioriteringarna, bibehålla den föreslagna finansieringen av Leader och avskaffa reserven för detta initiativ. Detta bör ge medlemsstaterna större flexibilitet i fråga om programprioriteringarna. Jag förstår att detta behövs och jag välkomnar också att Europaparlamentet instämmer i att lägsta procentsatser är nödvändiga. Det är av avgörande betydelse om vi vill garantera väl avvägda program som är inriktade på alla de många olika utmaningarna på landsbygden.
Kommissionen är beredd att godta en sänkning av de lägsta stödsatserna. Emellertid anser jag att sänkningen för prioritering 3 – livskvalitet och diversifiering av de ekonomiska verksamheterna på landsbygden – från 15 till 8 procent är för stor och skulle inverka negativt på den nödvändiga jämvikten mellan prioriteringarna, dvs. ändringsförslagen 17, 43, 44, 115, 117 och 118. Glöm inte bort att åtgärderna inom ramen för prioritering 3 kan bidra avsevärt till att främja den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen på landsbygden om de genomförs på rätt sätt. Detta ligger naturligtvis i jordbrukarnas och deras familjers intresse och är nära kopplat till det som vi vill uppnå genom Lissabonstrategin.
Andra ändringsförslag är att samla den strategiska och operativa planeringen och förenkla rapporteringen till två rapporter för hela finansieringsperioden – ändringsförslagen 34–41. Jag är skeptisk till den första punkten, eftersom den strategiska planeringen kommer före den operativa planeringen. Jag är emellertid beredd att kompromissa om en mindre frekvent strategisk övervakning: vart annat år i stället för varje år. Jag vill betona att en ordentlig rapportering är nödvändig för redovisningen och för att förklara för de europeiska medborgarna hur vår politik främjar jordbruket och landsbygden.
Jag kan i princip acceptera de viktigaste ändringsförslagen när det gäller prioritering 1 – ändringsförslagen 54, 63, 65 (delvis), 66 och 67. Dessa ändringsförslag syftar till att utvidga stödet för unga jordbrukare till subventionerade lån, kräva att skogsbruksplaner skall upprättas beroende på företagets storlek, utvidga stödet till små företag för bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter (i skogsbrukssektorn kommer stödet emellertid fortsättningsvis att begränsas till mikroföretag), infoga sammanläggning av skiften bland de åtgärder som berättigar till stöd för infrastruktur med fokusering främst på åtgärder som syftar till att förbättra konkurrenskraften samt att stödja samarbete mellan aktörer i livsmedelskedjan och kunskapsöverföring.
Jag kommer nu till prioritering 2 och det rör sig om ändringsförslagen 73 och 79 samt delvis 69, 76 och 81. Kommissionen är i princip beredd att helt eller delvis godta ändringsförslagen om att införa stöd för bevarande av den genetiska mångfalden, att införa stöd relaterat till ramdirektivet om vatten, att inte betrakta kraven i fråga om bekämpningsmedel och gödningsmedel som ett tillägg till de gällande kraven utan som en del av dem, att införa ett mer flexibelt system när det gäller varaktigheten hos miljöåtaganden inom jordbruket, att införa stöd för områden med ett högt naturvärde som en ickeproduktiv investering och att införa inkomstförluster till följd av Natura 2000 som ett kriterium för stöd till skogsbruket.
Några av ändringsförslagen, slutligen, är svåra att godta av olika anledningar. Ett antal av dem faller utanför tillämpningsområdet för kommissionens förslag och befintliga normer och riskerar därför att försvaga politikens effekter. Andra innehåller onödiga specificeringar som redan täcks av mer allmänna formuleringar.
Sammanfattningsvis kan jag fullständigt eller delvis godta några av de grundläggande ändringsförslagen i betänkandet. Övriga ändringsförslag kan jag inte godta.
Jag vill än en gång tacka parlamentsledamöterna för deras positiva och konstruktiva bidrag till EU:s landsbygdspolitik.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att i gengäld tacka kommissionen, alla ledamöter i utskottet, alla grupperna, och speciellt rådet, sekretariaten och deras personal och alla de som har hjälpt till att utföra det förberedande arbetet, för deras goda samarbete. Det kändes bra att utarbeta detta betänkande tillsammans.
Över hälften av Europeiska unionens befolkning lever på landsbygden, vilket motsvarar cirka 90 procent av EU:s territorium. Vi vill alla att regionerna med sina städer och byar skall vara aktiva och attraktiva även i fortsättningen och ge landsbygden en ljus framtid – det gläder mig att ni är här nu, herr kommissionsledamot – där ett blomstrande och framförallt produktivt jord- och skogsbruk är den viktigaste förutsättningen.
Genom reformen 2003 av den gemensamma jordbrukspolitiken infördes bestående förändringar i Europeiska unionens jord- och skogsbruk. Landsbygdens utveckling har till och med fått en större betydelse i takt med att reformen utvecklats. Detta betänkande omfattar planeringsperioden 2007–2013 för landsbygdens utveckling. Det viktigaste för mig var att hålla mig till tidsplanen för omröstningen här i kammaren så att rådet och kommissionen kan ha en sammanställning färdig före slutet av Luxemburgs ordförandeskap. Jordbrukare behöver ha säkerheten att kunna planera inför framtiden.
Detta är den första stora planen för jordbruket i EU-25. Landsbygdens utveckling är viktig för alla medlemsstater, men främst för de nya medlemsstaterna. Den är speciellt viktig när det gäller budgetplanen för perioden som börjar 2007.
Får jag påminna er om att jordbruksutskottet har lagt fram totalt 342 ändringsförslag, utskottet för regional utveckling 75 och budgetutskottet en, så det är något av en prestation att vi nu endast har 130 förslag. Faktum är att vi behöver den här typen av tvärsektoriellt samarbete och vi behöver samarbetsviljan i landsbygdsområdena. Det finns mycket positivt i kommissionens förslag: kombinationen av finansiella instrument till en enskild fond, förenkling för en lättare förståelse och mycket mer. Även strukturen med de tre prioriteringarna och Leaderstrategin.
Vi lyckades nå tre stora kompromisser i våra överläggningar i jordbruksutskottet. Den första är viktningen av prioriteringarna, den andra är Leader och den tredje är den medfinansiering som föreslagits av kommissionen. Vi drog slutsatsen att för att kunna bevara subsidiariteten är det viktigt att minska anslagen till prioriteringarna, det vill säga 10, 20 och 8. För Leader ser vi ett minimianslag på 7 procent, men vi vill ha bort Leader-reserven. Det är också viktigt att Europaparlamentet sänder rådet och kommissionen en tydlig politisk signal om en majoritet i denna kammare godkänner det. Jag ville hela tiden att detta betänkande skulle täcka regioner i såväl norr som söder, i såväl öst som väst. I betänkandet erkänner man även mycket tydligt att reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken frigör pengar som först och främst bör användas för prioritering 1 och 2. Jag vet att kommissionsledamoten håller med mig om behovet av stöd för unga jordbrukare. Våra kommande generationer står på spel och jag hoppas att kommissionsledamoten kan hålla med om Europaparlamentets siffra på 55 000 euro per jordbruk. Det är behovet av ökad konkurrens som driver oss att utvidga det till små och medelstora jordbruk och inom skogsbruket till små och ännu mindre företag, för att inte nämna de mindre gynnade områdena, där vi vill att en studie skall ge oss en lämplig ny definition av mindre gynnade områden och förutsättningar att uppnå Lissabon- och Göteborgsmålen.
Där finns så mycket mer. Vi vill även ha mer pengar eftersom vi stöder Natura 2000, men det kommer endast att fungera med mer resurser till landsbygdens utveckling. Programmet för landsbygdens utveckling kan inte ersätta de andra programmen, strukturfonderna och liknande. Vi måste alla tillsammans finnas där för landsbygden.
Ett produktivt jord- och skogsbruk är nödvändigt för en aktiv och attraktiv landsbygd. En politik för landsbygdsområden är en politik för befolkningen i alla Europeiska unionens regioner och är vägen till dess överlevnad.
Slutligen, tre ändringsförslag lades fram i kammaren. Jag kan godta ändringsförslagen 130 och 131, men dessvärre inte 132.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Landsbygdens utvecklingspolitik är det mest innovativa i gemenskapens nya jordbrukspolitik och det är mycket viktigt att EU:s budget inte offrar detta som är den mest ambitiösa framtidsutmaningen för vår landsbygd. Att skära ned på fonder som fördelats till landsbygdens utveckling innebär att ta bort resurser från livsmedelssäkerhet, miljöskydd, åtgärder för att stärka landsbygden, produktkvaliteten och skapandet av sysselsättning.
Betänkandet som stöds av jordbruksutskottet lägger stor vikt vid att stödja åtgärder för unga jordbrukare, som bör uppmuntras att stanna kvar på landsbygden och driva jordbruk på ett konkurrenskraftigt och hållbart sätt. Agnes Schierhubers ansträngningar att bibehålla finansiering för landsbygdens utveckling är berömlig, men att minska de lägsta procentsatserna för utgifter på tre prioriteringar är tveksamt. Det skulle vara lämpligare att behålla kommissionens förslag. En sänkning av satserna ger medlemsstaterna större frihet i sitt förvaltande av resurser, och följaktligen en svagare och mindre skarp EU-politik.
När det gäller Leaderprogrammet bör dessutom kommissionens förslag om att inrätta en reservfond för länder med låga utgiftsnivåer, som kan stärka och belöna de bästa projekten, behållas. Det är dessutom mycket viktigt att de nationella handlingsplanerna stämmer överens med gemenskapens strategiska mål och förstärkningen av kommanditbolag är ett grundläggande verktyg för att uppnå dessa mål.
För att kunna förvandla landsbygdens utveckling till en genuint territoriell politik måste politiken slutligen vara konsekvent och integrerad med resten av gemenskapens politik. Det inbegriper grundläggande delar av Lissabon- och Göteborgsstrategierna, som vi inte kan överge om vi hoppas på att blåsa nytt liv i Europiska unionen, dess mål och dess värderingar.
. – Herr talman! Som tidigare sagts slår kommissionen i sitt förslag fast tre huvudprioriteringar: ökad konkurrenskraft i jord- och skogsbrukssektorn, förbättrad miljön och markförvaltning, samt förbättrad livskvalitet och främjande av ett diversifierat jordbruk.
Jag vill börja med att gratulera föredraganden, Agnes Schierhuber, till det fantastiska arbete hon utfört, inte bara på grund av det dokument som vi skall rösta om under morgondagens sammanträde, utan även för att hon har lyckats utarbeta en väl avvägd text som fullt ut införlivar de kompromisser som nåtts i jordbruksutskottet. Vidare finns det viktiga förbättringar till kommissionens text som kommer att skapa mer flexibilitet och göra programhanteringen mer effektiv och kompetent.
Bland flera andra förbättringar vill jag nämna minskningen av minimiutgiftsprocenten för varje prioritering, som jag anser vara positivt, möjligheten att kombinera nationella och/eller regionala program, ökad jämställdhet mellan män och kvinnor och kravet på medlemsstaterna att förenkla möjligheten för kvinnor att gemensamt äga jordbruken.
När det gäller varje enskild prioritering vill jag understryka ökningen i stöd till unga jordbrukare, vilket Agnes Schierhuber precis nämnde: de 55 000 euro som beviljas i form av bidrag eller en räntesubvention på lån och flexibiliteten för att hjälpa dem att följa reglerna. Jag vill också betona utvidgningen av stödet till medelstora företag med saluföring och beredning, liksom alla former av producentsammanslutningar. I detta avseende anser jag att det är de, i slutändan, som har den bästa positionen för att ge lokala produkter ett mervärde.
Jag skulle vilja nämna en fråga som är av avgörande betydelse: att motverka avfolkningen i de minst gynnade områdena. Oavsett vilken ny definition som kommissionen ger dessa regioner i framtiden, måste detta behandlas som en prioritet. Avfolkningen av landsbygdsområdena är ett otvetydigt tecken på deras eftersläpning.
När det gäller finansieringen av Natura 2000, som Agnes Schierhuber också hänvisar till, uppmanar man i betänkandet till en ökning av de fördelade resurserna, eftersom kommissionen vid flera tillfällen har förkastat vårt förslag om att sörja för att Natura 2000 får ett eget finansiellt instrument.
Slutligen vill jag nämna prioritering 3, stödet för åtgärder för kvinnor i landsbygdsområden. Jag anser detta vara grundläggande och något som vi måste inrikta alla våra ansträngningar mot. Vi måste på alla sätt se till att kvinnorna verkligen kommer med.
Jag vill även nämna åtgärderna för landsbygdens utveckling, Leaderstrategin i sin helhet, som kommer att förbättras av denna förordning, eftersom den hjälper till att göra Europeiska unionen synlig för sina medborgare och just nu är synlighet någonting som vi inte bör undervärdera.
Det som förvånade mig mest med nejet från det franska folket var att 70 procent av de franska jordbrukarna hade röstat mot förslaget till konstitutionsfördraget. Vi har en skyldighet att rätta till situationen och jag anser att detta betänkande lämnar ett bra bidrag i detta avseende.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot! Agnes Schierhuber har utarbetat ett utmärkt betänkande om EU:s nya lagstiftning som rör Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling. Jag vill också uppriktigt tacka jordbruksutskottet för det konstruktiva samarbetet.
Huvudfokus i EU:s jordbrukspolitik håller på att röra sig mot landsbygdens utveckling, då direkta subventioner och marknadsåtgärder har varit strikt begränsade till Brysselkompromissen, som den kallas. Avsikten är att skära ned direktstöd och marknadsåtgärder med cirka 5 procent varje år, vilket innebär en årlig besparing på 1,5 miljarder euro för EJFLU. Totalt har mer än 11 miljarder per år vikts åt landsbygdens utveckling i EU:s framtida finansieringsram.
Men behovet är verkligen desperat. Kommissionen föreslog att åtgärder bör inriktas på tre olika politiska områden: den förbättrade konkurrenskraften i jord- och skogsbruket, markförvaltning eller förbättring av landsbygden och miljön, och diversifieringen i landsbygdens ekonomi och ökning av livskvaliteten i landsbygdsområden. Kommissionen föreslog att ett särskilt minimibelopp för finansiering bör fördelas till varje politiskt område. Utskottet minskade tröskelbeloppen till lägsta möjliga, därför att medlemsstaterna måste garanteras tillräcklig flexibilitet för att kunna utforma sina egna individuella program.
Huvuduppgiften för EJFLU är att förbättra de nödvändiga förutsättningarna för jordbrukets konkurrenskraft i olika delar av Europeiska unionen. Av detta skäl är utvecklingen av planen för de minst gynnade områdena till exempel mer relevant än någonsin, eftersom stödet i den gemensamma jordbrukspolitiken främst fokuserar på EU:s bästa jordbruksregioner. På samma gång växer betydelsen av miljöstöd för jordbruk, allteftersom miljöfrågor blir mer relevanta i dag.
Målet med EJFLU är att förbättra vad livet på landsbygden kan erbjuda. Det är därför som min grupp anser att stödåtgärder bör riktas specifikt mot privatpersoner och de organisationer som de, och inte staten, etablerar. Vidare bör det ekonomiska stödet till näringslivet i första hand fokusera på mikro- och småföretag. Med dessa kommentarer ger vi vårt hjärtliga stöd till godkännandet av Agnes Schierhubers betänkande.
. – Herr talman! I de successiva reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken, som har medfört negativa konsekvenser för familjejordbruk och för små och medelstora företag, är den senaste och mest oroväckande utvecklingen frikopplingen av produktionsstödet. Kommissionen har gång på gång förbisett betydelsen av jordbruket för att säkra en bofast befolkning och ekonomisk och social sammanhållning i landsbygdsregionerna. Den har också visat ett ointresse och inte erbjudit något stöd till de så kallade sammanhållningsländerna, där allt fler flyttar från landsbygden.
Budgetförslaget som kommissionen lade fram för den nya fonden för landsbygdens utveckling inom ramen för budgetplanen för 2007–2013 är bedrövligt otillräcklig, till exempel genom det sätt som den tar stora belopp från denna fond för att finansiera Natura 2000-nätverket.
Det är speciellt viktigt för det portugisiska jordbruket och jordbrukarna att budgeten för prioritering 1 och för jord- och skogsbruksproduktion, som täcker icke-uppodlad mark och deras respektive organisationer, ökas. Gemenskapens stöd för Natura 2000 måste grundas på de motsvarande mycket stora behoven av en ökning inom finansieringsramen för budgetplanen 2007–2013, som en del av fonden för landsbygdens utveckling och strukturfonderna, som borde vara den främsta finansieringskällan, eller som en del av programmet Life+. Med andra ord skulle den mest lämpliga lösningen vara att sätta upp en särskild gemenskapsfond i budgetplanen 2007–2013 för Natura 2000 och därmed främja skyddet av mångfalden, som vi gjorde i förslaget som lades fram i jordbruksutskottet.
Vi protesterar mot kommissionens plan att ge organisationer som inte har någonting att göra med landsbygden en möjlighet att få stöd som borde vara öronmärkt för jordbruket, produktionen och landsbygden, med andra ord för jord- och skogsbruket och för jordbruket i sin helhet. Här ingår ett enormt och komplext urval av organisationer som kan söka fonder inom ramen för landsbygdens utveckling.
Vi vill ännu en gång betona att äkta rationalisering och begränsning av det maximala stödet per jordbrukare i den gemensamma jordbrukspolitiken inte bara kommer att hjälpa till att fördela stödet mer rättvist mellan medlemsstater, jordbrukare och jordbruk, det kommer även att medföra ökat marknadsstöd till små och medelstora jordbrukare och ökade resurser för landsbygdens utveckling, särskilt för kompensationsbetalningar och stöd till ekologiskt jordbruk.
. – Herr talman! På den irländska landsbygden är familjejordbruken grundvalen för samhällslivet. Till följd av en rad politiska åtgärder som missgynnar jordbrukarna sker det nu en nedrustning av det irländska familjejordbruket och därigenom av landsbygdssamhällena. Alla vill vi ha en utveckling av landsbygden, men mot bakgrund av det irländska jordbrukets svåra situation är den enda landsbygdsutveckling som jag välkomnar en som stöder familjejordbruken samtidigt som landsbygdsamhällena främjas genom kompletterande projekt och infrastruktur på det sociala området samt inom utbildning, transport och sysselsättning. Men när jag ser på denna plan för landsbygdsutveckling där man främjar de kompletterande verksamheterna samtidigt som man drar ner på och tar pengar från den primära verksamheten – familjejordbruken – kan jag bara säga att denna plan är uppåt väggarna och att den i Irland kommer att förstöra just de jordbrukssamhällen som den påstås främja.
Låt oss i stället vara lite mer vettiga och inse jordbrukets värde, där jordbrukarna sköter sina jordbruk och får lön för sitt arbete genom ett marknadspris på produkterna. Jordbruk är en av de äldsta, mest grundläggande och mest nödvändiga verksamheterna. I Irland verkar man anse att framtiden ligger i alla de så kallat bättre jobben och förlamar oklokt nog familjejordbruken. Vi är galna. Vi behöver båda. Låt oss ha högteknologiska jobb, låt oss till och med placera ut mjukvaruföretag på landsbygden, men låt oss också ha kor, sockerbetor och rader av majs och äppelodlingar på fälten runt omkring. Då har vi en framtid.
. – Herr talman! I motiveringen anger föredraganden att över hälften av befolkningen i EU:s 25 medlemsstater bor på landsbygden, som utgör 90 procent av EU:s yta. Jord- och skogsbruket är av avgörande betydelse för markanvändningen och naturresurshushållningen och utgör också grunden för den ekonomiska diversifieringen på landsbygden.
Jag håller helt med föredraganden. Jag vill emellertid tillägga att i det land som jag kommer ifrån, Irland, är de små och medelstora familjejordbruken själva ryggraden i det irländska samhället. I många år har de gett oss en trygg försörjning av baslivsmedel, de har bidragit till att skydda miljön och de har främjat landsbygdens intressen. Jag vill tillägga att av arbetskraften är en av elva anställd i jordbrukssektorn. Jag vill tillägga att industrin för livsmedel från jordbruket är en vital del av den irländska ekonomin och står för 8 procent av BNP och 7 procent av den irländska exporten samt att ungefär en femtedel av Irlands nettoinkomster från utlandet kommer från handel med jordbruksprodukter. Jag vill också betona att den irländska jordbruksexporten 2004 översteg 7 miljarder euro. Med ett ord är jordbruket i Irland av största nationella intresse. En fortsatt utveckling av landsbygden är därför absolut nödvändig i mitt land.
När det gäller nyckelfrågan om finansieringen av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling har jag vissa farhågor, eftersom hela projektet är mycket ovisst om rådet inte kan enas om budgeten för 2007–2013.
Mot bakgrund av den senaste utvecklingen, särskilt det kompakta nejet till konstitutionsfördraget från de franska jordbrukarna som – måste det sägas – genom åren har tillhört de största mottagarna av bidrag från den gemensamma jordbrukspolitiken, kanske kommissionsledamoten kan berätta för oss om det finns en ”plan B” för landsbygdsutvecklingen i den händelse att man inte snabbt kan enas om den framtida finansieringen.
Så sent som i förra veckan antog rådet (jordbruk och fiske) slutsatser om Europeiska unionens handlingsplan för skogsbruket. Ministerrådet erkände bland annat skogssektorns ekonomiska, ekologiska och sociala betydelse inom EU samt att skogar och skogsbruk kan bidra till Lissabonmålen om att uppnå en hållbar ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft samt Göteborgsmålen att bevara kvantiteten såväl som kvaliteten i naturresursbasen. Jag stöder därför inte kommissionens strategi för skogsbruket i dess program för landsbygdsutveckling. Den föreslagna stödperioden på tio år är alltför kort och den föreslagna stödnivån är för låg. Kommissionens förslag innebär i praktiken en sänkning av de nuvarande stödnivåerna.
Kan vi inte bättre? Vi måste åstadkomma något mycket bättre än det här. Motstridiga förhållningssätt är nästan omöjliga att förklara för den icke-initierade allmänheten och undergräver som jag ser det vår kollektiva trovärdighet fullständigt.
Jag vill slutligen säga att jag motsätter mig de lägsta stödsatserna i kommissionens förslag. Jag anser att de strider mot subsidiaritetsprincipen. Jag anser att de inte är tillräckligt flexibla för att beakta landsbygdens olika behov. I själva verket skulle jag föredra att det inte alls fastställdes några lägsta stödsatser.
– Herr talman! Jordbruket genomgår en förändring utan tidigare motsvarighet. I min valkrets i Nordirland är jordbruket fortfarande den viktigaste näringen. Det är därför absolut nödvändigt att förordningen om landsbygdsutveckling förbättrar vår situation, inte förvärrar den. Stödet får inte fördelas så att de nya medlemsstaterna orättvist prioriteras till grov nackdel för EU-15. Det duger helt enkelt inte att ”vi betalar och de spenderar”. Jag anser att fördelningen av stödet till landsbygden bör stå i viss proportion till medlemsstaternas bidrag till budgeten. Jag vill att mer stöd, inte mindre, skall ges framför allt till prioritering 1 och att pengarna faktiskt skall komma jordbrukarna till godo i stället för att försvinna till de statliga myndigheterna. Pengarna för prioritering 1 bör helst öronmärkas och gå till dem som sysslar direkt med jordbruk. Kom ihåg att det är jordbrukarna som kommer att vara nyckelfinansiärer, genom en enorm modulering på 9,5 procent från det samlade gårdsstödet 2006.
Jag vill också att förordningen medger största möjliga regionala flexibilitet. Flexibilitet, minsta möjliga reglering och en tro på att jordbruk och landsbygdsutveckling går hand i hand, inte motarbetar varandra, är som jag ser det vägen framåt.
– Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att rikta ett varmt tack till vår föredragande, Agnes Schierhuber. Hon har gjort ett utmärkt arbete i och med detta betänkande, som försöker att ta hänsyn till många olika intressen, varav alla har någonting som talar för dem.
60 procent av befolkningen och 90 procent av Europeiska unionens territorium. Dessa två siffror klargör verkligen betydelsen av landsbygdens utveckling som den andra pelaren i Europeiska unionens jordbrukspolitik. EU:s befolkning kan endast vara nöjd om landsbygdens befolkning är nöjd. I ljuset av den senaste politiska utvecklingen och den misslyckade omröstningen, måste vi inte bara vara mer medvetna om behovet av att acceptera EU:s politik, det måste absolut vara fullt synligt överallt.
Med tanke på de tomma skafferierna och striderna om fördelningen måste jag även påpeka att historiskt sett var EU:s budget en jordbruksbudget. De politiska områdena som lades till senare får inte överskugga denna historiska kärnpunkt i Europeiska unionen. Det är därför som det även finns krav på att fonder för landsbygdsutveckling, som är en del av jordbruksstödet, skall vara främst för jordbrukare med jordbruksrelaterade projekt. Därför stöder jag uttryckligen Agnes Schierhubers föreslagna ekonomiska anslag för samtliga tre huvudprioriteringar. Det är mycket viktigt att det stöd som finns tillgängligt för små företag även utvidgas till att omfatta medelstora företag på landsbygden. Vi måste även ansluta oss till föredragandens uppmaning att Natura 2000, vars finansiering ännu inte har fastställts, inte skall finansieras med resurser från den andra pelaren utan med extra pengar.
Avslutningsvis vill jag återigen tacka Agnes Schierhuber och alla dem som har arbetat så hårt med detta viktiga betänkande. I ljuset av ovannämnda punkter stöder vi betänkandet.
– Herr talman, herr kommissionsledamot! Nejet till konstitutionsfördraget från två nationer som möjligen av olika skäl röstade mot det, ekar särskilt högt i Europaparlamentets kammare.
Det är ett faktum att detta har skapat osäkerhet bland medborgarna om vad som egentligen pågår innanför dessa väggar, med andra ord osäkerhet om hur gemenskapens institutioner fattar beslut, och osäkerhet kring fortsättningen och stabiliteten för Europeiska unionens ekonomiska politik och dess social- och utvecklingspolitik.
Ett av de politiska områden som inte garanterar en stabil, långfristig ekonomisk och affärsmässig ram är den gemensamma jordbrukspolitiken. Den gemensamma jordbrukspolitiken håller på att ändras och reformeras, inte enbart som ett resultat av behovet att lösa dess inneboende problem, utan framförallt på grund av påtryckningar utifrån, till exempel från Världshandelsorganisationen, bilaterala handelsavtal och Europeiska unionens budgetplan. Det görs försök, speciellt via budgetplanen, att uttrycka den nya åternationaliseringstrenden i Europeiska unionen genom att minska gemenskapens budget och nationalisera finansieringen av gemenskapens politik som till exempel den gemensamma jordbrukspolitiken. Även om denna politik kritiseras för att ha skapat ekonomiskt privilegierade jordbrukare inom vissa områden i Europeiska unionen stöder man medfinansieringen istället för att diskutera frågan om en omfördelning av gemenskapens resurser för att kunna minska dessa grova orättvisor. Och detta kommer i sin tur att förvärra orättvisorna.
Om landsbygdsutvecklingen skall stärka landsbygdens ekonomi och kunna följa med i en hållbar regional utveckling, behöver den resurser och integrerad planering. De resurser som föreslagits av kommissionen och i ordförandeskapets kompromissförslag kommer inte att leda till en starkare politik för landsbygdens utveckling, en politik som ger nya möjligheter och inför innovationer så att landsbygdssektorn kan närma sig Lissabonmålen.
Omklassificeringen av mindre gynnade regioner, sysselsättningskriteriet undantaget, gör kommissionen till en sittande måltavla, som verkar fatta beslut enbart på basis av teknokratiska kriterier, som till exempel marksammansättningen. Ingen hänsyn tas till de verkliga problemen för landsbygden, som har drabbats av ökad arbetslöshet. Utvecklingsprogrammen bör vara sjuåriga och följa den gemensamma jordbrukspolitiken för att kunna ge producenter och livsmedelsindustrin en konstant tidsram.
Jag instämmer absolut i kommentarerna och förslagen i Agnes Schierhubers utmärkta betänkande. Nejet i de två senaste folkomröstningarna får inte leda oss tillbaka. Det måste övertyga oss om att säga ja till en kraftfull strukturutvecklingspolitik för ett sammanhållet och solidariskt Europa.
– Herr talman! Jag vill också tacka Agnes Schierhuber för det betänkande som hon tidigare lade fram med sin sedvanliga entusiasm. Jag vill också behålla en landsbygd som det går att leva i inom Europeiska unionen, och jag kan därför stödja kommissionens tre mål. Jag har dock svårt att förstå varför kommissionen måste bestämma att en viss procent måste användas för ett mål och en annan procent för ett annat mål, och så vidare genom hela Europeiska unionen. Visst är det efter folkomröstningen i Nederländerna och kanske även den i Frankrike, vilken minsann några personer redan nämnt, nödvändigt att hålla reglerna från Bryssel på ett absolut minimum. Vi är fullt kapabla att bestämma själva och kommissionen kan bestämma i efterhand om finansieringen användes klokt eller inte.
När det gäller betänkandet i allmänhet finns det lite för många gåvor till de olika regionerna för min smak. Det finns ingen mindre gynnad region i Europeiska unionen som inte har nämnts. Vi kan mycket väl hamna i en situation där vi får brist på finansiering för de vanliga regionerna i Europeiska unionen, som har sin egen landsbygd. Jag anser inte att ändringsförslaget som talar för en ökning av den totala summan för landsbygdspolitiken har några realistiska chanser, men lyckligtvis har ett förbehåll lagts till för att säga att det beror på resultatet av omröstningen om betänkandet om budgetplanen.
Jag vill också försvara en politik som främjar god kvalitet i Europeiska unionen. Om liberaliseringen ökar och vi bestämmer helt olika villkor för resten av världen, är det inte rättvist att förvänta sig att Europeiska unionens jordbrukare skall konkurrera fritt. De som säljer till oss måste göra det på våra villkor, men dessa villkor måste man veta och det är där som Europeiska unionens kvalitetspolitik kommer in i bilden.
Jag välkomnar Agnes Schierhubers betänkande om kommissionens förslag om EJFLU. Jag instämmer i den åsikt som framförs i hennes betänkande att kommissionens förslag är positivt, men att det krävs vissa förbättringar.
Jag välkomnar kommissionens förslag som syftar till att främja miljön och landsbygden genom stöd till markanvändning. Lika viktigt är målet att förbättra livskvaliteten på landsbygden och främja en diversifiering av den ekonomiska verksamheten genom åtgärder som inriktas på jordbrukssektorn och aktörerna på landsbygden. Jag välkomnar också att byråkratin och dubbleringen av arbetet minskas genom att inrätta en enda fond för landsbygdsutveckling.
Jag välkomnar förslagen i Agnes Schierhubers betänkande om att främja lika möjligheter och kvinnors deltagande i jordbruket och i den bredare landsbygdsekonomin. Stöd till ekologisk odling är också viktigt.
Kommissionens förslag till en budget på 88,75 miljarder euro för 2007–2013 med 2004 års prisnivå är också välkommet. Också med detta belopp kommer vi ändå att ha avsevärda problem. Det är av största betydelse att medlen används för att uppnå målen att förbättra livskvaliteten och skydda miljön på landsbygden.
Syftena och målen för Natura 2000 måste integreras i alla aspekter av EU:s politik och stödet till jordbruket och landsbygdsutvecklingen. Jordbrukare, skogsbrukare och andra markanvändare bör få ett lämpligt stöd för att skydda och bevara Natura 2000-områden. Medel bör anslås i budgeten för 2007–2013 för att möjliggöra detta. I annat fall finns det en allvarlig risk för att vi upprepar tidigare misstag.
– Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det område för mänsklig verksamhet som vi debatterar i dag är speciellt, eftersom jordbruket är liktydigt med inget mindre än förutsättningen för vår biologiska existens. Samtidigt vet vi också att jordbruk inte enbart är viktigt i ekonomiska termer utan även i sociala, miljömässiga och kulturella termer.
Jag vill därför berömma Agnes Schierhuber för hennes utmärkta betänkande. Vi är fullt medvetna om att den nuvarande trenden är att alltfler som bor på landsbygden endast har väldigt svaga band till jordbruket, vilket resulterar i en stor överlappning mellan jordbruks- och regionalpolitiken. Därför behövs möjligheten att kunna utföra fler jordbruksaktiviteter på ett rationellt sätt på landsbygden, för att därmed säkra produktion och förädling av jordbruksprodukter av högsta möjliga kvalitet. Samtidigt borde folk som lever i dessa områden garanteras adekvata levnadsvillkor. Andra frågor som inte får försummas när det gäller landsbygden är familjeband, sociala band och kulturella intressen, liksom ekologisk odling och turism.
De finns fler frågor som jag skulle vilja uppmärksamma denna kammare på. Medlemsstaterna måste vara medvetna om att adekvat finansiering även bör avsättas i nationella budgetar och användas enbart för landsbygdens utveckling. Användning av stöd från EJFLU på lokal nivå för att främja integrering eller små och medelstora företag bör dessutom vara så bred som möjligt. Min tredje punkt är att geografiska villkor bör beaktas vid tilldelning av fonder, till exempel den unika naturen i bergiga eller delvis bergiga områden. Vi måste för det fjärde noggrant analysera utbildningssystemet på landsbygden, och bestämmelsen om jordbruksrådgivning. Den femte punkten som jag vill ta upp är att landsbygdsområden behöver infrastruktur, eller med andra ord vägar, vattentillförsel, avloppssystem, telefonlinjer och tillgång till Internet, och att denna infrastruktur måste leva upp till dagens krav. Grundläggande sjukvård måste också göras tillgänglig inom dessa områden, liksom tillgång till kultur, fritidsaktiviteter och utbildning av hög kvalitet, för att upprepa något jag sagt tidigare.
Jag föreslår att ytterligare fondmedel skall avsättas för att återskapa landsbygdsområden. Om de placerades under de lokala samhällenas kontroll, skulle dessa pengar säkerligen inte kastas bort.
– Herr talman! Vad som behövs i dag är att vi skickar en tydlig signal till Europeiska unionens landsbygd. Oavsett vilka stora förändringar som kan komma att ske på marknaden, måste Europeiska unionen förbli synlig, konkret och lätt att känna igen. Vad som blev tydligt i förra veckan var att “marknad, marknad, marknad”, det vill säga endast pengar, inte för Europeiska unionen närmare eller rör vid folks hjärtan. Det handlar om mycket mer: en social dimension och en landsbygd som går att leva i. Därför är det så härligt att detta program har en så bred bas och att utskottet för regional utveckling, där jag fick privilegiet att delta, har godkänt ändringsförslagen som skapar tydliga bestämmelser för regionalt och lokalt inflytande och samtidigt en integrerad strategi. Inte enbart jordbruk, utan även naturlandskap och turistaktiviteter har sin roll i denna utveckling, och vi måste aktivt främja nya faktorer som till exempel informations- och kommunikationsteknik (IKT) med tanke på företagens innovation. Att gå över till andra typer av verksamhet på landsbygden kommer definitivt att ha en stor inverkan på den typ av landsbygds- och stadsområden som vi har i Nederländerna, där flera förslag är klara att läggas fram för att göra förändringar som syftar till återuppbyggnad av landsbygdsområden. Häri ingår Göteborgs- och Lissabonmålen, att bibehålla ett starkt jordbruk och inte minst mesta möjliga innovation i bearbetning nedåt i livsmedelskedjan.
Jag skulle vilja stödja Albert Jan Maats tidigare förslag om att mer flexibilitet bör tolereras mellan posterna och även i bidragsprocenten.
Till sist: Europeiska unionen hemsöks just nu av åternationaliseringens spöke. Det har redan stuckit fram huvudet som en reaktion på den gemensamma EU-politiken, men kommer att bli ännu mer framträdande 2013 när nästa ekonomiska strid skall äga rum. Jag protesterar eftersom det leder till mindre union, mindre erkännande och mindre närhet till landsbygdsbefolkningen, där en stor majoritet röstade nej till konstitutionsfördraget, efter att ha tittat närmare på Europeiska unionen. Inte på grund av att det inte är vad de vill ha, utan därför att det finns en självförstörande osäkerhet i politiken.
–Jag kan bara gratulera Agnes Schierhuber till hennes arbete. Hon har utarbetat ett utmärkt betänkande som skulle kunna utgöra en utmärkt begreppsmässig ram för tillhandahållandet av resurser till landsbygdsutveckling, om det funnits några resurser att tillhandahålla i verkligheten. Jämfört med kommissionens föreslagna fördelning på 88 miljarder euro, föreslås det i den senaste förhandlingsramen, som lades fram av det luxemburgska ordförandeskapet, en drastisk minskning till ynka 73–75 miljarder euro för perioden 2007–2013. Denna minskning är mycket viktig för alla medlemsstater, men det missgynnar särskilt de nya medlemsstaterna, med tanke på att vi anser att denna fördelning skulle uppväga det diskriminerande Köpenhamnsavtalet, som faktiskt också utlovades av Mariann Fischer Boel vid hennes utfrågning. Jag vet att detta inte beror på henne. Mot bakgrund av det diskriminerande systemet med direktbetalningar, kommer detta diskriminerande betalningssystem innebära att jordbruksstödet per jordbrukare i de gamla medlemsstaterna kommer att uppstiga till 48 000 euro, medan det bara kommer att bli 14 000 euro per jordbrukare i de nya medlemsstaterna, under sju års tid. Med andra ord kommer jordbrukare i de gamla medlemsstaterna att motta tre gånger mer i direktbetalningar och fonder för landskapsutveckling under sju år än jordbrukare i de nya medlemsstaterna. Om denna minskning verkligen genomförs, var så vänliga och låt inte detta påverka de resurser som går till de nya medlemsstaterna.
– Herr talman! Jag välkomnar, som Agnes Schierhuber också gör i sitt betänkande, inrättandet av en enda fond för att finansiera politiken om landsbygdsutvecklingen och starkare strategiska riktlinjer.
Med tanke på fördelningen av fonderna för 2007–2013 finner jag det beklagligt att man föreslår en resursminskning i budgetplanen. Det är också beklagligt att förslaget om en förordning inte längre tillhandahåller ett anstånd för unga jordbrukare, som var fallet under programmet för 2000–2006. Därför stöder jag en återgång till det tidigare instrumentet.
En lösning, när efterlevnad av normer kräver investeringar, skulle kunna vara att tillåta en femårsperiod efter grundandet för denna investering. Under denna period skulle unga jordbrukare kunna fortsätta dra fördel av investeringsstöd och de skulle inte straffas för misslyckande med att uppfylla normerna, som klargjorts i utvecklingsplanen för jordbruk.
Slutligen, eftersom jag är övertygad om att landsbygdsområden håller på att bli alltmer attraktiva, har jag lagt fram några ändringsförslag som syftar till att göra denna förordning mer gynnsam för landsbygdsutveckling, särskilt genom att ge ökad kraft till de komponenter som inte hör samman med jordbruk, inbegripet hantverk och mikroföretag.
– Herr talman! Jag välkomnar detta utmärkta betänkande och lyckönskar föredraganden. Landsbygdsutvecklingen kommer att bidra på ett mycket viktigt sätt till landsbygdssamhällenas framtid. Landsbygdssamhällena har fått kämpa allt hårdare för att överleva. Jag anser att när man tar bort jordbrukarna och deras familjer från landsbygdsamhället börjar det vittra sönder. Vi har redan sett vad som händer: skolor, kyrkor och postkontor stänger och människorna flyttar från landsbygden till städerna.
Jag vet att saker och ting måste förändras och jag vet att vi måste vara beredda på en förändring, men den måste vara till det bättre. Vi vill inte ha en ytterligare söndervittring. Jag anser att Leaderprogrammet till största delen har varit framgångsrikt och att det bör utvecklas för att mer skall kunna göras på lokal nivå. Det finns ingen trollstav som vi kan svänga för att nå en magisk lösning. Men en sak som verkligen behövs för landsbygdsekonomins andra pelare är pengar.
När medlen från moduleringen blir mer betydande måste de användas som ett direkt stöd för att säkra framtiden för de små familjejordbruk som utgör ryggraden i landsbygdens ekonomi. Vi måste ge unga jordbrukare hopp och uppmuntra ungdomar att satsa på jordbruket.
Medlen från moduleringen måste gå tillbaka till jordbrukarna och får inte slösas bort på onödiga projekt som inte har en chans att överleva. Jordbruksfamiljerna måste uppmuntras att utveckla små och medelstora företag på sina gårdar. De byråkratiska myndigheter som har hand om planeringen och som med sin brist på flexibilitet förstör och avfolkar landsbygdssamhällena måste visa mer förståelse.
– Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag gratulerar Agnes Schierhuber till hennes framgång med att, övertygande och ihärdigt, och sannerligen med envishet, lägga fram en balanserad kompromiss inför oss, som rådet kommer att kunna godkänna innan det luxemburgska ordförandeskapet fullbordas.
Eftersom det är en central del av 2003 års reform av GJP om att jordbruks- och skogproduktionen borde bevaras, särskilt i det som framtill nu har varit mindre gynnade områden, har jag argumenterat för att behålla den befintliga definitionen av mindre gynnade områden för tillfället, där förändringar bara görs på grundval av en heltäckande undersökning. Vi kan helt enkelt inte sänka kompensationsutbetalningar i dessa områden för att den nuvarande definitionen inte längre gäller. Det skulle vara en fullständig social, ekonomisk och miljömässig katastrof för jordbruket, i synnerhet i mitt land, eftersom 96 procent av jordbruksområdet tyvärr och naturligtvis är av mindre gynnad art.
Jag är därför mycket lättad över att mina ändringsförslag har godtagits. Detta ligger inte enbart i jordbrukarnas intresse; utan dem skulle inte landsbygdsområdet, där mer än 50 procent av EU:s befolkning fortfarande bor, och som utgör uppemot 90 procent av territoriet, inte existera. Resultatet från omröstningen i den franska folkomröstningen på landsbygden gav tid för eftertanke för alla dem som anser att dem gemensamma jordbrukspolitiken är alltför kostsam. Den kommer att bli ännu dyrare att bekämpa fattigdom och brottslighet i de stora storstadsregionerna om vi flyttar in landsbygdsbefolkningen i dem också. Att stödja landbygden och bevara jordbruket som baseras på vår familjegårdar är väl investerade pengar inom Europeiska unionen.
Eftersom mina ändringsförslag på den punkten inte godtogs, måste jag naturligtvis också klargöra att biodling också är jordbruk, och att biodling, som i hög grad står på spel, också förtjänar ett ordentligt stöd på landsbygden. Jag hoppas att man även bär detta i minnet.
– Herr talman, mina damer och herrar! Utan landsbygdsutveckling kommer det inte längre att finnas någon jordbruksutveckling. Denna teori stöds av ekonomiska och miljömässiga argument, liksom av sociala argument, däribland de som hör samman med demografiska frågor.
Jag kommer från Lubelszczyzna, en region i östra Polen som tillhör en av de tio fattigaste inom Europeiska unionen. Majoriteten av människorna där lever på landsbygden och driver små jordbruk som täcker ett genomsnitt på omkring åtta hektar. Det finns ett skriande behov hos dessa jordbrukare att gå samman och slå samman sina marker, eftersom jordbrukare ofta brukar flera dussin olika jordar. Istället för att få stöd har dock de flesta av dessa jordbrukare fråntagits möjligheten att odla lönsamma grödor, som lin, hampa och tobak, och nyligen även bär.
Direktbetalning garanterar inte alls små jordbruk att de personer som arbetar där kommer att få en ordentlig inkomst. De människor som bor på landsbygden förtjänar därför vår uppmärksamhet i ännu högre grad än frågor som exempelvis förvaltning av dessa områden eller jordbruks- och skogsproduktion. Det stämmer ännu bättre, eftersom den äkta landsbygden är mycket rik kulturellt och miljömässigt sett, trots att den är fattig i ekonomisk mening. Naturliga landskap, lokala dialekter och kulturella traditioner har bevarats där, liksom de etiska och moraliska värden som det europeiska samhället i högsta grad behöver i dag. Vi måste se till att dessa värden förblir intakta för framtida generationer som kommer efter oss.
Människor som lever i fattiga regioner behöver särskilt stöd. Det välkomnas att rådets förordning om stöd för landsbygdsutvecklingen från EJFLU, som vi nu diskuterar, också täcker frågor som rådgivning, yrkesutbildning och turism, även om det tyvärr inte går långt nog i detta avseende. Det är särskilt viktigt att vi inte negligerar unga människors utbildning. Vi får inte glömma att vi bara kommer att uppnå de önskade resultaten om de åtgärder som vi vidtar är både heltäckande och väl uttänkta.
Slutligen skulle jag vilja berömma Agnes Schierhuber, som har tagit itu med ett svårt ämne och många ändringsförslag på ett exemplariskt sätt. Jag önskar framföra mina gratulationer till henne.
– Herr talman, mina damer och herrar! Europeiska unionen ställdes inför en stor utmaning till följd av utvidgningen med tio nya medlemsstater. Vi har diskuterat den nya politiken för landsbygdsutvecklingen i över ett år. Det huvudsakliga målet är att förbättra levnads- och arbetsvillkoren för familjer som lever på landsbygden och att öka mängden ny icke jordbruksrelaterad verksamhet som täcks. Politiken syftar också till att omstrukturera och modernisera jordbruket och att öka konkurrenskraften inom jordbruket, samtidigt som miljön skyddas.
En lösning på problemet behövs med lämplig finansiering av landsbygden. Polen är i särskilt behov av en sådan finansiering, eftersom landet lider av strukturella problem och en mycket hög arbetslöshet. De nya medlemsstaterna borde uteslutas från alla de sänkningar som EU gör av landsbygdsutvecklingens finansiering. Dessa medlemsstater lovades att direktbetalningar skulle fasas in under en tioårsperiod, på grundval att vi hade större behov av finansiering av landsbygdsutveckling, och ändå vill nu EU spärra sina utgifter för den senare.
Om Europeiska kommissionen vill att landskapsutvecklingen i de tidigare sammanhållningsländerna skall klä skott för nedskärningar i finansieringen, borde den se till att detta inte äger rum på de nya medlemsstaternas bekostnad.
Vi kan bara hoppas att införandet av ett enda instrument för finansiering och programplanering kommer att göra det enklare att förvalta och kontrollera den nya politiken för landskapsutveckling. Statliga skogar, som är hemvist för naturliga landskap av exceptionellt värde, borde också vara berättigade till stöd enligt de nya fonderna, eftersom våra framsteg mot Natura 2000-målen skulle kunna påverkas negativt annars.
Tekniskt stöd borde tillhandahållas till myndigheter och lokala aktionsgrupper i de nya medlemsstaterna för att se till att Leader-axeln kan genomföras fullständigt utan några problem.
Det bör läggas särskild vikt vid utvecklingen av humankapital. Det gäller framför allt i fallet med kvinnor och ungdomar, som spelar en ledande roll i landskapsutvecklingen.
Landskapets mångfald i olika EU-länder dikterar också en mängd arbetsvillkor, särskilt inom jordbrukssektorn. På detta sätt kan inte länder med övervägande bergigt landskap ge motsvarande avkastning per hektar som de länder ger som har mycket mer gynnsamma odlingsvillkor. Trots det skulle det ske stor skada på varje land och landskap ur miljömässig och strategisk aspekt om, på grund av de svårare arbetsvillkoren, jordbruket och landskapsutvecklingen försummades. Det är därför vettigt att stödja förslaget från jordbruksutskottet om stöd för landsbygdsutvecklingen genom medel från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket.
Våra fäder och förfäder brukade marken för att överleva och av kärlek till marken, även om den ansträngning som de gjorde aldrig fullständigt återgäldades. Och nu för tiden finns det allt färre människor som skulle göra detta utav kärlek, utan de vill snarare, liksom de inom kommersiell eller offentlig sektor, tjäna pengar och skapa mer gynnsamma arbets- och levnadsvillkor för sig själva. Av denna anledning stöder jag särskilt det föreslagna stödet för unga jordbrukare, med vilket de skulle kunna skapa de grundläggande villkoren för att fortsätta med sitt arbete.
Vi vet från vår erfarenhet i Slovenien att om en ung jordbrukare tar över en gård, moderniserar han den också vanligtvis och fortsätter att driva jordbruk med framgång. Om han emellertid lämnar gården på grund av att han inte ser några möjligheter där, återvänder han endast i sällsynta fall, eftersom man ofta kan försörja sig snabbare och enklare någon annanstans.
De moderna tiderna kräver dock utbildade jordbrukare, som känner till hur de skall få in sina produkter i marknadsekonomin och som är bekanta med lagstiftning, samt är nyskapande och miljömedvetna. Allt detta kräver en hel del kännedom och stöd från samhället, Europeiska unionen, staten och medborgarna.
Alla de medborgare som vill fortsätta att njuta av hälsosamma livsmedel och bo i ett vackert landskap med ren miljö. Av denna anledning är frågan om landsbygdsutveckling en uppgift för hela samhället och inte bara för människor inom jordbruket. För att bidra till detta borde det finnas enklare bestämmelser, så att förmedlarna inte på långa vägar tjänar mer än jordbrukarna vid utbetalning av stöd.
– Fru kommissionsledamot! Jag skulle vilja tacka föredraganden för hennes grundliga och professionella arbete. Detta är en värdig fortsättning på den reform som inleddes av den före detta kommissionsledamoten, Franz Fischler.
Jag godkänner i högsta grad förslagen om att både kommissionen och medlemsstaterna skall stödja små företag och mikroföretag. Eftersom dessa företags roll när det gäller sysselsättningsgraden och utveckling av landsbygden är särskilt viktiga måste de stödkriterier som medlemsstaterna fastställt tillåta att dessa företag prioriteras tillgång till landsbygdsutveckling.
Jag sluter mig även till idén om fortsatt stöd till unga jordbrukare när de grundar egna företag, genom att täcka kostnaderna som de ådrar sig då de förbereder sina affärsplaner.
Dessutom skulle jag vilja betona behovet att stödja privata skogsägare på ett mer effektivt sätt, genom att använda ett nytt finansieringssystem, och för att kompensera deras utgifter inom reproducering och underhåll av skogsresurser. Som företrädare för Estland, där skogen utgör 50 procent av fastlandet och 40 procent av detta ägs av privata intressen, är jag medveten om dessa människors oro.
När man finansierar Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket, bör man tänka på några detaljer:
För det första måste Europeiska unionen garantera denna förordnings ekonomiska livskraft, med andra ord, fonderna måste göra det möjligt att finansiera livet på landsbygden både i de gamla och i de nya medlemsstaterna.
För det andra får inte EU:s budgetpost för landsbygdsutveckling sänkas under några omständigheter, eftersom det skulle gå stick i stäv mot logiken för den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag skulle vilja betona att vi genom den nya förordningen om landsbygdsutvecklingen utvidgar urvalet åtgärder på områdena skogsbruk, Natura och arbeten av annan karaktär än jordbruksmässiga, som kräver en ännu snabbare ökning av finansieringen.
Slutligen, när det gäller finansiering, är det viktigt att göra en klar åtskillnad mellan åtgärder med strukturella följder och åtgärder från andra strukturella fonder.
– Herr talman! I kommissionens dokument och parlamentets betänkande fastställs många nyckelförslag för hur stöd skulle kunna tillhandahållas till landsbygden, och särskilt till jordbruksområden. Jag skulle i synnerhet vilja inrikta mig på två frågor som hör samman med ärenden av icke jordbruksrelaterad art. Den första av dessa är infrastruktur, med andra ord vatten, vägar, avloppsvattensystem och telefonlinjer, allt som är viktigt för att förbättra levnadsstandaren på landsbygden. Den andra är utbildning, eftersom människor från landsbygden måste ges samma utbildningsmöjligheter som människor från städer. Bland annat skulle detta bidra till att stoppa flykten från landsbygden.
En ny trend har noterats, nämligen att människor flyttar tillbaka till landsbygden, men enbart för att få leva nära naturen. Det är viktigt för landsbygdbefolkningen att kunna arbeta där för att kunna förverkliga sig själva yrkesmässigt, särskilt inom små och medelstora företag.
Människor flyttar iväg från landsbygden. Förslaget att uppmuntra människor att flytta tillbaka dit kommer att bidra till att upprätthålla en demografisk balans och minska den negativa urvalsprocessen som bottnar i migration från landsbygd till tätort. Kommunikationsteknik och nya transportformer innebär att många människor skulle kunna leva och arbeta på landsbygden. IT-specialister och ägare till små och medelstora företag är bara två exempel. För att göra detta måste dock dessa individer ges de rätta förutsättningarna, eller åtminstone någon form av stöd. Om vi skulle vidta sådana åtgärder skulle vi bidra till att bevara familjeföretagets tradition, och samtidigt stärka familjebanden. Det senare är ovärderligt för dagens moderna Europa. Vi skulle också se till att dessa värden överlevde, dessa värden utan vilka Europa, i form av EU, inte skulle kunna fungera och förlora sitt existensberättigande.
För att sammanfatta: pengar som investeras i landsbygdsområden kommer inte att gå till spillo. Europa kommer att ha stor nytta av en sådan investering i många centrala avseenden.
. – Herr talman! Jag vill tacka för era mycket värdefulla och konstruktiva synpunkter på förordningen om landsbygdsutveckling. Jag är övertygad om att era synpunkter, som är särskilt konkreta när det gäller prioriteringarna I och II, har hjälpt oss att bättre förstå vilka nyckelfrågor som är viktiga för EU-medborgarna, som ni företräder här i Europaparlamentet.
Jag vill kommentera några av de frågor som tagits upp här i kväll. För det första, de lägsta stödsatserna, som flera ledamöter tog upp. Kommissionen är öppen för en avvägning mellan prioriteringarna för att ge medlemsstaterna större handlingsutrymme. Den föreslagna procentsatsen på 8 procent för prioritering 3, jämfört med den procentsats på 15 procent som kommissionen föreslagit, är emellertid för låg. Glöm inte bort att åtgärderna inom ramen för prioritering 3 kan bidra avsevärt till att främja den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen på landsbygden om de genomförs på rätt sätt. Detta ligger naturligtvis i jordbrukarnas och deras familjers intresse och är nära kopplat till det som vi vill uppnå genom Lissabonstrategin.
Någon nämnde att medlemsstaterna måste tillåtas att satsa särskilt på prioritering 3, dvs. landsbygdsutveckling. De har gott om utrymme att göra detta med de lägsta satser som vi har föreslagit. Men vi måste också försäkra oss om en viss jämvikt i medlemsstaterna och att de tar itu med alla de olika utmaningarna på landsbygden.
När det gäller unga jordbrukare måste de ha en affärsplan. Bortsett från åtgärderna för ett miljövänligt jordbruk är kommissionen inte villig att göra övriga åtgärder obligatoriska. Om unga jordbrukare i en medlemsstat verkligen har problem bör man ta itu med det i den nationella strategin och föreslå lämpliga åtgärder. Å andra sidan bör föreskrifterna om affärsplanerna inte vara alltför detaljerade i detta skede. Vid behov kan ytterligare bestämmelser infogas i genomförandebestämmelserna. Som kommissionsledamot Charlie McCreevy redan nämnt godtar vi också en utvidgning av stödet för unga jordbrukare till att omfatta subventionerade lån.
Jag noterade också era synpunkter om en frist för unga jordbrukare när det gäller miniminormerna. Här vill jag vara mycket tydlig: undantag kan inte göras för unga jordbrukare. I princip måste de uppfylla tvärvillkoren precis som alla andra jordbrukare. Jag är emellertid beredd att överväga ett undantag från denna princip: när en ung jordbrukare tar över en gård som har problem med att uppfylla någon norm kan han ta upp detta i sin affärsplan och ange vilka åtgärder som behövs för att åtgärda problemen. I detta fall vore det lämpligt att ge honom viss tid för anpassning och under denna period skulle han inte bestraffas för att han inte uppfyller normerna i fråga.
När det gäller mindre gynnade områden vill ni att jag skall överväga att infoga socioekonomiska kriterier och en gradvis nedtrappning för områden som har gått miste om sin ställning. Kommissionen har föreslagit en ändring när det gäller de nuvarande mellanliggande mindre gynnade områdena. För bergsområden och särskilda mindre gynnade områden förblir bestämmelserna oförändrade.
Medlemsstaterna uppmanas att i sina program bekräfta eller ändra de nuvarande avgränsningarna. Men för de mellanliggande mindre gynnade områdena har vi enats om att strategin måste ändras mot bakgrund av kritiken från Europeiska revisionsrätten, i vilken också parlamentet har instämt. Kommissionen erkänner att det behövs mer tid för detta arbete och att vi behöver se över de kriterier som vi hittills har föreslagit. Vi bör emellertid komma ihåg att de kriterier vi använder måste uppfattas som objektiva av WTO för att passa in i den gröna boxen. I detta sammanhang kan en gradvis nedtrappning för de befintliga mellanliggande mindre gynnade områdena övervägas.
År 2008 kommer kommissionen att lägga fram en rapport och ett förslag för parlamentet och rådet med sikte på ikraftträdande år 2010.
Ni föreslog också att vi skall höja samfinansieringen för de yttersta randområdena och de grekiska öarna till 85 procent såsom det anges i förslaget till förordning om sammanhållningspolitiken. Låt mig förklara varför vi har föreslagit en något annorlunda strategi. För det första anser jag, liksom ni, att samfinansieringen för dessa regioner bör vara högre. Det är därför vi har föreslagit en samfinansiering som faktiskt är 5 procent högre för varje prioritering. Det är emellertid bra att behålla en viss åtskillnad mellan prioriteringarna för att betona den vikt som vi fäster vid prioriteringarna II och IV. I förslaget om sammanhållningspolitiken görs ingen uppdelning i prioriteringar och därför görs ingen sådan åtskillnad. Dessutom erbjuder vi i vårt förslag ett antal särskilda fördelar för aktörer i de yttersta randområdena. Sådana särskilda fördelar existerar inte inom ramen för sammanhållningspolitiken.
Några av er nämnde att moduleringspengarna endast bör gå till prioriteringarna 1 och 2. Detta är inte möjligt, eftersom moduleringsbeloppen när de väl görs tillgängliga kommer att användas för programmet som helhet och fördelas på grundval av de behov som fastställs i de nationella strategiska programmen.
När det gäller Natura 2000 måste vi göra en noggrann avvägning. Medlen för landsbygdsutveckling kan och bör utnyttjas men kan aldrig utgöra den enda finansieringskällan för att lösa detta problem. Det är mycket viktigt att betona att det behövs andra finansieringskällor än medlen för landsbygdsutveckling.
Jag tror att vi med vår nya förordning, med de förbättringar som Europaparlamentet föreslagit, kommer att ha en solid grundval för landsbygdsutvecklingen i framtiden. Emellertid behövs det också pengar, vilket många av er har tagit upp i kväll. Budgetplaneringen kommer att vara sanningens ögonblick. Jag hoppas att jag kan räkna med ert stöd när det gäller att behålla så mycket pengar som möjligt inom detta mycket viktiga område.
Jag vill än en gång tacka er för ert utmärkta arbete. Jag hörde Jan Mulder säga att föredragandens prestation är förstklassig. Jag håller fullständigt med. Det har varit ett nöje för mig att samarbeta med ledamöterna i jordbruksutskottet.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag skulle verkligen vilja tacka er varmt för det som ni har sagt. Jag anser att det visar att vi har flyttat oss oerhört mycket närmare i de grundläggande ämnen som är viktiga för oss alla. Jag anser att det som ni har sagt om de mindre gynnande områdena, små och medelstora företag och unga jordbrukare i synnerhet var mycket bra. Om alla prioriteringar måste ändras, så måste vi också noga granska deras anslagsnivå. Herr kommissionsledamot! Återigen, mitt uppriktiga tack till er och er personal för ert stöd.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
Situationen i Republiken Moldavien (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett uttalande från rådet och kommissionen om situationen i Republiken Moldavien. Först av allt tror jag att Graham Watson vill göra parlamentet uppmärksamt på att vi har besök av framstående offentliga personer från Moldavien.
Graham Watson: (EN) Herr talman! Jag vill göra kollegerna uppmärksamma på att ledarna från de tre oppositionspartier som finns representerade i Moldaviens parlament finns med oss på åhörarläktaren i dag, och de är här för denna debatt: Dorin Chirtoacă (borgmästare i Chisinau och vice ordförande för Moldaviens liberala parti), Vladimir Filat (ordförande för det liberaldemokratiska partiet) och Serafim Urechean (ordförande för alliansen ”Vårt Moldavien”).
(Applåder)
Petr Nečas: rådets ordförande. - (CS) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Både rådet och parlamentet följer med stor oro händelseutvecklingen i Moldavien i samband med parlamentsvalet den 5 april. En stor politisk kris har uppstått i vår omedelbara närhet som utgör en stor utmaning för EU:s politik gentemot Moldavien och hela regionen. Det här är särskilt oroande, eftersom EU för närvarande håller på att förbereda lanseringen av det östliga partnerskapet. Det ligger i allas intresse att se till att situationen i Moldavien inte undergräver genomförandet av det östliga partnerskapet. Vi måste dra en tydlig skiljelinje mellan president Vladimir Voronins uttalanden och de politiska representanternas agerande å ena sidan och de moldaviska medborgarnas intressen å andra sidan.
Direkt efter det att våldsamma protester utbröt i Chisinau den 7 april skickade EU sin särskilda representant Kalman Mizsei till Moldavien. Sedan dess har Kalman Mizsei försökt att inleda politiska samtal mellan de olika moldaviska partierna. De partier som får en plats i det nya parlamentet måste gå med på en realistisk lösning och respektera demokratiska principer. Under hela krisen har den särskilda representanten haft nära kontakt med ordförandeskapet och med EU:s höge representant Javier Solana.
Som ni kanske vet besökte den tjeckiske premiärministern Mirek Topolánek också Chisinau i går. Han uppmanade eftertryckligen de moldaviska myndigheterna och oppositionen att inleda en politisk dialog. Han träffade president Vladimir Voronin, premiärminister Zinaida Greceanii och företrädare för oppositionen. Ordförandeskapets huvudbudskap överensstämde helt och hållet med Kalman Mizseis långsiktiga insatser. De medborgerliga rättigheterna måste stärkas i det moldaviska samhället. Regeringen måste skapa förutsättningar för det civila samhället att fungera och den måste garantera yttrandefriheten och andra grundläggande mänskliga rättigheter. Dessutom är det viktigt att den moldaviska oppositionen får tillträde till de stora medierna för att kunna framföra sina åsikter och delta i politiska debatter på lika villkor. Å andra sidan måste företrädarna för oppositionen samarbeta konstruktivt med det styrande partiet och respektera valresultatet. Rådets ordförande, premiärminister Mirek Topolánek, betonade för alla representanterna hur viktigt det är att alltid ha ett europeiskt perspektiv i åtanke. Moldavien får inte avvika från vägen mot demokrati. Deltagandet i det östliga partnerskapsprojektet bör hjälpa Moldavien på vägen.
Jag vill påminna er om att det officiella valresultatet, som kungjordes den 8 april, var en seger för det moldaviska kommunistpartiet, som fick nästan 50 procent av rösterna. De resterande rösterna var uppdelade mellan de tre oppositionspartierna. Utifrån detta skulle kommunisterna få 60 av de 101 platserna i det nya parlamentet. De internationella valobservatörernas preliminära bedömning var att valet var giltigt, även om man hänvisade till flera problem som inträffade under valkampanjen.
Oppositionen och ett antal icke-statliga organisationer förklarade dock att valet hade kantats av fusk. Förra veckan räknade den centrala valmyndigheten om rösterna och konstaterade att det styrande kommunistpartiet faktiskt hade vunnit 60 av de 101 platserna i parlamentet, vilket därmed bekräftade resultatet av den första rösträkningen. Oppositionen menade att det största problemet inte låg i rösträkningen utan i röstlängderna som de påstår innehåller flera hundratusen avlidna personer eller personer som inte finns. Oppositionen kontrollerar röstlängderna för att hitta bevis för påståendet. Enligt en talesman för valmyndigheten upptäcktes inga tecken på fusk vid omräkningen. Oppositionen pekade också på att regeringspartiet utnyttjat stora administrativa resurser under valkampanjen. De internationella valobservatörerna kritiserade de moldaviska myndigheterna för detta. EU hade varnat myndigheterna för det här problemet flera gånger före valet. Man hänvisade framför allt till bristen på pressfrihet och till repressiva myndigheters förföljelse av oppositionen.
Efter protesterna ökade trycket kraftigt på de oberoende medierna. Journalister greps och förföljdes. En del utländska journalister utvisades eller hindrades från att resa in i landet. Det finns ytterligare ett allvarligt skäl till oro. Under krisen begick de moldaviska myndigheterna allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Nästan 250 människor rapporteras ha gripits efter de våldsamma protesterna den 7 april. Många av dem, främst ungdomar, misshandlades av polisen, utsattes för omänsklig behandling och tortyr, nekades rättslig hjälp och fick inte informera sina familjer. Tre unga demonstranter dog.
Vi gjorde det mycket klart för de moldaviska myndigheterna att sådana kränkningar av de mänskliga rättigheterna och pressfriheten är oacceptabla i EU. De våldsamheter som ägde rum i Chisinau rättfärdigar inte de statliga myndigheternas grymma åtgärder. Moldavien har antagit europeiska normer och värden genom åtgärder som handlingsplanen EU-Moldavien. EU har uppmanat de moldaviska myndigheterna att omedelbart följa principerna om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.
Den 15 april tog Moldaviens president Vladimir Voronin ett steg i rätt riktning när han beviljade amnesti för alla personer som greps under protesterna, med undantag för dem som sedan tidigare fanns med i belastningsregistret. Han krävde även en öppen och ordentlig utredning av händelserna. Utredningen måste bedrivas i samarbete med berörda europeiska och internationella institutioner. EU, Europarådet, OSSE och FN övervakar också de mänskliga rättigheterna på plats. Det är viktigt att samordna verksamheten. Internationella representanter måste delta i utredningen i Moldavien om den ska anses tillförlitlig och rättvis. De skarpa konflikterna och det misstroende som har präglat det moldaviska samhället de senaste veckorna kan endast överbryggas genom en öppen process.
Det är viktigt att hitta en politisk lösning på krisen. Moldavien har allvarliga ekonomiska problem till följd av den globala finanskrisen. Fortsatt politisk turbulens skulle göra det omöjligt för landet att ta itu med dessa ekonomiska problem. Det finns ett trängande behov av en fungerande regering. Det kommer också att behövas extern hjälp, bland annat från IMF. I det här läget är det mycket viktigt att söka en framtid bortom de omedelbara konsekvenserna av den rådande krisen och fundera över vilken politik vi bör bedriva gentemot Moldavien. Krisen har tydligt visat att det behövs konsekventa och ambitiösa åtgärder för att stärka de demokratiska normerna och institutionerna i Moldavien. Det kommer att krävas ett ökat stöd från EU. Detta måste inriktas på institutionsbyggande genom att reformera polis och rättssystem och garantera pressfrihet och mångfald. Överenskommelsen mellan de moldaviska politiska partierna om att övervinna den rådande krisen bör omfatta ett åtagande om genomgripande reformer på nämnda områden.
Jag vill avsluta med att betona att Moldavien i många år har varit ett av de mest framstående länderna i Östeuropa när det gäller landets beslutsamhet att upprätthålla demokratiska normer och vilja att närma sig EU. Det ligger i vårt intresse att hjälpa Moldavien att övervinna den rådande krisen och fortsätta i denna riktning. Det östliga partnerskapet kommer att innebära en ny och ambitiös ram för att främja EU:s stöd till politiska och ekonomiska reformer i Moldavien och andra länder i regionen. Det ligger i allas intresse att se till att demokratin stärks i Moldavien och att Moldavien fortsätter att närma sig EU.
Olli Rehn: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Med hänvisning till Graham Watsons meddelande vill jag först och främst varmt välkomna våra gäster från Moldavien.
Situationen i Republiken Moldavien är definitivt oroande. Vi följer utvecklingen på nära håll och söker vägar för att främja dialog och förlikning mellan landets olika politiska krafter.
När det gäller genomförandet av det senaste valet välkomnade min kollega Benita Ferrero-Waldner den preliminära bedömningen från den OSSE-ledda internationella valobservatörsdelegationen. Delegationen kom fram till att valet hade ägt rum i en pluralistisk miljö, att ett tydligt politiskt alternativ hade erbjudits väljarna och att ett antal internationella standarder för demokratiska val hade uppfyllts.
Betydande brister kunde emellertid fastställas, vilket har vållat allvarlig oro. Dessa brister påtalade kommissionen emellertid redan långt före valet. Det handlar om olämplig administrativ inblandning, otillräcklig respekt för yttrandefriheten och alla partiers tillträde till medierna, samt en övergripande brist på förtroende för den demokratiska valprocessen från allmänhetens sida. Dessa brister måste åtgärdas som ett brådskande ärende, och i synnerhet efter händelserna den 7 april.
Desto mer oroande är rapporterna om de grova människorättsbrott som ägt rum i kölvattnet av demonstrationerna efter valdagen. Efter det kaos som följde på demonstrationerna den 7 april fördömde kommissionen kraftfullt den omåttliga maktutövningen, och uppmanade alla inblandade att upphöra med den provocerande retoriken och våldet.
Vi fortsätter att observera denna fråga mycket noga. Respekten för de mänskliga rättigheterna förblir en nyckelförutsättning för att våra förbindelser med Moldavien ska kunna utvecklas ytterligare. Det är avgörande att påståendena om säkerhetsstyrkornas allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna utreds grundligt och snabbt. I de fall där påståendena kan styrkas måste myndigheterna agera för att se till att de som är skyldiga till dessa brott verkligen ställs inför rätta.
President Vladimir Voronins löfte om att besöka Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, och om ett samarbete med EU:s särskilde representant i dessa frågor, är välkommet. Likaledes är det moldaviska intresset i ett eventuellt undersökningsuppdrag från EU positivt.
Även om dessa uppdrag inte kan ersätta statens ansvar att utreda och beivra brott mot de mänskliga rättigheterna bör de bidra till att sprida ljus över det senaste valet och dess efterdyningar. De bör också i någon mån bidra till att underlätta politisk dialog för att återupprätta allmänhetens förtroende.
Dagens situation i Moldavien är mycket bräcklig. Landet har konsekvent uttryckt en önskan om att fördjupa förbindelserna med EU. Den nuvarande krisen är en prövning av Moldaviens beslut i detta avseende.
Vi välkomnar att Rumänien har avstått från att vidta motåtgärder till följd av att man återinfört viseringskrav för rumänska medborgare och förklarat Rumäniens ambassadör för persona non grata. Vi bör uppmuntra alla parter att gå vidare med stor försiktighet och att hela tiden betänka det övergripande målet om att stabilisera landet.
Den nuvarande situationen är mycket oroande, men vi får inte förlora oss i det allmänna perspektivet. Nyckeln till framtida stabilitet och välstånd för Moldavien är fördjupade förbindelser med EU. Strax före inledningen av det östliga partnerskapet bör vi visa att vi verkligen är redo att hjälpa Moldavien med att övervinna de nuvarande svårigheterna, i synnerhet genom att lösa upp spända förhållanden, främja dialog och stärka förbindelserna med oss.
Moldavien är vårt grannland. Vi har arbetat nära och haft ett förtroendefullt förhållande med de moldaviska invånarna under de senaste 15 åren. Vi är fullständigt medvetna om Moldaviens europeiska strävanden. Det är avgörande att vi fortsätter att engagera oss för det moldaviska folket i dag, och att vi tillsammans strävar efter att övervinna inte bara de utmaningar som har uppkommit under valperioden, utan också de som har dykt upp till följd av den globala finansiella och ekonomiska nedgången. Med andra ord bryr vi oss om Moldavien och dess invånare.
Marian-Jean Marinescu: Republiken Moldavien har internationella skyldigheter och åtaganden som innebär att landet har åtagit sig ett ansvar att respektera demokratin, rättssäkerheten och mänskliga rättigheter. De senaste händelserna har dock visat hur man kraftigt avvikit från alla dessa åtaganden. Godtyckliga gripanden, människorov, försvinnanden, uppenbara kränkningar av de gripnas rättigheter, inhuman och förnedrande behandling, terrorisering av medborgare och vapenhot är beklagansvärda handlingar som äventyrar landets framtid i EU.
Den kampanj som inletts mot representanter för massmedierna och oppositionspartierna, samt gripanden och utvisningar av journalister är allvarliga, bedrövliga handlingar. Jag fördömer trakasserierna, de allvarliga kränkningarna av mänskliga rättigheter och de olagliga åtgärder som vidtagits av Republiken Moldaviens regering.
EU:s planerade stöd under 2007-2010 för att främja den demokratiska utvecklingen och en god samhällsstyrning i Moldavien uppgår till över 50 miljoner euro. Jag hoppas att pengarna inte har använts för att utbilda polisen i hur man använder våld mot befolkningen. Jag vill be kommissionen att lägga fram en rapport för Europaparlamentet om hur alla EU-medlen har använts i Republiken Moldavien.
Rumänien bedriver och kommer att fortsätta att bedriva en proaktiv politik för att stödja Moldaviens integrering i europeiska strukturer. Skälet till detta är inte bara de historiska banden till medborgarna i Moldavien utan framför allt den fasta övertygelsen om att Moldaviens framtid ligger i Europa, som en modern, demokratisk stat som bygger på respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. De moldaviska myndigheternas anklagelser mot Rumänien är struntprat. Införandet av visumkrav för rumänska medborgare är också en otillbörlig och oacceptabel åtgärd. Statschefen ändras men medborgarna är desamma.
Jag anser att det ligger i EU:s intresse att Republiken Moldavien följer Europas väg i enlighet med medborgarnas strävan att leva i en stabil och säker demokratisk stat. I det avseendet är det östliga partnerskapet ett effektivt instrument och ett utlopp för de moldaviska medborgarnas strävan mot Europa.
Marianne Mikko: Mina damer och herrar! Jag har alltid varit en stark försvarare av Moldavien men den nuvarande krisen gör mig mycket oroad. Även om Moldavien är ett litet land som är beroende av utländskt stöd kan vi inte se mellan fingrarna när rättsstatsprinciperna överträds.
Förbindelserna mellan EU och Moldavien är fortfarande mycket viktiga för oss. Man ska dock inte hoppas för mycket på att EU består av blåögda, naiva personer som tror på allt som de moldaviska myndigheterna säger. Europaparlamentets kommande tillfälliga uppdrag i Moldavien är mycket viktigt. Ingen fråga kommer att vara tabu. Vi vill veta hur polisen behandlade demonstranterna efter valet. Det är oerhört viktigt för EU och för folkets direktvalda representanter att iaktta de mänskliga rättigheterna, inte bara i ord utan även i handling. Tyvärr visade Republiken Moldavien vid gårdagens möte mellan utrikesutskottet och den moldaviska delegationen att EU måste vara berett på monologer i Chisinau. Det kan vi inte acceptera, eftersom europeisk integration betyder öppen dialog. Partner diskuterar således allt. Jag tror på det östliga partnerskapet och även på möjligheten till demokrati i Moldavien. Låt oss därför hjälpa Moldavien.
Graham Watson: för ALDE-gruppen. - (EN) Fru talman! Den moldaviska staten återuppväcker miserabla minnen från Europas olyckliga förflutna: en kommunistisk regering som förklarar seger på sina egna villkor, motståndare som blir misshandlade och dödade, anklagelser om att grannländer iscensätter oroligheter. Om det finns några verkliga bevis för att den rumänska säkerhetstjänsten har underblåst våld bör detta i så fall granskas av Världssamfundet.
Parlamentets delegation i nästa vecka måste söka belägg för påståendena om att 200 000 extra röstsedlar skulle ha tryckts upp, att 400 000 väljare skulle ha registrerat sig på valdagen med oriktiga id-handlingar, och att en stor mängd väljare i Transnistrien skulle ha berövats rösträtten. Tills dessa påståenden har undersökts och OSSE avgett rapport kommer många människor helt enkelt att tvivla på resultatet, oavsett vad de moldaviska domstolarna kommer fram till. Det kan hända att kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldners instinktiva optimism visar sig vara missriktad.
President Vladimir Voronin bör också fördöma interneringen, misshandeln och det utomrättsliga dödandet av de unga människor som slumpmässigt ringats in efter protesterna. Inga fler hinder för advokater eller icke-statliga organisationer, inga fler undanhållanden av namn och nummer på dem som internerats. Jag vill att kommissionen bekräftar huruvida Moldaviens utvisning av Rumäniens ambassadör och viseringskravet för resenärer bryter mot de avtal EU har med Moldavien. Om så är fallet, vilka åtgärder tänker kommissionen vidta?
President Traian Băsescus tillkännagivande om pass har också ökat spänningarna. Vi måste visa oss mottagliga för bilaterala förbindelser, men inte desto mindre kräva att överenskommelser infrias.
Våra moldaviska besökare har i dag beskrivit ett land där frihet och demokrati i flera avseenden förvägras, där Internet på ett mystiskt sätt krånglar, där TV-kanaler försvinner från etern, där det statliga TV-bolaget hellre sänder magdans än rapporterar om våldet på gatorna.
Även om EU bör ge akt på geopolitiken måste vi förstå Moldaviens politik, att dess folk är angeläget om att få utöva demokrati och valfrihet, att landet till övervägande del handlar med länderna i väst, och att Moldavien är förbundet med EU:s medlemsstater genom sin geografi, historia och kultur. Nästa månad, då våra ledare samlas för toppmötet om det östliga partnerskapet, bör de se till att bygga partnerskapet på demokratins och de mänskliga rättigheternas grundvalar. President Vladimir Voronin och hans kamrater måste förbinda sig till detta. Det måste EU kräva.
Bastiaan Belder: (NL) Den internationella rapporteringen av oroligheterna i Moldavien i början av april och konsekvenserna av dessa väcker en lång rad frågor, frågor som EU-institutionerna måste ställa till de moldaviska och rumänska myndigheterna.
Till att börja med Chisinau. Planerar den moldaviska regeringen verkligen att i krissituationer hädanefter öppna eld mot demonstranterna? Jag hänvisar ledamöterna till premiärministerns uttalande i den statliga televisionen. Hur förklarar den moldaviska regeringen de nationella säkerhetsorganens radikala kovändning i sin attityd mot demonstranter och andra motståndare? Det här var en kovändning från en ofattbar passivitet inför vandalisering, mordbrand och plundring av regeringsbyggnader till brutalt fysiskt våld mot obeväpnade medborgare som lett till tre misstänkta dödsfall.
Hur kan Republiken Moldavien framför allt friskriva sig från ansvar för dessa överträdelser av de mest grundläggande rättigheterna? Fru talman! För att få svar på den sista och avgörande frågan måste vi definitivt beakta det öppna brev med nio rekommendationer som fjorton moldaviska försvarare av det civila samhället i går överlämnade till det tjeckiska ordförandeskapet. Jag hoppas att EU-institutionerna, kommissionsledamot Olli Rehn och det tjeckiska ordförandeskapet noterar brevet. Framstående personer i det moldaviska samhället kräver en förklaring. Vi måste konfrontera de moldaviska myndigheterna.
Dessutom måste Bryssel åtminstone be Bukarest om en förklaring när det gäller förslaget att i massiv skala öppna för att ge moldaviska medborgare med rumänska far- och morföräldrar rumänskt medborgarskap. Det är onekligen rimligt med ett europeiskt samråd om de långtgående konsekvenserna av ett sådant förhastat beslut.
Adrian Severin: (EN) Herr talman! Våldet i Moldavien var inte en revolution utan ett uppror, som utspelades i revolutionär anda i ett delat land. Detta våld skulle också kunna ses som framprovocerat för att användas som del i en strategi med målet att ändra gränserna mellan EU och Eurasien.
Därför är detta ett europeiskt problem som vi är tvungna att lösa. Det är inte bara ett internt eller en enskild medlemsstats problem. Lösningen på detta problem bör emellertid inte vara repressalier, utan snarare en ökning av insatser för att leda in Moldavien på en europeisk väg. Inte heller är lösningen att uppmuntra den moldaviska eliten att, som innehavare av utländska pass, lämna landet.
Därför bör vi stärka uppdraget för EU:s sändebud till Moldavien, både vad gäller befogenheter och resurser, samt påskynda förhandlingarna med Moldavien om förenkling av viseringsförfaranden, och fördjupa samarbetet när det gäller att förbättra den allmänna ordningen och respekten för de mänskliga rättigheterna. Vi måste samarbeta med myndigheterna, oppositionen och det civila samhället, men också med Ryssland, som har en betydelsefull närvaro i regionen. Vi bör undvika att dessa händelser tas som en ursäkt för en ensidig lösning av frågan om Transnistrien.
Anna Ibrisagic: Fru talman! Det finns både de som anser att vi borde och de som anser att vi inte borde ha en resolution om Moldavien. De som inte vill se denna resolution säger ofta att OSSE har godkänt själva valet. Låt mig då säga att OSSE:s rapport inte var helt okritisk. Tvärtom innehöll den en hel del kritik. Resolutionen handlar emellertid inte bara om valet utan även om det som hände efter valet och det som nu har pågått i Moldavien ett bra tag.
Mänskliga rättigheter måste respekteras. Media måste få frihet. Misshandel av fredligt demonstrerande människor får aldrig accepteras. Att godkänna denna resolution skulle innebära att vi skickar en stark signal till människor i Moldavien att de inte är ensamma, att vi ser vad som händer där och att vi inte accepterar det. Därför uppmanar jag alla att stödja resolutionen.
Victor Boştinaru: (RO) Händelserna i Republiken Moldavien hade varit på gång länge. Jagsyftar då på att man 2008 i dialogen mellan EU och Republiken Moldavien tog upp minst tre viktiga frågor: a) fritt tillträde för oppositionen till de offentliga massmedierna, något som Vladimir Voronins regim systematiskt vägrat och institutionaliserat, b) underlåtenheten att följa uppmaningen i Venedigkommissionen om att inte ändra lagstiftningen om parlamentsval, något som regimen i Chisinau och dess allierade blankt vägrade, c) oppositionens deltagande i viktiga beslut om landets politik, särskilt politiken om europeisk integration, något som de också blankt vägrade.
Våra partner i Chisinau har ignorerat eller systematiskt avvisat dessa tre viktiga frågor, vilket faktiskt visar att Moldavien blankt har avvisat EU i frågor som är avgörande för landets framtid. Händelserna på valdagen var ett väntat slut på en händelseutveckling som EU och Europaparlamentet kanske hade viss skuld i.
Maria Petre: (RO) Fru talman, mina damer och herrar! Vi har tre typer av allvarliga problem med Republiken Moldavien. Utifrån dessa kan vi tänka oss tre tillvägagångssätt. Den första typen handlar om mänskliga rättigheter. Vi har hundratals ungdomar som har häktats, ibland till och med torterats. Nästa typ handlar om pressfrihet. Vi har journalister som har hotats och gripits på öppen gata mitt på ljusa dagen. Den sista typen handlar om hur valet genomfördes. Vi har mängder av specifika uppgifter som tyder på valfusk. Vi måste också vara lika tydliga när vi tar ställning till den sista aspekten. Oppositionspartierna menar att valfusket har påverkat resultatet med 10-15 procent. Republiken Moldaviens medborgare ser fortfarande mycket hoppfullt på våra beslut och våra åtgärder. Det är deras enda utväg ur denna tragiska situation som nästan saknar motstycke i Europa och som de har varit tvungna att uthärda.
Alexandru Nazare: (RO) Fru talman! I Chisinau har man numera rätt att tiga, man har rätt att göra vad man blir tillsagd och man har rätt att betala skatt till en elit som inte svarar inför någon. Man har även rätt att emigrera, rätta in sig i ledet och vid behov hata på beställning. Man har inte någon yttrandefrihet eller föreningsfrihet. Man har inte rätt att delta i den offentliga debatten och man har inte ens rätt att bestämma över sin egen identitet. Herr kommissionsledamot! Detta är förutsättningarna för att stabilisera Republiken Moldavien men de utgör inte några skäl till optimism.
När man nu har slagit in på den här vägen är Moldaviens enda öde, i bästa fall, att hamna i samma situation som Vitryssland. Långt före valet lyckades kommunistpartiet skaffa sig och befästa fullkomlig kontroll över alla massmediernas kanaler. Dessa åtgärder har gjort den demokratiska processen innehållslös och tvingat en fjärdedel av landets befolkning att emigrera. Mot bakgrund av detta hade valet inte kunnat äga rum utan tvivel. Myndigheternas tvångsåtgärder har nu blivit ett sätt att kommunicera med befolkningen.
Hädanefter har EU därför inte råd att ha en släpphänt, ambivalent attityd till regimen i Chisinau. Hädanefter kommer vår tystnad eller dessa ambivalenta uttalanden att tolkas som om vi godkänner och deltar i föraktet av grundläggande friheter och det demokratiska rättssystemet, samt i våldshandlingar och förtryck. Sist men inte minst visar krisen i Chisinau att vi måste förbättra våra metoder för att observera och övervaka val och se över den ständige representantens roll där.
Charles Tannock: (EN) Fru talman! Moldavien fortsätter att vara ett av Europas fattigaste länder, med en bräcklig demokrati ledd av president Vladimir Voronin, som är en reaktionär Homo Sovieticus, och som fortfarande stolt kallar sig själv kommunist. Tyvärr är han dessutom kluven gentemot EU, till och med när det gäller det östliga partnerskapet.
Han behåller inte desto mindre sin popularitet, i synnerhet på landsbygden och bland den äldre generationen som i denna osäkra ekonomiska tid längtar tillbaka till Sovjetunionens trygghet.
OSSE:s trojka, som omfattade vår egen delegation från Europaparlamentet, har i grunden godkänt hans seger, så vi är tvungna att acceptera detta faktum. Vi bör emellertid protestera kraftfullt mot de repressiva kraftåtgärder som vidtagits mot oppositionens demonstranter som anklagat regeringen för att ha monopoliserat medierna under valkampanjen, använt sig av ett föråldrat och opålitligt väljarregister - däribland många människor som antas vara döda - och berövat rösträtten för en stor diaspora utomlands som inte har haft möjlighet att rösta.
Just nu måste vi koncentrera oss på brotten mot de mänskliga rättigheterna, som till fullo måste utredas av en EU-delegation om Moldavien vill fortsätta ta emot stöd inom ramen för landets europeisk-atlantiska strävanden.
Paul Rübig: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är ytterst tacksam över dagens debatt, eftersom den visar att ett EU med 27 medlemsstater och 500 miljoner medborgare faktiskt har stort inflytande utanför EU:s gränser. Många medborgare i Moldavien har insett hur viktigt det är att ha en maktfördelning, utveckla en grundläggande demokratisk förståelse och kämpa för det.
I dag är det inte självklart att människor kan försvara demokratin eller att människor kan säga sina åsikter offentligt eller att de inte fängslas eller förtrycks för att de gör det. Därför anser jag - och jag stöder kommissionsledamoten helt och hållet här - att vi i Europa nu bör göra allt vi kan för att hjälpa enskilda medborgares kamp för frihet, för pressfrihet och för en väletablerad demokrati.
Petr Nečas: rådets ordförande. - (CS) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Situationen i Moldavien är fortfarande bräcklig och EU måste fortsätta sina intensiva insatser för att föra parterna till förhandlingsbordet. EU måste också arbeta med dem för att hitta en gemensam lösning som är heltäckande, balanserad och realistisk och som bidrar till att stärka den demokratiska processen och de demokratiska institutionerna i Moldavien. Jag håller helt och hållet med Graham Watson om att Vladimir Voronin måste följa de demokratiska principerna och att han måste fördöma tortyren och våldet mot demonstranterna. Jag tycker att alla också bör fördöma gripandet av journalister och de massiva kränkningarna av yttrandefriheten. I det avseendet är det också viktigt att helt och hållet stödja EU:s särskilda representant i Moldavien.
Det borde inte råda några tvivel om att EU och rådet är mycket oroade över kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Moldavien under krisen. Vi uppmanar de moldaviska myndigheterna att inleda en öppen process i samarbete med berörda europeiska och internationella institutioner och utreda och fördöma kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Krisen har visat att EU behöver öka sitt stöd till fortsatta politiska och ekonomiska reformer i Moldavien för att öka landets engagemang för demokratiska normer och värden och i enlighet med EU:s stöd i frågan om Moldaviens självständighet och territoriella integritet. EU är berett att samarbeta och föra Moldavien närmare EU. Detta förutsätter dock ett demokratiskt Moldavien, ett Moldavien där mänskliga rättigheter respekteras, där det råder yttrandefrihet och där grundläggande demokratiska institutioner fungerar.
Olli Rehn: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Jag vill använda min talartid till att svara på några av era frågor och kommentarer från den, enligt min mening, mycket grundliga diskussion som vi haft i dag.
Jag ska börja med Graham Watsons yttrande om visum och mänskliga rättigheter, men först måste jag kommentera hans anmärkningar beträffande min kollega Benita Ferrero-Waldner, som är ansvarig för våra förbindelser med Moldavien. Ni sa att Benita är en instinktiv optimist. Jag vill försvara hennes och kommissionens ståndpunkt genom att, för det första, påpeka att denna ståndpunkt är mycket realistisk och balanserad. För det andra måste man vara en professionell optimist för att vara en europeisk kommissionsledamot, åtminstone om man är ansvarig för EU:s utvidgning och förbindelserna med sydöstra Europa.
När det gäller frågan om visum är vi verkligen upprörda över Moldaviens beslut att införa ett visumkrav för rumänska medborgare. Det är inte acceptabelt. Vi håller på att undersöka huruvida denna åtgärd är laglig eller inte. Vi kommer att gå vidare med denna fråga den 30 april, dagen före Arbetarrörelsens dag den 1 maj, tillsammans med de moldaviska myndigheterna inom ramen för den gemensamma förvaltningskommitté mellan kommissionen och Moldavien som har inrättats i enlighet med avtalet om förenkling av viseringsförfaranden.
På det hela taget när det gäller valet, dess efterdyningar och brotten mot de mänskliga rättigheterna fördömer kommissionen kraftfullt det våld som utbröt på gatorna i Chisinau den 7 april, samt den massiva och överdrivna våldsanvändning som utövades av de brottsbekämpande myndigheternas styrkor och, enligt vad som påstås, av privat milis i dess efterdyningar. Rapporterna om vittomfattande brott mot de mänskliga rättigheterna gentemot de internerade, samt om bortföranden, är mycket oroande.
Vi anser att det, realistiskt sett, är av största betydelse för Moldavien att leva upp till sina europeiska strävanden, att påståendena om brott mot de mänskliga rättigheterna utreds grundligt och objektivt under medverkan av samtliga politiska krafter och, vederbörligen, under internationell översyn. Misstankarna mot dem som har begått kriminella handlingar, däribland människorättsbrott, måste utredas och de som anklagas för sådana handlingar bör erbjudas rätten till en regelmässig rättegång.
Slutligen, när det gäller de troliga konsekvenserna av valets efterdyningar för förbindelserna mellan EU och Moldavien, har detta medfört förnyad uppmärksamhet på Moldaviens oavslutade interna reformer, i synnerhet vad gäller rättssäkerheten och respekten för grundläggande friheter. Vi förväntar oss att alla berörda parter i Moldavien, såväl de officiella myndigheterna som den politiska oppositionen och det civila samhället kommer att enas kring, och gå vidare mot, en lösning på den nuvarande krisen som kommer att medföra mer, och inte mindre, demokrati och frihet för det moldaviska folket.
Historien om det som har blivit Europeiska unionen är ett konkret bevis på att dialog, samarbete och rättsäkerhet kan åstadkomma en sammanhängande och hållbar blandning av respekt för grundläggande friheter, politisk stabilitet och ekonomiskt välstånd.
Talmannen: Debatten är avslutad.
Omröstningen om eventuella resolutionsförslag kommer att äga rum under nästa sammanträdesperiod.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Corina Creţu : Vid en tidpunkt då de kommunistiska myndigheterna i Chisinau fortfarande håller sig fast vid makten genom bedrägeri och tortyr nöjer sig premiärministern för EU:s ordförandeland med att beskriva krisen vid EU:s gränser som ”oroande”. Inte ens bevisen på terror och den aggressiva hållningen mot en EU-medlemsstat har gett upphov till en sådan reaktion som förvrängningen av Rumäniens legitima beslut att påskynda processen för att låta dem som under tragiska historiska omständigheter, som västländerna bär en del av ansvaret för, ofrivilligt förlorade sitt rumänska medborgarskap återfå detta.
Jag kan inte låta bli att nämna hyckleriet bland de politiker som nu sprider panik om den miljon moldavier som är beredda att invadera västländerna, på samma sätt som de fram till 2007 pratade om ett våldsamt angrepp från rumänerna.
Vi kommer att ha möjlighet att diskutera föraktet för demokratin och de grundläggande friheterna med Aleksandr Lukasjenko och Vladimir Voronin efter lanseringen av det östliga partnerskapet. Om vi inte lyckas använda denna samarbetsmekanism för att genomföra demokratiska reformer i de inbjudna före detta Sovjetstaterna så kommer vi ingen vart med den.
Jag kan inte låta bli att dra den hårda slutsatsen att för vissa européer är Tibet närmare än Moldavien. Det sker förmodligen när vägen till Chisinau går via Moskva.
Silvia-Adriana Ţicău : Valet den 6 april 2009 i Republiken Moldavien följdes av demonstrationer. Tyvärr fick pressen problem när de rapporterade om händelseutvecklingen. Jag anser att pressfriheten, yttrandefriheten, respekten för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen är principer som vi alla följer, främjar och försvarar.
Jag anser att situationen i Republiken Moldavien är oerhört allvarlig. Jag anser framför allt att EU måste hantera situationen seriöst och diplomatiskt. Jag anser att de anklagelser som riktas mot Rumänien också riktas mot EU. Det är dock oacceptabelt av Republiken Moldavien att förklara Rumäniens ambassadör i Chisinau persona non grata liksom att plötsligt och ensidigt införa visumkrav för rumänska medborgare.
Republiken Moldavien är ett europeiskt land av historiska och geografiska skäl. Landet är ett av EU:s grannländer och förbindelserna mellan EU och Republiken Moldavien måste fortsätta bygga på goda grannförbindelser. Den region som jag kommer ifrån gränsar till Republiken Moldavien och Ukraina. Vi deltar i många gemensamma utvecklingsprogram och jag anser att Rumänien och EU måste fortsätta att stödja den ekonomiska och sociala utvecklingen i Republiken Moldavien genom ett partnerskap som inte bara bygger på ett gott samarbete utan framför allt på ömsesidig respekt.
| sv |
Avtalstexter översända av rådet: se protokollet
| sv |
3. Begäran om upphävande av Miloslav Ransdorfs parlamentariska immunitet (
| sv |
Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet
| sv |
Situationen för det europeiska asylsystemet efter det senaste utslaget i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om situationen för det europeiska asylsystemet efter det senaste utslaget i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.
Cecilia Malmström: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna fastslog den 21 januari i målet M.S.S. mot Grekland och Belgien att EU snarast måste upprätta ett gemensamt europeiskt asylsystem och att vi måste hjälpa medlemsstaterna att uppfylla sina skyldigheter att tillhandahålla lämpligt internationellt skydd.
Kommissionen har alltid sagt att medlemsstaterna vid tillämpningen av EU:s regelverk - och Dublinförordningen är en viktig del i EU:s gällande asylregelverk - aldrig befrias från skyldigheten att säkerställa skyddet av de grundläggande rättigheterna. Europadomstolen upprepade den principen i sin dom.
Domen påverkar inte de principer som Dublinsystemet bygger på: att ha ett tydligt system för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig, för att pröva asylansökningar, för att garantera effektiv tillgång till förfarandet för att fastställa flyktingstatus, och för att förhindra missbruk av asylförfarandet i form av dubbla ansökningar.
Kommissionens utvärdering av Dublinsystemet har dock visat att det finns utrymme för förbättringar. Redan 2008 föreslog kommissionen en översyn av Dublinförordningen för att ta itu med de konstaterade bristerna. Syftet var att både stärka skyddet av de asylsökande och att effektivisera Dublinsystemet, vilket skulle gagna medlemsstaterna.
Jag välkomnar Europaparlamentets starka stöd för kommissionens förslag och jag uppmanar rådet och Europaparlamentet att arbeta tillsammans för att hitta en väl avvägd kompromiss som leder fram till en förbättrad Dublin II-förordning.
En sådan kompromiss måste även omfatta en nödmekanism för att som en sista utväg avbryta överföringar i situationer då asylsystemet är utsatt för exceptionellt och särskilt tryck. Det skulle innebära en gemensam, heltäckande lösning i fall som i dag behandlas godtyckligt, i syfte att bygga upp ett ökat förtroende och ett genuint stöd mellan Dublinförordningens parter.
Kommissionen har varit medveten om bristerna i det grekiska asylsystemet, som är utsatt för exceptionellt tryck på grund av de stora och blandade migrationsströmmarna på landets territorium och bristen på ett väl fungerande nationellt asylsystem. Vi har redan vidtagit åtgärder för att se över dem.
Kommissionen inledde ett överträdelseförfarande mot Grekland i november 2009 och uttryckte oro över olika bestämmelser i EU-lagstiftningen. Grekland har å sin sida åtagit sig att reformera sitt asylsystem utifrån en handlingsplan som överlämnades till kommissionen i augusti förra året och som innehöll omedelbara och långsiktiga åtgärder. Sedan dess har det gjorts viktiga ändringar av lagstiftningen i Grekland.
Samtidigt deltar kommissionen, tillsammans med medlemsstaterna, FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) och EU-organen, i omfattande insatser för att hjälpa Grekland. Detta stöd består av ett omfattande finansiellt och praktiskt stöd för att reformera det nationella asylsystemet, gränsförvaltningen och hanteringen av återvändande, samt för att effektivisera användningen av EU-medel för migrationshantering och förbättra samarbetet med grannländerna, framför allt Turkiet.
Låt mig avsluta med att påminna om att vår union grundar sig på värderingar om respekt för människors värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättssäkerhet och respekt för grundläggande rättigheter. Asyl är en av de mänskliga rättigheter som EU är fast beslutet att respektera och främja. Kommissionen är fast besluten att arbeta för att skapa ett rättvist, effektivt och skyddsinriktat gemensamt europeiskt asylsystem. Det är bästa sättet att gemensamt upprätthålla de mänskliga rättigheterna som en av de viktiga pelarna i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
Manfred Weber: för PPE-gruppen. - (DE) Herr talman, fru Malmström! Asylpolitiken är en mycket aktuell fråga, vilket vi nyligen har sett på Lampedusa och i Grekland. Det här är en fråga som rör Europas befolkning. Vi bör vara stolta över det vi har åstadkommit i Europa, bland annat våra gemensamma normer, en korrekt behandling av asylansökningar och vårt sätt att hantera barn och familjer. Vi bör vara stolta över allt detta. Europa är ett område där förföljda människor över hela världen erbjuds hjälp och partnerskap. Det avgörande är dock inte vad vi har skrivit ned på papper i parlamentets utskott, i kommissionen och rådet, utan vad som faktiskt sker i praktiken. Belgien och Grekland har nyligen fällts i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna för att inte ha genomfört och följt gällande lagstiftning. Det visar tydligt att genomförandet inte fungerar.
Jag vill uppmana kommissionen att göra snabbare framsteg, vid sidan av sina befintliga handlingsplaner. Vi måste kunna inrätta och genomföra viktiga normer snabbare inom EU. I det specifika fallet Grekland vill jag påpeka att vi har en gräns som kan säkras från båda sidor. Jag är besviken över hur vår partner, Turkiet, har agerat. Vi har undertecknat ett återtagandeavtal med Turkiet och enligt detta behöver landet göra betydligt mindre än om det hade varit medlem av EU. Jag tycker därför att vi bör förvänta oss av Turkiet att göra en större insats på området.
Ingen ifrågasätter vår känsla av solidaritet. Vi vill erbjuda praktisk hjälp i form av Europeiska flyktingfonden och gränsförvaltningsbyrån, både till Grekland, som redan får stöd, och till Lampedusa i Italien. Den europeiska solidariteten ifrågasätts inte. Den behövs nu mer än någonsin tidigare.
Stavros Lambrinidis: Herr talman! Som domstolens dom har visat är vi alla fångade i Dublin II. Till följd av den ojämna ansvarsfördelningen har medlemsstaterna bråkat om vem som bär ansvaret. Klagomål har yttrats från olika håll i flera år och de drabbade flyktingarna hamnar i kläm.
På senare tid har 90 procent av invandrarna och de asylsökande i EU anlänt via Grekland. Nu, i och med Algeriet, har trycket flyttats till Italien. Hur länge tänker vissa parter envisas med att låtsas att det här är Greklands, Italiens, Maltas eller Cyperns problem? Våra gränser är EU:s gränser. Vår utvecklingspolitik, vår utrikespolitik, eller snarare bristen på sådan, är EU-frågor.
Mitt land har nyligen gjort stora insatser för att förbättra asylsituationen, med stor hjälp av kommissionen. Det är dock uppenbart att det inte är tillräckligt. Den nya Dublinförordningen måste sätta stopp för det omfattande återvändandet till den första medlemsstaten. Tillbörlig, grundläggande solidaritet måste råda mellan medlemsstaterna. Det är det som parlamentet har efterlyst. Det har blivit dags för vissa medlemmar i rådet att sluta spela Pontius Pilatus och tvätta sina händer.
Cecilia Wikström: för ALDE-gruppen. - Herr talman! Domslutet från Europadomstolen gör klart att Belgien och Grekland har brutit mot artiklarna 3 och 13 i Europakonventionen. De båda länderna har alltså gjort sig skyldiga till omänsklig och förnedrande behandling av en afghansk asylsökande då han överfördes från Belgien till Grekland. Fallet är dessvärre inte alls unikt. Europadomstolens dom är däremot prejudicerande och därmed viktig.
Som parlamentets föredragande för översynen av Dublin II-förordningen välkomnar jag domen. Den visar med önskvärd tydlighet att alla medlemsstater måste avbryta sina överföringar till Grekland så länge verkligheten ser ut som den gör. Den visar också på behovet av europeisk solidaritet. Om vi menar allvar med att skapa ett gemensamt asylsystem år 2012 så måste vi dela ansvaret och hjälpa varandra.
Jag vill fråga kommissionen om domen förändrar kommissionens syn på Dublinsystemet som hörnsten i det gemensamma asylsystemet och så vill jag veta om kommissionen har tillgång till den statistik som visar på vilken grund medlemsstaterna baserar sina beslut om överföringar på. Det är viktigt att vi undviker fler fall som det nu aktuella.
Parlamentet har en klar åsikt om Dublinförordningen och vi väntar nu otåligt på att få inleda förhandlingar. Vi prioriterar frågan om förvar, solidaritetsmekanism, minderårigas rättigheter och starkare föreskrifter för rättsmedel. Jag ser fram emot ert svar, kommissionsledamot Cecilia Malmström, och mot vårt fortsatta goda samarbete.
Judith Sargentini: för Verts/ALE-gruppen. - (NL) Herr talman! Frågan är: Vad gör vi nu när Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har förklarat att man inte längre får skicka tillbaka några fler asylsökande till Grekland? Justitieministern i mitt land, Nederländerna, kom med ett förslag till lösning. Han sade: ”Vi kommer att vidta mycket skyndsamma åtgärder för att hjälpa grekerna att bättre övervaka sina gränser och att inrätta ett asylsystem. Därefter kan vi bara skicka tillbaka alla Dublinsökande till Grekland.” Det är i slutändan naturligtvis inte alls någon lösning.
Här i parlamentet har nämligen alla partier, oavsett politisk färg, sagt att vi måste införa en solidaritetsklausul i Dublinsystemet. Annars kommer de sydliga länderna alltid att ha en svårare situation än mitt eget land, vid Nordsjön, dit det inte kommer särskilt många flyktingbåtar.
Flyktingströmmarna till Lampedusa visar, fru kommissionsledamot, att även om ni kan arbeta hårt för att övervaka gränserna måste ni även vara beredda på oväntade händelser. Håller ni med Gruppen De Gröna/Europeiska fria alliansen om att Dublinsystemet nu är utrangerat? När får vi se åtgärder för att förändra Dublinsystemet? Håller ni med oss om att man får ligga som man bäddar och att de nordliga länderna nu tvingas visa solidaritet?
Jag skulle även vilja höra vad ni anser om förra veckans dom av domstolen i Strasbourg, där domstolen förklarar att antalet fall enligt artikel 39, dvs. ansökningar om att avbryta avvisningar, ökade med 4 000 procent förra året, eftersom folk kan se att Dublinförordningen helt enkelt inte fungerar.
Till sist skulle jag vilja säga att utfallet i målet Maritime Support Services (MSS) mot de belgiska myndigheterna visar att de belgiska myndigheterna gjort fel. De tvingades betala det största skadeståndet. De agerade vårdslöst. När kan vi förvänta oss att se en förändring av Dublinsystemet så att dessa människor inte längre behöver utsättas för omänskliga villkor?
(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)
Barry Madlener: (NL) Herr talman! Judith Sargentini, varför hörde jag dig inte säga att det är Turkiet som beter sig illa genom att låta alla dessa människor resa in i Turkiet till att börja med? Varför hörde jag dig inte säga att den onödigt komplicerade europeiska asyllagstiftningen missbrukas av så många människor, av människosmugglare och lycksökare, enbart för att den just är så komplicerad. Varför säger du inte det?
Judith Sargentini: (NL) Tack, herr talman, för att jag får möjlighet att besvara den här frågan.
Jag tycker att vi först bör se bjälken i vårt eget öga. EU har trasslat till sitt eget asylsystem. Så länge vi fortsätter att göra det och så länge vi är ovilliga att hjälpa Grekland att en gång för alla ta itu med de många asylsökandena och se till att vi alla har ett enhetligt förfarande för att avgöra huruvida en person faktiskt är en politisk flykting kommer vi aldrig att kunna lägga skulden på någon annan.
Jag håller med dig, Barry Madlener, om att människosmugglarna bör arresteras och att Turkiet verkligen bör inrätta ett anständigt asylsystem, ett system där man erkänner politiska flyktingar som inte kommer från EU, utan från andra ställen. Jag skulle dock börja med att titta efter bjälken i vårt eget öga och städa upp på vår egen bakgård.
Timothy Kirkhope: Herr talman! Jag skulle vilja säga till kommissionsledamoten att det är uppenbart att vi har att göra med ett havererat system. Det är uppenbart att de europeiska domstolarna och den europeiska lagstiftningen motsäger varandra. Vi har inte längre att göra med en situation där lagstiftningen genomförs utan snarare där den tolkas på ett nytt sätt.
Jag anser att EU har störst förutsättningar att ta itu med invandringsproblemen genom att ha ett nyanserat system som inte är diktatoriskt. Jag talar inte om en mer harmoniserad europeisk lagstiftning eller de europeiska domstolarnas moraliska domar utan om solidaritet, samarbete och bra kommunikation mellan europeiska grannländer.
Vi måste vara uppmärksamma på att inte bara flytta problemet från ett ställe till ett annat. Naturligtvis har vi en skyldighet gentemot andra EU-medlemsstater och människor som söker ett tryggare och friare liv. Domstolens senaste dom visar dock på större problem, nämligen förhållandet mellan de europeiska domstolarna, de europeiska lagstiftarna och medlemsstaterna och deras egna gränskontroller.
Fru kommissionsledamot! Jag skulle vara intresserad av att veta vad kommissionen gör för att försöka ta itu med dessa frågor på lång sikt. Kan du försäkra parlamentet om att vi inte bara stiftar mer EU-lagstiftning, som förr eller senare säkerligen kommer att förkastas av en europeisk domstol? Kan du i stället förklara för oss hur vi på ett effektivt sätt kan stödja Grekland och andra medlemsstater som för närvarande lider av detta problem?
Cornelis de Jong: Herr talman! Först av allt vill jag uttrycka mitt tack och stöd till kommissionsledamot Cecilia Malmström. Hon gjorde helt rätt som förra veckan uppmanade medlemsstaterna att på nytt göra någonting åt hela asylpaketet. Det är när allt kommer omkring inte någon à la carte-meny.
Den plötsliga tillströmningen av tunisiska flyktingar är ett färskt exempel på detta. Italien har störst problem med att se till att mottagnings- och asylförfarandena följs. Om övriga medlemsstater forsätter att bara stå och titta på kommer det bara att vara en tidsfråga innan Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna kommer fram till att överföringen av asylansökningar till Italien bör upphöra, vilket den faktiskt gjorde när det gäller Grekland.
Det ligger därför i allas intresse att utarbeta ett nödförfarande inom ramen för Dublinsystemet, vilket kommissionen också föreslog, och att snabbt införa bindande mottagningsavtal och ett välfungerande asylförfarande.
Jag undrar om kommissionsledamoten anser att ansvariga Europaparlamentsledamöter skulle kunna vara till ytterligare hjälp när det gäller att övertala medlemsstaterna om att till sist vidta dessa välbehövliga åtgärder. Hon kan i vilket fall som helst räkna med mitt engagemang.
Barry Madlener: (NL) Herr talman! Nederländerna måste än en gång städa upp efter Grekland! Först var de nederländska skattebetalarna tvungna att betala miljarder euro för att rädda det nästan konkursmässiga landet och nu har vi fått tvåtusen asylsökande från Grekland på halsen som vi inte får lov att skicka tillbaka.
Nederländerna vill inte ha dessa asylsökande. Nederländerna har lidit tillräckligt, och lider fortfarande, av massinvandringen och det misslyckade mångkulturella experimentet. Nederländerna vill ha färre invandrare utan framtidsutsikter och EU måste börja driva en betydligt strängare invandringspolitik. Annars kommer EU att till slut bli ett Eurabia.
Grekland är dock också ett offer för sin dåliga granne, Turkiet. Grekland bör därför bygga en mur för att stänga ute turkiska emigranter och emigranter som Turkiet låter passera genom sitt territorium. Vi bör naturligtvis straffa Turkiet för att man ger olagliga invandrare en möjlighet att resa in i Grekland.
Slutligen bör EU:s asyllagstiftning vara betydligt strängare. Låt oss vara ärliga: 99 procent av de asylsökande är trots allt inte alls asylsökande utan ekonomiska lycksökare som missbrukar vår asyllagstiftning.
Georgios Papanikolaou: (EL) Herr talman! Jag tänker fortsätta debatten med följande hypotes: Vi har sett oroligheterna i Medelhavs- och arabländerna. Vi vet att många av dessa länders medborgare hoppas på att hitta ett bättre öde i Europa. Detta är redan ett faktum och jag är rädd att den hypotes jag nu kommer att lägga fram snart kommer att bli ett nytt faktum.
Medborgare lämnar dessa tredjeländer för Europa. De anländer till Lampedusa - och vi har sett de problem som har uppstått där - eller försöker ta sig till Grekland via Turkiet. De utnyttjar den möjlighet att inte ansöka om visum som grundar sig på den överenskommelse som många av dessa tredjeländer har med Turkiet. Andra reser till Malta, och vissa tar sig förmodligen till Portugal och Spanien. Därefter söker några av dem asyl. Det säger sig självt att här kommer återigen Dublin II att tillämpas. Vi vet att de nationella domstolarna, precis som vi har sett hittills, kommer att fälla domar innan Europadomstolen över huvud taget hinner avge någon dom, även om vissa asylsökande sedan överklagar i dessa ärenden. Låt oss därför inte låtsas någonting annat.
Sedan har vi det faktum att vissa arresteras och inte kommer att ha rätt till asyl. Som ni säkert vet måste vi, enligt det avtal som kommissionen just har meddelat har förhandlats fram, vänta två år på att avtalet ska börja gälla plus tre år som är den övergångsperiod som gäller för tredjelandsmedborgare, vilket innebär totalt fem år, innan de som reser via Turkiet kan återvända till Turkiet enligt återtagandeavtalet. Det innebär att de som arresteras under denna period, på grund av den kris som vi står inför, måste vänta till 2016 eller 2017 innan de kan återvända till Turkiet.
Låt mig säga att jag befarar att EU, med den här typen av förvaltning, för närvarande inte klarar av uppgiften.
Sylvie Guillaume: (FR) Herr talman! Jag anser att det alltid är bra att påminna sig om ett antal åtaganden, och framför allt det åtagande som gjordes i oktober 2008 i den europeiska pakten för invandring och asyl. I den tillkännagavs att det var dags att ta nya initiativ för att fullborda införandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem och på så sätt erbjuda ett bättre skydd inom EU.
Mer än två år efter detta löfte ligger kommissionens förslag på förhandlingsbordet. Man kan dock inte annat än konstatera att detta europeiska asylsystem och harmoniseringsprocessen kämpar något för sin tillvaro.
Jag anser att det beslut som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna nyligen fattade är en viktig vändpunkt. Det visar naturligtvis på bristerna i det grekiska asylsystemet, men det skickar även en tydlig signal vid en tidpunkt då Grekland börjar reformera sitt asylsystem och samtidigt ta andra typer av initiativ.
Bortsett från just den här specifika situationen innebär beslutet mer generellt att hela det europeiska asylsystemet ifrågasätts, särskilt en av dess mest grundläggande delar - Dublinförordningen - och dess viktigaste premiss, likställningen av de nationella asylsystemen i EU. Beslutet visar hur det gemensamma europeiska asylsystemet paradoxalt nog har skapat ett slags orättvisa, både för de asylsökande och för medlemsstaterna.
Beslutet innebär att det omedelbart krävs tydliga åtgärder. I väntan på ett operativt asylsystem i Grekland måste medlemsstaterna sluta att återsända asylsökande till Grekland och tillämpa suveränitetsklausulen i förordningen, som ger dem rätt att ta ansvar för att pröva en ansökan.
Beslutet av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna skickar också en signal till alla berörda parter. Jag anser att beslutet bör fungera som katalysator i harmoniserings- och omarbetningsprocessen, särskilt när det gäller Dublinförordningen.
Det här handlar naturligtvis först och främst om den mekanism för att avbryta överföringar som jag just har nämnt och som kommissionen föreslår. Europadomstolens beslut kastar nytt ljus över mekanismen å ena sidan och över solidariteten inom EU å andra sidan. Åtgärden bör, som jag sade, leda till nya diskussioner om behovet av en mekanism för att avbryta överföringar, på tydligt angivna villkor.
Utöver mekanismen måste åtgärden för det andra även fungera som påtryckningsmedel - åtminstone hoppas jag att den kommer att göra det - för att under förhandlingarna bland annat ge stöd åt de andra ändringar av förordningen som kommissionen föreslår och de garantier som ges i instrumentet.
Slutligen bör Europadomstolens beslut få oss att börja tänka på de asylsökandes mycket utsatta situation. Det bör också göra det möjligt att införa en möjlighet att överklaga för att avbryta överföringen av asylsökande som omfattas av ett överföringsbeslut till följd av tillämpningen av Dublinförordningen.
I dag lyser många röda varningslampor. Det visar att det är dags att reformera förordningen och att upprätta ett verkligt gemensamt asylsystem som bygger på solidaritet och ansvar.
Nadja Hirsch: (DE) Herr talman, fru Malmström! Vi talar i dag om utslaget i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Det här handlar ytterst om Belgien, men det berör alla EU:s medlemsstater. Tyskland har också beslutat att inte längre skicka tillbaka asylsökande till Grekland.
Som en av mina kolleger har nämnt måste vi själva fråga oss om vi vill bygga murar runt EU eller om vi vill upprätthålla och utveckla asylrätten, någonting som jag, som liberal, starkt stöder. Det här innebär dock också att vi måste ge alla asylsökande möjlighet att få ett välorganiserat förfarande. Vi måste inse att det är orättvist och osolidariskt att låta de sydliga länderna ensamma bära hela bördan. På grund av ländernas geografiska läge har de drabbats av en ökande tillströmning av flyktingar. När det gäller Lampedusa så beror detta på de senaste händelserna i Tunisien. Det här är dock även ett fortgående problem som de lokala asylmyndigheterna inte kan hantera.
Den senaste tidens liberalisering när det gäller Kosovo har för bara några veckor sedan också resulterat i en stor tillströmning av asylsökande till Tyskland. Vi har också haft problemet att vi inledningsvis inte kunnat behandla alla ansökningar korrekt. Om vi verkligen vill bevara asylrätten måste vi därför omstrukturera systemet för att se till att det blir mer solidariskt i framtiden. Vi kan inte ha kvar Dublin II i sin nuvarande form.
Carmen Romero López: (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Den afghanska medborgare som nämns i Europadomstolens dom var inte invandrare, missbrukade inte systemet och var inte ett offer för människosmuggling. Han omfattades inte heller av Genèvekonventionen eftersom han inte var förföljd. Han var asylsökande och borde därför ha fått subsidiärt och internationellt skydd. Domen är därför viktig som prejudikat.
Hur många människor kan vänta på dom efter att ha överklagat ett avslag på sin asylansökan? Hur många människor kan ansöka om ersättning på grund av försenade förfaranden? Vad skulle hända om Europadomstolen avkunnade fler än tusen domar mot medlemsstaterna? Vad skulle hända med Europas rykte?
Kan vi fortsätta att se oss själva som försvarare av grundläggande rättigheter om vi behandlar asylsökande som flyr från krig sämre än om de vore kriminella?
Fru kommissionsledamot! Asylsökande kan - om de är flyktingar eller får subsidiärt skydd - få sitta i förvar och vänta på att deras fall ska behandlas i domstol i upp till sju månader, utan några processuella rättigheter. Är detta humant?
Asylpaketet har förhalats alltför länge, och det gemensamma asylsystemet finns inte, Manfred Weber. Alla medlemsstater har inte heller samma förfarande. Det finns en brist på solidaritet, vilket är skälet till att situationen ser ut som den gör.
Den afghanska medborgaren fick ersättning för ideella skador, dock inte baserat på Dublinförordningen. Men hur stor ersättning kan de som flyr från krig och skickas fram och tillbaka mellan olika läger i åratal ansöka om på grund av ideella skador? Vi är trötta på att tala om missbruk och människosmugglare. Kommer vi inte att försöka titta bort och förneka att situationen ser ut som den gör, som vi har gjort så många gånger förut? Dublinförordningen kan definitivt rättas till, men det krävs mycket mer. Det är brådskande, fru kommissionsledamot.
Simon Busuttil: (MT) Herr talman! Europadomstolens beslut är inte så mycket ett fördömande av Belgien eller Grekland som det är ett fördömande av Dublinförordningen, eftersom det var just Dublinförordningen som gjorde det möjligt för Belgien att skicka tillbaka en afghansk person till Grekland. Det är inte rättvist. Det är inte rättvist att gränsländerna ensamma får bära hela bördan, för - sanningen är den - att gränsländerna inte har till uppgift att agera polis eller gränsvakt åt övriga EU-länder.
I och med EU-domstolens beslut har det därför blivit tydligt att det strider mot den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna när ett EU-land skickar tillbaka en asylsökande till ett annat EU-land som är utsatt för enorma påfrestningar.
Länder som Tyskland och Storbritannien har redan börjat inse detta och avbrutit överföringarna. Det vi måste göra är dock att så snart som möjligt ändra Dublinförordningen.
Kyriakos Mavronikolas: (EL) Herr talman! Skälet till att jag känner att jag måste tala vid dagens sammanträde är att Cypernfrågan och det invandringsproblem som vi står inför inte har nämnts.
Till Cypern, som är en liten stat med en halv miljon invånare, kommer 30-50 invandrare varje dag. De passerar över den gröna linjen från de ockuperade områdena.
Vi har inga förvarsenheter för asylsökande. Det innebär att vi inte kan skicka tillbaka dem till ursprungslandet om deras ansökan avslås. De tar sig in via de ockuperade områdena. De flesta av dem förstör sina papper och stannar på ön.
Gesine Meissner: (DE) Herr talman, fru Malmström! Vi behöver verkligen inga murar för att lösa asylproblemet. Någon föreslog att vi skulle bygga en mur, vilket är skälet till att jag valde att yttra mig. Den som säger någonting sådant har överhuvudtaget inte förstått europeiska värderingar.
För oss handlar det här om att skydda grundläggande och mänskliga rättigheter. Vi kan inte säga om människor som har flytt från sina hemländer och sökt asyl i EU, oavsett skäl, eller om människor som frivilligt har klättrat ombord på en överfull båt och riskerat livet: ”Vi vill skicka tillbaka dessa människor innan de ens har kommit fram.” Vi behöver ett vettigt och välfungerande asylförfarande för dessa människor. Vi kan inte låta de sydeuropeiska länderna, dit människorna anländer, ensamma hantera problemet. Jag håller helt och hållet med min kollega, Nadja Hirsch, på den punkten.
Ur ett annat perspektiv är det fel att säga att vi vill att alla dessa människor ska hålla sig utanför EU och att vi inte vill ta emot dem. Det sker en demokratisk förändring i Europa och i framtiden kommer vi att behöva integrera även asylsökande som vill stanna här. Det här är inte bara en fråga om humanitet, utan även en fråga om sunt förnuft. Därför måste vi snabbt hitta lösningar på det här problemet.
Andreas Mölzer: (DE) Herr talman! Enligt den dom som avkunnades av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna är asylsystemet i Grekland inhumant. Det beror på att det kan ta upp till fem år att fatta ett slutgiltigt beslut. Förfarandena tar dock lång tid överallt i Europa, eftersom människor ljuger, papper bränns eller förfalskas, beslut ignoreras eller asylsystemet helt enkelt utnyttjas och missbrukas. Så är det framför allt när det inte finns några egentliga asylskäl, och efter en process som pågår i flera år ansöker den asylsökande plötsligt om att få stanna av humanitära skäl.
Mot bakgrund av EU:s misslyckade asylsystem måste vi slutligen vara ärliga och erkänna att EU inte kan ta emot ekonomiska migranter från hela världen, särskilt inte samtidigt som man lägger miljarder euro på utvecklingsbistånd och demokratistöd till de länder som dessa människor kommer ifrån.
Slutligen behövs det en tydlig definition av asylrätten, som är nära förknippad med Genèvekonventionen, för att få slut på den ekonomiska migrationen. Den måste även innehålla en skyldighet för asylsökanden att samarbeta under förfarandet. Detta kommer att undanröja den rättsliga grunden för bedrägerier när det gäller humanitära skäl.
Salvatore Iacolino: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! De ökande avslagen på visumansökningar å ena sidan och den senaste tidens kraftigt ökande migrationsströmmar å andra sidan innebär att rådet verkligen måste prioritera asylpaketet. Initiativet skulle, om det stöds av kommissionen, ha den positiva effekten att reglera en komplex fråga och skapa en enhetlig strategi för att verkställa den dom som vi diskuterar i dag. Det skulle också vara en möjlighet att undvika överföringar som dem vi har diskuterat i dag.
Vi är naturligtvis positiva till att skydda mänskliga rättigheter. Detta behov måste dock även förenas med en rigorös behovsprövning. Fru kommissionsledamot, eftersom situationen har blivit ohållbar måste vi nu börja försöka hitta positiva regler och en tydlig lagstiftning. Det här är ett viktigt steg som jag är övertygad om att vi med er hjälp kan överlämna till rådet för bedömning relativt snart.
Nathalie Griesbeck: (FR) Herr talman! Min fråga kommer att vara mycket kort, eftersom debatten har varit mycket intensiv och jag har en känsla av att vi alla delar samma oro, med undantag för vissa extrema element.
Jag skulle vilja fråga kommissionsledamoten hur hon tänker bemöta den ikonoklastiska idén om att bygga en mur mellan Turkiet och Grekland, även om det kan förklaras av det kraftiga tryck som landet är utsatt för och även om, som vissa kolleger har sagt, de människor som hamnar på förvarsenheter utsätts för särskilt svåra förhållanden.
Även om det står medlemsstaterna fritt att upprätta egna byggplaner - även om det innebär att bygga en mur, även om det är en orealistisk lösning - påverkas vi européer särskilt, dels cykliskt, av det som händer på ön Lampedusa och av de beslut som fattas av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, och dels strukturellt av de sydliga ländernas situation.
Det har därför blivit dags att snarast se över Dublinförordningen så att vi kan ta ett gemensamt ansvar för dessa situationer i hela Europa och visa solidaritet och humanism. Det enda sättet att göra detta på är att utarbeta en verklig europeisk asyllagstiftning, någonting som håller på att bli mer angeläget än någonsin.
Sergio Paolo Francesco Silvestris: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! De värderingar som EU bygger på - mänskliga och grundläggande rättigheter - kan inte ifrågasättas. Europadomstolens dom kräver vår omedelbara uppmärksamhet och snabba, effektiva åtgärder. Domen innebär att vi måste utarbeta, fastställa och genomföra en enhetlig strategi och ett gemensamt åtagande. Asylförfarandena måste åtgärdas omedelbart och på bästa möjliga sätt.
Vi får dock inte överge de gränsländer som måste ta itu med flyktingströmmar som inte bara påverkar dem själva utan i förlängningen även hela Europa. Gränsländerna kan inte själva stå för hela den kostnad och den organisation som krävs för att hantera asylansökningar som ofta kräver en hel del tid och lång och noggrann granskning. Dessa tidsramar och noggranna granskningar får inte påverka migranternas värdighet, som alltid måste skyddas under alla omständigheter.
Cecilia Malmström: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka alla som har talat under debatten. Domen är oerhört intressant men den undergräver inte helt och hållet Dublinsystemet, som det ser ut i dag. Det fungerar på det hela taget och innebär redan, oberoende av domen, att medlemsstaterna är skyldiga att upprätthålla grundläggande rättigheter. Domen belyser dock några viktiga frågor och därför finns det skäl att reformera och förbättra Dublinkonventionen.
Kommissionen har därför lagt fram förslag till förbättringar och det gläder mig att höra att ni arbetar med dessa och att ni också ser behovet av någon form av nödmekanism. Vi stöder er helt och hållet i det avseendet.
Vi måste också påskynda arbetet med att upprätta ett gemensamt asylsystem. De flesta här håller med om det och jag är mycket tacksam för ert arbete. Det bästa sättet att åstadkomma detta är att fortsätta arbeta, att offentliggöra rapporterna och uppmana rådet att börja förhandla.
I dag finns det alltför många skillnader mellan medlemsstaterna och det är inte hållbart. I en gemensam union, med gemensamma värderingar och en gemensam tillämpning av internationella normer och konventioner får det inte finnas sådana skillnader som det gör i dag. Människor måste behandlas anständigt. Vi måste se till att de mest utsatta skyddas. Vi behöver effektiva system så att människor inte hålls i förvar i månader, ibland år. Det är mycket plågsamt för individen och det är också mycket dyrt för samhället. Det måste vi förbättra. Återigen kan jag bara uppmuntra er och rådet att fortsätta att arbeta med detta.
När det gäller Grekland gör kommissionen en hel del för att hjälpa till. Den grekiska regeringen arbetar på sin handlingsplan. Det är en mycket ambitiös plan. Det har dock redan från början stått klart att det här inte kommer att lösas över en helg. Det finns långvariga problem. Vi är beredda att hjälpa till och det faktum att alla medlemsstater deltar i gränsförvaltningsbyråns arbete, men även har erbjudit andra typer av stöd - ekonomiskt bistånd eller teknisk expertis, tolkning, administrativ hjälp - visar att det finns en sann europeisk solidaritet.
Vi måste hjälpa Grekland, eftersom Grekland befinner sig i en oerhört pressad situation. Även det är en europeisk utmaning. Naturligtvis har Grekland huvudansvaret. Grekland har också gjort en hel del, men måste göra mer. Jag är inte övertygad om att ett stängsel eller en mur är någon lösning. Det finns andra reformer som är mycket viktigare. Vi arbetar också tillsammans med det nya europeiska stödkontoret för asylfrågor (EASO) i Valletta och med FN:s flyktingkommissariat (UNHCR).
Den senaste tiden har Turkiet visat sig vara både konstruktivt och samarbetsvilligt. Vi har slutfört förhandlingarna om ett återtagandeavtal efter åtta år. Jag hoppas att medlemsstaterna kommer att godkänna det när rådet håller sitt nästa möte i nästa vecka.
När det gäller de siffror som Cecilia Wikström efterfrågade så visar de siffror som jag har för perioden 2009-2010 att medlemsstaterna överlämnade 16 328 ansökningar till Grekland om att ta ansvar för eller återta migranter. Av dessa beviljades 12 638 (77 procent). Trots det verkställde medlemsstaterna endast 2 251 av dessa överföringar, vilket utgör knappt 14 procent.
Jag vill återigen tacka er för ert stöd för vårt arbete med asylpaketet. Lagstiftningsakterna ligger på bordet. Låt oss fortsätta att arbeta tillsammans - kommissionen, parlamentet och rådet - för att få det här gjort så snart som möjligt så att vi till sist får ett gemensamt europeiskt asylsystem.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
| sv |
Återupptagande av sessionen
Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 1 februari 2007.
| sv |
Likabehandling av kvinnor och män med egen rörelse - Gravida arbetstagare (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om:
betänkandet av Astrid Lulling, för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och om upphävande av direktiv 86/613/EEG - C6-0341/2008 -, och
betänkandet av Edite Estrela, för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar - C6-0340/2008 -.
Astrid Lulling: Herr talman! 22 år har gått sedan vi röstade om en text som redan på sin tid syftade till att åstadkomma jämställdhet mellan kvinnor och män som är egenföretagare, inklusive deras medhjälpande makar. Nu har kommissionen äntligen lagt fram ett nytt förslag som ska ersätta den tandlösa och urvattnade texten från 1986. Men den här gången har texten utformats på en mer solid rättslig grund.
Jag vill först ta upp en stor förbättring, nämligen att ingen medlemsstat längre får förbjuda makar eller personer som likställs med makar att starta ett bolag tillsammans. Härigenom förbättrar vi starkt villkoren för medhjälpande makar, dessa miljontals osynliga arbetare i jordbruket, hantverket, handeln, små och medelstora företag, och för alla fria yrkesutövare. Deras öde har bekymrat Europaparlamentet ända sedan 1990-talet.
Kommissionens förslag brister tyvärr fortfarande på en avgörande punkt, nämligen socialförsäkringsskyddet för medhjälpande makar och personer som likställs med makar. Det har visat sig att det stora flertalet medhjälpande makar avstår från att ansluta sig till ett socialförsäkringssystem om ansökan är frivillig. Dessa människor inser inte att de mister alla sina sociala förmåner, i synnerhet pensionsförmåner, om de skiljer sig - och i många fall har de då varit gifta och arbetat i familjeföretaget i över 20 år.
Vi vill också behålla den gamla bestämmelsen om erkännande av den medhjälpande makens eller makans arbete, så att det finns en möjlighet till ersättning. Det gäller framför allt vid skilsmässor, då medhjälpande makar kan befinna sig i ett utsatt läge efter att i åratal ha arbetat i familjeföretaget.
Vad skyddet av gravida kvinnor och mödrar beträffar har vi hittat en lösning som lämpar sig för kvinnliga egenföretagares och medhjälpande makars situation. De behöver få rätt att vara mammalediga i den utsträckning de önskar, så länge den sammanlagda tiden inte är längre än vad som sägs i direktivet om kvinnor i arbetslivet.
Dessa ändringsförslag är i våra ögon de viktigaste för att förhindra att vi går ut med ytterligare ett urvattnat direktiv, som inte skulle garantera likabehandling av män och kvinnor på det här området.
Vi har fått veta att Luigi Cocilovo, för Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, har lagt fram ett dussin ändringsförslag som har att göra med definitionen av medhjälpande makar och personer som likställs med makar. Det tyckte jag var lite oväntat, eftersom vi i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män - det vill säga samtliga grupper - har kommit överens om att behålla definitionerna i kommissionens förslag. De är rättsligt oantastliga, kan godtas av alla och går ut på att begreppet medhjälpande makar även ska omfatta personer som likställs med makar till egenföretagare som erkänns i nationell lagstiftning.
Definitionen är tydlig och exakt. Varför lägger man fram vaga och rättsligt tveksamma ändringsförslag? Jag uppmanar ALDE-gruppen att dra tillbaka sina ändringsförslag. Jag utgår ifrån att gruppens skuggföredragande och Luigi Cocilovi har missförstått varandra, och jag undersöker det här just nu.
Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män har tyvärr godkänt ett annat betänkande med 74 ändringsförslag. Flertalet förslag saknar direkt koppling till det ursprungliga mål som kommissionen presenterade i sitt förslag, alltså att stärka skyddet för gravida kvinnor och mödrar genom åtgärder som främjar hälsa och trygghet - dels för gravida arbetstagare, dels för arbetstagare som nyligen fött barn eller ammar.
Jag vill förtydliga att direktivet inte handlar om kvinnliga egenföretagare, kvinnliga medhjälpande makar eller personer som likställs med makar till egenföretagare. Deras särskilda situation ska utredas inom ramen för det nya direktivet om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare. Vi ska sammanställa ett separat betänkande om detta.
(Talmannen avbröt talaren)
Edite Estrela: Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig först och främst tacka följande personer: skuggföredragandena, föredragandena för yttrandena från utskottet för sysselsättning och sociala frågor respektive utskottet för rättsliga frågor, sekretariaten för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och för Europaparlamentets socialdemokratiska grupp, arbetsmarknadens parter, frivilligorganisationerna, de experter som medverkade i de offentliga utfrågningarna i Bryssel och Lissabon, kommissionens och rådets företrädare samt mina assistenter. Jag tackar alla för deras stöd och förslag.
Förslagen i mitt betänkande har således vuxit fram ur ett omfattande samråd. Vi har genomfört många arbetsmöten med alla som vill att Europeiska unionen ska ha ett modernt direktiv om mammaledighet. Följande huvudmål har motiverat mina ändringsförslag: För det första behöver kvinnliga arbetstagares rättigheter stärkas under graviditeten, efter förlossningen och under amningsperioden. För det andra behöver vi skapa bättre möjligheter att förena arbetsliv med familje- och privatliv. För det tredje behöver vi skapa goda förutsättningar för européer som vill skaffa barn, så att vi ökar födelsetalen.
Jag föreslår därför att uppsägningsskyddet förlängs till 12 månader, att skyldigheten att utföra natt- och övertidsarbete bortfaller om kvinnan så önskar, och att kvinnans arbetstid förkortas med två timmar per dag för amningspauser utan att hon går miste om några anställningsförmåner. Vårt mest banbrytande förslag, jämfört med Europeiska kommissionens förslag, handlar om pappaledigheten. Gemenskapsrätten måste främja en rättvisare ansvarsfördelning mellan kvinnor och män i privat- och familjelivet genom att upprätthålla principen om delad ledighet. Därigenom ökar vi barnens livskvalitet och välbefinnande. Papporna behöver ta sitt ansvar i familjelivet redan från barnets födelse eller adoption. Vi behöver också bekämpa de ekonomiska, sociala och kulturella fördomarna mot rätten till pappaledighet, och förändra synen på detta.
I länder som Sverige betraktas en man som inte är med och delar på föräldraledigheten som en dålig far av samhället. I de sydeuropeiska länderna är det däremot tvärtom: Trycket från arbetsgivare och arbetskamrater tvingar pappor att avstå från att ta ut ledighet som de har rätt till enligt lag. Därför föreslår jag att två veckors pappaledighet blir obligatorisk och icke överförbar, att oförminskad ersättning ska utgå och att ledigheten inte får medföra några nackdelar i arbetet. Det är ett bevisat faktum att första steget i riktning mot en grundläggande balans mellan familje- och yrkesliv är att män och kvinnor delar på ansvaret i familjen. Kvinnor har visserligen samma rätt till en yrkeskarriär som män, men de kan inte både utföra samma arbete som män utanför hemmet, och dessutom tre gånger så mycket arbete i hemmet.
Familjelivet är ett skäl till att det finns fler arbetslösa kvinnor än män. Vid anställningsintervjuer ställs dessutom ofta frågan om den sökande avser att gifta sig eller skaffa barn. Kvinnors privatliv nagelfars och om de visar en naturlig längtan efter att bli mammor läggs det dem till last. Moderskapet får inte ses som en belastning av arbetsgivarna, eller för ekonomin. Det gör tvärtom nytta för samhället genom att motverka de låga födelsetalen och föryngra befolkningen, samtidigt som det gör vårt sociala trygghetssystem hållbart.
Vi kan därför inte finna oss i att kvinnor straffas för att de är mammor. Men verkligheten är den att de ofta stöter på karriärhinder, inte erhåller sedvanliga produktivitetsbaserade bonusar eller vinstandelar och tvingas acceptera mindre avancerade arbetsuppgifter som inte är lika yrkesmässigt tillfredsställande. Denna situation måste vi förändra.
Vladimír Špidla: Herr talman, parlamentsledamöter! Jag vill börja med att tacka Edite Estrela och Astrid Lulling för deras betänkanden. Jag värdesätter deras arbete och att Europaparlamentet stöder kommissionens förslag, som utgör en del av det åtgärdspaket som vi i höstas antog för att åstadkomma balans mellan arbets- och familjeliv.
Att åstadkomma balans mellan arbets-, familje- och privatlivet är, som ni vet, en prioriterad punkt i kommissionens plan för jämställdhet mellan kvinnor och män. Att främja åtgärder som inriktar sig på dessa områden är avgörande för att höja kvinnors status på arbetsmarknaden och kunna hantera problem som har att göra med förändrade familjestrukturer, befolkningens åldrande och främjandet av likabehandling av män och kvinnor. I det perspektivet tror jag att vi behöver förbättra lagstiftningen om mamma- och föräldraledighet. Det är på samma sätt avgörande att höja kvinnliga egenföretagares status.
Det är väldigt glädjande att vi har kommit så här långt med de två lagförslag som kommissionen lagt fram. Jag är också glad att arbetsmarknadens parter framgångsrikt har slutfört sina förhandlingar om föräldraledigheten. Jag hoppas att jag före sommaruppehållet kan lägga fram ett formellt förslag om att göra överenskommelsen bindande. Jag ska nu i korthet redogöra för vad kommissionen vill åstadkomma genom att ändra direktivet om mammaledighet, nämligen främja en god säkerhet och hälsa för mödrar, uppmuntra kvinnor att skaffa så många barn de önskar, och främja kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Kommissionens förslag har här som främsta mål att utöka mammaledigheten från 14 veckor till 18 veckor, att höja ersättningen vid mammaledighet så att kvinnor kan avbryta arbetet för att ta hand om sina barn under ekonomiskt trygga förhållanden, och att tillhandahålla den större flexibilitet som kvinnor behöver beträffande hur mammaledigheten ska utformas och vilka arbetsförhållanden som kvinnorna sedan återvänder till. Jag vet mycket väl hur svår avvägningen är mellan att öka skyddet och att göra dessa nya åtgärder ekonomiskt godtagbara för arbetsgivarna och medlemsstaterna.
Kommissionen välkomnar parlamentets många ändringsförslag. De bidrar till att höja kvaliteten hos förslaget och förtydliga det. Hit hör ändringsförslag 11 om den demografiska utvecklingen, ändringsförslag 25 om behovet av att förbättra möjligheterna att förena arbete med privat- och familjeliv, ändringsförslag 50 om att uppmuntra medlemsstaterna att vidta åtgärder för att möjliggöra deltidsarbete, ändringsförslag 35 om icke-obligatorisk mammaledighet före förlossningen, ändringsförslag 53 som förtydligar att mammalediga arbetstagare har rätt att komma i åtnjutande av alla eventuella lönehöjningar, samt ändringsförslag 56 om arbetstagares pensionsrättigheter. Kommissionen kan även tänka sig att godta ett antal ytterligare ändringsförslag, antingen principiellt eller i sin helhet.
Jag välkomnar också det ändringsförslag som i vissa lägen gör det möjligt att räkna föräldraledighet som mammaledighet. Genom en sådan bestämmelse beaktas att förhållandena i medlemsstaterna skiljer sig åt. Den skulle tillmötesgå behoven hos de nordiska länderna och andra medlemsstater som har välutvecklade system för ledighet av familjeskäl. Jag hoppas ändå att vi slipper en situation där omarbetningen av direktiv 92/85/EEG används för att införa olika punkter som hör hemma i andra sammanhang. Jag tycker att det skulle undergräva syftet med kommissionens förslag, som i första hand är att ge mödrar ett ökat skydd, och i andra hand att främja kvinnors deltagande på arbetsmarknaden.
Jag står helt och hållet bakom ert förslag att införa pappaledighet, men med tanke på vad jag nyss sa tror jag inte att det aktuella direktivet, som är inriktat på att skydda mödrar, är rätt verktyg för att nå detta mål. Kommissionen förkastar därför ändringsförslagen om pappaledighet, men tror ändå att denna fråga behöver behandlas i framtiden. Målet bör då vara att åstadkomma en slutgiltig överenskommelse om föräldraledighet mellan arbetsmarknadens parter.
Jag är också glad att parlamentet, i ändringsförslag 44, vill införa ledighet vid adoption av barn. Idén är ju vettig, men även här tror jag att en omarbetning av direktiv 92/85/EEG är fel sätt att hantera frågan på. Vi måste inse att en mamma som adopterar ett barn befinner sig i en annorlunda situation. Kommissionen anser dock att vi i ett senare skede, i synnerhet när vi tar upp föräldraledighet igen, bör återkomma både till denna fråga och till frågan om pappaledighet.
Kommissionen välkomnar förslaget om 20 veckors mammaledighet. Det överensstämmer väl med logiken i kommissionens eget förslag, som innebär att längre mammaledighet än 18 veckor ska kunna beviljas i vissa fall. Det är emellertid av största vikt att kunna visa hur förlängningen påverkar andra delar av kommissionens förslag. Vad amning beträffar skulle 18 veckors mammaledighet räcka för att ge kvinnor möjlighet att amma sina barn utan att behöva anpassa sina arbetstider. Under dessa omständigheter kan jag inte stödja införandet av en skyldighet enligt lag att anpassa ammande kvinnors arbetstider. Jag skulle i stället uppmana medlemsstaterna att överväga att vidta ytterligare åtgärder som gör det möjligt för kvinnor att fortsätta att amma efter att deras 18 veckors mammaledighet har löpt ut. Vad förmånerna under mammaledigheten beträffar inför kommissionens förslag principen att full lön ska utgå. Många medlemsstater tillämpar faktiskt redan denna princip. Kommissionens förslag möjliggör också för medlemsstaterna att införa tak för dessa förmåner. Kommissionen stöder inte det ändringsförslag som parlamentet lagt fram om att full lön ska utgå under en viss period medan tak införs för resten av mammaledigheten, eftersom detta skulle avskräcka mödrar från att ta ut hela sin mammaledighet. Kommissionen kan därför inte rekommendera att dessa ändringsförslag godkänns.
Kommissionen anser också att vissa ändringsförslag urvattnar effekterna av förslaget, inför alltför många detaljer eller går utöver direktivets tillämpningsområde. Ett exempel på detta är ändringsförslag 30 om rätten att slippa nattarbete. Jag tycker att kvinnor som är gravida eller ammar när som helst bör kunna säga nej till nattarbete utan att förklara sig närmare. Samma sak gäller påföljdsfrågan. Här anser kommissionen att det är viktigt med en bestämmelse om att det inte får finnas några nationella övre gränser för ersättningen. EG-domstolen har fastställt denna princip, och kommissionen kan därför inte godta ändringsförslag 68.
Jag ska nu gå in på Astrid Lullings betänkande mer i detalj. För det första vill jag betona den stora vikt kommissionen fäster vid detta förslag.. Det är faktiskt avgörande att förbättra likabehandlingen av kvinnor och män som är egenföretagare eftersom det är ett område där kvinnor är underrepresenterade - endast en av tre företagare inom EU är kvinna. Det är lika nödvändigt att skapa bättre förhållanden för medhjälpande makar. Vi kan inte finna oss i den nuvarande situationen, där människor som regelbundet deltar i familjeföretagets verksamheter är socialt skyddslösa.
Jag är glad att parlamentet och kommissionen i mångt och mycket har samma syn på den här frågan. Därför kan kommissionen, antingen i sin helhet eller principiellt, godta det stora flertalet av de ändringsförslag som föredraganden har lagt fram. Det gäller framför allt ändringsförslag 15, om kvinnliga egenföretagares rätt till mammaledighet, och ändringsförslag 18, som handlar om erkännande av medhjälpande makars arbete och syftar till att återinföra artikel 7 i direktiv 86/613/EEG. Det gäller också ett stort antal andra ändringsförslag som kommissionen kan godta i sin helhet eller principiellt. I allmänhet förtydligar ändringsförslagen kommissionens förslag och ökar därmed rättssäkerheten.
Jag vill ändå påpeka att kommissionen inte kan godta ändringsförslag 14 om socialt skydd för medhjälpande makar. Jag inser att detta är en viktig fråga för Europaparlamentet, men det finns vissa särskilda problem med just detta ändringsförslag. Först och främst är frivillighetsprincipen i kommissionens förslag ett klart framsteg jämfört med läget i dag. Enligt kommissionens förslag blir medlemsstaterna enligt lag skyldiga att, på begäran, tillhandahålla samma skyddsnivå till medhjälpande makar som till egenföretagare. Att i form av ett obligatorium tvinga in medhjälpande makar i socialförsäkringssystemet skulle få betydande finansiella följder. Under den nuvarande ekonomiska krisen borde vi göra vårt bästa för att näringslivet, och i synnerhet mindre familjeföretag, inte mot sin vilja belastas med ytterligare kostnader. Jag anser därför att medhjälpande makar bör få välja själva. Ändringsförslaget skulle för övrigt också göra det betydligt svårare att nå enighet med rådet.
Låt mig avslutningsvis säga att kommissionen skriftligt har meddelat parlamentet hur den ser på de olika ändringsförslag som avser dess två lagförslag. Kommissionens yttrande bifogas sammanträdesprotokollet.
Joel Hasse Ferreira: Jamila Madeira har försökt sörja för verklig jämställdhet för gravida arbetstagare och andra kvinnor i fruktbar ålder när det gäller att få tillgång till och möjlighet att kvarstanna på arbetsmarknaden. Mina damer och herrar! Kvinnor tvingas ofta välja mellan yrkes- och familjeliv. Särskilt när det gäller moderskapet påverkar detta deras fysiska och mentala hälsa, och gör att de inte känner att något fattas i livet. Vi behöver därför införa ett system i linje med den europeiska sociala modellen, som inte försämrar kvinnors rättigheter och skydd. Vi hade gärna sett att föräldraledighet ingick inom denna ram, men det framgår ju att kommissionen ser annorlunda på den saken.
Fru kommissionsledamot! Alla som är borta från arbetet i 18 veckor behöver särskild utbildning när de återgår till sin arbetsplats för att kunna bibehålla de karriärmöjligheter de har rätt till och slippa att hamna på efterkälken i två avseenden i sitt yrkesliv. Vi behöver därför garantera skydd från uppsägning i 12 månader, så att man hinner organisera om sitt privatliv när man återvänder till arbetet, utbildningen och sina nya rutiner. Förlängningen från 6 till 12 månader är därför rent sunt förnuft. Det är absolut nödvändigt att samtliga medlemsstater lagstiftar om kvinnliga egenföretagares rättigheter, och därför sänder detta en tydlig politisk signal som vi uppmanar kommissionen att reagera på.
Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Anpassningen av arbetstiden efter förlossningen bör inte enbart omfatta kvinnor. Maken, partnern eller den andra föräldern borde också kunna begära detta av sin arbetsgivare. Detta är ett mycket viktigt förslag som behöver övervakas av medlemsstaternas myndigheter. Avslutningsvis tror vi, mina damer och herrar, att detta är ett system som överensstämmer bättre med den europeiska sociala modell som är vårt ideal. Det här handlar inte bara om kvinnor, utan om hela samhället.
Luigi Cocilovo: föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig redan inledningsvis spara tid genom att säga att jag i princip håller med om den beskrivning som getts av Astrid Lulling, som var föredragande för detta betänkande från det ansvariga utskottet.
Betänkandet handlar om ”likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare”. Utskottet för sysselsättning och sociala frågor har antagit ett antal ändringsförslag, som jag återigen har lagt fram för min grupps räkning. Jag tror att vissa går att dra tillbaka, eftersom de faktiskt sammanfaller med skrivningar som det ansvariga utskottet redan har antagit.
Vi insisterar också på ändringsförslag 14, som berör artikel 6. Vi anser nämligen att man försämrar skyddet, och öppnar för en utveckling som undergräver kommissionens mål, genom att göra sådant som är obligatoriskt för egenföretagaren frivilligt för en medhjälpande make eller maka, eller likställd person,.
I övrigt tror jag att vi kommer att enas med Astrid Lulling om att man bör omnämna ”stöd till personer som likställs med makar”,och även makar i alla avsnitt av kommissionens text, i stället för att låta detta bli en tolkningsfråga. Men den detaljen är uppriktigt sagt mindre viktig än det huvudmål som vi alla har.
Lidia Joanna Geringer de Oedenberg: Herr talman! Syftet med 1986 års rådsdirektiv var att tillämpa principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare, att ge medhjälpande makar en tydligt definierad yrkesstatus och att fastställa deras rättigheter och minimiskydd. Det förslag som kommissionen nu har lagt fram är fortfarande inte tillräckligt ambitiöst och innehåller inte särskilt många bindande lösningar.
Förslaget att garantera kvinnliga egenföretagares möjlighet att ta ut mammaledighet i som mest 14 veckor, inklusive två veckors obligatorisk ledighet, förtjänar stöd. Detta gäller även förslaget att medhjälpande makar ska omfattas av det sociala trygghetssystemet enligt samma villkor som egenföretagare.
Förslaget att göra anslutningen till de sociala trygghetssystemen frivillig för egenföretagare, och i synnerhet för medhjälpande makar, är däremot oroande. Det är inte en lösning som främjar likabehandlingen av kvinnor och män. Det vore därför lämpligt om det behöriga jämställdhetsorgan som övervakar de rättigheter som direktiven inför kontrollerar att direktivet tillämpas på rätt sätt.
Jag vill avslutningsvis gratulera båda föredragandena till att ha sammanställt ett så förträffligt betänkande.
Maria Petre: Jag vill först och främst tacka föredraganden, Edite Estrela, för hennes betänkande och för hennes stora engagemang.
Europa står inför ett reellt och allvarligt problem, som jag anser att förbättringen av direktiv 92/85/EEG löser. Jag syftar både på den åldrande befolkningen och på befolkningsminskningen som har stötts och blötts så länge. För oss i gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater är familjevärdena grundläggande. De motiverar definitivt att vi fastställer en politisk åtgärd för att hantera den här frågan. Vi välkomnar därför också den utveckling som direktivet om mammaledighet och mödrars hälsa står för.
Jag gladde mig åt att här i kammaren höra kommissionsledamot Vladimir Špidla uttala sitt stöd för en förlängd mammaledighet, vilket även vi i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män förespråkar. Jag tycker inte att det här har något att göra med att ge kvinnor tillgång till arbetsmarknaden på lika villkor. Vi är också alla väl medvetna om att det, enligt Världshälsoorganisationen och UNICEF, tar 24 veckor innan arbetsförmågan hos kvinnan är helt återställd efter förlossningen. Det är vetenskapligt belagt.
Jag anser att vi inte får tvinga unga kvinnor att välja mellan familjeliv och yrkeskarriär. Våra överläggningar här i dag om ändringen av direktivet blir faktiskt utgångspunkten för att uppnå denna balans mellan yrkesliv och familjeliv. Jag välkomnar att begreppet pappaledighet har införts, även om det inte behövs ännu, eftersom vi därigenom skickar en signal till unga familjer som förväntar sig något i den riktningen av oss europaparlamentariker.
För spädbarn är det livsviktigt att båda föräldrarna finns hemma under deras första veckor i livet, anser jag. Jag anser också att det är en del av livet att vara mamma eller pappa. Därför håller jag med dem som vill att frågan ska hanteras på det sätt som anstår den - inte som ett problem eller som något obekvämt. Som rumänsk parlamentsledamot och mamma till två barn, som tyvärr föddes under kommunistregimen i mitt land, kan jag försäkra er att det finns fler skäl till att jag stöder åtgärdsförslagen.
Lissy Gröner: för PSE-gruppen. - (DE) Herr talman! Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män har här gjort en viktig insats för att garantera ett socialt Europa. Jag tackar varmt de båda föredragandena Edite Estrela och Astrid Lulling.
Två aspekter betyder särskilt mycket för oss i Europaparlamentets socialdemokratiska grupp, och jag ska gå in på dem helt kort. För det första är det nödvändigt att även fäder omfattas av den strategiska ramen för att förbättra balansen mellan yrkesliv och familjeliv. Vi kräver inte, som kommissionen hävdar, 18 veckors ledighet för mödrar, eftersom flertalet länder i Europa, förutom Tyskland och Malta, redan har infört detta. Vi vill gå steget längre genom att införa två veckors pappaledighet.
Det är också viktigt för oss att homosexuella par får samma rättigheter i de båda direktiven. Det är viktigt när det gäller direktivet om medhjälpande makar, respektive den medhjälpande livskamraten när det gäller ogifta par. Jag vill påpeka att dessa skyddssystem behöver vara obligatoriska, eftersom vi annars öppnar för godtycke.
Jag återkommer än en gång till arbetsgivarsidans linje, som är att företagen nu under krisen inte klarar av att uppfylla direktivet om förlängd mammaledighet. Men detta kan helt enkelt inte stämma. Hos oss i Tyskland finansieras systemet genom löpande inbetalningar, och fungerar så att upp till 100 procent av kostnaderna kan återbetalas! Jag uppmanar därför den konservativa gruppen att visa lita empati och tillsammans med oss förbättra de arbetande mödrarnas rättsliga skydd.
Före Europavalet vill vi skicka en klar och entydig signal till medborgarna, och i synnerhet till alla föräldrar, om att krisen inte får oss att överge principen om ett socialt Europa, och att vi definitivt fortsätter att investera i människor, i framtida generationer och i en förändring av befolkningsstrukturen. Vad beträffar att lagstiftningen även ska omfatta pappor vill jag också uppmana kommissionsledamot Vladimir Špidla att tänka om, och att tillsammans med oss slå ett slag i rådet för att förbättra mammaledigheten och balansen mellan yrkesliv och familjeliv.
Claire Gibault: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag gratulerar och tackar Edite Estrela för hennes betänkande, som håller hög kvalitet.
Det är dags för kommissionen och parlamentet att ta upp den här frågan. Vi behöver snarast vidta åtgärder för att skydda gravida kvinnor och kvinnor som nyligen har fött barn eller ammar. Det är avgörande att vi ser till att deras rättigheter respekteras. I det avseendet är betänkandet välbalanserat. Det innehåller bestämmelser för nattarbete, uppsägningsskydd, sociala trygghetsförmåner och anställningsavtal, och för hur dessa rättigheter ska försvaras. Det gäller särskilt ersättningen vid mammaledighet.
Jag ställer dock inte upp på Edite Estrelas förslag om obligatorisk pappaledighet och om mammaledighetens längd. Att skaffa barn är onekligen fortfarande till nackdel för unga kvinnor i karriären. Vi får därför inte glömma bort mammornas återgång till arbetet, som är en mycket viktig aspekt.
Kvinnor får inte straffas för att de är mammalediga. Det är oundvikligt att en alltför lång mammaledighet försämrar kvinnors möjligheter till goda villkor när de ska återgå till arbetsmarknaden. Kommissionens förslag om 18 veckors mammaledighet, som åtföljs av andra verklighetsförankrade åtgärder, är därför utmärkt. Det beaktar såväl arbetstagarnas som arbetsgivarnas behov.
Om vi vill bekämpa diskriminering och försvara kvinnors rättigheter måste vi se till att kvinnor inte finner sig i att ge upp sina karriärutsikter. Att göra det måste vara ett aktivt val av livsstil. Vi måste avslöja vilket hyckleri som döljer sig bakom föreställningen om valfrihet, eftersom situationen i stället ofta beror på löneskillnader mellan män och kvinnor och på otillräcklig barnomsorg.
Jag anser inte att pappaledighet hör hemma i det här direktivet. Om den måste behållas behöver den utformas på ett flexiblare sätt. Att utskottet röstade igenom kompromissförslaget att minska pappaledigheten från fyra veckor till två är ett framsteg. Men varför ska det vara obligatoriskt med pappaledighet?
Jag håller med om att pappor har en roll att spela, men faderskapet får inte bli ett förgiftat nattvardsvin. Om vi vill att både mamman och pappan ska finnas till hands, vilket både de och spädbarnet mår bra av, behöver vi slå vakt om valfriheten. Att det ska gå att förena yrkesarbete med familjeliv är själva hjärtat i den europeiska sociala modellen. En så stor kulturell förändring kan bara genomföras med valfriheten som utgångspunkt.
Ewa Tomaszewska: Herr talman! Förslaget syftar till att utöka mammaledighetens minimilängd och innehåller också andra bestämmelser som gör det lättare att kombinera familjeliv med arbetsliv. Det är ett steg åt rätt håll. Vi stöder förslaget, men anser att det inte går tillräckligt långt.
Nu när Europas befolkningsstruktur rasar ihop är varje tänkbar form av stöd till familjerna värdefull. Småbarns, och särskilt spädbarns, kontakt med mamman stimulerar en sund utveckling av barnets känsloliv. Amningen betyder mycket för ett barns immunförsvar och fysiska hälsa. Den ändring som föreslås går dock inte långt nog. De enskilda medlemsstaterna bör följa subsidiaritetsprincipen och alltid försöka hitta bättre lösningar.
Jag vill också påpeka att det finns två problem. Den tid som kvinnor ägnar åt att ta hand om sina barn brukar inte räknas in alls, eller i alltför liten utsträckning, när deras ålderspensionsförmåner beräknas. Kvinnor och mödrar i familjer med många barn diskrimineras både på arbetsmarknaden och av pensionssystemet. Vi borde försöka införa en ersättning för att ta hand om sina barn.
Raül Romeva i Rueda: för Verts/ALE-gruppen. - (ES) Herr talman! Det gläder mig att frågor som rör jämställdhet mellan kvinnor och män och i synnerhet likabehandling mellan könen gradvis börjar få en mer framträdande plats i både samhället och politiken. De senaste veckornas debatter i samband med reformen av dessa två direktiv visar dock att det fortfarande återstår en hel del att göra i fråga om diskussioner och övertalning.
Jag håller med dem som hävdar att sann jämställdhet bara kan uppnås när vi har lyckats inrätta adekvata ramar som förhindrar diskriminering av kvinnor i samhället och på arbetsplatserna. Ramarna måste också göra det möjligt för, och till och med tvinga, männen att ta sitt ansvar på det privata planet och i hushållet.
Med detta i åtanke vill jag understryka att mammaledigheten i hela EU borde vara minst 24 veckor, som Världshälsoorganisationen och European Women's Lobby faktiskt kräver. Jag vill också framhålla behovet av brådskande åtgärder för gemensamt och lika ansvar inom parförhållanden, för delad arbetsbörda och delat ansvar för vården av barnen.
Věra Flasarová: för GUE/NGL-gruppen. - (CS) Mina damer och herrar, Astrid Lulling har tagit på sig en svår men nödvändig uppgift. I de flesta EU-medlemsstaterna har vårdare och medhjälpare, särskilt äkta makar, inte någon rättslig status och deras insatser erkänns inte, trots att deras verksamhet motsvarar över 11 procent av egenföretagandet inom Europeiska unionen. Ett annat problem är avsaknaden av socialförsäkringar för dessa människor. Om dessa försäkringar fortsätter att vara frivilliga finns risken att många väljer att avstå från dem på grund av kostnaderna. Resultatet blir ofta situationer där människor som varit medhjälpare på detta sätt plötsligt, när partnern t.ex. lämnar dem eller dör, finner sig stå ensamma, utan försörjningsmöjligheter och utan rätt till sociala förmåner eller pension. Därför stöder jag förslaget att göra socialförsäkringen obligatorisk i alla Europeiska unionens länder. Jag vill dock tillägga att försäkringen ska vara en motiverande faktor för dessa människor och därför måste vara sådan att alla har råd med kostnaden.
Irena Belohorská: - (SK) Jag gratulerar Astrid Lulling och Edite Estrela till betänkandena, som jag är övertygad om de kommer att hjälpa många familjer genom att avskaffa diskrimineringen inom arbetslivet och på området för moderskapsstöd. Många kvinnor hjälper sina makar i deras företag och de nuvarande socialförsäkringssystemen ger dem inget skydd. Jag stöder ett system som ger makar som hjälper till i familjeföretag samma slags skydd som oberoende anställda.
Detta får naturligtvis inte innebära fiktivt arbete utan arbete som är en del företagets normala arbetsbörda. Den ersättning som ges för hjälpen ska också stå i proportion till det arbete som utförs. Jag håller med föredraganden om att vi, till skillnad från kommissionen, inte har stött frivillig registrering utan i stället den medhjälpande makens rätt att registreras i samma socialförsäkringssystem som oberoende anställda, för att kunna täcka kostnader för sjukdom, pension och invaliditet.
Det föreslagna direktivet är mycket viktigt för arbetet med att avskaffa diskriminering mot kvinnor som hjälper sina makar i deras företag och som inte får något moderskapsstöd eller någon ålderspension, vilket gör dem beroende och mycket sårbara. Sådana situationer uppstår särskilt ofta i de nya medlemsstaterna, där egenföretagarnas verksamhet fortfarande inte är ordentligt reglerad.
Edit Bauer: (HU) Familjen är ett grundläggande värde för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna. Vi är naturligtvis alla medvetna om den pågående demografiska krisen. Även om det pratas mindre om den nuförtiden är dess konsekvenser minst lika allvarliga som den ekonomiska krisens. Därför kräver arbetarskyddsreglerna kring mödrars rättigheter särskild uppmärksamhet. Det föreslagna direktivet har dock fått ett blandat mottagande hos såväl EU:s folk som Europaparlamentet.
Det är inte någon bra idé att utöka de arbetarskyddsregler som nu gäller enbart gravida kvinnor och ammande mödrar till att gälla även papporna, eftersom deras arbetarskyddssystem inte kräver förändringar till följd av att de har blivit pappor. Om vi går med på att utöka förordningens rättsliga grund till att omfatta artikel 137 i EG-fördraget och utökar förordningen till att omfatta föräldraledighet, skulle vi få två rättsakter som gäller föräldraledighet, och även pappaledighet. Om vi ber arbetsmarknadens parter komma fram till en överenskommelse om direktiv 96/34/EG om föräldraledighet, vilket också nämndes av kommissionär Vladimir Špidla, varför försöker vi då föreskriva vilken sorts överenskommelse de ska enas om?
I vissa länder är skillnaderna mellan lagstiftning och praxis så stora att uppgiften att ändra direktivet faktiskt kräver väldigt mycket uppmärksamhet. Det vore inte så bra om parlamentet skulle störta sig in i diskussionen som en elefant i en porslinsaffär. Ett dåligt utformat skydd skulle i vissa fall leda till att unga kvinnor får svårare att få jobb eftersom det skulle bli dyrare att anställa dem än deras manliga kolleger.
Anne Van Lancker: (NL) Herr talman! Jag vill gratulera Edite Estrela till ett fantastiskt arbete. Parlamentets förslag att utöka mammaledigheten till 20 veckor med full betalning, varav sex veckor efter förlossningen, är inte på något sätt gripet ur luften. I många länder tillämpas redan över 18 veckors mammaledighet med 80-100 procent av lönen. Jag förstår därför inte varför våra kolleger från Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna vill sänka EU:s ambitioner till ynkliga 16 veckor.
Till dem som menar att kostnaderna är för höga skulle jag vilja säga att det inte får vara så att kvinnor förlorar på att bli mammor. Det är ofta så i dag att kvinnor måste använda sig av andra former av föräldraledighet, men samtidigt är det inte alla kvinnor som har rätt till detta. Dessutom innebär det betydligt lägre inkomster, vilket innebär att det är en omöjlighet för mindre välbärgade kvinnor.
Mina damer och herrar! För oss är det också viktigt att pappaledighet och gemensam mammaledighet för en kvinnlig partner regleras här, eftersom det här direktivet också handlar om likabehandling mellan kvinnor och män. En rättvis uppdelning av vårdnaden om barnen innebär att även männen måste få ledigt i samband med barnets födelse. Uppriktigt sagt är två veckor en mycket blygsam start, men ändå en viktig markering i de länder där papporna ännu inte har fått ta sin plats i den nyblivna familjen.
Arbetsmarknadens parter har inte lyckats enas om pappaledighet eller ledighet vid adoption. Därför anser vi i den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet att det är vår plikt att reglera området genom detta direktiv för pappornas och adoptivföräldrarnas skull. Jag är säker på att majoriteten i kammaren stöder oss i detta.
Siiri Oviir: (ET) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Bättre möjligheter att förena yrkesliv med familjeliv och privatliv är ett av de sex prioriterade verksamhetsområdena i riktlinjerna för jämställdhet mellan kvinnor och män. När allt kommer omkring vet vi alla att Europeiska unionen står inför allvarliga demografiska problem som låga födelsetal och en allt större andel äldre. Den bästa lösningen på detta skulle dock definitivt inte vara att inrätta ekonomiska lättnader för arbetsgivare som uppmuntrar sina kvinnliga anställda att skaffa barn.
Jag kan inte stödja ändringsförslag 22, särskilt inte andra delen av det. Föräldraskapet är en grundläggande rättighet som är viktig för att säkerställa en balans i samhället. Det är också mycket viktigt att båda föräldrarna är delaktiga i ett barns liv redan från de allra första månaderna. Jag kan dock inte hålla med om förslaget att införa obligatorisk pappaledighet. Det skulle vara att göra den nyblivna familjen en otjänst - pappor tjänar oftast mer. Regleringen av pappaledigheten måste vara flexibel - det är det enda sättet om vi ska kunna få ett positivt resultat. Slutligen vill jag tacka Edite Estrela för det arbete hon utfört med sådan entusiasm.
Marie Panayotopoulos-Cassiotou: (EL) Herr talman! Astrid Lullings betänkande om egenföretagare är ett gediget arbete och hon har personligen lagt ner så mycket arbete på frågan att jag inte tror vi behöver säga mer om detta. Däremot måste vi fästa ledamöternas uppmärksamhet på Edite Estrelas betänkande. Hon är naturligtvis angelägen om att skydda kvinnor, men har kanske tyvärr missat en poäng. Här i parlamentet anser vi oss nämligen vara små gudar och tror att vi med våra beslut kan förverkliga alla våra drömmar. Problemet är att vi inte kan göra vad vi vill, utan vi måste göra vad som är möjligt, vad som verkligen ligger i kvinnornas intresse.
Vi har ett direktiv som omfattar enbart kvinnor, eftersom de är de enda som föder barn, de enda som blir gravida och de enda som kan amma. Vi vill därför att detta direktiv ska innehålla rättigheter för män, trots att det finns ett annat arbetsmarknadsdirektiv om föräldraledighet som kan omfatta männen i den utsträckning som arbetsmarknadens parter bestämmer. Vi bör därför inte ”sälja ut” kvinnors rättigheter under en period som är unik i deras liv genom att ge andra rätten till förmåner på grund av allt som kvinnorna får gå igenom rent fysiskt. Vi bör heller inte straffa kvinnor genom att tvinga dem att vara hemma från arbetet genom överdrivet lång ledighet, vilket inte gynnar arbetsgivarna, som kommer att vänta med att anställa kvinnor tills de är över 40 år.
Gabriela Creţu: (RO) En del ämnen är viktiga för Europeiska unionens institutioner, medan andra är mindre viktiga. De viktiga frågorna diskuteras vid evenemang med maximalt deltagande och publicitet, eller åtminstone söker man där efter lösningar och erbjuder svar. Tyvärr måste vi konstatera att kvinnors rättigheter inte har funnits med bland dessa viktiga frågor.
Attityden att lösningen av genusfrågor är av underordnad betydelse finns hos de konservativa i parlamentet, hos kommissionen och hos medlemsstaterna, om än inte i lika hög grad överallt. Eftersom detta är den sista plenardebatten för den här mandatperioden måste vi erkänna att parlamentet definitivt har varit den EU-institution som tagit allvarligast på frågorna om kvinnors rättigheter och socioekonomiska status, även när det gäller gravida kvinnor som är egenföretagare.
Vi har genom lagstiftning och initiativbetänkanden försökt omsätta en del av de principer som redan finns i fördraget i praktiken, för att kunna sätta ”osynliga” befolkningsgrupper på den offentliga dagordningen. Det ska dock erkännas att detta oftast hänt frampå småtimmarna eller när vi just kommit från flygplatsen. Det finns dock en brist på politisk vilja. Detta framgår mycket tydligt när det gäller att genomföra och följa den nödvändiga och efterlängtade lagstiftningen som vi nu gör utkastet till. Förseningar och felaktig tillämpning är vanligt i medlemsstaterna.
Vi vädjar till Europeiska kommissionen och medlemsstaterna att inte använda krisen som en ursäkt för att ignorera andra viktiga frågor, frågor som är kopplade till tillämpningen av EU-lagstiftningen på detta område, både aktuella och tidigare lagstiftning. Att offra kvinnor och deras rättigheter på det ekonomiska intressets altare leder till socialt förfall. Jag vet inte om kvinnorna är mänsklighetens framtid, men en sak som är säker är att vårt samhälles framtid beror på kvinnorna och deras hälsa.
Ria Oomen-Ruijten: (NL) Herr talman! Världshälsoorganisationens forskning visar att 16 veckors ledighet vid barnafödsel är för lite, och WHO rekommenderar till och med 24 veckor. I likhet med internationella arbetsorganisationen (ILO) har kommissionen nu föreslagit 18 veckor. Parlamentet har beslutat om 20 veckor, även om det fortfarande finns en skillnad mellan vår grupp och socialdemokratiska gruppen - vi förespråkar 16 veckor plus 4 och PSE-gruppen 20 veckor. Jag skulle kunna gå med på 20 veckor.
Min andra punkt gäller föräldraledighet, pappaledighet och ledighet vid adoption. Jag förespråkar absolut att även papporna ska vara involverade i de första veckorna efter barnets födelse, men vi vet alla - och jag tackar kommissionär Vladimir Špidla för klargörandet - att detta inte kan regleras i det aktuella direktivet. Direktivet handlar när allt kommer omkring om hälsa och säkerhet och inte om föräldraledighet. Det är en annan fråga, som måste lösas tillsammans med arbetsmarknadens parter.
Min tredje punkt gäller mammaledighet och ledighet i samband med förlossning för egenföretagande kvinnor och medhjälpande makar. Jag tycker Astrid Lulling har gjort ett utmärkt arbete när det gäller detta.
Marusya Ivanova Lyubcheva: (BG) En översyn av ändringarna av direktivet om mammaledighet just nu verkar mycket vettigt. Dels visar det att vi tar ansvar för att lösa vissa problem som påverkar samhället, dels fokuserar vi detta ansvarstagande på EU:s framtid. Genom Edite Estrelas betänkande införlivar vi en ny filosofi i den omsorg vi ägnar mödrar, gravida kvinnor, nyblivna och ammande mödrar och föräldrar i största allmänhet. Det är särskilt viktigt att fäderna engageras i barnens uppväxt. Detta kommer att stärka familjens roll. Låt oss använda direktivet till att återupprätta den balans som är så viktig under barnens uppväxt redan från de allra första åren. Det kommer att komplettera alla våra andra beslut som rör EU:s politik mot diskriminering.
Det är oerhört viktigt för oss att vi ger gravida kvinnor skydd och säkerhet, både inom familjen och på arbetsplatsen. Vi måste också ge dem lika tillgång till arbete, skapa flexibla arbetstider och särskilda hälsovårdstjänster, samt verkställa lagstiftningen fullt ut. Det är oacceptabelt att en kvinna ska förvägras ett arbete för att hon är gravid och kommer att vara mammaledig. Vi måste se till att kvinnor som är mammalediga också automatiskt kan få ta del av förändringar som sker medan de är lediga.
Mitt land, Bulgarien, har en extremt gynnsam lagstiftning om mammaledighet, med en lång period betald mammaledighet och flera andra alternativ som kvinnor kan välja mellan. Kombinationen av rätten och friheten att välja, liksom familjeplikter och karriär är en god praxis som kan rekommenderas till alla medlemsstater. Detta är i själva verket en del av den integrerade politiken för likabehandling av kvinnor och män.
Christa Klaß: (DE) Herr talman! Medlemsstaterna är helt klart ansvariga för lagstiftningen inom hälsovårdsområdet. EU har fastställt miniminormer för mammaledighet. Medlemsstaternas olika lagstiftning på detta område är inte jämförbar. I vissa länder betalas mammaledigheten med skatteintäkter. I andra, som exempelvis Tyskland, betalas den genom sjukförsäkringsbolag och företagen står för den största delen av kostnaderna. Såväl längden på mammaledigheten som omfattningen av det ekonomiska stödet varierar. I varje fall är dock mamman garanterad skydd i händelse av sjukdom, även efter det att mammaledigheten har upphört.
Ni blandar ihop två frågor. Mammaledighet och föräldraledighet är två olika saker, som Vladimir Špidla mycket riktigt påpekade. Jag skulle vilja veta om den sammanlagda längden av mammaledighet och föräldraledighet i till exempel Tyskland skulle uppfylla det nya direktivets krav? En utökad mammaledighet, som är fokuserad på mammans hälsa, är inte alltid till fördel för kvinnorna. Företagen kommer att anställa färre kvinnor eftersom män inte tar mammaledigt.
Ett starkare rättsligt skydd mot uppsägning hjälper inte heller när man är arbetssökande. Vi måste se till att kvinnor kan anställas och arbeta på lika villkor. I detta sammanhang uppmanas företagen att hjälpa till att skapa en familjevänlig arbetsmiljö.
Ljudmila Novak: (SL) Där jag bor har vi ett talesätt som säger att barnen är vår största skatt, eftersom de är vår framtid. Tyvärr verkar det som om vi européer inte visar något intresse för denna skatt, och det är därför som den europeiska kulturen och identiteten nu hotas.
Jag välkomnar Edite Estrelas betänkande eftersom man där eftersträvar bästa möjliga hälsovård för gravida kvinnor och mödrar. Det kommer samtidigt att innebära bättre hälsovård för barnen och färre problem under uppväxten. I några av Europeiska unionens mindre välbärgade länder har kvinnorna mycket längre mammaledighet än i de rikare västliga länderna. Jag anser att Europaparlamentet borde stödja de lösningar som är bäst för både mammor och barn. Besparingar på barns bekostnad är de sämsta investeringarna man kan göra inför framtiden.
Vi kvinnor vill vara mammor, men samtidigt måste vi ju också skydda vår egen sociala trygghet i en osäker värld och i en tid då man inte kan förlita sig på att ett äktenskap ska vara en säker hamn. Att förena familjelivet och yrkeslivet borde vara vår främsta prioritering i strävan att lösa EU:s demografiska problem.
Ilda Figueiredo: (PT) Herr talman! Jag vill tala om Edite Estrelas betänkande om förbättrad säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för gravida arbetstagare. Detta är ett litet steg framåt i arbetet för att skydda föräldraskapet, som är en fundamental rättighet och värdegrund i vårt samhälle.
På min grupps vägnar, gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, krävde jag större framsteg när det gäller skyddet av föräldraskapet, närmare bestämt 22 månaders ledighet med 100 procent av lönen. I betänkandet föreslogs bara 20 månader, och inte med 100 procent av lönen under hela tiden. Jag kan därför inte förstå hur gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna resonerar när de inte ens vill acceptera detta.
De små steg som föreslås i betänkandet måste godkännas här i dag så att kvinnornas, barnens och familjernas rättigheter ska kunna främjas. Det räcker inte med att säga att vi slår vakt om dessa rättigheter. Vi måste ta små steg framåt för främjande och försvar av rättigheterna.
Zita Pleštinská: - (SK) Moderskapet är det största mirakel som Gud har gett oss kvinnor. Det borde inte vara en grund för diskriminering mot kvinnor utan tvärtom värderas av samhället både under kvinnans aktiva liv och under ålderdomen.
Vi måste dock vara realistiska eftersom även välmenande förslag ibland kan ställa till problem. EU:s medlemsstater har olika sociala trygghetssystem. I Skandinavien har man kommit långt på detta område, medan de 12 nya EU-länderna ligger ganska långt efter och det skulle därför troligen vara mycket svårt att inrätta harmoniserade regler som skulle kunna införas i hela EU.
Trots det faktum att Edite Estrelas betänkande innehåller en del mycket positiva ändringar av förslaget till direktiv finns där också en del kontroversiella punkter som enligt min mening inte hör hemma i betänkandet och som måste tas bort, som Vladimir Špidla redan nämnt.
Ändringsförslagen från min politiska grupp Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna tar upp en del av dessa punkter, exempelvis moderskapspenningens varaktighet och belopp och förlängning vid för tidig födsel eller flerbarnsfödsel eller amning, pauser för amning och anställningsrättigheter för kvinnor som kommer tillbaka till arbetet efter mammaledighet. Jag hoppas att dessa ändringsförslag kommer att röstas igenom.
Siiri Oviir: (ET) Det är uppenbart att vi måste erkänna att det behövs en effektivare tillämpning av principen om likabehandling när det gäller män och kvinnor som arbetar i eget enmansföretag och deras medhjälpande makar.
Tyvärr utgör inte de medhjälpande makarna någon stor och enad målgrupp, deras status regleras inte i någon medlemsstat och deras arbetsinsatser erkänns inte. De saknar socialt skydd, risken för fattigdom är stor och vid en skilsmässa faller de helt utanför de sociala skyddsnäten.
Jag anser därför att det borde vara obligatoriskt för medhjälpande makar att gå med i socialförsäkringssystemet och att en ram med minimigarantier borde upprättas.
Vladimír Špidla: ledamot av kommissionen. - (CS) Herr talman, ärade parlamentsledamöter! Jag vill tacka för denna diskussion som har behandlat förslaget ur många olika perspektiv. Det är onödigt att ta upp alla förslag. En majoritet av motiveringarna var mycket tydliga, som jag påpekade i mitt inledningsanförande. Men det var ett par förslag som ideligen togs upp från olika håll och som diskuterades ur flera olika perspektiv. Det första var frågan om pappaledighet. Jag vill klart och tydligt påpeka att jag, trots att jag förespråkar pappaledighet, fortfarande är övertygad om att ett direktiv som är utformat för att skydda mödrars hälsa inte är rätt instrument för införandet av just den här principen. I mitt öppningsanförande förklarade jag att arbetsmarknadens parter har nått en överenskommelse om föräldraledigheten och det logiska vore att inkludera möjligheten till pappaledighet i denna överenskommelse. Det finns alltså, som jag ser det, andra verktyg än just detta direktiv. Den andra frågan som togs upp var ändringsförslag 14 om obligatorisk anslutning till försäkringssystemen. I det avseendet vill jag tillägga att jag visserligen förstår resonemanget, men att jag fortfarande inte tror att det är lämpligt att vidta en så radikal åtgärd, i första hand för att det skulle innebära ett allvarligt hot mot möjligheterna att nå en kompromiss. Å andra sidan vill jag verkligen framhålla att de förslag som vi har lagt fram innebär ett stort steg framåt eftersom det i vissa länder för närvarande inte finns någon möjlighet att ansluta sig till ett sådant system ens på egen begäran. Det innebär att en ny skyldighet införs. Jag anser att detta är ett typexempel på uppåtriktad harmonisering.
Astrid Lulling: föredragande. - (FR) Fru talman! Jag beklagar att kommissionsledamoten är emot den viktigaste ändringen i mitt betänkande, som stöds av alla de politiska grupperna, och som går ut på att medhjälpande makar och registrerade partner ska ha samma rätt till socialt skydd som egenföretagare på obligatorisk grund och inte bara på egen begäran. Erfarenheterna visar att om man inte måste betala socialförsäkringsavgifter så gör man det inte, av de sorgliga skäl som kommissionsledamoten själv nämnde, nämligen kostnaderna.
Socialt skydd kostar naturligtvis pengar, för egenföretagare såväl som för anställda. Att försöka spara pengar på sociala avgifter är ett stort misstag som måste undvikas.
Om det i någon medlemsstat inte finns socialt skydd för egenföretagare kan vi naturligtvis inte kräva att det ska vara obligatoriskt för medhjälpare i den medlemsstaten. Men medhjälparna bör ändå ha rätt till det på egen begäran. Jag ska lägga fram ett muntligt ändringsförslag om detta i linje med Luigi Cocilovos förslag.
Låt mig också säga något om skyddet för nyblivna mödrar, för där har vår ståndpunkt missförståtts rejält. Om vi vill stärka skyddet för gravida och nyblivna mödrar genom att förlänga mammaledigheten får vi inte glömma att vi genom att förlänga den till 18 veckor, varav bara en tredjedel skulle sammanfalla med de obligatoriska sex veckorna efter förlossningen, skulle motverka syftet att skapa ett bättre skydd för mammans och barnets hälsa.
Därför anser vi att den bästa lösningen vore sex obligatoriska veckor och en ökning till 20 veckor för flerbarnsfödslar och amning. Vi får inte glömma de problem som kvinnor i barnafödande åldrar redan har i fråga om rekrytering och befordran.
Apropå ålder är det absurt att kräva att pappor ska ha samma rätt till ledighet som gravida kvinnor. Naturligtvis är den ökande infertiliteten bland män i Europa oroväckande, men inte lika oroväckande som de fortsatta ojämlikheterna mellan män och kvinnor när det gäller uppdelningen av familjeansvaret, och denna ojämlikhet är skälet till varför många kvinnor avstår från att skaffa barn. Dessutom kan vi inte lösa EU:s demografiska problem genom överdrivet beskydd eftersom detta bara gör kvinnor mindre anställningsbara.
Edite Estrela: Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag är chockad över kommissionens ställningstagande till mitt förslag om pappaledighet. Det är konservativt och oacceptabelt, och helt verklighetsfrånvänt.
Jag har inte pratat om föräldraledighet, utan om pappaledighet. Det är två helt olika saker.
Om pappaledigheten inte faller inom direktivets räckvidd, varför har då kommissionen föreslagit att den rättsliga grunden ska utökas och varför ska direktivet inte grundas enbart på artikel 137 som gäller hälsoskyddet? Varför har kommissionen då infört artikel 141 i EG-fördraget som handlar om att främja lika möjligheter för män och kvinnor?
Jag vädjar till kommissionen och till medlemmarna i gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna - moderskap och faderskap är grundläggande värden i samhället som måste respekteras och sammanföras. Det är här och med detta direktiv som pappaledighet och mammaledighet måste sammanföras. Vi måste tänka på barnen. Vi måste tänka på barnens välfärd - om de får stöd från båda föräldrarna redan från tidig ålder kan deras fysiska och psykiska utveckling förbättras avsevärt.
Dessutom kan ni knappast vara ovetande om att pappaledighet redan finns i många av medlemsstaternas lagstiftning. Försöker kommissionen faktiskt bortse från den verklighet som redan finns i medlemsstaterna?
Jag är mycket förvånad över denna inställning. Det är just på grund av att EU-institutionerna är så verklighetsfrånvända som folk är skeptiska. Där har ni förklaringen till varför så många låter bli att rösta.
Vi måste ge medborgarna skäl till att gå till valurnorna. Därför måste vi också anta lagstiftning som de är hjälpta av. Om folk kan se att de beslut som fattas i Europaparlamentet förbättrar deras liv kommer de sannerligen att ha fler skäl till att gå och rösta nästa månad.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag den 6 maj kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Zita Gurmai : skriftlig. - (EN) Även under en kris bör likabehandling stå högt på den politiska dagordningen. Kvinnor kommer att drabbas av den aktuella krisen på lång sikt och de kommer att drabbas i den andra vågen av arbetslöshet. De måste försöka hantera sin instabila sociala och ekonomiska situation och den växande börda som det innebär att försöka kombinera förvärvsarbete med omsorgsansvar. Under dessa omständigheter får vi inte tillåta att kvinnornas rättigheter tas ifrån dem.
Egenföretagande är mycket viktigt för kvinnor eftersom det kan vara en stor hjälp för att undvika arbetslöshet eller för att bättre kunna förena yrkesliv och familjeliv. På detta sätt kan kvinnor ha ett effektivt verktyg för att bidra till den ekonomiska utvecklingen. Kvinnor bör ha lika möjligheter att ägna sig åt egenföretagande och etablera företag. Systemen för mammaledighet bör vara utformade så att kvinnor som är egenföretagare kan utnyttja dem på samma sätt som anställda arbetstagare kan. I linje med detta är säkerhet och hälsa för gravida arbetstagare och för dem som nyligen har fött barn eller som ammar mycket viktigt.
Detta hjälper EU att tillvarata kvinnors talang och bidrag till arbetskraften och det bidrar också till att hantera den aktuella demografiska utmaningen och säkra barnens sunda fysiska, känslomässiga och mentala utveckling.
Rovana Plumb : Som socialdemokrat och mamma stöder jag detta direktiv på grund av att följande frågor tas upp: hälsa och säkerhet för gravida arbetstagare och för nyblivna och ammande mödrar, frågor om likabehandling, rätten att komma tillbaka till samma eller ett likvärdigt jobb, rätten till en karriär, regler om ledighet och avtalsenliga arbetsvillkor samt beviljande av generösare ekonomiskt stöd under mammaledighet.
För närvarande varierar mammaledigheten mellan 14 veckor i vissa medlemsstater och 28 veckor i andra. I vissa fall kan den vara upp till 52 veckor, men då får man inte ekonomiskt stöd under hela ledigheten. Jag tror därför att alternativet att förlänga mammaledigheten och öka det ekonomiska stödet under denna period är ett lämpligt sätt att förbättra kvinnors hälsa och säkerhet. Det kan också bidra till att skapa en balans mellan yrkesliv och familjeförpliktelser, vilket främjar lika möjligheter för män och kvinnor på arbetsmarknaden.
Stressiga förhållanden på arbetsplatsen kan vara psykiskt påfrestande för kvinnor som är gravida eller nyligen har fött barn. Därför måste vi inta en preventiv hållning som garanterar att det görs adekvata riskbedömningar på arbetsplatsen.
| sv |
Internationella redovisningsstandarder (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är resolutionsförslaget om internationella redovisningsstandarder.
Pervenche Berès : ordförande för utskottet för ekonomi och valutafrågor. - (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Det finns en viss logik i den följd av diskussioner vi för eftersom vi i denna debatt måste avgöra om vi ska anta den så kallade IFRS 8-standarden på EU-nivå eller inte.
I en tidigare debatt den 25 april 2007 när parlamentet skulle besluta om denna standard hävdade vi otvetydigt att vi ansåg att vi ännu inte hade förutsättningar för att kunna göra detta. Det fanns två skäl till detta.
Det första skälet var att vi just hade gett Europeiska kommissionen och rådet ett mycket tydligt budskap. Vi ansåg att den konvergensprocess som Europeiska unionen hade inlett med länder utanför EU i syfte att erkänna deras redovisningsstandarder inte enbart kunde gå ut på att deras standarder blev en kopia av den internationella standarden. Vi ansåg också att konvergensprocessen borde vara en ömsesidig process.
Beträffande IFRS 8-standarden hade vi ett intryck av att detta inte var den väg som följdes av den internationella organisationen, och vi ville göra allmänheten uppmärksam på detta.
Det andra skälet till att vi agerade på detta sätt var att många människor varnade oss - med rätta, anser jag - för att denna redovisningsstandard föreslogs för alla användare, dvs. revisorer, investerare och övervakare, utan någon föregående konsekvensanalys.
Nu vet vi att kommissionen under José Manuel Barrosos ordförandeskap är ytterst angelägen om att dessa konsekvensanalyser utförs regelbundet som en del av en bättre reglering som den använder som färdplan. Vi anser att det som gäller på EU-nivå också bör gälla de självreglerande internationella standardiseringsorganen. Vi har därför bett kommissionen att själv utföra denna konsekvensanalys eftersom ingen konsekvensanalys utförs av det internationella organet.
Kommissionen uppfyllde sitt formella åtagande genom att presentera slutsatserna av denna konsekvensanalys för utskottet för ekonomi och valutafrågor i början av september, enligt överenskommelse. I framtiden måste vi dock inse att analysens omfattning och det sätt på vilket alla parter intervjuas otvivelaktigt måste revideras för att flera olika parter ska kunna intervjuas så att frågorna inte bara besvaras av dem som har utarbetat redovisningarna.
Eftersom parlamentet önskar gå vidare med denna debatt och även bidra till att de internationella standarderna blir referenspunkt runtom i världen vill det fortfarande anta IFRS 8-standarden i dag, och detta bevisar att parlamentet både tar förfarandet för antagande av redovisningsstandarderna på allvar och samtidigt visar sin ansvarskänsla.
Samtidigt som viktiga diskussioner inleds med USA om villkoren för detta lands antagande av redovisningsstandarderna anser vi att det är viktigt att vi visar vår beslutsamhet att själva göra detta på ett tydligt och ansvarsfullt sätt.
Jag hoppas att parlamentet kommer att anta IFRS 8-standarden i morgon samtidigt som parlamentet framhåller att man vid den revidering som redan pågår vid International Accounting Standards Board (IASB) tar hänsyn till behovet av exakt ekonomisk information om olika gruppers faktiska verksamhet. I synnerhet många icke-statliga organisationer anser det viktigt att man genom denna information kan ge en tydligare bild av olika gruppers verksamhet till dem som berörs av denna verksamhet - det gäller till exempel gruvbrytning i ett visst geografiskt område eller land för land där detta är viktigt.
Som min sista punkt vill jag ännu en gång säga till kommissionen att vi anser att resultatet av detta förfarande innebär en mycket viktig uppmaning att respektera EU:s beslut, som en fråga om jämbördighet, och att de konsekvensanalyser som utförs ger alla parter möjlighet att uttrycka sina åsikter.
Talmannen: Jag vill påpeka för er att omröstningen inte kommer at äga rum i morgon utan på onsdag.
Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag vill varmt tacka utskottet för ekonomi och valutafrågor för det utmärkta arbete de utfört när det gäller antagandet av IFRS-standard 8 - Rörelsesegment, den nya standarden för segmentinformation.
Sedan IASB utfärdade standarden i november 2006 följde en debatt om internationella redovisningsstandarders lämplighet i en europeisk kontext. Detta var en nyttig debatt. Vi var tvungna att se till att Europeiska unionen inte bara antog en ny redovisningsstandard i syfte att skapa konvergens med motsvarande amerikanska standard, utan främst för att förbättra den ekonomiska informationens kvalitet och bidra till den europeiska allmännyttan.
I maj 2007 kom kommissionen och Europaparlamentet överens om att kommissionen skulle analysera de eventuella konsekvenserna av ett antagande av IFRS 8 innan de kunde ta ett slutgiltigt beslut. Kommissionen höll ett offentligt samråd under juli och augusti och samlade in intressenternas åsikter kring lönsamhetskonsekvenserna och vilken generell effekt ett antagande av IFRS 8 skulle ha. Utifrån nästan 200 bidrag har kommissionen framställt en rapport som lämnades till Europaparlamentet den 10 september 2007. Rapportens huvudsakliga slutsats är att fördelarna med IFRS 8 skulle uppväga dess kostnader. Många väljare betonade dessutom att ett snabbt godkännande av IFRS 8 skulle ta bort ovissheter kring behandlingen av finansiella rapporter under perioden som avslutades i december 2007.
Jag vill betona att vi inte ignorerade oron över införandet av det så kallade ”förvaltningssättet”, som ger förvaltningen större frihet jämför med den nuvarande standarden för segmentrapportering. Några väljare oroade sig för att IFRS 8 saknade strikta krav för detaljerad geografisk information eftersom den inte påstås kräva tillräckligt med detaljer om det enskilda landet. Diskussioner med väljare avslöjade dock att IFRS 8 snarare förväntas förbättra denna typ av redovisning. Vidare verkar det som om särskilt intresse inom detta område - enligt en majoritet av de svarande i vårt samråd - inte kan lösas genom en standard för finansiella rapporter om segmentinformation. Bättre är i stället att vidareutveckla en ram för aspekter kring företags sociala ansvar.
Vi beslutade att IFRS 8 inte skulle antas enbart av konvergensskäl. Ändå anser vi det centralt att se frågan i en bredare kontext där Europeiska unionen antar en uppsättning standarder som även fungerar globalt. För ett par år sedan bestämde vi att EU inte skulle välja en egen uppsättning standarder utan snarare stödja och främja utvecklingen av en högkvalitativ och global uppsättning standarder som IFRS.
Vi arbetar med att förbättra IASB:s förvaltning. Den 7 november fastställde Europeiska kommissionen, den amerikanska finansinspektionen och dess japanska motsvarighet i ett gemensamt uttalande att de tillsammans skulle eftersträva vissa förändringar för att stärka den institutionella ramen för den internationella kommittén för harmonisering av god redovisningssed (IASC). Dessa förändringar ska stärka IASC-förvaltarnas redovisningsskyldighet, i synnerhet genom att ersätta den nuvarande självutnämningsprocessen med utnämningen av förvaltare i en process där de offentliga myndigheterna ansvarar för det slutliga godkännandet av förvaltarna.
I det gemensamma uttalandet erkändes också betydelsen av att ytterligare stärka IASB:s förfaranden, inklusive att utföra konsekvensbedömningar. Överenskommelsen lägger en stabil grund för att de frågor som oroar Europaparlamentet ska kunna tas upp till behandling. Den återspeglar även de frågor som identifierats i kommissionens två övervakningsrapporter till Ekofin om IASB:s förvaltning. Vi kommer att samarbeta med IASC:s stiftelse och internationella partners för att utveckla mer detaljerade förslag under de kommande månaderna. Vi kommer självfallet att fortsätta en nära dialog med Europaparlamentet under denna process. Jag är övertygad om att resultatet kommer att ge standarder som motsvarar EU:s behov och som är enkelt godtagbara och tillämpliga för samtliga intressenter i EU och även globalt.
Avslutningsvis vill jag säga att ett snabbt antagande av IFRS 8 är viktigt av två skäl. Det förbättrar den ekonomiska informationens kvalitet och ger visshet till samtliga marknadsaktörer. De senaste månadernas diskussioner har visat att ett aktivare deltagande från Europaparlamentets sida i godkännandeprocessen är nödvändigt. Kommissionen kommer även i fortsättningen att samarbeta med IASB och IASC-stiftelsen samt med våra internationella partners för att se till att utvecklingsprocessen för internationella redovisningsstandarder är fullt tillräknelig, öppen och uppfyller de europeiska intressenternas behov.
Alexander Radwan: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! IFRS 8-processen är betecknande för var vi står i dag när det gäller antagande och genomförande av IFRS i EU. Till dem som kanske alltid intar en helt annan ståndpunkt än parlamentet vill jag redan från början tydligt säga ifrån att Europaparlamentets majoritet stöder IFRS, en global standard, och har samma inriktning i denna fråga, den rätta inriktningen.
Vi bör granska denna IFRS-process och särskilt undersöka om allting står väl till med den just nu. Kommissionen presenterar med kort varsel en standard för Europaparlamentet, kommissionen och industrin förväntas genomföra den relativt snabbt, trycket från industrin blir starkare och starkare och de som har till uppgift att motivera standarden för vanliga medborgare får ingen möjlighet att bilda sig en uppfattning om den.
Kommissionen har föreskrivit en lämplig fas, men vi kommer att tvingas tala i klartext om vad som har hänt nu eftersom genomförandefasen nu håller på att förskjutas retroaktivt. För att undvika att detta ska ske i framtiden är det ytterst viktigt att de lagstiftande institutionerna, till exempel Europaparlamentet, informeras om arbetet i god tid. Jag välkomnar kommissionens tillkännagivande i förra veckan, med SSI, japanerna och IOSCO. Vad IFRS-organisationen sedan presenterade - när det gäller styrningen av organisationen - är ett korrekt men mycket försenat steg i riktning mot legalisering och lämplig styrning. Vi i Europaparlamentet kommer att särskilt uppmärksamma om de demokratiska spelreglerna iakttas.
Detta betyder inte att Europaparlamentet måste bli direkt indraget, men endast om processen fungerar korrekt kommer vi att kunna se till att den fungerar optimalt i framtiden när varje enskild standard genomförs - och i framtiden kommer vi att rådfrågas om varje enskild standard.
Sharon Bowles: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Ett antagande av IFRS 8-standard gör det möjligt för våra företag att använda standarden för det aktuella budgetåret och göra slut på osäkerheten.
Förvaltningssättet gör det möjligt för våra företag att rapportera offentligt med samma struktur som används vid intern rapportering och därmed minskar rapporteringsbördan. Användare kommer att få tillgång till information som tidigare fanns för internt bruk. IFRS 8 gynnar därför både företag och investerare.
Men jag är bekymrad över konsekvensbedömningen som följer ett mönster som jag tidigare talat om. De svarande verkade denna gången till övervägande del vara producenter snarare än användare, och när det gällde användare fanns det inga frågor om jämförbarhet. En aktivare strategi kanske behöver vidtas när det gäller konsekvensbedömningar i allmänhet, och det kan säkerligen inte ha varit till någon hjälp här att inga nyckelfrågor ställdes till en viktig sektor av svarande.
Vissa av motiven i rapporten ger dessutom ett svagt intryck. Jag tycker att rapporten mer liknar den typ av dokument som man skriver före möten i hopp om att nå en överenskommelse.
Jag är väldigt brittisk när det gäller detta och föredrar att anteckningar, gensvar och rapporter ser ut som om de skrivits efter det att händelserna ägt rum.
Jag beklagar att europeiska företag har fått vänta på vårt godkännande av standarden, men Europaparlamentet kan inte förväntas ge sin tillåtelse utan att först ha fått tid och ordentlig information för att kunna göra en bedömning.
Det gläder mig dock att samarbetet har förbättrats nyligen, och jag ser fram emot att det fortsätter så.
Piia-Noora Kauppi: (EN) Herr talman! Vikten av lämpliga redovisningsstandarder kan inte nog understrykas. I dagens värld finns det ett växande behov av tydlig, jämförbar och tillräcklig information för investerarna men också för företagen som kan minska sina kostnader för att följa reglerna.
Därför håller jag med mina kolleger om vikten av försiktighet i denna fråga. Beslut ska inte tas lättvindigt och det är mycket viktigt att göra konsekvensbedömningar i rätt tid för att hitta balanserade lösningar och se till att samtliga intressenter och deras åsikter beaktas.
Europaparlamentet ska självklart hållas vederbörligen informerat. Lika viktigt är att se över och anpassa IASB:s förvaltningssystem så att tillsynsmyndigheterna kan stödja sin standardiserande process och sitt resultat. Det är trots allt det enda organ vi har för att utforma en gränsöverskridande redovisningsstandard.
Även om processen inte varit perfekt så får vi dock inte låta detta försena oss i vårt arbete med att få bort klyftan mellan oss och våra ekonomiska partner. I dag är allting mycket mer sammanlänkat och det ligger i vårt intresse att få det att fungera så smidigt som möjligt, och där är kompatibla standarder av avgörande betydelse.
Inom det transatlantiska ekonomiska rådet är båda sidor angelägna om att få det att fungera, och IFRS-standarder och finansiella rapporter är viktiga verktyg för att hitta ett ömsesidigt erkännande av standarder.
Just nu är IASB det bästa vi har. Europeiska aktörer måste engageras och IFRS övervakas. Det kan och bör också ändras för att kunna korrigera eventuella misstag, om det skulle inträffa. Demokrati tar tid, men ibland behövs det tid för att rätta till misstagen. Många av mina kolleger nämnde hur viktigt det var att Europaparlamentet kunde göra invändningar och bidra med förbättringar i processen.
Talmannen: Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.
| sv |
Muntliga frågor (ingivande): se protokollet
| sv |
3. Eritreanska flyktingar hålls som gisslan i Sinai
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om sex resolutionsförslag om eritreanska flyktingar som hålls som gisslan i Sinai.
Marietje Schaake: Herr talman! Enligt uppgifter hålls cirka 250 eritreanska migranter som gisslan i Sinaiöknen och det rapporteras om omänsklig behandling och våldtäkter samtidigt som dessa människor väntar på en lösensumma som måste betalas till människosmugglare för att de ska friges.
Det handlar om ett nätverk som smugglar migranter från länderna söder om Sahara genom Egypten till Israel och som har opererat i Sinai sedan 2007. De egyptiska myndigheterna utför välkomna insatser för att undersöka den information som lämnats av UNHCR. FN:s flyktingkommissarie bör intensifiera den diplomatiska uppvaktningen av egyptiska myndigheter för att eliminera smugglarnätverken och hindra människosmuggling.
Egypten bör också uppgradera sin flyktingbehandling till nationella standarder. Detta innebär att inget övervåld eller dödligt våld får användas mot invandrare eller flyktingar under motiverat gränsförsvar, och är ett råd som vi också borde ge oss själva då och då.
David-Maria Sassoli: Herr talman! Situationen är mycket allvarlig. Vi anser att den här frågan - som också följs av Europas medier - bör hanteras av EU och parlamentet och vi uppmanar kommissionen att titta närmare på den, eftersom det rör sig om en verklig humanitär nödsituation.
Medlemsstaterna måste göra allt de kan för att hjälpa flyktingarna att lämna området och vi anser att de kan tas emot i de europeiska länderna. Vi uppmanar kommissionen använda alla tillgängliga medel för att genomföra detta, inklusive medel från Europeiska flyktingfonden.
Charles Tannock: Herr talman! ECR-gruppen fördömer den motbjudande behandling som människosmugglare utsätter sina oskyldiga, huvudsakligen eritreanska offer för och som faktiskt är en modern form av slavhandel. Vi välkomnar de insatser som görs av Egyptens regering för att undersöka anklagelserna och se till att flyktingarna friges, men vi måste också inrikta oss på varför dessa stackars människor flyr från första början.
Svaret är att de flyr eftersom den eritreanske presidenten Isaias Afewerkis regim är en av världens mest repressiva regimer. Alla som har möjlighet att fly från hans diktatur gör det, och några av dem lyckas också bygga upp ett bättre liv i ett annat land. De som inte kan lämna Eritrea tvingas antingen till ständig militärtjänstgöring eller måste skrapa ihop sitt levebröd i utkanten av en bankrutt ekonomi efter år av meningslöst krig med grannlandet Etiopien, utbredd korruption och misskött ekonomi. Eritrea har aldrig haft nationella val.
Färska avslöjanden från WikiLeaks webbplats visar att USA-diplomater har beskrivit Afewerki som en grym och halsstarrig ledare. Jag har inga betänkligheter mot att uttala detta offentligt. Vi borde göra allt vi kan för att avsätta den här motbjudande afrikanska tyrannen, vi borde upphöra med allt EU-stöd till hans regim och hålla inne de förmåner som landet erhåller inom ramen för Cotonouavtalet.
Cristian Dan Preda: Herr talman! Den svåra situationen i Afrikas horn gör att tusentals människor varje år försöker passera gränsen mellan Egypten och Israel. Många av dessa hamnar i händerna på beduinsmugglare. Det är fråga om kriminella nätverk som inte visar någon som helst aktning för mänsklig värdighet, utan gör dessa människors liv till förhandlingsobjekt. Enligt information som lämnats av NGO-aktivister, som arbetar för att skydda emigranterna, begär man orimliga summor, ända upp till 8 000 US-dollar per person för att frige dem.
Vi kan inte förbli likgiltiga inför dessa människors lidande när de utsätts för denna omåttligt grymma behandling. Jag vill också fästa er uppmärksamhet på den svåra situation som drabbar kvinnorna, som ju utsätts för upprepade våldtäkter. Samtidigt anser jag att vi bör ha en konstruktiv inställning till ärendet. Det betyder att vi bör värdesätta de insatser som görs av egyptiska myndigheter för att få flyktingarna frigivna och framförallt stödja Egypten i kampen mot människosmuggling. Därför behöver vi inte bara starka ord, utan också samarbete och konkreta åtgärder i den här oerhört komplicerade frågan, där en enskild stat inte kan agera ensam.
Rui Tavares: Herr talman, mina damer och herrar! Situationen för de eritreanska flyktingar som just nu befinner sig i Sinaiöknen är mycket svår, såsom redan beskrivits av flera kolleger. Vi måste förstås ta itu på allvar med människosmugglarna som håller flyktingarna som gisslan och som kräver enormt höga lösensummor. Men vi måste också skydda offren, och vi kan inte kan ta itu med smugglarna utan att tänka på offren. Dessutom måste vi se vilka orsaker som fört dem till Sinaiöknen: Deras migrationsvägar brukade gå genom Libyen, men avtalen mellan Italien och Libyen och mellan EU och Libyen, som kommissionen ofta beskrivit som goda nyheter, innebär att de människor som kommer från det som - med all rätt - brukar kallas ett ”jättelikt koncentrationsläger” och ”Afrikas Nordkorea”, inte har någonstans att ta vägen.
Det krävs alltså åtgärder, inte bara i Egypten, där man alldeles klart gör mycket mindre än man borde, men också inom själva EU. Först och främst uppmanar jag kommissionen att snarast skicka en delegation till Egypten för att ta reda på hur situationen ser ut på fältet. Det behövs också åtgärder inom alla EU:s institutioner, eftersom eritreanerna är ett tydligt fall för vidarebosättning, en policy som vi tillämpar i samarbete med Europeiska flyktingfonden. Flyktingarna kan inte återvända till Eritrea och de kan inte stanna i ett transitland: enda lösningen är vidarebosättning. Mina damer och herrar! Vill ni veta varför vidarebosättningspaketet inte kommer någon vart? Det har inte stannat av därför att parlamentet redan i maj gjort klart sin del i medbeslutandeförfarandet om vidarebosättning, utan för att rådet har vägrat att göra sin del på grund av den mycket omtalade tvisten om delegerade akter. Om vidarebosättningspaketet antagits skulle vi nu vara mitt inne i det påskyndade förfarande som parlamentet infogade i betänkandet som jag skrev och som antogs här med 500 röster. Kommissionen skulle då kunna inleda ett påskyndat förfarande för att ta emot flyktingarna för vidarebosättning. Eftersom rådet inte gjort sin del i det som vi vill kalla ett ”ickebeslutandeförfarande”, finns de här människorna fortfarande kvar i Sinaiöknen, och frågan är: för hur länge? Ickebeslutandeförfarandet har konsekvenser för verkliga människors verkliga liv och det är dags för rådet att göra sin del av jobbet.
Barbara Lochbihler: Herr talman! Tack vare ett telefonsamtal mellan en eritreansk präst i Italien och en eritreansk gisslanmedlem fick den europeiska allmänheten kännedom om att laglösa människosmugglare hotar att skjuta den strandsatta eritreanska gisslan om man inte betalar en lösensumma. Gisslantagarna har visat sig total skrupelfria och har redan slagit eller skjutit några i gisslan.
Detta brutala brott kräver att vi tittar närmare på vad som händer vid gränsen mellan Egypten och Israel, ett område där ett växande antal flyktingar blir strandsatta när de försöker ta sig in i Europa eller Israel, men saknar nödvändiga papper. På den egyptiska sidan finns en militär exklusionszon. Den som råkar komma in i området ställs inför militärdomstol. Enligt Human Rights Watch har minst 85 obeväpnade flyktingar blivit skjutna där sedan 2007, under försök att passera gränsen. Den israeliska regeringen uppger att mer än 1 000 migranter varje månad försöker ta sig in i landet utan papper och man har börjat höja säkerheten och bevakningen längs gränsen. Man har också satt upp ett stort interneringsläger i Negevöknen.
Vi uppmanar berörda regeringar att samarbeta med FN:s flyktingkommissariat och att garantera skydd och rättigheter åt flyktingarna vid sina respektive gränser. Men det är också uppenbart att vi här i Europa har ansvar för hur det går för migranter som avvisas från våra yttre gränser och som inte har någon möjlighet att återvända hem och vars mänskliga rättigheter kränks som följd av detta, på samma sätt som sker med de eritreanska flyktingarna.
Filip Kaczmarek: Herr talman! De eritreanska flyktingarnas situation i Sinai är en tragedi. De försöker hitta ett bättre liv men de möter oftast bara död, tortyr och förtryck. De blir exploaterade och lurade. De egyptiska myndigheterna försöker bekämpa människosmugglingen, men insatserna är inte alltid effektiva. Vi måste hjälpa flyktingarna, gisslanfångarna och dem som behöver vår hjälp. Vi bör stödja de israeliska och egyptiska myndigheterna i kampen mot människosmuggling.
Det finns också anledning till att fundera över orsakerna bakom de här farliga händelserna. Jag anser att vi bör inrikta oss på att förbättra situationen i Eritrea och andra länder i Afrikas horn, eftersom en förbättring av situationen i de afrikanska länderna kanske kan minska migrationstrycket. Vi löser inte problemet genom att bekämpa de sociala missförhållanden som i sin tur orsakats av migrationen. Vi kan bara begränsa de mindre önskvärda effekterna och den utsträckning i vilken flyktingarnas beslut exploateras. Jag vill be er stödja resolutionsförslaget från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater). Vi är övertygade om att vårt resolutionsförslag i det här fallet är en förbättring av den gemensamma resolutionen.
Ana Gomes: Herr talman! Egypten inte bara blundar för den fasansfulla behandlingen och exploateringen av de afrikanska flyktingar som försöker fly över Sinai till Israel från sina länder, närmare bestämt från Somalia och Eritrea. Egypten deporterar dem också, även om de helt klart uppfyller flykting- och asylkraven eftersom de kommer från ett land med utbredd terrorism, utan lag och ordning, eller från ett annat land - Eritrea - som är ett av världens grymmaste och mest tyranniska länder. De egyptiska myndigheterna tillämpar i själva verket en skjuta-för-att-döda-policy. Enligt Human Rights Watch har 85 migranter dödats i Sinai sedan 2007.
Vi uppmanar de egyptiska myndigheterna att uppfylla sina skyldigheter beträffande mänskliga rättigheter i synnerhet gentemot migranter och flyktingar och att samarbeta med FN:s flyktingkommissariat. Vi uppmanar de europeiska myndigheterna att göra detsamma och att helt och fullt stödja det som Rui Tavares framförde beträffande möjligheter till vidarebosättning.
Judith Sargentini: Herr talman, mina damer och herrar! Låt oss säga som det är! I sin nuvarande lydelse är resolutionerna urvattnade versioner av det vi gick ut med i början av veckan.
Låt oss tala klarspråk en gång till: ”Situationen är allvarlig.” Vi konstaterar att man håller eritreanska flyktingar som gisslan i Sinai. Ändå är vi inte beredda att diskutera kopplingarna mellan Italien och Libyen, att Europa stängs för migranter och att detta har lett till att politiska fångar måste fly till andra platser. Nu måste de använda vägar som är ännu farligare än förut.
Den som lämnar Eritrea blir automatiskt politisk flykting, eftersom det är omöjligt att återvända. Om man återvänder utsätter man sin familj för fara. Det som smärtar mig är att vi, i parlamentet, inte är beredda att säga: Om det är så viktigt för Europa att skydda sig mot migranter, måste Europa öppna sina ambassader i Eritrea för att det ska bli lättare för människor att söka asyl. Vi fick inte ta in det förslaget i resolutionen.
När jag hör Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) hänvisa till allt det som måste hända i Egypten, tänker jag: vad är det vi måste göra och hur kan vi vägra acceptera att vi utsätter människor för faror bara för att vi tvekar att ta på oss ansvar? Vi stänger ute människor och när vi gör det sätter vi människoliv på spel.
Jaroslav Paška: Herr talman! Gränsen mot Sinai har blivit en led som tusentals eritreaner använder när de flyr från sitt land i ett försök att få ett bättre liv.
Men under sin olagliga vallfart mot friheten är de beroende av hjälp från smugglare som är villiga att hjälpa flyktingarna över Sinaigränsen, till och med utan de nödvändiga pappren, men mot ett visst pris. Under den här laglösa hanteringen har flyktingar i händerna på smugglarligorna nästan inga rättigheter alls. De blir beroende av tillfälligheter och nyckerna hos dem som mot en avgift har tagit deras öde i sina händer.
Att sju eritreanska flyktingar dödats vid gränsen mellan Egypten och Israel visar oss något av den ohyggliga belägenhet som de flyktingar som reser illegalt för att söka efter friheten befinner sig i. Därför är det helt rätt att vi engagerar oss i en lösning på problemet, och att vi och de berörda ländernas regeringar hjälps år att hitta en civiliserad lösning på problemet med de eritreanska flyktingarna.
Monica Luisa Macovei: (EN) Herr talman! Den 7 december uttryckte UNHCR oro över att cirka 250 eritreanska flyktingar hålls kvar i Sinai av beduinsmugglare.
Vi vet att flyktingarna har tvingats betala en viss summa pengar för sin önskan att få leva under bättre förhållanden. Enligt rapporter hålls flyktingarna inhysta i kontainrar i öknen och blir ofta misshandlade. Den eritreanska regeringens inställning är oroväckande: i stället för att skydda sina medborgare, betraktar man dem som icke önskvärda dissidenter.
Vi efterlyser snabba och gemensamma åtgärder, i första hand av Egypten och Israel för att stoppa smugglarna, upplösa det organiserade brottsliga nätverket, öka insatserna för att skydda dagens och morgondagens flyktingar och genomföra UNHCR:s bestämmelser och normer.
Elena Băsescu: (RO) Herr talman! Jag vill redan från början betona att jag reservationslöst stöder den resolution som lagts fram av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater). Trots textens klarhet har vi inte nått någon överenskommelse med de andra grupperna om att anta en gemensam resolution, vilket är beklagligt. Situationen i Afrikas horn är oroväckande. Regionen har blivit ett viktigt aktionscenter för organiserade kriminella grupper, på grund av det stora antal afrikanska emigranter som passerar genom området.
De 250 gisslanfångarna har utsatts för en omänsklig och förnedrande behandling och deras situation förvärras. Dessutom saknas förutsättningar för en omedelbar frigivning eftersom gisslanfångarnas familjer inte kan betala den begärda lösensumman. Därför bör Europaparlamentet framföra en tydlig begäran om deras frigivande. Det behövs skyndsamma åtgärder mot kriminella organisationer, de måste ställas inför domstol och tortyrlägren måste stängas.
Csanád Szegedi: (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Jag fördömer djupt det sätt på vilket de eritreanska flyktingarna behandlas och jag stöder givetvis att EU ska vidta åtgärder för att lösa flyktingarnas situation så snart som möjligt. Men de riktlinjer som formulerats i det här betänkandet är ingenting annat än en återvändsgränd. Det finns två punkter som jag tycker är ytterst förvirrande. Att vi har beslutat att bilda en fond för att hjälpa de här flyktingarna är något som jag verkligen välkomnar eftersom det just nu finns miljoner medborgare i EU som lever i existentiell osäkerhet och extrem fattigdom. Mer än tre miljoner människor i Ungern lever under fattigdomsgränsen, en övervägande andel pensionärer har inte råd att betala sin medicin och det här är faktiskt en uppåtgående trend i hela Europa. Därför bör vi först se till att hjälpa människor i Europa samtidigt som vi förstås också ska uttrycka vår empati med flyktingarna. Den andra punkten är att medlemsstaterna självmant ska ta emot flyktingarna. När ska ni inse att Europeiska unionen är mättad med invandrare? EU bör agera som medlare mellan Eritrea och de eritreanska flyktingarna och skaffa garantier för att de tryggt ska kunna återvända till sina hem.
Corina Creţu: (RO) Herr talman! Den det stora flertalet eritreanska medborgare som nu befinner sig i Sinaiöknen har flytt undan en förtryckarregim och ska betraktas som flyktingar enligt FN:s normer. Jag anser därför att vi måste kräva att Egypten uppfyller sina internationella skyldigheter att erbjuda dem stöd. Det som enligt min mening ger störst anledning till oro är den omänskliga behandling som migranterna utsätts för när de hålls som gisslan i öknen i väntan på en lösensumma. Särskilt uppgifterna om våldtäkt på många kvinnor är upprörande och borde mobilisera det internationella samfundet.
Människosmugglingen i Afrika har nått oroväckande proportioner. Många migranter har under de senaste åren dödats av den egyptiska säkerhetstjänsten under försök att ta sig in i Israel illegalt. Jag anser att människosmugglingen måste bekämpas med andra metoder och jag anser att FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) måste få tillträde till området för att garantera livsnödvändig hjälp till dessa människor.
Zbigniew Ziobro: (PL) Herr talman! De eritreanska flyktingarnas situation är en tragedi. Men när vi betänker den här tragedin bör vi också komma ihåg orsaken till detta sakernas tillstånd. Faktum är att det förekommer omfattande kränkningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna i Eritrea. Det förekommer massförföljelse i stor skala, med politiska motståndare, kristna och även tusentals vanliga människor som offer. Detta är den verkliga orsaken bakom det tragiska problem som vi diskuterar i dag. Därför måste vi göra allt för att ändra EU:s politik gentemot Eritreas myndigheter, inte minst därför att landets nuvarande ledare blev varmt välkomnad i Bryssel av kommissionen 2007, trots att det är han som bär ansvaret för det lidande som så många människor utsätts för, som tvingar dem att fly, och som i sin tur förorsakar ännu fler tragedier av det här slaget. Det är dags för en pragmatisk och beslutsam politik mot tyrannen.
Andris Piebalgs: Herr talman! Kommissionen delar Europaparlamentets oro. I rapporter som vi tagit emot berättas om hundratals flyktingar från Eritrea, Etiopien, Sudan och Somalia, och som tydligen hålls som gisslan i Sinai av smugglare som begär kontant betalning för att frige dem.
Efter den första underrättelsen har vi följt ärendet, bekräftat fakta, bedömt situationen och vidtagit lämpliga åtgärder. EU:s delegation i Kairo har nära kontakter med lokala organisationer i det civila samhället och med den regionala representationen för FN:s flyktingkommissariat i Kairo.
De följer ärendet uppmärksamt. De har uppvaktat Egyptens utrikesdepartement i samordning med ambassaderna för EU:s medlemsstater. Europeiska unionen har uttryckt vår oro liksom vår uttalade uppfattning att de egyptiska myndigheterna bör vidta lämpliga åtgärder för att befria dessa människor och bevilja dem lämpligt skydd. Vi har fått rapporter om pågående efterforskningar för att finna flyktinggruppen och vi hoppas att allt ska bli klarare under de närmaste dagarna.
Det här ärendet är inte den enda anledningen till oro. Migranter och flyktingar i Egypten drabbas fortfarande av många luckor i skyddet De allvarligaste incidenterna rapporteras från Sinai. Många migranter som försöker komma över till Israel via gränsen mot Sinai utsätts för övergrepp och misshandel. Vi har tagit upp den här frågan många gånger med våra egyptiska motparter inom ramen för regelbundna gruppmöten där vi diskuterar migrationsfrågor eller politiska frågor, däribland mänskliga rättigheter.
Frågan togs senast upp vid mötet för associeringskommittén EU-Egypten den 14 december i Kairo. EU har regelbundet uppmanat egyptiska myndigheter att förbättra kvaliteten på den assistans och det skydd som erbjuds asylsökande och flyktingar och man har erbjudit ekonomisk och teknisk hjälp för att genomföra detta. EU har också uppmanat de egyptiska myndigheterna att se till att principen om förbud mot utvisning iakttas för alla migranter som behöver internationellt skydd, inklusive eritreaner.
EU har begärt att UNHCR ska ges fullt bemyndigande att genomföra sitt mandat över Egyptens hela territorium, inklusive Sinaiområdet. En viss positiv utveckling har också kommit till stånd, vilket bör understrykas. I våras antog Egypten en ny lagstiftning som kriminaliserar människosmuggling och skyddar offren.
En annan välkommen utveckling är antagandet av en transplantationslag, som kriminaliserar organsmuggling. Vi hoppas att den egyptiska administrationen kommer att vidta effektiva åtgärder för att dessa rättsliga ramar ska genomföras effektivt och vi har erbjudit vårt samarbete inom det här området.
Vi kommer att fortsätta stödja det arbete som utförs av UNHCR och lokala organisationer i det civila samhället för att garantera bättre levnadsvillkor och rättssäkerhet för de migranter och flyktingar som lever i landet. Vi kommer också att noggrant följa ärendet om de gisslantagna flyktingarna i Sinai och fullfölja våra kontakter med de egyptiska myndigheterna.
Jag hoppas verkligen på en snabb lösning av det här problemet och jag beklagar den rapporterade förlusten av hittills åtta människoliv.
Rui Tavares: (EN) Herr talman! Kommissionsledamot Andris Piebalgs har läst upp sitt väl förberedda svar som om ingen hade vänt sig till kommissionen med speciella punkter.
Talmannen: Du bad om ordet för en ordningsfråga. Då ska ditt anförande handla om det och inget annat.
Rui Tavares: (EN) Herr talman! Givetvis är det här en ordningsfråga. Vi har särskilt bett kommissionen berätta om man tänker skicka en delegation till Egypten för att bedöma hur situationen ser ut på fältet. Kommissionen skulle åtminstone kunna begära att vidarebosättningsfrågan slutförs. Medbeslutandeförfarandet ger er befogenhet att ...
(Ordföranden avbröt talaren.)
Talmannen: Det där är tyvärr inte någon ordningsfråga. Du har naturligtvis rätt att ställa frågan till kommissionen. Då kan kommissionen besluta om man vill svara eller inte. I annat fall kommer frågan inte att falla under arbetsordningen.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i slutet av debatten.
| sv |
8. Begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar) (
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
3. Syrien: fallet Muhannad Al Hassani
Talmannen: Jag har mottagit sex resolutionsförslagom Syrien: fallet Muhannad Al Hassani (artikel 122).
Franziska Katharina Brantner: författare. - Herr talman! Jag vill presentera fallet Muhannad Al Hassani. Han har fängslats för att ha försvarat de mänskliga rättigheterna för folket i Syrien.
Al Hassani har spelat en mycket viktig roll eftersom han övervakat alla rättegångar vid Statens högsta säkerhetsdomstol och gjort regelbundna utvärderingar av förhållandena i de syriska fängelserna. Nu är han själv frihetsberövad och fängslad.
Vi uppmanar Syrien att uppfylla sina förpliktelser och därmed följa den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter samt FN:s konvention mot tortyr, som Syrien faktiskt har skrivit under. Vi uppmanar också Syrien att upphöra med förföljelsen och trakasserierna av människorättförsvarare och deras familjer, och att omedelbart frige alla samvetsfångar, människorättsförsvarare och fredsaktivister som sitter i fängelse.
Vi har också en begäran till EU. Innan ett associeringsavtal undertecknas har vi, gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, föreslagit antagandet av en färdplan för att klargöra vilka förbättringar vi förväntar oss i fråga om mänskliga rättigheter.
Internationell rätt ställer vissa krav som stater måste respektera, och det är också vårt ansvar, och i synnerhet hela EU:s ansvar, att se till att associeringsavtalet speglar denna respekt för att stärka den ytterligare.
Vi kommer att arbeta i den riktningen. Tack för att ni stöder resolutionen.
Véronique De Keyser: Herr talman! Jag medger att jag är förvirrad och dessutom rätt ledsen och besviken.
Jag är förvirrad eftersom Syrien utan tvekan har gjort stora framsteg de två senaste åren när det gäller internationella förbindelser. Syrien har anslutit sig till Medelhavsunionen. Landet har vid flera olika tillfällen agerat som medlare i svåra internationella situationer, som till exempel nyligen när en ung fransk kvinna fängslades i Iran. Jag skulle vilja säga att det faktum att arbetet med detta associeringsavtal har återupptagits samtidigt är ett gott tecken - och jag vill upplysa Franziska Katharina Brantner om att det ännu inte har undertecknats, men att det kan ske rätt snart.
Även inom landet har det skett några mycket positiva framsteg. Syrien har tagit emot 1,5 miljoner irakiska flyktingar, som tas om hand, och landet har en hög utbildningsnivå och religionsfrihet, vilket är viktigt. Däremot har det inte skett några framsteg alls när det gäller politisk frihet och politisk mångfald. Till min stora sorg ser vi alltjämt exempel på förtryck och frihetsberövande av människorättsaktivister och försvarare av mänskliga rättigheter, och vi har upprepade gånger fått ingripa de senaste åren för att försöka få till stånd en frigivning av politiska fångar.
Vid två tillfällen har vi lyckats få igenom en frigivning. I syrianska fängelser sitter dock fortfarande personer som Al Labwani, Al Bunni och nu även Al Hassani. Jag vill därför rikta ett budskap till Syrien. Vi är här och vi vill hjälpa er att komma bort från den isolering ni hamnat i.
Vi anser att Syrien spelar en viktig roll på den internationella scenen, och en särskilt betydande roll för freden i Mellanöstern. För att rädda bilden av ert land uppmanar jag er att släppa de politiska fångarna och se till att följa konventionen mot tortyr och annan förnedrande behandling - för jag anser att ni är tillräckligt starka för att kunna tillåta politisk mångfald och människorättsförsvarare i ert land.
Det är för Syriens egen skull men också för världsfredens skull, och framför allt för freden i Mellanöstern.
Renate Weber: författare. - (EN) Herr talman! Muhannad Al Hassani är ytterligare en människorättsförsvarare som godtyckligt har frihetsberövats av de syrianska myndigheterna. Han är ännu en syriansk politisk fånge vars enda brott är att han försökt skydda människors rätt att fritt få säga sin mening, engagera sig politiskt och ha rätt till en rättvis rättegång.
Under mer än fem år förbjöds han att resa. Hans arbetstelefonsamtal och e-post var under ständig övervakning av den syrianska säkerhetstjänsten. Efter veckor av trakasserier för sitt arbete med att övervaka de rättsliga förfarandena i statens högsta säkerhetsdomstol anhölls han av den syrianska säkerhetstjänsten och åtalades senare för flera brott som alla hade att göra med hans yttrandefrihet.
När vi talar om godtyckliga frihetsberövanden får vi inte glömma Kamal al-Labwani. Han är en framstående människorättsförsvarare som dömts till 12 års fängelse för något som FN:s arbetsgrupp för godtyckligt frihetsberövande anser vara ett fredligt uttryckande av politiska åsikter.
Den syrianska regeringen måste omedelbart och villkorslöst frige Al Hassani, al-Labwani och de andra politiska fångarna och under alla omständigheter garantera dem fysisk och psykisk integritet. De syrianska myndigheterna måste få ett slut på alla former av trakasserier mot syrianska människorättsförsvarare och civilrättsaktivister i enlighet med vad som anges i FN:s deklaration om försvarare av de mänskliga rättigheterna från 1998.
Charles Tannock: författare. - (EN) Herr talman! Syrien är ett viktigt land i Mellanöstern och spelar en central roll för att minska Irans förmåga att stödja terroristhandlingar mot Israel, via sina ställföreträdare Hizbollah och Hamas. Syrien har också för vana att underblåsa oro i Libanon, som Syrien fortfarande betraktar som nätt och jämt suveränt och tillhörande sin intressesfär.
Syrien är också en sekulär regim. Det är faktiskt nu den enda återstoden av det en gång mäktiga Baathpartiet som även styrde Irak, så till exempel kvinnors rättigheter är utvecklade. Men på det hela taget är det en brutal enpartidiktatur.
Frihetsberövandet av Muhannad Al Hassani som en ledande försvarare av mänskliga rättigheter är oroväckande. Om Syrien verkligen vill att vi ska stödja ett associeringsavtal med EU bör landet omedelbart frige Muhannad Al Hassani och sluta förfölja försvarare av mänskliga rättigheter som han.
Eija-Riitta Korhola: författare. - (FI) Herr talman! Jag är glad över att vi har haft mod att rikta uppmärksamheten mot situationen för de mänskliga rättigheterna i Syrien i nuläget. Man håller på att lägga sista handen vid associeringsavtalet mellan EU och Syrien inom ramen för Medelhavssamarbetet, och eftersom en av grundpelarna för samarbetet uttryckligen är främjandet av mänskliga rättigheter och demokrati anser jag att EU med större eftertryck bör kräva förbättringar på detta område.
Det räcker inte att bara inrikta samarbetet på att förbättra den ekonomiska situationen. Som vi har hört fängslades den ledande syriske advokaten för mänskliga rättigheter Muhannad Al Hassani i slutet av juli utan någon riktig rättegång. Han anklagades för att försvaga nationella känslor och sprida falska nyheter. Fallet är inte det första i sitt slag. Vi i parlamentet ingrep senast i ett liknande fall 2007. Kamal Abwani, vars fall vi talade för då, sitter fortfarande i fängelse, trots att FN:s undersökningsgrupp i mars kom fram till att det hade varit ett godtyckligt frihetsberövande.
Syrien har mycket kvar att göra när det gäller yttrande- och föreningsfrihet. Arbetet för icke-statliga organisationer är problematiskt i landet och förekommer således praktiskt taget inte. Det är mycket beklagligt om vi i EU inte har mod att ställa upp tydliga kriterier som grundval för samarbete med Syrien. Enligt min uppfattning är det till stor del vår skyldighet att kräva att politiska fångar friges och att internationella avtal om mänskliga rättigheter iakttas innan vi kan gå vidare med associeringsavtalet mellan EU och Syrien.
De mänskliga rättigheterna i världen är inte bara en mängd isolerade företeelser. De utgör en struktur där allt hänger ihop, och om vi tolererar och blundar för att de åsidosätts kommer det inte att dröja länge innan det inkräktar på våra egna rättigheter. Det är vårt viktiga uppdrag att värna dem och se till att de alltid respekteras överallt. Endast så kan vi göra livet värt att leva.
Lidia Joanna Geringer de Oedenberg: för S&D-gruppen. - (PL) I juli frihetsberövades Muhannad Al Hassani, en av de mest framträdande syriska människorättsaktivisterna. Under en rättegång bakom stängda dörrar som advokater inte fick tillträde till anklagades han för att försvaga nationella känslor och sprida falsk information. Han hade redan tidigare förhörts vid flera tillfällen i samband med sin verksamhet på människorättsområdet och sina insatser för att försvara människor som anhållits av politiska skäl. Han nekades också rätten att lämna landet. Muhannad Al Hassani deltog i övervakningen av högsta domstolens förhandlingar eftersom de förhållanden under vilka dessa förhandlingar genomförs enligt Human Rights Watch inte uppfyller internationella normer.
Vi är oroliga över att människorättsaktivister förtrycks i Syrien, särskilt mot bakgrund av de syriska myndigheternas bristande framsteg på människorättsområdet. Vi måste kräva att Syrien respekterar FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Med hänsyn till befintliga politiska, ekonomiska och kulturella band mellan Syrien och Europeiska unionen, och den viktiga roll som detta land spelar för att främja stabiliteten i Mellanöstern, är jag säker på att Syrien kan göra framsteg på detta område och därigenom även bidra till hela regionens demokratisering.
Franz Obermayr: (DE) Herr talman! Detta resolutionsförslag är i grund och botten helt riktigt eftersom det, särskilt mot bakgrund av det planerade associeringsavtalet, naturligtvis är vår skyldighet att tydligt framföra våra synpunkter, bl.a. med avseende på skyddet av Muhannad Al Hassanis familj, släktingar och medkämpar, och även att insistera på kraven i artikel 2 i avtalet, inte minst därför att vi européer genom smärtsamma erfarenheter i vårt förflutna vet vad det innebär när mänskliga rättigheter förtrampas. Det var bara två årtionden sedan en kommunistisk terrorregim bröt samman i Central- och Sydösteuropa.
Men i detta hänseende vill jag varna för att ignorera om de mänskliga rättigheterna i Turkiet, som ligger i samma område som Syrien, inte respekteras såsom de borde. Detta är desto viktigare med hänsyn till att Turkiet är kandidatland för anslutning till EU med avsevärda brister på områden som rättsskipningen, det straffrättsliga systemet, skyddet för minoriteter och religionsfrihet, även om en partisk rapport från en förment oberoende kommission eller Ahtisaari-rapporten ger ett annat intryck.
Bernd Posselt: (DE) Herr talman! Jag anser att vi naturligtvis bör vara mycket kritiska när det gäller situationen för de mänskliga rättigheterna i Syrien. Det är en diktatur och en polisstat. Muhannad Al Hassani måste friges.
Men vi måste också lägga märke till att president Assad - som börjar bli mer öppen och som öppnar upp sitt land - och även hans far som aleviter till exempel har stöttat samexistensen mellan muslimer och kristna på ett sådant sätt att en ledande syrisk kristen, kardinal Daud, sagt mig att de kristna i Syrien känner sig säkrare än de gör i Irak, som beskyddas av trupper från väst.
Vi bör därför vara omdömesgilla i våra förbindelser med Syrien, fördöma brotten mot de mänskliga rättigheterna och inte ge upp och sluta stödja landet på dess väg mot samarbete och öppenhet. Naturligtvis bör vi vara kritiska, men vi bör också erkänna att det här finns ansatser till något som vi bör uppmuntra.
Meglena Kuneva: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Kommissionen delar Europaparlamentets farhågor när det gäller situationen för de mänskliga rättigheterna i Syrien. Vår bedömning är att situationen har försämrats under de senaste månaderna med fler godtyckliga frihetsberövanden, övergrepp mot försvarare av de mänskliga rättigheterna och reseförbud.
Gripandet den 28 augusti of Muhannad Al Hassani - en välkänd advokat, ordförande i den nationella organisationen för de mänskliga rättigheterna i Syrien och medlem av Damaskus advokatsamfund i 15 år - är det senaste exemplet. Al Hassani är en försvarare av de mänskliga rättigheterna och man kan misstänka att detta frihetsberövande är politiskt motiverat.
EU har redan framfört sina farhågor till de syriska myndigheterna. Syrien måste fullgöra sina internationella åtaganden, särskilt den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, där Syrien är en part. Kommissionen diskuterar via sin delegation i Damaskus tillsammans med medlemsstaternas ambassader hur åtgärderna till skydd för försvarare av de mänskliga rättigheterna ska blir mer effektiva och verksamma. Det är tydligt att vi måste fortsätta att kräva åtgärder för att skydda försvarare av de mänskliga rättigheterna och säkerställa övervakningen av rättegångar i statens högsta säkerhetsdomstol. Vi måste fortsätta att stödja det civila samhället med våra instrument, t.ex. de icke-statliga aktörerna och budgetposterna för europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter, och ge familjerna moraliskt stöd.
Trots att dessa åtgärder är viktiga är de likväl otillräckliga. Vi anser att EU skulle få större inflytande över Syrien om associeringsavtalet undertecknades. Jag är glad över att ordförandeskapet räknar med att underteckna det under de kommande veckorna. Med detta avtal kommer vi att upprätta en regelbunden dialog för att ge råd i dessa frågor och uppnå bättre resultat.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum efter debatten.
| sv |
Parlamentets sammansättning
Talmannen: Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet har informerat mig om att Adrian Severin med verkan från i dag inte längre är medlem i gruppen. Den här gången är det ett officiellt meddelande. I enlighet med artikel 211.3 har utskottet för konstitutionella frågor föreslagit följande tolkning av artikel 128 med titeln ”Förfaranden vid Europeiska unionens domstol”. Hela tolkningen har gjorts tillgänglig så att ni kan granska den. Tolkningen ovan anses vara godkänd om inga invändningar har lämnats in när sammanträdet torsdagen den 24 mars 2011 öppnas. Ni har alltså fram till i morgon kl. 9.00 på er att lämna in invändningar mot denna tolkning. Den är lång, så jag kommer inte att läsa upp den. Hur som helst har ni alla tillgång till tolkningen.
Jag vill också informera er officiellt om att Zoran Thaler har avgått från parlamentet med verkan från den 21 mars 2011. I enlighet med artikel 4.1 och 4.3 har parlamentet noterat avgången och fastställt en ledig plats från det datum jag just har nämnt. Catherine Soullie har avgått från parlamentet med verkan från den 24 mars 2011. I enlighet med artikel 4.1 och 4.3 har parlamentet noterat avgången och fastställt en ledig plats från det datum jag just har nämnt. Dessutom har de behöriga myndigheterna i Frankrike informerat mig om att Catherine Soullie ska ersättas av Brice Hortefeux med verkan från den 24 mars 2011. Jag har hört att Brice Hortefeux är med oss i dag. Är du i kammaren, Brice Hortefeux? Vi ser honom inte - han är inte här.
Fram till den dag då hans meriter har godkänts eller ett beslut har fattats om en eventuell konflikt intar Brice Hortefeux i enlighet med artikel 3.2 sin plats i parlamentet och i dess organ och har alla rättigheter som hör samman med detta, under förutsättning att han har lämnat in en skriftlig förklaring som visar att han inte har andra ämbeten som är oförenliga med tjänsten som ledamot i Europaparlamentet. Nu vill Daniel Cohn-Bendit säga någonting.
Daniel Cohn-Bendit: (FR) Herr talman! Du vet likaväl som jag att möjligheten för Brice Hortefeux att bli ledamot av parlamentet prövas rättsligt. Trots det blir jag ganska besviken över att den franska regeringen inte väntar tills hans status har bekräftats. Eftersom Brice Hortefeux inte har samtyckt till detta eller deltagit i ett invigningsmöte i Strasbourg, kan han inte ersätta den ledamot han vill ersätta.
Därför uppmanar jag gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater), som hävdar sig vara så formalistiska, att invänta det rättsliga beslutet om Brice Hortefeux får sitta i parlamentet eller inte. I annat fall är det en rättslig skandal. Det är som om vi anstiftar en sådan.
Jean-Pierre Audy: (FR) Herr talman! Detta är inte första gången Daniel Cohn-Bendit, som kallade en president - en premiärminister - en diktator i samma form som Hugo Chavez, har misslyckats med att respektera demokrati. Brice Hortefeux valdes till ledamot av Europaparlamentet i juni 2009. Det är obestridligt. Vid den tiden utsågs han till inrikesminister. Enligt fransk lag får en vald företrädare för Europaparlamentet som får en plats i regeringen återfå sin plats när han eller hon lämnar regeringen. Det är exakt ...
(Daniel Cohn-Bendit avbryter honom: ”Han hade ingen plats - det är det som är problemet, Jean-Pierre Audy.”)
Brice Hortefeux valdes till ledamot av Europaparlamentet. Accepterar du det?
Jag fortsätter, herr talman. I kraft av fördragen och av lagen är det obestridligt medlemsstaternas ansvar att utse sina parlamentsledamöter. När han valdes förordades Brice Hortefeux legitimt av de franska myndigheterna att sitta i kammaren. Ditt anförande är oacceptabelt.
Joseph Daul: (FR) Herr talman! Jag vill helt enkelt berätta för Daniel Cohn-Bendit att ett officiellt förslag först måste läggas fram om man vill bestrida en plats. Om det inte läggs fram något förslag kan utskottet för rättsliga frågor inte analysera situationen.
Innan du ingriper på det här sättet, föreslår jag att du tänker innan du agerar. Det är allt.
(Daniel Cohn-Bendit avbryter honom: ”Ja, men det är inte säkert att han har en plats.”)
Det är du som ber mig att följa lagen. Jag har alltid följt lagen. Låt oss nu låta utskottet för rättsliga frågor fälla sitt utslag. Det kan inte fälla sitt utslag utan ett förslag. Om förslaget inte är lagligt, kommer utskottet för rättsliga frågor att upplysa oss om det. Låt mig säga det igen: vi måste tänka innan vi agerar.
Sylvie Goulard: (FR) Herr talman! Jag håller helt med om att vi borde invänta resultaten från den rättsliga analysen. Jag vill helt enkelt bara säga en sak: i vårt land ser vi en ökad extremism, och det beror utan tvekan på att en del av den politiska klassen anser att mandat och poster står till dess förfogande. Vi förväntar oss lite mer av Frankrike, i synnerhet när parlamentet har sitt säte i Strasbourg.
Talmannen: Jag vill återvända till de ord jag läste upp nyligen. Brice Hortefeux är en ledamot av Europaparlamentet och agerar i enlighet med bestämmelserna för ledamöter av Europaparlamentet fram till dess att hans meriter har godkänts eller ett beslut har fattats om en eventuell konflikt. Denna fråga ska bestyrkas.
| sv |
3. Utvecklingen av gemenskapens järnvägar (omröstning)
Georg Jarzembowski : Den tredje delen är en fristående fråga och därför måste en separat omröstning hållas om den. Den har ingenting alls att göra med den andra delen.
Eva Lichtenberger: (DE) Ni har missat ett ändringsförslag - nr 40.
Georg Jarzembowski : föredragande. - (DE) Eftersom den första delen av ändringsförslag 16 har antagits utgår ändringsförslag 40.
| sv |
Europeiska rådets möte den 21-22 juni 2007 - Tyska ordförandeskapets verksamhetshalvår (fortsättning på debatten)
Talmannen: Nästa punkt på föredragningslistan är fortsatt gemensam debatt om
Europeiska rådets rapport och kommissionens uttalande: Europeiska rådets sammanträde den 21-22 juni 2007, och
rådets uttalande: verksamhetsberättelse för det tyska ordförandeskapet.
Werner Langen: (DE) Herr talman, fru ordförande, mina damer och herrar! Dagens debatt visar just hur mäktig Europatanken är och i hur hög grad den förenar oss i kristider, också över partigränserna, och ger oss styrkan att säga det som behöver sägas. Jag är kristdemokrat, men jag vill framföra mitt fulla stöd för det som min kollega, socialdemokraten Martin Schulz, sa. Jag ställer mig bakom varenda mening. Som tysk minns jag det sista anförande som den franske presidenten François Mitterrand höll här i parlamentet 1995. Han sa: nationalism leder till krig. Detta är EU:s styrka, som vi måste bevara vad som än händer: ett EU som värnar om fred, välstånd och social trygghet.
Framför allt vill jag dock tacka rådets ordförandeskap och er personligen, fru Merkel. Ni hade en monumental uppgift och ni lyckades. Allt vi hoppades på har inte blivit verklighet, men substansen i förslagen har bibehållits både i klimat- och energipolitiken och i fråga om reformfördraget. Ni har lyckats med att utöka parlamentets rättigheter, se till att gemenskapslagstiftningen fortsätter att ha företräde, öka subsidiariteten på många områden, klargöra ansvarsfördelningen och mycket annat. Det har ställts frågor om konkurrensprincipen. Vi måste titta närmare på konsekvenserna.
På det hela taget anser jag att det tyska ordförandeskapet har varit framgångsrikt på de två viktigaste punkterna: det har lyckats förverkliga många initiativ i det pågående programmet, och det har samarbetat med Europaparlamentet på ett exemplariskt sätt. Också för detta vill jag tacka er personligen, fru Merkel, tillsammans med alla ledamöterna i den tyska regeringen och den tyska representationen.
(Applåder)
Enrique Barón Crespo: (DE) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Bra gjort, fru Merkel, hjärtliga gratulationer! Ni har fullgjort ert uppdrag som rådets ordförande. Europaparlamentet hade bett er att sammankalla en regeringskonferens och att återuppta Europeiska unionens resa mot en konstitution, en resa som har gett oss fred och välstånd som nu är en modell för demokrati och solidaritet i en globaliserad värld. Efter en två år lång period av eftertanke ansåg större delen av staterna och medborgarna att vi skulle gå vidare och utforma EU:s framtid. Trots många upphävanden, som jag hoppas inte kommer att störa sammanhållningen i EU, har vi hjälpt dem som hade problem med fördraget.
Nu måste vi ge det här reformfördraget ett mandat, och vi anser att det är av godo. Det innehåller ett klart åtagande för EU:s principer, värden och mål. Enligt min mening bör den bindande naturen hos stadgan om grundläggande rättigheter läggas in i fördraget omedelbart efter ingressen. Den utökade användningen av medbeslutande och omröstningar med kvalificerad majoritet är också positiva aspekter.
Icke desto mindre beklagar jag att tydligheten och öppenheten har minskat. Symbolerna, flaggan och hymnen, vittnar också om den glädje och frihet i Europa som Beethoven och Schiller betonade.
Jag kan försäkra er om att vi kommer att fortsätta att använda dessa symboler och värdera dem högt med genuin stolthet.
Fru ordförande! Med den övertygelsen kommer vi nu under regeringskonferensen att arbeta tillsammans med de nationella parlamenten och civilsamhället för att förstärka Europeiska unionen konstitutionellt.
Vi kommer att fortsätta att kämpa med detta, som Walter Hallstein beskrev som constructio continua, och som Jean Monnet kallade ”steg för steg”. Och som sherpas bestiger vi Himalaya steg för steg.
Talmannen: Tack så hemskt mycket, herr Barón Crespo.
Silvana Koch-Mehrin: (DE) Fru ordförande, herr talman! Mina uppriktiga gratulationer till ert utmärkta arbete, fru kansler. Ni har nått ett mycket gott resultat, ni har infriat förväntningarna. Detta är ingen stor överraskning för de tyska liberalerna, för redan före valet till Bundestag var vi övertygade om att ni skulle bli en bra ledare. Jag säger det bara för Martin Schulz skull, eftersom han sa det i så översvallande ordalag i dag, men bättre sent än aldrig.
Innan det tyska ordförandeskapet började hade de fria demokraterna i Europaparlamentet uppmanat den federala regeringen, som vid den tidpunkten fortfarande var mycket tveksam, till att sätta upp ett ambitiöst mål i fråga om konstitutionsfördraget. Därför är vi glada över att vi när ert ordförandeskap slutar inte bara har en tidtabell, utan att vi också har kommit överens om innehållet. Men det pris vi var tvungna att betala för detta är oerhört högt. Namn har ändrats, tidsperioder har förlängts och undantag har beviljats. I synnerhet i fråga om stadgan om grundläggande rättigheter är detta en verklig katastrof. Det så kallade reformfördraget är mer komplicerat och mindre lättillgängligt. En minoritet har fått sin vilja igenom på majoritetens bekostnad och Europatanken har därigenom fått sig en rejäl törn.
Det är nu en öppen fråga om huruvida de beslut som fattades i Bryssel mitt i natten verkligen kommer att genomföras. Det finns inga garantier för detta. Först måste regeringskonferensen sammanträda och sedan kommer det inte att hända någonting förrän ratifikationerna börjar i de 27 länderna. Så allt är fortfarande öppet. Resultatet av det tyska ordförandeskapet ger således en ganska realistisk bild av den aktuella stämningen i EU. Det är inte uruselt, men det är inte heller någonting att fira. Det vi har är ett EU på distans, med sina toppmöten, inte det nära medborgarnas EU. Med tanke på de svårigheter som nästan hade omöjliggjort ett resultat har ordförandeskapet tagit oss ett stort steg framåt. Mer hade inte gått att uppnå.
Fru Merkel! Ni har sagt att ni vill att EU:s medborgare ska komma ihåg år 2007 om 50 år. Jag vill lägga ytterligare en förhoppning till detta: det skulle glädja mig väldigt mycket om alla européer 2057 - och det kan ju hända att jag lever så länge - skulle betrakta den underbara frasen i Berlinförklaringen att ”vi nu lyckligtvis är förenade”, inte som ett beslut som fattades i skymundan utan som någonting som de upplever varje dag. Det skulle vara en fantastisk framgång för ert ordförandeskap. Mitt uppriktiga tack än en gång!
(Applåder)
Brian Crowley: A Uachtaráin, A Uachtaráin in Oifig na Comhairle, A Uachtaráin an Choimisiúin, comhghairdeachas leis an Seansailéir Merkel agus leis na daoine go léir i rialtas na Gearmáine.
Först och främst vill jag säga att när vi talar om resultaten från toppmötet i förra veckan så ägnar vi så mycket tid och möda åt känslostämningar som media rapporterar om eller tolkningen av vad någon har sagt till någon annan, trots att vi borde fira framgången i att alla ledarna för alla medlemsstaterna i Europeiska unionen lyckades följa den tyska kanslerns, den rådsordföranden Angela Merkels ledarskap för att finna och staka ut en väg framåt för Europeiska unionens framtida utveckling.
Många områden är känsliga, om det så är frågan om röster i rådet, de nationella parlamentens rättigheter eller medbeslutande i fråga om rättsliga och inrikespolitiska frågor, så dessa punkter är grundläggande och av nationell vikt för de här länderna, och det vore fel av en regeringschef att inte framföra sin oro för de här sakerna.
Men trots att det blåser om många av dessa toppmöten blev detta framgångsrikt och det berodde på att Europeiska unionens centrala principer - det vill säga kompromiss, konsensus, förståelse och tolerans - sammanfördes under er förträffliga ledning, kansler Merkel.
De andra områden där det tyska ordförandeskapet har lyckats under det senaste halvåret är områden som vi kommer att ha nytta av i framtiden - och när jag säger ”vi” menar jag inte bara vi i parlamentet: vi som medborgare och konsumenter i Europeiska unionen kommer att ha nytta av det arbete som ni har gjort.
(DE) Fru kansler! Ni har klarat av en svår uppgift i en svår tid. Tack.
Jag ber om ursäkt för min tyska!
Rebecca Harms: (DE) Herr talman, fru rådsordförande! På gruppen De gröna/Europeiska fria alliansens vägnar vill jag än en gång understryka det som ordföranden för vår grupp redan har sagt: det var en stor tyngd som lyftes av våra axlar när resultatet av toppmötet blev känt, och vi delade er lättnad och er glädje till hundra procent. Vi blev dock inte heller förvånade över Romano Prodis besvikelse, för under det här toppmötet blev det förstås klart att allting var osäkert och vilken nationell egoism som faktiskt hotar EU.
Under dagarna efter toppmötet - och faktiskt också under själva mötet - slog det mig i rapporter och intervjuer om denna svåra situation att många människor faktiskt började få tillbaka en positiv inställning till EU när denna ytterligare integration, som också var ämnet för toppmötet, gick om intet. I grund och botten är detta någonting mycket enkelt: man inser inte helt vad man har förrän man mister det. Ibland inser man det inte förrän det är för sent, men den här gången hände det i sista sekunden. Jag är oerhört tacksam för er förhandlingsförmåga, för jag tycker att ni mycket skickligt lyckades spela på enkla saker som hur människor fungerar i detta Europa som vi har fått ärva.
Det finns dock också en sak som jag skulle vilja. Ni har lyckats föra människorna närmare EU igen. Jag skulle också vilja se denna öppenhet, toppmötets offentliga natur, i förberedelserna för regeringskonferensen. Vi får inte låta det här avståndet uppstå och stänga människor ute igen. Jag anser att det också skulle hjälpa oss i Polen, där vi har stöd av 80 procent av befolkningen. Jag tackar er och önskar er stora framgångar i framtiden!
Gabriele Zimmer: (DE) Herr talman! I likhet med många i den europeiska vänstern kan jag inte ställa mig bakom någonting som uppmuntrar nationalism och gör det ännu svårare att använda Europeiska unionens resurser för att lösa sociala, ekologiska och globala problem. Således stöder jag en europeisk integration som syftar till ett federalt EU som naturligtvis har en federal konstitution, men en konstitution med andra principer, andra prioriteringar och andra mål.
Jag vill också betyga er min aktning, fru Merkel. Ni har lyckats ge en stor allmänhet intrycket att Brysselkompromissen är ert mästerverk. I många avseenden är dock kompromissen bara en fortsättning i samma gamla hjulspår. Den leder inte till någon stor politisk förändring, bara till en till synes bättre utformning.
Att förslaget till konstitution tillbakavisades i Frankrike och Nederländerna tidigare berodde inte på rädsla för en överordnad stat utan på rädsla för ett EU som inte är ett socialt EU, och ni har förmodligen inte gjort någonting för att dämpa den rädslan i och med kompromissen från Bryssel, halvmesyrerna, de uppskjutna problemen och den maktkamp som vi såg om viktningen av rösterna.
Det är därför vi fortsätter att kräva folkomröstningar i EU:s medlemsstater - också om det här fördraget. Det finns absolut ingen anledning att oroa sig för detta, eftersom de senaste undersökningarna visar att majoriteten av EU:s medborgare är för EU. Om det här fördraget är ett bra fördrag så finns det också en god chans att större delen av befolkningen kommer att stödja det.
Irena Belohorská: - (SK) Fru kansler! Jag vill också ansluta mig till dem som har gratulerat er och som uppskattar den överenskommelse som ni har kommit fram till om EU:s framtid.
Även om konstitutionsfördraget undertecknades med pompa och ståt i Rom av statscheferna så visade den efterföljande perioden att dessa statschefer bara hade gjort en trevlig utflykt i syfte att skriva på ett meningslöst papper. Deras namnteckningar backades inte upp av en folkomröstning, vilket blev uppenbart senare under den sorgliga perioden med ratifikationer och folkomröstningar i olika medlemsstater.
Den perioden avslöjade alla EU:s gemensamma svagheter. Bara av det skälet förtjänar era framgångar i förhandlingarna och er kompromisskicklighet högaktning.
Fru kansler! Det är för er som fanfarerna borde ljuda i dag. Efter undertecknandet tror jag att våra bemödanden som parlamentsledamöter kommer att bottna i en vision om samarbete och inte i en kamp mellan de 15 gamla och de nya medlemsstaterna. Jag är säker på att vi kommer att lyckas få bort varenda liten tvetydig punkt ur fördraget. Slutligen vill jag önska er en mycket trevlig semester - det är ni verkligen värd.
Timothy Kirkhope: (EN) Herr talman, fru kansler, ordförande Barroso! Jag ska inte öva min tyska i dag. Det har andra gjort mycket bättre än jag skulle kunna. Nu när det tyska ordförandeskapet går mot sitt slut ska jag börja med att gratulera kanslern till att hon har varit så framgångsrik med agendan mot klimatförändringar under det senaste halvåret. Europeiska rådets överenskommelse i mars om målet att minska utsläppen av växthusgaser med 30 procent till 2020 jämfört med 1990 var historisk och i synnerhet vi i det brittiska konservativa partiet stöder det här initiativet med stor kraft.
När det gäller Europeiska rådets möte förra helgen har vi hört många olika tolkningar av resultatet av toppmötet. I Förenade kungariket har reaktionerna på resultatet naturligtvis inte varit odelat positiva. Premiärminister Blair, som lämnar 10 Downing Street i dag, hävdar att förslaget till reformfördrag inte har några större likheter med den konstitutionstext som föregick det. Men många av hans regeringschefskolleger har sagt emot honom: den irländska Taoiseach och Finlands Europaminister har till exempel sagt det - den senare har till och med sagt att det inte är någonting i det ursprungliga institutionspaketet som har ändrats. Så när vår premiärminister säger att det inte är lätt att jämföra de båda texterna tror jag att vi får ha förståelse för om det brittiska folket har sina tvivel om vad det är som den brittiska regeringen egentligen har undertecknat. Eftersom Tony Blair lovade det brittiska folket en folkomröstning i sitt senaste valmanifest tycker jag verkligen att det åligger hans efterträdare Gordon Brown att hålla det löftet.
Fru kansler! Jag skulle också vilja ha ett klargörande om de många rapporter som säger att EU:s strävan efter fri och icke snedvriden konkurrens har underminerats i förslaget till mandat för regeringskonferensen. Jag har dock också hört att man nu har lagt till ett protokoll som klargör att unionen verkligen är en total anhängare av konkurrens och fria marknader. Det finns rapporter om att den tyske finansministern själv var orolig för förändringen. Han ska ha sagt ”Jag betraktar detta med en viss skepsis. Om det fortsätter så här ser jag en risk”. För många britter utgör den inre marknaden och en verkligt konkurrenskraftig ekonomi en avgörande grund för deras stöd för Förenade kungarikets medlemskap i unionen, och de skulle med rätta bli oroliga om det gjordes försök att underminera detta. Jag skulle vara mycket tacksam om kanslern kunde lugna mig på den punkten.
Harlem Désir: (FR) Herr talman! Det är sant att det är svårt att motstå frestelsen att gratulera kanslern, och jag kan tillägga att jag inte motstår den. Fru Merkel! Jag gratulerar er även om jag kommer att förbli mer tveksam till det framtida fördraget i sig. När allt kommer omkring så hade ju reformeringen av fördragen gått i stå, EU var fast i ett dödläge, dess enhet hade testats och ni gav den en ny chans.
Den överenskommelse som gjordes i Bryssel den 23 juni är en komplicerad kompromiss, en kompromiss som man kom fram till efter omfattande insatser i ett råd som mer kännetecknas av de nationella spänningarna i en del länder än av en gemensam europeisk anda. En kompromiss som nåddes på bekostnad av det löjliga offret av EU:s symboler och de förfärliga undantagen från stadgan om grundläggande rättigheter. Detta är dock åtminstone en överenskommelse som kom i en tid när EU behöver slå fast sin enhet igen och sin önskan att gå framåt för att infria medborgarnas förväntningar och ta itu med de utmaningar som det står inför i världen och i Europa. Den kommande regeringskonferensen måste därför få alla chanser.
När det gäller fördraget i sig så kommer vi inte att kunna ta slutlig ställning till det förrän vi har sett den slutliga text som kommer ut av det. Det finns fortfarande tveksamheter, men mandatet har åtminstone fördelen att ta upp de institutionella innovationer som innefattades i den första delen av förslaget till konstitution och som knappt har ifrågasatts, inte ens i länder där nej-sidan var i majoritet i folkomröstningar. Jag tänker på Europaparlamentets utökade befogenheter, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, de nya reglerna om majoritetsbeslut och övergången till enhällighet på ett antal områden, och därför hoppas jag, från den synpunkten, att resultatet kommer att göra det möjligt att bekräfta de framsteg som förslaget till konstitution innehåller.
Med detta sagt vill jag framhålla två punkter som är viktiga för vår grupp och som handlar om Europeiska unionens sociala dimension. Å ena sidan fanns det en artikel om den horisontella sociala klausulen och å den andra en artikel som ger en rättslig grund för antagandet av ett direktiv om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. På dessa båda punkter är regeringskonferensens mandat fortfarande vagt. Vi kommer att vara mycket vaksamma när det gäller att se till att de medlemsstater som deltar i regeringskonferensen inte ytterligare underminerar dessa två möjliga framsteg för den sociala dimensionen i EG-fördragen, efter att ha sagt nej till stadgan om grundläggande rättigheter.
Andrew Duff: (EN) Fru rådsordförande! Tack för att ni förde in lite realpolitik i Europeiska rådet. Om tre dagar kommer ni att vara fri från ordförandeskapet och kunna driva tysk politik med stort självförtroende på hela den europeiska scenen. Kan ni försäkra oss om att Tyskland alltid kommer att kämpa mot det slags plocka-russinen-ur-kakan-EU som är det trista arvet efter Tony Blair? Jag anser att det vore vettigt att nu tillämpa de bestämmelser om närmare samarbete som vi ser i fördraget i praktiken.
Ni nämnde det afrikanska ordspråket som säger att man går snabbare om man går ensam, men man går längre om man går tillsammans med andra. Problemet är att om ni håller fast vid den brittiska regeringens linje så kommer vi bara att fortsätta att gå runt i cirklar. Visa vägen framåt, bryt er ur flocken, så kommer era mer timida och konservativa partner att följa efter.
Mirosław Mariusz Piotrowski: - (PL) Herr talman, fru kansler! Jag vill börja med att kommentera Martin Schulz anförande. Han försökte läxa upp och förolämpa den demokratiskt valda regeringen i Polen, vars ståndpunkt i de här förhandlingarna också oppositionen stöder, och därför stöds av den stora majoriteten av det polska folket, som Martin Schulz har bestämt sig för att skymfa. Det är någonting som parlamentet inte kan godkänna.
När det gäller det tyska ordförandeskapet så vill jag säga att dess strävan ända från början klart har varit att få ordning på Europeiska gemenskapens affärer. Tyvärr har det gjort det till en prioriterad fråga att återuppväcka konstitutionsfördraget, som redan har tillbakavisats i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. Trots det så var dess största framgång att övertyga ledarna för 27 regeringar och stater att underteckna den urvattnade versionen av fördraget.
Det var emellertid förhandlingsstilen som ingav farhågor, eftersom den tog sig uttryck i utpressning mot stater som har andra åsikter. Låt oss hoppas att detta inte kommer att bli regel i förbindelserna mellan EU:s medlemsstater. Jag vill utnyttja det här tillfället att fråga rådsordförande Angela Merkel vilken ställning konstitutionsfördraget har i Tyskland, där presidenten inte undertecknade det, och om det är sant att när rösterna räknas i Bundesrat så använder man en variant av systemet med lika inflytande - samma system som attackerades så hårt under toppmötet.
Jim Allister: (EN) Herr talman! Ni sa att substansen i konstitutionen har bibehållits i det nya fördraget. Kansler Merkel höll med om det i dag. Kommissionsledamot Wallström sa att det i huvudsak var samma förslag som den gamla konstitutionen, och regeringar i hela EU har beskrivit det som identiskt till 99 procent. Herr talman! Ni och de har rätt!
Ändå finns det en ledare - förlåt, förutvarande ledare, Tony Blair - som låtsas att det är något helt annat. Varför? Så att han kan lura folket i Förenade kungariket på den folkomröstning som han lovade dem, eftersom han vet att han inte kan vinna den. Den skamlösa upplösningen av den brittiska regeringen kommer dock inte att lura det brittiska folket, för vi vet att när ett fördrag ser ut som en konstitution, när det låter som en konstitution och när det som en konstitution skulle föra oss till ett starkare strypgrepp från Bryssels sida, då är det en konstitution, hur man än bedrägligt beskriver det. Det är därför som folket i Förenade kungariket fortfarande kräver en folkomröstning, och allt annat skulle vara lurendrejeri.
József Szájer: Herr talman! Jag tog med mig en kub som visar Europeiska unionens flagga - de 12 stjärnorna. Den tillverkades i Tyskland, uppfanns av en ungrare och består av 27 delar. Jag tog med mig den bara för att påminna om hur svårt det är att sätta samman det här fördraget. Precis som kuben borde det innehålla symbolerna, ha ett budskap och vara en hörnpelare och en grund för vårt gemensamma europeiska bygge, men samtidigt består det av 27 bitar. Så det här är mitt sätt att gratulera det tyska ordförandeskapet till att ha satt ihop dessa 27 bitar igen, för det finns små och stora bitar - alla är inte lika. Den här kuben är inte alltid så vacker, för man kan se skiljelinjerna. Men från och med nu kan vi behålla den som en bra grundsten.
Jag vill tillägga att ordet ”ömtåligt” borde stå på förpackningen. Alla vi i Europaparlamentet och rådet måste verkligen bemöda oss om att den här kuben inte ska gå sönder. Det gläder mig mycket att EU äntligen försöker svälja det unionen under många år inte kunde svälja. I den meningen blir EU starkare, för vi behöver alla någonting som kan bli en grundsten. Vi behöver en gemensam utrikespolitik och gemensamma åtgärder för att bekämpa klimatförändringar och för att trygga mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter utan att ha olika måttstockar. Med den utgångspunkten uppskattar jag verkligen att en hänvisning till minoriteter inte togs bort ur reformfördraget. Jag beklagar dock också det som saknas, särskilt den hänvisning som en del ville lämna utanför fördraget - Europeiska unionens symboler, stjärnorna, flaggorna - och alla hänvisningar till kristenheten. Det bör inte göras.
Låt oss hålla ihop den här kuben, och låt oss vara försiktiga, för den är ömtålig.
(Applåder)
Talmannen: Tack, József Szájer! När vi träffades första gången så gav ni mig en bit taggtråd med den ungerska flaggan som ett tecken på att uppdelningen av Europa var över. Det var en mycket vacker symbol, och jag har aldrig glömt den.
Jo Leinen: (DE) Herr talman! Jag vill ta upp det som den föregående talaren sa. Vi kanske borde visa flaggan oftare nu och spela hymnen oftare för att visa att dessa saker inte kan försvinna, för de finns.
Vi har kämpat för att behålla substansen. Den finns kvar och jag tycker att det är ett tecken på framgång. Det är emellertid mer än bara namnet och symbolerna som har gått förlorat. Det står ändå klart att reformfördraget är någonting annat än konstitutionsfördraget, eftersom visionen om en politisk union, inte bara ett staternas EU utan ett medborgarnas EU, nu är ännu mer utom räckhåll och att det kommer att dröja länge innan vi kan göra ett nytt försök med en europeisk konstitution. På den punkten har EU:s motståndare vunnit och de europeiska federalisterna förlorat. Det måste vi ha helt klart för oss.
Jag tycker också att det förenklade fördraget tyvärr fortfarande är ett komplicerat fördrag. Vi har förlorat i öppenhet. Medborgarna kommer inte att kunna identifiera sig lika lätt med den nya produkten som de gjorde med konstitutionsfördraget. För det tredje bekymrar det mig att misstron mellan medlemsstaterna och en del medlemsstaters misstro mot EU och dess institutioner har ökat. De vill alla gå med, men alla vill inte vara med. Vi kommer att iaktta det hela mycket noggrant för att se om det inte bara finns olika hastigheter utan också olika klasser. En del vill uppenbarligen höra till den andra klassen. Om det är det de vill, så låt dem göra det. De bör inte få blockera de andra. Detta var ett viktigt steg som för oss framåt. Men det är inte slutet för reformprocessen, och det nya fördraget kommer för första gången att göra det möjligt för parlamentet att lägga egna förslag om nya reformer. Jag tvivlar inte på att vi under nästa valperiod kommer att gå tillbaka till allt det som inte tagits med den här gången och att vi kommer att sträva efter att vidareutveckla Europeiska unionen från denna kammare för EU:s medborgare.
Gerardo Galeote: (ES) Herr talman! Vi måste utan tvivel gratulera kansler Merkel och i synnerhet ordföranden för Europeiska kommissionen, som nu när budgetplanen har antagits upplever sin andra stora framgång, för vi har avvärjt en viss risk för kris.
Många ledamöter hade kanske hoppats på mer, men vi måste tillstå att den här överenskommelsen är helt i linje med gemenskapsmetoden. Jag är övertygad om att vi kommer att fortsätta att fungera utmärkt väl fram till 2014 eller, i exceptionella fall, i ytterligare tre år, med det beslutsförfarande som antogs i Nice och som när allt kommer omkring antogs just för att hantera utvidgningen - det vill jag framhålla.
Dessutom hoppas jag, för att runda av det institutionella paketet, att de tjugo platser som återstår i Europaparlamentet kommer att fyllas vid valen 2009, på ett naturligt sätt och med strikt tillämpning av proportionalitetskriteriet, det vill säga att det görs på ett fullt demokratiskt sätt.
I linje med de framsteg som har gjorts i fråga om rättsliga och inrikes frågor undrar jag om man borde ta tillfället i akt under regeringskonferensen att förse den europeiska samordnaren för kampen mot terrorism med innehåll och uppgifter. Jag anser att den befattningen motsvarar ett faktiskt behov och en stor lyhördhet hos EU-medborgarna, som den senaste Eurobarometern visar.
För övrigt är jag säker på att Europeiska kommissionens tjänstemän kommer att se till att terrorgruppen ETA kallas vid sitt rätta namn.
Det gläder mig också att fredsprocessen i Nordirland nämns i den sista punkten i slutsatserna, men det förvånar mig att se att det inte finns minsta hänvisning till hotet mot EU-medborgarna, och särskilt mot de spanska medborgarna, i och med att ETA bröt vapenvilan. Alla tillfällen att uttrycka EU-institutionernas solidaritet med människor vilkas frihet och liv är i fara varje dag är bra.
Andrzej Jan Szejna: (PL) Herr talman, fru kansler! Som ledare för den polska vänsterns delegation i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet är jag nöjd med kompromissen om mandatet för och öppnandet av regeringskonferensen som uppnåddes vid Europeiska rådets toppmöte. Det antagna mandatet gör att vi i det nya fördraget kan behålla de viktigaste institutionella aspekterna av konstitutionsfördraget: stadgan om grundläggande rättigheter, Europaparlamentets utökade befogenheter, utseendet av en europeisk diplomatisk ledare och noten om den europeiska energipolitiken.
Det gläder mig att den polska regeringen äntligen har övergett sitt system med ”lika inflytande”, som de övriga EU-länderna vände sig emot, och accepterade en kompromiss. Det var ett klokt beslut. Den polska regeringens förhandlingsmetoder, med argument som anspelar på andra världskriget, smutsar dock ner bilden av Polen och har hotat förbindelserna mellan Polen och Tyskland, som hittills har varit goda.
Det polska samhällets syn på samarbetet i EU skiljer sig från den polska regeringens. Åttio procent av polackerna stöder den europeiska integrationen, och jag tvivlar inte på att det var denna uppfattning om den allmänna opinionen i Polen som ledde till kompromissen vid toppmötet.
I dag sa kanslern vid ett möte med den socialdemokratiska gruppen att hon ansåg att förbindelserna med Polen är lika viktiga som förbindelserna med Frankrike, och att missförstånden ligger bakom oss. Jag är tacksam för de orden. Jag uppmanar den polska regeringen att aktivt samarbeta med de andra medlemsstaterna för att förbereda den slutliga versionen av fördraget på ett sådant sätt att det kan genomföras före valet till Europaparlamentet 2009.
(Applåder)
Gunnar Hökmark: Jag vill tacka och gratulera det tyska ordförandeskapet för vad de tillsammans med kommissionen har uppnått. Genom sitt arbete har de lagt grunden till ett nytt fördrag. Jag tackar och gratulerar utifrån det som har uppnåtts, men också utifrån det som blir möjligt att uppnå i framtiden.
Ett nytt fördrag är inget självändamål. Behovet av det har vuxit fram ur de framgångar som det europeiska samarbetet har haft: utvidgningen som har gett fler medlemsstater och en starkare en union, men också fler olika viljor att hantera, den inre marknaden som har gett Europa en starkare ekonomisk roll i världen, samt den politiska integrationen och utrikespolitiken som har gett EU ett större ansvar i världen. Allt detta har ställt och ställer krav på ett nytt fördrag.
Men det som nu blir möjligt understryker också att det inte är fördragen som är självändamålet utan den handling som kan komma ut ur dem. Nu blir det möjligt att hantera tre frågor som inte minst mot den historiska bakgrund vi har är viktigare än andra. Den första frågan gäller klimatet och behovet av en energipolitik som gör att EU:s medlemsstater kan stå tillsammans och värna integritet och säkerhet. Den andra handlar om EU:s framtida utvidgning. Utvidgningsfrågan blir nu åter tydlig och aktuell och måste drivas vidare av medlemsstaternas regeringar och kommissionen. Det är utvidgningarna som har stärkt unionen, gett EU nya uppgifter och oss en unik möjlighet till fred och välstånd.
Här har även den inre marknaden spelat en avgörande roll. Därför vill jag påminna om att varje ifrågasättande av den fria och öppna konkurrensen inte enbart handlar om ekonomi, utan även om ett ifrågasättande av medlemsstaternas, människornas och företagens lika möjligheter i hela Europeiska unionen. Den som ifrågasätter detta ifrågasätter allra ytterst Europeiska unionens förmåga att förena människor och folk. Därför vill jag rikta en tydlig uppmaning till kommissionen, det tyska ordförandeskapet och kommande ordförandeskap: undanröj varje tvekan om att det skall råda säker, fri och öppen konkurrens för alla i Europa. Konkurrens ger välstånd och frihet och nya framgångar.
Edite Estrela: (PT) Herr talman, kansler Merkel! Jag gratulerar er också, inte bara till det sätt på vilket ni skötte ordförandeskapet för unionen, utan också till de goda resultaten från det senaste mötet med rådet. Jag kommer från Portugal och talar tyvärr inte tyska, men jag vet hur man säger ...
(DE) Tack, fru kansler Angela Merkel.
(PT) Europeiska rådet har gått så långt det kan och har uppnått en realistisk kompromiss, med Jacques Delors ord. Det har inte varit lätt. De heterogena problemen och de många skilda intressena uppmuntrar till nationell egoism. En överenskommelse kom till stånd tack vare att det fanns beslutsamhet, förhandlingsskicklighet och ansvarskänsla hos en del europeiska ledare, om än inte alla, som vi vet. Det är dock fortfarande en lång och svår väg kvar till mållinjen. I de här komplicerade processerna med kollektiv redigering är det lätt att snubbla över ett komma eller ett ord.
Som min premiärminister José Sócrates säger har vi ett mandat, men inget fördrag. För att vi ska få ett fördrag måste alla samarbeta - rådet, kommissionen och Europaparlamentet. Det avgörande är att det blir en gemensam insats. Med tanke på det komplicerade internationella sammanhanget och arvet efter det tyska ordförandeskapet är jag säker på att det portugisiska ordförandeskapet kommer att göra sitt yttersta för att hantera det mandat som det har anförtrotts på bästa sätt.
Margie Sudre: (FR) Herr talman, fru Merkel, herr Barroso, mina damer och herrar! Europeiska rådet har beslutat att avsluta perioden av eftertanke, vilket således innebär att Europeiska unionen äntligen har funnit ett botemedel mot den förlamning som den har lidit av i två år. Utan en överenskommelse mellan de 27 länderna skulle unionen inte bara ha stannat kvar i ett dödläge, den skulle förmodligen ha hamnat i en riktig kris som hade förebådat en process som skulle bryta ned vårt kollektiva projekt bit för bit.
Det mandat som regeringskonferensen, som ska sammanställa förslaget till fördrag, har fått är kanske inte idealiskt, men det är frukten av en svår kompromiss som samlade medlemsstater vilkas inbördes skillnader man fruktade var oöverkomliga.
Jag vill gratulera det tyska ordförandeskapet, och särskilt er fru Merkel, till er skicklighet och klarsynthet under förhandlingarna.
Jag är också stolt över den roll som Frankrike och dess president Nicolas Sarkozy spelade, genom att ta initiativ till ett förenklat fördrag för att ta EU ur ett långvarigt dödläge och visa prov på en avgörande politisk vilja.
Visst kan vi beklaga att alla våra partner inte har omfattats av gemenskapsandan, men med tålamod och med tiden kommer vi utan tvivel att kunna fullborda vårt arbete. Jag ser nu fram emot det här Lissabonfördraget. Undertecknandet av det i oktober kommer att bli en perfekt symbol för slutet på ett särskilt desillusionerande skede i den europeiska integrationen.
Zbigniew Zaleski: (PL) Herr talman! Det som EU behöver är ett klokt och balanserat ledarskap, men det som det behöver mer är gemensamma åtgärder på viktiga områden på grundval av de uttalade värden som har blivit unionens grundbultar. Om unionen behandlas som en gemensam marknad så skulle vinsten sättas högre än unionens huvudsakliga strävanden, och då skulle den inte längre vara någon union utan en marknadsplats. Om Europeiska unionen i någon utsträckning ska vara ett kulturellt och politiskt organ så är det bara ”mer Europa”, som José Manuel Barroso ofta säger, som kommer att bidra till alla medlemsstaternas allmänna nytta.
En sak vill jag dock framhålla: jag anser inte att det system med ”lika inflytande” som Polen föreslog, som landet hade rätt till, skulle ha varit till men för verklig demokrati och gemenskap, eller för jämställdhet mellan medborgarna. Systemet med dubbla majoriteter kan tolkas som en signal om att Europeiska unionen inte kommer att utvidgas under de närmaste decennierna.
(DE) Slutligen vill jag framföra en önskan till oss alla och särskilt till den tjänstgörande ordföranden som visade förståelse för båda EU:s delar: må ni vara ett gott exempel för er efterträdare på den förhandlingseffektivitet som bara kan uppnås när alla europeiska nationers välmåga och rättigheter, verklig gemenskap och jämställda medborgare är högsta prioritet.
Angela Merkel: rådets tjänstgörande ordförande. (DE) Herr talman! Det är en intressant situation i Europaparlamentet när alla ledarna fortfarande är här. Så jag tackar er för debatten.
Jag vill bara kort ta upp två saker. För det första frågan om den inre marknaden och konkurrensen, som har varit ett stort orosmoment här. I rådet diskuterade vi om konkurrens är ett av våra mål. Jag anser inte att konkurrens är ett mål utan ett medel. Det var därför vi tog bort den från avsnittet om mål, men vi har gjort det fullständigt klart i det protokoll om den inre marknaden och konkurrens som vi kommer att lägga in att detta medel förblir intakt och att dess betydelse är oförminskad, och det har kommissionen också verkligen sett till. Så ingenting har förändrats. Sysselsättning och välstånd är våra mål, men konkurrensen är inget mål i sig, utan ett medel.
För det andra har det talats mycket om omröstningssystemet. För tydlighetens skull vill jag säga det en gång till här: alla möjliga viktningssystem, inklusive kvadratrotssystem, är tänkbara om man ser dem som den enda formen av omröstning. Om vi hade börjat från början så hade vi diskuterat dem alla. Men det finns emellertid en dubbel majoritet, och denna dubbla majoritet innebär en viktning mellan befolkning och principen ”ett land, en röst”. Det är bara denna dubblering som gör omröstningssystemet acceptabelt, och nu har vi förmodligen funnit ett sätt som leder oss tillbaka till reella internationella världsproblem och samtidigt har en hög grad av rättvisa.
Jag vill avsluta med ett uppriktigt tack. Jag kan rapportera från vår regering att vi hade ett regeringssammanträde i dag där vi gjorde en avstämning, och att alla ledamöterna i regeringen var stolta över att ha skött det här ordförandeskapet med entusiasm och stort engagemang, och att de socialdemokratiska regeringsledamöterna hade bidragit i precis lika stor utsträckning som de kristdemokratiska.
(Applåder)
För det andra vill jag rikta ett uppriktigt tack till kommissionen, till José Manuel Barroso och till alla kommissionsledamöterna. Vi har arbetat intensivt och väl tillsammans och vi har haft vänskapliga, tuffa samtal, som ofta har varat till långt in på natten, men vi kom fram till en överenskommelse och jag anser att kommissionen och rådet har gått stärkta ur det här ordförandeskapet. Det var trevligt att arbeta tillsammans med er, José Manuel, och det var trevligt att arbeta med hela kommissionen och all dess personal. Tack så hemskt mycket!
Jag måste också tacka Europaparlamentet. Det är trevligt att diskutera här i parlamentet, att känna Europaandan och utföra många svåra uppgifter med vinden i ryggen - och med en gnutta idealism som man kanske finner mer av här än på andra håll. För en sak är säker: där det inte finns någon idealism längre finns det bara nationalism och fasthållande vid egna särintressen. Det leder oss ingenstans, och därför framför jag mitt uppriktiga tack till hela Europaparlamentet och i synnerhet till dem som hela tiden hjälpte oss att gå vidare. Jag kommer nästan att sakna samarbetet, men man kan ju alltid komma hit på besök igen. Tack så hemskt mycket!
(Applåder)
José Manuel Barroso: Herr talman, fru kansler, ledamöter! Jag har ingenting att tillägga till det som kansler Merkel redan har sagt om konkurrensen. Jag vill bara göra det klart att diskussionerna ledde till att en viss formulering ströks ur konstitutionsfördraget men inte på något sätt förändrar principerna om konkurrens i hela gemenskapens regelverk, det vill säga tanken att konkurrens är ett viktigt redskap för den inre marknaden och ett viktigt redskap som gagnar medborgarnas välmåga. Den punkten har klargjorts och jag tycker att vi från den synpunkten kan vara mycket nöjda med resultaten från det här mötet med Europeiska rådet.
Jag vill bara mycket snabbt understryka ytterligare en sak. Resultaten från det här mötet med Europeiska rådet, som faktiskt var oerhört positiva, betyder nu att vi har ett ännu större ansvar. Låt oss för ett ögonblick tänka efter var vi hade befunnit oss i dag om vi inte hade haft denna framgång. Före Europeiska rådets möte försökte jag ständigt fästa uppmärksamheten på vårt stora ansvar när det gäller trovärdigheten. Hur kan vi européer säga till världen att vi menar allvar när vi talar om energisäkerhet och kampen mot klimatförändringar och verkar för högre sysselsättning om vi inte kan lösa den institutionella frågan?
Det här resultatet har uppnåtts, men som redan har betonats har vi ett utmärkt mandat men fortfarande inget fördrag. Det är därför vi nu alla måste visa prov på samma ansvarskänsla, så att vi under det portugisiska ordförandeskapet, om möjligt vid rådets extraordinära sammanträde i oktober, kan uppnå ett fördrag som löser den institutionella fråga som är så viktig för unionen, så att vi kan gå vidare med vår agenda till medborgarnas fromma, främja ökad sysselsättning och öka investeringarna i nyskapande. Jag vill påminna er om att nyskapande bör vara en prioriterad fråga, inte bara i teorin utan också i praktiken, och det bör verkligen alla de andra målen i den förnyade Lissabonstrategin också vara.
Således finns det en enorm potential för att nå resultat till fromma för EU och dess medborgare. Och det är just därför vi måste förse Europeiska unionen med institutioner som ger oss förmåga att agera. Jag är fullkomligt övertygad om att vi i dag har större möjligheter att nå dessa mål än för en tid sedan. Av det skälet vill jag än en gång gratulera det tyska ordförandeskapet och alla dem som bidrog till det här resultatet.
Jag tror inte att det är en överdrift att ytterligare betona det utmärkta institutionella samarbetet mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen, liksom det faktum att det här är första gången som 27 medlemsstater har gjort en överenskommelse från början till slut, de äldsta medlemmarna tillsammans med de yngsta. Förhandlingarna var svåra ibland, men sanningen är att en överenskommelse har gjorts, och att detta är någonting mycket positivt bör understrykas.
Talmannen: Tack, herr kommissionsordförande. Erfarenheten har visat att alla tre institutionerna alltid har gått i samma riktning för EU. I morgon kommer ordförandena för de politiska grupperna att träffas i Lissabon för att diskutera hur vi ska gå vidare med det kommande ordförandeskapet. Tack allesammans för att ni medverkade.
Debatten är avslutad.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Magda Kósáné Kovács : Den politiska överenskommelsen i förra veckan om att sammankalla en regeringskonferens och om grundprinciperna i reformfördraget är en stor kompromiss, men en kompromiss som alla kan acceptera. Reformfördraget har fått EU tillbaka på rätt spår och gjort att en allvarligare och mer utdragen kris på den europeiska scenen kunde undvikas.
Reformfördraget är avgörande för att Europeiska unionen och dess institutioner ska kunna agera, och det är oundgängligt med tanke på kommande utvidgningar. Principen om omröstningar med dubbel majoritet ger en lämplig balans och motvikt mellan stora och små länders intressen. Det är utan tvivel Europaparlamentet som vinner på dessa reformer, eftersom dess utökade lagstiftningsbefogenheter ger det en politisk tyngd som motsvarar rådets.
De som stöder konstitutionsfördraget kan dock inte glömma att symboler är enormt viktiga. De som är för integration ville inte upprätta en europeisk överordnad stat, utan stärka den gemensamma, eller om man så föredrar, övernationella viljan i lagstiftnings- och beslutsprocessen.
De nio, bland dem Ungern, satte ett exempel genom att företräda de viktigaste värdena i konstitutionen, däribland att behålla stadgan om grundläggande rättigheter och värna om minoriteters rättigheter.
De politiska stormar som rasade i rådet har dessutom lärt oss den mycket viktiga läxan att det finns skeden i beslutsfattandet i den 27 medlemmar starka Europeiska unionen då ländernas i Central- och Östeuropa ståndpunkter bara kan integreras till priset av allvarliga kompromisser, på grund av deras fortfarande obearbetade historiska bakgrund. Det är just därför som det är dags för medlemsstaterna i Central- och Östeuropa att, med EU:s medverkan, börja ta itu med sina historiska sår. Det är enda sättet att se till att offermentalitetens politik inte blir förhärskande i regionen eller i enskilda länder.
Richard Corbett : skriftlig. - (EN) Det paket som de 27 regeringarna kom överens om förra helgen räddade många av de praktiska institutionella reformer som konstitutionsfördraget innehöll. Många centrala inslag ströks dock också: begreppet ”konstitution” försvann och ”utrikesministern” förlorade sin titel och status, stadgan med grundläggande rättigheter kommer inte att framgå tydligt i sin helhet i fördraget och inte kunna tillämpas av brittiska domstolar, symbolerna togs bort (flaggan och hymnen), den rättsliga terminologin ändrades inte (så att ”förordningar” och ”direktiv” blev ”lagar” och ”ramlagar”), den nya röstviktningen i rådet sköts upp och ändrades och olika undantag gavs till enskilda medlemsstater, däribland Förenade kungariket.
Europaparlamentet kommer att betrakta dessa som stora offer, men de måste göras för att trygga ratificeringen av paketet av alla 27 länderna.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Regeringskonferensens mandat från det sista mötet med Europeiska rådet under ledning av det tyska ordförandeskapet att ändra fördragen bekräftar det som vi har påtalat under lång tid: att de som inte accepterade resultaten av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna - där innehållet i ”europeiska konstitutionen” tillbakavisades - nästan omedelbart började planera hur de skulle komma runt den suveräna vilja som folken i dessa två länder gav uttryck för.
Regeringskonferensens mandat talar för sig självt. Det handlar om att ta till vara huvudinnehållet i det redan tillbakavisade förslaget till fördrag - att överbrygga motsättningar, främst de som de nu försöker undvika, eftersom de äventyrades genom folkomröstningarna - och förklä det till ett ”reformfördrag” och sätta den ”konstitutionella karaktären” åt sidan för att kunna dölja manövern bättre.
De som i det oändliga upprepar att det nya förslaget till fördrag genomsyras av demokrati är i slutändan desamma som än en gång planerar hur de ska undvika att bindande, nationella folkomröstningar hålls innan ett nytt förslag till fördrag ratificeras. Detta är så mycket allvarligare, eftersom det är ett försök att återställa det kvalitativa språnget i det gemensamma federalistiska, nyliberala och militaristiska projekt som återfanns i den tillbakavisade ”europeiska konstitutionen”.
Vi kan slå fast att detta är en dubbelt oacceptabel process.
Tobias Pflüger : skriftlig. - (EN) Det tyska ordförandeskapet var en katastrof. Det så kallade reformfördraget som kallas för en framgång bereder inte vägen för ett socialt, demokratiskt och fredligt EU. Tvärtom är EU mer splittrat nu. Det värsta i den vägen var hoten från tyska politiker som PSE:s ordförande Martin Schulz mot Polen och Förenade kungariket. Dessutom har militariseringen av EU accelererat och inga åtaganden om en ny politik mot klimatförändringar har gjorts. Beslut om ett nytt EU-fördrag skulle ha fattats genom folkomröstningar i alla medlemsstaterna. Det är omöjligt att hela tiden tala om att få medborgarna att bli mer delaktiga i EU:s verksamhet samtidigt som man inte låter dem uttala sig i de viktigaste frågorna i EU. Jag skulle önska att de människor som tillbakavisade konstitutionsfördraget på grund av dess nyliberala och militaristiska karaktär äntligen fick göra sig hörda. Men det jag ser är motsatsen: vi upplever ett försök att få substansen i konstitutionsfördraget antagen genom bakdörren genom att projektet döps om till ”reformfördrag” och möjligheten till folkomröstningar utesluts. Om EU ska bygga på demokratiska principer så måste detta förhindras.
| sv |
1. Budgetriktlinjer: 2011 - övriga avsnitt (
| sv |
16. Bulgariens och Rumäniens anslutning till konventionen av den 23 juli 1990 om undanröjande av dubbelbeskattning vid justering av inkomst mellan företag i intressegemenskap (
| sv |
Välkomsthälsning
Talmannen: Nu skulle jag varmt vilja välkomna två gäster från Vitryssland som tagit plats på åhörarläktaren: Andżelika Borys, ordförande för Polackernas förbund i Vitryssland, och Aljaksandr Milinkevitj, 2006 års vinnare av vårt eget Sacharovpris och ledare för den demokratiska oppositionen i Vitryssland.
(Ihållande applåder)
Tyvärr har Vitryssland åter gett upphov till rubriker för förföljelse av icke-statliga organisationer. Europaparlamentet upprätthåller och kommer att upprätthålla allmänna värderingar som något som vi värderar och tror på. Vi kommer att fördöma diktatoriska regimer som använder våld och förföljer demokratiska organisationer, bara för att dessa organisationer inte delar regimens åsikter.
| sv |
Undertecknande av REACH och sjunde ramprogrammet för forskning
Talmannen: Nästa punkt är det gemensamma undertecknandet av Reachförordningen och sjunde ramprogrammet för forskning.
Jag anser att det är på sin plats att vi ägnar några minuter till att offentligt, här i parlamentet, underteckna två viktiga EU-rättsakter som parlamentet och rådet just har antagit: Reach, förordningen om kemiindustrin och dess miljöeffekter, och sjunde ramprogrammet för forskning.
Det gemensamma undertecknandet av de rättsakter som antogs under medbeslutandeförfarandet är, som ni vet, det sista skedet i EU:s långvariga och komplicerade lagstiftningsprocess innan rättsakterna offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning. Det är ögonblicket när de två medlagstiftarna (rådet och parlamentet) sätter sin politiska stämpel på den nya lagstiftningen.
Det är därför ett stort nöje för mig att denna morgon välkomna Finlands statsminister till parlamentet, som företräder rådets ordförandeskap och som kommer att underteckna dessa viktiga akter tillsammans med mig. Jag vill också välkomna José Manuel Barroso och be honom att ansluta sig till oss för fotograferingen av undertecknandet.
Jag vill även tacka de olika ledamöter av Europaparlamentet som har varit närmast involverade i dessa två nya rättsakter och be dem bevittna undertecknandet: Karl-Heinz Florenz, ordförande för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, Guido Sacconi, föredragande för Reach, Miloslav Ransdorf, vice ordförande för utskottet för industrifrågor, forskning och energi och de tre föredragandena för sjunde ramprogrammet för forskning, Jerzy Buzek, Philippe Busquin och Anne Laperrouze.
Innan akterna undertecknas anser jag att det är lämpligt att Matti Vanhanen säger några ord om han så önskar.
Matti Vanhanen: rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Det är ett stort nöje för mig att vara här i dag. Undertecknandet av detta dokument är ett historiskt tillfälle. Reachförordningen kommer att innebära en fullständig översyn av EU:s lagstiftning om kemikalier. Det är ett enormt steg framåt från det nuvarande kontrollsystemet, som är 40 år gammalt.
Syftet med Reachförordningen är att garantera höga standarder för hälsa och miljöskydd och öka konkurrenskraften för EU:s kemiindustri genom att tillämpa höga säkerhetsnormer och främja produktutveckling. I och med Reachförordningen kommer en europeisk kemikaliemyndighet att inrättas, som ska hantera uppgifter såsom registrering av ämnen. Att förordningen har antagits är en verkligt viktig prestation. Det är också ett lysande exempel på det utmärkta samarbetet mellan rådet och Europaparlamentet. I detta sammanhang måste det dock sägas att arbetet måste fortsätta. Vi måste nu alla se till att förordningen genomförs effektivt.
Vid detta glädjande tillfälle är jag mycket glad över att resultaten av vårt samarbete även gör att vi kan lägga sista handen vid detaljerna när det gäller sjunde ramprogrammet för forskning. Forskning och utveckling spelar en viktig roll i främjandet av EU:s konkurrenskraft och genomförandet av målen i Lissabonstrategin. Ramprogrammet för forskning är gemenskapens viktigaste instrument för att nå dessa mål. Det kommer även att vara ett viktigt verktyg i utarbetandet av en ny omfattande innovationspolitik, som även den har varit en av det finländska ordförandeskapets huvudfrågor.
Jag vill än en gång uppriktigt tacka Europaparlamentet för det utmärkta samarbetet i förhandlingarna om ramprogrammet för forskning. Utan er skulle vi inte vara här nu. Jag är mycket glad över att programmet kommer att komma igång enligt tidtabellen från början av 2007.
(Applåder)
(Under överinseende av José Manuel Barroso (kommissionens ordförande), Karl-Heinz Florenz (ordförande för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet), Guido Sacconi (föredragande för Reachbetänkandena) och de tre föredragandena för sjunde ramprogrammet för forskning, Jerzy Buzek, Philippe Busquin och Anne Laperrouze, undertecknade rådets ordförande och parlamentets talman akterna om Reachförordningen och sjunde ramprogrammet för forskning.)
| sv |
Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet
| sv |
7. om utkastet till rådets beslut om antagande av tillämpningsföreskrifter för Europols analysregister (
| sv |
8. Samordning av vissa bestämmelser i medlemsstaterna när det gäller sändningsverksamhet för television (omröstning)
- Efter omröstningen om ändringsförslag 167:
Ruth Hieronymi : föredragande. - (DE) Herr talman! Jag ska fatta mig väldigt kort, eftersom jag bara vill ta upp en översättningsfråga. För att undvika missförstånd när det gäller översättningen av uttrycket ”produktionsstöd” och uttryckligen ställa det i samband med det tyska ursprungsuttrycket Produktionshilfen, begär jag ett språkligt förtydligande som innebär att ordet ”produktionsstöd” (”production aid”), när det förekommer i texten, i den engelska versionen ersätts med uttrycket ”production props” och i den franska versionen återges med aide matérielle à la production och på tyska med Produktionshilfen.
(Det muntliga ändringsförslaget antogs.)
Jacques Toubon: (FR) Herr talman! Tillåt mig att lägga fram ett förslag som rör förfarandena. Det finns i texten oundvikligen många små problem, många smärre inkonsekvenser mellan språkversionerna. Jag stöder vad Ruth Hieronymi precis sa, att vi inte ville ta upp dessa problem. Vi anser att omröstningen måste vara så enkel som möjligt i en så viktig debatt som denna.
Jag skulle i stället föredra om dessa språkliga inkonsekvenser avlägsnades när kommissionen överlämnar texten till rådet. Jag skulle därför vilja att de förs till protokollet och beaktas, eftersom varje ord räknas i ett så viktigt ärende som detta.
- Före omröstningen om ändringsförslag 160:
Christopher Heaton-Harris: (EN) Herr talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga enligt artikel 166, nämligen om ett ändringsförslags tillåtlighet enligt artikel 151.3. Det gäller ändringsförslag 160, som lagts fram av Thomas Wise för IND/DEM-gruppen, där man efterfrågar en kraftig utvidgning av budgetbefogenheterna till att omfatta olika områden för medlemsstaternas självständighet. Där sägs nämligen att medlemsstaternas regeringar och institutioner eller EU ska betala för dessa socialpolitiska informationskampanjer.
Skulle ni kunna meddela om detta ändringsförslag är tillåtligt i ljuset av denna kraftiga utvidgning av EU:s befogenheter?
(Skratt och applåder)
- Före omröstningen om ändringsförslag 219:
Ignasi Guardans Cambó: (EN) Herr talman! Jag kanske har helt fel, men jag tror inte att vi har röstat om den ursprungliga texten till skäl 44.
Talmannen: Vi har röstat om ändringsförslag 44, och ursprungstexten har också godtagits.
| sv |
Sjösäkerhet
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om rådets och kommissionens uttalanden om sjösäkerhet och följande betänkanden:
(A5-0343/2000) av Watts för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 95/21/EG om tillämpning av internationella normer för säkerhet på fartyg, förhindrande av förorening samt boende- och arbetsförhållanden ombord på fartyg som anlöper gemenskapens hamnar och framförs i medlemsstaternas territorialvatten (hamnstatskontroll) (KOM (2000)0142 - C5-0174/2000 - 2000/0065(COD))
(A5-0344/2000) av Hatzidakis för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om påskyndat införande av bestämmelser om dubbelskrov eller likvärdig konstruktion för oljetankfartyg med enkelskrov (KOM(2000)0142 - C5-0173/2000 - 2000/0067(COD))
(A5-0342/2000) av Ortuondo Larrea för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 94/57/EG om gemensamma regler och standarder för organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg och för sjöfartsadministrationernas verksamhet i förbindelser därmed (KOM (2000)0142 - C5-0175/2000 - 2000/0066(COD))
(A5-0336/2000) av McKenna, för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets beslut om upprättande av en gemenskapsram för samarbete avseende oavsiktlig eller avsiktlig förorening av havet (C5-0501/2000 - 1998/0350(COD)).
. (FR) Fru talman, ärade parlamentsledamöter, fru kommissionär! Skälet till att jag var särskilt angelägen om att vara med er i dag för denna debatt om det första sjöfartspaketet i Europaparlamentet är att ni kommer att behandla tre viktiga texter, som utgör ett första nödvändigt steg i en fråga som den senaste tidens händelser olyckligtvis har fört upp på den aktuella dagordningen.
Europeiska unionen har en 60 000 km lång kuststräcka längs hav som hör till de mest trafikerade i världen. Unionen har en obestridlig roll inom sjöfarten, men med detta följer också ett stort ansvar. Alltsedan Erika-olyckan i december förra året har ett omfattande arbete uträttats inom våra europeiska institutioner i syfte att åstadkomma framsteg. Det första åtgärdspaketet i detta ärende, som föreslogs av kommissionen i mars, har behandlats av parlamentet och av rådet. Ett andra åtgärdspaket väntas inom de närmaste dagarna. Europeiska rådet i Biarritz har tagit upp denna fråga. Den kommer också att vara en viktig fråga under toppmötet i Nice.
Vid varje katastrof uttrycker de europeiska medborgarna sin vrede över den bristande sjösäkerheten, och den risk det innebär att tiotals fartyg fraktar förorenande och giftiga ämnen som dagligen passerar utanför våra kuster. Jag tror att vi måste förstå deras upprördhet och vrede. Vi vill naturligtvis göra så att saker och ting går framåt. Skall vi acceptera att ökningen av sjötransporterna, som är så nödvändiga för våra affärer och vår handel, sker på bekostnad av människors och miljöns säkerhet? Skall vi acceptera att allt fler, allt större och allt mer automatiserade fartyg seglar utanför våra kuster utan att alltid respektera de stränga reglerna för säkerhet, kontroll och navigering, eller sociala regler, till skillnad mot mark- och lufttransporter?
Vad vi inte längre kan acceptera är den logik som består i att göra jakten på lägsta möjliga pris till den styrande principen för sjöfartssektorn. Vad vi inte längre kan, och inte längre får acceptera, är den sorts bekvämlighet som vi vet existerar hos vissa stater, som ibland för bara några dollar registrerar de äldsta och rostigaste fartygen; ibland hos redare som anställer underkvalificerade och underbetalda besättningar, ibland hos klassificeringssällskap som för att inte förlora en kund ser mellan fingrarna när det gäller fartygens kvalitet och besättning, ibland finns den hos befraktare som framför allt försöker sänka sina kostnader.
Främst i Frankrike säger somliga till mig att vi måste vidta kraftfulla nationella åtgärder för att skydda den franska kusten, och en del föreslår rentav att vi skall införa franska kustvakter. Men Erika och Ievoli Sun var inte franska fartyg. Deras redare och klassificeringssällskap var inte franska, och båda seglade de på internationellt vatten när de förliste. Därför är det alltså på en mer övergripande nivå som besluten måste fattas, även om varje medlemsstat måste ta sitt ansvar, men det är på denna nivå, det vill säga lägst på europeisk nivå, som vi måste fatta besluten. Här har europaparlamentarikerna en roll att spela, och jag känner er beslutsamhet i denna fråga. Men det räcker inte, ni är dessutom nödvändiga för att göra så stora och så snabba framsteg som möjligt när det gäller gemenskapens regelverk.
De europeiska medborgarna har förstått, det ser vi dessa dagar när det gäller benmjöl och galna kor. .Hädanefter ställer de krav. De ställer krav på sina inhemska institutioner och begär att de skall visa sig så effektiva som möjligt, för om det i morgon inträffar en ny olycka, ett nytt haveri längs vår europeiska kust, så kommer vi alla med rätta att anklagas för att i någon form ha brustit i förhållande till dessa regler, som inte är tillräckliga. Ärade parlamentsledamöter, fru talman! Till er vill jag för min del säga att behandlingen av förslagen i dag är själva beviset på att Europaparlamentet är en effektiv institution som snabbt och effektivt vet att ta hänsyn till våra medborgares oro. Därför gläder det mig att viktiga framsteg är på väg att ta konkret form för en säkrare europeisk sjöfart, med Europaparlamentet, kommissionen och rådet som pådrivande kraft.
På grundval av de förslag som vi lämnade i februari i år har Europeiska kommissionen nämligen med allra största skyndsamhet utarbetat förslag. I dag behandlar ni dessa tre texter i första behandlingen. Jag har kunnat konstatera att parlamentet och dess föredragande besjälas av en obändig vilja att snabbt uppnå att dessa tvingande och effektiva texter om sjösäkerhet antas. Jag har också konstaterat att vi har den gemensamma målsättningen att förbättra sjösäkerheten och gör samma analys av metoderna för att uppnå detta mål. Samtidigt har jag precis som de föredragande noterat att det kan behövas en ytterligare genomgång av tekniska detaljer när det gäller texter som rör klassificeringssällskap och hamnstatens kontroll.
Man kan fråga sig om det faktum att en ny sammanträdesperiod i parlamentet äger rum i december inte också gör det möjligt att lösa ytterligare problem som återstår att övervinna. Ur ordförandeskapets synpunkt kan detta för övrigt också göra det möjligt att diskutera med medlemsstaterna för att uppnå en överenskommelse i rådet utifrån era förslag och anta texten i första behandlingen, om så krävs med kvalificerad majoritet. Vi kan försöka nå bredast möjliga samförstånd om systemet med klassificeringssällskapens ansvar, en skärpning av systemet med förbud mot tillträde för fartyg flaggade i stater på " svarta listan" , införande av manöverskrivare, och införande av inspektioner som till en början avser utpräglade högriskfartyg.
Vi måste redan nu glädja oss åt det arbete som har uträttats av parlamentet i fråga om en text som är avgörande för att öka sjösäkerheten, som rör avskaffandet av fartyg med enkelskrov. Om texten röstas igenom, vilket jag tror, kommer er föredragande att föreslå att över en tredjedel av oljetankfartygen med enkelskrov försvinner fram till 2005 och återstående två tredjedelar fram till 2010. Det är betydelsefullt och bör göra det möjligt att snabbt byta ut de farliga fartyg som passerar utanför våra kuster och skänka oss största möjliga säkerhet.
Fru talman, ärade parlamentsledamöter och föredragande! Som ni ser har vi här ett tillfälle att förbättra säkerheten inom sjötransporterna. Vi vet alla att de åtgärder som ni idag kommer att diskutera inte är tillräckliga. Stats- och regeringscheferna har erinrat om det brådskande behovet av att behandla ett andra paket med förslag som skall handla om övervakning, insyn i sektorn för sjötransporter, inrättandet av en europeisk byrå samt att alla aktörer och operatörer inom sektorn för sjötransporter skall göras ansvariga för farliga och förorenande produkter. I det sammanhanget har Frankrike för övrigt bekräftat behovet av gemenskapsinsatser vad avser utbildning och arbetsförhållanden för sjöfolk, och jag vet att flera av er även är mycket mottagliga för denna fråga.
Som ni förstår av denna hastiga beskrivning tycks mig beslutsamheten hos alla gemenskapens institutioner avgörande och jag är övertygad om att den är total. Här i Bryssel, i Europaparlamentet, börjar denna beslutsamhet att ge resultat, så att endast säkra och solida fartyg med utbildad besättning som arbetar under normala boende- och arbetsförhållanden skall tillåtas i trafik, att ansvaret äntligen skall ligga hos alla aktörer inom sjötransportsektorn, att reglerna för sjötransporter äntligen skall utvecklas så att kuststatens rätt och strävan att skydda sin miljö beaktas.
. (EN) Fru talman! Jag anser att det inte råder någon tvekan om att kommissionen i likhet med det franska ordförandeskapet anser att frågan om sjösäkerhet och miljöskydd är ytterst viktig. I själva verket har det varit bland de mest prioriterade frågorna på kommissionens dagordning sedan Erikas ödesdigra förlisning för 11 månader sedan. Ännu senare, för bara några veckor sedan, sjönk ett annat tankfartyg, Ievoli Sun, denna gång med kemikalier utanför Frankrikes kust. Ännu en gång påmindes vi om de potentiella, katastrofala följderna av sådana olyckor.
Den europeiska allmänheten kan inte längre fördra oljeutsläpp eller andra miljöolyckor orsakade av industriolyckor inom sjöfart eller på annat sätt. Medborgarna har rätt att förvänta sig att fartyg är säkra och att de kan transportera sin last på ett miljömässigt godtagbart sätt utan att sätta liv och ekonomi i fara för människor som bor på närliggande kuster. Låt mig säga att jag själv såg följderna av Erika olyckan när jag besökte platsen, och jag vet att det krävs mycket lång tid och mycket arbete och naturligtvis pengar för att sanera. Effekterna är katastrofala. Det är uppenbart att det på grund av geografin alltid kommer att vara samma områden som utsätts för risker från oljetransporter till havs, trots det faktum att sådana transporter gagnar unionen som helhet.
Vi har tagit detta budskap mycket allvarligt och det är ovanligt att kommissionen har agerat så snabbt och så konsekvent med sex olika lagförslag inom ett år som täcker mycket olika frågor. Allt gäller just kärnfrågan om reglering av sjöfarten som helhet och jag vill påminna er om att förutom de tre förslag som skall diskuteras här i dag kommer Erika II paketet, som Gayssot redan har nämnt, att läggas fram nästa vecka. I dessa åtgärder kommer man att föreslå inrättandet av en europeisk sjösäkerhetsbyrå, ett nytt europeiskt system för adekvat ersättning till offer för oljeförorening och ett nytt trafikkontrollsystem för EU:s farvatten.
Detta snabba och fokuserade tillvägagångssätt som resulterat i de två Erikapaketen och sex förslag har skapat en väldig slagkraft. Jag tror att det är rimligt att säga att först efter Erika-olyckan insåg och förstod medlemsstaterna och den internationella sjöfartsvärlden till fullo de europeiska institutionernas beslutsamhet att förbättra sjöfartssäkerheten. De har insett att beslutsamheten finns kvar även om sådana åtgärder medför motsättningar mellan EU och de internationella sjöfartsinstitutionerna och avseende sjöfartsindustrins ekonomiska intressen.
Nu när kommissionens förslag har lagts fram får vi inte tappa fart och glömma bort frågan till dess att nästa olycka inträffar. För att skapa en verklig förändring för sjöfartssäkerhet måste de tre institutionerna, men i synnerhet de två medansvariga lagstiftarna, anta texterna. Enbart lagstiftning är inte tillräckligt. Medlemsstaterna måste också se till att de har lämpliga medel för att genomföra den och jag tänker framför allt på nödvändigheten att anställa hamnkontrollinspektörer. Annars kommer resultatet av åtgärden inte att bli det som allmänheten förväntar sig av oss. På kommissionens vägnar kan jag försäkra er att det är vår otvetydiga avsikt att göra vårt yttersta för att fartygen skall bli säkrare och våra farvatten renare, både nästa år och kommande år. Detta gäller alla sektorer av sjöfartstransport.
Jag vill avsluta med att tacka herr Gayssot, ordförande i ministerrådet (transport), för hans stimulerande synpunkter. Vi hoppas och förväntar oss att rådet (transport) den 21 december från sin sida kommer att medverka i den gemensamma föresatsen hos de europeiska institutionerna att få till stånd en verkligt förbättrad sjöfartssäkerhet genom att godkänna gemensamma ståndpunkter för alla tre texterna. Kommissionen är inte villig att godkänna någon kompromiss bara för att uppnå en kompromiss.
Tills sist vill jag tacka denna kammare och i synnerhet föredragandena, herr Hatzidakis, herr Ortuondo Larrea, fru McKenna och herr Watts, för deras förståelse för hur viktig det första Erika-paketet var, vilket klart har visats genom det utmärkta arbete som redan utförts på en så kort tid och för det generellt goda samarbetet mellan Europaparlamentet och kommissionen på området sjöfartssäkerhet.
. (EN) Fru talman! Om ett par dagar kommer Europa att markera den första årsdagen för förlusten av oljetankern, Erika. Sedan dess, som vi alltför väl känner till, har det skett många andra olyckor till havs. Innan Erika sjönk många andra fartyg också med förlust av olja, annan last eller tragisk förlust av besättningars eller passagerares liv.
Lärdomen för detta parlament denna morgon måste vara att vi är tvungna att dra slutsatsen att sjöfartslagarna i hela världen är en enda röra och vi måste börja processen att få ordning på dem. I det sammanhanget vill jag ge ett erkännande till kommissionen för att den lagt fram detta Erikapaket för att försöka rätta till några av dessa felaktigheter, för att försöka förhindra att en annan Erika inträffar. Vi ger också ett erkännande till det franska ordförandeskapet, framförallt ministern, för hans beslutsamhet att se till att vi på en mycket kort tid verkligen tar lärdom av Erika och ser till att den används för att förhindra att en olycka av Erika-typ sker på nytt. Utan ministerns beslutsamhet, utan det franska ordförandeskapets beslutsamhet skulle IMO:s arbetskommitté inte ha kommit överens med oss om att tankfartyg med enkelskrov måste fasas ut snabbt i hela världen. Därför gratulerar jag dem särskilt för den bedriften, som jag hoppas godkänns av hela IMO-församlingen mycket snart.
Det största problemet i hela världen är inte att det saknas sjöfartslagar utan brist på vilja hos länder i hela världen att tillämpa dem. Jag är till exempel rädd för att hela historien med hamnstatskontroll är brist på vilja hos medlemsstater inom Europeiska unionen och utanför att på fullgott sätt genomföra hamnstatskontroll. Därför välkomnar vi ändringsförslaget till direktivet för att det ger oss möjlighet att säkerställa att alla effektivt tillämpar direktivet om hamnstatskontroll. Enligt min åsikt som föredragande går dock förslaget från kommissionen helt enkelt inte tillräckligt långt. Det är inte kraftfullt nog. Enligt vår mening skulle kommissionens förslag, om det antogs, medföra att en annan Erikaolycka kunde äga rum. Därför kan vi inte denna morgon stödja kommissionens förslag, men vi lägger fram fyra ändringsförslag som vi anser kommer att kraftigt förstärka förslaget och därför skulle garantera detta Europaparlamentets stöd.
För det första håller vi med om att det behövs förbättrade, obligatoriska inspektioner av de mest farliga fartygen. Vi är alla överens om det, men vi måste hitta en metod med vilken denna prioriterade åtgärd kan genomföras och ännu har vi inte nått en överenskommelse mellan de tre institutionerna om det. Jag anser att det är nära förestående, men vi måste vara säkra på att denna överenskommelse kommer att genomföras.
För det andra gör vi igen denna morgon en begäran om installation av färdskrivare av typ " svart låda" inte på endast några fartyg eller nya fartyg eller under en period på 10 eller 20 år eller närhelst IMO omsider samtycker. Vi vill ha svarta lådor i alla fartyg så snart som möjligt. Det är en mycket tydlig och viktig begäran, som vi inte är villiga att kompromissa om.
För det tredje stöder vi, och det finns mycket stöd, att ett farligt fartyg inte bara skall hållas kvar och sedan tillåtas att lägga ut igen. Om man kvarhålls tre gånger under en period på 24 månader eller 36 månader, då bör man få förbud för alltid - tre träffar och man är borta. Det måste bli en tydlig signal till undermåliga fartyg att vi kommer inte att tillåta dem i europeiska farvatten eller i europeiska hamnar.
Slutligen har vi ett tydligt meddelande till bekvämlighetsflagg, de svartlistade staterna. Länder som Libanon, Liberia, Syrien, Azerbajdzjan, Albanien, vilkas fartygsflottor vi alla innerst inne vet är totalt oacceptabla. Sjuttio, åttio, nittio procent av deras fartyg har allvarliga brister. Vi kan inte tillåta en situation där dessa skurkaktiga flaggstater fortsätter att låta sina fartyg segla på de sju haven. Vi måste som ett parlament uttrycka vår bestämda åsikt att det är bara en fråga om år, så kommer vi helt enkelt inte att släppa in dem. Återigen hoppas jag att vi kan hitta en kompromiss mellan de tre institutionerna för att uppnå de mål som jag vet vi alla delar. Vi måste undanröja farliga fartyg. Vi måste skydda vår miljö och i sista hand måste vi rädda liv på havet.
. (EL) Fru talman, herr minister, herr kommissionär! Att frågan om säkerhet inom sjöfarten har betydelse tror jag är uppenbart. Det fick vi uppleva genom händelserna i Frankrike två gånger under det senaste året med Erika och Ievoli Sun; det fick vi även uppleva med det mänskliga drama som utspelades i mitt hemland Grekland då Samina förliste. Åttio liv gick förlorade och den sista akten i dramat utspelades alldeles nyligen i och med att den verkställande direktören i företaget som ägde fartyget begick självmord.
Var står parlamentet i denna fråga? Jag vill erinra om att parlamentet efterlyste åtgärder omedelbart från den dag då Erika förliste och uppmanade kommissionen att arbeta fram resolutionsförslag. Vi har undersökt förslagen och eftersom det finns vissa meningsskiljaktigheter vill jag säga att beträffande tidsplanen har vi samtyckt med det franska ordförandeskapet. Av den anledningen debatterar vi nu i dag innan det andra rådsmötet för transportministrarna så att beslut om möjligt kan fattas redan vid den första behandlingen. Vi har nått därhän att vi samtycker angående mitt betänkande och jag tror att vi är klara med den första behandlingen av det och kan gå vidare när det gäller utfasning av oljetankfartyg med enkelskrov.
När det gäller de två andra betänkandena finns det som ni vet fortfarande problem. Som Watts redan har förklarat så har Europaparlamentet på flera punkter en strängare uppfattning än vad rådet tycks ha. Jag förstår och jag välkomnar ministerns försök att vi skall bli klara så snabbt som möjligt med båda dessa betänkanden, således anser jag att hans förslag om att vi om möjligt skall kunna diskutera frågan i december i princip är positivt. Utifrån de diskussioner vi har haft i dag är jag är emellertid rädd för, herr minister, att ert förslag kom lite för sent. Det har nämligen från flera håll i parlamentet uttryckts tvivel om att vi tekniskt sett kommer att hinna diskutera frågan grundligt från början under den vecka vi har på oss och att ha omröstning i den under december. I alla händelser skall ni veta att parlamentet står till rådets förfogande, det kommer att ta upp rådets rapporter för omröstning, de skall inkomma till rådet, rådet kan godkänna en gemensam ståndpunkt och vi kommer att så snabbt som möjligt och med högsta prioritet att undersöka dessa rapporter. Och fram till våren kommer vi att vara klara, om rådet agerar snabbt och förhandlingarna mellan de båda parterna är lyckosamma, något jag tror att de kommer att vara eftersom det finns en vilja på båda håll.
Jag övergår nu till mitt betänkande och tar upp frågan om utfasning av oljetankfartyg. Självklart är utfasning av tankfartyg med enkelskrov ett positivt steg, för övrigt har något sådant startats och pågår sedan några år tillbaka även av IMO genom MARPOL-konventionen, och jag anser att det är ännu mer positivt att utfasningen av dessa oljetankfartyg påskyndas, naturligtvis utan att det betyder att det är någon patentlösning. Det såg vi med Ievoli Sun som var både nytt och med dubbelskrov. Av det kan vi dra slutsatsen att det inte räcker med bara en åtgärd. Det som behövs är att vi vidtar konkreta åtgärder även beträffande frågorna med klassificeringssällskapen och med hamnkontrollen. Vi bör gå fram på alla fronter. I det sammanhanget vill jag framhålla att det franska ordförandeskapets initiativ att vända sig till IMO, den internationella sjöfartsorganisationen, var viktigt för att finna en lösning eftersom vi har att göra med ett internationellt problem och vid sådana problem behövs internationella lösningar. Och jag vill tillägga att kommissionens initiativ att lägga fram denna synpunkt var viktigt eftersom det fungerade som ett Damoklessvärd, som en effektiv påtryckning på IMO för att komma fram till något. Och IMO:s arbetsgrupp kom fram till ett prinicipavtal, några frågor återstår att klargöra, men de flesta är redan avklarade.
Vilken är då den grundläggande inriktningen i mitt betänkande? För de stora oljetankfartygen följer jag den internationella sjöfartsorganisationen IMO:s tidsplan. För den andra kategorin, för oljetankfartyg som byggdes efter MARPOL, följer jag, där det finns olika alternativ, det allmänna europeiska förhållningssättet. Och jag tror att vi till slut lyckas få en balans. Vi skyddar miljön, tryggar säkerheten inom sjöfarten utan att å andra sidan hindra konkurrensen inom sjöfarten och en normal marknadstillgång. Beträffande de små oljetankfartygen har vi valt en kompromiss som ligger mellan de 5000 ton, vilket har satts som gräns av IMO, och de 600 ton som kommissionen har satt som gräns. Vi förenar behovet av säkerhet med behovet av leveranser till vissa områden i Europa, t.ex. särskilt öregionerna.
Fru talman! Jag anser att vi i dag tar ett mycket viktigt steg framåt. Parlamentet tar klart och tydligt ställning mot kommissionens förslag och vi står till rådets förfogande, det upprepar jag återigen, så att vi så snart som möjligt kan slutföra frågan eftersom vi alla här, både rådet, kommissionen och vi, är ytterst medvetna om detta stora problem.
. (ES) Fru talman, herr rådsordförande, fru kommissionär, kära kolleger! Olyckan med fartyget Erika som inträffade den 12 december förra året och olyckan med Ievoli Sun som skedde mer nyligen har klart och tydligt avslöjat begränsningar i verksamheten hos några av klassificeringssällskapen och inspektionsorganisationerna när det gäller kontroll av fartygskonstruktioner och framför allt, hur sjösäkerhetsvillkoren efterföljs för de fartyg som står under deras ansvar genom delegerande av flaggstaterna.
De offentliga institutionerna har emellertid, och särskilt inom detta område, en ofrånkomlig skyldighet att bemöta medborgarnas krav genom att utarbeta lagstiftningsinitiativ som garanterar miljöskydd och en maximal nivå av sjösäkerhet. De är också skyldiga att övervaka att de fastställda reglerna uppfylls på ett tillfredställande sätt. På grund av detta och för att komma till rätta med de uppenbara skillnader som finns mellan de olika klassificeringssällskapen på internationell nivå i fråga om fartygsinspektörernas kompetens, utvecklingsnivån på deras dataresurser och nivån på de tekniska kraven i deras inspektioner, har kommissionen lagt fram ett ändringsförslag av direktiv 94/57/EG för parlamentet, vilket skall tillämpas för alla fartyg, inklusive oljetankfartyg. I ändringsförslaget fastställs även de regler som skall följas av medlemsstaterna och de klassificeringssällskap som medlemsstaterna har bemyndigat.
Detta förslag har utvärderats av utskottet för regionalpolitik, transport och turism. Utskottet har tagit hänsyn till åsikterna från både utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi. Utskottet har även haft möten med berörda sektorer och många kontakter har tagits med det franska ordförandeskapet i syfte att kunna komma fram till en text som alla parter kan samtycka till och som kan godkännas snabbt av de två lagstiftande institutionerna: rådet och Europaparlamentet.
På grundval av detta har vi utarbetat ett parlamentariskt betänkande om ett förslag till ändring av direktivet. I betänkandet föreslår vi en rad förbättringar som syftar till att förstärka klassificeringssystemets roll som en resurs och ett värdefullt redskap för att garantera säkerheten i sjöfartstrafiken. Vi har framför allt kommit till slutsatsen att det i det nuvarande direktivet inte finns någon bestämmelse som skall tolkas som en inskränkning av redarnas absoluta och icke delegerbara skyldighet att underhålla och använda sig av fartyg som är sjösäkra.
Vidare föreslår vi en harmonisering av de villkor som klassificeringssällskapen måste uppfylla. Kommissionen, som skall bistås av en kommitté, skall ansvara för beviljande av erkännande eller, i det fall det blir aktuellt, en tillfällig indragning eller ett tillbakadragande av ett europeiskt erkännande av ett klassificeringssällskap. I de två sistnämnda fallen skall fartygens olyckskvot och resultaten av de incidenter och olyckstillbud som har registrerats för alla de fartyg som har klassificerats av respektive klassificeringssällskap beaktas.
Syftet med detta är att stärka kvaliteten på fartygsinspektionerna som en förebyggande åtgärd mot olyckor i sjöfarten. Å ena sidan bör klassificeringssällskapen inrätta ett eget internt kontrollsystem för att mäta kvaliteten på sina tjänster på alla arbetsplatser. De bör också införa klara regler för ansvar och utföra kontroller av samtliga lokalkontor och av all personal. Å andra sidan införs krav på att inspektionerna endast bör utföras av kvalificerade inspektörer som enbart är anställda av organisationen, samt att inspektörerna inte får ha någon relation till eller vara beroende av redaren. Redaren får inte heller kontrollera klassificeringssällskapet för fartyget i fråga.
Dessutom införs en maximal öppenhet i informationsutbytet om fartygsinspektioner, driftsvillkor och driftsbegränsningar samt byte, upphävande och indragning av ett fartygs klass. Denna information bör ställas till de europeiska myndigheternas förfogande, både till de statliga myndigheterna och hamnmyndigheterna, samt till berörd allmänhet. För att ett fartyg skall flyttas från en klass till en annan - ett byte av klassificeringssällskap - måste alla uppskjutna rekommendationer och klassvillkor som inte har följts ha uppfyllts på ett tillfredställande sätt. Likaså inrättas både kontroller och återkommande tillsyn, vilka kommissionen och medlemsstaterna skall se till att utföra, för att säkerställa att detta direktiv följs av de organisationer som är erkända på europeisk nivå.
Slutligen påtalas det i betänkandet att kommissionen bör fastställa strikta regler och kontrollåtgärder för underhåll av fartygen i syfte att göra alla berörda parter ansvariga. De första förslagen från kommissionen och ändringsförslagen från parlamentet inom detta område handlade om att precisera systemet för ekonomiskt ansvar för klassificeringssällskapen och inspektionsorganisationerna. Emellertid har kommissionen nu annonserat ett andra lagstiftningspaket om sjösäkerhet, i vilket den kommer att föreslå ett ansvarssystem för alla parter som är involverade i olyckorna: redarna, ägarna till lasten, klassificeringssällskapen o.s.v. Därför anser jag att vi i de olika parlamentariska grupperna inte bör förirra oss nu i en oavslutad, fruktlös och långrandig deldebatt om det slutliga antagandet, om hur klassificeringssällskapens ekonomiska ansvar bör utformas, utan att det är bättre att vi lämnar den frågan till debatten om det andra paketet och att vi omedelbart går framåt för att kunna nå ett samförstånd med det franska ordförandeskapet i första behandlingen, så att enighet kan nås med Europaparlamentet innan nästa ministerråd den 20 december och det första paketet kan godkännas definitivt i år.
. (EN) Förorening av havet, oavsiktlig eller avsiktlig, är ett av de största hoten mot Västeuropas marina miljö. Denna havsregion är ett av de mest intensivt industrialiserade områdena i världen där kemiska och radioaktiva material och kolvätematerial rutinmässigt släpps ut i havsmiljön och transporteras av lastfartyg. Havsregionen har också en av de största koncentrationerna av sjöfart och där finns flera av de mest trafikerade sjöfartslederna i världen.
Det finns flera tragiska exempel på oavsiktlig havsförorening från tankfartyg och andra fartyg som fraktar andra typer av farlig last. Som vi just har hört, två av de senast inträffade var det italienska tankfartyget med kemikalier, som sjönk i Engelska kanalen, och även den Maltaregistrerade oljetankfartyget, Erika, som sjönk utanför Bretagnes kust och orsakade stor miljöförstörelse.
Mer på grund av tur än planering har det nu ännu inte skett en stor olycka med ett fartyg som fraktar radioaktivt material. Historiskt har havsmiljön använts som den slutgiltiga dumpningsplatsen för mycket industriavfall. Även om industriellt och radioaktivt utsläpp fortsätter från en rad källor anses nu allmänt praxis med direkt dumpning med lite tanke på framtiden vara oacceptabelt. Arvet från de år när material bara dumpades finns krav och har ibland återvänt för att hemsöka oss, ofta med mycket allvarliga följder. Det är en lärdom som talar om för oss att när vi försöker kasta bort saker försvinner de i själva verket inte, därför att det finns ingen sådan plats som " bort" .
I detta betänkande fastslås behovet av att upprätta samarbete på området oavsiktlig förorening till havs. Vidare finns ett behov att bredda definitionen av oavsiktlig förorening till havs så att den innefattar driftrelaterade, historiska, radioaktiva och andra skadliga ämnen. Även om mycket uppmärksamhet med rätta riktas på följderna av sjöfartsolyckor är det ur synvinkeln kronisk förorening de spill och utsläpp av kolväten, radioaktiva material och andra skadliga ämnen under driftsmässiga förhållanden som ger grund till oro på grund av att de till stor del inte märks. När det gäller miljön, oavsett om ett ämne är oavsiktligt eller avsiktligt utsläppt spelar ingen roll, miljöeffekten finns kvar.
Dessutom, även om den direkta dumpningen av industrimaterial, inbegripet militär dumpning av överflödigt krigsmaterial, till stor del är en praxis som medlemsstaterna har slutat med, fortsätter sådana avstjälpningsplatser att utgöra ett verkligt hot för fiskerinäringen och i några fall ett hot för människors säkerhet. Ofta är yrkesfiskarnas liv i fara, liksom hälsa och välfärd för de människor som antingen besöker kusten eller bor vid kusten.
Havsmiljöns gränsöverskridande natur, vilket innebär att föroreningar i ett område kan ge effekt i ett större område, skapar ett behov av en övergripande gemenskapsram för samarbete på området oavsiktlig förorening till havs. Att sprida information om kolväten, radioaktiva ämnen och andra farliga material, transporterade på havet eller utsläppta i havet eller dumpade som en del av ett historiskt dumpningssystem, är en mycket viktig förutsättning för att underlätta förberedelsen och samordningen av de svar som behövs för att minska miljöförstörande incidenters effekter för miljö och människors hälsa.
Effektiv minskning kräver en snabb insats. Ju längre en olycka tillåts fortsätta utan kontroll, desto större följder. Följaktligen är det för sent att börja försöka få information efter det att en olycka faktiskt har inträffat. Kunskap om typen och omfattningen av de eventuella föroreningsproblemen är också en förutsättning för att på rätt sätt kunna förbereda insatser i fråga om teknik, personal och utrustning på lämpliga platser. Det är också nödvändigt att vara klar över riskerna för allmänheten och miljön och minska berättigad oro hos allmänheten med noggrann riskbedömning. Allmänhetens tilltro till myndigheterna är viktig och måste garanteras med fullgoda svar.
Allmänheten har dessutom rätt att få veta vilka förberedelser som har gjorts, vilken typ av material som utgör en fara och vilka följder som kan förväntas. För att uppnå detta är offentliggörande av information en mycket viktig åtgärd för att ge allmänheten tillgång till information, telefonnummer vid nödsituationer, m.m.
Under förlikningsförfarandet kunde Europaparlamentets delegation nå en kompromiss med rådet, som nära överensstämmer med de ursprungliga ändringsförslagen om alla de viktiga frågorna. Definition av oavsiktlig förorening till havs innehåller en hänvisning till dumpning av krigsmaterial. En definition av farliga ämnen i linje med ramdirektivet om vatten lades till för att täcka, men tyvärr nämns inte radioaktiva ämnen uttryckligen. Samarbetet innefattar informationsutbyte och kartläggning av avstjälpningsplatser för krigsmaterial. Principen om att nedsmutsaren betalar erkändes och medlemsstaterna måste ta hänsyn till detta för att tillhandahålla ersättning för skador. Naturskyddsorganisationer innefattas också i samarbetet på lokal nivå. Vi uppnådde faktiskt det mesta av det som vi ville i förlikningsförfarandet, kanske inte exakt det som vi önskade men vi är glada över resultatet.
. (FR) Fru talman, rådets tjänstgörande ordförande, fru kommissionär! Detta första paket med direktiv om sjöfartssäkerhet utgör tveklöst en av de mest betydelsefulla rättsakter som vår församling utarbetar under detta år 2000.
Även om Frankrike har drabbats särskilt hårt av olika katastrofer till havs, främst Erikas och sedan Ievoli Suns haverier nyligen utanför Bretagnes kust, faller ansvaret på hela Europeiska unionen, som har varit i stånd att dra sina slutsatser. Unionen ger här prov på sitt ansvar när den föreslår kraftfulla bestämmelser för att undvika att dessa allvarliga olyckor upprepas, och jag tackar minister Gayssot som på det franska ordförandeskapets vägnar bidrar med sin stora övertygelse och stora kompetens för att hantera dessa frågor på ett effektivt sätt.
Som utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi betonar måste man emellertid vara medveten om att dessa förslag endast kan bli effektiva om de genomförs på ett korrekt sätt av medlemsstaterna och övervakas av kommissionen. I allt väsentligt motsvarar förslagen behov som har identifierats på det rättsliga området, inom de områden som motsvaras av respektive målsättningar. Jag vill därför lyfta fram de frågor som jag anser inte kan kringgås om de framsteg som antagandet av dessa direktiv och denna förordning väntas leda till skall bli verklighet.
För det första måste medlemsstaternas insatser verkligen ta sig uttryck i integrerade åtgärder på europeisk nivå. Det går inte att spara in på tilldelningen av tillräckliga personalresurser, såväl kvantitativt som i utbildningshänseende, som har förmåga att samarbeta, oavsett ursprungsland, och använda sig av enhetliga instrument. Jag är övertygad om att detta på sikt måste leda till att vi inrättar en europeisk kustbevakning. Jag har stora förväntningar på den andra raden av förslag och på inrättandet av en europeisk byrå för sjösäkerhet. Det är på den nivån som den nödvändiga europeiska samordningen på ett eller annat sätt måste skapas.
Under tiden måste vi till varje pris undvika de fartyg som har de mest oroväckande egenskaperna. Detta föranleder oss att kräva att kontrollmyndigheterna öppet ingriper genom att vidta åtgärder mot fartyg i dåligt skick, oavsett fartygets ålder och struktur, utifrån fastställelse av en betydande lägsta prioritetsfaktor genom att fartyg som inte är utrustade med en VRED-manöverskrivare enligt IMO:s normer, som skall ge information i samband med en eventuell haveriutredning, vägras transittillträde innanför den ekonomiska zonen på 200 nautiska mil.
Låt oss inte glömma vad McKenna sade, nämligen att en stor del av föroreningarna till havs beror på metoders om man försynt skulle kunna kalla " driftsrelaterade" , det vill säga avgasning och andra avsiktliga utsläpp. Mot dessa krävs en förstärkt uppsättning repressiva åtgärder. Jag vet hur uppmärksamt minister Gayssot följer Equasis-systemet och nu även Galileo, som vi skall inrätta. Kraftfulla åtgärder måste genomföras när det gäller bekvämlighetsflagg, exempelvis för Kerguelen-öarna när det gäller Frankrike, och mot fartyg som under de tre år som föregått antagandet av dessa direktiv varit flaggade i en stat med fler kvarhållanden och förseningar än genomsnittet, och som publicerats i årsrapporten från avtalsmemorandumet i Paris under rubriken " Svarta listan" . Varning för komplicerade ekonomiska konstruktioner som grundar sig på brevlådeföretag. Ett tack till Watts för de beslutsamma förslag som han har lagt fram i denna fråga.
Jag vill tacka de föredragande och våra kolleger parlamentsledamöterna för att ni beaktar dessa förslag. Förslagen tycks mig vara av den art att de möjliggör ett väsentligt framsteg, nödvändigt för att de lagbestämmelser som vi röstar om skall bli effektiva, så att de inte förblir tomma ord om de territorier och farvatten som faller under Europas ansvarsområde. Här tänker jag inte enbart på Atlanten, och de olika världshaven, utan även på Medelhavet. För Medelhavet skulle katastrofer som de vi har sett annars kunna bli ödesdigra.
Herr talman! Förslaget om ändring av direktiv 95/21 handlar om urvalet av fartyg som skall inspekteras och vilka punkter som skall omfattas av denna inspektion. Självfallet är det positivt med en ändring av direktivet i riktning mot en striktare tillämpning, en harmoniserad lagstiftning, främst när det gäller urvalet av fartyg som skall inspekteras, och tillämpningsområdet för olika typer av inspektioner. Men det krävs också att Europeiska unionen förser sig med instrument för att få medlemsstaterna att tillämpa den nuvarande lagstiftningen. Belgien, Danmark, Portugal, Frankrike, Irland och Nederländerna som ändå är skyldiga att inspektera 25 procent av fartygen gör det likafullt inte. Vad värre är, de befintliga direktiven, som ändå går tillbaka till 1995, har fortfarande inte införlivats i Italiens och Portugals lagstiftning.
För att medlemsstaterna skall tillämpa befintlig lagstiftning måste de anslå tillräckliga resurser till kontroller, för att säkerställa att internationella konventioner och det direktiv som parlamentet har ändrat tillämpas. Konkret innebär detta att ytterligare kontrollanter anställs, att befogenheter och kontrollområden utvidgas, främst i fråga om iakttagandet av besättningarnas sociala normer, boende- och arbetsförhållanden och offentliggörande av dessa. Eftersom 70 procent av olyckorna beror på den mänskliga faktorn, måste inspektioner av besättningarna, deras boende- och arbetsförhållanden, utbildningsnivå och antal ingå som en del av en fartygsinspektion. I händelse av att dessa normer inte iakttas, bör detta utgöra en grund för att kvarhålla ett fartyg och utfärda sanktioner.
För övrigt är kommissionens förslag fortfarande lite bleka. De omfattar faktiskt endast som mest ett tjugotal fartyg och det franska ordförandeskapets inställning som vi har hört på annat håll är givetvis oacceptabel. Man vill ytterligare mjuka upp kommissionens förslag, exempelvis ändringen av fartygens prioritetsfaktor, i syfte att halvera kontrollen av denna. Jag instämmer helt med föredraganden som säger nej till att högriskfartyg ges tillträde till hamnen, oavsett deras ålder, liksom fartyg som seglar under bekvämlighetsflagg sedan mer än tre år tillbaka. Det gäller också att sträcka sig längre, genom att förbjuda dem att trafikera gemenskapens farvatten.
Vad det här gäller är att stärka den internationella havsrätten. Jag anser dessutom att vi måste skärpa kraven för bekvämlighetsflagg, främst de med ursprung i medlemsländerna. Eftersom ni är här, herr minister, kan jag som exempel nämna öarna Kerguelen, Wallis och Futuna när det gäller Frankrike.
Jag kommer att stödja detta betänkande och kommissionens ändringar, men jag uppmanar ledamöterna att även stödja ändringarna från utskottet för miljö rörande sociala normer.
Herr talman, ärade fru vice ordförande, ärade herr rådsordförande! Först skulle jag vilja tacka de fyra föredragande: De tre betänkandena från utskottet för regionalpolitik, transport och turism antogs där enhälligt respektive med överväldigande majoritet. Det vill säga vi har diskuterat sakligt och kommit fram till ett gemensamt resultat. Därför är det viktigt att vi håller fast vid detta ställningstagande.
Herr rådsordförande, det är mycket berömvärt att ni i sista minuten har yrkat på ett uppskjutande av omröstningen beträffande två av riktlinjerna så att vi får tid att komma överens. Men, herr rådsordförande, allt detta är en aning tvetydigt. Först förebråddes vi som parlament för att vi skulle ha förhalat det hela. Parlamentets talman vidtog den speciella åtgärden att tidigarelägga debatten och omröstningen från december till dagens sammanträde. Vi har till dags dato inget skriftligt uttalande från rådet som gör det möjligt för oss att över huvud taget tala om en kompromiss. Jag finner ert ställningstagande berömvärt, men vi kan bara överlägga om sådant som har prövats i rådet. Såtillvida är det omöjligt att ändra på något, för vi har haft noggranna överläggningar i utskotten, och det är omöjligt att till tisdag i nästa vecka på elva språk komma fram till kompromisslösningar i de mest skiftande och högst svårbehandlade ärenden och dessutom hinna föra en debatt om dem med våra kolleger. I så motto kan jag bara uppmana er att efter den omröstning som kommer att äga rum i dag vid middagstid anta riktlinjerna respektive förordningen i parlamentets utformning. Därigenom kommer vi vårt gemensamma mål närmast, nämligen att snabbt höja säkerheten till sjöss. Jag uppmanar er alltså att anta parlamentets förslag!
Beträffande de punkter som ni tror att ni inte kan anta, föreslår jag att ni arbetar fram en gemensam ståndpunkt i december. Skjut inte upp det i rådet. Vi är beredda att från och med januari förhandla om kompromisser inför den andra behandlingen så att vi hux flux kan vara färdiga med den andra behandlingen i början av nästa år.
Jag skulle än en gång vilja påpeka att det inte finns någon anledning till den skyndsamhet som ni nu uppmanar till. Exempelvis vill vi när det gäller hamnstatskontrollen genomgående skärpa reglerna, i motsats till rådet. Men även om vi inte blir klara med detta i december, så skulle vi vara en mycket god bit på väg. Herr rådsordförande, om ni lyckades med att förmå de andra staterna och er egen förvaltning att uppfylla sina förpliktelser när det gäller hamnstatskontrollen med stöd av de gamla riktlinjerna. Om ni alltså vill göra något för att öka säkerheten till sjöss: Anställ nya inspektörer, utför stränga kontroller enligt den hittills gällande lagen, så har vi nått en stor framgång.
När det gäller frågan om klassificeringssällskapens ansvarsområden - ett mycket komplicerat ämne - så måste vi samtala om detta i lugn och ro. Vi har haft ingående rådslag i utskottet, vi har fattat vårt beslut med stor majoritet respektive enhälligt, och det bör vi som parlament också göra i dag vid middagstid. Och om ni i december når precis samma enighet, så har vi kommit vidare.
Herr talman, herr rådsordförande! Det är bra att vi i dag vid den första behandlingen rådslår och beslutar om paketet som berör säkerhet på fartyg. Mindre glädjande, och det påmindes vi just om, är att staterna i Europeiska unionen i det förgångna sannerligen inte har skördat några lagrar när det gäller säkerhet på fartyg. Vi vet ju att hamnstatskontrollen hittills inte kämpat särskilt tappert för säkerheten på fartyg, vi vet att inte alla klassificeringssällskap utfört sin uppgift som fartygsinspektörer korrekt och seriöst utan snarare slarvigt, och vi vet att tankfartyg utan dubbelskrov utgör flytande tidsinställda bomber. Ännu mera dramatiskt är det dock att vi visste allt detta innan Erika gick under. Parlamentet har gång på gång påpekat detta och utan denna katastrof och utan trycket från allmänheten hade vi tyvärr inte nått så långt som vi gjort i dag. Desto bättre är det trots allt, att vi nu äntligen börjar med detta.
Jag skulle å det hjärtligaste vilja tacka de tre föredragande och säga något om ett par, tre detaljer. Herr rådsordförande, ni har sagt att ni godtar det krav från parlamentet rörande hamnstatskontrollen, som vår kollega Watts framfört. Följaktligen blir det också min uppmaning till er att mycket snabbt föra saken i hamn i rådet. Då blir detta så att säga lag och man kan sätta igång.
Jag är säker på att man i överläggningarna mellan rådet och parlamentet måste tänka efter ännu en gång när det gäller gränsen för klassificeringssällskapens ansvar, och detta oberoende av vad som beslutas i dag. Vi röstar för en internationell överenskommelse om tankfartyg med dubbelskrov, men under förutsättning att i april också en IMO-överenskommelse faktiskt kommer till stånd. Om denna hopkoppling råder i utskottet enighet. Om detta inte skulle bli fallet, så måste det till europeisk lagstiftning för detta. Vi hoppas att IMO-överenskommelsen kommer i april.
För dessa dubbelskrovstanker behöver vi många nya, säkra, goda fartyg. Jag skulle gärna vilja att dessa fartyg byggs på europeiska varv under rättvisa konkurrensförhållanden. Kommissionen har nyligen lagt fram sin rapport och dokumenterat att Korea ägnar sig åt en mycket ojuste dumpningsverksamhet inom varvspolitiken. Därför, fru kommissionär, ber jag er och även er kollega Monti enträget, att ni bifaller denna nödvändiga hjälp som våra varv behöver, och detta redan före jul. Det råder osäkerhet på de europeiska varven. Var snäll och hjälp till så att kommissionen här ger en tydlig signal. Å ena sidan bygger vi upp ny trovärdighet, och vi bör å andra sidan inte spela bort denna genom felaktigt agerande från kommissionens sida.
(Applåder)
Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionär! Det är bra betänkanden som vi behandlar här. Vi måste ge en tydlig signal till flaggstater med dålig säkerhet, till fartygsägare som även utifrån EU använder de flaggstaterna, till befraktare som då kan få ett billigare pris, till klassificeringssällskap som inte gör ett bra jobb. Säkerhet har ett pris. Det måste vi egentligen våga inse någon gång.
Jag skulle helt kort vilja ta upp betänkandet av Watts. Om en flaggstat inte respekterar bestämmelserna så måste hamnstaten få mer ansvar. Det är en mycket bra princip. Det måste vi hålla fast vid. En svart låda, en svart lista, allt det där håller vi helt och hållet med om. Jag vill dock göra er uppmärksamma på ett par saker.
Den som inför strängare kontroller, löper risken att få ta hand om båtvrak i sina hamnar, med miljörisker i hamnarna till följd och ibland även mänskliga dramer med besättningar som lämnas åt sitt öde. Vi måste se till att vi även ser till den sidan och att vi ser till att hamnen inte drabbas negativt av åtgärder som är välmenta.
Fru kommissionär! Vi har ett direktiv för end of live vehicles. Borde vi inte ha ett sådant för end of live ships, också, eftersom det i det sammanhanget kanske finns ett par miljörisker som vi måste granska närmare?
En annan sak, vi måste investera i människor och i besättningar. Därför skall vi stödja några ändringsförslag från min kollega Vachetta. I fråga om inspektörer också, eftersom det är nödvändigt om det finns för få, att det står bra fackmänniskor vid rodret, om jag får säga så.
Vi måste avslutningsvis även fortsätta att vara realistiska avseende våra begränsningar som lagstiftare. Vi har regler. De tillämpas inte tillräckligt. Några kolleger har redan sagt det. Om vi ser på Ievoli San, det var en båt med dubbelskrov. Hon byggdes år 1989. Hon seglade under italiensk flagg. Hon har kontrollerats tre gånger de tre senaste åren. Det är alltså inte bara reglerna som sköter säkerheten, kolleger. Det behövs mer. Var och en som jobbar inom den sektorn har ett tungt ansvar. Den som inte tar det ansvaret måste hålla sig undan från våra farvatten och våra hamnar.
Herr talman, fru kommissionär, herrar ordförande! Den 18 januari 2000 visade jag er denna kaka av tjockolja från Erika, som plockats upp på stranden. Denna kaka symboliserar det enorma arbete vi måste utföra för att sanera havet och göra sjötransporterna säkra.
Erika och Ievoli Sun är förvisso de senaste namnen på listan över haverier som drabbat ett helt system. Först och främst ett ekologiskt haveri, med en havsmiljö, en flora och fauna som för alltid har förstörts eller förorenats. Därefter sociala haverier, med dessa horder av sjöfolk från tredje världen, den moderna tidens galärslavar, som exploateras intill slaveriets gräns. Slutligen ekonomiska haverier, i spåren av en skenande avreglering av havet. Det frisläppta och liberala frihandelsflödet har svept med sig alla barriärer, alla förebyggande åtgärder och i slutänden all moral. Ända därhän att den drunknat i sina egna överdrifter och avslöjat frånvaron av varje form av gemenskapspolitik värd namnet på sjöfartsområdet.
Vem ansvarar i dag för att sjötransporterna är hederliga och sunda? Vilka instanser gör i dag anspråk på att kontrollera och bromsa denna handel till havs som också kan benämnas skumraskhandel? Ingen. Beviset är dessa skorvar och vrak som seglar med enkelt skrov och trettio är på nacken, i stormigt väder. 8 000 av de 90 000 fartyg som seglar till havs världen över uppfyller inte säkerhetsnormerna och 4 000 transporterar farliga ämnen. Om standardhaveriet kan anses utgöra ett mått på katastroferna fylls det av olja och syraspill.
Inför denna katastrofala och kaotiska situation för sjöfarten har Europa antagit utmaningen och bara elva månader efter Erika kan Europeiska unionen tillkännage att förfarandet aldrig någonsin genomförts lika snabbt. Denna kraftfulla politiska signal ligger i våra händer. Det kommer an på oss att anta Erika I-paketet och på rådet att godkänna de senaste ändringarna. Att vår grupp bemöter den påskyndade tidsplanen positivt innebär för den skull inte att den avstått från de grundläggande kraven på ökad säkerhet för havsmiljön. Revideringen av direktiven om hamnkontroller och fartygsinspektioner bör leda till en upprensning på klassificeringssällskapens område och avsevärt öka antalet inspektörer i medlemsstaterna, dock under förutsättning att medlemsstaterna avdelar resurser för detta.
Men vi inväntar också med otålighet det andra Erika II-paketet, med upprättandet av en byrå för sjösäkerhet och huvudlinjerna till en europeisk kustbevakning. Även om vi saknar en återgång i tidsplanen till kravet på dubbelt skrov för oljefartyg, och beklagar att rådet givit upp förslaget om differentierad skatt på hamnavgifter för oljefartyg, beroende på om de har enkelt eller dubbelt skrov, stöder vi likafullt detta betänkande, eftersom det i klausulen om översyn föreskrivs att man skall återgå till den så kallade amerikanska tidsplanen i händelse av att MARPOL-konventionen i april 2001 blir ett misslyckande.
Vi får höra att nollrisk inte existerar. Låt oss säga att nollansvar inte heller bör existera. Med Erika I-paketet kommer vi att lägga den första stenen i en verklig europeisk sjöfartspolitik, naturligtvis i väntan på Erika II-paketet.
Herr talman, fru kommissionär, herr tjänstgörande rådsordförande! De senaste månadernas katastrofer har kastat ljus över det otillräckliga regelverket, bristerna vad avser kontrollsystem och mänskliga och finansiella resurser.
Den franska regeringen är initiativtagare till direktiven, som har drivits fram av transportministerrådet och som utgör ett ovedersägligt framsteg. De får stöd i de betänkanden från parlamentet som vi diskuterar denna förmiddag. Watts-betänkandet skärper åtgärderna mot högriskfartyg och fartyg som seglar under bekvämlighetsflagg, utan att avskaffa sådan flagg. Larrea-betänkandet om klassificeringssällskapen harmoniserar lagstiftningen, förstärker sanktionerna, så att tillstånd ytterst kan dras in, ökar ersättningen vid olyckor. Även om Hatzidakis-betänkandet förbjuder enkelskrov vid samma tidpunkt som de amerikanska förbuden, gör det också en rad undantag som inte går i önskvärd riktning, framför allt i fråga om förslaget om att förlänga tidsfristerna för att avskaffa enkelskroven.
Min grupp stöder betänkandena från Watts och Larrea. Vi kommer att rösta för. Omröstningen om Hatzidakis-betänkandet kommer att vara beroende av omröstningen om föredragandens ändringsförslag. De båda direktiven och förordningen som vi behandlar är ett plus när vi skall ta oss an den enorma utmaning som sjösäkerheten utgör. Det är nödvändigt att de träder i kraft så snabbt som möjligt. Icke desto mindre är de otillräckliga med tanke på hur omfattande problemen i fråga är.
Flera aktörer betonar att den bristande sjösäkerheten till stor del beror på avregleringen och bruket med bekvämlighetsflagg. I en knivskarp konkurrenssituation är huvudmålet snabbast möjliga transport till lägsta pris, på bekostnad av säkerhet, miljö och besättning. Vi kan se hur den liberala logiken står i motsatsförhållande till en hög sjösäkerhet. Jag upprepar att även om de aktuella gemenskapsbesluten är ett plus så ifrågasätter de inte denna logik. Sålunda har de ändringsförslag som min grupp lagt fram om Watts-betänkandet vad avser sociala normer avvisats, och ändå understryks varje gång hur väsentlig den mänskliga faktorn är.
Det brådskar verkligen att vidta åtgärder för att få slut på den sociala dumpningen, se över besättningarnas förhållanden när det gäller deras ställning, löner, utbildning, arbetsförhållanden. För att möjliggöra en effektiv hamnkontroll är det nödvändigt att öka antalet sjöfartsinspektörer och förbättra deras kvalifikationer, och följaktligen få loss finansiella resurser. Mycket striktare åtgärder måste införas för att klassificeringssällskapen skall bli effektiva. Bekvämlighetsflagg måste förbjudas. Vi känner till följderna av att de används, i form av åsidosättande av normer.
Ja, det är hög tid att Europeiska unionen åtar sig att genomföra en verklig reform av sjöfartssystemet. För det krävs en stark politisk vilja och finansiella resurser till ytterligare kontroller. Inför det andra paketet med förslag tycks det mig viktigt att mer ingående överväga hur man kan främja en hållbar utveckling av sjötransporterna. Detta kräver ytterligare säkerhets- och kvalitetsgarantier.
Herr talman! För ett år sedan drabbades tre franska regioner av en av de allvarligaste oljekatastroferna i de europeiska havens historia, oljetankfartyget Erikas haveri. För några veckor sedan drabbades västra Frankrike av en ny ekologisk katastrof, då kemikaliefartyget Ievoli Sun havererade. Och det är först i dag som Europaparlamentet finner anledning att uttala sig om en ökad sjösäkerhet.
Jag har blivit vald i en kustregion som dagligen betalar för de mycket svåra konsekvenserna av Erikas haveri, de djupa och varaktiga skador som denna oljekatastrof har orsakat för flora och fauna i landskapen kring Loire, i Bretagne och Charentes och de dramatiska konsekvenserna för deras ekonomi (turistsäsongen 2000 var katastrofal). De yrkesverksamma inom fiske, odling, vattenbruk och salinarbetarna har drabbats mycket hårt. Invånarna i dessa regioner skulle ha uppskattat ett snabbare agerande från gemenskapsinstitutionernas sida.
Det gläder mig dock att kommissionen i sina förslag tagit fasta på de viktigaste krav som formulerats av de valda företrädarna från den franska kusten:: förbud mot oljefartyg med enkelskrov, skärpta hamnkontroller och bedömning av klassificeringssällskapen.
I gengäld är det otillåtligt att parlamentet försvagar kommissionens ursprungliga förslag om förbud mot oljefartyg med enkelskrov. För några dagar sedan i Rennes erinrade Palacio om att Förenta staterna på knappt ett år ensidigt har sett till att införa ytterst stränga sjösäkerhetsbestämmelser. Varför skall Europeiska unionen behöva en så lång tidsplan som den som parlamentet genom föredragandens ändringsförslag föreskriver, för att förbjuda oljetankfartyg med enkelskrov? Även om dubbelskrov inte är något universalmedel är det en viktig åtgärd, som kan tänkas innebära väsentliga tekniska förbättringar och jag tycker att det verkar mycket farligt att skilja på den amerikanska och den europeiska tidsplanen. I så fall inser man till vilka farvatten och vilka hamnar de farligaste fartygen kommer att bege sig. Gentemot det voluntaristiska USA vore det att föredra att vårt parlament inte spred bilden av ett släpphänt Europa som systematiskt sluter upp kring den lägstbjudande.
Hur skall vi om en ny olycka inträffar motivera att det är för att invänta att IMO lyckas träffa en kompromiss på internationell nivå som Europaparlamentet har antagit en så långsam tidsplan, samtidigt som flaggstaterna är väl företrädda i parlamentet och inte är de mest fanatiska säkerhetsförespråkarna. Hur skall vi, mitt under det franska ordförandeskapet, förklara för våra medborgare att Europaparlamentet har slopat de nödvändiga stimulansåtgärder och de ekonomiskt avskräckande åtgärder som föreslogs för att påskynda övergången till dubbelskrov.
Parlamentets roll borde vara att snabbt och samstämmigt stödja de strängaste och mest effektiva bestämmelser som kommissionen föreslår, och inte att mildra dem. Vi borde tvärtom föreslå att man skall gå längre. Detta första paket utgör endast ett första steg. Det är absolut nödvändigt att inrätta ett system som lägger ansvaret hos hela transportkedjan, så att vi äntligen kan ta oss ur den nuvarande oklara situationen. Vi hoppas att detta andra åtgärdspaket som skall läggas fram uppfyller detta krav.
Oavsett vilka tekniska åtgärder som sedan vidtas, kommer en av de större osäkerhetsfaktorerna att kvarstå så länge man inte återupprättar balansen i den kraftigt ökande trafiken i området kring Engelska kanalen och Nordatlanten, som sammanhänger med den onormala hamnutvecklingen i Nordsjön. Är det verkligen rimligt att upptagningsområdet för Rotterdams hamn skall sträcka sig ända ner till södra Frankrike? En av de mest effektiva säkerhetsåtgärder som bör vidtas måste väl vara att minska trafiken i detta område genom att återupprätta dynamiken i hamninfrastrukturerna längs Atlanten och kring Medelhavet?
Detta är innebörden i de båda ändringsförslag som jag har ingivit för mitt utskott om betänkandena från Watts och Hatzidakis. Det är en tankegång som medlemsstaterna och kommissionen bör utforska, ty om frågan om överbelastningen av Engelska kanalen-Nordsjön inte behandlas kommer detta oundvikligen att bli en verklig autostrada för föroreningar till havs, ett ständigt hot mot våra sjömäns säkerhet, och mot kustens attraktionsvärde och kvaliteten på våra marina tillgångar. De franska kusterna har faktiskt ingen skyldighet att tjäna som avstjälpningsplats för den europeiska sjöfarten och på sina stränder ta emot än ammunition, än tjockolja och styren.
Herr talman! Säkerheten är i stor fara i olika former av transport. Jämfört med de över 40 000 människor som dör på asfalten varje år så är offren vid båtkatastrofer mindre i antal, men varje människoliv räknas och dessutom ökar riskerna för hela skapelsen allt mer vid olyckor till havs. Flora och fauna, och särskilt fåglarna, blir ofta offer för olja och andra föroreningar. Det är trist att ett tankfartyg först måste sjunka utanför den franska kusten med katastrofala följder innan det aktuella åtgärdspaketet utarbetades, ett antal åtgärder som vi är mycket nöjda med, vilket vi även är med de olika betänkandena.
Jag skall inskränka mig till Watts-betänkandet om hamnstatskontroller. Helt riktigt pekar föredraganden på att det skick som en tankbåt befinner sig i säger mer än dess ålder. Jag delar också hans uppmaning att göra Voyage Data Recorders obligatoriska. Hans ordning för fartyg som anhållits flera gånger eller seglar under en flagg som stått på en svart lista i tre år, verkar mycket klok. Jag undrar dock hur många procent av fartygen som i dag skulle vägras tillträde på grund av de här kriterierna. Varken en sådan flaggstats ställning eller dess storlek, till exempel ett anslutningsland, får leda till att åtgärderna urholkas.
Apropå hamnstatens ansvar så får hamnmyndigheternas arbetsuppgifter inte underskattas. Den berörda hamnens vägran att låta Erika löpa i hamn ökade antagligen katastrofens omfattning rejält.
Det skulle pryda rådets ordförande om han rättade till saker även i eget land.
Herr talman, fru kommissionär, herr minister! Jag hörde er alldeles nyss, när ni erkände att parlamentet är en effektiv institution. Denna effektivitet visade vi dagen efter Erikas haveri. Jag minns det mycket väl, vi var i Strasbourg, under sammanträdesperioden i december, när vi fick höra om denna katastrof. Och eftersom jag känner väl till Finistère visste jag redan från början att vi tyvärr skulle få uppleva en katastrofal förorening av havet, som skulle sätta långvariga spår på våra franska kuster.
Så med en känsla av inre vrede avkrävde vi kommissionen omedelbara förslag som vi fick i mars, och sedan dess har vi upplevt andra katastrofer, vissa i Grekland, och sedan kom Ievoli Sun. Vi har alla fått nog av att se våra hav förvandlas till avstjälpningsplatser. I McKenna-betänkandet, i tredje behandlingen, erinras om ett antal väsentliga principer för oavsiktliga och avsiktliga föroreningar, de beryktade otillåtna tankrengöringarna. Dessa principer bygger på att förorenaren skall betala. Men vissa problem är fortfarande mycket svårlösta, även om saker och ting utvecklas i rätt riktning. Har vi inte förlorat tid sedan mars? Var finns den verkliga politiska viljan?
Rådet måste åta sig att genomföra stränga åtgärder, som alla väntar på, i fråga om hamnkontroller, klassificeringssällskap, redares och befraktares ansvar, och slutligen IOPCF:s ansvar - IOPCF (International Oil Pollution Compensation Fund) - som uppträder på ett skandalöst sätt. I Bretagne väntar man fortfarande på ersättning. Idag har ett stort antal texter lagts fram för oss och åter andra är på väg. Allt det här riskerar att brista i samstämmighet, i synnerhet som ett antal befintliga direktiv står på spel. Som ett exempel kan jag nämna ramdirektivet om vatten. Vi skulle behöva rationalisera allt det här och fundera över ett ramdokument som kan förenkla situationen på internationell nivå.
Herr minister! Låt oss under tiden förbättra den tekniska forskningen om bekämpning av föroreningar till havs. Det är viktigt att utbyte av kunnande och samarbete uppmuntras och stöds inom detta högteknologiska område, så att vi äntligen kan bevara vår naturliga marina miljö, i förhoppningen att de åtgärder vi kommer att vidta sammantagna skall göra att vi inte längre behöver uppleva dessa föroreningar till havs och kan bevara vår marina miljö.
Herr talman! Jag begränsar mig till att kommentera och framföra den åsikt som majoriteten av den socialistiska gruppen hyser om ett av ändringsförslagen, det förslag som ändrar det direktiv som reglerar inspektionsmyndigheterna.
Som redan har sagts måste betydande åtgärder vidtas för att förbättra de organisationer som ansvarar för fartygsinspektionerna, för att på så sätt garantera sjösäkerheten. Den nuvarande situationen är helt enkelt inte godtagbar. I det avseendet innehåller den föreslagna texten intressanta och positiva förändringar, men enligt vår åsikt är detta inte tillräckligt.
Den allmänna opinionen kräver att vi agerar snabbt inför den här situationen, som ordföranden för rådet har påtalat, men detta måste vara möjligt att kombinera med en text som är minimalt godtagbar. Ingen i rådet, vilket ni företräder, skall kunna frestas att beskylla oss för att inte skynda oss; men vi har några minimala krav och detta kommer alla att förstå.
De huvudsakliga meningsskiljaktigheter vi har haft berör två ämnen: å ena sidan ansvarsfrågan och frågan om skadestånden, beloppen och minimibeloppen för dessa, vilka bör vara tillräckliga och de bör även vara desamma i hela Europeiska unionen - vi anser inte subsidiariteten vara godtagbar här - och å andra sidan klassificeringssällskapens oberoende. Detta oberoende bör vara mycket klart för närvarande när många redare och fartygsägare själva ingår i de klassificeringssällskap som beviljar tillstånd till fartygen. Detta är inte godtagbart.
Alltså: vi är inte nöjda med kompromissförslaget i allmänhet. Eftersom vi har förstått att detta är den text som rådet maximalt kan sträcka sig till att godta, kommer vi inte att bidra till att den godkänns med hopp om att den förbättras under andrabehandlingen, men vi kommer inte att rösta emot den, eftersom vi erkänner att Ortuondo har gjort ett utmärkt arbete, vilket har resulterat i några kompromissändringar som visar den väg vi skall följa i nästa behandling.
Med andra ord, texten innehåller intressanta förändringar, men de är inte tillräckliga.
Herr talman! Sedan tankfartyget Erika bröts sönder har det under politiska påtryckningar kommit ett åtgärdspaket för att förbättra båtsäkerheten till sjöss. Kärnfrågan är naturligtvis: kommer åtgärderna i praktiken att leda till att undermåliga fartyg tas ur trafik. Det är jag inte så säker på. Jag måste nämligen tyvärr konstatera att vi med de här åtgärderna städar upp litet i utkanterna i stället för att bekämpa de verkliga orsakerna. Peijs och jag har gjort en liten undersökning och jag skulle gärna vilja höra från kommissionären: kan ni tala om för mig vad som hänt med de 750 fartyg som Honduras strukit ur registret? Har de verkligen tagits ur trafik? Och var är de i så fall?
En andra fråga: är det sant att fartyg kan registreras i Kambodja på 20 minuter via Internet? För det tredje tror jag att det måste göras något åt klassificeringskontoren på allvar. Nu kan de göra litet för mycket som de vill. Jag har försökt bygga in en ansvarsstimulans genom att höja den begränsade ansvarsskyldigheten när det handlar om relativt små belopp men ofta finns det ingenting alls att hämta. Jag motsätter mig dock en obegränsad ansvarsskyldighet eftersom det skulle utgöra ett marknadshinder och det är kontraproduktivt.
Hur går det med hamnstatskontrollen? Fru kommissionär, inte ens de nuvarande reglerna följs särskilt väl och absolut inte de nya. Det anslås helt enkelt för litet medel från medlemsstaterna. Det är mycket väsen för ingenting. Enligt min åsikt måste det till mer commitment från rådets sida för att ställa mer medel till förfogande och framtvinga bättre sanktioner.
Även handlingssättet för flags of convenience. Jag har en hel rad. Jag skall rösta för föredragandens linje om att stoppa fartyg som tre år i följd seglar med en båt som står på svarta listan, signaler till dessa flaggskepp att det inte går an med undermåliga kontroller i Europa. Vi vill inte ha dem i våra farvatten och inte i våra hamnar.
Kort sagt, åtgärderna är för fria från tvång för att säkerheten skall kunna föras upp till önskad nivå. Det är inte bra för människorna. Det är inte bra för havet, för miljön och för sektorns framtoning. Man borde i den sektorn hellre samarbeta litet mer. Jag stöder därför initiativen om en europeisk sjöfartsplattform.
Herr talman! Jag skulle allra först vilja tacka föredragandena för det goda arbete de uträttat. Det är väldigt, väldigt viktigt att med tanke på miljön, med tanke på säkerhet, med tanke på fiskargemenskaper, med tanke på turismen, att se till att det som nu har hänt inte händer en gång till. Det handlade i första hand om Erika men samtidigt sjönk det en tankbåt någonstans i vattnen runt Turkiet. Ievoli San hade dubbelskrov men innehöll kemikalier av en viss sort. Det finns grekiska båtar som, herr Gayssot, sjunkit utan att det fanns en storm i närheten ens. Det är inte alltid storm i kanalen som skulle kunna vara anledningen till att sjöfarten möjligtvis skulle stoppas där, enligt vad jag hört.
När allt kommer omkring rör det sig om åtta till tio tusen båtar som är sub-standard. Det rör sig med andra ord om ett mycket omfattande problem. Båtarnas ålder spelar en roll men inte den största. Underhåll spelar en mycket viktig roll. Det är det vi talar om nu och om besättningen. Den mänskliga sidan av hela temat är mycket viktig.
Jag skall nu koncentrera mig på två ärenden: hamnstatskontroll och utfasning av oljefartyg med enkelskrov. Alla talar om, och det tycker jag är helt riktigt, att de nuvarande 25 procent som behövs för hamnstatskontrollen ännu inte uppnåtts. Vissa länder måste ta sig en ordentlig titt på hur det står till på den punkten och vad de kan göra åt det. Det måste anslås pengar för det i de länderna, människor måste få utbildning, och så vidare. Ordföranden i det nuvarande rådet (transport) har en hel del att göra i sitt eget land den närmaste tiden, även när han inte längre är ordförande.
Vi bör alltså inte bara se till den tekniska sidan av saken utan särskilt också till besättningssidan och inte bara stifta lagar. För min del får de där 25 procent kontroll nämligen till och med höjas i sinom tid, men först måste vi göra det andra. Det allra viktigaste är dock, än en gång, upprätthållandet.
Ett par korta kommentarer när det gäller fartyg med enkelskrov. Jag är inte nöjd med att fartyg på 600 till 3 000 ton undantas från helheten. Jag är inte heller glad åt att den ekonomiska stimulansen tagits bort ur hela ärendet. Jag tror att det förslaget inte var så väl utarbetat, men i fortsättningen måste vi bygga in ekonomiska stimulanser eller avskräckande åtgärder i sådana sammanhang.
För det tredje tycker jag att, när vi talar om sådana här frågor, så blir det tydligt att det inte finns något samband mellan å ena sidan vår oljeförsörjning och å andra sidan det faktum att vi fortfarande använder fossila bränslen. Tänk om vi bygger nya båtar, båtar med enkelskrov utfasas, nya båtar med dubbelskrov byggs, då har vi sedan en utökad flotta när vi egentligen måste rikta oss mot nya former av bränsleförsörjning.
Herr talman! Låt oss inte glömma att alla anklagelser vi tar upp här beror på det faktum att sjöfarten sedan gammalt i sig och framför allt är en globaliserad bransch. Den har dynamiken, anarkin och farorna som hela den globaliserade ekonomin har. Den är inte reglerad politiskt på motsvarande sätt. Och för en sådan reglering så räcker det varken med vad de internationella organisationerna, t.ex. IMO, gör eller vad tekniken erbjuder oss, t.ex. svarta lådor.
Vi kommer naturligtvis att rösta för allt det som våra kolleger föreslår här då detta är viktiga steg. Det behövs emellertid i alla händelser en organiserad och heltäckande politik för ingripande och reglering, herr talman, med lämplig räckvidd eller som åtminstone omfattar Europa. Därför, fru kommissionär, hoppas vi att det i det andra eller det tredje paketet, som ni kommer att lämna över till oss, även skall finnas regleringar i den riktningen. Vi hoppas att där skall ingå frågor om inspektioner, inspektörer, kustbevakning, hamnar, anläggningar och böter till dem som gör vad de gör på öppet hav helt enkelt därför att böterna är lägre än vad det kostar för dem att göra ett ordentligt arbete i hamnarna. Detta bör emellertid gälla på europeisk nivå med en generell tillämpning och inte vara olika från land till land.
Herr talman! Slutligen är allt det vi sagt och som vi stöder med våra ändringar beträffande de sociala villkoren och arbetsförhållandena på båtarna inte bara en fråga om samhällelig eller politisk solidaritet. Det är också en fråga om effektivitet. De olyckor vi drabbats av i Grekland - samtliga- beror när allt kommer omkring på mänskliga förmenta fel begångna av trötta och sömniga människor som arbetat i tre dagar utan något avbrott och vilket naturligtvis har lett till vad som så hycklande betecknats som så kallade fel.
Herr talman, herr minister, fru kommissionär och ärade kolleger! Anhopningen av katastrofer till havs sker inte av en slump. Det är vår politiska plikt att genomföra snabba åtgärder, men även att tillämpa befintlig lagstiftning.
Vi får inte längre låta oss nöja med att svara de befolkningsgrupper som drabbas av dessa både ekologiska och ekonomiska katastrofer att vi har diskuterat dessa problem, att vi funderar på dem och att vi kommer att undvika dem nästa gång. Om vi skall bli trovärdiga måste vi handla snabbt och avbryta den politiska retorik som inte leder till något konkret. Tiden är ute för enkla kompromisser som somliga för övrigt säger är tillräckligt svåra att förverkliga. Det gäller att vidta ytterst stränga åtgärder och göra allt för att få igenom dem på internationell nivå och reformera den internationella havslag som har blivit föråldrad.
Kanske måste vi påminna om att sjösäkerheten faller under den internationella rättens område. Skälet därtill är så mycket större som föroreningarna aldrig hejdar sig vid nationella territorialvattensgränser och ofta har sitt ursprung på internationella farvatten. Därför handlar det inte längre om att medvetandegöra, eftersom det inte fungerar, utan om att slå till med kraftfulla befogenheter där det känns mest, vilket innebär att slå mot de ekonomiska intressena.
Våra politiska åtgärder måste vara kraftfulla, för att motsvara den akuta ekologiska situationen.
Det får vara slut med hyckleri - om så behövs måste man peka på de ekonomiska kopplingar som finns mellan redare och klassificeringssällskap, och i utredningen väga in ett uttömmande svar från berörda parter: redare, befraktare, försäkringsbolag, sjöfartsförvaltningar. De betänkanden vi idag diskuterar bör utgöra grunddragen till en verklig sjösäkerhetspolitik, men får i inga händelser stanna på gemenskapsnivå. Vi har de politiska och ekonomiska möjligheterna att driva igenom våra val och se till att de respekteras.
Avslutningsvis vill jag erinra om att amerikanarna inte väntade på oss, innan de antog Oil Pollution Act redan 1990, som en reaktion på Exxon Valdez-olyckan 1989, samtidigt som Amoco Cadiz-olyckan i Frankrike går tillbaka till 1978. Låt oss äntligen ha det politiska mod som svarar mot våra ekologiska ambitioner.
Herr talman, högt ärade damer och herrar! Vi drabbas av den ena jobsposten efter den andra. Först BSE och förbud mot animaliskt mjöl i djurfoder och sedan igår ligger ett fiskmjölsförbud i Tyskland på lagstiftarnas bord. Och igår fick vi också denna nyhet från kommissionen, förmedlad av tre kommissionsledamöter, som egentligen borde veta bättre, nämligen att kommissionen inte är beredd att bevilja en förlängning av stödet till europeiskt skeppsbygge efter den 31 december. Vilka ytterligare skador skall vi egentligen tillfoga oss själva i Europeiska unionen? Jag kan inte förstå detta, och koreanerna ler i mjugg.
Klokt och oförskräckt handlade däremot utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och utskottet för regionalpolitik, transport och turism, nämligen när det handlade om det första Erika-paketet - som visserligen framtvingades som en reaktion på den nöd som olyckan förorsakade. Vi fick det snabbt, vi diskuterade det snabbt i parlamentet, och det förtjänar beröm. Ett andra paket är redan på väg. Ni däremot, herr minister, jag måste tyvärr säga det, ni säger: " Vi skulle kunna..." , och syftar på bekvämlighetsflagg och black boxes och annat. Men varför gör ni då inte detta nu genast och inte i morgon? Ni sade: " Vi har möjlighet att förbättra säkerheten." Men, herr minister, var snäll och utnyttja denna möjlighet nu och inte i morgon. Parlamentet har länge krävt detta. Vi parlamentsledamöter förhalar verkligen inte saken. Om denna förebråelse gentemot parlamentet, att denna fördröjning skulle ha uppstått enbart på grund av oss, kan jag bara säga: Då vill man bara slå blå dunster i ögonen på folk och avleda uppmärksamheten från sig själv och sitt eget misslyckande. Vi kan därför inte rösta för ett uppskjutande av omröstningen. Vi måste ge de riktiga signalerna. Flaggorna hänger i alla fall redan på halv stång, och jag väntar mig inte något snabbt resultat till varje pris utan ett optimalt resultat på snabbast möjliga tid.
En kompromiss är här en - tyvärr nödvändig - utväg, men det är en utväg, och jag hoppas att var och en gör sitt bästa. Alla känner vid det här laget varandras inställning och även av den anledningen behöver vi företa omröstningen i dag!
Beträffande klassificeringssällskapen skulle jag vid detta tillfälle än en gång vilja betona - och detta är också mitt uppdrag: Uppmärksamheten i den aktuella diskussionen tycks huvudsakligen riktas mot ansvarsfrågan. Det förstår var och en. Levnadsöden och ett och annat företags existens står på spel, bortsett från skadorna på miljön. Kommissionen vill än en gång ta upp denna ansvarsfråga i det andra Erika-paketet, det är bra. Jag är övertygad om att det är utomordentligt viktigt att man när det gäller olyckor till sjöss tar upp ansvaret hos hela kedjan av inblandade och betraktar saken i dess helhet. Det är beklagligt at man i dag ensidigt undersöker klassificeringssällskapens ansvar. Det är i alla fall det intryck man får. Det handlar uteslutande om den första länken i en kedja av maritima aktörer utan att övriga inblandades ansvar samtidigt blir skärskådat. Här finns alltså fortfarande mycket att ta igen. Vi behöver en helhetsbild av ansvarsfördelningen och därmed alla aktörers ansvar.
Herr talman! Dessa texter har föranletts av exceptionella och dramatiska omständigheter, som har upprepat sig, och mot bakgrund av de båda olyckorna med Erika och Ievoli Sun på mindre än ett år har den allmänna opinionen uttryckt ett krav på unionen och en känsla av att det brådskar. Det betyder att vårt ansvar är stort inom detta område, mer än inom något annat område, och det tycks mig att vi måste få tyst på all institutionsbetingad egenkärlek.
Parlamentet har besvarat denna önskan från allmänheten om ett snabbt och påskyndat förfarande, som vi i dag har att tacka våra fyra föredragande för - Hatzidakis, McKenna, Watts och Ortuondo Larrea. Vi hade ett gemensamt mål. Det tycks mig ha varit det riktiga målet att eftersträva: att åstadkomma en text till sammanträdesperioden i december, uppnå samförstånd mellan rådet och parlamentet, eftersom det är vad allmänheten förväntar sig, och om en ny olycka skulle ha oturen att inträffa skulle vi dömas mycket hårt. Vi vet i dag att två texter riskerar att skapa oenighet mellan oss och rådet, och därför kommer troligen ett omedelbart utfärdande av direktiv och förordningar som alla väntar på inte att tillkännages i kväll.
Personligen beklagar jag att dessa tio dagar så bittert fattas oss, på grund av överdriven brådska, eller kanske bristande is i magen, och jag beklagar också att vi inte fattar den hand som rådet sträcker ut, så att vi i december, det vill säga närmare bestämt om tio dagar, uppnår vad vi alla uppenbarligen önskar, på alla bänkar i denna kammare. Jag beklagar det personligen och jag tror att domen kommer att bli hård.
Jag anser att parlamentets ståndpunkt är den rätta i fråga om de flesta av dessa texter, kanske för att den ställer högst krav, utom när det gäller dubbelskrov. Herr talman! Jag vädjar därför om att en gemensam ståndpunkt skall omfatta vad vi troligen inte kan enas om i dag, i fråga om ansvarsordningen för klassificeringssällskapen, systemet med förbud mot tillträde, manöverskrivare, systematiska inspektioner. Det franska ordförandeskapet kommer att ha givit en avgörande impuls, som tyvärr inte kan konkretiseras förrän om två till tre månader. Vi löper alla slag av risker, inklusive risken med förlikning. Jag tror att vi måste beklaga detta.
Herr talman! Även jag vill tacka föredragandena för de lyckade betänkandena. I dessa påpekas viktiga detaljer för att öka sjösäkerheten. Det finns emellertid ännu mycket att göra inom denna sektor. Hamnövervakningen bör effektiveras och dess regelverk skärpas. Klassningsföretagens principer för godkännande och övervakning måste också förbättras och speciellt fartyg som är riskabelt gamla och slitna måste granskas noggrannare.
Jag vill dessutom framhålla att det inte räcker med lösningar som ökar sjösäkerheten enbart inom unionen. Exempelvis ansvarsfrågorna måste skötas på en global bas. Detta gäller även kravet på dubbelskrov. Regionala regler måste ersättas med globala konventioner utformade av IMO. För till exempel Finlands del är det av avgörande vikt att Ryssland ratificerar dessa. Man bör försäkra sig om att sjöodugliga och utslitna fartyg verkligen skrotas och inte bara utflaggas.
Herr talman! Jag kommer att rösta för alla tekniska åtgärder som går i riktning mot en förbättrad sjösäkerhet samtidigt som jag beklagar att de är otillräckliga. Men det verkliga problemet är den politiska viljan att anta och tillämpa bindande åtgärder gentemot alla som för vinnings skull äventyrar samhälle och miljö. Det gäller inte enbart redare utan också och framför allt uppdragsgivare i form av stora multinationella företag, vilket framgår av Erikas och Ievoli Suns haverier.
De bindande åtgärderna bör inte enbart omfatta kvarhållande av farliga fartyg, utan även konfiskering av fartygen och deras last. Dessutom måste dessa stora bolag avkrävas ekonomiskt ansvar för de skador som vållas, utifrån deras samlade tillgångar. Bränslelagren för Total och Shell, befraktare för Erika respektive Ievoli Sun, borde omedelbart ha belagts med kvarstad till dess att full ersättning betalats för all form av skada som bolagen vållat genom sin oansvarighet.
Rättvisan vet att vara skoningslös mot fattiga som inte kan betala en avgift eller böter, och går så långt som till att beslagta deras ynka ägodelar. Slappheten mot de stora företagen är förvisso ett tecken på att deras makt är större än de valda institutionernas.
Herr talman! Låt mig först få uttrycka min tacksamhet både mot kommissionen och de tre föredragandena för deras viktiga arbete med denna fråga.
Erika-katastrofen hösten 1999 har fått många att reagera, vilket är bra. Samtidigt hade det varit ännu bättre om vi hade agerat i förväg i stället för att reagera efteråt. Då hade vi kanske kunnat undvika en katastrof.
Det finns mycket som är bra i det som vi i dag skall besluta om. Det gäller både de hårdare kraven när det gäller hur oljefartyg skall vara konstruerade, bättre regler för hamnstadskontrollen och den uppstramning av reglerna för klassificeringssällskapen som också blir ett resultat av detta. Samtidigt finns det för mig många återstående frågetecken. Vilken betydelse har det till exempel att vi hindrar fartyg från att anlöpa en EU-hamn, när vi inte hindrar dem från att trafikera våra farvatten? Realistiska bedömningar tyder på att vi bara kommer att kunna stoppa ytterligare 10-12 fartyg om året. Kommer det att vara tillräckligt? Den senaste stora olyckan med oljeutsläpp som följd för bara några veckor sedan skedde med ett fartyg med dubbelskrov. Det innebär att inte heller ett obligatoriskt införande av denna typ av skrov kommer att ge någon säker lösning.
Låt mig ta upp ytterligare en sak, nämligen alla de fall av oljeutsläpp som inte är en olycka utan helt avsiktliga utsläpp. Oljetransporterna i Östersjön har fördubblats sedan 1995 och kommer om några år att ha tredubblats. Varje dag drabbas vi av i genomsnitt två nya utsläpp. För en kort tid sedan släppte ett fartyg med maltesisk bekvämlighetsflagg ut olja på svenskt vatten utanför Gotska Sandön. Därefter åkte fartyget in i Tallinns hamn i Estland. Frågan är vem som kan agera. Enligt MARPOL-konventionen har Sverige inte rätt att agera, eftersom fartyget inte längre finns kvar på svenskt vatten. Estland kan inte heller agera, eftersom fartyget inte har gjort någon skada där. Malta, å sin sida, vill förmodligen inte agera, eftersom landet har stora ekonomiska vinster av denna typ av fartyg, registrerat under Maltas flagg. På det viset går ytterligare en miljömarodör fri.
Med de förslag som vi hittills har lagt fram kommer vi inte heller i framtiden att lösa dessa problem. Jag anser därför att det återstår oerhört mycket att göra på detta område.
Herr talman, kära kolleger! En fråga som rör fartygs säkerhet och följaktligen människors säkerhet och miljöskydd är en mycket viktig fråga. Med inriktning på att komma tillrätta med den behöver vi moderniserade och stränga regler vilkas tillämpning kontrolleras strängt av pålitliga inspektörer och offentliga myndigheter med lämplig personal. Det som föreslås är att de fartyg som verkligen utgör en fara på våra hav vägras anlöpa hamn, att uppgifter om rutt registreras så att kontroll av fartygens färdväg även efter en eventuell olycka är möjlig, att en stegvis övergång till kravet på dubbelskrov genomförs samt att reglerna och normerna förbättras i fråga om organisationer som utför inspektioner och kontroll av fartyg.
Naturligtvis skulle det vara mycket enkelt att ställa sådana villkor och sätta sådana gränser att nästan varje olycka teoretiskt sett skulle kunna uteslutas. De skulle emellertid inte vara möjliga att tillämpa om inte hänsyn hade tagits till andra väsentliga delar av problemet. Sjöfarten bör inte betraktas som, och det görs inte heller, en " fiende" utan som en vän som kan bli bättre; att säkerhetsåtgärder skall vidtas men som är så litet som möjligt smärtsamma för sjöfarten och handeln samt att sådana fall utesluts där en åtgärd kan göra mer skada än den avsedda nyttan; att överdrifter alltså undviks. Och jag är säker på att alla föredrar milda regler som tillämpas framför stränga som inte blir tillämpade. Låt oss inte glömma att fem av våra medlemsstater, - för att jag inte skall bli missförstådd påminner jag om att Grekland inte befinner sig bland dem -, av kommissionen anklagas för att inte tillämpa det tidigare mildare direktivet. Sådan balans tror jag alltså skall kunna uppnås på grundval av förslagen från kommissionen och IMO samt betänkandena som är under diskussion, och för vilka de föredragande kollegerna verkligen är värda alla lovord.
Förskräckligt är naturligtvis att hur många förordningar vi än fastställer kommer vi inte att kunna undvika olyckor av den typ som hände med den grekiska bilfärjan Samina, där ju en kapten " bestämmer sig för" att köra fartyget på en klippa som är utmärkt på sjökort och även är upplyst.
Herr talman! I dag pratar vi om sjöfartssäkerhet utifrån tre betänkanden, vars föredragande jag verkligen vill gratulera.
Omedelbart efter Erika startade kommissionären med ett omfattande lagstiftningspaket men sanningen är den att lagstiftningen egentligen inte alls var så dålig, förutom med avseende på ansvarsskyldigheten. Problemet var och är lagstiftningens efterlevande, kontroll och sanktioner när den inte efterlevs. I dag diskuterar vi säkerheten i fartyg och flaggstater, hamnstatskontrollen och klassificeringssällskapen. Tyvärr tvingar tiden fram en viss begränsning.
Först klassificeringssällskapen: Det är inte så viktigt att de får en maximalt obegränsad ansvarsskyldighet. De flesta kan inte betala det i alla fall. Viktigt är att de, om de gjort sig skyldiga till allvarliga fel, helt enkelt slår igen portarna, stängs, avslutar sin verksamhet och därmed basta. Det borde göra dem litet mer på alerten. Det verkar också vara bättre än sanktioner som inte går att fordra in.
Sedan flaggstaterna: Jag är personligen för att fartyg som seglar under billighetsflagg från den svarta listan inte tillåts i Europeiska unionens hamnar och territorialvatten. Jag inser dock de praktiska svårigheterna med det. Men är det inte skriande att Erikas systerfartyg, Maria S, över ett år har kunnat segla runt ostört innan det anhölls och skickades till skroten. Varför togs inte Maria S ur trafik av sitt klassificeringssällskap? Vad gjorde flaggstaten egentligen? Diverse, i mina ögon fullständigt oansvariga, stater erbjuder en registrering som endast tar 20 minuter i anspråk via Internet och som är en i alla aspekter virtuell angelägenhet utan någon som helst kontroll.
Kambodja, Sanders sade det redan. Kambodja annonserar med den möjligheten i sjöfartstidningar. Vad gör kommissionären med fartyg som registrerats på sådant sätt? Skall vi vänta tills de anhålls? En gång, två gånger, tills oljan ligger på Nordsjöns stränder. Det är klart att ett ärligt rederi inte registrerar sina fartyg i Kambodja.
Ett annat exempel: Honduras 750 fartyg var till och med enligt honduranska mått mätt i för dåligt skick. Min fråga till kommissionären är: följer vi sådana fartyg med någon sort uppspårningssystem? Frågan ställer sig ju själv: vilken flaggstat har då tagit emot de här flytande vraken? Vart har de tagit vägen? Jag tror inte att vi kan fungera trovärdigt utan ett sådant uppspårningssystem. Flaggstaternas stränghet får inte upphöra vid Europeiska unionen. Vissa av våra medlemsstater slarvar till och med själva oerhört med sina register. Även för de länder där systemen ser bra ut på papper men inte duger alls i praktiken, måste det utföras stränga kontroller. Om det inte duger så gäller samma regler för dem som för andra otillförlitliga flaggstater: deras fartyg får inte angöra våra hamnar!
Herr talman, fru kommissionär, herr minister, ärade kolleger! I debatten har vi flera gånger påmints om Erika-katastrofen och andra olyckor. Var och en av oss skulle kunna förlänga den listan. Vår historia, oavsett om vi går långt tillbaka eller inte, är fylld av elände, och detta skulle kunna betraktas som något naturligt, till och med en integrerad del av själva tillvaron, om vi inte betänker att gott och väl 75 procent av dessa olyckor orsakas av människan. Det är därför viktigt att slå fast vissa politiska och kulturella grundförutsättningar: vi måste sluta tänka i termer av katastrofer och i stället börja koncentrera oss på förebyggande arbete. Det betänkande som lagts fram pekar i den riktningen. Det är betydelsefullt att kommissionen, företrädd av kommissionären Wallström, denna morgon underströk engagemanget för en modern sjösäkerhetspolitik, och även rådets uttalande är viktigt, men det här uttalandet är bindande när det gäller ansträngningarna som måste göras för att definitivt avsluta denna fråga senast i december.
Vi har börjat bra, men vi måste nå flera delmål: vissa av dem har beskrivits här i dag av kommissionären och jag vill gärna peka på fyra av dem: den rättsliga och organisatoriska harmoniseringen bland kandidatländerna; utbildningen av de människor som arbetar inom denna sektor och ett erkännande av deras rättigheter; inrättandet av en europeisk sjöfartsbyrå, där inte bara samtliga medlemsstaterna deltar, utan även lokala och regionala myndigheter; bekräftelsen på att ansvarighetsprincipen skall gälla i samband med miljöskador, vilket ger en möjlighet att utkräva ersättning för sådana skador och inte bara i samband med socioekonomiska skador.
Ärade kolleger, låt oss se till att principen " Förorenaren betalar" inte bara förblir en innehållslös slogan!
Herr talman, ärade kolleger, herr minister, fru kommissionär! Sjötransporterna är utan tvekan en av de transportformer som är minst skadliga för miljön. Detta visas inte minst av det faktum att de åtgärder som vidtagits på internationell nivå för att förbättra säkerheten och minska föroreningarna i samband med olyckor utan tvekan har uppnått vissa framgångar. Men trots detta tvingas vi fortfarande med oro bevittna allvarliga olyckor, t.ex. Erikas skeppsbrott nyligen, som visar hur viktigt det är att vi vidtar nya åtgärder till förmån för sjösäkerheten för att undvika återkommande olyckor som får allvarliga konsekvenser, såväl ur ekologisk som ekonomisk synpunkt, för våra kuster, för våra hav, för fisket och för turismen.
När det gäller de tre förslagen om sjösäkerhet kan jag inte annat än gratulera de tre fördragandena som, på mycket kort tid, har visat hur beslutsamt vårt parlament är när det gäller att vidta nya åtgärder för att förstärka sjösäkerheten, kontrollerna och konstruktionsreglerna och visa att det inte längre är godtagbart att liknande olyckor inträffar på nytt. Jag hävdar att det är vår plikt att skärpa tillämpningen av de direktiv som finns på området och vidta nya åtgärder för att få bort de undermåliga fartygen, fartyg som i vissa fall är rena skrothögarna, från våra hav.
Förutom att anta detta paket av åtgärder bör Europeiska unionen, som jag ser det, agera på ett internationellt plan, hitta lösningar som man kan komma överens om på internationell nivå, lösningar som garanterar sjösäkerheten och som samtidigt inte drabbar våra redare hårdare än andra.
Låt mig avsluta med att understryka behovet av att inrätta ett system för utbyte av information mellan medlemsstaterna när det gäller sjösäkerheten i de områden som starkt trafikeras av oljetankers, så att man kan garantera en konstant övervakning och snabba åtgärder vid eventuella olyckor.
Fru talman! Jag vill göra några korta kommentarer för socialistgruppens räkning i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi. Kommissionen övervinner på ett förtjänstfullt sätt passiviteten och bidrar till ett politiskt svar. Parlamentet vill se ett effektivt och konsekvent agerande när det gäller denna sektor. Vi vet att orsakerna till olyckorna, som blir allt fler och får värre konsekvenser trots den teknik vi har, bottnar i den enorma konkurrensen i varvsindustrin, med sämre kvalitet och en absurd ekonomisk förvaltning av de föråldrade flottorna vars grundsten består av en strategi med drastiska nedskärningar på underhållet och på besättningarna.
Olyckorna beror inte bara på fartygens ålder och typ, de beror också på bristande kompetens hos redare och aktörer som tar till alla upptänkliga metoder för att skära ned på kostnaderna, vissa av dem har redan i tillräcklig grad räknats upp här, från bekvämlighetsflagg till hamnmyndigheters tolerans och klassificeringsorganens medbrottslighet. Säkerhetsproblemet hos transporterna måste lösas genom rationella sanktioner av lagöverträdarna, sanktioner som medför kostnader fördelade över sektorn på global nivå, så att vi inte skadar den europeiska sektorn ännu mer.
Vi håller med om införandet av en minimigräns för personliga skador eller dödsfall samt för materiella skador, vilken tillåter medlemsstaterna att höja gränserna. Vi håller inte med om att klassificeringsorganens kompetens skulle bero på deras storlek eller antalet inspektörer, och vi föredrar att rätta oss efter konsekvenserna av deras certifiering, varför ett system med civilt ansvar förenat med riskerna är nödvändigt.
Låt mig göra en kommentar om Portugal som har nämnts här. Portugal stödde förändringen av direktiv 94/54, men håller inte med om avskaffandet av klassificeringsorganen för mindre länder. Arbetet i klassificeringsorganen måste utvärderas med gemensamma kriterier: antal olyckor, incidenter eller kvarhållande av inspekterade och certifierade fartyg som har förorsakat föroreningar. Det är en illusion att hoppas på färre olyckor utan internationell samordning genom politiska och företagsmässiga åtaganden som förnyar de operativa metoderna.
Fru talman! En rad stora olyckor med fartyg, framför allt med oljetankfartyg, har drabbat vår kontinent under den senaste tiden. Det har skett oerhörda skador både på miljön och på försörjningen för den befolkning som bor i dessa områden. Våra väljare frågar oss vad vi gör för att förhindra katastrofer som dessa? Jag vill tacka fru Wallström och fru De Palacio för de åtgärder de har vidtagit på området sjöfartssäkerhet. De har definitivt reagerat och arbetat snabbt för bättre bestämmelser och lagstiftning om säkerhet på havet i både Erika I- och Erika II-förslagen.
Utfasningen av oljetankfartyg med enkelskrov skall öka säkerheten längs EU:s kuster. Mina vänner i utskottet för regionalpolitik, transport och turism kommenterade att EU bör anta ett strängare utfasningsdatum. Jag tackar mina kolleger för denna ansvarskännande ståndpunkt och jag uppmanar till att en överenskommelse nås om det tidigare slutdatumet år 2015. När vi gör detta måste vi alltid komma ihåg att dubbelskrov eller till och med tredubbla skrov inte med absolut säkerhet garanterar att olyckor inte kommer att äga rum i framtiden. Att ta fram ny teknik och förbättra fartygens utformning är en del av detta viktiga arbete.
Kommissionens beslut i går att hålla fast vid den tidigare överenskomna tidtabellen för statliga stödprogram anser jag var ett klokt beslut. Liksom min mycket goda vän, fru Langenhagen, är jag mycket oroad över situationen i Sydkorea och jag var glad att se att Europeiska kommissionen kommer att se över denna fråga före maj nästa år.
Fru talman! När Erika sjönk berodde det på fartygets ålder, att det hade enkelskrov, indisk besättning och maltesisk flagg. När Ievoli Sun sjönk var fartyget relativt nytt, med dubbelskrov, besättning från gemenskapen och italiensk flagg. Man blir inte klok på det! Och våra befolkningar förstår än mindre.
Jag tror att det finns en svaghet i våra betänkanden: det talas inte tillräckligt om sjömän och om människor. Mer än 80 procent av olyckorna beror på mänskliga fel, men det finns orsaker till mänskliga fel, och de är av social natur. Besättningens utbildning förstås, men då måste den också kontrolleras och den kontrollen kan endast ske i hamnstatens regi och inspektörerna måste kontrollera fartygets skick, men även sjömännens sociala förhållanden ombord.
Tillämpas verkligen WTO:s konvention 147, som bland annat ålägger hamnstaten att förstärka åtgärderna för att försvara sjömännens intressen, vad avser deras hälsa och säkerhet, deras arbetsförhållanden och fackliga rättigheter? När det gäller avtalsmemorandumet från Paris, tror jag att en ändring av det vore på plats för att systematisera och effektivisera inspektionerna av de sociala förhållandena ombord på fartygen. Jag tror inte vi är färdiga med sjösäkerheten så länge vi inte börjar med att tala om sjömännen.
. (FR) Fru talman! Först och främst, när det gäller brådskan att fatta beslut och tillämpa besluten är det svårt att inte förstå befolkningarna, våra medborgare när de frågar sig: hur kunde detta hända igen? Detta när man ser att Ievoli Sun-olyckan kom mindre än ett år efter Erika. Det är sant att jag hört parlamentsledamöter säga: men varför handlade ni inte tidigare? Samtidigt som man kan förstå denna fråga tror jag att man måste inse att parlamentet, kommissionen och rådet på detta område i själva verket har visat en vilja att handla och agera snabbt, kanske som aldrig förr.
Och man kan rentav tänka sig att detta tillvägagångssätt inte bara skapar förutsättningar för att Europeiska unionen skall kunna vidta och faktiskt vidtar alltigenom effektiva åtgärder i fråga om de farvatten som direkt berör unionen, utan också sådana åtgärder att IMO under närmast kommande månader i någon mån ser sig nödsakad att tillämpa alla dessa åtgärder över hela världen.
Jag minns alltså, om ni ursäktar min personliga infallsvinkel, men jag minns att vi i februari skickade tre memorandum till Europeiska unionen, IOPCF och IMO. Det var Frankrike som gjorde det, eftersom Erika just hade förlist, och redan i mars lade kommissionen fram förslag. Redan vid det första sammanträdet, under det franska ordförandeskapet i rådet (transport), konstaterades den gemensamma viljan att göra något, och i dag föreslår parlamentet att man skall diskutera och uttala sig om tre särskilt viktiga områden, samt att debatten i kammaren skall flyttas fram. Detta bevisar just att vi den här gången inte kommer att fortsätta i samma hjulspår som tidigare. Det måste sägas att det sedan Amoco Cadiz, för tjugo år sedan, kanske har hänt saker, men det har inte gjorts tillräckligt för att åtgärda den bristande sjösäkerheten.
Jag vill alltså framhäva det arbete som har gjorts inom detta område, och jag är av samma uppfattning som de föredragande. Jag vill för övrigt understryka att deras arbete är av hög kvalitet. Vi måste förstärka de texter som kommissionen har föreslagit, jag delar Europaparlamentets övertygelse på den punkten, framför allt när det gäller frågan om manöverskrivare och förbud mot tillträde. Jag ställer mig också positiv till att tydligt fastställa och öka samtliga aktörers ansvar, framför allt klassificeringssällskapens, som spelar en central roll för sjösäkerheten, så att inga otillåtna favörer får existera, särskilt i fråga om kontroller.
Till herr Jarzembowski vill jag säga att rådet inte strävar efter en kompromiss. Vi måste röra oss mot ett samförstånd där uppgörelsen sker på högsta möjliga nivå och sjösäkerheten blir så hög som möjligt. Det är inte frågan om en kompromiss mellan de som vill mer och de som vill mindre. Det finns en samstämmighet och vi måste sträva efter samförstånd för att nå dit. I fråga om sjösäkerheten finns inte utrymme för kompromisser, och inte heller i fråga om " fusk" med ansvaret för de delar av sjösäkerheten som skall kontrolleras.
Om ni går med på detta måste alltså parlamentet, kommissionen och rådet arbeta i samförstånd fram till ministerrådet - jag har hört det förslag som flera av de föredragande gjorde - den 20-21 december. Detta är mitt officiella förslag till er, i denna stund. Jag önskar att detta arbete skall bära frukt i form av gemensamma ståndpunkter, och det redan den 20-21 december. Jag har ännu inte kommit så långt som till att tala om förlikning. Vi kan skynda på arbetet. Om vi nu arbetar fram till den 20-21 december på att upprätta gemensamma ståndpunkter, inklusive med kvalificerad majoritet, det är en sak jag också vill trycka på. Dessa ståndpunkter kommer alltså att kunna godkännas av parlamentet i andra behandlingen redan alldeles i början av nästa år.
Det är sant att de frågor vi behandlar ibland är komplicerade och tekniska. Jag har ju förstått att till och med översättningarna kräver sin tid. Men vad som är viktigast är den okuvliga vilja som vi tillsammans måste uppfyllas av för att ändra de nuvarande spelreglerna inom sjötransporterna och minska den bristande sjösäkerheten. Jag hoppas att vi mycket snart tillsammans kommer att föra dessa förslag vidare, såväl när det gäller förbudet mot fartyg med enkelskrov som klassificeringssällskapen och hamnstatens kontroll. Förslagen är viktiga, men som ni och även kommissionären sade, vet vi att de inte är tillräckliga.
Vi behöver detta andra paket för att komma vidare när det gäller att göra alla aktörer ansvariga, och för att även komma vidare när det gäller övervakning och insyn. Någon parlamentariker använde termen " spårbarhet" . Jag delar den tanken. Det går inte att låta fartyg hanteras hur som helst, inbegripet när de har reparerats eller förbjudits tillträde på ett eller annat ställe. De skall inte dyka upp på nytt på våra hav. För övrigt är det genom Equasis-systemet, som ingår i det andra paketet, som vi kan göra framsteg.
Fru talman! Jag skall avsluta. Flera av er har nämnt detta, men vi har fortfarande inte fått alla uppgifter från snabbutredningen som jag genomförde efter Ievoli Suns haveri. Det stämmer att fartyget inte var gammalt, att det hade dubbelskrov, hade dubbel botten och att besättningen var av europeisk nationalitet. Vi kommer att få utredningsresultaten. Det är viktigt för alla att få veta, eftersom den mänskliga aspekten, som har berörts av flera av er, också är viktig. Det händer saker som har att göra med överexploatering av sjömän och sjömännens boende- och arbetsförhållanden, liksom för övrigt när det gäller underhåll, som kan vara avgörande för olyckorna, och jag tror att vi även måste gå vidare inom detta område.
. (EN) Fru talman! Jag vill först tacka er alla för denna intressanta och värdefulla debatt. Det gläder mig kunna säga att kommissionen kommer att stödja många av de ändringsförslag som lagts fram till dessa tre betänkanden. Det finns fortfarande några områden där vi har något olika inställning. Jag hoppas dock att dessa kan redas ut i dag. Låt mig ge kommissionens synpunkt på vart och ett av betänkandena om de tre förslagen.
Jag vill gärna börja med förslaget om hamnstatskontroll. Jag tackar Europaparlamentet för dess starka åtagande att stödja vårt förslag och i synnerhet herr Watts för hans många ändringsförslag som sänder ett tydligt och starkt meddelande till undermåliga operatörer och försumliga flaggstater. De flesta av ändringsförslagen gäller förslaget om att vägra tillträde till gemenskapens farvatten. Detta gäller ändringsförslagen 1, 3, 6, 7 och 8. Själva kärnan i Europaparlamentets ändringsförslag är ändringsförslag 3, som ändrar artikel 7a i kommissionens förslag. Det består av tre delar: för det första, strykningen av ålderskriteriet är godtagbart för kommissionen, eftersom det inte finns något absolut samband mellan ett fartygs ålder och kvalitet. För det andra, beträffande kriteriet som baseras på avsaknad av en svart låda ombord, stöder kommissionen principen om ett utvidgat och snabbare införande av svarta lådor ombord på fartyg som trafikerar EU:s hamnar, men detta är en fråga som inte bör hanteras inom ramen för direktivet om hamnstatskontroll. Så detta är inte en principfråga utan en fråga om den formella platsen för detta särskilda förslag. Direktivet om hamnstatskontroll är avsett att kontrollera efterlevnad av internationella krav och inte att införa nya bestämmelser. Inom några dagar kommer kommissionen att anta ett förslag till direktiv om säker navigering, innefattande en sådan skyldighet att vara utrustad med en svart låda.
Den tredje delen av ändringsförslag 3 är ett förslag om att förbjuda alla fartyg som under tre år har fört flagg för en stat som finns på den svarta lista som offentliggjorts i det samförståndsavtal (Memorandum of Understanding) som ingicks i Paris. I Europaparlamentets förslag skulle enbart detta kriterium kunna vara avgörande för att hela flottor förbjuds. Om direktivet skulle träda i kraft i dag med Europaparlamentets föreslagna ändringsförslag skulle 32 flottor inklusive Malta, Cypern, Ryssland, Panama, världens största flotta, förbjudas. Detta innefattar tusentals fartyg, inklusive fartyg av hög kvalitet, vilket står i strid med syftet med hamnstatskontrollen. Vi föredrar vårt förslag, där flaggkriteriet är kopplat till hur ofta ett fartyg har kvarhållits i hamn, så att det ger en tydlig och stark signal till undermåliga operatörer. Kort sagt, kommissionen kan bara delvis godkänna ändringsförslag 3.
Ändringsförslagen 1, 6, 7 och 8 gäller också vägran till tillträde. Kommissionen kan godkänna ändringsförslagen 6, 7 och 8 men kan bara delvis godkänna ändringsförslag 1. Strykningen av ålderskriteriet är godtagbart men inte utvidgningen av förbudet till medlemsstaternas territorialvatten. Detta avspeglas inte i direktivets text där vägrat tillträde bara gäller EU-hamnar.
När det gäller de övriga ändringsförslagen kan kommissionen godkänna ändringsförslagen 2, 4, 5, 21, 22, 23 och 24 under förutsättning att de skrivs om en del. Kommissionen kan inte godkänna ändringsförslagen 9-20, ändringsförslagen 25 och 26. De flesta är nya förslag till motiveringar som inte avspeglar innehållet i direktivet. Många går antingen utöver det som hamnstadskontrollen täcker eller har redan täckts av detta eller något annat direktiv. Mer specifikt, i ändringsförslagen 9-17 och 25 införs nya motiveringar av vilka de flesta inte på något sätt hör samman med direktivets text.
I ändringsförslag 18 införs hamnstadskontroll i förbindelse med fartygsbesättningars viloperioder, genomförandet av bestämmelserna rörande fartygsbesättningarnas arbetstider är dock redan helt täckta av gällande direktiv 99/95. Ändringsförslaget 19 är överflödigt eftersom de nuvarande förfarandena redan fastslår att om inte de hälso- och arbetsmiljöstandarder som erfordras och har fastställts i ILO-konventioner uppfylls, rapporteras detta som brister och kan också leda till kvarhållning i hamn av ett fartyg. Ändringsförslag 20 är inte tillämpligt för hamnstatskontroll då det gäller konkurrens mellan hamnar i Atlanten och Nordsjön och inte sjösäkerhet. Ändringsförslag 26 speglar ändringsförslagen om nivådelning som föredraganden föreslagit i ändringsförslag 3, men utvidgar åtgärdens räckvidd till enbart medlemsstaters ekonomiska zon och mot den bakgrunden strider det mot sjölagen.
Nu vill jag ta upp förslaget om ett snabbare införande av dubbelskrov i oljetankfartyg. Det gläder mig att kunna säga att vi nästan helt håller med om detta. Efter påtryckning från medlemsstaterna på Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) finns ett förslag till tidtabell för utfasning som uppfyller Europas mest angelägna frågor och som samtidigt är anpassad till den amerikanska " Oil Pollution Act 90" och som helt skall stödjas. I detta avseende kräver kommissionen år 2015 som det definitiva slutdatumet. För att uppnå huvudsyftet med detta förslag, nämligen att snabbt avveckla gamla oljetankfartyg med enkelskrov, är vi beredda att gå med på en strykning av det ekonomiska stimulanssystemet med differentierade hamn- och lotsavgifter. Man förväntar att IMO formellt kommer att anta tidtabellen för avveckling vid sitt aprilmöte nästa år. Om Internationella sjöfartsorganisation skulle misslyckas med att göra detta, instämmer dock kommissionen med Europaparlamentet om att vi måste anta en EG-förordning baserad på Europaparlamentets text och införa ett system för Europeiska unionens farleder.
I ändringsförslag 12 till betänkandet sägs exakt samma sak men det är mer av ett politiskt åtagande än en juridisk text. Därför behöver vi inte det i den slutgiltiga texten och jag hoppas att ni inte kommer att ta strid om denna punkt. Av liknande skäl kan kommissionen inte godkänna det nya ändringsförslaget 22 som rör det mycket viktiga området säker navigering, men det har inget samband med den förslagna förordningen. Kommissionen förkastar också ändringsförslagen 10 och 18, då detta skulle innebära att ytterligare en kommitté inrättas enbart för denna förordning och detta strider mot vår policy att minska antalet kommittéer genom att utnyttja befintliga kommittéer.
Det gläder mig att föredraganden har infört en hänvisning i ändringsförslag 21 till systemet för bedömning av fartygens skick (Condition Assessment Scheme) och vi håller med om huvudsyftet i den föreslagna strategin, men det behöver finjusteras något för att göra formuleringen tydligare.
Sist men inte minst, förslaget om ändringsförslag till direktivet om klassificeringssällskapen. Här återigen finns det ingen större åsiktsskillnad och kommissionen kan godkänna ändringsförslagen 6, 12, 14, 15 och 8 med undantag för de extra punkterna 3a och 3b till det ändringsförslaget.
Det finns en rad ändringsförslag som kommissionen anser kan skapa förvirring eftersom de inför ny terminologi på ett område där språkbruket i det internationella forumet, IMO, är väl etablerat. Jag syftar på ändringsförslagen 2, 3, 7 och 9 och kommissionen anser att dessa inte är verkligt väsentliga problem utan mer en fråga om språkval vid förslagsformulering som möjligen kan lösas av juristlingvisterna.
Frågan om de bedömningar som skall göras av klassificeringssällskap å ena sidan av medlemsstaterna och å andra sidan av kommissionen är ytterst viktig. Europaparlamentets och kommissionens målsättning är densamma. Vi måste bibehålla en tydlig skillnad på alla väsentliga punkter för de kommande uppgifterna för vardera parten. Medlemsstaterna måste förvissa sig om att det klassificeringssällskap de väljer att arbeta på deras vägnar fullgör uppgifterna till deras fulla belåtenhet. Kommissionens uppgift är att bekräfta att klassificeringssällskap fortsätter att uppfylla de kvalitetsmässiga kriterierna i direktivet och att kontrollera hur klassificeringssällskapen fullgör sina uppgifter. I det avseendet är kontrolluppdragen för medlemsstaterna och kommissionen olika och får inte genomföras samtidigt. Detta är skälet till att kommissionen skulle stödja ändringsförslag 28 som nu behandlas, där man återinför skyldigheten för medlemsstaterna att göra sina bedömningar och förkastar därför ändringsförslag 13.
Etiska principer är likaså en viktig fråga som måste lösas. Jag delar Europaparlamentets farhågor om att det inte får finnas otillbörligt inflytande från en fartygsägare över ett klassificeringssällskap. I detta hänseende klargörs texten genom ändringsförslagen 26 och 29 i den spanska versionen och skulle kunna godkännas av kommissionen. Ändringsförslag 4 och en del av ändringsförslag 18 som rör skäl " K" kan inte godkännas.
Det finns några andra ändringsförslag som kommissionen har svårt att godkänna, huvudsakligen på grund av att vi anser att de farhågor som det getts uttryck för redan har löst på ett tillfredsställande sätt i andra delar av den nuvarande texten. Här tänker jag närmast på ändringsförslagen 5, 16 och tilläggen 3a och 3b till ändringsförslag 8: 3a för att vi anser att detta täcks tillräckligt i artiklarna 9 och 10 och 3b då detta innefattas i direktivet om hamnstatskontroll.
Vidare är ändringsförslag 1 och en del av ändringsförslag 18 gällande skäl " K" inte godtagbara på rättsliga grunder. Ändringsförslag 1, eftersom enbart gemenskapen är en juridisk person och inte unionen, och 18 avseende skäl " K" , då det kan strida mot de övergripande åtaganden som gjorts i den allmänna överenskommelsen om handel med tjänster. Ändringsförslag 11 och en del av ändringsförslag 18 avseende skäl " H" , som gäller frågan om att fastslå tydliga mål och indikatorer för klassificeringssällskaps verksamhet, är ganska dubbeltydigt. De verkar föreslå begränsningar som är oacceptabla och som bör förkastas. Syftet med vårt förslag är att göra det möjligt att förstärka övervakningen av klassificeringssällskap och att tillfälligt kunna upphäva eller dra tillbaka erkännandet av ett klassificeringssällskap i situationer där dess uppfyllelsenivå inte uppnår standard. I detta avseende kan kommissionen inte godkänna någon begränsning eller involvering av klassificeringssällskap i bedömningen av dem själva.
Vad gäller ändringsförslagen 19-25 är jag rädd för att inget av dem kan godkännas antingen för att de redan omfattas av det nuvarande direktivet eller helt enkelt faller utanför detta direktivs räckvidd och har täckts av andra direktiv.
Det lämnar kvar ändringsförslag 10 som gäller den viktiga frågan om ansvarsbegränsningar. Kommissionen uppskattar stödet för dess ursprungliga förslag till begränsning. Kommissionen instämmer också med översynsklausulen men skulle föredra det mer flexibla förfarandet som föreslås i ändringsförslag 12, kommittéförfarande, än det i ändringsförslag 10, helt lagstiftningsförfarande.
Jag har två synpunkter på de frågor som framförts av Stenmarck om oljeutsläpp i Östersjön. Vi har två instrument till hands. För det första finns ett direktiv om anläggningar för avfallsmottagning som nyligen godkändes av Europaparlamentet och rådet. Alla fartyg har skyldighet att lämna avfall i Europeiska unionens hamnar. För det andra, i vårt förslag om Erika II avseende navigeringsövervakning kommer medlemsstaterna att vara skyldiga att intervenera även på öppet hav utanför territorialgränsen i sådana fall. Jag vill säga till fru Peijs om kambodjansk- och honduranskflaggade fartyg att vi är helt medvetna om säkerhetshotet och dessa är just den typ av bekvämlighetsflagg som vårt förslag om hamnstadsdirektiv gäller. Jag kan försäkra er att om en fartygsägare avser att registrera ett fartyg i dessa register bör han tänka till två gånger efter vårt förslag.
För jag avsluta med att återigen uttrycka min tacksamhet till Europaparlamentet och till de fyra föredragandena för deras snabba arbete och utmärkta betänkanden.
Det är en egendomlig tillfällighet att Europaparlamentet överväger den slutgiltiga fasen för att anta Europaparlamentets och rådets beslut om oavsiktlig eller avsiktlig förorening av havet samtidigt med den första raden av föreslagna åtgärder av kommissionen efter Erika-katastrofen. Även med den bästa förebyggande lagstiftning finns det i själva verket ingen nollrisk. Vi kämpar ibland mot naturens krafter. För att vara bättre förberedda mot sjöolyckor har detta beslut lagt en fast grund för samarbete på gemenskapsnivå. Det skapar förutsättningar som kommer att göra det möjligt att dela erfarenheter som medlemsstaterna gjort för att kunna skydda vår marina miljö på ett bättre sätt mot risken för oavsiktlig eller avsiktlig förorening.
Förlikningsförfarandet var krävande men en välbalanserad kompromiss har nåtts och ändringsförslagen från Europaparlamentet och rådet har skapat ett bättre beslut. Beslutets räckvidd och innehåll är ny tydligare, i synnerhet avseende driftmässiga utsläpp och krigsmaterial liksom kopplingen till internationella konventioner eller i förbindelse med principen om förorenaren betalar. Detta beror till stor del på det utmärkta arbetet av Europaparlamentet och föredraganden, fru McKenna, vilken jag särskilt vill tacka tillsammans med medlemmarna i Europaparlamentets delegation.
Jag vill avsluta med att påminna om att för en månad sedan sjönk Ievoli-Sun nära Cherbourg med 6 000 ton farlig last. Återigen visar detta hur brådskande det är att anta förstärkta, förebyggande och miljöreparerande gemenskapsåtgärder för att skydda våra farvatten. Vi räknar nu med att rådet och naturligtvis herr Gayssot personligen värdigt skall avsluta detta fantastiska arbete med vår tillförlitliga, hållbara och ambitiösa överenskommelse under nästa rådsmöte.
Jag tackar fru Wallström. Fru kommissionär! Det var ingen av oss som blev otålig av att lyssna på er och tvärtom är vi mycket tacksamma för att ni svarade med att så omsorgsfullt redogöra för kommissionens ståndpunkter.
Jag vill ånyo tacka rådsordföranden för hans inlägg och för den mycket starka vilja han har uttryckt.
Herr Poos, vill ni göra ett inlägg i debatten?
Det gäller en ordningsfråga, fru talman.
Kommissionären talade under 18 minuter, och under hela denna tid nämnde hon mängder av artiklar, och ändrade kommissionens ståndpunkt. Det är omöjligt för ledamöterna att anteckna kommissionens ståndpunkt i fråga om de olika ändringsförslagen. Det är skälet till att jag vill upprepa mitt förslag om att kommissionens ståndpunkt i fråga om ändringsförslagen skriftligen skall meddelas alla ledamöter före omröstningen.
Utmärkt. Kommissionären har säkert hört er.
Man signalerar till mig att det inte finns några invändningar mot det, herr Poos.
Fru talman! Detta är en ordningsfråga som avser artikel 44 i arbetsordningen. Som vi redan har hört flera gånger fortsätter rådet att ignorera svarstiderna när det gäller våra frågor. Ett skriftligt svar, prioriterat, kom först efter 16 veckor i stället för tre. Men låt mig läsa upp detta mycket korta svar för er: " De första fyra frågorna har aldrig skickats till rådet; när det gäller de övriga tre frågorna, så faller de helt klart under generalsekretariatets organisatoriska verksamhetsområde." Det är naturligtvis tänkbart att det någonstans sitter en inkompetent och provocerande tjänsteman, men när femton länder godkänner denna typ av svar, så tycker jag, fru talman, att ni borde rikta en uppmaning till rådet att respektera det som är en av parlamentsledamöternas rättigheter.
Herr Turco! Jag har hört vad ni hade att säga och skall tänka på saken.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum om några ögonblick.
OMRÖSTNING
(Parlamentet antog kommissionens förslag.)
Förfarande utan debatt:
Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om en rad åtgärder gällande transeuropeiska nätet för insamling, produktion och spridning av statistik över varuhandeln med länder i gemenskapen (Edicom) (KOM(00)0458 - C5-0401/00 - 2000/0201(COD)) (utskottet för ekonomi och valutafrågor)
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0341/2000) av Ghilardotti från utskottet för sysselsättning och socialfrågor om kommissionens meddelande " Agera lokalt för sysselsättningen - En lokal dimension i den europeiska sysselsättningsstrategin" (KOM(2000)0196 - C5-0597/2000 - 2000/2275(COS))
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0336/2000) av McKenna för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets beslut om upprättande av en gemenskapsram för samarbete om oavsiktlig eller avsiktlig förorening av havet (C5-0501/2000 - 1998/0350(COD))
(Parlamentet godkände det gemensamma utkastet.)
Betänkande (A5-0343/2000) av Watts från utskottet för regionalpolitik, transporter och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 95/21/EG om tillämpning av internationella normer för säkerhet på fartyg, förhindrande av förorening samt boende- och arbetsförhållanden ombord på fartyg som anlöper gemenskapens hamnar och framförs i medlemsstaternas territorialvatten (hamnstatskontroll) (KOM(2000)0142 - C5-0174/2000 - 2000/0065(COD))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0344/2000) av Hatzidakis från utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om påskyndat införande av bestämmelser om dubbelskrov eller likvärdig konstruktion för oljetankfartyg med enkelskrov (KOM(2000)0142 - C5-0173/2000 - 2000/0067(COD))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0342/2000) av Ortuondo Larrea från utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 94/57/EG om gemensamma regler och standarder för organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg och för sjöfartsadministrationernas verksamhet i förbindelse därmed (KOM(2000)0142 - C5-0175/2000 - 2000/0066(COD))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Hatzidakis (PPE-DE). (EL) Fru talman! Som ordförande för det ansvariga utskottet skulle jag vilja säga och då huvudsakligen rikta mig till rådet, att parlamentet med respekt för den överenskommelse vi har gjort med det franska ordförandeskapet, idag med stor majoritet antagit de tre betänkanden som rör sjösäkerheten.
Det som fortsättningsvis måste bli uppenbart är att det hädanefter ligger i rådets händer att gå vidare snabbast möjligt. När det gäller mitt betänkande verkar det som om det finns ett samtycke. Och det är i princip positivt. Beträffande de två andra betänkandena, alltså det om klassificeringssällskapen och det om hamnkontrollerna, finns motstridiga åsikter och det är parlamentet som har den strängaste inställningen i de flesta frågorna.
Vi kommer att vänta på den gemensamma ståndpunkten från rådet (transport) i december, om det kommer till en gemensam ståndpunkt i december, och därefter förbinder vi oss att så snabbt som möjligt slutföra de två andra betänkandena såsom vår främsta arbetsuppgift och med högsta prioritet, om möjligt till våren.
Tack, herr Hatzidakis.
Resolutionsförslag om förberedelse av Europeiska rådet i Nice
. (IT) Fru talman! Tillåt mig att helt kort motivera varför resolutionen har dragits tillbaka. Resolutionen dras tillbaka eftersom dess innehåll praktiskt taget i sin helhet och ordagrant har återgetts i den gemensamma resolution som undertecknats av ordföranden i de viktigaste politiska grupperna. Jag noterar med tillfredsställelse att man på det viset erkänner den goda kvaliteten i det resultat som utskottet för konstitutionella frågor kom fram till den 21 november i år efter en öppen och balanserad diskussion där flera olika åsikter möttes. Men när jag nu drar tillbaka resolutionen uttrycker jag också övertygelsen att vårt parlament hade kunnat göra sin röst hörd på ett bättre sätt genom att, inför rådet i Nice, ägna en särskild resolution åt var och en av de viktiga och svåra frågor som behandlades under regeringskonferensen, snarare än att behandla dem i en enda resolution som även omfattade alla de andra punkterna på rådets dagordning. Detta är vad det utskott som jag leder föreslog, i enlighet med sina rättigheter i arbetsordningen och i enlighet med det som parlamentet gjorde inför rådet i Amsterdam 1997, och vid andra liknande tillfällen.
Fru talman! Jag anser inte att man skall få beskära våra parlamentariska utskotts behörighetsområden och vår rätt att ta initiativ.
(Applåder)
Tack, herr Napolitano.
Förslaget till resolution från utskottet för konstitutionella frågor har alltså dragits tillbaka.
Förslag till gemensam resolution om förberedelse av Europeiska rådet i Nice
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0340/2000) av Brok från utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om de framsteg som har gjorts för att genomföra den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
Om ändringsförslag 2:
. (DE) Fru talman! Jag skulle vilja lägga fram förslaget, att man ändrar i ändringsförslaget så att det börjar med orden: "urges, in this respect, the Council and the Commission." Orden "and the Commission" skall tillfogas och den sista hälften av meningen: "urges once again the Commission to open a representation office in Taipei" skall strykas. Om förslagsställaren är införstådd med detta, skulle vi kunna göra så.
Fru talman! Detta är ingen muntlig ändring. Första delen är en muntlig ändring men andra delen är ett yrkande på delad omröstning, det kan jag inte acceptera, eftersom det inte har lagts fram i rätt tid. Den första delen kan jag acceptera och bifalla, men då måste vi rösta om hela punkten som den är.
(Eftersom mer än tolv ledamöter reste sig godkändes inte det muntliga ändringsförslaget) (Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0339/2000) av Lalumière från utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om utveckling av Europeiska unionens gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitik efter Köln och Helsingfors (2000/2005(INI))
(Parlamentet antog resolutionen.)
Förslag till resolution (B5-0892/2000) om Afghanistan
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0308/2000) av Theorin från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor om kvinnors deltagande i fredlig lösning av konflikter (2000/2025(INI))
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0301/2000) av Smet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor om enhetliga bestämmelser för det hushållsarbete som bedrivs inom den informella sektorn (2000/2021(INI))(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0327/2000) av Guy-Quint från budgetutskottet om kommissionens vitbok om reformen av kommissionen (aspekter som berör budgetutskottet) (KOM(00)0200 - C5-044/2000 - 2000/2215(COS))
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0329/2000) av Pomés Ruiz från budgetkontrollutskottet om kommissionens vitbok om reformen av kommissionen (aspekter som berör budgetkontrollutskottet) (KOM(2000)0200 - C5-0445/2000 - 2000/2215(COS))
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0326/2000) av Harbour från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om kommissionens vitbok om reformen av kommissionen - aspekter som berör utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden (KOM(2000)0200 - C5-0446/2000 - 2000/2216(COS))
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0328/2000) av Lamassoure från utskottet för konstitutionella frågor om kommissionens vitbok om reformen av kommissionen - (aspekter som berör utskottet för konstitutionella frågor) (KOM(2000)200 - C5-0448/2000 - 2000/2218(COS))
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0337/2000) av Sauquillo Pérez del Arco från utskottet för utveckling och samarbete om effektiviteten när det gäller förbindelserna mellan Europeiska unionen och utvecklingsländerna samt konsekvenserna av kommissionens reform för dessa förbindelser (2000/2051(INI))
(Parlamentet antog resolutionen.)
Fru talman! I utskottet för utrikesfrågor denna vecka drabbades vi av ett fysiskt intrång i våra debatter som stoppade våra debatter tre gånger. Vi vet nu att detta intrång skedde på inbjudan av vissa ledamöter i detta parlament.
Fru talman! Skulle ni vilja be om ursäkt till våra gäster, den turkiske utrikesministern, herr Cem, och hans ambassadör, herr Akiyol, och skarpt tillrättavisa de ledamöter som avsiktligt arrangerade demonstrationen i dag då det var en parodi på vår normala, parlamentariska gästvänlighet som kunde ha lett till fysiska skador.
(Applåder)
Talmannen har redan haft tillfälle att beklaga denna incident och be våra gäster om ursäkt. I andra hand kommer generalsekreteraren att sammanställa en rapport så att vi exakt kan fastställa vad som hände, för att kunna åtgärda detta i framtiden.
Röstförklaringar
Betänkande (A5-0341/2000) av Ghilardotti
. (EN) Föredraganden gör rätt i att identifiera den lokala dimensionen för att stärka den europeiska sysselsättningsstrategin. Lokala myndigheter, små och medelstora företag, icke-statliga organisationer måste engageras i varje strategi för att skapa sysselsättning, eftersom de har nära kontakt med situationen på marknivå och kan tillhandahålla expertkunskap för att lyckas med lokala sysselsättningsstrategier.
Jag stöder idén att utse ett europeiskt år för utveckling på lokalnivå och jag välkomnar idén att maximera användningen av ny teknik för att minska arbetslösheten.
Skapandet av sysselsättning måste förbli en av våra största prioriteringar.
Betänkande (A5-0336/2000) av McKenna
Fru talman! Jag röstade för McKennas betänkande, som omfattar förlikningskommitténs resultat och slutsatser, om gemenskapens ramverk för ingripande vid föroreningar till havs. Jag har talat med sjömän, pensionärer, som sagt till mig att de är mycket positiva till detta program, framför allt eftersom det är ett europeiskt program där man strävar efter att hålla havet rent. De sade dessutom att de känner väl till detta Europa. De har alltid levat i Europa, för många av deras fartyg har blandade besättningar, med italienare, fransmän, engelsmän, spanjorer, och därför är de mycket nöjda med att Europa lojalt engagerar sig för att hålla de europeiska farvattnen rena.
Betänkande (A5-0343/2000) av Watts
Fru talman! När det gäller Watts-betänkandet röstade undertecknad, som företräder Pensionärspartiet, emot. Jag röstade emot som en protest mot det faktum att Europeiska unionen ännu inte har lyckats ingripa på det sätt som man borde även i denna fråga. Den som ägnar sig åt att reglera levnadsförhållanden och arbete ombord på fartyg, vilket är titeln på detta betänkande, kan i själva verket inte bestämma att Europas sjömän har rätt att få pension och att avsluta sitt arbetsliv före alla andra. Många sjömän, far- och morföräldrar, ser inte sina barnbarn, för de är alltid till sjöss; föräldrar ser inte sina barn. Det är med andra ord ett arbete som skiljer sig från andra, som medför mycket större uppoffringar än andra arbeten. Det är med andra ord bara rättvist att man får gå i pension tidigare än andra anställda, om man så önskar.
. (EL) Bakom sjöfartsolyckorna, de ekologiska katastroferna på haven, de icke godtagbara förhållandena gällande hälsa och säkerhet som råder på fartygen och det hänsynslösa utnyttjandet av besättningarna döljer sig den kriminella ansvarslösheten hos de kapitalistiska rederierna och de politiker som tjänar dem på nationell, regional och internationell nivå. EU:s politik konserverar och utökar rederiernas ansvarslöshet eftersom till och med de otillräckliga skyddsåtgärder som man har beslutat om efter påtryckningar av folkliga rörelser aldrig tillämpas.
De regionala besluten gällande fartygssäkerheten undergräver i själva verket den internationella sjöfartsorganisationen IMO:s roll och åsidosätter ständigt reglerna för säkerhet i vinstens namn och inom ramarna för ett ekonomiskt krig. Samtidigt lämnas de kapitalistiska rederiernas verksamhet okontrollerad genom att bekvämlighetsflagg används och villkoren för den världsomspännande sjöfarten försämras. Kapitalets ansvarslöshet förstärks genom privatiseringen av klassificeringssällskapen som övergått i rederiernas händer samt genom obefintlig verklig kontroll och inspektion av statliga myndigheter eller rent av genom samarbete mellan dessa organ.
Det finns ett omedelbart behov av att man vidtar förebyggande åtgärder för de fartyg som går under EU-länders flagg och att den befintliga lagstiftningen förbättras men huvudsakligen att dess tillämpning säkras. En förändring behövs av systemet med klassificeringssällskap så att de från att vara privata blir offentliga. Därtill bör de behöriga myndigheterna genomföra allmänna och verkliga kontroller och inspektioner när det gäller sjövärdigheten av fartyg av alla nationaliteter som rör sig på medlemsstaternas territorialvatten och motsvarande åtgärder bör efter beslut av IMO drivas fram på internationell nivå. Särskilt uppmärksamhet och stränghet krävs beträffande de fartyg som seglar under bekvämlighetsflagg. Kontrollen av handelsfartyg bör utföras av offentlig/statlig myndighet med lämpligt utbildad personal och nödvändig teknisk utrustning under aktiv medverkan av sjöfolkets fackliga rörelse.
En verklig politik till skydd för säkerhet på fartyg, människor till sjöss och miljön bör framför allt bekämpa rederiernas ansvarslöshet samt vidta stränga åtgärder och straffa överträdelser i dessa avseenden, fastställa hur fartyg skall konstrueras enligt de ökade kraven, bidra till en förbättring av besättningarnas levnads- och arbetsvillkor samt säkra en verklig medverkan av fackföreningsrörelsen då beslut fattas angående sjöfarten, särskilt gällande säkerhetsfrågor.
Trots att varken ändringsförslaget angående det befintliga direktivet om fartygskontroll eller Watts betänkande motsvarar de verkliga behoven tar de ändå några steg i positiv riktning. Av dessa skäl har KKE:s europaparlamentariker röstat ja till betänkandet.
. (FR) Först av allt och rörande en fråga som är lika allvarlig som avgörande vill jag hylla vår föredragande och utskottet för regionalpolitik, transporter och turism för den skyndsamhet och det enastående arbete de har visat prov på. Inte nog med att parlamentet har påskyndat lagstiftningsprocessen, vilket var väntat, det har också lyckats ligga fortsatt långt framme i säkerhetsfrågor genom att driva igenom principer som sedan länge har erkänts av parlamentet.
Tre gånger har nämligen Mark Watts lyckats förstärka den bestämmelse som kommissionen har föreskrivit:
Fartyg som har kvarhållits mer än två gånger under de senaste 24 månaderna i en gemenskapshamn skall förbjudas att segla, och dessutom skall detta enligt vårt parlament tillämpas - Fartyg som under tre år i följd har fört flagg för ett land som står upptaget på den svarta listan Syftet är att avskräcka länder som utfärdar denna typ av bekvämlighetsflagg liksom även ägare till båtar som på ett oansvarigt sätt använder sig av denna olagliga metod.
En manöverskrivare skall installeras ombord på fartygen. Inget fartyg som saknar manöverskrivare skall i framtiden tillåtas att anlöpa gemenskapens hamnar.
Den allmänna opinionen väntar på oss och ser otåligt fram emot vår omröstning. Vi har inte påskyndat förfarandet bara för att försena det i slutspurten genom en förlikning med rådet som skulle ta flera månader! Risken för olyckor och föroreningar är alltför stor, sjömännens arbetsförhållanden och lönevillkor inte att förglömma! Låt oss visa vår initiativkraft och rösta igenom detta framstegsbetänkande. Det kommer enbart att hedra oss, skydda vår miljö, och alltså ge oss en ökad livskvalitet.
. (NL) Om alla flaggstater, alla rederier och alla klassificeringssällskap hade en god vilja så vore alla hamnstatskontroller onödiga. Tyvärr handlar det ofta om att tjäna så mycket pengar som möjligt, på bekostnad av säkerheten, miljön och personalen. Mänskliga fel är till största delen en konsekvens av överbelastningen, underbetalningen och den otillräckliga utbildningen av sjömännen. Europeiska kommissionens förslag ser betryggande ut men är inte tillräckligt skyddat mot välmedvetet motarbetande. Därför är det bra att föredragandena Watts, Vachetta och Piétrasanta har försökt täta de luckor som fortfarande finns i kommissionens förslag. De föreslår att hindra riskfartyg, fartyg som seglar under billig flagg och fartyg utan manöverskrivare att anlöpa EU-hamnar, motarbeta brevlådeföretag och rensköljning av tankar till sjöss och öka antalet inspektörer. Det är viktigt att Vachetta föreslår att förbättra besättningsstorleken, arbetstiderna, lönenivån och sjömännens utbildning. Jag stöder alla förbättringar och beklagar att vissa av dessa ännu inte får något majoritetsstöd.
. (FR) Jag röstade för Watts betänkande, som syftar till att öka kvaliteten på hamninspektionerna i Europeiska unionens medlemsstater och göra dem tätare. Europeiska kommissionen föreslår att en viss enhetlighet i inspektionsförfarandena skall införas och anger under vilka förhållanden ett fartyg skall vägras tillträde till medlemsstaternas hamnar. Detta är en miniminivå som utgör grunden för en gemensam sjösäkerhetspolitik.
Dessa bestämmelser syftar till att förstärka kontrollen av fartygens säkerhet i våra hamnar, men gör det inte möjligt att förbjuda farliga fartyg att segla på våra territorialvatten om de inte lägger till i någon av våra hamnar. Förslagens begränsningar är alltså uppenbara. Man kan på så vis beklaga att kommissionens förslag inte har tagit fasta på idén att inrätta en verklig europeisk kustbevakning, enligt modellen med " coast guards" i Förenta staterna.
Vi kommer att nöja oss med att inrätta ett europeiskt system för övervakning och informationsutbyte mellan medlemsstaterna. Europaparlamentet måste sålunda se till att medlemsstaterna snabbt avsätter de finansiella och mänskliga resurser som krävs för att effektivt inrätta ett system för tidig varning och informationsutbyte. Jag vill erinra om att Europeiska unionen har närmare 270 inspektörer som ansvarar för medlemsstaternas hamnkontroller. Denna siffra ligger långt under det antal inspektörer som krävs för att tillämpa de åtgärder vi föreslår i hamnarna.
Föredraganden har fört fram ett antal förslag för att stärka dessa inspektioners bindande karaktär och effektivitet. Jag stöder likaså helt seglingsförbudet för fartyg som har kvarhållits två gånger under de senaste två åren och detta oavsett fartygets ålder. Jag anser dock att denna åtgärd utgör ett minimum och önskar att vi skall sträcka oss längre.
För att göra det måste vi försäkra oss om att de åtgärder vi i dag föreslår kommer att tillämpas av alla Europeiska unionens medlemsstater. Ansvaret för att införa dessa åtgärder ligger alltså hos medlemsstaterna. Utan fler inspektörer, utan extra ekonomiska resurser kommer de kontroller som föreslås i hamnarna att fortsätta vara en illusion. Från medlemsstaternas sida förväntar vi oss därför ett verkligt engagemang till förmån för sjösäkerheten.
Betänkande (A5-0344/2000) av Hatzidakis
En pensionär, för vilken jag berättade att vi skulle diskutera detta dokument från Hatzidakis, utropade: " Men det hade ni väl kunnat tänka på tidigare?!" Denna förordning är som Columbi ägg och jag betraktar Hatzidakis som en deus ex machina när det gäller behovet av att undvika farorna i samband med föroreningar till havs. Om vi hade tänkt på detta tidigare, om Hatzidakis hade varit här tidigare, under de år som gått, så hade han utan tvekan föreslagit dubbla skrov och vi hade undvikit en mängd katastrofer. Jag uppmanar därför Hatzidakis att ta sig an en annan fråga, den som gäller att förse även de tankbilar som transporterar olja och andra skadliga ämnen på våra motorvägar med dubbla bottnar.
. (EL) Nödvändiga förutsättningar för fartygssäkerhet samt skydd för människor till sjöss och för miljön är att rederiernas ansvarslöshet bekämpas, att stränga åtgärder vidtas för kontroll av fartygens tillstånd och att stränga straff läggs på de rederier som överträder säkerhetsreglerna, att sjömännen får bättre arbetsvillkor och lämplig utbildning samt att fartygens byggnadskonstruktion säkras så att de motsvarar de ökade kraven på fartyg.
Att övergå till dubbelskrov på fartyg bidrar kanske till säkerheten och skyddet för miljön, det utgör emellertid inte någon patentlösning och kan inte heller ensamt säkra sjövärdigheten.
Vi anser att införandet av ett differentierat system för hamn- och lotsavgifter för oljetankfartyg med dubbelskrov inte bör genomföras till men för hamnförvaltningarnas och andra förvaltningars ekonomi vilket de nuvarande avgifterna leder till, utan tvärtom bör ett sådant system innebära att den nuvarande avgiftsnivån behålls för fartyg med dubbelskrov och ökar proportionellt för fartyg med enkelskrov. Tyvärr ingår något sådant inte i betänkandets förslag som ytterligare försämrar förutsättningarna för utfasning av alltför gamla fartyg.
Vi bedömer att höjningen av gränsen för lastkapacitet från 600 dödviktston till 3000 hos fartyg som är undantagna från regleringarna i kommissionens förordning gällande fartyg under gränsen i MARPOL-konventionen, kommer att mångdubbelt öka antalet fartyg som utgör en ödesdiger fara för säkerheten och för skyddet av miljön. Dessa fartyg seglar särskilt i områden där sjötransporter är frekventa.
Av ovannämnda skäl har KKE:s europaparlamentariker röstat emot betänkandet.
. (NL) Det vore bättre om det inte fanns några fler tankfartyg med enkelskrov men det byggdes sådana fartyg ända fram till 1996. Kommissionen vill helt riktigt förebygga att Europa hamnar på efterkälken gentemot Amerika. Tankfartyg med enkelskrov får inte fortsätta segla här om de försvunnit på andra håll efter år 2005, 2010 eller 2015. Om det inte vidtas åtgärder i tid så drar vi åt oss riskfartyg som är uttjänta i Amerika.
Tankfartyg med dubbelskrov minskar risken för oljeföroreningar men utesluter den inte helt. Trafiken med tankfartyg och snabba passagerarfartyg har de senaste åren ökar särskilt kraftigt i Östersjön vid Estland och Ryssland. Där är risken för båtkollisioner så stor att båtolyckor blir allt troligare utan extra vägledning och kontroll. Därför finns det stora skäl att skärpa även det här förslaget från kommissionen, precis som föredragandena för de andra betänkandena om sjösäkerhet på dagens föredragningslista har gjort. Tyvärr gör föredragande Hatzidakis tvärtom. Han fruktar en brist på tankfartyg och vill helst vänta på åtgärder på världsnivå. Jag stöder kommissionens förslag. Försvagningarna gör dock förslaget otillräckligt.
. (FR) Att göra ansvarskedjan tydligare, iaktta sociala normer för besättningarna, återupprätta principen om att förorenaren skall betala och införa förändringar i fråga om material - detta måste vara prioriterat. En användbar åtgärd i det sammanhanget är ett generellt krav på att fartyg skall byggas med dubbelskrov, främst för transport av förorenande eller farliga varor.
Europa kan inte ligga efter Förenta staternas bestämmelser, som tack vare Oil Pollution Act från 1990, syftar till att förbjuda enkelskrov mellan 2000 och 2015. Vi måste som lägst hålla jämna steg med Förenta staterna och anta bestämmelser för att inte flottan av skorvar skall flyttas till länderna i tredje världen. Att ersätta den nedgångna flottan är dessutom ett sätt att blåsa liv i varvsindustrin.
Vi måste redan nu planera för en förbättring av systemet med dubbelskrov. Många tekniker understryker i dag de svårigheter man stöter på vid inspektion av utrymmet mellan de båda skroven och underhållet av detta utrymme. Hatzidakis lägger emellertid fram förslag som inskränker kommissionens förslag. Som han så väl förklarar, syftar förslagen till att öka sjösäkerheten samtidigt som konkurrenssystemet respekteras, eller med andra ord jakten på lägsta möjliga kostnad. Vad som föreslås är kort sagt att avhjälpa den bristande sjösäkerheten utan att angripa dess orsaker.
Detta förslag till förordning går i rätt riktning, men vi måste säga nej till alla undantag och försenade genomföranden. Vi måste hålla fast vid kommissionens förslag.
. (FR) Det gläder mig att Europaparlamentet äntligen har kunnat uttala sig om de tre texterna om sjösäkerhet, men än en gång beklagar jag den alltför långa väntan på att en av det franska ordförandeskapets prioriteringar skall föras i hamn. Erikas förlisning i december 1999 låg till grund för att frågan om sjösäkerhet hamnade så högt på gemenskapens politiska dagordning och det var under Europaparlamentets påtryckningar som Europeiska kommissionen föreslog de texter som vi i dag har röstat igenom, närmare ett år efter denna hemska förlisning. Det krävdes en andra fartygskatastrof, förlisningen av Ievoli Sun i Engelska kanalen, för att påskynda den första behandlingen av dessa texter.
Jag röstade för Hatzidakis betänkande och är naturligtvis angelägen om att gratulera föredraganden till hans ihärdighet i en så känslig fråga. Obligatoriskt dubbelskrov för oljetankfartyg och gradvis eliminering av de äldsta fartygen är åtgärder som går i rätt riktning och konkret besvarar den legitima oro som våra medborgare uttrycker.
Man kan emellertid beklaga den långa övergångsperiod under vilken enkelskrov fortfarande tillåts segla, även om åtgärdens omfattning kan förklara att förbudet genomförs steg för steg. De ändringar i tidsplanen för tillbakadragande av de äldsta fartygen, som eventuellt kommer att föreslås av rådet, måste vi vara ytterst vaksamma på. I alla händelser måste slutdatumet år 2015 respekteras.
Förenta staternas ensidiga beslut att förbjuda oljetankfartyg med enkelskrov att anlöpa amerikanska hamnar efter år 2015 innebär ett verkligt hot mot sjöfarten i Europeiska unionens farvatten, där dessa fartyg riskerar att fortsätta sin verksamhet. Det är därför av avgörande betydelse att tidsplanen för återkallande av dessa fartyg från våra hav överensstämmer med den amerikanska tidsplanen.
Slutligen får vi inte glömma att kravet på dubbelskrov för oljetankfartyg endast får vara en del av en verklig europeisk sjösäkerhetspolitik. Det rör sig om ett viktigt, men inte tillräckligt beslut. Främjandet av ett strängare internationellt regelverk måste fortsätta att vara ett grundläggande mål för vår sjösäkerhetspolitik.
Betänkande (A5-0343/2000) av Watts och betänkande (A5-0344/2000) av Hatzidakis
. (EN) Erika och andra nyligen inträffade oljeutsläpp utgör en oavbruten följd av svåra olyckor som har ägt rum på gemenskapens farvatten, inbegripet Braer-utsläppet utanför Shetlandsöarna och Sea Empress of Wales. Dessa katastrofer har förutom att orsaka obotliga, ekologiska skador ödelagt lokala industrier. I fallet Erika drabbades de lokala fiske- och vattenbruksindustrierna av en svår motgång och det är viktigt att inte bara titta på de skadliga effekterna som syns i de omedelbara efterdyningarna utan att också titta framåt på de långsiktiga, skadliga effekterna av oljeföroreningar.
En verkningsfull ersättning är avgörande. Det är hög tid att sjösäkerheten inom gemenskapen blir hårdare kontrollerad och att mer omfattande kontroller införs, inklusive att man sätter stopp för att föra bekvämlighetsflagg, vilket också används i ökande grad. De ansvariga företagen, fartyget och ägarna till lasten måste betala för sin försumlighet. Nuvarande ersättningsmedel har varit otillräckliga och detta blev alltför uppenbart i Braer-katastrofen där Shetlandsöarnas fiskeindustri fick otillräcklig ersättning för sina förluster.
Svåra sjöolyckor följs vanligtvis av febril politisk aktivitet som verkar lugnande för stunden men som inte alltid har fullföljts. Låt oss se till att lämpliga åtgärder vidtas i hela Europa och att de lärdomar som dragits leder till en beslutsam politisk åtgärd.
. "Paketet" med lagstiftningsförslag angående sjösäkerhet är välkommet och nödvändigt. Det har inte minst katastrofen med förlisningen av oljetankern Erika visat.
Jag har röstat för betänkandena om:
a. säkerhet på fartyg, förhindrandet av förorening samt boende- och arbetsförhållanden ombord på fartyg som anlöper gemenskapens hamnar,
b. dubbelskrov för oljefartyg,
c. utförande och utövande av tillsyn av fartyg,
d. oavsiktlig eller avsiktlig förorening av havet.
Dessutom har jag röstat för alla de ändringsförslag som förbättrar och skärper kommissionens förslag. Det är speciellt viktigt att det tydliggörs att principen om att förorenaren betalar skall gälla fullt ut.
De senaste åren har det skett en påtaglig ökning av antalet oljetankfartyg i bl.a. Atlanten, Engelska Kanalen och Östersjön, vilket även innebär en ökad risk för olyckor med negativ påverkan på miljön.
Nu kan trafiken med oljefartyg i Östersjön drastiskt öka sedan Ryssland planerar flera oljehamnar utefter Östersjökusten, i Finska viken, i vad som liknar en stor koncentration av rysk oljeindustri. I staden Primorski, inte långt från Viborg, har byggnationen redan påbörjats av en stor oljehamn för export av rysk olja och ytterligare en planeras i samma område.
Finland har, med stöd från kommissionens miljödirektorat, försökt att få de ryska myndigheterna att gå med på att utföra en miljökonsekvensbeskrivning i enlighet med Esbo-konventionen. Ryssland har tyvärr inte hörsammat denna begäran.
En oljeolycka skulle få förödande konsekvenser för Finska viken och Östersjön.
Östersjön är ett mycket känsligt innanhav, redan svårt förorenat av utsläpp från industri, avlopp och jordbruk.
Kommissionen och rådet måste nu följa upp begäran om miljökonsekvensbedömningar (MKB) och framföra till ryska myndigheter att all framtida oljehandel med Ryssland förutsätter en MKB.
Betänkande (A5-0342/2000) av Ortuondo Larrea
Jag har redan sagt, fru talman, att jag tidigare har haft tillfälle att vara till sjöss. Denna förordning från Ortuondo Larrea, som reglerar inspektioner och kontrollbesök på fartyg, är extremt viktigt, eftersom alla inspektioner och kontroller är viktiga. Jag minns hur inspektörerna från de olika stater som skulle kontrollera fartygen kom ombord. De låste in sig i ett litet rum med den högste befälhavaren och kom ut fullastade med cigaretter, flaskor med sprit och eventuellt också annat. Inspektioner är något allvarligt! Jag tror att vi borde försöka uppnå att de europeiska inspektörerna går ombord på europeiska fartyg, för vi måste få ett slut på regeringarnas och rådets ovana att vägra tillåta kontrollinspektioner, framför allt eftersom det gäller att hålla våra hav och kuster rena.
. (FR) Fartygskatastroferna avlöser och liknar varandra. Efter Erikas och Ievoli Suns förlisning, som nyligen drabbade de franska kusterna, är det dags att Europeiska unionen reagerar och beslutsamt kontrollerar de klassificeringssällskap som tillåter skorvar att segla. I denna fråga krävs en europeisk lagstiftning.
Detta betänkande syftar till att förbättra kontrollen av fartyg och inrätta harmoniserade förfaranden och regler för inspektion och bör därför stödjas, eftersom det innebär ett framsteg. Detta trots att föredraganden enligt vår mening inte går tillräckligt långt.
Även om föredraganden föreskriver harmoniserade kontrollkriterier för samtliga medlemsstater planeras ingenting för fartyg som kontrolleras utanför Europeiska unionen och som kommer från tredje land. Vad hindrar exempelvis ett cypriotiskt eller maltesiskt fartyg i dåligt skick från att segla i närheten av våra kuster? När skall Europeiska unionen äntligen fatta beslut om att förbjuda tillträde till sina territorialvatten för alla fartyg som inte uppfyller de regler som unionen ställer upp?
Kommer Europa, som vanligtvis är så snabbt med att lagstifta i miljöfrågor, att länge till fortsätta att blockera frågan om sjösäkerhet, för att enorma ekonomiska intressen står på spel och dess medlemsstater har olika uppfattningar? När kommer unionen att anslå de mänskliga och ekonomiska resurser som svarar mot den uppgift som ligger framför oss, så att denna text inte enbart blir en avsiktsförklaring?
Vi kommer alltså att rösta ja till detta betänkande, som går i rätt riktning, samtidigt som vi beklagar att den inte gör följande: exakt fastställer förorenarnas ansvar (kontrollorgan, redare, befraktare, försäkringsbolag), inför förebyggande och repressiva åtgärder som gör det möjligt att bekämpa de intensiva avgasningar som bär skulden för merparten av föroreningarna till havs, inventerar skorvar, förbjuder alla fartyg som utgör en uppenbar risk tillträde till unionens territorialvatten, oavsett fartygets ålder.
En översyn av direktiv 94/57/EG brådskar, desto mer som Malta och Cypern är ansökarländer, med världens fjärde respektive sjätte största flotta.
Dessa gemenskapsinsatser måste kompletteras genom att IMO reaktiveras. Om IMO förses med en verklig polismakt för att se till att ISM-koden följs, skulle den bli ett effektivt instrument, med Europol som förebild.
Vi hoppas att rådet snabbt kommer att axla sitt ansvar. Det gäller kvaliteten på vår miljö.
. (FR) Oljetankfartyget Erikas och kemikaliefartyget Ievoli Suns förlisning nyligen avslöjade vilken viktig roll klassificeringssällskapen spelar för sjöfarten. Och vi kan med rätta ställa oss frågande till tillförlitligheten och effektiviteten i de kontroller de utför.
För det första tillkommer det medlemsstaterna att erkänna klassificeringssällskapen, utan föregående kontroll och utan harmonisering på europeisk nivå. Dessutom varierar utbildningen för dessa sällskaps inspektörer mellan olika länder. Vidare ges ingen garanti för att klassificeringssällskapen är oberoende i förhållande till en viss flaggadministration eller kund. Föredragandens förslag som syftar till en harmonisering på europeisk nivå kan inte vara annat än positiva.
Sedan gäller det att Europeiska unionen skaffar sig resurser så att en erkänd och behörig myndighet kan se till att klassificeringssällskapen tillämpar normerna. Finansiella och mänskliga resurser kommer att krävas. Klassificeringssällskapen måste kontrolleras och om så krävs straffas genom att deras tillstånd dras in.
Om en olycka inträffar måste de godkända organens finansiella ansvar erkännas och harmoniseras. För övrigt måste nämnda ersättningar höjas för att bättre beakta skador av materiell och ekonomisk art, men även sociala och miljörelaterade skador.
Jag kommer att stödja detta betänkande och kommissionens ändringar, men jag uppmanar ledamöterna att stödja ändringarna från utskottet för miljö, främst de som syftar till att harmonisera reglerna för klassificeringssällskapen samt inspektörernas ställning.
. (NL) Sjötransporten har de senaste decennierna ökat mycket kraftigt och kostnaderna har sjunkit. Det sparas in på hamnavgifterna genom att segla vidare vid stormväder och genom att även vid andra tillfällen acceptera risken för att olyckor med dödlig utgång kan inträffa. Så länge kostnaderna för att överträda regler är länge än de för att efterleva reglerna så kommer företag som vill ha maximal vinst att fortsätta fatta fel beslut. Flaggstaterna lyckas fortfarande inte själva organisera inspektionen av de havsgående fartygens sjövärdighet och miljösäkerhet. De lägger ut det arbetet på entreprenad till internationellt verksamma företag som är beroende av att rederierna är gynnsamt inställda till dem. De fartygsägare som självmant anmäler sig kan bege sig till en annan byrå som ställer mindre stränga krav. Det är ett steg i rätt riktning att erkännandet av klassificeringssällskapen kan dras in, att ansvarsskyldigheten harmoniseras och att klassificeringssällskap alltid måste överlåta sitt arkivmaterial till den konkurrent som övertar arbetet. Det vore ännu bättre om kontrollen sker vartannat år och om klassificeringssällskapen inte får vara beroende av endast ett stort bolag som bygger, reparerar eller exploaterar fartyg. Det allra bästa vore om en harmoniserad kontroll blir myndigheternas direkta ansvar.
. (FR) Betänkandet från Ortuondo Larrea är den sista delen av åtgärdspaketet till förmån för sjösäkerheten. Det rör sig om en viktig del eftersom den handlar om klassificeringssällskapen för fartygen.
Jag har röstat för betänkandet som föreslår att en viss enhetlighet skall införas mellan medlemsstaterna med avseende på klassificeringssällskapens kvalitet och sakkunskap. Erkännandet av dem kommer hädanefter att sortera under medlemsstaternas och Europeiska kommissionens gemensamma ansvarsområde.
Förslagen ökar likaså klassificeringssällskapens ansvar genom att föreskriva finansiella sanktioner, att deras tillstånd skall kunna upphävas eller dras tillbaka vid alla olyckor kan bero på dem. Kritiken mot klassificeringssällskapen till följd av Erikas förlisning i december 1999 påminner oss om deras ursprungliga roll att bedöma och förebygga risker i samband med fartygens skick.
Ett fartygs sjövärdighet står under den stats ansvar under vars flagg den seglar. Jag hoppas att Europeiska kommissionens medverkan i erkännandet av klassificeringssällskapen och deras ökade ansvar kommer att göra det möjligt att komma till rätta med bekvämlighetsflaggen. I det perspektivet måste dessa åtgärder särskilt börja tillämpas utan dröjsmål i kandidatländerna. Deras flottor måste följa de normer och säkerhetskriterier som gäller inom Europeiska unionen.
Problemet med klassificeringssällskapen går vida utöver Europeiska unionens gränser. Europeiska unionen måste därför skaffa sig resurser för att kontrollera att medlemsstaterna, men även kandidatländerna, tillämpar de nya åtgärderna m. Slutligen måste vår gemensamma sjösäkerhetspolitik vara ett föredöme på internationell nivå och de krav vi ställer på våra fartyg måste utsträckas till flottorna i tredje land. Sjösäkerheten skall inte bara vara en fråga som tas upp i krissituationer, efter varje ny katastrof som drabbar våra kuster, utan omfattas av en integrerad och kontinuerlig politik på internationell nivå.
Förberedelse av rådet i Nice
Fru talman! Gruppen nationernas Europa har inte bifallit Europaparlamentets resolution om förberedelse av Europeiska rådet i Nice, eftersom resolutionen helt och hållet inspireras av viljan att förstärka överstatliga institutioner som tillämpar enhetliga regler för alla medlemsländer.
Framför allt säger vi nej till kraven på en europeisk konstitution, åtminstone om den innebär att de nationella konstitutionerna skall vara underordnade. Vi säger nej till tanken på en bindande stadga som införlivas i fördragen, eftersom en sådan skulle utgöra en likriktningens onda cirkel. Vi säger nej till en generell ökning av omröstningar med kvalificerad majoritet i kombination med en parallell ökning av medbeslutandet och slopandet av Luxemburgkompromissen.
Om Europeiska rådet utifrån denna utgångspunkt inte kan uppnå enighet skulle det i våra ögon inte vara ett misslyckande, något som federalisterna hävdade i går, när de angrep det franska ordförandeskapet och minister Védrine. Det skulle snarare vara en stor framgång, för det Europa vi behöver, på tröskeln till utvidgningen, är inte ett överstatligt och stelbent Europa, hierarkiskt uppbyggt och avlägset, utan ett flexibelt Europa som står folken nära, och alltså grundar sig på respekt för de nationella demokratierna.
När det gäller den aktuella dagordningen i Nice, anser vi att stadgan bör förbli en vanlig förklaring, att kommissionen skall bestå av en kommissionär per medlemsstat, att röstviktningen i rådet skall respektera de stora ländernas paritet, att majoritetsbesluten inte skall utsträckas till de viktigaste frågorna, såsom immigration, internationella förhandlingar om tjänster, skattepolitik, social trygghet, och slutligen att särskilt samarbete skall tillåtas mycket frikostigt, även utanför den gemensamma institutionella ramen.
I ett större perspektiv anser vi att vi efter Nice måste inleda en annan typ av förhandlingar, denna gång i rätt riktning, mjuka upp institutionerna och återupprätta folkens kontroll, så att Europa inte görs till en superstat utan till ett nätverk av nationella demokratier.
I motsats mot Berthu, fru talman, är jag och pensionärspartiet, som jag har äran att företräda i Europaparlamentet, positiva till att det knyts närmare band mellan staterna som ingår i Europeiska unionen. Jag anser till och med att detta parlament, där vi nu befinner oss, borde visa mera mod, borde göra som man gjorde under franska revolutionen: vi borde konstituera oss i en konstituerande församling, vi borde en dag samlas i Bollhuset och ni, fru talman, borde en dag bli vår Robespierre. Visserligen skulle ni bli mer hjältinna än hjälte, och under alla omständigheter hoppas jag naturligtvis inte att ni skulle gå samma öde till mötes som Robespierre.
Det jag vill säga är att Europeiska unionen borde bli en verklig union av stater, med ett parlament som utgör centrum för alla lagförslag.
Fru talman! Oavsett om de europeiska institutionerna förändras i samband med Europeiska rådet i Nice eller om rivaliteten mellan de styrande nationella kretsarna gör att alla reformer av institutionerna misslyckas, kommer Europeiska unionen att fortsätta att uteslutande ägna sig åt den ekonomiskt dominerande klassens intressen, de stora industri- och finansgrupperna, deras affärer och vinster. Trots några lika högtravande som tomma ord om demokrati och folkens väl, berör den debatt som pågår inom institutionerna på inget sätt de arbetande klassernas och folkmajoritetens intressen.
Vi kommer förvisso inte att ta ställning i gnabbet mellan företrädarna för tre eller fyra supermakter som tävlar om att dominera Europeiska unionen. Lika lite bryr vi oss om ifall stadgan över grundläggande rättigheter införlivas i eller hålls utanför fördraget, för i alla händelser vägrar denna stadga, som påstås gälla grundläggande rättigheter, att ta upp arbetstagarnas elementära rättigheter och öppnar dessutom dörren för socialt regressiva åtgärder. I stället för att föra de mänskliga och sociala rättigheterna ett steg framåt, kommer stadgan att underlätta åtgärder som flyttar dem tillbaka.
Följaktligen har vi röstat emot förslaget i dess helhet, utan att gå in på detaljer.
. Vi röstar för resolutionen, men vi vill kommentera följande punkter:
Vi är positiva till att öka användandet av kvalificerad majoritet i ministerrådet. Vi anser dock att denna beslutsmetod inte skall omfatta frågor som ligger under den andra pelaren. I de fall kvalificerad majoritet tillämpas, anser vi att detta skall kombineras med medbeslutanderätt för parlamentet.
Vi vill ge vårt stöd till en hänvisning till stadgan om de grundläggande rättigheterna i artikel 6.2 i fördragen. Vi är dock i dagsläget emot ett införlivande av stadgan i fördragen och en konstitutionalisering av fördragen.
Inom utrikes- och säkerhetspolitiken är vi positiva till att krishanteringen har fått en framträdande position. Under förutsättning att EU:s institutioner får kontroll över utformningen av det förstärkta samarbetet, vill vi även ge det vårt stöd.
. (NL) Förebuden från toppmötet i Nice ger inte mycket hopp om ett gott slut. Ett tillfredsställande avtal är ännu inte inom synhåll.
Den allt öppnare maktkampen mellan flera medlemsstater fördunklar utsikterna till möjliga kompromisser. Många medlemsstater, särskilt de stora, verkar endast vara ute efter att förbättra sin egen maktposition i framtiden. De flesta av de resolutioner som lagts fram visar att inte heller Europaparlamentet undgår frestelsen att främst se " Nice" som en framgång om den egna makten utökas.
Det kan jag inte stå bakom. Makttänkande räcker inte för att förbereda Europeiska unionen för framtiden. För en europeisk union där de olika folken fredligt kan leva tillsammans, behövs det främst att regeringarna söker efter en hållbar jämvikt under ömsesidig respekt och inlevelseförmåga. Europeiska unionens institutioner måste kunna utföra sina uppgifter, utan att de därvid sätter sig på medlemsstaternas stol. Även i framtiden måste varje land kunna komma till sin rätt i en union som vilar på rättvisa. Det ser jag som ett avgörande kriterium för att bedöma Nicefördraget. Det saknar jag emellertid helt i resolutionsförslagen. Fullständig rättvisa förväntar jag mig i Herren Jesus tillkommande rike. Det får dock inte avhålla oss från att söka den rättvisan redan här på Jorden, även som folk i Europeiska unionen.
. (DA) De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet har i dag röstat för det gemensamma resolutionsförslaget om förberedelse av Europeiska rådets möte i Nice den 7-9 december 2000, där bl.a. den pågående regeringskonferensen skall avslutas med ett antagande av Nicefördraget. Vi har under hela regeringskonferensen inte stött den kraftigt utökade dagordningen, som majoriteten i Europaparlamentet genom upprepade resolutionsförslag försökt att fastställa, vilket vi också meddelat genom de enskilda omröstningarna. I flera av de framlagda resolutionsförslagen från de olika politiska grupperna tar man också som utgångspunkt en djup oro huruvida man kommer att lyckas nå målet i Nice, dvs. att göra EU redo för utvidgning.
Den viktigaste uppgiften i Nice är att se till att EU får effektiva institutioner. Villkoret för detta är att det finns en välbalanserad lösning mellan små och stora länder, inte bara vad angår röstviktningen i ministerrådet, utan också vad angår sammansättningen av Europaparlamentet och kommissionen. Dessa två institutioner bidrar i mycket hög grad till att EU även framöver koncentrerar sig på att uppfylla de gemensamma målen och de gränsöverskridande åtagandena, medan resten överlåts till medlemsstaterna.
Utvidgningen är ett stort projekt som kräver stöd inte bara i ansökarländerna, utan också i de länder som redan är medlemmar. Flera ledamöter av Europaparlamentet vill se en konstitutionalisering av fördragen, som omfattar ett införlivande av stadgan om de grundläggande rättigheterna och användning av kvalificerade majoritetsbeslut på alla områden. Att fortsätta med att insistera på dessa frågor under den pågående regeringskonferensen, då man ändå inte kan få ett brett stöd för dessa, är enligt vår uppfattning oklokt och bidrar till att göra så att parlamentet inte får något inflytande. Detta har vi också markerat genom de enskilda omröstningarna i dag. Vi har valt att rösta för det övergripande betänkandet, eftersom vi vill sätta press på stats- och regeringscheferna när det gäller att uppnå ett bra resultat i Nice.
. (FR) Inför toppmötet i Nice och utan att föregripa resultaten av detta, vill jag berömma det franska ordförandeskapets omfattande arbete och de flesta av ministrarna, som varken har sparat tid eller möda för att regelbundet besöka vårt parlament i utskotten och i kammaren.
Även om jag i likhet med många andra ibland beklagat att premiärminister Lionel Jospin uttalat sig sparsamt under detta halvår " på grund av samregerandet" , vet jag vilka tydliga impulser han hela tiden har givit sina ministrar och det vill jag påpeka.
Jag vill särskilt tacka Hubert Védrine och Pierre Moscovici, liksom Martine Aubry, som är upphovet till den sociala dagordningen... en av huvudfrågorna under detta ordförandeskap.
Nu återstår att lyckas med toppmötet i Nice och i fråga om den institutionella reformen övertyga alla om att göra de sista kompromisserna som krävs för att möjliggöra " en bra överenskommelse" och ett bra fördrag.
Naturligtvis måste vi också lyckas förse " stadgan över grundläggande rättigheter" med hänvisningar i själva fördraget för att öka dess juridiska tyngd.
Vi måste tydligt understryka den sociala dagordningens betydelse så att den snabbt kan genomföras. Vi måste äntligen få till stånd ett ramdirektiv om allmännyttiga tjänster. Ingen ifrågasätter att det brådskar.
En vecka innan toppmötet hyser jag personligen gott hopp! Och det är detta hopp jag ville ge uttryck åt när jag röstade ja till en resolution, även om jag inte ställer mig bakom alla formuleringar.
. I sin resolution förordar Europaparlamentet (som vanligt) ökat medbeslutande för sin egen institution. Det vore bra om Europaparlamentet ägnade lika stor entusiasm åt att också diskutera hur man skall gå till väga för att öka valdeltagandet i valen till Europaparlamentet. I valet 1999 skulle valdeltagandet i genomsnitt ha legat på under 40 procent om inte en del medlemsländer hade haft röstplikt samt nationella val samtidigt som detta val ägde rum.
Den iver som Europaparlamentet visar för att få ökat medbeslutande i EU är ingalunda något som har en stark förankring i väljarkåren.
Den demokratiska debatten i Europa i dag grundas på de nationella parlamentsvalen i respektive medlemsland. För att ett mer demokratiskt EU skall skapas, måste de nationella parlamenten få ett större inflytande i EU:s arbete.
Debatten och den resolution Europaparlamentet har antagit bidrar till allvarliga orosmoment om vad som skall beslutas under toppmötet i Nice, särskilt när det gäller möjliga skärpningar av restriktionerna för suveräniteten i små länder som Portugal, för att stärka federalismen och den militära inriktningen på försvars- och säkerhetspolitiken, och när det gäller de svaga och klart otillräckliga åtgärderna på det sociala området.
När det gäller regeringskonferensen och den påföljande reformen av de europeiska institutionerna, är det särskilt allvarligt om man slår in på en väg som stärker makten för ett litet antal stora länder på bekostnad av de flesta små och mellanstora länders beslutsrätt, vilket kan ske genom utökningen av den kvalificerade majoriteten, det " förstärkta samarbetet" inom ett begrepp som en " hård kärna" , tillämpningen av ett förstärkt samarbete på områden som försvars- och säkerhetspolitiken, strävan att gå mot en utformning av en europeisk författning med stadgan om de grundläggande rättigheterna som grund, vilken i sin tur har ett begränsat innehåll och är i flera avseenden bakåtsträvande i jämförelse med liknande dokument, såväl på ett internationellt som ett nationellt plan, som när det gäller Portugal.
På det sociala området, är förslagen mycket blygsamma och ger inte ens något faktiskt innehåll åt åtagandena från toppmötet i Lissabon, särskilt när det gäller behovet att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Det är alltså nödvändigt att rådet ser över sina ståndpunkter och arbetar för att motverka vågen av företagsfusioner och -koncentrationer i olika sektorer, att avbryta de pågående avregleringarna och ändra den makropolitiska politiken för att kämpa för en sysselsättning av hög kvalitet och med rättigheter och mot fattigdom och social utslagning.
. (EN) Som en ledamot av Europaparlamentet och som företrädare för Irland är jag djupt besviken med formuleringen i den resolution som just har antagits av denna kammare för Europeiska rådsmötet i Nice år 2000. Reformen av Europeiska unionens fördrag måste ta hänsyn till mindre medlemsstaters behov och intressen. Om man inte gör det kan detta rubba den känsliga balans som är själva grunden för att unionen skall fungera ordentligt.
Jag vill framför allt belysa flera element som jag anser kan ha en inneboende fara för unionens framtida stabilitet och även ta upp frågor om beslutsprocessens demokratiska legitimitet.
När det gäller den generella ökade användningen av kvalificerad majoritetsomröstning anser jag inte att detta är ett förslag som är till stor hjälp då det skulle åsidosätta medlemsstaternas rätt att fatta beslut vid lämplig tidpunkt om ett politikområde skall överföras till gemenskapsnivå. Jag anser att varje förändring från enhällighet till kvalificerad majoritet bör övervägas från fall till fall.
Inte heller är jag för en automatisk sammankoppling mellan kvalificerad majoritetsomröstning och medbeslutande och återigen anser jag att varje beslut att utvidga medbeslutandebefogenheterna också bör fattas från fall till fall. Jag är redan känd för att vara absolut emot att behandla den gemensamma jordbrukspolitiken genom medbeslutande och skall inte utveckla den frågan ytterligare för stunden.
Vad gäller stadgan om de grundläggande rättigheterna stöder jag inte att den införlivas i ett eventuellt Nicefördrag även om jag är för att främja de rättigheter son hänvisas till i detta dokument. En alternativ lösning, såsom EU:s anslutning till Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, förtjänar en mycket noggrannare granskning.
Vad man än kommer överens om i Nice mellan de femton medlemsstaterna måste kanske ratificeras av det irländska folket genom en folkomröstning. Jag kan försäkra er att de nuvarande förhandlingarna följs i mitt land, liksom jag är säker på att det sker i alla era länder. Vi måste gå varsamt fram och inte gå före folkopinionen eller det som våra befolkningar är redo för. Europeisk integration för Irland har varit en mycket positiv erfarenhet och jag tror att en faktor för detta har varit det gradvisa tillvägagångssättet.
Om fördragsreformen och utvidgningen skall bli framgångsrika måste de få fullt stöd av folket. I detta avseende bör inga beslut om EU:s utveckling fattas som riskerar att fjärma Europas medborgare. Varje demokratiskt system bygger trots allt på folkets tillit och förtroende. Om unionen förlorar allmänhetens stöd då förlorar den själva sin legitimitet.
- (FR) Det franska ordförandeskapet tillkännagav att det politiska Europa skulle födas. Men toppmötet i Nice kommer bara att stärka det europeiska försvaret och handelsunionen. Inom ramen för Nato kommer EU att medverka till införandet av en ny världsordning, som har föga till övers för palestiniernas öde, och gör sig redo att i praktiken fastställa avregleringen av järnvägstransporter och posttjänster.
De nya ländernas anslutning är en förevändning för att förstärka ett Europabygge som endast tillfredsställer industrigrupperna. Inte nog med att det liberala Europas förespråkare endast sprider elände till folk som redan knäar under fattigdomens ok. I samband med utvidgningen driver de också igenom ett politiskt projekt: de fastställer officiellt en pol av rika länder som skall kontrollera en vidsträckt europeisk marknad.
Härigenom tar EU initiativet i förhållande till de nya avregleringskraven från WTO och den kapitalistiska globaliseringen. Genom att ändra artikel 133 i Amsterdamfördraget kan Europa utsträcka omröstningarna med kvalificerad majoritet - som rådet för närvarande tillämpar i fråga om handel med varor - till andra områden, såsom offentlig service, immateriell äganderätt, hälsa och utbildning.
Slutligen är antagandet av en social dagordning en bluff. I fråga om stadgan över de grundläggande rättigheterna kommer den inte ens att vara ett nytt kvalitetsmärke utan framtid, utan ännu en liberal fana som riskerar att fladdra över Europa.
Vi för vår del kommer att delta i det alternativa toppmötet tillsammans med alla de som vägrar att se världen som en handelsvara.
De konservativa ledamöternas röster i dag speglar vår åsikt att Storbritannien skall finnas i ett Europa som gör mindre och gör det bättre, inte styrt av ett Europa som gör mer, sämre.
Det erbjöds två typer av EU-reform till Europaparlamentets ledamöter i dag. Ett konservativt svar på vitboken om reformering av kommissionen skulle göra det möjligt för EU att göra mindre och göra det bättre. Resolutionen om toppmötet i Nice är handlingsplanen för EU att göra mer, sämre.
De reformer som föreslagits av parlamentsledamot Malcolm Harbour om vitboken är reformer som styrs av sunt förnuft. Det brittiska folket önskar reformering av EU för att göra den mer redovisningsskyldig och mer effektiv. De konservativa i Europaparlamentet har konsekvent förordat dessa reformer.
Å andra sidan låter de så kallade reformer som föreslagits i resolutionen till toppmötet i Nice inte vettiga för någon i världen utanför Bryssel. De kommer att komplicera EU än mer och avlägsna det ytterligare från vanliga människor. De hjälper inte till på något sätt med utvidgningen, som att se över jordbrukspolitiken. Detta är den dagordning som labour och liberaldemokraterna stöder.
Parlamentet har precis röstat för en resolution om toppmötet i Nice, vilken kännetecknas av följande:
1 - Den tar inte på ett djupt och klart sätt upp någon av de frågor som utgör de främsta meningsskiljaktigheterna mellan medlemsstaterna i de förberedande arbetena inför regeringskonferensen, och ger inga lösningar på alla stora left-overs från Amsterdam. Därigenom frånsäger sig parlamentet sin rätt till inflytande, det håller tyst till förmån för partsintressen, lojaliteten gentemot nationer och regeringar, och glömmer sina plikter mot medborgarna.
2 - Den innebär trots allt en fördel, inte så obetydlig som den kan tyckas, för länderna med lägre befolkningsantal, vilka alltid kan dra fördel av parlamentets tystnad inför viljan hos de länder som försöker stärka sin institutionella makt i alla gemenskapens organ. Ur detta perspektiv spelar de stora länderna oavgjort med de övriga, och drar inte med sig parlamentet i försvaret av deras synpunkter, och för att utnyttja den mot oss i det framtida institutionella bygget.
3 - Den visar att de förenade ansträngningarna i de små ländernas delegationer har lett till en politisk triumf gentemot de övriga i nästa veckas debatter i Nice. Utan att vinna har vi med denna resolution uppnått ett resultat som inte innebär en förlust. Ibland är tystnaden en seger.
4 - På detta sätt kan vi förklara hur tystnaden, genom att den inte är oskyldig, kan motivera att vi röstar för.
. (FR) Utan att tveka röstade jag nej till den gemensamma resolutionen om Europeiska rådet i Nice. De väljare som jag här företräder ställer sig nämligen inte bakom en enda av dess målsättningar.
Denna text tar den kommande (och allt mer avlägsna) utvidgningen till förevändning för att kräva att ett system som redan är slutkört skall förstärkas. Som om det vore den enda lösningen! Som om det inte fanns någon annan möjlig form att organisera vår kontinent än integrationsmodellen, som ursprungligen utformades för en hård kärna på fem eller sex länder, vilket man kanske bör erinra sig.
Varför sträva efter det omöjliga i form av en utvidgad union och ländernas och folkens representation i ett system som redan är överbelastat, samtidigt som en annan modell skulle innebära enkla och effektiva lösningar, modellen med nationernas Europa?
Varför också förneka att det demokratiska alibit för detta integrerade Europa bara är ett falsarium? Ett utvidgat och integrerat Europa är till naturen inte demokratiskt: det kränker nämligen en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, nämligen rätten till nationen. Jag måste påminna om att demokrati inte bara handlar om att rösta. Demokrati förutsätter dialog och dialogen förutsätter en gemensam känsla av samhörighet som ofta sammanhänger med språket. Våra debatter i detta forum påminner mer om monologer som avlöser varandra än om verkliga diskussioner. Låt oss jämföra dem med den livfullhet och energi, den exakthet som präglar debatterna i de nationella parlamenten: ledamöterna i Palais Bourbon, i Westminster, i Cortes kan låta sina idéer konfronteras eftersom de uttrycker sig inom samma kulturella sfär och på samma språk.
Jag röstade även mot en text som kräver att stadgan över grundläggande rättigheter skall integreras i det kommande fördrag som skall antas i Nice. Det rör sig om en tvetydig och motsägelsefull text, som lämnar fältet fritt för allehanda tolkningar. Man kan inte som vissa gör hävda att texten är oförarglig. EG-domstolen i Luxemburg kallades för några år sedan " en domstol som har ett uppdrag" av en av domstolens domare. I händerna på domstolen kan stadgan bli det mest antidemokratiska instrumentet som Europabygget har givit upphov till.
Det konvent som fått i uppgift att sammanställa stadgan ger en föreställning om detta: genom att slå fast att inflytelserika grupper och krigsivrarnas officin skall spela en dominerande roll när det federala Europa i vardande skall byggas. Ett organ som till följd av sin karaktär endast kan hitta ett minsta samförstånd om rättigheter som Europas folk redan åtnjuter. Ett organ slutligen, som har åstadkommit en text som inte kan undgå att vålla strid om rättspraxis mellan Europeiska gemenskapernas domstol och domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg.
. (FR) En sista gång innan Europeiska rådet i Nice fick Europaparlamentet tillfälle att uttala sig om de stora frågorna för regeringskonferensen. Vårt utskott för konstitutionella frågor har förberett ett resolutionsförslag som erinrar om Europaparlamentets förväntningar. Även om jag kan dela dess allmänna inriktning: " Att göra unionen mer demokratisk och effektiv och närma unionen till medborgarna" kan jag inte anamma ett antal av de förslag som tycks mig alltför onyanserade. Av det skälet har jag föredragit att lägga ned min röst.
När det gäller den avgörande frågan om institutionerna har resolutionen dock förtjänsten att föreslå en tillfredsställande total strategi. Att principen om unionens dubbla legitimitet - folkens och medlemsstaternas legitimitet - tydligt bekräftas, är i det avseendet väsentligt. Härigenom kommer förhandlarna från mest glesbefolkade medlemsstaterna att ges möjlighet att i Nice försvara principen om en adekvat representation i alla institutioner, inbegripet Europaparlamentet.
Det blir allt mer uppenbart att den påbörjade debatten om proportionaliteten (vad avser röster i rådet och platser i Europaparlamentet), det vill säga om maktförhållandena mellan medlemsstaterna, har öppnat en Pandoras ask som det blir svårt att stänga i Nice.
Nu utspelar sig striden inte bara mellan " stora" och " små" , utan även mellan de " stora" .
Det skulle därför vara en bra idé om Europeiska rådet redan från början bestämde sig för att grunda alla sina institutionella beslut på principen om dubbel legitimitet, som har visat sig gångbar ända sedan gemenskapens början.
. Jag välkomnar ambitionen att underlätta utvidgningsprocessen vid Europeiska rådets möte i Nice. Den gemensamma resolutionen innehåller emellertid en rad skrivningar som jag inte kan ställa mig bakom. Jag är emot utvecklingen av en gemensam försvarspolitik och inrättandet av ett försvarsministerråd. Jag kan inte stödja kvalificerad majoritetsomröstning inom handelspolitiken och ställer mig inte heller bakom beslut med kvalificerad majoritet under den andra pelaren, dvs. inom utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken.
Det är ett misstag att dela upp unionen i ett A-lag och ett B-lag, och jag kan därför inte stödja att en tredjedel av medlemsstaterna går före. Likaså är det ett misstag att införliva stadgan i fördraget.
Betänkande (A5-0340/2000) av Brok
Fru talman, ärade kolleger! Vi har inte bifallit Broks betänkande och inte heller Lalumières betänkande. Skälet är inte bara deras innehåll, utan även ämnet för dem, det vill säga den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi har alltid tyckt att den är en chimär, vilket visar sig åtta år efter det att den antogs genom Maastrichtfördraget.
Som en ironisk anekdot vill jag påminna om artikel J 2 tredje stycket i Maastrichtfördragets femte avdelning: " Medlemsstaterna skall se till att deras nationella politik överensstämmer med de gemensamma ståndpunkterna" . Inte en enda gång har denna artikel iakttagits, vilket för övrigt även gäller övriga artiklar under avdelning 5. Tvärtom har den oavbrutet kränkts, senast i raden i samband med Londons erkännande av Nordkorea, som föranledde unionens tjänstgörande ordförande att beklaga detta fel, som han - med egna ord - kallade exceptionellt, innan Berlin tre dagar senare följde London i spåren, uppenbarligen utan att ens ha bemödat sig om att informera det franska ordförandeskapet.
Över allt detta vilar ett löjets skimmer, och i grund och botten är det bara ytterligare ett misslyckande för detta stackars europeiska bygge, eller kanske skall man snarare kalla detta europeiska rivningsarbete. Jag tänker exempelvis på den reform av institutionerna som utlovades 1995, därefter 1997 och som när det kommer till kritan fortfarande verkar stå still några dagar innan toppmötet i Nice, ett möte som bara kommer att innebära en ytterligare besvikelse att lägga till vårt velande i fråga om utvidgningen, som också den utlovades för tio år sedan, för att inte tala om den långa raden och högarna av nederlag i fråga om euron. Men detta är bara exempel. Jag skulle kunna tala om de minskade anslagen till Meda-programmet och Europeiska utvecklingsfonden.
En enda sak i dessa betänkanden är värd att komma ihåg, och var det bara var för den sakens skull, skulle vi behöva rösta nej. Det är åberopandet an Nato, som är närmast ett rituellt åkallande, eftersom det enda Brok egentligen lyckas lägga på pluskontot för 1999 är Kosovokrisen. Det skall sägas att européerna denna gång hittade en herre, nämligen Washington, och att Europa tack vare de generösa amerikanarnas sluttropp till sist lyckades ena sig. Jag upprepar: allt detta är löjeväckande och när historikerna skriver ned Europas historia för det tjugonde århundradet tror jag inte att de kommer att nämna varken GUSP eller Nationernas förbund, och lika gott är nog det.
Fru talman! När det gäller Broks betänkande - som jag villigt gav mitt stöd i omröstningen - vill jag gärna återge de kommentarer som jag fick från en gammal pensionär - han heter Maurizio Enfissi - från kommunen Capriate San Gervasio i provinsen Bergamo, när jag berättade för honom att Europa har börjat tänka på sin egen säkerhet och sitt eget försvar. " Bra!" , sade han. " Jag slogs i det senaste kriget och det tyckte jag verkligen inte om. Så om ni kan undvika krig, som ni har gjort hittills, så skulle ni göra det viktigaste som någonsin har gjorts i hela världen." Och sedan lade han till: " När jag var ute i kriget förlorade jag dessutom flera arbetsår för min pension och den krigspension som betalas ut till mig är så låg, så låg, så låg - men lönar sig verkligen dessa krig?!"
. Vi välkomnar och stöder betänkandet som berör många viktiga tendenser i utvecklingen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi kan dock inte stödja att den uppgift som utövas av den höge representanten överförs till kommissionen.
Vi kan inte heller stödja omvandlingen av gemenskapens delegationer till EU-ambassader. Medlemsstaterna har ansvar för utrikesdiplomati. Vi anser att omvandling av kommissionens delegationer till gemenskapsdelegationer riskerar leda till intressekonflikter med medlemsstaternas nationella diplomatiska delegationer.
. (NL) Tidigare i år hörde jag Solana med entusiasm berätta att det fanns många områden utanför Europeiska unionen där man kan göra ingripanden. Hans nya roll har gjort slut på Irlands, Sveriges, Finlands och Österrikes traditionella neutralitet. Efter 1945 förstod man under försvar att man försvarar sitt eget land mot utländska angripare. En försvarsstyrka hade alltså inga uppgifter utanför det land som hade inrättat den. Nato höll sig till den principen under sina första 50 år. Förenta staternas stridskrafter trängde in i Vietnam, Dominikanska republiken och Grenada, medan Frankrike och England försökte få kontrollen över Suezkanalen, men som Nato agerade man inte utanför det egna landområdet. Det skedde först efter att Sovjetunionen och Warszawapakten, vilka under flera år berättigat Natos existens, hade störtat samman. Mitt parti, det socialistiska partiet i Nederländerna, avvisar varje försök från Europeiska unionen att imitera stormakten Amerika. Jag kan inte instämma med de avsikter som Brok har med sitt betänkande.
. (FR) Delegationen för det andra Europa inom Gruppen Unionen för nationernas Europa har beslutsamt röstat emot initiativbetänkandet från utskottet för utrikesfrågor som försvarades av Brok.
Detta rituella betänkande från Europaparlamentet, som i princip ägnas ett årsbokslut över GUSP, använder sig precis som varje år av den välkända metoden med gradvisa förskjutningar. Den består i att utifrån en bräsch av federalistisk art, som öppnats inom ett givet område, utan avbrott försöka vidga denna bräsch, utan hänsyn till fördragen eller Europeiska rådets beslut. I detta fall handlar det om Europeiska rådet i Helsingfors, och om en gemensam utrikespolitik, ett område där föredraganden uppställer tre huvudmål. Tre mål som vi inte kan annat än avvisa: att reducera gemenskapsinsatserna i världen till de insatser som unionen som ensam aktör genomför, att inrätta ett verkligt europeiskt utrikesministerium, ämnat att överta de nationella ministeriernas funktioner, och slutligen att avskaffa strukturen med Europeiska unionens pelare och generalisera gemenskapens metod, bland annat genom att låta den höge representanten sortera under kommissionens ansvarsområde.
Denna handlingsplan behandlar strukturerna och utelämnar endast en aspekt, som dock är avgörande, nämligen en föregående definition av en europeisk utrikespolitik och innehållet i en sådan politik. För långt ifrån de fiktiva visioner som dominerar i detta parlament är de diplomatiska realiteterna helt annorlunda och GUSP existerar knappast. Som om det behövdes har det svidande beviset för detta nyligen tillhandahållits genom att Förenade kungariket och Tyskland erkänt republiken Nordkorea, utan att invänta en gemensam ståndpunkt. Det står därmed klart att det är genom att söka harmonisering, när en sådan är önskvärd, lämplig och effektiv, mellan beslut som i grunden förblir den nationella aktörens privilegium, som man kan öka tyngden i de europeiska diplomatiska åtgärderna, och inte genom strukturella krav som är fullständigt verkningslösa.
Därför har vår grupp återigen röstat mot de absurda förslag om att upprätta ett gemenskapsförfarande för nationella diplomattjänster, som lades fram i artikel 74 och 75 i resolutionen, förvandla unionens delegationer till verkliga europeiska ambassader, och inrätta en europeisk diplomatskola. Man tror sig drömma när man upptäcker förslaget, som består i att medlemsstaternas fullt verkliga samlade diplomatkår om uppskattningsvis 40 000 tjänstemän skall tjäna en fiktiv utrikespolitik: ett förslag som är både exakt och surrealistiskt!
. (EN) Det finns mycket som den brittiska konservativa gruppen kan stödja i detta betänkande, i synnerhet tonvikten på unionens utvidgning. Det finns dock flera speciella element som vi inte kan stödja, till exempel:
att kommissionen bör ta ansvar för säkerhets- och försvarspolitiken genom att överta rollen som Hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (punkterna 65, 66, 68)
att kommissionens delegationer bör inneha rollen som " EU-ambassader" och samordna arbetet i medlemsstaternas ambassader (punkt 74)
stödet för en självständig säkerhets- och försvarspolitik utanför Nato (punkterna 11-15)
förslaget om EU:s militära insatser i Asien (punkt 38)
Betänkande (A5-0339/2000) av Lalumière
Fru talman! I förra veckan var jag i Rom. Jag har en systerson som har varit på Natos baser i USA för att lära sig flyga jaktplan, och han befordrades, han är med andra ord redo att arbeta som pilot inom flygvapnet. När han samtalade med mig fick han höra att vi håller på att organisera en armé för Europas stater, ett försvar som skulle vara redo att ingripa för att bevara freden i Europa och i dess närhet. " Ah, den skulle jag vilja vara med i!" sade han till mig. Men det är inte för det som jag nämner honom, naturligtvis - om han är duktig kommer han att göra karriär - utan för att sedan fortsatte vi att prata och han lade till: " Det är verkligen rätt med ett europeiskt försvar, det är rätt med en europeisk polis! Vad finns det för behov av att ställa upp arméer för att försvara gränserna mellan Italien, Frankrike, Tyskland, Spanien, gränser som inte längre finns? Att ni förenar era krafter är något positivt" .
. (DA) Venstres fem ledamöter av Europaparlamentet har i dag röstat för Lalumières betänkande om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, eftersom vi vill se en förstärkning av EU-ländernas handlingskraft och därmed också Natos. Framgångskriteriet för detta nya samarbete skall vara att såväl EU som Nato stärks genom det.
. (DA) De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet har stött betänkandet om upprättandet av en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Det finns dock vissa delar i betänkandet som vi är tveksamma till.
För det första är det viktigt att slå fast att Danmark p.g.a. undantaget på det militära området inte kan ställa upp med militära styrkor till den gemensamma europeiska snabbinsatsstyrkan. För det andra är vi skeptiska till tankarna om att upprätta en faktisk europeisk rymdfartspolitik, om syftet med detta är att Europa skall ha ett försvarssystem som det som Förenta staterna är i färd med att upprätta. För forskningsändamål och i samband med övervakning av miljön, kan ett gemensamt europeiskt rymdfartsprogram emellertid ha fördelar. För det tredje finns det i betänkandet en rad punkter där man önskar att Europaparlamentet skall ha ett större inflytande på utformningen av en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Vi menar att det är mycket viktigt att slå fast att formuleringen av säkerhets- och försvarspolitik är en mellanstatlig angelägenhet som Europaparlamentet varken kan eller skall vara en del av.
Vi kan därför inte stödja en utveckling som innebär en ytterligare institutionalisering av säkerhets- och försvarspolitiken i EU. Det är upp till varje enskild medlemsstat att besluta om man vill delta i en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Det är dessutom inte en uppgift för Europaparlamentet att bestämma vilken kapacitet en europeisk utryckningsstyrka skall ha, och om man t.ex. i detta sammanhang skall ha interventionskapacitet på det marina området och flygområdet. Parlamentets önskemål om att alla medlemsstater skall betala till den europeiska utryckningsstyrkan, även om man står utanför en operation, anser vi vara olämpligt, då det t.ex. skulle kunna betyda att vissa länder dras in i en konflikt som man inte vill delta i. I samband med detta är det också viktigt att poängtera att de medlemsstater som är neutrala inte på något sätt kränks. Deras önskemål om neutralitet måste respekteras i alla avseenden.
- (FR) Vi har naturligtvis röstat emot detta betänkande. Under sken av att inrätta och utveckla en så kallad europeisk säkerhets- och försvarspolitik redogör den krasst för behovet av en försvarspolitik som skall tjäna vad som kallas " målen för Europeiska unionens utrikespolitik" . Det vill säga de imperialistiska stormakternas intressen och de stora kapitalistgrupper som dominerar Europa och dikterar unionens inriktning.
Vi opponerar oss mot denna imperialistiska försvarspolitik så mycket mer som det i detta parlament råder ett uttalat samförstånd i denna fråga, en acceptans av och öppet stöd för denna politik från en förkrossande majoritet av grupperna, alltifrån extremhögern till De gröna och PSE.
För denna politik är givetvis riktad mot folket. Mot dem som skulle bli lidande - som nyligen på Balkan - av de imperialistiska militära insatserna från unionen och dess allierade.
Men även mot Europeiska unionens folk som i alla händelser blir tvungna att finansiera de nya rustningskostnader som betänkandet förespråkar och som inte ens garanteras att dessa militära styrkor inte en dag används mot dem själva, för att " upprätthålla ordningen" .
- (IT) Europa borde även bli en politisk union och inte bara en ekonomisk. Därför är de italienska kommunisterna positiva till och värnar om kravet på en snabb utvidgning till kandidatländerna, för att förverkliga ett stort Europa som har sina olika kulturer och sina bästa demokratiska traditioner som grund.
I det här sammanhanget, när alla tvister mellan länderna i Västeuropa och i Central- och Östeuropa har bilagts, skall vi även gå ur försvarsalliansen Nato, som för övrigt har blivit fullständigt obsolet, till förmån för en europeisk militär styrka som är helt fristående från USA, som Europa skall bibehålla nära vänskapsband till men inte längre vara underordnat.
Den europeiska militära styrkan skall vara helt europeisk, demokratiskt kontrollerad av parlamentets olika organ, effektiv och kraftfull. Om en sådan militär styrka hade funnits, så skulle, av historiska skäl och på grund av traditionerna hos de folk som ingår i den, Natos krig mot Jugoslavien aldrig ha ägt rum.
Därför röstar vi för Lalumière-betänkandet, även om det sker med många reservationer och invändningar när det gäller den aggressivitet som man möter i vissa delar av resolutionen och som vi under alla omständigheter kommer att kämpa för att få bort.
. Av bland annat följande anledningar har vi röstat emot betänkandet av Lalumière:
1. Vi anser inte att det i dag föreligger några reella hot mot Europa, i stället är det nu hög tid för en aktiv nedrustningspolitik och civil utbyggnad. Vi är övertygade om att ett Fredens Europa inte skapas genom militärallianser. De framtida konflikterna löses inte genom militära interventioner utan via en politik för social, ekonomisk och ekologisk rättvisa. Vår fredspolitiska analys bygger på konfliktteorin om att en militarisering inte skapar en tryggare och fredligare värld, utan bidrar till en växande osäkerhet och ökad risk för militär konflikt.
2. Vi anser att civil krishantering är ett värdefullt instrument för att förebygga konflikter, något som vi tyvärr måste konstatera inte har fått tillräcklig uppmärksamhet i betänkandet.
3. Vi anser att militära insatser inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken endast skall genomföras efter och i enlighet med resolutioner från FN:s säkerhetsråd, en syn som föredraganden inte verkar dela.
4. Betänkandet bygger på en interventionsfilosofi som vi inte delar. Vi anser att folkrätten och de nationella staternas suveränitet måste respekteras och skall vara vägledande i internationell politik. Det talas om EU:s gemensamma intressen och värden som en anledning till militär upprustning. Vi anser inte att det finns skäl till en militarisering på grund av dessa värden som inte definieras, och som vi ställer oss frågande till vad de innebär.
5. Lalumière påpekar klart och tydligt att det är troligt att vi i framtiden inom EU kommer att vara förpliktigade att försvara EU:s medlemsstaters samtliga gränser mot tredje land. Detta går inte att förena med vissa medlemsstaters alliansfrihet.
6. Vidare tas överhuvudtaget inte alliansfriheten upp i betänkandet, och i betänkandets motiveringsdel anar vi en respektlöshet mot stater som är neutrala. I punkt 49 förpliktigas medlemsstater som inte vill eller kan delta i ett uppdrag att ändå vara med och finansiera uppdraget. Detta går inte heller att förena med alliansfrihet.
7. Idén om ett storslaget försvar anser vi vara ett hån mot kandidatländerna som redan nu har ansträngda ekonomier och som behöver satsa pengar på t.ex. social välfärd i stället för militär upprustning.
Detta betänkande är särskilt allvarligt och dess godkännande utgör ett stöd från Europaparlamentet till en starkare militarisering av Europeiska unionen, och ingår i målet att fram till år 2003 skapa en snabbinsatsstyrka, bestående av 50 000 till 60 000 personer, som kan mobiliseras inom 60 dagar, kan sättas in under ett år och är försedd med nödvändiga flyg- och marinresurser och betonar utvecklingen av Europeiska unionens militära medel och kapacitet och i medlemsstaterna skall anstränga sig för att åtgärda bristerna på området, precis som de gjort gällande strategiska flygtransporter, kryssningsmissiler och spanings- och navigeringssatelliter.
Det är också allvarligt att en stat som inte vill delta i ett uppdrag skall tvingas betala ett finansiellt stöd som fördelas mellan de deltagande länderna i detta krig.
Vi underkänner också tillfredsställelsen över det ramavtal som undertecknades i Farnborough mellan sex av Europeiska unionens medlemsländer, vilket gynnar en omstrukturering av Europas försvar och trycker på en rymdpolitik som omfattar både civila och militära aspekter av utnyttjandet av rymden, och samla sina nationella och multinationella resurser på det militära området.
Slutligen bör noteras, vilket betänkandet tar upp, att det i Nice kan komma att inrättas definitiva organ för den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken - den militära kommittén och den militära staben - med ansvarsområden och befogenheter att fatta beslut som gör det möjligt att gå ännu snabbare fram när det gäller att förverkliga den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Vi kan alltså bara rösta emot.
. (FR) Genom att besluta att man skall skapa kärnan till en europeisk armé, kommer toppmötet i Nice att bekräfta upprättandet av en europeisk stormakt som " försvarar sina intressen överallt i världen" . På detta sätt visar Europa sin imperialistiska karaktär, vilket innebär att skydda gemenskapens investeringar utomlands, gemenskapsvarornas närvaro på marknaden, råvarutillgång och exploatering av billig arbetskraft. Unionen kommer att agera i samråd med Förenta staterna inom ramen för Nato. Men denna europeiska armé skall i första hand användas för att stabilisera EU:s omedelbara omgivning. Handelns annektering av Östeuropa och Nordafrika kan endast fördjupa de sociala orättvisor som genererar sociala explosioner, lokala militära konflikter och massiv befolkningsflykt. I framtiden kommer EU att samordna sina diplomatiska instrument och militära styrkor för att därigenom försöka optimera vad medlemsstaterna har gjort på egen hand under hela det gångna århundradet, allt detta i " fredsupprätthållandets" och de " humanitära insatsernas" namn.
Vi behöver ingen euromilitarism. Vi motsätter oss bestämt denna europeiska armé, precis som vi motsätter oss Nato och vår egen nationella armé. Den första konsekvensen av upprättandet av en europeisk försvarsindustri (EADS, Dassault, BAE) som skall kunna övertrumfa Förenta staterna skulle bli en drastisk ökning av försvarsbudgeten och en överföring av den vetenskapliga och tekniska forskningen till det militära området. Arbetstagarna har ingenting att vinna och allt att förlora på denna " nya" imperialistiska målsättning hos EU.
. (NL) I min röstförklaring till Brok-betänkandet angav jag att jag inte betraktar det som ett bidrag till försvar eller säkerhet när stridskrafter från Europeiska unionens medlemsstater agerar utanför det egna landområdet. 50-årsjubiléet av Natos upprättande firades med det första Natokriget. Det kriget gjorde det möjligt för Milosevic att fortsätta styra över Serbien och Montenegro ett år till. Han fick nämligen chansen att framstå som serbernas bästa garanti mot aggressioner från utlandet. Föredraganden räknar nu upp ett antal skäl för att agera utanför det egna landområdet. Ett av dessa är den berättigade indignationen över etniska konflikter utanför unionen. Det är bra att vi engagerar oss i dessa genom medling, uppvisande av modeller för regimlösningar och givande av humanitärt stöd till dem som känner sig tvingade att flytta till följd av en sådan konflikt. Militära medel utifrån ger ingen lösning, de gör nämligen inget åt orsaken till konflikten och ändrar inte den allmänna opinionen. Rädslan för att energiförråden inte skall bli tillgängliga för medlemsstaterna kan absolut inte vara ett giltigt skäl för ett ensidigt ingripande.
. Jag har röstat nej till betänkandet.
Bland flera punkter som jag är kritisk till i betänkandet, väljer jag att ta upp följande exempel:
Punkt 49: "begär under alla omständigheter att en stat som inte önskar delta i ett uppdrag skall åläggas att, med hänsyn till den ömsesidiga solidaritet som binder medlemsstaterna, erlägga ett finansiellt bidrag som skall fördelas mellan de deltagande staterna" .
Punkt 50: "anser slutligen att Petersberguppdragen på sikt skall finansieras genom Europeiska gemenskapernas allmänna budget, vilket kommer att innebära en revision av artikel 28 i EU-fördraget och av budgetplanerna" .
Jag anser att dessa två punkter är så långtgående att det är svårt att hävda alliansfria staters, t.ex. Sveriges, rätt till självständiga beslut inom försvarspolitiken samt rätt till icke-inblandning i väpnad konflikt.
Skrivningarna i betänkandet är därmed för långtgående och följaktligen skäl nog att rösta nej till betänkandet i dess helhet.
. Jag uppskattar försöket att utveckla en gemensam europeisk säkerhetspolitik, men är emot utvecklandet av ett gemensamt militärt försvar. Exempelvis förekommer alltför långtgående skrivningar om GUSP och Nato, om att använda " hot om väpnade insatser" som ett påtryckningsmedel i konfliktförebyggande verksamhet, vilket direkt bryter mot FN-stadgan. Detsamma gäller för skrivningarna om att förbättra EU:s förmåga att tränga igenom motståndarnas luftförsvar och flottingripanden, samt skrivningarna om förstärkt samarbete vad gäller ömsesidig försvarsgaranti. Jag kan därför inte stödja betänkandet.
De brittiska konservativa har allvarliga reservationer om hela konceptet för en EU-försvarspolitik självstyrd utanför Nato och kan därför inte stödja detta betänkande. Vidare finns det många punkter mot vilka vi har särskilda invändningar, t.ex.:
· Förslaget att försvar bör bli ett gemenskapsansvar där rådets " herr GUSP" roll skall tas över av en vice ordförande i kommissionen (punkterna 4 och 44).
· Att militära operationer bör finansieras från en gemenskapsbudgetpost och att medlemsstaterna måste bidra med medel till operationer, även om de inte önskade delta (punkterna 49 och 50).
· Förslaget om att inrätta en centraliserad europeisk säkerhetskollegium (punkt 78).
· Idén att gemenskapsmedel bör användas för att finansiera informationsinitiativ om GUSP både inom unionen och i utrikes huvudstäder (framförallt i USA) (punkterna 75 och 79).
· Förslagen om att skapa en " europeisk polisstyrka" (skäl L)
Motsägelsen mellan idén att EU skall säkra unionens yttre gränser som en aspekt av GUSP (skäl D) och erkännandet av Natos ansvar för gemensamt försvar (skäl C).
. Jag stöder betänkandets helhetsinriktning, men vill markera att jag har en avvikande uppfattning om punkt 49. Däri begärs att stater som inte önskar delta i ett uppdrag skall åläggas att, med hänsyn till den ömsesidiga solidaritet som binder medlemsstaterna, erlägga ett finansiellt bidrag som skall fördelas mellan de deltagande staterna. Ett sådant krav är enligt min mening för långtgående.
Betänkande (A5-0340/2000) av Brok och betänkande (A5-0339/2000) av Lalumière
. (DA) Vi har av flera skäl röstat emot Brok- och Lalumièrebetänkandena. Vi anser inte att upprustning och därmed ökade militära utgifter är svaret på Europas utmaningar under denna era. Nu när det var tio år sedan omvälvningarna ägde rum i Öst, tycker vi att " det europeiska fredsprojektet" i och med dessa betänkanden skickar en tråkig signal till ansökarländerna. För det andra främjar man genom betänkandet ett brott med de alliansfria länderna, som förslås att delta genom finansieringen av den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Talet om " united in diversity" verkar vara förstummande, inte minst för de alliansfria medlemsstaterna, om bara delar av innehållet i betänkandena genomförs.
Införandet av ett nytt territorialförsvar, som dessutom föreslås lyda under en vice ordförande i kommissionen, är en punkt som vi inte heller kan stödja. Ett sådant brott med Nato, bara för att få en ny uppdelning av Europa, ligger långt från de tvetydiga ord man uttryckte när muren föll. Vi har absolut inte behov av att bygga upp fler militära strukturer. Det skulle däremot vara lämpligt för EU om prioriteringen av Petersbergsuppdragen förändrades och fokus riktades mot civila och humanitära lösningsmodeller.
Betänkande (A5-0308/2000) av Theorin
Jag röstade för detta betänkande, fru talman, för det är rätt och riktigt att Pensionärspartiet stöder alla försök att bringa fred till områden där det rasar framför allt interna konflikter och inbördeskrig. Men jag måste ändå komma med en invändning till det som Theorin sade: bland de många förslag som hon lagt fram för att underlätta för kvinnorna att främja freden i krigszoner, så glömde hon föreslå att de höga befälen i de militära styrkorna även borde utgöras av kvinnor. Fru talman, om ni är så duktig och kan leda det stökiga Europaparlamentet, så skulle ni utan tvekan även kunna leda de militära styrkor som har till uppgift att bringa fred till krigszoner: ni skulle med andra ord kunna bidra till kvinnornas välgörande inflytande på fredssträvandena.
. (DE) I och för sig var det en godtagbar idé från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor att framställa ett initiativbetänkande om kvinnors deltagande i fredlig lösning av konflikter. Men vad som kom ut av detta är egentligen inget mindre än falsk varubeteckning, ty bara en liten del av det som skrivits ihop i det nio och en halv sidor långa resolutionsförslaget har egentligen med ämnet att göra. Vi har 18 hänvisningar till dokument, förklaringar, överenskommelser och resolutioner från FN och säkerhetsrådet, handlingsplaner som omfattar hundratals sidor, vilkas räckvidd de flesta av oss inte kan ana.
Vi har 19 överväganden och 23 punkter med 36 stycken. Exakt sex av dessa punkter innehåller utsagor som hör till ämnet. Resten är fullproppat med iakttagelser om våldtäkt, sexuella övergrepp av europeiska soldater som deltar i fredsinsatser - om serberna sägs ingenting -, om latriners belysning och placering i flyktingläger, med krav beträffande asyl- och invandringspolitik, abort, adoption, med könsdifferentierade analyser, med inrättandet av departement för kvinnofrågor i medlemsstaterna och dylikt,
En lärare skulle som bedömning av ett sådant arbete skriva: missuppfattning av ämnet!
Jag kan inte bifalla ett sådant sammelsurium, som regelrätt missbrukar ett ämne för att pådyvla oss ideologiska krav beträffande de tidigare nämnda frågorna. Jag värjer mig redan nu mot anklagelsen att min röst skall tolkas som om jag vore emot kvinnors deltagande i fredlig lösning av konflikter. Det är jag inte, tvärtom!
Jag stöder detta betänkande av min kollega Maj-Britt Theorin. Som hon påpekar används sexuellt våld mot och massvåldtäkt av kvinnor systematiskt under konflikter som krigsvapen.
Jag stöder hennes uppmaning till medlemsstaterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att ändra artikel 75 i det fjärde Genèveprotokollet för att definiera våldtäkt, påtvingad befruktning och sexuellt slaveri som krigsförbrytelser; Jag stöder också hennes uppmaning till en ratificering av Romfördraget vid den internationella brottsdomstolen.
Föredraganden förtjänar också stöd för sina uppmaningar till kommissionen och medlemsstaterna att ta hänsyn till könsskillnader vid organiseringen av EU-finansierade flyktingläger och i sin asyl- och invandringspolitik genom att exempelvis bevilja asyl till kvinnor som har våldtagits under en väpnad konflikt.
. Vi vill uttala vårt stöd för betänkandet i stort, men har svårt att acceptera de detaljregleringar som betänkandet i vissa fall innehåller, vilket återspeglas i vårt röstande, då detta strider mot subsidiaritetsprincipen. Betänkandet går dessutom längre än sitt ursprungliga uppdrag, såsom det definieras i betänkandets titel. Många av de problem som tas upp i betänkandet är i högsta grad reella, men hör inte hemma i detta dokument.
Betänkandet " Förebyggande och lösning av väpnade konflikter: könsrelaterade aspekter" syftar till att rapportera om kvinnors deltagande i fredliga lösningar av konflikter. Det finns i själva verket förvirring i detta betänkande då dess titel inte helt motsvarar dess innehåll. Några villkor - som att straffa våldtäktsmän, göra läger fysiskt säkra för kvinnor och se till att kvinnor under stressade situationer får riktiga matportioner och läkarvård - är bra. Men dokumentets språkliga form går utöver detta. Tyvärr finns där uppenbart en målsättning att sätta sig över nationella abortlagar eller till och med bestraffa eller undertrycka religiösa traditioner som är emot abort.
Detta strider mot konstitutionen i mitt land Irland och jag tvivlar inte på den lagstiftande ståndpunkten i andra länder som strävar efter att minska snarare än öka användning av abort.
Medan jag helt erkänner och stöder kvinnors deltagande i fredliga lösningar av konflikter, måste jag tyvärr rösta emot detta ganska förvirrade betänkande.
Betänkande (A5-0301/2000) av Smet
- (FR) De enda positiva aspekterna i detta betänkande är att det kräver en " definition på gemenskapsnivå av hushållsarbete" och " klara begränsningar för det maximala antalet arbetstimmar" .
Men under förevändning att ägna sig åt hushållsarbetarna ägnar sig betänkandet framför allt åt deras arbetsgivares intressen. Detta skulle inte vara chockerande om det inte handlade om en enda kategori av arbetsgivare, för övrigt i minoritet, nämligen " äldre människor i enpersonhushåll som behöver hjälp med hushållssysslor" .
Men denna kategoris behov tas endast upp för att få igenom kravet på " skatteavdrag för hushållstjänster" och en " anpassning av priserna och utgifterna till de enskilda hushållens ekonomiska möjligheter" . Om denna punkt röstas igenom kommer den framför allt att ge rika familjer möjlighet att subventionera sina kostnader för hushållshjälp med pengar man lurar till sig av samhället.
Ytterligare ett inslag av cynism: i motiveringen görs hushållsarbetarna ansvariga för att deras arbetsgivare anställer dem svart.
Så även om vi inte röstar emot detta betänkande, på grund av några grundläggande rättigheter som det för fram, kommer vi inte heller att rösta för.
. Vi röstar nej till detta betänkande som behandlar så kallade hushållsnära tjänster.
Införandet av modeller av denna typ, som ibland kallas "ny arbetsmarknad" i bl.a. Belgien och Danmark, visar entydigt på ett konserverande av en lägre tjänsteklass bestående av främst invandrade kvinnor, men också av män samt långtidsarbetslösa.
Att skattesubventionera en dylik arbetsmarknad är enligt vår mening direkt stötande. Skattemedel bör användas på ett annat sätt, bl.a. för att människor skall kunna utvecklas och ges valmöjligheter i livet.
Problem, som tas upp i betänkandet, kan lösas med en human asyl- och flyktingpolitik, en arbetsorganisation som tar hänsyn till balans mellan arbete och fritid samt genom ett solidariskt, samhälleligt ansvarstagande för personer med särskilda behov.
. (DE) Åtskilliga tiotusentals berörda kvinnor i Europeiska unionen skulle säkert glädja sig över att vi här befattar oss med en rättslig reglering av det hushållsarbete som bedrivs inom den informella sektorn, om de bara visste det. En fördel med detta betänkande är säkert att det över huvud taget finns. Vissa formuleringar i detta betänkande finner jag dock mindre lyckade. I mitt land, Luxemburg, föreligger det normaltillståndet, att vi inte gör någon skillnad mellan arbetstagare som sysslar med hantverk, oberoende av om de till exempel är sysselsatta inom industrin eller i hushållen.
De har rätt till lagstadgad minimilön, till delaktighet i sjuk-, olycksfalls- och pensionsförsäkring, det vill säga de är inte diskriminerade gentemot andra arbetstagare. Detta är naturligtvis nästan ett idealtillstånd, när jag läser alla de förslag till möjliga undantagsbestämmelser som är upptagna i detta betänkande.
Jag inser till exempel inte varför de arbetsförhållanden som gäller för anställda i hushåll skulle vara atypiska.
Det är ju egentligen otroligt att vi ännu i det tjugoförsta århundradet skall behöva utfärda rekommendationer om att medlemsstaterna skall garantera de hushållsanställdas rätt till socialförsäkring och en rimlig försörjning på ålderdomen. Lika otroligt tycker jag det är att man behöver ställa det kravet, att man på nationell nivå måste anpassa priser och kostnader för hushållsarbete till privatpersoners ekonomiska möjligheter.
Däremot är det meningsfullt att framföra kravet på en förenkling av administrativa formalia för arbetsgivaren.
I Luxemburg har vi inom ramen för den internationella sysselsättningsplanen bestämt oss för en sådan förenkling, och det fungerar mycket bra och är en modell som jag - i all anspråkslöshet - skulle vilja rekommendera.
Ett steg i rätt riktning är också kravet att göra hushållstjänster skattemässigt avdragsgilla för att minska skillnaden i kostnader mellan svartjobbare och registrerade arbetstagare.
De nationella regeringarna borde vara generösa när det gäller detta, så att arbetstagare och arbetsgivare stimuleras att sluta med svartjobb.
Jag varnar också för att ge invandrarkvinnor arbetstillstånd för hushållsarbete. De ligor som sysslar med flyktingsmuggling skulle glädja sig och naturligtvis beteckna alla de kvinnor som hushållsanställda, som de annars vill slussa in i olika EU-länder på illegal väg.
Vill vi det? Det tror jag inte. Vi bör alltså vara försiktiga med uttalanden, som kan missbrukas.
. Vi har röstat emot Smets betänkande om reglering av hemtjänster.
Föredraganden anser att det krävs en rättslig ram på europeisk nivå som gör det möjligt för personer som tillhandahåller hushållstjänster att omfattas av en arbetarskyddslagstiftning. Smet föreslår bl.a. att man inför en europeisk definition på hushållstjänster. Dessutom kräver föredraganden att medlemsländerna inför skatteavdrag för hushållstjänster, så att skillnaderna mellan utgifterna för " svart" och " vitt" arbete minskar.
Det finns en stor efterfrågan på hushållsnära tjänster. Det höga skatteuttaget i såväl Sverige som i övriga EU-länder hindrar dock efterfrågan och utbud från att mötas på en vit marknad. Inkomstskatter, sociala avgifter och moms driver upp timtaxan till nivåer som nästan inga hushåll med normala inkomster är beredda att betala. Mer eller mindre allt hushållsarbete som utförs mot betalning utgör i dag svart arbete. På denna marknad arbetar många kvinnor och ungdomar. De har inga rättigheter, inga försäkringar, inga pensionspoäng, ingen sjukpenning och ingen trygghet. För många unga riskerar den första kontakten med arbetsmarknaden att bli ett svartjobb. Det är djupt olyckligt att orimliga skatteregler på detta sätt pressar människor till svart arbete.
Vi håller därför med föredraganden att det är viktigt att skillnaderna mellan utgifterna för " svart" och " vitt" arbete minskar och anser att medlemsländerna borde införa skattereduktion på hushållsnära tjänster. På så sätt kan de personer som utför hushållsnära tjänster omfattas av försäkringar, pensioner, sjukpenning och trygghet. Däremot är vi emot att det införs en detaljreglerad rättslig ram på europeisk nivå för hushållsnära tjänster. Dessa frågor bör hanteras på nationell, regional eller lokal nivå, varför vi följaktligen röstar emot betänkandet.
Fru Smet gör rätt när hon uppmärksammar den sårbara ställningen för hemhjälp i den svarta ekonomin.
Hon kräver att en europeisk definition av " hushållsnära tjänst" skall fastslås och att medlemsstaterna skall föra och regelbundet uppdatera statistik om odeklarerat arbete. Hon vill att denna typ av arbete skall erkännas som ett yrke i sin egen rätt och kräver att europeiska bestämmelser skall utarbetas om dessa arbetares rättigheter - för närvarande varierar situationen från land till land. Behoven för arbetare inom hushållsnära tjänster bör tas hänsyn till när förslag till sysselsättningslagstiftning utarbetas. Behovet för alla medlemsstater att införa principen om att deklarera alla anställningsförhållanden betonas och både arbetsgivare och arbetstagare bör göras medvetna om sina rättigheter i enlighet med sitt anställningsförhållande. Slutligen vill hon att medlemsstaterna kopplar samman utfärdandet av visering för anställda i diplomathushåll till en garanterad miniminivå av arbetsvillkor.
Detta betänkande förtjänar noggrant övervägande.
. (NL) Kvinnoarbete har en lång historia av dåliga löner, dåliga arbetsförhållanden, en dålig rättsställning och sexuella övergrepp. Det är ännu mer fallet när det rör sig om fattiga kvinnors arbete i de rikas hushåll. Det arbetet regleras främst informellt utan fackförening, företagsråd, premiebetalning eller kollektivavtal. Arbetstagaren har liten eller ingen trygghet alls och är i många fall till största delen beroende av arbetsgivarens godtycke. Allra värst blir det om det dessutom rör sig om kvinnor från fjärran länder som accepterat det här arbetet av nödtvång och som inte har någon annan möjlighet att försörja sig. Det är en yrkesgrupp som ofta glöms bort i vår fortfarande kraftigt mansdominerade värld. Var och en kan förstå att missförhållanden är möjliga men många har en tendens att kraftigt underskatta de här missförhållandenas omfattning och konsekvenserna för de inblandade. Det här initiativförslaget är ett bra resultat av att det finns ett utskott för kvinnors rättigheter och jämlikhetsfrågor. De samtal som förts med berörda organisationer och inventeringen av problem påminner om utredningar som gjordes om arbetarnas ställning för över hundra år sedan. Även om min grupp anser att betänkandet är för begränsat och slutsatserna för blygsamma så är de ändå en ansats till steg i rätt riktning.
. Vi är positivt inställda till att hushållstjänster införlivas i arbetsmarknaden, men har svårt att acceptera de detaljregleringar på EU-nivå som betänkandet i vissa fall innehåller, och som strider mot subsidiaritetsprincipen. Betänkandet går dessutom i vissa fall utöver sitt ursprungliga uppdrag, såsom det definieras i betänkandets titel.
Betänkande (A5-0327/2000) av Guy-Quint
Fru talman! Jag tänker inte missbruka er tid med att förklara varför jag röstade för Guy-Quint-betänkandet, men jag kan inte låta bli att säga att för de äldre och pensionärerna är det mycket viktigt att veta hur Europeiska unionens medel används, de medel som konkret utnyttjas i kommissionens olika administrativa enheter, dvs. varför pensionärerna i hela Europa på den egna huden har fått känna vad dålig förvaltning kan leda till. De har bidragit till de olika nationella regeringarnas pensionssystem, och regeringarna har sedan snabbt låtit pengarna försvinna som skickliga trollkarlar. Jag hoppas inte att även ordförande Prodi, som en duktig trollkarl, som en modern Houdini, skall lyckas med att göra så att de pengar som står till alla europeiska medborgares förfogande plötsligt försvinner. Det är bara en farhåga: säkert gör han inte det, men jag vill ändå understryka detta för pensionärernas räkning.
. (FR) I mars 1999 avgick Europeiska kommissionen efter diverse skandaler och uppenbara oegentligheter. Denna avgång var avslutningen på en lång tids röta, men bör dock inte få oss att glömma att " Delorskommissionen" bar ett tyngre ansvar än den kommission som efterträdde den.
Denna avgång framtvingades av de valda företrädarna för Europas nationer, och avslöjade det trängande behovet av en djupgående reform av arbetsmetoderna inom kommissionens olika generaldirektorat, av beslutsförfaranden och strukturer, för att åstadkomma en bättre användning av tillgängliga medel vid förvaltningen av gemenskapens resurser och politik.
Samtidigt som Gruppen Unionen för nationernas Europa konstaterar de tidigare allvarliga bristerna, kommer den inte att på förhand kritisera kommissionen och dess reform. Men klart är att det arbete kommissionen bedriver framför allt måste syfta till att återupprätta allmänhetens förtroende för de europeiska institutionerna, vilket i stor utsträckning och med rätta har undergrävts. Enligt betänkandet skall detta ske " genom att avsevärt förbättra prestationerna och effektiviteten" ... men även genom öppnare rutiner.
Reformen av kommissionen kommer att bedömas på grundval av bevis, därav behovet av de regelbundna uppföljningsrapporter som Europeiska kommissionen kommer att lägga fram under hela den tid programmet varar och vikten av en fullständig utvärdering som väntas komma i december 2002.
När det gäller den verksamhetsbaserade budgeteringen (ABB), vill vi påminna om att den kräver en ändring av budgetförordningen. Artikel 19 föreskriver en uppdelning av administrativa anslag - del A - och driftsanslag - del B - och kommissionen måste följaktligen vara mycket noga med att inte inskränka parlamentets budgetbefogenheter. Den franska delegationen kommer givetvis att motsätta sig att medbeslutandeförfarandet införs i fråga om alla ändringar av budgetförordningen.
Genom att kräva en avveckling av kontoren för tekniskt bistånd, i avsikt att stärka kommissionens ansvar för genomförandet av programmen har parlamentet velat förmedla till kommissionen att " endast de uppgifter som inte åligger ett offentligt organ kan läggas ut på den privata sektorn med tidsbegränsade kontrakt för avgränsade tjänster" .
När det gäller kommittéförfarandena kritiserar Gruppen Unionen för nationernas Europa det federalistiska synsättet i betänkandet, i vilket hävdas att medlemsstaterna genom kommittéer för förvaltning och styrning inkräktar på kommissionens förvaltningsmässiga självständighet och medlemsstaterna förebrås för att de " via dessa kommittéer uttalar sina nationella intressen som ibland står i strid mot gemenskapens intressen" . Föredraganden anser rentav att " reformen av kommissionen bör utgöra ett tillfälle att begränsa deras inblandning på områden som inte medför utgifter" .
Förvaltningen av gemenskapens politik måste vara ett uttryck för pragmatiska överenskommelser mellan unionens länder och för vår del anser vi tvärtom att medlemsstaterna mer än någonsin måste medverka i beslutsprocessen, särskilt på grund av det förhärskande och utbredda byråkratiska dunklet och de skandaler och oegentligheter som inträffat för inte så länge sedan. Föredragandens uttalade vilja att undanröja detta inflytande är i det avseendet inte så upplyftande!
I förslagen till reform av kommissionen väcks även ett antal frågor på personalsidan. Låt mig bara nämna en av dem, den förtidspensionering som bör omfatta cirka 600 tjänstemän, eller färre än 3 procent av arbetsstyrkan. Kommissionens enheter säger att detta beslut inte bör få några budgetmässiga konsekvenser... Vår grupp hoppas att så är fallet, men detta är inte ett tillräckligt villkor och det är lämpligt att särskilt se till att tjänsteföreskrifterna iakttas och att dessa åtgärder inte skymmer reformens övriga prioriteringar och inte ger upphov till politiska uppgörelser.
Å andra sidan är det allmänt känt att vissa nationaliteter är uppenbart överrepresenterade i de lägre tjänstegraderna i kategori C och D, av det outtalade budgetmässiga skälet att den berörda personalen inte skall få del av utlandstillägget på 16 procent!
Dessa diskriminerande metoder är inte godtagbara. Arbetslöshet existerar ju i alla våra länder och det vore en god idé för kommissionen att dra fördel av framtida förfaranden för förtidspensionering och rekrytering av flera hundra nya tjänstemän för att börja göra en uppstädning. Svågerpolitik och bristande öppenhet måste också försvinna inom kommissionens enheter, särskilt när det gäller rekrytering av tillfälligt anställda.
Gruppen Unionen för nationernas Europa erinrar slutligen med eftertryck om att Europeiska unionens medborgare mer än någonsin väntar på att reformåtgärderna och rekryteringarna skall leda till att olika uppfattningar och övertygelser som uttrycks i våra länder beaktas.
Betänkande (A5-0329/2000) av Pomés Ruiz
Fru talman! Jag röstade för Pomés Ruiz-betänkandet. Det är oerhört viktigt att man kan kontrollera budget och utgifter som avser kommissionens verksamhet. Men i första hand röstade jag för, eftersom jag skulle vilja - och detta vill jag säga här i parlamentet - att, i det ögonblick som räkenskaperna kontrolleras, dvs. när man kontrollerar hur kommissionen har använt sina medel, man inte bara ägnar sig åt att kontrollera siffror - fyra plus fyra blir åtta, åtta plus åtta blir sexton, sexton plus sexton blir trettiotvå, trettiotvå plus trettiotvå blir sextiofyra - utan att man även kontrollerar om dessa utgifter verkligen varit till gagn för Europa, om de verkligen har uppnått de syften man ville uppnå. Detta är en kontroll som måste göras förutom den rent matematiska kontrollen av siffrorna.
. (FR) Det var inte länge sedan som olika skandaler och oegentligheter i mars 1999 ledde fram till Europeiska kommissionens avgång. Denna avgång avslöjade behovet av att i grunden reformera strukturer, förfaranden, men även arbetsmetoder inom kommissionens enheter, för att säkerställa ett maximalt utnyttjande av resurserna i förvaltningen av gemenskapens politikområden.
Förslagen i vitboken är till stor del inspirerade av den oberoende expertkommitténs andra rapport. De bör ge kommissionen möjlighet att skapa en optimal organisatorisk struktur och optimala operativa metoder, för att på bästa sätt utföra de uppgifter den tilldelas genom fördraget, utan att för den skull uppmuntra den att överskrida sina fastställda prerogativ, även de fastställda genom fördraget, såsom tidigare alltför ofta har varit fallet.
Ingen tvekan råder heller om att Europaparlamentet fullt ut skall utöva sin kontrollerande roll gentemot kommissionen, i kraft av de befogenheter som det tilldelas genom fördraget. Detta gäller i synnerhet öppenheten och genomförandet av Europeiska unionens budget. Medborgarna i våra femton nationer, som väljer sina företrädare, kommer inte att förstå om så inte sker, eftersom det ju är deras pengar det är fråga om.
Effektiviteten av den reform som föreslås i vitboken kommer givetvis att bedömas i ljuset av resultaten vad avser användningen av personalresurser och ekonomiska resurser. Det kan främst ske genom en effektiv kontrollmetod, lämpliga kontrollmekanismer och sanktioner.
När det gäller uppförandenormer i offentlig förvaltning välkomnar Gruppen Unionen för nationernas Europa genomförandet av olika uppförandekoder för kommissionen - relationerna mellan kommissionsledamöterna och mellan kommissionens förvaltning och allmänheten - givetvis under förutsättning att dessa texter har en rättslig grund.
De försenade betalningar som kommissionen gör sig skyldig till förefaller ofta omotiverade. Det är därför viktigt att snarast åtgärda dem genom att påskynda utbetalningarna av fordringarna, eftersom denna situation i slutändan skadar samtliga gemenskapsinstitutioners verksamhet. Gemenskapens politik tar sig uttryck i moraliska och finansiella åtaganden gentemot våra medborgare och gentemot medborgarna i tredje land. Det är därför lämpligt att minutiöst vaka över att dessa åtaganden respekteras i långt större utsträckning än vad som tidigare skett.
När det gäller personalresurserna måste tjänstemännens kvalifikationer och en större öppenhet i personalpolitiska frågor i stort bli de bärande punkterna i den nya administrativa reformen. Gruppen Unionen för nationernas Europa välkomnar i princip det svar som kommissionens vitbok utgör på parlamentets uppmaning om att genomföra en omfattande reform av dess personalpolitik.
Gruppen Unionen för nationernas Europa erinrar emellertid med eftertryck om att kommissionens reform i fråga om rekrytering av personal måste leda till att den mångfald av uppfattningar och övertygelser som uttrycks i våra länder beaktas i fråga om den uppfattning som var och en skapar sig om Europa, dess förflutna och framtid. Medborgarna i våra respektive länder kommer inte att förstå om så inte sker. På samma sätt måste den bristande öppenheten och svågertänkandet försvinna på rekryteringsområdet, i synnerhet när det gäller tillfälliga tjänster.
Gruppen Unionen för nationernas Europa vill inte i detta skede uttrycka något principiellt avståndstagande från förtidspensionering av flera hundra tjänstemän från kommissionens enheter, dock under förutsättning att tjänsteföreskrifterna följs, att förtidspensioneringarna inte skymmer reformens prioriteringar, att dessa avgångar inte får budgetmässiga konsekvenser, att de genomförs så att servicen säkerställs och på frivillig grund och utan att ge utlopp för politiska uppgörelser.
Avslutningsvis tror jag att det är nödvändigt att erinra om att vi genom denna reform, som är av avgörande betydelse för framtiden, förväntar oss att kommissionen visar större fasthet och samtidigt mer öppenhet i sin dagliga förvaltning, men även en mer utvecklad ansvarskänsla, strikt inom ramen för de befogenheter kommissionen har tilldelats.
Betänkande (A5-0326/2000) av Harbour
Fru talman! Detta betänkande av Harbour ägnas framför allt åt kommissionens personal: löner, karriär och även pensioner. Kommissionen borde visa i handling att man verkligen kan administrera sina anställdas pensionsfonder. Som mycket riktigt sägs på sidan 19 i Harbour-betänkandet går man över från ett pensionssystem till kapitalisering. Vi har exemplet med Europaparlamentets pensionsfonder, så hedervärt förvaltade av våra tjänstemän, som har vetat att placera ledamöternas pensionsmedel på bästa sätt. Gör så även för kommissionens anställda och därefter för samtliga medborgare i Europeiska unionen.
Betänkande (A5-0328/2000) av Lamassoure
Jag röstade för Lamassoure-betänkandet som i första hand avser de institutionella aspekterna på kommissionens reformering. I samband med denna röstförklaring tänker jag insistera på och understryka det faktum att vårt parlament tyvärr inte har alla de befogenheter som det borde ha. Jag har aldrig hört någon lägga fram ett ändringsförslag som innebär att lagstiftningsinitiativet bör reserveras för parlamentet och inte delas med kommissionen - ett förslag som jag i stället anser vara förnuftigt, viktigt och inte svårt att förverkliga. Kommissionen skall verkställa, den skall vara Europeiska unionens exekutiva makt; parlamentet skall ha den lagstiftande makten. Det måste finnas en åtskillnad mellan maktbefogenheterna - som man sade i samband med franska revolutionen - även när det gäller Europaparlamentet.
Brittiska, konservativa ledamöter kommer att rösta emot betänkandet på grund av det välrepeterade motståndet för en utvidgning av kvalificerad majoritetsröstning och förslaget om att införliva de grundläggande rättigheterna i fördraget.
Avseende utökat samarbete stöder de initiativet då det överensstämmer med åsikten att större flexibilitet skall införas EU:s verksamhet. De konservativa stödjer också uttalandet i punkt 7 i betänkandet att demokratisk kontroll skall garanteras och att trepelarsystemet skall få fungera. Uppfattningen att Europaparlamentets samtycke skall krävas för att godkänna förfarandet skulle bara vara nödvändigt om den gällande enhällighetsregeln i rådet skulle frångås.
Betänkande (A5-0337/2000) av Sauquillo Pérez del Arco
Fru talman! Vi har avstått från att rösta i den här omröstningen. Det vill jag förklara litet eftersom jag på grund av sjukdom var förhindrad att delta i de senaste diskussionerna.
Vi har inte röstat för eftersom vi anser att utvecklingssamarbetet i kommissionen fortfarande alltför mycket betraktas som tillfälliga åtgärder. När jag sedan i kommissionens handlingar läser att huvudsaken för de fattiga länderna är integrering i den globaliserade världen så är jag rädd för att man förbigår det faktum att de påtvingas den globaliseringen av oss, av de västerländska ekonomierna. Att vi då egentligen inte jobbar seriöst på det vi ser som det viktigaste, nämligen bekämpande av fattigdom, det är nämligen ofta vi som orsakar den fattigdom som vi sedan vill bekämpa.
Jag har inte röstat emot det här betänkandet eftersom det omfattar några behjärtansvärda saker och eftersom jag eftersträvar en kraftfull politik. Jag är en förespråkare för att behålla ett gemensamt utvecklingssamarbete på EU-nivå men jag är rädd för att reformen, om den inte fungerar bra, skall vara näring för de personer som egentligen vill nationalisera alla biståndsprogrammen igen. Jag tycker att parlamentet här har missat chansen att allvarligt bidra till felanalysen och vi borde också ha ägnat mer tid åt en tydlig analys av de hjälpåtgärder som kommissionen föreslår. Det beklagar jag och därför har vi också som partigrupp avstått från att rösta, eftersom vi anser att det inte är bra för de icke-statliga organisationerna.
Jag skall sluta här som vid en ordningsfråga. Jag har nu hört alla bedömningar av omröstningen från mina kolleger om alla möjliga frågor och därför har jag tagit mig friheten att ignorera ert slag med klubban litet eftersom jag tyckte det vore litet överdrivet om ni stannade här speciellt för att säga er mening om allt igen även om vi naturligtvis allihop.
Fru talman! Detta är den trettonde och sista röstförklaringen från Pensionärspartiet för i dag, den 30 november 2000. Den avser dokumentet som handlar om samarbete och utveckling, ett dokument som jag röstade för, även om - och jag säger detta högt och tydligt i denna parlamentets kammare i Bryssel - jag anser att, eftersom vi spenderar Europas pengar för att hjälpa de fattiga och de mindre lyckligt lottade i utvecklingsländerna, så borde vi bestämma oss för att tillsätta europeiska ambassadörer i dessa länder, ambassadörer som kontrollerar hur pengarna används. Detta är definitivt viktigt!
Omröstningen är nu avslutad.
Avbrytande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
(Sammanträdet avslutades kl. 13.15.)
| sv |
9. Skyldigheter för verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden (
| sv |
6. Organisationen och driften av Europeiska unionens publikationsbyrå (
| sv |
10 år efter antagandet av Ottawakonventionen om förbud mot antipersonella minor (ingivna resolutionsförslag): se protokollet
| sv |
7. Utsikter för att utveckla den civila dialogen enligt Lissabonfördraget (
Christopher Beazley: (EN) Fru talman! Det verkar förekomma en mängd omröstningar med namnupprop för tillfället, något som är lite ansträngande för personer som jag, vars apparater inte fungerar. Skulle jag därför kunna få registrera ”ja”-röster för alla omröstningar, och be om en tekniker?
| sv |
1. Den humanitära situationen för irakiska flyktingar (omröstning)
Gemensam resolution
- Före omröstningen om förslaget till resolution:
Avril Doyle: (EN) Herr talman! Jag har en ordningsfråga. Innan ni påbörjar omröstningen om resolutionsförslaget så anser jag att ALDE-gruppen i rättvisans namn bör erkänna att om det inte vore för PPE-DE-gruppens närvaro här i eftermiddag skulle dess ändringsförslag inte ha antagits. Jag anser att vi bör vara konsekventa i vår kritik gällande närvaron här i kammaren.
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr talman! Jag ser i protokollen att två ledamöter i går talade om försenade flyg till Strasbourg i måndags. Jag skulle vilja tillägga att flyget från Amsterdams Schipol-flygplats också var försenat och senare blev inställt. Vi omdirigerades till Basel-Mulhouse-flygplatsen. Man talade om för oss att en buss skulle möte oss där när vi kom fram. I själva verket dröjde det 45 minuter efter vår ankomst innan en buss anlände till flygplatsen. Till slut kom vi hit, i måndags klockan 20.30, efter att några av oss hade varit på resande fot i mer än tolv timmar.
Denna slags service och svårigheter för att komma till Strasbourg på en måndag är någonting ganska hopplöst. Om den franska regeringen insisterar på att vi skall fortsätta att sammanträda i Strasbourg, kan den åtminstone se till att det när flyg omdirigeras till Basel finns bussar som kommer i tid för att möta de omdirigerade passagerarna, annars är det ganska meningslöst för oss att försöka komma hit på måndagar för att delta i arbete av något slag. Jag undrar om detta kan föras till protokollet?
Herr talman! Jag var bokad på samma flygplan, och skäms över att behöva säga att det i detta fall handlade om KLM, vårt nationella flygbolag, och jag hoppas att det kan bli bättre nästa gång, även i fråga om samarbetet med ett annat flygbolag.
(Protokollet justerades.)
Herr talman! Jag vill bara påpeka något som rör dagens föredragningslista. I måndags beslutade vi att rådets förklaring med anledning av Genèvekonventionens 50-årsjubiléum skall skjutas upp. Jag vill bara klargöra att det i dag endast handlar om övriga punkter på föredragningslistan, inte om Genèvekonventionens 50-årsjubileum. Den punkten har skjutits upp till nästa sammanträde i mars. Av misstag är punkten fortfarande upptagen på dagens föredragningslista.
Ledamot Swoboda, jag kan bekräfta det ni just sagt. Det rör sig om ett tryckfel. Den text som delats ut är felaktig, för det har beslutats att diskussionen skall senareläggas.
Herr talman! Jag vill bara säga att jag när jag kom hit i morse noterade att två personer rökte utanför salen. Lukten är fruktansvärt motbjudande! Kan ni vara vänlig att göra någonting åt det?
Personligen tror jag inte att jag kan göra det, men ni har rätt: vi måste försöka hitta ett snabbt sätt att lära upp dem som inte respekterar de förbud som vi själva har beslutat om.
När det gäller de försenade flygplanen och de problem som detta har ställt till, så skulle man kunna bilda en liten förening - jag vet inte riktigt hur liten - för dem som har haft svårt att komma till Strasbourg i tid för denna sammanträdesperiod, med uppgift att analysera hur många och vilka problem som faktiskt uppkommit.
Samstämmigheten mellan unionens olika politikområden och utvecklingspolitiken
Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen - Samstämmigheten mellan unionens olika politikområden och utvecklingspolitiken.
Herr talman! Det är en stor glädje för mig att i dag kunna vända mig till er här i kammaren i egenskap av rådets ordförande. Jag vet att Europaparlamentets roll den närmaste tiden när det gäller behovet av att förstärka utvecklingspolitiken på unionsnivå är av stor vikt. Mitt uttalande i dag har att göra med utvecklingspolitikens samstämmighet inom Europeiska unionen.
Jag kommer givetvis att låta kommissionen komplettera en del av mina kommentarer. Jag vill börja med att betona det behov som vi alla inom Europeiska unionen har när det gäller att förena den extraordinära utveckling och de framsteg vi fått erfara i våra livsvillkor, främst tack vare den under de senaste årtiondena allt starkare teknologiska impuls som gynnat stora delar av världens befolkning vad gäller välstånd och förbättrade livsvillkor, med det faktum att vi samtidigt kan se att skillnaderna mellan en del regioner och geopolitiska områden i världen har ökat, vilket sätter det internationella stabilitetssystemet på spel och hotar freden. Detta gör att vi alla måste följa vårt samvete och på bästa möjliga sätt försöka anpassa vår politik till målet om ökad stabilitet och större jämvikt mellan olika områden på vår planet.
Detta innebär att vi måste omvärdera utvecklingspolitiken som svar på globaliseringen av de ekonomiska och finansiella marknaderna. Man har kunnat konstatera stora skillnader i marknadernas funktionssätt, vilket givetvis innebär att viktiga ändringar behöver göras, något som i sin tur ger utvecklingspolitiken nya möjligheter. Vi står därför på tröskeln till ett nytt paradigm vad gäller utvecklingspolitik som, vilket jag gärna betonar, kräver att våra åtgärder koncentreras på fyra grundläggande aspekter:
För det första, ett mera samstämmigt agerande mellan alla internationella aktörer på givarnivå, vi måste verka för större samordning, samstämmighet och samband mellan det humanitära biståndet och utvecklingspolitiken, vi måste få ett starkare multilateralt system, och vi måste uppmärksamma skuld- och finansieringsproblematiken. Det kommer emellertid också att ställas nya krav på de länder som i dag tar emot stöd. De måste bekämpa korruptionen, de måste styras av en demokratiskt vald regering, det vill säga grundläggande principer för en utveckling av landets politiska system, samtidigt måste de uppmärksamma sin egen politik och bekämpa fattigdomen.
En annan aspekt av utvecklingspolitikens nya paradigm har sin upprinnelse i behovet av att ha en mera integrerad syn på utvecklingen, den skall inte bara betraktas som ett stöd för tillväxten, då bör man hellre värdesätta andra typer av politik inom områdena för ekonomi, handel och investering, givetvis, men den har också sin upprinnelse i behovet av en mera integrerad syn på utvecklingen vare sig det gäller den globala politiken eller politiken i de olika givarländerna.
En tredje aspekt som jag skulle vilja betona när det gäller det nya paradigmet baseras på en målinriktad politik. Sedan 1995, efter att de främsta givarländerna på internationell nivå försökt komma överens om några viktiga uttalanden som gjordes i OECD:s kommitté för utvecklingsstöd, har man kunnat fastställa några viktiga mål för att leda och verkställa utvecklingspolitiken, må vara på nationell eller på internationell nivå. Med dessa mål inriktar man sig på att halvera fattigdomen fram till år 2015, må vara, som alla vet, genom att höja den obligatoriska skolgången eller kraftig sänka barndödligheten eller ingripa i den sociala välfärden så att man effektivt kan nå målet. Detta skulle innebära att man tog bort den extrema fattigdomen för mer än en tredjedel av världsbefolkningen, vilket måste betraktas som något alldeles extraordinärt, men skall målet nås krävs säkerligen ett stort deltagande och ett kraftigt ingripande av hela det internationella samfundet
Det här var den fjärde aspekten på den nya utvecklingsparadigm jag ville belysa: dagens utvecklingspolitik, särskilt de senaste årens utvecklingspolitik, styrs alltmer av globala frågor men det saknas ett starkt internationellt ledarskap. De åtgärder som vidtagits av Förenta nationernas institutioner har starkt bidragit till detta, men så har även "Bretton Woods"systemet. Det är värt att notera de mycket betydelsefulla impulser som Världsbanken har gett genom sitt dokument Comprehensive Framework och genom Internationella valutafonden. Det är första gången en institution av det här slaget tar upp problemet om hur fattigdom skall avhjälpas som en central politisk fråga och öppnar en förbindelse, som fram till dess var otänkbar för en sådan institution, mellan skuldkvittning och fattigdom.
Det portugisiska ordförandeskapet har betonat att Europeiska unionen har ett stort behov av att förena sin mycket viktiga roll som huvudgivare på det internationella planet med en ledande och mera aktiv roll för att förnya utvecklingspolitiken på internationell nivå och åstadkomma bättre samordning mellan Förenta nationernas system och "Bretton Woods"systemet.
För att de skall vara möjligt att bearbeta Europeiska unionens roll i den internationella utvecklingspolitiken menar vi att vi först och främst måste vidta tre åtgärder. För det första måste vi effektivisera utvecklingspolitiken. År 1995 utvärderades som ni alla vet utvecklingspolitiken globalt och under det tyska ordförandeskapet kunde man lägga fram slutsatserna av denna globala utvärdering. I de huvudsakliga slutsatserna betonar man vikten av en mera sammanhängande politik och ett allmänt strategiskt sätt att se på utvecklingsproblemen från Europeiska unionens sida. Man betonar behovet av större samordning och kompletteringsmöjligheter mellan de olika politikområdena, och man måste också harmonisera och förenkla de organisationsformer som man i dag använder för att verkställa unionens samarbetspolitik. Det finns också ett behov av att effektivisera hanteringen av stödet och på nytt gå igenom interventionsmekanismerna, och även utvärderingssystemet måste förstärkas och större öppenhet i förfarandet efterlyses.
En annan aspekt som är värd att belysa är behovet av kompletteringsmöjligheter mellan Europeiska unionen och medlemsstaternas politik. Vi vet att en stor del av dagens stöd är ett resultat av medlemsstaternas nationella politik, stöd som inte alltid är kompletterande eller samordnade. En stor del av den förspillan och ineffektivitet som Europeiska unionens stöd får vidkännas beror just på denna oförmåga att samordna och komplettera vad varje medlemsstat gör och vad Europeiska unionens institutioner föresätter sig att göra. Vi menar att det är absolut nödvändigt att vi alla inom kort kan förstärka kompletterings- och samordningsmekanismerna mellan medlemsstaternas politik och Europeiska unionens politik.
Den tredje aspekten som är värd att belysa är en starkare och mera samstämmig politik, det centrala temat i dagens föreslagna debatt. För det första så vet vi alla att det inte räcker med att förbättra villkoren för stödet och vi vet också att Europeiska unionen måste förbättra sina andra politikområden, så att utvecklingsmålen inte bara kan nås genom stödåtgärder och annan hjälp, utan först och främst genom att ha en mera integrerad syn på de politikområden som bidrar till utvecklingsmålen. Som ni vet godkände rådet i juni 1997 en resolution, kommissionen lovade en utvärderingsrapport och det första betänkandet överlämnades till rådet i maj 1999. Redan här tas vissa samordningsaspekter upp, nämligen inom områdena för fred, livsmedel, fiske och migration. Men vi väntar också på ett meddelande från kommissionen om samstämmighet tillsammans med ett meddelande om "Utvecklingspolitik". Den här debatten kommer givetvis under de närmaste månaderna, fortfarande under portugisiskt ordförandeskap, att berikas av det som kommissionen inom kort presenterar.
Samstämmigheten mellan olika politikområden kommer givetvis alltid att vara begränsad och en och annan motsats mellan dem är bara naturligt och utgör till och med en slags jämvikt och eftertanke mellan motsatta och konfliktskapande intressen, vilket ger liv och rörelse åt unionen, och att det bara är på det här sättet som det är möjligt att reglera motsatserna mellan de olika områdena. Oberoende av detta vill vi understryka att bättre samstämmighet mellan olika politikområden inom Europeiska unionen, i nuläget och med den konjunktur vi har i unionen, innebär att vi noggrant måste överväga en del aspekter som har att göra med Europeiska unionens inre dynamik. Vi vet att Europeiska unionen har en egen dynamik, i första hand baserad på Amsterdamfördraget, som förstärker den politiska dimensionen, något som tvivelsutan starkt berör budgeten för samstämmighet mellan politikområden och utvecklingspolitiken. Vi måste också invänta regeringskonferensens arbete, se vilken väg man väljer för utvidgningen och hur långt Europeiska unionens inre dynamik inriktas på att förbättra samstämmigheten mellan politikområdena, främst utvecklingspolitiken, och om man också är beredd att inrätta lämpliga institutioner för ett sådant ändamål.
En annan aspekt vi måste begrunda när det gäller samstämmighet mellan politikområden är utvecklingspolitiken inom ramen för unionens utrikespolitik. Vi vet att unionen ser på utrikespolitiken med andra ögon, vi vet att vi med inrättandet av Höge representanten, den snabba insatsstyrkan och centrumet för militär krishantering, har en hel del påtagliga bevis som vi inte får underskatta när vi tar itu med utvecklingspolitiken. Det finns också aspekter som har att göra med den politiska dialogen, godkännandet av gemensamma ståndpunkter eller åtgärder, förberedandet av gemensamma strategier, den förebyggande diplomatin, utvecklingen av den regionala förmågan att förebygga och hantera krissituationer. Alla de här aspekterna kommer givetvis när de införlivas och utvecklas att bidra till en bättre utvecklingspolitik inom ramen för Europeiska unionens utrikespolitik.
Vi kan säga att även på den här nivån, på Europeiska unionens nivå, måste utvecklingspolitiken inom ramen för utrikespolitiken gå samma väg som utvecklingspolitiken i många medlemsländer gjorde, det vill säga inom ramen för respektive lands utrikespolitik. Ett sådant påstående förutsätter givetvis att man måste förbättra beslutsmekanismerna och de institutionella strukturerna med hjälp av GUSP, så att samordningen mellan de utvecklingspolitiska och utrikespolitiska instrumenten blir bättre.
I det här sammanhanget är vi övertygade om att vi måste lämna ett postkolonialt paradigm och övergå till ett genuint europeiskt paradigm för utvecklingspolitiken, eftersom vi vet att utvecklingspolitiken i ett europeiskt perspektiv har varit mycket beroende av en del länders politik och deras förhållande till den postkoloniala politiken.
En tredje aspekt att beakta är Europeiska unionens politik och medlemsstaternas politik. Samstämmigheten mellan politiken på Europeiska unionens nivå förutsätter givetvis en bättre samordning av medlemsländernas politik och Europeiska unionens politik när det gäller utvecklingspolitiken. Är det omöjligt att uppnå bättre samstämmighet mellan de nationella politikområdena så kommer det säkerligen att vara än svårare att tänka sig samstämmighet för Europeiska unionens utvecklingspolitik.
En fjärde och sista aspekt jag skulle vilja att ledamöterna begrundade när det gäller utvecklingspolitiken är rollen för rådet (utvecklingssamarbete). De senaste månaderna har man särskilt diskuterat dess roll i unionspolitiken. Skillnaden mellan utvecklingspolitiken och annan politik på unionsnivå när det gäller förordningar är som vi alla vet flagrant - det räcker med att se hur svårt det var med EUF:s budgetering eller icke budgetering - och det är svårt att tro att vi kan få bättre samstämmighet mellan Europeiska unionens olika politikområden utan en mera aktiv och intervenerande roll från rådets (utvecklingssamarbete) sida när det gäller att bistå politiska beslut som uppenbart borde hanteras vid andra utvecklingsforum men som nu bearbetas av andra råd, av andra beslutscentrum, allt från Agrifin-rådet och rådet (fiske) till rådet (miljö), och där rådet (utvecklingssamarbete) fram till nu inte har haft någon möjlighet att göra sin röst hörd eller på annat sätt ingripa.
Om rådet (utvecklingssamarbete) inte får spela en mera aktiv roll i den globala samordningen av politiska beslut, vilket direkt berör Europeiska unionens utvecklingspolitik som utformas vid sidan av olika beslutscentrum, kommer det säkerligen att bli mycket svårt att utveckla en mera samstämmig politik inom Europeiska unionen när det gäller utvecklingsmålen. Vi välkomnar Europaparlamentets åsikter som säkerligen kommer att vara lämpliga.
(Applåder)
. (EN) Tillåt mig att först säga några ord om de framgångsrikt avslutade förhandlingarna mellan EU och AVS-länderna. Jag skulle vilja påpeka att det var en mycket positiv upplevelse att delta i dessa förhandlingar. Jag såg medlemsstater arbeta som ett lag, vilket verkligen var en underbar upplevelse.
Båda sidor var också mycket nöjda när det var över, inte bara för att det var över, utan för att vi alla visste att vi hade uträttat någonting tillsammans, EU och de 71 AVS-länderna. Det är någonting som världen behöver, och det är en mycket bra signal inom ramen för hela globaliseringsdiskussionen.
Jag skall ange huvuddragen i några av de större nyheterna i det nya avtalet. Vi tar uttryckligen itu med korruptionen; vi upprättar en ram för att angripa problemet med invandring för första gången någonsin. Vi främjar deltagarinriktade tillvägagångssätt, vi säkerställer att det sker samråd med det civila samhället om de reformer och strategier som skall stödjas av EU. Vi riktar om utvecklingspolitiken till strategier för att minska fattigdomen. Vi grundar fördelningen av biståndet inte bara på en uppskattning av varje lands behov, utan även på en uppskattning av resultaten av tidigare strategier. Vi skapar ett investeringsorgan för att stödja utvecklingen i den privata sektorn. Vi rationaliserar instrument och inför ett nytt system med rullande planering, vilket tillåter gemenskapen och mottagarländerna att regelbundet anpassa sina samarbetsprogram. Vi decentraliserar det administrativa och, i vissa fall, det finansiella ansvaret till lokal nivå, med målet att effektivisera samarbetet. Vi förbättrar den strategiska ramen för utveckling av handel och investeringar. Vi ökar samarbetet på alla områden som är av betydelse för handeln, och här inbegrips nya frågor som arbetsnormer och kopplingen mellan miljö och handel. Jag är säker på att ni efter Seattle kommer att uppskatta betydelsen av dessa avtal.
Tillåt mig att gå över till några av de viktigare punkterna. För det första, avtalet om politiska frågor. Det nya avtalet kommer att innebära att båda sidor förbinder sig att erkänna god skötsel av den offentliga verksamheten som en grundläggande och uttrycklig beståndsdel i partnerskapet, ett föremål för regelbunden dialog på ett område som åtnjuter gemenskapens aktiva stöd. För det andra har ett nytt förfarande utarbetats för fall då kränkningar av de mänskliga rättigheterna, de demokratiska principerna och rättsstatsprincipen äger rum. Jämfört med det nuvarande förfarandet, betonas de berörda staternas ansvar i större utsträckning enligt det nya förfarandet, och det tillåter större flexibilitet i samrådsprocessen, i syfte att få till stånd en effektiv dialog som leder till att åtgärder vidtas för att rätta till situationen. I särskilt brådskande fall, då särskilt allvarliga kränkningar av någon av dessa oundgängliga beståndsdelar har ägt rum, kommer åtgärder omedelbart att vidtas, och den andra parten kommer att underrättas.
För det tredje har EU och AVS även enats om ett nytt speciellt förfarande som skall tillgripas vid allvarliga fall av korruption. Detta är en verklig nyhet, både i EU-AVS-sammanhanget och då det rör sig om internationella förbindelser i allmänhet. Detta förfarande kommer inte bara att tillämpas i fall av korruption där pengar från Europeiska utvecklingsfonden (EUF) är inblandade, utan också mer allmänt i varje land där EG är ekonomiskt inblandat och där korruption utgör ett hinder för utvecklingen. Det är följaktligen inte begränsat till EG-verksamheter. Detta är en mycket viktig aspekt, om man beaktar de offentliga finansernas kapitaliseringsförmåga. Genom att ta med en sådan bestämmelse i partnerskapsavtalet, sänder EU och AVS-staterna tillsammans en tydlig och positiv signal, som utan tvekan kommer att uppskattas av europeiska skattebetalare och förhoppningsvis också av europeiska investerare.
Ett annat nytt ämne i AVS-EU-avtalet gäller in- och utvandring. Vi har nått en balanserad överenskommelse om samarbete på detta område. Denna nya dimension i partnerskapsavtalet speglar de riktlinjer som EU, i enlighet med Amsterdamfördraget och slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors i Finland i oktober 1999, har anslutit sig till.
Europeiska unionen åtar sig att utveckla och tillämpa en invandrings- och asylpolitik som grundar sig på principen om partnerskap med ursprungsländerna eller ursprungsregionerna. Avtalet som har slutits med AVS-länderna bereder vägen för nya initiativ, särskilt om rättigheterna för tredje lands medborgare inom EU, och för åtgärder som underlättar deras integrering. Vi enades även om bestämmelser för att ta itu med frågor som hör samman med illegal invandring. EU och AVS-staterna kommer att inleda den process som har som slutmål att definiera, inom en ram som skall framförhandlas med vart och ett av AVS-länderna, sätten och medlen för att avvisa invandrare som uppehåller sig illegalt på någon av parternas territorium. Här omfattas även personer från tredje land och statslösa personer.
Dessa mycket nydanande strategier erbjuder ett bra tillfälle att förbättra skötseln av den offentliga verksamheten. Avtalet tillhandahåller också en bra ram för att stödja de ömsesidigt förstärkande effekterna av handelssamarbete och utvecklingsbistånd. Vi har enats om en process för att upprätta nya handelsuppgörelser med vilka man eftersträvar att liberalisera handeln mellan parterna och för att formulera bestämmelser om handelsrelaterade frågor. Vad beträffar tidsramen för handelsförhandlingarna, har vi tillmötesgått AVS-staternas önskemål.
Förhandlingar kommer att inledas senast 2002. Denna tvååriga förberedelseperiod kommer att användas till att stärka regionala integreringsprocesser och AVS-ländernas förmåga att genomföra handelsförhandlingar. En sexårsperiod är planerad för dessa förhandlingar. Vi kommer att ta hänsyn till AVS-ländernas ekonomiska och sociala begränsningar på två sätt: för det första genom att låta de ekonomiska reformerna och handelsreformerna åtföljas av strategier för mänsklig och social utveckling samt, för det andra, genom att hjälpa AVS-staterna att bli aktiva aktörer i det internationella ekonomiska handels- och ekonomisystemet genom kapacitetsbyggnad och samarbete i multilaterala forum.
Detta tillvägagångssätt kommer att leda oss till ett system som är fullt förenligt med WTO-systemet. Ekonomiska aktörer kommer att vara mer benägna att upprätta närmare förbindelser med sina AVS-partner. De inhemska och utländska investeringarna kommer att öka, och mer kunnande och teknik kommer att överföras, och allt detta kommer att stärka AVS-ländernas konkurrenskraft och underlätta deras gradvisa integrering i världsekonomin. Dessutom kommer avtalen med EU att fungera som ett ankare. De kommer att befästa de ekonomiska reformerna, på samma sätt som de nationella och ekonomiska reformerna kommer att stabiliseras av båda parters åtaganden enligt avtalen. Den logiska grunden bakom detta nya tillvägagångssätt är också baserad på idén att en politik för öppen handel i samverkan med en politik för social utveckling kommer att leda till ekonomisk tillväxt och minskad fattigdom.
En annan viktig aspekt är förbättringen av EU:s handelsystem gentemot alla de minst utvecklade länderna, av vilka 39 faktiskt ingår i AVS-gruppen. Denna process kommer att äga rum under de kommande fem åren och leda till att exportörerna i de minst utvecklade länderna år 2005 kommer att ha fritt tillträde till EU-marknaden för i stort sett alla sina produkter.
Vad beträffar storleken på nästa EUF, har EU lämnat sitt budgetförslag. Det är baserat på principen om att förena behovet av att bibehålla en betydande summa finansiella resurser i en tid av begränsade officiella budgetar för utvecklingshjälp med behovet av att göra gemenskapens bistånd effektivare.
I dag är omkring 9,5 miljarder euro av tidigare EUF-medel oanvända. EU har förbundit sig att engagera dessa återstående balanser, plus de nya EUF-medlen möjligt för gemenskapen att avsevärt öka de årliga flödet av åtagande- och betalningsbemyndiganden under perioden. Vi går de kommande åren följaktligen inte in i en period med minskad aktivitet, vi går in i en period med ökad aktivitet.
Ett sådant åtagande nödvändiggör en djupgående reform av förfaranden och tillämpningsstrategier hos båda sidor. Det finns en mycket påtaglig länk mellan reformprocessen i kommissionen i sig och vår förmåga att leverera på platsen, vilket är grunden för uppgörelsen med AVS-länderna.
Om vi går över till vår utvecklingspolitik, skulle jag vilja säga att det globala sammanhanget har förändrats drastiskt. Marginaliseringen av många ekonomier, ökad fattigdom i världen, behovet av bättre hantering av det ömsesidiga miljöberoendet, flyktingströmmarnas destabiliserande effekter samt de oroande konsekvenserna av väpnade konflikter och pandemiska sjukdomar utgör alla stora bekymmer.
Det är inom denna föränderliga globala ram som vi måste placera oss själva. Lyckligtvis får vi genom utvärderingar av EG-biståndet ett meningsfullt verktyg för att förbättra vår verksamhet och förhoppningsvis även anta de utmaningar som jag nyss har nämnt.
Om vi skall koncentrera oss på resultaten från utvärderingarna, skulle jag vilja nämna följande problem: målen i gemenskapens politik är för många och för vaga, vilket påverkar samstämmigheten negativt. Detta beror på komplexiteten i våra egna strukturer, men även på de mycket påtagliga inkonsekvenserna mellan den sektorinriktade politiken och intressena i medlemsstaterna.
Kommissionen har ett biståndssystem som är för komplext och fragmentariskt vad beträffar instrument, förfaranden och institutionella mekanismer. Politiken fastställs ofta mer på grundval av de instrument som finns tillgängliga än på grundval av strategiska mål och tydligt definierade prioriteringar. Vi har för litet personal i förhållande till den biståndsvolym som vi förväntas förvalta. I genomsnitt finns det i kommissionen 2,9 personer för att förvalta 10 miljoner amerikanska dollar i bistånd, jämfört med 4,3 personer i Världsbanken och mellan 4 och 9 personer i större medlemsstater. Detta är ett verkligt problem: det finns för många finansiella instrument, vart och ett med sina speciella särdrag, och i synnerhet en rad olika budgetrubriker. Detta är svårt att förena med behovet av ett effektivt förvaltningssystem.
För att bemöta och lösa dessa problem, måste gemenskapen inleda en effektiv dialog med medlemsstaterna och parlamentet. Det är absolut nödvändigt att vi tar itu med frågan om samstämmighet på ett realistiskt och pragmatiskt sätt, vilket betyder att debatten måste föras inom den lämpliga institutionella ramen, det vill säga i rådet och i parlamentet.
Vi måste också göra någonting åt bristen på samordnade åtgärder bland de 15 medlemsstaterna själva, liksom mellan dem och gemenskapen. Genom att koncentrera gemenskapens utvecklingspolitik på internationellt överenskomna mål och strategier, kommer vi att göra det lättare för oss att bättre komplettera medlemsstaterna. Detta är i mångt och mycket också den linje som presenterades av minister Amado. När vi talar om politik nu för tiden, inlåter vi oss i en konvergeringsprocess. Detta är en del av lösningen.
Vi är i färd med att utarbeta nya riktlinjer för vår politik, och det är nödvändigt att vi identifierar prioriteringsområden för gemenskapens handlande. Allt har blivit mer och mer komplext. Det gäller även för utvecklingssamarbetet. Ingen enskild givare har möjlighet att angripa hela spektrumet av frågor, vilket sträcker sig från makroekonomiska frågor till lagstiftningsramen eller från sektorinriktad politik till en mångfald nya gränsöverskridande frågor, som kön, miljö, god skötsel av den offentliga verksamheten samt institutionella reformer.
Det är viktigt att vi finner flexibla mekanismer som tillåter en uppdelning av arbetet i enlighet med de olika givarnas kunnande och kapacitet i varje utvecklingsland. Detta bör ske på medlemsstatsnivå och leda till att en sektorinriktad politik för gemenskapens agerande utformas. Det är dit vi vill komma.
För att identifiera EG:s prioriterade stödområden, måste man räkna med gemenskapens speciella särdrag i förhållande till medlemsstaterna och de internationella institutionerna. Jag skall bara nämna några få av dessa: vår förmåga att förena utvecklingspolitik och handelspolitik samt att säkerställa samverkan mellan bistånd och ekonomiskt samarbete; vår neutralitet och vårt försvar av övergripande gemenskapsintressen; det faktum att vi utgör en "kritisk massa" och kan genomföra relativt stora projekt, jämfört med vad enskilda medlemsstater normalt kan genomföra. Dessutom, vår närvaro på platsen: i grund och botten ser jag som vår största fördel själva det faktum att vi genom att vara ett framgångsrik regionalt samarbetsprojekt själva ses som en neutral, välkommen partner för detta experiment över hela världen - något som vi är ensamma om.
Det är nödvändigt att göra gemenskapens politik effektivare och att utveckla en mer funktionsduglig strategisk ram. Det är denna dubbla utmaning som kommissionen måste anta, genom att under de kommande månaderna utarbeta ett förslag till ett uttalande om den övergripande politiken. Vi kommer att starta en bred och öppen samrådsprocess för att höra alla de olika berörda parternas åsikter. I mina ögon är denna process inte riktigt men nästan lika viktig som innehållet, och vi kommer att lägga ned alla våra resurser på att delta aktivt, och vi inbjuder alla till att delta.
Parallellt med detta har vi även satt igång med processen för att öka samstämmigheten och klargöra och föra upp till ytan, ut i offentligheten, de verkliga eller inbillade problem som finns i detta avseende. Detta kommer att vara en pågående process, som jag ser som ett slags försök till en oavbruten kvalitetskontroll, och jag inbjuder parlamentet till att delta i detta fortgående försök för att förbättra samstämmigheten i vårt verksamhet.
Herr talman! Först och främst vill jag tacka Amado för hans ord och även ett tack till Nielson. Jag gläder mig också över att Amado talade om EUF. Problemet ligger dock inte här, hos parlamentet, och inte heller hos kommissionen; rådet måste ta steget att budgetera EUF, så egentligen borde den predikan hållas i rådet.
Herr talman! Ett tack också till herr Nielson. Han talade utförligt om det nya Loméavtalet, men det är dock inte det egentliga ämnet för förmiddagens sammanträde. Vi ville tala om samstämmighet. Det är ämnet. Ända sedan början av 1990-talet har Europaparlamentet, Europeiska kommissionen och Europeiska rådet erkänt att det inte står så bra till med samstämmigheten i den europeiska politiken, i synnerhet på området utvecklingssamarbete och på andra politiska delområden i unionen.
Dessa problem har uppmärksammats ett par gånger tidigare, år 1992, år 1995 och år 1997. Alla exempel finns i en resolution som ligger framför oss. Själv har jag i många år ställt frågor om denna problematik. 1997 upptogs till och med politisk samstämmighet som obligatorisk i Amsterdamfördraget. År 1998 avtalades dessutom att Europeiska kommissionen årligen skulle ge ut en rapport där det skulle anges vilka förbättringar som uppnåtts. Men vad har vi sett sedan dess? Vackra ord, även så i dag, men ingen rapport. Det är egentligen så galet att man inte kan tala om det. Man erkänner att det förekommer motstridig politik. Man formulerar gång på gång goda föresatser, men i själva verket händer ingenting. Det är således riktigt att vi tar upp detta här i dag.
För att illustrera dessa motstridigheter vill jag ge ett par exempel. Ett antal utvecklingsländer odlar sockerrör för sockerproduktionen. Inom unionen produceras också socker, via sockerbetor. För att förhindra att detta billiga socker från utvecklingsländerna konkurrerar med det dyrare sockret från EU sätter man en rejäl importavgift på detta rörsocker. Konsekvensen är att exporten av rörsocker från de berörda länderna till unionen avsevärt begränsas. Samtidigt ger vi oerhört mycket utvecklingshjälp till dessa länder. En minister från en av de karibiska öarna som odlar sockerrör sade en gång till mig: Om ni helt enkelt släppte in vårt socker i Europeiska unionen, då skulle vi över huvud taget inte behöva er utvecklingshjälp.
Ytterligare ett sådant exempel: kakaon. Europeiska unionen vill tillåta en andel på 5 procent för alternativa fetter i choklad för att harmonisera den inre marknaden. Det skulle också kunna vara noll procent, vilket också skulle harmonisera den inre marknaden. Om man sätter andelen till 5 procent, då kan man vara nästan säker på att det missgynnar hundratusentals små kakaoodlare i utvecklingsländer. Ändå förefaller det gå i den riktningen. Vad är det då egentligen som vi håller på med? Det är också ett typexempel på den politik som får våra medborgare att säga: vad håller Bryssel på med egentligen? Det förefaller som om det europeiska näringslivet är viktigare här än våra egna principer, vår egen samstämmighet och utvecklingsländernas intressen.
Det finns också chockerande exempel på området sanktioner och embargon. Varför genomförs en oljebojkott mot Haiti och inte mot Burma, där en vald president sitter fängslad, ett parlament har skickats hem och en del av parlamentsledamöterna har satts i fängelse eller till och med har mördats? Varför genomförs ingen oljebojkott mot Sudan, där många strider äger rum, nota bene med vapen som betalas med pengar från de oljebolag som är verksamma i de områden där flyktingarna finns? Här handlar det helt klart om kolossala inkonsekvenser.
Vi har nu återigen fått höra ett vackert exempel av Nielson beträffande det nya Loméavtalet. Om det nya Loméavtalet rätt och slätt träder i kraft utan att alla dessa inkonsekvenser tas bort från politiken, då bygger politiken på sand för att använda ett bibliskt uttryck. Rådet har gång på gång gett exempel på var det inte står rätt till: inom jordbruket, inom handeln, inom konfliktförebyggandet, inom fredsoperationerna, inom fisket, inom migrationen, inom miljön. Kommissionär Nielson! Det vi sitter och väntar på är en bra rapport om dessa inkonsekvenser och ett antal konkreta förslag för att ta bort dessa inkonsekvenser från politiken. Än en gång, annars kommer alla era vackra exempel, hela er vackra politik - och det säger jag också till statssekreteraren - att vara byggd på sand, och det kommer inte att bli mycket av detta. Medborgarna tar upp detta med oss. Vi har själva ända sedan 1992 sagt: detta är ämnet för denna debatt. Jag hoppas att detta budskap går fram till er ordentligt, och jag hoppas verkligen att ni inom kort kommer med en rapport med åtgärder.
(Applåder)
Herr talman, ärade rådsordförande, ärade kommissionär, ärade kolleger! Helt i min kollega Maij-Weggens anda tror jag att det finns ett stort antal företrädare här som alla verkligen vill ta upp detta ämne. Vi talar om ett ämne som är av grundläggande betydelse för Europeiska unionen.
Låt mig börja med att mycket exakt ange vad det är vi debatterar här. Artikel 178, avdelning XX i det konsoliderade Fördraget om Europeiska unionen lyder som följer: "Gemenskapen skall beakta målen i artikel 177 då den genomför sådan politik som kan beröra utvecklingsländerna." Vilka är då de mål som all politik i Europeiska unionen skall beakta? I artikel 177 specificeras detta mål som "en varaktig ekonomisk och social utveckling i utvecklingsländerna, särskilt i de mest missgynnade bland dessa, en harmonisk och successiv integration av utvecklingsländerna i världsekonomin, kampen mot fattigdomen i utvecklingsländerna".
Herr talman! Detta är inte några mål utan förpliktelser, detta är artiklar, juridiska artiklar, som utgör en del av det rättsligt fastställda regelverket som de europeiska institutionerna och medlemsstaterna skall hålla sig till. Varje artikel i regelverket får naturligtvis inte bara bedömas utifrån dess juridiska giltighet, utan också utifrån hur viktigt innehållet är.
Jag anser, och lyckligtvis många med mig, att principen om politisk samstämmighet är av största vikt för varje statsmakt som vill vara en trovärdig tjänare för sina medborgare. Det är bara en trovärdig statsmakt som är pålitlig som kan tillvarata medborgarnas intressen. Detta är viktigt för den tillit som samhället sätter till statsmakten, men också viktigt med tanke på ändamålsenligheten, för samstämmighet är ett krav för att våra begränsade medel skall kunna användas på ett effektivt sätt.
Vi får inte måla verkligheten mer rosenröd än den är. Verkligheten är motsträvig. Det är statsmaktens uppgift att hantera detta faktum med öppenhet och insyn, utan bakvägspolitik. Statsmakten är förpliktigad att visa vilka dilemman den har och var, när och varför det finns problem med den politiska samstämmigheten i stället för att bara smussla undan allt detta.
Det är inte ett lyxproblem vi talar om här i dag: fattigdomsproblematiken i tredje världen är ett oändligt och ömmande problem som kräver seriös uppmärksamhet. Naturligtvis bevakar vi från parlamentets sida våra medborgares intressen, men det ligger också i våra medborgares intresse att leva i en stabil internationell omgivning där man eftersträvar mänsklig värdighet. Det är ett moraliskt intresse, ett säkerhetsintresse och i slutändan är det till och med av intresse för vår ekonomi.
Vem är det egentligen som vinner på att skattepengar från den europeiske medborgaren går till hjälp åt Namibia för att stödja den ekonomiska utvecklingen när de fattiga boskapsskötarnas ekonomiska driftighet i samma land samtidigt undermineras på ett dramatiskt sätt av stenhårda exportbidrag, betalade av samma skattebetalare? Vi låtsas som om det inte äger rum, men vi vet alla att det äger rum.
Ärade kolleger! Det är inte vår uppgift som parlamentariker att sticka huvudet i sanden som en struts. Den allmännyttiga politiska samstämmigheten är därför ett ansvar för kommissionen som helhet, för rådet och för Europaparlamentet. Kommissionären för bistånd kan inte ta detta ansvar ensam, hur gärna vi än ser honom här och hör honom tala, vilket också gäller för rådet (biståndsfrågor) och parlamentets utskott för utveckling och samarbete. Här behöver vi en övergripande taktik. Efter den mycket klara och skarpsinniga redogörelsen av såväl Amado som Nielson på den punkten vill jag gärna tillkännage att vi verkligen ser fram emot kommissionens förslag om att göra politiken i sin helhet samstämmig. Inte bara från kommissionär Nielson, utan från kommissionen i sin helhet.
Därför uppmanar vi kommissionen i denna skarpa och tydliga resolution att utveckla konkreta instrument. Vi måste tydliggöra var det förekommer problem med samstämmigheten och göra en inventering för att se vad dessa problem består av. Vi måste visa vilka problem vi löser och vilka vi ännu inte har löst. Därför pläderar jag för ett samstämmighetsobservatorium som tydliggör detta. Därför måste vi inrätta arbetsgrupper i kommissionen, i rådet, i parlamentet, som kan övervaka samstämmighetsprocessen.
Herr talman, mina damer och herrar kolleger! Om taket hos våra grannar läcker kan vi ge dem grytor och pannor för att samla upp vattnet i, men naturligtvis är det mer ändamålsenligt att hjälpa till med att täta läckan i taket. Fjolårets kris i kommissionen är i dag löst, men för närvarande bör kommissionen komma med en politik där vi får fullt stöd för en taktik, för en samstämmighet som parlamentet otvivelaktigt kommer att kräva i resolutionen inom kort.
Jag önskar kommissionären lycka till med sin kamp inom kommissionen och Amado lycka till inom rådet.
Herr talman, kära kolleger! Låt oss säga det med en gång: när det gäller samarbetspolitiken är samstämmighet långtifrån en principfast sak. Fördragen föreskriver att Europeiska unionen skall hjälpa utvecklingsländerna i deras utveckling, men det finns många snedvridningar av dessa förklaringar i fördraget, vilket andra kolleger har framhållit på ett mycket bra sätt.
Den första bristen på samstämmighet har att göra med att unionen och medlemsstaterna inte är samordnade i fråga om utvecklingspolitik. Detta medför betydande funktionsbrister, eftersom vissa av gemenskapsprogrammen läggs ovanpå nationella program, i stället för att riktas till projekt som inte har fått någon uppföljning. Vi får också komma ihåg att vissa medlemsstater i praktiken för en neokolonial politik, vilket inte på något sätt bidrar till utvecklingen i de länder som får en så kallad hjälp.
Den andra bristen på samstämmighet hänger samman med stödet till despotiska regimer. Man förklarar att en god förvaltning och ett slut på korruptionen är ett obligatoriskt krav, men man fortsätter att ösa in hundratusentals euro på bankkonton i Schweiz, via ett antal statschefers plånböcker.
Den tredje bristen på samstämmighet är förknippad med de mänskliga rättigheterna. Man säger sig vilja skydda dem. Man uppmuntrar utvecklingsländerna att respektera dem. Man röstar till och med igenom ett stort antal resolutioner för att fördöma varje kränkning av dessa rättigheter. Man ansluter sig också till internationella protester och kampanjer. Fast samtidigt låter man vapenhandeln utvecklas, utan att ens bry sig om att begränsa handeln med de mest avskyvärda vapen: till exempel truppminor. Och man gör inte särskilt mycket för att verkligen förhindra kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Den fjärde bristen på samstämmighet i Europeiska unionens samarbetspolitik är följande: hur önskar ni bidra till utvecklingen genom att plundra naturresurserna hos dem ni hjälper? Det krävs att Europeiska unionen lämnar fisken till de lokala fiskarna, så att de kan försörja den lokala befolkningen, i stället för att vi systematiskt förstör havets resurser. Vi måste överlåta råvarorna till lokala producenter, så att de kan förädla dem. Och man skall bara inte tala om oljan, för vi känner tyvärr till vilken politik som grupper som Elf och Total bedriver i Afrika.
För att gå ännu längre, och detta blir kanske snart en femte brist på samstämmighet, kräver vi en respekt för den biologiska mångfalden, bland annat för att alla skall kunna producera med eget utsäde och för att bevara de naturliga rikedomarna. Men samtidigt - och det fick vi se vid de senaste förhandlingarna - förpliktar man AVS-länderna att underteckna TRIPS-avtalen, trots att det finns en risk för att de utsträcks till att omfatta levande organismer. En sådan utvidgning av avtalen skulle betyda döden för den biologiska mångfalden och en återgång till ett faktiskt slaveri för de småjordbrukare i Syd som utelämnas till de multinationella bolagen.
Däremot, och det är en sjätte brist på samstämmighet, försvarar man inte tillämpningen av de befintliga fördragen. Å ena sidan röstar man igenom ett budgetanslag för aidsbekämpning, men å andra sidan gör man ingenting för att införa ett krav på obligatoriska licenser inom ramen för de nämnda TRIPS-avtalen, vilket trots allt skulle tillåta utvecklingsländerna att producera egna läkemedel och bromsa det blodbad som har orsakats av aids.
Vid förhandlingarna inom WTO fortsatte Europeiska unionen i samma anda - trots att Schwaigerbetänkandet redan i den andra punkten framhåller att den pågående avregleringen av handeln knappast gynnar de breda befolkningslagren i utvecklingsländerna, särskilt inte de allra fattigaste - genom att försvara avregleringen av handelsutbyten och avskaffa, om än med några övergångsår, de förmåner som har beviljats AVS-länderna, när vi egentligen borde ha stärkt detta system, särskilt för de allra fattigaste länderna.
Den åttonde bristen på samstämmighet är av ett politiskt och praktiskt slag. Man säger alltid: tänk globalt, agera lokalt. Ändå försummar man lokala utvecklingsaktörer genom att föredra att diskutera med de nationella regeringarna och subventionera de icke-statliga organisationerna i Nord, på bekostnad av lokala program och icke-statliga organisationer i Syd.
Jordbruket och miljön är exempel på ytterligare problem, där det också finns brister på samstämmighet som man skulle kunna peka på, för att inte glömma forskning, utvandring och hälsa. Kort sagt, man påstår sig vilja hjälpa utvecklingsländerna men uppmuntrar ändå avregleringen av marknaderna, samtidigt som man medger att detta strider mot ett sådant mål. Låt oss säga det än en gång: Europeiska unionens samarbets- och utvecklingspolitik är inte sammanhängande. Å Verts-gruppens vägnar uppmanar jag således parlamentet, institutionerna och kommissionen att tillsammans försöka uppnå samstämmighet i vår politik.
Herr talman! Jag uppskattar i allra högsta grad dagens debatt, inte bara för att utvecklingsfrågan rent generellt är viktig utan också för att den är så aktuell.
Seattle blev ett misslyckande och förbindelserna mellan nord och syd bevisar detta av flera skäl. Sammanträdet i denna nordamerikanska stad visade klart och tydligt på stora olikheter och djupa orättvisor för världens fattigare länderna. Just nu och givetvis influerad av detta misslyckande organiseras Förenta nationernas tionde konferens för handel och utveckling i Bangkok. Under tiden slutfördes, som tidigare nämnts, de förhandlingar som kommer att avgöra Lomékonventionens framtid. Det här räcker för att visa hur viktig den här frågan är. Dessutom har vi nästa toppmöte, Europeiska unionen - Afrikanska enhetsorganisationen (OAU), som man till sist kom överens om att hålla i Kairo i april.
Oavsett analys, även om den är ytlig, gör att vi tvingas dra den slutsatsen att något, eller mycket, håller på att gå snett med nord-syd relationerna, vilket också inkluderar Europeiska unionen och utvecklingsländerna. Det räcker med att nämna att den kategori länder som kallas mindre utvecklade under de senaste 30 åren har ökat från 25 till 48 och utgör i dag 13 procent av mänskligheten. De står dock inte för mer än 0,4 procent av exporten och 0,6 procent av importen i världen. Man kan också nämna den olyckliga omständigheten att de rika ländernas statliga stöd till utvecklingsländerna har minskat med 23 procent sedan 1990. De nedskärningar som nyligen gjorts i gemenskapsbudgeten för detta räkenskapsår visar också på samma tendens, vilket ger en dålig och politiskt felaktig signal.
Den trovärdige Michel Camdessus, fortfarande direktör för Internationella valutafonden, bekräftade i det tal han höll i söndags att arbetet med FN:s handels- och utvecklingskonferens (UNCTAD) har inletts, och här vill jag citera att "det internationella samfundet ger med en hand och tar med den andra". Han syftade givetvis på utvecklingsländernas stöd till de mindre utvecklade länderna. Vilken ironi att ett sådant uttalande kommer från den det kommer, men sanningen är att det var så han sade och att jag fick tillfälle att höra det. Det stämmer väl överens med verkligheten och det föranleder mig att säga att vi måste tänka om och lansera nord-syd relationerna på nytt men i annan form. Europeiska unionens roll måste förändras samtidigt som det är sant att främjandet av en ny och mera rättvis och jämlik världsordning varken kan eller får upphöra att vara ett strategiskt mål för unionen. Därför måste vi reflektera över den globalisering som sker och se vilka mera grundläggande inriktningar och dominerande intressen som ligger bakom det hela och, särskilt i det här sammanhanget, beakta vilka skadliga konsekvenser detta får för de mindre utvecklade länderna.
Att ett nytt avtal slöts med AVS-länderna är ett faktum. Det är i sig ett positivt faktum, särskilt om vi beaktar de påtryckningar som gjorts för att få ett slut på det hela och att många länder inte ville se en fortsättning. Vi kommer tids nog att få möjlighet att mera djupgående analysera avtalets exakta lydelse. Det är dock sant att de europeiska förhandlarna var blygsamma och inte nådde ända fram till det som vi så lägligt hade föreslagit, även om nu det nya avtalet innehåller nya och innovativa förändringar. En bidragande orsak till detta har en del politiskt viktiga drag i det nya avtalet om intresseföreningar varit. Avtalet är utan tvekan ett resultat av komplicerade förhandlingar där båda parter fick göra betydande eftergifter; Europeiska unionen när det gäller god regering och handel. Först och främst var det dock ett resultat av AVS-gruppens ansträngningar, som på ett påtagligt sätt fick ny drivkraft av Seattle. Jag vill särskilt framhålla att det verkar som om vi börjar få ett nytt sätt att se på de här frågorna, främst när det gäller handel, något som var välbehövligt.
Avslutningsvis måste vi gå längre med vår politik för utvecklingsstöd till utvecklingsländerna. När det gäller finans och budget, skuldbördan, stödet till känsliga sektorer som exempelvis livsmedel och humanitär hjälp eller utbildning och hälsa, men även inom områdena för miljö, investeringar eller tillgången på information och ny teknik, liksom inom handelssektorn. Samtidigt måste vi garantera en fullständig samstämmighet mellan utvecklingspolitiken och andra politikområden inom gemenskapen, men även mellan den politik som varje medlemsland bedriver. Vi får inte nöja oss med att fortsätta med något som i grunden har visat sig vara otillräckligt och felaktigt.
Herr talman! Efter att ha lyssnat på rådet och kommissionen i dag, måste jag helt enkelt titta på min föredragningslista. Jo, det står faktiskt "Samstämmigheten mellan unionens olika politikområden och utvecklingspolitiken". Vi har emellertid inte hört ett enda ord om det, vilket jag tycker är väldigt pinsamt. Vi har väntat på en rapport om samstämmighet i åratal. Den borde ha funnits här i skriftlig form i dag; och efter att ha hört kommissionär Nielson tala, har jag inte så svårt att föreställa mig att han kämpar mot mycket starka, motstridiga krafter i kommissionen. Jag vet att kommissionären själv har både starka och ytterst förnuftiga synpunkter om samstämmighet och jag hade gärna hört dem i dag. Eftersom man i det gemensamma resolutionsförslaget föreslår en rad effektiva mekanismer för att säkra samstämmighet, vill jag under min mycket korta talartid inskränka mig till att nämna ytterligare en, nämligen att kommissionen också bör utvärdera ny, relevant lagstiftning i detta sammanhang. I övrigt vill jag koncentrera mig på den katastrofala effekt som EU:s gemensamma jordbrukspolitik har på utvecklingsländerna. Dumpning av nötkött i Sahel och Sydafrika, tomatpuré i Västafrika, mjölkpulver i Jamaica - exemplen är förhoppningsvis alla välkända. De rammar åtminstone de berörda producenterna i AVS-länderna som måste förstöra sina produkter, eftersom de inte kan konkurrera med de statligt stödda produkterna från EU. Europeiska skattebetalare bidrar med 40 miljarder euro om året till stöd för EU:s jordbruk. Dessa pengar bidrar till att hämma utvecklingen inom jordbrukssektorn i utvecklingsländerna, som här utgör 69 procent av den totala arbetskraften mot 1,7 procent i EU. Därutöver står jordbrukssektorn för 34 procent av utvecklingsländernas bruttonationalprodukt mot 5,3 procent i EU. Här är det varken fråga om samstämmighet eller anständighet. Varför vill varken rådet eller kommissionen erkänna det?
Herr talman! Hur man kommer fram till policybeslut är sannerligen av grundläggande betydelse. Storbritanniens premiärminister och utrikesminister gjorde i går uttalanden om sin hållning i frågan om röstsystemet i rådet. De påpekade att befolkningen i Förenade kungariket, Frankrike och Tyskland för närvarande med bred marginal överstiger befolkningen i de övriga länderna i Europeiska unionen. De drog därefter slutsatsen att befolkningsstorleken bör avspeglas i röstsystemet och att Storbritannien inte kommer att ge upp sitt veto.
Diskuteras denna fråga i rådet? Är rådet berett att behålla ett demokratiskt veto som baseras på befolkningsstorlek, eller går det fortfarande i riktning mot ett röstsystem med enkel majoritet av rådsledamöterna, i stället för ett röstsystem som speglar den befolkning i Europa som de demokratiskt företräder? Har Förenade kungarikets företrädare gett uttryck för sitt beslut och förslag för rådet, och vilken, om någon, hänsyn har man tagit till det?
Då denna röstsystemsfråga är livsviktig för unionens demokratiska framtid, bör det utan tvekan ges högsta prioritet. Hur besluten fattas är av grundläggande betydelse.
Herr talman! Jag tackar rådet och kommissionen för deras uttalanden denna förmiddag, men jag kommer att koncentrera mig på frågan om samstämmigheten mellan politikområden, eftersom det är vad föredragningslistan säger att vi skall tala om.
Trots att jag håller med om behovet av att hålla en debatt om samstämmigheten mellan unionens olika politikområden och utvecklingspolitiken, är jag inte säker på att det i dag är rätt tillfälle att hålla den. Rådets uttalande gav mig emellertid hopp om framtiden. Det är ganska uppenbart för mig, som en person som har specialiserat sig på utvecklingspolitiken, att det finns många områden där bristen på samstämmighet på ett dramatiskt sätt påverkar utvecklingsnationerna. Jag skall strax ge några exempel. Jag påminner emellertid kammaren om att man i juni 1997 i en rådsresolution erkände det faktum att det finns en allvarlig brist på samstämmighet mellan vissa av EU:s politikområden och dess utvecklings- och samarbetspolitik. Detta följdes av en begäran från rådet till kommissionen om att tillhandahålla en årsrapport, och det var tänkt att den första av dessa skulle diskuteras 1998. Vi väntar fortfarande på den första rapporten, och det är därför jag anser att denna debatt hålls för tidigt, då kommissionen inte hade mycket att säga om samstämmighet denna förmiddag.
De områden som identifieras av rådet är specifika områden där det är särskilt viktigt med samstämmighet mellan olika politikområden, som till exempel fredsbyggande, konfliktförebyggande och konfliktlösning, livsmedelssäkerhet, fiskeripolitik samt invandring. Några av dessa frågor har diskuterats grundligt. Jag tycker personligen att frågor som fredsbyggande och konfliktförebyggande och konfliktlösning i mångt och mycket bör hanteras av de afrikanska statsöverhuvudena, med kapacitetsstöd från Europeiska unionen och Afrikanska enhetsorganisationen (OAU) i rollen som skiljedomare.
De frågor som verkligen berörs av bristen på samstämmighet återfinns på områden som jordbruk, handel, miljö och biologisk mångfald, men häri ligger det verkliga problemet: det rör sig om extremt känsliga politikområden, i Europeiska unionen i allmänhet och i detta parlament i synnerhet. Ledamöterna i denna kammare skulle ha olika åsikter, även inom samma politiska partier, beroende på a) vilket land de kommer ifrån eller b) vilket utskott de sitter i.
Det finns områden mellan vilka jag, som ledamot av utskottet för utveckling och samarbete, skulle vilja se samstämmighet som förmodligen skulle förskräcka vissa av ledamöterna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling eller i fiskeriutskottet. Som ett exempel på bristen på samstämmighet kan man anföra, vilket Sandbæk gjorde, exporten av mjölkprodukter till Jamaica till priser långt under produktionskostnaderna i landet, vilket nästan ödelade den jamaicanska mejeriindustrin. Vi exporterar nötkött till södra Afrika, till Namibia och Sydafrika, som sedan säljer sitt inhemska nötkött till Swaziland, så att Swaziland kan fylla sin exportkvot tillbaka till Europeiska unionen. Kom också ihåg att vissa länder blockerade ett handelsavtal med Sydafrika i fyra år.
Om vi bara importerar råmaterial från dessa utvecklingsländer, i stället för att tillåta dem det mervärde som det medför att färdigställa varorna i det egna landet, förvägrar vi dem just den fattigdomsbekämpning som vi har satt som vår huvudprincip då det gäller hjälp till utvecklingsnationerna.
Det förvånar mig inte att kommissionen har svårigheter att framställa ett grunddokument för en diskussion om en hållbar och social utveckling. Det finns ett naturligt motstånd i tredje världen mot allt som skulle sänka levnadsstandarden och skapa ytterligare arbetslöshet. Jag önskar kommissionen lycka till i sin ansträngning att framställa detta grunddokument.
Herr talman! Den här förmiddagens debatt är en mycket viktig debatt. Jag vill därför tacka kommissionen och rådet som har uttalat sig om samstämmigheten mellan unionens olika politikområden och utvecklingspolitiken, för det är ett bevis på att det finns en vilja att göra politiken effektivare i det avseendet. Om vi inte gjorde något mer än att konstatera bristen på samstämmighet i vår politik skulle det skapa en stark frustration hos oss och det är enbart negativt.
På samma sätt som för styrkeförhållandena som studeras inom den elementära fysiken är det ingen mening med att införa politikområden som motverkar varandra. Resultatet av ett sådant absurt spel är inte lika med noll, utan det skulle till och med skapa ett negativt värde, bestående av de materiella, finansiella och mänskliga resurser som har slösats bort på en värdelös satsning. Ett negativt värde som inom politiken multipliceras med det antal resultat som inte kan uppnås varje gång en åtgärd häver de effekter som en annan åtgärd hade avsett att ge. I dagens globaliserade värld är det en uppenbart faktum. Det finns inte heller några gränser för gemenskapens politikområden. Därför gläder det mig att kommissionen och rådet åter visar intresse för samstämmigheten mellan gemenskapens politikområden och att de, förutom de nationella politikområdenas kompletterande av varandra och gemenskapens politik och samordningen av kommissionens tjänster, har för avsikt att anpassa partnerskapspolitiken till utvecklingen inom Europeiska unionen.
Såväl kommissionen som rådets portugisiska ordförandeskap uttalar i sina arbetsplaner en önskan om samstämmighet mellan de politikområden som i stor utsträckning påverkar utvecklingsländerna, men utan att specificera vilka konkreta åtgärder denna samstämmighet skall ta sig uttryck i. Båda institutionerna klargör vilka områden detta koncept främst bör tillämpas på. Det framgår till exempel av kommissionens långsiktiga planering att målet i form av en hållbar utveckling bör ta sig uttryck i en stark solidaritet, med stöd av en handelspolitik som beaktar de gemensamma intressena. Kommissionen hänvisar till ett mycket viktigt område, nämligen handelspolitiken. Vi i parlamentet vill lägga till politikområden med stöd till utvecklingen, jordbruket, fisket, migrationen, unionens roll i de internationella finansinstituten, utrikespolitiken och säkerhetspolitiken och stödet till strukturanpassningen.
Rådet - det påpekade Luis Amado i morse - har redan vid flera tillfällen uttalat sig om behovet av samstämmighet - senast, och det stämmer, i november 1999 och även vid andra tillfällen, så som på rådsmötena för utveckling i maj 1999 och i juni 1997 - men utan några konkreta resultat. Eftersom vi håller med om det han sade - som är av stor betydelse -är det inte mycket rådet för utveckling kan säga, precis som någon av föregående talare påpekade. Däremot vill vi som parlament föreslå - och det framgår av resolutionen - att en arbetsgrupp för utbyte av tjänster tillsätts bestående av de ansvariga för alla nämnda politikområden, samt att ett observatorium inrättas för samstämmigheten mellan gemenskapens olika politikområden, där effekterna på varje område i utvecklingsländerna och länderna sinsemellan kan förutspås. Vi vill i själva verket vara realistiska och vi är medvetna om att det för att vi skall uppnå målen med en samordning, en komplettering och det mest omfattande som vi nu håller på att behandla - samstämmigheten kommer att krävas en mer genomarbetad politik än den vi för närvarande har inom Europeiska unionen.
Låt oss hoppas - och det gör vi - att vi kommer att följa förändringens vindar från regeringskonferensen, från reformen av kommissionen - som även kommer att påverka utvecklingstjänsterna -, under denna nya mandatperiod med siktet inställt på en utvidgning för att skapa en mer samstämmig union.
Därför hoppas vi att kommissionen i den rapport som kommer att läggas fram inför parlamentet om den globala politiken även tar upp frågan om samstämmighet för en effektiv användning av gemenskapsresurserna och den konkreta förvaltningen av de offentliga intressena.
Herr talman! Jag vill också gärna tacka rådet och kommissionen för deras redogörelser och i likhet med andra beklaga att samstämmighetspolitiken inte kommit mer i fokus. Vi som sitter här i parlamentet tvivlar emellertid inte en sekund på vad som är orsaken till det. Jag vill därför gärna ta upp något mer allmänt och inleda med ett par, tycker jag själv, beskrivande siffror. I början av 1800-talet var realinkomsten per invånare i världens rikaste länder tre gånger högre än i de fattigaste länderna; 1900 var den tio gånger högre och 2000 var den 60 gånger högre. Det finns inga tecken på att denna utveckling kommer att vända; tvärtom ser det ut som vi är inne i en exponentiell kurva som gör skillnaderna ännu större. Det visar följande siffror: Inkomstklyftan mellan den rikaste och den fattigaste femtedelen var 1960 30:1, 1990 60:1 och 1997 74:1. Dessa siffror härrör från perioden före Internetrevolutionens början. Med andra ord: Det behövs enorma framsteg inom utvecklingspolitiken om inte de rika länderna, inklusive EU-länderna, skall bygga upp murar kring sig för att förhindra invandring i stor skala. I den globala byn kommer de stora skillnaderna i världen inte längre att tolereras av den fattigaste delen av byn. Vid en eller annan tidpunkt blir det uppror, och det är helt berättigat.
Jag vill därför uppmana rådets ordförandeskap att så snabbt som möjligt inleda den utlovade debatten och framför allt avsluta den, så att vi alla, inklusive Europas medborgare, kan förstå vad globaliseringen innebär och så att vi inser att ett centralt element blir genomgripande åtgärder på utvecklingsområdet vad gäller vårt utvecklingsbistånd och nivån på detta - vi ligger långt från de utlovade 0,7 procent som skall vara ett genomsnitt i EU. Det kan vara så att andra är värre, men det hjälper inte oss. Vi skall dock framför allt ge länderna möjlighet att handla med oss. Såvitt jag hörde - men jag kan ha missat något - nämndes ordet handel över huvud taget inte i rådsordförandens tal. Till kommissionären vill jag bara säga att jag hoppas det lyckas att få igenom hans förslag i kommissionen och medlemsstaterna, och jag vill också be kommissionären att ge några konkreta exempel på särintressen som inte bara blockerar i kommissionen, utan också i medlemsstaterna. I övrigt vill jag gärna säga att jag tror att det mest effektiva skulle vara om parlamentet krävde att få ett förslag från både rådet (utvecklingssamarbete) och den kommissionär som är ansvarig för bistånd, så vi kanske fick en utgångspunkt för diskussioner istället för att kräva ett förslag från alla regeringarna och från hela kommissionen - det resulterar knappast i något positivt. Jag skall avsluta med några ord om Internetrevolutionen. Precis som kommissionär Liikanen reser runt och säger, så har vi ett försprång på mobilområdet här i Europa. Låt oss utnyttja detta inte bara till förmån för de egna medborgarna, utan också till nytta för utvecklingsländerna. Denna teknik möjliggör just de stora framsteg som behövs, och här kan EU bestämma dagordningen, prägla utvecklingen och leva upp till sitt globala ansvar.
Herr rådsordförande, kolleger, kommissionär Nielson! Utan tankemässig samstämmighet på de olika områdena inom politiken går det inte, om man vill att utvecklingspolitik faktiskt skall leda till förbättringar. Jag kan ju inte å ena sidan bygga upp något med ena handen för att strax därpå riva ner det igen med den andra! Tyvärr måste man konstatera att en stor del av EU-politiken lider brist på just denna samstämmighet.
Detta gäller i alldeles särskild utsträckning jordbrukspolitiken. För ännu i dag hindrar Europeiska unionen genom sin aggressiva exportpolitik och sin marknadsisolering utvecklingsländerna a) i deras utveckling av ett självständigt jordbruk b) att på ett skäligt sätt vara representerade med sina produkter på våra marknader.
Det är en jordbrukspolitik som ju inte bara skadar de små och medelstora producenterna i dessa länder, utan även tillverkarna i Europeiska unionen. De spelas ut mot varandra. Detta måste äntligen bli sagt och tas på allvar. När jag ser, herr Armado, att det i ett land som Brasilien med en yta på över 8 miljoner km2 , som vid det här laget måste importera baslivsmedel, fortfarande finns nästan 40 miljoner undernärda och svältande människor, då måste jag säga att även detta i någon mån har att göra med hur vi driver vår jordbrukspolitik i och med att vi använder sojan därifrån för att producera våra nötköttsberg som vi i sin tur lägger på lager i kylhus!
Här ser vi tydligt att politiken måste förändras, men naturligtvis att det måste till förändringar till förmån för regionala strukturer även i utvecklingsländerna. I framtiden kommer det vidare att vara avgörande vilken politik Europeiska unionen driver i Världshandelsorganisationen just till förmån för länderna i söder, på vilket sätt unionen vill ge dem en röst, ett rimligt medbestämmande där, och givetvis även i vilken mån Europeiska unionen öppnar sina marknader för dessa länder. För inte kan det gå an att vi fordrar ett ömsesidigt öppnande av marknaderna i de här länderna, i just U-länderna, medan vi själva murar vidare här i Europeiska unionen. Inte heller de handelsrelaterade regleringarna i TRIPS-avtalet (Avtalet om handelsrelaterade aspekter på immateriella rättigheter) går just dessa länders resurser till mötes. För då måste de återigen betala dyrt för sina basprodukter här, som vi först tar patent på.
Låt mig ta upp ännu en punkt om samstämmigheten här i kammaren! Ofta röstar man i de mest skilda utskott och även här i plenum, vilket inte direkt visar på samstämmighet, vilket inte överensstämmer med utvecklingspolitiken. Därför borde utvecklingspolitiken vara ett tvärsnittsområde för alla utskott och inte som nu diskuteras bara en gång om året, just när det råkar vara opportunt. Även politiken i de 15 EU-staterna måste samordnas på motsvarande sätt, för det går inte an att nationella intressen får fortsätta puttra med i den utvecklingspolitiska budgeten och att utvecklingsbiståndet kopplas till villkor som exempelvis: Köper du mina vapen så får du mer utvecklingsbistånd! Så kan det inte få se ut i framtiden. Mer samstämmighet är absolut nödvändig, det gäller inte bara Europeiska kommissionen och unionen, utan även oss här i kammaren!
Herr talman! Rapporterna ger en redogörelse, men vittnar emellertid även om den växande inkonsekvensen i unionens och medlemsstaternas utvecklingspolitik. När man konstaterar att bekämpandet av fattigdomen är den gemensamma nämnaren, då är detta snarare önskan än verklighet. Faktum är att antalet fattiga människor de senaste 20 åren inte har minskat, utan ökat till 1,4 miljarder.
Ett ärligt bokslut för nord-syd-politiken kommer inte undan det faktum att glappet mellan de fattigaste och de rikaste länderna har vidgats än mer. I stället för att beteckna detta som en direkt följd av den nyliberala politiken understryker man nödvändigheten av att tydligare definiera begreppet "god statlig skötsel" för utvecklingsbiståndet. Jag undrar dock, med vilken moralisk rätt och med vilka anspråk skall detta göras när de fordrade kriterierna demokrati och rättsstatlighet kränks också i EU:s medlemsstater?
Korruptionen blomstrar, svarta partikassor byggs upp, och EU-kapital leds förmodligen in i valkampskassor. Att vi är kritiska mot oss själva är nu en förutsättning för att vi skall kunna fastslå reella kriterier. Man skall heller inte glömma bort att unionens medlemsstater inte är i närheten av att avsätta 0,7 procent av bruttonationalprodukten till utvecklingsbistånd, tvärtom avlägsnar man sig alltmer från detta mål.
Vidare anser jag att det är beklagansvärt att det i rapporten inte spills ett ord på rustningsaffärer, andra kolleger har redan tagit upp detta. Därmed gör industriländerna i förening med de härskande klasserna i flera AVS-länder inte bara våldsamma vinster, utan det sätts också igång ett fruktansvärt kretslopp som vi inte får glömma bort. Först levereras vapen, sedan bryter det ut våldsamma konflikter, tills slutligen trupper från de vapenlevererande staterna sätts in, och så börjar allt om från början igen.
I Corries betänkande vill jag särskilt stödja konstaterandet att det finns anledning för oss att ge akt på rättvis behandling av Kubas medlemsansökan till AVS-länderna. Där poängteras de förändringar som visar sig i inledningsskedet. Vi bör inte följa USA, utan mer utgå från våra egna ställningstaganden och inte sätta upp nya, högre hinder.
Herr kommissionär, att kräva och skildra den politiska samstämmigheten är bra. Men den vill även komma till uttryck i kommissionens politiska samverkan med parlamentet, och här tror jag att vi har stora uppgifter framför oss, som jag kommer att bidra till att utföra.
Herr talman! "Det står illa till med Europeiska unionens utvecklings- och samarbetspolitik." Det är bara ett exempel på ett citat från en tidningsartikel förra veckan om unionens utvecklingspolitik.
Det är inga nya tongångar. Även om vi i Europa försöker att göra något i fråga om utveckling och samarbete tvivlar man på dess effektivitet och kvalitet. Förhoppningar om förbättring hotar att försvinna om kommissionen fortsätter att vägra se sig själv i spegeln. Varför spreds inte den kritiska rapporten om sammanhanget i utvecklingspolitiken externt?
En viktig slutsats i denna rapport avsåg den interna stridigheten om den europeiska politiken. Det är i synnerhet på handels- och jordbruksområdet som den europeiska politiken står i strid mot utvecklingspolitiken. Vi lyckas helt enkelt inte att ge ett seriöst bidrag till utvecklingen i de minst utvecklade länderna. Allt detta har att göra med skillnaderna i synen på utveckling och samarbete mellan olika länder inom unionen. Vi får inte längre betrakta utveckling och samarbete som instrument för externa och utrikes förbindelser, utan som självständigt politikområde.
Jag förespråkar en öppen, solidarisk och effektiv utvecklingspolitik. Så länge en europeisk taktik i fråga om utvecklingspolitiken förorsakar mer ineffektivitet och mer slöseri med pengar är det tillrådligt att tilldela medlemsstaterna en stor roll.
Slutligen vill jag be kommissionen att skicka över det dokument som jag talade om så snabbt som möjligt, så att vi på ett konstruktivt sätt kan hjälpa till i tankearbetet med att hitta möjliga lösningar.
Herr talman, herr kommissionär, ärade kollegor! Jag tycker att initiativet är lämpligt och meningsfullt. Som mina kollegor redan har nämnt så står vi ofta inför mycket motsägelsefulla situationer där vi å ena sidan försöker föra fram utvecklings- och samarbetspolitiken och å andra sidan det som vi omintetgör genom annan sektoriell politik med motsatta intressen när det gäller samma länders utveckling. Vi talar inte bara om den konkreta effekten av vår gemenskapspolitik, turism, miljö, jordbruk, fiske, industri. Vi talar i mera allmänna ordalag, vilket är betydligt allvarligare, om motsättningar mellan vår ekonomiska och kommersiella politik och vår försvarspolitik. Med andra ord, många motsägelsefulla situationer.
Jag menar att motsättningarna inom gemenskapspolitiken i själva verket inte är så allvarliga. Då är det allvarligare det som sägs om vissa mål och industrier i en del medlemsländer. Vi måste vara medvetna om detta. Vi antar ofta resolutioner om fredsprocesser i andra delar av världen, som till exempel nyligen med Indonesien, vilket är himmelsskriande. Efteråt kunde vi konstatera att det faktiskt fanns vissa länder i Europa som försåg dem med vapen och krigsmateriel. Detta är för mig det mest motsägelsefulla i den här frågan, betydligt allvarligare än det motsägelsefulla i den sektoriella politikens oförenlighet, som också finns. Visst vet vi att det finns motsättningar mellan varje lands politikområden. Det är normalt. Även på unionsnivå måste vi vara medvetna om att sådana motsättningar finns mellan olika gemensamma politikområden, i det här fallet utvecklingspolitiken. Vi måste veta att motsättningarna finns och försöka minimera dem. Målet att minimera motsättningarna är ett klokt och lämpligt mål och som presentationen av den här resolutionen grundar sig på. Idén att inrätta en myndighet för att se hur denna samstämmighet utvecklas tycker jag är bra. Verksamhetsområdet skall inte enbart begränsas till gemenskapspolitiken, utan det skall också omfatta politiska åtgärder vidtagna av medlemsländerna, inklusive ekonomiska gruppers aktioner, vilket jag tycker är viktigt. Myndigheten skall årligen utarbeta en rapport om utvecklingen och effekterna av politiken i fråga och vad som därav kan härledas.
Den viktigaste frågan, enligt min mening, har jag lämnat till sist, en fråga som jag tror skall registreras och godkännas av parlamentet. Vårt mål att minimera motsättningarna mellan utvecklings- och samarbetspolitiken och övriga politikområden måste vara ett giltigt mål inte bara inom Europeiska unionen utan också på internationell nivå tack vare den allt starkare globaliseringen av ekonomin. Vill vi ha en rättvis världshandel måste den här principen tas med vid Världshandelsorganisationens nästa multilaterala förhandlingsrunda. Det skulle nämligen vara motsägelsefullt om Europeiska unionen påförde sig själv en benhård princip, må vara rättvis, och att Förenta staterna eller annan stormakt sedan skulle göra det motsatta och utnyttja den. Därför är det både rättvist och fundamentalt att den här principen klargörs vid Världshandelsorganisationens nästa runda.
Herr talman! Generaldirektören för Generaldirektoratet för bistånd har sagt att det att framställa en rapport om samstämmigheten mellan EU:s politikområden och utvecklingspolitiken innan vårens dokument om själva utvecklingspolitiken läggs fram, är som att spänna kärran för hästen. Det spelar ingen roll att kravet på kommissionen att framställa en årsrapport, ett krav som tydligt formulerades i rådets resolution, bara har resulterat i ett "icke-dokument", det verkliga problemet här är att denna häst, samtidigt som fattigdom ökar i världen, stretar på uppåt medan kärran med EU:s andra politikområden är så tung att utvecklingspolitiken i själva verket sakta dras bakåt.
Gång på gång glöms utvecklingspolitiken bort, eller så kommer man att tänka på den i efterhand, när Europeiska unionens stora politikområden behandlas. Ta det nya chokladdirektivet, som visar att EU-länderna spenderar mer på choklad varje år än på utvecklingsbistånd. Det har inte gjorts någon lämplig bedömning av utvecklingsaspekterna i detta direktiv, som producentländerna, av vilka 90 procent är våra AVS-partner, uppskattar skulle kunna minska kakaoodlarnas inkomster med minst 15 procent.
Ta fiskeavtalen, där vi medger att den nuvarande fiskeripolitiken inom EU:s vatten är ohållbar. Samtidigt förhandlar vi om samarbetsprojekt som skulle ge Europas storskaliga fiskefartyg ökat tillträde till utvecklingsländernas vatten, på bekostnad av arbetet för 190 miljoner personer som ägnar sig åt småskaligt fiske i dessa länder runt om i världen.
Ta handelsavtalen. Som Nielson sade i förmiddags angående Lomé, gäller det prioriterade tillträdet enbart "i stort sett alla de minst utvecklade ländernas produkter". Med andra ord, när EU:s kommersiella intressen berörs, lägger man eventuella hänsynstaganden om fattigdom åt sidan.
Mot bakgrund av vår hållning i Seattle, varför råder det en sådan tystnad kring EU:s misslyckande att genomföra de handelsförmåner för utvecklingsländerna som redan har överenskommits inom ramen för GATT, inbegripet handelsförmåner för den viktiga textilsektorn?
Vad gäller den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP), den största boven i dramat, har ingen bedömning gjorts av effekterna på utvecklingspolitiken av GJP-reformerna i Agenda 2000. Alla känner vid det här laget till skandalen med exportbidragssystemet, som ledde till att 54 000 ton nötköttsöverskott dumpades på västafrikanska marknader, vilket gjorde att priserna för de lokala boskapsuppfödarna halverades. Det finns i dag ett nöttköttslager på 300 000 ton. Vem står i tur att få benen undanslagna?
Jag välkomnar Amadeus uttalande i förmiddags, i vilket han erkände svårigheterna med EDF-medlens icke-budgetisering, i vilket han uppmanade rådet (utvecklingssamarbete) till att spela en aktivare roll och i vilket han begärde att utvecklingsprioriteringarna skall bli centrala i EU:s framväxande gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
Jag välkomnar även rådets förklaring från 1992, dess resolution från 1997 och de successiva ändringarna i Fördraget om Europeiska unionen. Åtgärder har bara inte vidtagits. Det är därför vi vill ha årsrapporter, en årlig intern grupp för enheterna och ett klagomålsförfarande, för att säkerställa att åtgärder verkligen vidtas. Jag ber herr Nielson att i sin sammanfattning direkt ta upp dessa punkter i resolutionen.
Herr talman! Jag skulle vilja begränsa mig till förhållandet mellan utveckling och samarbete å ena sidan och jordbruk å andra sidan.
Under de senaste åren har en ansenlig del av fonderna gått till utveckling av jordbruk och boskapsskötsel, och då framför allt i Loméländerna. Resultaten är inte direkt vad vi hade förväntat oss. Vad skulle kunna vara orsaken till detta?
Jag tror att orsaken i första hand måste sökas i bristen på en tydlig jordbrukspolitik i vissa utvecklingsländer; detta sagt utan att förnärma de skötsamma. Jag tror att kommissionen kan spela en viktig roll med att hjälpa till att utveckla detta. Ingen jordbrukare, oavsett var han finns i världen, kommer att producera något om priserna är för låga. Regeringarna i utvecklingsländerna står alltid inför ett svårt val: vem skall de stödja, jordbrukarna eller människorna i storstäderna som vill ha billiga livsmedel?
Det gäller att finna denna vanskliga balans tillsammans med kommissionen; kommissionen skall inte göra det ensam: i de flesta länder där kommissionen är aktiv ger även medlemsstaterna själva utvecklingsbistånd. Det får inte förekomma att medlemsstaternas politik är raka motsatsen till kommissionens. Det åvilar kommissionens delegationer att spela en ledande roll vid utvecklingen av den politiska dialogen i utvecklingsländerna och att sörja för att alla länder följer samma linje.
Det krävs också särskild uppmärksamhet för kostnaderna för produktionsmedlen. Alldeles för ofta delas konstgödsel, djurläkemedel och många andra saker ut gratis till jordbrukarna. När projektet efter fem år är avslutat är det också slut med den policyn för gratis utdelning. Jag tror således att kostnadselementet måste utvecklas från början i policyn för alla projekt, och försåvitt jag vet är detta ännu på långa vägar inte alltid fallet.
Slutligen ställer jag mig frågan om inte fonderna skulle kunna utnyttjas litet bättre. Varje år upptäcker jag i kommissionens och Europeiska utvecklingsfondens budget att de återigen ligger långt efter i fråga om utnyttjandet av fonderna.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär och ärade kolleger! Egentligen för vi här en debatt bland övertygade, och det är synd. Vi borde egentligen tala om samstämmighet i utvecklingspolitiken med till exempel Prodi, som redan från början missat en enorm chans. Han har låtit splittra upp utvecklings- och samarbetspolitiken på tre kommissionärer, vilket i sig är ett framsteg i stället för fyra, det medger jag, men jag vill låta det vara osagt om detta kan garantera en samstämmig politik.
Vi konstaterar också att det fortfarande finns olika generaldirektorat som ibland har att göra med motstridiga förfarande och argument ovanpå denna politik. Rådsordföranden kom med ett bra förslag, nämligen om att budgetera Europeiska utvecklingsfonden. Parlamentet skulle naturligtvis verkligen välkomna detta, och om ni skulle kunna genomföra det vore det en stor historisk seger.
Alltsedan Amsterdam står tre begrepp i centrum: integrering, samordning och samstämmighet. Jag tror inte att det är särskilt mycket som har förverkligats på dessa tre områden ännu. När man ber om en rapport om framstegen i fråga om samstämmighet kan det inte vara svårt, såvida man inte helt enkelt måste medge att det över huvud taget inte finns något samstämmighet. Jag skulle hellre se att det kom en rapport om allt det som för närvarande är osammanhängande och att en systematisk strategi utvecklas för att nå fram till en viss samstämmighet, för vi är ännu så länge långt ifrån det.
Det var en sak i rådsordförandens tal som chockerade mig. Han säger: "Motsättningar i fråga om politik kan leda till balans." Det är mycket riktigt så att det som den ena handen ger kan den andra handen ta tillbaka och omvänt. Detta leder till stagnation och självbedrägeri, och hela globaliseringen har hittills inte lett till något annat än att det visserligen sker förändringar, men att dessa förändringar bara får fattigdomen att öka. Detta skulle då vara vår prioritet.
Jag vet att vi gör många bra saker, men låt oss börja med det väsentliga.
Herr talman! Vi har redan konstaterat att det inte föreligger någon rapport från kommissionen, men jag tänker ta upp tre saker i enlighet med de mål som rådet presenterade i sitt yttrande 1997.
Det första handlar om konfliktlösning. Jag har under flera år via rådet och kommissionen försökt få reda på varför ingen av institutionerna aktivt deltar och arbetar för konfliktlösning vad gäller det av Marocko ockuperade Västsahara. FN har en fredsplan. Vi borde ta detta tillfälle i akt och avsluta den sista koloniala episoden i Afrika.
Jag vill också ta upp migration. Jag är oroad över de nya bestämmelserna i partnerskapsavtalet med AVS-länderna, som skall kunna göra det lättare att på lösare grunder utvisa invandrare, asylsökande och flyktingar.
Jag vill också verkligen se EU agera som föregångare när det gäller patent på levande organismer. Vi vet idag att oftare än var fjärde sekund dör någon av hunger. Tre fjärdedelar av dem är barn under fem år. Detta beror inte på livsmedelsbrist, utan på det vi har talat mycket om idag, nämligen på den ökande fattigdomen. Livsmedelsäkerhet och garanti för biologisk mångfald måste gå före kommersiella intressen. Jag menar att patent på levande organismer enbart syftar till att kontrollera den globala livsmedelsförsörjningen, speciellt i kommersiellt syfte och inte till någonting annat.
Jag vill också i den rapport som jag hoppas kommer från kommissionen se något om kvinnor. Kvinnor verkar i alla sammanhang, och inte minst i utvecklingspolitiken, vara fullständigt frånvarande, vilket vi ju faktiskt egentligen inte är.
Herr talman! Den debatt som vi för idag understryker starkt behovet att diskutera utvecklingspolitik i långt vidare termer än genom att bara mäta biståndsflödena. Biståndsnivån är naturligtvis viktig, och den bör höjas för de rika länderna i sin helhet. Detta bör ske inte minst för att bekämpa fattigdomen och genom att satsa på kapacitetsutveckling. Biståndsnivån är emellertid bara ett av många instrument som starkt påverkar de fattiga ländernas utveckling.
En rad kollegor har idag pekat på områden som utöver biståndet är viktiga och där kontraster och motsättningar mellan olika politikområden är väldigt allvarliga. Det gäller bland annat handelspolitik, jordbrukspolitik och fiskepolitik. Andra viktiga områden är naturligtvis flödet av privata investeringar, samarbetet kring forskning och teknologi samt hur världssamfundet hanterar och finansierar olika globala problem som rör oss alla. Dessa problem omfattar klimatfrågor, biodiversitet, hälsofrågor osv. Detta konstaterande accentueras av globaliseringen, det vill säga den nya ekonomi som växer fram. I denna ekonomi är sambanden mellan olika politikområden allt starkare. Vad vi diskuterar här idag är enligt min mening delvis EU:s bidrag till debatten om globaliseringens möjligheter och risker samt om de spelregler som måste finnas för att ge de fattiga länderna en bra chans.
Den redovisning, eller kartläggning som Maij-Weggen har krävt av hur de olika politikområdena går in i varandra och hur motsättningarna ser ut är naturligtvis helt central. Jag måste fråga mig varför inte mer har gjorts från kommissionens sida. Kommissionen är ny, man måste ge den tid, men frånvaron av en sådan kartläggning tyder på att det finns starka spänningar inom kommissionen. Jag kan bara hoppas att Nielsen skall bli framgångsrik i de kommande diskussionerna inom kommissionen.
Utöver denna typ av redovisning skulle jag vilja se en mer positiv analys som skulle kunna vara löpande. I denna analys skulle man inte bara titta på biståndsflödena utan övergripande på alla olika typer av stödformer och transfereringar som påverkar de fattiga länderna. Det gäller teknik, handelsfrågor, samarbete på forskningens område osv. Det skulle vara ett väldigt konstruktivt bidrag till den debatt som vi för.
Slutligen, i punkt 6 i resolutionsförslaget, rekommenderar parlamentet att en arbetsgrupp tillsätts, för att åstadkomma sammanhållning. Jag tror att det bara är en tillfällighet, men i denna grupp skall naturligtvis miljökommissionären ingå.
Låt oss hoppas att den debatt vi nu för kommer att vara en vattendelare. Politiken hittills har alltför mycket präglats av att ge med ena handen och ta med den andra. Det är många som kommer att följa den fortsatta utvecklingen med stort intresse.
Herr talman! Demonstranterna i Seattle hävdade att frihandeln är dålig för de mindre och de minst utvecklade länderna: de sade att det är någonting som enbart ligger i de rika ländernas egoistiska intressen.
Och ändå kan vi betänka takten för ekonomisk utveckling och takten för minskning av fattigdom i länder som Indien och Tanzania under de 40 eller 50 år som har gått sedan de blev självständiga. Där resonerade man att protektionism och statliga interventioner skulle bevara arbeten och göra det möjligt för industrin att anpassa sig gradvis och smärtfritt. Det fungerade inte; fattigdomen blev värre än någonsin.
Medicinen kanske inte smakar så gott på kort sikt, men om man öppnar upp sin ekonomi för konkurrens, såväl inom landet som internationellt, tvingar det fram ett optimalt utnyttjande av resurserna, och det leder till en högre levnadsstandard och livskvalitet på inte alltför lång sikt.
Är inte det den lärdom som man kan dra av Europeiska unionen själv, särskilt av den inre marknaden? Som Nielson sade, utgör den ett fint exempel för de länder och regioner som strävar efter ökat välstånd.
Men det räcker inte med att predika om frihandelns fördelar för utvecklingsländerna. Vi måste också leva som vi lär och öka vår egen tillgänglighet för importen från dessa länder. I parlamentets resolution om WTO-förhandlingarna förordas en öppen importpolitik från EU:s sida. Denna importpolitik skall avlägsna alla återstående importhinder, tullhinder och kvoter och, något som är lika viktigt, icke-tariffiära hinder, som de exempel Maij-Weggen nämnde i sitt tal - om vi avlägsnade dessa hinder, skulle det göra mer än någon summa utvecklingsbistånd för att säkra den ekonomiska utveckling för utvecklingsländerna som både de och vi önskar.
Det är ganska uppenbart att en brist på samstämmighet mellan utvecklingspolitiken och handelspolitiken försvagar våra ansträngningar på utvecklingsområdet, och den minskar säkerligen också utvecklingsländernas politiska aktning för Europa och våra vackra ord.
Herr talman! Under de senaste dagarna har vi hört vackra ord om behovet av större samstämmighet, samordning och effektivitet i gemenskapens och medlemsstaternas externa biståndsprogram. Det finns ett relativt litet verksamhetsområde som är enormt synligt för allmänheten och som skulle vara ett avgörande prov på unionens förmåga att matcha ord och handling. Jag syftar på den fortgående tragedin med antipersonella landminor, som utgör ett hinder för så många utvecklingsprogram, för återuppbyggnader efter konflikter och som förstör livet för många av de mest utsatta människorna i några av världens fattigaste delar, särskilt i utvecklingsländer.
Under de senaste åren har gemenskapen lagt ned omkring 200 miljoner euro på minröjning, hjälp till offer och sammanhörande verksamheter. Medlemsstaterna har lagt ned liknande summor. Men det finns fortfarande en enorm ineffektivitet och en brist på vilja att genomföra en strategi som har överkommits med andra medlemmar av det internationella samfundet för att överkomma problemet med antipersonella landminor inom en begränsad tidsrymd.
Nielson identifierade problemen med bristen på samordnade åtgärder och behovet av att bättre komplettera medlemsstaterna. Detta har man talat om i många år. Kommissionen måste genomföra interna organisatoriska förändringar, stärka samstämmigheten och effektiviteten för sina åtgärder, och det vore önskvärt om så skedde med en på lämpligt sätt finansierad central enhet med ansvar för minpolitiken. Den skulle även behöva snabbare kontrakts- och tillämpningsförfaranden samt en utökad flerårig budgetpost och en kraftigt förbättrad förvaltning av sina program.
En lämplig mönstring av minåtgärdsprogrammens effektivitet måste genomföras i vart och ett av de länder som är allvarligt drabbade av landminor. I mina ögon inbegrips i frågan om landminor så många av de svårigheter avseende organisation, förfaranden, ekonomisk förvaltning och funktionsduglighet som har hemsökt kommissionen och unionen. Hör dessa hemsökelser till det förflutna, eller kommer vi att finna att Europeiska unionen på detta relativt kompakta och begränsade området fortfarande är oförmögen att uppfylla sina ambitioner?
Herr talman, kära kolleger! Kommissionär Nielson, EU-AVS-avtalet är ett viktigt steg till ökad samstämmighet. Och det är bra att kriterier som mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatlighet, good governance är bättre förankrade i det nya fördraget än tidigare, att tidigare koloniala förbindelser inte längre så mycket får forma den större delen av våra förbindelser, utan att dessa politiska kriterier har fått större tyngd här. Detta är nämligen förutsättningen för alla typer av utveckling. Om dessa kriterier inte uppfylls har utvecklingen inte en chans.
Detta, herr Modrow, gäller även Kuba. Det gläder mig att Kuba närmar sig denna process. Men först måste det till en och annan förändring på Kuba. Alla känner vi till rapporterna från Amnesty International. Att ni som en av kommunismens sista makthavare har en något annorlunda syn på detta än vad stora delar av denna kammare har liksom att ni har vissa problem när det gäller good governance är ju mycket möjligt. Icke desto mindre är detta ett viktigt kriterium för Europeiska unionen.
Jag vill föra ett ämne på tal. Vi talar här om samstämmighet. Många kolleger har gett exempel på i vilken utsträckning de olika momenten inom politiken inte är samstämmiga. Men som jag ser det behövs det mer samstämmighet även i utvecklingspolitiken som sådan. Det är inte samstämmigt att samordningen med medlemsstaterna fortfarande inte fungerar, att det i utvecklingsländer delvis genomförs mycket motstridiga projekt av medlemsstater och Europeiska unionen. Inte heller är det samstämmigt gentemot den europeiska skattebetalaren att driva en utvecklingspolitik som har underställts unionens budget medan Europeiska utvecklingsfonden fortfarande står utanför. Herr rådsordförande, om ni i framtiden lyckas med att få dessa 13,5 miljarder euro kontrollerade av budgetkontrollutskottet, att underkasta dem mekanismer som OLAF, då tror jag att ni höjer acceptansnivån. Jag anser att detta borde vara ett krav även för regeringskonferensen, nämligen att förankra Europeiska utvecklingsfonden i Europeiska unionens budget.
Herr talman, mina damer och herrar! På det hela taget verkar det finnas goda avsikter bakom denna text, men vi har ändå inte röstat för den i utskottet och vi kommer inte heller att rösta för den i plenarkammaren. Det finns två skäl till detta, vilket för övrigt fick oss att lämna in några ändringsförslag som jag skulle vilja utveckla mycket kort.
För det första vill utskottet för utveckling och samarbete att Europeiska utvecklingsfonden (EUF) överförs till gemenskapspelaren, vilket uppenbart är fel väg att gå. I våra ögon är samarbetet en mellanstatlig verksamhet, och bör så förbli. I samband med att Europa är i färd med att förbereda en utvidgning skulle ett införlivande av EUF tillåta vissa att med lätthet dölja deras brist på engagemang bakom den mur som utgörs av gemenskapens budget. Men då räknar man inte med att vi på så sätt kullkastar ett fruktbart och löftesrikt sätt att ansluta våra partner i Syd till vår samarbetspolitik. Slutligen har kommissionen nyligen, Maes erinrade lämpligt nog om detta, visat vilka svårigheter som uppstår när den i öppenhet skall förvalta de medel som anslagits till programmen för utveckling och humanitärt bistånd. Man kan fråga sig varför man skulle skapa ytterligare svårigheter.
För det andra är det för oss mycket beklagligt att man i betänkandet av Corrie nämner handels- och samarbetsavtalet med Sydafrika. När allt kommer omkring är detta avtal ett praktexempel på den amatördiplomati som Europeiska kommissionen ägnar sig åt, och det i allt större utsträckning. Man kan med bestörtning konstatera att unionen har kunnat förhandla fram ett avtal för sina medlemsstater, där man utan omsvep ger kommissionen fria händer i fråga om en central del. Det är än mer skandalöst att rådet har låtit detta ske, så att säga "i förbigående".
I dag befinner vi oss alltså i en absurd situation, som innebär att vi har försatt oss i ett underläge när vi skall förhandla om så pass vitala aspekter som jordbruks- och vinproduktionen, inom ramen för ett avtal som vi redan har undertecknat. Den del av avtalet som blockerar förhandlingarna skulle kunna leda till att unionen tvingas ersätta producenter för att sluta framställa sherry, portvin; en hel rad produkter som enligt den internationella handelsrätten är rena piratkopior, och man kan bara föreställa sig de eventuella kostnaderna för ett sådant prejudikat.
Detta är ett bevis, om vi nu behövde få se fler, på att denna omogna diplomati - som inte försvarar något intresse, med undantag för de särintressen som sitter inkilade mellan frihandelns teologi och mer eller mindre vänskapligt sinnade påtryckningsgrupper och icke-statliga organisationer - inte bara är effektiv, utan också farlig.
Slutligen ett par ord om Corriebetänkandets allmänna inriktning. I dag betraktar teologerna i Genève och Washington den gemensamma församlingen - låt oss inte dölja det - som ett hinder mot en internationell frihandel. Det här betänkandet erbjöd ett tillfälle att erinra om att vi bör utveckla och stärka vårt samarbete med länderna i Syd, ett originellt och exemplariskt system. Det var ett tillfälle som inte utnyttjades i Corriebetänkandet, och vi måste mot vår vilja utdela vårt straff för det faktum att betänkandet är bortkastat på denna punkt.
. (PT) Herr talman! För att sammanfatta det sagda skulle jag vilja tydliggöra tre viktiga aspekter i den här debatten. För det första så kan man rent allmänt säga att det som tagits upp i anförandena är idén om att globaliseringen accentuerar den regionala obalansen och de sociala orättvisorna samt ökar fattigdomen, vilket innebär att något måste göras, annars kommer spänningarna att öka och konflikter uppstå som riskerar freden och den internationella stabiliteten. För det andra så vore det viktigt att i ett sådant perspektiv se utvecklingspolitiken i en annan synvinkel. Rollen som den som skall rätta till obalans eller minska orättvisor kanske måste omvärderas. Det var viktigt att Europeiska unionens roll i den internationella utvecklingspolitiken av alla ansågs vara betydelsefull. Alla var överens om att Europeiska unionen skulle spela en mera aktiv och ledande roll i den internationella utvecklingspolitiken, men för att göra detta måste man stärka samstämmigheten mellan de olika politikområden som konkurrerar om utvecklingsmålen. Jag tycker också att det i några anföranden framkom väldigt klart att ansvaret för samstämmigheten mellan olika politikområden inom Europeiska unionen varken tillkommer rådet, kommissionen eller parlamentet ensamt. Tvärtom bör det vara ett samordnat arbete där eftertanke och lagstiftande och institutionella förberedelser sker i kommissionen eller i rådet och ibland till och med i Europaparlamentet, där för övrigt en del ledamöter redan har lagt fram förslag, som till exempel inrättandet av en kontrollmyndighet eller en arbetsgrupp som skall följa olika politikområden när det gäller utvecklingspolitiken.
Avslutningsvis vill jag påpeka att det också är viktigt att notera att vi måste omvärdera utvecklingspolitiken inom ramen för Europeiska unionens politikområden, särskilt beträffande utrikespolitiken, vilket är en av de frågor som portugisiska ordförandeskapet har prioriterat i sitt program. Vi menar att detta är absolut nödvändigt. Vi kommer inte att kunna vidta några logiska åtgärder för att uppnå samstämmighet mellan olika politikområden, om vi inte kan ge utvecklingspolitiken de instrument som behövs för fastställandet av de principer och värderingar som ger Europa dess form i det internationella systemet. Därför måste vi kanske, som jag tidigare nämnde, byta världsbild och lämna den postkoloniala bakom oss och anamma ett mera europeisk sätt att se på utvecklingspolitiken. Jag menar (och även andra noterade detta i sina anföranden) att antagandet av en ny konvention som kan ersätta Lomékonventionen är ett viktigt reforminstrument och ger ny dynamik åt samtalen med denna viktiga grupp av länder i söder i ett läge när det är viktigt att registrera instabiliteten i de internationella förhandlingar som ägde rum under första förhandlingsrundan i Seattle.
. (EN) Jag har märkt en viss frustration i många av bidragen till denna debatt. Jag har på kommissionens vägnar gjort ett uttalande, som jag tror erbjuder en användbar bakgrund till denna diskussion. Vi kommer att lämna mer detaljerat material som hör direkt samman med alla frågorna om samstämmighet. Denna diskussion är inte ny. Vi arbetar för närvarande med den i kommissionen, och när arbetet är slutfört, kommer jag att rapportera om det, eftersom det finns många som har frågat om det kommer att vara möjligt att ta del av rapporten om samstämmighet.
Jag hyser inga tvivel om att det som ett resultat av den ökande politiska uppmärksamhet som dessa problem ges - något som tydligt har speglats i debatten i dag - kommer att bli lättare för kommissionen och Generaldirektoratet för bistånd lyfta fram frågan om samstämmighet till förgrunden av vårt verksamhetsprogram. Detta kräver också att ytterligare nya mekanismer införs i kommissionssystemet, bland vilka mycket väl kan inbegripas, i enlighet med vad som har föreslagits av vissa av de politiska grupperna i parlamentet, inrättande av en speciell intern arbetsgrupp och upprättande av ett slags för samstämmighetsövervakning i kommissionen.
Jag har läst - och hört under debatten - att man ser på samstämmigheten som en slags mirakelmedel som löser alla problem. Jag tror att det är viktigt att behålla den som en relativt tydligt definierad disciplin för att försöka minska inkonsekvenser där de verkligen existerar, och vi har sannerligen sådana. Mycket av detta hör samman med faktiska motsättningar mellan sektorintressen i varenda medlemsstat, och, som det mycket uppriktigt har sagts här i kammaren: människor identifierar sig mer eller mindre med sina intressesfärer, och allt detta är berättigat. Jag skulle emellertid vilja varna mot illusionen att bristen på samstämmighet är en produkt av någon slags mekanisk ofullkomlighet i systemet. Det finns sådana, men de utgör bara en liten del av vad vi diskuterar. Den största delen har att göra med välkända etablerade intressekonflikter mellan till exempel könen, och det är detta som är problemet.
Mulder sade att ingen jordbrukare kommer att börja odla någonting om priset är för lågt. Detta är sant i vår del av världen, men våra partner och biståndsmottagare i Afrika har ett något annorlunda perspektiv. De odlar inte bara för att försörja sig, utan för att leva, och det är stor skillnad. Jordbrukande för att försörja den egna familjen grundar sig inte på prisberäkningar, utan på hoppet om regn nästa säsong. Detta gäller inte för allt jordbruk i utvecklingsländerna, men för den fattigdomsfokusering som vi måste leverera bättre än hittills. Med det perspektivet är det som jag säger här av stor betydelse.
Andra frågor har tagits upp: boskapsskötsel i Namibia, tomater och mjölkpulver i Karibien. Vi bör inte vara för masochistiska. Det finns en gräns för hur användbart det är. Alla dessa fall kännetecknas av det faktum att man har tagit hand om dem. Interventionspriser har reglerats, och de problem som vi hade med nötkött i Västfrika och i Namibia löstes faktiskt genom att interventionsstödet minskades. Detta är reella problem, men de har alla tagits itu med.
Vad beträffar frågan om kakao, choklad: Jag upprepar att de fem procenten har att göra med att skapa en försörjningsgrund i grannländerna. Vad vi talar om här är de lokala nötterna, som är lika viktiga för de människor som samlar in dem och försörjer sig på dem i Burkina Faso som kokosnötterna är för odlarna i Ghana. Detta är inget tydligt fall av brist på samstämmighet, det är mer ett fall av konkurrens mellan leverantörer.
Det som togs upp beträffande socker i Karibien är mer komplicerat. I "Ramen för utomeuropeiska länder och territorier" utgör ansamlingen av vissa av dessa handelsaspekter ett komplicerat problem, men det kan vara så att vad vi talar om här mer handlar om att främja vissa europeiska företags intressen än om att generera inkomster i Karibien. Hur som helst är detta en fråga som vi just nu arbetar med.
Jag är fast besluten att försöka skapa en balans i alla dessa frågor, och jag kan nämna framgången med avtalet om handelsutveckling och samarbete med Sydafrika. I all blygsamhet skulle jag vilja hävda att detta är en sak som bevisar att kommissionen är beredd att gå eller flyga den extra milen för att säkerställa samstämmigheten mellan utvecklingssamarbetesaspekten och handelsintresseaspekten. Vi har sannerligen gjort vårt för att lösa det problemet, och jag hoppas uppriktigt att vi nu kommer att få en mjuklandning och ett fridfullt genomförande av detta avtal under de kommande åren.
Avslutningsvis tackar jag er återigen för denna debatt. Vi kommer att återkomma med material om dessa frågor, för dessa problem är här för att stanna, på ett eller annat sätt, av den enkla anledningen att utvecklingssamarbete i grund och botten innebär att göra någonting i världen som innebär någonting annat än att bevaka traditionellt definierade handelsintressen etc. Vi måste förena dessa olika synsätt.
Tack så mycket, kommissionär Nielson.
Härmed meddelar jag att åtta resolutionsförslag har mottagits i enlighet med punkt 2, artikel 37 i arbetsordningen.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.
FN:s nästa session om mänskliga rättigheter
Nästa punkt på föredragningslistan är rådets uttalande om unionens prioriteringar inför FN:s nästa session om mänskliga rättigheter den 20 mars 2000.
Herr talman, ärade kollegor! Europeiska unionen spelade som alla vet en aktiv roll vid 55:e sessionen om mänskliga rättigheter i Genève i mars/april 1999. Resolutioner om de mänskliga rättigheterna i Iran, Irak, de israeliska bosättningarna, Burma, Myanmar, Republiken Kongo och Republiken Sudan lades fram. Man formulerade också uttalanden för ordförandeskapets räkning om Colombia och Östtimor.
Europeiska unionen lade för första gången fram en resolution om dödsstraffet, vilken rönte stor framgång och fick stå som förebild för arbetet med resolutionen om barnens rätt, ett gemensamt initiativ med en grupp latinamerikanska länder. Unionen tänker fortsätta att spela sin roll vid den 56:e sessionen om de mänskliga rättigheterna i Genève i mars/april. Särskilt så som överenskommet i rådsgruppen "Mänskliga rättigheter", Särskilt den 9 februari 2000 då Europeiska unionen, enligt överenskommelse i rådet för de mänskliga rättigheterna, ämnar lägga fram resolutionsförslag om de israeliska bosättningarna, om Iran, Irak och Sudan, om Republiken Kongo och Burma Myanmar samt ordförandeskapets förslag till uttalande om Colombia och möjligtvis om Östtimor, eventuellt som ett förslag till uttalande om situationen i ett flertal länder.
Europeiska unionen fortsätter med sina förberedelser inför den 56:e sessionen om de mänskliga rättigheterna nästa gång gruppen för de mänskliga rättigheterna sammanträder i mars. I första hand kommer frågan om ett eventuellt resolutionsförslag om dödsstraff att debatteras. Hittills har gruppen inte kommit överens om vilken strategi man skall använda för detta, i synnerhet när det gäller utformningen av en kompromiss i sista instans som svar på eventuella ändringsförslag i motsatt riktning, inklusive punkt 7, artikel 2 i FN-stadgan, som tar upp frågan om suveränitet. Man försökte enas om ett kompromissförslag efter de svårigheter som uppstod under sammanträdessessionen 1999 i tredje kommittén i FN:s generalförsamling när medlemsstaterna inte kunde komma överens om en ändring i Europeiska unionens resolutionsförslag om dödsstraff eftersom man ville införa en hänvisning till artikel 2.7.
Förra året, under den 55:e sessionen för de mänskliga rättigheterna, beslutade Förenta staterna som alla vet att lägga fram ett resolutionsförslag om Kina. Nämnda resolutionsförslag avslogs efter en kinesisk motion om icke intervention. Europeiska unionens beslut om vilken attityd man skulle inta gentemot Kina i utskottet för mänskliga rättigheter bekräftades av rådet (allmänna frågor) den 21 mars 1999: inga initiativ från Europeiska unionen om Kina, eller resolutionsförslag om Kina skall stödjas, Europeiska unionen skall rösta mot motionen om icke-intervention. Det stämmer inte att sammanhållningen inom Europeiska unionen hade bevarats om resolutionen hade gått till omröstning.
Amerikas förenta stater lade fram ett resolutionsförslag om Kina under utskottets 56:e session om de mänskliga rättigheterna och nu försöker man få Europeiska unionen att skriva under. Kina har reagerat mycket kraftigt på detta. De kinesiska myndigheterna står nu i begrepp att vidta rättsliga åtgärder i Europeiska unionens länder och institutioner för att få dem att inte stödja det initiativ som Amerikas förenta stater tagit. Initiativet debatteras i unionen, inget beslut väntas dock inom kort. Det ligger i Europeiska unionens intresse att hålla alla vägar öppna så länge som möjligt, åtminstone till efter sammanträdet den 25 februari 2000 där dialogen Europeiska unionen-Kina om de mänskliga rättigheterna skall tas upp. Med tanke på de ändringar som gjorts av utskottet för mänskliga rättigheter så kan man räkna med att omröstningen om icke-interventionsmotionen kommer att avslås.
Därför är det viktigt att länderna inom Europeiska unionen även i år kommer överens om vilken ståndpunkt som skall intas beträffande en eventuell omröstning av resolutionen. I det här sammanhanget är det viktigt att notera att Europeiska unionen regelbundet motsätter sig Kinas begäran att dialogen om de mänskliga rättigheterna automatiskt utesluter en resolution i utskottet för de mänskliga rättigheterna i Genève. Det är uppenbart att Europeiska unionen menar att dialogen samtidigt måste ge konkreta resultat inom området, trots att instrumentet i sig är mycket viktigt för att utbyta synpunkter och för att få reda på vad motparten har för åsikter. När detta inte sker kan en resolution från utskottet för de mänskliga rättigheterna behövas, eventuellt under dialogens fortskridande. Europeiska unionen påpekar regelbundet för Kina att utskottet för de mänskliga rättigheterna är rätt instans för att ta upp frågor om de mänskliga rättigheterna och att det, oberoende av om initiativet antas eller inte, i alla fall är berättigat ur den synvinkeln.
Nästa dialog om de mänskliga rättigheterna äger rum i Lissabon den 25 februari. Seminarier om rättsliga frågor och kvinnans rättigheter kommer att inkluderas och företrädare från den akademiska och civila världen kommer att delta. Nästa seminarium om de mänskliga rättigheterna som anordnas av det portugisiska ordförandeskapet äger rum i maj 2000. Kina godkände vid den senaste rundan av dialogen i oktober 1999 Europeiska unionens förslag om tekniskt bistånd för att stödja ratificeringsförfarandet av det internationella avtalet om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt det internationella avtalet om Förenta nationernas civila och politiska rättigheter och som den kinesiska regeringen undertecknat.
Just nu debatteras inom Europeiska unionen de frågor som man gärna ser att Kina åtgärdar. Som grund för den debatten kommer ordförandeskapet att vidarebefordra ett meddelande till de kinesiska myndigheterna om att Europeiska unionen förväntar sig att Kina vidtar åtgärder vid sessionen den 25 februari. Ordförandeskapet kommer tillika att överlämna en lista till de kinesiska myndigheterna om individuella fall som vi är särskilt oroade över. Av sammanträdet som ägde rum i Peking i oktober 1999 framgick att Kina är beredd att göra eftergifter i frågor som har att göra med själva dialogen, med dialogens omstrukturering och med debatten om strafflagstiftning (dödsstraff, utredningshäktning). Däremot viker de sig inte för de frågor som har att göra med enpartisystemet och territoriell integritet.
Europeiska unionens debatter om situationen i Kina, som ett resultat av dialogerna 1999, fick Europeiska unionen att bestämma sig för att klargöra sin oro över det som sägs om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Kina och de få konkreta mål som uppnåtts med dialogen, låt vara att man erkänner de steg som i rätt riktning på en internationell plan har tagits av Kina. Vid ett flertal tillfällen påpekade Europeiska unionen för Kina sitt missnöje med resultatet av dialogen, man hoppades på ett bättre resultat även inom känsliga områden. Man bestämde sig för att fortsätta med dialogen, men på ett effektivare och mera koncentrerat sätt. Kina gick med på Europeiska unionens förslag om att omstrukturera dialogen, sakkunniga skall oftare användas och banden mellan seminarierna skall bli starkare.
Vid nästa session för de mänskliga rättigheterna kommer man också att debattera rationaliseringen av det egna arbetet. Den arbetsgrupp som har till uppgift att granska utskottets rutiner har gjort ett gediget arbete. Man menar att det är absolut nödvändigt att effektivisera de nuvarande rutinerna och göra dem mera precisa, särskilt inom det finansiella området. Europeiska unionen kommer att motsätta sig alla falska försök att genom omstrukturering av aktiviteterna i utskottet för mänskliga rättigheter försöka ta bort interventionskapaciteten och minimera handlingsramen och den ständiga uppmärksamheten vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna i världen.
. (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka ordförandeskapet för det förberedelsearbete som det har gjort inför Genèvesammanträdet i frågor som rasism, medborgerliga och politiska rättigheter samt rätten till utveckling. Som ordförandeskapet sade, återstår mycket att göra, trots den förståeliga begäran från parlamentet och många icke-statliga organisationer om att Europeiska unionen borde offentliggöra sin ståndpunkt i god tid före Genèvesammanträdet. Det är lättare sagt än gjort - vi diskuterar fortfarande några av de svåraste frågorna. Till exempel diskuteras många av de saker som togs upp i parlamentets resolution, och det är ännu för tidigt att förutsäga utgången i alla fall.
Det är inte överraskande att debatten är utdragen och svår. Det är inte ett tecken på någon bristande vilja att förbättra de mänskliga rättigheterna, utan vad det antyder är det vanliga intresset för att få vår strategi rätt, så att vi verkligen får fram vad vill säga. Låt mig spegla detta intresse genom att ta upp tre kontroversiella frågor: dödsstraffet, Kuba och Kina. Jag skall vara så oförståndig att jag låter en eller två personliga reflektioner smyga sig in i mina anmärkningar.
Vi undersöker för närvarande alternativen och möjligheterna till att lägga fram en resolution om dödsstraffet i FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Detta har alltid varit en fråga som jag personligen har känt oerhört starkt för; jag har alltid röstat mot dödsstraffet. Pådriven av Amnesty International med flera, var ett av de första beslut som jag fattade som guvernör i Hong Kong att avskaffa dödsstraffet. Vi känner till vad som nyligen hände i FN:s generalförsamling. Vi var tvungna att frysa vår resolution om dödsstraffet eller riskera att en resolution som skulle ha inbegripet helt oacceptabla argument som hävdade att de mänskliga rättigheterna inte är allmänt tillämpliga och giltiga antogs.
New York-scenen skiljer sig från Genève. Förra årets debatt i New York om suveränitet och humanitär intervention var ett så känsligt ämne att det påverkade alla andra frågor. Det påverkade utan tvekan debatten om ett moratorium för dödsstraffet. Debatten i Genève är emellertid mer inriktad på frågor om de mänskliga rättigheterna. Vi kan därför ha en bättre chans att göra framsteg där.
För det andra, Kuba. Jag vill ta upp denna fråga rakt på sak, eftersom vi i Europa med orätt kritiseras för att inte ta de mänskliga rättigheterna där på tillräckligt stort allvar. Vi är utomordentligt bekymrade över åtgärder från den kubanska regeringens sida under det senaste året som ytterligare har inskränkt den personliga friheten, åtgärder som ändringar av strafflagen och av dödsstraffets omfattning. Vi oroas också av den senaste tidens ökning av antalet politiska arresteringar. Vi övervakar situationen för de mänskliga rättigheterna med hjälp av rapporter från icke-statliga organisationer och med hjälp av det arbete som utförs av den arbetsgrupp för mänskliga rättigheter som är baserad på EU-ambassader i Havanna. Vi har regelbundet framfört vår kritik till de kubanska myndigheterna, och detta parlament har gjort detsamma. Men jag tror inte att det är rätt strategi att isolera Kuba. Vi vill se ett Kuba med ett rättvist och öppet samhälle, ett Kuba som respekterar marknadens principer, avtalens okränkbarhet och rättsstatsprincipen. Vi vill uppmuntra en process med en övergång till demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Mina åsikter är exakt desamma när det gäller det tredje ämnet som jag vill ta upp, nämligen Kina. Kort sagt vill jag att vi skall engagera oss i Kinafrågan. Det skulle vara slappt och kontraproduktivt, liksom förolämpande mot över en femtedel av mänskligheten, att vilja någonting annat. Jag vill också se ett Kina som genom fridfulla förändringar omvandlas till ett pluralistiskt samhälle i vilket demokratiaktivister och religionsanhängare inte spärras in.
Så, vad bör vi göra? Vi bör naturligtvis bedriva en entusiastisk handel med Kina och hoppas att vi kan välkomna Kina in i Världshandelsorganisationen på vettiga villkor. Det är felaktigt att tala om en Världshandelsorganisation om inte Kina - eller Ryssland, för den delen - ingår. Men jag anser inte i dag, och jag har heller aldrig ansett, att vår spirande ekonomiska förbindelse med Kina - som Kinas överskott på 25 miljarder euro i handeln med Europeiska unionen till exempel är ett bevis på - bör tysta oss när det gäller Kinas agerande på området för de mänskliga rättigheterna. I mina ögon är frågan inte huruvida vi bör ta upp frågan om de mänskligheterna i Kina eller inte - vi har skyldighet att göra det och ett berättigat intresse av att göra det -, utan snarare vilket som är det effektivaste sättet att göra det på.
Så, vilken attityd bör vi ha till en Genèveresolution i år? Som ordförandeskapet har påpekat, arbetar unionen som helhet med sin ståndpunkt. Men jag vill verkligen hävda att det finns ett antal faktorer som medlemsstaterna borde ta lämplig hänsyn till. För det första, samtidigt som det finns personer som ifrågasätter om det gör någon skillnad att lägga fram en Genèveresolution, anser åtskilliga av de mest framstående kinesiska demokratiförespråkarna att det är ett mycket värdefull steg, inte minst med tanke på det budskap som det sänder till folket i Kina. Det är en punkt som verkligen är värd att beakta.
För det andra måste vi alla ta lämplig hänsyn till vad som faktiskt har ägt rum i Kina under de senaste månaderna, till exempel de hårda domarna mot demokratiförkämpar, arresteringarna av och straffen som nyligen har utmätts för medlemmar av kristna kyrkor samt arresteringarna av och domarna mot Falun Gong-medlemmar. De kinesiska ledarna känner väl till vår ståndpunkt i alla dessa frågor liksom i frågan om utvecklingen i Tibet. Vi har gjort våra åsikter mycket tydliga för dem. På samma gång som vi alla vet att det för många människor i Kina har skett en påtaglig långsiktig förbättring av deras ekonomiska framtidsutsikter och de sociala och ekonomiska friheterna, har bilden också en mörk sida. Personer som är kritiska till att lägga fram en resolution säger att vi nu åtminstone för en dialog om de mänskliga rättigheterna med Kina. Det är sant, och det har ett potentiellt värde, fastän jag måste säga - och jag, liksom ordförandeskapet, har sagt det till kinesiska tjänstemän - att vår dialog inte har haft i närheten så mycket innehåll som vi skulle ha velat. Naturligtvis har dialogen gjort det möjligt för oss att fastställa och genomföra samarbetsprogram i EU:s regi på det människorättsliga och det rättsliga området. Det är mycket välkommet, och jag tror också att vårt program för offentlig förvaltning i byar bör hjälpa till att främja demokratin på gräsrotsnivå. Naturligtvis måste varje dialog som är så komplex som dialogen om mänskliga rättigheter vara en långsiktig process, men jag önskar att jag kunde peka på mer påtagliga framsteg.
Nästa dialog, i Lissabon den 25 februari, kommer att bli ett viktigt prov. Då kommer vi att se huruvida dialogen leder till resultat eller inte. Avslutningsvis, vilka är de första steg som vi vill se? Ja, till exempel skulle vi vilja se Kina gå från att underteckna FN-konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter samt om sociala och kulturella rättigheter till att verkligen ratificera dem. Jag önskar att vi var närmare det.
Var står vi då i år? Jag upprepar att medlemsstaterna måste bestämma sig. Vad jag hoppas är, för det första, att vi i Europa kommer att anta en gemensam ståndpunkt och hålla fast vi den, att vi inte kommer att tillåta att någonting tas bort, att vår ståndpunkt inte kommer att grundas på självbedrägeri eller svepskäl, att det kommer att vara en gemensam ståndpunkt och en förnuftig ståndpunkt.
Jag vet att det finns människor som säger att vi måste ha ett bättre sätt för att utöva påtryckningar då det gäller de mänskliga rättigheterna än genom att lägga fram resolutioner. Men om det är sant, måste vi åtminstone vara mer fantasirika och ärliga mot oss själva i vårt sökande efter denna väg framåt. Om vi skall vila vår ståndpunkt på dialogen om mänskliga rättigheter, måste vi kunna övertala er, de icke-statliga organisationerna och allmänheten i stort att det verkligen leder någonvart. Det är, enligt min uppfattning, de närmaste veckornas utmaning. Jag är tacksam mot kammaren för dess engagemang för de mänskliga rättigheterna runt om i världen, särskilt i Kina.
(Applåder)
Tack så mycket, kommissionär Patten.
Jag förklarar debatten om det gemensamma uttalandet om FN:s nästa session om de mänskliga rättigheterna avslutad. Vi går vidare med omröstningen.
Välkomsthälsning
Det är med stor glädje jag välkomnar en delegation från Hong Kongs lagstiftande råd till parlamentet.
(Livliga applåder)
OMRÖSTNING
. (EN) Som Wallström förklarade under gårdagens debatt, kan kommissionen godta följande ändringsförslag: ändringsförslagen 1, 2, 7, 8, 9, 10, 11 och 13. Kommissionen kan också godta ändringsförslag 4 i princip. Kommissionen kan inte godta ändringsförslagen 3, 5, 6, 12, 14, 18 och 16.
(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd (efter dessa ändringar).)
Betänkande (A5-0023/2000) av Böge för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 91/68/EEG i fråga om skrapie (KOM(1998) 623 - C4-0026/1999 - 1998/0324(COD))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Rekommendation (A5-0008/2000) av Cederschiöld för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om förslaget till rådets beslut om bemyndigande att på Europeiska gemenskapernas vägnar underteckna WIPO-avtalet om upphovsrätt och WIPO-avtalet om utövande konstnärer och ljudupptagningar(11221/1999 - KOM(1998) 249 - C5-0222/1999 - 1998/0141 (AVC))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0015/2000) av Graefe zu Baringdorf för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets direktiv om ändring av direktiv 70/524/EEG om fodertillsatser (KOM(1999) 388 - C5-0134/1999 - 1999/0168(CNS))
Före den slutliga omröstningen:
. (DE) Herr talman, kära kolleger! Efter denna omröstning vill jag fråga den ansvarige kommissionär Byrne om han nu, efter att ha sett hur brett stödet är här i parlamentet, är beredd att godkänna ändringsförslagen?
. (EN) Jag får tyvärr säga att jag tror att den uttänkta ståndpunkt som jag lade fram i går är den korrekta ståndpunkten. Den heltäckande strategi som kommissionen har för avsikt att anta för denna fråga kommer att föras fram så snart som möjligt enligt artikel 152, och parlamentet kommer att ha en medbeslutande funktion. Det är det bästa sättet att ta itu med detta.
Herr talman! I enlighet med artikel 69.2 yrkar jag på återförvisning till utskottet. Motiveringen är att detta handlar om tillnärmning av en lagstiftning som har föreslagits av kommissionen. Vi har accepterat detta men föreslagit ytterligare tillnärmning av lagstiftning som rör detta direktiv, framför allt när det gäller godkännandet av en text - som i sin helhet har godtagits av kommissionen - om användning och märkning av genetiskt modifierade organismer.
Vi anser att detta hör hemma i tillnärmningen vid detta tillfälle, men kommissionen godtar inte detta. Jag tycker att vi då i enlighet med artikel 69.2 måste försöka få till stånd ett samtal med kommissionen, och därför ber jag kollegerna godkänna återförvisningen.
(Parlamentet beslutade att återförvisa ärendet till det ansvariga utskottet.)
Betänkande (A5-0034/2000) av Stenzel för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om utkastet till meddelande till medlemsstaterna om fastställande av riktlinjer för program inom gemenskapsinitiativet Equal för vilka medlemsstaterna uppmanas lämna in förslag till stöd (KOM(1999) 476 - C5-0260/1999 - 1999/2186(COS))
Före omröstningen:
Herr talman! Låt mig offentligen säga fru Stenzel som medlem av ledningen för ÖVP (Österrikiska folkpartiet) att många av ledamöterna här är förskräckta över att ni har ingått en koalition med Haider och att vi fördömer detta!
(Applåder från vänster, kommentarer från höger)
föredragande. (DE) Bäste herr Cohn-Bendit, ärade parlament! Jag anser inte att Europaparlamentet är rätta platsen för att göra så massivt intrång i ett lands inrikespolitik, som ni gör!
Jag kan tala för mitt parti, som var en förkämpe för att Österrike blev medlem och anslöt sig till Europeiska unionen. Som politisk kraft är vi garantin för att Österrike fortsätter att vara förbundet med de europeiska värderingarna. Jag vägrar låta mig placeras på högerkanten här av inrikes- och partipolitiska skäl! Detta har ingenting med sanningen att göra, utan det handlar om ren polemik! Jag tillbakavisar detta med bestämdhet!
(Livliga, ihållande applåder från mitten och höger, protester från vänster)
Välkomsthälsning
Detta är kanske ett lämpligt tillfälle att välkomna en delegation bestående av fyra ledamöter från det marockanska parlamentet, ledd av Brahim Rachidi, vice talman i representanthuset, vilken har tagit plats på åhörarläktaren.
Vi är hedrade av denna delegations besök, som äger rum kort före ikraftträdandet den 1 mars 2000 av associeringsavtalet mellan Marocko och Europeiska unionen.
I detta historiska ögonblick välkomnar vi denna utveckling för våra förbindelser och utsikterna till närmare band mellan våra två parlament.
Det är i denna anda som delegationen för förbindelserna med Maghrebländerna kommer att besöka Marocko den 20 till 22 mars.
Jag hoppas att delegationen kommer att ha ett utmärkt besök i Strasbourg.
(Livliga applåder)
Herr talman! Jag vill bara dra nytta av det faktum att ni välkomnar en delegation, för att meddela att även vi i dag önskar välkomna de ansvariga i de österrikiska antirasistiska organisationer som hedrar oss med att besöka parlamentet.
(Applåder)
(Sammanträdet avbröts kl. 11.50 för ett högtidligt möte med anledning av ett tal av Vaclav Havel, president i Tjeckiska republiken, och återupptogs kl. 12.50.)
OMRÖSTNING (fortsättning)
Vi skall nu fortsätta med omröstningen av betänkande (A5-0034/2000) av Stenzel om Equal-initiativet.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Andrabehandlingsrekommendation:
(A5-0027/2000) av Lienemann för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt (9085/3/1999 - C5-0209/1999 - 1997/0067(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättande av en ram för gemenskapsåtgärder på vattenpolitikens område
Före omröstningen:
. (EN) Vad beträffar kommissionens ståndpunkt i fråga om de ändringsförslag som har lagts fram av parlamentet, vill jag bekräfta vad min kollega sade under debatten här i kammaren tisdagen den 15 februari.
Mer bestämt kan kommissionen godta ändringsförslagen 6, 16, 21, 28, 31, 33, 34, 44, 45, 46, 48, 52, 53, 65, 67, 68, 75, 76, 78, 80, 84, 85, 88 och 102 i sin helhet. Kommissionen kan delvis godta ändringsförslagen 8, 18, 27, 29, 42, 43, 47, 54, 60, 62, 93, 94, 104 och 105.
Kommissionen kan i princip godta ändringsförslagen 2, 3, 5, 7, 10, 12, 14, 17, 20, 22, 24, 25, 26, 30, 32, 35, 36, 37, 38, 50, 55, 56, 57, 58, 63, 69, 73, 79, 86, 89, 96, 99, 106 och 108.
Men kommissionen kan inte godta ändringsförslagen 1, 4, 9, 11, 13, 15, 19, 23, 39, 40, 41, 49, 51, 59, 61, 64, 66, 70, 71, 72, 74, 77, 83, 87, 90, 91, 92, 95, 97, 98, 81(rev.), 100, 101, 103 och 107.
Tack för er uppmärksamhet.
(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten antagen (efter dessa ändringar).)
Betänkande (A5-0033/2000) av Andersson för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om meddelandet från kommissionen om en samordnad strategi för att modernisera social trygghet (KOM(1999) 347 - C5-0253/1999 - 1999/2182(COS))
(Parlamentet antog resolutionen.)Talmannen. Jag förklarar omröstningen avslutad
Röstförklaringar- Betänkande (A5-0014/2000) av Lienemann
Jag välkomnar kvaliteten på och ambitionen i betänkandet om Life. Jag vill kort påminna om att Life är ett finansiellt instrument i miljöpolitikens tjänst, såväl inom Europeiska unionen som i tredje land, vare sig det handlar om grannländerna i Medelhavsområdet, länderna kring Östersjön eller de länder som kandiderar för ett EU-medlemskap.
Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentpolitik har lagt fram många ändringsförslag, och de flesta av dem har införlivats i rådets gemensamma ståndpunkt.
Under den tredje etappen (2000-2004) kommer Life att delas in i tre huvudinriktningar: Life-Natur (47 procent av medlen), Life-Miljö (47 procent) och Life-Tredje land (6 procent). De viktigaste förändringarna är enligt min mening:
Life:s bidrag till en hållbar utveckling inom gemenskapen såväl som en utveckling av gemenskapens politik på miljöområdet, bland annat när det gäller att integrera miljöaspekten inom andra politikområden, samt instrumentets bidrag till miljölagstiftningens tillämpning och modernisering,
en förbättrad effektivitet, öppenhet och metod för att genomföra Life, liksom en bättre upplysning och information till allmänheten och ett större samarbete mellan förmånstagarna,
Life:s mål bör framför allt vara en hållbar utveckling i tätortsområden, genom en nära koppling med pilotprojekt som genomförts inom ramen för Urban-initiativet, som jag har uttalat mig om på annat håll,
de permanenta projektens bidrag till varaktiga sociala och ekonomiska aktiviteter och därmed fler arbetstillfällen.
Det som för mig framstår som ytterst viktigt, är att Life-instrumentet skall förbli öppet för de central- och östeuropeiska kandidatländernas deltagande. Övriga kandidatländer (t.ex. Cypern, Turkiet och Malta) kommer också att kunna delta i Life, när man har slutit relevanta avtal med länderna i fråga.
Svårigheten i förhandlingarna med rådet handlar givetvis om hur stort totalanslaget för Life-programmets tredje etapp (2000-2004) skall vara. Kommissionens förslag, som rådet har bekräftat, ligger på 613 miljoner euro, samtidigt som miljöutskottet har gjort bedömningen att budgeten borde omfatta 850 miljoner euro. Jag stöder föredragandens beslutsamhet. Det finansiella anslaget har i själva verket inte anpassats sedan programmet tillkom, inte ens då antalet medlemsstater utökades till femton efter EG:s utvidgning. Antas detta betänkande i plenarkammaren kommer en förlikning att inledas, i enlighet med medbeslutandeförfarandet, så att vi skall kunna lösa frågan om storleken på programmets medel. Den här typen av förfarande är en vanlig metod, eftersom program och lagar alltför ofta förses med en budget som inte motsvarar ambitionerna!
Betänkande (A5-0023/2000) av Böge
. (FR) Som ledamot av Europaparlamentet och framför allt som medborgare och konsument, gläder jag mig åt Europeiska kommissionens förslag, som markerar ytterligare ett steg mot en bättre livsmedelssäkerhet inom Europeiska unionen.
Det är ett dubbelt förslag: det handlar dels om att ändra rådets direktiv från 1991 om djurhälsovillkor genom att stryka de bestämmelser som rör skrapie hos får, och dels att inrätta en ny förordning om fastställande av bestämmelser för förebyggande och kontroll av viss transmissibel spongiform encefalopati (TSE), eller sjukdomar av BSE-typ som påverkar får och andra djurarter.
Intressant med den nya lagstiftningen är det faktum att man inrättar en specifik rättslig grund för bekämpningen av skrapie hos får. Detta gläder mig särskilt, eftersom det var ett av våra främsta krav i uppföljningsrapporten om galna ko-krisen.
Med hänsyn till strävan efter samstämmighet verkar det för övrigt nödvändigt att harmonisera de befintliga lagarna om skrapie - som är begränsade till handeln med får och getter - till ett komplett enhetligt system som omfattar de nya reglerna om TSE, som påverkar alla djur i hela Europeiska unionen, regler som är avsedda att förekomma konsumtionen av livsmedel eller djurfoder.
Denna förordning är särskilt välkommen med tanke på att det fortfarande råder tvivel om skrapie hos får. Vissa vetenskapliga hypoteser stöder det faktum att skrapie skulle ha kunnat utvecklats till BSE bland nötkreatur och således vara källan till BSE-epidemin. Även om Europaparlamentets och rådets förslag till förordning om förebyggande och kontroll av vissa former av TSE måste preciseras och stärkas, bland annat vad gäller att spåra och bekämpa skrapie, utgör det en märkbar förbättring. Det är en garanti till de europeiska medborgarna, som upprepade gånger har vittnat om sin oro över EU:s politik på livsmedelsområdet.
Medborgarnas farhågor, förmedlade av Europaparlamentet, har hörsammats. Debatterna om försiktighetsprincipen, spårbarhet, ansvar och öppenhet har förmått Europeiska kommissionen att presentera en vitbok om livsmedelssäkerhet. Denna vitbok presenterar flera tankespår och här föreslås bland annat att man skall inrätta en oberoende europeisk livsmedelsmyndighet. Allt detta är en del av en europeisk strategi för att återvinna konsumenternas förtroende. Det är vår sak, ansvariga européer, att visa att livsmedelssäkerheten är förenlig med den inre marknaden och varors fria rörlighet!
Betänkande (A5-0008/2000) av Cederschiöld
Herr talman! Jag röstade för förslaget om att göra om lagstiftningen som gäller upphovsrätt, eftersom jag anser att detta är ett av de viktigaste områdena för Europaparlamentet.
Jag anser att det som produceras med tankens hjälp är betydligt viktigare än konstruktioner, konkreta produkter, sådant som vi kan se och röra, eftersom tankemöda och forskning, sådant som man inte kan ta på med händerna, ger resultat av stor betydelse som vi inom Europeiska gemenskapen måste stödja mycket aktivare, inte bara genom att skydda patenträttigheterna utan också genom att bevilja lättnader och stöd åt forskare, åt dem som - genom att utnyttja den utbildning de fått - anstränger sig för att ge kommande generationer något ännu viktigare än det vi fått från det förflutna.
. (DA) Vi är i princip motståndare till att Europeiska gemenskapen ingår avtal om upphovsrätt på medlemsstaternas vägnar. Vi noterar emellertid att det handlar om gemensam behörighet mellan medlemsstaterna och gemenskapen, och samtidigt bedömer vi att WIPO-avtalet är ett viktigt framsteg för säkerställandet av distributörers och utövande konstnärers rättigheter. Vi röstar därför för rekommendationen.
- (DE) Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har avstått från att rösta i denna fråga eftersom kommissionär Bolkestein under plenardebatten dagen innan inte svarade på någon av mina frågor gällande EU:s anslutning till WIPO-avtalen (World Intellectual Property Organization).
Institutionellt sett har man inte klarat ut vilken roll Europaparlamentet kommer att spela i vidareutvecklingen av WIPO-fördragen. Dessutom kan man urskilja en tendens att vid internationella ansvarsuppgifter allt oftare utverka en ren EU-behörighet. När det då inte står klart i vilken utsträckning Europaparlamentet kan komma att delta i beslutsprocesserna inställer sig frågan om legitimering. Dessutom har begreppet upphovsman inte definierats i fördragen. Inte heller här har kommissionen svarat på enligt vilken definition man tänker agera samt huruvida man tänker lösa synliga konflikter genom att påtvinga andra sin egen rättsdefinition. En av de känsligaste punkterna är allmänhetens intresse - kommer införlivandet och tillämpningen av WIPO att leda till privatisering av utbildningen?
Och slutligen måste frågan om förhållandet mellan TRIPS (Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights) och WIPO redas ut - även här endast tystnad som "svar " från kommissionen.
Om en på förhand utlyst parlamentsdebatt inte har någonting att bidra med till ett klarläggande och ståndpunktstagande, då är det minsta vi kan göra att avstå från att rösta!
Betänkande (A5-0015/2000) av Graefe zu Baringdorf
. (PT) Livsmedelssäkerhet är fortfarande en central fråga efter skandalerna med BSE och dioxiderna. Genetiskt modifierade organismer (GMO) är fortfarande osäkra kort vad gäller miljöpåverkan och människors och djurs hälsa. Försiktighet bör därför råda där vetenskapliga bevis saknas.
Användandet av biotekniken måste studeras mera ingående och inte vara "omslaget" och till salu i några multinationella bolags vinstintresse. För övrigt har vinstintresset varit drivmotor för de nuvarande livsmedelskriserna.
Det är i den här situationen som föredraganden befinner sig i, det vill säga GMO sätts under samma juridiska tak som djurfoder, men kom ihåg att "dessa bara får godkännas om de är oskadliga för människors hälsa och miljön". Beakta dessutom att "genetiskt modifierade tillsatser klart och tydligt skall anges på varje etikett, administrativt dokument eller annan typ av bifogat dokument". Detta underlättar en kontroll och spårning av ämnena och garanterar att konsumenten fritt kan välja.
Efter avtalet i Montreal om genetiskt modifierade organismer (GMO) är det positivt att föredraganden i sitt betänkande har inkluderat den här problematiken, och det var detta som fick mig att rösta för betänkandet.
Betänkande (A5-0034/2000) av Stenzel
Herr talman! Jag skulle mycket kort vilja ge en röstförklaring för PPE-DE-gruppens räkning om Equal-betänkandet. Vi följde en röstlista som var exakt likadan som den vi hade avtalat med den socialistiska gruppen i förväg. Den socialistiska gruppen tog tillbaka detta, och därigenom är betänkandet nu inte lika tydligt som det skulle ha varit annars. Det gav oss anledning att avstå från att rösta. Vi vill se till att Equal-betänkandet, som är mycket viktigt för såväl flyktingarna som pensionärerna, de handikappade och kvinnorna, helt enkelt går igenom. Det är beklagligt att förfarandet har lett till att detta får en sådan negativ uppmärksamhet under denna session. Jag är övertygad om att föredragandens nationalitet har spelat en viss roll, vilket inte borde förekomma i detta parlament. Det strider egentligen mot de europeiska värdena och helt klart mot de parlamentariska värden som det talas så mycket om i detta parlament. Detta har varit våra skäl för att avstå från att rösta vid omröstningen om detta betänkande. Vi vill att Equal går igenom. Vi är överens om en mycket stor del av det, men vi beklagar förfarandet och framför allt att vissa grupper har missbrukat detta förfarande på ett billigt sätt.
Herr talman! Det var bland annat i min egenskap av företrädare för Pensionärspartiet i Europaparlamentet som jag avstod från att rösta på Equal-initiativet, för även om det på ett bättre sätt än tidigare inför stödet till projekt som är avsedda att bekämpa diskriminering på grund av ålder, så är det inte tillräckligt skarpt och konkret i det avseendet.
Men jag avstod också av en annan anledning: jag tror stunden är kommen för Europeiska unionens institutioner att sluta experimentera och leta efter bra rutiner för det som vi skall göra och i stället börja ge de europeiska medborgarna konkret information om vad Europa vill att Europa skall vara. Vi måste vidta konkreta åtgärder och övergå från teori till praktik.
. (DA) Vi har röstat för betänkandet om meddelandet från kommissionen om riktlinjer för program inom gemenskapsinitiativ (CIP). I grunden är vi emot denna typ av program och strukturfonder, men eftersom omröstningen endast behandlar hur - och inte om - dessa resurser skall användas, har vi bara tagit ställning till detta. Vi anser att ett säkerställande av lika möjligheter för de grupper som nämns i betänkandet är viktigt.
. (FR) Vi har inte röstat emot detta betänkande, med tanke på att den innehåller ett antal rättvisa allmänna principer, till exempel kravet på att bekämpa rasism på arbetsplatsen och att minska bristen på jämställdhet på arbetsmarknaden. Men vi har inte heller röstat för, eftersom detta stannar vid mycket vaga, för att inte säga fromma önskningar.
I kapitlet om stöd- och utbildningsprojekt för flyktingar, markerar betänkandet dessutom ett steg tillbaka i jämförelse med den ursprungliga texten, eftersom man preciserar att det inte längre är flyktingar som sådana som berörs, utan "flyktingar i enlighet med Genèvekonventionen". Denna restriktion är oacceptabel med tanke på att många flyktingar i hela Europa befinner sig i en dramatisk situation: skyddslösa, tvingade att arbeta i hemlighet och att hålla sig gömda, eftersom regeringen och polisen i de stater som påstår sig vara demokratiska förföljer dem.
Den första åtgärden som krävs på det här området är att ge dem som lever under illegala förhållanden lagliga medel att leva ett värdigt liv och att kunna arbeta utan att degraderas till paria och offer för skrupelfria arbetsgivare och en mängd administrativa och polisiära trakasserier, varav den främsta är att ständigt behöva leva i fruktan för utvisning.
. (EN) Jag röstade för Stenzels betänkande om Equal-initiativet eftersom jag anser att det är viktigt att fortsätta det arbete som påbörjades med de tidigare delarna Now, Horizon, Youthstart och Integra i Adapt- och Employment-initiativen. De läxor som vi har lärt av dessa verksamheter måste vi bygga vidare på.
Equal står för "jämlikhet". Det måste leda till jämlikhet. Jag välkomnar den föreslagna koncentrationen på att främja nya sätt att bekämpa diskriminering och varje form av ojämlikhet på arbetsmarknaden. Jag ansluter mig också till önskan om att vi skall avlägsna oss från ett omodernt format och sammanföra partner i sökandet efter nydanande sätt att angripa arbetslösheten. Flexibilitet är ett nyckelord.
Jag tycker att det är djupt beklagligt att det bara finns begränsade medel tillgängliga för detta initiativ. Under den senaste programplaneringsperioden fanns 9 procent av strukturfonderna tillgängliga för gemenskapsinitiativ. Siffran är i dag 5,35 procent. Detta innebär att medlen måste användas så att de ger maximal effekt, och information om framgångsrika partnerskap måste spridas snabbt och vida omkring.
Utskottet för sysselsättning och socialfrågor antog flera av de ändringsförslag som jag lade fram, i vilka till exempel berördes betoningen på tillgången till startkapital, frågan om hur man skall utnyttja nya företagartillfällen i städer, i samhällen och på landsbygden samt kritiken om att företagen deltog i otillräcklig grad i det tidigare initiativen. Detta innebar ofta att goda projekt inte ledde till verkliga arbetstillfällen. De positiva erfarenheterna av små initiativtagares nydanande åtgärder äventyrades av deras avstånd till den politiska processen. Jag betonade också behovet av förebyggande.
Även arbetsmarknadsparternas inblandning måste belysas. Det måste finnas flexibilitet, och prioritet måste ges till att minska den administrativa bördan. Det måste finnas flexibilitet även för länder med små budgetar.
Fastän det finns vissa aspekter i betänkandet som jag tror skulle kunna angripas bättre på ett annat sätt, anser jag på det stora hela att betänkandet erbjuder en flexibel och förnuftig strategi och att det bör stödjas.
. (PT) Med det gemensamma initiativet Equal vill kommissionen ersätta gemenskapsinitiativen Emprego och Adapt samt andra underprogram inom nämnda område - Now (nya möjligheter för kvinnorna), Horizon (för handikappade), Youthstart (ungdomar på arbetsmarknaden) och Integra (för dem som riskerar utanförskap) - med den försvårande omständigheten att man kraftig har dragit ned på de planerade anslagen.
Det är alltså med det här initiativet som man ämnar utveckla det som kommissionen menar är de nya metoderna i kampen mot diskriminering och all annan orättvisa på arbetsmarknaden, där grunden är de fyra pelarna i arbetsmarknadspolitiken. Mycket som skall åstadkommas med så små medel.
För att nå framgång med det nya arbetssättet borde de förslag som kommissionen antog ha varit mindre komplicerade, enklare och mera direkta och icke-statliga organisationer borde ha fått vara med redan från början så att harmoni får råda mellan intresseföreningarna. Man gjorde inte detta. Vi hoppas att de åtminstone kommer att gå igenom våra påpekanden på nytt.
. (FR) Det är lyckosamt att Europaparlamentet fullföljer sina initiativ i fråga om bekämpning av diskriminering och ojämlikhet. De fyra områden som omfattas av Equal-programmet - anställbarhet, företagaranda, anpassningsförmåga och lika möjligheter för kvinnor och män - tycks vara mycket lämpliga.
Men detta betänkande, som förmodligen motiveras av de allra bästa avsikter, går här och var i en riktning som förefaller ytterst riskfylld, då det tenderar att sudda ut begreppen om medborgarskap och legala förhållanden samt skapa en gemensam rätt utifrån en mängd undantag, som en grundval för gemenskapens reflektionsarbete.
Visserligen kan man inte annat än godkänna beslutet att vidta specifika åtgärder för att utrota alla de former av diskriminering på arbetsmarknaden som kan drabba asylsökande, som definitionsmässigt redan är hårt drabbade av sitt öde, men vi måste ändå hålla oss till en juridisk tolkning av detta begrepp, i klartext: det finns all anledning att hjälpa vederbörligen erkända asylsökande som befinner sig i en legal situation, men det förhåller sig på ett helt annat sätt med de många kategorier som räknas upp i betänkandet - personer vars ärende är under handläggning, flyktingar med tillfälligt skydd eller personer som nekas flyktingstatus och som riskerar att sändas tillbaka - för vilka betänkandet föreskriver ett identiskt stöd.
Men de stödåtgärder som föreskrivs i betänkandet riskerar - eftersom definitionerna är hårfina - olyckligt nog att utsträckas till fler grupper: asylsökande givetvis, men också asylsökande vilkas ärende är under behandling och slutligen asylsökande som nekas flyktingstatus och som hotas av utvisning. Dessa skall enligt betänkandet kunna dra nytta av detta åtgärdspaket, samtidigt som deras förhållanden borde, åtminstone vad gäller de sistnämnda, undanta dem från en integrationspolitik i en gemenskap som inte betraktar deras närvaro som legitim och regelmässig - för vad är en asylsökande som nekas flyktingstatus och hotas av utvisning, om inte en invandrare som lever under illegala förhållanden?
En sådan signal skulle, avsiktligt eller ej, starkt uppmuntra invandringen, eftersom en ansökan om asyl, beviljad eller inte, skulle vara tillräckligt för att motivera en hel rad stödåtgärder som syftar till att integrera dem på ett varaktigt sätt i arbetsvärlden, i en allmän miljö präglad av brist och där de som lever under legala förhållanden, den utländska eller den inhemska befolkningen, skoningslöst konfronteras med arbetslöshetsproblemet.
Trots de allmänna riktlinjerna, som man bara kan stämma in i, var det därför inte tänkbart för mig att sluta upp kring ett betänkande som i sig bär på ett frö till ett nytt angrepp på begreppen medborgarskap och republikansk legalitet, begrepp som jag anser vara särskilt viktiga.
Betänkande (A5-0027/2000) av Lieneman
Herr talman! Vi minns alla en filmsuccé som hette "Cocoon", där de gamla, efter att ha druckit en speciell dryck, blev unga igen.
Det är med andra ord av den största betydelse att vi ägnar dricksvattnet den största uppmärksamhet och att vi uppmärksamt studerar och godkänner de förordningar som gäller vattnet.
Därför har jag godkänt det här förslaget, men jag vill också understryka min önskan att man framför allt inriktar sig på att se till att vattnets renhet, i det ögonblick det kommer in i våra hus, är så rent som möjligt.
I det förslag som godkänts kan jag också konstatera att där fattas - men jag litar på ett det rättas till i framtiden - ett stöd till dem som renar vattnet i sitt eget hem, i den egna bostaden.
. (EL) Trots den relativa förbättring av det ursprungliga förslaget till direktiv om vattenpolitiken som skett i och med införlivandet av vissa av Europaparlamentets ändringsförslag i rådets gemensamma ståndpunkt, förblir direktivet tveksamt.
Frågor av särskild betydelse är följande:
De nya vattenindikatorerna måste vara obligatoriska.
Åtgärder måste vidtas för att skydda grundvattnet från föroreningar.
Det måste finnas bestämmelser om rening av förorenat grundvatten.
Utsläppet av de omkring 400 farliga ämnena i vattnet måste förbjudas, för det finns i dag inte någon egentlig kontroll över dessa.
Det är nödvändigt att få fram ett system som gör det möjligt att snabbt fastställa föroreningar i vattnet.
I kostnaderna för vattendistributionen måste även miljökostnaderna för distributionen beaktas.
På samma gång som kostnaden för att leverera vattnet i allmänhet skall speglas i varans pris, måste det finns särskilda undantag för regioner där ihållande och omfattande torka kombineras med en svår socioekonomiska situation (t.ex. fattiga regioner eller sociala grupper).
Direktivet måste genomföras snabbare.
Mina ställningstaganden kan, bortsett från ändringsförslag 76 där jag gjorde fel för min avsikt var att rösta för, illustreras med hjälp av följande berättelse:
Presumtivt förslag till miljödirektiv: "Europaparlamentets och rådets direktiv som fastställer medlemsländernas skyldighet att på gator, torg och i trädgårdar i de europeiska städerna vintertid hålla en temperatur som inte understiger arton grader". Direktivets huvuddrag: a) varje stad skall skaffa de energiresurser och tekniska resurser som krävs för att uppfylla detta mål år 2012; b)kostnaderna skall fördelas mellan stadens samtliga invånare och utgöra en del av elkostnaderna.
Åsikt från en ledamot från norra Europa: "Det här direktivet är orättvist, eftersom en invånare i Stockholm exempelvis skulle få betala drygt tvåhundra gånger mer än den som bor i Neapel."
Åsikt från en ledamot från södra Europa: "Här rör det sig om konkurrenskraft och lika villkor."
(Slut på berättelsen).
Den ledamot som nu motiverar sin röst ser det som positivt att det finns ett gemenskapsdirektiv om vatten, men anser att ett Europa inte kan byggas med hjälp av en miljödogmatism, utan att man gör sig skyldig till en karikatyr av lagen. Man kan inte behandla länder som drabbas av översvämningar och torka, Medelhavsländerna till exempel, på samma sätt som länderna i norr med riklig nederbörd i form av regn. Det skulle innebära ett osolidariskt Europa som praktiskt taget omöjliggjorde överledningen av vatten mellan olika magasin i framtiden. Vi måste än en gång komma ihåg att vi driver ett kontinentalt projekt med en politisk sammanhållning.
. (FR) Dricka, livnära sig, tvätta sig, odla...; vattnet genomströmmar alla våra handlingar i vårt dagliga liv. Vattnet betraktas med orätt som en oföränderlig och outtömlig resurs, eftersom en så enkel rörelse som att vrida på en kran verkar så självklar. Men den självklara källan hotar att sina...
Alla vetenskapliga studier är nu otvetydiga: vattnet kommer att bli den avgörande frågan under de kommande åren, och det redan i morgon. Men i morgon är det för sent. Det är i dag dags att klargöra spelreglerna, innan vi alla blir förlorare.
Genom att anta direktivet om vattenpolitiken, onsdagen den 15 februari, bekräftar Europaparlamentet sin ambition att skydda ytvattnet, det marina och territoriella vattnet samt grundvattnet.
Europa förfogar nu över en struktur som gör det möjligt att förhindra en försämrad vattenkvalitet, främja en hållbar vattenanvändning, skydda ekosystemen, bidra till att motverka översvämningar och torka samt eliminera utsläpp av farliga ämnen. Det är en livboj vi skickar ut - för att rädda vattnet.
. (FR) Det är med största nöje jag välkomnar detta ambitiösa förslag till ramdirektiv om vatten.
Den miljökatastrof som nu drabbar Donaus flodstränder påminner oss, om det nu skulle behövas, att den mänskliga nonchalansen alltför ofta leder till att naturresurserna äventyras, såsom vattnet.
Syftet med detta förslag till direktiv, som påbörjades 1997, är att sätta stopp för den hittills fragmenterade lagstiftningen om vatten och att skydda ytvatten, marina och territoriella vatten samt grundvattnet. Förslaget erbjuder en struktur som gör det möjligt att förhindra ytterligare försämringar, skydda ekosystemen, främja en hållbar vattenanvändning, bidra till att motverka översvämningar och torka samt att gradvis eliminera utsläpp av farliga ämnen. Mer specifika direktiv kommer så småningom att antas inom ramen för detta förslag till direktiv.
Det har tagit lång tid att utarbeta denna text. Förslaget till direktiv har ändrats vid två tillfällen, en första gång 1997 och en andra gång 1998. I januari 1999 möttes rådets och parlamentets företrädare i en teknisk arbetsgrupp för att söka sammanföra de båda institutionernas ståndpunkter. Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor kom trots det att lämna in många ändringsförslag. Jag stöder flertalet av dem.
När det gäller tidtabell och mål, föreskriver rådet att målet att uppnå en god ytvattenstatus skall förverkligas senast 16 år efter det att direktivet har trätt i kraft - utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor önskar att den tidsfristen kortas ned till 10 år. Utskottet kräver också att utsläpp och läckage av farliga ämnen skall ha upphört år 2020. Det slutliga målet bör vara att år 2020 ha nått värden som gränsar till noll.
Rådet hoppas på att nå en god grundvattenstatus efter en period om 16 år, men kommissionen har för avsikt att stoppa försämringen av den kemiska kvalitativa grundvattenstatusen för att nå en god grundvattenstatus inom tio år. Alla de normer och mål som avser skyddade områden bör förverkligas inom tio och inte 16 år. Jag måste säga att jag är positiv till denna snävare tidtabell, eftersom man också har föreskrivit undantag.
När det gäller kostnaderna godtar jag förslaget som innebär att medlemsstaterna senast år 2010 skall se till att prispolitiken för vatten ger tillräckliga incitament för en effektivare användning av vattenresurserna. På samma sätt förväntar jag mig att Europeiska kommissionen skall göra ett tydligt uttalande och därigenom åta sig att senast år 2012 lägga fram ett förslag i syfte att säkerställa att miljö- och resursförbrukningskostnaderna avspeglas i priset för vattenanvändningen.
Jag skall avsluta genom att citera ett av ändringsförslagen från utskottet för miljö, vilket inte kräver någon kommentar: "Vatten är ingen vara vilken som helst utan ett arv som tillhör Europeiska unionens folk, ett arv som måste skyddas, förvaras och behandlas som ett sådant."
. (EN) Jag vill till det officiella protokollet föra mina åsikter om Lienemannsbetänkandet liksom anledningarna till mitt sätt att rösta.
Vi har alla enats om behovet av att få på plats lämpliga kontrollmekanismer för att skydda våra vattentillgångar liksom mekanismer för att kontrollera vattenanvändarna. Det finns mycket att hylla i det sätt att angripa problemet som föreslås av föredraganden.
Frågan om skatter eller avgifter på vattenanvändning är emellertid en fråga som, enligt subsidaritetsprincipen, bör lämnas till medlemsstaterna att besluta om. Enligt min åsikt är det felaktigt att använda ett så trubbigt verktyg som en gemensam europeisk avgift i denna fråga.
I Irland betalar redan alla de stora vattenanvändarna - kommersiella, industriella och inom jordbruket - för sin vattenanvändning. Detta är ett beslut som bör fattas på nationell eller lokal nivå, och det är på den nivån alla framtida beslut bör fattas. Dessa är de huvudsakliga skälen till mitt sätt att rösta.
. (EN) Europeiska unionen är för närvarande i färd med att anta en ny vattenlagstiftning för Europeiska unionen för att uppdatera och upprätta en långsiktig strategi som skall säkerställa tillgången på rent dricksvatten och skydda nuvarande vattenresurser, inklusive floder och kustnära vatten.
Jag stöder målen i denna gemenskapsåtgärd på vattenpolitikens område. Jag stöder emellertid inte förslaget om att de enskilda vattenanvändarna skall påläggas avgifter för det vatten som används. Vatten, i detta sammanhang, är en kommersiell handelsvara. Det är en grundförutsättning för livet självt, och människorna måste ha fri tillgång till den mängd vatten som behövs för det dagliga livet.
. (PT) Det är positivt att man försöker hejda nedsmutsningen av vattendrag, något som är alarmerande och som regeringarna alltför ofta tenderar att försumma. Alla vet vi att vatten är fundamentalt för mänskligheten och att vi snabbt måste vidta kvalitetsbevarande åtgärder. Det är dock lika viktigt att ha i åtanke att vattenpolitiken inte går att särskilja och att ett agerande villkorar alla parter.
Nåväl, såväl i debatten som i förslagen prioriterades frågan om "vattnets fysiologiska, kemiska och ekologiska kvalitet", bara marginellt nämndes andra skadliga effekter. Därför måste vi beakta medlemsländernas mångfald, klimatologiska olikheter, hydrologiska betingelser och årets förändringar samt de sociala, ekonomiska och ekologiska effekterna av en tillämpning eller icke tillämpning av normerna.
Det var oron över de här frågorna som fick oss att motsätta oss några av de förslag som utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor lade fram, framför allt de som hänvisar till en alltför strikt kalender och där för litet hänsyn tas till de sociala aspekterna och jordbruket, mycket viktiga för ett land som Portugal där vattenbrist är ett faktum och där den socio-ekonomiska utvecklingen fortfarande är otillräcklig.
Vi menar också att kommissionens och rådets förslag många gånger är alltför bakåtverkande, vi försöker därför vara en jämvikt mellan de villkorliga förslag som har lagts fram.
. (FR) Rådets gemensamma ståndpunkt om detta förslag till ramdirektiv gjorde oss besvikna. Den innebär ett minimalistiskt förhållningssätt på många punkter, framför allt när det gäller vilken tidpunkt ett stort antal bestämmelser skall träda i kraft samt antalet undantag och villkoren för att tillämpa ett undantag.
Men det största problemet ligger i definitionen av det mål som Europeiska unionen önskar sträva efter med hjälp av denna text. Målet är givetvis att i första hand skapa en tydlig allmän struktur, som äntligen skall göra det möjligt att förenkla den tillämpliga rätten i frågan. Men bortsett från detta bör unionen ha ambitionen att förbättra kvaliteten på såväl ytvattnet som grundvattnet. Det som står på spel är folkhälsan, dricksvattenförsörjningen, den biologiska kvaliteten och mångfalden, bevarandet av landskapen och djur- och växtarter. Ur den synvinkeln är den gemensamma ståndpunkten svag.
Jag skulle önska att parlamentet försvarade en mer ambitiös ståndpunkt än rådets, men jag skulle också önska att denna ståndpunkt var trovärdig.
Kravet på "noll utsläpp" och "noll föroreningar", vilket naturligtvis också gäller de ämnen som finns naturligt i vattnet, är inte realistiskt. Jag tillhör inte de ledamöter som anser det nödvändigt att anta "extremistiska" ändringsförslag vid andra behandlingen, med det enda syftet att skaffa sig ett handlingsutrymme inför utsikten till en förhandling med ministerrådet. Jag vill tvärtom ifrågasätta denna strategi som nu har blivit systematisk. Den skadar parlamentet. Våra budskap till medborgarna och rådet blir diffusa och inte särskilt trovärdiga. Alltför strikta miljömål som innebär att hänsyn inte tas till verkliga omständigheter kommer inte att tillämpas, eftersom de aldrig kan uppnås. Är det vårt budskap, som vi vill föra fram?
I övrigt finns det en punkt som är särskilt viktig för mig: medlemsstaterna bör kunna, när de så önskar, besluta att upprätta transnationella vattennät. Den typen av projekt uppfyller principen om sammanhållning och regional solidaritet, vilken vi alltid har försvarat. Ett sådant projekt bör därför kunna få stöd från Europeiska unionen, inom ramen för främjandet av transeuropeiska nät och regionalpolitik (via strukturfonderna). Jag vill erinra om att kammaren för två år sedan antog ett initiativbetänkande om de hydrauliska transeuropeiska nätens tekniska genomförbarhet, och jag skulle uppskatta om Europeiska kommissionen under den närmaste tiden kunde informera Europaparlamentet om hur den avser att följa upp det betänkandet.
. (ES) Vi har blivit vittnen till hur ett betänkande som värnar om Europas vattenkvalitet förvandlas till ett instrument i ett handelskrig. Vi är alla överens om att vattenkvaliteten är att betrakta som ett mycket viktigt mål, särskilt med tanke på de ofördelaktiga konsekvenser som utvecklingen av modellen för en snabb industriell tillväxt har fått för naturen. Det är uppenbart att resultatet av denna modell i form av privata vinster har varit olycksbringande, och därför är principen om att förorenaren betalar lämplig för att ta itu med de konsekvenserna. Men bortom dessa principer ligger synen på vattnet som en gemensam resurs som inte kan underkastas marknadens regler. Något överraskande, och förmodligen med goda intentioner, har det ekologiska målet förvandlats till ett instrument i ett handelskrig genom att konsumenterna, i synnerhet inom jordbrukssektorn, har fått stå för samtliga kostnader i samband med installationerna och standardanpassningen av dessa. Sanningen är den att vattnet har blivit ytterligare en handelsvara som är underkastad marknadslagarna. Det innebär en fullbordad tillämpning av den nyliberala modell som härskar på vattenområdet.
När ingen åtskillnad görs mellan länder och regioner där tillgången på vatten är riklig och inte utgör något problem och regioner där torkan och den låga nederbörden förvandlar vattnet till en knapp resurs som omintetgör möjligheterna till minsta ekonomiska och sociala utveckling, då förstörs den ekologiska principen och vattnet förvandlas till ett kastvapen. På samma sätt är det ganska ironiskt att möjligheterna försvåras att dela denna resurs som det är så ont om i vissa områden, genom att de som bor i regioner med rikligt med vatten råder invånarna i områden med torka att spara på vattnet. På grund av denna brist på lyhördhet och solidaritet har jag, som ledamot från en av de torra jordbruksområdena vid Medelhavet men med erfarenheter från områden som Murcia, tvingats att rösta i enlighet med denna framställning.
. (EN) På Europaparlamentets arbetarpartis vägnar vill jag tala om att vi även om vi har stött den största delen av Lienemannbetänkandet har vissa reservationer.
Den tidtabell som föreskrivs i betänkandet, år 2020, är orealistisk och ogenomförbar, men den tidtabell som rådet ställer upp, år 2034, är allt för långt fram i tiden. Vi tror därför att en förlikning kommer att få fram ett mer realistiskt datum.
Vi har röstat mot ändringsförslagen 25 och 72, som skulle innebära ett krav på att uppnå en minimal antropogenisk förorening i alla grundvatten. Vi anser att detta krav är orealistiskt med tanke på de mycket höga kostnaderna och den ytterst långa tidsrymd som ett återställande till en standard nära den ursprungliga skulle kräva.
Det ovanstående förklarar vårt sätt att rösta.
. (FR) Vattnet är en förnybar och begränsad naturresurs. En god vattenhushållning är avgörande.
Ramdirektivet om vatten kommer att bli en hörnsten för gemenskapens politik på det här området. Dess mål är tydliga och ambitiösa. Vi står bakom dem. Mängden farliga ämnen som tillförs vattenmiljön fastställs till nära noll. Men vi anser att det vore klokt att inte införa orealistiska tidsfrister, som varken staterna eller industrierna kommer att kunna respektera. Visst krävs det en tidtabell, men den måste innehålla fler gradvisa steg.
Den legala förpliktelsen att uppnå noll föroreningar och att utsläppen skall upphöra inom 20 år skulle innebära ett förbud mot alla identifierade ämnen. Sådana bestämmelser riskerar att skapa stora problem för oss när det gäller gränsöverskridande vattenområden, och för kandidatländerna, vilket hotar att försvåra utvidgningen.
Jag skulle - givetvis - vilja tala om en särskild sektor som jag följer på mycket nära håll, nämligen jordbruket, som är en storkonsument av vatten: jordbruket bör, vilket det redan har börjat göra, acceptera att den som förorenar skall betala. Men vi måste också ta hänsyn till jordbrukets särskilda förhållanden och begränsningar, särskilt i torra regioner.
När det gäller de ändringsförslag som rör radioaktiva ämnen, ställer jag mig självklart positiv till kontroller, men då uppstår frågan om den rättsliga grunden, som lyder under Euratomfördraget.
Betänkande (A5-0033/2000) av Andersson
EDD-Gruppen har inte kunnat rösta för Anderssonbetänkandet. Det finns ju vissa vackra formuleringar, bl.a. erkänds på sidan 15 i motiveringen att "medlemsstaternas olika utvecklingsnivåer och traditioner på området social trygghet omöjliggör en enhetlig harmonisering". Nu är begreppet "enhetlig harmonisering" ett av dessa tillkrånglade uttryck som fullständigt förvirrar den integrationsprocess det handlar om. Det är också korrekt, vilket står i motiveringen, att en harmonisering skulle vara skadlig, eftersom "den skulle ställa högre krav på svagare medlemsstater och i likhet med konkurrensen pressa socialt sett mer utvecklade länder till att göra nedskärningar i de sociala trygghetssystemen. Ingen skulle vinna på en sådan harmonisering". Situationen är emellertid den att man upprättar en social modell som i realiteten handlar om en harmonisering, till på köpet en enhetlig harmonisering. I skäl D betonas att "unionen kan tillföra ett mervärde genom att anta verkliga konvergenskriterier som är bindande och effektiva", och sedan betonas det i betänkandet att utvecklingen av denna konvergensprocess främjas genom diskussioner mellan Ekofin-rådet och rådet (arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor), och slutligen betonar man i punkt 7 att "processen för social konvergens måste åtföljas av en effektiv och ambitiös skattesamordning". Här närmar vi oss kärnpunkten i frågan: Detta projekt med den sociala harmoniseringen är inte socialpolitik, det är en uppföljning av EU:s EMU-projekt, som har ett ganska speciellt intresse för de tre länder som står utanför och som kan rädda sig från detta Titanic, dvs. Storbritannien, Sverige och Danmark, och det är därför viktigt för oss att betona att vi inte kan stödja ett förslag om viktiga underliggande aspekter syftar till att utvidga EMU-projektet.
Herr talman! Jag röstade för kommissionens meddelande om en modernisering av den sociala tryggheten eftersom förslaget, enligt min mening, har som mål - även om det inte når ända fram - att äntligen kunna erbjuda en europeisk lagstiftning när det gäller sociala frågor och pensioner.
Jag har lyssnat på de tidigare anförandena med en viss bitterhet, även om jag anser att andan i detta betänkande innebär ett försök att ge ett bättre skydd åt de äldre. Och detta trots att vi vet att regeringarna i de femton medlemsstaterna skulle vilja skära ner pensionerna så mycket det går.
Jag hoppas verkligen att parlamentet snart har en möjlighet att lagstifta när det gäller pensionerna. De äldre väntar på att Europaparlamentet skall ge dem en möjlighet att leva bra och i värdighet, bättre än de lever för tillfället. De nationer som är mindre utvecklade måste nå upp till samma nivå som de stater som, inom Europeiska unionen, garanterar ett bättre socialt skydd.
. (DA) De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet har i dag röstat för betänkandet av vår svenske socialdemokratiske kollega Jan Andersson om kommissionens meddelande om en samordnad strategi för att modernisera social trygghet. Kommissionens meddelande tar sin utgångspunkt i genomförandet av EMU, som med kravet på stabilitet och tillväxt skapar grunden för att medlemsstaterna skall kunna bevara de sociala trygghetssystemen. Det fastslås i betänkandet att en modernisering inte betyder att det sker en sänkning av nivån i den sociala tryggheten, utan ett bättre utnyttjande av befintliga resurser. Vi noterar också att det man i motiveringen fastslår att en modernisering inte heller innebär en harmonisering av de sociala trygghetssystemen, och att en harmonisering tydligen skulle vara skadlig, eftersom den skulle ställa större krav på de svagare medlemsstaterna och i likhet med konkurrensen skulle kunna pressa andra till att skära ned. En situation som ingen skulle vinna på.
Både i meddelandet från kommissionen och i betänkandet från Andersson, betonas att det är medlemsstaterna som har ansvaret och därmed också bestämmer innehållet i de sociala trygghetssystemen. Samarbete kring dessa frågor i EU-regi skall tillföra ett mervärde som är grundat på utbyte av erfarenheter, ömsesidig bedömning av utvecklingen av politiken i syfte att fastställa bästa metoder.
. Vi anser att betänkandet innehåller många bra praktiska förslag som vi stödjer, men vi är mycket kritiska till det konvergensperspektiv som genomsyrar betänkandet. Speciellt vänder vi oss emot de avsnitt som handlar om skatteharmonisering och om att kommissionen skall styra medlemsländernas uppförande (se t.ex. punkt 7). Vi vill understryka att området social- och trygghetspolitik i huvudsak skall vara medlemsländernas sak, även om utvidgningen av EU kommer att kräva större samordning än tidigare.
. (FR) De nuvarande problemen i våra sociala trygghetssystem beror framför allt på ett underskott av intäkter, till följd av arbetslöshet, fattigdom och befolkningens åldrande; det hänger inte samman med alltför stora utgifter. Europeiska unionen bär för övrigt ett stort ansvar för denna situation, på grund av den politik som har förts.
Visst måste vi anpassa dessa system. I bland annat Frankrike måste vi sätta stopp för det faktum att det endast är inkomster av arbete som finansierar sjuk- och pensionsförsäkringarna. Det krävs också en reform av den föråldrade förvaltningsstrukturen, som är en källa till orättvisor, ekonomisk oreda och slöseri. Man måste framför allt bedriva en familjepolitik för befolkningstillväxt och en ekonomisk, monetär och finansiell politik för att skapa tillväxt och återerövra den inre marknaden, vilket skulle generera arbetstillfällen.
Vad som föreslås av kommissionen och i betänkandet av Andersson är inte en social politik, det är ett medel att ge Bryssel en orimlig beslutsmakt över finansieringen och därmed över organisationen av och ersättningarna inom de sociala trygghetssystemen i Europas nationer. Därför har vi röstat emot denna text.
Den sociala tryggheten bör i första hand förmedla den nationella solidariteten. Och denna solidaritet lyder främst och uteslutande under nationalstatens befogenheter. Det sociala skyddet bör vara grundat på principen om en nationell och gemenskaplig preferens. I annat fall blir detta skydd endast ett sätt att ekonomiskt hantera de svåra sociala omständigheter som beror på invandringen, på bekostnad av och till nackdel för den europeiska medborgarna.
. Vi har avstått från att rösta om Jan Anderssons betänkande om en samordnad strategi för att modernisera social trygghet.
Vi har en positiv grundinställning till Europeiska unionen. Som svenska liberaler ser vi den europeiska integrationen som en möjlighet att nå lösningar på gränsöverskridande problem, såsom miljö, handel, rörlighet över gränserna, mänskliga rättigheter och konflikthantering. gäller det har Europas demokratier en chans att visa världen att samarbete leder till fred och ökat välstånd.
Vi tror också på subsidiaritetsprincipen, att beslut skall fattas så nära den det berör som möjligt. Det är därför vi aktivt driver frågan om en konstitution för Europeiska unionen, där ansvarsfördelningen är tydlig för envar. Det måste stå fullkomligt klart för alla medborgare att EU enbart skall syssla med de frågor man kan bäst - de gränsöverskridande. Alla andra frågor bör hanteras på lokal, regional eller nationell nivå.
Socialpolitik är ett exempel på ett område där EU bara bör ha begränsad kompetens, förutom då det berör den fria rörligheten för människor inom unionen. Varje medlemsstat bör ha det fulla ansvaret och rätten att själv besluta om sina sociala trygghetssystem. Sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg är tydliga exempel på områden som inte är direkt gränsöverskridande. Detsamma gäller arbetsmarknadspolitiken. Vi tror inte att en gemensam europeisk lagstiftning på dessa områden är en lösning på trygghetssystemens problem. För oss är det viktigt att EU i stället koncentrerar sig på ett fåtal områden där man verkligen kan göra nytta. Det hindrar däremot inte att medlemsländerna samarbetar och utbyter idéer på det sociala området.
Trygghetsfrågor och jämställdhet är frågor som traditionellt står högt upp på vår liberala agenda. Flera av de idéer som presenteras i Anderssons betänkande sluter vi helhjärtat upp bakom på nationell nivå.
- (IT) Vi ser med intresse och förhoppningar fram emot en samlad strategi för att modernisera de sociala trygghetssystemen i Europa, något som emellertid inte får genomföras isolerat från sammanhållningsprocessen: en modernisering, men samtidigt en sammanhållning - detta är något som framkommer i föredragandens betänkande och som vi instämmer i.
Många politiska program har redan, även om det skett med viss möda, slagit in på denna väg, men många andra måste fortfarande göra det innan Europa, även om det bara gäller subsidiariteten, verkligen är ett gemensamt hus, inte bara för medborgarna i medlemsstaterna, utan också för medborgarna i kandidatländerna. De sociala trygghetssystemen i Europa har för övrigt dessutom alltid spelat en positiv roll när det gäller den civila och demokratiska utvecklingen för Europas folk. Och om de systemen i dag, med den utveckling som sker inom ekonomi, arbetsmarknad och samhällets behov skall kunna fortsätta vara ett stöd för utvecklingen, så krävs det utan tvekan en modernisering.
De aspekter som vi emellertid måste understryka, är tre: den första gäller det nära inbördes beroende som måste finnas mellan ekonomisk politik, arbete och social trygghet i strikt proportionella termer.
Den andra gäller administrationen av de sociala trygghetssystemen och de organ som ombesörjer detta. Allt oftare och allt effektivare arbetar man i själva verket i dag med kompletterande och integrerade stödsystem. Men det som, enligt vår mening, inte kan skäras ner är de offentliga institutionernas roll, såväl vad gäller universaliteten som - hoppas vi - kvaliteten när det gäller att tillhandahålla den sociala grundtryggheten. Detta är, i allt väsentligt, en fråga om rättvisa och gäller sjukvården, pensionerna och även de fall där det krävs en strategisk samordning, och förnyelse, av den offentliga myndigheten.
Den tredje aspekten gäller subsidiaritetsprincipen, som Europa vilar på. Det saknas fortfarande en gemensam strategi för det sociala skyddet och den sociala tryggheten, och de system som finns baseras i huvudsak på de åtgärder och den solidaritet som visas inom varje medlemsstat. En moderniseringsprocess när det gäller de systemen kan inte ignorera skillnaderna vad gäller ekonomi, sysselsättning eller social trygghet mellan de enskilda staterna, oavsett om de är medlemmar eller kandidatländer.
Det krävs med andra ord att moderniseringen, som är nära knuten till en samordningsprocess även om den har olika utgångspunkter, vill och kan inleda en positiv utveckling och inte tvärtom. Det handlar dessutom om kultur, om framsteg och värdighet i den nuvarande Europeiska unionen och i en framtida utvidgad union.
. Den värdegrund som är gemensam för medlemsländerna i Europeiska unionen bygger på demokrati, mänskliga fri- och rättigheter samt en social marknadsekonomi. Dessa värderingar måste ges uttryck i solidariteten med de svagare grupperna i vårt samhälle och i omvärlden.
I enlighet med subsidiaritetsprincipen är det medlemsländerna som själva utformar sina sociala trygghetssystem. Dock bör invånarna i Europeiska unionens länder kunna åtnjuta ett minsta sociala skyddsnät oavsett i vilket land de bor.
I betänkandet efterlyses en "effektiv och ambitiös skattesamordning" utan att närmare definiera innebörden. Ett sådant ställningstagande är enligt vårt synsätt ett alltför stort ingrepp i den nationella skattepolitiken och kan därför inte stödjas. Därmed röstar vi emot punkt 7 i betänkandet.
I betänkandet betonas den sociala dimensionen i det europeiska samarbetet, vilket välkomnas. Det är dock viktigt att klargöra vilken roll EU skall spela, och inte spela, beträffande social trygghet. Ett sådant klargörande saknas i betänkandet, vilket är beklagligt.
. (EL) När man läser det av si och så många goda föresatser genomsyrade meddelandet från kommissionen om social trygghet, frågar man sig om de personer som sammanställt meddelandet och de europeiska arbetstagarna lever på samma kontinent, i samma sociala verklighet. Man frågar sig också om denna "samordnade moderniseringsstrategi" inte är en annan falsk benämning på det samordnade frontalangreppet på socialskyddet och den sociala tryggheten och på de rättigheter som arbetstagarna har uppnått.
Vi delar ganska många av föredragandens åsikter, men vi delar inte alls hans optimism om kommissionens och rådets föresatser och planer vad den sociala tryggheten beträffar. De allmänna riktlinjerna för den gällande ekonomiska politiken - stabilitetspakten - och de hårda konvergensprogrammen, som drabbar sysselsättningen hårt och som främjar anställbarheten och en uppmjukningen av den sociala dialogen och arbetsorganiseringen, kommissionens och Europeiska centralbankens beslut om återhållsamma löneökningar, liksom framhärdandet i en sträng finansiell disciplin och en till varje pris säkerställd penningpolitisk stabilitet, tillåter oss inte att hysa några tvivel om målen och avsikterna med den nya strategin. Dess enda syfte är att jämna vägen och skapa förutsättningar för minskade offentliga utgifter för de sociala skyddsnäten och att mjuka upp själva den sociala tryggheten.
När den sociala tryggheten gång på gång och av många ledare beskrivs som en "kostnad" och ett "hinder" för ökad konkurrenskraft, och när man söker efter metoder att flytta över denna kostnad från företagen till arbetstagarna - - hela tiden, naturligtvis, under förevändningen att vilja skapa arbetstillfällen - - skulle vi förvånas om den nuvarande modellen med en otyglad marknadsekonomi, med ett strikt ekonomiskt synsätt i alla lägen, den av de monopoliska intressena fullständigt beroende, skulle ta medborgarnas grundläggande rättighet till social trygghet och vård under sitt beskydd.
Det är uppenbart att vad som eftersträvas är en överflyttning från de organiserade sociala trygghetssystemen - , som ligger under statlig kontroll, - till privata aktörers trygghetssystem, något som kommer att ge nya vinster till kapitalet och ytterligare tynga ned arbetstagarna, som förutom den högre kostnaden kommer att "åtnjuta" allt sämre sociala tjänster. Den nya omoraliska konkurrensen mellan de offentliga och privata sociala trygghetssystemen, liksom mellan medlemsstaternas system, utgör inte bara inte en satsning, utan den uppenbarar tvärtom de politiska avsikterna och det outhärdliga tryck som man utsätter de sociala trygghetssystemen för i syfte att nedmontera eller bryta upp dem, till fördel för den privata sektorn och lagen om maximal vinst.
Det är känt att sysselsättningsnivån och sysselsättningskvaliteten även bestämmer kvaliteten på de sociala trygghetssystemen. Hur kan vi tala om sunda och ekonomiskt hållbara sociala trygghetssystem, när vi framför våra ögon har de miljontals arbetslösa, de fattiga, de marginaliserade, deltidsarbetandets "fattiga arbetstagare", de från de gällande arbetstidsreglerna undantagna?
Den sociala tryggheten och socialskyddet utgör en av de europeiska arbetstagarnas största landvinningar, och den kunde göras efter mångåriga strider mot storkapitalets strävanden och med den ständiga solidaritet som är ett kännetecken för arbetstagarna. I dag i arbetslöshetens och undersysselsättningens Europa är det av högsta vikt att säkerställa en bredare social trygghet och en utvidgning av arbetstagarnas rättigheter, vilket emellertid kräver ett annat system för den ekonomiska och sociala utvecklingen, något som EU, på grund av sin natur och karaktär, inte kan erbjuda.
På grundval av dessa värderingar, vill vi uttrycka vårt kategoriska motstånd mot den "modernisering" av det sociala trygghetssystemet som kommissionen föreslår med sitt meddelande och påpeka att vi inte kan rösta för detta betänkande från utskottet för sysselsättning och socialfrågor.
Jag förklarar röstförklaringarna avslutade.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.55 och återupptogs kl. 15.00.)
FN:s nästa session om mänskliga rättigheter (fortsättning)
Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om rådets uttalande om unionens prioriteringar för nästa sammanträde för mänskliga rättigheter i FN (20 mars 2000), inklusive situationen i Kina.
Herr talman! Det är verkligen beklagansvärt att rådets tjänstgörande ordförandeskap inte är närvarande; det handlar om rådets uttalande och jag tror att det skulle ha varit värdefullt om rådet hade varit här under debattens gång.
Jag vill, för jag tror inte att det är bortkastat, påminna om att det faktum att frågan finns upptagen på föredragningslistan visar på ett behov som alla politiska grupper har uttalat, nämligen att parlamentet håller en debatt inför nästa sammanträde i Förenta nationernas kommitté för de mänskliga rättigheterna i Genève, för att kunna göra sig hörd i en fråga som är så pass känslig och angelägen för parlamentet.
Efter det tjänstgörande ordförandeskapets uttalande i rådet och i kommissionen tror jag att vi alla kan vara överens om att den nuvarande situationen för de mänskliga rättigheterna är långt ifrån den vi alla skulle önska. Vi kan på unionsnivå inte nog påpeka att situationen inte är helt tillfredsställande, till exempel för även om konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter är ett vanligt inslag i medlemsstaterna, har inte samtliga stater ratificerat eller undertecknat de därpå följande protokollen.
Dessutom är det en klar nackdel i den här frågan om inte Europeiska unionen undertecknar den europeiska konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, med alla de nackdelar som en sådan situation innebär. Jag hoppas att dessa problem tas upp och behandlas inom ramen för de diskussioner som för närvarande pågår om Europeiska unionens stadga för de grundläggande rättigheterna.
På utrikesnivå anser jag att de punkter vi har tagit med i resolutionen ger oss en vision som påminner mycket om verkligheten och inte väcker någon optimism, herr talman, med tanke på att aspekter som upphävandet av dödsstraffet, den tortyr som fortfarande utövas i många till synes demokratiska länder eller situationen för minoritetsbefolkningar på många ställen på vår jord kräver ett tydligt, synligt och verkningsfullt besked från Europeiska unionen.
Jag anser att resolutionen innehåller en rad viktiga frågor, men jag kommer att uppehålla mig vid en mycket speciell fråga, nämligen behovet av en bättre samordning mellan Europeiska unionen och Förenta nationerna.
Herr talman, i en värld som denna, som allt mer domineras av fenomenet globalisering, inte bara på det ekonomiska området, måste vi ge enhetliga och samordnade besked för att de skall vara verkningsfulla. För att uppnå en sådan verkan i vårt agerande är det nödvändigt att i praktiken skapa den samordning som saknas i dag. Därför försvarar parlamentet den nödvändiga principen om att delta i kommittén för mänskliga rättigheter och i andra internationella forum där dessa frågor tas upp och, herr tjänstgörande rådsordförande, parlamentet skulle så snart som möjligt vilja delta i den typen av sammankomster.
Europeiska kommissionen planerar att inom kort, i maj månad, lägga fram ett meddelande om utvecklingen av de mänskliga rättigheternas och demokratiseringens roll i unionens utrikesförbindelser. Jag vill passa på att uppmana kommissionen att ta hänsyn till det behov av samordning som jag just har påtalat och att man söker nya metoder som stärker den roll som Europeiska unionen, och då särskilt parlamentet, har på området mänskliga rättigheter, i synnerhet ur en samordningsaspekt, genom att ge sitt erkännande av den goda viljan hos de tredje länder som godkänner klausulen om demokrati. Jag anser att det bör gälla samtliga effekter - och då syftar jag särskilt på budgeteffekten.
Slutligen vill jag även nämna de viktigaste bidrag som det civila samhället kan göra på området, liksom den så ofta underskattade rollen hos de många icke-statliga organisationer som agerar i frågan. Unionen bör bemöda sig om att erbjuda dem allt det stöd de behöver för att kunna uträtta sitt viktiga arbete.
Herr talman, herrar kommissionärer! När denna kammare skall diskutera mänskliga rättigheter så löper vi en allvarlig risk att problemen, om man säger så, ytterligare understryks av det klimat i vilket vi uppmanas att diskutera denna så viktiga fråga.
Frånvaron av rådets medlemmar och praktiskt taget samtliga parlamentsledamöter gör att vi inser hur långt det fortfarande är mellan de ädla förklaringarna, högstämda och formellt användbara, och de konkreta handlingarna i det dagliga politiska livet när det gäller frågan om mänskliga rättigheter.
Jag anser att detta parlament, med början från det bidrag som Europeiska unionen kommer att ge till mötet i Genève, har som uppgift att fylla igen detta tomrum och lämna ett bidrag, inte bara när det gäller att göra principförklaringar, utan också när det gäller verkligheten och kanske också lojaliteten.
De mänskliga rättigheterna måste komma loss från en tolkning som enbart är knuten till det ögonblick när de formuleras eller när bestraffningar utdelas. Vi, i egenskap av Europaparlament, har framför allt till uppgift att förvalta de mänskliga rättigheterna i preventivt syfte. I det avseendet måste vi kunna exportera en kultur av legalitet, en rättskultur, en rutin när det gäller rättsuppfattningen.
Jag tror att vi definitivt kan se slutet på en lång säsong under vilken fördrag lagts till fördrag och namnteckning till namnteckning. I dag finns det många, kanske för många, fördrag inom området mänskliga rättigheter: om de fördragen även i fortsättningen enbart skall vara tomma förklaringar så förblir de bara samlingsplatser för onödiga tankar. I dag måste vi gå vidare till nästa fas i utvecklingen, och det är att dagligen och konsekvent tillämpa det som står skrivet i våra fördrag, även om vi inte får glömma att vissa grundläggande fördrag fortfarande inte har antagits: jag tänker på Romkonferensen och det faktum att 14 av 15 länder i unionen ännu inte har ratificerat fördraget om en internationell brottmålsdomstol.
Jag anser att vi måste utvärdera och ändra vissa av de politiska instrument vi utgår från när vi mäter kvaliteten på de mänskliga rättigheterna på vår planet. Vi har ofta utnyttjat instrument som, formellt sätt, kan verka betryggande men som, när det gäller politiska resultat, är fullständigt verkningslösa: jag tänker på bruket och ofta missbruket av att införa embargo under de senaste åren och den alltför försiktiga tillämpningen av klausulen om upphävande av avtalen mellan Europeiska unionen och tredje land om det i ett sådant land skulle förekomma kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Jag tror att vi framför allt måste ändra omfattningen när det gäller vår skyldighet att skydda de mänskliga rättigheterna. Globaliseringen riskerar att få en rent negativ tolkning. I detta ögonblick ifrågasätts i många länder principen om de mänskliga rättigheternas universalitet. Man hävdar att många mänskliga rättigheter och rätten till liv som förnekas genom dödsstraffet skulle vara beroende variabler, medan globaliseringen, som ofta ses som något negativt, snarare kan bli det nät som håller samman rättigheter, åtgärder och politik i samtliga länder.
Vi måste med andra ord uppdatera vår aktionsradie när det gäller ansträngningarna att skydda de mänskliga rättigheterna: jag tänker på de sociala rättigheterna, de anställdas rättigheter, arbetslivets kvalitet, nödvändigheten av att kräva respekt för alla de viktiga kriterier som Internationella arbetsorganisationen (ILO) angivit. Jag tänker på rätten till tolerans, rätten till respekt, något som är en rättighet för alla minoriteter, framför allt inom Europeiska unionen. Jag tänker också på rätten till utveckling, vilket är en folkens rättighet, de folk som i sin tur är summan av alla enskilda individer och varje enskild individ i det folk i vilket vederbörande ingår har rätt till utveckling, en framtid som framför allt skall vara en plats för framtidshopp och tillväxt. Jag menar att allt detta ingår i ett resonemang, en debatt, ett bidrag som Europeiska unionen skall ge när det gäller frågan om mänskliga rättigheter.
Jag hoppas att Europaparlamentets deltagande i det möte som äger rum i Genève inte bara blir en formalitet, och att det inte bara blir ett tillfälle att lyssna och att berätta utan att det framför allt blir ett tillfälle att bekräfta att frågan om de mänskliga rättigheterna för oss är en central dimension, något som Europeiska unionens, den europeiska nationens, identitet är beroende av och att vi också hävdar de mänskliga rättigheternas universella karaktär, en karaktär som sträcker sig bortom tid och rum. Vi hoppas att det blir så, och detta är den uppmaning som vi riktar till våra regeringar, inte bara som en ren formalitet.
Herr talman! Även om kammaren för tillfället är ganska tom så har parlamentet en mycket hög profil inom området mänskliga rättigheter. Från denna kammare har vi uttryckt vår oro och fördömt regimer som förtrycker, torterar, avrättar och diskriminerar sina medborgare. Detta engagemang skapar oro och ger effekt. Det har vi flera gånger sett bevis på. För två veckor sedan fick jag ett brev från Kinas ambassad i Bryssel. De uttryckte sin bestörtning över att vi i parlamentet har fördömt Kina och ägnade tio sidor åt att förklara att vår kritik bygger på missförstånd.
Detta brev är bara ett exempel som visar att det vi gör inte klingar ohört, utan att det följs med stor uppmärksamhet av omvärlden. Detta är bra och visar på den viktiga opinionsbildande roll som Europaparlamentet har. EU:s roll är viktig.Därför måste vi ha en konsekvent, tydlig och sammanhållen politik inom mänskliga rättigheter. Nu finns det, trots brevet från Kinas ambassad, verkligen skäl att oroa sig för utvecklingen i Kina. Denna fråga kommer tillsammans med många andra att diskuteras på mötet i Genève om ett par veckor. Från den liberala gruppen är vi oerhört angelägna om att EU håller fanan högt och agerar kraftigt vid detta tillfälle. Jag blev glad när jag hörde kommissionär Pattens inlägg om Kina, men lite oroad när jag hörde rådsordförandens tvekan.
En stark resolution om Kina skulle vara en viktig markering mot ett land där det förekommer systematiska brott mot mänskliga rättigheter. Medlemmar från den andliga, helt fredliga, men nu förbjudna rörelsen Falun Gong, har återigen utsatts för massarresteringar. Uppgifter kommer om tortyr, isolering och till och med avrättning. Årslånga fängelsedomar utdelas utan rättegång. Hundratals gruppmedlemmar skickas till läger för omprogrammering. Detta är helt oacceptabelt. Trakasserier förekommer också mot andra grupper såsom protestanter och katoliker. Kina påstår sig respektera religionsfriheten, men alltför många fall av våld och trakasserier mot religiösa ledare tyder på motsatsen. Inte heller finns det några tecken på att situationen i Tibet förbättras. Därifrån kommer fortfarande larmrapporter om tortyr, fängslanden och trakasserier. Grundläggande rättigheter accepteras inte i Kina.
Det gör inte heller yttrandefrihet, mötesfrihet och organisationsfrihet. Nu är inte heller informationen fri. Kina har de senaste veckorna gjort allt för att strypa tillgången till Internet och för att hindra medborgarna från att kommunicera och få information från andra länder via Internet och e-mail.
Allt detta visar att situationen är bekymmersam, och det finns förstås flera strategier för att agera. Bilaterala dialoger är ett sätt, men det räcker inte. Man får inte låta sig luras av att Kina fem i tolv gör en symbolisk handling för att ge sken av att det sker förbättringar. Mötet i Genève är ett viktigt tillfälle för omvärlden att tala om för Kina att systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter inte är acceptabla.
Herr talman! Till detta parlaments räddande verksamhet hör att man bedriver en konsekvent och aktiv människorättspolitik, håller fanan högt som Malmström uttryckte det. Samtidigt blundar vi emellertid för unionens egna problem: våld, ojämlikhet, fjärde världens verklighet som en del av EU:s vardag. Det är alldeles riktigt att vi fäster seriös uppmärksamhet vid de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som kommer att diskuteras i Genève. Den retorik som vi använder oss av har dock ofta inslag av självbelåtenhet som ligger hisnande nära den nordamerikanska människorättsnarcissismen. Det är direkt skenheligt att fördöma även de grövsta brotten mot de mänskliga rättigheterna i tredje land om vi inte är beredda att sträcka ut en hjälpande hand till verkliga flyktingar och asylsökande, vilkas situation nu håller på att försvåras i Europeiska unionen. Jag vill i synnerhet fästa er uppmärksamhet på bestämmelser om återtagande, re-admission clauses, som äventyrar Genèvekonventionen och som man borde avvärja. Om vi inte kan upprätthålla den här höga människorättsnivån för asylsökande har vi inte gjort oss förtjänta av de europeiska värden som enligt Vaclav Havel, som talade här i dag, bildar den europeiska identiteten och av vilka han särskilt lyfte fram respekten för de mänskliga rättigheterna och solidariteten.
Jag arbetade under flera år i Sydafrikas sannings- och försoningskommission, och det var frapperande att se hur en nation under svåra förhållanden strävade efter ett pluralistiskt demokratiskt samhälle av en mer öppen europeisk typ. Jag befarar att vi nu är på väg i motsatt riktning, mot europeisk slutenhet och apartheid.
Herr talman, herr kommissionär, herr rådsordförande! Den fråga som det här året bör ställas i Genève, det är med all säkerhet inte frågan om dödsstraffet. Vi har redan fått igenom tre resolutioner i Genève som avser dödsstraffet. Men i generalförsamlingen förra året misslyckades vi på grund av ett vilseledande svepskäl, artikel 2.7, som vi för övrigt har antagit för alla andra texter utan problem. Frågan om dödsstraffet skall alltså upp i generalförsamlingen i år, och inte vid sessionen i Genève.
Den absolut avgörande punkten, vilken Patten pekade på - och jag vill tacka honom för de ståndpunkter han försvarade - det är Kina. Tyvärr är avståndet mellan rådets och kommissionens ståndpunkter längre än tjockleken på ett cigarettpapper, i alla fall mellan ordförandeskapets och kommissionens ståndpunkter. Och det tror jag är allvarligt, framför allt med tanke på rådets kraftfulla ställningstaganden i fråga om Österrike.
Min uppfattning är följande: när det gäller Kina har den förment konstruktiva dialogen inte gett någonting - eftersom vi vet att Europeiska unionens Kinapolitik har misslyckats totalt - men värre ändå är att denna dialog har gett kineserna nya argument för att öka förtrycket, att i än högre grad undertrycka religion och frihet (vilket Wallström har framhållit på Internet), och det i alla områden, i Tibet, det inre Mongoliet och Östturkestan. Det finns inte ett enda område inom det kinesiska civila samhället där vi inte kan bevittna en tillbakagång.
Detta är ett säkert faktum: Kina är det stora hotet, vårt stora hot, det hot vi måste konfronteras med, ett hot mot freden. Det är demokratins antites, och ni vet likaväl som jag att kineserna, det kinesiska ledarskapet, är kommunistiskt i första hand och kinesiskt i andra. Kina älskar att tala med kluven tunga. Så länge vi inte har en bestämd ståndpunkt kommer vi inte att utverka någonting från de kinesiska myndigheternas sida. Jag anser därför att vi bör gripa tillfället i flykten. Vi måste ansluta oss till det amerikanska initiativet. Vi måste lägga fram en hård text. Denna text måste röstas igenom. Vi måste arbeta. Det krävs att de femton EU-medlemmarna redan i dag arbetar tillsammans med Förenta nationernas medlemsländer, för att ett beslutsamt fördömande äntligen skall uttalas, och för att det sedan, på dessa grunder, skall kunna skapas ett utrymme för dialog.
Herr talman! Jag skulle vilja försöka anlägga ett annorlunda perspektiv på detta ämne. Som ni känner till gick i måndags en obemannad luftfarkost in i omloppsbana runt en jordnötsformad asteroid med namnet Eros, som inte är särskilt avlägsen från jorden. Fotografier visar oss att det inte finns något liv på asteroiden, men mycket längre ut i vår galax, Vintergatan, finns det omkring 300 miljarder stjärnor, många med planeter. Bortanför Vintergatan finns det omkring 300 miljarder andra galaxer, med oräkneliga stjärnor och planeter. Det är därför troligt att det finns mängder av liv där ute, som är mycket mer avancerat än vad vi är.
Med tanke på att de första televisionsprogrammen från jorden nu befinner sig 50 ljusår ut i rymden, långt bortom de närmaste stjärnorna, ber jag er att tillsammans med mig föreställa er vad livet där ute tänker om oss när de betraktar oss. Vad ser de? De ser en vacker planet som sprudlar av liv, men de ser dess atmosfär förorenas och värmas upp. De ser dess skogar huggas ned och öknar spridas ut sig. Av varelserna kan de se många djur som behandlas grymt, ovanliga arter som utrotas för alltid. Hur ser de på den just nu dominerande arten - det vill säga på oss? Ja, de ser planetens resurser vara ojämnt fördelade. De ser krig över landområden, medicin mot sjukdomar, men inte i de delar av världen där den bäst behövs, skolböcker - men inte överhuvudtaget i de minst utvecklade områdena av vår värld, 50 procent av världens befolkning ringer aldrig ett telefonsamtal under hela sitt liv.
Vad ser de när de betraktar förhållandet mellan människorna? De ser oss döda varandra. De ser oss begränsa varandras friheter. De ser en oändlig rad av lokala krig. De ser några av våra barn värvas till armén som soldater eller utnyttjas som prostituerade eller som slavar. De ser en ojämlik behandling av män och kvinnor, av människor av olika ålder, av minoriteter, av människor med olika hudfärg, av raser, av religionsanhängare, av invandrare, till och med av grannar. Vi känner alla till bilden.
FN:s konvention om mänskliga rättigheter för 50 år sedan var ett försök att rätta till detta. Vi bör hedra det - och jag tycker att vi gör det. Det är bara i Europa som de mänskliga rättigheterna är lagligt bindande. Det finns här i Europaparlamentet vissa ledamöter som inte vill att stadgan om rättigheter, som diskuteras för närvarande, skall bli lagligt bindande. Jag säger: Fy skäms på er! De mänskliga rättigheterna borde vara lagligt bindande i alla världens länder. Det är det målet som vi måste arbeta mot. Mycket återstår, som kommissionär Patten sade, att göra.
Avslutningsvis, om ni frågade mig: Tänk om det inte finns något liv där ute bland stjärnorna, tänk om vi är ensamma? - vilket är en lika respektingivande tanke -, skulle jag svara: Tycker ni inte att vi har ett ansvar att lära våra barn att uppföra sig väl, innan vi låter dem ge sig i väg för att befolka andra planeter?
Herr talman! Mänskliga rättigheter är universella, okränkbara, inbördes beroende och sammanflätade. Denna berömda slogan, hämtad från slutsatserna från FN:s världskonferens om de mänskliga rättigheterna 1993 kan många utantill. Det är fint. Men hur ligger det till med människorättspolitiken inom EU självt? Återspeglas denna syn på beroende där? Har Europeiska unionen egentligen en människorättspolitik? Med denna fråga syftar jag inte på den möda medlemsstaterna har med att samordna sina ståndpunkter i fråga om utrikespolitiken och visa upp en enig linje gentemot kränkningar av de mänskliga rättigheterna på annat håll, exempelvis i Kina. Nej, herr talman, jag åsyftar avsaknaden av en människorättspolitik inom Europeiska unionen.
I Österrike har en ny regering kommit till stånd där ett politiskt parti deltar som alltid har förkunnat ett budskap som kännetecknas av rasism och intolerans mot minoriteter. Här hotar således en fara för de mänskliga rättigheter som EU hyllar som en av sina principer, men reaktionerna på dessa händelser har tydliggjort att det saknas en sammanhängande ram inom vilken en lämplig reaktion kan formuleras. Den allmänt citerade artikel 7 i fördraget, som möjliggör att en medlemsstat där allvarliga och upprepade kränkningar av de mänskliga rättigheterna konstateras kan fråntas sina medlemskapsrättigheter, är naturligtvis bara en sista utväg, det slutliga botemedlet, vilket i fallet med Österrike bara citeras i brist på bättre och som varning.
Det finns därför behov av en fullvärdig människorättspolitik för och av Europeiska unionen, en politik för främjande och tillämpning av de mänskliga rättigheterna inom EU självt. En sådan politik skulle behöva bestå av ett flertal element.
För det första: det måste finnas en normativ ram där det glasklart står beskrivet vilka rättigheter EU vill säkerställa för sina invånare. Arbetet med att upprätta en sådan stadga har nu påbörjats, men frågan om rättsstatus och den strategiska betydelsen för detta dokument kan vi inte längre skjuta framför oss eller lägga ut på lärda yrkesjurister. Detta är en politisk fråga som kräver ett snabbt svar från regeringskonferensen och från parlamentet.
För det andra: det måste utvecklas en skala av instrument som möjliggör en flexible respons och som inte försätter oss i den situationen att vi måste välja mellan en sista utväg och ett slag i luften. Jag tänker i detta sammanhang på systematisk dokumentation och informationsinsamling, professionella övervakningsformer, utveckling av informationsåtgärder, användning av penningflöden för att stödja demokratiska krafter i det berörda landet, en mer kreativ användning av den multilaterala diplomatins medel, som organiserad dialog och fact finding missions och vad mer hör till.
För det tredje: inom de olika EU-institutionerna måste det tydligt fastställas var ansvaret för människorättspolitiken inom Europeiska unionen ligger och vilka uppgifter och befogenheter det för med sig. Kommissionen och rådet måste var och en för sig redan ut begreppen vad det beträffar. För parlamentet behövs inte detta längre, med tanke på att det i vår arbetsordning fastställs att utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har dessa befogenheter. Men då är det ändå underligt att den resolution som skall avsluta denna debatt om de mänskliga rättigheterna har förberetts i parlamentets utrikesenhet och att det utskott som jag nyss nämnde, och som jag själv utgör en del av, inte har kommit ifråga.
Herr talman! Parlamentet är rubbat och splittrat. Med tanke på vår trovärdighet bör vi tala med en röst och inte behöva låtsas som om mänskliga rättigheter inom EU är någonting annat än mänskliga rättigheter på andra håll i värden. Jag tror att detta också skulle kunna vara till nytta för vår trovärdighet i FN:s kommission för mänskliga rättigheter.
Herr talman! Vad krävs det för att diskussionen om de mänskliga rättigheterna skall bli någonting annat än vad den är i dag: ett ideologiskt instrument som medverkar till folkens träldom och inte till människors frihet? Vi måste först och främst gå tillbaka - bortom människan själv, som inte är universums härskare - till källan för all verklig rätt och civilisationens grundläggande värden, förutan vilka de eviga kraven på rättigheter alltid slutar i tyranni, i blodigt tyranni. Med hela den europeiska antika och medeltida traditionen måste vi gå tillbaka till universums naturliga ordning, dvs. skapelsen, och antagligen bortom den, till skaparens planer. Då skulle vi bli varse att barnets rättigheter endast respekteras inom en riktig familj, att arbetarens rättigheter endast respekteras inom ekonomins mellanled, som man nyss har förstört, och att medborgarens rättigheter endast respekteras inom suveräna nationer.
För det andra krävs det att doktrinen om de mänskliga rättigheterna inte längre instrumentaliseras, på det sätt som sker i dag, till en ideologisk krigsmaskin i händerna på en exklusiv elit som tillskansar sig rätten att ensidigt förordna om vem som företräder de mänskliga rättigheterna och vem som står utanför deras sfär, vilket gör att de kan förneka all legitimitet och, vid behov, all frihet för dem som den likriktade tanken har pekat ut som politiskt inkorrekta. Ingen frihet för frihetens fiender, det sade företrädarna för det revolutionära skräckväldet för 200 år sedan, den revolution som tyvärr blev en förebild för alla moderna former av totalitarism. Inga mänskliga rättigheter för de mänskliga rättigheternas fiender, det säger i dag de som lovprisar den nya världsordningen, de som nästan helt och hållet regerar finansiella sammanslutningar, internationella institutioner, nätverk på medie- och kulturområdet, pedagogiska institutioner och jag vet inte allt.
Vad återstår till exempel av österrikarens rätt att fritt välja sitt öde, om hans val dikteras av dem som i hans ställe beslutar om vad som är passande eller inte passande att göra, och om hans ledare - valda genom en legal och legitim process - tas emot på ett förolämpande sätt, som när de nyligen togs emot av er, herr rådsordförande, herr minister från Portugal. Jag vet inte om han är här för att lyssna på mig. Vad återstår det av de mänskliga rättigheterna för dem som sympatiserar med partiet Vlaamsblok, ett av de största partierna i den flamländska regionen, om det belgiska parlamentet i morgon antar det osannolika, ovärdiga och vanhedrande lagförslag som kommer från dess huvudsakliga politiska konkurrent, partiet Volksunie, ett förslag som endast syftar till att tillintetgöra rivalen? Vad återstår av rätten till en kritisk granskning av vår historia, när författare och utgivare förföljs, vilket hände så sent som i går i appellationsdomstolen i min stad Lyon, då den unge historikern Jean Plantin utsattes för absurda, arroganta och kränkande anklagelser från generaladvokaten Jean-Olivier Viout, ett belåtet uttryck för den likriktade tanken och intellektuell konformism?
Vilken märklig uppfattning om de mänskliga rättigheterna är inte detta: att svekfullt förväxla fredlig patriotism med krigisk nationalism; legitima protester mot invandringspolitiken med jag vet inte vilken typ av främlingsfientlighet, och det nödvändiga försvaret av identiteter med rasism! Vilka mänskliga rättigheter har de miljoner fransmän som röstar på Nationella fronten, människor som har berövats alla sina politiska företrädare och som dagligen svärtas ned, till exempel i måndags i den statstelevision som de tvingas betala för via skattsedeln, då ett rättframt men med rätta förbittrat uttalande av en av våra kolleger, Le Pen, får tjäna som förevändning för orättfärdiga fördömanden - vilket utgör ett brott mot lagen, ett brott mot rättvisan, rättrådigheten och moralen - och då man i dag, i strid med de allra tydligaste föreskrifter, gör anspråk på att beröva denne företrädare det mandat han har erhållit genom miljoner medborgares röster, och inte genom maktens favör.
Kort sagt, mina kära kolleger, jag kommer att tro på era tal om de mänskliga rättigheterna i Europa när ni tillerkänner era politiska motståndare samma rättigheter som ni beviljar er själva. Jag kommer att tro på ert tal om de mänskliga rättigheterna i Kina när ni pekar ut den verkliga orsaken till det onda, dvs. kommunismen. Lyssna till Solsjenitsyns mäktiga röst i hans brev till amerikanerna; den främsta orsaken till västländernas svaghet ligger enligt honom i en sjukligt uppförstorad lagstadgad individualism, en individualism som långtifrån tillåter enskilda människor att utvecklas, utan i stället banar vägen för en kommande diktatur. Och det kommer att bli den värsta av diktaturer, eftersom de förslavade inte ens kommer att vara medvetna om sin fasansfulla träldom.
Herr talman! Principen om de universella mänskliga rättigheterna är otvivelaktigt ett av de viktigaste politiska arven från 1900-talet. Förintelsen gav för femtio år sedan anledning till att fastställa ett antal grundläggande rättigheter och friheter. Sedan det kalla kriget upphört har efterlevnad av de mänskliga rättigheterna också blivit ett villkor för internationellt samarbete. Ledare som kränker dessa principer konfronteras nu med internationell kritik, sanktioner eller till och med rättegång som före detta diktatorer som Pinochet har fått erfara.
Denna utveckling är hoppingivande. Men den hindrar inte att tillståndet för de mänskliga rättigheterna i världen fortfarande är mycket oroande. Det är framför allt i krigssituationer som civila skonas allt mindre. Det förefaller motsägelsefullt. Aldrig tidigare i historien har den humanitära rätten varit så väl utbyggd. Aldrig tidigare har så många internationella fördrag varit ratificerade av så många länder. Ändå förekommer förbrytelser mot de allra mest grundläggande uppförandekoderna i stor omfattning, och det krävs fler civila offer än för ett århundrade sedan.
Kvinnor våldtas systematiskt. Barn tvångsrekryteras och sätts in i striden. Övergrepp är inte längre undantag; de har tyvärr blivit regel. Det gäller i dag för inte mindre än trettio konflikter över hela världen. För sen, för selektiv och för splittrad, så skulle man kunna beskriva världssamfundets människorättspolitik. För sen. Såväl i Rwanda som i Kosovo visade det sig att FN, trots de många varningarna, kom sättandes för sent och blev en maktlös åskådare till massakrerna, vilket president Havel sagt här under eftermiddagen.
Men inte heller femtio år senare lyckas vi att förhindra folkmord. Det är således högst angeläget att ägna mer uppmärksamhet åt övervakning och konfliktförebyggande. Uppsikt över vapenhandeln och en bättre kontroll av medierna är väsentligt i detta ärende.
Människorättspolitiken är också för selektiv. Natos bombningar av Kosovo under flera månader och medlingsförsöken i Mellanöstern står i bjärt kontrast till den internationella likgiltigheten i fråga om konflikterna i Afrika. Jag kan inte bli kvitt intrycket av att när det handlar om mänskliga rättigheter, då står inte Afrika högst upp på det portugisiska ordförandeskapets dagordning trots all retorik. Det är något som jag verkligen beklagar.
Det är inte utan anledning som afrikanerna får intryck av att de är mindervärdiga världsmedborgare. Jag skulle vilja varna för en försvagning av normerna vid bedömningen av situationen för de mänskliga rättigheterna i Afrika, varvid man börjar betrakta kränkningarna där som något oundvikligt. Men människorättspolitiken är framför allt för splittrad. Vi lyckas inte att fastställa en gemensam strategi inom de internationella gemenskaperna, och inte ens inom Europa.
Ta nu Sudan. Världssamfundet sänder ut motstridiga signaler till det landet. England öppnar åter sin ambassad i Khartum. Kanada bjuder in sudaneserna till fredssamtal. Europa sätter rebellerna i söder under tryck för att få förhandlingar till stånd, och samtidigt börjar amerikanerna isolera regimen och stödja rebellerna militärt.
Det behövs mer samordning, mer informationsutbyte och ett mer samstämmigt handlande där man undviker varje överbud. Det är bara på det sättet som vi kan följa grundläggarna av den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter på ett konsekvent sätt.
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att säga att om ord kunde lösa problemen, skulle vi alla kunna packa ihop och åka hem. Men samtidigt som vi i dag talar inne i denna kammares säkerhet, äger tyvärr kränkningar av de mänskliga rättigheterna rum runt om i den fria världen. Ibland hör vi mindre ju mer vi talar - motioner: ord; konventioner: ord; fördrag: ord -, och om vi inte är försiktiga, blir orden själva ett substitut för verklig handling. Ord inramade i allomfattande och utförliga dokument blir fördrag och konventioner som ofta visas upp som bevis på att ett land respekterar och håller sig till de mänskliga rättigheterna.
Men talade, skrivna eller undertecknade ord är inte i sig själva tillräckligt. Se på undertecknarna av konventionerna om mänskliga rättigheter och minoriteter, och jämför därefter hur sådana minoriteter, grupper och individer behandlas - listan är skamlig och generande.
Finns det någon som med den minsta trovärdighet kan hävda att kvinnor behandlas jämlikt och rättvist, att barn har mänskliga rättigheter eller att människor inte diskrimineras på grund av sin religion, sin tro, sitt kön, sitt handikapp, sin ålder, sin sexuella läggning, sina åsikter, sin politiska tillhörighet osv.? Förtalet av minoriteter i dagstidningar och i andra medier ger bränsle åt diskrimineringen. Även inom EU utsätts medborgarna fortfarande för kränkningar av de mänskliga rättigheterna och brott mot våra konventioner. I pressen används dagligen felaktig information och oriktiga framställningar för att förvägra minoriteter jämlikhet inför lagen och för att svärta ned etniska minoriteter. Uppriktigt sagt har en förtryckarhierarki skapats. Och så länge som människor inte är jämlika inför lagen, kommer denna ojämlikhet att leda till diskriminering, och de mänskliga rättigheterna kommer att undergrävas.
I vår utvidgningsprocess har vi i EU med rätta lagt tonvikten på mänskliga rättigheter och skydd av minoriteter. Vi får inte göra avkall på detta åtagande. Men vi måste också hålla upp spegeln framför oss själva och erkänna våra egna brister. Ja, konventioner har undertecknats, men det behövs handling. Jag skulle föreslå er en fortgående granskning av hur de mänskliga rättigheterna tillämpas, en ständig övervakning, inte bara utanför våra gränser, utan också innanför. Det är av den anledningen som jag skulle välkomna en årlig medlemsstatsrapport från varje enskild stat, i vilken alla anklagelser mot staten liksom de vidtagna åtgärderna skulle tas upp. För vad som händer i varje medlemsstat händer var och en av oss. Vad som händer i en annan del av världen påverkar oss. Pinochet i Chile är lika relevant som Haider i Österrike. Mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter är oupplösligt sammanlänkade. Mänskliga rättigheter existerar inte isolerat, de hänger samman med vår utvecklingspolitik, vår ekonomiska politik, vår inrikespolitik, de är i själva verket i centrum av våra demokratiska funktioner. Jag skulle vilja upprepa vad Patten sade: Vi måste engagera oss, vi måste informera och utbilda och därigenom få till stånd en verklig och bestående förändring.
Herr talman! " Europa står för ideal, värderingar och principer. Vi måste lyfta fram Europas andliga historia. Gemensamt måste vi återupprätta de värderingar som enar Europa. Andliga värden har spritts från Europa ut över hela världen. Vi måste leva med våra samveten." Så sade för tre timmar sedan Tjeckiens president Vaclav Havel i denna kammare. I ett synnerligen upplyftande tal, präglat av människokännedom, vishet, historisk kunskap och insikt om Europas andliga och kristna arv, pekade han på inspirationskällor för vårt arbete kring människans värde och kring människorätten. Vi skall vara tacksamma för att det finns statschefer som Vaclav Havel i vårt Europa.
Jag vill ta upp två saker. Det gäller först det civila samhället. Vaclav Havel nämnde att i Östeuropa slog kommunistregimerna metodiskt sönder det civila samhället: folkrörelserna, kyrkorna och de oberoende fackföreningarna. Detta sker i Kina med Falun Gong-rörelsen och med de katolska och protestantiska kyrkorna. Det sker med lamaismen i Tibet. Vi får aldrig glömma bort försvaret av det civila samhället.
Jag vill också ta upp dödsstraffet. EU, liksom mitt land Sverige, bygger sin människosyn på det lika, unika och okränkbara människovärdet. Utifrån denna princip skall människan alltid ha en chans att komma tillbaka. Säg det till Förenta staternas regering, till Rysslands regering och till Kinas regering!
Herr talman! Herr rådsordförande! Herr kommissionär! Jag anser att EU-medlemsstaternas strategi i Genève bör vara att prioritera situationen i Kosovo, Mexiko, Saudiarabien, Sierra Leone och Kina. Vad Kina beträffar bör vi inte låta bli att ta upp frågan bara för att diskussionen om den kan bli blockerad. Det är dock av högsta vikt att EU talar och agerar som en enhet, och hot om handelssanktioner bör snarare stärka än försvaga vår beslutsamhet.
Om de beslut som slutligen kommer att fattas i Genève skall ges sitt fulla uttryck, måste den höga kommissionären för mänskliga rättigheters kontor emellertid förses med de nödvändiga resurserna. Förenta nationernas ekonomiska resurser är utspridda i ett mycket tunt lager, och många centrala program är därför beroende av frivilliga bidrag för att kunna fungera.
Resurser behövs också för att främja praktiskt samarbete och mänskliga rättigheter, för strategisk planering, för att fastställa prioriteringar och för att stärka kommunikationen mellan givarsamfundet och Förenta nationernas medlemsstater. Därför framförde nyligen den höga kommissionären en vädjan om 53 miljoner US-dollar årligen för att göra det möjligt för sitt kontor att utföra dessa uppgifter. Europeiska unionen och dess medlemsstater bör ta täten och tillhandahålla en betydande andel av dessa medel. Genom att göra det skulle vi inte bara genera Förenta staterna och därigenom få landet att axla sitt ansvar i fråga om FN-finansieringen, utan vi skulle också bevisa att våra utfästelser om att försvara de mänskliga rättigheterna är mer än bara tom retorik.
Herr talman! I denna debatt handlar det framför allt om förberedelserna inför FN:s årliga session om de mänskliga rättigheterna inom kort och om kommissionens och rådets insatser i det sammanhanget. Låt mig först och främst säga att jag är mycket nöjd med det som har tagits upp hittills av Patten och av ministern, och jag tycker också att det är positivt att såväl Kina som Kuba tas upp till diskussion.
Kuba är fortfarande den sista diktaturen i Sydamerika, och det får vi inte glömma bort med tanke på all sympati för Kuba som här och där gör sig gällande. Det är en diktatur och således ingen demokrati. Jag vill under mina två minuter be om uppmärksamhet för två länder som jag har ett särskilt band till.
Det är i första hand Indonesien. Vi är naturligtvis mycket glada över att Indonesien har en ny regering och att Wahid och Soekarnopoetri innehar posterna som president och vicepresident. Vi gläder oss också åt att situationen i Timor sakta men säkert går i rätt riktning. Men jag vill tala om för er att på Moluckerna, ett område som ligger alldeles ovanför Timor, är våldet fortfarande inte under kontroll. Där har tusentals dödsoffer krävts under de senaste två åren. Tiotusentals människor är på flykt. Man har inte fullständig kontroll över händelserna. Jag vet att det i morgon eller i övermorgon kommer ett stort program på nederländsk TV där man vädjar om observatörer, bara för att observera precis det som sker där så att det som har skett i varje fall blir registrerat, även för framtiden, för människorättskommissionerna. Min angelägna vädjan är, och det är också en punkt som ett flertal gånger har fastlagts här i resolutioner: kan ni inte förhandla så att observatörer skickas till Moluckerna? Tusentals döda, tusentals sårade, tiotusentals på flykt borde väl vara tillräckligt.
Mitt andra land, och där kommer jag att fatta mig mycket kort, för Patten känner till det mycket väl, är Burma. Det kan ändå inte gå för sig att vi tiger om Burma. Jag har en känsla av att det landet sakta men säkert faller i glömska. Sedan tio år tillbaka finns där en vald president som sitter i husarrest. Sedan tio år tillbaka fungerar inte parlamentet längre. Otaliga parlamentsledamöter har dödats eller flytt, och det är bara några enstaka som bor kvar i Burma. Det finns hundratusentals flyktingar från Burma i Thailand och Indien, och ändå verkar det som om landet inte längre får någon uppmärksamhet. Jag anser, i synnerhet i förlängningen av vändningen i Indonesien, att även Burma återigen måste sättas upp på dagordningen. Det går ju inte för sig att Aung San Sui Kyi känner sig helt lämnad i sticket, även av Europa. Min vädjan är egentligen att även det landet på nytt skall sättas högt upp på dagordningen.
Herr talman, herr tjänstgörande rådsordförande, ärade kommissionär! Europeiska unionens roll i världen får inte avgöras enbart genom ekonomisk makt. Det är viktigt att vi också utmärker oss när det gäller kampen för de mänskliga rättigheterna, vare sig det gäller från vår sida eller dem som vi står i förbindelse med. Europaparlamentet har stått i centrum för kampen för de mänskliga rättigheterna, man har lyckats se bortom egoism och "nationella intressen" som många gånger har orsakat motsättningar länderna emellan och till och med mellan Europeiska unionens institutioner.
Man kan exempelvis konstatera att Europaparlamentet aldrig glömde situationen i Östtimor, något som hade varit fatalt för en rättvis lösning för folket, ett folk som alltid motsatte sig den indonesiska ockupationen. Det var inte länge sedan som vi därför motsatte oss försäljningen av vapen till Indonesien, en ståndpunkt som rådet tyvärr inte tog i beaktande. Det är inte tillräckligt att bara försöka hindra upprörande aggressioner av människor eller institutioner mot de svaga. De gärningsmän som begått kränkningarna får under inga omständigheter gå ostraffade, oavsett vem det är och var det är, i Indonesien eller i Angola, i Kuba, i Kina eller i Burma, och oavsett om gärningsmannen är en civilperson eller en militär, en general eller en minister. Rättvisa måste skipas i Indonesien. Rättvisa måste skipas i Östtimor. President Wahid behöver vårt stöd för att klara av den svåra situation han befinner sig i. Efter påtryckningar av PPE tog man i sista minuten uttryckligen med Östtimor i resolutionen. För det som hände där, och som jag som företrädare för Europaparlamentet delvis fick tillfälle att se, måste någon ställas till svars och bestraffas. När vi talar om Östtimor måste vi också komma ihåg situationen med tiotusentals flyktingar från Östtimor på indonesiskt territorium, i en omänsklig situation, kontrollerade av indonesisk militär och milis och använda som påtryckningsmedel. Det är en outhärdlig situation som vi snabbt måste sätta stopp för.
Herr talman! I egenskap av rådets ordförande vill jag i all korthet påpeka att ordförandeskapets arbete framför allt går ut på samordning, att försöka nå en gemensam ståndpunkt för de initiativ som de femton måste anta i rådet. Erfarenheter från tidigare sessioner i utskottet för mänskliga rättigheter har visat - just på grund av ordförandeskapens samordningsförmåga - att Europeiska unionen har lyckats stärka sin roll som organisation med egen politik i kommissionen, vilket är det viktiga.
Jag vill också säga att Europaparlamentets delaktighet i de förberedande arbetet är viktigt för en samordnad bekräftelse av Europeiska unionens ståndpunkter. Ordförandeskapet tar därför givetvis gärna emot alla förslag och bidrag till de två resolutioner som har lagts fram här. Jag vill också påpeka att många av ledamöterna menade att de mänskliga rättigheterna skall vara en central del i den europeiska identiteten och att respekten för de mänskliga rättigheterna skall ses som en grundläggande princip för det internationella samarbetet från Europeiska unionens sida. Därför måste vi samordna den europeiska politiken om mänskliga rättigheter på ett bättre sätt, vilket gör att vi måste klargöra våra ståndpunkter och klart och tydligt tala om vilka situationer som vi anser vara de mest oacceptabla, till exempel den i Kina som många av ledamöterna refererade till. Vi kunde också notera den oro andra ledamöter känner inför situationer i andra länder, må vara i Indonesien eller i Timor, i Moluckerna eller i Burma.
Avslutningsvis vill jag särskilt kommentera ledamot Van Heckes anförande om de mänskliga rättigheterna i Afrika och portugisiska ordförandeskapets roll och prioriteringar, där han ifrågasätter vår uppriktighet när det gäller hur det portugisiska ordförandeskapet prioriterar relationerna med Europeiska unionen. Jag vill bara säga att det portugisiska ordförandeskapet under dessa två månader för första gången har kunnat genomföra ett ministerrådsmöte (utvecklingssamarbete) vars agenda, må vara informellt, dominerades av förbindelserna Europeiska unionen-Afrika - och att det var detta som fick de femton ministrarna att sammanträda i Lissabon för att debattera den nya dimensionen av de nya förbindelserna - och jag kan inte låta bli att påpeka att vi faktiskt har avslutat de viktiga förhandlingarna om den nya konvention som skall ersätta Lomékonventionen, och att vi trots svåra förhandlingar har lyckats förbereda genomförandet av det första toppmötet Europeiska unionen-Afrika. Det var anledningen till att jag inte kunde låta bli att besvara ledamot Van Heckes fråga.
. (EN) Herr talman! Det har varit en mycket nyttig debatt. I ett eller två tal har särskilda frågor som vi gör klokt i att överväga mycket noga tagits upp. Till exempel tog Maij-Weggen upp både Indonesien och Burma, och hon sade några viktiga saker om dessa båda länder och om situationen för de mänskliga rättigheterna där.
Vad jag skulle vilja koncentrera mig på helt kort är en eller två röda trådar som har löpt genom vår debatt. En av de allra första talarna, Wuori, talade om de kommentarer som Havel gjorde tidigare i dag. Det var ett anmärkningsvärt tal, och jag hoppas att även Gollnisch, som inte har möjlighet att vara med oss nu, kunde höra detta tal. Jag hoppas också att, om det finns något liv i yttre rymden, vilket Newton Dunn spekulerade i, även dessa varelser fångade in Havels tal. Havel påminde oss om att unionen inte bara handlar om marknader, om BNI-tillväxt, utan att det är en union av värderingar, som avspeglas i fördragen och som avspeglas i våra åtaganden på hela området för externt bistånd, som avspeglas ganska tydligt i de uppgifter som vi har fått i uppgift att utföra. Hur genomför vi det som föreskrivs i fördragen i alla dessa ord om utvecklingsbiståndsprogram?
En eller två ärade medlemmar, Ferber och Cushnahan, talade om gapet mellan retorik och verklighet. Cashman sade, vilket på sätt och vis är riktigt, att ord inte är ett substitut för verklig handling. Ord kan, naturligtvis, ge en viss effekt, vilket Malmström gav exempel på. Hon sade att hon har mottagit ett brev från Kinas ambassadör, en mycket älskvärd och intelligent man som företräder och arbetar för sitt land, i vilket han talar om att hon har fel och att Europaparlamentet har fel i sin syn på de mänskliga rättigheterna i Kina. Jag tror att hon efter sitt tal kommer att få ta emot en störtflod av brev från de kinesiska myndigheterna. Hon kommer att kunna fylla ett dokumentskåp med brev om vad som hävdas vara den verkliga situationen i Kina. Jag tror att hon återgav åsikterna hos många icke-statliga organisationer, hos många människor som beundrar den kinesiska civilisationen men som är bekymrade över vad som händer i Kina i dag.
Det är naturligtvis helt rätt av vi måste överväga handlingar, och i det allra första talet av Salafranca nämndes två saker, bortsett från Genèvemötet, som utgör handlingar, av vilka en naturligtvis möjliggörs av Europaparlamentets, på de europeiska skattebetalarnas vägnar, generositet - det vill säga den budget som vi kan använda på verksamhet som hör samman med de mänskliga rättigheterna, omkring 100 miljoner euro som används genom program, för vilka jag är ansvarig, och som huvudsakligen går till icke-statliga organisationer för att främja mänskliga rättigheter och demokratisering. Vi kommer med parlamentet att vilja dela, som vikarierna säger, våra åsikter om hur detta utgiftsprogram för att stödja mänskliga rättigheter bäst kan fokuseras och bäst kan riktas in under de kommande åren.
Dessutom har vi den fråga som togs upp av Salafranca, som jag beklagar inte kan vara här med oss i slutet av denna korta med nyttiga debatt. Dessutom har vi frågan om vår övergripande politik om mänskliga rättigheter och förhållandet mellan de mänskliga rättigheterna och utrikespolitiken. Jag vill påminna parlamentet om att kommissionen före halvårsskiftet kommer att offentliggöra ett omfattande intellektuellt förslag om att placera de mänskliga rättigheterna i hjärtat av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens utveckling. Det är oerhört viktigt, och om jag inte redan hade tyckt det, skulle jag efter att ha lyssnat till Havels anmärkningsvärda tal tidigare i dag utan tvekan ha kommit fram till den slutsatsen.
Det har varit en nyttig debatt. Jag hoppas att vi kan ha flera debatter som denna. Jag hoppas särskilt att vi kan ha debatter om några av de sätt på vilka vi kan omsätta dessa goda föresatser i praktisk handling på de platser där det behövs, där människor ännu torteras, där människor ännu våldtas och ännu nekas den slags medborgerliga rättigheter som denna kammare - liksom jag - tar för givna.
Jag har till följd av detta uttalande fått 7 resolutionsförslag i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen.
Härmed förklarar jag debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag.
Cypern och Malta
Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om:
rådets uttalande om Europeiska unionens inställning till utvecklingen av Cypernfrågan;
betänkande (A4-0029/2000) av Brok för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om förslaget till rådets förordning om genomförande av åtgärder inom ramen för en strategi inför anslutningen till Cypern och Malta (KOM(1999) 535 - C5-0308/1999 - 1999/0199(CNS)).
Jag överlämnar ordet till Seixas da Costa, som företrädare för rådet.
Herr talman, ärade kollegor! I egenskap av Europeiska unionens rådsordförande vill jag informera om de återupptagna cypriotiska förhandlingarna och vad som där skett.
Jag tror att det är uppenbart för oss alla att det som hände i Helsingfors i slutet av förra året och den nya stämningen i förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet återspeglar en grundval på gemenskapsplanet som inte kan låta bli att påverkas av förbindelserna mellan de två samfunden på Cypern.
Jag vill också framhålla att i fjol, i början av december, ägde den första förhandlingsrundan rum i New York, förhandlingar som under många år varit avbrutna mellan de båda cypriotiska samfunden på norra och södra delen av ön. De samtal som fördes var av indirekt natur med medlaren Álvaro de Souto som Förenta nationernas särskilda sändebud. Nya förhandlingar ägde rum i januari i år, från och med den 31 januari, och en tredje runda beräknas börja den 23 maj i New York. Möjligheten finns, även om detta på intet vis har bekräftats, att samtalen kan fortgå direkt och fortlöpande fram till september i år.
Det väsentliga i den här diskussionen kan sammanfattas i fyra punkter: Säkerhetsaspekten, regeringsstrukturen, territoriella justeringar samt flykting- och skadeståndsfrågorna som härrör från den situation som uppstod efter öns delning. Man hade kommit överens om att inkludera andra frågor och därför har företrädaren från öns norra del, Rauf Denktash, föreslagit följande: frågan om suveränitet, förtroendeskapande åtgärder samt frågan om att lyfta embargot på de produkter som kommer från norra delen.
Av de samtal som hittills har förts har i huvudsak följande uppnåtts: man skissar på möjligheten att skapa en direkt informationskanal mellan Europeiska unionen och öns norra del, utan att detta nödvändigtvis betyder att man på det internationella planet erkänner den delen av ön som en juridisk person med syfte att underlätta ett antagande av gemenskapsrätten vid en eventuell anslutning av hela ön, om man under tiden har lyckats finna en global lösning på problemet med öns delning.
Det andra som uppnåtts och som vi anser är betydelsefullt är det uttalande som gjordes av Förenta nationernas generalsekreterare i slutet av andra dagens samtal. Han menade att om man lyckades lösa problemet globalt så skulle en sådan innebära att norra delen av ön erkänns med sina särdrag. Detta är den ståndpunkt som generalsekreteraren intog och som vi måste beakta i vår framtida analys.
Man har vissa förväntningar på den tredje förhandlingsrundan tack vare de bakgrundsförslag som håller på att förberedas och där företrädare från Förenta staterna och Förenade kungariket deltar, i första hand när det gäller säkerhetsfrågor och den författningsenliga strukturen, frågor som, för det andra, förmodligen kommer att presenteras av Förenta nationernas generalsekreterare under de här samtalen, något som kommer att inträffa efter de val som förrättas i norra delen av ön den 18 april.
Europeiska unionens portugisiska ordförandeskap följde exemplet från tidigare ordförandeskap och beslutade sig för att utse en företrädare för att hålla kontakt med de parter som är involverade i frågan. Företrädaren har redan kontaktat parterna och har i nära samarbete med Förenta nationernas generalsekreterare följt arbetet under de olika förhandlingsrundorna. Det är i första hand vår avsikt att fortsätta profilera Europeiska unionen i den här frågan, i synnerhet när man kan konstatera att Cypern vill ansluta sig till Europeiska unionen medelst ett ganska framfusigt förhandlingsförfarande, något som givetvis väcker förhoppningar och samtidigt avgör om Europeiska unionen skall ha någon roll av betydelse i det här sammanhanget.
Diskussionens inriktning och vårt deltagande i samma diskussion har i huvudsak bestått i att utnyttja ett något lugnare klimat skapat av övertygelsen, något som vi alla delar, att det är nödvändigt att fortsätta förhandla och att fortsatta förhandlingar och bevarad rytm i sig är avgörande för förhoppningen om en slutlig lösning.
Det finns en annan fråga av vikt, jag refererade till den i början av mitt uttalande, som har att göra med Turkiets iver att bidra till förberedelserna för en anslutning av norra delen av ön. Vi menar att vi inte bara måste läsa Europeiska rådets slutsatser från Helsingfors med viss noggrannhet utan också med försiktighet, samtidigt som vi måste följa det som kan vara de turkiska myndigheternas tillgänglighet för att bidra till att lösa den här frågan.
Jag var själv i Ankara där jag fick tillfälle att tala med premiärminister Bülent Ecevit om detta, och trots det faktum att vi är medvetna om såväl svårigheterna som särdragen och turkarnas överdrivna känslighet i den här frågan, så anser jag att en möjligheternas dörr har öppnats som måste tas tillvara. Denna möjligheternas dörr behöver en kombination av faktorer, en av dem, och det är ingen mening att dölja det, har att göra med själva dynamiken i förbindelserna mellan Turkiet och Europeiska unionen. Grundläggande för den här frågans framtid.
Å andra sidan menar vi att det är viktigt att informationsutbytet mellan kommissionen och cyprioterna i norr uppmuntras, utan att, och låt detta klargöras, utan att detta medför något som helst formellt erkännande, vilket fortfarande har att göra med hur Europeiska unionen ställer sig i den här frågan Vi menar dock, och jag tror att även kommissionen har tolkat det så, att hela förfarandet med ett närmande till gemenskapsrätten i riktning mot ett globalt integrationsförfarande av ön inom ramen för Europeiska unionen vid en framtida anslutning, innebär att norra delen av ön, så snart som möjligt, måste involveras samtidigt som Europeiska unionen också måste få tillgång till den information som kan ge substans åt själva anslutningsprojektet i sina bemödanden att utvärdera villkoren för en anslutning.
Å andra sidan innebär det att vi från rådets sida måste se till att kommissionen engagerar sig, vilket också parlamentet kan göra. Jag tror att vi måste visa kommissionen vårt förtroende när det gäller den roll man skall spela.
Å andra sidan: med hänsyn till hur skickligt, intelligent och kompetent generalsekreteraren har drivit de här förhandlingarna och försökt bidra till en harmonisering av parternas ståndpunkter samt med hänsyn till Förenta nationernas inre struktur så tror jag slutligen, precis som ordförandeskapet, att vi aktivt måste fortsätta att samarbeta med Förenta nationerna. Som jag inledningsvis sade så kan man konstatera att slutsatserna från det europeiska toppmötet i Helsingfors i december förra året fick ett stort inflytande på utvecklingen av parternas ståndpunkter i förfarandet. Regeringen i Nicosia sade sig vara nöjd med slutsatserna från Helsingfors, vilka öppnar dörren till en anslutning till Europeiska unionen utan att på förhand ha löst öns delning. Jag kan emellertid inte låta bli att notera att samma myndigheter är oroade över eventuella påtryckningar för att lösa de frågor som uppstår i och med en delning, frågor som uppenbart kommer att innebära en del eftergifter. Det här har att göra med den utveckling man kunnat notera när det gäller förflyttning av befolkningen och möjligheten att omorganisera en förflyttning av samma befolkning i fall man når en annan överenskommelse för ön.
Å andra sidan är cyprioter och turkar rädda för att Turkiets kandidatur till Europeiska unionen kan komma att leda till ökad medgörlighet från Ankaras sida i den här frågan, något som inte är lönt att dölja. Oberoende av om det i de båda gemenskaperna finns en tendens till misstro inför ett sådant närmande, så tror jag att de aspekter som kan få myndigheterna på båda sidor att negativt tolka situationen, också kan vara de grundläggande skälen till förhoppningen om en slutgiltig lösning.
En sådan slutgiltig lösning kommer givetvis att färgas av en av de viktigare händelserna på området under den här perioden, nämligen den synnerligen positiva utvecklingen av förbindelserna mellan Aten och Ankara och den utomordentligt viktiga roll utrikesministrarna här spelade, såväl George Papandreou som den turkiske utrikesministern Ismail Cem. Vi tror att villkoren för en positiv utveckling har skapats. Från vår sida, från rådets ordförandeskaps sida, kommer vi att fortsätta att uppmärksamma utvecklingen, vi kommer att fortsätta att samarbeta med generalsekreteraren och med dennes personliga sändebud i den här frågan. Vi kommer att informera gemenskapsinstitutionerna om vad vi kan göra och vad som skulle kunna göras när det gäller samordning, inte bara på det politiska planet utan också vad kommissionen med sina befogenheter kan åstadkomma inför anslutningsförfarandet, och vi kommer särskilt att berätta om den flexibilitet som parterna visade prov på i den här frågan.
Herr talman, ärade damer och herrar! Debatten i dag befattar sig med en fråga som är särskilt viktig ur två synvinklar. Först är det fråga om finansieringen för att Cypern och Malta fullt ut skall kunna omfattas av förberedelsestrategin för medlemskap. Men det handlar även alldeles särskilt om fredsprocessen på Cypern och därmed även om stabilitet och säkerhet i Medelhavsområdet.
Jag vill inleda med att säga några ord om den budgetförordning som kommissionen lade fram för Cypern och Malta i oktober förra året. Jag är ytterligt tacksam mot Brok, föredraganden och ordföranden i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, för dennes betänkande, som bildar en utmärkt grund för våra överläggningar i dag. Vi behöver detta instrument. Det ersätter de finansprotokoll som löpte ut i slutet av 1999. Vi behöver dessa instrument för att kunna fullgöra våra finansiella förpliktelser när det gäller förberedelsestrategin för Malta och Cypern.
Jag är mycket tacksam över att parlamentet stöder kommissionen i dess strävan att slutbehandla och godkänna förslaget till förordning så snabbt som möjligt. Utskottet för utrikesfrågor samt budgetutskottet har lämnat in en rad ändringsförslag. En del av dem kan kommissionen acceptera. Det finns två punkter som jag gärna vill yttra mig om, två punkter som jag vet ligger parlamentet särskilt varmt om hjärtat.
Det ena gäller finansieringen som sådan: hur mycket pengar skall vi då alltså egentligen satsa? Kommissionen kommer att föreslå en finansiering i storleksordningen 95 miljoner euro. Även rådet har enats om denna siffra. Jag vet att parlamentet önskar en mer omfattande finansiering, och jag kan också förstå varför. Tro mig, som ansvarig ledamot av kommissionen skulle även jag gärna ha mer pengar till förfogande för detta ändamål.
Men situationen är nu en gång sådan att man för tillfället inte kan enas om ett högre belopp. När allt kommer omkring är det ändå budgetmyndigheten som måste fastslå det slutgiltiga beloppet.
Den andra frågan som är av vikt gäller hur de ekonomiska medlen under rubrik 7 i budgeten skall användas. Detta är ju endast skenbart en teknisk fråga. I högsta grad är det en politisk fråga. Jag själv har vid ett annat tillfälle redan sagt att jag anser detta vara en korrekt tanke. Jag tror mig kunna säga - utan att kommissionen för den skull har träffat en formell överenskommelse - att kommissionen är principiellt beredd att rätta sig efter dessa funderingar.
Beslut om detta kan dock inte fattas i och med denna förordning, utan det blir möjligt först inom ramen för den planerade revideringen av budgetplanen. Genom förordningen, som sträcker sig över tiden 2000 till 2004, får de båda förhandlande länderna rätt till tekniskt och finansiellt stöd för att införliva gemenskapens regelverk, för att kunna delta i gemenskapsprogram och särskilda inriktningar inom gemenskapen, liksom för att bygga ut kapaciteten inom sina förvaltningar och domstolar.
Av det planerade totalbeloppet på 95 miljoner euro tillfaller 57 miljoner euro Cypern och 38 miljoner euro Malta. Vad gäller Cypern så omfattar förslaget till förordning även finansieringen av åtgärder som syftar till att stödja försoningen mellan de båda folkgrupperna, nämligen en tredjedel av det totala beloppet.
Jag skall från kommissionens sida se till att programplaneringen av anslagen görs i samklang med prioriteringarna inom partnerskapen för medlemskap redan under de kommande veckorna.
Och nu några korta kommentarer till hur Cypernfrågan har utvecklats efter Europeiska rådet i Helsingfors. Jag kan helt och fullt sluta upp bakom vad statssekreterare Seixas de Costa har lagt fram på det portugisiska ordförandeskapets vägnar. Vi har i denna fråga ett nära och bra samarbete. Unionen har ju alltid sagt att medlemskapsförhandlingarna skall ha en positiv inverkan på lösningen av de politiska problemen på Cypern. Vi har alltid varit införstådda med, och jag anser definitivt att det är riktigt, att förhandlingarna om lösningen på det politiska problemet skall föras under Förenta nationernas beskydd, och vi har alltid varit eniga om att lösningen fortsättningsvis skall vara en federation mellan två kommuner och två zoner som mål.
Det förblir Europeiska unionens mål att uppta ett förenat Cypern i unionen. Rådet i Helsingfors har återigen betonat att en lösning på den politiska konflikten skulle underlätta medlemskap för Cypern i Europeiska unionen. Emellertid, vilket ordförandeskapet redan har redogjort för, har rådet gett uttryck för att detta inte är några villkor för att förhandlingarna skall kunna avslutas.
Ifall en politisk lösning på Cypernfrågan inte har nåtts vid tidpunkten för de avslutade medlemskapsförhandlingarna skall rådet i betraktande av alla då relevanta faktorer fatta beslut om Cyperns inträde i unionen. Så ser vårt politiska läge ut.
Europarådets beslut i Helsingfors om hur förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet skall gestaltas i framtiden har utvecklat stor dynamik. Jag vill betona att det är ett flertal politiska processer som löper parallellt och är nära förbundna med varandra.
För det första gäller det förhållandet EU-Turkiet. För det andra gäller det den fortsatta utvecklingen av de grekisk-turkiska förbindelserna, och det gäller fredsprocessen på Cypern.
Det har redan talats om ett window of opportunity, om möjligheternas fönster, som öppnar sig även till följd av den grekisk-turkiska avspänningen. Vad kan vi då göra för att utnyttja detta möjligheternas fönster när det gäller problemet på Cypern? Jag tror att vi till en början måste välja en klok och återhållsam väg. Om vi går för bryskt fram i den här frågan kommer vi att väcka förväntningar som inte kan infrias, utan jag är för ett förnuftigt agerande som får gå stegvis framåt och som är anpassat efter rådande situation. Det första vi kan och vill göra är att förstärka dialogen och kommunikationen mellan de båda förbunden på Cypern. Detta är en reflexion som understöds av våra grekiska och turkiska partner.
Vi vill alltså återuppliva de så kallade bikommunala aktiviteterna, och då framför allt bikommunala aktiviteter unga människor emellan. Vi skall också i större utsträckning vinnlägga oss om att förbättra informationen om unionens mål till de turkcypriotiska förbunden. Jag är fast övertygad om att en större förståelse av fördraget, ja större förståelse för vad Europeiska unionen egentligen är och vad den vill, att detta kan bidra till att undanröja rädsla och fördomar. I mitten av mars kommer jag att resa till Cypern. Mitt mål kommer att bli att bidra till att övertyga de båda förbunden om fördelen med ett nytt samarbete.
I den nya budgetförordningen har vi återigen avsatt medel för detta ändamål. Det är inga oansenliga summor. Det är mycket viktigt att vi vädjar till bägge sidor om att äntligen övervinna skuggorna från det förgångna och steg för steg utveckla en ny form för samarbete och slutligen för samlevnad.
Samtalen inom ramen för Förenta nationerna fördes i New York i december och i Genève i början av februari. I maj kommer man att gå in i den kanske avgörande tredje rundan. Förhandlingar skall i praktiken pågå ända tills en lösning har hittats, eller åtminstone tills man har gjort långtgående framsteg i de stora frågor som ordförandeskapet just har redogjort för.
Vad har då kommissionen för roll? Det är intressant att konstatera att alla inblandade i denna process anser att Europeiska unionens roll är central. Alla inblandade i processen söker kontakt med och söker samarbete med oss. Alla inblandade har klart för sig att fredsprocessen och tillämpningen av vårt gemensamma regelverk är oskiljaktigt förbundna med varandra och inte får råka i strid med varandra.
Jag måste säga att även jag sätter utomordentligt stort värde på samarbetet med Förenta nationernas generalsekreterare och dennes särskilda sändebud i ärendet och vågar påstå att det är ett samarbete som förlöper förtroendefullt och friktionsfritt.
Slutsatsen att det har blivit större dynamik i lösningen på Cypernfrågan efter Helsingfors är alltså berättigad. Mycket längre än så vill jag för ögonblicket inte gå i min bedömning. Unionens beslut att påbörja medlemskapsförhandlingarna och driva dem i jämn och rask takt, för att därmed även tjäna som katalysator i lösningen på det politiska problemet, är för mig fortfarande den rätta vägen. Åtminstone ser jag inget på långa vägar förnuftigt alternativ till denna väg och kan därför bara säga att kommissionen kommer att hålla fast vid sin linje att ända till slutet av medlemsförhandlingarna även medverka till att det politiska problemet skall lösas samt att använda själva förhandlingarna om medlemskap som ett viktigt instrument i konfliktlösningen.
. (DE) Herr talman, kära kolleger! Jag tackar för de båda meddelandena och förklaringarna som kommissionär Verheugen just gav om förslaget till rådets förordning om genomförandet av åtgärder inom ramen för förberedelsestrategin.
Helt klart måste vi se Malta och Cypern som två kandidater som både politiskt sett och vad gäller förberedelsestrategin måste behandlas likvärdigt med de övriga 10 stater som det har inletts bilaterala förhandlingar med. Säkerligen tvivlar ingen här i kammaren på att det skulle vara till utomordentligt stor hjälp om man lyckades finna en lösning på det cypriotiska problemet, och det råder heller ingen tvekan om att Europeiska unionen bör lämna sitt bidrag till detta. Det vore en stor framgång om förhandlingarna kunde leda till att det blir ett enligt kommissionärens beskrivning förenat Cypern som går med i Europeiska unionen.
Å andra sidan måste vi naturligtvis också göra klart att det finns andra optioner, för att inte riskera att hamna i förlägenheter som i slutändan försätter oss i problem som driver hela utvidgningsfrågan till handlingsförlamning och blockad.
Redan de olika optionerna visar att detta kommer att bli ett av de kinkigaste problemen, om inte i slutändan det allra kinkigaste problemet i hela utvidgningen, där vi kanske kan vänta de största politiska svårigheterna.
Jag anser att det är utomordentligt viktigt att denna förberedelsestrategi nu förs på ett sådant sätt att dessa båda communities förenas redan på Cypern. Cypern är, liksom Malta, på det hela taget ett relativt rikt land jämfört med övriga kandidatländer, men icke desto mindre måste det finnas ett visst mått av lika behandling. På Cypern borde denna jämlika behandling också utnyttjas för att se till att den ekonomiska och sociala klyftan mellan den grekiska och den turkiska delen inte blir ännu större så att den ökade klyftan gör chanserna till ett enande ännu mindre. Därför anser jag att denna förberedelsestrategi är alldeles särskilt betydelsefull.
Låt mig därför i all korthet ta upp de punkter som är viktiga i parlamentets ögon. Jag vill tacka kommissionen för att man klart och tydligt har gått i ställning när det gäller klassificeringen i utgiftsområde B-7, i den mån man så har kunnat i hittillsvarande beslutssituation.
Jag hoppas att även rådet kommer att ta samma steg och avge sin förklaring; för Europaparlamentet står det nämligen utom allt tvivel att detta är en politisk fråga. Det här ger överensstämmelse och rättvis placering i förberedelsestrategin, och samtidigt skall det garantera att siffrorna fram till år 2004 kan nämnas inalles så att budgetens tillförlitlighet, klarhet och sanningsenlighet tryggas även i det här fallet. Som det har skötts hittills får man inte ihop det med ett normalt budgetförfarande. Jag anser att det är viktigt att säga att Europaparlamentet ändå har medverkat positivt för i år eftersom vi inte vill att dessa länder skall få några nackdelar, varför vi var beredda att fatta de nödvändiga besluten för budget 2000, men det kan också bara gälla just för i år. Därför är det av vikt att ordförandeskapet i samband med överläggningarna kring betänkandet författar motsvarande meddelande som gör det möjligt för oss att ta upp frågan i en ordnad process på det att detta i mina ögon så onödiga gräl kan få ett slut.
Jag har stor förståelse för att det kan uppstå matematiska problem här på grund av Agenda 2000 och det kapital som må stå till förfogande. Jag vill också klart och tydligt säga att man kanske rentav kan förhandla om siffran 130 miljoner, som nämns i mitt betänkande. Det har lämnats in ett ändringsförslag från kammaren till i morgon, vilket utgår från ett annat belopp, i synnerhet som dessa länder, som jag sade, ju har en relativt hög utvecklingsnivå. Likväl måste det finnas en säkerhet i dessa länder för den närmaste förutsebara tiden, de måste veta vad de faktiskt har att vänta sig, och detta måste också avspegla sig i planeringen i Europaparlamentet som en del av budgetmyndigheten.
Herr rådsordförande, jag vet att ni alltid har den goda viljan när det gäller samarbetet med Europaparlamentet. Jag hoppas att så är fallet med rådet som helhet samt att ni skall kunna ge oss de rätta svaren på dessa frågor.
- (EL) Herr talman! Vi har hört rådets och kommissionens uttalanden, och jag skulle vilja göra följande kommentarer:
Herr rådsordförande! Jag förstår den försiktighet med vilken ni bemöter ämnet och era ansträngningar i kontakterna med den turkcypriotiska sidan, men kanske skulle det vara tydligare och korrektare om den vokabulär som ni använder inte gav upphov till misstankar om att ni kanske eftersträvar något slags indirekt erkännande, trots att ni har betonat att så inte är fallet.
Till exempel skulle jag inte säga Nicosias regering. Det rör sig om den cypriotiska regeringen, herr rådsordförande, det rör sig inte om Nicosias regering. Denna regering har föreslagit ett tillvägagångssätt som gör att den turkcypriotiska sidan kan delta, och jag anser att det rätta för rådet och kommissionen att göra är att trycka på den turkcypriotiska sidan att delta institutionellt inom ramen för de förhandlingar som förs av Republiken Cypern.
Å andra sidan väcker det sätt som frågan om slutande av protokollen och föranslutningsstrategin hittills har behandlats på vissa tvivel. Jag förstår inte varför det bör göras ett undantag för de två små länderna, eller varför det behövdes en konflikt mellan institutionerna eller påtryckningar från parlamentet för att få in medlen i kapitel 7 om föranslutningsstrategin. Bör verkligen Europeiska unionen behandla två små länder i utkanten av unionen på detta sätt? Det rör sig ju om länder som unionen behöver, men som även har allt det som behövs för att kunna fungera i unionen och som anses redan skulle kunna delta i den ekonomiska och monetära unionen?
Som kommissionären sade - och jag instämmer med honom - är det fråga om ett politiskt beslut. Och det rör sig om ett litet politiskt beslut, herr rådsordförande, med tanke på de stora fördelarna, och framför allt med tanke på den hjälp det skulle kunna ge de två folkgrupperna att verkligen utgöra en stat, och förbindelserna måste återupptas - för det har tidigare funnits förbindelser mellan de två grupperna - -, och Republiken Cypern måste verkligen befrias från ockupationsstyrkorna.
Herr talman, kära kolleger! Inom ramen för samrådsförfarandet har vi behandlat ett förslag till rådets förordning, om genomförande av åtgärder inom ramen för en strategi inför anslutningen för Cypern och Malta. Detta förslag påminner om dem som har lagts fram för de övriga kandidatländerna, och när det väl genomförs kommer det att ersätta de finansprotokoll som nu har upphört att gälla.
Instrumenten inför anslutningen syftar till att ge ett tekniskt och finansiellt bidrag till kandidatländernas ansträngningar för att uppfylla kraven i gemenskapens regelverk. Kommissionens analys har faktiskt visat att Cypern och Malta - trots att de ingår i Världsbankens kategori med höginkomstländer - uppvisar samma svårigheter som länderna i Central- och Östeuropa att införliva gemenskapsrätten, på grund av att de saknar en tillräcklig administrativ och juridisk kapacitet. När det utmärkta betänkandet av Brok behandlades i utskottet, klargjordes det att dessa två länder också kan komma ifråga för stöd enligt budgetposten Meda, för övergripande åtgärder av regionalt intresse. Jag skulle vilja be kommissionären att bekräfta detta tydligt.
När det gäller Cypern måste man precisera att en del av det tekniska och finansiella stöd som instrumenten föreskriver är avsett för ett närmande mellan den grekiska och den turkiska gemenskapen och en definitiv lösning på problemet med öns delning. Rådets och kommissionens uttalanden om den cypriotiska frågan var därför särskilt lämpliga, och jag vill tacka rådets ordförande och kommissionär Verheugen.
Sedan den 4 juli 1990, då Cypern lämnade in sin ansökan om medlemskap, har Europaparlamentet antagit en mängd resolutioner för att kräva en politisk lösning i enlighet med internationell rätt och de tillämpliga resolutionerna från Förenta nationernas säkerhetsråd.
I april 1999 upprepade parlamentet sin ståndpunkt, dvs. att Cyperns anslutning till EU skall komma hela ön till del samt underlätta en politisk lösning, men att det sistnämnda inte skall utgöra ett villkor för ett medlemskap. Med andra ord skall en politisk lösning inte hålla EU-anslutningen som gisslan. De två processerna är två separata processer.
Denna otvetydiga ståndpunkt från kammarens sida har väckt en del kontroverser. Vi skall alltså glädja oss åt att Europeiska rådet i Helsingfors satte stopp för spekulationerna genom att slå fast följande i slutsatserna: "har man inte nått fram till en lösning när medlemskapsförhandlingarna är avslutade, kommer rådet att fatta beslut om ett medlemskap utan att det ovannämnda utgör en nödvändig förutsättning".
Eftersom situationen är klar, får vi nu hoppas på att förbättrade förbindelser mellan Europeiska unionen och Turkiet och bättre grekisk-turkiska förbindelser får en gynnsam inverkan på det turkcypriotiska samhället, och att turkcyprioterna inte längre kommer att vägra att skicka företrädare till medlemskapsförhandlingarna.
Det faktum att dessa företrädare närvarar skulle på intet sätt avgöra den definitiva politiska lösningen. Snarare tvärtom. Detta gör att samtliga parters intressen kan värderas, vid ett ögonblick då Cypern infogas i Europeiska unionen och därmed gör sig berett att ta ett avgörande steg i sin historia.
Herr talman! Jag vill också ansluta mig till föredragandenas glädje över att man nu ser bättre möjligheter för att komma vidare när det gäller utvecklingen på Cypern, i takt med att förhållandet mellan Turkiet och EU och mellan Turkiet och Grekland har blivit bättre. Men jag tycker också att EU skall ge ett konstruktivt bidrag. Jag tycker också - vilket redan nämnts - att det finns vissa problem med budgetförordningen som vi måste lösa. Det handlar ju om ett föranslutningsstöd och det hör hemma i utgiftsområde sju. I fjol accepterade parlamentet undantagsvis att pengarna till dessa utgifter placerades i utgiftsområde fyra och därmed behandlas de två ansökarländerna inte likvärdigt med ansökarländerna från Central- och Östeuropa, och så skall ju ske enligt förklaringarna från toppmötet i Helsingfors. Det skall alltså avsättas medel i utgiftsområde sju, där det skall ske en revidering av budgetplanerna. Detta är den springande punkten. Huvudsaken är att pengarna till Cyperns och Maltas föranslutningsstöd hämtas från utgiftsområde sju och att det sker en revidering av budgetplanerna, därför om rådet inte accepterar detta agerar det ju i realiteten i strid mot sina egna beslut i Helsingfors i december. Vad gäller det belopp som anges i Brokbetänkandet, 130 miljoner euro, vill jag också på den liberala gruppens vägnar säga att vi måste komma fram till ett belopp, vi måste förhandla oss fram till beloppets storlek. Det viktigaste är att ett flerårigt program säkerställs och i den rätta utgiftsområdet, så att Cypern och Malta kan börja planera.
Herr talman! Gruppen De Gröna/Europeiska fria alliansen stöder det beslut som rådet fattade i Helsingfors, enligt vilket en lösning på konflikten inte får utgöra en förutsättning för Cyperns medlemskap.
Regeringen på Cypern måste utsättas för ett hårt tryck, men viljan hos en majoritet av befolkningen får inte utsättas för blackmail, utpressning, från en del av befolkningen, eftersom vi anser att man kan hysa starka tvivel när det gäller regeringens representativitet på den delen av ön.
Det är uppenbart att detta möjligheternas fönster - "la janela de oportunidades", som ordförandeskapet uttryckte saken - måste utnyttjas maximalt. Jag är även övertygad om, trots att de turkisk-grekiska förbindelserna har förbättrats, att detta inte räcker. Lösningen på Cypernkonflikten står framför allt att finna i en förbättring av förbindelserna mellan de båda samhällena, i väntan på - och vi hoppas att väntan inte blir för lång - en federation.
Vi måste framför allt verka för att man löser frågan om fri rörlighet, problemet med demilitariseringen och att vapnen försvinner från ön.
Europeiska unionen borde spela en mer framträdande roll, utöver det ekonomiska stödet - som i och för sig är viktigt - som garant för och främjare av kontakter mellan de olika samhällena och inrätta fora och program för confidence building.
Låt mig säga att i detta ögonblick känner jag starkt saknaden efter Alex Langer i parlamentet, Alex Langer som var en fredsbyggare och ett föredöme för oss alla när det gäller hur man bygger upp en samexistens mellan olika folk.
Herr talman! Försöken att frammana en dialog mellan de två cypriotiska parterna under FN:s beskydd erinrar oss om att ockupationen fortfarande pågår 26 år efter den turkiska arméns invasion av ön; på 40 procent av territoriet finns 35 000 soldater, tung militär utrustning och 50 000 kolonisatörer, vilket strider fullständigt med resolutionerna från Förenta nationernas säkerhetsråd i den här frågan.
Vad kan Europeiska unionen göra i det här sammanhanget, något som inte utgör en inblandning i frågor som endast cyprioterna kan avgöra, men som kan främja strävan efter en rättvis och bestående lösning på detta dramatiska problem, ett problem som drabbar ett land som i nästan 30 år har haft förbindelser med Europeiska gemenskapen och som är kallat att integreras i unionen under de kommande åren?
Jag har hört uttalanden och uppfattat en något tvetydig tystnad, bland annat från rådets sida, och det är något som i mina ögon borde klargöras. Det första som åligger oss tror jag är att erinra om den viktigaste referensen i den här frågan för hela världssamfundet - Förenta nationernas resolutioner. Enligt säkerhetsrådet bör en lösning på det cypriotiska problemet bestå i en federation med två områden, två samhällen, med andra ord - Verheugen anspelade på detta - en enhetsstat som inbegriper två lokala administrationer som skall företräda de två samhällena. Suveräniteten, statusen av internationell person och medborgarskapet skall vara enhetligt och denna stat bör demilitariseras. På så sätt markerar världssamfundet att det inte accepterar ett fullbordat faktum uppnått med våld.
För det andra tror jag att Europeiska unionen vinner på att så långt det är möjligt begränsa tolkningsmöjligheterna av den ståndpunkt som fastställdes av Europeiska rådet i Helsingfors. Lösningen på det cypriotiska problemet får inte vara en nödvändig förutsättning för Cyperns anslutning till unionen, vilket Poos erinrade om. Det motsatta alternativet skulle innebära att Turkiet anförtros en sorts vetorätt i fråga om Cyperns anslutning till Europeiska unionen, vilket självklart inte är godtagbart.
För det tredje slutligen: Europeiska rådets ståndpunkt från Helsingfors får i gengäld inte leda till att vi dämpar våra ansträngningar för att lösa det cypriotiska problemet innan landet skall träda in i unionen. Ur den synvinkeln skänker det andra beslutet från Helsingfors ett nytt ansvar, och samtidigt nya möjligheter, till de 15 EU-medlemmarna - dvs. erkännandet av Turkiets ansökan om medlemskap i unionen. EU:s dialog med Ankara kan och bör, i mina ögon, avse den fast beslutna viljan att få Turkiet att visa en konstruktiv attityd gentemot dialogen mellan de två cypriotiska samhällena och därmed en respekt för internationell legalitet, vilket skulle kunna mynna ut i ett återförenat Cypern och fred i östra Medelhavsregionen.
Herr talman! I fråga om vikten av ekonomisk hjälp till Cypern och Malta förekommer inga större meningsskiljaktigheter. Den stora frågan är snarare under vilket budgetområde denna hjälp skall finansieras.
Rådet och kommissionen föreslår att låta protokollen falla under utgiftsområde 4. Det överensstämmer med parlamentets budgetbeslut i december. Föredraganden återkommer till detta och föreslår nu att föra in Cypern och Malta utgiftsområde 7. Budgetutskottet föreslår till och med att godkännandet av Brokbetänkandet skall skjutas upp tills rådet kommer med ett löfte om att höja finansieringsramen för utgiftsområde 7. Det är en ytterst riskabel strategi. Utan omröstning i parlamentet kan ju inte finansprotokollen starta. På det sättet går det politiska spelet mellan rådet och parlamentet om storleken för ramarna ut över Cypern och Malta. Dessutom, vad är finansieringsramar värda om de höjs vid varje ny åtgärd? Jag skulle därför vilja förespråka att låta de 15 miljonerna euro i enlighet med kommissionens förslag falla under utgiftsområde 4. När det gäller krediterna för de kommande åren kan en flerårsbudget från kommissionen, senare under året, ge närmare besked.
Herr talman! Runt om i världen arbetar man för att lösa långvariga konflikter och föra samman folkgrupper som har delats av historien och av gammalt fiendskap och hat mellan grupperna. Det är nu vi måste ägna vår tid och kraft åt att hjälpa cyprioter från båda sidor av den "gröna linjen" att finna en lösning på en konflikt som har varat allt för länge.
Vi vet alla att det krävs särskild omsorg för att säkerställa att Cypern framgångsrikt förs in i Europeiska unionen, och de beslut som fattades i Helsingfors ger ytterligare en dimension till denna debatt, med godkännandet av Turkiet som ett kandidatland. Jag hoppas att de beslut som fattades i Helsingfors leder till framsteg i Cypernfrågan. Jag hoppas att detta signalerar en ny era av hopp för Cypern. Jag hoppas att Turkiet börjar spela en konstruktiv roll Cypernfrågan. Jag blir mycket glad av att höra de stödjande orden från rådet och kommissionen för FN och för organisationens arbete med att uppmuntra närhetsamtal mellan de två folkgrupperna i syfte att uppmuntra försoning och återuppbyggnad av förtroende mellan de två folkgrupperna på Cypern. Jag välkomnar kommissionens stöd för detta två zoners och två gruppers federala Cypern som FN har arbetat för så länge och som både den grekcypriotiska sidan och den turkcypriotiska sidan borde arbeta hårt för att förverkliga. Jag välkomnar den förnyade värmen i förbindelserna mellan den grekiska regeringen och den turkiska regeringen. Jag hoppas att den har en uppmuntrande effekt på Cypernsamtalen. Jag hoppas att de anslutningsmedel som finns tillgängliga för att hjälpa Cypern delvis används till att främja försoningen och förtroendeuppbyggnaden samt att båda sidor av de delade folkgrupperna på Cypern godtar och använder dessa medel i samma anda som de ges.
Vi bör alla, i alla de europeiska institutionerna - i parlamentet, rådet och kommissionen -, göra vårt bästa för att hjälpa Cypern i dess strävan att nå en fredlig lösning som för samman dessa två folkgrupper, vilka har varit delade under allt för många år.
Herr talman, kära kolleger! Först vill jag tacka ordförandeskapet, tjänstgörande rådsordförande Seixas da Costa och kommissionär Verheugen för redogörelserna om Cypern. Det gläder mig mycket att bägge två har understrukit att Europeiska unionen tänker arbeta hårdare för att få en lösning på Cypernfrågan.
För vi alla vet att det är oacceptabelt att ön har varit delad sedan 1974, att runt 38 procent av Cypern har varit ockuperat av Turkiet i mer än 26 år. I det förgångna har alla försök att finna en fredlig lösning på Cyperns problem strandat på den turkiska sidans orubbliga hållning samt på den turkcypriotiska ledningen. Men jag tror, vilket också blev tydligt i era ord, att vi nu i början av detta år 2000 möjligtvis har fått en ny situation och att vi eventuellt har nya chanser.
För det första ser vi Förenta nationernas nya åtgärder, vilket redan har diskuterats; vi ser nya åtgärder från USA:s regering, vi ser ett tydligt närmande mellan Turkiet och Grekland. Men i synnerhet efter rådets beslut i Helsingfors tror jag att man kan vänta sig ett genombrott. I Helsingfors upptog unionen Turkiet i kretsen av kandidatländer. Samtidigt beslutades det att lösningen på Cypernfrågan inte är något villkor för att Cypern skall kunna gå med i unionen, vilket egentligen - kollegan Poos poängterar detta - var ett klart ställningstagande från unionen och från parlamentet, vilket också har bekräftats i olika resolutioner.
Turkiet vet alltså utan tvivel från Helsingfors att de inte har någon vetorätt i fråga om Cyperns medlemskap och att deras fortsatta fördjupande av förbindelserna till Europeiska unionen är nära förbundet med lösningen på Cypernfrågan. Därför får man verkligen hoppas att några kloka politiker i Ankara ser den chans som ett slut på den turkiska ockupationen av Cypern innebär för Turkiet självt. Jag hoppas verkligen att - som det har sagts här - detta chansernas eller möjligheternas fönster verkligen ställs på vid gavel och att även företrädare för rådet och kommissionen arbetar vidare i denna riktning i Ankara. Men i motsats till Frassoni anser jag inte att Cypernfrågan endast är en fråga för folkgemenskaperna, utan i allt väsentligt en fråga för den turkiska politiken.
Jag tror att vi kan utgå ifrån att Cyperns process mot ett medlemskap i EU inte kan avbrytas. Och vi hoppas alla att det skall bli ett förenat Cypern som går med. Därför har jag en fråga om ett klarläggande till er, herr ordförande: Ni talade om deltagandet från den turkcypriotiska sidan. Finns det någon form av signaler om att den turkcypriotiska sidan kommer att gå med på den cypriotiska regeringens eller Europeiska kommissionens anbud och att man kommer att vilja anta erbjudandet om att delta i samtalen?
Vad gäller den andra punkten: Det gläder mig mycket att vi utifrån Brokbetänkandet - och hjärtligt tack för betänkandet, herr föredragande - denna vecka också tar itu med de finansiella aspekterna på förberedelsestrategin för Cypern och Malta. För det krävs absolut att det ges finansiell hjälp för anpassningen till det gemensamma regelverket när finansprotokollet för Cypern och Malta har löpt ut. De två länderna hör helt säkert inte till de fattigaste kandidatländerna. Men anpassningsåtgärderna är omfattande även för Cypern och Malta. För anpassningsåtgärderna mellan 1999 och 2002 räknar Cypern med utgifter på runt 850 miljoner euro, vilket motsvarar knappt 12 procent av den egna bruttonationalprodukten. Därför har utskottet för utrikesfrågor talat för en ökning av det planerade beloppet på 95 miljoner euro. Och jag hoppas verkligen att vi faktiskt skall ha möjlighet att öka på beloppet.
För cyprioternas skull, de grekiska liksom de turkiska, får man hoppas att väsentligt kapital kan flyta in till de planerade åtgärderna för ett bikommunalt samarbete, vilket kommissionär Verheugen ju nämnde, i syfte att få de båda folkgrupperna att närma sig varandra igen. Jag har en sista fråga till kommissionär Verheugen: Har ni fått några signaler på att bikommunala kontakter på Cypern har bättre förutsättningar nu än efter Luxemburg? Där försvann ju möjligheterna i och med förbudet från Denktash.
Herr talman, kära kolleger, bäste herr rådsordförande, bäste kommissionär Verheugen! Förordningen för medlemskapsstöden är inte direkt ett lysande exempel på samstämmigheten i kommissionens arbete. Detta hopkok av hjälpkonstruktioner ger snarare ett intryck av dilettanteri. Det gäller såväl den innehållsliga utformningen som den finanstekniska aspekten. Därmed, anser jag, kan vi svårligen presentera unionens medlemskapsåtgärder för medborgarna på Cypern och Malta som ett bevis på att det lönar sig att gå med. Vaclav Havel har i dag med rätta sagt att Europeiska unionens politiska kvalitet bedöms efter vad den enskilda människan får ut. Ur det medborgerliga samhällets synvinkel är det vad en förordning ger som är det avgörande. Med den här förordningen uppnår man inte precis det perfekta. Den innehåller artiklar som inte baseras på självbestämmande och den är provisorisk, och det är ingenting att briljera med. Kvalitén på bidragshjälp mäts enligt följande måttstock: Är den decentralistisk, är den genomblickbar, står den nära medborgarna samt fungerar den?
Icke desto mindre, för den delade ön Cypern är denna föranslutningsstrategi på det hela taget förenad med en stor politisk utmaning. Som jag ser det består Europeiska unionens uppgift i att utnyttja alla verktyg, även detta, för att bidra till en politisk konfliktlösning på ön.
Här måste jag säga att just Europaparlamentets ändringsförslag är mycket viktigt för mig. Även från kommissionens och rådets sida hålls det i dag mycket hoppingivande tal. Jag är mycket, mycket glad att vi har en och samma inriktning här. För mig är preferensoptionen verkligen att Cypern i och med en fredslösning i landet tas upp i Europeiska unionen.
Herr rådsordförande, herr kommissionär! I Greklands kommunistpartis ögon är Cyperns huvudsakliga problem inte dess anslutning till Europeiska unionen utan den turkiska ockupationen av 40 procent av Cyperns yta, som har pågått i 26 år. Det cypriotiska folkets framtid går genom detta lilla lands enande, oberoende av varje cypriots nationella ursprung. Den enda godtagbara lösningen som garanterar framtiden och som inte kommer att erbjuda några möjligheter till utländsk inblandning, som den typ av inblandning som har framkallat den senaste femtioårsperiodens alla problem, är ett enat och federalt Cypern, i enlighet med resolutionerna från FN:s säkerhetsråd. Nyckeln till lösningen på Cypernfrågan finns i händerna på den turkiska regeringen, som stöder och uppmuntrar den turkcypriotiske ledarens, Rauf Denktash, kompromisslöshet.
Europeiska unionen, med sitt spelade intresse för frihet och mänskliga rättigheter, har å sin sida aldrig låtit sig beröras av det cypriotiska folkets tragedi, av problemet med de grekcypriotiska och turkcypriotiska flyktingarna, av den våldsamma förändringen i befolkningssammansättningen på norra Cypern, av Turkiets kraftiga utplacering av bosättare på de ockuperade områdena. Till och med här i denna sal talade rådets ordförande om Cyperns norra del och inte om de ockuperade områdena.
Beslutet i Helsingfors nyligen att ge Turkiet status som kandidatland, utan att landet har gjort den minsta eftergift i frågan om Cyperns ockupation, som till exempel att minska sin militära närvaro på ön eller att återlämna Ammokosto, uppmuntrar utan tvekan den turkiska kompromisslösheten. Uttalandena av den turkiske premiärministern, Bülent Ecevit, omedelbart efter Helsingforsmötet om att Cypernproblemet löstes 1974 är ingen tillfällighet. Att uppmuntra den turkiska kompromisslösheten gör det naturligtvis inte lättare att föra de två folkgrupperna närmare varandra i de nära förestående samtalen som kommer att föras under FN:s generalsekreterares beskydd.
På sin väg mot anslutning har Cyperns folk redan förlorat mycket, men det kommer att förlora ännu mer. Genomförandet av gemenskapens regelverk har skapat allvarliga problem i den cypriotiska ekonomin, särskilt inom jordbruket, det innebär krav på att den offentliga sektorn skall säljas ut och det medför att det utvecklade sociala solidaritetssystem som finns i landet rivs ned och förstörs.
Herr talman! Ursäkta mig, men det gjordes ett litet översättningsmisstag i den franska hytten, vilket gäller Alyssandrakis ord, det känsligaste ordet i hela debatten. Jag vill inte att det skall råda tvivel på denna punkt. Den franska översättningen fick Alyssandrakis att säga att "en konfederal lösning är den bästa". Det är uppenbart att Alyssandrakis sade: "en f e d e r a l lösning är den bästa". Det är mycket, mycket viktigt att detta klargörs, herr talman.
Stort tack för klarläggandet, herr Wurtz.
Herr talman! Malta och Cypern skiljer sig mycket från länderna på Europas fastland. Särskilt malteserna har varit mycket duktiga på att överleva under fientliga geografiska och geopolitiska förhållanden. Deras framgång har till stor del vilat på deras företagsamhet, deras dynamiska kraft och deras flexibilitet. Malta har en sjudande lätt och tung industri, en växande marknad för finansiella tjänster, ett bra jordbruk, utmärkt turism och ett häpnadsväckande urval arbetstillfällen - och allt detta på en ö som så gott som helt saknar naturresurser. Jag är därför övertygad om att en ö som Malta, med sin befolkning på 340 000, inte kan anpassa sig till rigiditeten i de ekonomiska och rättsliga strukturerna från fastlandet, som har en befolkning som är tusen gånger större.
När jag betraktar det föreslagna instrumentet, ser jag följaktligen inte en åtgärd som skall föra två folk in i moder Europas hägn. Situationen är mer att likna vid ett svart hål i rymden, som suger till sig massa med en sådan kraft att inte ens ljuset undkommer. Vi borde inte muta dessa ömänniskor till att samarbeta till sin egen undergång, genom att ge dem pengar för att ta till sig lagar som är lika främmande för deras kultur som ett svart hål är för moder jord. EU borde lämna Cypern och Malta i fred. I mina ögon verkar det som att de enda människorna på Malta som vill detta är den politiska klassen, och jag skall hålla tummarna för att det maltesiska folket återigen kommer att stå som vinnare.
Herr talman! Att döma av inläggen från kollegerna i detta parlament, från alla sidor, är detta en av de få gånger som det råder en mycket stor enighet om Cypernfrågan, liksom naturligtvis om anslutningsförfarandet för Cypern och Malta. Det betyder att det finns ett gemensamt medvetande hos oss alla om Cyperns, som det heter, politiska problem. Samtidigt innebär det emellertid att ett mycket stort tryck sätts på både rådet och kommissionen att låta denna samstämmighet, som är ett uttryck för Europas partiers och alla folks vilja, utgöra utgångspunkt för deras eget sätt att angripa problemet.
Mina damer och herrar! Helsingforsmötet var ett historiskt möte, en historisk vändpunkt, en ny historisk referenspunkt. Om några personer av någon som helst anledning skulle anse att den balans som nåddes där utgör en utgångspunkt för nya förhandlingar någon annanstans, om några personer med sin egen hållning skulle destabilisera denna helhet av fakta och balans, skulle de begå ett tragiskt misstag. Omständigheterna är mogna. Vad som krävs av Europeiska unionen, av rådet, av alla, är en lugn beslutsamhet, en lugn beslutsamhet att utan knep och manövrer fortsätta anslutningsförhandlingarna med både Cypern och Malta - som när allt kommer omkring är de mest mogna av alla ansökarländerna - , så att denna beslutsamhet kan fungera som en referenspunkt för varje sida som kan ha en annan åsikt än den som vi alla instämmer i. Broks betänkande är ett bra verktyg i denna riktning, och det faktum att betänkandet på grund av att diskussionen är gemensam täcks in politiskt av rådets och kommissionens politiska anföranden är faktiskt litet beklagligt, och vi kan följaktligen inte säga fler saker om detta goda betänkande.
Under alla omständigheter befinner sig utvecklingen i era egna händer. Utvecklingen befinner sig i våra egna händer, i så måtto att vi utrustar er med beslut, i så måtto att vi utrustar er med möjligheter. Angående Broks betänkande, är Cypern och Malta de sista öarna i Medelhavet, och, om jag inte bedrar mig, i hela Europa, som ännu inte har anslutits till Europeiska unionen. Detta har ett symboliskt värde, eftersom Medelhavet och dess öar - jag kommer själv från en ö - är den region som de människor som kommer från norra Europa för att fira sin sommarsemester och de människor som bor där huvudsakligen kommer i kontakt med. Ur den synvinkeln är Afrodites ö, som Cypern kallas, och piraternas, som vi öbor med stor kärlek kallar maltesarna, ö två diamanter som snabbt måste införlivas i Europeiska unionen. De har väl fungerande ekonomier, de har goda ekonomiska förbindelser, och de utgör, när allt kommer omkring, ett område där Europeiska unionens politiska vilja skall sättas på prov.
Avslutningsvis vill jag, då jag inte tycker att jag behöver bli långrandig, eftersom jag har noterat den enighet som råder i denna fråga, bara komma med en liten kommentar till rådsordföranden: Jag tycker att det på något ställe i hans anförande fanns vissa besynnerligheter, jag hoppas att det var översättningen som var felaktig, och jag hoppas att han tar upp saken i sin sammanfattning.
Herr talman! Jag är den siste talaren, och därför skulle jag vilja ställa en fråga till Seixas da Costa och Verheugen, om Verheugen sätter på sig hörlurarna och om han är intresserad av att lyssna till alla talare.
Det handlar om två folkgrupper, men det handlar inte i första hand om två folkgrupper. Som många talare har påpekat, rör det sig här om en ockupation. Ett av Europeiska unionens kandidatländer - Turkiet - ockuperar en del av ett annat av Europeiska unionens kandidatländers yta. Det finns där en militär styrka på 40 000 man, och Berlinmuren finns i dag i Leukosia. Vi kan inte säga vad som kommer att hända - förutom i samtalen mellan Denktash och Republiken Cyperns president.
Den fråga som jag vill ställa framför allt till Seixas da Costa, men även till Verheugen, är följande: Vilka frågor tar rådet upp med den turkiska regeringen, med anledning av associeringsrådet, angående detta? Vilka frågor kommer rådet att ta upp angående trupptillbakadraganden, men även angående den turkiska regeringens bidrag till en lösning på Cypernfrågan?
Jag vill påminna om att den turkiska regeringen, efter ett beslut nyligen i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, fälldes för expropriering av grekisk egendom. Inte Denktash. Inte något juridiskt diffust som "Turkiska republiken på norra Cypern", utan den turkiska regeringen.
Jag frågar er: vilka frågor kommer med anledning av associeringsrådet att tas upp angående Turkiets bidrag till att finna en lösning på Cypernfrågan?
. (PT) Herr talman, ärade kollegor! Jag har uppmärksamt lyssnat på vad som sagts, särskilt det som så emotionellt sades om Cypern, nämligen att för att försvara det som i dag är lag i Cypern så måste Europeiska unionen erkänna just de resolutioner som faller under Förenta nationernas säkerhetsråd i den här frågan. Om detta finns ingen som helst tvetydig tystnad från rådets sida. Rådet tar på sig allt ansvar vad gäller tolkningen av situationen i Cypern. Det var för övrigt den situationen och den tolkningen som fick rådet att anta det beslut som antogs i Luxemburg i slutet av 1997 när man beslöt att ta de första stegen för en anslutning av Republiken Cypern till Europeiska unionen.
Jag vill så gärna försöka få ledamöterna att förstå att oberoende av de mer eller mindre emotionella ståndpunkterna i den här frågan så kräver de dagliga internationella förhandlingarna normalt sett att regeringarna, och när jag säger regeringar så menar jag alla, intar en mera flexibel inställning. Vi behöver faktiskt ståndpunkter av en mera emotionell natur för att se till att vi förstår att alla de här frågorna rör människor, men vi måste också veta att det är genom förnuftiga politiska ståndpunkter och förhandlingsflexibilitet som man lyckas nå lösningar som kan se bortom de stora meningsskiljaktigheterna, vilka i grund och botten är orsak till många historiska tragedier.
Oavsett vem som är skyldig - och vi är inte här för att föra register över de skyldiga, Förenta nationernas resolutioner i den här frågan är tydliga - så menar jag att vi utan sinnesrörelse och på ett mera rationellt sätt bör ta tillvara de möjligheter som den nya situationen ger vid handen. Europeiska rådet i Helsingfors hade mod att fatta vissa beslut, och jag tror att en del av de här besluten redan har börjat öppna de dörrar som går att öppna, som jag inledningsvis sade om möjligheternas dörr. Konkreta resultat kan vi inte nå genom att utnyttja konflikter, inte i det här skedet av förhandlingarna, eftersom det är ett mycket känsligt skede. Det är genom diskret arbete, genom att stödja sändebudet för Förenta nationernas generalsekreterare i hans uppdrag, det är så som vi måste fortsätta att arbeta. Ärade kollegor, Europeiska unionen har intagit fel ståndpunkt i den här frågan, och det är förmodligen meningslöst att gå igenom de uttalanden som eventuellt kan finnas i rådets tal eller i vilken annan åsiktsförklaring som helst. Vi är inte ute efter det politiskt korrekta i det här parlamentet. Vi är ute efter det som internationellt sett är rättvist, vi är ute efter gemensamma ståndpunkter, ståndpunkter som allt efter som har definierats av rådet, som är hållbara och som Europeiska kommissionen omsorgsfullt, uppmärksamt och på ett pragmatiskt sätt också har följt.
När man säger att norra Cypern inför en eventuell framtida anslutning av Republiken Cypern till Europeiska unionen måste få ta del av informationsutbytet, så måste vi vara medvetna om att det vi håller på med är att försöka finna praktiska alternativ för att klara av de hinder som ligger i vägen för en politisk resolution. Vi försöker inte hitta på några undanflykter och vi försöker inte, genom praktiska lösningar eller på annat sätt, finna något som kan vara ett erkännande av politisk natur. Enligt min mening gav rådet i Europeiska unionen allteftersom klara besked om att detta inte är deras ståndpunkt. Rådet har antagit besluten med stor ansvarskänsla. Det som hände i Helsingfors är som vi ser det självklart. Det sätt som vi har varit i förbindelse med Republiken Cypern under anslutningsförfarandet är något som till och med de inhemska myndigheterna i Republiken Cypern ser som mycket positivt. Det är ingen mening att göra eller försöka göra en andra tolkning av våra avsikter.
Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka så hjärtligt för debatten som jag på det stora hela uppfattar som en uppmuntrande och stödjande debatt som visar att det i kammaren råder stor enighet i medlemsstaternas politik och även i kommissionens. Men jag vill gärna komma med ytterligare ett par klarlägganden som har efterfrågats.
För det första det som gäller ärendet med rubrikerna 4 och 7. Det är mycket enkelt: I Berlin har det, i samband med det stora Agenda 2000-paketet, upprättats en särskild rubrik för de öst- och centraleuropeiska kandidatländer som befinner sig i en omvandlingsprocess, nämligen just den berömda rubrik 7, och då endast för dessa länder. Malta, Cypern och Turkiet räknade man inte med då. Fru Schroedter betecknade detta som en brist på samstämmighet. Kanske skulle ni någon gång behöva fråga den dåvarande rådsordföranden, som ju inte är er så främmande, om hur denna som ni förmodar brist på samstämmighet har uppstått. Även jag var i någon mån inblandad.
Jag tror inte att det är så, utan orsaken till beslutet var att man ville ha ett särskilt instrument för de öst- och centraleuropeiska staterna, vilka det ställs andra krav på under medlemskapsprocessen än på Malta och Cypern.
Likväl har jag sagt att jag förstår de argument som framförs här, och kommissionen kommer att bemöda sig om att ta hänsyn till dessa önskemål, men när det nu är Agenda 2000 och den budgetplanen det handlar om kan vi inte göra så utan att ändra i denna budgetplan. Hittills har detta förstås inte alls varit möjligt. Ett klarläggande: Om vi flyttar över det från rubrik 4 till rubrik 7 påverkas inte helhetsbalansen i budgeten. Om vi gör det skulle rubrik 7 ökas och rubrik 4 minskas med motsvarande belopp. Föreställningen om att man däremot skulle kunna lägga till det under rubrik 7 och låta rubrik 4 stå som den är går inte att genomföra. Inte heller parlamentet kan göra av med pengar som man inte har, åtminstone inte så länge vi saknar en press stående i källaren att trycka eurosedlar med!
När det då gäller fredsprocessen på Cypern och kopplingen till medlemskapsförhandlingarna så vill jag upprepa att det alltid har varit så att medlemskapsförhandlingarna har stått i direkt samband med processen. Det har alltid varit så att kommissionen och rådet har arbetat för att förmå de båda förbunden på Cypern att delta i gemensamma projekt. Det har hittills - som ni vet - inte lyckats, och man har frågat mig om det nu finns några signaler. Fru Rothe, jag kan uttrycka det så: Jag är övertygad om att ramvillkoren för att uppnå dylika samförstånd har förbättrats väsentligt. Något accepterande har jag för ögonblicket inte fått. Det förväntar jag mig inte heller innan vi har gått in i direkta samtal. Sådana kommer först något senare.
Ramvillkoren har förändrats genom att en hel rad saker som hittills har varit omöjliga nu har gjorts möjliga genom Helsingfors-besluten, men framför allt förstås genom att deltagarnas politiska strategier har genomgått genomgripande förändringar. Jag har alltid tyckt att den gamla linjen som går ut på att Cypern under alla omständigheter skall upptas först när den politiska konflikten har lösts, att den linjen har en svag punkt, nämligen att den inte är någon övertygande sporre för den turkiska gemenskapen på Cypern att verkligen delta, för enligt denna strategi behövde den turkiska gemenskapen ju inte göra något annat än att luta sig tillbaka och vänta. Ett medlemskap för Cypern hade då inte blivit aktuellt. Nu måste de allvarligt räkna med risken att integrerandet av Cypern i Europeiska unionen fullbordas, med de chanser till välstånd och säkerhet som detta för med sig för den grekiska gemenskapen, medan den turkiska gemenskapen, vars välståndsnivå redan ligger mycket lägre, skulle sjunka ännu mer. Således är det min fasta övertygelse att sporren till att förbinda medlemskapsprocessen med lösningen på konflikten har blivit väldigt mycket starkare efter Helsingfors. Det är också den idén som har legat bakom. Fru Rothe, efter dessa få veckor är det fortfarande för tidigt att komma med en utvärdering. Jag har dock ingen anledning att tro att den nya linjen kommer att misslyckas. Det finns ingen anledning till det heller. Inte heller finns det anledning att säga att vi kommer att klara det, men jag kan verkligen säga rent ut att förutsättningarna för att vi skall komma ett steg vidare har förbättrats väsentligt.
En sista punkt: I samtalen med Turkiet spelar Cypernfrågan naturligtvis en roll. I mitt möte med den turkiska utrikesministern i Bryssel för några veckor sedan bad jag givetvis Turkiet om en positiv och konstruktiv hållning i frågan. Jag vill bara påpeka en sak: Vi kan inte vara hundraprocentigt säkra - åtminstone är inte jag det - på att man bara behöver trycka på en knapp i Ankara för att allt skall gå vägen på Cypern! Så enkelt är det verkligen inte, utan vi kommer att bli tvungna att föra intensiva samtal med bägge gemenskaperna för att förmå dem att nå samförstånd. Det gör vi, kapitalet och programmen för detta finns redan.
Jag behöver - det vill jag bestämt hävda - den budgetförordning som föreligger för beslut för att vi över huvud taget skall kunna sätta igång. Budgetförordningen är den rättsliga ramen för att ta itu med de prioriteringar som är planerade i partnerskapen för medlemskap för Malta och Cypern. Så länge vi inte har den kan jag inte dra igång någonting eftersom jag då saknar det rättsliga underlaget. Om den beklagade bristen på samstämmighet på något sätt skulle ha med denna punkt att göra så måste jag säga att denna förordning bara är en rättslig ram och ingenting annat. Arbetet med att fylla ut denna rättsliga ram finner ni i prioriteringarna inom partnerskapsavtalen för medlemskap som förra året beslutades av kommission och råd och som nu tillämpas i planeringen och i projektledningen. Tvärtom skulle jag säga: Det finns många områden inom den europeiska politiken där man kan klaga på bristande samstämmighet. I detta fall vill jag dock för kommissionens och rådets räkning göra anspråk på att ha utvecklat en mycket tydlig, öppen och samstämmig politik.
. (DE) Herr talman, herr ordförande! När nu kommissionären på ett synnerligen samstämmigt vis har förklarat för oss att den bristande samstämmigheten låg hos dåvarande rådsordförande och dennes Europaminister skulle ni kanske kunna hjälpa oss och kommissionären så att detta beslut nu kan fattas.
En lösning som skulle hjälpa vore om ni gav ett positivt svar på min fråga om budgetplanen till 2004 och om rubrik B7, eller om ni åtminstone ville ge uttryck för att det portugisiska ordförandeskapet avser att anstränga sig för att kompensera den tidigare bristande samstämmigheten - liksom kommissionären kommer att försöka göra i kommissionen.
. (PT) Herr talman! Jag tror att den fråga som ställdes av min kollega och gode vän Elmar Brok kommer att övervägas i rådet. Den kritik som gavs det förra ordförandeskapet är enligt min mening inte relevant. Jag tror att det som gjordes av det förutvarande ordförandeskapet när det gäller definitionen av budgetplanen var ett utmärkt arbete, oberoende av vem som var involverad i detsamma. Den fråga som tas upp är i alla fall viktig och vi kommer att fortsätta att ge de förslag som kommissionen lägger fram i den riktningen vårt stöd.
Herr rådsordförande! Jag har förstått att Brok egentligen menade ett ordförandeskap som ligger ännu längre tillbaka i tiden.
Herr talman! Jag hade ställt en konkret fråga till Verheugen om finansieringsinstrumentet Meda som han dock inte har svarat på. Jag vill verkligen be honom att göra det, eftersom även omröstningsförfarandet kring olika ändringsförslag som vi har framför oss beror på hans svar.
Bäste herr Poos, jag ber om ursäkt. Det fanns en oklarhet just på den punkt som er fråga gällde. När det gäller Meda är det alltså så att Malta och Cypern kan delta i de överregionala programmen, inte i de landsspecifika eftersom inkomsterna är för höga.
Tack, kommissionär Verheugen!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag.
Frågestund (rådet)
Nästa punkt på föredragningslistan är frågor till rådet(B5-0009/2000).
Fråga nr 1 från (H-0022/00):
Angående: Kontroll av oljefartyg som seglar in på gemenskapens vatten Olyckan med oljeutsläppet från tankern Erika orsakade nyligen stora skador längs den franska kusten. Vilka åtgärder föreslår rådet för att man skall kunna kontrollera oljefartyg som seglar under bekvämlighetsflagg och som inte uppfyller gemenskapens säkerhetsbestämmelser då de seglar in på gemenskapens vatten?
Herr talman, ärade kollegor! Den 24 januari snubblade rådet på konsekvenserna efter tankfartyget Erikas förlisning månaden innan. När rådet i det läget såg hur upprörd allmänheten blev av händelsens förödande konsekvenser uttalade man sin oro vad gäller tankfartygens säkerhet och det miljöskydd som borde förknippas med denna.
Rådet var varken okänslig för den här typen av frågor eller för behovet att vidta kompletterande åtgärder. Man underströk hur viktigt det var för rådet att vidta nya åtgärder på gemenskapsnivå, men även när det gällde sitt eget arbete tillsammans med de internationella organisationerna.
Som alla vet så ser dagens gemenskapslagstiftning till att hamnmyndigheterna förrättar inspektioner ombord på alla utländska fartyg, inklusive dem som stoltserar med konvenansflagg. Uppfylls inte de internationella normerna kvarhåller man fartygen. Det finns ett direktiv som sedan 1995 reglerar detta.
När det gäller framtiden så noterade rådet att funderingarna på kommissionsnivå snart kommer att resultera i ett nytt uttalande om säkerhet för tankfartyg och i nya förslag för bättre kontroll i enlighet med inspektionsmyndigheterna.
Man planerar också att förstärka själva strukturen på de tankfartyg som anlägger gemenskapshamnarna. De här handlingarna följs upp i rådet (transport) och jag kan följaktligen, å rådets vägnar, informera er om att vi kommer att fortsätta att prioritera de förslag som kommissionen med största sannolikhet kommer att lägga fram i den här frågan och som vi menar är grundläggande för miljöskyddet. Givetvis kommer parlamentet att få yttra sig i det här ärendet eftersom det är underställt medbeslutandeförfarandet.
Det gläder mig att rådet betraktar den här frågan som en anledning till eftertanke. Rådets ordförande kommer från Portugal, ett land som direkt hotas av en situation som denna. Om vi tänker funderar för länge, kan det hända att ett oljefartyg under liknande omständigheter går på grund utanför Algarve innan sommaren, förstör den portugisiska turistindustrin i sommar, och med litet tur för havsströmmarna föroreningarna vidare till ön Madeira - för strömmarna går åt det hållet - och då störs även turismen på Kanarieöarna.
Tror inte herr rådsordförande att vi bör sluta fundera och i stället vidta kraftåtgärder i den här frågan , med tanke på att vi redan i dag förfogar över metoder för kontroll av den här typen av oljefartyg på öppet hav?
Historien om Erika är onekligen en historia som ter sig komisk. Ett franskägt fartyg med maltesisk bekvämlighetsflagg, hinduisk besättning, sjöcertifikat utfärdat av Italien på Sicilien, som senast inspekterades, jag tror det var i Bulgarien. Fartyget höll på att sjunkna, kaptenen såg att det höll på att sjunkna och förstod att det inte ens skulle nå fram till närmaste hamn.
Jag anser att sådant inte bör tillåtas. Det kan leda till enorma skador på ert land, herr ordförande, och även på mitt, Spanien.
Ärade kollega! Jag kan inte låta bli att dela er oro och jag måste få säga att i ett kustland som ordförandeskapets land så är man givetvis djupt oroad över detta - trots att man inte har några egna tankfartyg.
Vi måste dock följa normerna och de är som de är. Den normgivande ramen är 1995 års direktiv, ett direktiv som har en samling lagar med viss flexibilitet som eventuellt borde gås igenom på ett mera rigoröst sätt. I det här området måste vi fungera i samklang med övriga världen, det vill säga vi reagerar efter omständigheterna. Inför situationens allvar borde vi glädja oss åt att myndigheterna åtminstone har reagerat och börjat reflektera över eventuella lagstiftningsåtgärder. Kommissionens avsikter i det här fallet är bra, man har för avsikt att förstärka tillämpningen av 1995 års direktiv. Rådet vill gärna se att den här frågan prioriteras i rådet (transport) och vår avsikt är att snabbt behandla den. Vi hoppas också att frågan lika snabbt kan tas upp i Europaparlamentet genom ett medbeslutandeförfarande.
Herr talman! I Kotka i Finland ligger för närvarande ett fartyg lastat med kemikalier som seglar under bekvämlighetsflagg. Fartyget ligger för ankar utanför hamnen eftersom det på grund av det skick som det befinner sig i utgör en säkerhetsrisk för hamnen och närliggande områden och eftersom man i brist på finansiärer inte kan slutföra fartygsinspektionen. Har EU några som helst möjligheter att skapa ett enhetligt inspektionssystem där man även garanterar betalning från gemenskapens medel för de fartyg under bekvämlighetsflagg som inte själva kan betala?
Ärade kollega! Som ni förstår har jag inte den information som behövs för att ge er ett korrekt svar tillgänglig just nu. Den information som finns tillgänglig har att göra med 1995 års direktiv och där har man inte vidtagit några åtgärder i den riktningen. Rådet kommer i alla fall att ge er ett konkret svar om de möjligheter som står till buds också gäller för det här fallet.
Fråga nr 2 från (H-0024/00):
Angående: Hög barnadödlighet i Kosovo Enligt Världshälsoorganisationens senaste uppgifter till FN har Kosovo högst barnadödlighet i Europa; nästan 50 procent av alla för tidigt födda barn dör. Till följd av kriget har missfallen ökat kraftigt och de barn som inte föds för tidigt är mindre utvecklade än normalt. Kan rådet, mot bakgrund av den humanitära hjälp som EU tillhandahåller och det politiska sändebudet Bernard Koushners ansträngningar, meddela vilka åtgärder det har vidtagit till skydd för kvinnorna i Kosovos rätt till moderskap och för gravida och födande kvinnors samt spädbarns hälsa?
Herr talman! Ledamot Karamanous fråga är en fråga av största betydelse vilket vi inte kan bortse från. Vi är fullständigt medvetna om den svåra och dramatiska situation som människorna i Kosovo befinner sig i och problemet för dem som har förflyttats inom regionen men som härstammar från Kosovo och konsekvenserna av detta när det gäller till exempel barnens hälsa och dödsfrekvensen.
Det är uppenbart att Europeiska unionen klart och tydligt har bistått det internationella samfundets ansträngningar att tillhandahålla humanitärt stöd. Som ni vet så bidrog Europeiska gemenskapen med totalt 378 miljoner euro bara till provinsen Kosovo, till detta kan man tillägga medlemsländernas egna nationella bidrag.
Bidraget omfattar flera olika projekt inom området för hälsa, som exempelvis vattensaneringen. Utöver detta ger Europeiska unionen som vi alla vet ett stöd till Förenta nationernas flyktingkommissariat, vilket 1999 uppgick till 66,3 miljoner euro. Jag tror att ledamoten vet att man på grund av en nödvändig arbetsfördelning mellan de internationella givarna överlämnade hälsosektorn i Kosovo till Världshälsoorganisationen. Organisationen är fullständigt medveten om den alarmerande situationen när det gäller barns hälsa och man har koncentrerat sina ansträngningar på att förbättra de grundläggande förhållandena på förlossningskliniker och andra sjukhus.
Vi är medvetna om att situationen inte på långa när är löst på ett tillfredsställande sätt, att den är självverkande och har en dimension som förutom barnens hälsa även påverkar andra hälsoområden. Det är en politisk situation, inte enbart en teknisk, det har att göra med en lösning av den politiska situationen, eftersom det också här finns dimensioner som inte bör förglömmas och som har påverkat det som fram till nu är det internationella samfundets oförmåga att organisera ett multi-etniskt samhälle i Kosovo, vilket fatalt har påverkat hur hälsosystemet har förbättrats i regionen.
Tack, herr rådsordförande, för ert svar, som kompletterar det som kommissionär Patten i går sade i frågan. Dock har, herr ordförande, den summa på 378 miljoner euro som ni sade att man gav under 1999 i själva verket visat sig vara helt otillräcklig för att skapa grundläggande människovärdiga förhållanden i Kosovo, i synnerhet när det gäller tillhandahållande av hälsotjänster.
Anser ni inte, herr rådsordförande, att bara det faktum att barndödligheten har ökat utgör en skandal för den europeiska kontinenten, en skam, som borde aktivera oss alla, så att den hjälp som vi tillhandahåller blir effektivare och generösare?
Situationen var naturligtvis inte idyllisk före bombningarna, tvärtom, skulle jag säga, men det skedde en tydlig försämring av både den fysiska och den mänskliga miljön efter Natos attacker. Är det följaktligen inte, herr rådsordförande, en fråga av moralisk karaktär för oss att försöka skapa människovärdiga förhållanden för de hårt prövade invånarna i Kosovo och, framför allt, att genomföra vad vi har lovat dem?
Ärade kollega! Jag erkänner att alla bemödanden som har gjorts i Kosovo har varit otillräckliga. Jag tror inte att någon av oss tvivlar på detta. Jag vill inte koppla ihop den här frågan med kommentarerna om perioden "före" och "efter" Natos intervention. Vi kommer förmodligen att ta upp den frågan vid ett senare tillfälle. Jag vill dock nämna att vi i Europeiska unionen är medvetna om att vi gjort vad vi kunnat med de finansiella medel som står till vårt förfogande för Kosovo. Tänk på att vårt ansvar i regionen är ett med det internationella samfundet delat ansvar. Det är ett ansvar där Europeiska unionen har en särskild uppgift, och vi kan inte göra anspråk på att snabbt bygga upp strukturer som, precis som ledamoten nämnde, redan före det militära ingripandet i Kosovo inte var de bästa.
Ärade kollega, jag tycker inte att de militära aktionerna i Kosovo signifikativt har förstört strukturerna för folkhälsan utan de har mera direkt påverkat den aktuella situationen. Den aktuella situationen har huvudsakligen att göra med det dramatiska läget för människor på flykt, den har att göra med ekonomiska frågor och hur de grundläggande hälsobehoven tillgodoses efter den globala avregleringen av den organisatoriska administrationen i Kosovo. Det är primärt detta som ligger till grund för den aktuella situationen. Så länge vi inte löser den politiska situationen, vilket måste göras genom en resolution av Förenta nationerna, så går inte barnhälsoproblemet att lösa, och det kommer heller inte att finnas någon lösning för andra utvecklingsområden i regionen.
Jag skulle vilja bredda debatten något till situationen i Mitrovica. Där har världssamfundet, även med europeisk medverkan, återuppbyggt sjukhuset, men det ligger i den norra delen av staden, vilket gör det mycket svårt för kosovoalbaner att få tillträde till detta sjukhus.
Det innebär således att kosovoalbanerna även fortsättningsvis är utstötta från all medicinsk vård. Det sker också på andra platser i landet, vilket gör att det är spänt mellan kosovoalbaner och serber, att ingen längre litar på någon och att kosovoalbaner inte vill bli vårdade av serber och omvänt.
Jag förstår verkligen att ni säger, och det gör ni med rätta, att Europeiska unionen måste samarbeta i större internationella sammanhang. Men vad kommer ni att lägga tyngdpunkten på? Vad kommer ni att göra för att se till att kosovoalbanerna kan få omvårdnad på ett sjukhus, bland annat i det i Mitrovica?
Matrovicas fråga känner vi igen, ärade kollega. Det är fråga om en mycket speciell situation med vissa inter-etniska konflikter som lyckligtvis inte är så allvarliga i andra områden i Kosovo.
Jag har full förståelse för ledamoten. Jag vill dock nämna att det som Bernard Kouchener har gjort i den här frågan ligger i linje med Förenta nationernas resolution, man har försökt skapa förutsättningar för multi-etniska strukturer som på olika administrativa nivåer kan gagna flera samfund. Jag tycker inte att vi i den här frågan skall dra förhastade slutsatser om ansvaret, för ansvar har många. Situationen i Matrovica är beklagansvärd, läget är synnerligen spänt, men jag tror att de åtgärder som i sista stund har vidtagits för att få området säkert är positivt. Jag vill dock påpeka att vi tyvärr inte kan bistå med någon polisiär styrka - vilket har att göra med medlemsländernas bidrag - för att garantera det som vi föresatte oss att göra med en postmilitär aktion, det vill säga att bygga upp tillräckligt säkra inter-etniska samordningsmekanismer för de olika folkgrupperna så att de får tillträde till sjukhusen.
Fråga nr 3 från (H-0027/00):
Angående: Åtal mot Nato i krigsförbrytartribunalen Människorättsorganisationer såsom "Human Rights Watch" i USA har redan samlat in avsevärda uppgifter om brott som Nato begått i samband med bombningarna i Kosovo och Serbien, i syfte att väcka talan i krigsförbrytartribunalen i Haag. På grundval av dessa uppgifter, som till viss del redan har lagts fram i domstolen, anklagas Nato för allvarliga brott mot internationella mänskliga rättigheter och överlagt mord.
Anser rådet att denna typ av anklagelser bör anföras i krigsförbrytartribunalen för en grundlig rättslig undersökning? Om en rättslig undersökning av anklagelserna mot Nato skulle äga rum, hur har rådet då för avsikt att handla i fråga om den höge representanten för GUSP som under krisperioden var Natos generalsekreterare? Finns det möjlighet att avstänga honom från sin befattning till det att den rättsliga undersökningen slutförts?
. (PT) Herr talman! Ledamot Alexandros Alavanos fråga väcker funderingar av en mera global karaktär. Rådet har vid ett flertal tillfällen visat att man var övertygad om att Nato såväl var tvungen som berättigad att vidta de kraftiga åtgärder som vidtogs för att avvärja extremistaktioner, aktioner som klart och tydlig kränker Förenta nationernas säkerhetsråds resolutioner. Jag förstår att man kan tolka Natos agerande och legitimiteten av detta på olika sätt. Alla är vi fria att tycka vad vi vill. I mitt land hade de olika parlamentariska grupperna olika åsikter. Det är som det är.
För rådet står det i alla fall klart att målet med Nordatlantiska fördragsorganisationens flygräd över Förbundsrepubliken Jugoslavien var att sätta stopp för den humanitära katastrofen i Kosovo förorsakad av regimen i Belgrad. När rådet (allmänna frågor) i Luxemburg godkände ståndpunkten den 8 april åskådliggjordes målet klart och tydligt. Natos åtgärder vidtogs inte med glädje, vilket måste framgå, och de genomfördes bara som en sista utväg när det var uppenbart att alla möjligheter till en fredlig lösning var uttömda och myndigheterna i Belgrad höll på att samla sina styrkor för att driva bort kosovoalbanerna från sitt territorium. Ledamoten vet säkert att åklagaren vid sitt senaste besök på Natos högkvarter påpekade att den internationella domstolen är tvungen att granska alla anklagelser, inklusive dem som har formulerats mot Nato av kanadensiska fredsgrupper. En sådan obligatorisk granskning skulle genomföras allteftersom anklagelserna gjordes. Jag har i alla fall med mig ett uttalande av åklagaren där hon säger att Natos aktioner inte är underställda någon granskning av åklagaren vid den internationella brottmålsdomstolen för före detta Jugoslavien, och att det inte finns någon formell granskning av Natos aktioner i Kosovokonflikten. All information som mottagits under de senaste sex månaderna, må vara av privatpersoner eller av grupper som begär att Natos aktiviteter under Kososvokonflikten granskas, registrerades av åklagaren. Informationen kommer givetvis att analyseras av åklagaren och tids nog får vi veta om det finns skäl att agera eller inte. Åklagaren har hittills valt att inte behandla anklagelserna mot Nato.
Jag tackar rådsordföranden, men jag håller inte med honom om att Natos ingripande var avsett att stoppa en humanitär katastrof, för vi har även i dag en humanitär katastrof i Kosovo, och Milosevic inferno följdes av UCK:s och Natostyrkornas inferno.
Och kanske har även rådsordföranden noterat att nära hälften av de frågor som han skall svara på i dag handlar om Kosovo. Icke desto mindre håller även rådsordföranden med om att frågan om en undersökningsprocess mot Nato i krigsförbrytardomstolen, efter en anmälan från bland annat kanadensiska fredsorganisationer, är öppen.
Och min fråga, på vilken rådsordföranden inte gav något svar, är följande: Om denna undersökningsprocess inleds, i vilken den huvudsaklige eller, om ni vill, en av de huvudsakliga undersökta - och troligtvis skyldiga - kommer att vara Solana, som i dag är "hög representant för Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik", borde i så fall inte, om detta inträffar - och domstolens allmänna åklagare är positiv till att starta processen -, borde då inte Solanas befogenheter suspenderas, åtminstone till dess att hans oskuld är bevisad?
Ärade kollega! I händelse av att man försöker agera på det här sättet mot Nato och i fall en sådan händelse skulle personifieras i Javier Solana, så måste vi vara medvetna om att Javier Solana innehar ett annat ämbete i dag. Det ämbete han i dag innehar har absolut inget att göra med det tjänsteåligganden han då hade som Natos generalsekreterare. Finns det ingen internationell domstolsmyndighet som på något sätt kan rättfärdiga definitionen av brott genom angivandet av Javier Solana, något som inte har inträffat på långa vägar, så kommer givetvis Europeiska unionen inte att inta någon som helst ståndpunkt i den här frågan.
Herr talman! Jag tror att Alavanos förväxlar Nato och Milosevic. Milosevic borde ställas inför krigsförbrytartribunalen, och Nato borde vi ge Sacharovpriset! Men jag har en helt annan fråga till rådet. Hur ser det ut med uppbyggnaden av förvaltning och rättsväsende och framför allt polisen i Kosovo? Ni antydde det nyss, här står vi inför en katastrof, och ingenting görs. Här måste planeras ett raskt agerande!
Jag vill först och främst säga att jag instämmer med ledamoten när det gäller att prioritera identifieringen av personer som kan ställas till svars. När det gäller den juridiska uppbyggnaden av Kosovo så har vi ett flertal gånger haft tillfälle att höra Bernard Kouchners beskrivning av hur svårt det är att bygga upp ett administrativt maskineri och en rättslig struktur. Vi vet att de första stegen togs för flera månader sedan. Svårigheterna känner vi till, särskilt de finansiella. De svårigheter som Bernard Kouchner har stött på vid den administrativa uppbyggnaden känner vi också till, i synnerhet svårigheterna med att rekrytera polisstyrkor för den dagliga säkerheten. Ärade kollega, det är ett ansvar som vi måste ta och fundera över inom Europeiska unionen. I måndags i rådet (allmänna frågor) togs Kosovofrågan upp ett antal gånger. Efter en del uttalanden utövades påtryckningar på de medlemsländer som hade lovat att ställa upp med polisiära styrkor men inte fullgjort sina åtaganden. Några av medlemsländerna försökte ursäkta sig med att de redan har militära styrkor på plats och att man inte hade kunnat komplettera med de polisiära styrkorna så snabbt som man hade velat. Jag är fortfarande övertygad om att detta kommer att vara det som på ett avgörande sätt kommer att misskreditera Bernard Kouchners arbete samt regleringen och normaliseringen av den administrativa strukturen i Kosovo, i synnerhet den rätttsliga och polisiära. Detta kommer att ha fatala konsekvenser, klara och tydliga när det gäller vår förmåga att reglera den inter-etniska samordningen. Vi vet alla att om inga åtgärder vidtas inom kort kommer konflikter att uppstå, precis som de vi såg för några timmar sedan och de kommer att spridas till andra områden i Kosovo.
Det här är en fråga som i första hand berör Nato, men som Europeiska unionen inte har svårt att ansluta sig till eftersom man delar Natos uppfattning i de här frågorna. Jag vill att detta skall stå klart, det är rådets ståndpunkt och det bör inte råda några tvivel om detta. Ledamoten är medveten om hur svårt det är att först och främst välja mål vid en militärinsats, i synnerhet när det gäller flyganfall. Han är också medveten om att det finns mål som inte är militära mål utan infrastrukturella mål, vars syfte är att förekomma militärstyrkornas verksamhet. Här kommer vi uppenbart in på ett område, ett grått område, där ledamoten kommer att säga att civila mål är mål som exempelvis broar, väg- och järnvägsnät medan andra säger att detta är militära mål, eftersom de bistår de militära strukturerna vid aggressiva insatser, insatser som de som Milosevics styrkor genomförde i Kosovo. Vi tolkar detta på olika sätt, det är några mål som skiljer oss åt.
Tyvärr var det också så som alla tolkade militärinsatserna i Kosovo. Det fanns vissa civila sektorer, sektorer som hade att göra med infrastruktur med direkt anknytning till folket och det fanns till och med befolkade områden som träffades under Natos lufträder. Vi vet, det inträffar i alla krig och kriget i Kosovo är inte ett rent krig, ett föredömligt krig, det är ett möjligt krig. Det var bara det att det var ett nödvändigt krig. Förutom att det var ett möjligt krig, var det nödvändigt för att sätta stopp för en absolut oacceptabel aggression avskydd av hela det internationella samfundet. Ärade kollega, oavsett vilken tolkning vi gör i efterhand - görs inget så är det lätt att göra tolkningar i efterhand - så tror jag att om man tittar på det som hände i Bosnien-Herzegovina och på den strafflöshet och förlängningen av denna som situationen i Bosnien-Herzegovina förorsakade, så kan vi kanske se Natos militära insats i Kosovo som litet mindre ödesdiger.
Fråga nr 4 från (H-0028/00):
Angående: Den turkiska blockaden av Armenien När nu en gång Europeiska unionen med hjälp av det partnerskaps- och samarbetsavtal med Armenien som undertecknades den 12 oktober 1999 aktivt verkar till förmån för sociala, ekonomiska och politiska relationer med Armenien, vad gör rådet för att söka förmå Turkiets regering att upphäva den ekonomiska blockaden av Armenien?
Är det dags för Turkiets regering att att upphäva den ekonomiska blockaden av Armenien?
. (PT) Herr talman! Anledningen till ledamotens fråga är en regional konflikt, om man läser mellan raderna, samt förmodandet att det finns en bilateral förbindelse som har att göra med Armenien och Turkiet. Det som ligger bakom den här frågan är uppenbart frågan om Nagorno Karabach samt konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan, som tack vare de goda förbindelserna mellan Azerbajdzjan och Turkiet givetvis har sina konsekvenser. Apropå den här förbindelsen mellan Europeiska unionen och Armenien, eftersom det är den som kan intressera oss, så vill jag säga att ikraftträdandet av avtalet om intresseföreningar och samarbete i juli 1999 och det första sammanträdet i oktober i fjol visar hur pass viktiga förbindelserna med Armenien är för Europeiska unionen. Ett av målen är utvidgandet av handelsförbindelserna, i synnerhet när det gäller handel och investeringar samt möjligheten att hålla en bilateral politisk dialog med Armenien då landet spelar en viktig roll i regionen.
Som sagt, frågan om Nagorno Karabach är fortfarande en fråga som är viktig att lösa och som naturligtvis försvårar stabiliteten i södra Kaukasus. Som första prioritet måste vi enligt vår mening intensifiera alla åtgärder så att konflikten kan lösas. Europeiska unionen har vidtagit åtgärder för att underlätta processen och givetvis är vi medvetna om att också Turkiet måste vara konstruktiv i den här frågan och ta på sig ett stort ansvar. Turkiet togs i december 1999 upp som kandidatland till Europeiska unionen. Den politiska dialogen med Turkiet kommer att intensifieras i och med den nya situationen. Som företrädare för Europeiska unionens ordförandeskap var jag i Ankara i anslutning till beslutet och det meddelande vi lämnade de turkiska myndigheterna var att den politiska dialogen är av synnerligen stor vikt och att vi vill dra nytta av Turkiets roll i regionen, i synnerhet när det gäller förbindelserna med Centralasien och Kaukasus. Inom ramen för de här förbindelserna med Turkiet som vi gärna ser politiskt privilegieras, främst tack vare landets position i regionen och det viktiga geostrategiska läget, måste vi försöka nå samstämmighet i de internationella frågorna. Vi förväntar oss att Turkiet intar en konstruktiv attityd, en positiv attityd. Vi hoppas särskilt att Turkiet, inom ramen för den politiska dialog som föregår det förfarande som kan leda fram till förhandlingarnas början, kan ansluta sig till Europeiska unionens uttalande om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Här är jag övertygad om att Turkiet inte kan undvika den tolkning vi har gjort om nödvändigheten av att finna rimliga lösningar för Nagorno Karabach, lösningar som beaktar såväl de lagliga aspekterna för Armenien som för Azerbajdzjan.
Herr talman! Jag vill tacka företrädaren för ordförandeskapet för hans svar. Dock är jag ledsen att man visserligen i första hand ser detta bilateralt men att det till slut ändå är ett triangelförhållande. Vi beviljar partnerskapsbidrag och har samarbetsavtal för att hjälpa Armenien, och trots det kan ju hjälpen inte alls bli effektiv eftersom Turkiet genomför en handelsblockad, så att armenierna på många punkter över huvudtaget inte kan komma framåt. Med Turkiet förhandlas det om ett eventuellt medlemskap, och det ligger ju i allas vårt intresse att varje stat som vill bli medlem också vårdar fredliga förbindelser med sina grannar längs gränserna. Kan ni inte öka trycket på Turkiet för att möjliggöra en fredlig utveckling, för att också ge armenierna en chans till den utveckling som är nödvändig för att samarbetet skall kunna gå vidare?
Ledamoten har rätt när hon säger att vi måste använda förbindelserna med Turkiet just för att få landet att agera konstruktivt, i synnerhet när landet blir en del av lösningen och inte en del av problemet.
Tack vare att Turkiet har gått in i en ny fas i sina förbindelser med Europeiska unionen och tack vare att Turkiet nu måste konfronteras med Europeiska unionens ställningstagande i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken så tror vi, och det här kan vi inte dölja, att vi på det här viset kan testa Turkiets inställning till Europeiska unionens utrikespolitiska prioriteringar. Givetvis är förbindelserna med Armenien, som fjolårets avtal är ett bevis på, en del av den utrikespolitiken. Vill Turkiet dela Europeiska unionens grundläggande värderingar och unionens allmänna förbindelseramar - oberoende av den bilaterala idiosynkrasi man eventuellt kan ha inför ett annat land, så måste Turkiet generellt sett följa de grundläggande ramarna för Europeiska unionens utrikesförbindelser. Vi är övertygade om att man mycket snart kommer att prioritera den här frågan i de bilaterala förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet.
Eftersom de behandlar samma ämne, kommer frågorna 5 och 6 att tas upp tillsammans:
Fråga nr 5 från (H-0031/00):
Angående: Förvärrad situation i Kosovo Folkmordet på serber och andra icke-albanska, etniska grupper i Kosovo har förvärrats. Till och med Bernard Koushner tillkännagav nyligen att den politiska situationen och säkerhetsförhållandena i området inte alls är tillfredsställande. Det har också uttryckts klagomål över att FN:s resolution nr 1244 inte har efterlevts. Resolutionens föreskrifter om garantier för alla invånare i Kosovo har inte följts, extremistiska utbrytarstyrkor främjas och som kulmen på problemen har den förre UCK-ledaren H. Thaci utnämnts till tillförordnad premiärminister för Kosovo och UCK till Kosovos skyddsstyrka.
Vilka åtgärder har rådet mot bakgrund av ovanstående för avsikt att vidta för att FN:s beslut, i synnerhet resolution nr 1244, skall efterlevas och för att förhindra att provinsen Kosovo bryter sig ur Serbien?
Fråga nr 6 från (H-0122/00):
Angående: Etnisk rensning av serber i Kosovo Natos och EU:s bombningar av Jugoslavien motiverades med att man ville sätta stopp för den etniska rensning av kosovoalbaner som Serbien hade gjort sig skyldigt till. Sedan dessa bombningar upphörde, och sedan Kfor-styrkan upprättades den 12 juni 1999, har 200 000 serber bosatta i Kosovo fördrivits och 768 mördats. Sålunda har rensningen av serber varit jämförelsevis större än rensningen av kosovoalbaner.
Under de senaste dagarna har vi sett hur serber mördas av kosovoalbanska maffior utan att dessa gärningar bestraffas på något sätt.
Vilket beslut ämnar rådet fatta för att en gång för all sätta stopp för denna form av etnisk rensning och för att garantera respekt för mänskliga rättigheter för samtliga befolkningsgrupper i Kosovo, oberoende av etniskt ursprung eller religion?
Herr talman! Som jag tidigare tog upp så är situationen i Kosovo ett problem som man i måndags uppmärksammade i rådet (allmänna frågor). Rådet sade sig stödja Unemic och generalsekreterarens sändebud, Bernard Kouchner, i arbetet med att inrätta en interimsadministration i Kosovo och där man garanterar att alla styrkor skall vara inkluderade, framför allt de som hittills har vägrat att vara en del av denna interimsstruktur.
Den höga representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, Javier Solana, visade ministerrådet för allmänna frågor en utvärdering av situationen och efter denna inväntas nu förslag, i synnerhet förslag på åtgärder för en intern justering som inte bara skall tillåta en viss flexibilitet i de interetniska förbindelserna utan också - som jag redan tidigare nämnde - ett inrättande av nya polisiära strukturer och system så att situationen i Kosovo inte skall förvärras när det gäller maktmissbruk, narkotikahandel och kriminalitet, något som den nuvarande styrkan inte har lyckats med.
Ärade kollega, därför är ministerrådet synnerligen oroad över den aktuella situationen i Kosovo. Man är särskilt oroad över den serbiska befolkningens massutvandring och över andra etniska och religiösa minoritetsgruppers situation (minoriteter som många gånger inte nämns tillräckligt mycket när man talar om diskrimineringen i Kosovo). Man är också besviken och oroad över det interetniska våldet som man fortfarande kan notera.
Som jag tidigare fick tillfälle att säga så är den nya antagonismen i Mitrovica bara ett exempel på de svårigheter som måste övervinnas när det gäller det under årtionden ackumulerade misstroendet. Vi befinner oss just nu bara i en fas i en process med flera faser i förfluten tid, och jag tror att vi alltid måste titta på den i ett historiskt perspektiv.
Europeiska rådet visade otaliga gånger att man ville skapa ett demokratiskt och multietniskt Kosovo i enlighet med resolution 12/44 av Förenta nationernas säkerhetsråd. I synnerhet vill man se att alla flyktingar säkert och utan hinder kan återvända.
Ärade kollega, för oss är detta fortfarande en central fråga för vårt engagemang i regionen, oavsett de tvivel som resolution 12/44 kan ha väckt, och låt detta stå klart. När det gäller det som är till skada för regionen så vill jag säga att rådet fördömer alla våldsgärningar, all förföljelse och intolerans oavsett gärningsman.
Som svar på den aktuella situationen stöder rådet till fullo Förenta nationernas uppdrag i Kosovo. UNMIK står för de budgeterade medlen och för den så kallade "UNMIK:s fjärde pelare", som har att göra med återuppbyggnaden och den ekonomiska rehabiliteringen.
För att utvärdera de framsteg som hittills gjorts av UNMIK måste man komma ihåg att den situation man befinner sig i är extremt svår, det vill säga en stor mängd flyktingar och omplacerade måste få komma tillbaks, en nästan totalförstörd infrastruktur, en radikalisering som fortfarande är mycket aktiv inom alla sektorer i Kosovo, en ekonomisk kollaps, en total frånvaro av interna inkomster och administrativa strukturer på lokal- och distriktsnivå vilka helt har brutit samman, liksom rätts- och polisväsendet. Boven i dramat är kriget och ett årtionde av försumlighet efter Belgrads avskaffande av Kosovos självstyre. Detta är viktigt, vi måste komma ihåg att det var Kosovos ändrade författning inom ramen för Republiken Jugoslavien som var orsak till att de etniska konflikterna ökade och ledde till den nuvarande situationen. Det här får vi inte glömma bort, så att inte tidigare händelser glöms bort av ansvariga historiker.
Under sådana omständigheter menar jag att UNMIK tillsammans med andra inblandade myndigheter och internationella organisationer har gjort vissa framsteg beträffande de mål som nämns i resolution 12/44, även om vi har långt kvar till en tillfredsställande lösning av situationen.
Rådet stöder ändå det särskilda sändebudet Bernard Kouchners beslut att inrätta - som nämnts - ett gemensamt provisoriskt administrativt råd för alla etniska grupper i Kosovo. Europeiska unionen har försökt få serberna i Kosovo att överväga bojkotten mot nämnda strukturinsats så att ett multietniskt område kan bildas och så att man tillförsäkrar sig en egen plats i den förekommande administrativa strukturen.
Eftersom målet är att bekämpa de multietniska våldet och skapa den säkra miljö som behövs för att förhindra att kosovaner som inte är av albanskt ursprung lämnar provinsen, så stöder å andra sida Europeiska unionen UNMIK:s arbete med att bygga upp en civil polisstyrka av kosovaner. Trots att bidraget har varit substantiellt måste vi tillstå att Europeiska unionens medlemsländer hittills, som sagt, inte har lyckats utse några konstaplar för nämnda polisstyrka, vilket i högsta grad har inverkat negativt på allmänhetens säkerhet.
Som sagt, i enlighet med de slutsatser som presenterades av rådet (allmänna frågor) den 24 januari gör medlemsländerna en kraftansträngning för att finna och komplettera den polisiära styrkan, en ståndpunkt som förnyades av det senaste rådsmötet (allmänna frågor). En förstärkning av de polisiära styrkorna är också en viktigt uppgift på grund av det ökade hotet från den organiserade brottsligheten. Kommissionen tänker inkludera kampen mot den organiserade brottsligheten i sitt biståndsprogram för Kosovo år 2000 och man uppmanar medlemsländerna att identifiera vilket typ av bistånd man kan ge för detta.
Vi tror också att en lösning på Kosovos problem - och det är ingen mening att tvivla på detta heller - till stor del är avhängig instabiliteten i de länder som är involverade. Utan stabilitet kan man inte göra anspråk på att lösa Kosovofrågan. Lyckas man inte stabilisera den politiska situationen i Albanien - förslag har lagts fram om att kommissionen skall utvärdera hypotesen av ett stabiliserings- och associeringsavtal med Albanien - lyckas man inte stabilisera den politiska situationen i Makedonien i den forna Republiken Jugoslavien och lyckas man inte skapa integrerade modeller för andra områden i det forna Jugoslavien så kommer man inte att klara av att ge Kosovo autonomi. Det är det globala sammanhanget i regionen och det globala sammanhanget i tillämpningen av stabilitetspakten som kan lösa Kosovos problem.
Herr talman! Ni får ursäkta mig, men när man lyssnar på rådets företrädare måste man faktiskt fråga sig hur långt skenheligheten, toleransen och delaktigheten kan gå. Det är ett faktum att man i den hängdes hus, som vi säger i mitt hemland, inte talar om rep. Jugoslavien var ett fredligt land, en stabilitets- och fredsfaktor. Med Natos, och i början även Tysklands, attacker blev det som det blev. Den skyldige är följaktligen inte regeringen i Belgrad, herr talman, utan Nato, imperialisterna med sina attacker. Hur ser situationen ut i dag? Vi har en grov kränkning av säkerhetsrådets resolution 1244, vilket bevisar att den var en fälla. 350 000 serber, zigenare och andra etniska grupper - dock inga kosovoalbaner - har fördrivits. 900 har mördats, 800 har förts bort med våld; åtta månader efteråt fortsätter den grova kränkningen av säkerhetsrådets resolution. Till exempel räcker det inte med att UCK inte avväpnades inom en tremånadersperiod, vilket föreskrevs i resolutionen, utan organisationen har också stick i stäv med Kouchers försäkranden inför Europaparlamentet försetts med modern utrustning och utropats till " Kosovos skyddskår" . Och jag skulle för att avsluta, herr talman, vilja säga, med anledning av att ministern nämnde Kouchner, att Kouchner med sina 25 påbud kränker Jugoslaviens suveränitet och säkerhetsrådets resolution. Han har skapat en särskild valuta, en domarkår...
(Talmannen avbröt talaren.) Vi måste se verkligheten som den är, herr talman!
Jag tycker inte att ledamoten uttryckte några frågor, han uttryckte några sanningar. Den första av dem, och som jag noterar här i kammaren, är att Belgrad inte kan ställas till svars för situationen i Kosovo. Jag ser gärna att detta klargörs för uttalandet är viktigt och av vilket man kan dra slutsatsen att Natos imperialistiska aktiviteter är ansvarig för situationen i Kosovo.
En sällsam tolkning - fast kanske inte alltför sällsam för den delas av de serbiska myndigheterna - men jag tror nog att ledamoten är medveten om att det finns andra tolkningar, och att det internationella samfundet och Europeiska unionens ministerråd har en annan tolkning.
Ärade kollega, om resolution 12/44 är en fälla så förstår inte jag heller hur det kan komma sig att ni sedan anser att allt våld i fällan också är negativt. Resolution 12/44 är kanske inte perfekt, men det var den resolution som man kunde enas om för att sätta stopp för en viss bestämd situation. En resolution som förmodligen fick problem med tillämpningen just av den anledningen att det innebär stabilitet som varken Milosevic eller hans regim har bidragit till.
Jag erkänner, och det gör vi alla, att beteendet hos en del kosovoalbanska styrkor inte heller har varit det bästa och mest intelligenta. Jag är säker på att Bernard Kouchner på ett konkret sätt även har tagit upp detta.
Vi får inte tro, ärade kollega, att skulden bara ligger på ena sidan och vi får inte tro att vi får glömma det som hänt när vi står i begrepp att analysera rådande situationer. Sådana här situationer, i synnerhet de på Balkan - ledamoten känner bättre till det här än jag - har alla att göra med det förflutna och med en ackumulering av historiska händelser. Det finns inte bara "de goda i filmer". Situationer av det här slaget är mycket klara - tycker jag - och vi måste alla stå för konsekvenserna och ta på oss ansvaret för vår tidigare tystnad när det gäller Milosevics uppträdande under den tid som han ostraffat kunde göra vad han gjorde, i synnerhet från det ögonblick han återtog självstyret.
(Applåder)
Jag vill tacka för ministerns svar, men samtidigt påminna om att våldet i Kosovo statistiskt sett är större nu än det var före Natos bombningar. Det är oroväckande att bombningarna har förvärrat situationen, och det bör medges att Nato och Europeiska unionen har agerat felaktigt i och med den åtgärden. Ministern har talat, och det har han alldeles rätt i - jag håller med om det - om Belgrads skuld i det hela, men man bör också tänka på att underrättelsetjänsten i USA, Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien har försett UCK, en maffia, med vapen och pengar, och på det viset bidragit till problemen i området. Därför bär vi alla skulden.
Jag vill ställa en tilläggsfråga på grund av frågans globala natur. Tror ni inte att det skulle vara en fördel att häva blockaden mot Serbien, så att ekonomin i området normaliserades och att även Kosovo, som en provins i Serbien, skulle ha nytta av det?
Ärade kollega! Jag vill bara säga att det är svårt att basera sig på antaganden och sedan uttala sig om vad som hänt om något inte hade hänt. Varken ledamoten eller jag kan säga vad som skulle ha kunnat inträffa i Kosovo om Nato inte hade bombat. Och om inte Milosevic och hans regerings allt aggressivare aktioner inte hade lett till en mycket allvarligare situation än den som vi i dag har i Kosovo...
När det gäller ett lyftande av sanktionerna menar vi, ärade kollega, att Europeiska unionens inställning till Jugoslavien är baserad på en gradvis utvärdering av varje situation. Vi har satt igång ett energiprogram för att främja demokratin genom att gynna och stödja de kommuner i Jugoslavien som styrs av demokratiska krafter. I rådet (allmänna frågor) reagerade man positivt på den begäran som framställdes av de demokratiska krafterna i Serbien för att för såväl internationella som jugoslaviska flygbolag lyfta embargot. Detta är ett tecken på Europeiska unionens goda vilja när det gäller situationen i Serbien.
Vi måste förstå att det inte är fråga om att ge de serbiska myndigheterna några förmåner och att det inte är fråga om att ge utan att få något i gengäld. Såväl de interna mänskliga rättigheterna som det interna politiska systemets funktion i Serbien är under all kritik - och jag hoppas att ledamoten håller med mig om den demokratiska situationen i landet. Vi ger tillräckligt till Serbien, såväl när det gäller förmåner som lyftandet av sanktioner, dock under förutsättning att Serbien på det internationella planet och i förbindelserna med sina grannländer eller internt uppträder på ett sätt som vi menar följer de grundläggande principerna för det internationella samfundets och de "goda ländernas" uppträdande på det internationella planet.
Herr talman! Jag är ingen vän till Milosevic eller hans regering. Icke desto mindre hyser jag de allvarligaste tvivel om legitimiteten för Natos attacker mot Jugoslavien i Kosovo, både med avseende på bristen på bemyndigande från FN:s säkerhetsråd och på grund av att de kunde ha undvikits genom att inte ålägga oacceptabla villkor för Serbiens suveränitet vid Rambouillet. Den nuvarande situationen i Kosovo, som nu är etiskt rensat på serber och romer, talar för sig själv. Borde inte Nato åtminstone erkänna skulden för den avsiktliga bombningen av Belgrads TV-torn, vid vilken över 20 civila journalister miste livet, som förblir en stor moralisk skamfläck från kriget och som nu öppnar upp för ett generande eventuellt åtal om krigsförbrytelser mot våra ledare i väst?
Ärade kollega! När det gäller Europeiska unionens ståndpunkter så gör man ingen tolkning, ingen selektiv analys av militära mål, som till exempel anfallen mot den infrastruktur som Milosevics politiska system och propaganda kunde stödja sig på. Därför kan jag följaktligen inte uttala mig om den konkreta situationen och om vi kom överens med Nato eller inte om att utföra den. Det var en del i en global plan där vi alla var överens. Några av aktionerna var diskutabla, några erkände Nato själv var beklagliga och andra var av taktiska skäl berättigade för att stoppa Milosevics interna propagandakampanj. Å rådets vägnar tänker jag i alla fall inte uttala mig om någon specifik militäraktion utförd av Nato.
Herr rådsordförande! Eftersom jag känner till Balkans historia, skulle jag vilja påminna er om att Jugoslaviens folk under många decennier levde fredligt ihop. Destabiliseringen började för omkring tio år sedan, i och med Jugoslaviens upplösning, i vilken Europeiska unionen spelade en avgörande roll. Jugoslaviens brott var att det var det enda landet på Balkan som inte sökte medlemskap i vare sig Nato eller Europeiska unionen. Vad som nu står kvar efter flygbombningarna, förstörs av det inte alls avväpnade UCK, framför näsan på KFOR, vars roll som ockupationsmakt blir allt tydligare.
Dagligen kommer nya brott mot icke-albanska grupper, men även mot Kosovos kulturella arv, fram i ljuset, liksom hundratals överträdelser av FN:s resolution 1244.
Enligt min åsikt är det bästa som rådet skulle kunna göra att avbryta ockupationen av denna del av Jugoslavien och söka en lösning som är godtagbar för alla sidor, med respekt för regionens etniska särdrag och - framför allt - med respekt för principen om att man inte blandar sig i andra självständiga länders inre angelägenheter.
Jag har full respekt för ledamotens kännedom och tolkning av situationen i balkan, även om jag har svårt att förstå hur man genom att respektera regionens särdrag kan åstadkomma politisk stabilitet och därmed en lösning på problemet, för om vi tittar på den demokratiska stabiliteten i regionen skulle man kunna säga att det var Jugoslaviens ödeläggelse som orsakade den nuvarande situationen. Låt oss inte försöka oss på att tolka en internationell manöver. Jag vill påstå att Jugoslavien var vad det var, en stat med en viss förenlighet i den etniska differentieringen, en stat med en politisk inramning som ur en demokratisk synvinkel var allt annat än idealisk, något som måste stå klart för alla. Delningen av Jugoslavien är förmodligen ett historiskt faktum som vi måste lära oss att leva med, oavsett begångna misstag litet här och där. Vi tror inte alls att en reträtt av de internationella styrkorna just nu skulle vara en lösning. Tvärtom skulle den vara till skada.
Herr talman! Jag blev litet besviken över det svar som rådsordföranden gav min kollega. Det är mycket viktigt, om vi betonar att Europa skall vara ett värderingarnas Europa, att vi inte börjar påstå att medlen helgar ändamålen. Om civila mål bombades och förstördes - att döda civila är olagligt enligt alla mått mätt. Det bör inte försvaras ens av de av oss som djupt beklagar Milosevicregimen. Detta är dock inte min fråga.
Min fråga handlar om politiska fångar som hålls fångna i Serbien nu. Det finns, tror jag, för närvarande omkring 5 000 kosovanska politiska fångar som hålls fångna i Serbien. Min fråga till rådsordförande är följande. För det första, är rådet fullt medvetet om och intresserat av dessa fångars öde? För det andra, vad har det för avsikt att göra för dem?
Ärade kollega! Jag vill börja med att kommentera det jag sade tidigare. Jag försvarade inte alls anfallen mot civilbefolkningen. Det jag sade och det jag redan har förklarat är att det finns civila mål som har att göra med strukturer som är en del av den militära aktionen, och ledamoten vet lika väl som jag att en del militäraktioner inte bara riktas mot militära mål, de riktar sig också mot civila mål som komplement till de militära. Det är uppenbart att vi befinner oss i en gråzon när det gäller vad som är och inte är legitima mål. Som sagt, låt oss inte bedöma specifika aktioner. Vi gör en global bedömning av Natos aktioner och den globala bedömningen är positiv och vi delar Natos uppfattning.
När det gäller de politiska fångarna i Serbien, ärade kollega, så är det uppenbart att när jag talar om Serbien av i dag så följer inte Milosevic på det internationella planet de regler som gäller i ett anständigt samhälle. Jag tänker på Milosevics förhållande till sina medborgare, men framför allt hans sätt att hantera de politiska fångarna, de demokratiska kränkningarna, kränkningarna mot rätten till oppositionell massmedia, kränkningarna mot rätten för icke-statliga organisationer att agera och främja de mänskliga rättigheterna. Detta är trots allt bara en aspekt av Milosevics skadliga agerande i det jugoslaviska samhället och Europeiska unionen är givetvis bekymrad över situationen. Därför vill Europeiska unionen fortsätta med sina sanktioner så länge som Jugoslavien internationellt sett inte ändrar sitt uppförande och börjar respektera de värderingar som vi anser vara betydelsefulla.
Fråga nr 7 från (H-0035/00):
Angående: Utkastet till en stadga om grundläggande rättigheter Det civila samhället ser med tillfredsställelse på utkastet till en stadga om grundläggande rättigheter och förhoppningen är att denna skall kunna anta de utmaningar som Europa kommer att ställas inför under det 21:a århundradet. Kan rådet mot denna bakgrund svara på följande frågor:
Hur ser rådet på innehållet i stadgan? Vem skall stadgan gälla? Medborgare i Europeiska unionen eller i alla europeiska länder, med tanke på utvidgningen? Kommer den även att omfatta invandrare o.s.v.?
Kommer stadgan att befästa Europeiska unionens sociala rättigheter eller kommer den att ha en bredare karaktär? Vilka mekanismer kommer att användas i stadgan för att tydligt säkerställa jämlikhet mellan de båda könen? Vad anser rådet om att införa stadgan i EU-fördraget?
. (PT) Dokumentet om de grundläggande friheterna är en av de viktigare frågor vi arbetar med på institutionsnivå inom Europeiska unionen. Som ni vet har dokumentet sitt ursprung i det beslut som togs i Köln av Europeiska rådet. Vi menar att dokumentet är grundläggande för att skapa det som kan betraktas som Europeiska unionens etiska pelare och det som kan betraktas som ett behov för Europeiska unionen på vägen mot en union med värderingar, för att kunna förstärka dimensionen, inte bara internt utan till och med för att legitimera sitt eget externa bejakande baserat på gemensamma värderingar. Detta är givetvis av stor vikt för de femton. För fyra, fem månader sedan trodde vi inte att det skulle vara så viktigt för unionen. I dag tänker vi tack och lov på ett annat sätt, åtminstone några av oss. Det kommer också att vara betydelsefullt för en utvidgad union, i synnerhet för den framtida kulturpolitiken.
Beträffande dokumentets innehåll: Som ni vet så håller vi fortfarande på att diskutera stadgan. Två sammanträden har hållits av den grupp som har till uppdrag att utforma den, en grupp som nu kallas konventet för Europeiska unionens stadga för de mänskliga rättigheterna. Ett flertal problem har dykt upp. Först och främst måste vi veta om texten är förklarande eller om texten är bindande. För det andra, stadgans innehåll: oavsett om stadgan är bindande eller inte så har vi ändå ett innehållsmässigt problem, det vill säga om det handlar om en kumulation av ett antal principer som unionens medlemsstater tar i försvar och som finns medtagna i deras interna författningar eller om det är fråga om en ny korpus som på något sätt kan vara unionens gemensamma grundtanke. Sedan har vi ett annat grundläggande problem, som för övrigt finns med i frågeställningen och som jag tycker är av stor vikt, men som ännu är olöst. Vi måste ta reda på om stadgan skall tillämpas på unionens medborgare eller om det skall tillämpas på tredje lands medborgare bosatta inom unionen. Det är också en fråga som ligger på bordet.
Till sist har vi också ett mera svårlöst problem, frågan om rättsordningarnas underställelse, frågan om förenlighet mellan Strasbourgdomstolens rättsordning och Luxemburgdomstolens rättsordning. Ett problem som måste lösas vid en definition av stadgan för grundläggande rättigheter.
Å andra sidan har vi också frågan om de sociala rättigheterna. Här kommer det att bli nödvändigt att hitta en gemensam nämnare. Å den portugisiska delegationens sida så skulle jag vilja säga att vi förstår att de ekonomiska och sociala rättigheterna är en del av Europeiska unionens arv som måste ingå i alla unionens dokument och i varje korpus med värderingar tillhörande Europeiska unionen. Jag vet inte om den här uppfattningen delas av alla.
När det gäller den sista frågan så råder inte jämlikhet mellan män och kvinnor inom Europeiska unionen. Jag är övertygad om att det här är en fråga som med största sannolikhet kommer att beaktas i stadgan, i synnerhet eftersom vi själva, när vi diskuterade Amsterdamfördraget, hade vissa uppfattningar om det, uppfattningar som sedermera fastslogs i Amsterdamfördraget varvid en kvalitativ förbättring gentemot Maastrichtfördraget uppnåddes.
Till sist och med anledning av stadgans införlivande i Fördraget om Europeiska unionen: Just nu leder jag den arbetsgrupp som vägleder regeringskonferensens beredningsgrupp. Det är i portugisiska ordförandeskapets intresse att garantera att man efter ett godkännande av de personer som håller på att utforma stadgan - som ni vet så har rådet inte hand om stadgan, det ligger hos ett konvent med vald ordförande och med företrädare från Europaparlamentet, de nationella parlamenten, medlemsländernas regeringar samt Europeiska kommissionen - se till att det snarast blir färdigt (det är fråga om ett förfarande som vi inte kontrollerar, som vi bara följer genom en vice ordförande från konventet som samtidigt är företrädare för Europeiska unionens ordförandeskap i samma grupp). Det vore enligt vår mening önskvärt att stadgan införlivades i det nya fördraget för Europeiska unionen och att frågan genast remitterades till regeringskonferensen.
Jag tackar rådsordföranden för hans tankar och försäkringar om arbetets utveckling. Ni förstår, min fråga har en mening, herr rådsordförande, eftersom rådet är ett av Europeiska unionens organ, och de europeiska medborgarna, såväl män som kvinnor, vill veta vilken dess vision är om Europas demokratiska och sociala modell i det 21:a århundradet.
Jag skulle i min uppföljningsfråga vilja fråga er om ni, i egenskap av portugisiskt ordförandeskap, har planerat att barnens rättigheter - och här menar jag barnen som självständiga existenser - skall inbegripas i den diskussion som kommer att utvecklas och finnas med bland de rättigheter som kommer att införlivas i stadgan.
Fru talman! Som sagt så har vi inte någon kontroll över själva utformningen av stadgan för de grundläggande rättigheterna. Detta tillkommer de personer som ingår i den här gruppen och ärendet kommer bara att underställas rådet när och om man kommer överens om dokumentets lydelse. När det gäller barnens rättigheter vill jag dock nämna att frågan är aktuell och har tagits upp av såväl Europeiska rådet som i en samling internationella dokument som vi har skrivit under. Den här frågan skall tas med i stadgan för de grundläggande rättigheterna. En fråga som min regeringen med all säkerhet kommer att driva inom ramen för stadgan för de grundläggande rättigheterna. Vi har för övrigt även andra förslag. Jag vet inte om förslagen i fråga kommer att godkännas eller inte. Förmodligen är ämnet inte alltför polemiskt och det lutar åt en sammanställning av det som i dag är en samstämmig korpus för rättigheter som det inte vore mer än skäligt att inkludera i stadgan och delas av unionen.
Jag vill påminna ledamöterna om att frågorna, enligt anvisningarna till sammanträdet, skall vara koncisa och formulerade på ett sådant sätt att de kan besvaras i korta ordalag. Ni känner till att parlamentet har en delegation med ledamot Méndez de Vigo som ordförande och ett utskott för konstitutionella frågor där dessa frågor kan diskuteras i detalj. Därför ber jag att frågorna skall vara korta och likaså svaren. I annat fall riskerar vi i viss mån att slå ut processen med framtagandet av en stadga om de grundläggande rättigheterna. Jag ser att rådets tjänstgörande ordförande är villig att svara på allt, men min uppgift är att se till att frågestunden fortlöper.
Jag överlämnar ordet till Rübig.
Herr talman! Fjorton medlemsstater har utlyst bilaterala sanktioner mot en medlemsstat därför att man där har bildat en demokratiskt vald regering. Bägge partierna har redan suttit med i regeringen en gång. Någon lagkränkning har det hittills inte varit fråga om. Är förebyggande sanktioner förenliga med stadgan om de mänskliga rättigheterna? Vore det förenligt med stadgan om de allmänna fri- och rättigheterna om rådsordföranden gavs vetorätt för regeringsbildningen i medlemsstaterna? Är det förenligt med stadgan om de allmänna fri- och rättigheterna att uppmana till våldsdemonstrationer?
Ärade kollega! Som rådsordförande har jag inget svar att ge av den enkla anledningen att den ståndpunkt som intogs av den portugisiske premiärministern, som företrädare för fjorton statschefer och regeringar i medlemsländerna, gjordes bilateralt och inte i egenskap av ordförande i Europeiska unionen. Jag vill dock påpeka att de förebyggande åtgärder som vidtogs på ett strikt bilateralt plan av Europeiska unionens medlemsländer har att göra med en rad åtgärder, som jag skulle vilja kalla profylaktisk politik på ett diplomatiskt plan, som vi menar är helt berättigade och rimliga när det gäller ett partis eller en partimedlems uppträdande i en regering i Europeiska unionen som inte verkar kunna garantera att unionens mål efterlevs.
Herr talman! Jag har äran att vara ledamot i det konvent som utarbetar förslaget till stadga, så jag skall inte be ordförandeskapet spekulera över innehållet eller fråga huruvida det anser att konventet bör vara rådgivande eller huruvida det bör ha juridiska befogenheter.
Vad jag skulle vilja veta är vad som kommer att hända med det förslag till stadga som konventet utarbetar. Kommer rådet att behandla det som ett dokument som det måste acceptera som det är, eller kommer rådet att känna sig fritt att ändra detta dokument? Kommer rådet helt enkelt att säga ja eller nej till det, eller kommer det i själva verket att ha möjlighet att sedan ändra förslaget till stadga?
Svaret är varken ja eller nej. Jag vet inte, ärade kollega, det beror på rådets beslut.
Fråga nr 8 från (H-0042/00):
Angående: Beviljandet av exportkreditgarantier och de konsekvenser som detta får för byggandet av Ilisudammen i Turkiet. Vid G8-mötet i Köln uppmanades OECD att inleda en process för att inrätta gemensamma standarder för beviljande av exportkrediter. Dessa kan användas till att snedvrida konkurrensen och främja tvivelaktiga projekt. Kommer EU att gå i bräschen för att denna process skall drivas framåt? Att det finns ett behov för detta framkom nyligen då den brittiska regeringen meddelade att den överväger att bevilja ett företag som deltar i bygget av Ilisudammen i Turkiet en exportkreditlicens. Världsbanken har beslutat att inte finansiera projektet som kommer att innebära en omflyttning av 20 000 kurder, eventuellt en begränsning av Syriens och Iraks färskvattenförsörjning samt skador på miljön. Vad anser rådet om det faktum att europeiska regeringar och företag deltar i detta projekt?
Beträffande Caroline Lucas fråga så vill jag säga att man måste se på det ur två synvinklar: för det första exportkrediterna i allmänhet och för det andra vad som specifikt gäller för det här projektet.
När det gäller den mera allmänna aspekten så bör det påpekas att gruppen de åtta inte uppmanade OECD, som ledamoten insinuerar i sin fråga, att fastställa gemensamma kriterier för beviljandet av exportkrediter. Kriterierna finns redan. Avtalet som reglerar exportkrediter med officiellt stöd har varit i kraft inom OECD sedan 1978. Målsättningen med dessa direktiv är att se till att exportkrediter med officiellt stöd används på ett öppet och disciplinerat sätt. De flesta OECD-länderna är som ni vet en del av det här avtalet, och Europeiska gemenskapen som sådan, inte medlemsländerna individuellt, är också en del av avtalet i enlighet med artikel 133, före detta artikel 113, i Fördraget om Europeiska unionen.
Avtalet har efterhand har ändratts och förbättrats, och Europeiska unionen vill fortsätta att vara gångjärn i den här processen eftersom det tycks ge oss större tyngd i de internationella ekonomiska förbindelserna.
När det gäller G 8, och i enlighet med artikel 32 i uttalandet från toppmötet i Köln i juni 1999, så har det sagts att vi tillsammans med OECD skall arbeta för att miljöfrågorna tas upp på ett likvärdigt sätt vid de exportbefrämjande institutionerna. Vårt mål är att vara klara inför G 8-toppmötet år 2001. I G 8 är man alltså medveten om att det var det här som var det viktiga när det gäller exportkrediter och miljö och att det är det som OECD skall arbeta med.
I OECD:s ministerråd som jag deltog i 1999 välkomnade man de framsteg som hade gjorts när det gällde utarbetandet av ett OECD-avtal om miljöinformation för de större projekten vid exportkrediter med officiellt stöd. Vi uppmanades också att fortsätta förstärka de gemensamma plattformarna under tiden som en rapport om de framsteg som gjorts färdigställs inför nästa ministerrådsmöte som äger rum i år. Europeiska unionens medlemsländer har, som ni alla vet, en central roll i det här förfarandet och i den här diskussionen.
Mera konkret beträffande vattenkraftverket i Ilisu så förs samtal mellan de turkiska myndigheterna och de myndigheter vars exportkreditinstitutioner är potentiella leverantörer av kreditförsäkringar för export och projektets leverantörer som på ett tillfredsställande sätt bestämde sig för att värna om projektets miljömässiga, sociala och kulturella implikationer. Det var för övrigt i det här sammanhanget som en företrädare från Förenade kungadömet i december 1999 tillkännagav att syftet var att garantera att exportkreditförsäkringarna underställs den typ av frågor som dem som ledamoten nämnde i sin fråga.
Frågan om exportkreditlicenser togs inte upp i samband med projektet. Det bör påpekas att eftersom man inte har ansökt om lån för projektets finansiering av Världsbanken så riskerar man heller inget beslut om avslag från bankens sida. Ett avslag kan man bara få om man har ansökt om något, förstås. Det är tydligt att engagemanget från medlemsländernas regeringar och officiella exportkreditinstitutioner i vattenkraftverksprojektet i Ilisu fortskrider enligt de förpliktelser och det politiska och juridiska ansvar som länderna i Europeiska unionen, OECD och G 8 har tagit på sig.
Processen med att enas om dessa gemensamma standarder kan ha startat så långt tillbaka som 1978, med det faktum att den brittiska regeringen tycks sätta igång med ett projekt som är väldigt skadligt för miljön antyder helt klart att den inte har varit särskilt framgångsrik hittills.
Jag undrar om ni skulle vilja svara på en fråga om investeringar av EU-företag i ansökarländerna. Jag frågar detta med anledning av frågan om samstämmighet, ämnet för debatten i förmiddags.
Å ena sidan ber vi ansökarländerna att acceptera miljöregelverket, men ändå, på samma gång, stöder och uppmuntrar EU-medlemsstaterna investeringar i dessa länder som i sig själva är enormt skadliga för miljön. Kan ni tala om huruvida frågan om investeringar i ansökarländer har förekommit i någon av de diskussioner fram till i dag som ni har hänvisat till eller inte?
Ärade kollega! Jag deltog inte i den debatt som ni hänvisar till. Vad gäller den här delen av er fråga kan rådet bara besvara den skriftligt i efterhand.
Fråga nr 9 från (H-0044/00):
Angående: Miljöproblem på grund av Drogheda Port Companys utvecklingsprojekt - revisionsrättens roll Det har uppstått en allvarlig konflikt mellan miljöskydd och strukturutveckling i området vid mynningen av floden Boyne i Irland. Orsaken är ett utvecklingsprojekt som genomförs av Drogheda Port Company. Det berörda området är ett särskilt skyddsområde enligt direktivet om vilda fåglar och man överväger för närvarande att klassificera det som ett särskilt bevarandeområde enligt habitatdirektivet på grund av dess internationella betydelse. Många lokala och europeiska sammanslutningar har framfört hård kritik mot projektet. Liknande fall förekommer i andra regioner i unionen: projekt som får EU:s utvecklingsstöd är inte ekologiskt hållbara. Anser rådet inte att revisionsrätten bör ges ytterligare resurser i syfte att undersöka eller kontrollera dylika utvecklingsinsatser då det uppstår ekologiska konflikter? Vilka åtgärder ämnar rådet vidta för att stärka de europeiska institutionernas kontroll- och evalueringsbefogenheter i fall av denna typ?
Med anledning av ledamotens fråga vill jag först och främst påpeka att revisionsrätten definieras i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. I enlighet med artikel 246 i fördraget granskas räkenskaperna av revisionsrätten varvid alla gemenskapens inkomster och utgifter granskas, tillika regelbundenheten och legaliteten för nämnda operationer, dessutom står man som garant för en sund finansiell förvaltning. För övrigt även i enlighet med artikel 248.
Revisionsrätten förfogar därför från och med nu över alla instrument som behövs för att fullgöra sina skyldigheter. Beträffande ledamotens förslag om att utöka revisionsrättens medel, anser rådet att alla unionens institutioner, inom ramen för gemenskapsbudgeten, förfogar över finansiella medel som gör att de på ett riktigt sätt kan verkställa sina respektive uppdrag. I vissa fall hade det kanske varit önskvärt att utöka dessa medel men den möjligheten begränsas av budgeten, vilket ledamoten inte känner till. Jag tar tillfället i akt och påminner om att Europeiska unionens budget gemensamt godkänns av rådet och parlamentet. Rådet har därför inga möjligheter att ändra revisionsrättens uppdrag såsom det fastställts av fördraget.
Om extra resurser gavs till revisionsrätten, skulle det vara väl använda pengar, för det skulle säkerställa att EU-medel inte gavs till någonting som gick stick i stäv med våra miljöhänsyn. Under flera år har rådet blockerat en bedömning av den strategiska utvecklingens konsekvenser hos projekt och program. Jag skulle vilja fråga er om ni nu, när ni är ordförande i rådet, kommer att driva på detta ytterst viktiga förslag. För det andra, eftersom det inte finns några hänvisningar till strukturfonderna i det nuvarande förslaget, skulle ni kunna se till de återinförs?
Jag skulle vilja veta vad ni som rådets tjänstgörande ordförande kan göra åt detta just nu, för det är rådet som har blockerat detta under en lång tid. Det är ytterst viktigt. Om revisionsrätten regelbundet kunde bedöma de potentiella konflikterna mellan miljöhänsyn och strukturutveckling, skulle det vara mycket betydelsefullt, för revisionsrätten skulle kunna göra ett mycket värdefullt arbete. Deras rapporter är utomordentligt detaljerade och mycket betydelsefulla. Detta är ett sätt att se till att sådana konflikter undviks i framtiden.
Ärade kollega! Många av era frågor faller under kommissionens behörighetsområde. Det är följaktligen den som skall kontrollera vissa utvecklingsprojekts överensstämmelse med tillämplig miljölagstiftning. Det är kommissionen som måste besvara de här frågorna. Jag tror inte att jag kan ge ett bättre svar än detta.
Fråga nr 10 från (H-0053/00):
Angående: Stadgan för Europaparlamentets ledamöter Rådet och Europaparlamentet skall försöka enas om en stadga för Europaparlamentets ledamöter. En av de frågor som då skall regleras är om ledamöterna skall ha lika lön och var de skall betala sin skatt. Enligt uppgifter i media anser det portugisiska ordförandeskapet att alla ledamöter skall betala samma skatt, till EU. Detta står i strid med vissa medlemsländers uppfattning, vilka vill ha rätten att beskatta ledamöterna i hemlandet. Kan det portugisiska ordförandeskapet klargöra sin position i frågan?
Europeiska unionens portugisiska ordförandeskap är enligt min mening uppfylld av den här frågan. Jag förmodar att det är första gången som man i ett arbetsprogram för ett ordförandeskap sätter upp och prioriterar problemet med Europaparlamentets ledamotsstadga på dagordningen.
Det portugisiska ordförandeskapet har därför sagt att man vill prioritera en lösning av stadgan, vilket för övrigt även Europaparlamentets ordförande sade vid Europeiska rådets möte i Helsingfors. Vi är därmed i perfekt harmoni med varandra när det gäller att uppnå ett positivt resultat i den här frågan.
Det är med den här politiska viljan som vi försöker dra upp linjerna för en kompromiss och arbetet med detta har vi redan inlett. Uppgörelsen måste nå enhällighet i rådet, vilket det är värt att påminna om, i enlighet med artikel 190 samt parlamentets bifall som måste godkänna stadgan.
Ordförandeskapet har inlett intensiva kontakter med flera av parlamentets ledamöter och med den grupp som parlamentet gav i uppdrag att förhandla med rådet. Jag fick själv tillfälle att för första gången träffa gruppen under januarisessionen och jag tänker fortsätta med mina kontakter och träffa dem igen. Debatten återupptogs av EU-rådets behöriga instanser, den här gången med större intensitet, och jag tror mig kunna säga att stadgans utformning är grundläggande för att samtidigt kunna garantera Europaparlamentsledamöternas självaktning och den nödvändiga öppenheten och sunda förvaltningen av allmänna medel, och detta säger jag i en anda där ökad flexibilitet råder och där vi alla är medvetna om hur viktigt det här är för allmänheten.
Beträffande den fråga som ledamoten ställde, vill jag påpeka att det inte är någon mening med en ny stadga om det inte innebär att situationen förbättras och ger dem som har identiska tjänster så likvärdiga villkor som möjligt. Detta är utgångspunkten för det portugisiska ordförandeskapet.
Rollen som medlare tvingar oss dock att beakta alla åsikter som kan komma till uttryck i rådet och ledamoten är inte ovetande om att skattefrågan ställer till med problem i vissa delegationer. I och med detta, och oavsett lösning, så menar jag att den demokratiska legaliteten alltid måste respekteras och accepteras av alla medlemsländer, oberoende av vad respektive nation har för åsikter. Vad jag kan lova i den här frågan är att ordförandeskapet under sitt mandat kommer att arbeta i en anda av största möjliga genomblickbarhet och öppenhet gentemot ledamöterna och tillsammans med rådets ledamöter, i synnerhet dem som hade svårt att acceptera det förslag som dök upp förra året, så att man kan finna en rimlig kompromisslösning som samtidigt kan ge ledamotsstadgan den värdighet som behövs för det här huset.
Herr talman! Jag tackar ministerrådet för svaret och vill ställa två följdfrågor som hänger samman med beskattningen av oss parlamentariker. Min grundsyn är att man bör betala skatt i det land där man lever, där ens familj lever och där man har nytta av den offentliga servicen. Jag tänkte fråga ordförandeskapet om det egentligen finns något argument för att vi inte skall betala skatt i våra hemländer precis som andra människor gör. Finns det något argument för att vi skulle ha en speciell förmån därför att vi är just parlamentariker? Det är min första fråga.
Den andra frågan är om det portugisiska ordförandeskapet kan acceptera en lösning som innebär att skattefrågan löses på olika sätt för ledamöter av olika nationalitet, eller om ni vill ha en lösning som är lika för ledamöter av samtliga nationaliteter.
Ärade kollega! Jag vill inte vara ohövlig mot kammaren, i synnerhet i respekt för ledamotens frågor, men låt mig slippa besvara frågorna punkt för punkt. Vi är mitt inne i en ganska besvärlig förhandlingssituation, vilket visar sig i hur ordförandeskapet i Europeiska unionen ger uttryck åt något specifikt som har att göra med vissa situationer. Detta drar givetvis med sig vissa konsekvenser då det bekämpas av andra ledamöter i rådet.
I den här fasen vill jag helst ursäkta mig och inte direkt besvara de frågor som ställs samtidigt som jag vill be er att döma oss efter de resultat som inom kort kommer att uppnås när vi försöker oss på en mera konkret lösning. Jag kommer då gladeligen att inställa mig här i kammaren och besvara era frågor och förklara eventuella svårigheter om vi inte nått något resultat eller ta emot lyckönskningar av ledamöterna i fall resultat har uppnåtts.
Jag skulle vilja fråga rådets tjänstgörande ordförande om han, efter att under några få timmar här i kammaren ha arbetat tillsammans med dessa ledamöter av Europaparlamentet, har kunnat göra någon uppskattning av vad de är värda för lön?
Ärade kollega! Därför att den här debatten om Europaparlamentsledamöternas arvode inte bara är en debatt som berör ert land utan den berör även mitt land. Jag vet exakt vilka arvoden som ledamöterna i Europaparlamentet betingar. Jag är därför fullständigt medveten om problemet.
Herr talman! Jag vill tacka för svaret . Jag vill ställa en följdfråga som har en viss likhet med den Sjöstedt ställde. Vi kommer båda från Sverige.I vårt land betalar vi vår huvudsakliga skatt i form av lokalskatt, eftersom servicen finns lokalt, och vi har en omfattande service. Vi har problem med förtroendet för politiker,inte minst för europeiska politiker här i parlamentet.
Hur tror ni förtroendet för oss politiker skulle påverkas om det skulle bli så att vi får rätten att utnyttja servicen där vi bor - skola, omsorg osv - men samtidigt inte betalar någon skatt, inte bidrar? Hur tror ni ett sådant system skulle påverka förtroendet för oss politiker?
Detta är en fråga, herr tjänstgörande rådsordförande, som jag inte är säker på att ni måste besvara, eftersom den är av filosofisk natur. Men om ni vill ge er in på filosofiska resonemang, så varsågod!
Nej, herr talman, jag känner mig inte manad att gå in på filosofiska frågor. Det här är frågor som berör grunden och har att göra med tanken bakom
ledamotsstadgan och dess politiska roll. Jag vill inte gå in i en sådan diskussion härför det verkar som om man då, för att använda ett franskt uttryck, à prejuger den tolkning som det portugisiska ordförandeskapet gör av förhandlingarna om ledamotsstadgan som man är inblandad i.
Eftersom tiden är ute för frågestunden med frågor till rådet kommer frågorna 11 till 35 att besvaras skriftligen.
Jag förklarar härmed frågestunden avslutad.
(Sammanträdet avslutades kl. 19.05 och återupptogs kl. 21.00)
Tal av Tjeckiens president Vaclav Havel
Herr president, mina damer och herrar ledamöter! Å Europaparlamentets vägnar har jag den mycket stora äran att önska Vaclav Havel, Tjeckiska republikens president, varmt välkommen.
(Applåder)
Jag skulle också vilja hälsa fru Havel välkommen, som har tagit plats på åhörarläktaren. Välkommen, fru Havel.
(Applåder)
Det är inte första gången vi välkomnar er här i parlamentet, herr president. Ni har redan talat en gång i plenarkammaren i Strasbourg, för nästan sex år sedan, i mars 1994, och många av oss har ett mycket starkt minne av det tillfället, de kolleger som var parlamentariker redan då.
Kort efter det att Maastrichtfördraget trädde i kraft uttalade ni er för en förstärkning av de europeiska värdena, för en europeisk etisk dimension och för att unionen skulle öppna sig för Central- och Östeuropa. För många medborgare, och inte bara i ert land, personifierar ni därför detta värderingarnas Europa, för vilket vi ständigt uttrycker vårt engagemang.
Efter två val till Europaparlamentet och en ny viktig reform av Europeiska unionens fördrag, har unionens förbindelser med Tjeckiska republiken genomgått en ytterst dynamisk utveckling. Ett associeringsavtal har trätt i kraft och en gemensam parlamentarikerkommitté EU-Tjeckien har inrättats. 1996 lämnade ert land in en officiell ansökan om medlemskap i unionen. 1998 inleddes slutligen de officiella medlemskapsförhandlingarna.
Den europeiska integrationsprocessen har, liksom utvidgningsprocessen, ökat i tempo på ett imponerande sätt sedan järnridåns fall. Slutet för den konstgjorda uppdelningen av Europa inledde en ny epok. I dag står vi inför en historisk utmaning och många framtidsutsikter för alla européer.
Herr president! Ni är en viktig symbol för denna utveckling. Ni grundade och undertecknade Charta 77, en rörelse för försvaret av de mänskliga rättigheterna som företrädde och krävde grundläggande värden under en dyster period i ert folks historia. För att ha försvarat människans frihet och värdighet dömde den kommunistiska regimen er till fem års fängelse. Men ni förlorade aldrig hoppet och historien har gett er rätt. Det är nu tio år sedan som "sammetsrevolutionen" krävde Havel i presidentpalatset.
Under tio års tid har ni som president först företrätt det demokratiska Tjeckoslovakien och sedan Tjeckiska republiken. Försoningen med era grannar har för er varit, och är fortfarande, ett mål som ni har försvarat med stor kraft och uthållighet. Ni är en första rangens europé.
I dag förbereder sig Tjeckien för att bli medlem av vår union. Ni håller säkert med mig, herr president, och det har erfarenheten visat oss, att unionens utvidgningsprocess inte alltid är utan fallgropar, och det gäller för båda parterna. Tjeckiska republiken måste göra stora ansträngningar för att uppfylla samtliga villkor för ett medlemskap.
Europeiska unionen måste å sin sida anpassa sina institutioner och politikområden inför utvidgningen. EU har redan tagit ett stort steg framåt i samband med Agenda 2000. Följande etapp, dvs. den institutionella reformen, genomförs det här året i och med inledningen av den nya regeringskonferensen, där Europaparlamentet är en fullvärdig deltagare.
Vårt ansvar i egenskap av parlamentsledamöter är att se till att utvidgningsprocessen präglas av en maximal öppenhet och insyn, så att Europeiska unionens och Tjeckiska republikens medborgare en dag via sina valda företrädare skall kunna godkänna Tjeckiska republikens anslutning till Europeiska unionen.
Herr president! Jag har det mycket stora nöjet att ge er ordet.
(Applåder)
Fru talman, mina damer och herrar ledamöter, mina damer och herrar! Frågan om européerna besjälas av en europeisk identitet, vid sidan av ett medvetande om och en känsla av nationell tillhörighet, är en fråga som i dag ofta kommer upp på dagordningen. Med andra ord: känner sig européerna verkligen europeiska, eller rör det sig snarare om en abstrakt idé, en teoretisk konstruktion som söker förhärliga en geografisk beståndsdel för att göra det till ett sinnestillstånd? Denna fråga väcks bland annat i debatten om vilken del av suveräniteten som nationalstaterna kan och bör överlämna till Europeiska unionens gemensamma organ. Vissa menar att om den klart beprövade nationella tillhörigheten alltför snabbt trängs undan av en föga upplevd europeisk tillhörighet, ja som kanske till och med uppfattas som en chimär, kan det endast gå illa.
Så hur står det egentligen till med vår europeiska identitet?
Om jag själv ställer mig den frågan på djupet; hur europeisk jag känner mig och vad det är som förenar mig med Europa, blir jag först lätt överraskad: det är först nu jag ställer mig denna fråga, under trycket av vissa aktuella politiska frågor och förpliktelser. Varför ställde jag mig inte den frågan för längesedan, under den tid då jag började orientera mig i världen och reflektera om den och mig själv? Betraktade jag min tillhörighet i Europa som ett rent yttre element, som inte var så viktigt, ett element som inte bör vara föremål för kval, eller till och med uppta mina tankar? Eller ansåg jag tvärtom att min europeiska identitet var något som kom av sig självt och inte förtjänar frågor, granskningar, följder?
Den andra eventualiteten är mer trolig: allt som jag engagerat mig för har varit så naturligt europeiskt att det aldrig har fallit mig in att betrakta det som sådant. Jag har helt enkelt inte sett poängen med att bedöma det på det sättet, och mer allmänt, att jag skulle förknippa mitt tänkande med någon kontinent. Eller ännu bättre: jag har en känsla av att jag, när jag var ung, till och med skulle ha känt mig något löjlig om jag förklarade eller skrev att jag var europé, att jag uppfattade saker och tänkte på ett europeiskt sätt, eller till och med uttryckligen åberopade Europa. För mig skulle det ha framstått som mycket patetiskt och förmätet; jag skulle ha uppfattat det som en mer högmodig version av de nationella patrioternas patriotism, som alltid har besvärat mig.
Med andra ord: jag var så uppenbart och naturligt europeisk att jag inte ens reflekterade över det. Och det gäller utan tvekan majoriteten européer: de är i grunden européer, men de inser det inte, betecknar sig inte som sådana och i opinionsundersökningarna förvånar de sig något över att behöva uttrycka sin europeiska identitet på ett tydligt sätt.
En genomtänkt europeisk samhörighet tycks inte ha en lång tradition i Europa.
Jag betraktar inte detta som något positivt och jag välkomnar med nöje det faktum att den europeiska identiteten i dag börjar anta en mer tydlig form i det stora havet med " självklara " begrepp. Genom att ställa oss frågor om den, genom att reflektera och försöka definiera dess karaktär, ger vi ett viktigt bidrag till en förståelse för oss själva. Detta kommer att bli avgörande i vår mångkulturella och multipolära värld, där förmågan att uppfatta vår identitet är ett första villkor för en god samlevnad med andra identiteter. Om nu Europa hittills har ägnat sig ganska litet åt sin egen identitet, är det utan tvekan för att Europa med orätt har betraktat sig som hela världen eller åtminstone som något högre stående än resten av världen, och vi har därför inte känt ett behov av att definiera oss i förhållande till andra. Med beklagliga konsekvenser, givetvis, för det faktiska beteendet.
Att bedriva ett reflektionsarbete om den europeiska identiteten innebär att man frågar sig vilken samling värderingar, ideal eller principer som begreppet Europa frammanar, ja vad det är som kännetecknar Europa. Och mer än så. Det betyder också att man bör göra en kritisk granskning av denna samling, vilket ligger i själva sakens natur. Och således snabbt inse att många europeiska traditioner, värderingar eller principer kännetecknas av en stor tvetydighet och att de flesta av dem kan leda till helvetet om de överdrivs, utnyttjas eller missbrukas.
Om Europa nu träder in i självprövningens era betyder det att Europa har en önskan definiera sig i förhållande till andra, men också att man söker efter vad som är bra inom Europa, vad som är förlegat och vad som hör framtiden till.
När jag för sex år sedan hade den äran att för första gången tala i denna kammare, tog jag upp behovet av att betona den andliga dimensionen och betydelsen av den europeiska integrationens värderingar, och erkände min fruktan inför det faktum att det europeiska byggets andliga, historiska, politiska och civilisatoriska mening riskerade att döljas av tekniska, ekonomiska, finansiella och administrativa frågor, med risk för att allmänheten skulle bli helt förvirrad. Vid den tidpunkten kunde mitt uttalande föra tankarna till en provokation, och jag var inte säker på om jag skulle bli utbuad i Europaparlamentet. Inget sådant inträffade, men i dag kan jag med nöje konstatera att samma ord inte alls har samma provocerande karaktär.
Under de senaste tio åren har Europa genomgått en dramatisk utveckling - järnridåns fall, det ständigt mer uppenbara behovet av att utvidga Europeiska unionen, den allt snabbare ekonomiska integrationen och arsenalen av nya hot som har uppkommit med denna period - och alla dessa beståndsdelar har med nödvändighet fått Europeiska unionen att öppna sig för nya, mer intensiva självprövningar, för att definiera och på nytt söka efter de värderingar som håller den samman och ger dess existens en mening.
Man för ibland fram tanken att detta sökande kommer för sent, att den kulturella och politiska integrationen och självprövningen borde ha föregått den ekonomiska integrationen, med andra ord att man har börjat med slutet.
Jag tror inte att det är en rättvis bedömning. Efter andra världskriget konfronterades det demokratiska Västeuropa med minnet av de två världskrigens fasor och faran för en expansion av det totalitära kommunistiska herraväldet. Vid den tiden var det nästan onödigt att tala om värderingar att skydda. De var uppenbara. Det som krävdes var däremot att ena väst på ett så att säga tekniskt sätt, och det så fort som möjligt, för att förhindra att ny diktatur skulle uppkomma eller till och med breda ut sig, men också för att hindra gamla nationella konflikter från att blossa upp på nytt.
Detsamma gäller utan tvivel min europeiska identitet: eftersom den var så naturlig för mig under så många år, ja till och med årtionden, föresvävade det mig aldrig att åberopa den uttryckligen. Allt som Västeuropa skulle skydda var så pass uppenbart, att man inte kände ett behov av att definiera, analysera, fördjupa eller omsätta det i olika politiska och institutionella realiteter. Och på samma sätt som jag först nu frågar mig om jag känner mig europeisk och reflekterar över vad det betyder, har det senaste decenniets historiska händelser utan tvivel tvingat det under uppbyggnad demokratiska Europa att bedriva en fördjupad reflektion om själva grunden för dess enande och om sina mål.
De stora europeiska värderingarna - såsom de har formats av Europas andliga, politiska och stormiga historia och såsom andra delar av världen har anammat dem, åtminstone vissa av dem - är tydliga: respekten för den unika människan, hennes friheter, rättigheter och värdighet; solidaritetsprincipen; likhet inför lagen och rättsstaten; skydd för alla etniska minoriteter; demokratiska institutioner; en uppdelning mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten; politisk pluralism; respekt för privat ägande och det fria företagandet; marknadsekonomi och en utveckling av det civila samhället. Den nuvarande formen på dessa värderingar speglar givetvis också ett stort antal europeiska erfarenheter under modern tid, som har gjort att vår kontinent har blivit en första rangens mångkulturella mötesplats.
Tillåt mig att uppehålla mig vid en av dessa grundläggande värderingar, av skäl som jag kommer att redogöra för. Det handlar om det civila samhället.
I västvärlden, dvs. den euroamerikanska världen av i dag, utgör det civila samhället - ett öppet, decentraliserat och mångsidigt samhälle som är uppbyggt på tilltron till medborgarnas och deras många olika organisationers suveräna oberoende - den demokratiska statens bas och en garanti för dess politiska stabilitet.
När Europeiska unionen inom kort skall öppna upp sina portar för de nya demokratierna - vilket enligt min mening är ett centralt intresse för EU - är det mycket viktigt, om inte avgörande, att unionen hjälper till med att återuppbygga och utveckla det civila samhället i dessa länder. Det var inte av en slump som den kommunistiska diktaturen, kort efter dess makttillträde, var så ivrig att med våld slita sönder det civila samhällets ömtåliga struktur för att slutligen omintetgöra det. Det var för att de visste att de aldrig skulle få en verklig kontroll över folket så länge det civila samhällets olika strukturer, som byggts upp nerifrån, skulle fortsätta att fungera. Det som blev kvar av det genuina civila samhället levde vidare och utvecklades i det direkta eller indirekta motståndet. De europeiska värderingarna överlevde således i denna miljö, inte tack vare utan trots det politiska systemet.
Den spontana struktureringen av ett samhälle kan självklart inte föreskrivas ovanifrån. Men man kan skapa en miljö och villkor som gynnar dess utveckling.
Stödet till de nya demokratierna bör därför ingå i ett större sammanhang, nämligen en varaktig fördjupning och förstärkning av det civila samhället i hela Europa.
Ju mer varierade, differentierade och sammanflätade de olika europeiska civila strukturerna är, desto större beredskap får de nya demokratierna för att ansluta sig till dessa, och desto fortare etableras principen om förtroende för medborgarna och subsidiaritetsprincipen, vilket möjliggör en förstärkt stabilitet i de här länderna. Men det är inte allt: grundvalen för Europeiska unionen som överstatlig gemenskap kommer också att befästas.
Konkret sett medför detta, bland annat och framför allt, att vissa sociala solidaritetsplikter överförs till lokala myndigheter och icke-vinstdrivande organisationer eller offentliga organ. Ju lägre den nivå är där resursfördelningen äger rum, desto öppnare och mer ekonomisk blir denna fördelning och desto bättre täcker den samhällets mest varierande behov - som är svåra att skilja från en central utgångspunkt - och desto mer genuin blir den sociala solidariteten, eftersom den blir mer tydligt förknippad med konkreta personer eller deras organisationer. Medborgares, sociala gruppers, kommuners och regioners genuina solidaritet är således den bästa jordmånen för den solidaritet som endast kan beviljas av en enda enhet, dvs. staten. Och i en så stor överstatlig enhet som Europeiska unionen, som måste fungera som ett solidaritetsinstrument, krävs det att dess medborgerliga grundval är än solidare, än rikare. Europeiska unionens livskraft är därmed beroende av, bland annat och kanske främst, på vilket sätt medborgarna känner att de tillhör en europeisk medborgerlighet.
En växande medvetenhet om alla symptom eller uttryck för nationell egoism, främlingsfientlighet eller rasistisk intolerans borde naturligtvis utgöra en del av denna nya känsla av europeisk tillhörighet. Den appeasement-politik som i München mynnade ut i en kapitulation inför det onda, är ett av den moderna europeiska historiens bittraste kapitel. Denna erfarenhet manar till vaksamhet. Det onda måste bekämpas när det ännu ligger i sin linda, och det räcker inte att det bara är regeringar som gör det. Regeringarnas inställning borde vara ett resultat av medborgarnas attityd.
(Applåder)
Omsorgen om säkerhet är ett annat uttryck för den sociala solidariteten. Detta är en uppgift för staten eller en överstatlig gruppering. Europeiska unionen har påbörjat ett intensivt arbete med att utforma en ny säkerhetspolitik. Denna politik borde utmärkas av förmågan att snabbt fatta beslut och lika snabbt omsätta dessa beslut i handling. För mig är det en ytterst viktig faktor. Det är för övrigt hög tid. Den senaste erfarenheten i Jugoslavien säger oss mycket om den frågan.
Enligt min uppfattning var Natos intervention en relativt tydlig demonstration ur flera aspekter.
För det första kan, i förekommande fall, ett krav på att ingripa utanför Europeiska unionens gränser framtvingas av en respekt för livet, den mänskliga värdigheten såväl som omsorgen om den europeiska säkerheten. Ju starkare mandatet bakom ett sådant ingripande är desto bättre, givetvis. Men man kan tyvärr också föreställa sig en situation där det saknas ett FN-mandat, samtidigt som en intervention skulle gagna många människor, hela Europa och den mänskliga civilisationen i sin helhet. Jag är inte säker på att Europa var beredd att ens helt nyligen konfronteras med så pass riskfyllda situationer. Europa har utan tvekan en mycket större beredskap nu, åtminstone på ett psykologiskt plan. Jag tror att Europa snabbt borde dra nytta av detta för att också göra materiella eller tekniska justeringar.
För det andra krävs det mycket större insatser för förebyggande säkerhetsarbete. I Kosovo och i Serbien, liksom i Bosnien-Hercegovina och många andra områden i f.d. Jugoslavien, hade tiotusentals människoliv och ett stort antal materiella tillgångar kunnat besparas om världssamfundet haft förmågan att reagera på ett lämpligt sätt tidigare, i konfliktens början.
(Applåder) Trots alla vädjanden och alla varningar för eventuella eller hotande terrordåd hände tyvärr ingenting. Möjliga och tänkbara skäl är bland annat omsorgen om de mest varierande särintressen och materiella intressen samt regeringarnas oförmåga att ta risker för den goda saken eller det allmänna intresset.
För det tredje spelade Förenta staterna i det här fallet den utslagsgivande rollen, och det är högst sannolikt att världssamfundet inte skulle ha vetat vad det skulle göra utan deras energi, och att vi än i dag hade fått bevittna den fasa som ledde fram till en intervention i Kosovo. Men Europa kan inte förlita sig på Förenta staterna i all evighet, i synnerhet då det handlar om ett europeiskt problem. Europa måste ha förmågan att besluta sig för en lösning och lösa situationen på egen hand. I dagens värld, där små enheter på legitim väg sluter sig samman i form av internationella eller överstatliga gemenskaper, vore det otänkbart att Europeiska unionen fortfarande är en respektabel del av världsordningen men utan att kunna komma överens om ett sätt att försvara de mänskliga rättigheterna, inte bara på sitt eget territorium, utan också på det område där EU agerar, dvs. inom den sfär som en dag kan komma att tillhöra unionen.
Som jag sade för en stund sedan, anser jag att utvidgningen är ett centralt intresse för Europeiska unionen. Tillåt mig att framhålla den övertygelsen, genom att peka på detta än en gång.
Det handlar kanske om erfarenheten hos en man som har genomgått 40 år av kommunistiskt förtryck, vilket föregicks av det nazistiska herraväldet, eller kanske om den särskilda erfarenheten hos en invånare i ett land beläget i Europas centrum, ett land som under seklens lopp har blivit en korsväg för olika andliga strömningar och europeiska geopolitiska intressen, kanske till och med den plats där mer än en europeisk sammandrabbning har sitt ursprung. Detta har gjort mig bestämt övertygad om att Europa är den enda politiska enhet där säkerheten är odelbar. Idén om två Europa som lever sida vid sida, idén om ett demokratiskt, stabilt och välmående Europa på väg att integreras vid sidan av ett mindre demokratiskt, mindre stabilt och mindre välmående Europa, är enligt min mening mycket bedräglig. Den påminner om tanken om ett varaktigt sammanboende i ett rum, där ena halvan är översvämmad och den andra inte. Hur mångskiftande Europa än må vara, så är det odelbart, och alla allvarliga händelser i Europa kommer att få konsekvenser och återverkningar på resten av dess territorium.
I egenskap av en unik politisk enhet, har Europa i dag en möjlighet som det aldrig har haft under hela sin stormiga historia: att organisera sig på ett i grunden rättrådigt och fredligt sätt enligt principen om jämlikhet och samarbete mellan alla. Inga fler våldshandlingar som utövas av mäktiga gentemot mindre mäktiga. I stället är det ömsesidig förståelse och allmänt samförstånd, hur besvärligt och hur lång tid det än tar att uppnå detta, som bör vara den främsta principen för såväl organisationen som stabiliteten i Europa under nästa årtusende. Med Europa avser jag i det här sammanhanget kontinenten i sin helhet.
Vi vet alla att Europeiska unionens utvidgning bör åtföljas av fortsatta och djärva reformer av EU:s institutioner. Jag är övertygad om att regeringskonferensen kommer att bidra med realistiska förslag som får Europeiska unionen att framskrida i rätt riktning. Men jag tror inte att de institutionella förändringarna inom Europeiska unionen kan stanna vid detta. Tvärtom; enligt min uppfattning kommer det att bli starten för en mycket lång process, som kanske kommer att ta årtionden. Denna process bör präglas av en ständig omsorg om att påskynda och förenkla beslutsfattandet inom Europeiska unionen och att göra det mer öppet för insyn.
Låt mig nämna två mer konkreta punkter som jag redan har tagit upp vid ett flertal tillfällen, och som i mina ögon skulle kunna bidra till att dessa mål förverkligas i en mer avlägsen framtid.
I första hand anser jag att Europeiska unionen förr eller senare bör förse sig med en koncis och tydlig grundlag som kan förstås av alla...
(Applåder)en grundlag som alla Europas barn kan lära sig i skolan utan problem. Denna grundlag skulle innehålla två delar, som brukligt. I den första skulle medborgarnas och de europeiska staternas rättigheter och skyldigheter formuleras, de grundläggande värden på vilka det enade Europa vilar samt det europeiska byggets innebörd och kallelse. I den andra skulle Europeiska unionens viktigaste institutioner beskrivas, deras främsta befogenheter och ömsesidiga relationer. En sådan grundläggande lag leder inte automatiskt till att den union som är sammansatt av stater skulle genomgå en radikal omvandling till en stor federal stat, en tanke som euroskeptikerna är besatta av, utan gör det bara möjligt för invånarna i det framväxande Europa att skapa sig en tydligare uppfattning om Europeiska unionens karaktär. På så sätt skulle de bättre kunna förstå och identifiera sig med unionen.
(Applåder)En av de viktiga frågorna, som ofta och med rätta tas upp i samband med unionens institutionella reformer, är frågan om vad man skall göra för att unionens små medlemsländer skall vara säkra på att de större länderna inte ser till att de hamnar i minoritet, samtidigt som man behöver ta hänsyn till de olika staternas storlek på ett riktigt sätt. En möjlighet skulle kunna vara att upprätta en andra kammare i Europaparlamentet. Den skulle givetvis inte väljas i direkta allmänna val, i stället skulle de olika parlamenten sända dit sina respektive företrädare, låt säga tre per stat. Om den första kammaren, dvs. Europaparlamentet av i dag, skulle återspegla de olika medlemsstaternas storlek, skulle den andra stärka jämlikheten mellan staterna: där skulle alla medlemsstater ha ett lika stort antal företrädare. Mot den bakgrunden skulle exempelvis kommissionen inte behöva sättas samman enligt nationell tillhörighet, och de nationella parlamenten skulle bli involverade på ett mycket mer operativt plan.
Hur den institutionella eller den föreslagna reformen än utvecklas eller genomförs, finns det en sak som framstår som särskilt klar: en oenighet eller en avsaknad av samförstånd i institutionella frågor får inte bromsa utvidgningen av Europeiska unionen. Skulle det bli så, finns det risk för att en alltför försenad utvidgning får oändligt mycket farligare konsekvenser än en eventuellt ofullbordad institutionell reform.
Mina damer och herrar! Den tekniska civilisation som föddes på europeisk mark omfattar i dag hela vår planet och har blivit avsevärt påverkad av element ur den euroamerikanska civilisationen.
Europa har därför ett särskilt ansvar för tillståndet i denna civilisation. Men detta ansvar får aldrig mer anta formen av en våldsam export av egna värderingar, idéer eller varor till resten av världen. Nej, tvärtom, Europa skulle äntligen kunna börja med sig självt och tjäna som exempel, som andra kan men inte är tvingade att följa.
Hela den moderna uppfattningen om livet - som ständig tillväxt och materiella framsteg, grundat på den självsäkra människan som tar sig för universums herre - är den europeiska andliga traditionens dolda och beklagansvärda ansikte. Denna uppfattning om livet förutbestämmer också den nuvarande civilisationens hotfulla karaktär. Vem annars skulle kunna sätta upp ett starkt motstånd mot dessa hot, om inte vår del av världen, som satte igång rörelsen, ja kanske till och med vår civilisations fria fall?
Vid denna brytpunkt i historien förefaller det vara Europas uppgift att bedriva ett djärvt reflektionsarbete om sitt tvetydiga bidrag till världen: att förstå att vi inte endast har lärt världen mänskliga rättigheter, utan att vi också har visat den Förintelsen; att vi inte bara har fått världen att - andligt - förverkliga den industriella revolutionen och sedan den informationstekniska, utan också att vanställa naturen för att mångfaldiga materiella rikedomar, plundra den på dess resurser och förorena atmosfären. Det gäller att förstå att vi visserligen har banat vägen för en oändlig vetenskaplig och teknisk utveckling, men att vi har gjort det till ett mycket högt pris: dvs. att vi har utmanövrerat en hel rad mycket viktiga och komplexa mänskliga erfarenheter som har formats under flera årtusenden.
Europa måste börja med sig självt. Vi kan göra besparingar, införa fastetider och respektera - i enlighet med den bästa av våra andliga traditioner - den högre kosmiska ordningen som något som överskrider oss och respektera såväl den moraliska ordningen som dess konsekvenser. Ödmjukhet, vänlighet, artighet, en respekt för det vi inte förstår, en djup känsla av solidaritet med andra, en respekt för alla olikheter, en vilja att göra uppoffringar eller goda handlingar som endast evigheten kompenserar - den evighet som observerar oss, i stillhet, tvärs igenom vårt samvete: dessa värderingar skulle kunna och borde vara det europeiska projektets program.
Europa har, helt eller delvis, det 20:e seklets mest avskyvärda händelser på sitt samvete: de tvåvärldskrigen, fascismen och det kommunistiska totalitära systemet.
Under det senaste seklet har Europa också upplevt tre positiva händelser, även om alla inte bara kan tillskrivas Europa: slutet på det koloniala herraväldet över världen, järnridåns fall och början på det europeiska bygget.
Det fjärde stora uppdrag som väntar Europa är i mina ögon att försöka visa, genom sin blotta existens, att det är möjligt att avvärja den stora fara som vår motsägelsefulla civilisation utsätter världen för.
Jag skulle bli glad om det land jag kommer ifrån kunde delta i allt detta i egenskap av en fullvärdig partner.
(Kammaren gav stående talaren varma och långa applåder.)
Herr president! Å Europaparlamentets vägnar vill jag verkligen tacka er mycket varmt för det starka budskap ni gav oss, kollegernas applåder vittnar om det. Jag skulle vilja tacka er; ni gör rätt i att påminna om att den nationella tillhörigheten är helt förenlig med en europeisk tillhörighet. Och med utgångspunkt i er personliga erfarenhet visade ni oss att den europeiska tillhörigheten inte är något som kan förordnas, utan något som kommer spontant, naturligt. Jag har antecknat era ord, och det är något som vi alla känner mycket djupt.
Vi kan konstatera att ni har förblivit trogen de principer som alltid har väglett er, som alltid har väglett era handlingar, detta engagemang för grundläggande värden. Ni erinrade om det tal som ni höll 1994 och som ni själv beskrev som något provocerande, men det finns fruktbara utopier och vi har tillsammans kunnat titta tillbaka på den väg vi har tillryggalagt. Och sedan skulle jag också vilja säga att ni på ett mycket bra sätt framhöll det civila samhällets roll och betydelse - inte endast i kandidatländerna, utan också i alla Europeiska unionens länder - för att återskapa medborgarnas förtroende, för att återge förtroendet för den sociala solidariteten, som vi behöver. Och för att - kanske - sammanfatta det jag uppfattade som allra starkast i era uttalanden, det är att ni framför allt ville erinra oss om att det europeiska bygget vid sidan av dess ekonomiska aspekter var ett andens verk. Vi har självklart en mycket stark önskan att fullfölja detta verk tillsammans med er. Tack, herr president.
(Det högtidliga mötet avslutades kl. 12.40.)
AVS-EU:s gemensamma församling
Nästa punkt på föredragningslistan är årsrapporten (A5-0032/2000) av Corrie för utskottet för utveckling och samarbete om resultaten av arbetet i AVS-EU:s gemensamma församling 1999.
(PPE-DE), föredragande.- (EN) Herr talman! Jag hade hoppats på att få presentera denna rapport klockan nio på morgonen i stället för klockan nio på kvällen. Jag hoppas att antalet ledamöter i kammaren inte är en indikation på intresset för vårt utvecklingsarbete med utomeuropeiska länder. Det är hur som helst det normala förfarandet att rapporten om AVS-EU:s församlings verksamhet presenteras för ledamöterna i detta parlament, och jag har den angenäma uppgiften att göra det i kväll.
Återigen kan jag rapportera att två mycket framgångsrika sammanträden har ägt rum, ett i Strasbourg och ett i Nassau. På många sätt utgjorde detta slutet på en gammal era och början på en ny. AVS-EU:s gemensamma församling är en unik organisation i världspolitiken. Var annars möts 86 nationer för att diskutera frågor av ömsesidigt intresse? Sammanträdet i Strasbourg var det sista som leddes av Lord Plumb. Med anledning av det enorma arbete som han har utfört under en svår period, utsåg den gemensamma församlingens presidium i Nassau honom till hedersordförande, och vi önskar honom all lycka efter hans pensionering.
De två sammanträdena har dominerats av förhandlingarna om en förnyelse av Lomékonventionen, och jag ser fram emot undertecknandet av en ny konvention och dess snabba ratificering av alla de berörda länderna. Jag kommer ihåg att kommissionär Marin, vid den senaste delrevideringen då jag var föredragande, sade att den revideringen skulle bli den sista. Men, han hade fel, och jag vill berömma Philip Lowe och hans lag, som har arbetat så framgångsrikt bakom scenen för att få till stånd en ny konvention under mycket besvärliga omständigheter.
Jag blev också mycket glad över att höra rapporten i förmiddags från kommissionär Nielson, som har arbetat outtröttligt för att utgången av förhandlingarna skulle bli den rätta. Jag vill berömma honom särskilt för hans framgång. Jag vill även berömma Kinnock och hennes arbetsgrupp för den enorma mängd arbete som de har lagt ned på Lomés framtid. Jag är ganska säker på att Kinnocks rapport liksom rapporten om regionalt samarbete och integrering har haft stor betydelse för utgången av dessa förhandlingar. Jag tackar även arbetsgrupperna för små östater och för klimatförändringar liksom gruppen för uppföljning av fisket för deras enastående rapporter. Vi har haft frågestunder med rådet och kommissionen och med AVS-rådet, och jag skulle vilja tacka dessa institutioner för det intresse som de har visat för vårt arbete.
Det huvudsakliga målet med vårt arbete vid båda sammanträden gällde bekämpningen av fattigdomen. I den antagna resolutionen gick man så långt som till att säga att fattigdom är liktydigt med en kränkning av de mänskliga rättigheterna. I resolutionen betonades också betydelsen av att avskaffa ojämlikheter mellan könen, och när jag reser genom Afrika och ser det arbete som har utförts av kvinnor, önskar jag bara att det fanns fler kvinnor på högre regeringsposter och i presidentämbetet. Vi skulle då kunna få se ett slut på en del av det bedrägeri, den korruption och den misshushållning som tycks vara endemisk i vissa länder och som måste stoppas.
Vi hade, som vanligt, många debatter om länder där det råder krigstillstånd. Jag besökte Etiopien och Eritrea för att få förstahandsinformation. Afrikanska enhetsorganisationen gör sitt bästa för att förhandla fram ett fredsavtal där. Men Etiopien kräver fortfarande att vissa frågor skall klargöras, och den humanitära situationen i de båda länderna är allvarlig.
Vi blev i Nassau mycket glada över att höra att ett handelsavtal kan slutas med Sydafrika efter fyra års förhandlingar. Detta belyser problemen med samstämmighet mellan EU och utvecklingsnationerna, något som fick sitt yttersta uttryck vid WTO-förhandlingarna i Seattle. Det krävs mycket arbete för att övertyga utvecklingsnationerna om fördelarna med globalisering och världsomfattande frihandelsavtal.
I Nassau hade vi två intressanta debatter om Östtimor och Kuba. Kuba har observatörsstatus, men jag förstår att landet nu har visat en vilja att ansluta sig till AVS. Alla nationer som är belägna inom AVS-territoriets gränser och som kan leva upp till kraven på demokrati, mänskliga rättigheter, förvaltning av den offentliga verksamheten samt ett självständigt domstolsväsen är, är jag säker på, välkomna. Jag avvaktar med intresse utvecklingen på Kuba. När Dalmau, Kubas vice utrikesminister, talade inför församlingen, tvekade han inte att visa vilka känslor han hyste.
Angående Östtimor höll Da Costa, från Timors nationella motståndsråd, ett mycket rörande tal, i vilket han antydde att även Östtimor skulle vilja gå med i AVS när det blir en stat med en regering. Vi måste ge dem allt vårt stöd för att nå det målet. Mänskliga rättigheter är en så viktig fråga inom AVS-EU:s gemensamma församling att man har utnämnt gemensamma vice ordförande med särskilt ansvar för att på nära håll övervaka de mänskliga rättigheterna och rapportera till församlingen. Ett antal fall har belysts, inklusive frågan om barnsoldater i Sudan, där många barn har blivit bortrövade från grannländerna.
Jag hade äran att bli vald till europeisk vice ordförande i inledningen av denna femte period, och Clair från Mauritius är AVS-ländernas nye vice ordförande. Jag skulle vilja se ett antal förändringar i vår församling, särskilt efter undertecknandet av den nya konventionen i maj. Vi måste få till stånd större jämlikhet mellan våra AVS-partner och våra europeiska medlemmar, och jag vill få ett slut på "de och vi"syndromet.
För det första skulle jag vilja se en gemensam parlamentarisk församling med valda ledamöter från AVS-länderna, i stället för att ambassadörer eller regeringsministrar sitter där som delegater. Detta är, tror jag, den nya konventionen. För det andra medges enligt den nya konventionen regionala församlingar i de sex regionerna, vilket skulle göra det möjligt för oss att vara mycket mer precisa i vårt arbete. Dessa församlingar skulle rapportera till den gemensamma församlingen. Vi hade en regional debatt i Nassau i Karibien, och den var utomordentligt produktiv. Vi skall även hålla en debatt i Abuja i Västafrika. Jag vill att församlingen skall upphöra med att vara enbart ett samtalsforum och i stället bli ett aktionsforum för förbättring av situationen för alla människor i utvecklingsländerna. Jag vill att det civila samhället skall ges en högre röst. Men för att det skall kunna göras, måste vi få ett slut på korruptionen, och vi måste angripa problemet rakt på sak. Vi måste belöna de nationer som anstränger sig för att leva efter reglerna om god förvaltning av den offentliga verksamheten. På samma gång bör vi slå ned hårt på dem som är korrupta eller vars författningar inte tillåter de pluralistiska regeringar som vi kräver. Resultatet i Zimbabwe gör mig mycket glad.
De europeiska skattebetalarna kommer inte längre att acceptera att deras skattepengar används på ett otillbörligt sätt. En ny vind av förändring måste blåsa över Afrika, och nya normer måste ställas upp och följas. Den gemensamma församlingen bör spela en ledande roll när det gäller att övervaka tillämpningen av en god förvaltning av offentlig verksamhet, mänskliga rättigheter och demokrati i samarbete med kommissionen. Jag tror att EU:s och AVS-ländernas valda delegater som likvärdiga partner klarar den uppgiften. Jag ber att detta betänkande skall antas.
(Applåder)
Herr talman! Låt mig först gratulera kollegan Corrie till det utmärkta och omfattande betänkandet. Grunden för alla överläggningar om utvecklingspolitiken måste vara respekten för de mänskliga rättigheterna och kampen mot fattigdomen. När fattigdom måste bekämpas så står minskningen av anslagen till utvecklingsbiståndet i många medlemsstater och i EU i skarp motsättning till detta. Stickordet finansiering måste innebära att man med sikte på framtiden avsätter ytterligare medel för den gemensamma församlingen för att exempelvis kunna sända ut valobservatörer på begäran av AVS-länderna. Vid samordningen av utvecklingsprojekten måste EU i framtiden för det första bli mer mångsidigt orienterad, för det andra komma bättre överens med de enskilda staterna för att arbeta effektivare och använda kapitalet på ett mer rationellt sätt.
Ett exempel vore utbildningen, som är det område där AVS-länderna i framtiden kommer att vara särskilt värda stöd och i störst behov av bistånd. Om man då tänker på den rasande utvecklingen av möjligheter till utbildning och teknik via Internet så uppstår det helt nya hjälpmedel för att leda fram utvecklingsländerna med sina fortfarande blygsamma medel till globaliteten, inte globaliseringen. Här ser jag en framtida uppgift för EU, nämligen att bidra till bildandet av en medelklass i AVS-länderna som är i stånd att fungera som hjälp till självhjälp. Som exempel kan man titta på problematiken i Nigeria där man importerade färdiga produkter från industrin runt om i världen, men där underhållet kräver avsevärda kostnader för utländska hantverkare.
Lämplig utbildning av den nigerianska befolkningen skulle kunna bli vägledande för bildandet av en medelklass. Den i rapporten tydligt utarbetade och absolut nödvändiga framtida optimeringen av arbetsmetoderna gör det, särskilt genom de tänkta regionala sammanträdena, möjligt att på ett bättre sätt ta sig an U-ländernas särskilda och olikartade problem, för vilka EU:s hjälpinsatser då kan förberedas mer målinriktat och sedan förverkligas.
Tack så mycket, herr Zimmerling. Om jag är korrekt informerad så är det första gången som ni talar inför kammaren. Det är ert jungfrutal, och jag skulle gärna vilja lyckönska er till detta. Det gick alldeles utmärkt.
Herr talman, mina damer och herrar! Det kan inte upprepas ofta nog: Loméavtalet utgör sedan 1975 en viktig stöttepelare för det europeiska utvecklingssamarbetet och innehar i många hänseenden en pilotfunktion. I och med principen om partnerskap och paritet liksom att parlamentet har sällskap av den gemensamma församlingen är detta en världsmodell. Lämpligt till jubileumsåret då vi får fira det 25-åriga Lomésamarbetet står vi inför att sluta ett nytt och mer utvecklat partnerskapsavtal som på bägge sidor också ger den gemensamma församlingen högre anseende som en äkta parlamentarisk församling.
Därför vill jag vid en tillbakablick inte inskränka mig till år 1999; det har föredraganden, Corrie, tagit ställning till på ett utomordentligt sätt. Mycket av det som berör oss i dag är resultatet av grundläggande omvandlingsprocesser i alla delar av världen sedan slutet av 80-talet. Detta har skakat om ordentligt även i U-länderna. Efterskalven håller i sig. AVS-samarbetet är en dynamisk process. Från Lomé I till Lomé VI har det skett ständiga förbättringar av avtalsinnehållet. Samtidigt har antalet partnerstater nu ökat väsentligt till 71. I synnerhet har utvidgningen kring Namibia och Sydafrika starkt berört alla som varit engagerade i frågan.
Nu har Kuba precis knackat på dörren, och om Kuba tas upp i AVS-EU:s gemensamma församling innebär det ett steg som får många konsekvenser och som inte heller låter sig tas utan förändringsprocesser på Kuba självt. AVS-samarbetet förblir alltså högst spännande, inte bara på grund av de nya accentueringarna i det nya avtalet. Fattigdomsbekämpning samt stödet till en hållbar ekonomisk, kulturell och social utveckling är viktiga målsättningar i arbetet med att i AVS-länderna bygga upp demokratiska samhällen som bygger på respekten av de mänskliga rättigheterna. Detta inbegriper ett stärkande av de demokratiska institutionerna.
Här vittnar den gemensamma församlingens historia på ett imponerande sätt om en positiv utveckling. Om det tidigare huvudsakligen var regeringsmedlemmar respektive regeringstjänstemän eller ambassadörer som satt kring bordet från AVS-ländernas sida så är våra samtalspartner i dag åtminstone till tre fjärdedelar valda företrädare från parlamenten. Vi borde ställa till med en stor fest när det nu snart blir 100 procent, vilket ju är avsikten med det nya avtalet.
De fortskridande demokratiseringsprocesserna, som i motsats till de olika krisbildningarna i stor utsträckning löper obemärkt, uppmärksammas tyvärr alltför litet. En specialitet i det multilaterala AVS-samarbetet är det regionala samarbetet respektive integrationen.
En önskning på Europaparlamentets långa önskelista kommer att uppfyllas: Den gemensamma församlingen kommer inom kort även att kunna hålla regionala sammanträden. Detta har vi redan hört. Ett starkare regionalt samarbete kan hjälpa till att förhindra att det bryter ut etniskt, ekonomiskt, socialt eller religiöst betingade konflikter, alltså ha en preventiv verkan. Av samma anledning har Europaparlamentet sedan gammalt propagerat för att det civila samhället skall vara delaktigt i beslutsprocesserna liksom i ledningen för samarbetet samt framhävt betydelsen av ett decentraliserat samarbete.
De förstärkta kontakterna mellan den gemensamma församlingen och arbetsmarknadens parter som planeras i det nya avtalet är ytterligare ett steg i rätt riktning. Återstår ett uns av motstånd i och med att den europeiska utvecklingsfonden fortfarande inte har lagts in i den europeiska budgeten. Jag hoppas att det inte skall behöva ta ytterligare 25 år innan vi äntligen når resultat även här.
Herr talman! Jag gratulerar herr Corrie till hans rapport. Lomékonventionen har under 25 års tid varit ett uttryck för ett verkligt partnerskap mellan EU och AVS-länderna. Att det överhuvudtaget har överlevt, trots det överväldigande motståndet mot det från många håll, inbegripet WTO, är en slags triumf. Men den nya konventionen skall naturligtvis inte bedömas efter det faktum att den existerar, utan efter i vilken utsträckning den kan bidra till att EU:s åtagande att utrota fattigdom fullgörs och de internationella utvecklingsmålen nås. Mätt med denna måttstock finns det ett antal allvarliga brister i de nya uppgörelserna. Till exempel är avtalet särskilt misslyckat för de AVS-länder som lider av kortsiktiga svängningar i exportintäkterna.
Under ett maratonlångt förhandlingssammanträde i december nåddes en kompromiss, enligt vilken vad avser de minst utvecklade inlands- och östaterna, hjälp skulle ges i händelse av en minskning av exportintäkterna på minst två procent, i stället för vid den nivå på tio procent som gäller för andra AVS-länder. Men vid det avslutande förhandlingssammanträdet hävdade EU att man i själva verket aldrig hade sagt ja till att inbegripa östaterna och inlandsstaterna staterna bland dem som skulle vara berättigade till stödet på grundval av tvåprocentströskeln.
Denna omsvängning har varit förödande för Winwardöarna i synnerhet, som kan vara det enda AVS-landet som faktiskt kommer att förlora kraftigt på de nya uppgörelserna. Detta verkar vara en särskilt besynnerlig utgång, eftersom Winwardöarna är ett av de minsta och mest sårbara AVS-länderna, och de måste nu betala det högsta priset för denna nya Loméuppgörelse.
Under tiden, på handelssidan, har påtryckningar från WTO om att Lomékonventionen måste vara WTO-förenlig medfört att det finns en enorm kraft bakom idén med de så kallade regionala ekonomiska partnerskapsuppgörelserna eller frihandelsavtalen. De länder som inte är bland de minst utvecklade länderna kommer med stor sannolikhet att utsättas för ett ansenligt tryck för att godkänna dessa uppgörelser. Ändå är det ganska uppenbart att det även efter en övergångsperiod kommer att finnas ett antal länder som helt enkelt ännu inte kommer att kunna öppna sina marknader för frihandelns isvindar utan att den egna inhemska ekonomin ödeläggs. Vi måste därför vara särskilt vaksamma och se till att det finns verkliga alternativ för de länder som inte ännu är redo för frihandelsuppgörelser. Vi måste se till att strategier för att främja regional integrering inom AVS drivs efter egna linjer.
Avslutningsvis, under en eventuell ny handelsrunda bör EU och AVS-länderna gemensamt trycka på för en reform av GATT:s artikel 24, för att uttryckligt erbjuda regionala icke-ömsesidiga handelsavtal mellan strukturellt och ekonomiskt olika grupper av länder.
Lomékonventionen är ett unikt partnerskap, men om det skall bli verkligt effektivt, måste det sträcka sig bortom diskussionerna inom Loméramen och inbegripa deltagande av WTO och ett partnerskap i alla andra internationella förhandlingsforum.
Herr talman! I denna debatt vill jag kritisera den lott man tilldelar de fattiga länder i Afrika, Västindien och Stilla havsområdet som man vågar påstå är Lomékonventionens förmånstagare. Inte ens på handelsområdet har Lomékonventionen på något sätt skyddat dessa länder; deras andel i handeln med Europa har halverats, trots att den är obetydlig. Detta återspeglar den ökade ojämlikheten mellan EU- och AVS-länderna. Lomékonventionen tjänar framför allt några stora industriella eller finansiella företagsgrupper, som fortsätter att plundra dessa länder och upprätthålla deras ekonomiska beroende, särskilt i förhållande till de f.d. kolonialmakterna.
Det så kallade utvecklingsstödet tjänar uppenbarligen inte sitt syfte, eftersom underutvecklingen i de flesta av dessa länder fördjupas i stället för att dämpas, när det inte utgör en förtäckt subvention till europeiska exportindustrier. Dessa stöd är i första hand manna för de befintliga regimerna, utan att befolkningarnas fattiga majoritet får några fördelar av det.
Och även om de delas ut på ett riktigt sätt, skulle de inte räcka till för att finansiera de mest nödvändiga infrastrukturerna på områden som hälsa, utbildning eller dricksvattenförsörjning. Sedan flera år tillbaka minskar stormakterna dessa redan löjeväckande små stöd. Höjden av cynism är när detta görs med förevändningen att de mänskliga rättigheterna inte respekteras eller att det finns korruption. Men vem skyddar de regimer som främjar korruptionen, om inte de rika ländernas regeringar? Man blundar faktiskt för de som verkligen är korrupta, de stora oljebolagen, vattenleverantörerna och de offentliga företagen, som det trots allt skulle vara möjligt att gå hårt åt, eftersom de har sina huvudkontor här i Europa.
Debatten om valet mellan en förlängning av Lomékonventionen med dess kvoter och protektionism och en gradvis avveckling av Europeiska unionens och AVS-ländernas särskilda förbindelser i frihandelns namn, är en snedvriden debatt mellan två sätt att vidmakthålla plundringen och utarmningen av dessa länder. Jag protesterar mot en simpel och omänsklig organisation som bokstavligen låter hundratals miljoner människor att dö i armod för att berika en minoritet. Bara en obetydlig del av de enorma rikedomar som de stora företagsgrupperna har ackumulerat skulle göra det möjligt för dessa fattiga länder att ta sig ur misären, men så länge man inte vågar angripa dessa stora kapitalistiska grupper, döljer man bara problemen.
Herr talman! Låt mig tacka ledamot Corrie, ordförande i AVS-EU:s gemensamma församling, som har haft den inte alltför avundsvärda uppgiften att sammanställa en rapport om en så svår församling som AVS-EU.
I detta mitt inlägg vill jag bara ta upp ett par punkter som jag anser vara av grundläggande betydelse. Jag anser att Europaparlamentet med kraft måste kräva att församlingen verkligen blir parlamentarisk, dvs. uppmana AVS-länderna att låta sig företrädas av ledamöter från de nationella regeringarna, i syfte att förstärka AVS-ländernas demokratiska väv.
Låt mig i dag lämna mitt bidrag till debatten och peka på globaliseringen och den gemensamma organisationen av marknaden, som AVS-länderna ser som ett latent hot för den egna utvecklingen. Jag anser det är nödvändigt med en övergångsperiod för AVS-länderna, men det är också nödvändigt att de får stöd mot bakgrund av de nya tankarna om en regionalisering av stödet, inte bara när det gäller jordbruket och fisket, utan också när det gäller utnyttjandet av gruvor och andra resurser under mark, av vilka några exploateras utan att AVS-länderna får annat än en blygsam ersättning.
Den tredje punkten gäller de ansträngningar som Europaparlamentet - via en gemensam arbetsgrupp inom ramen för den gemensamma församlingen - skall göra för att försöka stabilisera AVS-ländernas budgetar genom ett kvalificerat urval av budgetposter, för att möjliggöra en ekonomisk, men framför allt social, utveckling, och genom en övervakning av den inkomst- och skattepolitik som så småningom kommer att gälla inom AVS-länderna. Vi måste stödja befolkningarna i AVS-länderna genom kontakter med deras regeringar, och de måste vara fullständigt på det klara med att utvecklingshjälpen från Europeiska unionen skall gå till folken och inte till de eventuella oligarkier som i vissa länder kontrollerar alla interna och externa resurser.
Den fjärde punkten, slutligen: förhindrandet av etniska konflikter och konflikter mellan olika länder måste vara en prioriterad fråga för oss och här kan man uppnå resultat såväl genom en kraftfull och auktoritativ diplomatisk offensiv som via de förslag som jag här har beskrivit.
Herr talman! Jag ansluter mig till det positiva omdöme av rapporten som min kollega Karin Junker just har gett, och vill tillägga att Corrie har påbörjat sin uppgift som vice ordförande för den gemensamma församlingen AVS-EU genom ett effektivt och opartiskt agerande som verkligen förtjänar ett erkännande från vår sida.
Jag kommer att begränsa mitt inlägg till en viss händelse som ägde rum för bara några dagar sedan, delvis som en konsekvens av de händelser som tas upp i den rapport vi nu diskuterar. Jag syftar på den önskan som Kuba gav uttryck för den 2 februari att som fullvärdig medlem ansluta sig till den grupp länder som bildar AVS.
En kubansk delegation deltog på AVS-EU:s senaste sammanträde i Nassau då vice förbundskansler Dalmau begärde ordet inför plenumet. En livlig debatt utspelade sig som kom att följas av flera samtal mellan honom och många av oss. Efter Nassau besökte en delegation från vårt parlament Habana under ledning av Corrie själv och Joaquín Miranda, ordförande för utskottet för utveckling och samarbete, och då ägde en rad klargörande åsiktsutbyten rum.
Jag har intrycket att delegationen från Europaparlamentet blev den sista påstötning som övertygade våra kubanska vänner om det lämpliga i att ta ett steg framåt mot ett samarbete med Europeiska unionen.
Vi befinner oss i en situation av stor politisk betydelse och jag hoppas att vi i Europaparlamentet kommer att skapa en ändamålsenlig och gynnsam vision samt visa en generös attityd från unionens sida i form av en snar positiv respons på Kubas ambitioner. Det är viktigt, av minst tre olika anledningar. I första hand för Kuba, för folkets utveckling och framgång och för att den blockad som införts av Förenta staterna en gång för alla skall hävas, en blockad som vid upprepade tillfällen har fördömts av Europaparlamentet och Förenta nationerna. För det andra bör vi vara medvetna om att samtliga AVS-länder har uppmuntrat Kubas inträde. Om vi från Europeiska unionens sida reagerar positivt på våra partners rekommendation, visar vi prov på respekt och hänsyn gentemot dem, något som kommer att vara positivt för vårt samarbete. Man bör inte heller bortse från värdet av ett beslut som det jag föreslår, som bevis på Europeiska unionens samstämmighet och självstyre och på att vi inte är beroende av påtryckningar. Genom att godta Kuba som medlem i AVS visar vi att Europa inte har fastnat i den hemska impulsen paying but not playing, och när vi protesterade mot vansinnigheter som lagen Helms-Burton gjorde vi det inte av skenhelighet utan för att vi är beredda att löpa linan ut.
Om några veckor kommer den gemensamma församlingen AVS-EU att samlas, och jag är övertygad om att den här frågan då kommer att behandlas. Det vore önskvärt att Europaparlamentets företrädare i samband med detta stöder den kubanska strävan, så som parlamentskollegerna från AVS-länderna utan tvivel kommer att göra. Kuba måste givetvis uppfylla de fastlagda villkoren på samma sätt som alla andra medlemmar. Det vet kubanerna om och det åtar de sig garanterat att göra. Det bör också klargöras att man inte kommer att begära mer av Kuba än det man har begärt av andra partner.
Vi välkomnar Kubas önskan om medlemskap och hälsar Kuba välkommet in i vår gemenskap. Det säger jag helt uppriktigt men även utifrån en djup övertygelse om att, precis som blockaden inte har framkallat annat än elände och till följd av detta irritation och envishet från kubanernas sida, så kommer den integration som vi här stöder och den framgång som det leder till att ge upphov till det avspända läge och den öppenhet som vi alla vill ha och som vi alla, i synnerhet befolkningen på Kuba, kommer att ha nytta av.
Herr talman! Jag vill också börja med att tacka och gratulera föredraganden, Corrie, för ett utmärkt betänkande som jag tycker väldigt väl beskriver och sammanfattar det arbete som har gjorts i AVS-EU:s gemensamma församling under 1999. Min talartid är kort, och jag vill egentligen bara ta upp två frågor:
Den första frågan gäller fattigdomsbekämpningen som jag tycker börjar bli en pinsam historia både för EU och medlemsländerna. Trots att man både i fördraget och på FN:s möten i Rio och Köpenhamn har förbundit sig att arbeta för att utrota fattigdomen i världen, skär man i själva verket ned på budgeten för utvecklingsstöd, tvärtemot vad man har sagt sig vilja göra. Vi måste bryta denna trend. Vi måste börja med skuldavskrivning. Vi måste börja sätta aktion bakom orden. Jag vill gärna att vi tar en ledande roll i detta arbete.
Den andra frågan gäller att vi i många sammanhang talar om att AVS-länderna måste lära sig demokratins grunder. I punkterna 2 och 3 i resolutionen begär man inom ramen för den nya konventionen att arbetsmetoderna skall utvecklas och optimeras. AVS-länderna skall uppmanas att låta många politiska opinioner komma till tals. Det tycker jag är väldigt bra, och det skriver jag under helt på. Vi måste emellertid också fråga oss hur vi själva hanterar demokratin. Hur fungerar det inom Europaparlamentets delegation till AVS-EU:s gemensamma församling? I motsats till hur saker och ting fungerar här i Europaparlamentet och i parlamentets utskott, där man ju nominerar och utnämner föredraganden till betänkanden, finns det i denna delegation till den gemensamma församlingen inga som helst regler. De två stora grupperna delar alla betänkanden, allmänna rapporter osv mellan sig. För att ändra på denna odemokratiska ordning har vi, Verts/ALE-gruppen, lämnat in ändringsförslag 6. I detta ändringsförslag begär vi att föredraganden för betänkanden, och allmänna rapporter, samt medlemmarna i arbetsgrupper, skall utses enligt klara, demokratiska regler. Hänsyn bör i detta sammanhang tas till små grupper och representativitet.
Herr talman, herr kommissionär, mina kära kolleger! Jag vill i min tur först och främst gratulera vår kollega Corrie till hans utmärkta betänkande, som tydligt återspeglar debattinnehållet i den gemensamma församlingen, där han har varit en mycket effektiv vice ordförande.
Att utrota fattigdomen har stått i centrum för vårt arbete, och för att nå detta ambitiösa mål har många talare uppmärksammat kravet på att bevara ett mycket viktigt redskap, och då talar jag om förmånsavtalen mellan Europeiska unionen och AVS-länderna, inom ramen för Lomékonventionerna. Detta är en stor utmaning. Globaliseringen, avregleringen av handeln, WTO:s överhöghet och den internationalistiska filosofi som WTO förmedlar äventyrar själva kärnan i dialogen mellan Nord och Syd. Man kan alltså bara glädjas åt att man har slutit ett nytt partnerskapsavtal för utveckling, och jag är för min del övertygad om att arbetet vid det senaste mötet i den gemensamma församlingen utövade ett avgörande inflytande för att få förhandlingarna att lossna, i likhet med det nya klimat som skapades efter händelserna i Seattle.
Jag gläder mig således åt att avtalen har förlängts, men det som framför allt fångar min uppmärksamhet är de nya vindar som nu blåser i våra förbindelser och som kommer till uttryck i den balanserade karaktären på de nyss avslutade förhandlingarna. Europeiska unionen tycks äntligen ha brutit med den gamla paternalistiska logiken, och för att fatta mig kort, den neokolonialistiska logiken; biståndsgivaren som gärna förvandlar sig till tillrättavisare, enligt en formulering som ligger vår vän Michel Rocard varmt om hjärtat. Unionen har äntligen accepterat idén att ingen dialog är vare sig genuin eller effektiv om den inte antar formen av ett kontrakt som medför en respekt för respektive parts värdighet.
Genom att vägra lägga begreppet om god förvaltning i teknokraternas händer, så att det blir ett redskap för att skapa nya förbehåll, ger Europeiska unionen prov på klokhet och blygsamhet. För oss tog det två sekel att lägga grunden till en demokrati vars skörhet vi ständigt blir påminda om i samband med aktuella händelser. Med vilken rätt vill vi föreskriva vår modell för folk som ibland skiljer sig radikalt från oss i fråga om historia, värderingar och identitet?
För min del föredrar jag den vilja som uttalas klart och tydligt i avtalen, dvs. önskan att öppna partnerskapet för nya aktörer - regionala myndigheter, icke-statliga organisationer - vilket för mig verkar vara den enda möjliga vägen för att successivt få dessa länders befolkningar att använda sig av samarbetet. Att kort sagt gå från ett förödmjukande och infantiliserande stöd till ansvar, en garanti för effektivitet.
Herr talman, herr kommissionär, föredraganden, ärade kollegor! Jag vill först och främst tacka för den exakthet och noggrannhet som ledamot Alexander Corrie har visat prov på i sin sammanfattning av betänkandet. Europaparlamentets åsikt om AVS-EU-partnerskapet och dess aktiviteter, är oförnekligen av stor vikt för att nå politisk samstämmighet och befästa Europeiska unionens roll inom utvecklings- och samarbetsområdena. Partnerskapets betydelse för bättre förbindelser mellan Europeiska unionen och AVS-länderna måste framhållas, ett partnerskap som blir alltmer parlamentariskt. Inför en sådan positiv utveckling vore det i allas intresse att förse partnerskapet med en budget som är förenlig med ansträngningarna att göra ett kvalitativt arbete. Inom ramen för partnerskapets verksamhet instämmer vi i föredragandens förslag att inrätta regionala parlamentariska församlingar i konventionens sex regioner, Karibien, Stilla havsområdet samt fyra afrikanska regioner. Församlingarna skall följa aktiviteterna i respektive område.
Fattigdomen har varit den gemensamma nämnaren i alla partnerskapets debatter och utrotningen av denna det primära målet i Europeiska unionens utvecklingspolitik. Kom ihåg att vi i enlighet med Nassaumötets resolution måste fullgöra våra åtaganden och minska fattigdomen såsom det internationella samfundet har beslutat. Samstämmighet och handling är grundläggande.
Inför nästa Lomékonvention måste vi specificera hur mycket som skall investeras i utbildning, regionalt samarbete samt lokala myndigheters medverkan. Det är mycket viktigt att lokal myndigheter kan medverka. Samtalen om skuldsanering för de fattiga länderna genom program mot fattigdom och för en hållbar utveckling samt bekämpandet av bedrägeri och korruption är enligt min mening i ett vidare sammanhang grundläggande. Vi måste gå vidare genom att vidta konkreta och samstämmiga åtgärder. Befolkningen i de fattiga länderna börjar bli desperata.
Jag uppmanar kommissionen att vidta åtgärder för en snabb anslutning av Timor Lorosae till Lomékonventionen, så att man tillsammans med andra åtgärder kan bekämpa fattigdomen och påskynda den ekonomiska, kulturella och sociala utvecklingen och därmed förstärka den interna demokratin.
Avslutningsvis vill jag önska ordförandeskapet i rådet lycka till inför nästa toppmöte Europa-Afrika och be alla deltagare att arbeta för en konkretisering av de praktiska åtgärderna för befrämjandet av fred och demokrati samt utrotningen av fattigdomen i de afrikanska u-länderna.
. (DA) Herr talman! Jag vill gärna ta tillfället i akt och tacka föredraganden för det utmärkta betänkandet, och även tacka den gemensamma församlingen för dess arbete under 1999. Jag är också glad att kunna bekräfta att jag kommer att delta i den gemensamma församlingens nästa sammanträde som äger rum i mars i Nigeria. Kommissionen vill att den gemensamma församlingen skall spela en större roll, särskilt när det gäller främjande av en bredare politisk dialog med våra utvecklingspartner. Kommissionen håller med föredraganden om att kampen mot fattigdom även i fortsättningen skall vara det centrala målet för utvecklingspolitiken och att den alltid skall spela en nyckelroll. Men för att det skall kunna ske en utveckling måste länderna delta aktivt i det globala ekonomiska systemet. Vad gäller handeln med våra utvecklingspartner, är kommissionen helt inställd på att garantera att det vid varje nytt arrangemang tas hänsyn till AVS-staternas särskilda ekonomiska och sociala begränsningar. Lucas nämnde att Stabex- och Sysminsystemet borde vara kvar. Det håller jag inte med om. Detta system har visat sig vara olämpligt, eftersom det faktiskt bara är till nytta för ett fåtal av de 71 länderna. Det fungerar alltför långsamt och därför är det självklart att utvecklingsländerna accepterar det nya system som skall användas framöver, eftersom detta kommer att fungera mer flexibelt.
Jag kan med hänsyn till ländernas kommande anslutning till Lomékonventionen, som t.ex. Östtimor, bara upprepa vad jag sade nyligen till Europaparlamentets utskott för utveckling och samarbete, dvs. att dörren är öppen. Det är ansökarländerna själva som skall besluta om de vill knacka på dörren. När detta skett tar vi ställning till det. Kommissionen noterar vad gäller Kubas ansökan om tillträde till Lomékonventionen, att AVS-länderna enligt sin senaste förklaring stöder Kubas ansökan. EU har alltid förespråkat en konstruktiv hållning gentemot Kuba, på samma sätt som uttrycks i EU:s gemensamma ståndpunkt, men det måste erkännas att diskussionerna kommer att bli komplicerade. Rörande Elfenbenskusten kan jag informera om att alla 28 miljoner euro har betalats tillbaka i enlighet med vad som avtalats efter genomgången av de ekonomiska oegentligheterna. Angående finansiering av Europeiska utvecklingsfonden över budgeten, kan jag säga att detta håller på att utvärderas. Kommissionen stöder detta, men vi kan inte vid denna tidpunkt ge några nya rapporter om när eller hur.
Om artikel 366 a kan jag säga att det under förhandlingarna om ett nytt partnerskapsavtal fastställdes ett nytt förfarande för behandling av fall där det skett brott mot de mänskliga rättigheterna, de demokratiska principerna och rättsstatsprincipen. Som det nu ligger till kommer parlamentet enligt Amsterdamfördraget på grundval av artikel 300, att hållas fullständigt informerat om alla beslut och kommissionen kommer fortsatt att ta hänsyn till parlamentets resolutioner i denna fråga. Det finns inga planer på att följa samtyckesförfarandet i parlamentet i samband med sådana beslut. Det skulle nämligen kräva en ändring av det nyligen antagna Amsterdamfördraget.
Slutligen vill jag ta upp Sydafrikaavtalen, som föredraganden också tog upp. Jag är helt enkelt glad - eller i det närmaste lycklig - för att jag här i kväll som en avslutning på denna debatt på ett mycket lämpligt sätt kan meddela att Sydafrikas president i dag har sagt ja till den lösning på de kvarvarande problem som rådet (utrikesfrågor) i måndags kom överens om att föreslå i samband med Sydafrika. "Grappakrigen" är alltså slut. Nu råder det fred och vi kan se fram emot ett samarbete med Sydafrika i enlighet med de gemensamma visioner och värden som denna fråga hela tiden egentligen skulle ha byggts på. Jag tycker att det är en utmärkt grundsten för en debatt som i stort sett varit ganska positiv, och jag vill upprepa mitt tack till föredraganden och till parlamentet för det samarbete som sker med länderna i tredje världen i samband med just detta arbete.
Jag vill tacka er, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Stabiliserings- och associeringsavtal med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0031/2000) av Swoboda för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om rådets beslut om bemyndigande för kommissionen att förhandla om ett stabiliserings- och associeringsavtal med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien (SEK(1999)1279 - C5-0166/1999 - 1999/2121(COS)).
Herr talman, kommissionär Patten, kära kolleger! Vi diskuterar i dag ett land som i sanning har genomgått svåra tider, ett land som dock med egna krafter, med egen vilja och säkert också med stöd av den internationella gemenskapen har utvecklats mycket positivt. När Europeiska unionen, rådet och kommissionen, därför föreslår - och jag förmodar att parlamentet kommer att ansluta sig till förslaget i morgon - att det först och främst skall slutas ett stabiliserings- och associeringsavtal i Sydösteuropa, på Balkan - jag har inga skrupler att använda detta begrepp - då är detta i första hand ett tack eller ett erkännande för att på egen hand har arbetat sig fram till en bra position, ekonomiskt men förstås framför allt politiskt sett, med tanke på kriget i närheten och även i förhållande till den egna minoriteten. Att utgöra en minoritet på 33 eller också 35 procent i det egna landet är med tanke på de omgivningar som landet befinner sig i nämligen inte någon bagatell. Landet och dess politiker - säkerligen här och där i varierande grad - har alltid gjort ett gott arbete, och det skall erkännas.
Kommissionen föreslår att vi skall sluta ett avtal tillsammans med rådet. Jag vill komma med ett par påpekanden, nämligen vad gäller just de områden där det måhända råder något differentierade uppfattningar, även om jag också här i särskilt hög grad vill lyfta fram och i berömmande ordalag nämna kommissionär Pattens arbete och intresse för och för hela regionen.
För det första: den regionala satsningen. Jag anser att den regionala satsningen, om den förstås rätt, är både viktig och nödvändig. Det måste finnas en beredskap för samarbete. Så länge satsningen inte i viss mån uppfattas som tvång, utan som beredskap, som en möjlighet som borde utnyttjas av varje land, då är den riktig. Det är bara det att när vi tittar på så ser vi att det i grannskapet finns en del länder som samarbetet t.ex. i ekonomiskt hänseende är mycket svårt med, som med Kosovo och Albanien, eller politiskt svårt som exempelvis med Jugoslavien. Å andra sidan har samarbetet med Bulgarien och i synnerhet med Grekland utvecklats positivt, även det skall erkännas.
I detta sammanhang måste Europeiska unionen överväga - i början av veckan har man också börjat göra det - på vilket sätt grannlandet Jugoslavien - utan att man för den skull tar tillbaka något som helst av kritiken mot denna fruktansvärda regim - trots allt kan integreras i det regionala samarbetet. Därför kommer jag i morgon att lägga fram ett ändringsförslag med vilket vi ställer oss bakom att sanktionerna koncentreras till regimen medan det å andra sidan ändå ges vissa lättnader för befolkningen och i den ekonomiska kooperationens anda även för näringslivet.
I detta hänseende - det får jag lov att säga eftersom jag kommer från ett land som Donau flyter igenom - är jag tacksam för de funderingar som kommissionen, dvs. kommissionär Patten har men även vice talman Palacio, som jag nyligen var i Budapest med, nämligen att göra Donau farbar igen för att möjliggöra ett minimum av ekonomisk återhämtning även för denna region, vilket självklart skulle vara mycket viktigt också för Rumänien.
Jag företräder uppfattningen att denna regionala satsning, om den förstås rätt, nämligen som ett sätt att bidra till den ekonomiska återhämtningen även på plats i själva regionen, är den rätta vägen. Som sagt, som ett tvång får den inte uppfattas och heller inte ställas som villkor.
För det andra: Jag vill säga mycket klart och tydligt att vi vill att vägen in i Europeiska unionen skall stå öppen för och erbjudas . Vi anser det vara en illusion att tro att det vore meningsfullt att yrka på medlemskap nu, men vi tycker också att det är fel att säga att det får vi tala om en annan gång. Det är nu den vill ha svar på om man av princip kommer att ha denna möjlighet, när det väl är dags. Landet fruktar att man så att säga skall utrangeras. I hela omgestaltandet av stödverktygen ser man faran att inte längre vara sista vagnen på ett tåg som rullar i riktning mot Europa, utan att tåget skall köra vidare genom Europa medan man själv hamnar på ett uppställningsspår. Men jag tror att kommissionär Patten har förståelse även för detta. Jag ber honom eftertryckligen att klargöra också detta i lämpliga samtal.
För det tredje: Jag tycker att den - åtminstone hittills - också har visat sig vara i stånd att handskas bra med instrumenten. Även om det naturligtvis krävs omställningar kommer den även fortsättningsvis att visa att många av de uppgifter som fortfarande i dag måste utföras i Bryssel framdeles kommer att kunna utvecklas i Skopje, i det egna landet. Det är min förhoppning att mina kolleger skall kunna rösta för att vi godkänner dessa yrkanden som ett tecken på vår goda vilja gentemot den .
Herr talman! Ända sedan krigen i Jugoslavien började har republiken Makedonien - jag använder helst detta förkortade namn - spelat en konstruktiv och fredsbevarande roll. Vi erinrar om de förslag som regeringarna i Makedonien och då för tiden Bosnien-Hercegovina lade fram som syftade till att på ett fredligt sätt mildra och luckra upp den jugoslaviska federala strukturen.
Våra makedoniska vänner har således spelat en mycket positiv roll hela tiden, och av den anledningen måste det här sägas att Makedonien inte bara är ett objekt för vår så kallade stabiliseringssträvan, utan att det egentligen utgör ursprunget till denna. Den förre presidenten Gligorov kan tillgodoräkna sig detta som en särskild förtjänst, och även den nuvarande presidenten har redan profilerat sig så mycket som president för alla makedoniska medborgare att Europeiska unionen inte kan göra annat än att skatta sig lycklig med en sådan samtalspartner på Balkan.
Trots alla anledningar som ligger för handen till eventuella nationella spänningar har de båda befolkningsgrupperna funnit en rimlig modus vivendi , och de fortsatta utsikterna till en ansvarsfull lösning av resterande problem är gynnsamma. Tidigare var det framför allt i just Makedonien som jag hörde av romergruppen att de egentligen trivdes bra där. Det hade jag inte hört särskilt mycket av romerna i Europa.
När det gäller problemen i Makedonien förtjänar den högre undervisningen för de albansktalande medborgarna särskild uppmärksamhet. Tillgänglig högre undervisning, som man också har ett visst band till, är ett viktigt medel för att befolkningsgrupper skall kunna bli jämställda - det säger jag av egen erfarenhet som student vid ett protestantiskt universitet i Amsterdam. Annars hade jag kanske aldrig studerat.
Ett sådant band och en sådan utbildning inom den högre undervisningen är också viktigt för utvecklingen av rättsstaten och även för de med rätta omnämnda lokala organisationerna, vilka måste förstärkas i sådana länder. Avtalet med Makedonien måste också tillgodose en kompensation för den skada som landet ådrog sig på grund av den av oss beslutade bojkotten mot Serbien, som inte kostade oss något men Serbiens grannländer desto mer. Om vi skulle kunna få en kursändring till stånd där skulle det vara positivt för oss med tanke på grannländerna. Det är inte mer än rimligt att vi nu verkligen fastställer biståndet till Makedonien ordentligt.
Därför vill vi också ge vårt helhjärtade stöd till liberalernas ändringsförslag där man kräver att hjälpen inte skall bindas till givarländerna, för vi måste se till att biståndspengarna till återuppbyggnaden ger näringslivet i Makedonien och i regionen så många chanser som möjligt. Där vill jag gärna räkna in Bulgarien och Rumänien också, för det förefaller mig vara ett taktiskt och psykologiskt fel att bara tala om de fem från före detta Jugoslavien plus Albanien. För oss handlar det också om att ekonomierna i regionen kan stå på egna ben igen, vilket vi också har god möjlighet att få till stånd med biståndspengarna.
Avtalet med Makedonien måste kunna ses som att Europeiska unionen öppnar dörren för en anslutning av landet, även om detta fortfarande kommer att vara något på mycket lång sikt. Under tiden måste vi i vår politik ständigt utgå ifrån hur önskvärt det är att Makedoniens lagstiftning verkligen börjar likna medlemsstaternas, och det måste återspeglas i vår politik, även i fråga om namnen på biståndsprogrammen för Makedonien. Jag nämner här Phare-programmet som exempel.
Namnet på republiken, herr talman, är fortfarande ett problem på grund av att man är känslig för detta från grekiskt håll. Jag utgår från att medlemsstaterna kommer att känna sig alltmer fria att på sitt eget språk använda den titel som passar för republiken. Om vissa länder vill använda orden före detta Jugoslavien, då är det deras sak, andra behöver inte vara förpliktigade till detta. Det handlar inte om att ständigt sätta oss under tryck. Därför stöder jag Swobodas förståndiga betänkande; vi hade inte heller väntat oss något annat av honom, och det är också anledningen till mina uppskattande ord om republiken Makedonien.
Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig först av allt personligen tacka föredraganden Swoboda för den utmärkta kvaliteten i hans arbete.
I dag uttalar vi oss positivt om att inleda förhandlingar om ett stabiliserings- och associeringsavtal med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Vi gör detta i medvetandet om att vårt beslut, det allra första som gäller detta område, innebär att en helt ny fas har inletts i våra förbindelser med Balkan. Och avtalet är en del i denna nya fas, eller snarare denna politik som i en europeisk integration av regionen ser den enda möjligheten till en fredlig lösning av områdets konflikter.
Vårt bifall till förhandlingarna, så som dessa beskrivs i föredragandens motivation, uppkommer ur övertygelsen att det är rätt att i unionens politik kombinera såväl en regional dimension som ett mer specifikt utnyttjande av de ansträngningar som görs och de resultat som uppnås av de enskilda länderna vid anpassningen till gemenskapens acquis.
Det är denna dubbla målsättning som, enligt mitt förmenande, skall eftersträvas. Å ena sidan skall man därför stödja de program som gäller till exempel infrastruktursatsningar, när man väl har förberett den tid - som ännu inte är inne - när vi kan se ett fritt handelsutbyte, efter att ha uppmuntrat de möjligheter som finns till ett ekonomiskt och kommersiellt samarbete mellan länderna i området och, å den andra, är det rätt att i dag tillsammans med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien skapa förutsättningar för en politik som kan leda till en närmare integration.
För övrigt kan vår bedömning inte vara annat än positiv, av flera skäl. Som vi har haft möjlighet att konstatera i våra besök till Skopje i den f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, så har man gjort märkbara framsteg inom det ekonomiska området när det gäller demokratin och när det gäller en fråga som är mycket svår och omstridd på Balkan, den multietniska samlevnaden. Å andra sidan är det pris man där har varit tvungen att betala på grund av kriget i det närbelägna Kosovo mycket högt, såväl när det gäller den praktiska hjälpen till Natos styrkor som när det gäller den minskade exporten till Nordeuropa.
Herr talman! Låt mig avsluta med att bekräfta att dessa framsteg verkligen är vanskliga, bräckliga, osäkra och jag vill från vår sida uppmana till en konstant vaksamhet när det gäller de olika stegen i utvecklingen, steg som måste skiljas från varandra genom noggranna och regelbundna kontroller.
Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Jag är här för att redovisa den värme och den hoppfullhet med vilken Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp hälsar det faktum att förhandlingar inletts med den f.d. jugoslaviska republiken Makedonien.
Jag hyser gott hopp om att avtalet, inom de gränser som redovisats av föredraganden Swoboda, skall kunna bli ett föredöme, något som vi kan tillämpa i andra länder, framför allt Albanien, Bosnien-Herzegovina, Kroatien, Montenegro, Kosovo och, så snart som möjligt Serbien.
Vi är övertygade om att en snabb start för dessa förhandlingar och ett lyckligt slutförande av dem är den enda vägen om vi skall kunna nå fred i regionen - den fred som inte automatiskt följde när kriget i Kosovo tog slut - och att vi på så vis skall kunna undvika ytterligare sönderfall och att man återgår till kaos och våld, med alla de konsekvenser detta får vad gäller instabilitet för hela kontinenten, för att inte säga hela världen.
Om bevarandet av fred och säkerhet är det grundläggande motivet för den nuvarande djärva processen mot utvidgning av unionen till länderna i Östeuropa, så borde dessa motiv föreligga än tydligare i förbindelserna med Albanien och länderna i f.d. republiken Jugoslavien. Detta kräver emellertid att man med beslutsamhet genomför den parallella utvidgning mot sydvästra Europa som nu sker genom de avtal som vi diskuterar.
Det är i denna anda, nästan som en provokation, som vi lagt fram ett ändringsförslag som skall överföra ansvaret för sydöstra Europa från utrikes frågor till utvidgningen.
Hoppet om att så snabbt och direkt som möjligt få med sydöstra Europa i de europeiska institutionernas arbete ligger bakom vårt förslag att även acceptera ett begränsat antal observatörer från de nationella parlamenten och Europaparlamentet och att personal från de aktuella länderna skall få arbeta inom domstolen och kommissionen. För att uppmuntra regionens utveckling mot ett samhälle som är mer demokratiskt och bättre grundat på marknadsekonomiska principer är vi framför allt övertygade om att man måste göra omedelbara och konkreta framsteg för att intensifiera kampen mot korruptionen och göra den internationella hjälpen till återuppbyggnad och utveckling mer effektiv.
Därför har vi lagt fram ett antal ändringsförslag som vi hoppas att parlamentet skall acceptera: för det första att erbjuda den f.d. republiken Makedonien en tulltariff som motsvarar noll för exporten till Europeiska unionen och en kompensation för den progressiva minskningen av tullavgifter som Makedonien skall tillämpa på europeiska produkter, på villkor att man accepterar principen om en gemensam tullkontroll vid gränsen till Makedonien. För det andra att den f.d. republiken Makedonien uppmuntras, genom lämpliga ekonomiska stödåtgärder, att gradvis koppla den egna valutan till euron som ett första steg mot en europeisering av hela den makedoniska ekonomin, dvs. med slutmålet att eliminera alla former av korruption från banksystemet. För det tredje att den hjälp och det stöd som världen skall ge regionen, och därmed även Makedonien, skall vara tydligt multilateral till sin natur, utan att mottagarlandet får några direkta skyldigheter gentemot givarlandet.
Herr talman, ärade kolleger, herr kommissionär! Vi hoppas att avtalet skall kunna uppfylla alla de mål som satts upp men vi skall inte inbilla oss att fred, stabilitet och välstånd i sydöstra Europa kan uppnås utan att man tar itu med betydligt större problem: jag tänker på Kosovos framtida konstitutionella status, nödvändigheten av att engagera Serbien i försoningsprocessen inom regionen och - varför inte? - att åter diskutera förbindelserna mellan Europeiska unionen, Nato och FN, i ljuset av den nya balans som måste skapas mellan humanitära behov och statlig suveränitet, något som jag tror kommer att ändra strukturen för själva FN.
Herr talman, herr kommissionär! Kosovokriget medförde att allting blev laddat. Det gäller bestämt och framför allt för förbindelserna mellan Europeiska unionen och västra Balkan. Sedan dess har förväntningarna varit högt uppskruvade. Det gäller för situationen där, och det gäller för situationen här. Där - eftersom man, vare sig vi tycker det är roligt eller inte, vid sidan av frågan om direkt stöd också ställer sig frågan: vad vill nu Europa med oss när allt kommer omkring? Finns det utsikter till medlemskap? Sådana frågor lever starkt i alla dessa länder.
Men även här är förväntningarna högt uppskruvade i Europeiska unionen. Det första provet på om vi gör bra ifrån oss skulle kunna vara en äkta gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Kan det lyckas för unionen att för första gången agera gemensamt och utveckla en gemensam politik för en så svår åtgärd? Det är också frågan om Europeiska unionen har lärt sig läxan av de dåliga erfarenheterna från Bosnien när det handlar om bistånd och de något bättre erfarenheterna från Kosovo. Kan vi på grundval av erfarenheterna från Makedonien och fyra andra länder prestera ännu bättre?
Mot denna bakgrund med mycket höga förväntningar tror jag inte att jag överdriver om jag säger att detta första steg, stabiliserings- och associeringsavtalet med Makedonien, är av avgörande betydelse. Det är inte det enda bidraget från unionen. Vi kommer inom kort till debatten om stabiliseringspakten, debatten om Cara-programmet och finansieringen på kort sikt. Vi talar nu om stabiliserings- och associeringsavtalen, framtidsutsikterna på medellång sikt. Därför tror jag att detta första avtal med Makedonien är så avgörande, för det är en förebild.
Jag är övertygad om att de andra fyra länderna kommer att fråga sig: vad kommer att hända? Vad kommer Europeiska unionen att göra med Makedonien? Kommer de att göra det som de gör med Makedonien med oss också? Det är på grund av att detta första steg fungerar som en förebild som det är så viktigt.
Makedonien är också en förebild i andra avseenden. Föredraganden har redan påpekat detta på ett mycket klart och tydligt sätt. Ta en sådan punkt som de interetniska relationerna. Vi behöver inte återge detta på ett alltför idealiserat sätt här. Vid presidentvalet visade det sig att det fortfarande inte står helt rätt till med allting, men jämfört med resten av regionen skulle man kunna tala om en makedonisk modell. Det skulle vara mycket vunnet om vi tillsammans med makedonierna skulle lyckas att exportera den modellen till resten av västra Balkan.
Den förebildsmodellen gäller också för det regionala samarbetet. Jag håller helt och hållet med föredraganden om att det där är nödvändigt att hitta en jämvikt mellan å enda sidan uppmuntran till regionalt samarbete och å andra sidan att bibehålla öppenheten till Bulgarien, till Grekland och att inte avskärma dem.
Herr talman, herr kommissionär! Om vi lyckas bra med att ta detta första steg, då är väldigt mycket vunnet. Om vi sjabblar bort detta, då är ännu mycket mer förlorat.
Herr talman! Låt mig inleda med att konstatera att jag inte ser några problem med att principiellt stödja detta mycket väl underbyggda betänkande. Jag vill bara peka på en fråga som enligt min mening saknas i betänkandet och som innebär ett stort problem för Makedonien och effektiviteten i ekonomiska och andra stöd från EU. Jag talar om sanktionerna mot Jugoslavien.
För att undanröja missförstånd: Även jag anser att det behövs en effektfull uppgörelse med Milosevic-regimen. Men för det första drabbar sanktionerna på ett omfattande och negativt sätt många av grannländerna, däribland Makedonien, som även utan detta befinner sig i en svår ekonomisk situation. För det andra görs hela den jugoslaviska befolkningen genom underlåtenheten att respektera humanitära synpunkter på ett politiskt kontraproduktivt sätt ansvarig för Milosevic och hans krets. Därför menar jag, vilket har formulerats i ändringsförslag 10, att vårt ämne i dag borde föranleda oss att kräva ett snabbt slut på denna sanktionspolitik.
Herr talman, ärade kollegor! Konflikten i Kosovo behövde inte avslutas innan vi kunde dra den slutsaten att det, efter flera krig i det forna Jugoslavien med de otaliga negativa konsekvenser detta förde med sig för stabiliteten i Balkan, är nödvändigt med en global och varaktig strategi för hela regionen så att fred och stabilitet kan garanteras i sydöstra Europa. I den strategi som tog form genom den stabilitetspakt som antogs den 10 juni 1999 i Köln ser man regionen i sydöstra Europa som en helhet samtidigt som man också ser mångfalden och olikheterna i de länder som ingår. Europeiska unionens bidrag till stabilitetspakten, till den så kallade "stabiliserings- och associeringsprocessen", är ett exempel på utvecklingen av den regionala uppfattning som Europeiska gemenskapen utformade 1996 för regionens fem länder, Bosnien-Herzegovina, Kroatien, Förbundsrepubliken Jugoslavien, Makedonien och Albanien, vars viktigaste sida var fastställandet av politiska och ekonomiska villkor för att stödja fredsavtalet från Dayton, och därmed bidra till regionens stabilitet.
Att inleda förbindelserna mellan Europeiska unionen och Makedonien på en helt ny grund och öppna landet för en fullständig integrering i Europeiska unionens strukturer, genom det som förutsetts i stabiliserings- och associeringsprocessen, är av stor vikt för stabiliteten på Balkan. Meningen är att länderna skall vara disponibla för ett godkännande av ett antal villkor. Förhoppningen är att vi sänder dem en relevant politisk signal om att det en dag är möjligt för dem att bli en av oss, givetvis med respekt för deras egen suveränitet.
Efter att man erhållit vad som avtalats och utan några falska förhoppningar så kan det mandat som vi i dag är här för att ge kommissionen innebära det första stora steget mot fred och stabilitet i den så hårt plågade regionen, en region vars folk rättmätigt har visat att man vill tillhöra vårt område av frihet och utveckling. Det är fullt tillräckligt med hur de fick lida under det sovjetiska oket och hur de sedan var tvungna att betala för att de hade tvångsintegrerats i det kommunistiska blocket.
Vi har informerats om att Makedonien ur politisk och ekonomisk synvinkel är berättigad att inleda nya avtalsförbindelser med Europeiska unionen, än mer efter det samarbetsavtal som trädde i kraft den 1 juni 1998 och som i praktiken reglerar respekten för gemenskapsarvet, i synnerhet på nyckelområden i den inre marknaden. Mycket riktigt måste Makedonien fortsätta att uppbjuda alla sina krafter, men om man beaktar de politiska och ekonomiska reformer som redan har verkställts inom ramen för samarbetsavtalet och om man beaktar ett godkännande av övergångsperioder för vissa områden kan landet komma att uppfylla villkoren för ett avtal om stabilisering och associering. Om vi utgår från tesen att landets utveckling är en stabilitetsfaktor för regionen, genom att definiera det föreslagna förhandlingsmandatet och genom att poängtera att det är fråga om ett bilateralt avtal med Europeiska unionen, så håller vi med föredraganden om att detta är den första konkreta tillämpningen av en långsiktig integrerad strategi för sydöstra Europa och att den fråga som ställs är att få veta hur Balkans strukturer på lång sikt skall se ut för att vara en garant för fred och stabilitet. Ur ett sådant perspektiv blir syftet med ett regionalt samarbete grannländerna emellan i själva verket politiskt relevant. Det här avtalet skall statuera ett exempel för de andra länderna i regionen. Därför är det så viktigt. Processen måste emellertid vara underställd en effektiv politisk vilja för ett närmande av de här länderna till Europeiska unionen. Vi vet att ett av dem undergår en demokratisk stabiliseringsprocess, andra behöver fortfarande göra de demokratiska krafterna gällande i sina länder och andra uppvisar en jämvikt som är beroende av den militära närvaron i området, men det är länder som hädanefter vet att de, efter att ha överkommit svårigheterna, har en bro till sitt förfogande som kan leda till en effektiv förbindelse med Europeiska unionen.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag kommer inte att ansluta mig till mina kollegers kör av enhälliga röster. Jag anser att detta betänkande är ett litet mästerverk i hyckleri. I punkt 4 framhåller man hur föredömligt avtalet är. Vi vet att det mellan Litauen och Turkiet finns 13 kandidatländer och att det finns en svart fläck i Europa, Balkan, och så vi vill få dem att tro att detta avtal är mirakulöst, samtidigt som vi förvägrar dessa länder möjligheten att vara kandidater. I punkt 11 noteras att symboliska åtgärder kan ersätta det politiska avtalet, de politiska utsikter som erbjuds ett kandidatland.
Men det är inte bara ett mästerverk i hyckleri, det är också en absurditet, eftersom förhandlingarna påbörjas i morgon, kära kolleger, vilket innebär att avtalet kommer att undertecknas om ett år och träda i kraft om tre år. Och då vill jag ställa er inför följande utmaning: finns det inte något land på Balkan som inom tre år kommer att lämna en ansökan om medlemskap i vederbörlig ordning - Kroatien, Makedonien, Bosnien? För några dagar sedan aviserade Racan att Kroatien kommer att lämna in en formell ansökan om medlemskap i slutet av år 2000. Jag är säker på att vi kommer att få fler ansökningar och då kommer detta fina arbete, denna vackra intellektuella arkitektur, att kollapsa, eftersom det kommer att bli förbisprunget av händelserna, precis om vi under 20 års tid har förbisprungits av allt som hänt i f.d. Jugoslavien.
Detta skulle inte vara så allvarligt om det inte fanns de problem vi känner till i den här delen av Europa; om det inte fanns de problem som man visserligen tar itu med, men som Makedoniens nya regering ännu inte har löst; problemen med hur den makedoniska majoriteten och den albanska minoriteten skall kunna leva sida vid sida, med de nära sammanhängande problemen i Kosovo; om det inte fanns de ekonomiska problem vi känner till, problemen med att bo granne med maffian, som är särskilt betydelsefull i Serbien; om vi inte hade problemet med det veto som man absolut bör kritisera för vad det är, Greklands veto, som efter nästan tio år fortsätter att hindra detta land att kalla sig vid sitt eget namn, och jag hoppas att tolkarna inte använde termen FYROM (före detta jugoslaviska republiken Makedonien) när jag talade om Makedonien. Detta är helt absurt. Jag anser att det i första hand är en förolämpning gentemot våra grekiska kolleger, gentemot de grekiska medborgarna. Den här frågan måste lösas så snart som möjligt.
Till sist har jag av en lycklig slump fått se ett brev som Georgievski, Makedoniens president, skickade till Fischler den 8 mars, där han frågar om Makedonien kan bli medlem av Europeiska unionen, med hänvisning till artikel O, i dag artikel 49 i fördraget. Varför har inte rådet informerat oss? Varför har inte kommissionen informerat oss om denna formella begäran från Makedoniens sida?
Herr talman, herr kommissionär! Balkan är inte bara en mörk håla i politiskt hänseende. Tänk på den påfallande positiva utvecklingen i Republiken Makedonien under de gångna, kritiska åren.
Den fruktansvärda etniska upptrappningen i det närbelägna Kosovo spreds inte till makedoniskt territorium. Paradoxalt nog, men likväl sant, hade kriget på Trastfältet, Kosovo Polje, rakt motsatt effekt: en påtaglig minskning av den farofyllda förtroendeklyftan mellan den makedoniska befolkningsmajoriteten och den albanska minoriteten.
Ur de förstnämndas synvinkel uppförde sig de senare lojalt gentemot den gemensamma staten när Kosovokonflikten exploderade internationellt. Och enligt den albanska minoritetens synsätt uppfyllde makedonierna liksom den makedoniska staten på ett frikostigt sätt sina förpliktelser gentemot den ytterst plågade albanska befolkningsmajoriteten i Kosovo.
Denna anmärkningsvärda konsekvens av krigshandlingarna i Kosovo kan därför med rätta kallas det andra, inre statsgrundandet av Republiken Makedonien.
Swobodas balanserade, aktningsvärda betänkande ansluter på ett mycket konkret sätt till detta överraskande och samtidigt glädjande resultat. Kort sagt, Europeiska unionen vet vad den har att göra i Makedonien. Hjälp denna färska tillflyktsort för mängder av krigsflyktingar att på ett tillbörligt sätt uppfylla sin roll som drivkraft för den tilltänkta stabilitetspakten på Balkan.
Herr talman! Sedan åtta år tillbaka befattar jag mig med Makedonien, och jag vill gärna säga emot Dupuis. Det är inte hyckleri vi ägnar oss åt. Vi har kommit fram till en gynnsam tidpunkt, och jag tror att makedonierna uppskattar det. Var nu inte stygg och häll vatten i deras vin. Jag tycker att vi bör närma oss detta på ett mer positivt sätt.
Makedonien har inte varit i krig. Men landet har lidit av kriget i omgivningarna och av sanktionerna, och det lider fortfarande av de sanktioner som med rätta har vidtagits mot grannländerna. Man har lidit oändligt av flyktingströmmarna under Kosovokriget. Därför måste man också säga att utvecklingen i Makedonien har löpt förvånansvärt kontinuerligt demokratiskt. Det är ett land som inom sig har svåra interetniska problem att få bukt med och som också löser dessa på ett alltmer framgångsrikt sätt. Jag vill tydligt poängtera att vi kan lyckönska Makedonien till en förebildlig minoritetslagstiftning och tillämpningen av denna, samt att det konsekventa inbegripandet av den 30 procent stora albanska befolkningen i regeringens agerande, i regeringspolitiken och i samhället är en förutsättning för den fredliga samexistensen i Makedonien.
Det gläder mig att den önskan som Swoboda har framfört i sitt betänkande kommer att gå i uppfyllelse i början av mars, dvs. att EU-delegationen där nere äntligen bildas, att vårt anseende som Europeiska unionen äntligen höjs där nere. För mig är starten på förhandlingarna om stabiliserings- och associeringsprocessen den logiska slutledningen av en produktiv och god utveckling i landet. Inom ramen för vårt politiska engagemang måste Makedonien äntligen få erfara i praktiken att dess eget glädjande regionala samarbete belönas även av oss genom att vi faktiskt drar igång regionala projekt. Jag skall endast nämna två små: Den snabba lösningen på problemet vid gränsövergången till Kosovo i Blace och förverkligandet av korridor 8, dvs. från Albanien via Makedonien till Bulgarien. Jag anser att Swobodas betänkande är utomordentligt bra, och jag instämmer helt och fullt.
(Applåder)
Herr talman! Jag skulle även från min sida gärna vilja framföra komplimanger till kollega Swoboda för hans betänkande. Jag tror att det är bra att vi är så många här som uttalar stöd för den taktik som han väljer där.
Det handlar om att ta itu med stabiliteten i regionen på ett strukturellt sätt, och det är också innebörden i det kommande avtalet med republiken Makedonien som vi behandlar i dag. Medan stabilitetspakten fortfarande väntar på det faktiska genomförandet har kommissionen mycket snabbt arbetat med att utveckla det nya instrument som heter stabiliserings- och associeringsavtal. Därmed påbörjas arbetet med att fördragsmässigt stabilisera länderna i före detta Jugoslavien. Det handlar om länder som ännu inte kan komma i fråga för ett föranslutningsavtal. Det avtal som ligger framför oss är egentligen ett slags "före-före", men då med möjlighet till framtida medlemskap.
Att på detta sätt binda länder via aktiva fördrag är ett utmärkt instrument under förutsättning att de avtal som fastställs där tillämpas fortlöpande för att den önskade stabiliseringen också skall uppträda. Makedonien är fortfarande en potentiell krutdurk och har en historia som sådan. Landet har dock ambitionen att bli befriad från denna beskrivning. För detta syfte behövs inre stabilitet.
Den nya regeringen vill vara öppen för detta, och avtalet kan fungera som en dagordning för reformer, inklusive en direkt roll och en likaberättigad ställning för den albanska minoriteten. Landet behöver nu framför allt lugn för att bringa ordning internt och finna vägen mot en större välfärd. Vi, i synnerhet socialdemokraterna, vädjar till oppositionen att iaktta dessa uppfattningar. De måste vara med och stödja den makedoniska modell som här lovordats så mycket.
Men landet behöver också och framför allt yttre stabilitet. Vad tjänar inre stabilitet till om omgivningen är instabil? Denna stabilitet är nödvändig i förbindelserna med Jugoslavien, Kosovo, Albanien och Bulgarien. Regionen måste erkänna att Makedonien existerar, och det kommer landet att fortsätta göra. Yttre stabilitet innebär öppna gränser och regionalt samarbete. Minoriteter och majoriteter måste få utrymme för mänskligt och kulturellt utbyte.
Stabiliteten i Makedonien hänger starkt samman med utvecklingen i grannländerna. Kosovoproblemet är känt; där finns världssamfundet närvarande i stor omfattning. Det förefaller som om faktorn Albanien underskattas. Unionen anser att tiden ännu inte är mogen för ett stabiliserings- och associeringsavtal med det landet. Men vad skall det då bli? Det är just argumenten för att sluta ett avtal med Makedonien och att ännu inte göra det med Albanien som skapar så stark oro hos oss att en avvaktande hållning från unionens sida beträffande Albanien egentligen inte är godtagbar.
Hur hanterar kommissionen denna avvägning? Jugoslavien är i lika hög grad en svag stabilitetslänk och därigenom ett hot mot ett stabilt Makedonien. Vi måste avvakta vad som sker där. Stämningen i Belgrad blir allt mer oförutsägbar för varje dag. Vi stöder emellertid rådets beslut att ge sanktionerna en annan betoning. Det innebär i alla fall att vi äntligen gör ett seriöst försök att ge oppositionen, som förbereder sig inför en ny omgång demonstrationer, stöd i ryggen.
Vad skall unionen göra mer i den riktningen för att oppositionens krav - tidigarelagda val - skall infrias? Vad mer kan vi göra och företa oss för att stödja denna opposition?
Herr talman, herr kommissionär! Kosovo blev förhoppningsvis det sista fallet då folkrätt kunde tolkas som att diktatoriska ledare kunde förfölja minoriteter på det mest vidriga sätt med hänvisning att "det sker inom den egna nationen". När USA och Nato samt till slut också EU reagerade var det sent, mycket sent. Mycket lidande hade kunnat undvikas om bl.a. EU hade agerat tydligare och tidigare. Vi, Europeiska unionen, har därför ett särskilt ansvar för att nu hjälpa, bistå och bygga upp Balkan. Vår absoluta målsättning måste vara att skapa förutsättningar för alla länder i Sydösteuropa att integreras med övriga i EU - ekonomiskt, handelsmässigt och politiskt.
Att ge grogrund för demokrati i denna krigshärjade del av Europa sker bäst genom handel och ekonomisk integration. Vi liberaler är beredda att gå långt och göra det fort, precis som Paolo Costa har redovisat. Vi hälsar därför med största tillfredsställelse det förslag till stabiliserings- och associeringsavtal med Makedonien som nu föreslås och tackar Swoboda för ett mycket bra betänkande. Makedonien förtjänar vårt stöd, inte minst med tanke på det uppoffrande, oegennyttiga arbete som Makedoniens befolkning och dess ledare visade upp under Kosovokriget. När Makedonien nu sliter sig ur kommunismens och nationalismens förödande garn, är det vår skyldighet att mycket tydligt agera och stödja. Precis så skall vi göra för de övriga länderna på Balkan. Det är en bjudande plikt för EU.
Herr talman, låt mig i detta sammanhang påminna ledamöterna - inte minst med tanke på en diskussion tidigare i kväll - om att den man som bär huvudansvaret för krig, mänsklig förnedring, mördande och fördrivning av oskyldiga människor från deras hem fortfarande styr rest-Jugoslavien, Serbien. Den man som är anklagad för folkmord och borde ställas inför krigsterminalen i Haag går fortfarande fri. Jag talar om Milosevic. Så länge som Milosevic är kvar och Serbien inte går en demokratisk väg, så länge utgör Serbien ett ständigt hot för freden på hela Balkan - också för Makedonien.
Herr talman! Detta avtal kommer att utgöra den första tillämpningen av stabilitetspakten i sydöstra Europa.
Helt klart är att avtalets villkor, som godtas i Swobodas betänkande, inte har freden som mål, utan en större politisk och ekonomisk styrning av landet, kontroll över dess naturtillgångar, hård exploatering av dess arbetskraft och ytterligare utnyttjande av landet som bas för operationer mot de länder och folk i regionen som motsätter sig den nya ordningen. Och allt detta i utbyte mot ett löfte om en framtida anslutning till Europeiska unionen. I betänkandet godtas dessa riktlinjer, liksom Europeiska unionens allmänna politik för sydöstra Europa.
Det är betecknande att man i betänkandet ger komplimanger till före detta jugoslaviska republiken Makedonien (FYROM) för den konstruktiva hållning som landet intog under Natos attacker, man lovordar landets fredsfrämjande roll, eftersom det accepterade att Natostyrkor utplacerades på dess territorium; naturligtvis tystar man ned folkets vrede, som kom till uttryck i omfattande protestaktioner under Natos bombningar.
Avslutningsvis, eftersom vi anser att såväl stabilitetspakten som det stabiliserings- och associeringsförfarande som Europeiska unionen tillämpar för länderna i regionen kommer att skapa nya problem i regionen, nya vedermödor för folken, liksom de kommer att stärka de amerikanska och europeiska imperialisternas dominerande roll ytterligare, kommer vi att rösta emot betänkandet och på så sätt ge uttryck för vår solidaritet med folket i den före detta jugoslaviska republiken Makedonien.
Herr talman! Herr kommissionär! Ett av de mest grundläggande målen för stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och före detta jugoslaviska republiken Makedonien (FYROM) är att befästa stabiliteten och freden i regionen, något som naturligtvis förutsätter att goda grannförbindelser mellan de berörda länderna utvecklas och bibehålls.
Jag skall inte uppehålla er med detaljerna i problemet med FYROM:s namn, som , vilket ni säkerligen känner till, är föremål för en tvist med Grekland och för förhandlingar mellan de två länderna sedan mer än fyra år tillbaka, under FN:s generalsekreterares beskydd och inom ramen för säkerhetsrådets relevanta resolutioner, men även för ett kontraktsåtagande från parternas sida, på grundval av artikel 5 i det så kallade interimsavtalet från 1995.
Jag anser det dock vara på sin plats att säga att den europeiska sidan, med anledning av de kommande förhandlingarna och slutandet av associeringsavtalet, för regeringen i Skopje bör betona nödvändigheten av att denna visar upp den lämpliga, konstruktiva politiska viljan och konstruktivt bidrar till att samtalen i New York slutförs på ett framgångsrikt sätt. Jag vill hoppas att en sådan europeisk begäran, framförd parallellt med att man förklarar de svårigheter som ett eventuellt fortsatt dödläge kan leda till med avseende på slutförandet och tillämpningen av associeringsavtalet, kommer att ges erforderlig uppmärksamhet och utvärderas på lämpligt sätt av regeringen i Skopje, så att denna på motsvarande sätt svarar mot, å ena sidan, den tillmötesgående hållning som Grekland har uppvisat i frågan och, å andra sidan, mot den allmänt uttalade föresatsen och viljan hos alla Europeiska unionens medlemmar, inklusive Grekland, att underlätta och underbygga FYROM:s väg mot det enade Europa.
För, herr talman, jag tror inte att det faktum att det faktiskt existerar väl fungerande dagliga förbindelser, kontakter och kommunikation mellan FYROM och Grekland, såväl på det bilaterala som det multilaterala planet, främst tack vare de praktiska bestämmelserna i interimsavtalet, jag tror inte, skulle jag vilja säga, att det räcker för att de villkor och kriterier på god grannsämja som krävs för bland annat förhandlingar om och slutande av associeringsavtalet skall anses vara uppfyllda. Tvärtom tror jag att ett sådant krav kan anses vara uppfyllt först efter att en de jure fullständig normalisering av förbindelserna mellan FYROM och alla dess grannländer har ägt rum. Någonting sådant, i kombination med en nödvändig förbättring av vissa delar av landets inrikespolitiska situation, på området för minoriteter och de demokratiska institutionerna, kommer att komplettera den bild av politisk mognad som FYROM faktiskt uppvisar i övrigt och som har gjort att en förstärkning av förbindelserna med vår europeiska familj är välkommen.
Herr talman! I den form som Swoboda har analyserat det, tas i dag med det avtal som vi diskuterar i dag - och som vi skall, hoppas jag, rösta igenom i morgon - det andra politiskt positiva steget, efter stabilitetspakten för regionen.
Det har även tagits ett litet steg, som hör samman med det partiella upphävandet nyligen av embargot mot Jugoslavien, vilket beslutades av våra 15 regeringar. Mina damer och herrar, kolleger! Regionen har befunnit sig i upplösning i ungefär tio år. De tio åren, oavsett om man ser på dem som historisk eller som politisk tid, är en mycket lång tid. Under dessa omständigheter är det alltså ett misslyckande i sak. I den meningen är det avtal som vi skall rösta om i morgon och som faktiskt kommer att bidra till stabiliteten i regionen följaktligen ett steg i rätt riktning. Före detta jugoslaviska republiken Makedonien (FYROM) är i själva verket en miniatyr av det tidigare Jugoslavien. Oberoende av var den ena eller den andra minoriteten dominerar. Ur den synvinkeln är det faktum att republiken fram till i dag har stått emot all påverkan från den omgivande miljön någonting mycket positivt, och inte under några omständigheter får någon av oss, någon stat, någon politik, någon åsikt - i ett försök att lösa andra problem - driva denna lilla demokrati till inre splittring, denna lilla demokrati som - vilket måste betonas - har institutioner som den kan utveckla ytterligare och därigenom bli en verklig demokrati.
I regionen har det till och från funnits flera typer av politiska modeller, och Europeiska unionen måste vara vaksam så att den inte - av ren tanklöshet - bidrar till att det byggs bananrepubliker på andra platser. Vi måste veta att vi när vi söker allierade i denna region inte varje gång måste välja bland de som erbjuder sig. Vi måste välja de som är moderata, som är vidsynta, som vill se fred och stabilitet i regionen.
Jag hoppas och önskar och är nu säker på att Europeiska unionen, med mognad och med de åtgärder som den har börjat vidta, sakta, sakta kommer att bygga upp den nödvändiga miljö som unionen själv behöver i hela regionen. Vi får inte lura oss själva; ett Europa med en region som är underutvecklad på grund av spänningar, på grund av olika missuppfattningar, på grund av motsättningar, på grund av konflikter mellan etniska grupper kommer under inga omständigheter att vara ett Europa som på sitt territorium har uppnått en nivå som kontinenten själv är nöjd med.
Hur som helst vill jag - nu i egenskap av grek - informera vissa kolleger som jag har lyssnat till om att många av talen rör sig i andra tider och på andra platser. I dessa har man inte alls tagit hänsyn till de nya omständigheter som har formats i regionen, de nya positiva omständigheterna. Vilket i väldigt många fall har skett efter initiativ av Grekland. Och ni bör veta att det land som samarbetar mest av alla med den före detta jugoslaviska republiken Makedonien, det land i regionen som har de bästa förbindelserna med den före detta jugoslaviska republiken Makedonien är Grekland, och det har i mycket hög grad bidragit till stabiliteten i regionen. Jag säger detta helt enkelt för att vi skall veta hur situationen ser ut i dag.
Herr talman! Souladakis redogörelser tycks mig mycket förnuftigare än andra kollegers redogörelser från samma medlemsstat. Låt mig säga i klartext att den som försöker göra överenskommelsen med Makedonien beroende av en lösning på namnfrågan i sin egen anda inte bara har Makedonien mot sig, utan även alla andra medlemsstater i Europeiska unionen. Jag vill också vara tydlig och säga att han därmed skadar sitt eget lands intressen mycket svårt. Det ligger i vårt intresse att det blir en stabil fredsordning på Balkan, och vi har chanserna, även om stabilitetspakten hotar att förvandlas till ett lik som aldrig har levat. Jag hoppas att så inte blir fallet, men risken finns. Just därför är det absolut nödvändigt att vi, EU, går bilateralt till väga med de enskilda staterna och att vi ger Makedonien ett tydligt europeiskt perspektiv. Därför hälsar jag Swobodas utmärkta betänkande och i synnerhet punkt 12 i betänkandet som helt klart visar upp ett europeiskt, ett EU-perspektiv för Makedonien. Jag anser att detta är viktigt, det måste ske, utan att för den skull hemfalla åt illusionism.
Vi vet att detta inte går från en dag till en annan, men att tydligt säga att Makedonien är ett otvetydigt europeiskt land och därmed har rätt att vara medlem i Europeiska unionen är en mycket viktig förtroendeskapande åtgärd. Jag anser att vi har en enastående chans att stärka en demokrati som inte bara har fått till stånd en för detta område unik multietnisk regering, utan som även utvidgar det kommunala självstyret, reformerar rättsväsendet och näringslivet, och det under de svåraste villkor efter nationalism, kommunism och krig.
Jag hade äran att för några år sedan bjuda hit den nuvarande statschefen och den nuvarande ministerpresidenten som privatpersoner. De hade då fortfarande stora problem med att bygga upp sina olika kontakter här. Jag är mycket lycklig över att de har hållit vad de då lovade: att bygga upp en i grunden europeisk demokrati. Vi måste tacka dem för att de i en mycket kritisk tid förra året som sagt spelade denna viktiga roll vid en strategiskt avgörande punkt vad gäller fred, stabilitet och demokrati. Därför är vi inte bara de som ger, utan vi har också tagit, och vi är skyldiga makedonierna ett tack för att de då utförde ett avgörande europeiskt uppdrag. Därför är det viktigt att avtalet förhandlas och ratificeras snabbt, att EU:s informationscentrum, den officiella delegationen, öppnas snabbt, att vår kommissionär enligt vad jag hör snart reser dit samt att vi öppnar upp ett entydigt europeiskt perspektiv åt detta land, liksom Swobodabetänkandet gör.
. (EN) Det har varit en mycket intressant allmän debatt om Balkan som helhet. Den blev inte sämre för det, men jag hoppas att ni förlåter mig för att jag i mycket hög grad koncentrerar mig på betänkandet, eftersom det finns några ytterst viktiga frågor som jag vill beröra.
Det gläder mig mycket att kunna framföra kommissionens synpunkter om betänkandet. Det är ett mycket användbart betänkande. Det är ett enastående bidrag från Swoboda och hans kolleger. Vi är mycket tacksamma för hans engagemang i denna fråga, liksom för det engagemang som har visats av vissa av hans kolleger, av vilka några är här i kammaren i kväll - Pack, Lagendijk med flera.
Jag är mycket nöjd över att våra övergripande förbindelser med "FYROM" är så goda. Jag hoppas att Dupuis - både han och hans tolk - förlåter mig för att jag använder termen i en anda av hjärtligt samförstånd. Europeiska unionens förträffliga företrädare i landet har bidragit till detta. Han har varit en pålitlig vän för parlamentet och till stor nytta för kommissionen.
Den nära förestående starten för förhandlingarna om ett stabiliserings- och associeringsavtal är det tydligaste exemplet på våra goda förbindelser. Ett annat bra exempel är den före detta jugoslaviska republiken Makedoniens (FYROM) samarbete i återuppbyggnaden av Kosovo. Jag är tacksam mot myndigheterna i Makedonien för deras hjälp under de senaste veckorna med att klara av de betydande svårigheterna med kraftförsörjningen i Kosovo. I likhet med de ärade ledamöterna, inser jag den stabiliserande roll som detta land har spelat under tragedin på Balkan, särskilt när det gäller integreringen av den albanska minoriteten i landets politiska och sociala liv. Jag träffade den nyvalda presidenten, Georgievski, för några veckor sedan, och jag blev - liksom andra har blivit - oerhört imponerad av hans engagemang för ett multietniskt och pluralistiskt samhälle.
Låt mig berätta var vi står i dag i dessa förhandlingar, som andra länder - vilket Lagendijk sade - i regionen följer med stort intresse.
Den 24 januari i år antog rådet sina förhandlingsdirektiv för ett stabiliserings- och associeringsavtal med före detta jugoslaviska republiken Makedonien. Detta utgör det viktigaste steget framåt i den stabiliserings- och associeringsprocess för västra Balkan som kommissionen startade i maj 1999.
Låt mig klargöra huvudpunkterna i dessa förslag till direktiv. De omfattar inbegripandet i avtalet av åtgärder för att upprätta en politisk dialog med FYROM. De omfattar bestämmelser för ökat regionalt samarbete, inklusive utsikten att upprätta frihandelsområden mellan länderna i regionen, fast jag måste göra det tydligt och klart att det inte är fråga om något försök att återskapa staten Jugoslavien. De omfattar utsikten att upprätta ett frihandelsområde mellan Europeiska unionen och dem inom en tioårsperiod från det att avtalet träder i kraft. De omfattar bestämmelser om rörlighet för arbetstagare, etableringsfrihet, tillhandahållande av tjänster, löpande betalningar och rörlighet för kapital. De omfattar ett åtagande av FYROM att tillnärma landets lagstiftning till Europeiska gemenskapens lagstiftning, i synnerhet på vissa av den inre marknadens nyckelområden, och de omfattar bestämmelser om samarbete med FYROM på en stor mängd områden, inklusive rättsliga frågor och inrikesfrågor.
I kommissionen gör vi nu de nödvändiga förberedelserna, så att förhandlingarna kan påbörjas i mars. Jag skall besöka FYROM den andra veckan i mars. Jag hoppas kunna sätta processen i rörelse då, även om de formella förhandlingarna kommer att starta mycket kort därefter. Under detta besök kommer jag också att uppgradera vår representation i FYROM, någonting som har rekommenderats av ärade ledamöter och andra.
Vårt riktdatum för att slutföra förhandlingarna är december i år, men detta kommer i mycket stor utsträckning att vara beroende av förhandlarnas goda vilja och beslutsamhet. Avtalet skulle kunna träda i kraft om tre till fyra år räknat från i dag med hänsyn till den som krävs för ratificering i medlemsstaternas parlament.
Jag skulle helt kort vilja kommentera ett antal andra punkter i resolutionsförslaget. Vi accepterar att avtalet i en viss utsträckning bör tjäna som ett exempel för andra, liknande avtal, även om vi självklart också måste ta hänsyn till det faktum att vi har att göra med olika länder, som vart och ett har sin egen identitet och sina egna angelägenheter. Jag delar den allmänt spridda åsikten att vi bör behandla varje land efter deras meriter i stället för att binda upp alla till det långsammaste landets takt då det gäller utvecklingen av förbindelserna med unionen. Det har aldrig varit avsikten. Själva det faktum att förhandlingarna först startar med FYROM, före de andra länderna, är ett bevis på att vi kan göra - och att vi gör - åtskillnad.
Angående den bestämmelse om regionalt bistånd som hänvisas till i betänkandet, håller vi med om att vår tekniska och ekonomiska hjälp till en del bör gå till projekt med en gränsöverskridande eller regional dimension. Vi håller med om att det bör finnas en utvecklingsklausul om utsikten till EU-medlemskap i stabiliserings- och associeringsavtalet. Det skulle spegla Europeiska unionens syn på dess förbindelser med länderna på västra Balkan, såsom den formuleras i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Köln.
Vi instämmer fullständigt i behovet av att decentralisera våra hjälpprogram i största möjliga utsträckning. Vad beträffar uppgörelserna som omfattar Europeiska unionens hjälp till västra Balkan, tror jag att ledamöterna känner till att vi håller på att utarbeta en ny förordning, för att förenkla och strömlinjeforma programmens förvaltning och för att få in allting under en förordning. Jag är medveten om att det finns en oro i FYROM och på annat håll över att Phare-programmet upphör i dessa länder och, framför allt, över att anknytningen till namnet Phare går förlorad. Jag noterar med betydande oro vad ledamöterna säger i fråga om detta. Jag skall se över frågan en gång till, fastän jag bör påpeka att det medför en risk för verklig förvirring att ha två Phare-program i gång samtidigt. Jag vill emellertid betona att oavsett vad programmet kallas, är vårt åtagande att integrera FYROM och dess grannar i den europeiska familjen starkare än någonsin.
Rent allmänt är jag övertygad om att ledamöterna i denna kammare delar min belåtenhet över att Makedonien har nått detta stadium relativt snabbt. Jag hoppas att de andra länderna i regionen kommer att fördubbla sina ansträngningar för att göra liknande framsteg. Jag ser fram emot många liknande debatter om detta under de närmaste åren, vilka, hoppas jag, skall präglas av framgång för det som vi försöker göra på Balkan, som, i mina ögon, förblir det viktigaste avgörande provet på vad Europa kan åstadkomma på sin egen tröskel.
(Applåder)
Tack så mycket, kommissionär Patten.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Avtal om kommittéförfarandet
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0021/2000) av Frassoni för utskottet för konstitutionella frågor om överenskommelsen mellan Europaparlamentet och kommissionen om de förfaranden som skall tillämpas för rådets beslut av den 28 juni 1999 - "kommittéförfarandet" (1999/468/EG).
. (IT) Herr talman! I och med att vi godkänner detta avtal med kommissionen om hur rådets beslut om kommittéförfarandet skall tillämpas, avslutas ett ärende som under cirka två år har följt parlamentet och ett antal personer med ett passionerat intresse för denna fråga, personer som är utspridda inom unionens olika institutioner och som vissa inte skulle tveka att kalla masochister.
Ända sedan 1993 har sätten att utöva de olika behörigheter som delegeras av kommissionen, och framför allt den mystiska och kanske till och med suspekta verksamhet som kallas kommittéförfarandet, lett till konflikter och misstro mellan de olika institutionerna, något som riskerade att få allvarliga konsekvenser för lagstiftningsprocessen. Det är av den anledningen som, i enlighet med förklaring nr 31 som bilagts Amsterdamfördraget, unionens institutioner har inlett ett komplicerat förhandlings- och samrådsarbete som utmynnat i rådets beslut att revidera det gamla systemet på ett ganska grundligt sätt, även om det för oss inte alls är helt tillfredsställande. Framför allt omfattar beslutet ett förslag om att parlamentet skall ha vissa kontrollmöjligheter, dvs. man skall kunna slå larm om en åtgärd som genomförs till följd av en rättsakt som godkänts genom medbeslutande skulle kränka den beslutanderätt som delegerats till kommissionen.
Under den långvariga förhandlingen mellan institutionerna - där parlamentet har deltagit aktivt tack vare föredragandens, Adelaide Agliettas, arbete - var det underförstått att Europaparlamentet och kommissionen skulle sluta ett interinstitutionellt avtal om hur vissa aspekter av det nya beslutet skulle tillämpas. Och detta skulle ske, å ena sidan, för att förtydliga vissa frågor som rådet inte hade för avsikt att åter ta upp i beslutet och, å den andra, för att på ett närmare sätt organisera informations- och kontrollsystemet när det gäller hur åtgärderna genomförs.
Under trepartssamtalen den 6 oktober 1999 i Strasbourg godkände Europaparlamentets talman och kommissionens ordförande idén att snabbt sluta ett sådant avtal. Vi anser att vi har respekterat det åtagandet, som för övrigt har underlättats av det klimat av förtroende och ömsesidig respekt som kännetecknat samtliga förhandlingar med kommissionen.
De frågor som tas upp i avtalet är i huvudsak två: å ena sidan informationen till Europaparlamentet, ett conditio sine qua non för att parlamentet verkligen skall kunna utöva sin interventionsrätt i enlighet med artikel 8 i beslutet. Den informationen har hittills getts i form av pappersdokument som skickats på ett osystematiskt vis, och många gånger på parlamentets eget ansvar, och informationen har varit oanvändbar för våra tjänstemän. Från och med nu kommer informationen att lämnas via ett elektroniskt system som kallas Circa, som Europaparlamentet kommer att ha tillgång till och som kommer att innebära en verklig revolution, inte bara för oss, utan även - det är jag övertygad om - för kommissionen.
Å andra sidan preciserar artikel 8 i rådets beslut vare sig hur eller när Europaparlamentet skall slå larm, dvs. utöva sin begränsade kontrollmakt. I artiklarna 6 och 7 i avtalet föreskrivs att Europaparlamentet i princip skall godkänna en resolution som motiverats i plenarsammanträde och att parlamentet har en månad på sig för att utnyttja sin rätt att ingripa innan kommissionens förslag till åtgärder godkänns. Men det är inte alltid möjligt att vänta en månad innan en regel skall börja tillämpas, detta är vi alla medvetna om. I avtalet ingår därför också en klausul om brådskande förfarande, som ger det ansvariga utskottet en möjlighet att ingripa.
Låt mig avslutningsvis understryka att för att bedöma om detta är ett bra avtal eller inte, så måste vi vänta och se hur det fungerar i verkligheten. Europaparlamentet borde skaffa resurser, som man för närvarande inte förfogar över, för att garantera en effektiv uppföljning av verkställandet och en effektiv kontroll, och kommissionen borde acceptera att omorganisera vissa av sina rutiner för att garantera parlamentet en effektiv kontroll och en användbar information.
Slutligen kan det vara lämpligt att påminna om att under alla förhållanden så är för Europaparlamentets del den verkliga lösningen på problemen med kommittéförfarandet att ändra det förfarande för hur reglerna skall genomföras som anges i fördragen, samt en progressiv avveckling av kommittéerna, vilkas existens utgör en anomali som starkt begränsar kommissionens verkställande makt och som kan äventyra Europaparlamentets makt när det gäller lagstiftningsarbetet.
Herr talman, kära kolleger! Kommittologi är ett begrepp som inte säger de flesta människor någonting, och endast fåtalet vet vad det innebär. Det för tankarna till hemliga förbund och konspirationer, och så var det också förr. Dock döljer sig bakom begreppet ingenting annat än fastställandet av villkoren för tillämpningen av de genomförandebefogenheter som anförtrotts kommissionen. Villkoren för dessa genomförandebefogenheter består i ett begränsat antal kommittéförfaranden.
Fram till Amsterdamfördraget fanns det cirka 20 varianter av dessa kommittéförfaranden, vilket varken bidrog till klarhet i tillämpningen av lagstiftningen eller till genomsynlighet för medborgarna. Tvärtom, under en lång tid blev inte ens självaste Europaparlamentet informerat. Det första framsteget i kampen för mer öppenhet i denna kommittédjungel bestod för Europaparlamentets del i att man nu åtminstone informeras om allt det som Europeiska kommissionen har för avsikt att reglera inom ramen för dessa olika kommittéer.
Detta skedde genom brevväxlingen mellan Plumb och Delors 1988. Ett ytterligare steg i riktning mot öppenhet och delaktighet för Europaparlamentet blev sedan det så kallade modus vivendi av den 20 september 1994, där parlamentet inte bara beviljades rätt till information, utan också en viss möjlighet att inlägga protester. Därmed fick parlamentet även kontrollmöjligheter. Med Amsterdamfördraget har situationen förbättrats avsevärt såtillvida att antalet kommittéförfaranden - liksom Europaparlamentet länge hade krävt - begränsades drastiskt till tre förfaranden, nämligen förvaltningsförfarandet, det föreskrivande förfarandet och det rådgivande förfarandet.
De informations- och kontrollrättigheter som har beviljats Europaparlamentet tidigare måste nu efter Amsterdamfördraget på nytt fastställs skriftligt i ett interinstitutionellt avtal. Vår föredragande Frassoni har gjort ett mycket noggrant arbete och visat på vilka frågor om detta interinstitutionella avtal som måste redas ut och vilka förvaltningsförfaranden inom parlamentet som eventuellt måste ändras. Ett nyckelproblem är tidsfaktorn. När parlamentet informeras måste parlamentet, när man önskar ta ställning, i regel göra detta inom en mycket kort tidsfrist på fyra veckor. I frågor som rör hälsa och säkerhet för människorna i Europeiska unionen måste Europeiska kommissionen som fördragens väktare och den enda institution som innehar initiativrätten vara i stånd att reagera med mycket kort varsel, i nödfall inom ett fåtal timmar eller dagar. Trots det måste vi värna om Europaparlamentets rätt till information och eventuell reaktion. Föredraganden visar på mycket användbara lösningar på dessa problem, vilka jag och min grupp stöder helt.
Jag har nu bara en bön till. I den tyska texten under punkt 2 kan översättningen missförstås, och jag ber eftertryckligen om att detta rättas till, även i efterhand av de personer som ansvarar för tryckningen. Enligt min mening bör det i stället för "weitergeführt werden müssen" (måste föras vidare) heta "erhalten bleiben müssen" (måste upprätthållas, bevaras). Detta är inte tydligt i den tyska texten. Jag ber om att detta ses över igen. I övrigt tackar jag vår föredragande hjärtligt. Det är ett svårt ämne, och jag hoppas att vi har sett till så att vi nu kan sköta det bättre.
Herr talman! Jag gratulerar föredraganden till hennes betänkande. Jag måste tillägga att det är en välkommen förändring att se Frassoni vara i en så försonlig sinnesstämning och villig att kompromissa med de andra institutionerna. När det gäller regeringskonferensen, är hon en av de personer som fransmännen kallar "les pures et dures": inga kompromisser, inga uppgörelser med de andra institutionerna; vi skulle hellre se hela saken blockeras än att kompromissa om våra ståndpunkter. Men ändå är hon här villig att acceptera de steg framåt som har gjorts, vilka är långt från parlamentets ursprungliga ståndpunkter i frågan om kommittéförfaranden.
Låt oss komma ihåg vad som står på spel i denna fråga. Parlamentet hade fyra huvudsakliga invändningar mot kommittéförfarandesystemet i den form det hade före det nya rådsbeslut som kompletteras av det interinstitutionella avtalet.
För det första är hela systemet dunkelt. Det är inte öppenhet när hundratals kommittéer sammanträder med hemliga föredragningslistor och när ingen vet vilka personer som ingår i kommittéerna. Här görs det ett verkligt steg framåt med det nya systemet som man har enats om. Vi skall få veta vilka personer som ingår i de olika kommittéerna. Vi skall få veta när de sammanträder. Vi skall få ta del av föredragningslistorna. Vi skall få ta del av de handlingar som sänds till dem. Hela systemet kommer att bli mer öppet och genomblickbart - låt vara fortfarande ganska komplicerat. Så det är åtminstone ett steg framåt.
Vår andra invändning är att systemet var mycket restriktivt med avseende på kommissionen. Vi antar lagstiftning i Europeiska unionen. Vi förväntar oss att kommissionen skall genomföra den. Men sedan har vi ett system som är utformat så att det hindrar kommissionen och gör det svårare - särskilt det som kallades "contre-filet"systemet, enligt vilket rådet kunde blockera kommissionen med en enkel majoritet, även då rådet inte kunde finna alternativ till den aktuella genomförandeåtgärden. Även här har det åtminstone gjorts vissa framsteg. Rådet kommer inte längre att kunna blockera genomförandeåtgärder på obestämd tid efter tremånadersperioden, såvida det inte har en kvalificerad majoritet för att blockera dem, med andra ord, såvida det inte finns ett betydande motstånd bland medlemsstaterna som är företrädda i rådet. Det är ett förnuftigare system. Även detta är ett steg framåt.
Men i fråga om våra två andra invändningar är vi inte lika nöjda. Den första invändningen gäller det system med vilket kommissionen övervakas, granskas, kontrolleras, om ni så vill, av en enda kommitté som utnämnts av medlemsstaterna eller rådet, inte av parlamentet. Den lagstiftande myndighetens två delar, rådet och parlamentet, borde vara jämlika. Vi tilldelar kommissionen genomförandebefogenheter, men sedan är det bara ett av rådet eller medlemsstaterna utnämnt organ som kan blåsa i visselpipan och säga nej till kommissionen och stoppa genomförandeåtgärden. Parlamentet har ingen motsvarande maktbefogenhet.
Det är sant att vi nu ges ett första frö till en sådan befogenhet med det nya systemet. Vi skall erhålla alla de förslag till genomförandeåtgärder som vidarebefordras till en kommitté samtidigt som de sänds till kommittén. Vi kommer att ha möjlighet att granska, debattera och ifrågasätta. Men vi kommer endast att ha rättighet att formellt bestrida kommissionen om vi anser att den har överskridit det bemyndigande som vi har gett kommissionen i lagstiftningen. Med andra ord kan vi bestrida åtgärden för att det medför att befogenheterna , men vi kan inte bestrida innehållet i åtgärden. Och i en demokrati borde parlamentet kunna bestrida innehållet. Inte för att det är någonting som vi gör varje vecka. Vi strävar inte efter att fördjupa oss själva i genomförandebeslut, men det är en demokratisk säkerhetsanordning att vi skall kunna göra det vid de få tillfällen som det verkligen skulle vara nödvändigt. Detta saknas i det nya systemet, eller så är det bara där i embryoform.
Avslutningsvis, vår fjärde invändning är att om en genomförandeåtgärd blockeras genom kommittéförfarandesystemet, återförvisas det, men inte till den lagstiftande myndighetens två grenar, utan enbart till rådet, som har rättighet att vidta en eventuell alternativ åtgärd. Detta är inte riktigt. Båda grenarna - rådet och parlamentet - antar den lagstiftning med vilken kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Om sådana genomförandeåtgärder återförvisas, bör det vara till båda grenarna, inte bara till den ena.
På det hela taget har vi ett system som har gått framåt. De kompletterande aspekterna som härrör från den interinstitutionella avtalet med kommissionen är välkomna, men det kan inte ändra rådets grundläggande beslut. Även här har vi frivilligt - eftersom det inte var någonting som skedde automatiskt - gett upp Plumb-Delors-avtalet som en del av den övergripande kompromissen. Vi har gått med på att avstå från bestämmelserna i det. Vi måste vara väldigt vaksamma på det som tidigare omfattades av det avtalet och som nu inte helt omfattas av det nya beslutet. Vi måste vara mycket vaksamma.
Så det är ett steg framåt. Min grupp accepterar det motvilligt som ett steg framåt. Vi känner inte alls samma entusiasm för att kompromissa som Frassoni. Vi inser att det finns begränsningar och att frågan utan tvekan kommer att komma tillbaka inom några få år. Om vi vill ha en union som verkligen är demokratisk och öppen, måste vi ta upp detta ämne igen.
. -(ES) Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredragande Frassoni för hennes insats. Att arbeta med kommittéförfaranden är aldrig lätt. Schleicher har hänvisat till den typ av magi som vi alltid har talat om, om kommittéerna. Det stämmer att det alltid har varit en mycket invecklad process till följd av tidigare historiska beslut som man till slut måste rationalisera någon gång.
Enligt min uppfattning innebär den överenskommelse som kommissionen och parlamentet har kommit fram till en tydlig rationalisering av processen. Vi anser att den tillgodoser parlamentets grundläggande intressen. Corbett har tagit upp några orosmoment. Han säger att vissa av dem har fått en lösning och andra inte. Jag skulle nog vilja påstå att de kommissionen har kunnat lösa har fått en lösning. Det som tas upp av Corbett är andra premisser som inte omfattas av rådets beslut, och där vi tyvärr inte kan gå längre.
I vilka avseenden har vi gjort framsteg? Utan tvekan i en grundläggande fråga som Frassoni har lyft fram, nämligen att vi har ett automatiskt informationssystem. Detta automatiska informationssystem kommer att möjliggöra två aspekter som är av särskilt intresse för parlamentet. Å ena sidan för att få information om hur kommittéerna har fungerat, deras sammansättning, dagordning, framställningar, osv., och å andra sidan insyn angående konkreta beslut.
Jag anser att det är en bra överenskommelse. En bra överenskommelse som utan tvivel ökar insynen i processen. Från och med nu kommer saker och ting att gå lättare. Den överenskommelse vi uppnår i dag bör emellertid inte betraktas som en steg bakåt vad beträffar avtalet om Delorsplanen. Corbett tog upp frågan, men den nya modellen är mycket mer omfattande, annorlunda till följd av den nya situationen och i vårt tycke betydligt mer enhetlig. Vi har redan påbörjat arbetet. Låt oss hoppas att det leder till goda resultat.
Å andra sidan betraktar vi även andra framsteg som positiva. Vi överträffar i vissa avseenden avtal som redan är föråldrade och vi försöker genom att återanpassa gamla förfaranden till den nya situationen att rensa bort sådant som finns kvar från förr.
Kommissionens slutsats är att det är en bra överenskommelse, som vi vill tacka de parlamentariker för - och då i synnerhet Frassoni - som har arbetat med denna. Vi hoppas att man i det nya klimatet har lyckats uppnå det resultat man eftersträvade, nämligen en ökad öppenhet och större kännedom om de beslut kommissionen fattar i kraft av sina verkställande befogenheter.
Tack så mycket, kommissionär Solbes Mira.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Protokoll om förfarandet vid alltför stora underskott
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0013/2000) av Knörr Borràs för utskottet för ekonomi och valutafrågor om förslaget till rådets om en ändring av förordning (EG) nr 3605/93 om tillämpningen av protokollet om förfarandet vid alltför stora underskott som är fogat till Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (KOM(1999) 444 - C5-0174/1999 - 1999/0196(CNS))
. (ES) Herr talman! Jag har nöjet att även få hälsa på den spanske kommissionären Solbes som jag vid mer än ett tillfälle har gratulerat, både inom och utanför parlamentet, till hans utmärkta insats i konungariket Spanien vad gäller den europeiska konvergensen.
I förslaget till förordning om ändring av förordning (EG) nr 3605/93 om tillämpningen av protokollet om förfarandet vid alltför stora underskott som är fogat till Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen tas frågan upp om en anpassning till räkenskapssystemet ENS 95 vilket, som ni vet, kom att ersätta det tidigare Europeiska nationalräkenskapssystemet från 79. Förslaget inbegriper i synnerhet nya finansiella utgiftsområden, enhetlighet i beräkningen av kvoten mellan underskott i den offentliga sektorns finanser och BNI mot bakgrund av ENS 95 samt vikten av att ränteutgifter beaktas och av att dessa utgifter sinsemellan är jämförbara i enlighet med metodiken i ENS 95.
Förslaget till förordning är, enligt min uppfattning, en aktualisering av definitionerna och en bedömning av somliga av de ekonomiska åtgärder som påverkar beräkningen av underskottet så som framgår av Maastrichtfördraget, där maximala procentsatser till marknadspriser för de offentliga förvaltningarnas underskott ställs i förhållande till bruttonationalinkomsten i unionens olika medlemsstater.
Hittills har staterna räknat ut BNI enligt metodiken i ENS 79. Den sista beräkning vi har tillgång till skedde i september 1999 och avsåg budgetåret 1998.
Om föreliggande förordning antas kommer beräkningen i mars månad 2000, den första beräkningen av underskottet för budgetåret 1999, att ske med det nya systemet.
Man vet att medlemsstaterna- om man får uttrycka sig så - har skött sin uppgift, de har gjort en uppställning av sina nationella räkenskaper i enlighet med ENS 95, och deras beräkningar har redan offentliggjorts. Detta förfarande har inneburit att medlemsstaterna förutom att inbegripa en ny metodik även har genomfört en nominell revision av största delen av aggregaten och redovisningskalkylerna. Denna revision är både ett resultat av att nämnda metodikändringar genomförts och att ett bättre statistiskt underlag tagits med i beräkningarna. Dessa ändringar kan givetvis påverka medlemsstaternas statsfinanser vad beträffar den offentliga sektorns underskott.
Nu vill jag i all korthet tala om vilka de fem områden kan vara där de viktigaste ändringarna sker.
För det första, en anpassning av den definition av offentlig sektor som ingår i ENS 95. Detta är viktigt eftersom underskottet i den offentliga sektorns finanser beräknas på grundval av hela den offentliga sektorn. Om man inte förfogar över de kriterier som är nödvändiga för definitionen av denna, kommer det att leda till avvikelser vid beräkningen av underskottet inom den offentliga sektorn i medlemsstaterna.
För det andra, underskottet - eller i förekommande fall överskottet - inom den offentliga sektorns finanser motsvarar den offentliga sektorns nettoupplåning eller finansiella sparande enligt definitionen i ENS 95.
För det tredje, offentliga investeringar motsvarar den offentliga sektorns fasta bruttoinvesteringar enligt definitionen i ENS 95.
För det fjärde, den offentliga sektorns skuldsättning och de flöden (räntor) som härrör från dessa skulder/tillgångar definieras i enlighet med ENS 95.
Och slutligen för det femte, den aggregat som ligger till grund för beräkningen av underskottet skall vara bruttonationalinkomsten till löpande marknadspriser, uppskattad i enlighet med definitionerna i Europeiska nationalräkenskapssystemet 95.
Kort sagt, kommissionens förslag visar enligt min uppfattning på en korrekt och konkret överensstämmelse mellan de kriterier som fastställs i Europeiska nationalräkenskapssystemet 95 som jag därför godkänner i sin helhet, precis så som det framlagts av kommissionen.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Låt mig säga direkt att min grupp välkomnar detta förslag eftersom den statistiska grunden för en ekonomisk och monetär union som koncentrera till stabilitet och reell tillväxt härigenom utformas mer harmoniserat, direkt jämförligt och mer exakt. Vi har redan hört de olika områdena. För mig är det avgörande att de statistiska uppgifterna från och med nu blir mer tillförlitliga och mer jämförliga. Detta är nödvändigt därför att vi måste kunna lita på varandra: de olika organen inom Europeiska unionen och alla medlemsstater inom valutaunionen.
En anpassning av förfarandet är viktig av två anledningar. För det första för den inre marknadens skull. Tillförlitliga och direkt jämförbara data och statistik är rent allmänt av stor betydelse för en exakt skildring av situationen och utvecklingen på en inre marknad.
För det andra för den ekonomiska och monetära unionens skull. Förordningen från 1993 som gäller tillämpningen av protokollet måste fås att harmoniera på nationell och regional nivå med metodiken för Europeiska nationalräkenskapssystemet. Detta är oumbärligt för ett korrekt och tillförlitligt fastställande av underskotten. Anpassningen kommer att göra det möjligt att åstadkomma en precis bedömning av underskotten och skuldnivån i medlemsstaterna. Denna tekniska anpassning kommer att få mycket konkreta konsekvenser för staternas faktiska ställning eftersom siffrorna ändras automatiskt i förhållande till de offentliga underskotten.
Jag välkomnar även det faktum att deklarationen av underskotten för budgetåret 1999 som skall offentliggöras i mars 2000 redan utarbetas efter det nya Europeiska nationalräkenskapssystemet, vilket innebär att analysen baserar sig på ur ekonomisk synvinkel relevant, konsoliderat statistiskt material.
Men låt mig använda debatten även till att helt kort vädja till alla regeringar och politiska partier att göra allt för att förfarandet vid alltför stora underskott aldrig skall behöva tillämpas. Det är bra att förfarandet finns. Förfarandet är nödvändigt eftersom det skänker nödvändigt tyngd och trovärdighet åt våra villkor. Medborgarna frågar: Vad händer om villkoren inte uppfylls? Med förfarandet och andra åtgärder kan vi bevisa att vi menar allvar med villkoren och med oss själva.
En andra väsentlig punkt gäller att vi måste satsa allt på att förhindra inte bara de alltför stora underskotten, utan offentliga underskott måste sänkas mer än så.
Jag vet vad jag talar om, och låt mig avslutningsvis säga varför jag är så glad över att vi för denna debatt! I mitt eget land för vi för tillfället diskussioner om huruvida de upplysningar som förre finansministern har lämnat om underskottet motsvarar den faktiska verkligheten. I mitt eget land, i Österrike, krävdes det 1995 ett nyval för att Maastrichtkriterierna skulle uppfyllas och den politiska partnern förmås att tänka om. Jag måste också säga att år 2000, då det ju talas så mycket om oss, misslyckades - jag säger tyvärr - koalitionsförhandlingarna med SPÖ (Österrikiska socialdemokratiska partiet) eftersom det besparings- och konsolideringsprogram som förhandlats fram bragdes på fall av det socialistiska partiet. Inte minst var man tvungen att bilda den nya regeringen i Österrike därför att ÖVP (Österrikiska folkpartiet) vill fortsätta att garantera stabilitetskursen, därför att ÖVP vill fortsätta se till att Maastrichtkriterierna uppfylls liksom att de offentliga underskotten minskas, vilket vi här har kommit överens om.
Herr talman! Det är bra om statistiska uppgifter inte bara är pålitliga, utan också är jämförbara. Det är av stor betydelse, framför allt för det europeiska enandet och fullbordandet av den inre marknaden. Därför är detta betänkande också ett politiskt laddat betänkande som vi vill framföra våra hjärtliga gratulationer till föredraganden för.
Det ger också anledning till ett par politiska kommentarer. Stabilitetspakten är ett faktum i Europa. Alla länder som deltar i euron har via denna stabilitetspakt förpliktigat sig att på medellång sikt sträva efter en budget som är i balans eller som uppvisar ett litet överskott. Det skall naturligtvis inte innebära att det skulle kunna bli något mer eller något mindre om konjunkturen är något ogynnsam, men på lång och medellång sikt måste det handla om balans eller ett överskott.
Ju starkare de deltagande ländernas ställning blir, desto starkare kommer euron att bli. Härigenom kommer treprocentsnormen sällan att överskridas, inte heller under konjunkturmässigt ogynnsamma omständigheter; det är i alla fall så som resonemanget lyder. Vi har alltid ansett att dessa kriterier måste vara strikt uppfyllda. Det är av stor betydelse för att kunna göra EMU till en framgång även i framtiden. Sträng efterlevnad av stabilitetspakten kan på så sätt bidra till att det uppstår en stablitetskultur i alla EMU-medlemsstater.
Vissa medlemsstater har vidtagit engångsåtgärder för att kunna uppfylla kriterierna. Vi anser att medlemsstaternas budgetpolitik måste hållas under sträng tillsyn, så att åtgärderna hela tiden överensstämmer med andan i de ställda kriterierna. Någon avmattning får inte tillåtas. Vidare anser vi att ett minskat skattetryck och en minskning av statsskulden måste tillhöra prioriteringarna. För det är ju så att vi fortfarande inte har upphört att övervältra bördorna på kommande generationer.
. (ES) Herr talman! Först av allt ett tack till föredraganden för hans fantastiska arbete. Detta ämnesområde innehåller många facktermer och jag anser att Knörr har behandlat frågan med stor precision och ett stort yrkeskunnande. Jag vågar inte försöka sammanfatta innehållet i vårt förslag bättre än han har gjort; jag skulle endast vilja göra ett litet tillägg genom att säga att det förutom anpassningen till ENS 95 finns två mindre tekniska ändringar som Knörr känner väl till och som avser räntorna och skuldutvecklingen i utländsk valuta. Det säger jag bara som en kommentar för att processen skall ses i sin helhet.
För det andra vill jag tacka Knörr för hans snabba insats. Han har gjort ett mycket bra arbete på kort tid. Det här är en viktig fråga, med tanke på de kommentarer som vi har fått. Vårt syfte med den här bestämmelsen är inte att de statistiska uppgifterna skall bli trovärdiga och jämförbara - det är de redan - utan att de skall bli ännu mer trovärdiga och jämförbara. Det är uppenbart att vi, tack vare att parlamentet har fattat beslut så snabbt, kommer att kunna beräkna siffrorna redan för mars månad med hjälp av de nya kriterierna.
Jag tror att slutresultatet kommer att bli bättre framöver. Sifferuppgifterna kommer att vara mer tillförlitliga och jämförbara och jag tror att den oro som vissa av er har uttalat beträffande uppfyllandet av stabilitetspakten lättare kommer att kunna bedömas.
Denna förordning tjänar enbart som ett instrument. Med hjälp av den kommer vi inte till kärnan av det problem precis som vissa av er har påpekat. Däremot kan vi säga att vi har fått fram vilken problemets kärna är. Stabilitetspakten existerar, låt oss nu fortsätta framåt genom att se till att de olika medlemsstaterna uppfyller den, även i en situation som den nuvarande, då resultaten är klart positiva i alla de medlemsstater där vi har undersökt situationen vad gäller stabiliteten i den offentliga sektorns underskott. Däremot får vi inte sänka beredskapen. Vi måste envist följa denna färdriktning som vi betraktar som grundläggande.
Än en gång, därför vill jag - och härmed avslutar jag mitt anförande - tacka för er hjälp så att vi kan mäta stabiliteten med en större fackmässig garanti och bättre möjligheter till jämförbarhet.
Tack så mycket, kommissionär Solbes Mira.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Euro: förstärkning av det straffrättsliga skyddet mot förfalskning
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande(A5-0020/2000) av Cederschiöld för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron (5116/1999 - C5-0332/1999 - 1999/0821(CNS)).
. Herr talman, kära fåtaliga, men desto mer välkomna kolleger! Man kunde tro att det vid denna timma skulle vara ett oviktigt ärende som skall behandlas, men så är icke fallet. Det är en handfast och konkret fråga. Det handlar om vår gemensamma valuta. Hur många här vet att den valutan förfalskas, och att vi har helt oacceptabla förhållanden? Vi kan inte tillåta att vår gemensamma valuta förlorar kraft genom att den förfalskas. Därför har ECB, Ekofin, Europol, OLAF och kommissionären med ansvar för rättsliga frågor insett att det snabbt måste vidtas gemensamma motåtgärder för att fylla de luckor som lagstiftningen uppvisar.
Det är lätt att glömma att de gamla valutorna kan växlas in tjugo år efter det att den nya valutan har introducerats. Därför är det viktigt att inkludera även dessa valutor i den straffrättsliga delen av detta åtgärdsprogram. Det har parlamentet velat lägga till.
Rådet borde ha givit parlamentet den stipulerade tremånadersfristen även för det sista dokumentet som man tog fram i detta ärende, men vi är alla medvetna om hur brådskande det är att få dessa åtgärder i hamn. Eftersom frågan skall beslutas om i mars i rådet, finns det anledning för parlamentet att nu ta ställning till förslaget, så att medlemsländerna hinner väga in även parlamentets ståndpunkter i det beslut som måste fattas i mars.
Om något land skulle börja krångla, drar det landet på sig ett ansvar för valutan som borde göra det landet ansvarigt, både moraliskt och ekonomiskt, om det skulle bidra till en försening. Ett sådant agerande skulle medföra mycket badwill.
Den 1 januari 2002 är euron i omlopp. Hela unionen måste ha samma skydd, ett skydd som förbjuder förfalskningar, inte endast av valutor i omlopp utan också av valutor som kommer att komma i omlopp. Det är viktigt att i tid ha ett straffrättsligt skydd i alla länder som ser någorlunda likadant ut. Kommissionen har föreslagit informationsåtgärder, förebyggande åtgärder, utbyte av erfarenheter och straffrättsliga åtgärder, som faktiskt innebär en viss nödvändig tillnärmning, nämligen att det lägsta acceptabla maxstraffet för valutaförfalskningar blir åtta år. Även handel med falska valutor och innehav av förfalskningsutrustning kommer att kriminaliseras. Vi får helt enkelt en miniminivå för det högsta straffet.
Eurons valörer är väl kända. Modern datautrustning kan åstadkomma en hel del skada om vi inte skyddar oss. Parlamentet har tillfört ett antal ändringsförslag till detta liggande förslag, bl.a. när det gäller domsrätt, som innebär att man endast får åtalas och dömas i ett land för samma brott. Åtgärder mot företag som är inblandade i förfalskningar finns också med, vilket vi tillskyndar. De nya kandidatländerna uppmanas också att anpassa sig till dessa regler.
Det har tagit två år för rådet och kommissionen att få fram detta förslag. Det är absolut nödvändigt att beslutet nu tas i mars. Att försena eller kanske till och med riskera skador på euron vore oförsvarligt. Det vore också ett svek mot medborgarna som skall hantera de nya, obekanta sedlarna. Särskilt tror man att falskmyntarna vänder sig mot länder som står utanför euron, där medvetenheten om den nya valutan är svagare. Skyddsåtgärderna omfattar även dessa länder, och synpunkterna från dessa länder har fått väga tungt. Därför kan man beteckna detta förslag som solidariskt och ömsesidigt i sitt ansvarstagande för olika intressen, vilket förpliktigar. Rådet måste nu i mars möta upp och fatta detta beslut.
Tack kollegor för att ni lyssnade. Tack även till dem som har bidragit till en snabb hantering i frågan; jag tänker särskilt på PSE-gruppen.
Herr talman, ärade kollegor! Jag vill börja med att tacka föredragande Charlotte Cederschiöld för ett bra betänkande, en utmärkt utgångspunkt för en förstärkning av det straffrättsliga skyddet mot valutaförfalskning inför eurons införande. Euron sätts i omlopp den 1 januari 2002 och blir en av de viktigare valutorna i världens valutareserv. På grund av dess betydelse på det internationella planet kommer euron att vara särskilt utsatt för förfalskning och plagiat. Med det här förslaget till beslut kommer ett minimum av regler att fastställas genom att man försöker harmonisera straffrätten på området och förenkla och effektivisera tillämpningen för varje medlemsland. Man räknar fortfarande med att skyddet för euron skall vara klart innan den sätts i omlopp, vilket för många länder kommer att täcka en lucka i lagen.
Jag vill uttryckligen stödja föredraganden i det hon säger om nödvändigheten av att utsträcka skyddet till att gälla även de nationella valutor som man kan fortsätta att växla in efter att de dragits tillbaka. Varje stat måste därmed se till att effektiva straffpåföljder införs, påföljder som skall vara lämpliga och avskräckande för de brott som förutses i förslaget till rambeslut.
Beträffande förslaget om en maximigräns på åtta år för frihetsberövande straff, utgör detta enligt min mening inga som helst problem för mitt land som, trots att man i sin brottsbalk håller på att sänka det maximala straffet till fem års fängelse för valutaförfalskning, visade sig vara beredd att ta itu med respektive ändringsförslag.
Å andra sidan vill jag uppmana de få medlemsländer som fortfarande har vissa reservationer att lösa detta, så att vi snarast kan fatta ett beslut, precis som föredraganden vädjade om och av samma skäl.
Herr talman, med detta förslag till rambeslut har vi för första gången lagt fram ett gemensamt straffrättsligt förslag med lagar som skall tillämpas av de femton medlemsländerna samtidigt. Därmed tar vi ett steg mot vårt mål att utveckla och konkretisera Europeiska unionen när det gäller området frihet, säkerhet och rättvisa, vilket också beaktades i Tammerfors.
Herr talman, ärade kolleger! Jag behöver inte upprepa vad föredraganden har sagt, inte heller vad Coelho redan har redogjort för. Allt är nämligen rätt och riktigt. Euron kan lätt förfalskas. Vi befinner oss i en riskabel övergångsfas där det straffrättsligt uppträder ett - jag antar i penningväsendets historia - väl unikt fenomen, nämligen att en valuta som ännu inte är tillgänglig, som ännu inte är i omlopp utan endast existerar som giromedel ändå redan kan förfalskas, men att valutaförfalskningen i nuläget ännu inte kan bestraffas på grund av just det faktum att valutan ännu inte är i omlopp.
Ett rätt komplicerat problem. Det vill säga, man kan, om vi inte agerar snabbt - det har Cederschiöld rätt i - redan nu tillverka ett par falska euro och eventuellt slippa att ställas till svars för att dessa sätts i omlopp. För en och annan, det tillåter jag mig att säga i förbigående, lär detta kunna vara en attraktiv chans.
Vad gör nu Europeiska unionen för att förhindra detta? En rad korrekta åtgärder, vilka Cederschiöld har beskrivit, men parlamentet behöver inte säga så mycket om innehållet i de rambeslut som Cederschiöld har beskrivit, inte så mycket om det betänkande hon har författat som om de förfaranden som tillämpas.
Europaparlamentet har av rådet, den absolut mest odemokratiska institutionen i Europa, rådfrågats på ett sätt som är ett hån mot begreppet demokrati. Vi har fått en text översänd för samråd som rådet självt har knåpat på under en mycket lång tid, för övrigt endast till viss del med framgång - jag skall strax återkomma till detta.
Nu skall Europaparlamentet på tre månader ta ställning till detta komplexa, svåra, delvis motsägelsefulla dokument från rådet. Det är endast tack vare kollegan Cederschiölds enorma insats liksom att Europaparlamentet avstår från att utnyttja sin demokratiska rätt att få tillräcklig tid på sig samt tillgång till alla texter på alla språk för att genomföra ett samrådsförfarande som vi nu kan få ett ställningstagande inom de tidsramar som rådet önskar och därmed komma fram till det beslut som skall fattas i mars.
I en så viktig fråga som valutaförfalskning, eller skyddet mot valutaförfalskning, och den straffrättsliga standardisering som det kräver, kan man egentligen inte arbeta i ett så svinaktigt tempo som rådet kräver att vi skall göra. Därför vill jag nu på min grupps vägnar säga rent ut: Vi har diskuterat länge med kollegan Cederschiöld huruvida det kan vara vettigt att arbeta så här. Vi har kommit fram till att så inte är fallet, men med tanke på hur viktigt ämnet är har vi ändå enats om att acceptera förfarandet.
Det råder ingen tvekan om att föreliggande rambeslut är ett steg framåt. Det är bara det att den rättssäkerhet, som det egentligen var rådet som önskade - det har Cederschiöld redan utvecklat - inte kommer att uppnås helt i alla fall, för när det gäller den eftersträvade miniminivån, det lägsta godtagbara maximistraffet, och framför allt tillämpningen av en identisk straffrättslig norm i alla medlemsstater - även i de länder där euron ännu inte har införts men där den teoretiskt sett skulle kunna förfalskas - har bristerna inte avhjälpts. Bland annat har de inte avhjälpts därför att rådet som vanligt inte kan handla mot sin egen natur utan även vid detta rambeslut föredrar att framhärda på regeringssamarbetsnivå när det gäller just det rättsliga samarbetet. Därför är detta rambeslut - det skall jag gärna citera - också bara en komplettering till ett internationellt avtal som har 71 urvattnade år på nacken, nämligen avtalet av den 20 april 1929 om bekämpning av falskmynteri och därtill hörande protokoll. Det här betyder att vad vi nu utarbetar som juridiskt underlag för att skydda euron inte görs där detta egentligen borde göras, nämligen på gemenskapslagstiftningens område, utan det görs som en komplettering till internationella överenskommelser som är 71 år gamla.
Huruvida detta kan vara Europeiska unionens framtid, framtiden för det rättsliga samarbetet i Europeiska unionen, det överlåter jag åt närvarande församling att avgöra. Jag tackar för den uppmärksamhet jag har fått för vårt gemensamma nattliga program.
Herr talman! Eurons införande skulle mycket väl ha kunnat vara en välsignad period för falskmyntare. Medborgarna kommer i ett slag att förlora alla sina penningreferenser och riskerar därmed att lätt acceptera falska euro, då de ännu inte har lärt känna de nya så väl. Det är således naturligt att rådet oroar sig över detta och söker föreskriva påföljder, i synnerhet straffrättsliga, för den här typen av brott, vilka skall kunna tillämpas i hela Europa.
För det ändamålet hade det utan tvekan kunnat nöja sig med en enkel resolution, där man rekommenderar medlemsländerna att anta nationella lagar med den innebörden. Det är vad jag personligen hade trott var att föredra. Men rådet - utan tvivel för att det saknar förtroende för vissa medlemmars nit - föredrog i stället att etablera ett mer tvingande rättsligt instrument på EU-nivå, dvs. ett rambeslut. Och det är där svårigheterna börjar, eftersom straffrätten lyder under den nationella suveräniteten och eftersom Maastrichtfördraget inte föreskriver något specifikt för euron i det här sammanhanget, för att man inte ville skrämma väljarna genom att lasta båten för tungt.
Det utkast till rambeslut som presenteras för oss i dag försöker således dölja denna lucka genom att hänvisa till artiklarna 31 e och 34.2 b i fördraget. Men dessa hänvisningar förefaller otillräckliga. Artikel 31 föreskriver endast gemensamma minimiregler för straffrättsliga brott i ett begränsat antal uppräknade fall: organiserad brottslighet, terrorism och narkotikasmuggling. Falskmyntning ingår inte. Artikel 34, ett resultat av Amsterdamfördraget, definierar endast den nya formen för rambeslut, men den tillämpas självklart bara på de befogenheter som unionen redan har. Vi kommer därmed tillbaka till det tidigare nämnda problemet. Med andra ord har rådet inte lyckats ge denna text en trovärdig rättslig grund. Det är på något sätt ett försenat straff för den brist på ärlighet som rådet uppvisade då det presenterade Maastrichtfördraget för väljarna.
Jag skulle också vilja framhålla en mer allmän tanke. För en tid sedan fick vi nästan under alla sammanträdesperioder behandla ett eller flera betänkanden om principfrågor kring euron. Men sedan ett år tillbaka: inga alls. Endast några mindre tekniska betänkanden, såsom det om förfalskningar. Kommissionens meddelande om strategiska målsättningar för 2000-2005, vilket vi debatterade i veckan, innehöll absolut ingenting om detta stora ämne, bortsett från en erinran, med en rad, om att mynten och sedlarna i euro kommer att sättas i omlopp den 1 januari 2002. Det är verkligen mycket tunt.
Ändå finns det många grundläggande problem som inte är lösta. Vi kan till exempel nämna det oroväckande ointresset från allmänhetens sida; att de penningpolitiska målen har reducerats till att endast omfatta inflationsbekämpning; att man märkligt nog har upprättat en monetär federalism utan vare sig en finansiell eller skattemässig federalism; de aktuella kandidatländernas status visavi euroområdet då de kommer att ha blivit medlemmar; de internationella marknadernas villrådighet inför en valuta utan ett homogent befolkningsunderlag, osv. Behöver man också erinra om att de investerare som har sålt dollar för att köpa euro har förlorat 20 procent sedan den 1 januari 1999, 40 procent om de köpte obligationer och till och med 55 procent om de sålde yen för att köpa euro. För dessa stackars investerare, herr talman, är även riktiga euro falska pengar. Det är gigantiska problem, men här tycks de vara tabubelagda.
Jag vill gärna ta upp tråden från föregående talare. Det finns några principfrågor som tränger sig på, därför att utgångspunkten är ju att den straffrättsliga regleringen är en nationell angelägenhet. Straffrätten tillhör det enskilda samhällets kulturella tradition, och det är mycket svårt att komma fram till gemensamma definitioner av vad som avses med dessa juridiska grundbegrepp. Jag uppskattar Cederschiölds arbete och jag utgår från hennes efterlysning - i samband med toppmötet i Tammerfors - av gemensamma definitioner och bestämmelser för vad som är straffbart, och vilka gemensamma sanktioner som kan komma ifråga. Hon vill gärna utarbeta dessa sanktioner gemensamt för att komma fram till ett samstämmigt system för överträdelser som är särskilt relevanta för EU.
Men problemet är att det inte finns stöd för det - och detta har goda skäl, eftersom den straffrättsliga regleringen tillhör den nationella behörigheten. I detta sammanhang vill jag ställa följande frågor till kommissionens och rådets företrädare: Är den rättsliga grund som åberopas tillräcklig? Enligt min uppfattning strider den helt klart mot och går långt utöver artikel 34.2 b, där rättsstödet fastställs för s.k. rambeslut, som är bindande för medlemsstaterna vad gäller de åsyftade målen, men där det överlåts till de nationella myndigheterna att bestämma form och medel för genomförandet. Det som är karakteristiskt för det föreliggande förslaget till rambeslut är ju att man i detalj fastställer medlemsstaternas förpliktelser - det finns inte någon valfrihet när det gäller medlen och genomförandet. Och enligt min uppfattning går detta utöver ramarna för stödet. Jag vill gärna ha ett svar från kommissionen och rådet, därför att jag anser det vara uppenbart att det inte finns stöd i artikel 31.
Herr talman, fru kommissionär! Jag vill inleda med att hjärtligt gratulera och tacka föredraganden och även peka på att hon i sitt betänkande ju inte bara välkomnar förslaget till rambeslut, utan att hon också har föreslagit vissa ändringar som skall komplettera och förbättra texten, vissa ändringar som även har tagits upp av de olika talarna men som vi inte kan genomföra alla nu.
Hur som helst handlar det om att fortsätta historieskrivningen om eurons framgångar, och vi måste göra allt för att denna framgångsrika historia inte skadas eller ifrågasätts på grund av för svaga motåtgärder mot förfalskning - några första ansatser känner vi redan till. Vi har alla pekat på att omställningsfasen också innebär osäkerhet och risker. Därför måste också den planerade informationskampanjen som vi måste ägna oss mycket intensivt åt naturligtvis komma att spela en viktig roll vid sidan av arbetet mot förfalskningar, mot en vederbörlig tillämpning av bestämmelserna.
Men det gäller också frågor om samarbetet. Vi behöver definiera den exakta ansvarsfördelningen mellan ECB (Europeiska centralbanken), de nationella centralbankerna, kommissionen och Europol (Europeiska polisbyrån) vad gäller samtliga frågor som rör förfalskning av euron. Jag undrar också om det inte vore nödvändigt att upprätta ett interinstitutionellt organ eller EU-organ med ansvar att samordna samarbetet. Kopplat till detta är också upprättandet av ett system med tidig varning som arbetar dygnet runt, liksom grundandet av ett gemensamt informationssystem för ett snabbt informationsutbyte mellan de ansvariga myndigheterna.
Vid sidan av betänkandet, vilket vi välkomnar, har det dykt upp många frågor som det återstår att reda ut. Jag hoppas att den diskussion vi för här också skall leda till många klarlägganden.
Herr talman, kära föredragande, kära ledamöter! Hur säker är euron? Detta är en fråga som ju ofta ställs av befolkningen. Frågan ställs naturligtvis allt mer angeläget ju närmare vi kommer den 1 januari 2002, det datum då euron kommer att finnas i portmonnän. Frågan om hur säker euron är gäller nämligen inte endast valutans stabilitet och valutans yttre värde, utan den gäller nämligen även hur man skyddar euron mot förfalskning. Även detta engagerar befolkningen, för detta penningmedel kommer ju, vilket så riktigt har påpekats, att vara nytt för medborgarna, såväl optiskt sett som när det gäller att handskas med det. Givetvis blir det även ett nytt faktum för alla medborgare att deras valuta är giltig över ett så mycket större område och dessutom som ledande valuta också utanför Europa. Även detta är något som man först måste vänja sig vid.
Därför är det klart att frågan ställs vad EU gör för att skydda euron från förfalskning. Det är också detta det handlar om denna sena timme. Egentligen är det här en fråga som verkligen står medborgarna nära. I det hänseendet är det beklagligt att det äger rum så sent på kvällen. Men det måste ju ske.
Självklart har den Europeiska centralbanken befattat sig med frågan mycket länge. Centralbanken har ju ansvar för den tekniska säkerheten mot förfalskning. Kommissionen lade - även det har redan påpekats - sommaren 1998 fram ett meddelande där de mest skilda områden som kräver åtgärder förtecknades, nämligen områdena information, fortbildning - som är en viktig punkt - samarbetet mellan euro-staterna och givetvis samarbetet även utanför detta, samt åtgärderna på straffrättsområdet. Det är vad föreliggande rambeslut handlar om.
Fru föredragande, jag vill på kommissionens vägnar tacka er så hjärtligt, och framför allt vill jag tacka parlamentet för att ni med så kort varsel var beredda att utarbeta yttrandet. Det sätter jag verkligen värde på.
I rambeslutet handlar det om att medlemsstaterna skall tillämpa samma definition på valutaförfalskningsbrott. Det är naturligtvis alltid den första förutsättningen, att man antar samma definitioner för att över huvud taget kunna agera, och det handlar, vilket har poängterats, väsentligen om att skyddet för euron skall garanteras redan innan den existerar fysiskt.
Naturligtvis är kommissionen även tacksam för att Europaparlamentet med sitt snabba beslut - och jag hoppas att det också kommer att röstas så - har gjort det möjligt för rambeslutet att nu träda i kraft så snabbt som möjligt, så att stegen mot ett införlivande nu kan börja tas. Kommissionen har ju fått i uppdrag och kommer under första halvan av nästa år att lägga fram en rapport om hur det står till med införlivandet i medlemsstaterna, om huruvida allvaret i frågan verkligen återspeglas i motsvarande agerande.
Det har hänvisats till att detta rambeslut är ett beslut på just det straffrättsliga området. I så måtto måste man godkänna denna reform, denna åtgärd, även om ni, herr Schulz, har påpekat att en komplettering av det tämligen gamla avtalet på det hela taget inte är en alltför djärv åtgärd. Apropå er fråga om huruvida kommissionen anser att rambeslutet vilar på en tillräckligt stabil rättslig grund i enlighet med fördraget: kommissionen anser att det är rätt grund som tillämpas här.
Emellertid kommer rambeslutet under den närmast följande tiden att behöva kompletteras med ytterligare rättsakter. Kommissionen kommer att lägga fram ett förslag till förordning om samarbetet mellan samtliga ansvariga myndigheter och om samarbetet med Europol. Detta förslag skall förpliktiga samarbetet samt reglera de nationella myndigheternas plikt att anmäla fall av valutaförfalskning till Europol samt tillställa Europeiska centralbanken beslagtagna falska pengar för identifikation och klassificering, så att effektiva motåtgärder kan vidtas.
Angående frågan om samordningen av de olika åtgärderna: Sedan början av 1998 arbetar kommissionen och nu i förlängningen OLAF tillsammans med aktuella experter från medlemsstaterna, från Europeiska centralbanken, från Europol, för att på ett effektivt sätt bekämpa förfalskning av euron redan i inledningsskedet. Från kommissionens sida lades det för några få veckor sedan också fram ett förslag på en informationskampanj om euron - ni, herr Karas, har just påpekat detta - som skall ha en föreslagen finansiering på trots allt 32 miljoner euro. Detta är ju en finansieringsvolym som kan användas mycket effektivt, dvs. en stor finansieringsvolym; och givetvis kommer informationskampanjen på en mycket viktig plats även att ta upp eurons säkerhet mot förfalskning.
Och jag tror att den här sena debatten strax före midnatt kan få alla valutaförfalskare på bättre tankar som tror att deras tid är nu, därför att EU inte vakar så sent!
Tack så mycket, kommissionär Schreyer.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 23.50.)
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
Meddelanden från ordföranden
Innan vi går in på behandlingen av protokollet är jag tvungen att fatta ett beslut som verkligen inte är angenämt. I går inträffade en obehaglig händelse i kammaren då för första gången en ledamot av detta parlament gick till fysiskt angrepp mot en annan ledamot.
Arbetsordningen har tillräckliga medel för att kunna kräva tillrättavisningar av sådana yttringar som inte är lämpliga, även de mesta aggressiva och det finns procedurer för detta. Vad vi inte kan tillåta är att muntliga attacker, hur aggressiva de än är, övergår i gärningar.
Fru Hoff, som vid tillfället satt ordförande, formulerade en lämplig varning i överensstämmelse med artikel 109 i arbetsordningen och samtidigt meddelade hon att artikel 110 skulle tillämpas.
Ni vet att, och jag skall läsa artikeln, " Vid grova fall av störande uppträdande kan ordföranden, efter att först ha givit en formell varning, antingen genast eller senast vid följande sammanträde, föreslå parlamentet att ledamoten omgående utvisas från plenisalen och avstängs i två till fem dagar."
Det följande sammanträdet är denna förmiddag och enligt denna föreskrift ser jag mig tvungen att föreslå att Rosade Fernandes omgående utvisas från plenisalen och avstängs i två dagar.
Såsom är naturligt, och enligt punkt 2 i samma artikel, har ledamoten Rosado Fernandes rätt att lägga fram sina skäl inför parlamentet. Jag frågar er om ni vill använda er av den rätten och givetvis överlämnar jag ordet till er.
Rosado Fernandes har ordet.
Herr ordförande! Jag skall uttrycka mig på portugisiska då jag har äran att ha en ordförande framför mig som talar mitt språk.
Det inträffade någonting i går som jag helst skulle ha ogjort och som jag inte är stolt över. Jag anser att om en disciplinär åtgärd skall vidtas mot mig så förtjänar jag den verkligen. Jag skulle dock vilja fråga kammaren hur vem som helst av oss här skulle agera när en kollega som inte känner till våra liv, som tror att vi är frånvarande från kammaren, vilket jag inte var, jag hade bara lämnat min plats, står och säger inför alla att jag är betald av tobaksbolagen?
För det första är det ur ett politiskt perspektiv lättare att ta emot pengar av tobaksbolagen för att tala emot en europeisk produktion än att tala för, vilket var fallet i mitt betänkande. För det andra gick jag upp och sade till ledamoten Blak som var här, att han misstog sig, jag var här och hörde vad han sade. Jag ville bara inte tro vad jag hade hört. Jag gick till hans plats och frågade honom: " Vad är det ni säger?" Och han svarade mig på engelska, för det var det språk jag använde: " You just get money from them" .
Herr ordförande! Jag är inte den som handlar huvudlöst. Jag uppfostrades i ett iberiskt samhälle som fortfarande respekterar hedern. Jag har två döttrar och jag skulle vilja att de känner sig stolta över sin far. Så vilket straff detta parlament än vill ge mig anser jag det vara välförtjänt, men jag skäms inte för det!
(Applåder)
Kammaren har hört Rosado Fernandes förklaring och och vi skall nu utan vidare debatt genomföra en elektronisk omröstning om det förslag jag har lagt, det vill säga, avstängning i två dagar.
(Parlamentet godkände förslaget.)
Då vi har sett resultatet av omröstningen ser jag mig tvungen att be Rosado Fernandes, och jag räknar med ert samarbete, att lämna plenisalen till vilken ni kan återvända när de två dagarna har gått.
Hänsch har begärt ordet för en ordningsfråga.
Herr ordförande! Efter det att det fysiska angreppet på en ledamot i min politiska grupp faktiskt applåderats, måste jag säga att jag hade välkomnat att ni som ordförande hade uttryckt någon form av solidaritet och medkänsla med vår angripne kollega Freddy Blak.
Om det handlar om samma fråga skall jag ge ordet endast till Giansily därför att han är medlem av samma grupp som Rosado.
Giansily har ordet.
Herr ordförande! Jag vill inte ta upp de här händelserna igen. Jag skulle helt enkelt vilja säga att vi nu skall rösta, utan att göra ett avbrott verkar det som, om ett ytterst viktigt ämne, nämligen budgeten. Med tanke på vad som just har hänt, tror jag inte att vår grupp kan rösta i lugn och ro. Följaktligen begär jag att sammanträdet skall avbrytas under några minuter för att vi skall kunna träffas.
Herr Giansily, ni vet att vi den här förmiddagen har en lång och ytterst viktig omröstning framför oss. Jag är säker på att medlemmarna i er grupp inte kommer att svikta, och att de är i stånd att rösta i lugn och ro. Vi har för övrigt också protokollet att justera, vilket ger dem lite tid till att tänka efter.
Justering av protokoll
Protokollet från i går har delats ut.
Finns det några synpunkter?
(Protokollet justerades.)
Herr ordförande! Jag vill anmärka på följande. I morse upptäckte jag att Europaparlamentet har gett ut ett minnesbroschyr om Georges Marchais, en person som har accepterat alla kommunismens brott, som gav sitt samtycke till invasionen av Polen och invasionen av Afghanistan. Jag skulle vilja veta under vilka omständigheter det här beslutet har fattats.
(Applåder)
Le Gallou, det här är inte en utgåva från Europaparlamentet. Det är ett privat filateliföretag som har gett ut den här broschyren. Så Europaparlamentet har inget att göra med det här ärendet, det är helt privat.
Puerta begär ordet. Jag skulle vilja be er att hålla er kort i denna fråga. Anklagelser har riktats mot en person av er politiska riktning och jag måste ge er tillfälle att tillbakavisa dem, men jag skulle vara tacksam om ni inte förlänger episoden.
Puerta har ordet.
Herr ordförande! Jag måste säga att jag är ordförande i en grupp där det finns delegationer av kommunistiska ledamöter, även om jag är socialist. Och jag finner det vi har fått höra oacceptabelt. Det är inte ett lämpligt svar att bara säga, tillåt mig säga det, herr ordförande, att kuvertet inte är utgiven av parlamentet.
Marchais var ordförande för ett parti i Frankrike som har deltagit i det demokratiska livet med dess förtjänster och brister, och vilken franska demokrater har hedrat, bl.a. den nuvarande franske premiärministern. Jag anser att han förtjänar mycket mer respekt i denna kammare än de medlemmar gör varifrån dessa oacceptabla omdömen kommer och som jag måste fördöma.
Jag anser, ärade ledamöter, att denna sak är utagerad.
Lataillade har ordet.
Herr ordförande! Jag kom tillbaka till Europaparlamentet i september månad, efter tre års avbrott. Här fann jag ett antal mer eller mindre bekanta ansikten, och av allt att döma ett antal återkommande teman. Jag skall lämna det som har hänt. Kammaren har straffat och Rosado Fernandes har accepterat.
Får jag i stället uttrycka min oro över de uttalanden som jag hör här och var, grundlösa anklagelser om den ena eller den andra formen av ekonomisk oredlighet. Jag skulle ur den synpunkten bli nöjd om ni förser parlamentet med verifikat, rörande alla de som på ett eller annat sätt har deltagit i planeringen och uppförandet av parlamentet i Bryssel, så att vi inte också där skall få höra vanärande yttranden, som skulle kunna framkalla en välmotiverad, men oacceptabel vrede bland våra kolleger.
Jag tackar alltså er, herr ordförande, för att ni erinrar samtliga gruppordförande om att det är nödvändigt att iaktta en viss försiktighet när man inte kan lägga fram bevis för den vanärande anklagelse man kastar ur sig - och jag ställer den förfrågan till er i egenskap av en ledamot som har återkommit till kammaren efter tre års frånvaro, och som är mycket förvånad över den rådande atmosfären. Jag tackar er, herr ordförande.
(Applåder)
Tack, herr Lataillade. Era påpekanden skall vidarebefordras till ordförandekonferensen, vars ledamöter för övrigt har kunnat höra dem direkt.
Omröstning
Innan vi går över till omröstningen har föredragande Tillich ordet för ett kort uttalande.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag hoppas, när vi kommer till omröstningen om budgeten, att känslorna kommer att svalna igen. Jag vill fästa er uppmärksamhet på ett par anmärkningar som är nödvändiga, innan vi kommer till omröstningen. Vi måste föra in två tekniska korrigeringar. Jag ber därför om er förståelse och medgivande till detta. Den ena tekniska korrigeringen gäller ändringsförslag 1. Detta ändringsförslag 1 berör vad gäller kommissionens personal Europeiska rådets toppmöte förra helgen. Därför måste denna hänvisning till toppmötet förra helgen strykas. Det är bara en hänvisning.
Sedan finns det ännu en teknisk korrigering i ändringsförslag 36. Här vill jag föreslå följande: Eftersom det i detta ändringsförslag 36 används en ordvändning som motsäger hittillsvarande gemenskapliga beslut och gemenskapliga beteckningar, borde denna anpassas till de beteckningar som normalt används och ändringsförslag 36 därför tekniskt ändras på motsvarande sätt, så att vi kan rösta om förslaget.
Herr ordförande! För att inte kommissionen skall ta ut någon form av julglädje i förskott: Föredragandens hänvisning berör bara asterisken, inte uppgiften för reserven i denna del! Det är bara ett förtydligande så att julglädjen hålls i schack.
Herr ordförande! På italienska, eller snarare på napolitansk dialekt finns det ett uttryck, som jag inte vet om man kan översätta, som lyder " cà nisciuno è fesso!" (ung. " tro inte att vi är dumma!" ). Nåväl, låt mig förklara det som föredraganden Tillich kallar en " teknisk korrigering" . Europaparlamentet införde i budgeten för 1997 en post som avser åtgärder för samarbete med kinesiska folkrepubliken: den röstades igenom vid första och andra behandlingen av budgeten för 1997; den röstades igenom vid den första behandlingen av budgeten för 1998. Detta ändringsförslag nr 36 ligger i block 3 och tidsfristen för att presentera tekniska ändringsförslag eller korrigeringar gick ut på tisdag kl. 12.00, vilket innebär att när jag framställde min begäran om att få genomföra en separat omröstning, i går klockan 18.30, så fick jag det helt korrekta svaret att tidsfristen hade gått ut. Jag tycker att det verkar egendomligt, till och med oacceptabelt, att hänvisningen till det uttrycket skall tas bort: något röstades igenom i kammaren och har därmed den giltighet som följer med detta, det ingår i ett block och nu säger föredraganden, som inte vet vad han skall ta sig till, att det är en rättelse, när det i stället förkom i budgeten för förra året och i årets budget.
Jag uppmanar er, herr ordförande, att inte acceptera detta, eftersom " cà nisciuno è fesso" , åtminstone i stort sett!
Om jag har förstått rätt utgör en av de tekniska korrigeringarna som Tillich nämnt, snarare ett muntligt ändringsförslag. För att kunna ta detta i beaktande måste jag fråga kammaren om det finns fler än tolv ledamöter som motsätter sig detta.
(Mer än tolv ledamöter motsatte sig det muntliga ändringsförslaget varvid det förkastades.)
Då omröstningen är avslutad frågar jag rådet: kan rådet komma överens med parlamentet om en ny maximal procentuell ökning av utgifterna som en följd av våra överläggningar?
(Rådets ordförande samtyckte.)
Tack så mycket, herr Fischbach. Ni har ordet.
Herr ordförande! Det hela gick så fort, att den här omröstningen verkligen överraskade mig.
Jag skulle ändå vilja säga er, herr ordförande, liksom till alla ledamöter i parlamentet, att ordförandeskapet givetvis gläder sig åt det övergripande överenskommelsen som vi lyckats uppnå om 1998 års budget. Det är faktiskt en bra budget. Det är en bra budget, eftersom den är ett resultat av ett samförstånd, av en ömsesidig förståelse mellan budgetmyndighetens två grenar, men det är också och framför allt ett resultat av ett nära samarbete, som har grundats på ett ömsesidigt förtroende mellan rådet och parlamentet. Och om resultatet är det vi i dag kan notera, är det i huvudsak tack vare parlamentet, ledamöterna och ordföranden i budgetutskottet, de två föredragandena, Tillich och Tomlinson, vars engagemang och motviation jag hela tiden har uppskattat, liksom deras lojalitet under hela det här budgetförfarandet.
För att avsluta skulle jag också vilja tacka kommissionen, i första hand kommissionären Erkki Liikanen och hans medarbetare, deras insatser har på ett avgörande sätt bidragit till den här övergripande överenskommelsen. Tack till er alla.
(Applåder)
Jag tackar Fischbach för dessa ord och förklarar förslaget till allmän budget för 1998, för definitivt godkänt.
(Ordföranden gick genast över till att undertecka den allmänna budgeten för 1998.)
Herr ordförande! Jag skulle helt enkelt vilja säga att det verkar som om ändringsförslagen 5 och 2 är helt och hållet förenliga och att de skulle kunna läggas till, och jag tror att föredraganden håller med om det.
Genom att börja med ändringsförslag 5, precis som ni gör, kan ändringsförslag 2 läggas till efteråt, de utesluter inte varandra.
Herr ordförande! Jag vill understryka precis det som kollegan Bourlanges just sade: Ändringsförslagen täcker i princip varandra, där ändringsförslag 5 skulle kunna vara en komplettering till ändringsförslag 2. Därför skulle även andra sidan av kammaren, som just ville rösta mot förslaget, kunna samtycka till denna sammanläggning av de båda ändringsförslagen. Det är vad jag skulle vilja rekommendera kammaren.
(Parlamentet antog resolutionen efter dessa ändringar.)
Jag vill å kammarens vägnar välkomna presidiet i den polska delegationen till det blandade parlamentariska utskottet EU-Polen. Det är en stor tillfredsställelse att ha er med oss denna förmiddag.
(Applåder) Vi hälsar er, herr Mazowiecki, och er delegation välkommen till detta historiska ögonblick, efter rådets beslut att inleda anslutningsförhandlingarna med Polen inom några få månader.
Herr ordförande! Ni gick lite fort fram under omröstningarna. Jag skulle vilja ta ordet för att begära att ändringsförslagen 168, 104 och 172 går till omröstning tillsammans, eftersom det gäller ett tillägg. Eftersom jag inte hade någon tid för att yttra mig, inte mer än vad föredraganden hade, är min begäran att vi rättar oss efter föredragandens uppfattning om de här tre ändringsförslagen.
Herr Pompidou, det här gjorde vi efter en rekommendation från det behöriga utskottet. Det är anledningen till att föredraganden inte framförde sin åsikt. Så, om det behöriga utskottet anser att de är förenliga, så skall också jag göra det.
Herr ordförande! Pompidou har fullkomligt rätt. Ändringsförslaget från Adam lägger till en halv mening på slutet, och vi är positiva till detta tillägg. Allt övrigt är ju likadant som förut.
Ändringsförslaget från den liberala gruppen lägger till ytterligare två ord - råvaror och teknologier. Dessutom skulle han vilja lyfta ut fyra andra ord, nämligen "ny typ av fartyg" . Vi är emot detta. Jag är för de båda ändringsförslagen som tillägg.
Tack herr ordförande! - Tack för att ni önskar mig något till jul.
Jag skulle gärna å vår politiska grupps vägnar vidhålla en separat omröstning så som det är planerat. Tack så mycket!
Om ändringsförslag nr 122
Herr ordförande! Ändringsförslag 122 från McNally och andra i den socialdemokratiska gruppen vill planera för skapandet och utvecklandet av åtgärder för att stödja kvinnor som startar företag. Det finns redan ett speciellt program inom Socialfonden, nämligen Now, som är tänkt speciellt för kvinnor som vill starta företagare, men jag tror att det skulle vara vettigare att bunta ihop ansträngningarna. Detta bara som en förklaring. Vi är för principen, men vi anser att det inte passar här.
Fru ordförande! I går hörde ni kommissionen visa stor välvilja gentemot Europaparlamentet. Jag skulle ändå vilja fästa presidiets uppmärksamhet på följande punkt. Jag ställde en skriftlig fråga om kommissionens informationspolitik. Santers svar var följande: " Ett detaljerat svar på frågorna från den ärade (självklart!!!) ledamoten kräver långa och mödosamma undersökningar, som kommissionen inte har möjlighet att företa just nu" . Man kan gärna uppriktigt säga till mig att jag inte är någonting, att jag inte tjänar till något, men jag skulle trots allt vilja be presidiet att granska den sortens attityd från kommissionens sida, när det gäller en fråga som, ärligt talat, inte var så komplicerad!
Fru Dury, jag skall hänvisa er anmärkning till presidiet, och jag gör det mycket gärna, eftersom jag känner till frågan ni ställde, en fråga som jag bedömer vara välgrundad. Ett svar på den skulle ha varit av stort intresse. Vi skall försöka se till att det blir så.
Efter omröstningen om ändringsförslag 2
Fru ordförande! Jag hade redan bett om ordet före detta yrkande, men det ändrar inte så mycket i sak. Jag tycker att det är underligt att vi i ett utskott håller på att arbeta fram ett ställningstagande vad gäller UCLAF, samtidigt som ordföranden i detta utskott föregriper de eventuella resultaten av dessa överläggningar. Det skulle jag vilja säga till det yrkande som vi röstade om förut.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Fru ordförande! Jag skulle vilja be socialistgruppen att ta tillbaka sina krav på omröstning med namnupprop, eftersom de redan känner till parlamentets position. Vi bör inte varje gång ta till omröstning med namnuprop om saker som är klara.
Herr Anastassopoulos, jag tror att det handlar om en känslig fråga, men eftersom man har begärt omröstningar med namnupprop, så måste vi göra det, om inte socialistgruppen skulle dra tillbaka sina begäranden så klart. Jag har dock inte känslan av att det förhåller sig så.
Efter omröstningen om punkt 7.2
Fru ordförande! jag ber så mycket om ursäkt, men känner de politiska grupperna till att varje omröstning med namnupprop kostar den europeiske skattebetalaren tusen ecu?
Herr Anastassopoulos, det är demokratins pris.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Herr ordförande! Vid andra behandlingen av 1998 års budget för Europeiska unionen kunde min grupp inte rösta. Vi har alltså inte anslutit oss till det samförstånd som ordföranden nyss gladde sig åt.
Vi konstaterade nämligen att kammaren hade tagit ett steg tillbaka under andra behandlingen, i förhållande till omröstningen vid första behandlingen. Då höjde en majoritet av kammaren rådets budget från 0, 7 % till 2, 7 %, så att den ökar i samma omfattning som Europeiska unionens utgifter.
Genom att följa vissa av rådets förslag stannade ökningen av budgeten på 1, 4 % vid andra behandlingen. Det är ett steg, men det är inte ett tillräckligt steg. Vi beklagar att man inte riktade in sig på de strukturella åtgärderna, så som man inriktade sig på jordbruksutgifterna och utgifterna i kategori 3 och 4. Den förpliktelse som antogs i Edinburgh skulle inte kunna motivera att man upprätthåller utgifter, som man med säkerhet vet att vi inte kommer att genomföra under det kommande året.
Vi beklagar likaså att budgeten inte når nolltillväxtnivån, vilket hade varit möjligt att göra om man hade följt rådets budget.
Utgiftsökningen gör att de nationella bidragen ökar med 1, 29 %, för en ökning av utgifterna på 1, 39 %. Om t.e.x. Frankrikes budget skulle utökas på det sättet, skulle ett av de berömda kriterierna i Maastrichtfördraget, nämligen det om budgetunderskottet, inte ha uppfyllts av mitt land.
I förhållande till rådets andra behandling innebär förslaget från budgetutskottet en ökning av betalningsbemyndigandena med ca 500 miljoner ecu, dvs. drygt 4 miljarder kronor. De faktiska betalningarna är ungefär oförändrade.
Vi är negativa till att öka betalningsåtagandena, helt enkelt eftersom detta (förr eller senare) måste tas från de nationella budgetarna, t.ex. Sveriges. Detta innebär att en ökad inkomst för EU betyder en ökad utgift för den svenska statsbudgeten, något som i slutändan yttrar sig i nedskärningar i den svenska offentliga verksamheten. Även om EU: s utgifter alltså är behjärtansvärda (t.ex. satsning på sysselsättning), så kommer det att ha den negativa följden att den svenska budgeten drabbas. Av denna anledning delar vi helt och fullt regeringens målsättning att EU: s budget bör hållas så stram som möjligt.
Vi har speciella reservationer vad avser anslagen under kategori 3, interna åtgärder.
Parlamentets första behandling innebar här en kraftig ökning (nära 600 miljoner ecu) av åtagandebemyndiganden jämfört med budgetrådets första behandling. Ökningarna hänför sig till satsningar på ett sysselsättningsinitiativ (150), ungdomsutbyte och ungdomsutbildning (100), information (50), sociala åtgärder (50) samt kultur och idrott (20).
I de nära 600 miljoner ecu som utgör skillnaden mellan rådets och Europaparlamentets första behandling ingår en post på 200 miljoner ecu, som parlamentet har lagt ihop med de 150 miljoner som har anslagits till sysselsättning. Europaparlamentet har vidare uttalat att man kommer att lämna dessa 200 miljoner ecu outnyttjade under förutsättning att rådet beslutar om en rättslig grund för 150 miljoner ecu till ett sysselsättningsinitiativ. En rättslig grund krävs för att medel skall kunna utbetalas. Om rådet inte går Europaparlamentet till mötes, så har man deklarerat att man har för avsikt att försöka spendera hela beloppet på 350 (200+150) miljoner ecu. Vi anser att denna inställning från Europaparlamentets sida är direkt slösaktig.
Eftersom vi inte sitter med i parlamentets budgetutskott, har vi svårt att påverka budgetens innehåll. Vi har starka reservationer angående denna budget, men vi har valt att vara solidariska med vår grupp och röstar för budgetförslaget vid slutomröstningen.
Vad avser budgetresolutionen röstar vi för ändringsförslagen 3 och 4. Vi menar att Europaparlamentet bör inrätta ett resekort, liknande det som finns i svenska riksdagen.
Vi välkomnar de huvudprioriteringar för nästa års budget som har upprättats med hänsyn till EU: s nya sysselsättningsinitiativ och medlemsstaternas sysselsättningsåtgärder. Vi välkomnar också förslaget om att införa ett nytt tillvägagångssätt för EU: s bidrag med mer öppna kriterier. Vi konstaterar med glädje det föreliggande förslaget om inrättande av en särskild budgetpost för miljörelaterade åtgärder för Östersjöområdet.
Det är också tillfredsställande att de föreslagna jordbruksutgifterna för 1998 års budget kommer att minska jämfört med årets utgiftsnivå. Detta är dock inte tillräckligt. Vi förordar en djup och långtgående reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Detta är inte minst viktigt med tanke på den kommande utvidgningen av EU.
Vi anser det exempelvis vara principiellt fel att fortsätta subventionera tobaksodlingen inom EU. Det är emellertid svårt att inte fästa uppmärksamhet vid den motsägelsefullhet som råder i EU: s politik. Å ena sidan används gemenskapsmedel för produktion av en skadlig produkt med föga marknadsvärde. Å andra sidan används medel för cancerbekämpande åtgärder. Det är helt oacceptabelt att understödja en sektor som producerar en produkt som skadar folkhälsan. Vi kommer därför även i fortsättningen att driva ett stopp för tobakssubventionerna.
När det gäller parlamentarikernas reseersättningar arbetar vi för att förändra det nuvarande systemet. Vi har tidigare presenterat förslag för en grundlig översyn av systemet och tillsammans med andra ledamöter lagt fram ändringsförslag som syftar till att ersätta schablonbelopp med faktiska kostnader. För att undvika missförstånd röstade vi därför för ändringsförslag 3, med samma andemening, även om det inte är identiskt med vårt ursprungsförslag.
Vi har röstat nej till betänkandet. Parlamentets första behandling, som innebar en ökning med 1, 7 miljarder ecu i betalningsbemyndiganden i förhållande till rådets första behandling, medförde för den svenska statskassan 400 miljoner kronor extra i medlemsavgift. Cirka 250 miljoner kronor extra kostade endast ökningen av strukturfondsstödet. Denna ökning kvarstår i rådets och parlamentets överenskommelse inför den andra behandlingen.
De nedskärningar som rådet har föreslagit gäller dels inom kategori 1, dvs. jordbruksstödet, dels kategorierna 3 och 4. Tidigare har jordbruksstödet emellertid varit överbudgeterat, och överskottet har gått tillbaka till medlemsstaterna. Därmed kvarstår i stora drag den försvagning av den svenska statskassan som parlamentets första behandlingen förorsakade. Liksom vid den första behandling ifrågasätter vi effektiviteten i metoderna för finansieringen av sysselsättningsinitiativet.
Vi har i andra behandlingen för budgeten 1998 agerat på i stort sett samma sätt som vi gjorde i första behandlingen. Tyvärr försvåras omröstningen genom att i stort sett alla ändringsförslag läggs i block, vilket gör att man inte kan markera sitt missnöje med enskilda poster i blocken. Detta är synd. Inom ett block kan det ju finnas både bra och dåliga förslag.
Än en gång har dessutom parlamentets majoritet röstat ned vårt förslag att reformera systemet med reseersättningarna (ändringsförslag 3). Det system som innebär att ledamöter kan stoppa pengar i egen ficka kan alltså fortsätta, vilket vi motsätter oss mycket skarpt. Det borde vara en självklarhet att vi ledamöter bara får ersättning för faktiska utgifter för våra resor.
Vi har vidare röstat emot punkt 11 som handlar om " en gemensam informationspolitik" , eftersom erfarenheten hittills har visat att EU: s kampanjer inte är objektiva och enbart ger uttryck för en sida av frågan. Också punkt 12 gällande programmet för kontrollerad termonukleär fusion har vi röstat mot.
De danska socialdemokraterna stödjer förslaget om att EU skall ge stöd till inrättandet av ett informationskontor för ekologiskt jordbruk i EU. Omställning av traditionellt jordbruk till ekologiskt jordbruk är en nödvändig och naturlig utveckling som EU måste ge hög prioritet. Utöver detta anser vi att det skall finnas en sträng kontroll av de pengar i budgeten som är avsatta till Turkiet. Vi anser att det är viktigt att alla de 11 officiella språken i fortsättningen har samma officiella status. Därför stödjer vi att det även i fortsättningen avsätts ett fullt belopp till översättning av referaten från Europaparlamentets sammanträden.
Dessutom stödjer vi idén om att kontrollen av Europaparlamentarikernas reseersättningar skall förbättras. Reseutgifter bör återbetalas efter de faktiskt betalda utgifterna och vi är glada för att vi redan nu måste lägga fram bevis för betalning av resan.
Två gånger under denna arbetsperiod har jag här röstat nej till budgeten, eftersom det i den inte fanns något enda anslag för att bibehålla biodlingen i Europa. Det var mitt sätt att protestera mot att kommissionen under åratal underlåtit att åt oss, som sedan 1985 arbetat med denna fråga, förbereda ett förslag till förordning eller direktiv för att därigenom skapa en rättslig grund för att kunna sätta in medel för detta ändamål i den preliminära budgeten. Katten biter sig så att säga själv i svansen. Vi krävde här i parlamentet enhälligt stöd för att bibehålla biodlingen. Ministerrådet kunde med fog avvisa detta, eftersom det som sagt inte fanns någon rättslig grund för en sådan utgift.
Nu har vi äntligen denna rättsliga grund även om det enligt min mening bara blev berget som födde en mus, för den förordning som ministerrådet antog i juni gällande åtgärder för att förbättra odling och marknadsföring av honung ligger långt under detta parlaments enhälliga förslag.
Dessutom hade kommissionen lyckats med att t.o.m. lägga in 12 miljoner ecu lägre krediter i det preliminära budgetförslaget än som den själv hade angett att det egna halvhjärtade förslaget skulle kosta.
Det blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Jag har därför som föredragande engagerat mig för biodlingens väl och ve, med resultat att åtminstone ytterligare 3 miljoner ecu kom in i budgeten för 1998. Jag är tacksam inte bara mot vårt jordbruksutskott, vårt budgetutskott utan även mot det luxemburgska ordförandeskapet för att det nu står 15 i stället för 12 miljoner ecu i budgeten för att gynna produktionen och marknadsföringen av honung.
Det är en verklig premiär för att oss att vi lyckats med detta när det gäller de obligatoriska utgifterna, trots att det här säkerligen handlar om struntsummor, jämfört med de 65 miljoner som detta parlament tack vare mitt betänkande hade krävt för kraftiga strukturåtgärder, bl.a. pollineringspremien. Struntsummor, inte minst med tanke på att vi har pengar till alla möjliga och omöjliga aktiviteter i världen i övrigt, att vi accepterar att det försnillas 60 miljarder ecu, medan vi för livsviktiga utgifter - utan bin skulle det inom två år inte längre finnas några människor, sade Einstein - inte ens är i kapabla att ställa detta ringa bidrag på 0, 08 % av våra totala utgifter till förfogande.
Nåväl, detta år kan jag med bättre samvete rösta ja till budgeten, men inte utan att här försäkra att jag självklart kommer att fortsätta kämpa för kraftiga stöd- och strukturåtgärder i biodlarnas intresse.
Parlamentet samtycker i denna andra behandling till att rådets budgetförslag för 1998 skärs ned med ytterligare 1, 1 miljon ecu på betalningsutgifternas nivå. Parlamentet samtycker i denna andra behandling till att rådets slutliga förslag till budget fortfarande ligger på en nivå av 1, 14 % av BNI vad gäller utgifterna, då man i Edinburgh 1992 inom ramen för budgetplanen för perioden 1994-1999 beslutade att uppnå en nivå av 1, 26 % av BNI.
Parlamentet samtycker till en fortsatt stram budget med det enda syftet att uppnå de nominella konvergenskriterierna från Maastricht. Parlamentet samtycker, såsom Tillich betänkande säger, till ett säkerställande av " strama budgetmål med avseende på behovet att uppfylla kriterierna för Ekonomiska och monetära unionen och den gemensamma valutan genom beslut om minskningar av betalningsbemyndigandena jämfört med nivån vid parlamentets första behandling" .
Budgeten ger fortfarande inte något fullständigt svar på arbetslöshetsproblemet och den sociala utslagningen i Europeiska unionen i dag, med 18 miljoner arbetslösa och 50 miljoner utstötta. De 150 miljoner ecu som rådet föreslog efter toppmötet i Luxemburg om sysselsättning, för budgeten 1998 är inte mer än lindrande medel när man ser beloppen för de budgetposter som ges en verklig betydelse. Rådet godkände inte ens parlamentets första förslag att för 1998 anslå 391 miljoner ecu till ett sysselsättningsinitiativ fastän, som vi sade då, dessa inte skulle vara tilläggsanslag utan överförda från andra budgetposter. Parlamentet samtycker nu till förändringarna av sitt förslag och övergår till att acceptera endast 150 miljoner ecu. Vi är inte eniga i denna ståndpunkt, så mycket mer som informationsåtgärderna får 100 miljoner ecu och bara propagandan för euron kommer att disponera över 42 miljoner ecu.
Och givetvis är målet att skapa budgetbesparingar kvar, även i denna budget, för att kunna finansiera kostnaderna för utvidgningen inom de aktuella gränserna för budgetplanen, med kommissionens förslag - Agenda 2000 som ram.
På grund av detta är vi emot Tillich betänkande.
Inom denna ram skulle vi vilja gratulera oss själva till att förslaget från första behandlingen i rådet om nedskärningar av kostnaderna för strukturfonderna på en miljard ecu inte gick igenom i andra behandlingen. Vi vill också gratulera oss till att några av våra förslag har tagits upp i denna budget (Östtimor, kustnära småfiske, Repas-nät, bland andra).
Som ett svar på presentationen av det här betänkandet, gladde sig rådsordföranden åt 1998 års budget. Ingen kommer att förvånas över att vår grupp har röstat mot den här budgeten, som i själva verket förbereder en dyster framtid för den gemensamma jordbrukspolitiken, enligt beskrivningarna i Agenda 2000.
När det gäller perioden 2000-2006 vet vi alla att budgetproblemet kommer att vara avgörande för Europeiska unionen. I stället för att ägna samtliga finansiella medel åt gemenskapens integrerade politikområden enbart (jordbruk, fiske, landsbygdens utveckling...), önskar kommissionen utöka sitt verksamhetsområde, till det europeiska jordbrukets nackdel. En snabb genomläsning av de ändringsförslag som antogs vid den andra budgetbehandlingen visar att gemenskapsåtgärder som Sokrates, Leonardo, osv...., har fått utökade medel, trots att de inte har något gemenskapsintresse. Inför detta har jordbruksbudgeten förlorat 1miljard 450 miljoner ecu mellan det första budgetförslaget som lades fram av rådet (jordbruksministrarna), och avslutningen av den slutgiltiga andrabehandlingen. Vid Corepers möte den 12 november förra året, begärde representanten för det franska finansdepartementet själv en minskning av jordbruksbudgeten på en miljard ecu, mellan den första och den andra budgetbehandlingen - det hör absolut inte till vanligheten.
Jag skulle faktiskt vilja påminna om att Frankrike bidrar till gemenskapsbudgeten med 17, 4 %, och att andelen EUGFJ-medel som omfördelas till Frankrike uppgår till mer än 24 %. Jag vet att Maastrichts konvergenskriterier förpliktar vår regering till att maximalt minska sitt budgetunderskott, men en tjänsteman från finansdepartementet borde kunna räkna i termer av en tillbakagång för Frankrike. De franska jordbrukarna, utöver det faktum att de på sikt kommer att betala för utvidgningen, är just nu i färd med att betala införandet av den gemensamma valutan.
Det är viktigt att se frågan om reseersättningar i sin helhet tillsammans med övriga villkor. Parlamentets ordförandeskap arbetar med dessa frågor. Först när det finns en helhet att ta ställning till, kan parlamentet fatta ett beslut.
Jag avstår från att delta i beslut om ändringar som har lagts fram i sista sekund inför parlamentets omröstning.
Betänkande: Giansily (A4-0409/97)
Herr ordförande! Min grupp har röstat för Giansily-betänkandet, som jag uttalade mig om på ett mycket reserverat sätt i går.
Anledningen är att vi gläder oss åt att kammaren har gett prov på ansvarskänsla, visserligen med knapp majoritet, men det är inte brukligt. De känslor som föredraganden framkallade genom att föreslå ett återupprättande av beskattningen till EKSG: s fördel, har varit livliga under de senaste veckorna. Omröstningen har diskuterats, men klokheten har vunnit.
I resolutionen av den 21 april 1994 uttalade sig kammaren faktiskt för ett så snart avskaffande av EKSG-beskattningen som möjligt, för att kunna öka kol- och stålindustriernas konkurrenskraft, vi känner till deras svårigheter i samtliga länder i Europeiska unionen.
Kommissionen, som sällan är benägen att avstå från tillgångar, rekommenderade t.o.m. en avveckling, och vi skulle då bevara en skatt, för övrigt genom att tillägga - vilken överraskning - att det handlade om den enda befintliga gemenskapsskatten. I våra ögon var det inte ett skäl till att behålla den, det utgjorde t.o.m. ytterligare ett skäl till att avveckla den.
Genom den löpande beskattningen deltar redan den europeiska järn- och stålindustrin och den europeiska kolbrytningen - på samma sätt som alla företag, som alla andra industriella sektorer - till de sysselsättningsinitiativ som tas av medlemsstaterna och Europeiska unionen. De är sektorer i kris.
Plenum gjorde rätt i att rösta för ändringsförslaget som gjorde det möjligt att definitivt avskaffa EKSG-beskattningen. På så sätt kommer företagen att ha möjlighet till att delta på ett bra sätt, på deras nivå, i kampen mot arbetslösheten, och vi kommer inte att ha försämrat deras svåra situation. Hur kan man låta bli att glädja sig åt en sådan omröstning?
Jag kan absolut inte rösta för detta betänkande, eftersom det föreslår att produktionsavgiften på 0, 11 procent för medlemsstaterna skall återinföras. Det innebär att EU-medlemsstaternas medlemsavgifter belastas ytterligare. Medlemsstaterna har ansträngd ekonomi och mer behjärtansvärda utgifter att täcka. I Sveriges fall sker i dag nedskärningar i vård, omsorg och utbildning. Jag kan absolut inte stödja det absurda förslag som framförs i detta betänkande.
Andrabehandlingsrekommendation Sandbæk (A4-0379/97)
De danska socialdemokraterna har i dag röstat för detta betänkande. Vi är emot särdirektiv för idrottsutövare, därför att sport kan vara så mycket och barn och unga som utövar idrott kommer att föredra sportdrycker i stället för läskedrycker vilka kan köpas till halva priset men som innehåller samma mängd energi.
Varje sportgren ställer sina krav, men energibehovet kan på ett utmärkt sätt uppfyllas genom intag av vanliga matvaror och drycker, som sätts samman individuellt för den enskilde idrottsutövaren. Regler om särskild kost skall bara skapas om det finns ett oundgängligt behov för det hos konsumenterna, och därför inriktar vi oss på direktiv som modersmjölksersättningar och tillskottsblandningar till spädbarn och småbarn. Det gör vi därför att vi vill garantera att livsmedlen lever upp till vissa hälsmässiga krav. Vi stödjer ändringsförslaget om att det inte får finnas rester av bekämpningsmedel i barnmat, ett förslag som antogs av Europaparlamentet vid första behandlingen.
Andrabehandlingsrekommendation Paasio (A4-0371/97)
För många samhällen utgör de icke-statliga biståndsorganisationerna, de så kallade NGO, ett väsentligt bidrag till att garantera demokratin, mänskliga rättigheter etc. Det är därför i Europas intresse att stödja dessa organisationer. Emellertid bör man självfallet vara uppmärksam på vem som får gemenskapsstöd och varför. I detta sammanhang är det mycket glädjande att rådet och parlamentet från första början var eniga på de flesta områden. Rådet har således tagit med många av de konstruktiva förslag som parlamentet lade fram vid första behandlingen. Jag ger därför betänkandet mitt fulla stöd.
Vi måste inte alltid uppfinna hjulet på nytt, utan borde i stället dra nytta av den ovärderliga erfarenhet och kompetens som ligger i de icke-statliga organisationerna. Budgetposten för samfinansiering av europeiska icke-statliga organisationer är därför viktig och är en god grund för att hjälpa utvecklingsländerna. De icke-statliga organisationerna är generellt sett glada att den finns, och den medför bl.a. att de icke-statliga organisationerna från länder där regeringen inte beviljar stora budgetar också får en chans att arbeta i utvecklingsländerna. Men i samarbetet är det viktigt att de icke-statliga organisationerna bevarar sin självständighet och sitt oberoende.
De måste tilläggas att när medlen inte används skall detta inte skyllas på de icke-statliga organisationernas kapacitet eller antalet ansökningar, utan på att kommissionen inte har de nödvändiga resurserna för att behandla de förslag som kommer in från de icke-statliga organisationerna. Det verkar paradoxalt att de icke-statliga organisationerna, men också - vilket är ännu värre - att de fattiga i utvecklingsländerna skall straffas på grund av att kommissionen inte har den nödvändiga kapaciteten. Likaså betyder omsättningen på personalen, såsom t.ex. de nordiska icke-statliga organisationerna har upplevt det, att kontinuiteten försvinner.
I behandlingen av ansökningar borde kommissionen använda erfarenheter från vissa av de nationella systemen. T.ex. fördröjer kommissionens långsamma svar de icke-statliga organisationernas arbete - och förhindrar till och med arbete från att utföras. Därför är förslaget om en förenkling av ändringarna i de allmänna villkoren för samfinansiering nödvändiga.
Med hänsyn till CSP-ordningen (Cofinancing Support Programme), där de icke-statliga organisationerna i hemlandet väljer en organisation eller person som går igenom projektförslag, innan de skickas till kommissionen (för att på detta sätt förbättra kvaliteten på projekten), får man omedelbart lust att föreslå att denna ordning uteslutande bör vara provisorisk. Det kan nämligen inte vara de icke-statliga organisationerna som skall göra kommissionens arbete, enbart därför att kommissionen inte har kapacitet till det. Finansieringen av CSP-ordningen sker nämligen i huvudsak genom budgetposten för samfinansiering. Och pengar som används till rådgivning kan inte användas till de icke-statliga organisationernas goda projekt som skulle kunna hjälpa folk i tredje världen. Men samtidigt fungerar CSP-ordningen som en god rådgivande funktion särskilt till mindre icke-statliga organisationer och är som sådan oumbärlig. Jag vill därför argumentera för att CSP-ordningen bevaras men inte finansieras genom budgetposten för samfinansiering.
Ändringarna i samfinansieringsposten som ger programstöd till de icke-statliga organisationerna, dvs. en summa pengar i stället för projekt-till-projekt-stöd är också välkommen, men det måste dock garanteras att det finns tillräckligt med pengar till förfogande för de mindre icke-statliga organisationer som inte kan hantera detta programstöd.
Gemenskapens finansiering av projekten får normalt inte överstiga 50 %. Det är en sund princip att de icke-statliga organisationerna skall stå för en viss egenfinansiering. Kommissionen har dock lagt fram idéer om att ändra på tolkningen av hur denna egenfinansiering bör ske. Detta har lagts fram av kommissionen på ett sådant sätt att de icke-statliga organisationerna bör samla in pengarna i hemlandet. En sådan tolkning skapar emellertid problem för bl.a. de icke-statliga organisationerna i de nordiska länderna och Holland. I Danmark t.ex. sker en ytterligare finansiering delvis genom offentliga medel. För danskarna är det helt naturligt att betala till u-hjälpen via skattsedeln. Om de danska icke-statliga organisationerna skulle samla in sina pengar till biståndshjälp vid insamlingar, skulle de flesta ha problem. Danskarna har tilltro till att myndigheterna skaffar pengar till de icke-statliga organisationer som utför arbetet och till att de icke-statliga organisationernas oberoende inte hotas av DANIDA. Om kommissionen ändrar reglerna och tolkningen för egenfinansieringen, går det i strid mot de bärande principerna för dansk u-hjälp.
Jag stödjer Paasios betänkande och utskottets ändringsförslag som på en rad punkter stramar upp den gemensamma ståndpunkten - detta gäller dock inte ändringsförslag 7. Här önskar vi en rådgivande kommitté framför en förvaltningskommitté. Jag är principiellt emot hela idén med kommittéer som är odemokratisk och låst. Men till följd av EU-systemets problematiska uppbyggnad, särskilt med hänsyn till kommissionens befogenheter, ser jag hellre en förvaltningskommitté än en rådgivande kommitté. Det binder kommissionen och garanterar att nationella representanter involveras i processen. Avsnittet om öppenhet röstar jag dock naturligtvis för.
Betänkande: Giansily (A4-409/97)
Den här debatten har ingen särskild nationell betydelse, åtminstone inte för mitt land. Jag kommer därför att unna mig själv lyxen att tala till er på ett språk som de som är direkt intresserade av direktivet vi debatterar kan förstå i dess helhet och rena omedelbarhet. De som främst är intresserade är huvudsakligen den europeiska finansvärlden som i dag vinner en viktig seger så tillvida att de får ett gammalt krav tillfredsställt.
Genom direktivet får banker och andra finansiella institutioner möjlighet att bli kvitt de bojor, eller vad de upplever som bojor, som de reglerande myndigheterna ålagt dem i form av minimikrav på kapital för att garantera kundsäkerheten och för att skydda bankväsendet mot systemrisker. Från och med nu kommer banker och finansiella institutioner att med hjälp av sofistikerade matematiska modeller av nytt datum kunna uppskatta den marknadsrisk de utsätter sig för, och att själva fastställa den mängd kapital som måste öronmärkas för en sådan risk. Denna makt kan banker och finansiella institutioner använda på gott och ont. De får möjlighet att använda sitt kapital mer ekonomiskt och verkningsfullt med den nya frihet de fått att göra sina egna förberedelser.
I andra fall får de också möjlighet att längre kunna dölja de desperata åtgärder som banker ställda inför ett misslyckande ibland måste tillgripa; när de under trycket av olyckliga omständigheter eller ackumulerade misstag bestämmer sig för att gå omkull, för att använda ett populärt uttryck. Ingen lagstiftning mot sådant missbruk kan någonsin bli helt idiotsäker. Direktivet innehåller vissa garantier och parlamentet har lagt till vissa andra i ett försök att med stor återhållsamhet och moget övervägande balansera behovet av flexibilitet i affärer med vederbörliga hänsyn till det allmännas intressen.
Jag beklagar att den berörda näringen, av kvalitén på den lobbying den utsatt oss för att döma, inte har visat några större prov på återhållsamhet eller mogna överväganden. Detta får inte föranleda vare sig kommissionären eller parlamentet att beröva dem på det senaste hjälpmedlet i sin näring. Jag hoppas emellertid att kommissionären kommer att ta vederbörlig hänsyn till de garantier och rimliga begränsningar som framlagts i parlamentets ändringsförslag. I sådana här frågor vore det farligt för näringen att få en illusion av allsmäktighet vilket kan få den att agera oansvarigt, för den finansiella sektorn att betrakta sig själv som stående över den verkliga ekonomins diktat eller för en regering av, med och för pengar att bli det normala i denna vår Europeiska union.
Betänkande: Pimenta (A4-0325/97)
Jag kan bara stödja det faktum att fångst av vilda djur skall utföras på ett humant sätt, och utan risk för hotade arter eller naturliga livsmiljöer. Därför ställer jag mig bakom kommissionens arbete med att skapa en europeisk fångststandard och beklagar att USA, Kanada och Ryssland inte omedelbart vill gå med på ett internationellt avtal som garanterar en human fångst av vilda djur. Emellertid är jag också av den uppfattningen att stridigheterna mellan USA, Kanada, Ryssland och EU inte bör leda till ett " mindre handelskrig" , men att man bör eftersträva en energisk lösning utan tvist i Världshandelsorganisationen, WTO.
Jag måste hålla med föredraganden att förslaget till avtal mellan EU, Kanada och Ryssland helt enkelt är oacceptabelt.
De tre sidorna talar åtminstone om att vidta åtgärder mot grymma fällor. Men sådana avtal måste vara tuffare än det här. De måste garantera att djur som fångats, men som fortsätter att leva under fruktansvärd smärta, avlivas under humana former. EU borde insistera på att de egna experternas åsikter får råda så att maximitiden från det att ett djur fångats tills dess att det förlorar medvetandet är 30 sekunder.
Just när vi håller på att förbjuda landminor som dödar och lemlästar så många av vår egen art har vi ett ansvar gentemot de försvarslösa djuren att de blir kvitt så många saxfällor som möjligt, och att göra de kvarvarande fällorna så smärtfria som möjligt. De som fortfarande kan behöva jaga för att få föda behöver inte längre använda en sådan smärtsam och ålderdomlig avlivningsteknik. Och vi kan inte ursäkta användandet av grymma saxfällor som fångar djuren för deras päls när alternativa kläder kan tillverkas.
De många representanter från allmänheten som frågar mig om djurens väl kräver mer än detta - och de djur som får lida en långsam och smärtsam död förtjänar bättre än detta. EU-förhandlarna måste få instruktioner att fortsätta kämpa för en bättre överenskommelse som inkluderar fler länder. En sådan politik kanske inte blir så lätt, men i likhet med många av mina väljare anser jag att den är riktig.
Betänkande: Scapagnini (A4-0308/97)
Vi opponerar oss bestämt mot betänkandets förslag i punkt 2 och 3 om en överstatlig europeisk energipolitik. En överstatlig styrning gör frågan mindre överskådlig i den demokratiska debatten. Energipolitiken måste styras demokratiskt!
Kommissionen efterlyser i sitt meddelande en gemensam energipolitik för unionen. Det kan ifrågasättas om detta är den mest angelägna åtgärden på energiområdet i Europa.
Prioritering av försörjningstrygghet, hållbar utveckling och långsiktiga mål för miljö och utsläpp är viktigare utgångspunkter. Dessa mål kan till och med lättare uppnås med en mångfald av energikällor som kan bredda försörjningsbasen och samtidigt ändå tillgodose uthållighets- och miljökraven. Dit hör sol-, vind- och bioenergi.
Om en gemensam energipolitik införs bör Euratomfördraget avskaffas och ersättas med ett program för miljövänliga och långsiktigt hållbara energikällor som passar in i framtidens kretsloppssamhälle.
Det glädjer mig att få uttrycka mitt fullständiga stöd för betänkandet som Dr Scapagnini, ordföranden för parlamentets behöriga utskott författat om kommissionens meddelande vilket ger oss en global bild av politik och åtgärder inom energiområdet.
Det handlar bara om inledningen av den meddelade " globala visionen" . Dokumentet kommer säkerligen att utvidgas och förbättras inom den närmaste framtiden och jag vill uppmuntra kommissionen till detta. Därför vill jag enbart ta upp energiutskottets betänkande.
För det första vill jag beklaga att det fortfarande saknas ett energikapitel i fördraget, inklusive Amsterdamfördraget. Genom detta saknar vi en rättslig bas för att från unionen omfatta en önskvärd global vision.
Vi måste berömma, vilket också föredraganden gör, kommissionens arbete med att öka klarheten. Detta arbete gör det möjligt för oss att fråga vilka energikällor som skyddar miljön, skapar sysselsättning och förbättrar livskvaliteten. Punkterna 7 och 11 i betänkandet är värda att understrykas. Den första för sin hänvisning till en önskvärd politisk överenskommelse om förnybara energikällor och för dess tydliga omnämnande av möjligheten att naturgasen " på lång sikt kan utgöra en risk för unionen" . Den andra för att den understryker " viljan att prioritera förnybara energikällor" i syfte att tillämpa denna vilja på det femte ramprogrammet för FoTU, vilket för övrigt inte var tillräckligt klart i Europeiska kommissionens förslag.
Även punkt 12 förtjänar att nämnas eftersom den kräver en " flerårig finansiering" som gör det möjligt att utveckla " betydelsefulla åtgärder" i synnerhet vad avser förnybara energikällor. Därför kan jag inte annat än dela den häftighet som föredraganden visar mot nedskärningarna, vilka jag anser är oacceptabla, i budgeten för energiprogrammen Altener, Save och Thermie. Det är särskilt absurt när kommissionen nyss har fullbordat en lång process och äntligen lagt fram sin vitbok om förnybara energikällor.
Kommissionens samlade översikt över EU: s energipolitik och energiåtgärder ser jag som mycket välkommen. Översikten kan medverka till att garantera en bättre samordning av EU: s energipolitik i en tid då just energi, och i synnerhet den stigande förbrukningen fått större betydelse på såväl europeisk som på global nivå. Emellertid pekar betänkandet på enskilda områden där kommissionens förslag med fördel kan förbättras. Dels önskar utskottet en klar redogörelse från kommissionen om den kommande energipolitikens inverkan på miljön, levnadsstandarden och livskvaliteten i de enskilda medlemsstaterna, dels betonar utskottet betydelsen av att kommissionen gör mer för EU-initiativ avseende förnybara energikällor.
Scapagnini välkomnar kommissionens meddelande, vilket jag bara kan ansluta mig till. Översikten är nyttig och bidrar till en större insyn på energiområdet. Den kommer klart att kunna medverka till en bättre samordning av insatsen för en bättre och mer effektiv energiförsörjning. Jag stödjer särskilt de uppfattningar i betänkandets punkt 9 som beklagar de drastiska nedskärningarna i EU-budgetens avsnitt om energi.
Det finns emellertid flera punkter som jag gärna vill kritisera. Särskilt beaktandemeningarna D och E. Scapagnini bryr sig inte om dyra energipriser. Det håller jag inte alls med om. Jag anser att energikonsumtion av miljöorsaker bör kosta mycket för såväl industrin som privatpersoner. Utan en högprispolitik blir sparåtgärderna bara slag i luften. Mitt största bekymmer gäller emellertid den mycket positiva synen på kärnkraftsindustrin i Europa. I betänkandets punkt 11 önskar ordföraren främja gemenskapsinstitutionernas deltagande i utvecklingen av kärnkraftssektorn på grund av dess stora roll i EU: s energipolitik. Dessa beaktanden är ett bra exempel på hur kärnkraftslobbyn på nytt håller på att vinna i ställning. Nu ursäktar man situationen och säger att kärnkraften kan användas positivt till att minska koldioxidutsläppen.
Jag anser att kärnkraften nu som förr bör avvisas kategoriskt. Den har som bekant andra och nog så obehagliga egenskaper och bör bli en parentes i energiförsörjningens historia. För övrigt använder traditionella kärnkraftverk importerat bränsle (uran). En ökad satsning på denna teknologi flyttar därför bara beroendet från " oljestater" till " uranstater" ! Priset för uranutvinningen betalas överallt på klotet av ursprungsbefolkningen i form av omänskliga följdverkningar på grund av strålning som skadar både människor och djur. Till detta kommer de välkända betänkligheterna med denna teknologi, inte minst med avseende på avfallsproblemen.
Slutligen vill jag dra uppmärksamheten till att om man noga läser bilaga 2 i kommissionens dokument, är det slående att se vilka skrattretande små belopp som avsätts till en förnybar energi jämfört med de belopp som tilldelas kärnkraftssektorn. Denna fördelning är helt skev i förhållande till de politiska signaler som skickas ut från parlamentets miljöutskott och de politiska intentioner som flera medlemsstater ger uttryck för. Trots dessa allvarliga punkter som jag kritiserar har jag på grund av de anledningar jag nämnde först valt att rösta för Scapagninis betänkande.
Europeiska rådet
Herr ordförande! Rådet i Luxemburg bekräftade i all stillhet en sanning som kommer att avslöjas senare, eftersom den i dag låter alltför hård för anhängarna av en superstat: det utvidgade Europa kommer inte att kunna foga sig efter en rigid modell som redan visar sig vara olämplig för femton medlemmar.
Redan i punkt 3 i toppmötets slutsatser erinras det om att utvidgningen kommer att kräva en föregående reform av institutionerna, i enlighet med Amsterdamfördragets riktlinjer. Och vad säger nu dessa? Åtminstone ett år innan unionen får sin 21: a medlem skall man ha tagit itu med en fullständig omprövning, och jag säger verkligen fullständig omprövning, av fördragets bestämmelser, när det gäller institutionernas sammansättning och sätt att fungera. Detta uttryck, " fullständig omprövning" , visar tydligt att det inte bara kommer att handla om att omdefiniera antalet kommissionärer eller att väga om rösterna i rådet. Det kommer inte nödvändigtvis att handla om att utsträcka det område där beslut med kvalificerad majoritet skall gälla, vilket tre medlemsstater föreslår i en deklaration i fördragets bilaga. Men det är just betecknande att dessa stater endast är tre. Detta visar tydligt att alla de andra knappast anser att utsträckningen av majoritetsomröstningar representerar en lämplig lösning på unionens växande heterogenitet.
Och hur ser då en sådan lösning ut? Vari skall en fullständig omprövning bestå? Slutsatserna från toppmötet i Luxemburg ger oss en vägledning, och lanserar samtidigt ett försök. En Europakonferens som samlar medlemsoch kandidatstaterna kommer att skapa en multilateral församling för politiska konsultationer och samarbete, i synnerhet för utrikespolitiken och för säkerheten.
Vad vi har framför oss är utkastet till ett differentierat samarbete som, i framtiden, kommer att möjliggöra en smidig integration av våra partner i öst. En del förringar denna uppfinning, genom att antyda att det skulle handla om att organisera en tillfällig " sluss" i öst, vilket skulle möjliggöra en snabbare utveckling av federalismen i väst. De misstar sig. För när man väl kommer att ha lyckats med försöket att samarbeta i frihet, kommer det att vara svårt att begränsa något såpass intressant.
Herr ordförande! De ämnen som behandlades på toppmötet i Luxemburg tjänade ett enda syfte: stabilitet, säkerhet och fred. Jag konstaterar, tyvärr, att då det gäller Turkiet är EU: s relation med detta land inte särskilt betryggande för denna stabilitet, säkerhet och fred. Låt mig tala klarspråk, herr ordförande, Turkiet är tydligen tillräckligt bra för att försvara Europas gränser som NATO-medlem, men det stannar vid det. Denna inställning anser jag vara farlig, destabiliserande och oacceptabel, desto mer därför att EU på intet sätt har uppfyllt tullunionens förpliktelser. Tyvärr har inte heller Turkiet gjort det från sin sida. Det ligger dock varken i EU: s eller i Turkiets intresse att låta relationen försämras ytterligare. Nu gäller det också att avbryta det verbala våldet på båda sidor och att ta initiativ till ett närmande från EU: s sida innan, herr ordförande, Förenta staterna, som vanligt, i motsats till EU, fullgör sitt ansvar i den regionen.
Först och främst skulle jag vilja gratulera Luxemburg för dess ordförandeskap. Det har varit ett framgångsrikt ordförandeskap och det har än en gång visat att små stater är förmögna att åta sig ett sådan uppgift.
Luxemburgs ordförandeskap har haft många betydande framgångar. För mig var den viktigaste av dem sammankallandet av toppmötet om sysselsättningen och överenskommelsen om utvidgningsprocessen.
Beträffande utvidgningen är jag särskilt nöjd med att statsöverhuvudena gav ett positivt gensvar på Europaparlamentets åsikter. Det var viktigt att sända ett positivt budskap till alla ansökarländer. På det här sättet förhindrade vi att en demoralisering uppstod bland medborgarna i de länder som hade placerats i en andra anslutningsvåg. Genom att ha en integrerande attityd uppmuntrar vi dessutom potentiella utländska investeringar i dessa länder och det måste betonas att detta är av avgörande betydelse om de ska kunna överbrygga det ekonomiska gapet mellan dem själva och deras framtida europeiska partner.
Detta i sanning historiska beslut gör slut på arvet från det kalla kriget.
Jag är emellertid besviken på att en spricka håller på att öppnas mellan EU och Turkiet. Jag hoppas att denna kan lagas då jag anser att Turkiet så småningom kommer att kunna utgöra en viktig bro mellan EU och den islamiska världen.
Trots detta bakslag var det icke desto mindre ett framgångsrikt toppmöte och en passande avslutning på Luxemburgs ordförandeskap.
De danska socialdemokraterna har i dag tillsammans med resten av PSE-gruppen röstat för förslaget till beslut om Luxemburgs ordförandeskap. Vi önskar rikta uppmärksamheten på att Danmark har fyra förbehåll, vilka håller Danmark utanför vissa av områdena i EU-samarbetet. Samtidigt anser vi att en reform av EU: s institutionella ramar inte är en förutsättning för att EU kan påbörja anslutningsförhandlingar med de nya medlemsländerna.
Det är med mycket stor glädje som jag röstar för detta förslag till beslut. EU-toppmötet i Luxemburg den 12-13 december 1997 tog ett historiskt steg fram mot enandet av vår kontinent, som i decennier har varit delad och härjat av blodiga krig, våldsamma diktaturer och mänskligt armod. Toppmötets beslut om att " inleda en inträdesprocess som omfattar de tio central- och östeuropeiska ansökningsländerna och Cypern" är ett tecken på en ny era i Europas utveckling. Det är oerhört positivt att EU: s stats- och regeringschefer härmed följer initiativet i den rekommendation som Europaparlamentet med stor majoritet antog omedelbart före toppmötet.
Sett ur Danmarks synpunkt önskar jag betona vikten av att utvidgningen kommer att omfatta alla de tre baltiska länderna, Estland, Lettland och Litauen, våra grannländer vid den gemensamma Östersjön. Jag önskar samtidigt slå fast betydelsen av att utvidgningen kommer att omfatta alla central- och östeuropeiska ansökarländer på ett likvärdigt sätt.
Besluten som togs på toppmötet i Luxemburg signalerar en ny historisk period för utvecklingen av den Europeiska unionen.
Utvidgningen mot de östeuropeiska länderna utan undantag (alla tio länder som efterfrågar detta, inklusive Bulgarien och Rumänien) och den prioritet som ges till Cyperns inordnande försäkrar skapandet av ett verklig europeisk integration och sätter definitivt stopp för den gamla uppdelningen
Det klargörs fullständigt att endast de länder som respekterar och accepterar de villkor, förutsättningar och bestämmelser som ställts upp kan vara med. Turkiet ingår inte bland dessa länder.
Gårdagens lovtal till rådet, bifallet för det som uppnåtts och att man bedyrar hur enig man var, verkar ytterst främmande, när vi har denna kammares resolutioner inför toppmötet i Luxemburg för ögonen.
Otillfredsställelsen över de bekymmersamma resultaten från förhandlingarna i Amsterdam, kravet på en snabb inledning av den inre reformprocessen, kritiken mot kommissionsförslaget Agenda 2000, ja och inte minst kraven på att förhandlingsprocessen skall startas samtidigt för alla inträdesländerna verkar vara glömda. Europaparlamentet bedriver med sin resolution i dag en regelrätt självcensur.
Men inte ens förskönande ord kan skymma att rådet i Luxemburg inte lyckades - bortsett från den planerade, rent symboliska, gemensamma upptakten till inträdesprocessen - att erbjuda alla kandidatländerna ett konkret inträdesoch förhandlingsperspektiv. Som motivering angavs att man skulle förhandla med de länder som ekonomiskt och socialt gjort de största framstegen, förhoppningsvis skulle eftersläntarna hinna i kapp. Därigenom vältrar man över utvidgningsprocessen på kandidatländerna. Ekonomiska argument får stå som täckmantel för den politiska bristen på mod, ett inte ovanligt argument i dag.
Kära kolleger! Hur den kommande utvidgningen kommer att förlöpa blir i första hand en fråga om Europeiska unionens kompetens att klara denna process. Förutsättningarna för detta är demokratiska och institutionella reformer och en ny struktur och sammanhållningspolitik, som bygger på principen om solidaritet mellan de femton medlemsländerna och alla kandidatländer. Vill vi uppnå det ambitiösa målet med ett Europa utan gränser mellan öst och väst, då kan vi inte rösta ja till rådets beslut. Dessa håller sig nämligen helt innanför den utstakade stigen i utvidgningsprotokollet från Amsterdam. Risken med en utvidgning som inskränker sig till endast få länder finns kvar.
Eftersom den federalistiska ideologin har gjort gränsbegreppet till något förkastligt, finns det inte längre någon som vill riskera att tala om var Europas geografiska gränser går. Vad gäller Turkiet gjorde sig toppmötet i Luxemburg till ett uttryck för en tvetydig utveckling, som illustrerar nackdelarna med det företräde som ges till ideologin framför geografin.
De femton vägrar att placera sina relationer med Turkiet inom en specifik ram, vid sidan av utvidgningen, och likställer i stället landet med de europeiska kandidatländerna. Har inte EU, som i det här fallet för övrigt följer Förenta staternas ståndpunkt, därigenom satt ut en verklig fälla som riskerar att allvarligt påverka utvecklingen av hela anslutningsprocessen?
När man en gång har erkänt att Turkiet " kan bli medlem av Europeiska unionen" , vilket toppmötet i Luxemburg gjorde, och när det har betecknats som " en stor europeisk stat" , vars " plats inom den europeiska familjen har förvärvats genom historien" , vilket Juncker gjorde här i går, hur skulle då behandlingen av Turkiet kunna särskiljas från behandlingen av länderna i Central- och Östeuropa? Att föra in dialogen med Turkiet i den centrala delen av utvidgningsprocessen, det innebär givetvis att man utsätter sig för en ständig, återkommande och systematisk begäran från Ankara om att få åtnjuta samma bestämmelser som man kommer överens om med länderna i Central- och Östeuropa.
Det är inte bara så att de femton verkar ha försummat att ta hänsyn till det som Agence Europe gjorde gällande i går, nämligen att " Turkiet om några år kommer att ha en större befolkning än något annat av de femton länderna, vilket med det planerade nya sättet att räkna ut röstfördelningen i rådet kommer att göra det till det land som har störst vikt inom rådet" . Men de femton har dessutom inte sett, eller har inte velat se, de risker som de skapar för hela utvidgningsförhandlingen, genom genom att vägra anta ett tydligt och värdigt språkbruk i fråga om Turkiet. Våra relationer med detta stora land, som geografin har placerat utanför Europa, förtjänar bättre än den här förledande assimileringen, som är full av missförstånd, utpressningar och svikna förhoppningar. Det tvetydiga språkbruket är inte ett ansvarsfullt språkbruk.
Kommissionens arbetsprogram
Herr ordförande! Min röstförklaring kommer att gälla en aspekt av kommissionens arbetsprogram, en aspekt som kommissionen, precis som rådet för övrigt, vill vara mycket förtegen om. Det handlar om nya interventionsbefogenheter och, kanske, sanktionsbefogenheter, som kommissionen skulle vilja få för att påbjuda sin mycket speciella uppfattning om rörelsefriheten på den inre marknaden.
Vi vet att det här problemet i dag åter är aktuellt, eftersom EG-domstolen nyligen, den 9 december, utfärdade domen som fördömer Frankrike för att inte ha fått rörelsefriheten att respekteras vid de stora bondedemonstrationerna 1993 och 1995, då lastbilar med framför allt spanska jordgubbar stoppades och förstördes av franska jordbrukare.
Man kommer inte att fråga sig om en del av de här varorna hade sitt ursprung i Marocko, försedda med spansk etikett, eller om de hade framställts i Spanien med marockanska svartjobbare. Eventuella fel spelar ingen roll, det som krävs är att varorna kan förflyttas utan kontroll. Det är tänkbart att sådana demonstrationer som rådet har fördömt, inte skulle existera om Europeiska unionen hade en seriös och hederlig uppfattning om rörelsefriheten. Men man har inte ställt sig den frågan.
Kommissionen anser i stället att EG-domstolen inte går tillräckligt fort fram i sina fördömelser. Den infogade därför, i sin senaste handlingsplan för den inre marknaden, en antydan om behovet av att utforska nya vägar för att kommissionen själv skall få befogenhet att direkt intervenera i sådana fall, inbegripet med hjälp av sanktioner.
Europeiska rådet i Amsterdam, i juni förra året, godkände den här handlingsplanen i sin helhet, utan ytterligare förtydliganden. Men det visste vad det gjorde, eftersom rådet i Luxemburg, den 13 december, välkomnade förslaget som det just hade fått, än en gång på ett underförstått sätt. Det handlar om ett förslag till förordning som lämnades in den 18 november, och som förutser en omedelbar interventionsmekanism för kommissionen. Eftersom det i dag inte existerar en rättslig grund för en sådan förordning, har dess upphovsmän valt att använda artikel 235 i fördraget, en artikel som tillåter allt och vad som helst, under förutsättning att beslutet i fråga fattas med enhällighet. Vi skall väl se vilka de stater är som accepterar att avstå från rätten att kontrollera vad som händer på deras territorium, till förmån för en handfull europeiska tjänstemän.
Mycket kort, för att än en gång peka på det brådskande i att fastslå en europeisk turistpolitik, på grund av dess oförklarliga frånvaro i Amsterdamfördraget. Detta allvarliga misstag har redan fått sina första negativa resultat då det inte finns ett enda förslag om turismen i programmet som diskuteras.
Jag har uttryckt detta så många gånger från början av denna parlamentsperiod att jag beklagar mitt upprepade insisterande i saken, men jag anser fortfarande att det är en stor ansvarslöshet att turismen som, bland andra meriter, är den största källan till sysselsättning, ignoreras i kommissionens arbetsprogram.
Undertecknade svenska vänsterpartister har i slutomröstningen om resolutionen valt att avstå. Resolutionen innehåller på flera områden positiva skrivningar; det gäller inte minst förslagen på miljöområdet och det sociala området. Resolutionen innehåller emellertid också flera punkter som vi inte kan godta. Dit hör krav om nya fördragsändringar, europeiska partier samt utrikespolitiken.
På uppdrag av Labourpartiets medlemmar i Europaparlamentet vill jag föra till protokollet att vi stödjer resolutionen. Det betyder emellertid inte att vi ändrat vår inställning beträffande fri rörlighet då vi, precis som det avtalades i Asterdam, anser att Förenade kungarikets speciella geografiska förhållanden bör tas med i beräkningen.
Kommissionens arbetsprogram för 1998 är baserat på felaktiga politiska proriteringar. Den Europeiska unionen har misslyckats med att ta itu med det ihållande sysselsättningsproblemet. Det måste vara de nationella regeringarnas ansvar att utarbeta olika sysselsättningsstrategier. De nationella regeringarna är bäst lämpade att förstå de ekonomiska och sociala förutsättningar som krävs för att ta itu med arbetslösheten i sina respektive områden. Storslagna all-europeiska planer för att ta itu med arbetslösheten tar inte hänsyn till lokala behov.
Att åstadkomma en ekonomisk och monetär union inklusive införandet av euron är kommissionens huvudprioritet under 1998 och därefter. Strategin kommer att bära skulden för den ökande arbetslösheten då de nationella regeringarna fortsätter att genomföra obalanserade åtstramningsåtgärder i hoppet att komma med i euro-klubben. Det absurda i kommissionens dogmatiska genomförande av sina ekonomiska målsättningar har vi fått se prov på nyligen i dess likgiltiga inställning till de tusentals arbeten inte den skatttefria handelsn som är hotade.
Kommissionen fortsätter att inta en dogmatisk hållning gentemot vad den kallar "EU i världen" genom att hålla fast vid en strategi som ersätter de enskilda medlemsstaternas erfarenhet i att sköta utrikespolitiken med den Europeiska unionens kollektiva amatörism och brist på erfarenhet på detta viktiga område.
Jag motsätter mig alla förslag som syftar till skatteharmonisering, eftersom jag anser att medborgare i EU: s medlemsstater skall ha den exklusiva rätten att sig själva beskatta.
Betänkande: Jové Peres
Herr ordförande! Enligt min åsikt var inte de generella budgetposter som kommissionär Fischler föreslog accptabla, och parlamentet har i dag förkastat dem av flera skäl. Jag vill nämna tre av dem: det första är att en gemensam marknadsordning bara skall granskas när den har uppfyllt sina mål dåligt. Det är inte fallet här, eftersom olivoljesektorn har fungerat utan problem och de senaste åren ökat kvaliteten och konsumtionen och bibehållt avkastningen för jordbrukarna. Om det i något land förekommer bedrägerier är det kommissionens plikt att bekämpa dem.
Det andra skälet är att vi inte står inför ett enkelt inkomstproblem, något som skulle kunna lösas genom ett stödsystem som är oberoende av produktionen. Dessutom är olivoljan en produkt av hög kvalitet, som inte producerar överskott och som är konkurrenskraftig i den europeiska ekonomin. Denna produktion får inte under några som helst omständigheter minska.
Det tredje och sista skälet: i Andalusien med 30 % av den europeiska produktionen och 20 % av världsproduktionen och å andra sidan en stor arbetslöshet, har olivodlingen stor social betydelse, med en stor del arbetskraft, och den har stabiliserat landsbygden över vidsträckta områden och utplånat arbetslösheten inom jordbruket under många av årets månader.
Herr ordförande! Betänkandet som har godkänts i dag innebär en bra överenskommelse för olivoljesektorn. Valet av ett trädstödssystem som kommissionen analyserat, skulle innebära en tragedi för produktionssektorn och för de berörda regionerna. Kostnaderna för att skörda oliver utgör 70 % av de rörliga kostnaderna i processen och ett system av den här typen skulle kunna leda till att den verkliga produktionen överges. Det skulle få som följd en förlust av arbetstillfällen i dessa regioner, vilka befinner sig bland de områden som har den högsta arbetslösheten i unionen. Vi får inte glömma att sektorn ger 46 miljoner arbetsdagar fördelade på 400 000 personer under skördetiden.
Jag vill här från det baskiska nationalistpartiet sida uttrycka vår solidaritet med producenterna, speciellt i Andalusien där olivodlingen står för hälften av sysselsättningen inom jordbruket. Vi har i denna fråga handlat i fullständig solidaritet med våra andalusiska vänner. Därför stödjer vi detta förslag om stöd till reell produktion, därför att det skapar mer sysselsättning, det är mer solidariskt med de mindre gynnade områdena i Europeiska unionen och innebär färre bedrägerier än trädstödssystemet, vilket saknar insyn.
Jag slutar här, herr ordförande. Allt detta sagt utan att glömma farorna som trädstödssystemet innebär för en avfolkad landsbygd och för miljön.
Herr ordförande! När rådet och kommissionen de närmaste månaderna skall godkänna bestämmelserna för olivoljan, borde de vara mycket medvetna om de inflytande denna produkt har på arbetslösheten. De borde mycket väl känna till i vilken grad olivoljeproduktionen bidrar till liv och verksamhet i hela medelhavsområdet. Detta är mycket viktigt därför att vi fattar för många beslut som grundas på pappersbyråkrati. Men om vi nu skulle bege oss till dessaområden skulle vi få se att skördesäsongen för oliver inleddes i Andalusien för två veckor sedan och detta, herr kommissionär Leon Brittan som är närvarande här, avskaffar arbetslösheten helt och hållet i Andalusien. Ni skulle inte kunna se någonting annat än aktiviteter. Det är det bästa botemedlet mot arbetslösheten. Det är meningslöst att hålla extra toppmöten i Luxemburg. Vi lär oss verkligheten genom handlingar. Det finns ingen arbetslöshet just nu helt enkelt därför att olivskörden har inletts. Jordbrukskommissionären bör inkludera en analys av de socioekonomiska effekterna i sina förslag och det han sade i går om parametrar stämmer inte. I sitt nästa förslag bör han räkna på om det minskar sysselsättningen, för är det något som har stått klart i dag är det att vi inte kommer att godkänna något förslag som innebär minskad sysselsättning.
Den svenska socialdemokratiska gruppen har i dag valt att rösta på den europeiska socialdemokratiska gruppens ändringsförslag. Vi har noga övervägt situationen och kommit fram till att i den omröstningssituation som vi i dag befinner oss i i parlamentet, så är det det bästa alternativet. Det är välkommet att PSE-gruppen arbetar för att nå en kompromiss mellan kommissionen och producenterna.
Vi anser dock att kommissionens förslag och reformvilja är oerhört angeläget och hoppas att vi kan nå en avreglering inom oliv- och olivoljesektorn så snart det är möjligt.
Undertecknade har röstat för betänkandet på grund av dess kritik mot kommissionens förslag, och på grund av olivsektorns speciella förhållanden. Detta innebär inte ett avstående från kravet att en allmän, djupgående reform av den gemensamma jordbrukspolitiken även bör omfatta olivsektorn.
Den fråga som vi i dag skall behandla har stor betydelse. Å ena sidan berör den södra Europas ekonomiska intressen och gör det möjligt för unionen att vara världsledande inom olivoljesektorn, med ungefär 80 % av produktionen. Å andra sidan utgör olivsektorn en identitet för regionerna i Medelhavsområdet.
Fram till nu har Europeiska unionens stödsystem för produktion och konsumtion gynnat storbönderna, samtidigt som 60 % av produktionen härrör från småodlare. Det har också bidragit till att gynna kvantitet framför kvalitet! Om ett sådant system fortlevde, skulle det kunna föra med sig risk för överproduktion och, för övrigt, en höjning av marknadspriserna.
I Frankrikes södra regioner och på Korsika är produktionen småskalig, i jämförelse med våra italienska, spanska och grekiska grannar. Olivoljan från Provence t.ex., utmärker sig framför allt genom sitt kvalitetsmärke.
Den nödvändiga reformen bör möjliggöra ett mer fördelaktigt stödsystem för småproducenter. Den bör också öka insynen i mekanismerna för omfördelning av bidragen.
Det är för det ändamålet som det blir viktigt att inrätta en ny stödordning, som möjliggör en modulering av ett mer skäligt och mer kontrollerat stöd, som tar hänsyn till småproducenternas miljömässiga roll och krav.
Att integrera nya kriterier, som både hänger samman med regionen, miljön och sysselsättningen, verkar för oss vara grundläggande krav på en mer skälig och mer rättvis reform för småproducenterna.
En sådan reform får inte heller glömma Världshandelsorganisationens nya krav, och den bör därför utvecklas mot ett stödsystem för producenter, som inte tar hänsyn till produktionsvolymer, utan som grundas på en modulering, i enlighet med principerna för respekten för miljö och kvalitet.
Jag uppmanar alltså er, ärade kolleger, till att stödja ett nytt system för reglering, stöd och kontroll av produktionen, som kan integreras i WTO: s nya system för internationell handel, och som garanterar respekten för småproducenterna och för de som, t.ex. i södra Frankrike, framställer en kvalitetsolja.
Förmiddagens omröstning gällande reformen av den gemensamma marknadsordningen för olivolja, visar att det inte är nödvändigt att vara en stor politisk grupp för att få sina ändringsförslag antagna. Vi kan faktiskt konstatera att alla de ändringsförslag som lämnades in av PSE-gruppen avslogs, medan fyra av I-EDN-gruppens ändringsförslag antogs av plenum.
Vilken är det här betänkandets brännande fråga? Redan i början av 1998 skall kommissionen lägga fram ett förslag om reform av den gemensamma marknadsordningen av olivolja till oss. Denna medelhavsprodukt, känd för sina dietetiska kvaliteter och för sina effekter på konsumenternas hälsa, får en avsevärd skillnad i synsätt att framträda: vissa önskar försvara en europeisk politik för olivoljeproduktionen, och därmed bevara den europeiska produktionens världsledande ställning. Följaktligen skulle andra önska att man tillåter oljeblandningar, som därigenom förvanskar den här produktens inneboende kvaliteter.
Som vald ledamot för den franska olivproduktionens huvudsakliga region, har det varit en hjärtesak för mig att, tillsammans med hela min grupp, bevara den franska produktionens intressen. Det speciella med den produktionen är att den består av ett stort antal producenter som framställer och själva saluför sin egen olja. I Jové Peres ursprungliga utkast till betänkande föreslogs det att stödet till produktionen (stödet till olivsektorn) skulle avskaffas till förmån för ett stöd till konsumtionen. Vid omröstningen i jordbruksutskottet kunde vi med nöje konstatera att vår ståndpunkt, som försvarade stödet till produktionen, återupptogs i kompromissändringsförslagen till betänkandet.
Till sist kan vi säga, att även om det här betänkandet till en början var inriktat, har det kunnat, under de olika debatterna i jordbruksutskottet och i plenarkammaren, få en ny inriktning, med den innebörd vi önskade. Det är därför som hela gruppen Nationernas Europa har röstat för den slutliga resolutionen och vi väntar otåligt på kommissionens nya förslag. Vi hoppas att kommissionär Fischler kommer att beakta den här inriktningen från Europaparlamentet, vars syfte också är att försvara jordbruket i medelhavsområdet.
De danska socialdemokraterna har i dag röstat emot betänkandet av Jové Peres om marknadsordningen för oliv- och olivoljesektorn. De danska socialdemokraterna stödjer kommissionens förslag om en reform av marknadsordningen för olivoljesektorn, där det i framtiden kommer att ges stöd per träd. Detta medför utifrån vår synpunkt en mer effektiv stödform och medverkar till att begränsa svindleriet inom sektorn. Betänkandet av Jové Peres är problematiskt utifrån vår synpunkt eftersom det är inkonsekvent. Man hänvisar till att det är nödvändigt med en reform av sektorn, men samtidig lägger man vikten vid att den nuvarande marknadsordningen fungerar bra. Betänkandet stödjer i stor utsträckning de sydliga olivoljeproducerande länderna som går emot en grundläggande reform. De är emot en omläggning till stöd per träd.
Reformen av marknadsordningen för olivolja är den första av de nya reformer som skall komma inom den gemensamma jordbrukspolitiken. Det är därför viktigt att stödja kommissionen i dess arbete mot nya effektiva reformer på jordbruksområdet. Det är nödvändigt med grundläggande reformer inom den gemensamma jordbrukspolitiken om unionen skall vara klar för utvidgningen med de central- och östeuropeiska länderna.
De spanska socialisterna har stött betänkandet om olivoljesektorn på grund av en central tanke: vår övertygelse om att den nuvarande gemensamma marknadsordningen har fungerat korrekt och att den har varit en nyckel i moderniseringen av en sektor som har mycket stor ekonomisk och social betydelse. Denna gemensamma marknadsordning behöver inte fler detaljreformer. Slutresultatet, som är frukten av en kompromiss, ser vi som en utgångspunkt som inte bör hindra oss från att fortsätta trycka på de punkter vi anser är väsentliga inför det definitiva beslut som rådet skall fatta.
Dessa punkter är följande:
Bibehållande av produktionsstödet som grund i den gemensamma marknadsordningen.-En ökning av den högsta garanterade kvantiteten tills den befinner sig på omkring 2 000 000 ton, följd av nödvändiga budgetmässiga anslag. Vi uppmärksammar det faktum att utgifterna för EUGFJ-garantierna i den gemensamma marknadsordningen för olivolja inte har höjts sedan 1992, i motsats till vad som har skett för marknadsordningarna i allmänhet och på ett påtagligt sätt i de kontinentala produktionerna.-Vi samtycker inte till fördelningen av den högsta garanterade kvantiteten mellan producentländerna. Vi kan bara acceptera detta som det minst dåliga men vi anser det vara nödvändigt att trycka på att den möjliga fördelningen mellan länderna bör ta hänsyn till den reella produktionen och produktionskapaciteten som återspeglas i de senaste skördesäsongerna.-Vi avstår inte från att fortsätta att försvara konsumtionsstödet, som ett bidrag till moderniseringen av förpackning och försäljning.-Bibehållande av interventionssystemet.Vi vill avslutningsvis upprepa vårt förtroende för olivoljans framtid som nyckelsektor i det spanska och europeiska jordbruket. Av kvalitetsskäl, miljöskäl, sociala och landsbygdsutvecklande skäl.
Betänkande: Valverde López (A4-0341/97)
Tobaksodling är en av de i Europa vanligast förekommande beträffande arbetande. Den förverkligas i små familjejordbruk i speciellt svaga områden, vilka i gemenskapens södra del till största delen är mål-1 områden, som i huvudsak är beroende av denna enda gröda.
Den erbjuder den framställnings- och förädlingssektorerna fler är 300 000 arbetstillfällen på heltid och bidrar till skyddet av miljön samt bekämpningen av ökenspridning och urbanisering.
Minskningen och avskaffandet av produktion av tobak inom gemenskapen, vilket kommer att vara resultatet av det föreslagna avskaffandet av det direkta inkomststödet till tobakssektorn i unionen (punkt 29), kommer att framkalla gigantiska och irreparabla sociala, kulturella och ekonomiska skador på de regionala ekonomierna.
Den kommer inte heller ha positiva effekter på allmänhälsan, givet att den inte kommer att framtvinga en minskning av konsumtionen, men kommer i stället att gynna de multinationella företagen som producerar cigaretter, cigarrer och piptobak, vilka kommer att vara förhärskande på den globala marknaden, den kommer att leda den, och de kommer att till Europa importera åtminstone 30 % av vad som framställs där i dag.
Det krävs åtgärder för minskningen av import av tobaksprodukter från USA, koordinerat bemötande av tobakssmuggling, ett stopp för indirekt reklam för multinationella tobaksföretag och också parallellt ett ingripande på kulturell nivå och utbildningsnivå, som kommet att bidra till bekämpning av rökning.
Det är positivt att punkt 29, som på ett ytligt och arrogant sätt efterfrågade ett direkt stopp för bidragen till producenterna, röstades ned.
Trots allt detta har punkt 30, som röstades igenom, ett liknande innehåll. Det är ett stort misstag att blanda ihop skyddet av folkhälsan från rökning med tobaksodling, som täcker endast 30 % av den europeiska konsumtionen.
Slutligen gjorde föredragandens vägran att acceptera mina ändringsförslag beträffande tobakssmuggling och Europaparlamentarikers underlåtande att deltaga i reklamkampanjer för stora tobaksföretag ett stort intryck på mig.
Jag har helhjärtat stött Valverde Lópezbetänkandet. I-EDN: s nederländska undergrupp anser att alla klutar måste sättas in i arbetet för att motverka rökningen inom EU. Valverde Lópezbetänkandet kommer med ett stort antal goda rekommendationer för att motverka rökningen. Då det gäller reklamförbudet har rådet nu lyckligtvis enats. Nu återstår resten.
I detta sammanhang måste jag framför allt få säga att fortlevnaden för jordbruksstödet till tobaksodlingen enligt min åsikt är en absurd slingring i gemenskapspolitiken Jag anser att fortlevnaden för denna bidragsström regelrätt strider mot Maastrichtfördraget. I detta står det ju att skyddet för folkhälsan måste utgöra en del av alla andra politiska områden i gemenskapen. Det är således på tiden att EU anpassar sin stödpolitik för tobaken till kraven i det nya fördraget.
Det var bara några av resolutionens punkter som jag hade svårigheter med. Det gäller punkt 13 om tjärhalten i cigaretter som man rullar själv. Vetenskapen har ännu inte löst problemet med hur tjärhalten i denna typ av tobak skall mätas, för då det gäller handrullade cigaretter är ingen cigarett den andra lik. Här måste först en lösning hittas. Därför har jag stött ändringsförslag 2. Punkterna 17 och 34 utgår i förväg från att högre punktskatter är berättigade på rulltobak. Det är förhastat, och därför har jag stött ändringsförslagen 16 och 17.
Punkt 20 kunde jag inte stödja. Det verkar överdrivet att ta 25 % av ytan på stora cigarettlimpor i anspråk för varningsmeddelanden. Dessa 25 % är utmärkta för ett standardpaket cigaretter. Ändringsförslag 13 fick därför mitt stöd. Punkterna 35 och 36 till sist tycker jag går för långt, och därför har jag inte stött dem.
Det finns klara bevis för att rökning kan orsaka allvarliga sjukdomar som lungcancer och hjärtbesvär. Av det skälet skulle jag vilja stödja varje initiativ till utbildning och annonsering som kan avråda unga från att någonsin ta upp denna dåliga vana.
Valverde López betänkande innehåller en del utmärkta förslag i detta avseende. Det förefaller emellertid som att det finns en betydande inkonsekvens i EU: s handlande. Å ena sidan stödjer kommissionen och EU: s hälsoministrar ett förbud av tobakssponsring. Men EU fortsätter å andra sidan att subventionera tobaksodlarna. Var finns konsekvensen?
Vi borde istället uppmuntra tobaksodlarna att odla andra grödor och erbjuda dem ekonomiskt stöd. Att göra så vore mer i linje med med en anti-rökningspolitik.
Tobaksstödet från EU måste avvecklas. En tidsplan borde fastställas inom vilken detta skall ske. Under denna tid måste nya grödor tas fram och alternativa försörjningsmöjligheter erbjudas dem som inte längre kan få sin utkomst från tobaksodlingen. Det gäller att finna en balanserad avvägning mellan folkhälsa, sysselsättning, regionalpolitik och en realistisk förändringsperiod.
Europaparlamentet kan inte stödja Världsbankens praxis att vägra stöd till tobaksrelaterade projekt utan att inta samma ståndpunkt i EU.
På uppdrag av Labours medlemmar i Europaparlamentet vill jag vill jag tillkännage att vårt stöd till Valderde López-betänkandet angående gemenskapens nuvarande och föreslagna roll i bekämpandet tobakskonsumtionen har givits på basis av dess ställning som betänkande till ett meddelande
Jag anser att flera punkter är bättre lämpade att genomföras av medlemsstaterna själva med ett mått av samarbete. Den brittiska regeringen kommer att offentligöra sin ståndpunkt under 1998 och det brittiska parlamentet kommer att överväga vidtagandet av lämpliga åtgärder.
Kommissionen och parlamentets förslag kommer att övervägas i detalj om lagförslag läggs fram och mitt och mina kollegors breda stöd kommer inte nödvändigtvis att betyda att vi samtycker till att varje enkild åtgärd ska införas på gemenskapsnivå i framtiden.
Helt nyligen lyckades rådet, under det luxemburgska ordförandeskapet, upprätta en gemensam ståndpunkt gällande förbudet av direkt och indirekt reklam för tobak. Rådet har alltså skyndat på, och inte väntat på Europaparlamentets yttrande, för att inte skjuta upp den här viktiga frågan.
Europaparlamentets ståndpunkt motiveras framför allt av hänsyn till folkhälsan. Som föredraganden Valverde López påminner om, dör en halv miljon människor varje år i Europeiska unionen till följd av rökningens effekter: tobaken har blivit den främsta orsaken till dödlighet som kan undvikas. Samtidigt måste man konstatera att tendenserna till en tillbakagång, som påbörjades för några år sedan, förändras. Tonåringarna börjar röka allt tidigare, kvinnorna röker mer och mer, med alla de ödesdigra konsekvenser det får för graviditet och spädbarnen. Den passiva rökningen, alltför länge försummad, utgör allt oftare föremål för vetenskaplig forskning som bevisar dess skadlighet.
I det perspektivet, och med omsorg om folkhälsan, är det totala förbudet av direkt och indirekt reklam för tobaksprodukter ett bra sätt. Det handlar inte om att förbjuda tobaken, inte heller rökningen, utan om att undvika att de unga alltför tidigt kommer i kontakt med rökningen (genom mycket väl riktade reklamkampanjer), att försöka avstyra riskerna med den passiva rökningen, med rökning under graviditet och i spädbarns närvaro. Tobaken kommer alltid att finnas till försäljning, på lika många platser som förut, men incitamenten till rökning kommer att minska. Det är i den bemärkelsen som jag önskar ge mitt stöd till Europaparlamentets föredragandes uppfattningar, och som jag motsätter mig alla planer på att liberalisera tobaksreklamen.
För mig finns det inget tvivel om att tobak är skadligt, varför jag välkomnar utskottets betänkande. Om det lyckas med att förhindra barn och unga från att börja röka och bli beroende av tobaken, kommer de sannolikt inte att komma in i vanan senare i livet. Därför bör den största insatsen för mig läggas på att göra tobaken mindre attraktiv för de unga. Föredraganden har helt rätt när han påpekar att användningen av tobak på offentliga platser och på arbetsplatser medför enorma utgifter för samhället varför jag stödjer åtgärder som siktar på att förbättra arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Jag röstar alltså av hälso- och samhällsskäl ja till betänkandet trots att det på vissa områden begränsar konsumentens fria rätt till att köpa tobak efter behag.
Vår grupp har röstat mot det här betänkandets slutliga resolution. Även om vi ställer oss mycket positiva till en kontroll av rökningen, kan vi prinicpiellt sett inte acceptera att utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd röstar för ett betänkande, som syftar till att både avskaffa stödet till tobaksproduktionen och stödet till tobaksexporten, och som avskaffar hela gemenskapsskyddet för den här typen av produktion. Jag vill påminna om att gruppen Nationernas Europas prioriterade mål är försvaret av sysselsättningen: det är nödvändigt att ta hänsyn till den här produktionens betydelse för missgynnade landsbygdsregioner. I ett antal produktionsregioner är det inte möjligt att ersätta tobaksproduktionen med någon annan jordbruksproduktion. Vad skall vi göra av de anställda inom det här området?
Dessutom vill vår grupp påminna om att Europeiska unionen fortfarande importerar 67 % netto av den tobak vi konsumerar. En avveckling av produktionsstödet, utöver det faktum att det kommer att ha en mycket stor inverkan på sysselsättningen, skulle leda till en ökning av vårt yttre underskott. Vad tjänar det till att dra ned på vår produktion om det är för att ersätta den med importer från tredje land, och i synnerhet från Förenta staterna? Det är faktiskt så att om Europeiska unionen inte längre skulle framställa tobaksprodukter, så kommer det inte att ha några som helst effekter på bekämpningen av rökningen.
Avslutningsvis är vår grupp nöjd med att plenum avslog punkt 29 i föredragandens ursprungliga resolutionsförslag. Vi beklagar att våra ändringsförslag, som är berättigade med tanke på en bevarad sysselsättningsnivå och kontrollen av våra underskott i den internationella handeln, inte antogs. Vi begärde en omröstning med namnupprop och jag tror att tobaksproducenterna kommer att vara intresserade av att få ta del av vars och ens ståndpunkter.
Jag har röstat för betänkandet då jag helhjärtat håller med om att rökning har bevisats vara en hälsorisk och bör motarbetas.
Jag fördömer den brittiska regeringens beslut att tillåta en särbehandling av Formel 1. Meddelandet angående gemenskapens nuvarande och föreslagna roll i bekämpandet tobakskonsumtionen var särskilt avsett för att förhindra att ungdomar utsattes. Regeringen har av sina egna anledningar förvrängt något som hade kunnat bli ett mycket positivt budskap.
Den brittiska regeringens undantag har öppnat bakvägen för en hel räcka av opt-outs och utmaningar.
(Sammanträdet avbröts kl. 12.49 och återupptogs kl. 15.00.)
Fru ordförande! Det är min sorgliga plikt att meddela Europaparlamentet om en tragisk katastrofal flygplansolycka som ägde rum natten till i går i min hemstads Thessalonikis närområde. Ett flygplan störtade och förstördes, ett flygplan tillhörande det ukrainska flygbolaget Air Swift som flög från Kiev till Thessaloniki. Besättningen och passagerarna, totalt 72 personer, saknas. Flygplanet föll i ett bergsområde nära Thessaloniki, efter ett misslyckat landningsförsök, och nu görs de brukliga efterforsknings- och räddningsförsöken utan hopp.
Fru ordförande! jag ansåg det vara min plikt att meddela detta och att be Europaparlamentet att uttrycka sitt deltagande till offrens familjer.
Tack, herr Papakyriazis. Det handlar naturligtvis främst om ert fosterland men även om ett land i vår gemenskap. Jag tackar er för informationen. Det var saker som jag inte kände till. Parlamentet kommer att skaffa sig relevant information, och vi kommer även att på lämpligt sätt uttrycka vårt deltagande.
Resultaten från Kyotokonferensen
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om resultaten från Kyotokonferensen.
Fru ordförande! Jag skulle bara i början vilja säga att kammaren borde be kommissionären om ursäkt för att den har tagit hit henne för att göra detta uttalande på en torsdagseftermiddag då ingen är närvarande. Några av oss försökte övertyga gruppordförandena om att det inte var någon bra idé att göra detta uttalande på en torsdag just innan jul. Jag förlorade på mötet; bara en gruppordförande i parlamentet höll med mig faktiskt.
Kommissionären var Kyoto förra veckan. Hon kom tillbaka till veckoslutet. Ett miljöministermöte hölls på tisdagen och i går var den första dagen då hon skulle kunnat reflektera över resultaten från Kyoto. I stället för att ge henne tid att tänka över den framtida politiken krävde vi att hon skulle komma hit och göra ett uttalande.
Vi bör be kommissionären om ursäkt för detta uppförande. Vi borde haft en riktig debatt efter jul då både hon och ministerrådets ordförande hade kunnat närvara och då hade vi kunnat se framåt så väl som bakåt. Som det nu har blivit är många av dem som begärde debatten inte närvarande alls, jag tror att många av dem inte ens är i Strasbourg just nu. Det är fullständigt chockerande. Jag vill be kommissionären om ursäkt för dem.
(Applåder)
Herr Collins! I er egenskap av ordförande i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd tackar jag er för den medkänsla som ni uttryckt. Men ni vet ju att vi har fastställt en föredragningslista, och alla har godkänt den. Gruppordförandena har presenterat den för oss och det gjordes inga ändringar. Jag kan förstå er, för jag vet hur lång resan är, och det är inte särskilt trevligt att omedelbart behöva vara uppdaterad.
Fru ordförande! Jag skulle personligen vilja välkomna fru Bjerregaard hit. En del av oss var i Kyoto, vi är alla här och det är i färskt minne. Så jag skulle vilja välkomna fru Bjerregaard hit för hennes uttalande.
Fru ordförande! Som ordföranden för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd förklarat kom jag tillbaka nyligen, så det är av det skälet som jag gör mitt uttalande på engelska och inte danska, eftersom det inte fanns någon tid till översättning.
Kyoto är över och ett protokoll med juridiskt bindande målsättningar för utsläpp av växthusgaser är ett faktum. Alla som deltog i konferensen kände sig lättade när ambassadör Estrada på torsdag morgon klockan elva, efter en lång natts arbete, avslutade huvudkommittén med en slutgiltig text som antogs av partskonferensen senare under dagen.
Kyotoprotokollet kommer att visa sig vara historiskt. Jag tror inte att många av oss som närvarade, om någon över huvud taget, har varit delaktig i en sådan svår och ambitiös uppgift förut. Låt oss ta oss den tid som krävs för att analysera och smälta resultatet. Men jag är övertygad om att ni håller med mig om att detta utgör en milstolpe i de internationella miljöförhandlingarna. De potentiella konsekvenserna för det globala klimatet, för ekonomin i 160 länder och för inrikespolitiken för många av de viktigaste deltagarna är överväldigande.
Det var särskilt tillfredsställande att se hur den Europeiska unionen upprätthöll sin roll i att kämpa för ett så kraftfullt protokoll som möjligt under hela förhandlingarna. Även om det slutgiltiga resultatet är mindre ambitiöst än vår ursprungliga målsättning, råder det inget tvivel om att om det inte hade varit för EU: s oavbrutna ansträngningar så hade vi inte kunnat göra anspråk på några positiva resultat över huvud taget. Jag anser att resultatet är ett positivt resultat för den globala miljön. Om ingen överenskommelse hade kommit till stånd alls hade det varit ett dåligt resultat för alla, inte minst för vår planet.
Vi åstadkom en överenskommelse som är värd att ha och jag jobbade hårt för den. Visserligen är det en ofullständig överenskommelse och mer arbete återstår att göra, men nu har vi en plattform på vilken vi kan fortsätta att bygga i våra strävanden att rädda det globala klimatet.
Låt mig vara helt öppenhjärtig och säga att det fanns många viktiga aktörer i Kyotoprocessen, inklusive representanter från detta parlament. De spelade en nyckelroll i att neutralisera de orimliga påtryckningar den amerikanska kongressen utsatte konferensen för och, kanske ännu viktigare, i att bygga en stark bro mellan EU och utvecklingsländerna.
Överenskommelsen i Kyoto är, som alltid är fallet med internationella avtal på flera viktiga punkter, en ofullgången produkt. En rad föreskrifter kommer att kunna bedömas slutgiltigt först när förfaranden, beslutsprocesser och metodologier har utarbetats och avtalats under det kommande året.
Innan jag går in närmare på resultatet skulle jag vilja säga ett par ord om förhandlingsprocessen i sig. En hel del tid och krafter slösades tyvärr bort på diplomatiska finter. Detta var till nackdel för klimatfrågan. EU-bubblan och det gemensamma uppfyllandet av åtaganden inom EU blev föremål för ett ovanligt aggressivt angrepp från de japanska värdarna, vilket understöddes av våra amerikanska kollegor. Angreppet nådde sin höjdpunkt i ett formellt förslag om en "bestraffning" av EU, ett tillägg 3 % på målet i utbyte mot ett gemensamt uppfyllande. Mycket förhandlingsansträngningar lades ned för att avvisa denna idé, ansträngningar som annars hade kunnats användas till att förbättra resultatet konstruktivt. Låt mig tillägga att det var tydligt att attackerna mot EU-bubblan var ett annat sätt att angripa vår mer ambitiösa målsättning på en reduktion på 15 % år 2000, en siffra som säkert förargade många av våra partner i OECD.
I överenskommelsen som sådan är den mest synliga delen förstås reduktionsmålen. EU har argumenterat för samma reduktionsmål för annex 1-parterna, det så kallade flat rate . Denna linje stöddes av USA. I slutspelet hamnade den stora majoriteten av annex 1-parterna, inklusive EU, associerade medlemsländer, USA, Kanada och Japan inom ett reduktionsmål på minus 6-8 % av 1990 års nivå. Vi pressade USA och Japan så långt vi kunde. Vi beklagar att vi inte kunde pressa dem längre. Till slut intog vi en ståndpunkt på minus 8 % för EU för att vi skulle kunna ta de nödvändiga extra stegen för miljön.
Jag beklagar verkligen att de andra annex 1-parterna tilläts en högre grad av differentiering, särskilt Ryssland och Ukraina, av vilka endast en stabilisering krävdes, och Australien som tilläts en möjlig ökning på 8 %. Australien fick dessutom igenom ett tillägg där förändringar i utsläpp från markanvändning kunde adderas till basnivån för 1990 som likvärdiga med industriella utsläpp. För dessa parter är nu frågan om de kommer att behöva göra något särskilt över huvud taget för att klara av sina målsättningar. Ryssland och Ukraina kommer med all sannolikhet att bli viktiga leverantörer av utsläppskvoter i en framtida handelsordning enligt protokollet. Jag är övertygad om att ni håller med mig om att detta inte är en acceptabel situation.
Under förhandlingarna har det blivit allt tydligare att reduktionsmålen är bara en del av historien. Det sätt på vilket vi når målet och användningen av så kallade flexibilitetsåtgärder är lika viktiga. I ett tidigt stadium i förhandlingarna klargjorde USA att det inte var berett att behandla ett protokoll utan några möjligheter att nå sitt mål genom handel med utsläppsrättigheter och gemensamt genomförande.
EU klargjorde från början att det inte var emot sådana "flexibilitetsåtgärder" - gemensamt genomförande var faktiskt en del av EU: s protokollsförslag. Sådana åtgärder måste dock sörja för en verklig kostnadseffektivitet och inte bara tillåta handeln med "het luft" , när försäljning av utsläppsreduktioner redan uppnåtts.
Den överenskomna texten är inte särskilt klar på denna punkt. "Het luft" från åren före den första budgetperioden kan inte säljas - en viktig punkt som EU verkat för. En föreslagen artikel om handel med utsläppsrätter avvisades och ersattes med en mycket dunkel "skelettartikel" - artikel 16b - som klart förutser handel med utsläppsrättigheter, men lämnar beslutsprocessen öppen att bestämmas av partskonferensen senare, om möjligt vid COP4 i Buenos Aires i november 1998.
Gemensamt genomförande mellan annex 1-parterna är nu en del av protokollet (artikel 6). Gemensamt genomförande med utvecklingsländerna kommer att bli möjligt genom "mekanismen för ren utveckling" , en innovation som beskrivs i artikel 12. Denna nya mekanism kommer att bli ett mycket användbart sätt att förbättra samarbete och tekniköverföring mellan de industrialiserade länderna och utvecklingsländerna, men den kommer inte bli operativt förrän protokollet trätt i kraft och parterna kommit överens om beslutsprocessen.
Utvecklingsländernas roll i den framtida processen var en kritisk fråga under förhandlingarna, i synnerhet efter det att USA: s senat antagit Bird-Hagel-resolutionen i juli 1997, som underströk att ett meningsfullt deltagande från de viktigaste utvecklingsländerna inom en överskådlig framtid skulle vara en förutsättning för USAs ratificering. Den föreslagna artikeln som skulle låta utvecklingsländerna att göra frivilliga åtaganden i form av kvantifierade utsläppsmål antogs inte som en del av protokollet. Motståndet mot denna artikel leddes av Kina som utpekatsi den amerikanska debatten om utvecklingsländerna deltagande på grund av dess förväntade starka ökningen i utsläpp av koldioxid. På basis av per capita är det inte troligt att Kina kommer att överstiga 20 % av USAs utsläpp per capita inom kommande 20 åren. Så det kinesiska motståndet var förståeligt. Denna ståndpunkt stöddes också bestämt av Indien.
Oavsett vilka osäkerhetsmoment som är kopplade till de olika flexibilitetsåtgärderna jag har beskrivit är det säkert att Kyoto placerade klimatförändringarna på den internationella dagordningen för miljöfrågor. Mer arbete kommer att behövas för att vinna en oomtvistlig framgång, men jag är säker på att rörelsen i den riktningen som skapades i Kyoto kommer att garantera detta.
Detta får mig att komma in på min sista punkt. Vilket kommer vårt nästa steg att bli? På tisdag fick jag tillfälle att diskutera med mina kollegor i rådet hur vi bäst fortsätter. Den kommande brittiska ordförandeskapet är mycket angeläget om att garantera en snabb och effektiv uppföljning till Kyoto och detta kommer alldeles säkert att fortsätta under det österrikiska ordförandeskapet under den andra halvan av 1998 fram till den andra partskonferensen i Buenos Aires. Vi har ingen tid att förlora. COP4 är av största vikt. Modaliteter, regler, riktlinjer för handel med utsläppsrättigheter, gemensamt genomförande, mekanismer för ren utveckling, sänkor, osv., måste diskuteras här. Inom elva månader från och med nu kommer världen än en gång att behöva fatta avgörande beslut. EU kommer åter att vara berett att ta ledningen i att täppa till alla större kryphål som finns i protokollet.
Vår första uppgift är att förbereda ett undertecknande av protokollet. Ett beslut att underteckna måste fattas av rådet i mars 1998. I det syftet har jag bett kommissionens avdelningar att förbereda en rapport som beskriver våra åtaganden under protokollet och de punkter som måste klaras ut. Nästa steg är förberedandet av en ratificering. Detta kommer definitivt att kräva att vi utarbetar en strategi efter Kyoto, ett meddelande från kommissionen till rådet och parlamentet som beskriver vilket slags agerande som kommer att behövas för att klara våra åtaganden och en föreslagen fördelning av bördorna. Detta yttrande måste också ta upp handel med utsläppsrätter och gemensamt genomförande under EU-bubblan.
En sista punkt är frågan om när protokollet troligast kommer att träda i kraft och på vilken grundval. Artikel 24 föreskriver att inte förrän 55 parter, motsvarande 50 % av koldioxidutsläppen 1990 i annex 1, har ratificerat det kommer protokollet att träda i kraft. De 50 procenten av koldioxidutsläppen är den kritiska faktorn. USA står för cirka 35 % av 1990 års utsläpp och Ryssland för ungefär 15 %. Detta innebär att åtminstone en av dem måste ratificera för att protokollet ska kunna trädda i kraft.
Eftersom USA är i grunden beroende av handla utsläppsrättigheter med Ryssland för att kunna nå sitt mål är det inte troligt att USA kommer att ratificera utan Ryssland. Tillsammans med EU kommer detta att göra att protokollet träder i kraft. Av det följer att USA och Ryssland håller nyckeln till att aktivera protokollet. USA: s regering har meddelat att den för närvarande inte är beredd att överlämna protokollet till kongressen för ratificering. Detta tycks dels bero på det magra resultatet av utvecklingsländernas deltagande och dels på osäkerhetsmomenten kring handelsförslaget.
För att underlätta en amerikansk ratificering är det av avgörande betydelse att EU raskt går vidare för att upprätthålla högsta möjliga politiska tryck. Det kommer också bli nödvändigt att fortsätta ansträngningarna att skapa en konstruktiv dialog med utvecklingsländerna, inte för att de ska pressas till att göra kvantitativa åtaganden i nuläget, men för att det kommer att bli nödvändigt att ta med dem i processen för att garantera ett framgångsrikt utfall på lång sikt. Stödet från Europaparlamentet är nödvändigt i framtiden på samma sätt som det har varit viktigt tidigare. I detta sammanhang vill jag ge uttryck för min särskilda uppskattning till GLOBE för deras imponerande aktivitet. Det kommer att fortsätta vara nödvändigt att ni försöker påverka kollegerna i parlamentet från de olika viktigare OECD-partnerna och andra huvudaktörer. Större samordning mellan parlamentet, mig och min förvaltning måste börja nu. Er kunskap och er framtida närvaro i Buenos Aires är mycket viktig för att göra COP4 till en framgång.
Kyoto gav plattformen. Nu kommer vi börja ta itu med den enorma uppgiften att vända den uppåtgående trenden i utsläpp av växthusgaser. Vi for till Kyoto för att slåss för klimatet. Vi hade aldrig väntat oss att det skulle bli lätt och det var det sannerligen inte heller. Men det var ett första steg. Vi måste nu arbeta för att vidga denna plattform för att garantera att klimatförändringarna tas itu med effektivt. Jag är övertygad om att vi kommer att kunna fortsätta lita på ert stöd i denna viktiga uppgift.
Fru ordförande! Jag vill först hjärtligt tacka och gratulera kommissionären och Europeiska unionens förhandlingsdelegation. Det var en av höjdpunkterna i den europeiska diplomatin att vi för första gången tog ledningen och inte överlät den till amerikanerna. Tvärtom, var det snarare Förenta staterna som satt på de anklagades bänk. Europa tog över ledarskapet. Än en gång ett hjärtligt grattis. Det är en modell som jag rekommenderar till efterföljd. I detta sammanhang vill jag samtidigt ta upp att alla ledamöter från Europaparlamentet, från de nationella parlamenten, som var i Kyoto, i denna fråga måste ha ett närmare samarbete i denna fråga. Vi var totalt splittrade i Kyoto. Vi kände inte ens till varandra, medan amerikanarna hade en helt sammansvetsad delegation och ett samstämmigt uppträdande. Det är en uppgift för parlamentets ledning, men även för kommissionen, med vilken vi måste samarbeta bättre i dessa frågor.
Därmed är jag redan vid den första punkten som bereder mig en del problem, nämligen den amerikanska senatens ratificering. Irådets beslut från den 16 oktober inför Kyoto heter det, att målen för att minska utsläppen 2010 och 2005, som vi föresatt oss, är tekniskt möjliga att uppnå och ekonomiskt genomförbara, såvida övriga industristater vidtar liknande åtgärder för att minska utsläppen. Vad händer om senaten i Förenta staterna intet ratificerar överenskommelsen från Kyoto förrän om två eller tre år? Betyder det att även européerna också skall vänta två eller tre år eller längre, eller betyder det att vi oberoende av USA redan nu kan börja det viktiga arbetet för att minska utsläppen. Det verkar för mig vara en helt central fråga till rådet och naturligtvis även till kommissionen, men framför allt till rådet.
Då uppkommer även frågan: Varför håller vi inte fast vid vårt ursprungliga mål på 15 %? För var och en av oss som arbetat med denna fråga vet att resultatet från Kyoto är resultatet av ett diplomatiskt agerande. Men om klimatologerna har rätt, hamnar vi långt från de krav som vi måste uppfylla. Även av den anledningen skulle jag vilja rekommendera, låt oss hålla fast vid vår grundtanke om 15 %. De kommer att ha en stor del av unga människor, av engagerade tekniker och vetenskapsmän i Europa bakom sig. Det kommer att växa fram en ny identitet i Europa tack vare denna skyldighet som bara kan växa fram ur en uppgift, inte ur ett dött dokument.
Min sista vädjan och mitt förslag är: Låt oss utarbeta en bindande tidsplan. Låt oss arbeta fram en tidsplan som även förutsätter sanktioner mot dem som inte håller sig till skyldigheterna. Vi behöver ett ledarskap som gör detta. Det kan läggas hos kommissionen - jag har fullt förtroende för er - men vi behöver ett ledarskap som även omsätter arbetet i praktiken, i varje fall fungerar som kontrollinstans. Kanske behöver vi även ett sorts interinstitutionellt avtal mellan rådet - kommissionen - parlamentet för att var och en skall prestera sin del.
Jag är säker på att de politiska grupperna här i parlamentet, i varje fall vår grupp, skulle vara beredda att med utgångspunkt i det bokstavliga innehållet, som hittills varit dött, göra detta till ett levande projekt.
(Applåder)
Fru ordförande! För fem år sedan beslöt jordens regeringar i Rio att se till att få ner mängden växthusgaser i atmosfären som påverkar klimatet, till en nivå som är ofarlig för klimatsystemet. Linkohr har i sitt starka tal i november och nu åter i dag uttryckt att allt det som i Kyoto var föremål för diskussioner naturligtvis ligger långt från detta ambitiösa mål. Om vi utgår ifrån att på lång sikt varje medborgare på jorden skulle släppa ut lika mycket koldioxid oavsett var han lever, då måste vi i industriländerna naturligtvis uppnå en mycket tydligare reduktion än vad alla de förslag, som över huvud taget diskuterades i Kyoto, har förutsett. Då måste nämligen detta värde ungefär ligga under två ton per capita. Om vi vet att en medborgare i Tanzania släpper ut ungefär en hundradel av det som släpps ut per capita i några av industriländerna, då får man en tydlig bild av situationen. Således, allt som diskuterades var blygsamma nivåer. Men jag anser, att politik är det möjligas konst, och därför måste man kompromissa. Egentligen är det därför bara en gradskillnad, om vi hade fått igenom Europeiska unionens ställningstagande till hundra procent eller om det är denna kompromiss som gäller. Det finns således ingen anledning att hemfalla åt defaitism på grund av att EU: s ställningstagande inte helt tydligt vann gehör.
Å andra sidan måste man visserligen beklaga att det fanns några undantag. Jag skulle även vilja gratulera kommissionen och de ledande förhandlarna till att de åtog sig en så stark ledarroll, men vi måste naturligtvis ta tag i de negativa punkterna. Mycket negativt är att Australien och Island tillåts öka sina utsläpp. Men skulden ligger även delvis hos oss som Europeisk union, eftersom vi inom EU tillåtit enskilda medlemsstater att av olika orsaker under de kommande åren öka sina utsläpp. Då kan man inte förundra sig över att övriga industristater också tar detta till intäkt för egen del.
Dessa stater, såväl inom som utom EU, släpper ut ända upp till 50 gånger mer än t.ex. Tanzania eller andra utvecklingsländer, fakta som talar för sig själva. Mitt eget land är alltid engagerat i klimatskyddet, men där är jag kraftigt självkritisk. Förbundsrepubliken Tyskland har under de senaste åren på ett avgörande sätt inte klarat utsläppsminskningen i väst. Det tyska enandet var en stor lycka framför allt i politiskt avseende, men även för klimatskyddet var det tyska enandet en framgång. Man kunde där ersätta ineffektiva anläggningar med effektiva anläggningar. Men det är för andra medlemsstater inte alltid helt lätt att ta efter. Här förelåg ju en speciell situation. Vi har således både inom Tyskland och EU ett trovärdighetsproblem - inte heller EU uppnår med nuvarande medel de uppställda målen.
Tiden efter Kyoto måste således utnyttjas till att äntligen handla på ett trovärdigt sätt. Vi måste äntligen göra energipolitiken mer effektiv, och vi måste i högre grad stödja klimatneutrala energiformer. Då tror jag, att vi även har bättre chanser att i framtida förhandlingar driva genom större reduktioner, helt bortsett från att det naturligtvis finns större skäl än att bara skydda klimatet genom att alltid använda energi, fossila energibärare sparsamt. De är nu en gång för alla ändliga, dessutom är det negativt att förbränna dem, eftersom de inom flera sektorer är viktiga som råvaror. Det finns med andra ord flera orsaker till att gripa oss an arbetet.
Fru ordförande! Låt mig börja med att ge kommissionär Bjerregaard en välmenad komplimang. Det är inte var dag som jag ger henne det, så det kan hon vara glad för i eftermiddag. För tack vare denna kommissionärs ihärdighet kunde Europeiska unionen spela en ledande roll vid konferensen i Kyoto. I likhet med de flesta talarna här i eftermiddag var jag också närvarande i Kyoto och jag hörde kommissionären tala. Ett stadigt, bra tal efter det att Nederländernas minister hade hållit sitt tal, som under ordförandeskapet hade förberett Kyoto så bra - bara uppskattande ord för kommissionären. För genom att Europeiska unionen reste till Kyoto med sitt reduceringsförslag på 15 % var man äntligen i stånd att till sist få Japan och Förenta staterna att gå med på mycket strängare reduceringsmålsättningar än de ursprungligen ville.
Ändå anser jag att Europeiska unionen inte skall hålla fast vid det världsomfattande avtalet i Kyoto om 8 % som målsättning för själva Europa, utan att vi måste fortsätta att stå fast vid de låga 15 %. Det är bara då som EU kan hålla fast vid den ledande rollen och dra med sig de övriga länderna under de kommande åren.
I Kyoto har det också blivit en förändring; i stället för tre är det nu sex gaser som räknas in för reduktionen. Ett och annat kommer att behöva revideras. Kommissionären har redan påpekat det. Kostnadsfördelningen mellan länderna i Europa måste återigen ses över. Min fråga är då också: när kommer det meddelandet från kommissionären så att beslutet skall kunna fattas under brittiskt ordförandeskap, första halvåret nästa år?
Till sist, fru ordförande, hyser jag fullt förtroende för att det brittiska ordförandeskapet kommer att ta sig an denna fråga precis lika handlingskraftigt som under det nederländska ordförandeskapet. Jag har redan påpekat det. Rådet kan då under det ordförandeskapet bli ett historiskt råd, varigenom Europeiska unionen kommer att lovordas av den kommande generationen för att den bröt igenom ett dödläge i kampen mot växthuseffekten.
Fru ordförande! Det kanske skulle vara lämpligt att påminna om vårt tidigare inlägg om Kyotokonferensen, i vilket vi sade att miljögrupper och medborgare i allmänhet krävde en högre minskning än 20 % till år 2010, jämfört med 1990 års nivåer. Emellertid sade vi också att Europeiska unionens ståndpunkt, i jämförelse med andra länders, framför allt Förenta staternas, var den klaraste och mest handlingskraftiga möjligheten för att möta klimatförändringarna och skydda miljön.
Vi vill gratulera kommissionären och den europeiska delegationen för den energi de har lagt ned på att försvara våra ståndpunkter. Vi måste klandra miljöpolitiken i länder som USA, som insisterade på minskade utsläpp i utvecklingsländerna medan de själva skulle fortsätta på samma utvecklingsnivå som den nuvarande. Det är en totalt orättvis inställning, framför allt om vi, som Linkohr sade, tänker på senator John Kerrys uttalanden där han hävdar att han i senaten kommer att kämpa för att detta avtal om minimala förändringar inte skall uppfyllas därför att det är fullkomligt otänkbart att nordamerikanerna skulle ändra om sina beteendemönster vad gäller energikonsumtionen. Vi håller med några av kollegerna här som har sagt att Europeiska unionen som föreslog 15 % minskning jämfört med 1990, skall fortsätta att föreslå denna norm för minskningar och bli ett exempel för världen på hur man bör hantera miljöfrågorna.
Då Europeiska unionen i andra frågor, som utrikespolitiken och handelspolitiken, inte är så oberoende av Förenta staterna och andra länder som den borde vara, glädjer det oss mycket att Europeiska unionen i miljöfrågan ger exempel på sammanhållning och försvarar världens framtid. Jag anser att vi nu har en väg framför oss där samarbetet mellan kommissionen och Europaparlamentet fortfarande är nödvändigt. Vi bedömer det så, vi kommer att uppmärksamma vad som händer och stödja Europeiska unionen förutsatt att den, som vid detta tillfälle, på ett konsekvent sätt försvarar Europeiska unionens och världens framtid. För vi anser att USA, när de säger att de inte kan minska sin nivå på energiförbrukningen, agerar på ett osammanhängande sätt vad gäller framtiden.
Fru ordförande! Först vill jag återge denna debatt dess riktiga dimensioner. Vi står ju inför utmaningen att gå i land med att minska utsläppen av växthusgaser i världen med 60-80 procent. Det är en enorm utmaning när man tänker på prognosen att exempelvis antalet bilkilometer inom Europeiska unionen förutspås öka med hela 60 procent fram till år 2010. Vi står därför inom en mycket stor uppgift. Men efter detta vill jag hålla med de kolleger som lyckönskar kommissionen och kommissarien personligen till ett synnerligen gott arbete i Kyoto. Jag hoppas att vi kan fortsätta det samarbete som föreligger mellan parlamentet och kommissionären.
Vi måste absolut fortsätta med den internationella diplomati där också icke-statliga organisationer och riksdagsledamöter kan spela en viktig roll. Detta såg vi egentligen ytterst tydligt i Kyoto. Jag var där tillsammans med åtta andra ledamöter av Europaparlamentet och jag tror att också att vi för vår del gjorde vårt allra bästa.
Men det viktigaste arbetet finns här hemma. Jag håller med kollegerna, och min grupp kräver att Europeiska unionen måste stå kvar i ledningen för detta projekt. Vi måste hålla fast vid vårt ursprungliga syfte: 15 procent mindre fram till år 2010. Industrin inom Europeiska unionen är säkert beredd att ta denna utmaning. Energisnåla lösningar tas fram och de får säkert säkert merfart i Kyoto. Jag är fast förvissad om att det går att ta fram nya innovationer, som också förbättrar medborgarnas livskvalitet och skapar nya jobb.
Detta är också den modell som vi måste ge utvecklingsländerna, av vilka man hittills inte har kunnat kräva så mycket, eftersom det är sant att utsläppen per capita i dessa länder är något helt annat än hos oss. Europeiska unionen bär således att mycket stort ansvar och står inför en stor uppgift.
Fru ordförande, fru kommissionär, ärade kolleger! Sällan har jag under min politiska karriär konfronterats med en så stor intellektuell ohederlighet som förra veckan i Kyoto.
Alla - amerikaner, européer, japaner - kom för att deklarera att de var beredda att rädda planeten. I själva verket kom de bara för att förhandla om utsläppsrättigheter. Vilken skam, fru ordförande!
Vetenskapssamfundet och de icke-statliga organisationerna var överens om att en minskning av växthusgasutsläppen på åtminstone 15 % är nödvändigt fram till år 2010, fortfarande i förhållande till referensåret 1990, i syfte att stabilisera växthuseffekten. T.o.m. Europeiska unionen deklarerade att den var beredd att förverkliga det målet. Vilka är då resultaten? Amerikanerna, som står för de högsta utsläppen, både i absoluta tal och räknat per invånare, deklarerade till slut att det var med på att minska utsläppen med 7 %, under förutsättning att växling av utsläppsrättigheter tillåts. Europeiska unionen behöver inte minska sina utsläpp med mer än 8 %, och Japan med endast 6 %.
Fru kommissionär - fatta mod och ta ert ansvar. Låt oss i Europeiska unionen förplikta oss till att förverkliga våra 15 % på frivillig grund, oberoende av andra industrialiserade nationers resultat! Att döma av beräkningarna från era avdelningar, är det här målet fullt möjligt att förverkliga, såväl ur en ekonomisk som ur en teknisk synvinkel. Låt oss visa Buenos Aires det goda exemplet. Låt oss också förplikta oss till att inte växla de utsläppsrättigheter som vi erhåller på det sättet, med stater som inte var beredda att minska sina utsläpp i någon avgörande omfattning. Det här systemet med trading rights , så som det fastställdes i Kyoto, är omoraliskt och cyniskt, eftersom det tillåter de mest medelmåttiga att låna från de mindre medelmåttiga. Fru kommissionär, fru ordförande, låt oss inte delta i detta farliga spel.
Fru ordförande! Var Kyotokonferensen framgångsrik? Om detta går meningarna rätt ofta isär. Kommissionär Bjerregaard visade sig vara besviken i sin första reaktion förra veckan. EU: s miljöministrar var lättade över det uppnådda resultatet. Jag är benägen att hålla med miljöministrarna och gläds åt den positiva tonen i kommissionärens anförande och berömmer henne för hennes insats i Kyoto. Man fruktade att om ingen tog något initiativ i Kyoto så skulle det inte bli något avtal. Förslaget som nu ligger är på ett ungefär det matematiska genomsnittet mellan Förenta staternas 0 procent och Europeiska unionens 15 procent. Inte vackert, men det var det bästa som kunde uppnås och förhoppningsvis början till större steg.
Det har varit mycket svåra och komplexa förhandlingar, det är något som är tydligt. Därför är det en seger för Europeiska unionen att sådana tydliga procentsatser har fastställts. Det visar att det bland industriländerna börjat växa fram ett medvetande om att det ligger ett ansvar här.
Jag tror att bekämpandet av växthuseffekten är ett av det internationella miljömedvetandets tydligaste testfall. I detta sammanhang är det en mycket stor seger att till och med länder som Förenta staterna och Japan har gått med på reduceringar.
Vi vet alla hur starkt sambandet är mellan ekonomisk tillväxt och utsläppet av koldioxid. Redan en stabilisering av utsläppet kräver kraftfulla åtgärder. Därför är det så viktigt att alla industriländer ställer upp reduceringsmålsättningar för sig själva.
EU förebråddes inledningsvis för att ha ställt upp procentsatser för sig själv som ändå inte skulle gå att uppnå. Jag måste säga till er att även vi tvivlar på viljan att uppnå de femton procenten före 2010, och det är nödvändigt. I mitt eget land har man den senaste tiden ansett att ekonomisk tillväxt är viktigare än att uppnå reduceringsmålsättningarna. Enligt vår uppfattning är därför två saker nödvändiga för de kommande tio till femton åren. För det första, en enorm ansträngning för att sätta in de mest effektiva reduceringsinstrumenten. För det andra, att arbeta för ett världsomfattande medvetande att det inte längre kan fortsätta på det här sättet.
Vi måste komma fram till en ny modell för ekonomisk utveckling. Det är nödvändigt, baserat på respekt för skapelsen och för Skaparen av livet.
Fru ordförande! Vi kan se på Kyoto på två olika sätt. Vi kan se på om överenskommelsen räcker för att rädda planeten och vi kan se på om den var en viktig milstolpe. Ur miljösynpunkt är det inget nytt att konferensen inte lyckades enas om vilka reduktionsnivåer av växthusgaserna som behövs för att vända klimatdestabiliseringsprocessen. Som realist anser jag emellertid att vi måste välkomna det man kom överens om som ett mycket viktigt första steg på en lång och stenig väg mot att vända utsläppstrenden i de större industrialiserade länderna och erkänna hur svårt det var att komma så långt och hur hårt kommissionen och de andra parterna arbetade för uppnå det de uppnådde.
När jag träffade amerikanerna i Kyoto blev jag ganska chockerade över att se hur de motsatte sig att reducera sina utsläpp alls, och det är en seger att något avtal blev av över huvud taget. Det stora problemet kommer att vara om USA kommer att ratificera och detta är förstås inte givet på förhand.
I mellantiden är det nödvändigt att vi i den Europeiska unionen fortsätter att hålla oss till vårt mer ambitiösa mål på en 15 procents minskning av växthusgaser och lägger vår energi på de ekonomiska fördelar den europeiska industrin besitter i sitt försprång på marknaden för ren teknologi. Vi måste också fördubbla våra energibesparingar och våra ansträngningar med förnybara energikällor; vi måste också ge oss in i debatten. Jag tycker att vi borde inleda en debatt med Kina, Ryssland och Indien för att se hur vi kan hjälpa dessa utvecklingsländer och andra att ändra sina trender. Vi får inte vänta på en ratificering innan vi börjar det nödvändiga arbetet med rena utvecklingsmekanismer och den nödvändiga överföringen av teknik till utvecklingsländerna. Vi kommer uppenbarligen att analysera protokollstexten noggrant eftersom det finns viktiga detaljfrågor som handel med utsläppsrättigheter, kolsänkor, överföring av ren teknologi och så vidare. Jag hoppas att vi kommer att kunna debattera uppföljningen mer i detalj under det nya året, då det brittiska ordförandeskapet också närvarar eftersom de gjorde en enorm ansträngning för att nå överenskommelsen i Kyoto. Jag ser också fram emot att debattera kommissionens meddelande mer utförligt.
Destabiliseringen av klimatet kommer inte att försvinna på grund av vad som hände i Kyoto och vi har mycket seriöst arbete framför oss under nästa år för att förbereda för COP4 i november för att garantera att vi fortsätter att gå framåt.
Fru ordförande! En stor dagstidning kommenterar i dag resultaten från klimatkonferensen, något som även skett under de senaste dagarna. Titeln på dagens tämligen omfångsrika artikel lyder: Klimatpolitiker fast i dimma. Författaren visar därmed inte bara på ett politiskt utan även på ett sakligt dilemma; konferensens dilemma och även huvudproblemets dilemma, som behandlades på denna konferens, nämligen att klimatforskarnas uttalanden i hög grad är hypotetiska, och att deras prognoser är osäkra och ofta måste korrigeras i den mån de inte stämmer.
Miljöpolitiken har ett starkt behov av precisa uttalanden. Detta behov av vetande torde vara lika starkt som behovet att handla. Mellan dem båda - handling och vetande - finns inget starkt ömsesidigt förhållande. Den omfattning som krävs och intensiteten i förändringen av förhållningssättet måste motsvara precisionen i de vetenskapliga utsagorna. Därför är det enligt min uppfattning nödvändigt att forskningsinsatserna utvidgas. Parallellt med att modellberäkningarna blir mer kvalificerade måste de utvidgas både i tid, och när det gäller temaområden. Bättre prognostiserade modellberäkningar fordrar en mer komplex forskningsinsats. Därigenom kan man komplettera de modellberäkningar som hitintills prioriterats. Dessa modeller kan därigenom kontrolleras, utvidgas och även göras mer kvalificerade. För intensiteten och snabbheten i klimatförändringarna är väl relevanta för de politiska besluten och även det mänskliga inflytandet kan preciseras till tid och rum. Om man inte alltid söker efter sambandet mellan forskning och politik, så infinner sig nästan med nödvändighet förlusten i trovärdighet.
En andra grundläggande anmärkning: Om jag antar att det finns antropogent orsakade, av människor förorsakade klimatförändringar, om jag antar att det finns klimatsvängningar, om jag utgår ifrån att de existerar, om jag bejakar dem eller om jag antar att de är troliga - och den inställningen har jag - då kan jag inte förneka att det finns ett ömsesidiga förhållandet till t.ex. energipolitiken. Då måste jag, åtminstone grovt sett, kalkylera med eventuella klimateffekter, när energiproduktionen ökar globalt sett. Då måste jag även erkänna att det globalt finns ett ökande behov av energi, och att det nödvändiga och möjliga sparandet av energi inskränker sig till länder som har tillgång till tillräckligt med energi. Den som inte erkänner visar prov på ett tämligen provinsiellt synsätt. Den som erkänner detta faktum måste även acceptera de olika val som måste ske för att täcka energibehovet.
Den som menar allvar med att hantera naturresurserna skonsamt, den som inte vill ha några djupgående klimatförändringar kan inte heller, förblindad av ideologiska skäl, avstå från att göra vissa val. Han kan inte avstå från energisnåla produkter eller energisnål teknologi. Han kan inte avstå från förnybar energi, inte från att använda vattenkraft, inte från att använda solenergi, men inte heller, - inte heller Tannert - från att använda kärnklyvning - en ansvarsfull användning - och inte heller från den framtida användningen av kärnfusion. Den som av ideologiska skäl avstår från att göra vissa val visar enligt min uppfattning brist på kunskap!
Fru ordförande, fru kommissionär, kolleger! Även jag vill först och främst gratulera kommissionären till hennes beslutsamhet med vilken hon försvarade Europeiska unionens position i Kyoto. Om det inte hade varit för kommissionens fasta hållning, då hade vi kanske inte uppnått det resultat som vi i dag kan välkomna. Det är inte det resultat som vi hade hoppats på, men jag är överens med dem som hävdar att ett svagare avtal är bättre än inget alls. Med vår parlamentariska delegation kunde vi bevittna våra amerikanska kollegers strama hållning och den svaga argumentering med vilken de ville skydda sin egen industri. Jag kunde personligen konstatera en motsättning mellan delegater från Mid-west som försvarar gamla industrier och delegaterna från Kalifornien, som i likhet med oss ansåg att tillämpningen av nya teknologer är en källa till framsteg och ny sysselsättning. Det återstår fortfarande en hel del frågor att lösa. Till exempel utvecklingsländernas engagemang, förhandlandet om utsläppsrättigheter eller på vilket sätt kalhuggning och återplantering av skog skall räknas med. Frågan har också uppstått om protokollet kommer att ratificeras av alla, och då närmare bestämt USA som förorenar mest, och hur det slutligen kommer att tillämpas? Det underströk också kommissionären alldeles nyss.
Det finns exempelvis fortfarande inget som helst samförstånd beträffande vilka alternativa energikällor som kan föreslås. Vi kan med anledning av detta frukta att den praktiska tillämpningen av Kyotoprotokollet kommer att bli begränsad. Dessutom är internationella organisationer dåligt utrustade för att ta sig an världsomfattande problem som dessa. De saknar både materiell och mänsklig utrustning. Även deras legitimitet är svag. Vi står här inför en enorm utmaning, och därför måste vi arbeta med detta även med EU.
Till sist, fru kommissionär, vill jag ansluta mig till pläderingen för att vi inom EU måste hålla oss till reduceringen på15 procent, oavsett vilket engagemang andra parter må ha. Den banbrytande roll som EU har spelat måste fortsätta.
Fru ordförande! Resultatet från Kyoto var en besvikelse. Klimatöverenskommelsen är varken det ena eller det andra. Den bidrar inte till att förhindra den globala temperaturökningen, den kommer i bästa fall öka långsammare, och vi måste utgå från att utsläppen som högst kommer att sänkas med 5 %, även om vi vet att en reducering med 60 % till 80 % skulle vara nödvändig i industriländerna.
Vi är mycket besvikna av den anledningen att EU gav upp sin position som innebar en reducering med 15 %, Även här förväntar vi oss ett klart uttalande från er, fru kommissionär, huruvida ni är beredd att även nu överta en pionjärroll och i framtiden låta dessa 15 % stå kvar. Det är en gåta, varför ni gick med på att förhandla ner nivån, varför ni böjde er för industrins klagolåt om konkurrenssvårigheter i stället för att ta tag i en angelägen lösning på klimatproblemen.
Den globala uppvärmningen är alltför viktig för att vi skall låta det stanna vid dessa tre steg. Vi förväntar oss att ni nu äntligen låter ord följas av handling. Vi vet alla att det inte är så viktigt vad man pratar om på toppmötena, utan vad som görs i den vanliga vardagen. Om ni nu fortsätter att skjuta klimatväxlingen framför er, om ni inte är beredd att nu ta itu med att skapa en klimatanpassad energiförsörjning, med att införa en miljöskatt samt att också dämpa vägtrafiken, då blir det tydligt för världen i övrigt att ni bara spelade teater i Kyoto, och att det inte ankommer på EU att här äntligen komma till en vändpunkt. Vårt försvarstal syftar därför till att redan nu förbereda Buenos Aires, att i fortsättningen uppnå de 15 % och att äntligen inleda en klimatanpassad energi- och miljöpolitik. Vad detta anbelangar har ni, fru kommissionär, knappast presterat något positivt, för var finns instrumenten för att uppnå dessa reduktionsmål? Det är precis vad som skall stå på dagordningen och inte diplomatisk retorik utan handling.
Fru ordförande! Först och främst vill jag gratulera kommissionären. Om ni vill se hur världen egentligen fungerar bege er till energisektorn och beskåda särintressena. Hon har haft den erfarenheten och det har även några av våra kollegor.
Om det funnes något berättigande för den Europeiska unionens existens över huvud taget så var vår närvaro i Kyoto ett sådant berättigande. Om vi hade deltagit som enskilda länder hade vi inte kunnat påverka på det sätt vi gjorde. Som Linkhor helt riktigt säger måste vi naturligtvis hålla fast vid våra ambitiösa mål för att stärka vår identitet. Detta är ingen uppoffring. Det är en bra affär eftersom det ger oss konkurrensfördelar, sänker våra kostnader och gör oss mer framgångsrika helt enkelt.
Varför har inte amerikanerna förstått det då? Därför att amerikanerna ser på världen ur den fossila bränslelobbyns förvridna perspektiv med deras tunga särintressen. Det betyder att de inte kan se världen tydligt. De ser världen på ett sätt som gör att de inte inser det enkla faktum att nedskärningar i koldioxidutsläppen är en mycket god affärsidé.
Kärnkraft är ingen lösning. Kärnkraften innebär andra, lika allvarliga miljöproblem. För det andra, ur en ekonomisk synvinkel är kärnenergin inte livskraftig på en privatiserad marknad. Erfarenheter från mitt eget land, Förenade kungariket, har visat det. Om ni kan nämna ett enda land med en privatiserad marknad som bestämt sig för att bygga nya kraftstationer för närvarande kommer jag ge er ett pris. För det kan ni inte.
Lösningen ligger mycket mera i att använda energin mer rationellt och att i övergå till förnybara energikällor. Låt mig tar er tillbaka till 1957, då Euratom-fördraget undertecknades, vilket antagligen var något bra 1957. Låt oss nu tänka på 1997. Vad vi behöver nu är ett fördrag om förnybar energi, ett Eurenew -fördrag. Inget är starkare och mer spännande än en idé vars tid har kommit. Tiden är nu inne för en sådan idé.
Vi behöver lagstiftning; vi behöver direktiv som låter förnybara energikällor blomstra på en privatiserad marknad. Vi i utskottet för energi, forskning och teknologi håller på med en del arbete om det genom Linkohr. Vi håller på att utarbeta ett initiativbetänkande.
Vi behöver det rationella planeringsdirektivet. Ursprungligen kallades detta IRP-direktivet - det integrerade resursplaneringsdirektivet. Ibland undrar jag om det inte har blivit ett VIF-direktiv i stället - Vila I Frid - jag vet nämligen inte vart det har tagit vägen.
Självfallet behöver vi samordna vårt arbete. Parlamentet måste samordna med kommissionen. Kommissionären för miljöfrågor måste samordna sitt arbete med kommissionären för energifrågor. Energin utgör 90 % av problemet med klimatförändringar. Och vi i parlamentet måste samordna vårt arbete. Energiutskottet och miljöutskottet har båda sitt ansvar och måste arbeta tillsammans. Ibland undrar jag om vi inte behöver ett utskott för klimatförändringar där vi kan koncentrera oss på detta massiva problem vår planet står inför.
Jag är mycket glad över att vi har detta betänkande. Bara för att det är så få här betyder inte att det inte tas på allvar. Det är inte det sista vi hör av det. Fru kommissionär, ni kommer tillbaka när kammaren är mer fulltalig, då ska hela parlamentet visa den Europeiska unionen är en viktig aktör i klimatförändringarna.
(Applåder )
Bara helt kort, eftersom det just uppstod förvirring om talartiden. Jag vill bara precisera att vår grupp, Europeiska folkpartiets grupp, naturligtvis precis som de övriga grupperna, så som vi även beslöt i november, anser det riktigt att Europeiska unionen håller fast vid de mål på 15 % till år 2010 som unionen satt upp.
Fru ordförande, fru kommissionär! Om vägen efter Kyoto var svår och stenig, så har resultatet, de interna överenskommelserna i Kyoto, ställt oss framför ett åtgärdsberg som vi på elva månader måste klättra upp för, för att vi skall vara förberedda till nästa konferens i Argentina. Ett berg som det kommer att vara svårt att klättra upp för, eftersom vi som union har en dubbel börda att bära. För det första måste vi inom vår egen gemenskap sätta i gång med att omarbeta de förslag som kommissionen arbetat fram som Kyoto-förslag som avsåg tre gaser och 15 % till de sex gaser som nu är nya. Jag anser att vi borde stå kvar vid våra ambitiösa mål.
Vi måste även ta fram ett nytt förslag för den europeiska bubblan, som vi enligt min mening också borde hålla fast vid. Jag tror nämligen att det är bra att inom Europeiska unionen ha en solidaritetsmodell mellan de enskilda länderna och gemensamt bära ansvaret för denna utsläppsminskning, modernisering, förändring och förnyelse av vårt industrisamhälle. Vi behöver för att den europeiska bubblan även skall bli trovärdig, en lagstiftning som är mer än bara en koordination av de enskilda ländernas åtgärder. Framför allt behöver vi denna gemensamma lagstiftning för att andra länder inte skall ta den europeiska bubblan som undanflykt för att göra affärer i utsläppsrättigheter som innebär att de själva slipper från varje form av utsläppsminskning, som faktiskt sker på bekostnad av länder som befinner sig i utveckling och som egentligen skulle behöva sina egna reduktioner.
Fru kommissionär! Jag anser att det även blir nödvändigt att se över den nuvarande lagstiftningen och politiken för att vi skall kunna uppnå en minskning av utsläppen. Jag skulle vilja komplettera det som mina kolleger sade om förnybar energi, om energisparande etc. Vi måste se till att skapa en ny jordbrukspolitik och även en ny skogspolitik, speciellt om vi vill ta itu med frågorna på ett seriöst sätt, hur det sedan än må vara med tillgodohavanden som uppkommer till följd av återplantering. Det gäller här att inte gå i något annat lands fotspår utan att själv föregå med förslag och goda exempel.
Jag anser att vi måste ta fram förslag på internationell nivå på hur vi skall gå vidare, och hur reglerna skall vara när det gäller handel med utsläppsrättigheter och gemensamt genomförande, regler som är klara, går att kontrollera, är begripliga och rättvisa. Jag skulle därför inte bara vilja gratulera till resultatet som ni uppnådde i Kyoto, utan även knyta förhoppningen att ni och vi alla under det nya året kommer att ha kraften att uppfylla denna stora uppgift till nästa konferens i Buenos Aires. Jag hoppas att parlamentet denna gång i högre grad engageras som partner så att vi gemensamt kan uppnå mer för miljön än om var och en kämpar på sitt eget sätt.
Fru ordförande! Jag skulle vilja tacka för de många positiva tillkännagivanden som har gjorts. Jag delar helt parlamentets uppfattning om att det är viktigt att EU fortsatt kan inta en ledande roll på detta område. Det var ju också därför som vi i den sista fasen - i stället för att hålla fast vid samme mål som USA, nämligen en minskning med 7 procent - tillkännagav att vi åtog oss en minskning på 8 procent. Det som skall ske nu är att vi skall analysera vad den förändrade situationen betyder. Vad betyder det att ha sex gaser i stället för de tre gaser som ju är en del av den målsättning som vi ställde upp och som ju alltså förde till de 15 procenten. En omedelbar uträkning visar att reduktionen om den hade beräknats på grundval av sex och inte tre gaser nog skulle ha gett tolv som svar. Det vill säga att det är ganska mycket som skall anpassas till de övervägningar vi gjorde inför Kyoto. Jag kan alltså bekräfta för er att vi nu sätter i gång med dessa analyser, men - som Ken Collins också sade, så har vi inte haft mycket tid till detta ännu. Jag ser fram emot ytterligare diskussioner om detta här i parlamentet.
Jag tror också att jag i mitt första inlägg nämnde att vi förbereder ett meddelande, så att vi får ett dokument, mot bakgrund av vilket vi kan debattera och nå fram till vissa gemensamma resultat. Jag hoppas alltså att jag får tillfälle att återkomma när vi har analyserat siffrorna lite bättre och är bättre i stånd till att säga i vilket förhållande de står till de mål som hittills har ställts upp. Och jag förstår att vi är överens om önskemålet att fortsätta att stå i en ledande ställning. Låt mig så sluta med att referera till vad det kommande brittiska ordförandeskapet sade på rådets senaste möte, nämligen det att vi kanske skulle sluta upp med att tala om burden sharing och i stället tala om possibility sharing. Det var också det McNally var inne på, och jag anser att det är fullständigt riktigt att här ligger vissa unika möjligheter också för den europeiska industrin.
Herr ordförande! Jag vill inte bara tacka kommissionären för att hon närvarat, utan jag vill också säga till alla kolleger att jag tycker det är riktigt att ett parlament som respekterar sig självt gör en första politisk utvärdering en vecka efter det att Kyoto ägt rum. I den bemärkelsen var det helt rätt att nu behandla dessa ärenden här, och jag beklagar kollega Collins ord i början.
Herr ordförande! Jag frågade kommissionären när vi kan se fram emot meddelandet. Kan kommissionären ge svar på det?
Herr ordförande! Det fanns uppenbarligen vissa problem med översättningen. Om frågan handlade om meddelandet, så har jag redan besvarat den. Vi räknar med att ha det klart till rådets möte i juni, det vill säga att det ju mycket gärna får komma innan, så att det kan diskuteras här i parlamentet. Vi vet, vi får skynda oss och vi lägger ned ganska mycket kraft på att utföra analyserna och på att redigera detta meddelande, eftersom det inte är lång tid kvar tills vi skall vara i Buenos Aires, och där måste vi alltså ha ordentligt på fötterna.
Tack, fru kommissionär.
Aktuell och brådskande debatt
Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om aktuella och brådskande frågor av större vikt.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
B4-1042/97 av Günther och Oomen Ruijten för Europeiska folkpartiets grupp, om Ottawakonventionen om ett totalförbud mot personminor, -B4-1051/97 av Bertens för Europeiska, liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp, om Ottawaavtalet om personminor, -B4-1059/97 av Carnero González m.fl. för Gruppen Den europeiska enade vänstern - Nordisk grön vänster, om Ottawaavtalet om förbud mot användning, lagring, produktion och spridning av personminor och dess förstörelse, -B4-1063/97 av Hory m.fl. för Gruppen Europeiska radikala allliansen, om resultaten från Ottawakonferensen om personminor, -B4-1072/97 av Cunningham m.fl. för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp, om Ottawaavtalet om förbud mot användning, lagring, produktion och spridning av personminor och dess förstörelse, -B4-1076/97 av Azzolini m.fl. för Gruppen Union för Europa, om förbudet av personminor, -B4-1081/97 av Telkämper m.fl. för Gruppen De gröna i Europaparlamentet, om Ottawaavtalet om förbud mot användning, lagring, produktion och spridning av personminor och dess förstörelse (B4-1081/97).
Herr ordförande, ärade kolleger! Vi andades alla ut när konferensen i Ottawa visade att man kommit fram till ett moratorium för att hindra spridning av truppminor. Denna lättnad innebär emellertid inte att vi nu kan ta en paus i våra ansträngningar, utan det betyder att vi nu står inför ytterligare problem som måste lösas här i kammaren. Dit hör t.ex. frågan om den illegala handeln med truppminor. Vi har t.ex. hitta illegala minor i de minerade områdena omkring Vukovar.
Det andra som vi måste tänka på är att vara försiktiga med att skära alla länder som inte undertecknat avtalet över en kam. Bland dem som inte undertecknat finns länder, t.ex. Finland, som mycket strikt vakar över att det inte från deras områden inte dyker upp några minor någonstans i världen. Jag anser att punkterna 6 och 8 i resolutionerna är särskilt viktiga. Det skulle vara ett stort framsteg, om vi kunde åstadkomma att länder, framför allt i Asien, som ännu inte undertecknat moratoriet, åtminstone kunde lova ett exportstopp, vilket skulle innebära att det inte längre från dessa länder hamnar några minor i handeln, helst inte heller i den illegala handeln.
Min fråga till kommissionen i detta sammanhang lyder: Hur ser den på möjligheterna att i de stater som vi har associationsavtal och liknande med, insistera på ett sådant exportförbud?
Herr ordförande, herr kommissionär! I början av denna månad togs som ni vet ett viktigt steg mot ett världsomfattande förbud mot truppminor. Det som för två år sedan var fullständigt otänkbart undertecknades av 122 länder i Ottawa för två veckor sedan: ett totalt förbud mot användning, försäljning, export, lagring och produktion av truppminor.
Äran tillfaller i första hand de icke-statliga organisationerna. Ni vet att den som koordinerat det hela, Jody Williams, inte för inte har fått Nobels fredspris. Vidare naturligtvis den kanadensiska regeringen, som för fjorton månader sedan tog det politiska initiativet till ett permanent högt intresse. På tredje plats Europeiska kommissionen, herr kommissionär. Kommissionen har spelat en viktig roll vid åstadkommandet av de tre gemensamma åtgärderna inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. För det fjärde förtjänar till och med parlamentet en komplimang. Utfrågningar, två betänkanden och otaliga resolutioner som inte bara har sporrat rådet och kommissionen, utan som också har haft en positiv vidare verkan utanför EU.
Allt detta vet vi redan, men nu måste vi hålla farten uppe. Det är nu det verkliga arbetet börjar. Först måste vi se till att fördraget blir ratificerat. Tre länder har redan statuerat ett gott exempel. 40 behövs för att Ottawafördraget skall träda i kraft. EU måste fortsätta att engagera sig för att utvidga det möjliga deltagandet i fördraget till mer än 122 à 123 länder.
Jag vill i detta sammanhang också påminna om att biståndsministerrådet redan i november 1996 angav att det viktigaste naturligtvis är minröjningshjälp, som framför allt bör komma länder som respekterar APM-förbudet till del. Det framstår för mig som en viktig faktor då det gäller att föra politiska överläggningar med tredje länder och med länder som tillhör tredje världen.
Genomförandet är viktigt. Tio år efter ikraftträdandet måste förråden vara förstörda och minfälten utrymda. Det är en svår uppgift som kostar mycken handling men också många kronor. EU, vi själva alltså, är den största donatorn förutom Förenta nationerna. Det är positivt. Men jag hoppas i alla fall att jag kan se fram emot nya gemensamma åtgärder från rådet.
För att minröjningen skall gå så snabbt som möjligt behövs en god samordning mellan alla internationella ansträngningar. Det skulle vara positivt om FN kunde spela en roll här, exempelvis med upprättandet av en " International Steering Committee" där FN, EU och naturligtvis även de icke-statliga organisationerna, med en lämplig roll, ingår. Det är mycket viktigt att vi håller farten uppe. För att uppnå det måste de icke-statliga organisationerna - som redan varit så viktiga, det har jag sagt tidigare - fortsätta att spela en viktig roll vid genomförandet av och övervakningen av genomförandet av fördraget som sätter stopp för ett gigantiskt lidande och en månatlig massaker med 2 000 offer.
Herr ordförande! Det är mycket uppmuntrande och uppfriskande att kunna stå upp i denna kammare och säga att våra ansträngningar lett till några resultat - att vi ser en del framsteg. När jag ser mig om i kammaren ser jag två ledamöter som hjälpte till att grunda flerpartikampanjen mot truppminor för en tid sedan, då jag var en ny ledamot i detta parlament. Vi har sett en hel del framsteg. Då Europaparlamentet har spelat en roll i denna fredsprocess borde vi kunna basunera ut det och kanske sluta bry oss om en del negativ publicitet om bagateller som vi ibland måste stå ut med.
Vi borde också gratulera Irland till att vara det första av våra medlemsstater att ratificera avtalet. Vi borde också gratulera Mauritius - dit några av oss hoppas kunna resa snart i parlamentsangelägenheter - och Kanada för att ta ledningen. Detta är en välkommen utveckling. Jag vill också hylla de östeuropeiska länderna, från Slovakien till Bulgarien, som också hoppas kunna gå med i unionen någon gång, för att de visat vägen i detta avseende.
Allt detta är mycket uppmuntrande. Vad vi behöver göra nu, så väl som att hålla upp trycket mot de försumliga länder som inte skrivit på, är att röra oss mer bestämt mot att anslå medel till minröjning. Här kan vi se en uppmuntrande utveckling i minröjningstekniken. Förra veckan uppfann t.ex. någon i Skottland ett nytt system som utlovar en snabbare röjning av minor på ett säkert och billigt sätt. Jag vet att liknande genombrott görs i andra länder, även i Cunninghams valkrets. Det finns experter som bara väntar på grönt ljus, så oss ge dem grönt ljus från denna kammare.
Jag skulle också vilja be kommissionären att vara mer aktiv i att samarbeta med andra länder som vill ha ett mer samordnat gensvar. I resolutionen finns en mycket viktig punkt om att undvika fördubblingen och mångdubblingen av antalet organisationer utan i stället hjälpas åt, så att vi istället kan göra ett positivt bidrag till att befria mänskligheten från detta särskilda gissel.
Herr ordförande! Skulle jag kunna få tilllägga mina gratulationer till den kanadensiska regeringen som fick det hela till stånd? Jag anser att denna speciella snabbspårsstrategi - Ottawa-processen - är något som borde applåderas och jag hoppas verkligen att vi ska kunna använda den vid andra tillfällen. Jag skulle också vilja gratulera Jody Williams och den internationella kampanjen för att förbjuda truppminor, i synnerhet för att de vunnit Nobels fredspris. Jag noterar att många representanter för allmänheten är här och jag skulle också vilja gratulera allmänheten. När Jody Williams talade i Ottawa tog hon upp supermakterna och hon hänvisade till den breda allmänheten - det civila samhället - som en supermakt, eftersom det var flera miljoner människors arbete i hela Europa och resten av världen som gjorde att påtryckningarna höll i sig och ledde till det resultat vi i dag tar åt oss äran av.
Vi måste göra fyra saker. Vi måste uppenbarligen övertala de länder som inte undertecknat avtalet, i synnerhet USA, Ryssland, Kina, Pakistan, Indien - några av de viktigaste producenterna av truppminor - att skriva på. Jag hoppas verkligen att rådet och kommissionen, i vilka ärenden de än har att uträtta med dessa länder, tar upp den här frågan vid varje tänkbart tillfälle.
Vi måste också ta ledningen, som många redan sagt, i ratificeringen. Avtalet kommer inte att träda i kraft förrän om sex månader då fyrtio länder har skrivit på, men jag är glad över att ett eller två europeiska länder redan står i främsta ledet. Vore det inte alldeles lysande om hela Europeiska unionen var bland dessa första fyrtio länder som gör att avtalet ratificeras?
För det tredje, beträffande minröjning, behöver vi ett strukturerat och samordnat synsätt, inte bara inom den Europeiska unionens institutioner, utan i hela det internationella samfundet, så att det som görs sker ordentligt och förståndigt. Jag skulle vilja se någon form av principuttalande, något kriterium, någon måttstock utifrån vilken detta kan mätas eftersom jag helst ser att allmänhetens pengar - skattebetalarnas pengar - som kommer att spenderas på minröjning, kommer att användas endast på de företag som i överensstämmelse med ett principuttalande kan garantera att de spenderas ordentligt, effektivt, förståndigt och så vidare.
Slutligen behöver vi göra något med offren för truppminorna. Som det redan sagts finns det kring 20 000 invalider i Angola redan; det finns nästan 10 000 i Moçambique; det finns minst lika många i Kambodja och så vidare, så vi behöver verkligen lägga ned mer energi och pengar på dessa rehabiliteringsprogram.
För att slutligen summera de fyra punkterna, vi måste få avtalet ratificerat så fort som möjligt; vi måste ta itu med de tiotals miljonerna minorna och de odetonerade artilleripjäser som skräpar ned världen; och vi måste ta itu med de problem offren brottas med. Vi måste göra allt detta och vi måste göra det så fort som möjligt.
Herr ordförande! Konferensen i Ottawa är ett första litet steg, en första liten framgång på den långa vägen mot ett principiellt förbud mot minor. Jag anser, att vi kan gratulera regeringen i Kanada till denna framgång, men speciellt borde vi gratulera mottagarna av Nobels fredspris, Jody Williams och Thomas Gebauer från Medico International, som i Europa var drivande krafter bakom minkampanjen och som stödde beslutet i Ottawa.
Produktion, lagring och användning av minor är fortfarande ett brott. Vi måste fortsätta på denna väg och arbeta för att det kommer ett principiellt förbud mot minor. Vad man kallar dem för - truppminor, antipersonella minor, landminor, antistridsvagnsminor - är i princip likgiltigt, en mina är en mina, och en mina är ett vapen. En mina är hemsk och dödlig! Den skiljer inte mellan en buss med barn eller en stridsvagn. Därför bör alla minor förbjudas. Ett första steg nu efter Ottawa är att EU: s medlemsländer ratificerar avtalet från Ottawa och omsätter det så snabbt som möjligt i praktiken, samt även tvingar USA, Ryssland, Kina och Indien att göra likadant.
Till sist vill jag säga: Vi måste initiera ytterligare åtgärder. Vi måste ställa medel för rehabilitering till förfogande. Medlemsländerna borde själva arbeta för att det inte produceras några minor längre. Vi måste se det som vår skyldighet, så att vi inte efteråt måste använda pengar till att läka det lidande som vi tidigare producerade. Tack så mycket.
Herr ordförande! Låt mig bara säga ett par ord i denna viktiga fråga. Våra känslor, mina och mina kollegers i Alleanza Nazionale är för tillfället ganska kluvna. Även om vi med tillfredsställelse hälsar slutsatserna från toppmötet i Ottawa och avtalet som bygger på synpunkterna som framförts av Europaparlamentet, ett fördrag som innebär ett internationellt avtal om totalförbud för truppminor och ett löfte från undertecknarna att aldrig använda dem, och även om vi gläder oss över det stora antalet undertecknande länder - ett antal som klart överstiger det förväntade - så kan vi samtidigt inte annat än kritisera de länder, bland annat framför allt USA, Ryssland, Kina och Indien, som framhärdar i att inte skriva under avtalet och som fortsätter att producera och sälja dessa fruktansvärda dödens verktyg.
Vi uppmanar därför de olika europeiska institutionerna att utöva ett stark politiskt tryck mot dessa länder, tills även de undertecknar avtalet och att EU: s medlemsstater snarast vidtar de nödvändiga administrativa och juridiska åtgärder som krävs för att omedelbart uppta dessa regler.
Herr ordförande! Jag vill, precis som flera andra här, gratulera fredspristagaren Jody Williams och kampanjorganisationen för deras framgångsrika arbete med att övertyga riksdagar, regeringar och allmänheten om att förbjuda dessa fruktansvärda vapen.
På mindre än fem år har de och den engagerade allmänheten mött framgången att över 120 stater har förbundit sig att förbjuda och förstöra dessa minor. Sanningen är den att dessa minor är medvetet utformade för att invalidisera människor. En skadad person behöver medicinsk vård; mängden sprängämnen har precis kalkylerats för att nå denna effekt. Detta framgår av försäljningsdokument för landminor. Effekten är emellertid inte bara att soldater lemlästas och dödas, utan även civila, kvinnor och barn blir offer. När kriget är slut, finns landminorna kvar. Kriget fortsätter för civilbefolkningen, och de tysta mördarna väntar på sina offer.
Jag är väldigt glad över att Europaparlamentet, i avvaktan på ett totalförbud, tidigt har tagit ställning som innebär att varje medlemsland bör förbjuda landminor. Fjorton EU-länder har gjort så, men beklagligt nog har inte Finland och inte heller ansökarländerna Estland, Lettland och Litauen gjort det. Jag tycker att de snarast bör skriva under avtalet om förbud av antipersonella minor.
Det räcker emellertid inte med förbud. Alla de hundratals miljoner utplacerade minorna måste förstöras. Att producera en landmina kostar 3 dollar, att upptäcka och förstöra den kostar 1 000 dollar. Det är bra att Europaparlamentet i sin budget i dag har tagit upp att vi skall ge oss på forskning om detta. Det är också viktigt, som flera här har sagt, att vi får en effektiv internationell samordning, såväl av minröjning som av rehabiliteringen av offren. I ett sådant arbete kan EU medverka mycket kraftfullt. Men vi kan själva som individer också faktiskt bidra. Ett exempel på detta är det som sker i Sverige i dag. Vår största dagstidning har engagerat sig i en kampanj för offren för landminor och samlar in pengar till att utbilda minhundar, vilket är det mest effektiva som vi har just nu. Jag uppmanar därför mina kolleger här i parlamentet att ta samma initiativ i sina länder, så att vi kan bli av med dessa fruktansvärda vapen för tid och evighet.
Herr ordförande! Jag har i denna debatt haft den mindre trevliga uppgiften att kritisera regeringen i det land som sänt mig hit till Europaparlamentet. Nämligen den finska regeringen.
För en gångs skull har jag nyheter som är lite positiva: denna vecka publicerades i Finland ett förslag på hög nivå och förslaget säger att Finland nu äntligen kunde börja förbereda sig att underteckna Ottawaavtalet. Detta beräknas ske cirka år 2006. Finland räknar med att behöva en ytterligare övergångsperiod på omkring tio år för ratificering av Ottawaavtalet, men jag tror att den mentala övergången redan har skett i Finland. Politikerna gör säkert sitt yttersta för att saken skall få en lösning där också Finland helt och hållet avstår från alla truppminor.
Det finns en risk för att man i Finland börjar överväga mycket dyra alternativ till truppminorna. Själv utgår jag snarare ifrån att Finland också borde ompröva sina hotbilder. Jag tror inte att Ryssland längre är är en sådan fiende för Finland som landet var vid tiden för andra världskriget.
Herr ordförande! Jag tror vi alla kan hålla med om att Ottawa-processen har varit en stor framgång. Kommissionen har gratulerat den kanadensiska regeringen och, i synnerhet, Lloyd Axworthy för en verkligt utomordentlig insats. Självklart är inte processen avslutad än. Det finns många nyckelstater som inte har skrivit på konventionen och många praktiska problem återstår. Kommissionen kommer att utnyttja varje tillfälle att uppmuntra de länder som ännu inte är signatärer att skriva under konventionen, och jag kan försäkra fru Günther om att vi verkligen utnyttjar våra möjligheter gentemot de länder hon nämnde för att försöka övertala dem att göra så.
I vilket fall som helst kommer kommissionen att kämpa för ett omedelbart exportförbud av det slag som redan finns i den Europeiska unionen, så att tillförseln till konfliktområdena kan försvinna. Den gemensamma aktionen den 28 november införde också åtgärder för att genomföra ett moratorium på produktionen av truppminor och betonar behovet, vilket ett antal talare sagt, av ett tidigt ratificerande av konventionen.
Efter Ottawa-konferensen har det funnits tillfällen att diskutera med Kanada och andra ledande bidragsgivare till minröjningen på vilket sätt större konsekvens kan åstadkommas i de globala ansträngningarna. Den Europeiska unionen, tillsammans med andra donatorer och aktörer, räknar med att spela en huvudroll i att uppnå detta. De förslag till bättre konsekvens som framfördes av Cunningham är mycket viktiga. Vi kommer absolut att fullfölja idén om en internationell ledningsgrupp understödd av arbetsgrupper för att fokusera de internationella insatserna på de prioriterade uppgifterna.
Samtidigt förväntar jag mig att kommissionens bidrag till minröjning och berörd forskning kommer att öka under det kommande året, och jag uppskattar att mer än 40 miljoner ecu kommer att anslås ur olika budgetposter. Kommissionen är tacksam för den erkänsla som har visats för dess roll i resolutionerna. För sin egen del skulle kommissionen vilja framföra sin hyllning till den roll Europaparlamentet och medlemmarna i utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor utskottet för utveckling och samarbete spelat när de outtröttligt och med stort engagemang kämpat för att få ett slut på truppminornas tragedi. Det återstår fortfarande mycket att göra; men vi anser att det finns fortfarande en del skäl till optimism; med ett fortsatt engagemang kommer de värsta problemen åtminstone att kunna övervinnas på medellång sikt.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
B4-1049/97 av Tindemans m.fl. för PPE-gruppen om situationen i Burundi, -B4-1052/97 av André m.fl. för ELDR-gruppen om flödet av vapen till de stridande parterna i Burundi, -B4-1065/97 av Vandemeulebroucke för ARE-gruppen om flödet av vapen till de stridande parterna i Burundi, -B4-1075/97 av Swoboda och Van Putten för PSE-gruppen om situationen i Burundi, -B4-1077/97 av Azzolini m.fl. för UPE-gruppen om situationen i Burundi, -B4-1085/97 av Aelvoet m.fl. för V-gruppen om flödet av vapen till de stridande parterna i Burundi.
På nytt ser vi oss förpliktigade att höja vår röst för att protestera mot grymheter som begås i Burundi. I går var det den ene, i dag är det den andre, vem kommer att vara förövare eller offer i morgon? Blodbad, massakrer, ägde rum i Burundi 1965, 1972, 1973 och mellan 1993 och 1997 pågick det oupphörligt. Även Madeleine Albright ansåg sig i dessa dagar vara tvungen att tala om begångna fel i Afrika, även om det var i påfallande mjuk ton. Vad tjänar det till att förorda mänskliga rättigheter och demokrati när villkoren för att uppnå dessa mål inte uppfylls.
Vi protesterar med rätta mot massakrerna i Burundi, som utförs, så står det i kompromisstexten, av hutuextremister. Men vi säger inte, eller inte längre, att de nuvarande styresmännen i samma land erövrade makten genom en militär statskupp efter det att demokratiska val hade ägt rum. Vi talar med rätta om försoning och reformer. Men vilka är chanserna till detta när förhållandet mellan hutu och tutsi är så ojämnt, 85 procent för den ena mot 15 procent för den andra? Den senare minoriteten har styrelsen av landet helt i sina händer och kontrollerar armén. Vad är det som här skall förändras på ett fredligt sätt eller som kan förändras?
Därför tar jag detta tillfälle i akt för att än en gång upprepa vad jag redan tidigare föreslog. Förenta nationerna måste agera här. Ett reformerat förvaltarskapsråd, Trusteeship Council , måste bli delaktigt i styret av ett sådant land och förhindra att de två krigförande etniska grupperna fortsätter att massakrera varandra. En ond verklighet som aldrig upphör manar till kraftfulla åtgärder. Diplomatisk fraseologi innebär i denna situation utsiktslös skenhelighet.
Herr ordförande! Burundi är nu ett klassiskt exempel på den destabiliserande verkan som vapenleveranser har. En inte oväsentlig rapport från Human Rights Watch har påvisat att ett tiotal länder är inblandade i denna handel; däribland en trio EU-medlemsstater: Frankrike, Belgien och Tyskland. Det måste sägas.
Det skulle vara bra om parlamentet gick över till att uttryckligen fördöma dessa medlemsstaters policy. Trots de stora planerna som vi har, som förhållningsreglerna för vapenhandeln och den gemensamma åtgärden i striden mot den illegala småskaliga vapenhandeln, fortsätter medlemsstaterna att undergräva den befintliga policyn. Detta måste högt och tydligt fördömas och tas med i diskussionerna om de kommissionsförslag om den europeiska vapenexporten som är i sin linda.
Vad gäller Burundi måste EU plädera för ett internationellt, bilateralt vapenembargo och övervaka att detta efterlevs ordentligt. EU måste även uppmuntra reaktiveringen av FN: s undersökningskommission för vapenhandeln. Denna undersökningskommission måste då omfatta hela området kring de Stora sjöarna.
Herr ordförande, ärade kolleger! Europeiska unionen har uppenbarligen ingen riktigt sammanhängande fredsstrategi vad gäller staterna kring de afrikanska Stora sjöarna. Det bevisar den oroväckande rapporten från organisationen Human Rights Watch om tillståndet i Burundi. Vapenembargot visar sig vara ett komplett såll. Man nämner länder som Belgien, Tyskland och Frankrike, men dessa anklagelser utelämnas helt i kompromissresolutionen. Därutöver finns krigsmaffian som kommer från Kina, Ryssland, Nordkorea, Azerbajdjan, Ukraina, Bulgarien. Afrikanska stater används samvetslöst som mellanstationer: Tanzania, Uganda, före detta Zaire, Angola, Kenya, till och med Sydafrika. Jag har varit med och undertecknat resolutionsförslaget, trots att de europeiska staterna omsorgsfullt har slopat eget ansvar. Ändå är kompromissen verkligen viktig. Det behövs ett antal internationella aktioner, utvidgning av embargot, inte unilateralt, utan till båda berörda parter, och jag stöder absolut Tindemans förslag som säger: det som händer här nu är hyckleri.
Jag är också för tillsättandet av en fredskonferens med alla stater kring de Stora sjöarna och grundandet av en regional agentur för vapenkontroll med permanenta militära observatörer. Men det är ett antal förslag där vi inte kan göra något annat än att medverka. Men kommissionen skulle, enligt min åsikt, också kunna uppträda konkretare. Jag ger er ett antal exempel. Utarbetandet av ett certifikat med verklig slutdestination som inbegriper mellanländerna för vapenhandeln. Även inkoppling av UCLAF, som för närvarande inte är tillräckligt engagerat i detta sammanhang, strängare kontroll av främmande piloter som har en EU-medlemsstat som bas, åtgärder mot transportföretag som kränker embargot och således skulle behöva få ett definitivt licensförbud inom hela Europeiska unionen. Jag skulle vilja be om, herr ordförande, att det talas om detta på AVS-mötet.
Herr ordförande, herr kommissionär, mina ärade damer och herrar! Vi behandlar i dag Burundi, och det kanske kan intressera en eller annan även personer på åhörarläktaren, varför vi behandlar denna fråga i Europaparlamentet. Det har redan sagts att vi, liksom i så många konflikter i Afrika, i hög grad är direkt berörda. Som i så många konflikter har vårt engagemang ingen positiv framtoning, eftersom våra vapen sätts in där för att döda människor. Så uppstår det vinster i Europa och även arbetstillfällen - det måste sägas öppet - som direkt är kopplade till att oskyldiga människor dödas i Afrika. Det gläder mig att det i denna kammare finns ett brett samförstånd om att vi i Burundi, liksom även i andra krisregioner, aktivt måste agera mot detta.
Världen blir aldrig något paradis, och det kommer alltid att finnas vapen. Men att vi levererar vapen till uppenbara krisregioner, att vi aktivt understöder konfliktutbrott, att de tillåts bli " heta" , dödandet orsakat av konflikter, det måste få ett slut! Därför stöder min grupp naturligtvis helt och fullt det som krävs här, nämligen ett vapenembargo, som vi även kan kontrollera på plats, så att vapen inte skall kunna komma till Burundi på olika vägar. Därför stöder vi naturligtvis även helt och fullt att vi vid en konferens, i samtal, måste försöka att återställa freden. Vi måste inte bara skapa fred, utan även en grund för att människor som under många år och årtionden förstått varandra åter gör det och inte ryker ihop.
I alla dessa frågor är det emellertid absolut nödvändigt att Europa primärt uppträder som en fredsmakt och inte som en makt som levererar vapen för att konflikter skall kunna lösas militärt, med vapenvåld. Jag kräver i stället att de initiativ som den brittiska regeringen - det kommande ordförandeskapet - tagit, verkligen leder fram till ett positivt resultat, nämligen att det finns en code of conduct - eller vad vi än må kalla det - att det finns regler för vapenexporten, att den blir öppnare, att de bättre stämmer överens med de föreställningar som vi har om de mänskliga rättigheterna.
Som avslutning vill jag emellertid även med er tillåtelse informera kammaren om att en av medarbetarna i vår grupp, Nadia van Hamme, lämnar oss och far till Afrika, i och för sig inte till Burundi, för att där aktivt engagera sig i fredsarbete. Hon har vid ett otal samtal med de övriga politiska grupperna förberett debatter i brådskande ärenden och är även väl känd hos de olika avdelningarna i denna kammare. Jag vill från denna offentliga plats tacka henne för det utmärkta arbete som hon i samarbete med andra presterat i denna kammare!
Herr ordförande! Problemet med resolutionen är onekligen att den är mycket svag, men den har en fördel, nämligen att den talar om ett embargo som skall kontrollera båda sidor i Burundi, vilket alltså tydligt visar på att det även vad den burundiska armén beträffar finns ett allvarligt problem, för man får aldrig glömma bort att det var denna armé som mördade en demokratiskt vald president.
Vad leveranserna av vapen beträffar är det uppenbart att de inte har några ideologiska gränser. De kommer överallt ifrån. Kina, Ryssland, Frankrike, belgiska företag är aktiva. Vi stöder naturligtvis embargot, men frågan är: hur skall man kunna göra detta effektivt? Även på det området är resolutionen undermålig.
Jag skulle vilja avsluta med ett påpekande, nämligen att om det inte blir någon politisk lösning i Burundi, så kommer inte ett enda embargo i världen att fungera ordentligt. För övrigt, låt oss inte glömma bort att när allt kommer omkring så behöver man inte ens importera några vapen från utlandet, utan det går också att döda och mörda med macheter.
Herr ordförande! Det är verkligen svårt att i den röriga situation som det handlar om i Burundi, röran av inbördeskrig, minoritetsproblem, stam- och klanfejder finna en röd tråd för att kunna se någon fred eller ens en ansats till det. Det hade varit lättare om man hade kunnat utgå ifrån att verkligen alla berörda parter hade den ärliga viljan att lösa sina konflikter utan vapen, men så är det inte. Här citerades en icke-statlig organisation som utpekade tre av våra medlemsländer, och även framför allt mitt land. Till detta skulle jag vilja säga att jag gärna skulle se att denna källa kontrollerades än en gång. Inget land i Europa har nämligen så strikta vapenexportlagar som t.ex. Förbundsrepubliken Tyskland. Man borde även skilja på om det här rör sig om att utrusta en polisenhet som måste skydda den obeväpnade civilbefolkningen eller vad det handlar om i detalj. Det är tydligt att vi, även om våra krav uppfylldes, ännu inte har någon fred i denna region, hur beklagligt det än är.
Alla kommer att bli rörda av den djupa oro parlamentet gett uttryckt för över vad som händer i området vid de Stora sjöarna, i synnerhet mängden av vapen som når dit och den död och elände som dessa orsakar. För min egen del kan jag bara säga att jag inte kan göra annat än dela den frustration som Tindemans känner, som har låtit sin ansenliga auktoritet och erfarenhet göra sig gällande i detta ämne; Swobodas lidelsefulla maning till aktivitet frammanade också ett ivrigt gensvar.
Kommissionen har tidigare övervägt möjligheten att agera mot den okontrollerade försäljningen av vapen. Men vare sig det är rätt eller fel så ligger detta inom medlemsstaternas kompetensområde. Och de har gjort det mycket klart att de är fast beslutna att bibehålla det kompetensområdet. Kommissionen skulle självfallet stödja varje initiativ från medlemsstaterna eller Förenta nationerna att begränsa vapenförsäljningen till regionen, men det är värt att hålla i minnet att frågan är så komplex att inte ens det nuvarande ekonomiska embargot som grannstaterna belagt Burundi med, vilket inkluderar ett vapenembargo, fungerar rent ut sagt.
Kommissionen håller med om att Organisationen för afrikansk enhet har en nödvändig roll att spela i att återställa fred och ordning till Stora sjöarna-området, vilket bekräftades av ministerrådet när den förra oktober beslutade att 860 000 ecu skulle anslås i logistiskt stöd till OAU: s konfliktförebyggande mekanism för att hjälpa dem i detta arbete. Det kommer inte att lösa problemet i sig självt, men det är en av ett begränsat antal praktiska åtgärder - många uppmaningar har förekommit, med rätta, till praktiska åtgärder snarare än bara uttryck för oro - som kan vidtas av oss.
Kommissionen kommer vidare att fortsätta uppmana alla parter i Burundi att inleda fredsförhandlingar. Helt klart hade den talare rätt som sade att detta är den enda lösningen. Vi har åter informerat myndigheterna i Burundi, samtidigt som vi undersöker hur vi praktiskt kan uppmuntra det som andra måste uträtta, att vi kommer att erbjuda finansiell och teknisk hjälp att starta en débat national , för att återuppta rehabiliteringen och programmen för mänskliga rättigheter och för alla andra lämpliga åtgärder, så snart som vi får se tecken på verkliga framsteg mot fred i Burundi.
Så jag delar den frustration och ilska som kommit till uttryck, men jag kan inte göra mer än att förklara, utöver detta, de speciella och praktiska åtgärder vi kan vidta. Jag anser att vi gör vad vi är förmögna och vi är absolut beredda att överväga mer.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
Nigeria -B4-1046/97 av Moorhouse och Maij-Weggen för PPE-gruppen om Nigeria, -B4-1053/97 av Bertens m.fl. för ELDR-gruppen om Nigeria, -B4-1069/97 av Hory och Macartney för ARE-gruppen om de mänskliga rättigheterna i Nigeria, -B4-1078/97 av Azzolini m.fl. för UPE-gruppen om de mänskliga rättigheterna i Nigeria, -B4-1088/97 av Müller m.fl. för V-gruppen om Nigeria,
Sierra Leone -B4-1050/97 av Maij-Weggen m.fl. för PPE-gruppen om situationen i Sierra Leone, -B4-1067/97 av Hory för ARE-gruppen om de mänskliga rättigheterna i Sierra Leone, -B4-1073/97 av Van Putten m.fl. för PSE-gruppen om situationen i Sierra Leone, -B4-1079/97 av Azzolini m.fl. för UPE-gruppen om situationen i Sierra Leone, -B4-1086/97 av Telkämper och Aelvoet för V-gruppen om Sierra Leone,
Kroatien -B4-1038/97 av La Malfa och Cars för ELDR-gruppen om situationen i det civila samhället i Kroatien, -B4-1057/97 av Carnero González m.fl. för GUE/NGL-gruppen om yttrande- och föreningsfrihet i Kroatien, -B4-1064/97 av Dell'Alba för ARE-gruppen om situationen i det civila samhället i Kroatien, -B4-1074/97 av Baron m.fl. för PSE-gruppen om situationen i det civila samhället i Kroatien, -B4-1089/97 av Aelvoet m.fl. för V-gruppen om tryck- och föreningsfrihet i Kroatien,
Albanien -B4-1043/97 av Habsburg-Lothringen m.fl. för PPE-gruppen om rättssäkerheten i Albanien,
Djibouti -B4-1066/97 av Hory för ARE-gruppen om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Djibouti, -B4-1087/97 av Aelvoet och Telkämper för V-gruppen om Djibouti.
Nigeria
Herr ordförande! Som initiativtagare till denna resolution, tillsammans med mina kolleger, ber vi inte om ursäkt för att än en gång ta upp frågan om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Nigeria. Vi gör detta till följd av rådets beslut i slutet av förra månaden att förlänga sanktionerna mot Nigeria med ett år. Men det som bekymrar oss, särskilt mig, är en uppenbar uppmjukning i rådets attityd mot Nigeria och sanktionerna mot Nigeria. Det verkar till exempel som om två eller tre medlemsstater nu utfärdar visum till nigerianer för att göra affärer utomlands, i strid med rådets beslut som vi tolkar det. Vidare beklagar många av oss att Nigeria tillåtits delta i VM i fotboll nästa år, när ett avslag ironiskt nog hade haft större verkan på den politiska situationen i Nigeria än någonting annat.
Så låt oss vara på det klara med att situationen i Nigeria fortsätter att vara mycket allvarlig. General Yar'Adua, en huvudmotståndare till general Abacha, har dött i fängelse under mystiska omständigheter. Å andra sidan har en del västerländska oljebolag, i samarbete med nigerianerna, nekats tillräckliga medel av den nigerianska regeringen för att rätta till miljömässiga brister på områden där de kritiserats häftigt. Och jag behöver knappast påminna kammaren att i Nigeria finns sorgligt nog ingen demokratisk institution: det finns ingen pressfrihet, utan tvivel ingen yttrandefrihet och det finns många andra frågor förutom detta - vilket är en tillräcklig motivering för ordalydelsen i vår resolution.
Herr ordförande! Trots nuvarande internationella tryck uteblir den så kallade successiva demokratiseringen som general Abacha hade utlovat. Kollega Moorhouse har redan refererat till general Yar'Aduas, en av oppositionsledarna, mystiska död, och jag hänvisar också till domen mot den landsflyktige nobelpristagaren Wole Soyinka. Detta är bekräftelser på att den nuvarande politiken karakteriseras av tortyr, arrestering av journalister, förtryck av ogoni.
Det är positivt att rådet har förlängt sanktionerna mot Nigeria med ett år. Det är en tydlig signal, men som Moorhouse redan har sagt, sanktionerna går inte tillräckligt långt, i synnerhet inte när de inte tillämpas effektivt; för att uttrycka det starkare, när de på ett oacceptabelt sätt urholkas genom att de kringgås. EU måste söka instrument för att kunna kontrollera och tvinga fram efterlevnad av sanktionerna.
Vidare, herr ordförande, herr kommissionär, den liberala gruppen är fortfarande förespråkare för oljeembargot. Det är det enda sättet att effektivt straffa det landet.
Herr ordförande! Vi verkar ha en hel lista på missade chanser under de senaste månaderna. Först och främst misslyckades samväldestoppmötet i Edinburgh med att vidta bestämda åtgärder mot Nigeria; sedan förlängde rådet sanktionerna med bara ett år; och sedan, vilket redan har nämnts, misslyckandet med att tillämpa visumrestriktionerna då Nigeria tillåts spela i VM nästa år. Allt detta är misslyckanden från vår sida, som medlemmar i den Europeiska unionen, och från samväldets sida.
Vad skall göras nu? Det finns en strimma av hopp. Jag var i Ghana nyligen med en delegation från Europaparlamentet. De har visat att de kan klara av övergången till demokrati och vi har fått höra att nigerianerna skulle vilja bli sedda i samma ljus som Ghana. Så vi måste säga till general Abacha att om han menar allvar kan han försöka övertyga oss om en återgång till den demokrati hans säger sin omfatta. För honom är budskapet helt klart: om han menar allvar med en återgång till demokrati så måste han släppa Abiola och de andra politiska fångarna fria och fortsätta med den demokratiska processen genast.
Herr ordförande, mina damer och herrar, ärade Sir Leon Brittan! Jag vill fästa er uppmärksamhet speciellt på punkt 5 i vår resolution, där vi kräver frisläppande av politiska fångar. Bland dem hittar ni namnet Ogana Ifowodo. Vem är det? Ogana Ifowodo är en medarbetare till Heinrich-Böll-stiftelsen, en politisk stiftelse i Förbundsrepubliken Tyskland, som jag själv tillhör. Han var på inbjudan av vår stiftelse med vid samväldeskonferensen i Edinburgh för att presentera årsrapporten från Civil Liberties Organisation från Nigeria om situationen för de mänskliga rättigheterna där. Den 6 november arresterades han vid gränsen mellan Benin och Nigeria i samband med sin återresa till Nigeria. Hittills har säkerhetstjänsten låtit varken hans familj eller arbetskolleger få träffa Ogana Ifowodo. Det finns därför risk för att han torterats eller t.o.m.fortfarande torteras.
Säkerhetstjänsten har bekräftat arresteringen och var han befinner sig. Som grund för arresteringen har den angett oresonlighet. Självklart finns det inte någon sådan brottsrubricering i den nigerianska rätten utan detta hänvisar troligen till bakgrunden till arresteringen. Arresteringen sällar sig nämligen till raden av arresteringar av nigerianska journalister och medarbetare i människorättsorganisationer i den prodemokratiska rörelsen. Dessa försök att skrämma alla kritiker skall uppenbarligen jämna vägen för en av militärregeringen godkänd demokrati. Endast så låter sig begreppet oresonlighet förklaras.
Sir Leon Brittan, nyligen hade vi - det är inte särskilt länge sedan - en nobelpristagare, Wole Soyinka, här på besök. Vi hade diskussioner i utskottet, i parlamentet med representanter för rådet på alla nivåer. Jag har två frågor till er: Vad kan kommissionen göra i fortsättningen för att tillsammans med medlemsstaterna åstadkomma framsteg avseende ett oljeembargo i Nigeria? Min andra fråga är: Vi har nu i budgetförfarandet skapat en ny budgetpost. Hur planerar kommissionen att använda denna budgetpost?
Herr ordförande! Det allvarligaste hotet mot sammanhållningen när det gäller internationella relationer är den permanenta frestelsen att vara stark mot de svaga och svag mot de starka.
Det råder ingen tvekan om att regimen i Nigeria hör till kategorin de starka. Inte starka när det gäller förnuft, som de verkar sakna helt, utan starka när det gäller den egna militära och ekonomiska makten.
Nigeria är ett rikt land, där emellertid den största delen av befolkningen lever i den mest absoluta fattigdom, eftersom landets resurser, framför allt de som härrör från oljeexporten, används för att en militär klick och deras trogna allierade och tjänare skall kunna leva det mest otyglade lyxliv.
Redan för länge sedan beslutades om sanktioner mot Nigeria. Men man fortsätter att undvika att fatta det enda beslut som verkligen skulle kunna skada regimens intressen: ett embargo mot landets oljeexport.
Listan över den nigerianska regimens brott är mycket lång. Från blodigt undertryckande av hela folkslag, till exempel yorubas, till mord, godtycklig arrestering, tortyr, avskaffandet av all politisk opposition och de orättfärdiga åtgärder som vidtagits mot nobelpristagaren Wole Soyinka.
Nigerias hånfulla avslag i oktober på en begäran att få sända en delegation från Europaparlamentet till landet för att genomföra en serie av möten och besök, utan inskränkningar från regeringen, är ett bevis på landets absoluta vägran att gå vidare längs demokratiska vägar. Valet som äger rum i landet är dessutom inget annat än en skamlig fars, med tanke på att det är omöjligt för oppositionen att delta.
Även nu riktar Europaparlamentet många uppmaningar till de nigerianska myndigheterna. Vi stödjer samtliga dessa uppmaningar, men vi fruktar att om inte det internationella samfundet, till att börja med Europeiska unionen, vidtar lämpliga påtryckningsmetoder, så är risken än en gång att dessa uppmaningar inte hörsammas.
Herr ordförande! På nytt står Nigeria på vår dagordning på grund av de oupphörliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och kränkningarna av demokratiska principer i det landet. På nytt, därför att kritik har övats många gånger mot det landet, men tyvärr har det ännu inte hjälpt särskilt mycket. Under tiden når oss åter nya rapporter som att en av Abachas förtrogna har dött, vilken under dåliga omständigheter satt tillsammans med fyrtio politiska fångar i fängelset vid Enubu, 500 kilometer från faciliteter, till exempel på sjukvårdsområdet. Amnesty International har meddelat oss att det rådde ett förnedrande tillstånd i det fängelset och att det inte alls är oväntat att denna framstående, ännu inte gamla, bekant från den gamla perioden nu har omkommit. Det är en tragisk situation. Det är det femtielfte dramat i en lång följd. Nu är tiden verkligen inne för att skärpa åtgärderna.
Det är inte första gången som ett drama äger rum i det landet. Det är inte heller första gången som vi pläderar för kraftfullare åtgärder. Vi noterar det motsatta. För visum, som egentligen inte längre får utfärdas, utfärdas i stigande takt. Vårt försök att inrätta ett oljeembargo efterlevs inte. Ännu värre, Shell, som mer och mer har avvecklat sina aktiviteter i Nigeria, ersätts nu av andra oljebolag som gärna vill fylla luckan som Shell har lämnat efter sig.
Vi kräver nu att Europeiska kommissionen verkligen skall skärpa åtgärderna. Det har även på annat sätt krävts från internationellt håll. Jag tror att en oljebojkott verkligen är oundviklig. Jag skulle gärna vilja höra av Sir Leon Brittan vad han anser om detta.
Sierra Leone
Herr ordförande! Under vår sammanträdesperiod i juni fördömde vi den militära statskuppen i Sierra Leone och föreslog att allt europeiskt bistånd till regimen i Freetown skulle dras in. Vi förvånades också över att Nigeria anförtroddes uppdraget att vaka över rätt och demokrati.
Sedan den resolutionen har Europeiska unionen bekräftat att det europeiska biståndet dras in, och Säkerhetsrådet har utfärdat ett embargo på olja och vapen till Sierra Leone, samt ett förbud för juntamedlemmarna att förflytta sig utanför landets gränser. Till sist verkar det som om ett avtal för en återgång till demokratin har slutits, mellan juntan och kommittén med fem av de västafrikanska staterna.
Allt det här är utomordentligt, den senaste utvecklingen vill säga, men vår grupp vill insistera på en punkt: vad är våra besvärjelser för demokratin värda om vi inte är beslutna att befästa den med ett generöst bistånd till utvecklingen? Den demokratiska processen i Sierra Leone har framställts som exemplarisk, men vi har låtit det landet klara sig självt, med tusentals ekonomiska och sociala svårigheter, som en alltför drastisk strukturell anpassningsplan har skapat, som så ofta förr. Vi har på så sätt utsatt Sierra Leone för en knäck, vilket med all säkerhet kommer att upprepas i framtiden. En afrikansk journalist har skrivit: " väst vet hur idén om demokrati skall säljas, men kan inte ge några servicegarantier" .
Herr ordförande! Sierra Leone är ett land där situationen under de senaste åren stadigt har förvärrats såväl på det politiska planet som när det gäller befolkningens livskvalitet.
Den 25 maj förra året genomfördes en ny militärkupp som satte stopp för den redan svåra och ömtåliga förhandlingsprocessen inom landet och för försöken att upprätta acceptabla villkor för det livet. Nationalförsamlingen, som valdes den 16 mars 1996, upplöstes och all makt samlades till den styrande militärjuntan.
Det våld och kaos som råder i landet hotar den fysiska överlevnaden för hundratusentals personer och en betydande del av landet befolkning är i dag skingrade eller lever som flyktingar.
Även i detta fall har det internationella samfundet, framför allt via de åtgärder som antagits av FN: s säkerhetsråd, ingripit för att försöka skapa villkoren för en politisk lösning. Framför allt är de sanktioner som beslöts i samband med säkerhetsrådets beslut viktiga och måste tillämpas och respekteras av samtliga länder, först och främst naturligtvis länderna i regionen, men även medlemsstaterna inom Europeiska unionen.
Fredsavtalet som undertecknades den 23 oktober skulle kunna vara en positiv utgångspunkt om det faktiskt respekteras av alla inblandade parter och om tillämpningen övervakas. En positiv utgångspunkt för försöken att få landet att komma ur den dramatiska situation i vilken det befinner sig.
Vi uppmanar med andra ord kommissionen och rådet att ta alla tänkbara initiativ för att bidra till en positiv utveckling av situationen i Sierra Leone.
Vi uppmanar dessutom kommissionen att via internationella hjälporgan och olika icke-statliga biståndsorganisationer få till stånd humanitär hjälp och framför allt skydd för de befolkningsgrupper som befinner sig i svårigheter, främst flyktingar och fördrivna.
Herr ordförande! Delar av försvarsmakten i Sierra Leone genomförde den 25 maj ett kuppförsök. De avsatte den demokratiskt valde presidenten Kabbah och tvingade honom på flykt. Detta var den tredje statskuppen sedan 1992. Den demokratiseringsprocess som inleddes i mars 1996 av de civila myndigheterna och rebellerna i den Förenade revolutionära fronten, en process som nyligen utmynnat i att fria val med flera partier kunde hållas, har lamslagits. Följden är, som FAO säger, en situation där 200 000 människor hotas av hungersnöd, där 200 000 människor är på flykt. Frågan är för oss, kan och måste vi ge omedelbar hjälp? Hur går den att ordna? Jag antar att vi i varje fall inte på något som helst sätt får stödja militärjuntan utan att vi borde följa kraven från FN: s säkerhetsråd, att i alla medlemsländer och EU uttala ett reseförbud för medlemmar i militärjuntan samt utfärda ett vapen- och oljeembargo för att därigenom tvinga denna junta att återuppta demokratiseringsprocessen.
Herr ordförande! Sierra Leones befolkning genomlider en olycksalig tid. Efter tre statskupper är landet fullständigt i upplösning, faciliteter för bostäder, undervisning och hälsovård är allvarligt skadade och även livsmedelsförsörjningen är mycket dålig. 200 000 människor hotas av svältdöden i själva landet, och ytterligare 200 000 människor befinner sig i de norra delarna av Ghana och Elfenbenskusten.
När vi nyligen var där hörde vi hur allvarlig situationen i själva verket är. Europeiska unionen hjälper lyckligtvis till där i dessa läger, men under tiden verkar det som om mer hjälp behövs. På det området skulle vi egentligen vilja uppmana Europeiska kommissionen att också ta mer initiativ, framför allt för att stödja de försiktiga fredssamtalen som ändå har startat nyligen. Jag skulle i detta sammanhang vilja göra en randanmärkning om att det finns nigerianska soldater i Sierra Leone för att bevara freden där. När vi nyss hörde vad nigerianer ställer till med i sitt eget land och att det alltså är folk som hör till Nigerias militärmakt, kan man lätt föreställa sig att det inte är det bästa folket för att återskapa freden i det landet. Europeiska unionen har här en bra uppgift. Det står ett antal förslag i resolutionen. Vi stöder dessa helhjärtat.
Kroatien
Herr ordförande! Vår grupp, den liberala gruppen, hoppas att vi i dag kan sända tydliga signaler om vårt ogillande adresserade till den kroatiska regeringen. Regeringen Tudjman undergräver på många sätt demokratin och yttrandefriheten. Man gör livet surt för oberoende tidningar som Globus och Feral Tribune, och icke-statliga organisationer som Helsingforskommittén och Open Society Institute hindras att fungera.
Det är några exempel på den systematiska politiken med kränkningar av internationella fördrag som även Kroatien har undertecknat och av reglerna i organisationer som Kroatien är medlem i. Kritik från Europarådet, från OSCE och från EU ignoreras konsekvent. Jag tror inte att president Tudjman nu verkligen förväntar sig att den internationella gemenskapen önskar att fortsätta på detta sätt med Kroatien. Jag behöver bara påminna om att bland annat den amerikanska regeringen tidigare i år pläderade för att senarelägga det kroatiska medlemsskapet i Europarådet. Den liberala gruppen har också redan uttalat sig för detta. Varje gång vi diskuterar situationen i Kroatien visar det sig att antalet argument för denna senareläggning bara ökar.
Till sist, herr ordförande, EU måste under tiden engagera sig för en vidareutveckling av demokratin, de fria medierna och de icke-statliga organisationerna inom ramen för Phare-demokratiprogrammet.
Herr ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Säkert befinner sig Kroatien i ett svårt läge. Landet arbetar efter ett krig med att återföra flyktingar, med en ständig tendens till nationalism, då förstår jag att man inte kan utveckla en fullständig demokrati. Man jag beklagar särskilt att det i Kroatien, tyvärr - och vi märkte det ju även i samband med delegationsbesöket - ständigt kommer upp berättigade klagomål på dagordningen att det just vad gäller pressfriheten finns stora problem. Inte i något land är det lätt att hantera medier, och det är säkert inte helt lätt i ett land som befinner sig i en socialt sett svår situation. Eftersom just Kroatien bekänner sig till Europa och ju även från sin sida skulle vilja ha en anpassningsprocess, i varje fall har det hörts den typen av tillkännagivanden, måste Europaparlamentet emellertid i dessa frågor skapa stränga och relevanta kriterier.
Jag föreslog även själv efter besöket, om vi inte borde fundera över om vi inte just inom Phare-programmet åter skulle ställa mer ekonomiska medel till förfogande under förutsättningar att det vore lämpligt för Kroatien och Kroatien även vidtar aktiva åtgärder i riktning mot demokrati, mot integration av flyktingar osv.
Desto mer beklagar jag att de positiva svar som vi just som Europaparlamentariker försökt ge faktiskt inte besvarades med positiva reaktioner från Kroatiens sida. I den bemärkelsen stöder vi naturligtvis denna resolution och uppmanar Kroatien att verkligen göra allt för att en fullständig demokrati skall kunna utvecklas.
Herr ordförande! Jag kommer att utnyttja min talartid för att uttrycka mitt stöd till min kollegas och andra talares uttalanden.
Ja, jag tror att vi här i Europaparlamentet har sinne för att vilja och hoppas på att de här europeiska länderna, som aspirerar på att en dag bli medlemmar av den Europeiska unionen, är måna om att respektera de mänskliga rättigheterna. Att påminna det kroatiska folket om dess förpliktelser, anser vi därför vara en vänskaplig gest, eftersom dessa förpliktelser i våra ögon utgör den främsta basen för dialogen med de länder, som, jag upprepar det, vill bli medlemmar av unionen.
En viktig omständighet har uppkommit i dag, jag tänker på arresteringarna av två krigsförbrytare, kroater just, som har åtalats av den internationella domstolen. Det är viktiga tecken på att det här landet, och det är min önskan, en dag kan ansluta sig till Europa fullt ut, efter att det har anslutit sig till principen om respekt för grundläggande rättigheter.
Det är i den andan som vi har lagt fram den här resolutionen, med förhoppningen om att parlamentet alldeles strax skall anta den.
Censuren i Kroatien, herr ordförande, är förbjuden enligt lag, men hotelserna äger rum i stor skala: hotelser mot oberoende tidningar, oberoende journalister, oberoende organisationer. Tekniken som används för detta är att å ena sidan dra människor eller institutioner inför rätta och å andra sidan att hota dem med krav på finansiell kompensation.
Konkret pågår för närvarande 100 rättsliga ärenden mot Globus, 45 mot Feral Tribune, 32 National, 51 mot Novilus. Mot Cisak, ordföranden för den kroatiska Helsingforskommittén, pågår sju rättsliga ärenden. Han hotas av sex månaders fängelse. Detta är alltså en reell risk.
Det är tydligt att den sortens agerande är politiskt motiverat. I den bemärkelsen beklagar jag att orden " politiskt motiverat" har strukits i den resolution som strax skall läggas fram för omröstning på begäran av kristdemokraterna. För det är just det det handlar om.
Herr ordförande, kära kolleger! Min politiska grupp ställer upp på denna resolution, eftersom även vi vill stödja landet Kroatien i att överallt i det civila samhället få ett genombrott för europeisk standard. Framför allt vad gäller elektroniska medier förväntar vi att det kommer en offentlig-rättslig TV-kanal inom en snar framtid. Den regerande maktens känslighet gentemot berättigade eller även osant kritiska artiklar i de olika pressorganen leder ofta till överreaktioner som vi fördömer.
Den nya förenings- och stiftelserätten motsvarar dock europeisk standard. Stiftelserna i Kroatien kan leva bra med den. Endast Soros-Foundation har problem eftersom den nu förlorar sin hittillsvarande ställning. Open Society Foundation måste nämligen i dag även registrerar sig som stiftelse, och det vill den inte. Den vill behålla sin status som icke-statlig organisation.
I Kroatien arbetar över 1 800 icke-statliga organisationer. Det behövs en lag som reglerar deras förhållanden precis som i våra länder. Dessa organisationer måste t.ex. vara samhällsnyttiga, dvs. Non-profit-organisationer. Regeringens lagförslag beträffande humanitära organisationer, som det presenterats i det kroatiska parlamentet, sabor, har emellertid fortfarande sina brister. Vi uppmanar våra kolleger i parlamentet där att i lagstiftningsförfarandet få till stånd förbättringar med hjälp av ändringsförslag. Vi hyser stort förtroende för att detta kommer att ske och vårt yrkande i dag kommer säkert att stärka dem i detta.
Herr ordförande! I natt arresterade nederländska och amerikanska militärer från SFOR två kroater, misstänkta för krigsförbrytelser i norra Bosnien. De är nu i Nederländerna, och nästa år kommer de att ställas inför Internationella domstolen. Vi skulle kunna säga: ett positivt meddelande.
Det verkar som om meddelandena i själva Kroatien är något negativare. Det verkar som om lagar om föreningar missbrukas, men när jag hör Pack, då ser det kanske ändå litet annorlunda ut. I vilket fall som helst konstaterar vi att Helsingforskommittén och Open Society Institute, som ändå har investerat 30 miljoner i landet, inte kan fungera fritt. Rättegångar anhängiggörs mot journalister. Det var inte vad EU hade sikte i samband med erkännandet av ett oberoende Kroatien.
I många avseenden har vi kanske varit alldeles för tålmodiga alldeles för länge. Därför är det nu dags att låta larmklockan ljuda och yrka på att lagarna inte skall missbrukas och att media skall ges fritt spelrum.
Herr ordförande! Delegationen från Alleanza Nazionale stödjer den gemensamma resolutionen om Kroatien och vi kommer att stödja den vid omröstningen. Vi är nämligen övertygade om att i det landet är, trots myndigheternas försäkringar och trots de deklarationer som förmodligen motiverats av sentimentala och historiska skäl av någon framstående representant för denna kammare, åsiktsfriheten och andra grundläggande mänskliga fri- och rättigheter starkt beskurna. Och trots president Tudjmans försäkringar att Kroatien kommer att vara ett europeiskt bålverk mot den islamiska fundamentalismen, så räcker inte detta och det får inte tas som en ursäkt för att negligera de grundläggande fri- och rättigheterna och för att kränka åsiktsfriheten, församlingsfriheten och yttrandefriheten. Kroatiens väg till Europa verkar fortfarande lång och den måste med nödvändighet innebära att Kroatien överger sin neostalinistiska hållning, ett iögonenfallande arv från landets kommunistiska förflutna.
Herr ordförande! Jag läste aningen road den resolution som här har lagts fram. För just den tidning som jag är medarbetare i presenteras här som föremål för förföljelse. Att Globus verkligen är en av de skarpaste oppositionstidningarna i Kroatien, som skriver i en ton som retar den kroatiska regeringen, som i vissa andra länder inte tolereras, inte heller i demokratiska länder, det är jag mycket medveten om, eftersom jag har mycket att göra med denna redaktion. Att man inlett en process mot Globus , anser jag vara obefogat. Jag känner nämligen några demokratiska grannländer till Kroatien där även sådana saker skulle kunna hända, där t.o.m. redaktörerna i vissa tidningar måste avgå, eftersom de förolämpade en regeringschef.
Därför vill jag säga en sak: Naturligtvis - och det har Swoboda mycket riktigt sagt - har Kroatien stora problem. Det har förstörts genom ett krig, det har väldigt många problem med flyktingar som Kroatien tagit emot i stort antal, men utan tvivel är det inte ens sett ur det perspektivet så dåligt. Jag var själv under valkampanjen i Kroatien, dessutom hos oppositionspartierna. Jag kan bara säga att dessa oppositionspartier agerade rätt fritt och gjorde t.o.m. mycket lyckosamma försök. Att det sedan blev ett annat resultat, det rår väljarna för, inte regeringen.
Jag ville bara säga allt detta, för att man slutligen skall erkänna att Kroatien är en europeisk stat, att det har en stor europeisk kultur och att vi alla har intresse av att hjälpa Kroatien. Inte så att man sätter krokben utan att man verkligen stödjer det i dess ansträngningar. Det borde vara den djupare innebörden.
Herr ordförande! Jag kommer inte att vara med och godkänna den resolution om Kroatien som ligger framför oss. Jag vill dock först och främst påminna om att vi i Europaparlamentet egentligen inte är särskilt lämpade att ställa höga krav gentemot Kroatien. Den övervägande majoriteten i parlamentet sa ju aldrig ens så mycket som ett ord för att bistå det kroatiska folket då det med möda och enorma risker frigjorde sig från den jugoslaviska tvångströjan. Tvärtom, då för några år sedan producerades resolutioner i överflöd för avvisa och fördöma denna självständighetssträvan hos ett folk. Och jag vill också påminna om att den Europeiska gemenskapens organ - inklusive parlamentet - ända in i det sista fortsatte att försvara den jugoslaviska utopin tills slutligen Tyskland som enda land hade modet att välja det kroatiska folkets sida.
Jag kommer dessutom inte att godkänna resolutionen därför att jag vägrar att därigenom jämställa Kroatien med länder som Kina, Nordkorea, Nigeria och så vidare, som här kritiseras med rätta. Det är otvivelaktigt mycket som kan förbättras i Kroatien, men det landet hör inte hemma i den samlingen och på samma anklagades bänk.
Dessutom måste jag säga att jag också betraktar vädjan i parlamentet i dag om absolut politisk yttrandefrihet i Kroatien som litet hypokritisk. Vi brukar ju här ytterst regelbundet anta resolutioner där den politiska yttrandefriheten inom vår Europeiska union inskränks och avvisas, exempelvis för var och en som ställer frågor rörande den multikulturella utopin. I nästan varje medlemsstat har det, under sken av bekämpning av rasism, kommit munkavlelagar som bestraffar yttrandefriheten rörande detta politiska, jättelika immigrationsproblem med böter, med penningstraff och med ovalbarhet. Och lika tillgänglighet till media för alla inriktningar - som man kräver för Kroatien - är i de flesta av våra egna medlemsstater ett skämt när man som jag själv tillhör en demokratisk men nationell opposition till höger.
När jag betraktar allt detta kan jag inte komma till någon annan slutsats än att Kroatien säkert måste förbättra demokratin ytterligare, men i varje fall inte behöver särskilt många lektioner av detta parlament.
Albanien
Herr ordförande, herr kommissionär! Först vill jag säga följande: Det uppstod några problem i samband med översättningen av resolutionen. Jag skrev texten på tyska, och jag talade om ett mordattentat i parlamentet. Det översattes till alla övriga språk med mord. Jag tror att det utan tvivel betyder en väsentlig skillnad för oss, men för Hajdari, som blev angripen i parlamentet betyder det en väldig skillnad. Han lever fortfarande och är gud ske lov inte mördad.
Dessutom ser det i några översättningar ut som om det skulle ha skapats en koppling mellan mitt krav respektive det krav som fanns i resolutionen, att i samarbete med Europarådet skicka en observatör till det albanska parlamentet och med den hjälp som vi ger Albanien. I den tyska texten är det helt klart att här inte föreligger några villkor. Dessa två företeelser måste visserligen båda betraktas, men skall inte helt kopplas till varandra.
När jag författade denna resolution som ett brådskande ärende, visste jag absolut inte hur brådskande det faktiskt skulle bli. Det fanns nämligen i Albanien några beslut, framför allt i det albanska parlamentet, som vi verkligen från vår sida inte kunde acceptera. Det förhöll sig nämligen så att det för några veckor sedan hade tagits ett beslut, att sätta en frist, som talaren i det albanska parlamentet hade satt mot författningsdomstolen. Han sade: Om författningsdomstolen inte ändrar vissa förhållanden, så kommer författningsdomstolen den 20 december detta år, i övermorgon, på lördag denna vecka, att upplösas. Här sade parlamentet helt klart att om vissa förhållanden inte omsattes i praktiken, så kommer utnämningen av domare till författningsdomstolen att ändras, så att den endast stämmer överens med den politiska uppfattningen hos det härskande partiet.
Det är något som vi inte kan tolerera, och jag tror att var och en som i dag röstar mot denna resolution angående Albanien till viss del gör sig medskyldig, om i övermorgon författningsdomstolen olagligt och på ett odemokratiskt sätt upplöses
(Applåder)
Herr ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag är mycket olycklig över att PPE-gruppen här beträder en väg utan samråd med de övriga ledamöterna i delegationen, även citerar delegationen som om det förelåg en gemensam uppfattning. Det är en solouppvisning och fru Pack, jag är mycket ledsen över att ni härmed lämnar denna samarbetets väg som vi gärna ville gå. Herr Habsburg, jag menar nu Otto von Habsburg, menade att valet fått en annan utgång än vad många önskade. Det är väljarnas fel, inte regeringens. Den tes ni driver här är emellertid just det omvända. Eftersom ert syster- eller broderparti inte vann utan förlorade, är plötsligt allt som regeringen gör dåligt. Det är något som jag absolut tillbakavisar och förkastar.
Min grupp och jag, vi är inte beredda att uppträda i denna form av icke-samarbete i delegationen som ni driver här. Ni har inte försökt få kontakt. Ni har inte bett om sammanträde i delegationen för att ordentligt diskutera dessa punkter. Ni uppmanade den gången, fortfarande i Albanien, när vi var där tillsammans, t.o.m. oppositionen - något som inte står i er resolution - att återvända till parlamentet och samarbeta. Ingenting om detta står det i resolutionen. Ert yrkande återger på intet vis diskussionen som vi hade i delegationen. Det beklagar jag för ni kritiserar ensidigt bara regeringen respektive bara regeringsmajoriteten, och stöder er även bara på denna ena sida och tar inte hänsyn till alla övriga argument som fördes fram. Ni bestämmer tider. Ni ändrar på tider, så att det blir svårt och innebär stora besvär för oss att kunna delta i sammanträdet i en delegation. Efter det är ni inte ens beredd att försöka, vad gäller Albanien, att gå en gemensam väg. Det är bara att beklaga. Jag anser även att citatet i början av detta yrkande är felaktigt och inte tillförlitligt. Jag kommer med anledning av detta rikta ännu en vädjan till ordföranden.
Herr ordförande! Albanien är det land som, mer än något annat i det före detta östblocket, var mest isolerat och det vars väg till demokrati är längst och svårast.
Det finns inga tvivel om att det vi kallar rättsstat fortfarande stöter på många problem och beträffande detta stödjer sig de anmärkningar som formuleras i resolutionen på den information vi tog del av när vi besökte Tirana inom ramen för arbetet i det blandade parlamentariska utskottet.
Dock finns det, tror jag, ännu en dimension i detta problem som vi inte får blunda för: Albanien försöker finna sin väg efter val, vilka det internationella samfundet allmänt erkänt. Det har gått väldigt lite tid sedan dess. Landet har funnit ett relativt lugn, det försöker stabilisera sin ekonomi efter en stor skandal och försöker stabilisera sina internationella relationer.
Vad som händer på en större skala - det har redan betonats och är sant - är undanröjandet av de politiska motståndarna, i enlighet med balkansk modell, alltså händer precis det motsatta till vad som hände tidigare, men då reagerade vi tyvärr inte alls.
Jag tror, herr ordförande, att om den Europeiska unionen hade visat att den inte accepterade den dåvarande regeringens olagligheter, så hade den regeringens framgång varit större; självklart hade inte Berisha bildat den felaktiga uppfattningen att vi kunde förlåta honom för allting. Detta betyder naturligtvis inte på något sätt att vi nu bör förlåta överträdelser av demokratiska principer. Men med detta resonemang och för att inte ge intrycket av att vara ensidiga, ty jag tror inte att någon av oss har några preferenser vad gäller politiska partier i Albanien, bör vi kanske först ge den nyligen valda regeringen, som måste känna till våra positioner både beträffande demokratiska principer och rättvisans självständighet, en respit.
Resolutionens markeringar är inte felaktiga, de är dock litet ensidiga och jag tror att de är något förhastade, ty speciellt vad gäller författningsdomstolen har vi information endast från den albanska oppositionen. Jag är rädd för att vi har för bråttom, herr ordförande.
Herr ordförande! Den liberala gruppen kommer att rösta mot denna resolution därför att vi i första hand motsätter oss idén som uttrycks i resolutionen om att vi skall agera som ett slags tutors i Albanien och kontrollera om ett korrekt parlamentariskt tillvägagångssätt tillämpas eller inte. Jag tror inte att det är det sättet som demokratin i Albanien, hur svag den än må vara, kan hanteras på.
Jag tycker det är beklagligt, och det har redan blivit sagt, och meningsutbytet mellan Swoboda och Habsburg var här tydligt. Jag tycker det är beklagligt att PPE lade fram denna text mycket sent, och som det är brukligt i parlamentet gör vi inte detta när det handlar om brådskande ärenden. Jag tycker det är mycket beklagligt. Dessutom har jag uppfattningen att det inte finns några brådskande element i resolutionen, men jag skulle ändå tycka att det är beklagligt att när vi röstar mot Albanienresolutionen ge ett intryck av att vi inte är bekymrade över hur långsamt förbättringen av demokratin och rättsstaten går i Albanien. Med andra ord, herr ordförande, jag tycker att det är beklagligt att ett överilat agerande från PPE: s sida egentligen har tagit ifrån oss alla möjligheten att göra en bra resolution.
Fru ordförande! Jag skulle vilja uttrycka min förvåning både vad gäller resolutionens innehåll och dess läglighet beträffande rättssäkerheten i Albanien.
Nyligen besökte Europaparlamentets delegation för förbindelserna med länderna i Östeuropa Tirana och hade enligt min mening en väldigt lyckad expedition till Albanien, inom ramen för det fjärde interparlamentariska mötet mellan Europaparlamentet och det albanska parlamentet. Jag hade äran att vara medlem av Europaparlamentets delegation, och tillsammans med de andra medlemmarna gavs jag möjlighet att konstatera de sammansatta och komplexa villkor som råder i detta land och de enorma ekonomiska, sociala och politiska problem det står inför. Jag bör notera att vi verkligen konstaterade många problem vad gäller hur demokratin fungerar i detta land och även det faktum att det finns en politisk spänning eftersom det största oppositionspartiet bojkottar parlamentets arbete och inte deltar i dess möten.
Givet detta är det omöjligt för mig att förstå vad denna resolution, som, är jag rädd för, ger ett alibi till Berishas argument och taktik, tjänar till. Jag vill inte tro att detta är författarnas avsikt, objektivt sett är det dock precis vad betänkandet gör.
Vad gäller observationsdelegationen till det albanska parlamentets möten, skulle jag vilja notera att Albanien inte är någons protektorat, inte heller är Albanien omyndigt och vi bör äntligen ta avstånd från förmyndarmentalitet gentemot de albanska politiska krafterna.
Jag uppmarar parlamentet att förkasta detta resolutionsförslag såsom oacceptabelt för att det, objektivt sett, underminerar den parlamentariska delegationens roll precis efter det att denna gjort en lyckad expedition till Tirana.
Djibouti
Herr ordförande! De parlamentsval som i morgon kommer att hållas i republiken Djibouti borde inte medföra stora överraskningar, eftersom oppositionen där inte har rätt att yttra sig, och eftersom t.o.m. parlamentsledamöter som tillhör det regerande partiet ogiltigförklaras, eller förklaras vara ovalbara, då de kritiserar president Hassan Gouled.
Men det som i dag enligt vår grupp är synnerligen allvarligt, det är det polisiära och straffrättsliga samarbetet mellan Djibouti och Etiopien. De båda länderna arresterar den andres motståndare och sänder tillbaka dem till det andra landet, för att de skall dömas och fängslas, vilket nyligen hände Mohamed Kadamy, hans familj och hans advokater. Europeiska unionen kan inte tolerera att länder som tar emot utvecklingsbistånd från unionen beter sig på det sättet.
Vår grupp skulle också vilja vända sig, indirekt, till den franska regeringen, som gärna åberopar den nya andan i sina samarbetsförbindelser. Nu är det så att Djibouti är den huvudsakliga basen för de franska väpnade styrkorna i Afrika. Vad man än i övrigt kan anse om denna militära närvaro, anser vi att den åtminstone borde förbindas med ett minimum av demokrati, i Frankrikes eget intresse. För också här riskerar Frankrike att snart finna sig inblandat i politiska omvälvningar, som dess eftergivenhet kommer att ha tillåtit.
Herr ordförande! Vi är oroade över läget när det gäller mänskliga rättigheter i Djibouti och bekymrade över våldshandlingar mot medlemmar av oppositionen som förekommit under tiden före parlamentsvalen, som skall äga rum nu den 19 december. Den 26 september i år arresterades de viktigaste ledarna, representanter för FRUD, Fronten för återupprättandet av ett enat Djibouti, av Afar, oppositionen där. Även representanter för FRUD, som är verksamma här i Europa, arresterades. De arresterades i Etiopien, utvisades och skickades till Djibouti, där de häktades. Det var vid sidan av den europeiska representanten Mohammed Kadhamy även hans fru, Aïcha Dabalé, som tillhör en humanitär organisation och som är gravid.
Jag anser att vi måste kräva med eftertryck att dessa personer snarast friges, men också att hela befolkningen, som berörs av konflikten, kan återvända från de områden som de fördrivits till, om inte direkt till Djibouti så åtminstone till regionen.
Vi borde engagera oss för att de bostäder som ockuperas av regeringsmakten utryms och åter ställs i ordning.
Som vice ordförande i församlingen AVS-EU för Lomé-avtalet skulle jag vilja uppmana Djibouti att respektera detta avtal, särskilt artikel 5, där det står att mänskliga fri- och rättigheter skall skyddas.
Herr ordförande, herr kommissionär! Så här alldeles innan valet i Djibouti uttalar parlamentet sin oro över den politiska utvecklingen där. Med rätta, men, herr ordförande, det finns länder på andra platser i världen som är lika ömmande och som parlamentet i sin ibland selektiva entusiasm helt förbigår. Ett sådant land är Surinam, i norra Latinamerika. Ett land med 400 000 invånare, med 300 000 släktingar i Nederländerna.
Herr ordförande! Där är det en ekonomisk narkotikaelit som bestämmer. Journalister och människorättsaktivister hotas på nytt. Förra veckan blev en fotograf kidnappad av fyra män och slagen sönder och samman med löftet att samma öde kommer att drabba hans barn om inte hans fru, huvudredaktör för dagstidningen " De Ware Tijd" , ändrar sina artiklar efter regeringens vilja. Herr ordförande, juldagarna närmar sig, politisk stiltje och mediastiltje. Jag vet nu i varje fall att de styrande i Surinam vet att detta parlament är informerat, och kanske kan det också skydda journalisterna något.
För att börja med Nigeria vill jag tacka de ärade herrarna för deras frågor om Nigeria, där situationen verkligen är extremt oroande. Bara för två dagar sedan kungjorde statschefen, general Abacha, bildandet av en ny regering för att ersätta den han upplöste den 17 november. Den nya ministrarna avlägger ämbetseden i dag.
Den enda fråga som riktats direkt till kommissionen har att göra med förberedandet av en detaljerad rapport om tillståndet för samarbetet med Nigeria och utsikterna för framtida samarbete. Jag kan försäkra er om att vi, precis som vi gjorde vid den här tiden förra året, skall göra en sådan rapport tillgänglig för parlamentet. Jag kan redan nu tillkännage för er att förra veckan avfördes en summa på 325 miljoner ecu av medel från sjätte och sjunde Europeiska utvecklingsfonden avsedda för Nigeria från de senaste två nationellt inriktade programmen och i stort sett alla projek stödda av Europeiska utvecklingsfonden har avslutats. De enda undantagen utgörs av regionala projekt, där i synnerhet en projekt - ett regionalt flygsäkerhetsprogram - har tillåtits fortsätta på grund av dess vikt för regionen som helhet.
Vad beträffar framtida samarbete har kommissionen hittills inte lyckats med att förhandla fram ett mandat från de nigerianska myndigheterna att mobilisera resurser från Europeiska utvecklingsfonden för decentraliserat samarbete vilket skulle tillåtits under den gemensamma ståndpunkten från den 20 november 1995. Men vi fortsätter att vara hoppfulla över att vi kommer att klara av det.
Jag skulle vilja lovorda parlamentet för dess initiativ att under denna sammanträdesperiod godkänna en budget på 3 miljoner ecu för demokrati och ett demokratiskt styre i Nigeria. Kommissionens avdelningar kommer att samarbeta mycket nära med parlamentet för att garantera att dessa resurser används till maximal verkan, men jag kan inte ge fler detaljer än så för närvarande.
För att fortsätta med Sierra Leone har kommissionen alltsedan statskuppen i maj i år tillsammans med resten av det internationella samfundet varit konsekventa i sina uppmaningar att återinsätta president Kabbahs legitima konstitutionella regering och i sitt stöd till de västafrikanska stater som har strävat efter att finna en fredlig lösning av krisen. Denna ståndpunkt har speglats i de fyra uttalanden som rådets ordförandeskap gjort på uppdrag av den Europeiska unionen.
Stöd till FN-sanktionerna mot Sierra Leone har också uttryckts och åtgärder har vidtagits av den Europeiska unionen för att genomföra dessa. Kommissionen fortsätter att erkänna president Kabbahs regering som Sierra Leones legitima regering och har relationer med exilregeringen på daglig basis.
Under president Kabbahs besök hos kommissionen i slutet på oktober hölls diskussioner beträffande vilken typ av bistånd som skulle tillhandahållas för att stödja ett genomförande av fredsavtalet. Man enades om att stöd skulle ges till demobiliseringsprocessen och till återvändandet och omlokaliseringen av flyktingar vilket omnämns i avtalet. Kommissionen håller för närvarande på att behandla en begäran från en icke-statlig organisation i Förenade kungriket om hjälp till flyktingar i Guinea. Även om alla utvecklingsprogram i Sierra Leone i praktiken suspenderats, så har man enats om att när de återupptas skall program som berör rehabilitering och återuppbyggande anpassas, så att de tar hänsyn till de mer akuta behoven som uppstått ur krisen, som återuppbyggandet av bostäder
Vad beträffar den humanitära situationen har kommissionen fortsatt att ge humanitär hjälp genom hela krisen och har nyligen godkänt ett nytt paket med främst medicinskt bistånd uppgående till 1, 9 miljoner ecu, vilket gör att den totala summan för 1997 blir 3, 7 miljoner ecu. Naturligtvis måste vi koncentrera oss på biståndets kvalitet såväl som dess kvantitet. Kommissionen skulle vilja påpeka att flera partier livsmedelsbistånd från USA just nu har stoppats i Guinea i väntan på tillstånd från myndigheterna där för transport in i Sierra Leone.
Vad beträffar Kroatien är det uppenbart från vad som sagts i denna kammare att det finns meningsskiljaktigheter och att de olika politiska partierna inte har lyckats enas. Det har funnits en tendens att polarisera ståndpunkterna beträffande Kroatien. Så långt vill jag dock säga att kommissionen delar parlamentets oro över respekten för yttrande- och föreningsfriheten i Kroatien, särskilt med tanke på nya lagar och restriktioner på verksamheten för icke-statliga organisationer och självständiga medier i Kroatien.
Med detta vill kommissionen dock inte göra någon jämförelse mellan Kroatien och något annat land, utan bara uttrycka sin åsikt gentemot vissa handlingar. Utvecklingen av förbättrade relationer mellan Kroatien och den Europeiska union beror på vilken grad där tillmötesgående gentemot det regionala synsättet, inklusive respekten för de mänskliga rättigheterna. Vi har sett en positiv utveckling på en del områden, till exempel samarbetet med den internationella krigsförbrytardomstolen nyligen.
Icke desto mindre anser kommissionen att respekten för de mänskliga rättigheterna å andra sidan har försämrats. Inte förrän Kroatien tillmötesgår villkorligheten i det regionala synsättet kommer det generella ekonomiska och finansiella biståndet från Phare att förlängas och förhandlingar om ett samarbetsavtal inledas.
Kommissionen tillhandahåller stöd till organisationer i det civila samhället, till övervakning av mänskliga rättigheter och advokatgrupper i Kroatien, med projekt till ett värde av 2, 2 miljoner ecu bara under 1997. Sedan 1994 har kommissionen utvecklat ett program för bistånd till självständiga medier i länderna i det förre detta Jugoslavien, inklusive Kroatien. Hittills under 1997 har projekt med självständiga media till värde på 1, 67 miljoner ecu beviljats, inklusive den skrivna pressen, till exempel Feral Tribune som nämnts i resolutionerna, och Radio 101. Kommissionen avser att fortsätta ge stöd på dessa områden.
Vad beträffar Albanien är resolutionen faktiskt inte riktad till kommissionen. Icke desto mindre ska jag säga att det fasta upprättandet av en demokratisk kultur i Albanien fortsätter att vara ett huvudproblem på grund av arvet från det förflutna och det gäller de politiska partierna, institutionerna och samhället i sin helhet. I enlighet med målen som överenskommits med Albanien i det internationella samfundet vid ministerkonferensen i Rom i oktober i år, så måste både regeringen och oppositionen fås att sträva för en politisk normalisering och en positiv signal har givits i form av mediaöverenskommelser mellan det regerande partiet och oppositionen. Men det är den första halvan av 1998 som kommer att vara avgörande, eftersom vi då får se vilka framsteg som gjorts i författandet av en grundlag och kommissionen anser att oppositionens deltagande, i synnerhet det demokratiska partiet i parlamentet och parlamentets konstitutionsutskott är nödvändigt för en politisk normalisering och demokrati.
Slutligen, vad beträffar Djibouti, har kommissionen tagit del av resolutionsförslagen, bekräftar att vi följer utvecklingen där noga och känner till rapporterna om att motståndare till regeringen fallit offer för kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Vi delar de ärade ledamöternas oro över dessa händelser till fullo. Kommissionen stödjer förvisso varje initiativ som kan leda till att regeringen agerar i enlighet med demokratisk praxis och garantera att de allmänna valen som ska hållas imorgon får hållas utan hinder och på ett riktigt sätt. För det tredje är kommissionen av den åsikten att en bestämd dialog med Djiboutis regering kommer att uppmuntra den att genomföra mer demokratisering. Låt oss inte glömma att en anslutning till de mänskliga rättigheterna är en nödvändig del av samarbetet under Lomé-konventionen och kommissionen kommer tillsammans med medlemsländerna inte tveka att påminna myndigheterna i Djibouti om detta välgörande faktum.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad .
Herr ordförande! Det rör resolutionen som nu skall tas upp i den aktuella och brådskande debatten. Jag är alltid för sparåtgärder, men när jag just som vanligt skulle hämta texterna, fick jag de gemensamma resolutionerna men inte ursprungstexterna, med motiveringen att det var en sparåtgärd. Då vill jag säga att det är omöjligt, eftersom det ofta händer här att de gemensamma resolutionerna avvisas, varför man då återvänder till ursprungstexterna. Jag vill ha en förklaring till detta. Till exempel blev det absurda yrkandet om Kroatien tack vare Packs insats något mindre absurd, men jag hade gärna läst de absurda ursprungstexterna. Jag ber verkligen om att man ser till att det blir ordning på det här!
Herr Posselt, jag för ert uttalande till protokollet. Det stämmer att det har förekommit översättningsproblem, men texterna som ni skall uppmärksamma och rösta om är, så vitt jag vet, tillgängliga på alla språk.
Vi skall nu genomföra omröstningen.
Mänskliga rättigheter och demokratisering
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden:
(A4-0381/97) av Imbeni för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor, om rapport från kommissionen om genomförandet av de åtgärder som vidtagits för främjande av de mänskliga rättigheterna och demokratiseringen (1995) (KOM(96)0672 - C4-0095/97), -(A4-0393/97) av Lenz för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor, om skapandet av en särskild samordningsstruktur inom Europeiska kommissionen, med befogenheter i frågor som rör mänskliga rättigheter och demokratisering.
Fru ordförande! Låt oss inte ställa för stora krav på våra kolleger. Detta har varit en mycket tröttsam vecka, och som en följd av det är det mer än förståeligt att även om vår debatt äger rum i ett konstruktivt klimat, så är det säkert även en aning motvilligt, skulle jag vilja påstå.
Låt mig utnyttja kommissionärens närvaro i kammaren och börja med något som vi inte kände till när Lenz och jag presenterade våra båda betänkanden, och det är det dokument som godkändes av rådet i Luxemburg med anledning av att det 50 år sedan den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter kom till. Jag skulle gärna vilja veta från kommission vad man avser med punkt 11 i bilagan till Europeiska rådets dokument med anledning av 50-årsjubileet för den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna, när man talar om akademiska program inom ramen för 50-årsfirandet. Om det finns ett redan färdigt program, redan beslutat, så vill jag - och förmodligen andra med mig - uppmana kommissionen att låta oss se dessa förslag till program och initiativ. Detta skulle dessutom kunna vara en gemensam uppgift för parlamentet och kommissionen, eftersom det förutom de nationella manifestationerna för att fira jubiléet - jag hänvisar fortfarande till punkt 11 - även kunde finnas utrymme för ett konstruktivt och positivt samarbete mellan kommissionen, rådet och parlamentet.
Låt mig så, för att återgå till själva betänkandet, stryka under vissa speciella inslag i kommissionens rapport. Det första är just detta: vi står inför 50-årsjubileet av den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter. Detta ställer oss inför en bestämd uppgift, framför allt när det gäller en punkt, konsekvens: konsekvens mellan det som sägs och det som görs, konsekvens inför denna strategiskt viktiga fråga: främjandet av de mänskliga rättigheterna, framför allt för att undvika de motstridiga signaler som ofta kan åstadkomma skador, även när det gäller hur vi uppfattas av omvärlden, och detta är själva grunden för Europeiska unionen, som ju baserats på att människans grundläggande fri- och rättigheter respekteras och sprids. Det händer ofta att man hamnar i konfliktsituationer - för ibland vet inte den vänstra handen vad den högra gör - i vissa fall kommer de ekonomiska och kommersiella banden å ena sidan och frågan om att främja mänskliga rättigheter å den andra i konflikt med varandra. Låt mig då säga att om vi skall göra några framsteg i denna fråga under 50-årsfirandet så bör det ske just i denna riktning: bättre konsekvens mellan vad som sägs och vad som görs, och vi måste agera så att alla motsättningar kan överbryggas.
I mitt betänkande lägger jag tonvikten vid behovet av information: information inte bara till Europaparlament - även här visserligen, men i grunden är vi priviligierade, vi har tillgång till information, kanske inte i realtid, men tämligen snabbt - utan när det gäller alla de olika icke-statliga organisationerna, de föreningar runt om i världen som engagerar sig för de mänskliga rättigheterna, organisationer, även små sådana - inte bara de som redan, så att säga, är ett varumärke, redan är välkända - som opererar i de enskilda länderna och som inte har tillgång till adekvat och snabb information. I mitt betänkade föreslår jag att kommissionen i högre grad utnyttjar den nya informationstekniken för att sprida, så att den som utnyttjar Internet kan ta del av den direkt och i realtid, information om den verksamhet som genomförs av unionen för att främja de mänskliga rättigheterna i olika delar av världen.
Den andra aspekten som jag lägger tyngdpunkten vid är effektiviteten. Vi har behov av att kommissionens delegationer, land för land, ger oss en tydlig redovisning av förhållandet mellan de olika initiativ som tagits, deras utgifter och utnyttjade resurser och hur läget är när det gäller de mänskliga rättigheterna i de olika länderna. Det är med andra ord viktigt att vi får reda på om våra investeringar har gett någon avkastning eller inte, om situationen när det gäller mänskliga rättigheter i ett visst land har blivit bättre eller sämre som ett resultat av vår insatser. Ur den synpunkten måste det till bättre information om hur effektiva våra olika ingripanden har varit.
Sedan finns det ett problem när det gäller samordning mellan de olika institutionerna. Ur den synpunkten finns det en fråga som skiljer mitt betänkande från Lenz': men det är en skillnad som rör verktygen som skall användas, inte en strategisk skillnad, en skillnad när det gäller målen, för alla kan se att det finns en mycket omfattande samstämmighet mellan dessa båda betänkanden. Men i ett avseende, när det gäller just samordningen, finns det en skillnad i tolkningen, som jag vill rikta er uppmärksamhet på. Det är bra att bilda gemensamma arbetsgrupper inom kommissionen, det är bra - jag är personligen för detta - med en förstärkt gemensam grupp, men min personliga åsikt är att Europaparlamentet inte är något förvaltande organ, förvaltningen åligger kommissionen, andra har ansvaret för att förvalta politiken och vi har i stället uppgiften att ange riktningen och att utvärdera. Om vi inte förmår att utföra vår kontrollfunktion skall vi inte tillgripa samordnings- och verkställighetsintrument som omfattar både kommissionen och parlamentet eftersom detta enligt min åsikt inte är i enlighet med - jag upprepar - Europaparlamentets uppgift att staka ut riktningen och att utvärdera. Här skiljer sig Lenz' och min uppfattning åt, men det är en skillnad i åsikter som jag är säker på att vi skall kunna överbrygga med diskussioner.
Låt mig också understryka förslaget i mitt betänkande att varje år organisera en utvärderingskonferens när det gäller Europeiska unionens globala program för demokratisering. För ett par månader sedan - två, tror jag - höll vi i Bryssel en viktig konferens för att utvärdera Tacis- och Phare-programmen. Detta var en viktig händelse, eftersom framför allt representanter för de berörda länderna deltog, dvs. tredje land. Om sanningen skall fram var vår närvaro vid konferensen, parlamentets och kommissionens, inte särskilt iögonenfallande eller kontinuerlig: vissa av oss deltog från början till slut, men om sanningen skall fram var det ett fåtal personer. Våra kolleger från andra parlament och representanterna för olika icke-statliga biståndsorganisationer från dessa andra länder har meddelat såväl positiva resultat som många brister. Bland annat ställde de frågan: vilket är förhållandet mellan de byråkratiska och administrativa kostnaderna och de kostnader som går direkt till ett visst projekt? Detta är en fråga som rör även främjandet av mänskliga rättigheter. Det skulle vara intressant att få reda på skillnaden mellan de administrativa kostnaderna och de medel som går direkt till främjandet av de mänskliga rättigheterna. Under alla omständigheter var konferensen en positiv erfarenhet, och jag tror att man skulle kunna göra något liknande när det gäller utvärderingen av hur effektiva våra insatser är när det gäller demokratisering och främjande av mänskliga rättigheter.
Låt mig avsluta med att tacka alla mina kolleger för deras uppmärksamhet och uttrycka min övertygelse om att vi, stimulerade av 50-årsjubileet för den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter, skall kunna göra ännu mer. Ännu ett ord, bara: om man vid Europeiska rådets möte i Luxemburg i detta dokument åtminstone hade nämnt - jag vet att det finns ett problem i en av medlemsstaterna på den här punkten - frågan om dödsstraffet, så kunde vi kanske ha gjort konkreta framsteg i jämförelse med alla tidigare resolutioner.
Fru ordförande! Egentligen kan jag omedelbart ansluta mig till det som Imbeni sade, och jag kommer även försöka ge honom ett svar på hans konstateranden. För en vecka sedan firade vi de mänskliga rättigheternas dag. Vi kunde konstatera att fortfarande begås det brott mot de mänskliga rättigheterna i hela världen. Å andra sidan tar sig även allt fler institutioner och organisationer an de mänskliga rättigheterna. Då kommer det egentligen fram motsägelsefulla fakta. Europeiska unionen torde väl vara en av de internationella institutioner som tar sig an de mänskliga rättigheterna i dess mest konkreta och mångfasetterade form, från enskilda projekt till program för att främja mänskliga rättigheter och demokrati.
Under 80-talet startade vi med Latinamerika, i AVS-staterna, i utvecklingsländerna. Vi har i dag Phare och Tacis-programmen för Central- och Östeuropa. Vi har Meda-programmen för medelhavsområdet. Europeiska unionen har - understött av rådet och kommissionen - i talrika deklarationer från oss satt upp principiella riktlinjer, och försöker nu i samarbets- och associationsavtal genom en klausul göra mänskliga rättigheter och demokrati till förutsättning för avtalens genomförande. Så långt är allt gott och väl. Men när man kan konstatera, att mer än 15 enheter plus några externa institutioner, s.k. satelliter, inom kommissionen sysslar med förvaltningen och formuleringen av politiken avseende mänskliga rättigheter och demokrati, då kan man inte förundras över att Europaparlamentet i åratal varit bekymrat över att förhållandena inte utformas så koordinerat, effektivt och öppet som vi skulle kunna föreställa oss. Amsterdamfördraget har konsoliderat unionens erkännande att skydda frihet, demokrati, mänskliga rättigheter, medborgerliga fri- och rättigheter och rättsstatlighet, samt fastställer att unionen som helhet i sina utrikespolitiska åtgärder är skyldig att driva en konsekvent politik. Rådet och kommissionen delar detta ansvar och kommissionen efterlever detta genom att den nu till rådet har skickat en enhetlig rättslig grund utifrån vilken mänskliga rättigheter och demokrati kan formuleras.
Europaparlamentets krav på kontroll, analys och urvärdering av EU-interventioner är i dag desto viktigare eftersom utvidgningen av EU: s verksamhet inom det politiska området för mänskliga rättigheter även medfört att de ekonomiska medel som står till förfogande under året ökats i väsentlig grad. Interventionsformerna ökar och även antalet aktörer växer. Särskilt i den avdelning som parlamentet skapat " Europeiska initiativ för demokrati" ökar medlen till i dag 96 miljoner ecu. Uppdelningen av budgetmedlen för mänskliga rättighets- och demokratiprojekt på flera budgetposter och bristen på strategi och delad kompetens för hur de skall användas inom kommissionen leder till denna bristande insyn.
Bara inom området utvecklingssamarbete och humanitär hjälp förfogar kommissionen 1994 över 30 budgetposter. Till detta kommer medel från budgetavdelning B-8 för de medel som beslutats inom ramen för GUSP. Mitt betänkande om att skapa en enhetlig samordnad struktur syftar såväl till att strama upp kompetenserna, som att genomföra projekten. I överensstämmlese med budgetustkottet vänder sig betänkandet mot externa strukturer. Jag vill inte ha någon extern struktur, och när jag i det konkreta förslaget föreslår en myndighet för demokrati och mänskliga rättigheter inom kommissionen, herr Imbeni, är det inte en myndighet som vi delar, utan en myndighet som kommissionen skall skapa ungefär som ECHO inom sin förvaltning, för att inte just en anonym tjänsteeneht skall samordna dessa frågor utan en utåt sett tydlig enhet. Detta skulle kunna vara en sådan myndighet.
Ett andra förslag från mig gäller skapandet av ett datanätverk inom detta ämnesområde som skulle hjälpa oss, Europeiska unionens institutioner, men även utomstående, att i högre grad samla mängden information och omsätta den effektivare i handling.
Institutionernas samarbete vill jag på samma sätt som beslöts i budgeten se i en arbetsgrupp för demokrati och mänskliga rättigheter, som ju även ni tar upp, som kunde bestå av representanter från parlamentet och kommissionen med rådgivande funktion inom ramen för årsprogrammet. En effektivare samordning mellan institutionerna och de internationella organisationerna inom ramen för valobservation och valstöd, så att aktiviteternas verksamhet, ekonomi och säkerhet kan kontrolleras är ett givet villkor. Konsolideringen av vår budget 1998 erbjuder bra möjligheter. För att uppnå största möjliga synergi- och multiplikatoreffekt, måste EU i högre grad samordna sina åtgärder inom det politiska området för mänskliga rättigheter, även med de internationella organisationerna som Europarådet, OSSE och övriga, genom att sluta samarbetsavtal så som vi önskar. Vår hjälp blir ofta inte synligt inom detta område.
Jag kan verkligen inte annat än samtycka till kollegan Imbenis betänkande. Vi följer här absolut samma linjer i strategin. Vi kräver en förbättrad information om Europaparlamentet, om effektiviteten och även om misslyckanden i programmen och projekten, mätt i effekten på hur läget är för de mänskliga rättigheterna och demokratin i tredje land. Vi kräver precis som han en strategi, mer öppen för insyn för hur medlen används samt förbättrade processer vid projektens avveckling - det ligger också bakom mitt betänkande att förenkla strukturerna. Även jag deltog i konferensen om Phare- och Tacis-programmen med de icke-statliga organisationerna och fick också intressanta upplysningar till mitt betänkande.
Ytterligare ett grundläggande krav är nödvändigheten av en förbättrad samordning inom kommissionen och interinstitutionellt samt även - något vi alltid krävt - avvecklingen av uppdelningen i geografiska sektorer. Här är vi särskilt eniga. En överordnad samordningsstruktur under en kommissionär med ansvar för mänskliga rättigheter och demokrati, parallellt med förvaltning av program och projekt samt även samordningen av garanti- och sanktionspolitiken, borde ligga på denna samordningsstruktur. Efter Amsterdam har kommissionen för nästa mandatperiod samtyckt till en enhetlig kommissionsstruktur för mänskliga rättigheter och demokrati, och jag hoppas mycket på att vi även kommer dithän. Jag skulle vilja fråga kommissionen helt öppet hur den tänker bidra till detta.
Kära kolleger! Som avslutning skulle jag vilja påpeka att det väl är en av de svåraste, men även finaste uppgifterna som Europeiska unionen har, när dess institutioner kan bära ut i världen budskapet om frihet, fred som bygger på skyddet av de mänskliga rättigheterna och att leva tillsammans efter demokratiska regler. Vi hoppas att denna del i unionens utrikespolitik kommer att spela en större roll efter Amsterdamfördraget, och att vår idé kommer att bära ännu längre.
Fru ordförande, herr vice ordförande i kommissionen! Budgetutskottet har gjort mig den äran att utse mig till föredragande av yttrande: det är en särskilt stor glädje för mig eftersom vi, i det här specifika fallet, har gjort ett arbete som verkar ha kunnat hjälpa Lenz i utarbetandet av hennes betänkande. Det gäller i synnerhet ett antal punkter som vi ansåg vara mycket viktiga, och som jag helt kort skall utveckla.
Den första gäller, vilket Lenz påminde om, kravet och nödvändigheten av att både erinra om de mänskliga rättigheterna och att fordra en utökad roll för dem, eftersom det är ett område där Europeiska unionen verkligen är en heder för Europas medborgare. Ur den synvinkeln tror jag att alla initiativ, alla förstärkningar av det här skyddet, med hjälp av klausulen " mänskliga rättigheter" - man har t.ex. åberopat möjligheten att tillämpa en " dödsstraffs" -klausul i dessa avtal med tredje land, vilket redan förutses för de länder som nu ansöker om medlemskap i Europeiska unionen - måste föregås av en bättre intern samordning i kommissionen.
Jag tror att det är viktigt att betona det. Vårt parlament är engagerat för den här prioriteten, det tror jag att vi har visat, från det ena budgetåret till det andra: och låt för guds skull en institution fortsätta ta ansvaret för den här frågan, låt den inte komma på avvägar inom satellitinstitutioner, som har blivit omöjliga att kontrollera, och jag tänker här på Europeiskt centrum för övervakning av narkotika och narkotikamissbruk. Vi har i många år gett bidrag till det här narkotikainstitutet, men vi vet inte vad det gör. Dess åtgärder beslutas av femton tjänstemän från femton medlemsländer, och så vidare.
Så vad som behövs, det är större möjligheter till arbete, större tillgångar, fler mål för politiken för mänskliga rättigheter. Men detta skall uppnås genom en intern förstärkning, och på sikt, med hjälp av en kommissionärspost med ansvar för mänskliga rättigheter - detta är ett mycket tydligt budskap vi vill ge till kommissionen och våra regeringar - och det skulle vara det logiska fullbordandet av den här politiken, som vi är mycket engagerade i.
Den andra frågan är självklart den om tillgångarna. Vi anser att tillgångarna bör rationaliseras. I dag skadas vår politik av ett internt virrvarr. I det avseendet har vi i dag, som ni vet, just ratificerat idén om att skapa en arbetsgrupp, som kan knytas till det arbete som redan har utförts av kommissionen, samt beslutet om att tillsammans försöka, på punktuell basis, granska de existerande problemen för att ta reda på hur vi skall bemöta dem. Hur skall vi t.ex. bemöta den orimliga klyftan mellan handling och krav på handling, på området för mänskliga rättigheter, samt beviljandet eller finansieringen av åtgärder?
I bland, herr Brittan, går det tio månader, elva månader, efter att en begäran om finansiering har lämnats in - inte av stora bolag - utan av icke-statliga organisationer, i enlighet med ett givet budgetår. Dessa organisationer överlever tack vare en medfinansiering, som är möjlig att erhålla, men som dröjer månader, på grund av byråkratiskt krångel som enligt min mening riskerar att vara skadligt. Vad som behövs är självklart öppenhet, återhållsamhet, men också flexibilitet för att det här skall fungera bättre.
Detta är alltså i klartext de buskap vi har velat framföra till föredraganden, å budgetutskottets vägnar. Vi har endast behållt några ändringsförslag - som jag hoppas att föredraganden kan acceptera - de syftar till att ytterligare förstärka texten och att göra den till ett bra arbetsdokument, till nytta både för kommissionen och rådet, i deras framtida överläggningar.
Fru ordförande! Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter har gett mig uppdraget att avge ett yttrande för budgetkontrollutskottet om det här betänkandet. Ni vet att vårt utskott har befogenhet att granska respekten för mänskliga rättigheter inom Europeiska unionen. Jag kommer alltså att begränsa mig till att väga in frågor med anknytning till mänskliga rättigheter som både rör Europeiska unionen och tredje land, dvs. allt som handlar om invandrings- och asylproblematiken, människohandel och sexturism där barn är inblandade.
I vårt arbete har vi koncentrerat oss på personer eller grupper av peronser som är särskilt sårbara, och som ofta är offer för diskriminerande behandling, eller som helt enkelt inte kan utöva och ha glädje av grundläggande rättigheter. Det handlar om kvinnor, barn, flyktingar och fördrivna personer, nationella minoriteter, urbefolkningar, fångar, tortyroffer. Alla dessa grupper är föremål för en fördjupad granskning inom vårt utskott, och jag skall begränsa mig till att delge er det väsentliga av våra slutsatser.
Vi begär särskilt att kommissionen skall föreskriva, i framtida avtal med berörda tredje länder, en klausul som gäller människohandel och sexturism där barn är inblandade, vilket redan gäller för respekten för de mänskliga rättigheterna. Vi insisterar också på att gemenskapsbudgetens poster som har ett samband med respekten för mänskliga rättigheter, underställs en strikt granskning, och på att utgifter inom eller utom unionen utnyttjas. Vi anser för övrigt att den gemensamma åtgärden som beslutades av rådet den 26-27 september 1996 är fundamental, den syftar till att utsträcka befogenheterna för Europols " narkotika" -enheter till att även gälla kampen mot människohandel, pedofilnätverk och barnprostitution.
Vi anser också att det i det här sammanhanget är nödvändigt att Europol-konventionen ratificeras av alla medlemsstater, så snart som möjligt. Vi behöver likaså anta en konvention som syftar till att bekämpa människohandel, och som, i gemensamma bestämmelser, skulle föreskriva hårda straff för smugglare, samt möjligheten att konfiskera vinster som är ett resultat av det här utnyttjandet.
Min tid räcker inte till för att nämna alla slutsatser. Jag tackar er för er uppmärksamhet och jag hänvisar er till den skriftliga rapporten för all information som jag inte har kunnat förse er med.
Fru ordförande! Kort efter det att jag för första gången valts till parlamentet 1989 blev jag ombedd att delta i en parlamentsdelegation för att övervaka de första demokratiska valen någonsin i Chile efter Pinochets diktatur. Medan jag var där slogs jag av hur många människor som kom fram till mig rätt spontant för att tacka mig och de andra i delegationen för det arbete Europeiska unionen lagt ned för att bevara och utveckla demokratin i Chile under diktaturåren.
Det gjorde ett mycket djupt intryck på mig, eftersom det fick mig att inse hur viktig den Europeiska unionens arbete för mänskliga rättigheter är, och den effekt ofta mycket små belopp pengar kan ha, särskilt den effekt den kan ha för att utveckla demokratin i länder som lider av brist på mänskliga rättigheter. Det är skälet till varför jag bestämt stödjer den politik som den Europeiska unionen fullföljer. Emellertid måste det sägas att Europeiska unionens politik för mänskliga rättigheter har vuxit fram på grundval av mycket improvisation. På många sätt har Lenz pekat på detta i sina inlägg. Den är fortfarande mycket improviserad, som vi kan se i parlamentets arbete. Vår månadsföljetong med brådskande debatter på torsdagseftermiddagarna visar på en viss brist på samordning och konsekvens när vi behandlar situationen för de mänskliga rättigheterna.
På samma sätt, som vi har hört, har kommissionens organisation i sitt arbete för mänskliga rättigheter visat en brist på samordning och konsekvens. I ministerrådet har GUSP sina svagheter som vi har skisserat förut, och det finns inte tillräckligt med tecken som tyder på att ett konsekvent synsätt skulle finnas. Nu, med Amsterdamfördraget och kommissionens rapport som vi debatterar i dag, bör vi röra oss mot en situation där mänskliga rättigheter är mycket mer integrerade med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag vänder mig särskilt till rådet och kommissionen, som arbetar med att utveckla en politisk planeringsenhet, vilket är en väsentlig del av Amsterdamfördraget, för att få försäkringar om att det i enhetens arbete kommer att finnas en effektiv dimension för mänskliga rättigheter och en konfliktförebyggande dimension.
Vi måste försöka definiera vad vi menar med en etiskt vägledd utrikespolitik för den Europeiska unionen och vi måste försöka hitta en bättre balans mellan institutionerna. I ljuset av Amsterdamfördraget och herr Avgerinos' arbete i parlamentet, till exempel, för att förbättra det sätt på vilket vi handhar brådskande ärenden, måste vi försöka få en ny start inom de mänskliga rättigheterna och genomföra en "trialog" mellan ministerrådet, kommissionen och parlamentet, där vi kan sitta ned och börja definiera vart vi är på väg i mänskliga rättigheter och hur vi kan förbättra handläggningen av de mänskliga rättigheterna. Vi måste i synnerhet undersöka hur vi bedömer värdet av pengarna i våra projekt. Kommissionen är mycket bra på att utveckla nya idéer, men mindre bra på att ta hand om dessa idéer när de är de väl fått liv. Vi borde undersöka hur vi frigör medel. Medlen hålls alltför ofta inne och de icke-statliga organisationerna hamnar i trångmål på grund av dröjsmålen med att få tillgång de medel som frigjorts.
Avslutningsvis borde vi också undersöka vad vi ska göra med de länder som i likhet med, till exempel, Hongkong - som jag bara nämner för att vi har det i färskt minne - har en administration som anser att de pengar vi ger i stöd för mänskliga rättigheter faktiskt är politisk inblandning och vägrar låta oss spendera pengarna. Jag vill slutligen välkomna båda dessa rapporter, men understryker att...
(Ordföranden avbröt talaren. )
Fru ordförande! I denna debatt om mänskliga rättigheter är det nästan självklart att man direkt börjar med konkreta problem. Med Algeriet, med Burma, med Nigeria eller med situationen för flyktingar, barn i slavarbete eller sexuellt utnyttjade kvinnor, och att man direkt kräver handling. Men i denna debatt handlar det om någonting annat. Kollegerna Imbeni och Lenz har i sitt betänkande framför allt talat om Europeiska kommissionens strukturer för de mänskliga rättigheterna. Det är positivt, för när man vill fördöma något och vill se handling, då måste det också finnas bra instrument för detta. De måste vara effektiva, det är det det handlar om.
Mot den bakgrunden är både betänkandena ytterst nyttiga. Kollega Imbenis betänkande, som utgör en reaktion på dokumentet från Europeiska kommissionen, blottlägger noggrant ett antal svaga punkter i kommissionens arbete för de mänskliga rättigheterna. Kommissionen har i sitt dokument försökt att kringgå dessa problem genom att ge en sorts uppräkning av konkreta projekt för de mänskliga rättigheterna och demokratisering utifrån ett regionalt tillvägagångssätt. Vi kan lugnt konstatera att de flesta av dessa projekt är utmärkta, och att kommissionen förmodligen också utför dem väl, men dokumentet från kommissionen innehåller ingen utvärdering. Det är inte heller så underligt, för kollega Imbeni konstaterar med rätta att den politik rörande de mänskliga rättigheterna som kommissionen bedriver är ganska kaotiskt organiserad. För många budgetposter, för många inblandade generaldirektörer, för mycket byråkratiskt krångel och för lite samordning, utvärdering och effektivitet.
När vi ser över de olika tillvägagångssätten litet grand, då kan vi framför allt återfinna det i Lenz betänkande. Egentligen är det ett underverk att det fortfarande sker så mycket positivt när man läser de två betänkandena. Det hindrar dock inte att jag är överens med både kollegerna. Den som överblickar alla aktiviteter måste konstatera att det finns ett angeläget behov av mer samordning och en bättre effektivisering av aktionerna. Därför är Lenz idé om att ha ett enda samordnande organ hos kommissionen, framför allt inriktat mot program och aktioner inom området de mänskliga rättigheterna, rättigheter för minoriteter och demokratisering, en utmärkt idé. Jag tror att någonting sådant skulle behöva vara som Europeiska gemenskapens kontor för humanitärt bistånd, men då inom kommissionen.
Fru ordförande! Det är en utmärkt idé, inte bara för att den sparar mycket tid och energi, utan man kan måhända göra mycket mer med lika mycket pengar och också mycket effektivare. Dessutom tycker jag också att det är utmärkt att man ställer ett europeiskt nätverk för mänskliga rättigheter till förfogande för att den nödvändiga informationen skall kunna förlöpa effektivt.
Till sist skulle jag också vilja bryta en lans för idén att ha en unit på europeisk nivå för att övervaka val. Den socialistiske kollegan talade just om det sätt som valet i Chile övervakades på vid den tiden. Jag var också där 1989, och det skedde på ett utmärkt sätt. Men ändå ser vi ofta att amerikanska eller andra delegationer hanterar sitt arbete effektivare och även bättre än vi gör. Ändå är det viktigt, för denna typ av övervakningskommissioner har en ovanligt bra förebyggande verkan.
Fru ordförande! Detta är mina avslutningsord: båda föredragandena har gjort ett utmärkt arbete. De har lagt fram goda förslag för kommissionen, och vi bör kunna kräva av Europeiska kommissionen att lägga dessa betänkanden på minnet och ta över dessa förslag. Europeiska unionen är själv en högborg för mänskliga rättigheter och demokrati, låt oss då också sprida detta i världen på ett effektivt sätt.
Fru ordförande! Även om vi kan sätta många frågetecken för följdriktigheten hos den politik för de mänskliga rättigheterna som förs av Europeiska unionen, så upplever man denna ibland mycket positivare utanför Europa, med tanke på hur ofta man refererar till vår politik för de mänskliga rättigheterna. Ni hörde det alldeles nyss också av Titley och Maij-Weggen. Ändå måste vi så här alldeles innan det euro-asiatiska toppmötet konstatera att det också finns så gott som hela kontinenter som tar avstånd från vår politik. Därför är det bra att vi här i kväll händelsevis har den kommissionär som är någorlunda sakkunnig på detta område. Jag skulle gärna vilja höra litet mer från honom om hur han skulle vilja se de förslag som här är aktuella tillämpade i det sammanhanget.
Hur som helst, just för att man tar avstånd en aning från vårt pockande på dessa mänskliga rättigheter är det desto nödvändigare att politiken för de mänskliga rättigheterna inom institutionerna samordnas bättre, blir klarare, snabbare genomförbar och effektivare. Kollegerna Imbeni och Lenz har så här inför firandet av 50-årsminnet av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna lagt fram två utmärkta, klara och, efter vad jag tror, också genomförbara betänkanden.
Förslaget om inrättandet av en samordningsbyrå tilltalar mig särskilt. Jag anser också, som Lenz påpekade, att en kommissionär hör till där som har det fulla ansvaret för den politiken. Gentemot medborgaren tycker jag att det är en särskilt bra idé att i fortsättningen tillkännage vad vid håller på med inom institutionerna via den elektroniska motorvägen eller Internet. Det är positivt.
Valobservationer, det har under den gångna tiden varit lite grand av vårt paradnummer. I det sammanhanget lyckades EU att uppträda enhetligt utåt, en framträdande uppgift. Det är också helt riktigt att Lenz kräver en materiell underbyggnad för detta i den specifika budgetplanen.
Att hålla en årlig konferens för utvärdering, som Imbeni föreslår, förefaller mig vara utmärkt. Det ger kommissionen och även parlamentet mer auktoritet i dess funktion. Det kommer för övrigt att sända ut fler individer och icke-statliga organisationer i vår riktning, vilket gör att vi måste vara ännu mer selektiva, ge våra program ännu mer innehåll, men med dessa förslag som nu har lagts fram bör detta vara möjligt på ett samordnande sätt.
Fru ordförande, herr kommissionär! Lenz- och Imbenibetänkandena utgör en utmärkt politisk avrundning av året. Jag gratulerar kollegerna och gläder mig helt enkelt åt att vi med dessa betänkanden som ett stadigt stöd i ryggen vid slutet av vårt mandat kan främja de mänskliga rättigheterna inom Europeiska unionen och även utanför denna.
Fru ordförande! Kollegerna Lenz och Imbeni talar med en röst och det fattas en reaktion. De uppmanar till mer samordning, struktur, koherens och det förtjänar allt stöd, även från den liberala gruppens sida. Även kommissionen förtjänar då och då beröm för dess ansträngningar för en ökad effektivitet och klarhet. Men samtidigt är båda föredragandenas förslag om bättre idéer för att ytterligare förbättra strukturen ändå inte dagens eller gårdagens.
Vår grupp stöder förslaget om att inrätta ett enda organ för mänskliga rättigheter och demokratisering inom kommissionen. Det får dock inte medföra att det inom kommissionen blir en gemensam administrativ struktur för alla avdelningar som beviljar hjälp till utlandet. Hjälpverksamheten måste fortsätta att utgöra en del av politikens huvudlinjer. Hjälpverksamheten är ett medel för politiken och inget mål i sig själv.
Årliga utvärderingskonferenser om alla program för mänskliga rättigheter och demokratisering för tredje land är i detta sammanhang mycket effektivare. Jag stöder gärna den stärkta rollen för EU-delegationer i tredje land, upptagandet av mänskliga rättigheter inom ramen för GUSP: s planeringsenhets uppgifter och inrättandet av en interinstitutionell arbetsgrupp i syfte att inrätta ett europeiskt nätverk för mänskliga rättigheter och demokratisering.
Sedan dessa observatörer - och Lenz är medveten om det - valobservationen fick jag uppleva på den tiden som tjänsteman i diverse länder i tredje världen och även som deltagare i observationsdelegationer, och ibland skämdes jag, fru ordförande, herr kommissionär. Jag hoppas nu att det skall bli verklighet att vi här i parlamentet har ett så kallat " A-lag" ur vilket vi kan rekrytera dem som på ett verkligt professionellt sätt skall observera. Jag har ofta sagt det i utrikesutskottet, Lenz vet det och Imbeni också. I dessa två betänkanden hittar jag goda anknytningspunkter för detta.
Fru ordförande, kära kolleger! Mänskliga rättigheter gör det möjligt för den enskilde att individuellt skydda sig själv och sitt värde. Mänskliga rättigheter är odelbara och universella. Jag betonar det här än en gång, eftersom detta ofta hamnar i glömska i EU-politikens vardag. Skyddet av mänskliga rättigheter och minoriteter och främjandet av demokrati måste prioriteras i en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Vi tar avstånd från försök att vända på dessa prioriteringar och ge ekonomiska förbindelser prioritet i stället.
Parlamentet kommer alltid att trycka på den ömma punkten, men inte bara det, utan det har även inrättat en budgetpost för att gynna demokrati och till skydd för mänskliga rättigheter. Därmed har det skapat en finansiell princip för handlingsmöjligheter. Men vi är fortfarande långt från en konsekvent civil utrikespolitik inom EU. Så länge revirtänkandet inte kan övervinnas, så länge utrikespolitiken inom kommissionen är geografiskt indelad och så länge utvecklingspolitiken i budgeten ständigt blir föremål för nedskärningar, kommer vi inte att lyckas med att utveckla ett konsekvent, horisontellt koncept för en politik för mänskliga rättigheter. Ett sådant solitt koncept är visserligen en bas för en trovärdig utrikespolitik.
Kommissionen själv är inte i stånd att leda aktiviteter inom politiken för mänskliga rättigheter till märkbara resultat, eftersom det saknas en omfattande strategi för EU: s alla politiska områden. Såtillvida är Lenz betänkande med förslag till en förbättrad administrativ struktur värdefullt.
Vi stöder förslaget att skapaen myndighet för mänskliga rättigheter och demokrati inom kommissionen. Det skulle även underlätta samarbetet med de icke-statliga organisationerna, som är en viktig del i en varaktig politik för mänskliga rättigheter och demokratisering. Speciellt utgör de centrala projekten i lokala initiativ ett nödvändigt bidrag till samhällets stabilisering och till ett människorättsligt arbete, som vill skydda värdet och återställa värdet hos den enskilde.
Fru ordförande, herr vice ordförande, ärade kolleger! Precis som vår grupp, är jag helt och hållet överens om nödvändigheten av att öka samordningen, att slå samman enheterna, att rationalisera en rad saker. Men det avgörande är att vi har ett politiskt ansvar, och vi har, mycket ofta, svårt att förstå var inom kommissionen det befinner sig.
Jag vill gratulera Lenz och Imbeni, som har skrivit två betänkanden med den här betydelsen. Men punkt 7 i Imbenis betänkande, där denne föreslår att det skall rapporteras om de fall, då regeringar i tredje land hindrar projekt för främjande av mänskliga rättigheter, tycker jag verkar vara diskutabel. Jag anser att vi skulle kunna göra en bilaga och tillägga " till Europeiska unionens instanser" , för, som vissa kolleger vet, om ett antal projekt blockeras under många månader i kommissionen, i syfte att erhålla de medel som det har fattats beslut om, så finns det andra projekt. Jag gläder mig mycket åt att kommissionär Brittan är närvarande, eftersom ytterst viktiga projekt rörande demokratiseringen och respekten för mänskliga rättigheter sedan två år tillbaka ligger och skräpar i skrivbordslådorna på kommissionens enheter. Ett projekt för radion " Boys of Tibet" väntar sedan två år på grönt ljus från kommissionen. Jag skulle bli mycket glad för ett svar från kommissionären på den här punkten.
Jag skulle också vilja att han svarar på begäranden, som parlamentet har gjort upprepade gånger, och som gäller ett antal fängslade personer. De rör Wang Dan, Hada, Nawang Choepel och den unge Panchen Lama (Gedhun Choekyi Nyima). Vi har inte hört något nytt om dem, samtidigt som vi många gånger har begärt att kommisisonen skall gripa in i syfte att frige tusentals, ja t.o.m. hundratusentals politiska fångar i Kina och i andra asiatiska länder.
Jag skulle bli mycket lycklig om kommissionen, i likhet med Förenta staterna som lyckades få Wei Jingsheng frigiven, snart kan meddela oss att de ovan nämnda fyra personerna har frigivits, såväl som andra personer som jag inte har nämnt i dag.
Fru ordförande! Politiska system blir mer demokratiska och pluralistiska ju effektivare deras politiska institutioner är och ju mer självständiga deras rättsapparater är. Uppgiften att skydda de mänskliga rättigheterna, även utanför unionen, stöds i ingressen i fördragen, och utgör därmed en prioriterad uppgift som vi inte alltid lyckas utföra, även om vi i egenskap av europeisk union är en av de viktigaste bidragsgivarna när det gäller att stödja initiativ som syftar till att främja de rättigheterna, en union som emellertid inte lyckas skapa den öppenhet som krävs för att dess ansträngningar till förmån för de mänskliga rättigheterna skall bli tydlig.
Vi anser att Europaparlamentet, med tanke på dess specifikt demokratiska natur, borde agera kraftfullare när det gäller att bestämma de politiska åtgärder som hör till området mänskliga rättigheter, framför allt genom att sammanföra till en enda budgetpost samtliga medel som avsatts för denna sektor och, även om detta görs, utöva de befogenheter när det gäller budgeten som anges i fördraget, men som ännu inte verkar vara tillräckliga. Framför allt borde vårt parlament kunna agera för att skapa en större enhetlighet när det gäller de olika utläggen. Det verkar som om det är för många av kommissionens generaldirektorat som uppmanas att bestämma prioriteringslistor när det gäller versamheterna och att prioritera utgifter.
Även om detta kanske skulle bidra till ett bättre medvetande om de sektorsvisa och specifika problemen, så förbättrar det verkligen inte unionens möjligheter att göra effektiva ingripanden. Den geografiska uppdelning som förekommer inom kommissionen förvärras av de olika budgetposterna, som sprider ut de medel som avsatts för olika utgifter.
Förutom de problem som finns när det gäller att administera hjälpen i denna sektor, så förefaller genomförandet av de olika program som verkligen är inriktade på att skydda de mänskliga rättigheterna haltande. Ett par exempel: resolutionen från rådet som, när det gäller asylärenden, kräver att man tillämpar begreppet säkert tredje land, dvs. skyldigheten för det genomgångsland som gränsar till en medlemsstat att återta den asylsökande utan tillräckliga juridiska garantier, framför allt för dem som varit utsatta för våld, kvinnor och barn, och som därför i realiteten innebär en utarmning av skyddet av de mänskliga rättigheterna, som vi har som mål att bevaka.
Ett annat exempel när det gäller skyddet av familjen: skyddet av de mänskliga rättigheterna inom denna sektor, även detta en prioriterad fråga när det gäller vår familjepolitik, upphävs om vi inte ger även de invandrade medborgarna från tredje land rätten att leva i familjer, rätten att återförenas med sina familjer.
Utvidgningen av Europols befogenheter, framför allt när det gäller narkotikaenheten, vilket skulle vara ett viktigt bidrag i kampen mot människohandel och de olika nätverken för pedofiler och prostitution, även om det bestämdes redan under september, under ett ministerrådsmöte, har ännu inte inletts, samtidigt som konventionen om Europol ännu inte har ratificerats av samtliga medlemsstater.
Den europeiska medborgaren vill ha säkerhet och vi anser därför att det är av avgörande betydelse när det gäller att bestämma politiken inom området försvar av de mänskliga rättigheterna att man verkar för en samordning av de olika medlemsstaternas lagstiftning och inför en paragraf om allmän extraterritorialitet, som gör det möjligt att genomföra utredningar, åtala och straffa individer som begår brott i utlandet och som sedan flyr från rättvisan genom hålen i ett ofullständigt juridiskt system och detta bör enligt vår mening genomföras snarast eftersom vi annars riskerar vår trovärdighet när det gäller skyddet av de mänskliga rättigheterna.
Fru ordförande! Jag skulle vilja tacka de föredragande för dessa betänkanden med åtgärder som syftar till att främja iakttagandet av den mänskliga rättigheterna.
Det övergripandet målet för varje utvecklingspolitik måste vara strävan att bygga demokratin och rättsväsendet, med respekt för mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna. Europeiska unionen måste fortsätta att verka för medtagandet av särskilda artiklar om mänskliga rättigheter i alla överenskommelser med tredje land.
Det faktum att den Europeiska unionen är världen främsta givare av humanitärt bistånd är varken känt, eller har förståtts av våra medborgare. Jag anser att vi måste utarbeta klara riktlinjer för ett erkännande och offentliggörande av de mycket viktiga finansiella bidrag som den Europeiska unionen ger till mänskliga rättigheter och utveckling i tredje världen.
Även om jag inte stödjer USA: s politik - en politik som inte ger något bistånd utan handel - är det nödvändigt att vi fortsätter att vara ytterst noggranna och håller fast vid vår politik att inget bistånd ges utan koppling till demokrati, mänskliga rättigheter och frihet.
Vad beträffar statistiken - och många talare har redan hänvisat till denna - måste vi göra en tydlig uppdelning av alla finansieringskällor, vare sig de är regeringar, halvstatliga från NGOer eller något annat, och vi måste göra en tydlig utvärdering av effektiviteten av de projekt för mänskliga rättigheter som kommissionen finansierar. Oturligt nog innehåller betänkandet ingen jämförelse mellan olika projekt utifrån effektiviteten, inte heller tycks den slå fast några kriterier utifrån vilka projekten har bedömts eller borde bedömas.
Inom ramen för de kommande förhandlingarna om den framtida relationen mellan den Europeiska unionen och AVS-länderna under Lomékonventionen borde ett stabilt politiskt system, full respekt för de mänskliga rättigheterna, ett effektivt deltagande från samhällets sida i förening med ett gott styre och en sund administration, erkännas som fundamentala grundvalar för en hållbar utveckling och fokus för vår utvecklingspolitik.
Fru ordförande! För det första tycker jag att en av våra viktigaste uppgifter i parlamentet är att slå vakt om mänskliga rättigheter och demokrati. Det väntar sig folk av oss, och på detta område har vi också starkt folkligt stöd. Särskilt viktigt är det naturligtvis för länder som vi har avtal med, länder som vi har något samband med. Kanske allra viktigast är det för ansökarländer som Slovakien och Turkiet, där brister måste rättas till.
Jag vill dock understryka att det är viktigt att syftet med våra åtgärder och insatser skall vara att just hjälpa till att lösa problem och inte bara peka ut länder som inte uppfyller kraven. Insyn, stöd, effektivitet och rapportering av våra åtgärder måste bli bättre. Jag vill särskilt understryka några av ELDR-gruppens ändringsförslag i betänkandet. Det gäller punkterna 6, 8 och 9 i Imbenibetänkandet.
En samlad enighet för mänskliga rättigheter är bra. Dessutom bör kommissionen inhämta information från internationella organisationer som Amnesty, OSSE och Europarådet.
Fru ordförande! Jag vill gratulera Imbeni och Lenz till deras betänkanden, och peka på att ansträngningarna självklart måste gå i riktningen att öka kommissionens egen slagkraft i all dess politik, och inte att genom några sorts kontor och andra strukturer flytta ut ansvaret utanför kommissionen. Jag tror att det har blivit mycket tydligt uttryckt.
Jag skulle ändå för er vilja påpeka en särskild punkt som diskuterades utförligt i budgetutskottet. Vi förändrar något i strukturen i det interinstitutionella samarbetet. Det anser jag vara mycket viktigt. Vi löser upp den nuvarande Advisory Group , som funnits, som ner till enskilda projekt tillsammans med kommissionen och aktuella institutioner utarbetat rekommendationer. Vi vill nu tillsätta en interinstitutionell, rådgivande arbetsgrupp, som skall bedöma det årliga arbetsprogrammet. Så ser vårt ändringsförslag ut. Det verkar för mig vara en mer rationell kontakt mellan parlamentet och kommissionen. Jag hoppas att därigenom, att vi i början av året diskuterar ett arbetsprogram, blir det även verkligen möjligt med mer öppenhet och kontroll inom detta område.
Fru ordförande! Vi diskuterar i dag ett dokument från Europeiska kommissionen om verkställandet 1995 av åtgärderna för att främja de mänskliga rättigheterna och demokratiseringen. Föredraganden, kollega Imbeni, sätter redan i sin kommentar fingret på den ömma punkten genom att konstatera, jag citerar: att detta dokument verkar vara en summering av goda arbeten, varvid resultaten av dessa goda arbeten över huvud taget inte utvärderas. Det är verkligen ändå säreget att mycket stora belopp, förmögenheter investerades i allehanda projekt utan att det uppenbarligen inte ens fanns några kriterier för att under tiden, eller i varje fall efteråt, undersöka nyttan av dessa investeringar, och att det inte heller gjordes någon seriös undersökning av om de understödda projekten och organisationerna ändå inte fick stöd av tredje part, exempelvis av medlemsstaterna enskilt. Vad det beträffar kan jag således enbart stödja punkterna 16 och 17 i det föreliggande betänkandet helhjärtat.
Jag måste dock tillstå att min kritik är mer fundamental och att vi också måste ställa oss frågan om det över huvud taget är de europeiska gemensamma institutionernas uppgift att genom en i själva verket oklar biståndspolitik, och framför allt, och det är grundanmärkningen, framför allt utan inkapsling i en sammanhållen utrikespolitik, spela en sorts FN, ett sorts småskaligt Förenta nationerna.
Missförstå mig inte. Jag påstår inte att alla pengar från denna budgetpost har använts på ett meningslöst sätt. Men jag ifrågasätter bristen på kontroll under subsidieringen, bristen på utvärdering i efterhand och hur pass önskvärt det i grunden är att överlåta verkställandet av denna politik, som borde vara en del av en sammanhållen utrikespolitik, om man anser en sådan nödvändig, till Europeiska kommissionen.
Dessutom kan jag ju naturligtvis inte själv i min ensamhet undersöka dessa fonders utgifter. Men jag är däremot förtrogen med det sätt på vilket kommissionens tjänstemän i mitt eget land handskas med allehanda stöd till allehanda föreningar. Jag kan då bara konstatera att föreningar fått bidrag där som varken representerar sig själva eller som inte är värda att få något eller som redan gott och väl får sin del ur allehanda andra bidragspotter. Jag tänker då exempelvis på olika sorters fackföreningar.
Det är möjligt, och jag hoppas det, att kommissionen handskas med de budgetar som vi diskuterar i dag på ett nyttigare sätt. Men om det förhåller sig på det sättet kan jag inte utläsa det ur dokumentet som kommissionen själv lägger fram. Hur som helst fortsätter jag att betona det faktum att även i våra egna medlemsstater lider miljoner människor fortfarande av svår fattigdom och att det således i mina ögon inte är acceptabelt att lägga ned mycket höga belopp om och när nyttan av att betala ut dessa belopp inte ens studeras och utvärderas grundligt.
Fru ordförande, kära kolleger! Försvaret för de mänskliga rättigheterna har varit ett av de stora flaggskeppen, ett av de starkaste flaggskeppen i Europeiska unionens politiska arbete. Och det är bra för människorna i hela världen att denna politik är alltmer närvarande och blir än effektivare i Europeiska unionens beslut och initiativ.
Tyvärr är unionens åtgärder alltför osynliga för de europeiska medborgarna som inte känner till dem. Jag vet att de stödjer oss i dessa beslut, och därför behöver de känna till dem. De politiska återverkningarna av åtgärderna når normalt inte utanför våra parlamentariska diskussioner.
Det finns inte tillräckliga institutionella strukturer i Europeiska unionen för att på lämpligt sätt behandla information om brott mot de mänskliga rättigheterna. Det behövs en samordning av åtgärderna till försvar för de mänskliga rättigheterna. De disponibla finansiella medlen är klart otillräckliga och inte samordnade för att främja åtgärder till försvar för människans värdighet.
Tyvärr visar det sig också i många situationer att de ekonomiska intressena med viss kontroll över informationen övervakar och till och med upphäver de politiska och humanitära ståndpunkterna till försvar för de mänskliga rättigheterna som vi har intagit.
Alla dessa kommentarer tas upp och analyseras på ett bra sätt i de betänkanden vi behandlar, av kollegerna Imbeni och Lenz, vilka jag gratulerar, betänkanden som vi stödjer och till vilka jag yrkar bifall från detta parlament.
Fru ordförande, herr kommissionär! I Österrike har mänskliga rättigheter stor betydelse. Med anledning av Österrikes ordförandeskap under andra halvan av nästa år, är vi medvetna om det faktum att 1998 även är året för mänskliga rättigheter och att detta område kommer att få ökad betydelse. Under hösten nästa år kommer det äga rum en expertkonferens om detta ämne i Wien och inför toppmötet med stats- och regeringscheferna i Wien kommer utrikesministrarna att fira minnet av 50-årsdagen av deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Inom ramen för detta kommer en handlingsplan för " Mänskliga rättigheter 2000" antas. Dessa aktiviteter visar vilken betydelse Österrike tillmäter de mänskliga rättigheterna.
Jag välkomnar föredragandens och Imbenis förslag, eftersom även jag anser att det är meningsfullt med en enhetlig struktur inom området för mänskliga rättigheter och demokratisering. En förbättrad samordning inom kommissionen, ett stärkande av rådets kapacitet inom mänskliga rättigheter och även ett bättre samarbete med Europaparlamentet - det skulle vara önskvärt.
Målet för de mänskliga rättigheternas år 1998 måste vara att garantera respekten för den universella mänskliga rättighetsstandarden på nationell nivå genom kontroll, stöd och förebyggande åtgärder. Det internationella systemet har under de senaste 50 åren skapat rättsliga och praktiska principer för skyddet av mänskliga rättigheter. Nu handlar det om att genomföra det på nationell och lokal nivå. Mycket ofta sätts tyvärr ekonomiska intressen före de mänskliga rättigheterna. Av den anledningen får just vi som Europaparlament inte förtröttas att påpeka brott mot de mänskliga rättigheterna. Bara det går att genomföra som går att sanktionera. Detta är tyvärr inte alltid fallet i folkrätten. Därför måste vi ta tillvara vår demokratiskt legitimerade kontrollfunktion just under året för mänskliga rättigheter 1998.
Fru ordförande! Jag vill först tacka Lenz och Imbeni hjärtligt för ett verkligt utmärkt arbete som de har gjort. Jag skulle dock vilja göra några anmärkningar i frågan som omedelbart har att göra med deras betänkande, och som troligen börjat röra på sig tack vare detta betänkande. Det gäller i första hand det faktum, att vi har allt för många organisationer som motarbetar varandra och som stör varandra i arbetet. Här måste det bli en viss ordning. Jag ser det till största delen från perspektivet hos de folk som just har direkta kontakter med detta, eftersom jag vistas i Central- och Östeuropa mycket ofta. Jag ser där de stora svårigheter som uppstår, och det måste vi ge akt på.
En ytterligare fråga - och det har även redan tagits upp - är att vi måste utöva en skarpare kontroll av stödet, för det är nödvändigt. Vi har redan ett mycket bra budgetkontrollutskott, som verkligen kan tjäna som ett bra exempel på hur man kan arbeta. Det kan naturligtvis inte åta sig något annat, men någon liknande organisation skulle utan tvekan krävas. Vad gäller de årliga rapporterna så anser jag dessa vara absolut väsentliga, speciellt som de är i händerna på personer som verkligen förstår något i frågan.
Som avslutning skulle jag emellertid vilja säga: Mänskliga rättigheter är något mycket fint. Men de används alltför ofta av vissa regimer för att dölja att de inte tillräckligt erkänner de kollektiva rättigheterna. Jag ser det särskilt tydligt i behandlingen av minoriteter: språkliga minoriteter, rasminoriteter och befolkningsminoriteter. Jag anser att vi åter borde hänvisa till att det absolut krävs en europeisk rätt för folkgrupper och minoriteter. Det måste genomdrivas och det måste hjälpa oss att äntligen skapa ordning inom detta område!
Fru ordförande! Under debatten har en rad bredare hänsynstaganden inte helt förvånande tagits upp, och jag hoppas att kammaren kan förlåta mig om jag inte ens kommer att kunna ge mig in på de givande vägar som tagits upp. Jag skulle vilja kommentera några specifika punkter, men jag vill först säga att van den Broek verkligen hade velat vara närvarande, i synnerhet då han har en hög uppfattning om Lenz och Imbenis betänkanden.
Jag kommer först att behandla den speciella punkt som Imbeni tog upp angående slutsatserna från toppmötet i Amsterdam. Dessa hänvisar till initiativet till en högre utbildning till en europeisk magisterexamen i mänskliga rättigheter och demokrati. Man har tänkt sig att tio universitet från tio länder ska delta och det hela kommer att handläggas, som jag förstått det, av Venedigs universitet, även om fler detaljer självklart fortfarande återstår att utarbeta.
Jag skall nu ta upp några mer allmänna punkter. För det första har Lenz och andra talat om möjligheten att ha en ansvarig kommissionär. Jag är inte säker på att detta skulle lösa problemet. Det verkliga problemet är inte så mycket att det finns olika kommissionärer, som att det tas olika hänsyn beträffande det geografiska läget och hänsynen för den mänskliga rättigheterna i allmänhet. Det är omöjligt att ta itu med det genom att skilja ut de mänskliga rättigheterna och lägga dem på en kommissionär.
Ta till exempel ett område som jag är ansvarig för, då det är jag som svarar på debatten, nämligen Kina, där de mänskliga rättigheterna utgör en mycket viktig dimension samtidigt som det finns en bredare Kinapolitik. Man kan inte lösa det genom att säga att aspekten med mänskliga rättigheter bara ska handläggas av en kommissionär ansvarig för mänskliga rättigheter. Det skulle försvaga själva politiken för de mänskliga rättigheterna. Det är bara genom att behandla Kina som sådant som man kan få en riktig balans mellan en bredare politik och en politik för mänskliga rättigheter. Vad mig beträffar är de mänskliga rättigheterna en integrerad del av Kinapolitiken och inte bara ett tillägg som man kan lämna över till någon annan. Så det är inte nödvändigtvis den mest attraktiva lösningen även om man kan fortsätta att reflektera över den.
de Vries tog i förbigående upp några enskilda fall. Jag har ingen möjlighet att komma med en lista på svar i enskilda fall. Jag är inte säker på att det är syftet med den här debatten heller, men han råkade nämna Panchen Lama och jag kan bara säga att jag har själv tagit upp den saken på högsta nivå. Jag ska inte göra anspråk på att ha fått något tillfredsställande svar. Mysteriet kvarstår tyvärr.
Dröjsmålet mellan det att ett projekt föreslås och att det tas upp eller genomförs, har också berörts. Det finns många skäl till det. Ibland är det för att idé har en så allmän karaktär att den behöver utvecklas och det tar tid. Ibland är det för att kontroversiella frågor väckts och man måste lyssna till olika människors åsikter om det är en bra idé eller inte. Och ibland är det på grund av frågan om tillgång på pengar till det särskilda projektet. För övrigt menar jag inte att det aldrig i kommissionen, inte mer än i nängon annan organisation, förekommer några brister av administrativ karaktär. Självklart sker sådant ibland. Men det kan komma väl till pass att nämna andra faktorer som kan leda till fördröjningar, förargliga som de är.
Slutligen, angående dessa allmänna punkter skulle jag vilja säga ett par ord om synligheten. Många har talat om vikten av synlighet och jag håller fullständigt med. Det skulle inte vara någon större poäng att göra något på det här området om folk inte kände till vad som pågår. Om vi ger folk rådgivning och bistånd för att bygga en bro, är det nyttigt och bra för den Europeiska unionens framtoning att folk vet att den Europeiska unionen givit bistånd till att bygga en bro. När det gäller aktiviteter till stöd för mänskliga rättigheter menar jag att synligheten är ett mycket mer centralt drag i det vi gör. Det visar inte bara att vi gör något, utan också att i vårt engagemang i landet är ett engagemang i vilket mänskliga rättigheter har en central betydelse.
Jag tänker nu ta upp några av de mer specifika punkterna och tackar både Lenz och Imbeni för deras beundransvärda betänkanden. Kommissionen delar deras åsikter i dess strävan att en högre prioritet måste ges till att garantera större sammanhållning mellan de initiativ som tas och att de finansiella medel som anslås används på bästa sätt. Det är av det skälet som Santer sedan sin utnämning personligen har tagit över ansvaret över denna mycket känsliga och delikata aspekt av utrikespolitiken och van den Broek har tilldelats ansvaret för de tematiska och horisontella aspekterna av ämnet.
Inom avdelningarna har den samordnande rollen tilldelats enheten för mänskliga rättigheter och demokratisering inom generaldirektorat I a, och den enheten tillhandahåller också ett sekretariat till styrkommittén som är ett samordnande organ på vice generaldirektörs nivå, som upprättades 1997. Dessutom står enheten för ordförandeskapet i den arbetsgrupp för mänskliga rättigheter som sattes upp 1991.
För genomförandet av politiken för mänskliga rättigheter och demokratisering på den geografiska nivån, vilket jag redan tagit upp, svarar kommissionärerna med ansvar för politiska, ekonomiska och handelsförbindelser med de respektive stater som inte är medlemmar. Kommissionen har strukturerat om avdelningarna inom generaldirektoraten och tagit itu med de olika budgetposterna genom att i var och en av dem upprätta en enhet som ansvarar för att garantera att alla aktiviteter som genomförs inom mänskliga rättigheter, demokrati och rättsväsende passar in i samarbetsaktiviteterna. Det är genom att upprätthålla enheten mellan kompetens och resurshantering på den geografiska nivån som frågorna om mänskliga rättigheter och demokratisering, vilket är en del av samarbetet med tredje land, kan fullföljas effektivt. Samtidigt som vi erkänner att denna samordning kan förbättras så har vi gjort en verklig ansträngning att fortsätta förbättras.
Beträffande några av de mer specifika kraven i resolutionsförslagen angående åtgärder för att definiera en gemensam strategi för användningen av de budgetmedel som anslagits för mänskliga rättigheter så identifierar den interinstitutionella arbetsgruppen för demokrati och skydd av de mänskliga rättigheterna varje år de tematiska prioriteter och målgrupper som motsvarar budgetposterna till kapitel B7-70. Kommissionen föreslår för framtiden, i ett förslag för en reglering som ska ge en juridisk grund till posterna för mänskliga rättigheter, ett genomförande av program som avser att ge en sammanhängande ram för aktioner i ett givet land eller region eller i en särskild fråga.
Vad beträffar kravet att bli regelbundet underrättad om de åtgärder kommissionen vidtar i icke-medlemsstater skulle jag vilja påpeka att olika rapporter tar upp sådana åtgärder, som rapporterna om de åtgärder som vidtagits i anslutning till resolutionen om mänskliga rättigheter, demokrati och utveckling och de årsrapporter om genomförandet av åtgärder för att främja mänskliga rättigheter och demokrati som granskar användandet av alla medel under kapitel B7-70. Dessutom utarbetar kommissionen en årsrapport om tillvaratagandet av posterna "demokratiseringsprocessen i Latinamerika" och "Meda för demokrati" . Kommissionen kommer att ta hänsyn till parlamentets önskemål när den utarbetar årsrapporterna, med början för rapporten för 1996-97, som är på väg.
Behovet av att förbättra samordningen med internationella och regionala organisationer är en fortlöpande angelägenhet för oss. Jag skulle vilja betona att vi och Europarådet har länge varit engagerade i ett ansenligt samarbete genom att finansiera gemensamma program i Central- och Östeuropa och i den före detta Sovjetunionen. Vad beträffar Förenta nationerna så undersöker vi för närvarande möjligheten att förstärka samarbetet med kommissariatet för mänskliga rättigheter.
Valövervakning har berörts. Detta har i ett par år gett upphov till ett ökande antal önskemål. Kommissionen har uppfattningen att en professionell hållning skall prioriteras - vilket ett antal människor har anslutit sig till i debatten - ur metodologisk, logistisk och utbildningssynpunkt. Tack vare de medel som gjorts tillgängliga har ett antal pilotprojekt genomförts under de senaste åren.
Vi kommer också att undersöka förslaget att skapa ett europeiskt nätverk för mänskliga rättigheter och demokrati i ljuset av de erfarenheter som vunnits och ta vederbörlig hänsyn till andra nätverk som kommissariatet för mänskliga rättigheter och Europarådet. Vi har tagit del av Imbenis förslag att organisera en årlig utvärderingskonferens med Phare- och Tacisprogrammens konferenser som förebild.
Som ett svar på er omsorg om det interinstitutionella samarbetet skulle jag vilja påpeka att så tidigt som 1989 godkände kommissionen ett förslag som syftade till att förenkla interinstitutionella kontakter genom att skapa en arbetsgrupp med uppgiften att etablera ett nätverk för utbyte av information och planera en gemensam aktion till förmån för mänskliga rättigheter. Samtidigt har vi tagit del av förslaget att ändra 1998 års budget för att skapa en konsultativ kommitté för handlingsprogram till förmån för de mänskliga rättigheterna.
Låt mig betona att konsekvens, effektivitet och flexibilitet är de kriterier som underbygger vår ståndpunkt på de olika fält som berör de mänskliga rättigheterna
Jag tackar kommissionär Leon Brittan.
Är det någon av de två föredragandena som vill göra ett inlägg? Så är inte fallet.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, kl. 9.00.
Benchmarking
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0387/97) av Murphy för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: " Benchmarking av konkurrenskraften" - införandet av ett verktyg till aktörernas och de offentliga myndigheternas förfogande (KOM(97)0153 - C4-0387/97).
Herr ordförande! Eftersom jag nu ska företräda vår brittiske kollegas åsikter tänkte jag att jag kunde göra det på hans eget språk. Som ni vet är britter med rätta kända för sin punktlighet, medan grekerna är förskräckligt ökända för sin ombytlighet, så jag kan inte undgå att känna en viss skadeglädje över detta tillfälliga rollbyte.
Det gläder mig att kunna säga till kommissionären att den föredragande välkomnar kommissionens avsikt att etablera ett europeiskt nätverk av experter för företagen för att garantera att sammanhängande, pålitliga och likvärdiga tjänster är tillgängliga i hela unionen, särskilt för de små och medelstora företagen.
Föredraganden välkomnar också kommissionens tillkännagivande om en arbetsgrupp på hög nivå för benchmarking, bestående av företagsledare, företrädare för handelskammare, fackliga organisationer, konsumenter och det civila samhället. Han betonar vikten av att denna arbetsgrupp på hög nivå använder sig av statistiska data av högsta tillbuds stående kvalitet samt påpekar vilken potential Eurostat kan ha i detta avseende, en potential om vilken jag själv med glädje kan vittna om.
Föredraganden anser att att det fulla mervärdet av benchmarking kommer att bäst göra sig gällande inom Europeiska unionen. om de små och medelstora företagens speciella behov prioriteras, och uppmanar särskilt till att de små och medelstora företagen skall medverka direkt, via direkta representativa företrädare i arbetsgruppen på hög nivå liksom också vid inrättandet av ett europeiskt expertnätverk på området benchmarking.
Han yrkar på att Europaparlamentet skall få medverka direkt vid arbete inom arbetsgruppen på hög nivå genom att ett litet antal ledamöter beviljas status som observatörer och upprepar yrkandet på att Europaparlamentet skall inbjudas att delta i de årliga trepartsbesöken i Japan och Förenta staterna för utvärdering av benchmarking vilka arrangeras av kommissionen. Jag anser att detta är ett krav av särskild relevans.
Slutligen yrkar han på ett särskilt tillägg till pilotprojektet "Utveckling av mänskliga resurser" ger högre prioritet till kvaliteten på företagsledares kvalifikationer och företagsledarutbildning, då skillnaden i kostnader mellan europeiska firmor och deras amerikanska och japanska motsvarigheter ofta beror på att företagsdriften sker ineffektivt och inte på att arbetsmarknaden är ineffektiv. Jag anser att detta betyder att benchmarking ska genomföras på cheferna såväl som arbetarna i ett försök att efterlikna den japanska koncentrationen på arbetet istället för att smita tidigt på fredagen för att komma tillbaka sent på måndagen och under tiden skjuta skogsfågel och andra djur i skogarna på Englands gröna och vackra marker. Hög prioritet ska ges åt beröringspunkterna mellan utbildning och skolning å ena sidan och arbetsplatsen å den andra, då detta är ett område där EU helt klart släpar efter andra ledande världsekonomier. Det kan bestämt göras i ett sammanhang av livslångt lärande.
Benchmarking av mänskliga resurser är särskilt viktig. Den relativa svagheten i EU: s ledarskapsfärdigheter och -kultur måste undersökas och behandlas noggrant.
Slutligen gratulerar föredraganden kommissionen än en gång och rekommenderar betänkandet till kammaren.
Som en motvikt till det jag sade i början skulle jag vilja betona att Murphy hade ett stort behov av att vara frånvarande i dag då han var tvungen att resa till Storbritannien i politiska angelägenheter.
Herr ordförande, herr kommissionär, kolleger! Fyra år efter vitboken om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning konstaterar jag med tillfredsställelse att benchmarking intar en framskjuten plats på den europeiska sysselsättningsdagordningen. När alla redan 1995 talade om europeiska sysselsättningsstrategier och den europeiska sysselsättningsunionen, påpekade liberalerna att kampen mot arbetslösheten huvudsakligen är en angelägenhet för nationella och regionala myndigheter och inte för Europa.
Vi har alltid varit ivriga förespråkare för principen om utväxling av goda erfarenheter. Myndigheter vill ju få reda på vilken arbetsmarknadspolitik som erbjuder de bästa garantierna för fler jobb, och företagare vill från sin sida lära sig hur utländska konkurrenter lyckas att utöka sin marknadsandel. Det enda som såväl myndigheter som företagare saknar är jämförbara, pålitliga och sammanhängande uppgifter.
Vi stöder således idén om ett europeiskt kunskapsnätverk för företag och om en grupp benchmarking på hög nivå. Föredraganden förespråkar med rätta direkt engagemang för de små och medelstora företagen i detta sammanhang.
Jag skulle gärna vilja få höra av kommissionen om de små och medelstora företagen kommer att bli ordentligt representerade och inte bara delaktiga i viss utsträckning. När allt kommer omkring får vi inte glömma att det fortfarande är de små och medelstora företagen som skapar flest jobb. Utan aktiv medverkan från dessa företag är det ingen större mening med det hela, anser jag. Vi ser också fram emot resultaten av de modellprojekt som kommissionen har startat. Har kommissionen några nyheter om detta?
Till sist vill jag gärna gratulera föredraganden till hans utmärkta betänkande. Han har lagt betoningen på rätt ställe och konstaterat att benchmarking måste integreras i medlemsstaternas konkurrenspolitik. Vi stöder också hans krav på att som parlament bli direkt delaktiga i arbetsgruppen på hög nivå. Jag skulle också gärna vilja höra av kommissionen om den redan nu kan meddela om denna begäran kan tillmötesgås.
Herr ordförande! Benchmarking är på modet. Det är många som talar om benchmarking i alla möjliga sammanhang. Kommissionen har ju genomfört en rad pilotprojekt redan och konstaterat att benchmarking är en enormt viktig metod för att undersöka och få kunskap om vilka brister som finns i det europeiska företagsklimatet, och hur man skall hitta lösningar på dessa brister.
Enligt kommissionen, och även det betänkande som vi skall ta ställning till i dag, är benchmarking inte bara för tillämpning på företags- och branschnivå, utan också vad gäller ramvillkoren för företagen. Nu är ju benchmarking inte något nytt påfund, vilket man lätt kan tro, utan det har ju använts under många år, både av europeiska företag, och framför allt i USA, sedan metoden utvecklades på 70-talet.
Benchmarking är säkert en mycket bra metod för att mäta konkurrenskraft, också i små och medelstora företag. Jag vill dock samtidigt varna för att man får en övertro på en enda metod, som ändå är ett ganska trubbigt instrument, framför allt när man skall jämföra ramvillkoren, eftersom också tradition och kultur speglas. Det är minsann inte något som så lätt låter sig mätas eller " benchmarkas" .
Jag är väldigt nöjd med vad föredraganden skriver under punkt 10 om att man inte får göra en sammankoppling mellan konkurrenskraft och lönenivåer. Jag tycker också att det är bra att han tar upp att chefer och företagsledningar minsann också måste " benchmarkas" .
Slutligen, herr ordförande, är jag litet skeptisk till att föra upp metodutvecklingen på en politisk nivå. Jag tycker att det borde vara lämpligare för ett universitet eller institut som sysslar med metodutveckling att göra det.
Herr ordförande! Nyttan med benchmarking som instrument för att förbättra konkurrensförmågan för den europeiska ekonomin i sin helhet är självklar. Det som vi däremot bör vara rädda för är att vi börjar betrakta benchmarking som undermedlet som skall förlösa oss från alla ekonomiska problem som arbetslöshet, avtagande arbetsproduktivitet och en minskad tillväxttakt. Faran som hotar är den beryktade omkastningen av mål och medel.
Vad vi i lika hög grad måste tänka på är att via tillämpning av denna metod kommer såväl de starka som de svaga sidorna hos den europeiska ekonomin fram. När vi på förhand utesluter eventuella möjliga slutsatser är vi på fel väg. Punkt 10 ger ett exempel på detta. Sambandet mellan förlust av marknadsandel och för höga arbetskostnader går mycket riktigt inte att bevisa, men går att göra mycket troligt.
Benchmarking är framför allt inriktat mot en jämförelse av ändamålsenlighet och effektivitet, varigenom mätpunkter och måttstockar kan utvecklas för insättning av medel och de resultat som därigenom uppnås. Funktionen hos ekonomin som helhet, hos institut och myndighetsorganisationer blir på detta sätt verkligen betraktad utifrån. Det kan vara mycket lärorikt och kommer att ge anledning till ordentliga förbättringar.
Till sist, en kommentar till punkt 11, där man yrkar på en bättre matching av förvärvade färdigheter genom undervisning och önskade färdigheter på arbetsplatsen. Jag håller med om innebörden i detta, men samtidigt står jag fast vid att det inte är näringslivet som skall fastställa innehållet i undervisningsprogram och kunskapsmål. Att ge undervisning är en mångsidig process med specifika egenskaper som inte får domineras av ekonomiska motiv. Följderna av kommande generationers andliga utarmning är en barnlek i jämförelse med Europas nuvarande arbetslöshetsproblem.
Herr ordförande! Låt mig först tacka parlamentet för dess intresse för uttalandet och gratulera herr Murphy i hans frånvaro för hans beundransvärda betänkande.
Integrationen av gemenskapens inre marknad, utsikterna för den Ekonomiska och monetära unionen och globaliseringen, betyder sammantagna att den europeiska industrin måste förbättra sin konkurrenskraft hela tiden. Som det har betonats vid ett flertal tillfällen har framsteg gjorts, men det återstår fortfarande mycket att göra för Europa för att kunna ta itu med de utmaningar det står inför. Det är i det sammanhanget kommissionen föreslog benchmarking av konkurrensförmågan som en metod för att kontinuerligt kontrollera vilka framsteg som gjorts, och uppmuntra införandet av de bästa konkurrensmetoderna på världsnivå. Jag håller med om vad som sagts i debatten: det är en metod, men inget universalmedel.
Syftet var att förse den Europeiska unionen med ett kraftfullt instrument för att höja sin konkurrenskraft och parlamentet har stött detta. Uttalandet som vi diskuterar i dag är ett svar på tidigare uppmaningar från parlamentet och rådet att utveckla pilotprojekt som avser att ge uttryck för vårt bidrag. Projekten som skisserats syftar till att förbättra konkurrensförmågan för företag, industrier och den miljö i vilken människorna arbetar.
Benchmarking av företagens konkurrenskraft är först och främst en uppgift för industrin själv. De offentliga myndigheterna kan dock hjälpa till i främjandet av sådana investeringar. I detta sammanhang och i överensstämmelse med parlamentets förslag planerar kommissionen att prioritera de små och medelstora företagens behov i upprättandet av ett europeisk nätverk för benchmarking av företagens prestationer. Benchmarking av olika sektorers konkurrenskraft beror på de speciella förutsättningarna i varje sektor och vi har i vederbörlig ordning tagit del av parlamentets önskemål att undersöka varför vissa sektorer gör bättre i från sig än andra i sin globala konkurrenskraft.
Sett utifrån den övergripande ekonomiska konkurrenskraften är det medlemsstaterna som är främst ansvariga för att genomföra pilotprojekten, och kommissionen välkomnar parlamentets begäran till medlemsstaterna att göra vad de kan för att spela en fullständig roll i dem. Vi kommer att vidarebefordra parlamentets krav på att högre prioritet ges till standarden på utbildningen av affärsledare under pilotprojekten för att utveckla de mänskliga resurserna. Vi skulle också vilja uppmärksamma parlamentet på vår nya rapport om benchmarking av konkurrenskraften i Irland och Nya Zeeland. Denna rapport kan ses som ett första steg mot benchmarking av den goda konkurrenskraften i en del medlemsstater i Europeiska unionen som parlamentet föreslog i sitt betänkande.
Som det angavs i uttalandet kommer kommissionen att inrätta en arbetsgrupp på hög nivå för benchmarking tidigt på det nya året. Den kommer att garantera att sammansättningen av gruppen representerar olika intressen; vi välkomnar parlamentets önskemål om tas med i gruppens arbete och skulle vilja att parlamentet utser en medlem som observatör. Kommissionen och medlemsstaterna har nu lanserat detta initiativ för benchmarking av den europeiska industrins konkurrenskraft. I slutet av denna pilotfas kommer resultaten att göras tillgängliga för parlamentet och alla andra berörda parter. Vi är övertygade om att erfarenheten kommer att visa värdet av benchmarking av konkurrenskraften som ett medel att öka den europeiska industrins konkurrenskraft.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 9.00.
Genomförandet av utgifterna under GUSP
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0339/97) av Müller för budgetkontrollutskottet om Europeiska revisionsrättens yttrande nr 1/97 om villkoren för genomförandet av utgifterna under den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (C4-0220/97).
Herr ordförande! Utrikespolitiken är väl det politiska område där utvecklingen svårast låter sig förutses, där snabbast det oväntade kan hända, och snabba, väl genomtänkta beslut rent elementärt är viktiga. En blick på Europeiska unionens hittillsvarande gemensamma aktiviteter, med administrationen av Mostar på främsta plats, följt av valövervakningar i Palestina eller Bosnien, minröjning, de speciellt utsända som i Rwanda eller KEDO: s aktiviteter visar en ytterst splittrad bild över det sätt på hur den pratiskt omsätts och administreras.
Splittring innebär emellertid bristande insyn, bristande strukturer och bristande effektiv kontroll. Orsaken till detta är konstruktionsfelet i Maastrichtfördraget, som visserligen har lagt fast beslutsfattandet om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken efter spelregler i det mellanstatliga samarbetet, men betämmer genomförandet via gemenskapens budget och därmed styrs det av det vanliga förfarandet. Denna lucka i fördraget ledde från början till oundvikliga konflikter mellan parlamentet och rådet, men även mellan parlamentet och kommissionen.
Vår förhoppning om att denna brist skulle kunna undanröjas i Amsterdam kom tyvärr på skam. Den interinstitutionella överenskommelsen berör endast frågor i samband med att snabbt få fram pengar till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Rådets försök att förklara dessa budgetmedel som obligatoriska avvärjdes. Man lyfte dock ut frågor om genomförande och kontroll av aktiviteter som finansierats via gemenskapens budget.
Det är revisionsrättens förtjänst att tydligt ha kallat dessa brister vid dess rätta namn inom detta område, och att förse parlamentet och kommissionen med förslag om hur man skulle kunna förbättra de frågor som var olösta. Därför är det helt på sin plats, när jag i mitt betänkande föreslår att den nuvarande interinstitutionella överenskommelsen skall vidareutvecklas.
Vad handlar det då om? För det första: Den halvårsvisa växlingen av rådets ordförande undergräver den för gemensamma aktiviteter så livsviktiga kontinuiteten i ledning av och omsorg om gemensamma aktiviteter. Därför behövs det i framtiden klara, operationella regler. För det andra: Det måste finnas en tydlig garanti för att kommissionens kontroll fungerar. Den måste på ett omfattande sätt medverka i den förberedande planeringen - dvs. innan beslut fattas i rådet - och vid genomförandet av de gemensamma aktiviteterna för att ur ekonomiskt, rättsligt och operationellt avseende kunna garantera deras effektivitet.
Floran av svaga punkter, särskilt aktiviteterna i Mostar, oklarheten i medelstilldelningen och samverkan mellan kommissionens förvaltningar i Bryssel och utsända experter på ort och ställe visar på att kommissionen helt och fullt måste använda sig av sina rättigheter. Slutligen är detta även den viktigaste förutsättningen för att parlamentet inte skall beskäras sin rätt till att bevilja kommissionens ansvarsfrihet, särskilt som rådet undandrar sig genmälesförfarandet gentemot revisionsrätten.
För det tredje: I ökande grad kommer Europeiska unionen via gemensamma aktiviteter dras in i internationella strukturer med ett otal olika penninggivare, t.ex. i KEDO. För att kunna bedöma positiva resultat i den typen av aktiviteter hänger det inte bara på kontrollen av den andel medel som Europeiska unionen ställt till förfogande, utan naturligtvis även att få tillgång till alla aktuella uppgifter om projektet - särskilt vad anbelangar bidragen från enskilda medlemsstater.
Europeiska unionens utrikespolitiska verksamhet måste stärkas drastiskt. Det som Amsterdamfördraget planerar som tillkommande förebyggande åtgärder räcker inte enligt min uppfattning. Men i varje fall borde rådet och parlamentet gemensamt anstränga sig att inte försämra bilden genom administrativa och tekniska hinder. Vidareutvecklingen av den interinstitutionella överenskommelsen i den riktning som jag föreslagit, som för övrigt i samband med överläggningarna i utskottet i princip förordades av kommissionen, kan vara nästa lilla steg i utvecklingen. Det skulle glädja mig om rådet ställde sig positivt till förslaget.
(Applåder)
Herr ordförande, kära kolleger! Jag skulle inte vilja tacka Edith Müller för hennes betänkande, utan jag skulle vilja tacka henne för att hon så intensivt, och utan att ge upp, bryr sig om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, framför allt i det före detta Jugoslavien. Hon lägger ner ett stor engagemang där. Tyvärr kommer i denna stund och vid detta deltagandet inte så mycket av det över hit som borde komma över hit.
Betänkandet i sig hade stort diskussionsvärde, men det var inte omstritt. Det stöddes av alla politiska grupper i budgetkontrollutskottet. Jag hoppas att bristen på debatt inte anses som brist på intresse för det vore synd.
Betänkandet visar åter något som vi även ser på andra ställen. Det handlar här visserligen i första hand om aspekter av budgetkontroll, av ekonomisk kontroll men sist men inte minst döljer sig bakom de problem, som Edith Müller har tagit upp i sitt betänkande, nämligen vittomfattande politiska grundfrågor. Frågor som det vore bra om ledamöter även utanför budgetkontrollutskottet för en gång skull befattade sig med.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är ett stort projekt, och väsentligt fler personer har stora förhoppningar på denna gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitik, än vi många gånger kan föreställa oss. Många tänker nog också att denna gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitik skulle ha varit vida mer utvecklad än den i verkligheten är. Men på stora projekt följer ofta en baksmälla, när det skall omsättas i det dagliga slitet, vid genomförandet. Men dessa problem tar naturligtvis i första hand revisionsrättens rapport upp.
Oklara kompetenser - föredraganden har tagit upp detta - överlappningar, sammanblandningar - även vad gäller målsättningen - av uppgifter som egentligen hör hemma i den gemensamma utvecklingspolitiken. Allt detta gör att det svårt att ur budgetkontrollutskottets perspektiv säga ja, ett ja utan förbehåll. Bakom detta ligger även politiska förvecklingar, ligger problem som vi måste ta itu med. Kritiken som har yttrats, är som sagt inte kritik som kommer från en bokförare som säger att det är svårt att urskilja de enskilda posterna. Vi behöver mer öppenhet och tydlighet för att vi bättre skall kunna kontrollräkna. Det är snarare kritik av politiken som säger: Om man inte längre vet vem som är ansvarig för vad, om man inte längre vet vem som bestämmer om vad, då blir det mycket svårt att utvärdera. Det blir då även mycket svårt att företräda ett beslut. Bara om man vet vem som står bakom beslutet, då kan man utifrån sett godkänna eller underkänna, men även från vår sida sett försvara beslutet om det angrips.
Såtillvida är denna överlappning, virrvarret som Müller tar upp i sitt betänkande, och som även revisionsrätten kritiserat, mer än en fråga om att klart skilja mellan finanser, mer än en fråga om att finansieringen och kontrollen av denna finansiering måste regleras på ett annat sätt. Jag vill be er ta hänsyn till att den gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken även är vårt ansikte utåt, Europeiska unionens ansikte utåt i denna värld. Om det finns otydligheter och om det finns brist på öppenhet, då kanske vi internt i budgetkontrollutskottet ska jobba med de frågorna. Ni måste emellertid se att den otydlighet som vi ser här är ett tecken, ett symptom på en omfattande otydlighet. Den ses kanske av världen, även av personer som ännu inte ens vet att det finns ett utskott för budgetkontroll eller en Europeisk revisionrätt.
Om man tappar i trovärdighet på grund av otydlighet, av bristande öppenhet, då kommer den inte att uppstå inom budgetkontrollen. Då uppstår den när det handlar om Europeiska unionens politiska anseende. I den meningen vill jag än en gång be Edith Müller att arbeta vidare på den inslagna vägen. Jag vill även be alla andra att utöver denna debatt engagera sig i de frågor som vi här tagit upp.
Innan Edith Müller - jag vet att hon är under svår tidspress - lämnar oss skulle jag vilja säga till henne, hur mycket jag välkomnar hennes betänkande och vill gratulera henne till det. Min grupp stöder detta betänkande. Dess tema, finansieringen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ligger ju just i skärningspunkten mellan den första och andra pelaren i EU-fördraget. Föredraganden har således arbetat med frågor, där det ligger en stor frestelse i att förfalla åt principrytteri eller att föra ett troskrig. Edith Müller har inte fallit för denna frestelse utan hon har bestämt sig för att på ett konstruktivt sätt angripa ämnet.
Det betyder inte, att vi skulle kunna vara nöjda med resultatet från Amsterdam vad gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Det kommer fram tydligt i Müllers betänkande. Vi hade som parlament önskat oss väsentligt mer mod från Europeiska rådet, och inte bara tveksamma framsteg. Men låt oss ta sakerna som de är. Även i framtiden styr i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i första hand den politiska viljan hos regeringarna till ett gemensamt handlande. Utan medlemsstaternas politiska vilja går det inte alls. Fattas denna vilja duger den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inte ens som kamouflage. Det är en erfarenhet som vi tyvärr gjort under de senaste fyra åren. Å andra sidan gäller emellertid även att där viljan till samarbete finns, eller åtminstone chansen att utveckla den, kan gemenskapen prestera ett nyttigt bidrag. Inte bara när det gäller finansieringen. Revisionsrätten har sammanfattat siffrorna från det gångna året, och resultatet är entydigt: Över 90 % av medlen för gemensamma aktiviteter kom från unionens budget. Därmed har vi som Europaparlament ett absolut ansvar inför skattebetalaren. Detta ansvar vill vi klara av. Vi vill inte själva ta över utrikespolitikens tyglar - det ligger inte på något parlamentet, inte heller på Europaparlamentet - men vi vill även kontrollera detta område och kunna förvissa oss om att EU-medborgarnas pengar hanteras på ett vettigt sätt.
I juli enades vi med kommissionen och rådet om en överenskommelse som skall underlätta samarbetet i dessa frågor. Det kommer tydligt fram i Müllers betänkande och jag kan bara understryka att med bifallet till denna överenskommelse har vi gett en den goda viljans signal och ett förtroendeförskott. Denna överenskommelse innebär därför förhoppningsvis inte bara ett slut på den sedan länge pyrande konflikten mellan rådet och parlamentet utan även en bas för en konstruktiv nystart. Därför måste vi kunna vidareutveckla denna överenskommelse.
Föremål för vår största uppmärksamhet är som förut av det före detta Jugoslavien. Enbart inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har det hittills spenderats nästan 200 miljoner ecu. Lejonparten av det i Mostar. Vårt utskott utvecklade då det begav sig ett utmärkt samarbete med Hans Koschnick, den tidigare administratören i Mostar. Carlos Westendorp, den höge representanten i Sarajevo, har sagt ja till att i januari komma till vårt utskott. Det kommer närmast att handla om bedrägerier med biståndsmedel. Vi hör och läser oupphörligt oroande rapporter om detta. Bakom detta ligger även frågan om vad som måste ändras i kommissionens plan för och arbete i det före detta Jugoslavien. Med andra ord har tydligen inte alla ansvariga i kommissionen fattat hur stora förväntningarna var och är på dem vad gäller denna utmaning. Att reagera på detta med byråkratiska rutiner, är det sämsta tänkbara svaret. Kommissionen är snubblande nära att spela bort ett stort förtroendekapital här. Vi väntar här med spänning på en särskild rapport från revisionsrätten. Till slut skulle jag vilja tacka för revisionsrättens yttrande, som vi diskuterat här i dag, och till tacket koppla en önskan om att man så snabbt som möjligt överlämnar denna särskilda rapport till oss.
Herr ordförande! När man analyserar Müllers betänkande, får man en känsla av att Europeiska revisionsrättens tekniska yttrande, som uppskattar svårigheterna i genomförandet av utgifterna under GUSP, i grunden bara utgör en ny förevändning för budgetkontrollutskottet för att på nytt bekräfta filosofin om en fullständig gemenskapsanpassning, en filosofi som just nu är dominerande.
Det är dock med all rätt som Müller kritiserar förekomsten av ett begreppsfel i GUSP: s centrala delar. Det som är särskilt allvarligt, det är att detta begreppsfel nu är inskrivet i Amsterdamfördraget. På ett fullständigt osammanhängande sätt bekräftar fördraget å ena sidan GUSP: s karaktär som uppenbart mellanstatlig, och skapar å andra sidan, helt utan underlag, en befogenhet för gemenskapen vad gäller finansieringen av GUSP: s driftsutgifter, och kastar därmed om ekonomin i artikel J 11 i Maatrichtfördraget.
Med det här konstaterandet som utgångspunkt är två ståndpunkter möjliga. Müller-betänkandet är uttryckligt bekymrat för effektiviteten, och ser, i de finansiella bestämmelserna som föreskrivs i fördragets nya artikel 28, en nödvändighet i att utöka gemenskapsanpassningen av hela GUSP, genom att förstärka kommissionens befogenheter och, självklart, Europaparlamentets befogenheter, inom ramen för en ny interinstituitonell överenskommelse. Men om parlamentet verkligen är mån om GUSP: s effektivitet, och inte bara om en svällande utökning av sina befogenheter, borde det rekommendera en annan ståndpunkt för att övervinna den här motsägelsen mellan GUSP: s institutionella karaktär och det sätt varpå den finansieras.
Om den mellanstatliga karaktären är ett nödvändigt villkor för att GUSP skall kunna ha ett grepp om realiteter och vara effektiv, och det anser vi, då bör den främsta prioriteringen vara att bevara denna mellanstatliga karaktär, de nationella parlamentens kontroll, och därmed att ta fram ett finansieringssätt som stämmer överens med den karaktären, utan att för den sakens skull öka det totala beloppet för GUSP: s utgifter, som våra olika länder betalar. Redan 25 % av GUSP: s driftsutgifter finansieras direkt av länderna. Den procentsatsen bör utsträckas tills den täcker samtliga utgifter.
Under ratificeringsdebatterna som kommer att uppkomma i de olika länderna, blir det alltså särskilt viktigt att betona nödvändigheten, av att så snabbt som möjligt rätta till den klyfta som infördes av Amsterdamfördraget, genom att få fram nödvändiga tekniska lösningar för att GUSP: s finansieringsvillkor och dess mellanstatliga karaktär skall vara förenliga.
Herr ordförande! Jag vill gratulera Müller för att på ett enkelt och beslutsamt sätt ha tagit itu med sitt betänkande, i vilket än en gång bevisas det magnifika arbete revisionsrätten utför, utan vilket Europaparlamentet inte skulle kunna utföra sin obligatoriska kontrollfunktion. Dessutom ger oss betänkandet en klar idé om problemen i genomförandet av den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken.
Jag vill understryka ordet " genomförande" för hittills i parlamentsdebatten har man nästan enbart koncentrerat sig på utgifterna, och vi har inte ägnat den nödvändiga uppmärksamheten åt problemen kring genomförandet.
Vi ledamöter i budgetkontrollutskottet vet att när vi talar om genomförande betyder det att tala om kontroll. Och det är just parlamentets viktigaste funktion i GUSP. Därför vill jag klargöra att det inte är så att parlamentet vill sköta utrikespolitiken. Vad vi vill är att ha rätten till övervakning, därför att detta innebär kontrollen av hur skattebetalarnas pengar används. Men allt är heller inte pengar, herr ordförande. Jag skulle därför vilja att vi nu fäster uppmärksamheten på punkt 5 i resolutionsförslaget, vilken förtjänar en särskild uppmärksamhet. Således, om man i samband med valobservationsuppdrag sätter in sändebud på platsen är det nödvändigt att ha ett lämpligt förfarande vid kontraktering av personal. Denna personal har inte enbart till uppgift att snabbt förflytta sig från sina respektive länder utan måste också vara förberedd, förberedd för det konkreta fallet, i annat fall kommer vi försent och på ett dåligt sätt.
I denna punkt 5 föreslår budgetkontrollutskottet inrättandet av en förberedande grupp under kommissionens ledning. Och det kan inte förvåna oss, eftersom man i Amsterdam beslutade om en enhet för planering och snabb beredskap och vi är väl alla överens om att det är mycket bra att förfoga över en hjärna. Men vore det inte också bra om denna hjärna hade en kropp, liksom armar och ben? Och detta är, enligt min åsikt, det som bör vara kommissionens kompletterande roll, så som det stöd den kan ge kommissionens delegationer i tredje land som skall genomföra gemensamma åtgärder eller det stöd den kan ge unionens speciella sändebud.
Herr ordförande! För att göra oss en idé om helheten, och det är alltid nödvändigt för att vara effektiva, skulle vi inte bara behöva veta beloppen för gemenskapens stöd utan också för bidragen från medlemsstaterna och andra finansiärer.
Och här slutar jag. Och i dag, om Müller hade varit kvar, skulle jag i hennes händer ha lagt uppgiften att göra ett muntligt ändringsförslag, då jag hade kunnat presentera det för henne vad gäller tid och sätt. Men om jag hade lagt fram det, eftersom jag tänkte begära att revisionsrättens rapport skulle publiceras i EGT, skulle det innebära att vi hade försenat detta betänkande sex månader. Och detta är ett bra betänkande och därför är det nödvändigt att godkänna det så snart som möjligt.
Men det är nödvändigt att få kännedom om den magnifika rapporten från revisionsrätten.
Mig återstår det bara att säga, som en fransman skulle säga, eftersom vi är i Strasbourg: Cour de comptes, Madame Müller, chapeau!
Herr ordförande! Å kommissionens vägnar skulle jag vilja välkomna Müllers betänkande som på ett mycket praktiskt sätt försökt ta itu med några av de svårigheter vi kommer att möta i genomförandet av GUSP-aktioner och föreslagit några förbättringar.
I dag skulle jag vilja ta upp tre nyckelfrågor som kan ställas angående GUSP och dess praktiska genomförande, av vilka den första är vad vi har gjort så här långt för att ge oss i kast med de punkter revisionsrätten tagit upp i sin rapport. För det andra, vad är vår synsätt beträffande genomförandet av den interinstitutionella överenskommelsen från juli i år? För det tredje, vad återstår att göra för att förbättra gemensamma aktioner under GUSP?
När vi ser på GUSP i allmänhet får vi inte glömma att förmågan att fatta beslut ligger hos rådet. Det är i slutändan rådet som beslutar om gemensamma aktioner och sedan bestämmer hur dessa ska finansieras. Det är ordförandeskapet som ansvarar för att genomförandet, vilket framgår tydligt av Maastrichtfördragets artikel 15. Det är bara för att kostnaderna för aktionerna tas från den allmänna gemenskapsbudgeten som arbetet med att handlägga dem ligger hos kommissionen, i enlighet med artikel J11 i unionsfördraget.
Denna ansvarsfördelning har skapat problem tidigare och revisionsrätten har identifierat dem i sin rapport. Så vad har vi gjort under 1997 för att ge oss i kast med de punkter rätten tog upp i sin rapport? Först och främst har kommissionen bett budgetmyndigheten om att krediter ska göras tillgängliga för att kunna genomföra ordentliga förberedelser för varje gemensam aktion och vi har erhållit dem. I 1998 års budget skall 500 000 ecu ligga under post B 8014.
För det andra så har kommissionen dessutom utarbetat ett finansiell redovisning som sammanställer det globala sammanhanget för varje åtgärd, inklusive de ekonomiska bidragen från medlemsstaterna och från andra internationella organisationer. Sedan har kommissionen kunnat göra förbättringar i handläggandet av särskilda sändebud. Jag välkomnar det erkännande Müller har givit detta i sitt betänkande, punkt 4, och det förekom också en hänvisning till särskilda sändebud under debatten.
Jag ska nu övergår till frågan om vår inställning till genomförandet av den interinstitutionella överenskommelsen. Tack vare den interinstitutionella överenskommelsen om finansieringen av GUSP kommer fördröjningen i genomförandet av gemensamma aktioner, åtminstone enligt min åsikt, att förkortas avsevärt. Till exempel finns det inte längre någon budgetreserv. Icke desto mindre anser kommissionen fortfarande att det är önskvärt för budgetavdelningen att ha en så tidig kontroll på budgeten som möjligt när en gemensam aktion beslutats. Vi anser att det bör göras på basis av den särskilda budgetredovisning som utarbetats av kommissionens förvaltning.
Slutligen, vad återstår att göra för att förbättra GUSP: s gemensamma åtgärder? Müller betonade behovet av att ta med kommissionen från själva början av förberedelserna av varje gemensam åtgärd i punkt Q i hennes betänkande. Det är en punkt som revisionsrätten också tagit upp. Jag kan bara upprepa att enligt vårt sätt att se på saken låter det vettigt ur rent operativt att kommissionen tas med innan godkännandet av en gemensamma aktioner. Det finns en viss överlappning i budgeten mellan GUSP-krediterna och andra krediter som avminering och åtgärder i valprocesser. Ibland skulle kommissionen vilja att göra en politisk gest genom att ge medel till internationella organisationer. Vi får inte låta rådet glömma att detta behöver kontrolleras, övervakas och utvärderas noggrant.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 09.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 19.55.)
| sv |
Fru ordförande! En ordningsfråga. I Aftonbladet, en svensk kvällstidning, publicerades den 9 januari på förstasidan en artikel som innehåller tre felaktigheter. Två av de felaktigheterna kan verifieras av parlamentet. 17 parlamentsledamöter från sex olika politiska grupper anklagas där för att använda maffiametoder och för att tillhöra knarkmaffian i Europeiska unionen. Eftersom det upprättats ett system och en enhet för att bemöta den här sortens skandalösa artiklar så undrar jag om det svenska informationskontoret redan utarbetat en fiche d'alert om detta och om den inkommit till vår enhet i parlamentet och vilka följder den skall resultera i. Det är ju tydligt att vårt parlament lider utomordentlig skada av det här och dessutom är det fullständigt nonsens att 17 parlamentsledamöter anklagas för att utgöra en del av knarkmaffian och förekommer med foto och allt i tidningen. Jag vill gärna veta om den enhet som upprättats för detta ändamål gör något och om det redan tagits fram en fiche d'alert.
Van Dijk, som ett svar på er fråga till mig kan jag säga er att presidiet, på sitt sammanträde i går kväll, just undersökte vilket sätt som är mest lämpligt för att bemöta den sortens angrepp och förtal. Vi fattade beslut om en enhet som, så snabbt och metodiskt som möjligt, skulle kunna bemöta dessa helt och hållet otillåtliga och oacceptabla angrepp. Och jag vill passa på att informera hela kammaren om detta.
Fru ordförande! Ursäkta att jag besvärar er med ett personligt problem. Jag påbörjar alltid månadens sammanträdesperiod i Strasbourg pigg och vid god hälsa men nästan varje sammanträdesperiod drabbas jag av en kraftig förkylning. Jag har märkt att det är många här som har liknande problem. Jag tror att det har med luftkonditioneringssystemet att göra.
(Applåder) Jag undrar om ni vill be de berörda enheterna att undersöka vad som kan göras åt detta. Det är nämligen så, fru ordförande, att det verkligen - åtminstone för mig - blir outhärdligt mot slutet av veckan.
Herr Cornelissen, vi kan inte inleda en debatt om den frågan. Ni störde mig inte alls genom att ta upp det problemet. Jag tror att alla någon gång har haft problem vid slutet av sammanträdet, vilket utan tvekan har att göra med luftkonditioneringen. Jag kan tala om för er att teknikerna är mycket upptagna av den här frågan, och att vi skall göra det omöjliga för att lokalens temperatur anpassas till våra önskemål. Jag åtar mig det, och det är redan i gång, för många av våra kolleger har framfört samma anmärkning som ni.
Tack fru ordförande! Jag tror att förklaringen är mycket enklare herr Cornelissen. Vi drar samman de allra senaste virusen och bakterierna från Europas alla hörn varje månad, sammanför dem här och utväxlar dem. Det är vårt bidrag till den europeiska inre marknaden och till den fria rörligheten för bakterier.
Tack herr Corbett, för att i den här frågan ha fört in en humor som jag uppskattar mycket.
Det gäller samma fråga, fru ordförande. Jag blir inte särskilt förkyld i Strasbourg, men om ert teknikerteam är bra, skulle ni kunna skicka det till Bryssel också, eftersom jag mycket ofta har kommit tillbaka från Bryssel med en förkylning. Vi har samma svårigheter, ont i ögonen - det finns alltså problem.
Narkotika
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0359/97) av Ancona för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor om förslag till Europaparlamentets rekommendation till rådet om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning angående narkotika.
Fru ordförande! Jag har inte så mycket ett immunologiskt problem, som ett problem med föredragningslistan. Ni har ropat upp d'Anconas betänkande, men jag skulle på grundval av artikel 129 i arbetsordningen vilja begära att vi återförvisar d'Anconas betänkande till utskottet.
Jag skulle vilja motivera min begäran så här: Vår grupp har tillsammans med föredraganden, vår kollega d'Ancona, talat mycket intensivt med de olika grupperna i parlamentet. Vi hade 36 ändringsförslag att diskutera, vilka inkom mellan antagandet av förslaget till betänkande i utskottet och parlamentets sammanträde. Bland dessa 36 ändringsförslag, fru ordförande, finns en rad ändringsförslag, som, om de antas, inte enbart kommer att ändra betänkandet lite grand, utan som skulle förvandla det till dess motsats.
Under juluppehållet var det...
(Oro) Kära kolleger, det finns vissa miniregler för hövlighet mellan människor och om ni inte har lärt er dem ännu, kan ni lära er dem nu på morgonen.
(Applåder) Dessa ändringsförslag kunde på grund av föredragandens julledighet inte heller diskuteras tillräcklig ingående med förslagsställarna. Min kollega d'Ancona och min grupp begär därför att vi får möjlighet att göra detta och försöka, när det gäller ett så känsligt ämne som narkotikapolitik, att komma fram till en kompromiss.
(Applåder)
Herr Schulz, ni har just gjort en begäran i enlighet med artikel 129 i arbetsordningen. Vi skall alltså strikt tillämpa den artikeln, och min fråga är om det finns en talare för den här begäran. Så är det inte. En talare mot?
Fru ordförande, mina damer och herrar! Denna begäran är för det första rätt och slätt en misstroendeförklaring mot vår kära kollega d'Anconas arbete. Detta bör inte förnekas. Helt klart vågar hon inte lägga fram detta förslag för debatt och omröstning i dag. Ni skall även veta att - helt annat än vad min kära kollega Schulz vill få oss att tro - det inte är en bättre insikt som föranleder honom till detta, utan att det är Tony Blairs långa arm som döljer sig bakom det här förslaget. Det han har sagt här, har man nämligen skrivit ihop åt honom i London. Tony Blair har hållit honom i handen. Det finns nämligen ett yttrande från den brittiska regeringen som lyder: But the UK governement has made clear, that it has no intention of legalization or decriminalization of any currently controlled drug. Därmed känner ni att er majoritet vacklar och det är därför ni vill återförvisa betänkandet. Vi anser att en europeisk narkotikapolitik måste fråga sig detta: Underlättar eller försvårar den ungdomars och barns tillgång till droger? d'Anconas politik skulle underlätta ungdomars och barns tillgång till droger. Det kan vi redan i dag rösta emot. Därför avvisar vi denna begäran.
(Applåder)
Jag vill klargöra att Nassauer inte överskred sin talartid mer än vad Schulz gjorde. Jag är mycket uppmärksam på sådana saker, tro mig.
Jag föreslog en talare för, i enlighet med arbetsordningen. Ingen trädde fram. Men jag ser Dell'Alba. Herr Dell'Alba, är det i syfte att uttala er för?
Fru ordförande, ärade kolleger! Jag låter självklart Nassauer ta ansvaret för sina - t.o.m. politiska - uttalanden. Jag vill inte breda ut mig om det ämnet. Jag begränsar mig till att säga att man här i kammaren måste ta sitt ansvar...
Om ni vill få ett betänkande avslaget bara genom att ta hjälp av ett styrkedrag från majoriteten, så kan jag tala om för er att man inte bedriver politik på det sättet. När det i ett parlament finns 60 ändringsförslag...
(Tumult) Fru ordförande! Jag vill att ni får mina italienska vänner tysta. Jag talar det språk jag vill. OK?
(Applåder) Fru Muscardini, jag ville helt enkelt säga, att när 60 ändringsförslag har lämnats in, så måste man gå framåt genom att arbeta seriöst, och inte med hjälp av gestikulerande. Det är alltså normalt, i ett demokratiskt parlament, att det utskott som ärendet har hänvisats till, återupptar debatten och undersöker de 60 ändringsförslagen och återkommer till plenum med en text.
Vi har alltså hört de talare, som arbetsordningen föreskriver. Jag ger nu ordet till Green, som uttrycker sig för et personligt uttalande.
Fru ordförande! Jag kan verkligen inte motstå frestelsen. Tack för inbjudan att yttra mig och också för att ha känt igen mig som Pauline Green.
Jag vill också säga det att när Nassauer läste upp en del av det brittiska inrikesdepartementets föredragning i denna fråga så underlät han naturligtvis att läsa upp alla de delar av den som uttrycker förståelse för betänkandet, och för vad den sökte uträtta, och några av de saker d'Ancona söker omfatta.
Schulz, jag antar att Ancona inte önskar yttra sig, eftersom ni framförde hennes önskan. Detta säger jag eftersom arbetsordningen föreskriver att utskottets ordförande, eller föredraganden, kan yttra sig. Ni har alltså yttrat er i hennes namn. Det var allt.
(Ärendet återförvisades till det ansvariga utskottet.)
Asylsökandes fingeravtryck (" Eurodac" )
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0402/97) av Ancona för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor om förslag till rådets rättsakt om upprättandet av en konvention om inrättande av " Eurodac" för jämförelse av asylsökandes fingeravtryck och konvention upprättad på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen om inrättande av " Eurodac" för jämförelse av asylsökandes fingeravtryck (11079 - C4-0506/97-97/0915(CNS)).
Fru ordförande! Det ämne som jag tar upp är mycket viktigt. Det sätter kanske inte lika mycket känslor i gungning som det andra ämne vi behandlade i morse. Vi kan tala lite lugnare med varandra om det, men jag måste ärligt erkänna att det är med blandade känslor som jag behandlar detta betänkande. Jag skall förklara varför.
I går eftermiddag hade vi här en mycket bra debatt om flyktingpolitiken och om den situation som uppstått på grund av att 1 200 kurder begärt asyl i Italien de senaste veckorna. Av alla inlägg i den debatten framgick det, och återigen, det var en bra debatt som inte delade vänster och höger lika mycket som när vi pratade om narkotika, att vi alla ansåg att vad vi saknar just nu är en gemensam asyl- och invandringspolitik. Alla kolleger här uttryckte sin besvikelse över det faktum att Amsterdamfördraget inte har gett oss den gemensamma asyl- och invandringspolitiken. Kanske på lång sikt men inte just nu. Vi ser då hur en händelse som den med kurderna påverkar oss negativt och att vi egentligen inte vet hur vi skall reagera. Jag säger alltså att jag har blandade känslor, jag tycker därför också att det är utomordentligt svårt att här ta upp instrument som fungerar bra för en gemensam invandringspolitik men som i sig själva bara verkar vara avsedda att hålla asylsökare borta. Varför tyckte jag ändå att det var viktigt att vi gjorde en bedömning av dem.
För det första tycker jag, och det vill jag säga en gång till, att det var ett tecken på god vilja från rådets sida när det beslöt att ta med parlamentet i beslutsfattandet runt upprättandet av Eurodac. För att ändå göra rättvisa åt tanken att det är farligt att hantera instrument utanför deras rätta sammanhang har jag tillfogat ett stort antal ändringsförslag till rådets förslag, och jag hoppas naturligtvis att mina kolleger skall stödja de ändringsförslagen. Egentligen utgår de allihop från att man måste skapa så stor trygghet som möjligt för människor som befinner sig i nöd. De människor det handlar om, asylsökarna. Ett instrument kan ha en positiv innebörd, att ta fingeravtryck för att hindra människor från att skickas från den ena medlemsstaten till den andra för att det är oklart vem som skall behandla deras asylansökan.
För det andra tror jag att vidarebefordran till ett tredje land utanför EU, där det gäller andra normer som måhända är till nackdel för den asylsökande, kan uteslutas. Det är bara bra. I ett av ändringsförslagen har jag varnat för att det måste vara ställt utom allt tvivel att jämförelsen av fingeravtryck inte under några omständigheter får användas för andra ändamål än för att slå fast ursprungsmedlemsstatens ansvar. Du får alltså inte använda resultatet i något annat syfte än det avsedda.
Jag tror också att det är viktigt att fingeravtrycken bara förvaras en viss tid så att de inte kan missbrukas.
Något jag också tycker är väldigt viktigt, det är att Europeiska kommissionen sköter förvaltningen av Eurodac och inte en av medlemsstaterna. Jag tycker också att det måste komma någon form av uppgiftsskydd i Europa eftersom vi hela tiden får allt fler databanker och jag tror att vi med tanke på skyddet av människornas privatliv måste skydda dessa med största möjliga omsorg.
Som sista instans har jag föreslagit att Europeiska gemenskapernas domstol måste fortsätta vara behörig institution för att ta emot klagomål i dessa frågor. Slutligen, fru ordförande, har jag redan sagt att det egentligen är mycket synd att instrumentet får förtur före den övergripande politiken. Det är synd men jag hoppas och tror att, om rådet anpassar några punkter i enlighet med det föreslagna så kan Eurodac ändå ha en nyttig funktion.
Fru ordförande, fru kommissionär, kära kolleger! Trots att betänkandet av min kollega d'Ancona över utarbetandet av en överenskommelse om att inrätta Eurodac snarare är ett sakligt och tekniskt betänkande - min kollega har ju redan påpekat detta -, är genomförandet av stor vikt för de berörda personerna. De människor som skall registreras i det här systemet, har lämnat sin hembygd av olika anledningar och även på olika vägar. Till stor del har de gjort detta, eftersom de har flytt från terror, tortyr och förföljelse, men även - det får vi inte underskatta - eftersom de kommer från en bakgrund med små sociala och ekonomiska utsikter.
De har alla valt flykt i förhoppningen att de där, där de en dag finner sin tillflykt, faktiskt kan få en bättre och säkrare framtid och framför allt även skydd för sitt liv. Strömmen av flyktingar in i Europeiska unionen har framför allt lett till att mottagningsberedskapen i medlemsstaterna har sjunkit snabbt under de senaste åren.
Till följd av många gemensamma bestämmelser och överenskommelser mellan medlemsstaterna, uppstår å ena sidan intrycket att man fortsätter att bygga på fästning Europa, å andra sidan växer Europa allt mer ihop, de inre gränserna har allt mindre betydelse och här måste det också till gemensamma bestämmelser. Det är framför allt nödvändigt för tredje pelaren. Det skulle emellertid - här måste jag hålla med d'Ancona och tackar henne även för det utmärkta arbete som hon har lagt ned på det här betänkandet - vara nödvändigt att vi, när vi talar om invandrings- och asylpolitik även talar om en gemensam invandrings- och asylpolitik. Det får då inte vara som det är nu, att det finns många olika bestämmelser i medlemsstaterna som skrivs samman av rådet till ett minimum och att skyddet för den enskilde flyktingen begränsas till ett minimum.
Jag är alltså för att vi utarbetar ett gemensamt koncept. Men jag skulle vilja säga några saker till om det här betänkandet som är viktiga för mig. Det viktigaste är att dataskyddet kan garanteras för de berörda personerna. Eftersom det väl redan är fastlagt, att det skall finnas en central inrättning, men inte exakt hur denna inrättning skall arbeta, är det även nödvändigt att vi enar oss om att denna centrala enhet, liksom d'Ancona har sagt, inrättas vid kommissionen.
Det är även viktigt för mig att medlemsstaterna endast kan ha begränsad åtkomst till den centrala enheten, nämligen under en period av högst tre månader, eftersom de själva har möjlighet att upprätta ett register. Därför anser jag att det är nödvändigt att medlemsstaternas åtkomst till detta centrala register begränsas.
Fru ordförande, mina damer och herrar! Det centrala i det här automatiserade databehandlingssystemet består i att människor som söker asyl i Europeiska unionen i framtiden principiellt kommer att få lämna sina fingeravtryck, så snart de anländer till en medlemsstat i Europeiska unionen och om de är minst 14 år gamla. Jag vill redan från första början klargöra att Europeiska folkpartiets grupp, av orsaker som jag skall lägga fram senare, stöder detta projekt och att vi därför anser att det är nonsens att man kopplar en anklagelse att de asylsökande samtidigt kriminaliseras, eftersom man annars bara tar fingeravtryck vid beivrande av brott.
Här finns det praktiska nödvändigheter, som jag vill kommentera kort. Det är viktigt att det snabbt fattas beslut om asylförfarandet i Europa. Det har alla asylsökande rätt till, oberoende av om ansökan är berättigad eller inte, om de är politiskt förföljda eller inte. I alla fall måste de snabbt få klarhet i om de får stanna i Europa eller inte.
För det andra måste det finnas entydigt ansvar. Det måste stå klart, vilken stat som ansvarar för att behandla asylförfarandet, dvs. vem som prövar en sådan ansökan. För det tredje måste man undvika att asylsökande skickas hit och dit mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen. Det är kraven för ett vederbörligt rättsstatligt och humant förfarande, och för detta måste man fastställa de asylsökandes identitet, i vissa fall även deras anhörigas, och det är detta systemet skall vara till för. Naturligtvis gäller lagarna för dataskydd här. Det står uttryckligen i motsvarande överenskommelse, att Europarådets dataskyddskonvention från 1981 skall tillämpas utan inskränkningar. Däri fastslås att sådana fingeravtryck skall raderas, t.ex. när en ansökande blir medborgare i en medlemsstat eller när han erkänns som flykting i en medlemsstat.
Men nu är det ju inte bara politiskt förföljda som söker asyl. I Tyskland offentliggjordes i går antalet asylsökande under förra året. Det var mer än 104 000 och av dessa 104 000 erkändes knappt 5 procent som politiskt förföljda. Naturligtvis finns det ett nämnvärt antal asylsökande, som inte bara lämnar in ansökan en gång, utan möjligtvis två eller flera gånger, för att på så sätt komma i åtnjutande av mer socialhjälp. Det är ett beklagligt faktum, som man inte kan bortse från. I Tyskland genomfördes undersökningar på den här nivån för tiden januari 1993 till september 1996 och fortfarande kunde det fastställas 46 000 sådana fall av missbruk, vilket motsvarar en andel på ca 10 procent. Efter det att Tyskland införde ett automatiserat fingeravtryckssystem har den siffran minskat betydligt.
Det har nu gjorts en jämförelse mellan asylansökningar i Schweiz och Tyskland. Här visade det sig att, från de största " sökarländerna" , var från Turkiet 12 procent, Pakistan 19 procent, Zaire 12 procent och Libanon 12 procent dubbelansökande med dubbel inkomst av socialhjälp, och det kan man självklart inte lämna utan beaktande. Liknande siffror får man även ur en jämförelse mellan Schweiz och Österrike. Därför är det meningsfullt att ha ett sådant förfarande. Det kommer dem tillgodo, som verkligen är politiskt förföljda och därför stödjer Europeiska folkpartiets grupp denna konvention från rådet och har några betänkligheter mot d'Anconas begränsande betänkande.
Fru ordförande! Vi behandlar i dag betänkandet av d'Ancona om rådets förslag till ett automatiskt system för identifiering av asylsökandes fingeravtryck.
Vi är överens med föredraganden om behovet av att förstärka den medborgerliga rättssäkerheten maximalt, med klara åtgärder och korta förfaranden, för erkännandet av rätten till asyl. Vi stöder också tanken om att utse en europeisk ombudsman med ansvar för uppgifter, då vi har sett det växande antal system som tillåter utbyte av personuppgifter och i ljuset av de svårigheter som försvaret av att berörda personer inte kränks uppvisar.
Asylen är en grundläggande rättighet för människor. Att bevilja eller avslå att ett asylförfarande inleds kan betyda skillnaden mellan liv och död för en människa, vilket tas upp i betänkandet. Dessa omständigheter måste alltid beaktas, och man måste vidta nödvändiga åtgärder för att de berörda personerna skall ges högsta möjliga rättssäkerhet.
I detta sammanhang skulle jag vilja påminna om den spanska regeringens passivitet inför mer än 270 asylsökande algeriska invandrare som fortsätter att vänta i Melilla, sedan mer än två år tillbaka, i vissa fall, på svar på sina begäran om att få ett legalt skydd mot det terroristiska hot de utsätts för i sitt land. Samtidigt betraktar de spanska myndigheterna, på ett obegripligt sätt, Algeriet som ett icke konfliktfyllt område.
Den nödvändiga samordningen av asylpolitiken i Europeiska unionen får inte vittra sönder det internationella skyddssystemet för asylsökande. Därför bör unionens framtida politik bibehålla och utveckla den traditionella europeiska politiken för asylrätt.
Vi förespråkar ett utvecklingskoncept för rätten till asyl, som är knutet till alla internationella konventioner och en utvecklingstillämpning av denna rätt för unionens nationaliteter. Emellertid, när man genomför den politiska unionen fullt ut, kommer denna rätt bara att ha mening när man talar om invånare från tredje land.
Fru ordförande! I hela Europa tänker man i dessa dagar på de ord av Emile Zola, som denne slungade mot sin regering för exakt 100 år sedan: J'accuse - jag anklagar. Det var ett uttryck för ett förtvivlat motstånd mot godtycklig makt, som av politisk beräkning stämplade en oskyldig som skyldig, som missaktade rättvisans ord och människors värde och kastade ut honom som föda till den uppviglade allmänheten.
Hundra år senare invaggar vi oss i säkerhet, att vi har tämjt denna form av makt och slutgiltigt underkastat den det rätta. Och trots detta måste vi uppleva, hur just denna anklagelse mot just denna godtyckliga makt växer fram i huvudet och hjärtat på tusentals människor vid Europas gränser, som hindras med hela tiden nya trakasserier och lagvrängerier och genom att deras mänskliga rättigheter till asyl förvägras dem. Vi måste uppleva hur rätt och politik viker undan för en hysterisk opinion och för massfenomenet främlingsfientlighet.
Ingen annan region i världen har under 1900-talet utlöst fler och större flyktingströmmar än den här kontinenten. Miljontals människor från Europa har tagits emot i otaliga länder i hela världen - mycket ofta av länder som själva drabbats av förödelse och elände. I dag, i en tid av aldrig förr skådat välstånd, flyr färre förtryckta och förföljda än någonsin till oss, och vad gör vi? Vi förvägrar allt fler människor rätten till tillflykt. I stället registreras de med kriminaltekniska medel. Det europeiska samarbetet ser sin enda uppgift i att hindra, i nödfall i att utvisa. Inför endast 2 000 flyktiga kurder frambesvärjer politikerna skräckbilder av frisläppta flyktingströmmar. Man använder uttryck som " illegala utvandrare" . Europa, som kan tacka sin öppenhet mot världen för sin kulturella mångfald, blir till fästning. När det på växer fram ett " j'accuse - jag anklagar" i huvudet och hjärtat på människorna utanför fästningens murar, då är det vi som anklagas.
Fru ordförande, kära kolleger! Ja, aktuella händelser påminner oss på ett tragiskt sätt om betydelsen av asylpolitiken för var och en av Europeiska unionens medlemsländer, och för Europeiska unionen i sin helhet. Om det är uppenbart att det mellanstatliga samarbetet inte bara är bra, men också nödvändigt på det här området, är det inte desto mindre så att problemet med flyktingmottagningen och asylrätten väsentligen är frågor om nationell suveränitet, vilket det franska konstitutionella rådet nyligen avgjorde. Eurodac-betänkandet erinrar om de här principerna, det är i första hand ett tekniskt betänkande, men det är också ett politiskt betänkande.
Föredraganden föreslår att ansvaret för förvaltningen av Eurodac-systemet anförtros, inte till en medlemsstat under rådets ansvar, utan till kommissionen. Vi föredrar att förvaltningen av ett sådant system förblir under rådets ansvar, i stället för att anförtros kommissionen. Eftersom rådet är en förlängning av staterna, har det en tydligare uppfattning om vad som konkret och verkligen står på spel när det gäller svårigheter med flyktingmottagning, medan kommissionen kanske riskerar att ha ett mer " okroppsligt" synsätt, som är mer fjärmat från konkreta problem och förhållanden i de stater som konfronteras med flyktingströmmar.
Det är därför vi kommer att rösta mot ändringsförslagen från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter. Flyktingproblemet är ett mycket allvarligt mänskligt problem, men politik, det är konsten att hantera verkligheten. För några år sedan sade vår kollega Michel Rocard att " Frankrike inte kan ta emot all världens misär" . Jag tror inte heller att Europa kan ta emot all världens misär, och det som verkligen är viktigt för oss, det är att kunna organisera samarbets- och utvecklingspolitiken för de fattiga länderna, så att deras invånare kan hitta sin egen väg till utveckling.
Fru ordförande! Ärendet med de kurdiska flyktingarna påminner oss dessa dagar om att problemet med asylsökarna antagligen är en av de största utmaningarna, kanske den allra största utmaningen, i Europa de kommande åren. Jag vill för övrigt tillägga att det kurdiska problemet fortfarande är väldigt begränsat i jämförelse med den flodvåg med miljoner flyktingar som hotar att drabba oss om till exempel situationen i Algeriet förvärras ytterligare. Jag undrar redan nu vilken europeisk regering som skulle ha eller kommer att ha modet att stoppa denna flodvåg med miljoner flyktingar som, sagt med all respekt, skulle göra dagens debatt om ett register med fingeravtryck totalt förlegad. Vi stöder alltså självklart rådets Eurodacförslag till ett centralt fingeravtrycksregister för asylsökare. I mina ögon är det ett av de mycket få ingrepp som i någon mån, alldeles för lite, men i alla fall något kan mildra de negativa följderna av att gränskontrollerna i Schengenländerna försvinner, åtgärd, borttagandet av gränskontrollerna, vilket vi fortfarande motsätter oss.
Lika självklart förkastar vi ändringsförslagen i betänkandet av kollega d'Ancona, ändringsförslag som har till syfte att å ena sidan försvåra funktionen i det så nödvändiga registret med fingeravtryck och å andra sidan ge kommissionen en beslutsplats i asylpolitiken något som absolut inte tillkommer kommissionen.
Slutligen är det också min plikt att bredda debatten något och ändå påminna om att vi av erfarenhet lärt oss att över 90 procent av alla asylansökningar efter utredning visar sig vara helt ogrundade. Det får väl också sägas nu när så många politiker i mitt land och i andra länder pläderar för en sorts jultomtepolitik som när allt kommer omkring måste bäras upp och bekostas av de mindre välbeställda och de fattiga i vår egen befolkning.
Jag upprepar till sist att verkliga politiska flyktingar enligt min åsikt måste tas om hand i grannländer till ursprungsländerna med i de viktigaste avseendena likartade levnadssätt och kulturer och alltså inte i Europa och att vi är beredda att stödja den politiken materiellt.
För det andra, att asylbedragare, det är alltså 90 procent av asylsökarna, att de absolut måste utvisas på ett mänskligt sätt. Först då kommer man i Europa att återigen vara beredd att hjälpa de verkliga flyktingarna. Tyvärr är det i dag, av begripliga skäl, inte längre på det viset.
Fru ordförande! Denna Eurodac-konvention är helt avgörande för att få Dublin-konventionen att fungera. Vi är tvungna att i Europa samarbeta runt flyktingfrågorna. Den aktuella och tragiska situationen med de kurdiska flyktingarna är ett exempel. Det är nödvändigt att ha en effektiv och ansvarsfull flyktningpolitik i EU. Det är inte en fråga om vem som skall ha rätt till asyl inom EU. Det handlar däremot om en bättre fördelning av ansvaret för flyktningarna i Europa. Det går helt enkelt ut på att skaffa ett bättre instrument för att avgöra vilken medlemsstat som ansvarar för att behandla en asylansökan som görs inom EU.
Å ena sidan måste vi undvika att asylsökande bollas mellan olika länder eftersom ingen vill ta ansvaret för behandlingen deras sak. Det finns många exempel på tragiska situationer där asylsökande väntar i åratal på att få sin ansökan behandlad eller så blir de skickade fram och tillbaka mellan länderna i Europa eftersom ingen vill ta ansvaret. Detta får vi inte utsätta människor som i många fall har flytt från förtryck och tortyr för. Å andra sidan måste vi undvika att det blir för mycket fusk. Det är viktigt att alla länder tvingas ta fingeravtryck. Enbart på detta sätt kan vi förhindra att asylsökande byter identitet efter att ha avvisats från en medlemsstat. Om vi har en databas med fingeravtryck kan vi avslöja fusk och missbruk genast. Det kommer också att vara till fördel för de asylsökande som har rent mjöl i påsen.
Jag är mycket glad för att föredraganden lägger vikt vid att upprättandet av denna databas inte betyder att man kompromissar med den asylsökandes rättsskydd. Asylsökande ställer krav på dataskyddet. Det skall finnas en säkerhet och en kontroll vad gäller upplysningarna både om vem som har tillgång till dem och vem som kan använda dem.
Herr ordförande! Fördelen med de senaste flyktingvågorna i Europa är att de har fäst uppmärksamheten på asylsökarnas problem i Europeiska unionen.
Eurodac-systemet, som har föreslagits av kommissionen, bemöter en aspekt av den här frågan. Dublin-konventionen föreskriver att en flykting måste lämna in sin asylansökan i det land där denne först mottogs, och att ansökanden måste anpassa sig efter det landets beslut, som tillämpas för hela unionen.
Eurodac-systemet försöker nu omsätta den här principen i praktiken, för att undvika att dessa hundratals personer utan papper reser från land till land, alltefter vilka sociala förmåner de kan få, i väntan på ett beslut. Att ta fingeravtryck gör att man snabbt, utan långa väntetider, kan få veta om personen i fråga verkligen har lämnat in sin ansökan i ursprungsmedlemsstaten. Snabbheten är den stora fördelen med det här systemet, som därmed kommer att gynna verkliga flyktingar som lämnar in sin ansökan enligt reglerna, och hindra andra från att missbruka medlemsstaternas gästfrihet.
Eurodac är inte ett system som är avsett för att bestraffa, eller för att jaga bort människor. Som man sade i går kväll; Europa bör inte stängas för flyktingar, det bör förbli öppet för folk i nöd. Eurodac bör i stället bidra till att upprätthålla vår förmåga till gästfrihet, genom att förhindra missbruk av systemet. Aktuella händelser visar att det mycket ofta är extremt väl organiserade och informerade brottslingar som missbrukar systemet. För enorma summor transporterar de folk i nöd, genom att informera dem om luckorna och svagheterna i unionens lagstiftning.
De som ropar skandal så snart ordet " bestraffning" uttalas, nonchalerar det faktum, att för maffiagrupper av alla de slag, så är det illegala överskridandet av gränser det mest lukrativa kriminella företaget, näst efter droger.
Under debatten om de kurdiska flyktingarna stod nödvändigheten av en europeisk harmonisering av asylpolitiken i öppen dager. Eurodac är en beståndsdel i detta europeiska samarbete, ett redskap för att bättre kunna bemöta flyktingströmmarna.
Om vi skall ställa oss positiva till Eurodac-systemet, som ett tekniskt instrument för att hindra missbruk, får vi inte förlora roten till problemet ur sikte, dvs. situationen i ursprungsländerna. Det är där som inrikespolitik och europeisk utrikespolitik bör slås samman för att vi skall få ett övergripande, och därmed mer effektivt förhållningssätt.
Europeiska unionen bör i större utsträckning ta hänsyn till de mänskliga rättigheterna i sina förbindelser med de här länderna, stödja försoning mellan folk inom ramen för rättsstaten, kritisera politiskt, ekonomiskt och kulturellt förtryck av minoriteter. Europeiska unionen är en av de största ekonomiska biståndsgivarna i världen. Om den bara kunde upprätta ett gott anseende i fråga om respekt för demokratiska värden också!
Herr ordförande! Eurodac är en del av den restriktiva och delvis brutaliserade flyktingpolitik som vi ser utvecklas i Västeuropa i dag. EU-länderna sluter sig alltmer mot stora delar av omvärlden. Alltför ofta behandlas flyktingar på ett ovärdigt sätt, som om de vore brottslingar och inte personer som söker skydd.
Grunden för Eurodac är att en asylansökan bara skall behandlas i ett medlemsland. Jag delar inte denna grundsyn och stöder därför punkt 8 i betänkandet, som jag menar är helt avgörande. Varje asylansökan skall behandlas för sig, oavsett om man finns med i ett sådant här register eller inte. Det är en helt central punkt.
Det finns otaliga exempel på asylsökande som har fått nej i ett EU-land, men som sedan har kunnat söka asyl i ett annat land och fått denna ansökan beviljad. Jag har själv flera personliga vänner som har klarat sig på det sättet. Man undrar vad som kommer att hända med dem, när detta system börjar fungera i praktiken.
Att ta fingeravtryck är ett intrång i den personliga integriteten. Ett obligatoriskt system med fingeravtryck bygger ytterst på att den som inte vill lämna sitt fingeravtryck skall tvingas till det, i yttersta fall med våld. Det gäller barn från 14 års ålder och uppåt. Detta är ett allvarligt intrång i den personliga integriteten.
Jag menar att detta egentligen inte är nödvändigt. I Sverige hade vi tidigare ett system som innebar att bara den som inte på ett trovärdigt sätt kunde bevisa sin identitet var skyldig att lämna fingeravtryck. Det är en metod som är fullt tillräcklig för att klargöra vem den asylsökande är.
I praktiken kan de asylsökande inte heller säga nej, eftersom det skadar deras sak, om de skulle vägra lämna fingeravtryck.
Förslaget till konvention innehåller dessutom flera andra svagheter. Jag anser att denna åldersgräns på 14 år är för lågt satt. Den borde åtminstone vara 18 eller 21 år, eller en annan ålder då en person kan betraktas som vuxen.
Kraven på att uppgifter skall raderas ur systemet är ofullständiga. Det finns klara risker för att det kommer att finnas människor registrerade som upprätthåller sig helt legalt i olika medlemsländer. Vi vet att det fanns en brittisk och tysk reservation till förslaget som diskuterades på ministermötet i december. I denna klargör man att personer som innehar uppehållstillstånd i ett medlemsland inte skall få finnas i registret. Jag menar att det är ett helt naturligt krav som har framförts i samband med dessa förhandlingar, det är ett rättssäkerhetskrav.
Det är också oklart, trots det som står i förslaget till konvention, vilka möjligheter de asylsökande egentligen har att få information, att kunna överklaga och att hävda sin rätt. Det finns ett liknande system för kontroll av registret i Schengen Information System som heter JSA, Joint Supervisory Authority . Det fungerar i dag skrämmande dåligt. Vi vet att kontrollen är liten, rättssäkerheten är svag och möjligheterna att överklaga är små. Jag menar att det finns en uppenbar risk för att man får samma svagheter i Eurodacsystemet som man har i Schengensystemet i dag. Det är ett system som innebär att flyktingen i praktiken alltid är i underläge.
Med dessa ord vill jag visa att jag delar mycket av föredragandens kritik. Hon pekar ut allvarliga brister i det system som finns. Jag delar inte åsikten om att kommissionen skall ha inflytande över detta. Det är en mellanstatlig fråga och en fråga för medlemsländerna. Trots denna kritik kommer jag i omröstningen att rösta för d'Anconas betänkande, eftersom det tar upp så viktiga synpunkter på Eurodacsystemet.
Herr ordförande! Jag skulle först och främst vilja påpeka för min kollega Buffetaut, som talade alldeles nyss, att det citat av Michel Rocard han nämnde var ofullständigt. Jag skulle vilja komplettera det. Michel Rocard sade visserligen att " Frankrike inte kan ta emot all världens misär" , men han tillade att " det bör ta sin fulla del av det" . Jag tror att det är viktigt.
Med diskussionen om Eurodac-betänkandet har vi kommit till kärnan med problemen, som har att göra med att medlemsländernas invandrings- och asylpolitik inte har harmoniserats. I går hade vi en diskussion om de kurdiska flyktingarna som har kommit till Italien, och vi kunde konstatera hur svårt det är att behandla akuta problem. Även vi med all rätt kunde framhålla den italienska regeringens hedervärda attityd, tvingades vi konstatera att samtliga länder i unionen beter sig på ett vacklande, diskutabelt sätt, eftersom de inte på förhand - innan svårigheterna uppkommer - har fattat ett gemensamt beslut om vilka åtgärder som skall vidtas i liknande fall.
Eurodac-projektet går inom ramen för strävan efter en harmonisering av asylreglerna. Jag ställer följaktligen upp på principen som d'Ancona erinrade om, självklart under förutsättning att vi är mycket vaksamma på respekten för mänskliga rättigheter. Hennes betänkande ombesörjer det, och jag stöder det. Men jag skulle framför allt vilja insistera på nödvändigheten av att gå snabbt fram mot en harmonisering av asylreglerna.
Fru kommissionär! Ni har lagt fram ett förslag för att garantera ett tillfälligt skydd för flyktingar, och jag har redan haft tillfälle att gratulera er till det. Men ni är medveten om att det här initiativet, när det slutligen kommer att antas av rådet, bara kommer att lösa en del av problemen. För vad kan man konstatera angående de senaste årens asylsökande i unionen? Antalet asylsökande nådde en topp under 1992 och minskar därefter, varje år. Nationella bestämmelser har antagits i många stater för att inte uppmuntra personer som söker efter en bättre framtid i Europa och som försöker uppnå flyktingstatus, eftersom de inte kan komma in på grund av en mer och mer kontrollerad invandring.
Dessa nya bestämmelser förklarar till stor del nedgången i antalet ansökningar. Följaktligen borde de aktuella ansökningarna självklart bereda plats för en högre andel godkännanden. Men vad vi kan konstatera är det totalt motsatta, andelen godkännanden upphör inte heller att minska.
Skulle världen plötsligt ha blivit en fredens och ett välståndets hamn? Varje dag ger ett nytt bevis för att det ingalunda skulle vara så. Anledningen är enklare än så, den finns att söka i staternas växande ängslighet, och i en ny mer och mer repressiv politik. Vissa staters rättspraxis tolkar Genèvekonventionen i en mening som är rakt motsatt grundarnas anda. Personer som verkligen är förföljda vägras flyktingstatus, med motiveringen att förföljarna inte är statliga agenter, rådet har stadgat om den här restriktiva tolkningen i sin resolution från mars 1996. Eftersom man givetvis känner till riskerna med ett återvändande, tolererar man i flera medlemsstater att de här personerna lever inom unionen, men utan ställning och utan rättigheter. Vissa har inrättat en kompletterande skyddsställning, andra arbetar på det, som t.ex. mitt land. Skulle det inte vara att föredra att också på den här punkten ha en gemensam politik, och att arbeta på en definition av ytterligare en skyddsställning på EU-nivå?
Herr ordförande! Det är väl ändå Europeiska unionens målsättning att vi genomför en asylpolitik, som hjälper faktiska flyktingar, dvs. sådana som måste erhålla flyktingstatus enligt Genèvekonventionen och för det andra att vi förhindrar missbruk av asylrätten. Amsterdam har dragit upp riktlinjerna för vägen till en gemensam asylpolitik. Dublinkonventionen, som ju har trätt i kraft, är ett första, helt avgörande steg mot en gemensam asylpolitik. Detta instrument som vi diskuterar nu, Eurodac-systemet, är ett instrument som säkerställer att den som behöver hjälp, verkligen får hjälp och att den som missbrukar asylrätten inte får möjlighet till detta missbruk. Det är alltså ett bra instrument. Förslaget som rådet har lagt fram för oss, är ett instrument som är acceptabelt och som verkligen hjälper till att genomföra Europeiska unionens målsättning vad gäller asylpolitiken.
Men det som utskottet med sina begränsningar och tendentiösa konstateranden har gjort med detta tjänar inte till att verkligen uppnå detta mål, som vi har satt upp. Om ni betänker att en asylsökande, som fått sin ansökan avslagen i en stat, måste prövas igen med alla sina argument i alla andra medlemsstater vid en ny ansökan, leder detta till enorma kostnader. Vårt system är överbelastat och vi kan när allt kommer omkring ändå inte hjälpa eller ge asyl.
Som andra punkt skulle jag vilja hänvisa till att ett förslag som kommer från utskottet gör det omöjligt att göra en jämförelse av fingeravtryck från sökande, som har lämnat ansökan i sitt eget land, varvid vi emellertid kan fastställa att totalt sett endast en mycket liten del av antalet sökande verkligen erhåller asylstatus. Procentsatsen är nu ensiffrig i medlemsstaterna, dvs. många ansökningar är inte berättigade. Jag känner till fall där asylansökningar inlämnats upp till tio gånger i olika stater, och då kan ingen komma och säga att man inte missbrukar asylrätten i Europa. Vi måste göra något emot detta. När vi ser en tendens, som i princip ställer alla i falsk dager som arbetar för att vi skall ta fingeravtryck av asylsökande, då är även det en falsk signal och fel väg.
Vi behöver systemet Eurodac, eftersom det är ett stöd för en korrekt och god asylpolitik och är inriktad mot missbruk. Därför kommer vi att ge vårt stöd till instrumentet Eurodac i den form som rådet föreslog det som instrument. Jag kan emellertid inte - och detta gäller även för Europeiska folkpartiets grupp - ansluta mig till förslagen som kommer från utskottet.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Man måste välkomna den möjlighet som Eurodac-systemet kommer att öppna för att bekämpa det missbruk av asylansökningar som existerar av de mest skilda anledningar. Om det skulle vara möjligt att genom fingeravtryckssystemet, genom att lagra fingeravtryck, förhindra att man kan söka flera gånger, av vilka skäl det än är, av sociala, ekonomiska, familjemässiga skäl, eftersom man inte kan vara kvar på en plats och sedan ansöka någon annanstans, är det helt riktigt.
Vi begränsar emellertid vår debatt om asylrätten, allt mer och mer till tekniska debatter. Det gjorde vi i går och det kommer vi även göra igen i morgon. Varför är vi egentligen tvungna att tala om ett Eurodac-system? Varför sätter vi alltid, så fort det handlar om asyl, även det brottsliga missbruket av asylrätten i första rummet?
Herr Pirker, jag är själv borgmästare i en tysk stad på gränsen till Nederländerna och Belgien sedan 11 år tillbaka. Staden som jag är borgmästare i har den högsta andelen av bosniska flyktingar från inbördeskriget. De flesta av dem kom från Srebrenica och Gorazde till mig i staden, upptogs i samhället och vi var tvungna att bönfalla dem om att förklara sig som asylsökande, eftersom Tyskland inte erkänner någon flyktingrätt från inbördeskrig. I Tyskland finns det inte någon rättslig grund för flyktingar från inbördeskrig.
Jag bönföll folket: Sök asyl, trots att de sa: Men vi är ju inte politiskt förföljda, vi flydde från ett inbördeskrig och vill åka tillbaka till vårt land när inbördeskriget är slut. Något som de faktiskt gör efter Dayton-avtalet! Jag var tvungen att be dem om att betrakta sig som asylsökande, vilket ledde till att de bara kunde stanna i min stad. Om de skulle ha åkt någon annanstans, vilket jag till exempel skulle vara glad över, eftersom det skulle avlasta stadens kassa lite grand, skulle någon som Pirker ha kommit och skulle ha sagt: Vänta lite, Eurodac, fingeravtryckssystem för asylsökande, dit får ni inte åka!
Med detta lilla exempel vill jag visa, att vi i Europeiska unionens flyktingpolitik behöver en kombination av olika politikområden. Situationen återkommer nämligen om och om igen, att människor till exempel säger: Jag vill invandra till Europeiska unionen. Det är ju inte förbjudet. Det är visserligen inte att rekommendera, eftersom det här finns en massiv front av motstånd, men om någon skulle vilja invandra hit, kommer han i princip kunna det och därför måste vi skapa den rättsliga grunden för det. Vi har inte det än. Vi har inte någon europeisk invandringsrätt, vi har inte några nationella invandringslagar. Vi tvingar människorna, som vill invandra hit, in i en status av asylsökande. Det är den risk vi skapar för asylrätten. Vi själva!
I Europeiska unionen har vi ständigt en och samma ansats - vi förnekar att Europa är en invandringskontinent, både på grund av fattigdomsklyftan som vi själva är medskyldiga till, framför allt mellan nord och syd men även mellan väst och öst, och av några medlemsstaters i Europeiska unionen bristande beredskap att dela med sig av det som finns av rikedomar. Detta kommer vi att få se ännu tydligare i utvidgningsdebatten. Naturligtvis utgör vår rikedom en magnet för de fattigare regionerna runtomkring oss. Svaret på detta får inte vara motstånd, utan svaret på detta måste vara styrning och det i tre med varandra sammanflätade rättsliga områden: kvoterad invandring, klara regler för mottagande av flyktingar från inbördeskrig som behöver tillfälligt skydd och slutligen blir kärnan av den politiska förföljelsen kvar och den är oproblematisk. Då behövs det inte heller någon Eurodac.
Om ni tror att man kan reglera detta på mellanstatlig nivå, mina kolleger i Europeiska folkpartiets grupp, säger jag i dag: Kom ner därifrån! Ni skapar det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, ni skapar de facto-staten EU, men ni vill fortsätta driva den splittrat, sönderdelat på den nivå där det sedan länge behövs åtgärder för harmonisering. Om vi inte undanröjer den här dysfunktionen, kommer inte heller Europa att lyckas undanröja denna obalans hos sina egna medborgare. Därför borde ni var lite mer vänligt inställda till harmonisering när det gäller integration och inte bara när det gäller att göra motstånd.
Herr ordförande! Låt mig börja med att gratulera föredraganden, d'Ancona, till ett bra och väl genomarbetat betänkande om Eurodackonventionen. Jag välkomnar också den snabba behandling som ärendet har fått här i parlamentet.
När vi diskuterar Eurodackonventionen, måste vi göra det i ljuset av Dublinkonventionen, eftersom det är där som vi finner kriterierna för vilket medlemsland som har ansvar för granskningen av en asylansökan. Där finns också reglerna för hur en asylsökande kan återsändas till det land som skall bedöma asylansökan.
Dublinkonventionen undertecknades i juni 1990. Efter sju år, alltså i september i fjol, trädde den i kraft. Det är emellertid inte nog med ett juridiskt system för första asylprincipen och för att den skall kunna fungera. Det är därför som man i Dublinkonventionen hänvisar till artikel 15 paragraf 12, och att vi behöver en datorisering av informationen om asylsökandes identitet. Det är i detta sammanhang som Eurodac kommer in som ett komplement. Det är nämligen som ett komplement till Dublinkonventionen som Eurodac skall ses.
Genom Eurodac blir det möjligt att upptäcka om asylansökningar görs på flera håll från en och samma person. Det är väsentligt att vi vet det om Dublinkonventionen överhuvudtaget skall kunna fungera effektivt. Detta är i sin tur bara möjligt genom ett datoriserat system för fingeravtryck, vilket också återfinns i Eurodackonventionen.
Vi arbetar här inom en institutionell ram som är stadd i förändring. Det förslag till Eurodackonvention som vi diskuterar här i dag är framlagt under Maastrichtfördragets regler. Kommissionen är medveten om att Amsterdamfördraget innebär en annan institutionell ram, men vi anser inte att vi kan vänta på att det nya fördraget träder i kraft, utan vi behöver Eurodacsystemet nu om Dublinkonventionen skall kunna vara trovärdig och effektiv.
Liksom Nassauer anser jag att det är viktigt att vi får snabba förfaranden och att människor får besked mycket snart om vilken situation de hamnar i. Det tycker jag också att den senaste tidens händelser i Italien visar, nämligen att vi har behov av annorlunda system än det som vi har i dag. Samtidigt vill jag understryka att om inte Eurodackonventionen är i kraft när Amsterdamfördraget ratificeras, så är det naturligt att kommissionen återkommer och lägger fram ett gemenskapsinstrument.
Kommissionen delar parlamentets åsikt att konventionen helt skall stå i överensstämmelse med reglerna om dataskydd, vilket jag anser att den gör i sin nuvarande form. Under diskussionen kring förslaget har kommissionen drivit att principerna för dataskydd skall stå i överensstämmelse med gemenskapens regler på området, även om förordningen om dataskydd inte är tillämplig på tredje pelar-området. Jag anser att vi nu har nått en acceptabel nivå för dataskyddet. Vi bör därför stödja kompromissen om artikel 6, som föreskriver att ministerrådet efter en femårsperiod skall överväga om det fortfarande är nödvändigt att behålla data om personer som beviljats flyktingstatus.
Kommissionen välkomnar också en rad av de ändringsförslag som har lagts fram. Det gäller särskilt förslagen nr 1, 11, 16, 19, 20, 27, 29, 30 och 34 som vi nu överväger. Ändringsförslag 20 omfattar delar som vi kan acceptera, särskilt principen om beslut när det gäller implementeringsåtgärder och att de skall genomföras genom majoritetsbeslut.
Slutligen vill jag understryka att Eurodacs verksamhet helt kommer att bli beroende av hur vi klarar finansieringen, både vad gäller inrättandet av systemet och verksamheten som sådan. Det är min förhoppning att principen om gemenskapsfinansiering kommer att antas, och det är också vad kommissionen stöder. Om så blir fallet, kommer Europaparlamentet att ha en avgörande roll att spela för hur det framtida Eurodac skall fungera. Kommissionen ser fram emot att få behandla frågan om Eurodacs finansiering tillsammans med Europaparlamentet.
Tack så mycket, kommissionär Gradin.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Grönbok om rollen för revisorer som utför lagstadgad revision
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0373/97) av Sierra González för utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt om kommissionens grönbok: " Roll, ställning och ansvar för revisorer som utför lagstadgad revision inom Europeiska unionen" (KOM(96)0338 - C4-0451/96).
Herr ordförande, fru kommissionär! En rad finansiella misslyckanden som inträffat på senare tid, med allvarliga följder för investerarna, har placerat frågan om räkenskapernas tillförlitlighet i förgrunden, och därmed också den roll som revisorn spelar.
Frågan kräver särskild uppmärksamhet, eftersom revisorn har kommit att bli en garant för den finansiella ställningens tillförlitlighet, och eftersom det inte i Europeiska Unionen finns någon entydig rättslig ram för revisorns roll, ställning eller ansvar. Denna rättsliga ram skulle kunna bidraga till att uppfylla samhällets krav på bättre och tydligare information om företagens räkenskaper.
I och med uppkomsten av nya bolags- och företagsformer, och också av nya finansiella tjänster, har revisionsrapporten blivit särskilt värdefull, vilket också aspekterna runt dess oberoende och professionalism blivit. I grönboken betraktas bristen på ett enhetligt synsätt och ett gemensamt agerande inom Europeiska unionen som något negativt.
Det finns inget specifikt gemenskapsdirektiv som reglerar alla rättsliga aspekter vad gäller auktoriserade revisorer. Denna avsaknad kompenseras genom hänvisningar till delar ur andra direktiv, och till dessa splittrade och oenhetliga förhållanden bidrar också grundlagstiftningen på medlemsstaternas nationella nivå, som innehåller bestämmelser som inte alltid är specifika.
Mot bakgrund av de relationer som etablerats i samband med den inre marknaden och den gemensamma valutan verkar det vara lämpligt att utveckla ett gemensamt agerande. Emellertid ställer sig kommissionen, i grönboken, tvivlande till bakgrunden till och utseendet på det rättsliga instrument som skall ge form åt gemenskapens agerande. Ibland nämner man behovet av att upprätta vissa minimikriterier för revisionsrapporten och ibland talar man om möjligheten att utforma en enkel rekommendation till medlemsstaterna. I detta läge måste man oundvikligen kräva att kommissionen preciserar de kortsiktiga eller relativt långsiktiga målsättningarna för skapandet av en inre marknad för revision och dess funktion liksom den tidsplan och de åtgärder som bör föreslås eller förkastas.
Det är i alla händelser omöjligt att skjuta upp behovet att lägga fram en lagstiftningsåtgärd för att harmonisera ett minimiinnehåll för revisionsrapporten.
Grönboken tycks förespråka en gemensam utgångspunkt för allt revisionsarbete eller ett upprättande av en samling målsättningar som denna typ av verksamhet i hela Europeiska Unionen måste följa. Utifrån detta kan man sedan definiera de rättsliga skyldigheter eller krav som revisorn skall uppfylla i utövandet av sin verksamhet.
Det problematiska består i att även om man bland medlemsstaterna godkänner ett gemensamt mål för revisionen, nämligen att garantera att räkenskaperna, den finansiella ställningen och tillgångar visar upp en tillförlitlig och opartisk bild av ett företags situation, så råder det en stor variation vad gäller lagstiftningen, traditionen och praxisen i de olika medlemsstaterna, och dessa skillnader inverkar på effektiviteten i kontrollen av räkenskaperna.
Jag måste också påpeka att tillförlitligheten i revisionsrapporterna beror på sanningsenligheten i den information som revisorn fått. Kommissionens idé om att lägga fram ett förslag till rekommendation för att förbättra ledningen av företagen i medlemsstaterna är, i detta avseende, mycket lämplig.
Till sist vill jag beklaga att vi inte haft tillgång till den undersökning kommissionen påbörjat vad gäller effekterna av de olika nationella lagstiftningarna angående revisorns ansvar. Vi har heller inte haft tillgång till de preliminära slutsatserna från konferens om grönboken i december 1996. Självklart kan parlamentet inte uttala sig i denna fråga utan att ha kunskap i sakfrågan. Revisorn är utan tvivel i alla länder inom Europeiska Unionen underkastad ett skadeståndsansvar, straffansvar och yrkesmässiga sanktioner, men de olika typerna av ansvar och deras tidsfrister varierar påtagligt från ett land till ett annat, så för att skydda användarna - förstått i ordets vidare betydelse - borde man analysera möjligheten att kräva att alla revisorer skall ha en obligatorisk minimiförsäkring, lika stor i alla medlemsstater, eller vara tvingade att ansluta sig till en garantifond.
Avslutningsvis vill jag peka på behovet av att en stor del av användarna av revisionsrapporterna representeras i den tekniska underkommittén till kontaktkommittén för redovisningsdirektiven man har för avsikt att utarbeta. Revisionsrapporternas resultat är nämligen inte bara de professionella revisorernas angelägenhet.
Herr ordförande! Detta är ett viktigt betänkande om kommissionens grönbok om den lagstadgade revisionen, och jag vill tacka Sierra González för hennes betänkandes fullständighet och grundlighet.
Detta är en viktig fråga: den säkerställer företags solvens och ekonomiska redbarhet, och detta är särskilt viktigt i beaktande av företagens begränsade ansvarighet. Det måste ligga i konsumentens, investerarens och företagets egna intresse att man kan lita på företagets redovisning.
Betänkandet tar upp fem huvudteman som jag ser det: själva revisorns roll, revisorernas ansvar, revisorernas kvalifikationer och yrkessmässiga föreskrifter, revisorers rörlighet i Europeiska unionen, samt behovet av universella standarder för den lagstadgade revisionen.
Jag ställer mig i synnerhet bakom föredragandens rekommendationer i stycke 11, att revisorer bör omfattas av en obligatorisk försäkring med en minsta omfattning, och att de skall vara skyldiga att ansluta sig till en garantifond. Min grupp kommer att stödja betänkandet, och i synnerhet ändringsförslaget från Palacio Vallelersundi, som ökar tydligheten och säkerheten i stycke 7.
Jag vill betona en särskild sak: det påstås att artikel 51 i det fjärde företagslagsdirektivet inte har realiserats ordentligt i italiensk lagstiftning. Man räknar med att 100 000 företag inte är föremål för lagstadgad revision i Italien, vilket äventyrar den tillit som kan vederfaras dessa specifika företags räkenskaper. Det vore bra om kommissionen kunde ta itu med denna sak, och jag är underkundig om att kommissionen redan har tillställt Italien ett motiverat yttrande med avseende på det åttonde företagslagsdirektivet rörande revisorers yrkesmässiga kvalifikationer.
Sammanfattningsvis - detta kan synas vara ett tråkigt ämne, men det är i själva verket av mycket stor betydelse för att ekonomin i Europeiska unionen skall fungera på korrekt sätt; det är en skyddsåtgärd för konsumenter och investerare och det bör stödjas av just dessa skäl.
Fru kommissionär! Det är svårt att lägga till något till det de föregående talarna har sagt angående de auktoriserade revisorernas betydelse. Det är svårt därför att i ett allt mer komplext samhälle är det otvivelaktigt så att företagens tolkningar på gränsen till lagen är vanliga. För att bara nämna två exempel, vilka föredraganden med den omsorg som karaktäriserar hela hennes arbete har pekat ut, för att ta upp två av de exempel hon har nämnt, den ekonomiska ingenjörssvetenskapen, det som kallas ekonomisk ingenjörsvetenskap, eller beteckningen tillgångar kan förstöra bilden av vad egendom är, tillförlitlig, reell, vilket är bolagens skyldigheter till räkenskaper.
Denna tvetydighet gör det således nödvändigt att kräva, för handelns säkerhet och för hela samhället, att dessa yrkesutövares tjänster, för att de skall utföras på det sätt som krävs, måste leva upp till en oberoende ställning, fri konkurrens, ansvar och tydliga regler som har tagits upp. Men det är dessa bekymmer som angår alla, staterna, företagen, konsumenterna. På samma sätt är det nödvändigt att tillägga att det finns en befogenhet i fördragen, befogenheten att forma den inre marknaden.
För det första, är denna konkurrens exklusiv, det handlar inte om delade befogenheter, där subsidiaritetsprincipen gäller som tilldelningsprincip för dessa befogenheter. Här är befogenheten de europeiska institutionernas. Det är viktigt att göra det tydligt. Det har påpekats men det gäller att framhålla det.
För det andra och detta måste tvivelsutan nyanseras med: till vilken grad är det nödvändigt att agera? Hur exklusiv befogenheten än är, anser ingen att det är lämpligt att agera mer än vad som är strikt nödvändigt för att uppnå harmoniserings- och konsolideringsmålen i den inre marknaden som fördraget utvisar. Därför, om en spontan harmonisering skulle uppstå utifrån de regler som man har pekat på, och som för närvarande skiljer sig helt i medlemsstaterna, skulle inte detta lagstiftningsarbete, som är gemenskapens befogenhet, behöva genomföras. Och i detta fall, som i så många andra, är den bästa myndigheten den som inte behöver agera, som kan få igång det agerandet.
Jag vill i denna mening betona att de berörda sektorerna gör en viktig del av arbetet med att göra medlemsstaterna medvetna om behovet av att uppnå en spontan harmonisering.
Vi har alltså den gemenskapsbefogenhet som det gäller att utöva. Faktum är att detta redan sker. Inte bara det fjärde direktivet om räkenskaper, vilket har nämnts, utan även det sjunde direktivet och direktiven om bank- och försäkringssektorerna tar upp den auktoriserade revisorns roll.
Det är också sant, vilket har sagts, att i några fall, konkret i artikel 51 i det fjärde direktivet om årsredovisningar, tillämpas det inte bra, men i dag talar vi om en annan sak, om lege ferenda , som det gäller att normera.
Detta är en fråga - som för övrigt frågan om den överdrivna koncentrationen av de stora revisionsbolagen, en process som vi är inne i, där det inte längre är de stora sex, nu är de ännu färre och den senaste tiden har vi ganska ofta haft tillfälle att höra eller läsa denna nyhet i massmedia - som inte angår denna grönbok, det är frågor som angår kommissionens fördelning av befogenheter och, definitivt, den uppgift som kommissionen har för att vaka över fördragens strikta tillämpning.
Här talar vi om en annan sak. Vi talar om vad som måste göras, vad som måste normeras för att uppnå den inre marknaden, för att få sammanhängande och harmoniserade regler i de olika medlemsstaterna och Sierras betänkande, som tar upp kommissionens idé, vilket PPE-gruppen, som jag representerar, kommer att stödja med den nyans som ändringsförslaget om stycke 7 innebär och som jag skall tala om, tar väsentligen upp innehållet i revisionsrapporterna - det kan inte få vara så att detta obligatoriska innehåll är ett i en medlemsstat och ett annat i en annan - förhållandet mellan intern- och externrevisorer och yrkesutövandet, det vill säga fri etablering, uppbyggnad av filialer och garantier för den fria rörligheten för tjänster.
Det framhäver också idén om en teknisk kommitté, som redan har nämnts, och slutligen behovet att klart begränsa de parallella tjänsterna, som i en logisk företags- och handelsexpansion revisionsbolagen har en tendens att utföra.
Detta nödvändiga oberoende, detta behov av att skydda en extern vision, som inte har någonting att göra med företaget de gör revision hos, gör att vi måste observera - vilket PPE: s ändringsförslag handlar om - och inte döma ut lösningar på förhand, men det är nödvändigt att kommissionen tar itu med problemet om hur man skall fastställa och garantera detta oberoende, särskilt i förhållande till rättsliga tjänster eftersom den rättslige rådgivaren är en oberoende yrkesutövare men som tar ställning, som hör till företaget och har sina intressen.
Herr ordförande! Låt mig först tacka föredraganden för hennes noggranna och mycket djupgående betänkande. Den föregående talaren sade att det pågår en koncentration av revisionsföretag. Föredraganden säger att det inte har något med saken att göra. Men det har visst något med saken att göra. Precis som banker och försäkringsbolag nu gått samman i stora ekonomiska sammanslutningar märker vi att även olika yrkesgrupper i tjänstesektorn börjar sluta sig samman. Advokater, notarier, skatteexperter och konsulter. Nu visar det sig att revisorn, tidigare urtypen för en torr, oböjlig ensamarbetare som endast kom och tittade efter om de siffror som fanns upptagna i böckerna var korrekta, nu har blivit en person som ute på företagen också tänker efter hur allt måste gå till, och där har vi kommissionens ansvar, med avsaknaden av enhetlighet i Europas skattelagstiftning. Hur kan vi hantera detta?
Det visar sig sedan att sammanslutningen av stora revisionsföretag över gränserna med konsulter verkligen sker på grund av detta och det är alltså återigen kommissionens underlåtenhet att skapa en skatteharmonisering som spelar en roll i detta sammanhang, eller medlemsstaternas, för de vill det inte, kommissionen vill det väl egentligen. Det betyder också att det nu finns stora skillnader i revisorernas yrkesrisker. De ligger mellan flera miljarder i BBCI-ärendet och en juridiskt begränsad risk på 500 000 D-mark i förbundsrepubliken. Herr ordförande! Det är en sådan skillnad att det verkligen måste hända något.
Nu vill vi inte ha någon koncentration. Därför har vi inlämnat vårt ändringsförslag för punkt 7. Jag anser att Palacios ändringsförslag går lite för långt, det ger för mycket spelrum. För konsumenten och för de små företagen är det av allra största vikt att det förutom den rena kontrollen också kan ske en enkel form av rådgivning. Det vill vi gärna att konsumenten skall kunna få.
Herr ordförande! Sierra González har gripit sig an många mycket komplicerade frågor i sitt betänkande. När vi kommenterar kommissionens grönbok anser jag emellertid att det utgör vår uppgift att ställa frågor och att peka ut inriktningar, snarare än att behandla detta som om det gällde lagstiftning.
Problemen har mikro- och makrosidor. Mikroaspekterna rör minimistandarder för revisionsförfarandet. Jag anser att varje företags ekonomiska rapportering, inberäknat förvaltningsbolag och välgörenhetsinrättningar, bör vara föremål för likartade regler i hela gemenskapen, och att det bör föreligga ett ömesidigt erkännande av kvalifikationerna hos dem som har befogenhet att skriva under revisionsberättelser.
Jag anser inte att kommissionen varit särskilt framgångsrik vad gäller att få till stånd realiserandet av alla de direktiv som redan förts in i författningssamlingen. Artikel 51 i det fjärde direktivet har nämnts av två kollegor, och jag anser att realiserandet av det åttonde direktivet i samtliga medlemsstater också kräver ytterligare insatser från kommissionens sida. Det vore naturligtvis bra om alla medlemsstater hade likartade lagstadgade krav på ekonomisk redovisning, men det är någonting som ännu återstår att få till stånd.
Ur makrosynpunkten så måste man inse att affärslivet har kommit att bli globalt, under tiden som vi sökt åstadkomma en harmonisering av revisionsstadarderna. Multinationella företag, internationella företag och - förhoppningsvis en dag - europeiska företag, behöver ha harmoniserade revisionsregler. Yrkeskåren har naturligtvis själv utvecklat sig i samklang med tiden, och många revisionsbyråer har nu global verksamhet. Jag är personligen oroad över att dessa företag koncentreras på alltför få händer. Det är min uppfattning att det bör finnas minst fem multinationella grupper i världen. Detta är så mycket mer nödvändigt nu, när dessa företag erbjuder rådgivning och konsulttjänster. Aktieägarna måste veta att de råd deras företag får verkligen är självständiga. Teorin med kinesiska murar räcker inte. Jag inser naturligtvis att kommissionär Gradin kommer att säga mig att föreskrifterna om dessa problem inte ingår i det här förfarandet, men jag tror att dessa problem skymtar bakom horisonten, och att de måste tas upp och förstås.
Punkt 7 har medfört en del problem, och Palacios formulering av ändringsförslag 1 gör det i själva verket inte helt klart vad hon avsåg, men hennes redogörelse under debatten här på förmiddagen har gjort det klart att vi kan stödja det ändringsförslaget. Denna grupp ställer sig bakom González betänkande.
Herr ordförande! Denna debatt handlar om revisionens framtid i Europa. Revision och redovisning betraktas ibland som specialistämnen som inte förtjänar någon politisk uppmärksamhet. Bra revision ökar emellertid sannolikheten för att den ekonomiska informationen är tillförlitlig - och tillförlitlig ekonomisk information är väsentlig för den inre marknaden. De som använder sig av bokslut betraktar revisionsrapporten som en garanti för att räkenskaperna är tillförlitliga. Det finns få regler om revision på EU-nivå.
Vi har olika revisionssystem i medlemsstaterna, både vad gäller revisionens innehåll och normerna för hur den bör utföras. Denna brist på samstämmighet hindrar i många fall den inre marknadens funktion. Det var mot denna bakgrund som kommissionen gav ut grönboken, just för att starta en diskussion på hög nivå i Europa om dessa frågor. Den mottogs väl vid en konferens som kommissionen anordnade i december 1996. Mer än 200 företrädare för stat och näringsliv uttryckte sitt allmänna stöd för synsättet i grönboken.
Europaparlamentets ståndpunkt är mycket viktig för vår analys. Ert yttrande hjälper oss i kommissionen att inom kort kunna utarbeta ett meddelande om revision.
Låt mig lyfta fram några synpunkter. Vi är alla överens om att börja arbetet med att skapa en mekanism för revisionsnormer på EU-nivå. Denna mekanism kan få formen av en teknisk underkommitté till kontaktkommittén för redovisningsdirektiven. Underkommittén skall bestå av företrädare för medlemsstaterna och för yrkeskårer. Jag håller med om att användarna av revisionsrapporter bör vara nära knutna till den tekniska underkommitténs arbete. Underkommittén kommer i synnerhet att följa yrkeskårens arbete och i sinom tid visa oss om det behövs någon lagstiftning för att uppnå målen.
De ändringsförslag som har framförts vad gäller revisorns oberoende ställning belyser hur viktig denna fråga är, särskilt vid en tidpunkt då det råder osäkerhet om yrkets framtida utformning. De som använder sig av revisionsrapporter måste kunna lita på att revisorn är oberoende. Därför är det nödvändigt att bestämma vilka andra tjänster än revisorstjänster som en revisor kan utföra, och att dessa regler efterlevs. Om yrkeskåren utför det som krävs, är allt gott och väl. Om inte, måste vi alltså överväga lagstiftning, eftersom vi alla är överens om att revisorn har en nyckelroll i företagens kontroll- och övervakningssystem. Kommissionen och den nya underkommittén skall överväga de olika förslag som har framlagts i samband med grönboken och, naturligtvis, utifrån det betänkande som vi nu diskuterar här i parlamentet.
Frågan om revisorns yrkesmässiga ansvar är mycket komplex. Vi behöver undersöka närmare hur olika system inverkar på den inre marknaden. På denna punkt utför kommissionen för närvarande en separat studie av hur ansvarsfrågorna hanteras i olika länder.
Vi är överens om att man bör avskaffa alla nu gällande föreskrifter i medlemsländerna som begränsar företagets grundläggande bestämmelser om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster. Fördragets bestämmelser gäller fullt ut för handel med revisionstjänster. Vi måste göra större framsteg när det gäller att underlätta ömsesidigt erkännande av revisorers kvalifikationer mellan medlemsländerna. Med dessa synpunkter vill jag också framföra ett tack till föredraganden för ett bra arbete.
Tack så mycket, kommissionär Gradin.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Transitering i Alperna
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande muntliga frågor:
B4-1009/97-O-0111/97 av Simpson för PSE-gruppen, till kommissionen om förhandlingar mellan EU och Schweiz om landtransport, -B4-1014/97-O-0138/97 av Kreissl-Dörfler m.fl. för V-gruppen, till kommissionen om förhandlingar mellan EU och Schweiz om landtransport, -B4-1105/97-O-0180/97 av Jarzembowski för PPE-gruppen, till kommissionen om förhandlingar mellan EU och Schweiz (vägstransport), -B4-1106/97-O-0181/97 av Santini för UPE-gruppen, till kommissionen om transitering i Alperna, -B4-1107/97-O-0183/97 av Wijsenbeek för ELDR-gruppen, till kommissionen om transittrafik genom Alperna, -B4-1108/97-O-0184/97 av Leperre-Verrier, för ARE-gruppen, till kommissionen om transittrafik genom Alperna, -B4-1015/97 - O-0185/97 av Puerta och Papyannakis, för GUE/NGL-gruppen, till kommissionen om transitering i Alperna.
Herr ordförande! Mina anmärkningar kommer i hög grad att vara tillrättalagda för kommissionen. Detta specifika fall - frågan om ett transitavtal med Schweiz - har vairt föremål för en serie överläggningar under lång tid. Det är ungefär som att ta sig upp för en stege: vi synes klättra upp två pinnar, och sedan händer någonting som får oss att halka ner en eller två pinnar, och på nytt hamna där vi startade.
För ögonblicket tycks frågan koncentreras kring nivån på vägskatteuttaget för tyngre transportfordon som passerar igenom schweiziskt territorium. Vi måste inse att andra problem uppkommer till följd av denna avsaknad av en överenskommelse. Trafikkoncentrationen i Österrike och Italien, på Brennervägen, är nu så hög att miljön förhärjas fullständigt, och så att människor som undviker Schweiz drabbas av omfattande stopp. Men det förekommer också stockningar på den franska sidan av Alperna. EU: s medlemsstater råkar ut för problem till följd av att vi inte har lyckats ingå ett avtal med schweizarna.
Vi måste också inse behovet av att skydda miljön i Alperna, däribland de alpinska delarna av Schweiz. Den schweiziska regeringen har de senaste veckorna visat viss flexibilitet vid överläggningarna. Det bör vi välkomna. Vi behöver emellertid ett avtal omgående - inte till varje pris, det måste sägas - som erkänner behoven och förhoppningarna hos såväl Europeiska unionen som Schweiz.
Jag är tacksam för de tidigare ansträngningarna från kommissionär Kinnocks och de tidigare nederländska och luxemburgska ordförandeskapens sida. Det faktum att Förenade kungarikets ordförandeskap tagit sig an frågan om ett avtal visar hur viktig den är.
Vi behöver verkligen ett avtal. Vi kan alla ställa oss på barrikaderna och försvara våra starka ställningar. Schweizarna kan gömma sig bakom Alperna. Europeiska unionen kan gömma sig bakom sitt behov av denna transittrafik. Men om vi gör det finns det risk för att vi inte får något avtal, och de som då blir lidande är invånarna i Österrike, i Brenner, i Frankrike och i Italien.
Jag yrkar därför på att vi fördubblar våra ansträngningar att försöka få detta viktiga transitavtal med Schweiz undertecknat, beseglat och på plats.
Herr ordförande! Min politiska grupp skulle gärna vilja veta av kommissionen, och i detta fall är det kommissionär Van den Broek, om Europas förhandlingar med Schweiz verkligen är förenliga med de förpliktelser som Europeiska unionen i ett tidigare skede har ingått. Då syftar jag naturligtvis å ena sidan på transitavtalet med Schweiz och å andra sidan även Alpkonventionen. Enligt Alpkonventionen, som alla medlemsstater undertecknat och som alltså är bindande för oss, har Europeiska unionen förbundit sig att göra insatser för att föra över transporterna genom Alperna från väg till järnväg.
I transitavtalet står det att de lastbilar som kör genom Schweiz också måste stå för de externa kostnaderna och då särskilt för miljökostnaderna. I ljuset av de förpliktelserna tycker jag inte det är rätt att kommissionen och rådet motsätter sig Schweiz strävan efter avgifter för den tunga trafiken som är tillräckligt höga för att man skall kunna åstadkomma en faktisk övergång från vägtransport till järnvägstransport.
Jag vill återigen påminna om den schweiziska folkomröstningen år 1994 då det fastslogs att transittrafiken måste ha förts över till järnvägen före år 2005. I de pågående förhandlingarna med Schweiz visar Europeiska unionen skamligt lite respekt för grundlagen i det ännu självständiga Schweiz. Den goda grannsämjan offras på ett cyniskt sätt för vägstransportlobbyns intressen. I detta fall rör det sig framförallt om de nederländska vägtransporterna.
Tyvärr låter sig minister Jorritsma användas av Nederländerna, distributionsland, som en sorts buktalardocka. I tisdags underströk Europaparlamentet ännu en gång i Sarlisbetänkandet att transporterna genom Alperna i så stor omfattning som möjligt måste ske per järnväg. Vi måste vara konsekventa, vi måste se till att vi också förverkligar detta och det betyder att vi måste ta några steg i riktning mot Schweiz.
Herr ordförande! Jag kan inte hålla med föregående talare, fastän jag gärna skulle vilja göra det. Här handlar det inte om holländarnas intresse, då skulle ni se att jag var på er sida, utan det handlar om grekernas, italienarnas, österrikarnas, tyskarnas, fransmännens, engelsmännens intresse. Jag skulle kunna nämna många medlemsländer. Vi behöver helt enkelt transit genom Alperna. Vi kan inte acceptera att Schweiz säger, vi är lycksalighetens ö, gör vad ni vill i Brenner, gör vad ni vill i Frankrike, vi stänger igen! Kära kollega, man skulle också kunna låta schweizarna förstå, att den som gör det ekonomiskt omöjligt att köra genom Schweiz bör se upp så att vi inte gör det ekonomiskt omöjligt att åka ut ur Schweiz, för att säga det rent ut!
Det går inte för sig att våra företags och konsumenters intressen på ett sätt behandlas som om vi alltid var tvungna att tacka och bocka. Tvärtom, vi har dubbel anledning. Vi vill skydda miljön. Vi vill transportera via järnväg, men jag ser inte att det, som den schweiziska regeringen ville göra för att verkligen genomföra överföringen av transporter till järnväg, verkligen har genomförts. Ärligt talat ser jag inte heller att österrikarna, tyskarna och italienarna har kommit så långt när det gäller Brennerbastunneln, som vi egentligen skulle ha gjort. Det faktum att vi inte har kommit längre när det gäller järnvägen, kan man inte lasta lastbilsföretagen för och lägga på dem alltför höga avgifter.
Jag säger det rent ut: Det går inte an att Schweiz förväntar sig av oss, att vi är tacksamma när de sänker sitt krav från 410 till 360 schweizerfranc för genomfarten. Det är fortfarande inte acceptabelt. Vi måste även säga dem att de är en del av ett totalpaket, nämligen frågan om landtrafik. Det finns ju även många andra frågor som spelar roll i förhandlingarna. Våra kolleger i Schweiz måste fundera på vad de vill.
Jag skulle gärna vilja ta den schweiziska regeringen i försvar. De sitter i en ytterst svår situation på grund av sin grundlag. Men jag tycker inte att man kan säga att vi inför en effektberoende avgift för tung trafik, det är våra kriterier, och hela Europa måste rätta sig efter detta, eftersom vi schweizare har beslutat det! Så kan man inte leva tillsammans i Europa. Jag hoppas att schweizarna erkänner att det är just arbetarna i Grekland, i Italien som har ett intresse av att få föra ut sina varor på marknaden.
Därför tror jag att vi måste säga till schweizarna att vi inte kan och inte kommer att acceptera för höga avgifter. Jag säger även till några av mina kolleger här i parlamentet, även till min kollega van Dijk: Det heter ofta, om de åtminstone skulle sänka sig ner till den österrikiska Brenner-nivån, skulle det räcka. Där säger jag nej! Om jag kommer ihåg rätt har detta parlament hjälpt kommissionen att inleda talan mot den senaste höjningen av vägavgiften för Brenner. Jag skulle vilja påminna om detta, så att även kommission inte glömmer det. Låt oss gemensamt yrka på att vi snabbt kommer överens med Schweiz, men inte till vilket pris som helst, som Brian Simpson sade!
Herr ordförande! Det verkar uppenbart att det finns två huvudaktörer i denna fråga: å ena sidan de europeiska medborgarna som när det gäller den här typen av regler har en tendens att försvara sitt eget territorium, miljön, dvs. sitt eget liv. Å andra sidan - och detta är en orosfaktor som vi inte kan undvika att ta med i beräkningen - så finns även kraven från andra aktörer, som t.ex. speditörerna och alla de ekonomiska sektorer som hänger samman med den verksamheten. I det här fallet så står, om inte liv, så åtminstone arbetstillfällen på spel. Det är med andra ord en svår roll som kommissionen spelar i förhandlingarna mellan Schweiz och Europeiska unionen. Ingen försöker heller dölja att resultaten från den överenskommelsen också kommer att vara avgörande för transiteringsvillkoren för alla andra alppass inom gemenskapen, till att börja med Brennerpasset, utan tvekan det känsligaste, en knutpunkt för trafiken mellan nord och syd, framför allt när man har avslutat - och vi hoppat att det kan ske så snart som möjligt - den stora järnvägslänken som, om man är optimist, kan tänkas förena Stockholm och Palermo.
Men allt detta måste vi nu återföra till frågan om de trånga alppassen. Det står i ett dokument från kommissionen att, även när det gäller förhandlingarna med Schweiz, så skall den framtida vägavgiften knytas direkt till de verkliga kostnaderna för infrastrukturen. Dessa kostnader innefattar underhåll och modernisering av infrastrukturen, men inte konstruktion av nya vägar eller externa kostnader för vägtransporter.
Parallellt med detta hävdar Europeiska unionen kravet att de schweiziska vägavgifterna alltid skall vara jämförbara med dem som gäller i Brenner. Det finns helt klart mycket nära beröringspunkter mellan de båda akterna. Kommissionär Kinnock har till och med sagt att han hoppas kunna avsluta förhandlingarna med Schweiz innan ett avtal sluts med de femton om Eurostämpeln. I verkligheten är det detta som även Österrike hoppas på, Österrike som helt enkelt väntar på att få reda på hur stor den schweiziska avgiften blir för att kunna lägga en större avgift på Brenner och därmed avleda den tunga trafiken till Schweiz. Detta är ett manövrerande som ligger på gränsen till det korrekta, skulle man kunna säga, och kommissionen bör vara mycket uppmärksam på att spela rollen av domare, eftersom det inte bara är avtalet med Schweiz som står på spel, utan den interna trovärdigheten.
Brenner har redan fått specialbehandling i den stora uppgörelsen om alppassen tack vare ett förslag till kompromiss som baserades på fyra kärnpunkter: differentierad tariffsatser, med fordon som klassas som Euro-0, Euro-1 och Euro-2; en minskning med 50 procent för vissa medlemsstater som Grekland och Irland som, på grund av sin geografiska placering, begärt en sådan särbehandling; tillfälliga undantag till och med slutet av 1999, för Spanien, Frankrike, Italien, Portugal och Grekland; men det finns även en allmän alpklausul, med speciella skatteregler för Brenner, som redan sagts. Jag frågar därför kommissionen hur dessa faktorer påverkas, hur kan förhandlingarna med Schweiz ändra dem, mot bakgrund av att det även finns siffror som angivits av kommissionen: man nämner till exempel 72 ecu för passage med en lastbil av typen Euro-0, dvs, en lastbil med fyra axlar och mer, under dagen, och 165 ecu för en nattlig passage.
Detta förhållande blir sedan ännu mer akut om vi kastar ett öga på statistiken, som har en viss betydelse, och enligt vilken under 2001 endast 15 procent av genomfartstrafiken kommer att ske på järnväg och vattenvägar och 81 procent på landsväg; just nu är motsvarande siffra 72 procent. Det brådskar därför att komma fram till en lösning, förutom, vilket flera gånger har nämnts, herr kommissionär, att förverkliga ett järnvägsnät som kan ge speditörerna ett konkret alternativ.
Herr ordförande, herr kommissionär! Det börjar bli dags att det händer något. Så länge avtalet inte är klart sker det nämligen en alldeles onödig trafikomläggning. Det betyder också att när lastbilarna kör över Brenner ger vi österrikarna chansen att ensidigt skinna oss på pengar.
Det är bra att kommissionen nu inlett ett förfarande mot detta. Van Dijk och Voggenhuber börjar nu väl att ropa: det måste föras över till järnvägen, men den möjligheten finns inte. Det finns inte tillräckliga alternativ för att få över lastbilarna till järnvägen. Lötchberg och Gotthard är ännu inte på rätt höjd och i Österrike har man inte gjort någonting alls åt Brennerjärnvägen.
Det betyder att vi befinner oss i ett läge där vi helt enkelt måste komma fram till ett avtal. Det ligger också på medlemsstaterna som kommissionen inte har gett tillräckligt med spelrum i mandatet.
Kort sagt, vi är överens om att förhandlingarna med Schweiz måste börja på en lämplig nivå. Vi måste alltså också som gemenskap bidra till det faktum att Schweiz nu håller på, och har lovat oss, att bygga om två tunnlar i NEAT så att de får rätt höjd. De har dock upphört med arbetet på en av de två tunnlarna och fortfarande finns det ingen möjlighet att stiga på tåget i Basel och stiga av i Chiasso. Det hade Schweiz dock lovat.
Kort sagt, jag vill än en gång uppmana kommissionen att i lugn och ro och med öppenhet inleda förhandlingarna.
Herr ordförande! Den frågan som i dag samlar oss är viktig. Förhandlingarna med Schweiz har varit blockerade i månadet på grund av transportproblemet. Det är alltså brådskande att göra en sammanfattning av läget för våra förbindelser med vår alpinska granne. Det verkar som om de schweiziska myndigheterna har accepterat att göra medgivanden. Vi skulle alltså vilja att kommisisonen informerar oss och klargör de framsteg, som pressen har återgett. Problemet med överfarten från Schweiz har konsekvenser för vägtrafiken i hela Alperna.
Av det skälet anser jag, med hela min grupp, att förbindelserna med Schweiz i fråga om transporter inte kan isoleras från hela frågan om transittrafiken genom Alperna, och att det blir allt mer angeläget att ta hänsyn till vägtrafikens katastrofala effekter på miljön. Jag skall bara ta ett exempel: på grund av Mont Blanc-tunneln är Chamonix-dalen lika förorenad som en stor stad. Man kan alltså förstå oron hos invånarna i Mont Blanc-området, liksom också i Val d'Aoste, då man tar upp möjligheten att göra den här tunneln dubbelt så stor.
Men det finns lösningar. Först och främst att lösa tvisten med Schweiz, och att ta fram en prisstruktur som uppmuntrar miljövänlig utrustning. Sedan, och det är en mycket viktig beståndsdel, att gynna järnvägstrafiken och utveckla transporter på blockvagn. Visst kommer övergången från vägtransporter till järnvägstransporter att medföra en stor kostnad och kräva mycket tunga investeringar. Men, låt oss inte glömma det, det är framtidens lösning. I det sammanhanget skulle snabbtågsförbindelsen, inbegripet varutransporter, mellan Lyon och Turin, med framdragningen av järnvägstunneln Montmélian-Turin, göra det möjligt att underlätta kombitransporter i den alpinska regionen.
Det finns alltså anledning att konkretisera det här projektet och att engagera medlemsstaterna för att de skall förverkliga nödvändig infrastruktur. För övrigt bör man särskilt uppmärksamma järnvägsprojektet som förbinder Genève via Mâcon, Bourg-en-Bresse och Chambéry.
Den schweiziska republikens nye president har gjort optimistiska uttalanden vad gäller förbindelserna mellan Europeiska unionen och Schweiz. Låt oss hoppas att det kan bidra till att lösa den här svåra situationen.
Tack så mycket, fru Leperre-Verrier. Ärade ledamöter, jag ber om er uppmärksamhet för en begäran jag vill framställa. Baldarelli begär att hennes inlägg tidigareläggs därför att hon omedelbart måste avresa till Italien.
Jag har inte befogenhet att ändra om i talarlistan eller att ge företräde för talare, men om ingen ledamot motsätter sig detta skulle jag kunna uppfylla Baldarellis begäran med en rekommendation om att hon kortar sitt anförande. Om ingen motsätter sig det gör vi på detta sätt.
Herr ordförande! Jag anser att vi borde höra kommissionären och sedan inte någon mer, i annat fall får vi räkna med ytterligare en runda. Det kan inte gå för sig att någon får gå före. Jag föreslår att kommissionären talar och sedan är det slut, och vi röstar! Att ytterligare talare skulle få tala efter kommissionären går inte för sig.
Tack så mycket, herr Jarzembowski. Som ledamöterna naturligtvis kan konstatera har vi en invändning. Fru Baldarelli, jag kan inte bevilja er begäran.
Herr ordförande! Den här debatten äger rum i ett intressant skede, både när det gäller den fas som förhandlingarna med Schweiz befinner sig i och när det gäller den fas som diskussionen inom unionen befinner sig i med avseende på tariffering av vägtransporter. Som ledamöterna känner till så gjordes verkliga framsteg vid transportrådet förra månaden. Kommissionen fortsätter hoppas att vår verksamhet med avseende på de viktigaste problempunkterna skall kunna avslutas på ett tillfredsställande sätt under Förenade kungarikets ordförandeskap.
Jag vill påpeka att även om den här debatten koncentreras på transportproblematiken, så sträcker sig förhandlingarna med Schweiz över ett stort antal andra ärenden och att överenskommelsen inom unionen, som kommissionen vill hålla sig till, är att förhandlingarna måste leda till ett resultat som fördelar sig jämnt över de olika sektorerna, både inom själva sektorerna och mellan de sektoriella ärendena.
När det gäller landtransporter så har vi alltid strävat efter att lägga en grund för en stegvis utveckling av en sammanhängande politik och för åstadkommande av jämförbara villkor för hållbara transporter över Alperna. Vi har haft ansenliga framgångar när det gäller överensstämmelse med schweizarna och har kommit överens med Schweiz på följande punkter. Höjning av maximivikten för lastbilar från 28 till 40 ton i två etapper som inleds år 2001 och som skall vara slutförd år 2005. Diverse saker i samband med införandet av ett nytt tarrifferingssystem på kilometerbasis för vägtransporter i Schweiz.
Andra punkten som vi är överens om är utökning och justering av utfästelser på området utveckling av infrastrukturen till förmån för järnvägskorridorer genom Schweiz. Likaså en utökning av utfästelserna med avseende på järnvägskapaciteten och på kvalitet och pris på servicen, särskilt för kombinerade transporter och dessutom ökade utfästelser avseende integreringen av det schweiziska järnvägssystemet inom ramen för det regelverk som även gäller i Europeiska unionen. Vidare också om utveckling av de så kallade godstransportkorridorerna.
Vidare har vi kommit överens om lämpliga garantiåtgärder för att avhjälpa ojämna förhållanden i alptransporterna, både i unionen och i Schweiz. Slutligen är vi också eniga om ett antal förbättringar i tillträdes- och transitmöjligheterna för lastbilar över 40 ton, dessa kan genomföras omedelbart.
Som ni vet så förekommer det fortfarande avsevärda meningsskiljaktigheter i några detaljer som inte är oviktiga. Särskilt när det gäller de tariffer för avgifter på schweiziska vägar som skall fastslås år 2001 respektive 2005. Andra invecklade problem hör ihop med eventuella vägavgifter på de fyra viktigaste passen genom de schweiziska Alperna, ett förbud mot nattkörningar och med övergångskvoter för lastbilar över 40 ton. Schweizarna har dock uttalat sin förståelse för Europeiska unionens oro och har under förhandlingarnas gång visat sig beredda att göra insatser för att i det sammanhanget vara tillmötesgående på ett stort antal punkter. Nu när det finns en verklig politisk vilja på båda sidor kan man rimligtvis utgå från att de återstående skiljepunkterna också kan lösas.
När det gäller den så kallade likabehandlingen så kan kommissionen bekräfta att principen om icke-diskriminering skall vara en integrerad del av det kommande avtalet med Schweiz och att båda parter också är överens på den punkten.
Förra året, när vi behandlade kommissionens förslag till direktiv om vägavgifter ville transportrådet inte acceptera kommissionens uppfattning om begreppet känsliga områden.
Nu undersöker rådet dock möjligheten att ta med en alpklausul på grundval av vilken, naturligtvis inom angivna gränser och under angivna villkor, en högre vägavgift för den aktuella österrikiska sträckan skulle kunna tillämpas, en högre vägavgift än den genomsnittliga taxan. Den klausulen, i kombination med ett tillfredsställande resultat av förhandlingarna med Schweiz, borde medverka till att en hållbar spridning av trafiken åstadkoms och upprätthålls i hela alpregionen. Både kommissionen och rådet har dock med eftertryck påpekat att vi inte kan godta ett resultat, inte vid förhandlingarna med Schweiz och inte heller vid samtalen om en alpklausul, som skulle göra vägen genom Alperna orimligt dyr.
Europeiska gemenskapen är naturligtvis part i Alpkonventionen, så svarar jag Van Dijk. Parlamentet kan därför också lita på att kommissionen ska se till att gemenskapen uppfyller sina förpliktelser i enlighet med Alpkonventionen och anpassar sin transportpolitik efter målsättningen i den konventionen. Kommissionen anser dock att man inte kommer särskilt långt med att utropa hela alpregionen till känsligt område. Det skulle vara mycket mer meningsfullt om man inom Europeiska unionen kunde komma överens om Alpkonventionens transportprotokoll. Tyvärr har en av medlemsstaterna ännu inte godtagit de förslag som är godtagbara för alla andra av avtalets parter.
Avslutningsvis, herr ordförande, skall det också nämnas att kommissionen var belåten med resultatet av förra månadens transportråd, där medlemsstaterna uppmanade kommissionen att fortsätta förhandlingarna på grundval av det allra senaste schweiziska förslaget och förbereda ett avtal som bland annat anger tariffer som är baserade på infrastrukturkostnader och som anger en höjning av kvoten för lastbilar över 40 ton för perioden 1999-2005. Frågan kommer utan tvivel att tas upp på nytt vid följande transportråd i mars, varefter kommissionen naturligtvis via de vanliga kanalerna kommer att informera parlamentet om hur det hela fortskrider.
På grund av problematikens omfattning och bristen på tid skall jag, herr ordförande, inte gå in närmare på alla andra aspekter. Jag hoppas att ledamöterna har förståelse för det och jag kommer från min sida självfallet att försöka svara på ställda frågor i slutet av den här debatten.
Debatten fortsätter kl. 15.00 i eftermiddag.
Herr ordförande! En ordningsfråga. Det ryktas om att en utgåva av den officiella tidningen nyligen, utgiven på det finska språket, fick kasseras och håller på att tryckas om. Jag vill be ordförandeskapet att titta på denna sak och rapportera de fullständiga omständigheterna till parlamentet.
Det verkar handla om en annons från parlamentet i den finska officiella tidningen, där man på finska söker rekrytera till en A3-befattning vid vår rättstjänst, och jag citerar i den utsträckning i vilken jag förstår finska " för att ha hand om en grupp idioter" . Jag har omnämnt vår rättstjänst i alla möjliga ordalag, men detta har jag inte tagit med i vokabulären. Kan ni initiera en undersökning för att ta reda på hur detta gick till, och vilka steg som vidtas för att säkerställa att den skyldige får betala för omtryckningen?
Tack herr Tomlinson.Jag skall be generalsekreteraren att leta reda på någon i tjänsterna, som inte är idiot, som kan svara er.
Omröstning
Herr ordförande! Det här är ett kort men mycket invecklat betänkande, som var föremål för en omfattande konsensus i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik. Utskottet ställde sig enhälligt bakom sju ändringsförslag. Sju var godtagbara för kommissionen, som framgick igår kväll, och kommissionen gick emot flera stycken. Av diskussionen att döma, som hade en nöjaktig närvaro klockan 23.30 igår käll, anser jag det finnas utrymme för ytterligare efterforskningar och dialoger mellan parlamentet och kommissionen rörande vissa känsliga aspekter av detta. Snarare än att utveckla själva sakfrågan i detta skede så skulle jag föredra att vi kunde dra nytta av litet extra tid för eftertanke, och återförvisa betänkandet till utskottet, varefter den kan återkomma hit med något som är godtagbart för bägge institutionerna.
(Parlamentet återförvisade betänkandet till utskottet.)
Herr ordförande! Jag skulle vilja begära delad omröstning om orden " tidigare straffade" och vidare har jag också ett muntligt ändringsförslag. I resten av Roths ändringsförslag står det 21 år och det skulle jag gärna vilja ändra till 18 år då kan vår grupp instämma i det. Det är de två ändringarna i det ändringsförslaget.
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Herr ordförande! Efter att ha diskuterat detta med min kollega Schwaiger, lägger jag fram ett muntligt ändringsförslag som kommer att förenkla det ändringsförslag jag lämnade in, genom att helt enkelt stryka ordet fastläggande. Jag accepterar alltså att ta bort ordet fastläggande från ändringsförslaget som jag lämnade in.
(Parlamentet godtog det muntliga ändringsförslaget.)
Herr ordförande! Nu när ordet " fastläggande" tas bort, så att Eurorådet därefter inte längre kan lägga fast växelkursen, kan vi stödja detta ändringsförslag och även hela betänkandet.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Vi vill tacka föredraganden för betänkandet. Vi anser dock att det finns anledning att ställa sig skeptisk till konstruktionen av det kompensationssystem som betänkandet har att beakta. Det är ett ställningstagande som inte skall ses som bristande förståelse för den roll som försäljningen av fiskeriprodukter spelar för Azorerna, Madeira, Kanarieöarna och det franska departementet Guyana samt för behovet av solidaritet med gemenskapens perifera områden. Vi menar emellertid att konstruktioner av den typ som ärendet omfattar försvårar en nödvändig reformering av den gemensamma fiskeripolitiken. Fiskeriutskottets förslag till rättsakt medverkar inte till att detta förhållande förändras, snarare tvärtom.
d'Anconabetänkandet (A4-0402/97)
Herr ordförande! Ändamålet med den s.k. Eurodac-konventionen är att inrätta en europeisk databas som katalogiserar asylsökandes fingeravtryck, för att man skall kunna avgöra, i enlighet med Dublinkonventionen av den 15 juni 1990, vilken stat som är ursprungsmedlemsstaten, och följaktligen, den stat som skall granska ärendet.
Gruppen Nationernas Europa ställer sig allmänt sett positiv till den här konventionen, som faller inom ramen för mellanstatlighet i artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen. Vi vill endast anmärka på att rådet inte klart och tydligt har motiverat sitt tillvägagångssätt, och det är lite synd, eftersom motiven är lovvärda. Det finns ingen anledning till att inte hålla medborgarna informerade. Det existerar faktiskt personer som ständigt lämnar in falska asylansökningar, personer som har avvisats i en stat och som har förmåga att successivt söka sin lycka i alla de andra, genom att försöka utnyttja ett eventuellt misstag. Det är bra att avslöja dem för att undvika att samma ärende behandlas två, tre, fyra gånger. Men eftersom de här personerna varje gång ändrar sin identitet, är det svårt att avslöja dem på något annat sätt än med hjälp av fingeravtryck.
Samtidigt har rådet fått den dåliga idén att försätta sig i gemenskapens ekorrhjul, genom att föreskriva en befogenhet för EG-domstolen, en finansiering genom EU-budgeten samt genom att rådfråga Europaparlamentet om alltihop, även om rådet, enligt vår mening, inte hade någon skyldighet att göra det, i enlighet med artikel K 6. Resultatet är att kammaren har kastat sig in i striden, genom att rösta igenom ändringsförslag som lämnar tillbaka det här systemet i händerna på kommissionen, som gemenskapsanpassar förvaltningen av systemet till det yttersta, och som försöker minska dess räckvidd. Självklart motsätter vi oss de här ändringsförslagen.
Vi vill tacka föredraganden för ett väl genomfört arbete med betänkandet. Vi vill framhålla att införandet av ett system för att jämföra asylsökandes fingeravtryck i sig inte är en garant för att man skall uppnå en eftersträvad human och generös asylpolitik som innebär att medlemsländerna solidariskt ger asylsökande rätt till en fristad. För att en sådan asylpolitik skall uppnås krävs andra åtgärder och djupgående insatser som skall öka samsynen mellan medlemsländerna om behovet av en generös och human asylpolitik.
Vi anser däremot att inrättandet av Eurodac skall ses i ljuset av möjligheten att uppnå en sådan human och generös asylpolitik inom Europeiska unionen. De förslag till förändringar av rådets rättsakt som kommer till uttryck i betänkandet innebär att de asylsökandes självklara rätt till integritet stärks, vilket vi ser som ett starkt skäl för att ställa oss bakom betänkandet.
Vi är mycket kritiska till rådets förslag att inrätta Eurodac-registret. Eurodac kan resultera i en alltmer restriktiv och brutal flyktingpolitik från medlemsstaterna i Europeiska unionen.
Varje ansökan om asyl måste behandlas för sig, oavsett om den asylsökande tidigare har sökt asyl i något annat EU-land. Därmed ställer vi oss kritiska till anledningen till att Eurodac-registret upprättas, vilken är just att en asylansökan bara skall behandlas i ett land. Vår åsikt är att flyktingar skall ha samma rätt till personlig integritet som våra medborgare har. Att rutinmässigt ta fingeravtryck på flyktingar tar vi avstånd från. Konsekvensen av denna regel innebär också att det ytterst kan komma att krävas tvång och våld mot personer från 14 år och uppåt.
Reglerna som finns om radering av uppgifter i det centrala registret är också otillräckliga. I dagens datasystem är garantierna otillräckliga för att samtliga uppgifter verkligen har raderats. Det måste också vara självklart att inga uppgifter om personer som har fått uppehållstillstånd i en av EU: s medlemsstater skall finnas kvar i registret. Kontrollmyndighetens befogenheter måste ytterligare klargöras. Detsamma gäller också den enskilde asylsökandens möjlighet att dels kunna få information om sina rättigheter, dels kontrollera uppgifternas korrekthet.
Förslaget till betänkande riktar betydande kritik mot Eurodac som vi instämmer i. Vi röstar därför för betänkandet i sin helhet i slutomröstningen. Vi har dock röstat mot vissa delar i betänkandet. För det första ogillar vi att det föreslås i betänkandet att kommissionen skall vara ansvarig för registret. Europeiska kommissionen är en ämbetsmannastyrd institution med mycket svag demokratisk kontroll. För det andra vänder vi oss starkt mot att rådet skall kunna fatta beslut med kvalificerad majoritet i genomförandet av Eurodac. Vår grundsyn är att samarbete i denna typ av frågor skall skötas på mellanstatlig nivå.
De danska socialdemokraterna har i dag röstat för ett betänkande som handlar om upprättandet av ett dataregister (Eurodac) med de asylsökandes fingeravtryck. Vi anser att ett sådant register är ett nödvändigt instrument när man skall avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för behandlingen av en asylansökan som lämnas in inom EU. Eurodac kan medverka till att förhindra att asylsökande bollas mellan olika länder eftersom ingen vill ta ansvaret för behandlingen av deras sak. Det kan också medverka till att förhindra fusk, dvs. att asylsökande byter identitet efter att ha avvisats från en medlemsstat. Vi stödjer d'Anconas betänkande eftersom det lägger vikt vid att databasen inte får bli en kompromiss med de asylsökandes rättsskydd. Vi anser också att det kan vara en fördel i förhållande till både effektivitet och dataskydd att involvera kommissionen i förvaltningen av databasen.
Nationella fronten har alltid kämpat och kämpar fortfarande mot den illegala invandringen. En effektiv kontroll av asylansökningarna och kriterierna för asyl är ett medel för att dämpa invandringsströmmen.
Det automatiserade Eurodac-systemet om identifiering av fingeravtryck av asylsökande gör det möjligt att samla juridisk och straffrättslig information som rör dessa, och en stat kan därmed få en viss kontroll över dessa asylsökande. Med stöd av de personuppgifter som den inhämtar om en person, kan staten själv godkänna eller avslå en asylansökan.
Med det här betänkandet föreslår d'Ancona att man skall frånta medlemsstaterna all suveränitet i den här frågan. Hon anser att Eurodac-systemet skall förvaltas av kommissionen och inte av medlemsstaterna. Hon inför också mer tvingande gränser för användningen av systemet.
Än en gång är urvattningen av staten och statens suveränitet uppe till diskussion, på ett område som till sin natur bör förbehållas staten. Den galenskap som Amsterdamfördraget framtvingar - med att man gör området för rättsliga och inrikes frågor mellan medlemsstaterna till en gemenskapsfråga - framträder än en gång i all sin storslagenhet.
Det stora europeiska sållet blir mer och mer påtagligt. Efter Schengen-Europa som avskaffar Europeiska unionens inre gränser, så har vi nu Amsterdam-Europa som avskaffar de yttre gränserna.
Undertecknade ledamöter är mycket kritiska till det Eurodacregister som rådet vill inrätta. Eurodac är en del av den alltmer restriktiva och brutaliserade flyktingpolitik som växer fram inom EU, en politik som ofta innebär att flyktingar behandlas som om de vore brottslingar.
Vi anser att varje ansökan om asyl skall behandlas för sig, oavsett om den asylsökande tidigare har sökt asyl i något annat EU-land. Vi ifrågasätter därmed grunden för Eurodacsystemet, vars syfte är att en asylansökan bara skall behandlas i ett land. Vi menar att flyktingar har samma rätt till personlig integritet som andra människor. Därmed är det orimligt att slentrianmässigt ta fingeravtryck på flyktingar. Speciellt allvarligt är det, eftersom en sådan regel ytterst kräver att tvång och våld kan användas mot personer från det att de är 14 år gamla.
Vi anser att de regler som finns om radering av uppgifter i det centrala registret är otillräckliga. Självklart skall inga personer som fått uppehållstillstånd i en medlemsstat riskera att ha kvar sina uppgifter i registret. Vi anser också att kontrollmyndighetens befogenheter är oklara och otillräckliga. Detsamma gäller den asylsökandes möjlighet att få information om sina rättigheter och kontrollera uppgifternas korrekthet.
I d'Anconas betänkande riktas betydande kritik mot Eurodac, kritik som till stor del överensstämmer med vår syn. Vi har dock röstat emot alla delar av betänkandet som innebär att kommissionen skall vara ansvarig för registret. Europeiska kommissionen är ett organ som står under mycket svag demokratisk kontroll. Dessutom anser vi att samarbete i denna typ av frågor skall skötas mellanstatligt.
Erika Mannbetänkandet (A4-0403/97)
Vi har röstat för resolutionen, eftersom vi anser det vara riktigt att utveckla de ekonomiska och kommersiella relationerna med USA.
Samtidigt anser vi dock att resolutionen undviker att kritisera USA på flera punkter där det skulle vara riktigt. Det vore exempelvis på sin plats att i frågan om mänskliga rättigheter påpeka att flertalet delstater i USA använder sig av dödsstraff.
I frågan om miljö kunde påpekats USA: s motstånd mot mer vittgående internationella överenskommelser på miljöområdet, nu senast manifesterat i Kyoto.
Vad gäller arbetsmarknaden kunde påpekats de starkt anti-fackliga aktioner som många arbetsgivare i USA använder sig av, ofta med myndigheternas fulla acceptans.
Sierra Gonzálezbetänkandet (A4-0399/97)
Herr ordförande! Sierra González betänkande syftar till att ställa informationssamhället, dvs. för tydlighetens skull - teledatatekniska medel som Internet t.ex., i den ekonomiska och sociala sammanhållningens tjänst, samt i kampen för sysselsättningens tjänst.
Vi kan inte annat än att ge vårt samtycke till angelägenheten om att se informationssamhället komma till nytta för alla, inbegripet och framför allt för de minst utvecklade regionerna och för de minst gynnade människorna. På samma sätt är vi lyhörda för förslaget att stimulera vidareutbildningen under en persons hela yrkesbana, och även för viljan att respektera flerspråkigheten inom informationssamhället.
Dessutom betonar betänkandet med rätta de lyckosamma konsekvenser som informationssamhället kan ha för landsbygdsregionerna. Tack vare distansarbetet, som gör att många yrkesverksamheter kan bevaras på landet, kan informationssamhället vara en viktig bärare av en balanserad regionalpolitik.
Men vi kommer ändå att behöva se till att informationssamhället inte blir ett tveeggat vapen. Tillåt oss att än en gång insistera på risken för att den nya tekniken underlättar omlokaliseringen av en del av Europeiska unionens tredje sektor, till länder med låga löner och svagt socialt skydd. Europeiska företag låter redan sin bokföring, eller sin kunduppföljning, skötas i Indien eller Singapore. Häri ligger en allvarlig risk för sysselsättningen i unionen, som vi måste beveka med hjälp av lämpliga åtgärder. Vi kan för övrigt med glädje konstatera att vårt bekymmer på det här området har fångat föredragandens uppmärksamhet.
Det är skälet till att gruppen De Oberoende för Nationernas Europa, som i förbigående välkomnar Sierra Gonzalez vilja till samförstånd, har beslutat sig för att stödja det här betänkandet.
Betänkandet om sammanhållningen och informationssamhället, som vi uttalar oss om i dag, kommer som ett komplement till grönboken " Leva och arbeta i informationssamhället: människan i centrum" .
Det här dokumentets förtjänst är att det analyserar konsekvenserna av uppkomsten av ny informations- och kommunikationsteknik för sammanhållningen och för Europeiska unionens olika regioner.
För egen del skulle jag vilja hålla mig till två tendenser: konsekvenserna för medborgaren och inverkan på regionala skillnader.
När det gäller den mänskliga dimensionen, koncentrerar vi sedan några år tillbaka våra insatser på att utveckla den här tekniken med sikte på att utveckla sysselsättningen. Som det utmärkta betänkandet av min kollega Sierra González betonar: det är inte säkert att de kommer att skapa fler arbetstillfällen än de kommer att tränga undan. Utvecklingen av den här tekniken bör ändå ingå i en cykel där individen skall ha en första rangens plats.
När det gäller utbildning bör ungdomarna kunna följa utvecklingen av det här nya samhället. Och det börjar med en insats för att utrusta skolor, gymnasier och utbildningscentrum. Tack vare denna nya trumf är det en kvalificerad, högpresterande och efterfrågad arbetskraft som kommer att framträda.
Vi bör också göra insatser för de ekonomiska aktörerna. Jag tänker på stödåtgärder till förmån för små och medelstora företag och industrier. Genom att själva bli användare av den nya tekniken blir de en källa för högt kvalificerade arbetstillfällen.
Vad gäller den rumsliga dimensionen, är det uppenbart att utvecklingen av informations- och kommunikationstekniken riskerar att öka de regionala skillnaderna. Om det så bara gällde användarnivån, vet man att andelen datorutrustningar - i synnerhet i landsbygdsregioner - är låg. Vår insats bör alltså avse infrastrukturer och uppmuntran av nya nätverk. Som vår kollegas betänkande med all rätt betonar: knappt 2 procent av strukturfonderna har ett gott ändamål. Fram tills nu har man satsat på basutrustning (telefonlinjer, osv.). Vi måste se över inriktningarna för strukturfondernas interventioner, för att variera oss. Tillgången till ny informations- och kommunikationsteknik kan underlättas om man inrättar lokaler i skolorna, biblioteken och allmänna centra. På samma sätt stöttar vi de små och medelstora företagens nyskapande försök och stöder följdåtgärderna som gynnar dem.
Kommissionen, som kan vara en drivande kraft, bör ha en främjande roll, med de medel som den förfogar över.
Jag vill gratulera Sierra González till hennes betänkande.
Den grundläggande frågan formuleras väl. " Kommer den nya informations- och kommunikationstekniken att upplösa det utmärkta socialiseringsområde som arbetsplatsen är, genom att hänvisa de anställda till sina hem med hjälp av distansarbetet, eller kommer den att skapa en oförutsedd möjlighet för mindre utvecklade och glest befolkade regioner?" Frågan är enkel.
Svaret är mindre enkelt. Sannolikheten att någon av dessa hypoteser blir verklighet, för med sig frågan om informations- och kommunikationsteknikens inverkan. I det avseendet delar jag de frågetecken som tas upp av Sierra González. Explosionen av den nya tekniken är märkbar i vår vardag. För mig, som borgmästare och parlamentsledamot, utgör de redan ett mycket viktigt redskap i tjänsten för mina medborgare, i min förvaltning och i mitt sätt att stå i kontakt med dem.
Europaparlamentet har många gånger fångat upp detta tema om informations- och kommunikationstekniken. I dag finns det anledning att lämna plats för handling snarare än debatter, även om debatten inte är avslutad, i synnerhet vad gäller området för individens fri- och rättigheter.
Herr ordförande! Många av dessa mindre utvecklade regioner i Europeiska unionen är föremål för ytterkantsproblemet. De tekniska framstegen, i synnerhet med avseende på informationssamhället, är ett sätt att övervinna problemet med geografisk förskjutning på. Informations- och kommunikationsteknologin lämna viktiga bidrag till att såväl öka Europas konkurrenskraft totalt sett, som att dessutom förbättra den regionala sammanhållningen. Tyvärr utvecklas emellertid olika regioner olika fort, till följd av den bristande balansen i deras utnyttjande av informationsteknologin. För att få ett slut på denna ojämlika utveckling är det viktigt att mer strukturfinansieringsmedel investeras inom detta område.
Det finns mycket att vinna på att dela erfarenheter inom detta område. Jag vill göra kommissionen uppmärksam på ett innovativt pilotexperiment i min valkrets i Ennis i County Clare. Ennis valdes ut i en tävling som Telecom Eirann anordnat och utropades till " Informationsåldersstaden" , och projektet kommer att undersöka fördelarna med att tillämpa många aspekter av informations- och kommunikationsteknologi. Jag hoppas att kommissionen kommer att hålla ett öga på detta, och andra liknande projekt i andra länder, för att ta reda på vad man kan lära sig av dem, och tillämpa i andra delar av Europeiska unionen, i ett försök att bidraga till den regionala sammanhållningen.
Sierra González förser oss med ett utmärkt arbete och jag kan bara ge mitt fulla stöd till hennes syn på användbarheten av och delningen av vinsterna i informationssamhället.
Som förtroendevald för regionen Nord-Pas-de-Calais, kan jag konstatera att ny informationsteknik ställs till förfogande och används av företag, självklart, men också av " vanliga" medborgare, vilket gör det möjligt för en missgynnad region som är drabbat av hög arbetslöshet att arbeta in sin ekonomiska och sociala eftersläpning. Det är vad som håller på att hända i min region.
Föredraganden gör alltså rätt i att insistera på nödvändigheten av att ge alla regioner möjlighet att investera i infrastruktur för telekommunikation och information. Det är ett område som är lika viktigt som utbildning, yrkeskvalifikationer och/eller den roll som den privata och offentliga sektorn har.
Det bör vara en nationell såväl som europeisk prioritering. Det handlar om ett medel för kampen mot utslagningen. Än en gång med ett exempel hämtat från min region: utan hjälpen från de europeiska programmen som t.ex. web for school och net days, skulle vi själva, regionala och lokala instanser, inte ha kunnat utrusta våra ungdomar med de informationsmedel som de förfogar över i dag.
Det är därför jag stöder föredraganden, för att det stöd hon kräver skall kunna generaliseras och t.o.m. utsträckas.
Konstaterandena och uppskattningarna från kommissionen och i än högre grad i Sierra Gonzalez betänkande återspeglar dagens verklighet beträffande de ojämlikt fördelade möjligheterna till tillgång och verkligt bruk av informationssamhället i de europeiska regionerna.
Dock svarar inte de förslag som återfinns i kommissionens grönbok mot de behov som framkommer av den teknologiska utvecklingen och de europeiska folkens förhoppningar om ett tillvaratagande av denna utveckling i riktning mot en minskning och ett utplånande av ojämlikheterna i regionerna, samt en höjning av arbetstagarnas levnadsstandard.
Tvärtom kommer den föreslagna avregleringen av telekommunikationsmarknaden att leda till nedväring av de tillhandahållna tjänsterna, speciellt i de mindre utvecklade regionerna och den kommer att försvåra tillgången till näten för medborgare, organisationer och företag och på så sätt intensifiera de existerande ojämlikheterna. Frånvaron av infrastruktur och lämplig utrustning för tillvaratagandet av de möjligheter som dagens elektroniska system och multimedia tillhandahåller, speciellt i de perifera regionerna där det finns stora problem vad gäller uppkoppling mot de centrala nätverken på grund av den höga kostnaden, samt frånvaron av utbildning för dessas tillvaratagande och bruk utgör en negativ utvecklingsfaktor som leder till en ökning av skillnaderna mellan dem som innehar och dem som är uteslutna från informationen.
En central punkt i dessa förslag är framhävandet av vinster för de stora företagen inom sektorn, till förlust för de offentliga tjänsterna och den sociala roll som dessa borde spela. Upphävandet av de offentliga tjänsterna och samhällets motsvarande skyldighet att försäkra alla medborgares tillgång till dessa tjänster kan inte ersättas av missvisande och falska deklarationer om heltäckande tjänster, innehållet av vilka förblir okänt och vilka i princip utgör en täckmantel för att öppna väg för en större koncentration av kapital och de meder som kontrollerar kanaliseringen och spridningen av information, för att till slut leda till upprättandet av en gigantisk industri för tillverkning av nyheter och information, som så många gånger hänt i massmedierna.
För att nå dessa målsättningar utmejslas en taktik för att stävja de sociala reaktionerna och för att skapa en ny arbetsorganisation. En springande punkt i denna organisation utgör även det föreslagna utbredandet av distansarbete, som kommer att vara nådastöten för arbetstagarnas sociala, fackföreningsmässiga och arbetsmässiga rättigheter.
Hur kommer företag med " gammal" utrustning och begränsad tillgång till investeringskapital att kunna konkurrera med gigantiska multinationella koncerner? Avskaffandet av de statliga stöden och de begränsade gemenskapsstöden, vilka t.ex. endast finansierar telekommunikationerna till 2 procent ur strukturfonderna, försvårar dels allas tillgång till nätet utan diskriminering, dels försäkrandet av likvärdhet och icke-partiska villkor för uppkoppling och interoperabilitet.
Dock kommer folken, arbetstagarna, inte tillåta att planer, som gör de redan existerande skillnaderna större, förverkligas. De kommer att invända mot de numera synliga farorna för de perifera och strukturellt svaga regionernas nedbrytning, isolering och förruttnelse, och de kommer inte tillåta kapitalets förhoppning att den europeiska substansen åderlåts och leder till upphävandet av medborgarnas rättigheter, erövringar och friheter.
Waddingtonbetänkandet (A4-0405/97)
Det var med stort intresse som jag satte mig in i betänkandet av vår kollega Waddington. Jag vill gratulera henne till det.
Så snart Europaparlamentet skall uttala sig om ett ämne som handlar om sysselsättning, saknas det utan tvivel aldrig livliga diskussioner mellan de politiska krafterna och strömningarna.
Då toppmötet i Luxemburg i november huvudsakligen fokuserade på utbildning, noterar föredraganden med rätta den viktiga diskrepans som finns mellan kommissionens politiska åtaganden och förslag på det här området.
Jag frågar mig ibland hur det står till med viljan hos vissa kommissionärer, som är snara att få oss att gå allt längre mot liberalism, och jag undrar över denna relativa handlingsförlamning, så snart det handlar om att kämpa mot arbetslösheten. Jag vill inte tro att det saknas vilja för att kämpa mot det här gisslet. Jag stöder också reservationslöst de förfrågningar som Waddington har ställt till kommissionen. Jag hoppas att den kommer att svara.
Jag instämmer i betänkandets huvudinriktning, som syftar till att nära sammanlänka tillgång till utbildning och arbetsorganisation. Man skall inte - och man kan inte - isolera de olika problemställningarna kring sysselsättningen. Lösningarna är bara effektiva om de är ömsesidigt beroende. Jag delar alltså Waddingtons angelägenhet om nödvändigheten av de kvinnliga löntagarnas yrkesmässiga diversifiering. Jag anser att man måste gå längre i den diversifieringen, den bör inte begränsa sig till kvinnor - " den ofrånkomliga jämlikheten" ...
Det finns anledning att vara uppmärksam på " fällan med utbildningar som huvudsakligen inriktas mot arbetstillfällen inom service och som har att göra med den nya tekniken" . Många av dem har ett svagt värde och kan inte mångfaldigas i det oändliga. Besvikelserna lurar på oss.
Jag vill än en gång gratulera Waddington. I likhet med henne väntar jag mig kraftfulla förslag från kommissionen.
De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet har i dag röstat för ett betänkande om tillgång till fortbildning i Europeiska union. Det är mycket viktigt att inrikta sig på fortbildning och vidareutbildning i våra dagar då anpassningsförmåga och flexibilitet är av avgörande betydelse för arbetstagarnas möjligheter att klara sig på en arbetsmarknad i ständig förändring. De europeiska företagens konkurrensförmåga beror i hög grad på vår insats på fortbildningsområdet. Om vi inte är uppmärksamma på dessa utmaningar kommer det att kosta arbetsplatser i Europa. Vi stödjer därför detta betänkande som efterlyser jämförbar statistik om fortbildning i medlemsländerna och uppmanar till upprättandet av ett rapporteringssystem om tillgång till fortbildning. Vi är särskilt glada för att föredraganden lägger stor vikt vid jämlikhetsaspekterna och de problem som kan uppstå för kvinnor i samband med tillgång till fortbildning. Till sist vill vi också stödja uppmaningen till arbetsmarknadens parter på europeisk nivå om att ingå ramavtal om utbildning.
Hermangebetänkandet (A4-0292/97)
Det finns anledning att tacka föredraganden för det genomförda arbetet med betänkandet. Betänkandet behandlar ett område som har betydelse för att man skall kunna stärka produktivitet och sysselsättning, något som också understryks i utskottets förslag till resolution.
På en punkt vill vi dock framföra en synpunkt. Vi ställer oss kritiska till statliga stimulanser i form av skattelättnader i enlighet med vad som framgår av punkt 9, första strecksatsen i betänkandet. Vad gäller arbetstagares möjlighet att få ta del av företagsvinster och resultat anser vi att detta är en fråga som ankommer på arbetsmarknadens parter, och det är samhällets uppgift att förhålla sig neutralt och inte ingripa genom skattesubventioner.
Vi röstar nej till denna resolution. Den svenska vänstern har alltid ansett att de människor som arbetar i företag skall ha mycket stort inflytande, både över den totala företagsmiljön och vinstanvändningen.
Att på detta sätt ensidigt betona individuella aktieinnehav som drivkraft för ökad produktivitet anser vi vara djupt felaktigt.
Vad vi önskar är i stället en dynamisk och kreativ utveckling vad gäller företagsdemokrati. Vi vill betona behovet av framtidsfonder och långsiktig fortbildning, framför allt för korttidsutbildade i företag, i stället för individuellt andelsägande.
Nationella fronten har alltid försvarat, och upphör inte med att försvara den roll som människan bör ha i företaget. Den vägrar att anpassa den rollen till en variabel, eller till vilken ekonomisk förutsättning som helst, något alla politiker till vänster och till höger gör, vilka fram tills nu undantagslöst har efterträtt varandra, utan något som helst positivt och uppmuntrande resultat för framtiden.
Med det här betänkandet ger Hermange de företagsanställda en verklig ekonomisk dimension, och vi kan bara glädja oss åt det. Det är nödvändigt att uppmuntra den här formen av folklig kapitalism, att utveckla åtgärder som främjar arbetares andelsägande. För att kämpa mot arbetslösheten måste vi återge förtroendet till arbetarna, för att uppnå en högre produktivitet och en större flexibilitet i arbete och löner.
Men för att nå de här målen om stabil sysselsättning och tillväxt, måste vi skydda marknaden, lägga alla Maastrichts och Amsterdams felaktiga rättesnören åt sidan, stoppa invandringsströmmen och stimulera konsumtionen. Då, och endast då, kommer nya arbetstillfällen att skapas.
Våra reservationer i denna fråga handlar inte om tvivel om punkter eller om formen, något vi med lätthet skulle kunna finna och som lätt skulle rättfärdiga vår röst.
Emellertid skulle det som formuleras i sådana reservationer också vara ett sätt för oss att inta en ytlig ståndpunkt, långt ifrån själva kärnpunkten och det som ligger till grund för vårt ställningstagande i frågan. Det skulle i viss mån vara en flykt att säga det som måste sägas, ersatt med formella iakttagelser. Det handlar inte heller om att förlita sig eller inte på godheten i den politik eller de åtgärder som föreslås, och för vilka det utarbetas betänkanden i detta parlament.
Med all tydlighet är vår uppfattning om sociala relationer inte förenlig med illusionen som andra uppfattningar, eller frånvaron av dem, sprider om att det inte finns några sociala klasser, eller att om de finns, så är deras intressen och mål i den företagsekonomiska verksamheten överensstämmande och förenliga eller i alla fall inte konfliktfyllda.
På grund av detta, bortsett från värderingar av omdömen om intentionerna hos den som föreslår politiken och åtgärderna, och hos den som skriver yttranden, vilka kan vara utmärkta och i några fall är det, kan politiken och åtgärderna ha den snedvridna effekten att avleda uppmärksamheten, att leda bort män och kvinnor från de verkliga frågorna som angår dem i sin roll som arbetstagare. Något de aldrig kommer att upphöra att vara bara för att de får ett litet inflytande inom vissa bestämda och begränsade förvaltningsområden och på de ekonomiska resultat som har uppnåtts genom sin yrkesverksamhet.
Denna strategi är inte ny, och genom den redan långvariga reflexionen om detta ämne får oss att minnas att det är nära 30 år sedan en liknande politik och åtgärder lades fram som universalmedel, vi läste och skrev att deltagandet, (arbetarnas deltagande i ledningen och i resultaten) var en slags " röd lykta" i släptåget på en rad situationer som formats i en mycket nedgången social situation för att kräva lösningar i grunden eller framkalla rena avledningsmanövrer. Vilket hade skett tidigare och kom att upprepas.
Vi skulle omvärdera denna ståndpunkt om den inte bekräftades av verkligheten. Men verkligheten har visat sig vara just denna. Även nu kommer detta att ske. Därför är vår röst inte emot de utmärkta intentionerna, hos dem som har sådana, liksom den inte kan vara för en illusion som förnyas och som man försöker överföra till dem som inte behöver den. Eller som till och med borde sky den som ett bränt barn skyr elden.
Resolutionen om de kurdiska flyktingarnas situation
Herr ordförande! På gruppen De grönas vägnar vill jag kraftigt protestera mot den fullständiga urholkning av flyktingars allmänna rättigheter som vi sett flera exempel på de senaste månaderna. När det gäller de kurdiska flyktingarna så kan vi tydligt konstatera att å ena sidan sade EU: s ordförandeskap och ministerrådet i december månad att det inte finns någon konkret utsikt för Turkiet att ansluta sig till Europeiska unionen, helt riktigt enligt min åsikt, på grund av det faktum att bland annat kurdfrågan inte angrips på ett politiskt sätt.
Å andra sidan ser vi när små grupper av flyktingar, för det rör sig inte om flyktingströmmar, utan det rör sig bara om några hundratal flyktingar som kommer i rörelse, att samma europeiska union intar en mycket avvärjande hållning. I mitt eget land, Belgien, säger utrikesministern, eftersom det pågår en hungerstrejk, att vi skall göra en undersökning för att ta reda på den politiska fråga som är orsaken till problemet, medan det å andra sidan sedan länge sagts att det är ett politiskt problem.
I andra länder har man kampen mellan Tyskland och Italien och så vidare. I alla fall så var den linje som Europeiska unionen intog inte ett erkännande av det faktum att det kunde komma politiska flyktingar från det hållet. Det tycker vi är mycket beklagansvärt. Samma sak utspelar sig nu igen med avseende på det eskalerande dramat i Algeriet. I morse kunde vi höra tyska ministrar som offentligt förklarade: Ja, vi måste väl göra något när det gäller Algeriet, annars kommer vågorna att röra sig i vår riktning. Om vi ska föra internationell och inre politik inom EU på det viset, då är vi inne på helt fel spår.
Europa konfronteras i dag med problemet att tusentals kurder illegalt stiger i land på de italienska kusterna, efter resor som uppenbart har organiserats av maffian och professionella människosmugglare. Handlar det verkligen om flyktingar, och i så fall, om politiska eller ekonomiska flyktingar? För övrigt, kommer de från Turkiet eller från norra Irak? Kan man ge människor flyktingstatus om de själva är - eller har varit - förtryckare? Låt oss inte glömma att kurderna alltid har legat bakom stora massakrer på kristna syrier, kaldéer, nestorianer eller andra armenier, och att de ännu mera nyligen - sedan 1984 - har begått massakrer i södra Anatolien. Tillströmningen av de här flyktingarna, eller falska flyktingarna, ställer Europa inför frågan om dess brist på sammanhang.
Först och främst är det inte av en slump som det här problemet i dag kommer i öppen dager, eftersom Italien bara har varit en del av Schengenområdet sedan den 26 oktober förra året. Det är klart att utsikten att kunna resa från det sydligaste till det nordligaste Europa, utan några gränskontroller, är en mäktig lockelse för de illegala invandrarna. När det gäller invandrarnas inreseland, Italien i det här fallet, vad har det för incitament till att stå emot, då det vet att nya tillresande i vilket fall som helst inte kommer att stanna kvar på dess territorium och att de bara kommer att resa genom landet? Varför skulle det skaffa sig en dålig image ur humanitär synvinkel, utan någon som helst egen vinning, endast till sina grannars fördel? Den här erfarenheten visar oss att Schengen både skapar ytterligare en lockelse för fripassagerare, och att det inte gör ursprungsmedlemsstaten ansvarigt. Ett återinförande av verkliga personkontroller vid de inre gränserna skulle redan lösa en del av problemet.
För det andra säger man oss att den här typen av situationer inte skulle uppstå om vi hade samma asylrättsregler i hela Europa. Det stämmer att Italien använder dem på ett alltför vittomfattande sätt, om det låter ekonomiska flyktingar falla under Genèvekonventionens ordning, vilket man låter förstå. Men hur ser då den harmoniserade asylrätt ut, som man skulle vilja ge oss i utbyte, på EU-nivå? I själva verket exakt densamma, nämligen en vittomfattande asylrätt. Det visar förslaget om flyktingar som kommissionen nyligen underställde rådet. Vi ser inte något som helst intresse i att ta itu med en harmonisering på EU-nivå om resultatet dessutom blir ytterligare släpphänthet. Om ett land vill vara släpphänt, är det bara för det landet att bete sig på det sättet, för egen räkning och under eget ansvar, utan att sedan försöka överföra problemet till sina grannar eller till Europa.
För det tredje består förslagen om en europeisk flyktingpolitik framför allt i att fördela ansvaret för mottagningen av och uppehället för flyktingarna mellan medlemsstaterna. Den resolution som Europaparlamentet röstade igenom i dag är ett bra exempel på det. Det är inte en seriös långsiktig lösning. Vad gör vi i morgon om - vilket tyvärr är möjligt - flyktingar kommer i hundratusentals från hela planeten, lockade till Europa av ett mottagande, en ställning och ekonomiska bidrag? Om vi vill bete oss på ett ansvarsfullt sätt, måste vi i dag inrätta lösningar som kommer att fungera i morgon.
Det är därför som den europeiska flyktingpolitiken bör bestå i:
1.att upprätthålla kontrollerna vid de inre gränserna för att lämna ansvaret åt medlemsstaterna, 2.att bevara en strikt definition för asylrätten, 3.att organisera ett samarbete för att ge ekonomiskt stöd till de medlemsstater som tar på sig ett större ansvar för att säkra övervakningen vid deras yttre gränser, 4.att sträva efter andra lösningar än att i unionen installera flyktingar som kommer från länder långt i från vår omedelbara närhet: i stället bör vi vända dem mot tredje land som kan ge dem en lämplig asyl, även om vi själva måste ge ett bidrag till de här länderna.Om Europeiska unionen skulle föra en annan politik än denna, vilket den verkar lockad till att göra i dag, kommer våra nationers intressen att skadas allvarligt och långsiktigt, och unionen skulle inte förtjäna något som helst förtroende från medborgarnas sida.
Det kurdiska problemet kommer fortsätta att skärpas och vraa på dagordningen så länge som de turkiska myndigheterna fortsätter att på ett uppenbart sätt bryta mot ett helt folks mänskliga rättigheter, samt envist neka att försöka finna en politisk och fredlig lösning på det kurdiska problemet genom direkta överläggningar med alla de organisationer som representerar det kurdiska folket.
Så länge som ekonomiska och politiska intressen samt oljeintressen fortsätter att stödja den turkiska oförsonligheten, kommer kriminella organisationer, hjälpta av Turkiets toleranta hållning, att under de mest omänskliga förhållanden att genomföra olagliga transporter av kurder, emedan medlemsstater som är " välvilliga" och " känsliga" för de mänskliga rättigheterna på ett oacceptabelt sätt försöker dra nytta av flyktingarnas dramatiska situation för att intensifiera polisiära och repressiva åtgärder.
Behovet att utöva tryck på den turkiska regeringen att ändra politik, att upphöra med krigsaktionerna mot det kurdiska folket och erkänna deras rättigheter, framstår som absolut nödvändigt. Det är nödvändigt att frågan om brott mot dessa rättigheter och Turkiets hållning tas upp under FN: s kommissions kommande konferens om människans rättigheter och i Europarådets kommitté för mänskliga rättigheter.
Alla de nödvändiga åtgärderna för att stödja kampen mot brottsnätverken för olaglig smuggling av illegala invandrare och flyktingar bör vidtas, emedan det samtidigt är nödvändigt att alla de nödvändiga förutsättningarna skapas för att flyktingarnas rättighet att söka politisk asyl i enlighet med Genève-konventionen skall respekteras så att de kan få ett direkt, effektivt materiellt och moraliskt stöd.
De danska socialdemokraterna har i dag röstat för en resolution om kurdiska flyktingar. Den olyckliga och tragiska situationen med de kurdiska flyktingarna har aktualiserat behovet av ett samarbete om flyktingpolitik i EU. Vi vill dock även uppmana till en lugnare hållning. Det kurdiska exemplet bekräftar ännu en gång att debatten har blivit överhettad. I verkligheten är det fråga om mindre än 1 000 kurder och det sammanlagda antalet asylsökande har faktiskt minskat i EU under 1997. Det är synd och skam att människor i nöd skall spännas för EU-motståndarnas vagn i Danmark. Det finns ett tydligt behov av ett instrument som Eurodac som vi också har röstat om i dag. Det hjälper oss att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för behandlingen av en asylansökan i EU. Utöver detta bör det finnas en ansvarsfull fördelning av flyktingbördan mellan EU-länderna.
Jag röstade mot den gemensamma resolutionen eftersom den avspeglar den italienska regeringens hållning att positivt behandla ansökningarna om asyl från de kurdiska flyktingarnas sida.
På det viset inför man det farliga prejudikatet att tillåta politisk asyl på etniska grunder. Men i det här aktuella fallet rör det sig om en klassisk första flyktingvåg av kurdiska invandrare från olika länder - tillsammans med andra flyktingar från Magreb, Kina, Sri Lanka, Egypten etc - som drivs av ekonomiska skäl.
Efter den första stora omgången flyktingar som kom med fartyget Ararat har vi nu kunnat bevittna en daglig invasion av små grupper av kurdiska flyktingar som organiseras av albanesiska " kaptener" . Politisk asyl baserad på etniskt ursprung är ett uppenbart lockrop riktat till samtliga kurder att bege sig till ett av EU: s länder, ditlockade av en oklar beredvillighet att bevilja asyl bara på grund av att flyktingarna är kurder.
Principen om asyl på etniska grunder är inte möjlig att tillämpa, vare sig när det gäller kurder, som utgör en etnisk grupp på över tjugo miljoner människor, eller när det gäller de många folkslag som av religiösa eller språkliga eller politiska eller ekonomiska skäl förföljs av andra folk eller av andra majoriteter. Det kan räcka med att peka på tibetanerna i Kina, tamilerna i Sri Lanka, tutsi i Centralafrika, indios från Chiapas i Mexiko etc.
Frågan om den illegala kurdiska invandringen skall behandlas utifrån andra kriterier, rationella och humanitära. Det etniskt-politiska kriteriet måste överges, med undantag av de fall när det gäller personer som verkligen är politiskt förföljda, till exempel Leyla Zana eller Wej Jing Sheng, eftersom det kan leda till en okontrollerbar och oförutsebar utveckling.
Europeiska unionen bör sikta på en politisk internationalisering av det kurdiska dramat och inte tillgripa den ohållbara principen om garanterad asylrätt, utan presentera problemet i FN, och därvid utgå ifrån kränkningarna av de mänskliga rättigheterna från Turkiets, Iraks och Irans sida.
Sainjonbetänkandet (A4-0392/97)
Betänkandet Sainjon presenterar en lugnande vision om omlokaliseringar, kanske för att det redan från början valde att hålla sig till en alltför snäv definition av det här fenomenet: enligt betänkandet är det bara fråga om en omlokalisering då ordergivaren (företagschefen) avsiktligt väljer att omlokalisera sin produktion, genom direktinvestering, underleverantörskontrakt eller handel, till ett land med lägre sociala kostnader.
Denna alltför restriktiva definition gör att man i det oändliga dividerar om omfattningen av ett flöde, som är omöjligt att uppskatta i siffror, och som man för övrigt kan nämna motexempel på, vilka omsorgsfullt lyfts fram för att skapa ett intryck av att det handlar om en rörelse i båda riktningarna. Det är i den återvändsgränden Sainjons betänkande har stängt in sig.
Men om man försöker få ett nytt perspektiv på saken, kan man se att den stigande arbetslösheten i Europa är samtidig med den internationella öppningen. Visst finns det länder som lyckas undslippa det, tack vare en kraftfull liberal politik, som t.ex. Förenade kungariket. Det är en väg att följa. Men det skall understrykas att den brittiska framgången i kampen mot arbetslösheten (5 procent i dag) till viss del självklart beror på dragningskraften i de ekonomiska verksamheter som en gång var belägna i de kontinentala grannländerna. Med andra ord, erfarenheten skulle utan tvivel vara mindre övertygande om också Frankrike och Tyskland förde samma politik.
Om man vill få en fullständig bild av fenomenet omlokaliseringar måste man ge det en vid definition: det handlar om en omlokalisering var gång som den internationella konkurrensen leder till att nya jobb skapas i länder på frammarsch, samtidigt som antalet jobb minskar hos oss. Enligt vår mening borde en sund utveckling i stället skapa arbete i båda områdena samtidigt.
Med den definitionen visar omlokaliseringen sitt rätta ansikte: det är baksidan av en internationell konkurrens som utövas på falska grunder, utan att Europas länder, handlingsförlamade av falska idéer, lyckas upprätta en någotsånär voluntaristisk politik för att försvara sig.
På grundval av denna snäva definition gör betänkandet Sainjon bedömningen att allting spontant utvecklas i rätt riktning, och det lägger därför fram minimiförslag: en icke-tvingande uppförandekodex för de multinationella företagen, ett förtroendekontrakt mellan distributörer, tillverkare och mellanhänder, ILO: s inrättande av en världsomfattande socialmärkning, etc. Dessa förslag är intressanta, men enligt vår mening kan de inte räta upp situationen.
Förslaget från Gruppen Nationernas Europa är enkelt och beslutsamt: minska intresset för omlokaliseringar genom att minska intresset för återimporter, när de är skadliga för oss. För det ändamålet måste vi kräva att nästa internationella runda med handelsförhandlingar, som kommer att inledas 1999, skall diskutera rättvisan i världskonkurrensen och det legitima med regionala preferenszoner, då de berörda folken på demokratisk väg uttrycker sin önskan för att inrätta sådana.
Betänkandet som läggs fram till oss nonchalerar i alltför hög grad världsekonomins konfliktfyllda dimensioner, och konsekvenserna av en dominerande stormakt som finner intresse i ett ohämmat frihandelssystem.
Den verkliga orsaken till omlokaliseringar ligger i den politiken, eftersom produktions- och lönevillkoren i världen är vitt skilda.
Betänkandet gör bara en ytlig analys av omlokaliseringarnas konsekvenser för sysselsättningen i Europa, och underskattar de här fenomenens negativa konsekvenser. Det nonchalerar för övrigt den betydelse som de alltför höga skatterna och socialkostnaderna i Europa har, de är orsaker till omlokaliseringar som alltför ofta förbises.
Föredraganden sätter sitt hopp till undertecknandet av frivilliga uppförandekodexar, vilket uppenbarligen är otillräckligt. Det är alltså nödvändigt att återigen granska frågan om omlokaliseringar, ur en synvinkel som inte ensidigt förespråkar frihandel. Jag kommer alltså att rösta mot det här betänkandet.
Det går inte en vecka utan att en europeiska firma tillkännager sin omlokalisering till utlandet, oftast utan någon som helst förvarning, och utan att ha rådslagit med fackföreningar.
Genom att spela med sociala och lönemässiga skillnader gör de här omlokaliseringarna folken till konkurrenter. De utnyttjas också av arbetsgivarna som ett påtrycknings- och utpressningsmedel för att upprätthålla trycket på lönerna och sysselsättningen. Omlokaliseringar gör ofta att arbetstillfällen försvinner. De tre mest berörda sektorerna i Frankrike - textil, skor och elektronik - har förlorat hälften av sina anställda på 15 år. Men även andra sektorer är berörda, som t.ex. bilindustrin, och tjänstesektorn använder sig mer och mer av omlokaliseringar.
Omlokaliseringarna följer liberaliseringens och avregleringens logik inom ramen för globaliseringen. I stället för att dra igång kampen och motståndet mot denna globaliserings skadeverkningar, bidrar Europeiska unionen till att förstärka dem genom att underkasta sig de finansiella marknadernas diktatur. Man kan och bör vidta åtgärder på gemenskapsnivå, gentemot avregleringen av de finansiella marknaderna och investeringarnas flyktiga karaktär, som i vilket ögonblick som helst kan rikta in sig på kortsiktigt lönsamma verksamheter, till nackdel för de anställda och ekonomin för hela regioner. Beskattningen av kapitalflöden skulle kunna göra det möjligt att kontrollera och begränsa dem.
Betänkandet från utskottet för externa ekonomiska förbindelser, vilket jag stöder, för fram andra förslag som kan bidra till att bromsa omlokaliseringarna, eller åtminstone att hindra de mest skadliga konsekvenserna för sysselsättningen och köpkraften. Ur den synvinkeln gläder jag mig åt att betänkandet har tagit med ändringsförslagen från vår grupp, dels för en inskrivning av sociala och miljömässiga klausuler i de internationella avtalen och i WTO: s bestämmelser, och dels för att det multilaterala investeringsavtalet, som just nu är föremål för förhandlingar inom ramen för OECD, inte hindrar staternas rätt att kontrollera att människans och miljöns rättigheter respekteras av de multinationella företag som verkar på deras territorium.
Med tanke på hur allvarliga saker det är som står på spel, skulle det vara nödvändigt att gå ännu längre och kräva att detta multilaterala investeringsavtal erkänner det kulturella undantaget, för att kulturen inte skall betraktas som vilken vara som helst och underställas de lagar som gäller på marknaden, vilken domineras av de amerikanska firmorna.
De danska socialdemokraterna har i dag röstat för betänkandet av André Sainjon som tar upp omlokalisering av företag och direktinvesteringar i tredje land sett i ett perspektiv av globalisering av handel, produktion och investeringar. Betänkandet uppmanar kommissionen att utarbeta en uppförandekodex för multinationella bolag som utgår från en rad sociala förpliktiganden. Denna uppförandekodex utgår från följande punkter:
främjande av föreningsfriheten - kamp mot tvångsarbete - kamp mot barnarbete - avlägsnande av diskriminering i anställningsförhållanden och inom yrkesgrupper och lika lön för kvinnliga och manliga arbetstagareDe danska socialdemokraterna ser positivt på förslaget, eftersom det kan bidra till en mer rättvis arbetsmarknad i tredje land samt garantera en lojal konkurrens i en globaliserad ekonomi. Betänkandet nämner att en social harmonisering bör påskyndas. De danska socialdemokraterna vill påpeka att socialpolitik är en nationell angelägenhet.
Förslagen i Sainjon-betänkandet är bara plåster på träben. När man har accepterat ekonomins globalisering, den totala investeringsfriheten, när man har dragit in sin industri- och produktions struktur i en hejdlös kapplöpning efter produktivitet, när man envisas med att tro att de multinationella firmorna inte är statslösa enheter som endast eftersträvar vinst, när man är övertygad om att effektiviteten kräver en internationell arbetsdelning... då kan man inte förvånas över att företagen anpassar sig efter den miljö som påtvingas dem, och att de reagerar i enlighet med sina egna intressen.
" Socialmärkningen" är bara ett stort hyckleri som syftar till att freda de europeiska konsumenternas samvete, uppförandekodexen för de multinationella företagen - en humbug, den generaliserade fria rörligheten för kapital - ett förebud om regionala kriser som kan äventyra hela det nu globala finansiella systemet och följaktligen alla ekonomier i världen.
Föredraganden skriver: " omlokaliseringar är ett ekonomiskt sett logiskt fenomen, som inte bör betraktas med ideologiskt färgad syn" . Låt oss just ideologisera lite grand: skälet till att vi har nått den här punkten, det är för att ni anser ekonomin vara ett mål i sig. Men vi anser att ekonomin bara är ett medel i de politiska ändamålens tjänst, nämligen sysselsättning och välstånd, miljöskydd och samhällsstrukturering. Mot er matematiska och räknemässiga syn på världen kommer vi alltid att sätta det mänskliga.
Omlokaliseringarna hör ihop med dynamiken i den så kallade globaliseringen som uppkommer genom en ökad rörlighet av produktionsfaktorer. Men denna rörlighet visar inte upp samma hastighet för de olika faktorerna och verksamheterna. Medan produktionen omlokaliseras med en hastighet som framför allt är beroende av all utrustning och komplexa kombinationskrav, kan handeln utnyttja en större lätthet och snabbhet i transporter, och det finansiella kapitalet utnyttjar de förändringar som förtjänar beteckningen revolutionära, vad gäller kommunikationerna, dessutom inom en rättslig liberaliseringsram för rörligheten som överskrider sina gränser.
Således rör sig de så kallade omlokaliseringarna för närvarande om framför allt svindlande kapitalrörelser, vilka söker platser och situationer där det på bästa sätt växer och ackumuleras, och ökar på ett oroande sätt sina redan oproportionerliga volymer i förhållande till den reella ekonomin. Inom området kan betydande produktionsanläggningar överges eller överlåtas i prekära omständigheter och/eller underutnyttjade, med arbetslöshet och en nedgången social situation.
Detta är en karaktäristik som tyvärr inte är en karikatyr, och betänkandet omfattar frågan genom en analys av det som kallas " direktinvesteringar i utlandet" . Genom en indelning av omlokaliseringarna i offensiva (det vill säga direktinvesteringar), defensiva (huvudsakligen legotillverkning) och " internationell partihandel" (sammanbunden med dynamiken hos transnationella grupper).
Vi anser emellertid att denna uppfattning om direktinvesteringar i utlandet har annorlunda konturer och innehåll än de som de började definieras. Med omlokaliseringarna kan en investering någonstans, vilket händer många gånger och allt oftare, ha samband med en icke-investering på ett annat ställe som har övergivits, som vi redan har sagt. Det är mycket positivt att föredraganden formulerar (eller kritiserar) de möjliga snedvridingar omlokaliseringarna ger upphov till, och understryker fyra sociala element som är viktiga att införa i denna problematik (facklig organisering och kollektivförhandlingar, förbud mot tvångsarbete och barnarbete samt lika behandling), vilka hör till sociala miniminormer, och en utvärdering av ILO: s roll, som FN-organ som WTO, i den ultraliberala vind som den har fött, har försökt krossa och strunta i.
Även om det är lite att vänta sig av rekommendationer om en uppförandekodex för de transnationella företagen, är formuleringen/kritiken i denna karaktärisering av omlokaliseringar och direktinvesteringar i utlandet positiv.
Eftersom Sainjon-betänkandet fortfarande är oförändrat i sitt innehåll, vare sig det handlar om diagnosen eller terapin för omlokaliseringar, har vi inte kunnat rösta för det. Det återspeglar en analys av det här fenomenet som allt oftare bestrids av flertalet ekonomer. Och åtgärderna som det föreskriver, oftast frivilliga, för att omlokaliseringarnas negativa effekter skall mildras, verkar inte vara i nivå med våra länders ekonomiska och sociala tragedier, som orsakas av ett fenomen som är nära sammankopplat med godkännandet av ett totalt frihandelssystem.
För att man verkligen skall kunna uppskatta hur stora konsekvenser omlokaliseringen har i våra länder, är det nödvändigt att ha ett mycket vidare synsätt på fenomenet än det som föredraganden har valt.
Vi måste också undvika att ge intrycket av att allting balanseras och att den här rörelsen går i två riktningar, genom att nämna några exempel på ett motsatt agerande, fall som inte är representativa för viktiga tendenser. På så sätt framträder Toyotas installation i Valenciennes, vilken förstorades upp av media, snarare som ett blindfönster och en tillfällig etablering, eftersom de flesta asiatiska företagen som har installerat sig i Europa tenderar att ta hem sina anläggningar innan de helt och hållet öppnar de europeiska marknaderna mot omvärlden, och sätta igång med klassiska exporter, i stället för att upprätthålla sin produktion i Europa. Omlokaliseringar är i realiteten ett fundamentalt ensidigt fenomen. De korrigerande åtgärderna bör alltså strikt anpassas efter den karakteristiken.
Det är märkligt att den enda regleringspolitik som föredraganden inte vill förorda, ändå är den som bäst och på ett flexibelt sätt skulle kunna skydda industrier med europeisk arbetskraft från illojala konkurrenter, en politik som våra partner för övrigt vet att föra: importkvoter. När kommissionen tvingas använda sig av den politiken, är det beklagansvärt att den tenderar att göra den oduglig, genom att föra en allomfattande undantagspolitik, något vi har sett när det gäller bilsektorn.
Tyvärr föreslår inte Sainjon att den nuvarande bristen på sammanhang skall rättas till, eftersom han både kommer med förslaget att gemenskapsprogrammet Ecip skall utvecklas, ett program som fungerar som ett incitament för omlokaliseringar, och att strukturfonderna i framtiden skall koncentreras till de regioner som är mest berörda av omlokaliseringar. Resultatet skulle bli att vi både subventionerar omlokaliseringar och den ödeläggelse dessa orsakar. Det skulle med all säkerhet ha varit mer lägligt att undersöka hur vi kan minska lockelsen med återimporter, som i såpass hög grad står bakom förlorade arbeten i våra länder.
(Sammanträdet avbröts kl 12.55 och återupptogs kl 15.00.)
Herr ordförande! Jag måste få påtala något mycket allvarligt som just nu sker i Italien. Efter att ha svikit uppfödarnas legitima förväntningar använder nu den italienska regeringen rent polisiära och repressiva metoder mot dem och just i detta ögonblick arresteras hundratals uppfödare och deras traktorer och andra arbetsredskap beslagtas. Vi är indignerade och uppmanar Europaparlamentet att visa solidaritet. Vi vill bara säga till parlamentet att för att komma med i den gemensamma valutan, så räcker det inte att förfalska siffrorna i budgeten...
(Ordföranden avbröt talaren.)
Transitering i Alperna (fortsättning)
Nästa punkt på föredragningslistan är fortsättningen på den gemensamma debatten om transitering i Alperna.
Herr ordförande! Efter Schweiz uteblivna anslutning till EES har förhandlingarna mellan Europeiska unionen och Schweiz rört flera olika områden. Det är därför viktigt att komma fram till balanserade resultat såväl när det gäller förhandlingen som helhet, som när det gäller de enskilda berörda sektorerna. Fem viktiga förhandlingar är lyckligen avslutade och det gäller nu att göra alla ansträngningar för att komma fram till en överenskommelse även när det gäller transportsektorn. Den italienska regeringen är djupt engagerad för att försöka komma fram till ett balanserat avtal. Vi delar det långsiktiga målet att gradvis föra över allt mer av landsvägstransporterna till järnvägen och i det sammanhanget uppskattar vi mycket de ekonomiska löften som har avgivits av den schweiziska regeringen, och vi delar också den schweiziska oron när det gäller miljön - ett ämne som för övrigt Europaparlamentet har uttalat sig om upprepade gånger.
Men låt mig ändå göra ett par påpekanden som gäller de förhandlingar som sker. De italienska ekonomiska intressen som diskuteras får inte äventyras i jämförelse med den nuvarande situationen. Här handlar inte diskussionen enbart om transportkostnaderna, utan även om de italienska produkternas konkurrenskraft på den europeiska marknaden, man får med andra ord inte införa skatteregler som lägger ytterligare externa kostnader på speditörerna innan dessa har bestämts med hög precision på gemenskapsnivå, utan konstruera avgiftssystem som stämmer överens med gemenskapens regler och som även i övrigt stämmer med den implicita kostnaden för den typ av infrastruktur som utnyttjas och dess drift och underhåll. Dessutom måste man ha klart för sig, naturligtvis med vederbörlig hänsyn till miljöproblemen som, jag upprepar, Europaparlamentet tar speciell hänsyn till - vi har redan flera gånger diskuterat dessa aspekter - att det är en illusion att tro att man på kort tid skall kunna flytta över trafiken till järnväg, eftersom nödvändiga förutsättningar när det gäller infrastrukturen inte existerar. Det gäller med andra ord att så snabbt som möjligt få fram lösningar vad gäller infrastrukturen och i det avseendet måste vi också begära av den schweiziska federala regeringen att den inom ramen för förhandlingarna rör sig i den riktningen.
Det finns också något som schweizarna inte vill låtsas om, och det är deras intressen i lufttrafiken. Om man nu vill hitta lösningar på problemen måste man redovisa dessa intressen så att man skall kunna få en fullständig bild och ta upp allt till diskussion.
Det avtal som för närvarande gäller går ut 2004. Vi har med andra ord tid att lösa problemen, även om jag personligen tror att vi måste försöka komma fram till en lösning inom rimlig tid, även för att kunna komma fram till ett balanserat avtal som tar hänsyn till samtliga aspekter och som framför allt förutsätter ömsesidighet när det gäller förståelsen mellan de båda regionerna.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! När vi i dag talar om transitering, då talar vi naturligtvis om att vi i Europa sedan 40 år bekänner oss till en gemensam marknad, och att vi alltid har krävt ett samhälle med arbetsdelning. Vi är naturligtvis redan i dag i den situationen att två av fyra alpövergångar går genom Schweiz och det kan naturligtvis inte vara så att det skapas en konstgjord barriär här som leder till att de båda andra sträckorna, Brenner-kollegerna - herr Voggenhuber, det var er stickreplik - belastas med ytterligare trafik. Europeiska unionen har alltid gjort sig känd för principen om den kortaste vägen och det innebär även att vi får motsvarande transitmöjligheter genom Schweiz.
Vad gäller Alperna har vi mycket olika bestämmelser. Österrike har visserligen 40 ton, men ett system med miljöpunkter, Schweiz 28-tonsgräns, förbud mot trafik nattetid - det är inte någon enhetlig politik som PPE-gruppen kräver för Alperna och förväntar oss av kommissionen. Vi förväntar oss emellertid att grunden för en transportpolitik för Alperna inte utgörs av stråtröveri och rovriddarmetoder, utan enhetliga spelregler, som kan användas i hela Europa. Jag har talat om principen om den kortaste vägen, som man absolut måste ta med i beräkningen här. Även här handlar det om miljön. Ingen kan väl säga mig att det är bättre för miljön om man åker en omväg. Ingen kan väl heller säga att järnvägen blir konkurrenskraftigare genom att man gör vägtransporterna dyrare på konstgjord väg. I måndags behandlade vi Sarlis-betänkandet om vitalisering av järnvägarna. Järnvägarna måste även förnya sig, så att de kan konkurrera med lastbilarna. Det kan inte bara ske genom att man gör det ensidigt dyrare för lastbilarna. I denna anda uppmanar jag kommissionen att fortsätta att förhandla med Schweiz. Jag hoppas att man når en överenskommelse under det brittiska ordförandeskapet.
Herr ordförande! I Europeiska unionen finns en märklig tvångsföreställning att man skall harmonisera allting, oavsett geografiska, miljömässiga eller klimatiska skillnader. Därför vill man inte se skillnad på tung trafik genom alpdalarna och samma tunga trafik på slätterna i Flandern. Ändå borde det vara självklart, lika självklart som att man inte kan ha samma trafikbuller i ett bostadsområde som på en genomfartsväg, eller köra med samma hastighet inne i en stad som man kan göra på en motorväg.
Europeiska unionen lider också av en annan tvångsföreställning, nämligen den att vilja styra och diktera andra länders inre politik och förhållanden, och tvinga på dem dåliga regelsystem som hör hemma i unionen.
Schweiz är ju en fri och suverän stat. Schweiz är varken medlem av unionen eller av EES, the European Economic Space . Om Schweiz nu vill ha omsorg om sina medborgares miljö, så är detta en schweizisk angelägenhet. Att utsätta ett land för påtryckningar för att det skall ta steg tillbaka i sin miljöpolitik är djupt stötande.
I stället borde unionen se Schweiz som ett föredöme i miljö- och trafikpolitiken, eftersom Schweiz går den väg som vi så småningom alla måste gå om vi skall rädda miljön i vår världsdel. Att Schweiz på detta område är framåt och ligger före Europeiska unionen beror bland annat på att Schweiz är en verklig demokrati, där medborgarnas medvetande i miljöpolitiken kan ta sig uttryck.
Unionen med sina slutna institutioner är däremot alltför lätt åtkomlig, åtminstone i sin nuvarande form, för intern lobbying för sådana intressen som t.ex. vägtrafiken representerar. Därför intar unionen i dag en outvecklad ståndpunkt i många viktiga miljöfrågor. Det är hög tid att man tar en annan grad av ansvar, både inom unionen och i attityd till andra, mer avancerade länder, sådana länder där den heliga marknaden inte har samma enväldiga ställning som den dessvärre har fått i denna union.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Transitavtalet mellan Österrike och EU var en central förutsättning för att mitt land skulle gå med i EU. Den österrikiska befolkningen förband stora förhoppningar med det här transitavtalet. Hopp om ett slut på miljöförstöringen, hopp om ett slut på den negativa påverkan på hälsan till följd av omåttliga mängder buller och luftutsläpp, men befolkningen i Österrike har, uppmuntrade av regeringen, härmed även förbundit förhoppningen om att detta avtal leder till ett nytt ekologiskt tänkande inom Europeiska unionen, att detta avtal skulle kunna vara initiativet till en hållbar transportpolitik.
Ett fåtal år senare konstaterar vi nu att miljontals människor i vårt land har tagit fel vad gäller kommissionen. Dit kan också miljontals schweizare räknas som har ändrat sina rättigheter i en folkomröstning. Dessa två länder är förebilder för en modern transportpolitik och inte några hinder, och kommissionen är inte någon förebild för en modern transportpolitik utan ett hinder. Liksom tidigare är den insnärjd i transportlobbyns intressen. Liksom tidigare är den fixerad vid tanken på en befriad, gränslös arbetsdelning, där man inte på något sätt tar hänsyn till varken de hälso- eller miljömässiga kostnaderna för den här vansinniga trafiken.
Ledamot Ferber har nu lämnat salen. Jag skulle annars ha upplyst honom om grunderna i det här problemet. När det gäller Alperna handlar det nämligen inte om en konstgjord bom, som miljövårdare och politiker i oförstånd har placerat mitt i den inre marknaden, utan om en naturlig barriär i ett ekologiskt speciellt känsligt område. Kommissionen talade om stora saker vid förhandlingarna om transittrafiken. Ingenting av detta har emellertid genomförts fram till dags dato.
Kommissionen anklagar Österrike för höga vägavgifter, trots att detta är helt förenligt med kommissionens grönbok. Kommissionen fördröjer erkännandet av att externa kostnader skall medräknas. Den har inte på något sätt försökt att genomföra Alpkonventionen etc. Det som händer här är nästan en pseudoreligiös dyrkan av den inre marknaden, utan att man respekterar människornas grundval för liv och hälsa.
Herr ordförande! Som ni säkert kan förstå tänker jag göra detta inlägg på mitt eget språk, även med tanke på att det är en fråga som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Jag är därför förvånad över - även om jag hälsar kommissionär Van den Broek välkommen - det faktum att, efter att vi under två dagar har kunnat glädjas åt kommissionär Kinnocks närvaro, den brittiska regeringens närvaro - jag vänder mig naturligtvis till kommissionen i all vänskaplighet - just i det ögonblick när vi skall diskutera en fråga som rör just kommissionär Kinnocks kompetensområde, så visar det sig att kommissionär Van den Broek är närvarande i stället.
Jag kan inte annat än understryka hur oroliga vi är över att avtalsförhandlingarna går fram i så långsam takt och det hemlighetsfulla, dunkla sätt som vi informeras på, och det sätt på vilket detta avtal kan få större eller mindre återverkningar på alpproblemet i dess helhet. Som jag tror mig ha förstått - och vi skall försöka förstå det bättre genom denna debatt - avtalet är fortfarande långt borta och trafiken kan bara sprida sig till andra vägar, andra kommunikationsleder, som t.ex. den mycket viktiga som knyter samman Val d'Aosta med Frankrike och som riskerar, om det fortsätter som hittills, att flytta över allt gods " på gummihjul" och att därigenom främja den fördubbling av Monte Blanc-motorvägen som skulle vara en katastrof för byarna, dalarna och medborgarna som bor i regionen och som måste ta sig över motorvägen.
Jag hoppas att de stora grupperna accepterar de ändringsförslag som presenterats av gruppen Europeiska radikala alliansen, för vilken, när det gäller ett problem och en debatt som avser transitering genom Alperna - så har vi kallat den, inte avtalet med Schweiz - man även accepterar möjligheten att införa två eller tre paragrafer som utvidgar frågan och som stryker under behovet av kombinationstransporter och som inte bara ger en sektoriell syn på problemet.
Herr ordförande! Fri rörlighet för varor, tjänster och personer är av stor ekonomisk betydelse för Europeiska unionen. Unionens politik inriktar därför också in sig på att ta bort hinder för den rörligheten, både genom att upphäva administrativa hinder vid gränserna och genom att anlägga ny infrastruktur, de transeuropeiska näten. Att den politiken har haft effekt visar sig av den stora ökningen av godstransport, särskilt på vägar.
Problematiken runt transittrafiken genom Alperna visar att även den fria rörligheten för varor har sina begränsningar. I det ekologiskt mycket känsliga alpområdet visar det sig fortare än på andra håll att miljöns bärkraft är begränsad. Det är en av anledningarna till att Österrike flerdubblat tarifferna för Brennertunneln, till att vi i Frankrike hör protester mot byggandet av vägar vid Mont-Blanc och till att befolkningen i Schweiz i en folkomröstning om Alperna 1994 uttalade sig för att all transittrafik genom deras land skall ske per järnväg inom tio år. Schweiz har den möjligheten eftersom landet inte, som Frankrike och Österrike, är bundet vid Europeiska unionens lagstiftning. Österrike har nu också upptäckt att medlemskapet i EU inte bara innebär fördelar. Landet har ställts inför EU-domstolen på grund av att det höjde Brenneravgiften.
Den europeiska politiken tar som tur är hänsyn till miljöskadorna på grund av landsvägstransporterna. Den redan berömda grönboken om rättvisa och effektiva transportpriser ställer tydligt att även " externa" transportfaktorer borde inarbetas i priset. Vid revideringen av det så kallade " Eurovignette" talas om " känsliga" sträckor. På dessa sträckor tillåts extra skatter för att bland annat minska luftföroreningarna.
Enligt en artikel i Agence Europe den 12 december 1997 vill unionen tills vidare tillåta Schweiz att börja tillämpa liknande principer. Kommissionär Kinnock och den luxemburgska transportministern Delvaux förklarade därefter för transportrådet att den framtida vägavgiften i Schweiz måste vara baserad direkt på kostnaderna för den befintliga infrastrukturen. Kostnaderna för den nya infrastrukturen, för att inte tala om de externa kostnaderna, får inte räknas in i detta.
Jag frågar kommissionär Van den Broek om nämnda artikel är korrekt. Om den är det så skulle jag vilja veta av honom hur dessa uttalanden står i förhållande till grönboken och de nyligen framlagda förslagen om det så kallade " Eurovignette" .
Slutligen, delar kommissionären min övertygelse om att även den fria rörligheten av varor måste respektera de gränser som miljön ställer?
Herr ordförande, herr kommissionär! Utgångspunkten för vår diskussion är ju förhandlingarna med Schweiz. Schweiz har ansett att landet, genom att inte gå med i Europeiska unionen, kan fortsätta att vara en slags lycksalighetens ö. Schweiz ser att det är i en isolerad position. Jag skulle emellertid bestämt vilka tillbakavisa det som även delvis har sagts här - av kollega Ferber och även redan tidigare - nämligen att det handlar om rovriddarmetoder, att det handlar om stråtröveri. Schweiz har, liksom redan har nämnts, en alldeles bestämd, och därigenom klar transport- och miljöpolitik. Men Schweiz måste även infoga sig i det totaleuropeiska konceptet. Det går inte att undvika.
För det andra: Visst är landskapet speciellt. Och visst är även andra områden värda att skydda. Detta får emellertid inte förhindra att vi skyddar dessa speciella områden och den speciella situationen för befolkningen i de trånga dalarna, oavsett om det handlar om Schweiz, Österrike, Frankrike eller Italien, på ett särskilt sätt.
För det tredje: I Europeiska unionen har vi transportpolitiska principer. Några talare verkar ha glömt det. Jag skulle absolut avvisa att det vid sidan av principen om den kortaste vägen, som jag annars är positiv till, inte nämns att det även finns andra principer, att vi har miljömedvetna, miljöinriktade transporter, att det mycket väl handlar om externa kostnader. Det är inte så att vi utan grund vill belasta lastbilarna med de externa kostnaderna, utan det är så att de externa kostnaderna över huvud taget har uppstått till följd av en övermåttlig lastbilstrafik.
Den stegvisa omdirigeringen av transporterna från väg till järnväg är en princip i den europeiska transportpolitiken. Vi kan inte frångå detta, i vår miljös och vår befolknings intresse. Det måste även vara klart att, och därför måste vi få med Schweiz i ett totalkoncept, de transporter som sker via omvägar i dag - mellan 30 och 40 procent av transporterna i mitt hemland Österrike utgörs fortfarande av sådana transporter, framför allt i Tyrolen - såvida de fortfarande existerar och inte kan omdirigeras till järnväg, måste avskaffas.
Målet måste naturligtvis vara att generellt reducera vägtransporterna. Men man kan inte nå detta mål, genom att mer eller mindre spärra av ett land och dirigera trafiken till andra länder. Det måste ju ändå vara möjligt att skapa en verkligen gemensam transportpolitik i Europa i slutet av detta århundrade.
Var finns därför de mål som kommissionen, parlamentet och rådet måste eftersträva? Jag vill även nämna att jag inte skulle vilja skylla allt på kommissionen. Parlamentet var ju också mycket försiktigt vid sina olika beslut och instämmer i stort sett helt och hållet i det, som kommissionär Kinnock nämnde. Det finns några länder, som är företrädda i rådet, som gör mer motstånd.
För det första: Målet måste vara att stegvist återigen få med Schweiz i en totaleuropeisk transportpolitik, präglad av EU, och detta så fort som möjligt! För det andra: Det får inte skapas någon omvägstrafik. För det tredje: Där det krävs, måste man återigen avskaffa omvägstrafiken. För det fjärde: Det får naturligtvis inte vara så, att ett land i EU behandlas sämre än Schweiz, till exempel vad gäller uppbörden av avgifter, vägtullar etc.
Vi erkänner att det måste införas avgifter, att vägavgiften där är meningsfull och fungerar som styrinstrument, men det måste stå klart att ett land utanför EU inte skall ges mer möjligheter än länderna i EU. Om man betraktar dessa principer, måste det ändå vara möjligt att skapa en förnuftig europeisk transportpolitik och att använda de instrument som finns, bland annat vägtullar, till att framför allt skapa en miljöinriktad och därmed även människoinriktad transportpolitik i hela Europa.
Herr ordförande! Först skulle jag vilja visa min glädje över att Schweiz allt mer närmar sig Europeiska unionen och att Europeiska unionen bemödar sig om att närma sig detta land i hjärtat av Europa.
Alla måste emellertid ha samma rättigheter och samma skyldigheter. Jag anser att det måste finnas ett avtal och att det inte får finnas olika avtal. Alperna är utan tvivel ett känsligt område, det känner framför allt de som bor där, liksom jag själv. När vi nu har en stor belastning och dagligen känner av detta, så skulle det vara svårt att förstå och vara outhärdligt för befolkningen längs Brennerlinjen, oberoende om de finns i Trento, Sydtyrolen eller i delstaten Tyrolen, om Schweiz fick specialvillkor och vi i detta området skulle behandlas sämre.
Utan tvivel består politiken i att skydda ett känsligt område - genom vägtullar eller positivt stöd - genom att man stödjer den känsliga zonen med nya möjligheter som att bygga ut järnvägsnätet eller bygga tunnlar. Här finns det säkerligen ännu mycket kvar att göra. Avslutningsvis är Schweiz närmande till Europeiska unionen, i vilken form det än sker, en positiv faktor, men utan privilegier, utan med samma rättigheter för alla. Det går inte heller an, att privilegierna införs med en tidsbegränsning.
Herr ordförande! Vi gröna uppmanar EU och förbundsregeringen i Tyskland att med eftertryck stödja Schweiz planer på att införa en effektberoende avgift för tung trafik och en avgift för transitering genom Alperna, för att skydda livsrummet i Alperna och slutligen driva på omläggningen av vägtransporterna till järnväg.
Likaså bör man förutom vägkostnaderna även belasta vägtrafiken med de externa kostnaderna, i synnerhet miljökostnaderna, och därvid även ta hänsyn till de särskilt höga kostnaderna i alpregionen. För vi har ett speciellt ansvar gentemot människorna och deras livsrum Alperna. Detta verkar emellertid i synnerhet kollegerna Jarzembowski och Ferber ännu inte ha förstått helt och hållet. Man kan inte, vilket dessa vill, försöka öva utpressning mot schweizarna med argumentet, att om ni inte gör det, som EU vill, får schweizarna inte längre komma ut ur sitt eget land och sätts i husarrest. Detta är mer än imperialistiska choser och skrytbegär, detta måste man säga klart och tydligt!
EU stödjer ju Schweiz förehavanden genom att äntligen utveckla ett hållbart koncept för transporter. Det är ju ändå inte riktat mot EU! Mot denna bakgrund kan man över huvud taget inte längre förstå Bayerns, förbundsregeringens och Italiens inställning till en blockad. Vi gröna kommer att hålla en konferens om denna sammansatta fråga med företrädare för de berörda länderna i Lindau den 1 februari.
Riktat till Nederländerna: Om livsrummet Alperna förstörs, behöver ni faktiskt inte bygga några fler dammar mot havets översvämningar, utan mot översvämningarna från Rhen, för om Alperna förstörs, kommer det att vara högvatten året om hos er.
Alperna är en dricksvattenreservoar och vi behöver den. När alpområdet är så förstört, kan man kanske åka skidor i hela Alperna, eftersom det inte finns några träd. Men om det är det som är meningen, åk då hellre skridskor i Nederländerna.
Jag råder er att titta närmre på det här livsrummet och i egenskap av lantbrukare säger jag er: Vi lever av 30 cm av den här jorden och när den är förstörd, då behöver vi över huvud taget inte tänka på frihandel, transit och varutransporter, då är de nämligen utagerade!
Herr ordförande, kära kolleger! Den som söker efter hållbara framsteg inom transportpolitiken i Alpområdet, kommer fram till den slutsatsen att varje dag är en söndag i Europa. För antalet söndagstal, där man kräver en gemensam, gränsöverskridande miljö- och människovänlig transportpolitik är stort och lovande, men i grund och botten görs det ingenting. Man försöker bara att förhindra något. När vi i dag hör förhandlingarna och informationen från kommissionären, då måste jag konstatera att vi inte heller här i dag kommer fram till något konkret. Uttalandena och dessa meddelanden är i grund och botten inte något steg framåt.
Ända in i Europaparlamentet - vi är här en europeisk gemenskap - återupplivas däremot stambordsdeviserna. Här har vi i dag bland de tyska ledamöter som talat hittills upplevt en tävling i de dummaste stambordsdeviserna. Så kan vi inte bygga upp Europa. Så kommer vi inte framåt!
Kommissionen borde se sig som en motor när det gäller transportpolitiken. Det är ju utmärkt om man visar de externa kostnaderna för transporterna. Det är även ett framsteg att man fastställer en alpklausul tillsammans med Europaparlamentet, men kommissionen saknar mod att verkligen genomföra dessa saker och slutligen få någonting gjort. Därför uppmanas kommissionen och ordförandeskapet inte minst att göra någonting åt detta. De uppmanas även att göra något där, där även Europas centrum ligger, i det sydtyska området nedanför Alperna och här inbegriper jag i grund och botten även de österrikiska områdena.
I dag är det så att man relativt ensidigt satsar på sträckan München-Verona och här har man prognostiserat på en megatunnel på 20 km som aldrig kommer att betala sig. Vi vet tyvärr att datumet för färdigställandet av detta i sig nödvändiga projekt fortfarande låter vänta på sig. Här måste vi slutligen även koppla in revisionsrätten och till slut driva en förnuftig politik, som människorna, företagen och miljövårdarna i Europa kan förstå.
Herr ordförande, herr kommissionär! Nord-syd-förbindelsen över Brenner är en av de viktigaste vägsträckningarna för transiteringen av lastbilar. Belastningen på Österrike av detta är enorm. I jämförelse med Schweiz är den oproportionerligt hög. Ungefär 30 procent fler lastbilar rullar över Brenner än via övergångar i Schweiz. Många speditörer väljer den längre sträckan över Brenner, eftersom den fortfarande är mer ekonomiskt lönande. Speditörernas kostnadsöverväganden och kostnadsfördelen när det gäller Brenner-sträckan får inte kvarstå. Denna omvägstransit måste avskaffas.
I ett muntligt extra ändringsförslag uppmanar vi därför gemensamt med våra österrikiska kolleger i socialdemokratiska partiet kommission att se till att inte någon medlemsstat i EU blir sämre behandlad än Schweiz i fråga om transitering. För att skydda den berörda befolkningen får den ojämna belastningen inte kvarstå. För att avskaffa de ekonomiska fördelar, som finns för Brenner-sträckan, bör det införas jämförbara avgiftsbestämmelser för Österrike, Schweiz och Frankrike. Att sänka avgifterna för Brenner-sträckan, som ju redan nu är lägre än i Schweiz, är en felaktig signal och bidrar inte till att leda över lastbilstrafiken till Schweiz. Det är bara när en speditörs avgiftsbelastning är lika på alla sträckor som leder över Alpernas huvudrygg, som det finns en chans att man återigen väljer andra resrutter än den över Brenner.
Kommissionen borde därför vid sina förhandlingar med Schweiz verka för att avgifterna jämnas ut och även att man tillåter lastbilar på 40 ton. Kommissionen får inte undandra sig sitt ansvar, som den har gentemot medlemsstaterna och gentemot befolkningen, i synnerhet inte när det handlar om ett så känsligt område som Alpernas huvudkam.
Herr ordförande! Som en fortsättning på mitt första anförande kanske jag kan komma med ett par reaktioner på ledamöternas inlägg. Allra först avseende Brenner som det finns några ouppklarade frågor kring. Först om Österrike nu får tillstånd att tillämpa de höjda vägavgifterna på motorvägen genom Brennerpasset eller inte. Vi vet i alla fall att på den punkten pågår fortfarande överläggningar som skall leda till att parterna kommer överens om en lösning på grundval av den så kallade alpklausulen. Om det inte skulle lyckas känner kommissionen sig tvingad att avvakta domstolens uttalande i detta ärende. Vi skulle dock hellre komma fram till ett avtal mellan berörda parter och vi fortsätter naturligtvis att arbeta på det.
Herr ordförande! Vidare de anmärkningar som gjorts med avseende på om externa kostnader skall inberäknas eller inte. Det är klart att kommissionen just nu måste grunda sig på gemenskapslagstiftningen, vilken inte ger någon möjlighet till inberäknande av alla externa kostnader utan bara en del av dem. I det avseendet måste vi alltså säga att vi handlar på grundval av den befintliga gemenskapslagstiftningen och inte på grundval av vad kommissionen gärna skulle vilja. Att frågan är mer omfattande än så visar också det som kommissionen sagt i grönboken.
Slutligen, herr ordförande, när det gäller frågan om tarifferna för transittrafik. Som jag redan sagt så är vi fortfarande inte helt överens om siffrorna. En av de viktigaste punkterna i det sammanhanget är hur höga tarifferna som träder i kraft från och med 1 januari 2005 kommer att vara. Parlamentet kommer utan tvivel att ha förståelse för att jag, eftersom vi fortfarande förhandlar om detta, inte kan meddela några mer ingående detaljer om den strategi vi följer. Parlamentet får möjlighet att uttala sig om det när det rådfrågas om unionens beslut om ratifikation av avtalet.
Jag har för övrigt påpekat, och rådet stöder mig enhälligt i detta, att den tariff som Schweiz föreslagit fortfarande inte kan accepteras. Det gäller då belopp som uppgår till 410 schweizerfranc för en transitresa Basel-Chiasso med en lastbil över 40 ton. Men eftersom Schweiz har sagt att de vill anta den flexibilitet som behövs, så litar jag på att vi i sinom tid kan komma fram till ett avtal.
Till tröst för Dell'Alba, som var förvånad över att Kinnock inte är här, kan jag säga att det helt enkelt inte är möjligt för kommissionen att organisera sin verksamhet så att alla frågor som ställs i parlamentet också kan besvaras av den kommissionär som har det främsta ansvaret i frågan. Till tröst vill jag alltså säga att denne kommissionär har ansvaret för relationerna med Schweiz i kommissionen.
Jag har i enlighet med artikel 40.5 i arbetsordningen mottagit sex resolutionsförslag.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 09.00.
Europeiska unionens bistånd
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande betänkanden:
A4-0388/97 av Goerens för utskottet för utveckling och samarbete om förbättring av effektiviteten för det bistånd som gemenskapen ger, -A4-0391/97 av Fabra Vallés för budgetkontrollutskottet om revisionsrättens specialrapport nr 2/97 om Europeiska unionens humanitära bistånd (1992-1995)(C4-0219/97).
Herr ordförande, ärade kolleger! I dag får vi tillfälle att sätta punkt för debatten om parlamentets betänkande om en förbättring av EU-biståndets effektivitet.
Att behandla utvecklingsfrågor, det är att ta upp en av de ädlaste uppgifter som finns. Men det innebär inte att vi kan klara oss utan några elementära regler och handlingsprinciper. Jag tänker särskilt på nödvändigheten av att sträva efter en samordning mellan EU: s och medlemsstaternas bistånd. Eftersom olika aktörer är inblandade i utvecklingsfrågor, måste vi göra allt för att undvika dubbelarbete. En brist på, eller t.o.m. en frånvaro av, samordning mellan olika aktörer ute på fältet, borde oundvikligen leda till negativa bieffekter. En bättre samordning som blandar in alla aktörer på utvecklingsområdet, en bra intern samstämmighet mellan utvecklingspolitikens olika instrument, såväl som en större synlighet - visserligen är de här faktorerna inte mål i sig, de är snarare medel som kan få fler europeiska medborgare att sluta upp kring idén om behovet av att fullfölja samarbetet mellan Europeiska unionen och utvecklingsländerna. Det är särskilt viktigt just nu, då vi kan se hur man drar ner på utvecklingsinsatserna, en tendens som inte i något fall borde lämna oss likgiltiga.
Detta måste alltså rättas till. Det är vad det här betänkandet ägnar sig åt, genom att först ställa upp problemet med åtgärdernas instrument, och sedan problemet med kriterierna för de här insatsernas effektivitet. I förhållande till vad bedöms biståndet vara effektivt? OECD: s kommitté för utvecklingsbistånd har kommit med en mer eller mindre tillfredsställande lösning, genom att föreslå följande kriterier för utvärdering av biståndet: relevans, verkningsfullhet, effektivitet, utvecklingens återverkningar samt hållbarhet.
Relevansen är ett svar på frågor kring vilka problem som skall lösas och vilka målsättningar ett program har. Strävan efter verkningsfullhet tar sig uttryck i förmågan att uppnå dessa målsättningar till en mindre kostnad. Effektiviteten mäts i förhållande till det beräknade resultatet och förmånstagarnas situation, men också i förhållande till oväntade resultat och negativa bieffekter. Man bör titta på biståndsprogrammets återverkningar på både medellång och lång sikt. Det sista kriteriet slutligen, gäller den ingångsatta utvecklingens hållbara och försvarbara egenskaper.
Herr ordförande! Samtliga utvärderingar av utvecklingsprogram som mitt betänkande refererar till lyfter fram några intressanta tendenser, i synnerhet - jag skall nämna tre exempel - den positiva men svaga inverkan som Europeiska kommissionens utvecklingsinsatser har på mottagarländernas ekonomiska tillväxt, ökningen av den förväntade medellivslängden och förbättringen av hälsoindikatorerna, som är avsevärd, och det tredje exemplet: utvecklingsprogrammens föga hållbara karaktär. Den här förteckningen är inte uttömmande, men jag har gett några exempel som tillräckligt illustrerar behovet av att fullfölja utvärderingsarbetet.
En annan lärdom att dra av utvärderingen: mikroanalyserna projekt för projekt är användbara, eftersom de visar att utomordentliga verksamheter finaniseras av Europeiska gemenskapen. Samtidigt måste man konstatera att den sektoriella metoden för utvärdering är mer tillförlitlig, den ger en mer övergripande uppskattning av utvecklingens effektiva eller icke effektiva karaktär.
Jag tycker också att det verkar klokt att fundera över en annan aspekt: har Europa en egen specifik syn på utveckling? Och i såfall, vilken? Åtgärderna till förmån för mänskliga rättigheter och demokrati, som kommissionen redan har vidtagit, ger inte bara den europeiska utvecklingspolitiken en önskvärd inriktning, men på något sätt ställer den också frågan om ett villkorat bistånd. En god förvaltning av offentliga angelägenheter och bistånd undslipper faktiskt inte den regeln. Den är starkt bidragande till den aktuella politiska regimens beskaffenhet, till den lokala förvaltningens hederlighet och kvalitet, till graden av befolkningens demokratiska mobilisering, såväl som till den förda politikens kvalitet.
Her ordförande! Jag skulle vilja förskona er från detaljer. För övrigt har de kolleger som kommer att tala utan tvivel läst mitt betänkande, och eftersom jag inte har sett något ändringsförslag kan det inte vara särskilt omtvistat. Men jag vill inte avsluta utan att räkna upp ytterligare några slutsatser som jag anser vara särskilt viktiga. Jag skall ta upp sex stycken.
Vi kräver främst att Europeiska utvecklingsfonden skall införlivas i gemenskapens budget - ett gammalt krav från parlamentet - det skulle avsevärt kunna förbättra den europeiska politikens synlighet på det här området. För det andra anser vi det nödvändigt att dra lärdomar av utvärderingen, för att kunna påverka framtida program. För det tredje saknar kommissionen mänskliga resurser för att behandla och förvalta samarbetsprojekten. Det måste åtgärdas. För det fjärde måste vi äntligen erkänna den avgörande roll som kvinnan har i utvecklingsländerna. Särskilt inom ramen för utvecklingsprogrammet är kvinnans roll ytterst viktig, om det så bara vore för hennes positiva inflytande i fråga om födelsekontroll. För det femte visar sig en intensifierad dialog med de icke-statliga organisationerna vara nödvändig. Jag tror att Fabra kommer att diskutera det med er mer ingående.
Vi har haft långa diskussioner om det skulle vara bra att inrätta ett kontor för samarbete. Vi är ännu inte klara med det. Diskussionen med kommissionen har lett fram till bedömningen att man skall gå via ett mellanliggande led. Jag tar hänsyn till det i mitt betänkande, och jag tror att den kompromiss som har uppnåtts är en bra kompromiss. Den gör det möjligt för oss att utarbeta utvärderingsprojekt med ännu större substans, vilket jag anser vara nödvändigt och vilket utgör själva kärnan i det här betänkandet.
Låt mig meddela de kolleger jag ser i kammaren att kl. 16.00 inleds den tid som avsatts för brådskande ärenden. Jag tänker ge ordet till två ledamöter till och därefter måste vi avbryta denna debatt.
Herr ordförande, kolleger, herr kommissionär! I första hand vill jag lyckönska Goerens till hans betänkande och särskilt till den mycket välbalanserade resolutionen. EU-biståndets effektivitet lämnar tyvärr ofta mycket övrigt att önska. Trots flera år av bistånd från länder i västvärlden, kan medborgare i mindre utvecklade länder inte klara sitt eget livsuppehälle, och är den ekonomiska tillväxten där minimal. För att höja biståndets effektivitet överallt tycker jag att det är mycket nödvändigt med ändringar på tre punkter.
OECD har pekat på att den bästa hjälpen till mindre utvecklade länder är utbildning av kvinnor, inte minst eftersom det finns ett omvänt förhållande mellan kvinnornas utbildningsnivå och födelsesiffrorna. Kolleger, hur kan vi alltså stoppa den explosiva befolkningsökningen i dessa länder och därmed den ständiga fattigdomen och hungern? Genom utbildning av kvinnorna. En lägre befolkningsökning är det enda sätet att bryta den onda cirkeln. Bara då kan en hållbar utveckling komma till stånd. Det var punkt ett.
Min andra punkt, även kunskap och information är viktigt för en hållbar utveckling. För att skapa en bäryta i det berörda landet och bland befolkningen måste lokala universitet och nationella forskningscentra engageras i överföringen av teknik och kunskap.
I tredje hand är det av mycket stor vikt för den ekonomiska och sociala utvecklingen att det sker investeringar i den privata sektorn, i företagsamhet och då framförallt små och medelstora företag, samt i en bättre utveckling av marknadsmekanismen. Inte heller här får man glömma bort kvinnorna som potentiella företagare. Jag har förstått att internationella banker just nu medverkar till att initiativ kan utarbetas för detta ändamål. Jag hoppas att Europa inte stannar i bakgrunden.
Herr ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Den här debatten ger oss tillfälle att uppmärksamma det ojämförliga bistånd som kommissionen har lyckats fördela till områden med allt svårare kriser, med hjälp av relativt begränsade medel, medan medlemsstaterna gradvis avsäger sig sina förpliktelser, och därmed utsätter gemenskapen för ett allt starkare tryck.
Debatten gör att vi också kan notera att upprättandet av ECHO har inneburit ett stort steg framåt för förvaltningen av det humanitära biståndet. Alla är överens om detta erkännande, inbegripet revisionsrättens noggranna, metodiska och ytterst genomarbetade rapport. Och eftersom jag nu refererar till den rapporten, tillåt mig att understryka att den inte har avslöjat bedrägerier eller allvarliga misstag i kommissionens förvaltning av biståndet.
I en tid av inåtvändhet blir den allmänna opinionen alltmer nogräknad, vilket beror på de sociala svårigheter som de flesta av Europas länder möter. Det blir alltså nödvändigt att titta närmare på hur vi kan anpassa vårt bistånd, och göra det så effektivt som möjligt. Det är innebörden i Goerens betänkande, som jag stöder fullt ut.
Vad gäller Fabra-Vallés betänkande och revisionsrättens rapport, har jag endast tid att göra några påpekanden. Först och främst är det brådskande för kommissionen att skapa mer öppenhet i sin verksamhet. De interna förfarandena måste förenklas, samstämmigheten mellan utvecklingspolitikens instrument måste förbättras. Till detta kommer behovet av att biståndet bättre kompletterar - det måste vi ständigt påminna om - medlemsstaternas och Förenta nationernas bistånd. Europeiska unionen kan inte nöja sig med att vara den största biståndsgivaren. Vår avsikt är att göra vår röst hörd på den internationella scenen, och rådet och kommissionen måste vidta sina åtgärder.
Man säger att vi behöver en global strategi för det ändamålet. Man föreslår oss stadgar för det humanitära biståndet som jag tycker verkar vara intellektuellt sett intressanta. Men förutom att man inte vet vilken juridisk ställning man skulle ge dem, så tycker jag att rådets bestämmelser och kommissionens meddelande från 1996 verkar vara samstämmiga.
För att avsluta skulle jag personligen vilja att kommissionen förbinder sig till att inleda ett verkligt reflexionsarbete om ECHO: s framtida roll, om förbindelsen med alla dess partner och i synnerhet med de icke-statliga organisationerna, om den omorganisering av det humanitära biståndet som det här reflektionsarbetet bör leda till, och jag uppmanar kommissionen till att fullt ut ansluta Europaparlamentet till det arbetet, för vi har saker att säga.
(Applåder)
Jag avbryter nu debatten, som kommer att återupptas kl. 18.00.
Aktuell och brådskande debatt
Nästa punkt på föredragningslistan är den aktuella och brådskande debatten om frågor av större vikt.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
B4-0056/98 av Bertens för ELDR-gruppen om situationen i Mexiko, -B4-0057/98 av Salafranca, Galeote Quecedo, Soulier och De Esteban Martín för PPE-gruppen om att 46 bönder ur ursprungsbefolkningen mördats i den mexikanska delstaten Chiapas, -B4-0066/98 av Karamanou, Newens och Cabezón Alonso för PSE-gruppen om situationen i Chiapas, -B4-0073/98 av González Triviño, Novo Belenguer, Hory och Dell'Alba för ARE-gruppen om situationen i staten Chiapas, -B4-0085/98 av Carnera González, Wurtz, Manisco, González Álvarez, Novo, Pailler, Alavanos, Svensson, Ephremidis och Seppänen för GUE/NGL-gruppen om situationen i Chiapas, -B4-0095/98 av Kreissl-Dörfler, Tamino, Ripa di Meana och Orlando för V-gruppen om situationen i staten Chiapas (Mexiko).
Herr ordförande! Vad gäller de mänskliga rättigheterna finns det inte utrymme för olika tolkningsmöjligheter, i synnerhet inte vad gäller rätten till liv, eftersom ett liv som gått till spillo för alltid är förlorat. Som ni vet, herr ordförande, förvandlas måttligheten till en last om man vägrar att ta ställning. Därför är det viktigt att Europaparlament höjer sin röst för att å det bestämdaste och utan förmildranden fördöma den människoslakt som skakat om folkopinionen i hela världen. Jag sade detta den 24 december, upprepade det den 6 januari i utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor, framlade det åter igen för min politiska grupp, och jag säger det här i plenum i dag.
Utöver att kraftfullt fördöma denna barbariska gärning och att utrycka sin medkänsla med offrens familjer, bör parlamentet fördöma alla typer av kränkningar av de mänskliga rättigheterna och alla typer av våldsdåd, oavsett vem som ligger bakom sådana kriminella gärningar.
Mexiko befinner sig i dag, under president Zedillos presidentskap, i en komplicerad och oändligt lång reformprocess. Mycket har förändrats i detta land sedan valet den 6 juli, medan annat inte ändrats på något avsevärt sätt: våldet, osäkerheten och straffriheten.
Det är sant att de åtgärder som regeringen vidtagit- i samband med massakern i Acetal eller händelserna i Ocosingo - ligger i linje med försöken att återuppbygga förtroendet för landet och dess trovärdighet, inom ramarna för rättsstaten och rättsområdet, inför vilkalika behandling ska ske om det så rör sig om regeringen eller om en enskild medborgare.
Men detta räcker inte, herr ordförande. Det räcker inte med att bara reagera, eftersom tomrummet efter ett liv, en enda människas liv, är omöjligt att fylla. Dessa insatser bör inte betraktas som exceptionella, eftersom de utgör rättesnöre för det vardagliga beteendet i varje rättsstat.
För när man kränker friheten, ett begrepp som innefattar rätten till liv, måste man tillämpa lagens bokstav, herr ordförande. Därför kräver Europaparlamentet, genom sin resolution, att regeringen, som är den som är kyldig att vaka över medborgarnas säkerhet, uppbådar alla sina krafter för att undvika att sådana beklagansvärda och sorgliga händelser upprepas.
Parlamentet upprepar sin åsikt om att dialogen och utplånandet av våldet, all typ av våld, är den bästa vägen, eller rättare sagt den enda vägen, för att finna en varaktig lösning på konflikten och en fred som är rättvis och hållbar för alla.
Herr ordförande! Den förändringens vind som blåser i Mexiko i riktning mot mer demokrati och större öppenhet har ännu inte haft någon som helst effekt, åtminstone inte tillräcklig effekt på situationen i Chiapas. Slakten av 45 indianer i slutet av december och de problem som fortsatt sedan dess, visar att problemen runt de paramilitära aktionerna och straffriheten ännu inte har lösts. Att inrikesministern och Chiapas guvernör försvunnit är bra, men det behövs mer för att helt fria myndigheterna och militären.
Eftersom det finns antydningar om relationer mellan de paramilitära grupperna och politiska kretsar, så måste regeringen vara mycket vaksam och straffa dessa paramilitära grupper och de skyldiga. Som ett tecken på god vilja måste Mexiko också gå med på att FN: s kommissarie för de mänskliga rättigheterna etablerar ett kontor i där. Vi har lämnat in ett sådant ändringsförslag till resolutionen. Mexikos regering har ju förpliktat sig till detta inom ramen för det nyligen överenskomna avtalet mellan Europeiska unionen och Mexiko.
Till sist, herr ordförande, en kommentar om läget i Chiapas. San Andrés-avtalet måste efterlevas och dialogen mellan EZLN, Zapatisterna, och regeringen måste återupptas. En militär lösning finns inte och skulle äventyra stabiliteten i hela landet. Därför måste den dialog som avbröts 1996 återupptas för att en hållbar politisk lösning skall kunna genomföras.
Herr ordförande! Morden på 45 oskyldiga människor - av vilka de flesta var kvinnor och barn - i den mexikanska byn Acteal den 22 december visar återigen bilden av ett Mexikor fullt av motsägelser. Delstaten Chiapas, där det rika Mexiko misslyckas med att leva sida vid sida med det ogenomträngliga, ojämlika och fattiga Mexiko, är ett belysande exempel på denna motsägelsefullhet.
Jag fördömer utan förbehåll en så extremt allvarlig händelse och uttrycker min medkänsla med offren och deras familjer.
Det finns i dag behov av en stringent och uppriktig analys av verkligheten i Chiapas. Man kan inte avfärda det som händer i Chiapas med en förenklad analys eller med västerländska värderingar, eftersom man då riskerar att begå mycket allvarliga misstag.
Alltsedan våldet som politiskt instrument förkastades, har jag velat att president Zedillo och hans regering skulle gå i spetsen för att hitta en lösning på konflikten i Chiapas och de kulturella, sociala, ekonomiska och politiska orsaker som ligger bakom denna; att landets åklagarmyndighet lämnar utredningen öppen tills dess att omständigheterna är helt och hållet uppklarade, och därmed undviker att de som begått handlingarna förblir ostraffade; att Mexikos politiska partier söker träffa överenskommelser om statliga program och, som ett viktigt steg för att kunna genomföra en del av San Andrés-avtalen; åstadkommer en allmän rättslig definition av indianernas självbestämmanderätt; att de paramilitära grupperna försvinner från Chiapas, och att den zapatistiska befrielsearmén införlivas, ju förr desto bättre, som en civil organisation i Mexikos politiska liv; och att kommissionen, i samarbete med Mexikos federala myndigheter, stöder program för att hjälpa fördrivna personer från Chiapas.
Jag kan godta den mexikanska arméns roll i demilitariseringen av de paramilitära grupperna och också dess aktiva roll i fördelningen av biståndet till de fördrivna personerna. Dock bör alla ansträngningar intensifieras för att förhindra att sammanstötningar mellan den reguljära mexikanska armén och de zapatistiska upprorsmännen uppstår.
Om en sådan sammanstötning olyckligt nog ändå skulle inträffa, är konsekvenserna omöjliga att förutse. Det viktigaste i dag är att vidmakthålla de små möjligheterna till lösningar och till fred. Det mexikanska samhället måste i Europeiska unionen finna en trogen bundsförvant att samarbeta med för att lösa konflikter och inte bara ett anklagande finger.
Den resolution som vi i dag vill godkänna är ett anspråkslöst bidrag till denna allians för att tillsammans finna lösningar på problem som uppstår.
Herr ordförande! När vi lämnade in den här resolutionen fanns det kanske fortfarande ett tvivel om de mexikanska myndigheternas ansvar för massakern i Acteal.
I dag råder det inget tvivel om det. Det har nu visat sig att de lokala myndigheterna åtminstone var förvarnade om förberedelserna av massakern, redan den 21 december, samt att de var informerade om att medlemmar av det revolutionära institutionella partiet och polismän var inblandade i den här förberedelsen.
Den mexikanska makten framhärdar i sin repression, och har långt i från gjort en bedömning av de känslor som massakern väckte, känslor som har fått 100 000 människor att demonstrera på Mexikos gator. Och åter igen har en indiansk kvinna dödats av polisen.
Det är därför som jag tror att parlamentet måste ta tag i den här frågan, och även om vi är många som inte delar den romantiska fascination som vissa har för den zapatistiska rörelsens ålderdomliga vänsteruttryck, bör parlamentet kraftfullt fördöma de mexikanska myndigheterna och mana dem till att äntligen inleda en dialog om de många problem, i synnerhet markproblem, som Chiapas har.
Herr ordförande! Det avskyvärda mordet i Acteal och de påföljande händelserna visar på de stora svårigheter den demokratiska övergångsprocessen i Mexiko genomgår. Händelserna gör oss också uppmärksamma på landets bristande respekt för de mänskliga rättigheterna och självfallet också på den explosiva situationen i delstaten Chiapas.
Europa måste medverka till att Mexiko blir en demokrati som hyser fullständig respekt för de mänskliga rättigheterna, och detta är det första vi måste kräva av president Ernesto Zedillo och hans regering. Vi måste kräva av de mexikanska myndigheterna att de skyldiga till morden i Acteal arresteras och döms; att de paramilitära grupper, vars existens man redan kände till och som var verksamma i Chiapas innan brottet begicks, avväpnas och upplöses; att de militära operationerna i Chiapas upphör och att armén drar sig tillbaka; att San Andrés-avtalen genomförs och att en verklig dialog med den zapatistiska armén kommer till stånd; att de mänskliga rättigheterna respekteras och att demokratiseringen genomförs fullt ut. Denna demokratiseringsprocess tog ett stort steg framåt då valet av Guahutémoc Cárdenas som guvernör i Mexiko City genomfördes utan valfusk.
Utan minsta tvivel instämmer vi alltså i de krav som majoriteten av mexikanerna ställt och som fått tusentals av dem att gå ut på städernas gator, krav som senare också majoriteten av den europeiska befolkningen instämt i. Våra medborgare vill inte höra lugnande ord om Mexiko, de vill ha klarhet. Samma klarhet måste vi kräva från parlamentets, rådets och kommissionens sida, och vi måste kräva en internationell uppföljning av hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Mexiko och att kommissionen på ett regelrätt och organiserat sätt håller oss underrättade i detta ämne. Det räcker således inte med fagra ord. Orden måste grunda sig på handlingar, och om vi vill att alla krav skall uppfyllas måste vi använda oss av alla de redskap som står till vårt förfogande.
Detta är skälet till varför vi i vår resolution begär att Europaparlamentet stoppar ratifikationsförfarandet av det bilaterala avtal som undertecknades i december av Europeiska unionen och Mexiko, tills dess att president Zedillo går med på de krav jag uttryckte tidigare, och jag anser att vi dessutom bör kräva att de nationella parlamenten vidtar samma åtgärder.
Herr ordförande! Låt mig uttrycka, förutom mitt djupa deltagande med offrens lidande, en djup oro för de våldsepisoder som inträffat och som inträffar i Chiapas, där paramilitära grupper, med stöd av de lokala myndigheterna, terroriserar och massakrerar ursrpungsbefolkningen.
I sammanhanget kan det vara nyttigt att läsa det som Amnesty International säger: dessa episoder visar att det är nödvändigt att så snart som möjligt inleda en offentlig, uttömmande och oberoende undersökning av de paramilitära grupperna som, enligt flera källor, opererar med stöd av säkerhetsstyrkorna, lokala myndigheter och politiker som är knutna till det institutionella revolutionspartiet, dvs. det parti som har makten i Mexiko.
Av dessa skäl tror jag det är uppenbart att den fred vi önskar i Chiapas inte kan bli verklighet förrän den mexikanska regeringen tar klart avstånd från de paramilitära styrkor som man hittills har utnyttjat i omfattande grad. Det kan inte bli fred förrän man har återupprättat de mänskliga rättigheterna.
Av dessa skäl anser De gröna, även om vi stödjer den gemensamma resolutionen, att det är vår plikt att hänvisa till den demokratiklausul som föreskrivs i det bilaterala avtalet med Mexiko och att skjuta upp undertecknandet av handelsavtalet.
Herr ordförande! Den hjärtlösa slakten på 45 personer i Acteal i den mexikanska staten Chiapas chockade människorättsarbetare runt om i världen. Denna resolution är ett uttryck för en vida spridd känsla av upprördhet. Den mexikanske presidentens omedelbara fördömande av massakern, och de åtgärder som vidtagits för att leta upp de skyldiga och ställa dem inför rätta, som resolutionen hävdar, är välkomna. Men de mexikanska myndigheterna måste inse att varje misslyckande i detta system, som ger de skyldiga möjlighet att undgå att bli dömda, i allvarlig grad kommer att skada deras rykte.
Mexikanerna har tidigare fått utstå ohyggliga förgripelser mot sina mänskliga rättigheter, utan att de skyldiga har tagits fast eller bestraffats. Men det är viktigt i det här fallet att de som begått ett så förfärligt brott inte tillåts komma undan följderna av sina gärningar. Mexikos regering måste dessutom återigen deklarera sin utfästelse att nå en fredlig uppgörelse med ZNLA. Vi uppmanar enträget bägge sidor att förnya sina ansträngningar att säkerställa att San Andrésöverenskommelsernas målsättningar uppfylls till fullo, utan några ytterligare skador eller förlorade liv, och att med detta som syfte träffas i en vilja att lyckas vad som än händer.
Om de fruktansvärda händelserna den 22 december skakar om dem i ansvarsställning, så att de vidtar de erforderliga åtgärderna för att inte bara lösa konflikten, utan dessutom ta itu med de bakomliggande problemen med fattigdom, försakelse och diskriminering, som är orsakerna till Zapatistarevolten, så kommer offren i Acteal inte att ha dött förgäves. I detta skede anser jag inte att vi bör söka hejda avtalet mellan EU och Mexiko i december 1997, som innefattar frågan om mänskliga rättigheter, eftersom de mexikanska myndigheterna vidtar åtgärder till följd av denna massaker. Om förbrytelserna mot de mänskliga rättigheterna emellertid skulle komma att öka, eller åtgärder inte vidtas, så skulle det inte bli möjligt att gå emot en mycket hårdare attityd i framtiden.
Herr ordförande! Efter att ha varit i Chiapas och ha behållit en ständig kontakt såväl med zapatistiska aktivister som med ett stort antal mexikanska framstegsivrare, så kan jag vittna om det hopp som San Andrés-avtalen från februari 1996 väckte i det här landet.
Ursprungsbefolkningarnas kultur borde erkännas som en viktig beståndsdel av Mexikos mångfald, och deras delaktighet i landets politik garanteras. Min övertygelse är att det i grunden är icke-respekten för de här avtalen som är den främsta orsaken till den dramatiska försämringen av situationen i Chiapas.
I dag har det värsta man kunde frukta inträffat, med massakern i Acteal, som krävde 45 döda den 22 december förra året. Den utgör en allvarlig anklagelseakt mot de som, i statens högsta skikt, tolererar dessa paramilitära grupper, och med desto större anledning mot PRI: s lokala ledare som ger mördarna sitt direkta stöd. Man kan tyvärr inte utesluta att landets styrande avsiktligt har låtit situationen förgiftas, för att försöka isolera zapatisterna eller för att driva dem mot ett misstag, i syfte att berättiga ett nytt militärt ingripande.
Det är i det sammanhanget som jag vill ge spridning åt en uttrycklig begäran från ett stort antal peroner i Chiapas och i Mexiko i allmänhet, för att få landets myndigheter att upplösa dessa paramilitära grupper, att fördöma mördarna, att dra tillbaka den mexikanska armén från ursprungsbefolkningarnas territorier, och mer allmänt sett, att få dem att respektera sina åtaganden, med andra ord, tillämpningen av San Andrés-avtalen, för att Chiapas befolkningar äntligen skall få uppleva fred, rättvisa och demokrati.
Herr ordförande! Självfallet delar Europeiska kommissionen den avsky och bestörtning som vi alla känner med anledning av mordet på 45 personer i byn Acteal i den mexikanska delstaten Chiapas. I och med detta minskar hoppet om en fredlig lösning på konflikten i Chiapas ytterligare, men vi ger naturligtvis inte upp för det.
I ett uttalande från det luxemburgska ordförandeskapet den 22 december uppmanade Europeiska kommissionen de mexikanska myndigheterna att omedelbart inleda en utredning för att ta reda på de skyldiga för massakern och ställa dem inför rätta. Europeiska unionen påpekade samtidigt att i de avtal mellan Europeiska unionen och Mexiko som undertecknades i Bryssel den 8 december förband sig båda parter att villkorslöst efterleva de mänskliga rättigheterna och de demokratiska grundprinciperna.
Kommissionen har också tagit del av president Zedillos löfte att sätta in alla nödvändiga resurser på federal nivå för att hitta gärningsmännen och straffa dem samt att intensifiera överläggningarna om en fredlig lösning på konflikten. Det löftet har uppfyllts. Inrikesministern har avgått. Presidenten har gett Mexikos allmänna åklagare i uppdrag att personligen leda utredningen. Guvernören för delstaten Chiapas har avsatts från sin post och ett antal personer som misstänks vara delaktiga i massakerna har häktats.
Kommissionen har tidigare förespråkat och fortsätter att förespråka en fredlig lösning som kommer till stånd genom överläggningar mellan regeringen och EZLN. Självfallet följer vi utvecklingen i Chiapas med stor uppmärksamhet. Vår delegation i Mexiko fortsätter att meddela allt som händer och håller även regelbunden kontakt med alla inblandade. Kommissionen kommer att vidarebefordra all information som är av vikt i sammanhanget till ledamöterna.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
B4-0033/98 av Bertens för ELDR-gruppen om vapenexportkontroll, -B4-0058/98 av Oostlander och Oomen-Ruijten för PPE-gruppen om vapenexportkontroll, -B4-0064/98 av Titley, Swoboda och Wiersma för PSE-gruppen om en europeisk uppförandekodex om vapenexport, -B4-0081/98 av Lalumière för ARE-gruppen om uppförandekodex om vapenexport, -B4-0086/98 av Wurtz, Jové Peres, Alavanos, Ribeiro och Papayannakis för GUE/NGL-gruppen om vapenexportkontroll, -B4-0104/98 av Hautala, Telkämper, McKenna, Gahrton och Schroedter för V-gruppen om en europeisk uppförandekodex om vapenöverföring.
Tack herr ordförande. Den socialistiska gruppen välkomnar verkligen det initiativ det brittiska ordförandeskapet tagit för att lägga fast en uppförandekodex för vapenexport. Vi anser detta vara av största vikt för framtiden, eftersom man naturligtvis egentligen inte kan ha en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, som är inriktad på krishantering och förebyggande av konflikter, samtidigt som de egna stora företagen beväpnar just de länder som är ansvariga för instabiliteten.
Det är också viktigt för försvarsindustrin i sig, eftersom avsaknaden av en uppförandekodex håller tillbaka den konsolidering industrin behöver, och som kommer att göra den mindre beroende av export, vilket jag påpekade i mitt betänkande till parlamentet för några månader sedan.
I denna debatt får vi inte låta det bästa bli det godas fiende. Vi bör koncentrera oss på två viktiga principer. För det första behöver vi tydliga och gemensamt överenskomna principer som reglerar handeln. Det skulle innebära att göra åtskillnad mellan försäljning av vapen till länder, som skulle använda dem för att våldföra sig på mänskliga rättigheter, och försäljning av vapen till länder med en tvivelaktig bakgrund, men som ändå har ett legitimt säkerhetsintresse gentemot omvärlden. Tyvärr gör de resolutioner som förelagts oss inte tillräckligt stor åtskillnad mellan dessa två saker.
Den andra sak vi har att ta itu med är att det inte ska förekomma några konkurrensinhopp. När ett land på basis av dessa principer beslutar sig för att inte exportera vapen, så skall inget annat land tillåtas genomföra försäljningen för egen räkning, och därmed underminera principen.
Vi måste också erkänna tre andra saker, som är av den allra största vikt för att en uppförandekodex skall fungera. För det första måste det föreligga mesta möjliga öppenhet, d.v.s. rådet måste rapportera om vad det gör och ge Europaparlamentet möjlighet att kommentera. För det andra behöver vi ett fräscht initiativ, i synnerhet i ljuset av ett utökat polissamarbete i Amsterdamfördraget, för att få ett stopp på den olagliga vapenförsäljningen. För det tredje måste vi öka våra ansträngningar att göra detta till en internationell uppförandekodex, inte bara en europeisk uppförandekodex.
Herr ordförande! Vi liberaler är mycket nöjda med det brittiska ordförandeskapets initiativ att skärpa gemenskapens kriterier för vapenexport. Det brittiska ordförandeskapet har aviserat en uppförandekodex, men den uppförandekodexen får inte bli en slapp kompromiss. Vi har ingen nytta av en uppförandekodex utan tvång. Det måste träffas överenskommelser som är förpliktande och som kan kontrolleras.
Bilaterala avtal är ingen lösning eftersom de ger för många möjligheter till hemliga deals . För att göra en effektiv rådgivning möjlig måste medlemsstaterna vidta interna åtgärder för större öppenhet och parlamentarisk kontroll av vapenexportlicenser.
Ett FN-register för vapenförsäljning är ett nyttigt instrument för att öka insynen i vapenleveranser över hela världen. Därför måste ett nytt kriterium föras in som förbjuder export till länder som inte uppfyller bestämmelserna i det FN-registret. Vi liberaler kommer därför också att stödja De grönas ändringsförslag.
Herr ordförande! Europeiska folkpartiets grupp anser att en uppförandekodex som reglerar vapenexporten är ett positivt steg, och framför allt bör vi anse det som en nödvändighet om vi vill skapa en effektiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Reglera och kontrollera vapenexporten till krigförande länder, till länder som inte respekterar de mänskliga rättigheterna och instabila regioner, gör det möjligt för oss att ingripa på ett indirekt sätt och undvika att öka på konflikterna i dessa områden. Om vi dessutom får en tydlig kodex, utan tvetydigheter, som begränsar de typer av vapen och teknologi som får exporteras, liksom åtaganden från andra exporterande lände - utan att glömma bort företagen och andra saluförande länder - har vi tagit ett viktigt steg framåt. Det vore bra om rådet, förutom att utarbeta denna kodex, kunde informera oss om dess uppfyllande.
Herr ordförande! Tillverkning, försäljning och export av vapen är verksamheter som aldrig har haft gott rykte, men som i alla fall ger mycket solida vinster till dem som ägnar sig åt dem. Det är också en industri som ger en viss politisk tyngd och som bevarar arbetstillfällen, vilket inte är något att försumma nuförtiden.
Antagandet av en uppförandekodex inom unionen är alltså en nödvändighet. Att aktivt arbeta för att den skall utsträckas till att gälla i andra länder är också en nödvändighet, men jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på listan över den berörda utrustningen. Visst skall tunga pansarförband, överljudsbombplan och högt sofistikerade maskiner figurera där, men vi måste komma ihåg att de vapen som oftast dödar, särskilt i länder där instabiliteten härskar, det är småkalibriga vapen, automatvapen eller jaktvapen. Dessa vapen mejar ner bönder, demonstranter, oppositionella, mycket oftare än ett kärnvapenförsett hangarfartygs tunga artilleri.
Låt oss i alla fall tillstå att de en dag bör inkluderas i den här uppförandekodexen.
Herr ordförande! Vi välkomnar det brittiska ordförandeskapets initiativ att bli aktivt och äntligen föra upp denna ytterst viktiga punkt på dagordningen. Det är naturligtvis nödvändigt att Europaparlamentet inbegrips, men då måste det även lägga fram progressiva förslag som går längre. Därför skulle jag vilja att Europaparlamentet koncentrerar sig på de aktuella utvecklingarna och krissituationerna, och där är det så att de enkla och små vapnen spelar en central roll. Alltså kan vi helt sonika utesluta dem, utan måste lägga till dem. Alla som befinner sig i konfliktregioner vet vilken betydelse det har.
Rustningssamarbetet kräver att man beaktar tekniker med dubbla användningsområden extra noga. Jag anser att detta hör till det. Jag är glad att man tar hänsyn till vårt förslag att infoga ett nionde kriterium för att stoppa vapenleveranser till länder som inte är med i FN: s vapenregister. En sådan kodex måste naturligtvis även genomföras i praktiken. Det innebär att vapenaffärer måste kontrolleras av de nationella regeringarna.
Herr ordförande! Även jag vill välkomna förslaget till gemensam aktion som det bör vara när det gäller EU: s vapenexport. Det faktum att en majoritet av EU: s medlemsländer åtminstone har signalerat beredskap till code of conduct är glädjande.
Däremot är det förvånande att mitt hemland, Finland, inte har diskuterat detta eller har stött initiativet. Det är förvånande, eftersom det för ett litet land faktiskt är förmånligare att ha en vapenmarknad som har regler än en som är oreglerad. Det är också förvånande, eftersom Finland har varit berett att diskutera produktionssamarbete. Varför är man inte beredd att diskutera samarbete och gemensamma regler för exporten?
Detta är allvarligt. Vi behöver snabbt nya regler, eftersom vapenhandeln har ökat under 1995-1996. Vi behöver i koden bestämmelser om känsliga orter, där vi antingen har helt embargo, selektiva restriktioner eller där staterna förhandlar sinsemellan. I dessa förhandlingar bör alla länder kunna delta.
Herr ordförande! Kommissionen är tacksam för att parlamentet återigen tagit upp detta ämne och att denna debatt äger rum vid en ganska känslig tidpunkt för den europeiska försvarsindustrin och i en tid då utvecklingen sker snabbt ute i världen. På grund av de våldsamma konflikterna i flera delar av världen står frågan om en bättre kontroll över vapenexporten högt på den internationella dagordningen och allmänheten följer den frågan noga.
Det har visat sig att de nuvarande EU-bestämmelserna med avseende på vapenexport, grundade på de åtta punkter som avtalades 1991 och 1992, inte är särskilt effektiva. De punkterna är för vaga och går inte bra att hantera som riktlinje. Kommissionen är en klar förespråkare av strängare regler som utgör en tydlig ram för diskussionen om vapenhandel. Vi är också förespråkare för bättre utbyte av information och förfaranden för överläggningar mellan medlemsstaterna.
Parlamentet har givit ett viktigt bidrag till debatten om den europeiska vapenindustrin genom att anta en resolution på grundval av betänkandet av Titley, och den stöder i allmänhet de iakttagelser och rekommendationer som stod i ett meddelande från kommissionen i januari 1996. I resolutionen uppmanas kommissionen att utarbeta en vitbok om vapenexport och kommissionen arbetar just nu på denna vitbok.
Jag hoppas att den processen kan fullföljas under de kommande veckorna. I detta dokument utvärderas Europeiska unionens position i vapenhandeln i världen och behandlas unionens roll hittills i vapenexportpolitiken och läggs ett antal alternativ fram för åtgärder i framtiden. I dokumentet uppmärksammas också den allt viktigare frågan om illegal handel med små och lätta vapen.
Det brittiska ordförandeskapet är fast beslutet att verkligen göra framsteg på vägen mot en mer restriktiv och öppnare vapenexportpolitik i Europeiska unionen. Man har föresatt sig att lägga fram en EU-uppförandekodex för reglering av vapenhandeln. Härigenom skall en politisk förbindelse krävas av medlemsstaterna, antagligen i form av ett uttalande av rådet. Jag har själv tagit upp ämnet vid Europeiska kommissionens senaste besök hos det brittiska ordförandeskapet i London och där försäkrade minister Cook att han själv nu för bilaterala överläggningar med ett antal medlemsstater för att påskynda processen med denna uppförandekodex så mycket som möjligt.
Kommissionen är å sin sida beredd att stödja varje initiativ som leder till att en sådan uppförandekodex fastställs och vitboken är avsedd som ett bidrag till dessa insatser.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
B4-0050/98 av Pompidou, Scapagnini och Baldi för UPE-gruppen om kloning av människor, -B4-0053/98 av Monfils för ELDR-gruppen om kloning av människor, -B4-0068/98 av Green och Cot för PSE-gruppen om kloning av människor, -B4-0074/98 av Liese, C. Casini, Oomen-Ruijten, Trakatellis och Tindemans för PPE-gruppen om kloning av människor, -B4-0079/98 av Hory, Pradier och Macartney för ARE-gruppen om kloning av människor, -B4-0087/98 av Papayannakis, González Álvarez, Guitérrez Diaz, Ainardi, Sornosa Martínez, Sjöstedt, Ojala och Marset Campos för GUE/NGL om kloning av människor, -B4-0103/98 av Aelvoet, Roth, Ahern, Graefe zu Baringdorf, Hautala, Lannoye, McKenna, Schörling, Tamino och Voggenhuber för V-gruppen om förbud mot kloning av människor, -B4-0059/98 av Habsburg-Lothringen och Oomen-Ruijten för PPE-gruppen om läget i Ingusjien, -B4-0077/98 av Dupuis, Dell'Alba och Hory för ARE-gruppen om situationen i Ingusjien, -B4-0100/98 av Schroedter och Gahrton för V-gruppen om ingusjiskt återvändande till Prigrodni- och Vladikavkazdistrikten, -B4-0060/98 av Stasi, Tindemans och Oomen-Ruijten för PPE-gruppen om arresteringen av Z'ahidi Ngoma (demokratiska republiken Kongo), -B4-0072/98 av Azzolini, Pasty och Andrews för UPE-gruppen om kränkningen av de mänskliga rättigheterna i demokratiska republiken Kongo, -B4-0078/98 av Macartney för ARE-gruppen om situationen för ursprungsbefolkningen i Australien, -B4-0089/98 av Papayannakis, Mohamed Ali, Sjöstedt och Ojala för GUE/NGL-gruppen om uranbrytning på urbefolkningens landområden, -B4-0098/98 av Aelvolet, Bloch von Blottnitz, Holm, Lannoye och McKenna för V-gruppen om uranbrytning på urbefolkningens landområden, -B4-0054/98 av Bertens och Cars för ELDR-gruppen om massavrättningar i Sydkorea, -B4-0080/98 av Dupuis och Dell'Alba för ARE-gruppen om dödsdomen i USA mot Karla Faye Tucker och hennes död, -B4-0102/98 av Manisco för GUE/NGL-gruppen, Aglietta och McKenna för V-gruppen om dödsstraffet i USA, -B4-0076/98 av Dupuis, Dell'Alba och Hory för ARE-gruppen om situationen vad gäller mänskliga rättigheter i Kina, -B4-0097/98 av Aglietta för V-gruppen om utnämningen av en särskild EU-representant i Tibet, -B4-0035/98 av Watson, Mulder, Fassa och Bertens för ELDR-gruppen om Kenya, -B4-0084/98 av Hory för ARE-gruppen om valresultatet i Kenya.
Kloning av människor
Herr ordförande, ärade kolleger! Professor Richard Seeds tillkännagivande förra veckan om att han har för avsikt att fortsätta sin forskning för att tillämpa kloningstekniken på människan, och tanken på de etiska konsekvenser som detta kan medföra väckte stor oro.
Europaparlamentet har redan med den största fasthet uttryckt sitt fördömande av all slags kloning i syfte att reproducera mänskliga varelser och godkände den 12 mars 1997 en entydig resolution i frågan. Med tanke på att alla har rätt till en egen genetisk identitet och med tanke på att principen om jämlikhet förutsätter lika rättigheter - och därmed att man accepterar individuella olikheter - vilket förbjuder diskriminering och får som konsekvens att det inte är tillåtet att skapa individer som är genetiskt identiska eller att göra genetiska urval, så anser vi det nödvändigt med ett globalt och uttryckligt förbud mot kloning av människor och vi uppmanar de behöriga myndigheterna att utarbeta ett i sammanhanget passande regelsystem.
Det skulle dessutom vara betydelsfullt om man kunde hålla en global konferens i frågan, i syfte att komma fram till en gemensam fördömande position i frågan om kloning av människor.
Att uppmuntra, hjälpa och stödja den vetenskapliga forskningen är en moralisk skyldighet för hela samhället. Men de nyheter som når oss från USA är mycket oroande. De smakar av brist på respekt för den ras som, även om det medför tusen och åter tusen svårigheter och misstag, styr över denna planet. Den vetenskapliga forskningen går - vilket den också skall göra - sin egen väg och med hög hastighet. Vår uppgift är under alla omständigheter att efter bästa förmåga förse forskningen med ett juridiskt ramverk som förbjuder kloning av människor och som innehåller avskräckande straff för individen och finansiella påföljder för de stater som tillåter detta.
Men vi är sent ute och min personliga önskan är att alla jordens regeringar tillsammans skall utarbeta säkra regler för en korrekt utveckling som är i harmoni med allt som rör naturen, djuren och, sist men inte minst, människan.
(Applåder)
Herr ordförande! Den allmänna kritik som drabbar en amerikansk forskares projekt för att genomföra mänsklig kloning och de initiativ som har tagits av Europarådet i frågan, visar otvivelaktligen att vi och vissa medlemsstater inte helt och hållet har tappat vår förmåga att uppröras.
Men oavsett det här ärendet, vars allvar ingen skulle förneka, krävs en mer grundläggande reflexion om vetenskapens gränser, eller närmare bestämt vetenskapsmännens ansvar.
Att i dag, i det känsloläge som den här frågan har skapat, vilja fastställa gränser för forskning och ingrepp i genuppsättningar, vilket i framtiden kanske inbegriper vissa former av kloning, i enlighet med en naturalistisk moral eller etik, det är oacceptabelt. Det är Galiléens eviga strid. Däremot skulle det också vara helt oacceptabelt att, i den absolut fria vetenskapens namn, skapa en mänsklig varelse som skulle kunna användas för transplantationer, utan avsikter att ge den samma rättigheter som innehas av mänskliga varelser, vilka har fötts genom naturlig reproduktion.
Kloning av människor är inte ett vetenskapligt äventyr, det måste sägas, i motsats till vad dess upphovsman säger. Den är främst och framför allt en mediavänlig och kommersiell teknik, som tydliggör faran med en forskning som inte längre erhåller de allmänna medel som krävs för att den skall utvecklas på ett socialt acceptabelt sätt. Och det är det som är den verkliga faran. Det kommersiella trycket dödar garanterat en forskning som framför allt är inriktad på det samhälleliga välbefinnandet.
Herr ordförande! Den kloningrevolution vi diskuterar är inte något nytt, det har vi sagt. Redan i mars 1997, i förslaget till direktiv om patent, diskuterades den här frågan intensivt.
Skall vi starta samma debatt varje gång en forskare i världen talar om för media att han överskrider gränsen för det moraliskt tillåtna? Då tror jag att det räcker med att vi för varje sammanträdesperiod klonar en resolution av den föregående resolutionen. För när allt kommer omkring så har vi det här instrumentet i Europa. Som vi sade handlar det om den europeiska konventionen om bioetik och om dess sammanhängande protokoll, vilken förbjuder, jag citerar: " alla ingrepp vars ändamål är att skapa en mänsklig varelse som är identisk med en annan mänsklig varelse, levande eller död" .
Beslutet att godkänna det här protokollet ligger hos var och en av medlemsstaterna, och det som hindrar vissa stater från att underteckna och ratificera konventionen, är just för att den innehåller ett alltför strikt förbud, t.ex. mot alla ingrepp i könsceller och all slags användning av embryon för den vetenskapliga forskningens ändamål. Genom att vilja förbjuda allt, hindrar man en tillämpning av konventionen.
Till sist skulle jag säga att vi, enligt vår mening, visst skall hindra avarter, men för det skall vi inte stoppa den vetenskapliga forskningen i sin utforskning av livet. Jag delar Desamas ståndpunkt ur den synvinkeln. Om kloningen av människor står i motsats till den mänskliga värdigheten, så kan däremot kloningen av celler eller vävnader möjliggöra kampen mot ärftliga sjukdomar. De som påstår sig försvara mänskligheten genom förslaget att blockera forskningen om det levande, hindrar bara kvinnor och män som är drabbade av framför allt genetiska sjukdomar från att få ett bättre liv, eller helt enkelt från att leva. Det är oacceptabelt. Mänskligheten har behov av vetenskapliga framsteg.
Herr ordförande, mina ärade damer och herrar! Europaparlamentet har alltid uttalat sig tydligt mot kloning av människor och det har då inte bara anfört rent tekniska skäl, utan principiella och därför är vi inte heller för ett moratorium för kloning av människor, utan för ett generellt förbud. Jag tror även att vi här i plenum fortfarande är ganska eniga om detta krav.
Vad innebär egentligen kloning av människor? Det är den fråga, som föregående talare har talat om och som vi nu måste definiera. Även här har EP egentligen alltid intagit en mycket tydlig position. Både vid omröstningen om patentdirektivet i juli och inom ramen för det femte ramprogrammet för forskning i december har vi hittat en klar definition. Utskottet för rättsliga frågor och forskningsutskottet har arbetat intensivt med detta och i forskningsutskottet kom man till och med fram till ett enhälligt beslut i den här frågan, medan andra frågor har varit mycket omstridda.
Jag tror att det är mycket viktigt att vi fortsätter att företräda den här positionen. Det är också anledningen till varför Europeiska folkpartiet har infogar ändringsförslag 8. Att förbjuda kloning av människor betyder inte att man förbjuder arbete på mänskliga celler, för att till exempel göra det möjligt att transplantera hud. Det betyder emellertid att både den klonade babyn och även framställandet av mänskliga embryon som exempelvis reservdelslager för organtransplantationer måste förbjudas. Därför är vi mycket bestörta över Bowes, Monfilis och andras ändringsförslag 1, för här skall kloning endast förbjudas för reproduktionsändamål. Detta skulle emellertid kunna betyda, att om man föder upp, klonar, ett mänskligt embryo, eller i en vidare tolkning en baby utan hjärna, och denna sedan inte används för reproduktion, utan som reservdelslager för organ, att detta inte är entydigt förbjudet.
Här måste vi vara mycket tydliga. Europarådets kloningsprotokoll från måndagen talar uttryckligen inte om reproduktiv kloning och är därför mer långtgående än kravet som just har nämnts här. Därför är det också ett steg i rätt riktning. Jag kommer nu till avslutningen: Vi måste trots detta vara uppmärksamma, så att det inte görs bristfälliga tolkningar av det här kloningsprotokollet, som den risk till exempel, som ordföranden i Europarådets parlamentariska församling målade på väggen och därför har vi lämnat in ändringsförslag 9 för att stänga varje kryphål.
(Applåder)
Herr ordförande! Hela världen är självklart emot kloning av människor, och det med all rätt. Så är det, det är väl känt, med undantag trots allt för några affärsmän, förklädda till vetenskapsmän, som här har fått korn på några lukrativa affärer. Och föreningen vinstlockelse och människoförakt borde inte få oss att flytta på oss!
Vi kommer alltså att rösta för den här texten, samtidigt som vi insisterar på en viktig beståndsdel. Det är den betydelse vi måste ge sammankallandet av en världskonferens, vilket vår kollega Monica Baldi talade om. Den konferensen borde komma till stånd i slutet av ett moratorium, efter en samordnad reflektion mellan det vetenskapliga samfundet, etikkommittéer och ansvariga politiker i den här frågan, en fråga som är såpass allvarlig och såpass ny för oss alla, att den gör många av oss tämligen villrådiga och lämnar oss i en total avsaknad av tillförlitliga referenser i ämnet.
Herr ordförande! Här talar vi inte om forskning som har terapeutiska och medicinska mål och vilken ingen har någon invändning emot. Vi talar om kloning av personer, människor, individer och det viktigaste man kan säga, åtminstone givet dagens synsätt på saker och ting, är att ingen kan garantera hälsa och naturlig utveckling för de personer vilka framställs på detta sätt i den sköna nya värld som vissa lovar oss. Vi har alltså rätt att av detta skäl hysa oro och önska ett förbud. Dock, herr ordförande, har inte detta vårt beslut och den åtgärd vi skulle vilja skjuta på framtiden någon som helst mening om de inte sker över hela världen och framförallt inte om inte de länder som också har möjlighet att gå i denna riktning, framför allt Förenta staterna, där det finns ett juridiskt tomrum, deltar. Clintons vädjan om förbud avser bara finansieringar av organisationerna och inte den privata sektorn. Beträffande detta vill jag ställa en fråga: har kommissionen eller ministerrådet för avsikt att och vet de hur och till vilken grad de kan förhandla med Förenta staterna så att vi kan komma överens om en gemensam politik i denna fråga?
Herr ordförande! Utan tvekan är vi alla bestörta inför de nyheter som kommer från USA och även inför det som vi har hört från en bioetisk kommitté i England som har öppnat möjligheterna för kloning av människor av terapeutiska skäl på vid gavel. Vi är som sagt upprörda, beslutsamma att stoppa detta, men det visar också att vi i gruppen De gröna hade rätt, när vi förra året hävdade att man genom att acceptera kloning av djur också öppnade dörren för kloning av människor. Och här i kammaren öppnar någon nya dörrar mot kloning av människan, för när man påstår att kloning av människor av terapeutiska skäl skulle vara acceptabelt, så öppnar man i och med det mot slutmålet som oundvikligen blir kloning av människor.
Men när man talar om människan så måste man tydligt definiera vad som verkligen menas med " en människa" och säga att kloning måste förbjudas från befruktningens första ögonblick och under hela fostrets utveckling.
(Applåder)
Herr ordförande, kära kolleger! Europaparlamentets inställning är klar och entydig. Människovärdet förbjuder varje form av kloning. Vid omröstningen om det femte ramprogrammet för forskning nekade vi även till att ställa medel till förfogande till forskningen, som går ut på att klona människor. Respekten för levande varelser och andra överväganden gör det för övrigt även tvivelaktigt att klona djur. Nu tvingas vi till dagens debatt för ett klargörande till följd av rapporter om en penninglysten galning, som kallar sig vetenskapsman. Detta klargörande är nödvändigt, så att inte perverst missbruk misskrediterar hela biotekniken, som vi förbinder med förhoppningar och höga förväntningar.
Men vi måste också fråga oss detta: Har vi gjort allt för att undvika att vi förlorar kontrollen över detta nya forsknings- och teknikområde, så att det inte riktas mot människor eller till och med mänskligheten? Försök har ju gjorts.
I dag har vi ett omfattande nät av lagar och direktiv, som reglerar och skyddar, men som erbjuder kryphål och smygvägar för biotekniken. Jag anser därför att det är nödvändigt med ett ramdirektiv, som stakar ut området och som gör de enskilda bestämmelserna tydliga. Det måste omfatta alla aspekter. Till detta hör även enhetliga bestämmelser inom straffrätten, som belägger missaktande av föreskrifter och överträdelse av förbud med kännbara straff.
Detta svåra arbete är vi skyldiga medborgarna i Europeiska unionen. Vi får inte försöka slippa undan detta och måste i dag uppmana medlemsstaterna att skriva under ett dokument från Europarådet.
Å ena sidan löser den så kallade bioetikkonventionen inte problemet. Å andra sidan påbjuder subsidiaritetsprincipen att varje medlemsstat själv beslutar om ratifikationen. Låt oss därför ta bort punkt 2 ur den gemensamma resolutionen.
Herr ordförande! Ur vetenskaplig synpunkt och vad gäller kloning av människor bör vi lägga märke till att den metod som användes på numer berömda Dolly ledde till ett lyckat experiment bland många andra misslyckade. Alltså har inte metoden nått vetenskaplig perfektion, dess resultat på medellång och lång sikt har inte konstaterats och alla konsekvenser på det klonade djurets organism har inte undersökts.
Alltså är det chockerande att en vetenskapsman rätt ut deklarerar att han skall genomföra mänsklig kloning. Ty detta är inte bara vetenskapligt oberättigat, men det är likvärdigt med farliga, jag skulle vilja säga brottsliga, experiment på människor.
Vi är dessutom, herr ordförande, skyldiga att undersöka problemets etiska, juridiska och sociala aspekter, ty i och med att kloning tillämpas på människor öppnar i princip vägen mot rasläran. Ekot från skapandet av det ariska släktet och övermänniskan har inte dött ut än i våra dagar. Vem kommer att tillämpa kloning och under vilka omständigheter? Kommer den att vara tillgänglig för alla? Kommer de att behöva speciella tillstånd? Frågorna i sammanhanget är många och de visar inte bara att frågan är oerhört sammansatt, men också att förvanskning av de mänskliga samhällena ligger i bakhåll. Det är ett faktum att våra staters juridiska system var oförberedda för vetenskapens lavinartade utveckling. Alltså påbjuds det att lagarna anpassas i tid med skyddet av individen, att allas intressen behålls och samhällets värden för ögonen. Denna mardrömslika utsikt som kloning av människan är måste uteslutas i tid, ty den kommer att skapa oöverstigliga problem i våra samhällen.
Herr ordförande! Varje vetenskaplig revolution framkallar reaktioner och skapar förhållanden av osäkerhet. Galileo anklagades av den heliga inkvisitionen. Befruktning utanför kroppen som metod för fortplantning har också anklagats emedan det världsliga samfundet fortsätter bemöta dödshjälp med misstro. Kloning för dock tankarna till den nazistiske doktorn Mengele och hans tragiska experiment. Utsikten att producera exakta kopior av människan är frånstötande, ty varje människa är unik och denna unicitet utgör kärnan för tanke och skapande. Den samtidiga frånvaron av internationell lagstiftning samt den uppenbara faran att kloning av människan utnyttjas på ett oetiskt och politiskt farligt sätt har fått det internationella vetenskapliga samfundet att reagera med misstro. Europaparlamentets uppgift är att upptäcka den tunna linje som utgör det etiskt acceptabla och socialt tillåtna och nyttiga. Bestämmelserna måste dock, herr kommissionär, vara stränga, så att genomförandet av osunda fenomen förhindras. Samtidigt bör de vara globala. Jag skulle vilja fråga er om ni inom ramen för detta försök har tänkt att gemensamt med Förenta nationerna försöka få till stånd universell lagstiftning om kloning.
Herr ordförande, ärade kolleger! Det finns vetenskapsmän, som säger, ja, vi kommer att klona människor. Det är ett frontalangrepp på den mänskliga värdigheten. Här kränker man etiska gränser och tabun på ett oansvarigt sätt. En avsaknad av etiska gränser skulle vara en fasa för mänskligheten. Vetande utan samvete är ett skräckscenario! Trots detta har vi här att göra med en fruktansvärd, möjlig realitet. Mardrömmen om en måttbeställd människa eller uppfödning av människor som reservdelslager blir tyvärr allt mer realistisk och en oanad etik forceras fram.
Världssamfundet har ännu inte några bindande bestämmelser och inte heller inom Europeiska unionen sätts det några etiska gränser för vetenskapsmännen. Även kloning av djur ger kunskap för senare kloning av människor.
Vi behöver alltså - och jag frågar kommissionen om den är beredd till detta - ett globalt icke-spridningsavtal för kloningsteknik. Vi behöver en global bannlysning av kloning, för det som är tekniskt genomförbart, kommer också att genomföras någon gång.
Det väsentliga är att vi måste skapa ett ekonomiskt tryck! Jag anser att vi inom ramen för WTO borde bojkotta internationella förbund, bojkotta länder, som inte är beredda att införa bindande bestämmelser om förbud av kloning.
Jag skulle gärna vilja veta, om kommissionen är beredd att inte bara låta det vara vid ej bindande deklarationer och meddelanden, om kommissionen är beredd att ta ett steg till mer bindande kraft och till en global bannlysning av kloning.
Herr ordförande! Vad sätter vi i första rummet i debatten om vetenskapens möjligheter: En tekniks genomförbarhet eller dess moraliska önskvärdhet? Den frågan står även här återigen centralt.
Med tanke på hur många som reagerat med avsky på den amerikanske vetenskapsmannen Richard Seeds planer, verkar det i det här fallet som att det moraliska motståndet mot kloning av människor vinner över begäret efter vetenskapliga framsteg.
Med rätta. Kloningstekniken överlåter ingenting åt slumpen, den kopierar bara. Den tillför egentligen ingenting. Om man går ett steg längre och förbättrar en viss gen i klonen så hamnar vi på det farliga området rasåtskillnad. Det finns alltså inte mycket gott att förvänta av denna teknik.
Hur ligger det egentligen till med klonen? Vid diskussioner om mänskliga rättigheter har vår politiska grupp ofta påpekat att den enes frihet begränsas av den andres frihet. Det gäller här också. Den mänskliga värdigheten, människans individualitet och identitet sätts här på spel och människan reduceras till en förbrukningsartikel.
Det är därför bra att det finns ett protokoll hos Europarådet att underteckna där mänsklig kloning förbjuds.
Ändå har jag mina betänkligheter om framtiden. Jag tror på Gud som människornas skapare. Det nya mänskliga liv som uppkommer i förhållandet mellan man och kvinna betraktar jag som en unik gåva från Gud. Vad mig anbelangar skall dessa gränser dras mycket skarpt. Det innebär ett absolut förbud mot mänsklig kloning. För vissa länder verkar det förbudet inte vara så absolut.
Det är oroväckande att till exempel Nederländerna, England och Tyskland ännu inte har undertecknat protokollet. De länderna måste sättas under tryck.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi i dag beslutar oss för att hårt och kompromisslöst motsätta oss kloning av människor. Det är livsviktigt.
Herr ordförande! I april förra året undertecknade mer än tjugo länder i Oviedo Europarådets konvention som, även om den är det bästa bidraget som Europa kan ge till den globala debatten om biomedicin och den medicinska forskningen, ändå bara utgör ett första steg på vägen mot en reglering av detta område.
När nu vetenskapen och de nya laboratorieteknikerna visar sig förmögna att manipulera nutidens och framtidens människa, så tycker vi att det är absolut nödvändigt att debatten är öppen och demokratisk. Den medicinska forskningen är nödvändig för att minska lidandet och förbättra människans hälsa, men den måste ha gränser som inte får överskridas - och det säger jag som läkare och inte som politiker - och det är de gränser som utgörs av människans värdighet och hennes identitet som människa.
Experiment med kloning, men även handel med embryon, foster och genetiskt material sker inte bara i Europa utan i hela världen utan någon som helst kontroll, och visar att det är hög tid att ta itu med frågorna om bioetik och att se till att de får en lösning.
Undertecknandet och ratificeringen av Europeiska rådets konvention från april föra året och av tilläggsprotokollet som förbjuder just kloning av människor, skulle kunna vara den pusselbit som fattas för att man skall komma fram till en lösning, men unionens medlemsstater måste se till att agera snabbt. Ett aktivt försvar av människans rättigheter kan stärka hennes värdighet, hennes frihet, hennes integritet och hennes rätt till hälsa. Det är därför vår skyldighet inom delegationen från Alleanza nazionale att ge den föreslagna resolutionen stöd och godkännande
Herr ordförande! Jag anser doktor Seed vara en äventyrare, som söker skapa en marknadsmöjlighet som han sedan kommer att exploatera utan licens och utan ansvar. Det är också betecknande att komissionens rådgivargrupp, när den sökte undersöka frågan om fåret Dolly och hennes kloning, gjorde det efter det att Dolly hade fötts, och den allvarligaste risken ligger nu i att vi, fast vi känner till att kloning av människor kan vara vetenskapligt möjlig, gör vetenskapliga framsteg utan att samma framsteg görs när det gäller våra etiska betraktanden. Eftersom så är fallet måste vi upprätta en etisk kommitté. Rådets gemensamma stådpunkt, som svar på Rothleybetänkandet, lämnar mycket övrigt att önska. Jag tror inte att den gemensamma ståndpunkten återger vad parlamentet har röstat för, och följaktligen kommer jag vid andrabehandlingen av Rothleybetänkandet att på nytt lägga fram parlamentets ursprungliga ändringsförslag, och därmed, om vi antar det, göra det till ett villkor i patenteringsdirektivet att vi upprättar en nöjaktig etisk kommitté. Om så inte blir fallet så innebär det att kloning kommer att äga rum på en öppen marknad.
Herr ordförande! Jag frågar mig vad nytt jag kan tillägga i denna debatt där praktiskt taget allt redan har sagts. Låt mig bara ytterligare stryka under den allmänna motviljan mot kloning av människor i alla faser av hennes utveckling. Det gäller alltså " människan" . Det rör inte de enskilda somatiska celler som kan reproduceras för att till exempel bota en hudsjukdom, dvs. reproduktion av epitelceller. Detta är mitt första påpekande. Det andra: det finns hittills inget internationellt eller nationellt dokument inom de enskilda europeiska staterna som tillåter kloning av människor. Europaparlamentet har självt upprepade gånger uttalat sig i frågan fram till det sista förslaget till direktiv om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar, men redan 1989 var man mycket tydlig i de båda resolutionerna om etiska och juridiska problem i samband med artificiell befruktning och genetisk ingenjörskonst. Låt mig påminna om att i det betänkande som presenterades av Rothley 1989 användes en mycket stark formulering för att ange det rättslig skyddet mot kloning och det var att kloning skulle innebära att man " förstör personligheten" .
I och med kloning av människor äventyras två grundläggande principer för de mänskliga rättigheterna: principen om respekt för människan och principen om jämlikhet, en jämlikhet som förutsätter mångfald, eftersom jämlikhet är det samma som respekt trots de skillnader som gör var och en av oss unik. Att göra oss alla lika är - paradoxalt nog - också att förstöra jämlikheten.
Det sista påpekandet är detta: man kan naturligtvis fråga sig om det är rätt att Europaparlamentet agerar och upprepar saker som redan sagts i samband med förklaringar på TV eller i pressen. Jag tror att det är helt rätt; med tanke på hur allvarlig frågan är måste vi vara vaksamma. Det hade varit mycket bättre att diskutera atombomben innan man konstruerade den. Det är inte vetenskapen som står på spel, det är tekniken och tekniken är inget annat än människans händer, som måste veta vad de skall ta sig an.
Herr ordförande! Som den siste talaren om det här ämnet, är det kanske svårare för mig än för andra att vara originell. Men jag skulle ändå vilja fästa samtliga kollegers uppmärksamhet på den vändning som utvecklingen tog till följd av händelsen Dolly, en händelse som framkallade en stark oro hos allmänheten, även här i parlamentet. Vi röstade genast för en resolution om förbud mot kloning av människor, eftersom vi fruktade att Dolly skulle leda dithän - vilket uppenbarligen är en realitet. Men det som är allvarligare, det är att när det har gått lite tid så har oron minskat betydligt, och att man nu hör, också här i parlamentet, mer nyanserade deklarationer på temat att vissa former av mänsklig kloning skulle vara acceptabla.
Följaktligen tror jag att vi i dag behöver en resolution utan några som helst otvetydigheter. Man måste vara tydlig. Kloning av människor bör vara totalförbjuden av skäl som många har tagit upp, och som självklart är förenade med den mänskliga värdigheten och med risken för en övergång till rashygien.
(Applåder)
Ingusjerna
Herr ordförande! Först skulle jag vilja säga hur mycket jag glädjer mig över att vi i dag diskuterar Ingusjien. Många har glömt att vi för några år sedan ständigt talade om konflikten i Tjetjenien-Ingusjien. När det gäller ingusjierna handlar det ju om samma folkgrupp som tjetjenerna.
Vi har en mycket svår situation i det här landet i dag, framför allt eftersom det inte finns något fullständigt slutet bosättningsområde, utan två stora enklaver, närmare bestämt Vladikavkaz och Prigorodni. De ingusjier som bodde i Nordossetien fördrevs praktiskt talat genom ett massivt tryck från ryssarna och var tvungna att dra sig tillbaka till Ingusjien. I dag utgör de ett mycket stort och mycket svårt flyktingproblem, som vi måste gå in på på något sätt, eftersom vi ju inte vill att konflikten i Tjetjenien upprepar sig.
Ytterligare ett problem är naturligtvis att ryssarna i dag säger, att ingusjierna har hjälpt tjetjenerna, därför måste de straffas. Vi kan återigen konstatera att det faktiskt existerar en kraftig begränsning - jag försöker här att undvika ordet blockad - av ingusjierna, vilket leder till att det inte finns någon vettig ekonomisk utveckling i det här landet, att de har vinter och att detta leder till en mycket svår situation för befolkningen och i synnerhet för de svagaste, kvinnor och barn, som lider mest av detta.
I dag är det så, att UNHCR har uppmanat oss att råda bot på detta och i hög grad även använda våra anslag för att skapa husrum, så att dessa flyktingar inte skall behöva leva i och lida av dessa omständigheter och att vi försöker att arbeta för att dessa flyktingar kan återvända till sina fäderneärvda bosättningsområden. Detta kan de bara om vi hävdar vårt inflytande i Ryssland och utövar tryck på samma sätt som vi måste skicka vår hjälp till rätt ställe.
Herr ordförande! Det finns inte mycket att tillägga efter den framställning som vår kollega Karl Habsburg-Lothringen just har gjort. Situationen, den känner han utan och innan. Den är mycket svår. Men jag skulle vilja betona att det är en hel region som berörs, och inte bara Ingusjien. Där finns Tjetjenien, och krigets konsekvenser i den republiken. Och där finns andra närliggande regioner, som t.ex. Dagestan.
Europeiska unionen, och följaktligen kommissionen, borde kanske ägna lite mer uppmärksamhet åt den här regionen, för enligt min uppfattning kommer den att vara upphov till nya konflikter. Vi måste snarast planera nya lösningar. Jag tror att ryssarna har visat att de inte har för avsikt att ändra på saker och ting, och Europeiska unionen borde kanske komma med en del förslag.
Ett allvarligt humanitärt problem kvarstår, och det kan inte vänta. Jag tror att kommissionen har förmåga att ta itu med den här sortens situationer och jag hoppas att Europeiska unionen mycket snart skall engagera sig starkt i den här regionen.
Herr ordförande! Konflikten mellan ingusjier och nordosseter är en bortglömd konflikt. De 60 000 fördrivna, som bor i provisoriska bostäder sedan 1992 och som sedan dess inte har kunnat levt något normalt liv, har hittills inte belysts särskilt mycket i den europeiska politiken. Man har visserligen kommit överens om återvändandet, men på grund av det nuvarande säkerhetspolitiska läget har det hittills varit praktiskt taget omöjligt. Varje övergrepp sprider panik bland de väntande och ökar bara hatet. Hittills har konflikterna inte minskat i regionen. Den ryska ordningsmakten accepteras inte och UNHCR är den enda, som överhuvud taget har ett mandat att bemästra Prigorodni-konflikten.
Det brådskar med att förhindra att konflikten eskalerar. Jag har redan tidigare påpekat i många betänkanden att det är nödvändigt att EU med sitt humanitära bistånd engagerar sig kontinuerligt och inte bara sporadiskt. Därför kräver jag att ECHO-mandatet för Prigorodni utökas och att EU bidrar till att en fact finding mission från OSSE försöker att få internationellt stöd för att lösa konflikten i regionen.
Herr ordförande, ärade kolleger! Resolutionsförslaget från våra kolleger Habsburg och Oomen-Ruijten är lätt att formulera. Det stämmer att en blockad alltid för med sig ett beklagligt lidande. Det är säkerligen inte för nöjes skull som Rysslands regering i dag är tvingad till att införa begränsningar i rörelsefriheten i denna nordliga del av Kaukasus.
Ryssland försöker undvika ett nytt krig inför terroristers och maffians intriger. Alla skulle ångra att ha röstat igenom våra kollegers resolutionsförslag om en ny konflikt skulle explodera där, till följd av en ogenomtänkt liberalisering av rörelsefriheten. Då skulle man upprepa formuleringen hos poeten Aischylos, som låter Kassandra säga: " du, du ägnar dig åt önskningar, men de är beredda att döda" .
Det är alltså parlamentets sak att lita på den ryska regeringen, som under svåra omständigheter anstränger sig för att återställa fred och allmän ordning där borta, ett första villkor för att befolkningarna i den regionen skall kunna leva under acceptabla förhållanden. Det verkar som om vissa spelar ett farligt spel, som består i att främja alla former av separatism i Ryssland, i kommersiella syften eller i en utländsk stormakts tjänst. Det är inte med sådana metoder som freden kommer att stabiliseras i norra Kaukasus.
Demokratiska republiken Kongo
Herr ordförande! Anledningen till att min kollega Leo Tindemans och jag själv ingav ett resolutionsförslag om den politiska situationen i den demokratiska republiken Kongo, apropå det godtyckliga fängslandet av Arthur Ngoma, är först och främst för att vi känner och värdesätter Ngoma, som länge har arbetat vid UNESCO och som, efter att ha bekämpat Mobutus diktatur, är en av de första ansvariga politiker i f.d. Zaïre som har haft mod att kritisera den nya maktens förtryckar- och våldspolitik. Men utöver det specifika fallet Ngoma, och även fallet Nsala, generalsekreterare för centrat för mänskliga rättigheter, vill vi, liksom de andra som har undertecknat det här dokumentet, att kammaren och våra olika länders ledande opinionsbildare skall uppmärksamma den nya regimens verkliga ansikte, en regim som håller på att installeras under den missvisande beteckningen den demokratiska republiken Kongo.
Visst hade det varit orealistiskt att tro att ett land som under väldigt många år har fått lida under godtyckets och korruptionens herravälde, på några månader skulle kunna förvandla sig till ett land där man hyser aktning för demokratins principer, humanismens värden och respekten för mänskliga rättigheter. Inte desto mindre trodde många kongoleser och internationella observatörer på Kabilas ärlighet och goda vilja, då han efter sitt maktövertagande tillkännagav en tidsplan för ett antal reformer som skulle leda landet mot parlaments- och presidentval i april 1999.
Nu är det inte bara så att de tre första reformerna inte har genomförts, makten hårdnar också mer och mer: politiska partier har förbjudits, antalet godtyckliga arresteringar ökar, ett stort antal politiska oppositionella, journalister och människorättsaktivister hålls fängslade under omänskliga förhållanden, och tortyr är allmänt utbrett.
Under dessa förhållanden kan Europeiska unionen inte förbli likgiltigt. Den måste visa sin upprördhet, den bör kräva en omedelbar frigivning av alla åsiktsfångar, den måste utöva påtryckningar - den har medlen för det - för att president Kabila skall respektera sina åtaganden, återupprätta de grundläggande friheterna och utan omsvep starta en demokratiseringsprocess. Många länder, bl.a. Frankrike, men inte bara Frankrike...
(Ordföranden avbröt talaren.)
Herr ordförande! Anledningen till att jag griper in i den här debatten är på intet sätt för att avvika från den indignation, som har framkallats av kränkningarna av de mest elementära mänskliga rättigheter i den demokratiska republiken Kongo.
Vår grupp, som för övrigt är en av initiativtagarna till den resolution som vi snart kommer att rösta om, fördömer förbehållslöst de mycket allvarliga hot som har riktats mot alla dem som tar sig för att uttrycka den minsta kritik mot den nuvarande regimen i Kinshasa. I den frågan delar jag helt och hållet vår kollega Bernard Stasis uppfattning.
För min del skulle jag vilja att unionens ordförandeskap och kommissionen fäste uppmärksamhet på två av våra medborgares öde, Jean-Marie Bergesio, företagare i offentliga arbeten av fransk nationalitet, och Antoine Declercq, en av hans medarbetare, av belgisk nationalitet. De båda arresterades den 10 september förra året och har sedan dess hållits fängslade av den demokratiska republiken Kongos säkerhetstjänster, utan att man har framfört något skäl till stöd för att de arresterades. Dessutom har de systematiskt vägrats advokathjälp.
Jag uppmanar alltså unionens ordförandeskap att ge prov på största beslutsamhet och orubblighet, för att få det här landets myndigheter att ge tydliga svar om dessa två européers situation och om vad dessa män verkligen anklagas för, då deras enda brott skall ha varit att ha bevittnat massakrer på hutuflyktingar i östra Zaïre.
Herr ordförande! Denna resolution rör inte bara Australien, utan den rör det globala problemet med de inhemska folkens rätt till land. De inhemska folkens förhållanden till sitt land runt om i världen, är kanske en riktigare beskrivning, eftersom traditionen i den del av världen vi talar om är att inhemska folk har ett kollektivt förhållande till sitt land, snarare än den individuella besittningsrätt som är kännetecknande för västvärlden. Vi hade erfarenheter av det i Skottland, när klansystemet ersättes med individuellt landägarskap. Vi har sett det i vilda västern i Förenta staterna. Man kan se det upprepas hos samefolket i norra Skandinavien.
I Australien säger aboriginerna att landet inte tillhör dem, eller de vita, utan att de tillhör landet. Man måste vara medveten om att de, när de säger det, talar om traditionella kringflyttningsmönster, där de heliga platser som gav dem en identitet hör hemma.
Låt mig sluta med ett citat från den australiensiska senaten. För tre månader sedan sade man där att den austaliensiska regeringen inte borde gå vidare med uranförslaget rörande Jabiluka. Jag vill stödja det förslaget.
Herr ordförande! Detta är mitt första anförande från den gröna gruppen i Europaparlamentet, och jag hoppas ni kommer att ha fördrag med mig. Det är också mycket lämpligt att det handlar om Australien, eftersom jag tidigare varit ordförande i Europaparlamentets delegation för förbindelserna med Australien och Nya Zeeland, och just har återkommit från Australien, där frågan om aboriginernas land och inhemska äganderätt delar landet mitt itu.
Man skall genomföra ett val senare i år rörande just denna fråga, som denna resulotion i dag framhäver när det gäller uranbrytning, men som i själva verket rör hela landet, med avseende på aboriginernas tillgång till sitt inhemska land. Så denna resolution kommer mycket lägligt. Jag hoppas vi antar den med en överväldigande majoritet, och därmed sänder ett budskap till den australiensiska regeringen. Det kommer att glädja australiens vice premiärminister, som fördömde mig två gånger i det australiensiska parlamentet under de tio dagar jag besökte Australien, när jag talade till förmån för aboriginernas rätt till land i hela Australien. Jag vill att det skall framgå utifrån detta parlament, att Europa håller ett mycket vaket öga på Australien vad denna fråga beträffar, och jag hoppas vi kan återkomma till den under de kommande månaderna.
Herr ordförande! På flera platser runt om i världen ser vi hur ursprungsbefolkningens rättigheter överträds. Det är inte någon tillfällighet att vi i dag talat om ursprungsbefolkningen i Chiapas, att vi nu talar om Australien och att även Tibet står på dagordningen. Detta trots alla vackra uttalanden som sedan gått upp i unionssystemet.
När det gäller Australien vill vi här konkret ta upp det faktum att Australiens regering har beslutat att utveckla uranprojektet i Jabiluka, ett projekt som helt och hållet är beläget i det område som betraktas som kulturarv och som även är erkänt i enlighet med Australiens egna lagar som aboriginernas område. För övrigt, och jag tycker att det är mycket viktigt att det uppmärksammas, har den australiensiska senaten själv uppmanat regeringen att stoppa projektet. Jag tycker det är av största vikt att vi här i dag i tydliga ordalag har en omröstning där vi uppmanar regeringen att respektera aboriginernas markrättigheter och även uppmanar medlemsstaterna att se efter från vilka länder de importerar uran i fall det skulle kunna vara så att ursprungsbefolkningens rättigheter kan skändas.
Avrättningar
Herr ordförande, herr kommissionär! Sydkorea genomlider en svår tid. Den ekonomiska krisen påverkar alla aspekter av livet där. En stor politisk omsvängning har till exempel fört en tidigare dissident till makten. Den massavrättning av 23 fångar som ägde rum i slutet av december var inte direkt en god nyhet. 50 andra fångar har dömts till döden. Dödsstraff kan enligt min politiska grupp aldrig någonsin vara berättigat. Just nu när det händer så mycket i Sydkorea är det en felaktig signal till befolkningen i det landet och till andra länders befolkning. Demokratisering, öppenhet och människovärdiga straff är svaret på denna situation där ett folk i stor skala har börjat tvivla. Människovärdiga straff i stället för dödsstraff är en av de viktigaste kännetecknen för en rättsstat och en sann demokrati. Flera länder följer den vägen och vi uppmanar den sydkoreanska regeringen att följa deras exempel.
Herr ordförande! Bertens har sagt det för Sydkorea, men vi har också Förenta staterna, och i synnerhet en av dess stater - Texas - som står för hälften av de amerikanska avrättningarna. Precis som Bertens skulle jag vilja påminna om en slogan i den kampanj som vi för med mitt parti, det radikala partiet, och det är, att eftersom vi inte kan rädda dem en och en, måste vi alltså försöka rädda dem alla. Det är därför vi arbetar, inom ramen för den här kampanjen, för ett inrättande av ett världsomfattande moratorium för avrättningar.
Jag passar på när kommissionär Van den Broek är närvarande för att fråga honom om kommissionen, i brist på initiativ från medlemsstaternas sida, i viss mån inte skulle kunna göra sig till en samordnare av följande önskemål som uttrycks i många medlemsstater: ett initiativ i Förenta nationernas generalförsamling nästa höst, en resolution och därmed en omröstning, samt inrättandet av ett världsomfattande moratorium för avrättningar.
Herr ordförande! Jag tycker det är verkligt skamligt att ett så kallat civiliserat land som Förenta staterna behöver kritiseras här i detta parlament! Man anser sig vara världens moraliska polis, och ändå gör man sig skyldig till de gräsligaste förbrytelser - i grund och botten ett brott mot all mänsklighet - när man dömer till döden. Jag håller helt med föregående talare om det faktum att en kvinna dömdes till döden den 3 februari. Jag uppmanar amerikanerna och myndigheterna i Texas att ändra hennes dom och att skjuta upp hennes avrättning. Det är oacceptabelt att ett straff av ett sådant slag verkställs i ett land som anser sig vara långt kommet.
Det står helt klart att straff av detta slag inte avskräcker från brottslighet. Om man i själva verket ser till den ökande brottsligheten i Förenata staterna så står det klart att en sådant motbjudande straff inte fungerar, och det är verkligen på tiden att amerikanerna inser att de ligger lång efter resten av världssamfundet, och inte kan peka finger åt andra, vad jag skulle vilja kalla mer primitiva länder, som vi kritiserar när det gäller dödsstraffet. Innan de insett att de härvidlag är helt och hållet inne på fel linje, så anser jag att de inte kan peka finger åt någon annan alls. Vi måste göra allt vi kan för att se till att denna kvinnas dom ändras, och att hennes avrättning skjuts upp.
Tibet
Herr ordförande! På den här punkten skulle jag först och främst vilja säga till kommissionen att vår tvist med den börjar förvärras. Det är självklart inte kommisisonär Van den Broek som berörs, utan hans kollega Sir Leon.
Sedan tre år tillbaka hopas ett antal resolutioner i parlamentet, de är mycket tydliga och avser frågan om Tibet och Folkrepubliken Kina. I bland har vi fått vackra svar från Sir Leon, men våra krav har aldrig lett till handling, och inte heller till någon uppföljning; vi har inga svar rörande Panchen Lama, vi har inga svar rörande Hada, vi har inga svar rörande Wang Dan, vi har inga svar rörande den mycket viktiga frågan om inledningen av en dialog med Dalai Lama.
Det är följaktligen dags för kommissionen att göra bruk av sina befogenheter. Om Brittan skulle ägna 1 procent av den uppfinningsrikedom och kreativitet som han använder för de ekonomiska och handelsmässiga aspekterna av den här frågan, så är jag säker på att han skulle uppnå resultat. Jag tror alltså att det nu är hög tid att kommissionen, och Sir Leon i synnerhet, börjar ge oss tydliga svar om alla dessa krav som parlamentet har upprepat i två års tid.
Ett av de centrala kraven i den gemensamma resolution som parlamentet har att ta ställning till är att en EU-representant skulle utses, skulle utnämnas för Tibet. Det finns två mycket goda skäl till det.
För det första, Dalai Lama själv ber om det och för det andra, och det är viktigt att kollegerna inser det, även i Förenta staterna finns en extraordinär representant för Tibet. Den representanten skulle bland annat kunna medverka till en normalisering av relationerna, och Dalai Lama har förklarat att han är mycket intresserad av detta, i en normalisering av relationerna. Vi vet alltså också att, om en representant skulle vara verksam där, att många blockerade ärenden äntligen skulle kunna komma loss. Man får alltså ett instrument som ger en möjlighet att vara permanent närvarande.
Som allra sista punkt måste jag fullständigt hålla med kollega Dupuis när han hänvisar till ett antal motstridigheter i parlamentets politik, bland annat till exempel beviljandet av medel till Panamprojektet, samtidigt som man vet att relationerna med den tibetanska befolkningen i det avseendet inte tagits i beaktande.
Herr ordförande! Som redan har sagts, så har USA: s kongress och regering utsett en särskild representant för Tibet. Detta är en viktig politisk händelse och jag tycker att Europeiska unionen också borde utnämna en sådan. Detta är enligt mig det centrala i denna resolution. Ögonblicket är nu inne att inleda direkta förhandlingar mellan Kina och Dalai Lama. När det gäller det tibetanska folkets tragedi så kräver Dalai Lama inte oberoende, vilket han flera gånger har upprepat, framför allt i samband med årsdagen av den kinesiska invasionen, utan ett stort mått av självständighet inom ramen för den kinesiska nationen. Detta är en upplyst och modig ståndpunkt som helt tar bort Kinas alibi. Dessutom har de förändrade internationella förhållandena eliminerat alla reella eller inbillade hot mot landets gränser.
Det ligger naturligtvis i Kinas eget intresse, som vill bli en del av det internationella samfundet, att försöka lösa de problem som utgör hinder för att så sker; Taiwan, Tibet och de mänskliga rättigheterna i allmänhet är i dag de viktigaste inslagen i det internationella samfundets kritik av Kina.
Jag uppskattar verkligen tonen i det dokument som har utarbetats och som för första gången låter fördömandet och kritiken åtföljas av ett konkret förslag. Detta är ett framsteg för Europaparlamentet och innebär att det blir politiskt mer operativt. Naturligtvis innebär denna nya inriktning från parlamentets sida - mindre propaganda och mer politisk effektivitet - att Europeiska unionens olika organ, framför allt kommissionen och rådet, får ett större ansvar.
I vårt initiativ begär vi i själva verket att kommissionen och rådet - vilket redan har sagts av flera av mina kolleger - blir effektivare och mer operativt inriktat i frågan om Tibet. Vi tycker inte om att såväl kommissionen som rådet eller dess representanter är kritiska och, naturligtvis, talar om respekten för de mänskliga rättigheterna i uttalanden av allmän karaktär, medan saker och ting i själva verket får fortsätta som de har gjort hittills.
Herr ordförande! Jag är mycket tacksam för att Aglietta inbegrep idén med ett speciellt sändebud från EU för Tibet i sitt förslag till resolution, och att det även återfinns i den gemensamma resolutionen. Jag lade fram samma förslag i november förra året vid det luxemburgska ordförandeskapets frågestund och konstaterade hur stark Wohlfahrts respons var då på den här idén. Han lovade att forcera detta i rådet. Vi skulle utan dröjsmål diskutera detta med det brittiska ordförandeskapet, så att detta även verkligen genomförs i praktiken. Jag anser att vi behöver ett sådant speciellt sändebud, som USA har. Vi har ofta orsak att kritisera den amerikanska utrikespolitiken, men i det här fallet har den amerikanska utrikespolitiken anslagit en mycket viktig ton. När det gäller Tibet handlar det om ett mycket tungt vägande problem med mänskliga rättigheter och om ett mycket tungt vägande problem som rör folkens självbestämmanderätt. Kineserna tänker mycket långsiktigt och därför får vi inte reagera kortsiktigt, utan med långfristiga strategier, och för detta behöver vi ett sändebud.
Herr ordförande! Får jag börja med att säga att jag ansluter mig till det som Aelvoet och Dupuis sagt om kommissionens ganska inkonsekventa reaktioner med avseende på Tibet under de senaste åren. En tydlig och enhetlig politik från Europa behövs för att kunna göra något som helst intryck på de kinesiska myndigheterna.
Jag gläder mig åt den stora uppmärksamhet, på papperet åtminstone, för de mänskliga rättigheterna som rådets ordförande utlovat och jag räknar med att det även omfattar kraftigare insatser för Tibet, vilket Posselt också nyss begärde.
Den återupptagna dialogen med Kina om mänskliga rättigheter kan användas i det sammanhanget och den liberala gruppen anser att vi måste gå längre och ber alltså unionen om en extraordinär EU-representant för Tibet.
Vidare hoppas jag att kommissionären kan ge mig klarhet i Panamprojektet. Kommissionen vet vilka villkor som parlamentet ställt och vi vill gärna veta om dessa nu uppfyllts och om så inte är fallet måste vi frysa de finansiella medlen. Det är inte helt tydligt för mig vad som precis har beslutats vid våra stora budgetomröstningar och därför har vi själva satt våra frågetecken vid den aktuella punkten i resolutionen om Tibet.
Herr ordförande! De val som genomförts i Kenya förlöpte inte direkt perfekt. Det har de heller aldrig gjort i Kenya sedan landet blev självständigt. Vi har alltså ännu inte kunnat konstatera någon som helst förbättring. Egentligen är det märkvärdigaste med de här valen att befolkningens entusiasm var så stor.
Egentligen borde även i Kenya följande gälla: Erst kommt das Fressen und dann die Moral . Arap Moi har hela tiden lyckats sänka inkomsterna per person och trots det finns entusiasmen för demokratin kvar. Jag tror att Europeiska kommissionen måste tillmötesgå detta.
Det mest akuta problemet i Kenya just nu är: Hur bekämpar vi korruptionen? Kommissionen måste på alla möjliga vis stödja de tidningar som fördömer korruptionen. I Kenya läser man nämligen tidningarna mycket noga. Den måste också stödja framförallt de icke-statliga organisationer som på olika nivåer vill främja demokratin. Det är små saker som i mina ögon kan ha en stor effekt.
Herr ordförande! Inom ramen för detta så kallade brådskande ärende ser sig parlamentet ofta nödsakat att beklaga, misstycka, fördöma, och nu, en gång är ingen vana, måste vi faktiskt notera en positiv händelse: förhållandena kring valen som just har ägt rum i Kenya, ett land som alla trodde stod på randen till en social explosion för några veckor sedan, och situationen är säkerligen inte ur världen än för Kenya. Trots några oegentligheter kom observatörerna överens om att erkänna valen som fria och hederliga.
Vad man än tycker om president Arap Moï, om hans långa politiska liv, om hans begrepp om dialog, eller om hans regionala roll i några kriser på senaste tiden, faktum kvarstår. Det är inte Europaparlamentets sak att ersätta en opposition som inte har förmåga att enas för att skapa ett politiskt alternativ. Det är därför som gruppen radikala alliansen för sin del nöjer sig med att uppmuntra de kenyanska myndigheterna - genom begäran att kommissionen skall vaka över det - till att kämpa mot korruptionen och att befästa de mänskliga rättigheterna, särskilt förenings-, demonstrations- och yttrandefriheten, som alltför ofta hånats. Det är innebörden i vårt resolutionsförslag.
Herr ordförande! Det första jag skulle vilja säga är att president Moi måste hålla sitt ord vad gäller sina löften inför valet om författningsmässiga reformer. Vi vet nu att utfallet av valet blev så jämnt att oppositionen måste ges en roll i regeringen, för att återspegla det massiva folkliga stöd den nu har. Den måste också naturligtvis få skälig tillgång till media.
Jag vill förena mig med dem som fördömt beskyllningarna om valfusk vid det nyligen genomförda valförfarandet. Jag vill upprepa ordförandeskapets anmaning av den 6 januari, där man begär en offentlig undersökning rörande påstådda oegentligheter vid valet. Väldiga penningsummor har uppenbarligen lagts ut på korrupt valagitation. Det kommer att få en skadlig inverkan på landets känsliga ekonomi, och kommer att driva på inflationen. Detta är väldigt dåliga nyheter för lokalbefolkningen, eftersom de nu kommer efter förra årets översvämningar, turistnäringens problem, vilken påverkas av etniska konflikter, och de dåliga priserna för handelsvaror under senare tid.
President Moi måste få detta budskap, eftersom Internationella valutafonden och Världsbanken redan har låtit bistånd anstå. Han måste se det tydliga sambandet mellan de nödvändiga låne- och biståndspaketen, som är av största betydelse för landets välbefinnande, och de demokratiska och författningsmässiga reformer vi alla förväntar oss av honom.
Herr ordförande! I slutet av december omvaldes president Daniel till Kenyas president. Med något fler än 40 procent av rösterna förbättrade han sitt resultat från 1992 med fyra punkter. Oppositionens fjorton kandidater delade på de 60 resterande procenten, men deras motsättningar som upprätthålls av ständiga bråk förde dem till parlamentet i en splittrad ordning, där Arap Mois parti bevarar den absoluta majoriteten med två platser. Man kunde vänta sig att de här valen skulle bestridas, och vi har tagit upp frågan om Kenya tillräckligt många gånger i den här församlingen, för att i dag inte förvånas av att det rådde en viss förvirring då resultaten offentliggjordes.
Samtidigt vill jag klargöra att UPE-gruppen kommer att stödja radikalernas och liberalernas gemensamma text av två skäl. Det första är att jag först och främst tar fasta på de goda betyg som valen fick, både av de nationella observatörerna och av Ugandas president, som deklarerade, och jag hoppas att han skämtade, att om den kenyanske presidenten hade fuskat, så var det en bra ynklig fuskare som bara uppnådde majoritet med två platser. Punkt 7 i resolutionen återspeglar i viss mån detta första skäl. Jag föreställer mig alltså att kammaren är beredd att ge prov på överseende i förhållande till Kenya, och att den ugandiska välsignelsen är tillräcklig för att många av oss inte ständigt skall ha ögonen på det här landet, en vaksamhet som andra länder inte har varit föremål för.
Det andra skälet är att alla länder som går från ett enparti- till ett flerpartisystem skall behandlas med samma stora försiktighet, eftersom andra val kommer att äga rum i Afrika under 1998, och att kammaren inte skall behandla de fransktalande länderna sämre än de engelsktalande.
Herr ordförande! Jag tackar ledamöterna för deras värdefulla inlägg. Jag börjar gärna med en reaktion på debatten om mänsklig kloning. Det är uppmuntrande att kunna konstatera att man i detta parlament praktiskt taget helt utan undantag tar avstånd från denna verksamhet och även varnar för utvecklingen på det området.
Europeiska kommissionen har redan tidigare uttalat sig i denna fråga och visat sin beslutsamhet att medverka till att varje utveckling på det här området förhindras. Den betraktar kloning av människor som ej människovärdigt och i strid mot människans unikhet. Det har mycket tydligt framgått av dagens debatt att det även är parlamentets uppfattning.
Ni kommer därför inte heller att i ramprogrammen för forskning och utveckling, det fjärde eller de femte, hitta något enda program som på något vis uppmanar till den sortens verksamhet och absolut inte ger ekonomiskt stöd till det. Vi tar helt tydligt avstånd från detta. Den expertgrupp som arbetar med etiska följder av bioteknik har uttalat sig om mänsklig kloning och förkastat det.
Kommissionen är medveten om att den inte har någon befogenhet på området etik inom ramen för forskningsprogrammen, men när det handlar om etiska frågor tycker jag att även Europeiska kommissionen åtminstone bör uttala sig, och det gör vi också i och med detta.
Europeiska rådet i Amsterdam i juni förra året var också mycket tydligt i denna fråga och tillkännagav att vi måste ta avstånd från mänsklig kloning. Om man ser till vilka diskussioner som internationellt sett är på gång i denna fråga kan vi med uppskattning konstatera att till och med G8-toppmötet i Denver i mitten av förra året uttalade sig mot mänsklig kloning. Under dagens debatt har tilläggsprotokollet till Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och bioteknik tagits upp. Ett protokoll som nu har undertecknats av nio stater. Det fortsätter vara av stor vikt, anser kommissionen, att man i ett bredare internationellt sammanhang kommer överens om ett världsomspännande förbud mot mänsklig kloning. Förenta nationerna verkar vara det lämpligaste forumet för det. Kommissionen kommer i varje fall att stimulera varje utveckling i den riktningen. Den kommer att försöka medverka till detta.
Situationen i Ingusjien kan utan vidare kallas sorglig. Vi följer utvecklingen via vår delegation i Moskva och via våra kontakter med Förenta nationerna, OSSE och andra internationella organisationer. Vidare har vi kontakt med icke-statliga organisationer som är verksamma i detta oroliga område. Ni känner till att ECHO har finansierat humanitärt bistånd till Ingusjien de senaste åren. Under 1997 genomförde Médecins sans frontières där ett program för 200 000 ecu. Huvudsakligen till förmån för hemlösa flyktingar.
Vi fortsätter naturligtvis med dessa program och vi har också regelbunden kontakt med FN: s högkommissarie för flyktingfrågor om läget på platsen. Jag kan bara meddela att genomförandet av dessa humanitära projekt inte har blivit lättare på grund av de ofta farliga omständigheter som våra biståndsarbetare måste arbeta under.
Europeiska kommissionen fortsätter att hålla uppsikt över situationen i demokratiska republiken Kongo när det gäller de mänskliga rättigheterna. Det är positivt att regeringen i Kongo har gett sitt klartecken för den verksamhet som inletts av FN: s undersökningskommitté och även av en konstitutionell kommitté. Europeiska kommissionen har för att stödja denna positiva utveckling beslutat att åter öppna vissa åtgärder för återuppbyggnad, vilket är en direkt fördel för den lokala befolkningen. Dessa åtgärder kommer dock på grund av det avtal som slutits med Europeiska kommissionen att utföras av icke-statliga organisationer eller företag.
När det gäller aboriginerna i Australien utgår kommissionen från att det eventuella verkställandet av Jabilukaprojektet, som Aelvoet också tog upp, kopplas till strängare regler och tillynsnormer, vilket den australiske miljöministern, senator Robert Hill, för övrigt yrkar på. Omsorgen om den lokala aborigingemenskapens välmående och om miljön är mycket viktig.
Som ni känner till så delar kommissionen Europeiska parlamentets åsikt med avseende på dödsstraffet, som också tagits upp på eftermiddagen. Nu talar jag inte om Australien. Jag talar om de beklagansvärda avrättningarna som nyligen ägt rum i Sydkorea och varmed de senaste två årens praxis, då dödsdomar inte längre verkställdes, på nytt har ändrats. Kommissionen kommer i sina kontakter med Korea att tydligt visa sin oro med avseende på denna ändring i republiken Sydkoreas politik.
Kina och Tibet. Jag inskränker mig till följande meddelanden, nu när rådets ordförande också själv tydligt har angivit hur stor vikt som läggs vid en intensifiering av dialogen med Kina, särskilt om saker som de mänskliga rättigheterna. Det är i sig uppmuntrande att det gjorts tydliga framsteg på ett antal punkter vid de sammanträffanden som ägde rum under andra hälften av förra året, både på ministernivå och på de politiska direktörernas nivå. Vi känner nu till att Kina förbereder ratifikationen av FN-konventionen om sociala och ekonomiska rättigheter och att landet även är villigt att överväga om det skall underteckna den kända FN-konventionen om civila och politiska rättigheter. Dessutom har Kina lovat att FN: s kommissarie för mänskliga rättigheter, Robinsson, kan förvänta sig en inbjudan att komma till Kina.
När det gäller Tibet så har också där en positiv signal givits med avseende på Europeiska unionens begäran att få skicka en delegation ambassadörer till det landet, under våren 1998. Allt detta är framsteg som anger att diskussionen och dialogen med Kina om mänskliga rättigheter inte är låst. Europeiska unionen, med stöd av Europeiska kommissionen, försöker absolut att fortsätta på den inslagna vägen med Kina.
Slutligen situationen i Kenya. Man kan glädja sig över det höga valdeltagandet vid de senaste valen i Kenya och över det faktum att observatörerna konstaterat att det kenyanska folkets vilja kommit till uttryck på ett ganska tillförlitligt sätt. Samtidigt har det inte undgått någon att det även förekommit en del oegentligheter vid valen. Men de officiella observatörerna har inte kunnat konstatera att valet var mindre representativt för det. Det är ju i sig ändå något positivt. Vi vill understryka att de konstitutionella reformerna i Kenya nu utgör ett viktigt element och att dessa måste påbörjas så snabbt som möjligt. Det är viktigt att alla grupper i samhället verkligen är representerade i denna process och att nödvändiga överläggningar sker med alla dessa grupper och att öppenhet verkligen eftersträvas.
I våra relationer med Kenya står vikten av de mänskliga rättigheterna fullkomligt klart för myndigheterna där och flera saker har också tagits upp. Vi håller också med om vad som sagts i debatten i dag om nödvändigheten av att med kraft angripa den utbredda korruptionen i Kenya. Det väger också tungt i samband med det förtroende som måste ges hos internationella ekonomiska organisationer, och även hos Europeiska unionen förresten, när det gäller det stöd som begärs för att få igång och att utveckla ekonomin. Det är naturligtvis en djupt bedrövlig situation att i ett land som Kenya den nuvarande inkomsten per capita faktiskt är lägre än den var för tio år sedan. Det säger något om situationen där.
Det var de något fragmentariska kommentarer som jag ville göra just nu i alla dessa viktiga frågor. Även med tanke på den mycket begränsade tid som de ärade ledamöterna hade till sitt förfogande vill jag inte längre missbruka er givmildhet.
(Applåder)
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30.
Herr ordförande! Ett nytt attentat mot livet har förövats i Europeiska unionen. En europeisk medborgare, ansvarig inför sin befolkning och demokratiskt vald för att försvara freden, friheten, rättsstaten och toleransen har avrättats av det baskiska samhällets fiender, av dem som försvarar det motsatta: död, terror och utpressning. José Ignacio Iruretagoyena, gift och far till två småbarn, stadsfullmäktig i Zarautz har skändligen mördats, offer för ett terroristattentat av den kriminella ligan ETA. Låt våra kondoleanser gå till hans liv, hans föräldralösa barn och till alla familjer som lider av terroristgruppen ETA: s död och förtryck.
Detta, ärade ledamöter, är ett problem som inte bara berör baskerna eller alla spanjorer. Dessa fortsatta kränkningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna berör hela Europeiska unionen och därför höjer detta parlament återigen sin röst för att framhäva än en gång, allvaret i detta terroristproblem och dess absoluta europeiska dimension.
Jag vill här påminna om det ständiga stöd och solidaritet som denna kammare har visat i förfhållande till detta stora problem. Nyligen tog vi här emot besök av stadsfullmäktige Miguel Angel Blancos familj, vars mord, utfört av ETA, i juli fyllde gator och torg i hela Europa med stora demonstrationer med avståndstagande och till stöd för fred. Vi tog också emot familjen till José Antonio Ortega Lara, fängelsetjänsteman, under de 500 dagar han var kidnappad. Själva Europaparlamentet har rest till Baskien för att där, inför de baskiska institutionerna visa den europeiska dimensionen av detta allvarlig problem, den mest flagranta kränkningen av mänskliga rättigheter som unionen upplever i dag. Vi får inte glömma de senaste månadernas anhopningar, kidnappningen och befrielsen av Ortega Lara eller morden på demokratiskt valda stadsfullmäktige som Gregorio Ordóñez i San Sebastián, Miguel Angel Blanco i Ermua, José Luis Caso i Rentería, José Ignacio Iruretagoryena, i Zarautz, eller det misslyckade attentatet mot stadsfullmäktigen i San Sebastián, Elena Azpiroz.
I morgon träffas i Vitoria styrelsen för Ajuria-Enea. Härifrån vill vi sända vårt ovillkorliga stöd till dess medlemmar för att de skall finna vägar som leder till lugn, inom de gränser som rättsstaten erbjuder, som så hårt bekämpar terroristerna. Dessa blodiga resultat måste upphöra.
(Applåder)
Sánchez (PSE). (ES) Herr ordförande! Ännu en gång har människor, även om det tar emot att kalla dem det, tagit livet av en annan människa, som en del av sin kamp mot allas vår demokrati.
Demokratin är det enda politiska och moraliska system som kan göra slut på terroristerna och det vet de mycket väl.
Basker har dödat en bask, spanjorer har dödat en spanjor, européer har dödat en europé. Ja, tyvärr européer, barn i direkt nedstigande led av de tyranner som har förhärjat Europa under detta sekel och tryckt ned människors liv eller föraktat deras värdigheter.
De spanska socialisterna, herr ordförande, delar de känslor av smärta, av avståndstagande och även av förhoppningar som min kollega har uttryckt.
I detta fall delar vi dem med José Ignacio Iruretagoyenas familj och landsmän, med medlemmarna i Partido Popular som sårats direkt in på kroppen, med alla övriga demokratiska partier som har tagit denna död som sin egen, med de baskiska regeringarna och med resten av Spanien. De som liksom jag har representerat medborgarna i en lokal regering, vet med vilken kraft och generositet Iruretagoyena arbetade för att lösa allas problem.
Vi delar dessa problem med det baskiska folket och med resten av spanjorerna och vi är säkra på att vi genom denna resolution kommer att dela dem också med våra europeiska kolleger, liksom vi med dem delar de värderingar som ETA och Herri Batasuna bekämpar och vilka utgör en del av den europeiska själen, nämligen respekten för livet och försvaret för friheten.
(Applåder)
Herr ordförande! Terroristdådet i Spanien har visat, i synnerhet i den baskiska provinsen, som jag känner till väl och som verkligen är en av de vackraste och bästa provinserna i Spanien, att en terroristorganisation här arbetar mot det egna folket och mördar dem som företräder folket. Jag anser därför att det är viktigt för oss som européer, att vi inte bara visar vår solidaritet, utan även talar om det och förväntar oss av våra regeringar att man inför internationella åtgärder, som inte är riktade mot det baskiska folket och inte mot Spanien, utan tvärtemot skall skydda dessa folk mot ytterligare attentat. Det som utspelar sig där i dag, kommer även - det får vi inte glömma - att påverka oss om vi inte hinner ena alla demokratiska krafter för att börja motarbeta denna terrorism.
(Applåder)
Herr ordförande! För det första vill jag för min grupps räkning, ansluta mig till solidaritetsyttringarna till José Ignacio Iruretagoyenas familj, kolleger och vänner. Dessa ord av kondoleans har olyckligtvis blivit allt vanligare, vilket solidaritetsyttringarna till offren för det terroristiska våldet i Baskien och avståndstagandet från detta visar. Ett våld som ni, herr ordförande, känner väl till i egenskap av ordförande för den parlamentsdelegation som besökte Baskien och där ni kunde se att det terroristiska våldet inte är ett lokalt problem utan ett europeiskt.
Som man har sagt här, kan inte folkets röst tystas av vapenskrammel. Från detta parlament, som ytterligare en representant för medborgarnas röst, fördömer vi utan några som helst reservationer, detta attentat och vi upprepar vårt absoluta förkastande av all typ av våld. Än en gång och varje gång det är nödvändigt, och genom att gör det utövar vi Europas rätt till frihet och demokrati, vilka vi inte under några påtryckningar får avstå ifrån. Men vårt deltagande begränsar sig inte till att fördöma attentaten i debatter som denna utan begär också det vi har kommit överens om i andra församlingar. I detta parlament förkastar vi dialog med alla de som samarbetar med, tillåter, framkallar och utövar kriminella handlingar. För all tolerans inför kriminella attentat innebär ett stöd till fortsatta attentat. Vi stödjer arbetet mot våldet i Baskien och i Europa. Därför att arbetet för ett fredligt Baskien är ett arbete för ett fredligt Europa.
(Applåder)
Herr ordförande! Med en kriminell envishet fortsätter ETA att mörda de män och kvinnor som inte ställer upp på deras mål, eller som motsätter sig dess metoder. Sedan några månader tillbaka verkar lokala politiker ha blivit deras främsta måltavla.
Bara man inte väntar sig att parlamentet skall vissa minsta överseende, den minsta förståelse för ETA: s mördare och torterare. Ingenting, absolut ingenting berättigar de brott de begår. Men nu verkar det som om en allmän opinion, och en press som i bland är tvetydig och i bland förblindad av känslor, då och då kritiserar det nära samarbete som har upprättats mellan den franska, den självständiga baskiska och den spanska polisen. På det här området måste man vara särskilt tydlig och formulera sig med eftertryck. Detta samarbete för förföljelse och bestraffande av brott kommer att fungera genom att förstärkas. Om bara de, vars förmenta militära aktioner är att sätta en kula i huvudet på en kommunpolitiker som självklart är obeväpnad och utan skydd, börjar vara på sin vakt! Visst är demokratin skör, men i Europa har den fram tills nu lyckats vinna alla strider mot små gruppers tyranni, vilka med våld har försökt påtvinga andra sin ideologi eller sin syn på världen.
Vårt parlamentet är och förblir solidariskt med det baskiska folket och dess förtroendevalda, och kommer fortfarande inte att göra några eftergifter för frihetens fiender.
(Applåder)
Herr ordförande! En ung man, José Ignacio Iruretagoyena, har mördats genom ETA: s barbari. På nytt har en familj fördärvats och ett folk, det baskiska folket som slåss för sin frihet och vill ha fred, har angripits via ett av sina offentliga ämbeten.
Francodiktaturen lyckades inte tysta vårt folks röst och det skall inte heller de lyckas med som försöker tvinga på oss sin vilja med våld. I historien om folkets vilja segrar alltid friheten och demokratin över vapnen. Det är obestridligt att det baskiska folket, den allra största majoriteten av dess medborgare, är anhängare av dessa värden.
Vi vill uttrycka vår solidaritet till Iruretagoyenas familj och vänner och även all vår solidaritet med Partido Popular, den politiska familj som den mördade tillhörde.
Kampen mot våldet, fredsarbetet är en uppgift för oss alla. Därför bör vi som tror på demokratin arbeta enigt, i den mån det är möjligt, utifrån överenskommelsen. Och även om de som dödar inte vill detta och motsätter sig, måste vi med våra ords kraft övertyga dem som fortfarande stödjer de våldsbenägna, om att de bör ansluta sig till demokratin
Därför ber jag till kammaren att rösta nej till punkt fem i resolutionen, vilket försvårar dessa möjligheter och inför en unilateral och sekteristisk syn på vägen mot fred, för de har krossat ett människoliv, vilket är fruktansvärt, men låt oss inte döda hoppet om ett helt folk. Låt oss göra freden möjlig med de vapen vi har, utan att avstå från något av dem: polisingripanden, demokratin och även ordet.
(Applåder)
Herr ordförande! Jag vill bara å kommissionens vägnar ansluta mig till den avsky, till den indignation och till den medkänsla som riktats till de anhöriga till den mördade baskiske kommunfullmäktige. Herr ordförande, det tål att tänkas på. Även folkvalda kan bli offer för den här sortens terroristattacker.
Det är återigen en impuls till oss alla, kommissionen, medlemsstaterna, Europeiska unionens institutioner, att på nytt med återupplivad kraft och i samhörighet och solidaritet bekämpa terrorismens gissel.
(Applåder)
Tack, herr kommissionär. Tillåt sammanträdets ordförande att för en gångs skull avstå från sin neutralitet, och till fullo ansluta sig till vad som här har sagts med anledning av det här avskyvärda mordet.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Vi skall nu genomföra omröstningen.
Europeiska unionens bistånd (fortsättning)
Nästa punkt på föredragningslistan är fortsättningen på den gemensamma debatten om Europeiska unionens bistånd.
Herr ordförande! Låt mig först av allt gratulera föredragandena, såväl föredraganden för det ansvariga utskottet som föredraganden för yttrande, för detta är en viktig debatt som gäller kvalitativa aspekter på Europeiska unionens utvecklingsbistånd och humanitära hjälp. Det är en viktig debatt därför att gemenskapen, dvs. de samverkande medlemsstaterna inom Europeiska unionen, nu svarar för över 50 procent av det offentliga utvecklingsbiståndet i världen, inom ramen för vilket en växande roll, även om det bara gäller i relativa termer, spelas av de fonder som administreras gemensamt via gemenskapens olika verkställighetsorgan.
När vi nu skall utvärdera samarbetet och det humanitära biståndet och diskutera frågan om hur effektiva de varit, så måste vi ta hänsyn till vissa speciella faktorer som karakteriserar ingripandena på gemenskapsnivå jämfört med de ingripanden som görs av de enskilda medlemsstaterna: framför allt det faktum att bland annat på initiativ av Europaparlamentet, dvs. via budgeten, så har gemenskapen åstadkommit en fantastisk mångfald under de senaste åren, såväl när det gäller de instrument som används som när det gäller de samarbetspartners som utnyttjats och som har varit de officiella, dvs regeringarna i tredje land, men även olika internationella organisationer och ombud, icke-statliga organisationer, folkrörelser, företag etc.
För det andra måste det ske en diversifiering när det gäller de extremt viktiga målen, som i dag kanske måste revideras och omorganiseras, men som har gjort det möjligt att ingripa i olika frågor och inom olika sektorer.
För det tredje: det faktum att gemenskapen, till skillnad från alla andra bilaterala givare, i dag är verksam i alla delar av världen, men också - och detta vill jag gärna understryka under - det faktum att man ofta hämmas av externt komplicerade beslutsprocedurer där kommittésystemet, ingripanden och påtryckningar av olika slag som många gånger är överdrivna och ibland inte styrs av medlemsstaterna, spelar en roll som inte alltid är positiv, utan tvärtom ofta motverkar sitt syfte och är negativ.
Slutligen det faktum att kommissionen, och framför alt de generaldirektorat som berörs av det internationella biståndet, förfogar över ganska begränsade personalresurser som dessutom tenderar att minska.
Under de senaste åren har nya rättsliga ramar definierats, framför allt de som gäller det humanitära biståndet, som jag tror kommer att lösa många av de problem som revisionsrätten pekade på när det gäller hur den humanitära hjälpen hanterats under perioden 1992-1995. Det har pågått och pågår en omdefiniering av vissa mycket viktiga rutiner, framför allt de som rör ramavtalet för ECHO och de nya villkoren för samfinansiering av icke-statliga organisationer, och man har inlett en intern omorganisation av kommissionen och de förvaltningsgrenar som har ansvar för att hantera de externa samarbetsinstrumenten och som vi uppriktigt sagt skulle vilja veta lite mer om och som vi skulle vilja bli konsulterade om.
Självklart är det offentliga utvecklingsbiståndet en svår fråga, vilket också mycket riktigt påpekas i förslaget till resolution. Det utgörs av en väv av interna och internationella förhållanden och inte bara av effekterna av enskilda projekt och enskilda instrument.
Det som vi begär, och detta är det viktigaste budskapet från denna debatt, är att det skall bli en bättre samordning och integration mellan den hjälp som hanteras direkt av gemenskapen och den som organiseras av medlemsstaterna själva, att man förstärker och ökar självständigheten för de strukturer, såväl interna som externa, som har ansvaret för att utvärdera och kontrollera biståndets kvalitet, att kommissionens befogenheter förstärks när det gäller partnerskapen med icke-statliga organisationer, att man arbetar för en utveckling av den administrativa kapaciteten i utvecklingsländerna och, framför allt, att parlamentet konsulteras och får ta full del av arbetet med att genomföra den interna omorganisationen av kommissionen.
Det är min uppfattning att när det gäller hur ECHO fungerar - med tanke på att detta har varit ämne för ett speciellt betänkande - kommer det att bli nödvändigt att förstärka dess befogenheter och inte att vattna ur de funktioner som kontoret skapades för och att, när det gäller de icke-statliga organisationerna, det är nödvändigt att inte bara behålla utan snarare ytterligare förstärka användandet av kriterier som är speciellt anpassade efter deras behov och efter deras speciella sätt att arbeta.
Herr ordförande! Detta är ett ytterst lägligt betänkande, när vi nu närmar oss år 2000. En ny organisation skall inrättas för att administrera biståndet till utvecklingsländerna i AVS. Jag måste gratulera Goerens till den vision han framställt, vad gäller att förbättra verkansgraden hos gemenskapens bistånd till utvecklingsländer. Jag säger " lägligt" eftersom det faktum att många utvecklingländer, om man går tillbaka och konstaterar att mellan 40 och 50 miljarder ecu gått till bistånd sedan 1975, har det sämre i dag än när Lomé inleddes, innebär att något måste vara fel med systemet.
Det finns många anledningar till detta: instabila regeringar, korruption och, i många fall, att länder har en skuldbörda som de helt enkelt aldrig kommer att hämta sig från.
När många länder skär ner det bilaterala biståndet, och när vi har en ständig åtstramning vad gäller EU: s finansiering, är det därför av största vikt att den finansiering som finns tillgänglig kommer till bättre nytta. Det finns anser jag ett verkligt behov av en regional inriktning, för att få en bättre projektintegrering, för att säkerställa att biståndet inte breds ut så tunt att det inte blir verkningsfullt.
Det finns många sätt som den befintliga finansieringen kan komma till bättre nytta på. Man måste göra reglerna mindre strikta, så att EU: s delegater på plats får mer att säga till om vid beslutsfattandet. De känner till de lokala problemen och lösningarna, utan att hela tiden behöva hänskjuta allting till Bryssel. Delegaterna kan ordna med en betydligt bättre samordning mellan bilateralt bistånd och gemenskapsbistånd, för undvikande av dubbla insatser. Det skulle förbättra verkan - köpkraften - och det skulle möjliggöra ordentliga och detaljerade genomförbarhetsstudier och verkansstudier, för en närmare övervakning av situationen. Det finns många exempel på att inga miljöpåverkansstudier har genomförts, med därav följande skador på områdets ekologi.
Rapporten förespråkar också att konfidentialitetsprincipen skall tillämpas. Jag stöder det. Demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och minimikrav vad gäller effektivitet och insyn i den ekonomiska förvaltningen bör utgöra förutsättningar för ekonomiskt bistånd. Det är bara om vi har stabila och bra regeringar som externa investerare kommer att hjälpa till att skapa den miljö som möjliggör industriell utveckling.
Afrika är nästa logiska kontinent för en sådan utveckling. Många utvecklingsländer har inte kapaciteten på de lokala nivåerna för att genomföra större utvecklingsprogram. Jag ser en verklig möjlighet att biträda med personal från Europa, för att hjälpa till med detta arbete. Detta är ett välavvägt betänkande, och det innehåller många specifika förslag som jag hoppas att kommissionen inte bara kommer att titta på, men också agera utifrån. Min grupp stödjer till fullo detta betänkande.
Herr ordförande! Vi har ett utmärkt betänkande om gemenskapens utvecklingshjälp och dess effektivisering under behandling. Vår grupp står helt bakom förslagen i betänkandet och jag vill också här endast betona några punkter i resolutionen.
För det första anser jag att föredragandens förslag om att kommissionen skall beakta könsfaktorerna i sina samarbetsprogram är mycket viktig. Kvinnornas deltagande spelar verkligen en central roll för att utvecklingsprocesserna ska lyckas. Kvinnornas deltagande förutsätter framför allt utbildning som är avsedd för kvinnor. I själva verket är det ju den bästa och effektivaste utvecklingshjälp vi kan ge. Sambandet mellan kvinnornas utbildning och nativitet är klart. Befolkningsökningen kan begränsas endast genom att ge kvinnorna utbildning och därigenom även möjligheter till födelsekontroll. Kvinnor kunde också med hjälp av lämplig utbildning och ett slags stödkrediter uppmuntras till egen företagsverksamhet och därigenom till större självständighet och till verklig påverkan i ett näringsliv som är under utveckling.
Den andra punkten i den här resolutionen som enligt min mening är mycket viktig är betoningen av partnerskapet och principen för den så kallade deltagande utvecklingen. Lokala aktörer, fömånstagare och medborgarorganisationer måste engageras i utvecklingsverksamheten om man verkligen vill att den ska ge resultat. Detta har också ett stort antal lyckade exempel utvisat, till exempel inom ramen för Phare-programmet.
Som villkor för att få den här hjälpen är det också befogat att kräva demokratisering och respekt för de mänskliga rättigheterna, samt större öppenhet och effektivitet i skötseln av den offentliga ekonomin. Strävan att förbättra situationen borde åtminstone vara synlig i all verksamhet.
Trots problemen skall man dock stödja de lokala medborgarorganisationerna även under svåra förhållanden. För att öka effektiviteten i gemenskapens hjälpinsatser kan man säkert göra mycket även genom att bättre än i dag samordna olika sektorernas åtgärder, med vilka man ändå strävar mot samma mål. Nationella och EU-initiativ måste också koordineras bättre. Som bäst kan de i stället för att ha parallella organisationer effektivt komplettera varandra, och på det sättet förverkligas då även i praktiken den eftersträvade ökningsprincipen.
Värdering är naturligtvis ett centralt instrument för att förbättra effektiviteten. Om projekten har klara syften och mål kan värderingen genomföras meningsfullt. Enbart värdering räcker dock inte, utan det som är viktigt är att man informerar om resultaten om man vill att de ska ha en verklig effekt. Även erfarenhetsutbytet måste ökas och kanske just den centrala enhet som nämns i betänkandet behövs för att ta hand om detta.
Herr ordförande! Goerens har här lagt fram ett, liksom alltid, väl genomtänkt, idérikt betänkande. Det är dessutom aktuellt, eftersom utvecklingspolitiken står inför en omorganisering. Men vad hjälper sådana bra betänkanden, om politikens ramvillkor inte stämmer? Vi konfronteras av att vi får allt fler katastrofer, allt fler svältkatastrofer, allt fler naturkatastrofer - det blir allt mer brådskande med en utvecklingspolitik. Här i kammaren har vi emellertid den situationen, att vi varje år inom ramen för budgetförfarandet måste kämpa för att anslagen inte reduceras, utan att vi åtminstone får föregående års nivå. Dessutom konfronteras vi varje år med att vi har personalbrist inom kommissionen.
När jag var föredragande för budgeten för två år sedan, lovade kommission att anställa mer personal till GD VIII för icke-statliga organisationer. Jag anser att de icke-statliga organisationernas arbete är ytterst viktigt för utvecklingspolitiken och för effektiviteten. De sprider information, de hittar, de är förankrade på platsen. Men det finns för lite personal. Jag har just fått ett klagobrev från läkemedelskampanjen i Tyskland. De var tvungna att slå igen på tre platser för att pengarna från kommissionen inte kom.
Liknande gäller för Moçambique, nu till helgen ett kulturevenemang eller nästa vecka i Frankfurt. Det hjälper inte heller, att när personal utlokaliseras, nationalstaterna får hjälp av dem. Jag anser att kommissionen måste organisera det själv. Det är ett europeiskt utvecklingsbistånd, och jag hoppas att det kommer att förändras under de närmaste åren, att vi verkligen blir effektiva, oavsett de politiska ramarna. Jag hoppas att skuldfällan slutar att tvinga ned länderna i tredje världen på knä, varigenom den otyglade globala finanspolitiken, som vi ser det i Sydostasien, gör världsmarknaden allt mer hämningslös och att vi därigenom upplever svältkatastrofer eller naturkatastrofer.
Herr ordförande! Jag kommer inte att vara överdrivet originell, för jag skulle i min tur vilja gratulera föredraganden till ett utmärkt, ytterst allsidigt arbete, och säga att gruppen Europeiska radikala alliansen absolut delar hans uppfattning om att Europeiska utvecklingsfonden skall införlivas i gemenskapens budget, om förbättringen av det europeiska biståndets synlighet och dess politiska intresse, om de olika områdena för våra interventioner och slutligen om en bättre komplementaritet mellan utvecklingspolitiken och andra europeiska politikområden! På alla de här punkterna är vi fullständigt överens med betänkandet och med resolutionsförslaget.
Däremot, och jag har redan uttryckt den här oron om ett närliggande ämne, när McGowans betänkande granskades, tror jag inte att en förbättrad komplementaritet mellan det europeiska och det nationella biståndet är det som är mest angeläget i dag. Prioriteten, den verkliga angelägenheten, är enligt vår mening att ge avkall på neokolonialism, som ofta gömmer sig bakom bilaterala samarbeten, samt att med bestämdhet gå mot en total gemenskapsanpassning av utvecklingspolitiken.
Här är majoriteten av oss engagerade i institutionella framsteg för vår union och i en ständigt mer avancerad integration av den offentliga verksamhetens stora områden. Unionen eftersträvar för övrigt fortfarande en verklig utrikespolitik, och lyckas inte göra en samstämmig röst hörd i de stora frågor som rör världssamfundet. Men vi har, framför oss, med utvecklingshjälpen ett oändligt fält framför oss, där det politiska projektet för ett Europa grundat på humanismens gemensamma värden äntligen skulle kunna finna en konkret dimension.
Bortom historiska och kulturella skillnader, som nästan är anekdotiska, och bortom felaktiga kortsiktiga beräkningar, så har européerna inga motsatta intressen i den här frågan. Jag skulle dessutom vilja insistera på det i egenskap av fransk förtroendevald, genom att i förbigående glädja mig åt att vår sammanträdesordförande i dag är en f.d. fransk biståndsminister. Jag skulle vilja insistera på det i egenskap av fransk förtroendevald, för man måste erkänna att gemenskapsanpassningen av utvecklingshjälpen inte på långa vägar reflekterar Frankrikes vanor, nuvarande praxis och t.o.m. förnyade doktrin. Men jag tror ändå att Frankrike, här taget som ett exempel, skulle ha allt att vinna på att lägga sin erfarenhet och sina samarbetsmedel i den gemensamma potten för utvecklingshjälp, för att återge dem en värdefull dimension.
Det finns tusen argument, humanitära, finansiella, till förmån för det här tillvägagångssättet. Men om jag bara hade ett kvar, så skulle jag välja ett för att vända på det, det cyniska argumentet som allra oftast tas upp. Var finns det nationella intresset i det här, i termer av politiskt inflytande eller ekonomisk återhämtning? Min övertygelse är att om det inte avlöses av Europeiska unionens inflytande, så kommer det franska inflytandet snabbt att försvinna bakom Förenta staternas inflytande, vilket flera kriser på sistone har visat. Så även om min ståndpunkt i dag kan verka - jag är medveten om det - lätt utopisk, så säger jag detta med stor bestämdhet till de franska ledarna: Frankrikes eget intresse är att till sist avstå från sin obetydliga bilaterala politik för att träda in i ett stort europeiskt projekt för utvecklingshjälp.
Herr ordförande! I de nödvändiga ansträngningarna att göra EU-biståndet mer effektivt bör nyckelordet vara att optimera, samtidigt som dåliga exempel på avsaknad av effektivitet inte får föranleda minskningar i biståndet. Detta finns det dessvärre många andra krafter som eftersträvar. Jag uttrycker mitt gillande för en lång rad av Goerens förslag. Övergången till den sektorspecifika analysen innebär en nödvändig fokusering där också prioriteringarna i mottagarländerna framgår på ett tydligare sätt. Vad gäller projekttilldelningen skjuter man för tillfället från höften. Det behövs absolut noggranna förundersökningar, ett ökat engagemang från icke-statliga organisationer och mottagarländer samt en förbättring av kapaciteten i mottagarländerna. Kommissionens problem med underbemanning bör man heller inte betvivla. Samstämmighet i EU: s politik och samordning mellan medlemsländerna främjar också effektiviteten. Koordination är nyttigt, men ordet samordning klingar falskt. EU-biståndet bör nämligen vara ett supplement till medlemsstaternas bistånd, även om det har sitt självberättigande. Formuleringen i punkt 5 är därför olycklig. Utvärderingsbehoven är alltför olika och medlemsländerna bör därför inte underkasta sig EU: s metoder, även om ett närmande är förnuftigt.
Jag måste också motsätta mig idén om att skilja det politiska beslutsfattandet från projektförvaltningsfrågorna. De organisatoriska problemen måste lösas på annat sätt, såsom det redan har gjorts. Även om jag inte är en förespråkare för kommittéer är jag övertygad om att rådets förvaltningskommittéer knappast har något att göra med förseningarna i genomförandet. Förseningarna orsakas däremot av långdragna förfaranden i kommissionen. Tvärtom är dessa förvaltningskommittéer en kvalitetskontroll. Det skulle knappast ha genomförts förbättringar i den nuvarande omfattningen med hänsyn till integration av köns- eller miljöaspekten, om det inte hade varit på grund av konstanta påtryckningar från medlemsländerna i dessa kommittéer och här från parlamentet. Dessutom är hänvisningen till livsmedelsbiståndet i punkt 7 olämplig, eftersom bedömningen av detta var ytterst kritisk och leder till att denna form av bistånd begränsas.
Herr ordförande! Detta är ett mycket vittomspännande betänkande, och det är mycket man kan hålla med om i det, däribland behovet av en jämförande utvärdering mellan EU: s utvecklingsprojekt och de enskilda medlemsstaternas, våra krav sedan länge på bedgeterisering av Europeiska utvecklingsfonden, samt behovet att bekantgöra de många positiva saker europeiska bistådsprogram har åstadkommit.
Ett utelämnande, som Vecchi nämnde, är det dyrbara, slösaktiga, hemlighetsfulla och tidsödande tillämpandet av komittologiförfaranden, som tveklöst snarare försvagar än förhöjer kvaliteten på vårt bistånd.
Låt mig emellertid koncentrera mig på två saker i betänkandet. Låt oss först ha inkonsekvenserna i de europeiska utvecklingsprogrammen klara för oss, vilka beror på den geografiska ansvarsfördelningen inom kommissionen. Oavsett om ett projekt genomförs i Afrikas horn, Nepals berg eller den brasilianska regnskogen, så skall allt vårt bistånd beakta en gemensam, rättighetsbaserad inriktning, som överensstämmer med erkända standarder för mänskliga rättigheter. Sådana principer innefattar vederbörlig uthållighet, icke-diskriminering, tillrådlighet, delaktighet och ansvarighet. När saker och ting går fel finns det behov av avhjälpanden. Jag ber kommissionären överväga i vilken utsträckning de förefintliga arrangemangen ger honom möjlighet att känna sig säker på att sådana standarder upprätthålls i samtliga fall.
För det andra så är jag enig med många kollegor, som har påpekat kommissionens kroniska problem med underbemanning. Det medför att dess personal ägnar sig åt " fyllning" med märkliga benämningar, med koncentrationen lagd vid stora projekt för att nå budgetmål, med alltför litet hänsyn tagen till kvaliteten. Förra året var en tredjedel av de högre tjänstemannabefattningarna i GD IB, som handlägger Asien och Latinamerika, inte tillsatta. 40 procent av personalen i GD I, IA och IB, har korttidsanställningar, samtidigt som många av de viktigare uppgifterna utförs av externa konsulter.
Storbritannien och Tyskland har mer än dubbel så många personer anställda - pund för pund, mark för mark - för att administrera sina biståndsprogram. Innan medlemssttaterna gemensamt kommit överens om en lösning på kommissionens personalproblem, så kommer resolutioner till förmån för biståndskvaliteten inte att komma mycket längre än till de papper de är skrivna på.
Herr ordförande! Goerensbetänkandet handlar i första hand om åtgärder som Europeiska unionen kan vidta för att förbättra biståndets effektivitet. Vi kan hålla med om de föreslagna åtgärderna i sig, men i Europeiska kommissionens grönbok läggs orsaken till den låga effektiviteten främst hos utvecklingsländerna själva. Om den analysen av kommissionen är riktig kommer genomförbarhetsstudier och djupgående studier av projektens verkan i unionen inte att förbättra biståndets effektivitet utan är det i första hand i utvecklingsländerna själva som åtgärder måste vidtas. Det framgår enligt vad jag anser inte tillräckligt tydligt i Goerensbetänkandet.
Fabra Vallésbetänkandets plädering för en bättre samordning av det europeiska humanitära biståndet med det från medlemsstaterna stöder jag. Europeiska kommissionen kan i det sammanhanget ha en samordnande funktion. En europeisk stadga med allmänna principer för samarbetspolitik med avseende på bistånd, som föredraganden ser den, har jag inget behov av. Särskilt inte eftersom det handlar om det mer strukturella biståndet bör medlemsstaternas biståndsprogram få förtur. Många europeiska länder har särskilda relationer med vissa utvecklingsländer. Dessa särskilda band måste unionen respektera.
I det sammanhanget är det iögonenfallande att i betänkandet av Fabra Vallés läggs skulden för det bristande samarbetet helt och hållet på medlemsstaterna. De skulle inte använda sig av kommissionens experter i tillräckligt stor omfattning. Det kan så vara men kan vi inte lika gärna vända på steken? Har kommissionen tillräckligt mycket använt medlemsstaternas kunskaper och erfarenhet? Det förefaller mig som att medlemsstaterna, tack vare sina fleråriga relationer med vissa utvecklingsländer har samlat på sig en skatt av erfarenheter som en organisation som ECHO, som med sina sex år närmast är att likna vid en nybörjare, kan lära sig mycket av.
Herr ordförande! Jag talar endast om Fabra Vallésbetänkandet såsom ledamot av budgetkontrollutskottet. Först av allt vill jag påminna parlamentet om att detta betänkande handlar om att säkerställa att Europeiska unionens pengar används på bästa möjliga sätt. Budgetkontrollutskottet har ingen som helst avsikt att tillvälla sig den roll utskottet för utveckling och samarbete har. Betänkandet utgör när allt kommer omkring budgetkontrollutskottets svar på revisionsrättens särskilda rapport.
Vissa skulle hävda att detta bara innebär att utskottet ställer sig på rättens sida gentemot kommissionen. Det är inte alls fråga om det. Det är ett allvarligt menat försök att få in litet sunt förnuft i vad som är ett mycket komplicerat system. Systemet har många bra inslag, vilka vi bör lovorda och också lovordar i motiveringen. Men det har ändå sina brister som vårt utskott ser det. Fabra Vallésbetänkandet utgör ett försök att sammanföra kunnandet, erfarenheten och bästa praxis, inte bara från Europeiska unionen utan också från medlemsstaterna, för att ersätta dagens sexton olika okoordinerade system. Vi får inte glömma att vi talar om humanitärt bistånd, inte utvecklingsbistånd generellt sett.
När vi talar om humanitärt bistånd kommer jag att tänka på när jag var i Addis Abeba före Mengisturegimens fall. Etiopien stod en gång i centrum för världens uppmärksamhet av flera olika skäl. En högre etiopisk tjänsteman sade till mig: " Felet med er européer är att det är era egna intressen som tycks utgöra er prioritering. Ni hör inte efter med oss om vad vi verkligen vill ha. Ni försöker se till så att det ni vill ge oss är det vi vill behöva" . Och han gav mig ett exempel: " När vi behövde transportmöjligheter, för att kunna transportera omkring vatten och mat, så var unionens medlemsstater väldigt snälla. Tyskarna gav oss lastbilar, de gav oss Mercedes Benz. Fransmännen gav oss lastbilar, de gav oss Renault. Italienarna gav oss lastbilar, de gav oss Fiat. Och britterna gav oss lastbilar, de gav oss Leyland. Vad de inte gav oss var någon utbildning för våra bilmekaniker och heller inga reservdelar. Vi hade en lastbilsflotta, där alla märken hade olika behov, och många av dem var oanvändbara för oss" . Han sade också: " Den dagen då Bob Geldof kom infarande i Addis Abeba på en lastbil, som förde in hans livsmedelsbiståndskonvoj, blev jag modstulen. Jag tänkte: där kommer ytterligare en vi inte har" . Den sanna historien säger en hel del om bristen på samordning och samarbete mellan medlemsstaterna och unionen. Det är det Fabra Vallésbetänkandet har insett.
Man kan förstår varför medlemsstaterna gör så här. De har verkligen sina intressen. Men när allt kommer omkring så är inte det det bästa för det humanitära biståndet. Jag vet att det kommer att krävas stora ansträngningar för att få en ändring till stånd, men det är vad betänkandet försöker göra. Det är inget angrepp på kommissionen i sig - låt oss ha det klart för oss. Lika mycket som om något annat så handlar det om att få medlemsstaterna att inse att subsidiaritet inte alltid handlar om att flytta ner saker ett steg, utan mer om att utföra saker på den rätta nivån. När det gäller humanitärt bistånd kan subsidiaritet mycket väl handla om att flytta upp det en nivå, och få det samordnat på gemenskapsnivån, snarare än att medlemsstaterna skall försöka göra det på ett överflyttat sätt.
Jag oroar mig för att detta, när vi har röstat om det, kommer att bli liggande på en hylla någonstans utan att uträtta någonting. Det är därför som jag vädjar till kommissionen att agera utifrån detta betänkande, i synnerhet utifrån punkterna 4 och 7, där vi uppmanar kommissionen att vidtaga specifika åtgärder. Det handlar om att göra ett politiskt uttalande för att få verkligt agerande till stånd: inte bara att föra fram ännu en föreskrift, utan börja uträtta något. Tänk er bara vad vi skulle kunna göra med alla pengarna, om vi kunde få ordning på det hela mellan medlemsstaterna och kommissionen. Vi skulle använda dem på ett betydligt bättre sätt.
Herr ordförande! I denna debatt om effektiviteten i Europeiska unionens bistånd till utvecklingsländer och om det nödvändiga extra biståndet till utvecklingsländer med stora skulder måste vi till att börja med konstatera att dessa två frågor har mycket gemensamt. Fattiga länder som bär på olidligt höga skulder och som därigenom måste avstå en alltför stor del av sin årliga budget till avbetalning av räntor har ju alltför lite pengar över till sina egna åtgärder och blir därför bara allt fattigare och allt mer beroende av bistånd, bland annat från Europeiska unionen. Det är alltså mycket bra att unionen medverkar i Världsbankens och IMF: s initiativ att lätta på skuldbördan. Det är den första punkt jag vill ta upp.
För övrigt tycker jag att det verkar vara viktigt att det inom denna ram träffas överenskommelser med dessa länder för att förebygga att de på nytt skuldsätter sig för djupt eller för att förebygga att länder inte tar på sig skulder i förhoppningen att de förr eller senare ändå avskrivs igen. Jag skulle egentligen vilja veta av kommissionären om de garantierna verkligen ges.
Herr ordförande! Mina randanmärkningar om Goerensbetänkandet vill jag framförallt lägga på biståndets effektivitet. Jag är övertygad om att det inte går att ge en helt svart eller helt vit bild av det hela. Verkligheten är den att i vissa fall har biståndet fungerat positivt och i andra inte och det är långt ifrån alltid en fråga om biståndets kvalitet utan det beror även på andra saker som naturkatastrofer, dålig ledning, politisk destabilisering eller krig.
Det hindrar inte att det alltid är bra att göra biståndets effektivitet maximal och därför tycker vi att följande fem punkter är viktiga. Biståndet får inte slängas i väg hur som helst. Det måste ansluta, och där ansluter jag mig till en av de föregående talarna, till förhållandena i det aktuella landet själv och befolkningens egen inblandning måste vara maximal. Annars skapar man så kallade vita elefanter. Det är projekt som står stilla någonstans och som aldrig mer används.
Givarna måste samordna biståndsprogrammen på ett bra sätt så att man ger varandra stöd och inte arbetar vid sidan av varandra. Mängden av program från diverse västerländska frivilligorganisationer, från Världsbanken, från IMF, från FN för varje land ger ibland en så kaotisk bild att det inte är att undra på att det sammanlagda resultatet inte är effektivt och en samordning på EG-nivå är utomordentligt viktig. Bra och demokratisk ledning med respekt för minoritetsgrupper och mänskliga rättigheter är också ett villkor för att biståndets effektivitet skall höjas. Om inte detta uppfylls måste du också ha mod att dra in biståndet. Det betyder naturligtvis inte att du inte kan ge humanitär hjälp men det verkliga utvecklingsbiståndet får då helt enkelt inte fortsätta.
Bistånd måste uppmuntra människor att själva ta tag i saker och ting och det får inte verka beroendeframkallande. I en del länder har det alltför omfattande biståndet varit katastrofalt. Tänk till exempel på ett land som Zambia där tre fjärdedelar var beroende av bistånd.
Slutligen måste egentligen ett land som får bistånd vara öppet för principerna för en social marknadsekonomi. Inte för att påtvinga ett land en ideologi utan för att hjälpa ett land att välja en positiv väg i en globaliserande värld.
Herr ordförande! Det var några saker som kan förstärka effektiviteten, om det nu fastställs i en stadga eller i andra spelregler tycker vi inte är så viktigt. Vi tycker att det är viktigt att den sortens principer omsätts i politiken. Vi tackar för Goerensbetänkandet och vi tillönskar här kommissionär Pinheiro styrka i genomförandet av denna politik och jag ber Van den Broek vidarebefordra detta till Pinheiro.
Herr ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! I ett nyligen spritt arbetsdokument om SEM 2000 från vårt budgetutskott konstaterar vår kollega Colom i Naval, att direktfinansieringen av Europeiska gemenskapernas kommission egentligen borde vara ett exempel på insyn, korrekthet och effektivitet. Tyvärr är det ofta inte fallet. Jag skulle i sammanhang med vår kollega Fabra Vallés betänkande, som jag tycker är mycket bra, vilja påpeka, att vi återigen fastställer detta i våra betänkanden om de utrikespolitiska biståndsprogrammen. När man läser Fabra Vallés betänkande, skulle man lika gärna kunna inflika vår kollega Hoffs slutsatser - hon skriver om problemen på TACIS-programmets område - dålig samordning och oklar ansvarsfördelning mellan kommissionen och de utländska biståndsorganisationerna, konsultföretag, avtalsparter och ukrainska partnerorganisationer.
Allt detta stämmer även i hög grad in på revisionsrättens kritik mot unionens ECHO-program respektive biståndsprogram, om man bortser från adjektivet ukrainska. Jag tycker därför egentligen att det är beklagligt, att vi ständigt måste påpeka dessa problem för kommissionen. Det är egentligen onödigt att man var tvungen att läsa exakt samma sak i Frankfurter Allgemeine den 14 januari, nämligen om bedömningen av EU: s biståndsprogram i Bosnien, där vi vet att en stor del av våra anslag har gått till f.d. Jugoslavien. Jag citerar: Bedömningen av EU: s biståndsprogram sträckte sig från inte bra via erbarmlig till riskabel.
Detta är den bedömning av vårt biståndsarbete, som utifrån summan är så storartad, som europeiska media ibland förmedlar våra medborgare. Därför skulle jag vilja ber er om att vi stryker föredragandens punkt 16, kravet på att slutligen skapa en central enhet, som inom kommissionen övertar ansvaret för utvärderingen av utvecklingsoch biståndsprogrammen inbegripet ECHO, Meda, Phare och Tacis, att man från kommissionens sida slutligen tar ett beslutsamt tag i den här saken. Till detta hör att man även bör ta en närmare titt på punkt 14, vari vår kollega Fabra Vallés konstaterar, att man måste sluta med extern rekrytering av personer, när man vet att det finns till viss del mycket nära förbindelser mellan berörda myndigheter och vissa biståndsorganisationer.
Ni vet att var tredje ecu, som spenderas via de icke-statliga organisationerna, hanteras via franska biståndsorganisationer. Om man tar upp dessa saker i det här sammanhanget, så skulle det även vara ett bidrag till insyn och till framgångsrikt genomförande av dessa biståndsprogram, om vi skulle följa vår aktade föredragande på denna punkt.
Herr ordförande! Jag vill gärna lyckönska föredragandena Fabra Vallés och Goerens till deras betänkanden. Låt mig först ta upp betänkandet av Fabra Vallés och sedan ta upp Goerensbetänkandet.
Jag vill inte bara tacka föredraganden och föredraganden av yttrande, Carlotti, för detta betänkande, utan jag vill också uttrycka min uppskattning för det konstruktiva bidraget från berörda parlamentsutskott avseende revisionsrättens rekommendationer i dess rapport om humanitärt bistånd för perioden 1992-1995. De olika konstruktiva meningsutbytena har bidragit till en rikare diskussion genom att idéer om framtidens bistånd tillförts. Kommissionen instämmer i de flesta av iakttagelserna som de anges i resolutionsförslaget och särskilt nödvändigheten av att förbättra samordningen mellan de olika aktörerna på området humanitärt stöd, inbegripet medlemsstaterna. Även vikten av att förse de sakkunniga på detta område med en egen ram på grund av deras viktiga samordnande och kontrollerande funktion. Med tanke på detta utarbetar kommissionen en referensram i form av en handbok.
Det önskvärda i att förse det humanitära biståndet med en juridisk grund. Kommissionen beklagar att dessa specifika åtgärder i ett så viktigt område av Europeiska unionens utrikesrelationer inte kunde omfattas av Amsterdamfördraget.
Sedan nödvändigheten av att utveckla strategiska relationer, särskilt vid stora humanitära kriser, med de övriga aktörerna inom området humanitärt bistånd, både statliga och icke-statliga organisationer samt Förenta nationernas kontor.
Jag vill peka på att kommissionen just nu arbetar på definitionen av ett nytt effektivt partnerskap för optimering av resultaten vid humanitära aktioner. Dessutom undersöker kommissionen vilka möjligheter det finns att bättre utvärdera effekterna av humanitär verksamhet.
Låt mig också gå in på två rekommendationer i resolutionsförslaget där kommissionen inte håller med Europaparlamentet. Att utarbeta en humanitär stadga för att definiera inriktning och principer i Europeiska unionens humanitära politik tycker vi inte behövs. Rådets förordning av den 20 juni 1996 och kommissionens meddelande om kopplingarna mellan nödhjälp, återanpassning och utveckling tycker vi utgör en tydlig juridisk ram som fyller det tomrummet. Jag tror att även Carlotti, föredragande av yttrandet från utskottet för utveckling och samarbete, delar kommissionens uppfattning i den frågan. När revisionsrätten utarbetade sin rapport var det för övrigt ännu inte på det viset, det vill säga när det gäller kommissionens meddelande om kopplingen mellan nödhjälp, återanpassning och utveckling. Därför kunde det inte kommenteras i rapporten.
När det gäller skapandet av en central enhet i kommissionen som skall ansvara för utvärderingen av externa stödprogram som ECHO, Meda, Phare och Tacis, vill jag hänvisa till att kommissionen den 15 oktober förra året beslutade att utarbeta en ny struktur för förvaltningen av dessa program. Kontoret för humanitärt bistånd kommer att delta i begränsad omfattning i den nya strukturen på grund av det humanitära biståndets speciella karaktär och de akuta omständigheterna och de särskilda förfarandena för genomförande av projekten.
Slutligen kommer kommissionen att informera Europaparlamentet om den debatt som inom kort inleds om humanitärt bistånd med sikte på år 2000, så ett er institution hålls informerad om ämnen av gemensamt intresse som kräver extra uppmärksamhet, till exempel biståndsarbetarnas säkerhet och den humanitära etiken. Självfallet kommer kommissionen att fortsätta informera parlamentet om åtgärder som vidtas, både med avseende på åtgärder och ansvariga aktörer samt utvärderingen av resultaten. I det avseendet tror kommissionen att den inom kort skall kunna lägga fram rapporten för år 1997 inför behörigt parlamentsutskott så att resultatet kan utvärderas och vi tillsammans kan tänka igenom allmänna riktlinjer för nästa år. Till detta skulle jag gärna vilja foga två kommentarer.
För det första har olika ledamöter talat om personalsituationen i kommissionen och särskilt för dem som ansvarar för utarbetande och genomförande av biståndsprogram. Det är en diskussion som återkommer varje år och varje år kan vi läsa i revisionsrättens rapport att om det inte görs något åt personalsituationen nu kommer de utan tvivel att se sig nödsakade att upprepa samma anmärkning nästa år igen. Det är sant. Om man jämför hur många medarbetare som finns tillgängliga i vissa av våra medlemsstater och även andra internationella organisationer som sysslar med utlandsbistånd i jämförelse med kommissionen så kommer man fram till förhållandet en mot tre, fyra mot en till kommissionens nackdel. Tyskland har till exempel 5, 7 medarbetare för varje utgift på tio miljoner dollar medan vi har 2, 7. Det kan vi bara beklaga oss över. Vi kan vidare säga att hela systemet med anställning av experter på treårskontrakt naturligtvis skyndar på omsättningen av medarbetare och liknande. Vi tycker inte ens att vi har rätt att förlänga dessa kontrakt, det är alltså med andra ord en snabb omsättning av know-how också. Samtidigt åläggs vi en tydlig begränsning när det gäller utökningen av vårt bestånd av fasta medarbetare inom kommissionen. Jag skulle säga: Rätta munnen efter matsäcken! Låt oss därför föröka genomföra arbetet så bra som möjligt med de medarbetare vi har och inte beklaga oss alltför mycket över att vi har för lite personal. Det är inte så väldigt mycket att göra åt. Men du får vara mycket kritisk när det gäller att anställa personal och kvaliteten på den.
Den andra kommentaren jag har innan jag går in på betänkandet av Goerens har att göra med den så kallade programstrategin som man förespråkat. Kommissionen delar i sak uppfattningen att det skulle vara mer opportunt att välja en mer övergripande strategi och då särskilt när det gäller kriser vilkas räckvidd och komplexitet är längre och där det inte handlar så mycket om ett ad-hoc-ingripande utan ett mer strukturellt ingripande. Ändå så anser kommissionen att den enskilda projektstrategin, särskilt när det gäller kriser som följer efter naturkatastrofer och liknande eller plötsliga epidemier, bör prioriteras. Med andra ord utesluts alltså inte den övergripande strategin men i de allra flesta fall borde dock en strategi per projekt prioriteras och inte så mycket en, låt oss kalla det, programmatisk strategi.
Jag har noterat ytterligare en anmärkning om klagomål över att vissa icke-statliga organisationer från en viss medlemsstat inte skulle ha samma chanser att delta i genomförandet av program som andra. Låt mig säga kort och tydligt: jag har själv erfarenhet av den här sortens anmärkningar som ges när det rör sig om biståndsprogrammen Tacis och Phare. Jag kan inte säga annat än att genomförandets effektivitet och kvalitet måste vara avgörande vid tilldelningen av biståndsprojekt. Vad det anbelangar så anser jag att det bara är bra om det fortsätter att vara så. Om det finns medlemsstater vars icke-statliga organisationer inte så väl känner till den region eller det land där projektet skall genomföras och på grund av detta inte hamnar så högt när det gäller tilldelningen av projekt så kan det underläget åtgärdas med hjälp av workshops och information från kommissionen. Men jag är i det avseendet alltid beredd att inleda en öppen diskussion och jag är inte särskilt övertygad om att klagomålen när det gäller den här punkten alltid är lika berättigade och välgrundade.
Goerens resolutionsförslag och hans betänkande. Kommissionen gläder sig över resolutionsförslaget där, liksom i det föregående betänkandet, nödvändigheten av att förbättra effektiviteten och efficiency i våra biståndsprogram understryks. Denna nödvändighet känner vi till sedan länge och det har genomförts många undersökningar för att ta reda på biståndets effektivitet. Av dessa framkommer tydligt att biståndet är effektivt när det har till syfte att stödja en bra utvecklingspolitik och inte ersätta en sådan politik. Även den kommentaren har med rätta fällts i debatten i dag.
Bistånd kan inte ersätta sund ekonomisk förvaltning, kan inte ersätta respekten för mänskliga rättigheter och en fri demokrati. Strömmar av biståndspengar kan bara vara effektiva om våra partnerländer ombesörjer rätt ekonomisk, social och politisk ram för utvecklingen.
Under årens lopp har vi gjort stadiga framsteg i integreringen av den principen i våra programförfaranden. Redan i Lomé III infördes koncentrationen av programmeringsbart bistånd på ett begränsat antal sektorer. Den principen har sedan ständigt genomförts under det senaste decenniet.
De senaste åren har förfarandena för utarbetande och utvärdering av verksamheter som finansieras av oss blivit mer utförliga och även mer systematiska. I resolutionsförslaget som ligger framför er hänvisas också, helt riktigt tycker jag, till användningen av en logisk ram i alla faser av projektcykeln.
Resolutionsförslaget poängterar samtidigt vissa teman som blir allt viktigare i vår biståndspolitik och i metoderna för utarbetandet av projekten. I generaldirektorat VII har en grupp för kvalitetsstöd upprättats som skall se till att de inlämnade finansieringsförlagen helt och hållet överensstämmer med en sådan politik.
Resolutionsförslaget konstaterar att kommissionens verksamhet i stor omfattning begränsas av personalbrist. Där har vi det ämnet igen. Europa kan ha en egen röst, kan ha en viktig funktion i den internationella debatten om biståndets effektivitet. Vi måste dock då ha tillräckligt med personal för att kunna fylla en sådan funktion. Jag har redan kommenterat detta och även berättat om begränsningarna.
Efter diskussioner med medlemsstaterna 1995 genomförs nu grundliga utvärderingar av all vår samarbetsverksamhet med de fattigare länderna i världen. I de flesta fall är den förberedande fasen avslutad och skall fältarbetet nu inledas. Resultaten kommer antagligen att finnas tillhands i slutet av året.
Även här kommer inom en snar framtid, som jag sade i samband med Fabra Vallésbetänkandet, den nya strukturen att vara mycket viktig för de externa biståndsprogrammen. Jag vill på nytt understryka, vilket också togs upp i Fabra Vallésbetänkandet, vikten av en intensiv samordning mellan alla biståndsgivare och även mellan medlemsstaterna och kommissionen. Jag är rädd för att den samordningen, och det säger jag också med anledning av kommentarerna från Blokland, alltför ofta är enkelriktad och informationen bara flyter i riktning från kommissionen till medlemsstaterna.
Inom Europeiska unionen borde vi väl kunna förbättra samarbetet sinsemellan, inte bara för att visa upp en tydligare politisk profil för våra partnerländer utan även för att höja biståndets avkastning.
Till sist, herr ordförande, vill jag helt kort ta upp den anmärkning som gjordes om biståndet till det före detta Jugoslavien. Det är mycket riktigt en historia för sig. Jag tänker inte gå in på den i detalj men eftersom Frankfurter Algemeine har kommit över en intern utvärderingsrapport från min enhet och dessutom en rapport som vi hade lånat ut till konsultbyrån Bereschot, så vill jag säga att under det senaste halvåret, bland annat också med anledning av de diskussioner vi har haft med parlamentet och andra biståndsgivare, har vi undersökt på vilket sätt vi kan göra biståndet, särskilt till Jugoslavien, för återuppbyggnad, bättre och effektivare.
Jag vill gärna ta ansvar för de fördröjningar som uppstått till följd av organiseringen av vårt eget arbete. Samtidigt ber jag om förståelse för det faktum att vi i Bosnien naturligtvis i hög grad är beroende av att myndigheterna där är villiga att medverka. Och det är inte alltid så lätt. De månader som vi varit tvungna att vänta på tillstånd, godkännande, undertecknande av memoranda of understanding från myndigheterna där är oräkneliga. Ändå förstärker vi nu vår delegation i Sarajevo, har vi på nytt granskat vår organisation i Bryssel, har vi ett förslag liggande som skickas till rådet nästa vecka och som ni snart skall medverka till, nämligen om en flexibilisering av förordningen om återuppbyggnadshjälp till Jugoslavien så att vi får större möjligheter att agera snabbare. Glöm nämligen inte en sak. Vi arbetar på grundval av rättsakter som även rådet fastställt och som även innehåller en hel del saker som å ena sidan vill garantera en fullständig öppenhet för medlemsstaterna men som samtidigt omfattar mycket tidsödande förfaranden. Det är också en sak som gör att genomförandet av biståndet går långsamt.
Slutligen lovar jag Maij att jag skall önska Pinheiro all styrka till genomförandet av hans program, särskilt med avseende på AVS-länderna.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, kl. 9.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 19.15.)
| sv |
1. Dialogen mellan den kinesiska regeringen och Dalai Lamas sändebud (omröstning)
| sv |
18. Stöd till tidig demonstration av hållbar energiutvinning från fossila bränslen (
| sv |
Antidumpningsärenden - läge och framtidsutsikter (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Daniel Caspary, Cristiana Muscardini, Tokia Saïfi, Georgios Papastamkos, Kader Arif, Bernd Lange, Gianluca Susta, Metin Kazak, Niccolò Rinaldi, Marielle De Sarnez, Yannick Jadot, Carl Schlyter, Helmut Scholz, Robert Sturdy, Syed Kamall och Jan Zahradil, för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet, Alliansen liberaler och demokrater för Europa, De gröna/Europeiska fria alliansen, Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster och Europeiska konservativa och reformister om antidumpningsärenden - läge och framtidsutsikter - B7-0562/2010).
Daniel Caspary: Herr talman, mina damer och herrar! Antidumpningsåtgärder spelar en viktig roll i världen. För oss i parlamentet, och jag tror att jag kan tala för majoriteten av ledamöterna här, handlar det inte om protektionism utan om en förnuftig användning av antidumpningsinstrumentet. Vi måste kunna försvara oss om företag dumpar produkter på marknaden, med andra ord om de säljer produkter till ett pris som understiger produktionskostnaderna för att tvinga bort konkurrenterna från marknaden och få en orättmätig fördel.
Jag vill framför allt ta upp en punkt. Jag vill be kommissionen besvara följande frågor. Har kommissionen någon idé om eller har den fått någon återkoppling från rådet om i vilken grad utländska regeringar är inblandade i denna typ av verksamhet? Förekommer det fall där regeringar i de länder där företag har sin bas försöker att påverka de beslut som fattas i antidumpningskommittén? Har det förekommit reaktioner på eller till och med försök att utöva inflytande som har lett till ett annat resultat i omröstningarna? Jag skulle vilja få information om detta eftersom företag har vänt sig till mig den senaste tiden med sina frågor.
Min andra punkt är att vid flera tillfällen har företag vänt sig till mig och bett mig kontakta kommissionen och förhindra att antidumpningsundersökningar äger rum i vissa fall. Om man inför ett antidumpningskrav kommer det att få negativa konsekvenser för europeiska företag som gör affärer i andra områden, som i Afrika. Jag skulle vilja veta kommissionens syn på detta. Hur ser det aktuella läget ut? Förekommer det fall av denna typ?
Vital Moreira: Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill be kommissionsledamoten att så långt det är möjligt förtydliga kommissionens ståndpunkt angående handelspolitiska skyddsåtgärder, däribland antidumpningsinstrument. I ett aktuellt meddelande uppgav kommissionen att öppen handel är beroende av rättvis konkurrens mellan nationella och utländska tillverkare och tillade att ”EU:s tillverkningsindustri kommer att skyddas mot snedvridning eller störningar i den internationella handeln med hjälp av handelspolitiska skyddsåtgärder som är förenliga med WTO-reglerna”. Det är bra. Förutom en stabil rättslig grund krävs det dock även en effektiv och förutsägbar mekanism för beslutsfattande så att dessa mål kan uppnås.
Jag vill ställa följande fråga: motsvarar rådets aktuella förslag om att medlemsstaterna ska kontrollera kommissionens genomförandeakter, som omfattar handelspolitiska skyddsåtgärder, denna önskan om en garanti för att handelspolitiska åtgärder vidtas? Jag vill påminna om att rådets beslut föreskriver undantag från de allmänna kommittéreglerna, vilket innebär att det är möjligt att försvåra och till och med förhindra eller försena och till och med politisera beslutsfattandet inom detta område, som är kommissionens ansvar. Min andra fråga handlar om följande: i meddelandet nämner kommissionen också att den kommer att undersöka hur man ska gå tillväga för att uppdatera och ändra de handelspolitiska skyddsåtgärderna samt om det är relevant att göra det. Jag är oroad över följande: om inte kommissionen bekämpar rådets förslag om förfarandet för att besluta om handelspolitiska skyddsåtgärder, kan den i så fall garantera oss att den kommer att stå emot de medlemsstater som försöker undergräva och försvaga tillämpningen av handelspolitiska åtgärder vid översynen av dessa åtgärder?
Niccolò Rinaldi: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Bara ett fåtal av oss är här i kväll och debatterar antidumpning, vilket dock är en fråga som vi diskuterar mycket i våra hemländer. Jag anser att det inte finns någon fråga i internationell handel som affärsmän, små och medelstora företag, fackföreningar och konsumenter bryr sig mer om än dumpning. Att ta itu med dumpning är i grund och botten en daglig uppgift för en stor del av vår produktiva ekonomi.
Kommissionen arbetar hårt och fullgör givetvis sin plikt när det handlar om antidumpningsåtgärder men vi efterlyser handling mot bakgrund av följande principer.
För det första kräver vi öppna åtgärder, fullständig insyn när det gäller förfarandena samt de bedömningskriterier som antagits och deras resultat och därefter information och en informationsstrategi eftersom de antidumpningsåtgärder som kommissionen har vidtagit kan ge våra affärsmän och arbetstagare ny tillförsikt.
För det andra finns det utrymme för att utöva diskretion inom ramen för antidumpningsförfarandena. Det är sunt förnuft men ibland får jag ett intryck av att för mycket diskretion utövas vid beslutsfattandet.
För det tredje, i enlighet med Lissabonfördraget måste parlamentet integreras, involveras och informeras i större utsträckning. Jag upplever det som att kommissionen till viss del har svårt att erkänna parlamentets roll i internationell handel även om stora insatser har gjorts, vilket vi tackar kommissionsledamoten för - och parlamentet bör givetvis ha mer att säga till om även när det gäller antidumpning.
Slutligen har vi frågan om dialog med samhället. Återigen kanske det återstår mycket för kommissionen att göra inom detta område. Parlamentet kan inte bara sitta och lyssna på aktörerna i samhället, däribland i antidumpningsfrågor. I detta avseende bör kommissionen troligen notera de nya kraven i enlighet med de exklusiva befogenheter inom internationell handel som den har fått genom Lissabonfördraget.
Slutligen är det klart för oss att antidumpning måste vara en del av en sammanhängande handelsstrategi och en integrerad politik som grundas på ärlighet och öppenhet. Med detta i åtanke kommer EU att kunna gå vidare med högt huvud.
Carl Schlyter: frågeställare. - Herr talman! Vi kan ju nu se konsekvenserna. Det var synd att kommissionen inte tog chansen att reformera TDI-instrumentet 2007 när man pratade om Global Europe, vilket ursprungligen kanske var avsikten. När det gäller frågan om Lissabon och vilket beslutsförfarande vi ska ha kanske inte riktigt något av dem som finns passar ordentligt. Vi gröna har emellertid egentligen inget problem med implementeringsfrågan så länge reglerna är tydliga, klara, insynsvänliga och rättvisa.
Jag vill betona att det i detta sammanhang också är viktigt att man inte bara ser till producenternas intresse, utan också inkluderar konsumentintresset och själva syftet, precis som Daniel Caspary sade, nämligen att stoppa dumpning under de verkliga kostnaderna. Här vill jag dock betona att de verkliga kostnaderna måste inkludera miljödumpning. Att få ekonomiska fördelar genom att undvika miljölagstiftning är precis lika mycket värt som att man får något annat slags subvention än ekonomisk dumpning fastän i form av miljö. Det måste kunna inkluderas när vi tittar på dumpningsärenden.
Vi pratade tidigare om handelspolitik som ett instrument för att nå andra mål. I det här fallet kan det till och med vara effektivare att använda antidumpningsåtgärderna för att hindra koldioxidläckage inom till exempel ETS. I dagens system finns en lång lista med hundratals företagssektorer omfattande tiotusentals företag med fyra olika kriterier för när man ska undantas från ETS osv. eller få gratis tilldelning. I det här fallet är det ju mycket enklare att inleda en antidumpningsprocess när ett europeiskt företag drabbas av osund konkurrens på grund av bristande miljöansvar i andra länder.
Helmut Scholz: Herr talman, kommissionsledamot Karel De Gucht, mina damer och herrar! Vi har under föregående debatt redan diskuterat behovet av att sätta in handelspolitiken i ett större sammanhang och att följa, skydda och genomföra internationell lag. En rättslig ram som EU och dess medlemsstater ingår i är Världshandelsorganisationen. Min grupp har dock redan från början varit kritiskt inställd till dess brister, i synnerhet i detta avseende. Kommissionen är skyldig att skydda europeiska företag och deras anställda mot illojal konkurrens genom att använda de antidumpningsinstrument som Världshandelsorganisationen tillåter. Rent konkret handlar det om att sälja produkter till ett pris som är lägre än produktionskostnaden. Vi uppmanar er att bredda definitionen av produktionskostnader och att tillämpa den definitionen multilateralt eftersom social dumpning och miljödumpning får produktionskostnaderna att minska, vilket andra talare redan har påpekat. Det leder till ett orättvist konkurrenstryck för europeiska företag och deras överlevnad kan till och med äventyras. Vi hotas av en global nedåtgående spiral som vi varken kan eller vill acceptera.
Mot den bakgrunden måste vi fortsätta arbeta med att definiera objektiva kriterier för att använda instrumenten, eftersom de för närvarande har rykte om sig att vara godtyckliga, såväl i som utanför EU. Ett skäl till detta är avsaknaden av en fungerande överklagandeinstans. En del små och medelstora företag i EU klagar över att deras intressen betraktas som mindre viktiga än de större företagens när antidumpningsinstrumenten tillämpas. Detta gäller särskilt den globala uppdelningen av arbetskraft för tillverkningsföretag i Europa. Dessa företag ifrågasätter huruvida kommissionen fortfarande har en klar bild av följderna av åtgärderna den vidtar. Jag skulle vilja att kommissionen tog sig an detta och jag ska därför ta upp ett specifikt exempel, ärende AD549, som rör den europeiska Saint-Gobaingruppen. Kommissionens beslut rörande det företaget kan mycket väl bidra till att stödja det, men ur vår synvinkel äventyrar det också många arbetstillfällen i små och medelstora företag. Min fråga till dig, Karel De Gucht, är följande: Gjorde man tillräckliga undersökningar, fanns det tillräckliga möjligheter att invända, användes dessa möjligheter och fick de små och medelstora företagen tillräcklig information om förfarandena?
Robert Sturdy: Herr talman! Jag vill säga följande till kommissionsledamoten: Ända sedan den ekonomiska nedgången började har kommissionen flera gånger lovat att inte ta till protektionistisk politik utan att i stället förespråka liberalisering - vilket du själv i högsta grad har varit för - för att skapa möjligheter för det europeiska näringslivet och ett mer investeringsvänligt klimat i Europa.
Jag håller med om att antidumpningsåtgärder måste användas när det är nödvändigt, men frågan är naturligtvis huruvida man använder dem som en protektionistisk åtgärd. Blotta antalet antidumpningsutredningar för närvarande tycks tyda på att de används i protektionistiskt syfte.
I den frågan, kommissionsledamot Karel De Gucht, vill jag säga att jag inte håller med dig när det gäller ett särskilt problem i Belgien med ett elektronikföretag som jag tog upp med dig för bara cirka tre eller fyra veckor sedan. Faktum är att företagen i fråga har nått en överenskommelse och rett ut det hela på egen hand, och ändå har du inte upphävt antidumpningsåtgärderna mot företaget. Ärendet rörde ett kinesiskt företag och ett belgiskt elektronikföretag. De har rett ut saken och nu samarbetar de faktiskt för att skapa arbetstillfällen i EU.
Jag ska ge dig ett exempel till. Vi har en situation i Storbritannien - och det gäller även övriga Europa - med glasfiber, som i dagsläget har en importtull på (rätta mig gärna om jag har fel) 43,6 procent. Det är en produkt som används i hela Storbritannien och i Europa för att tillverka ett stort antal produkter.
Avslutningsvis vill jag påminna dig om att det inte var du, och inte heller din föregångare, utan din föregångares föregångare som införde antidumpningslagstiftning för gödselmedel. Vad beträffar jordbruksprodukter är vi just nu oroade över kostnaden för att producera livsmedel och ha en tryggad livsmedelsförsörjning. Ändå har de faktiska kostnaderna för gödselmedel - på grund av att ni har infört antidumpningslagstiftning - stigit med 173 procent. Varför sker detta? Vi måste öppna upp våra marknader. Jag förlitar mig på att just du, av alla människor, nu ser till att undanröja denna protektionism i hela Europa. Jag ser fram emot att höra dina svar.
Karel De Gucht: ledamot av kommissionen. - Herr talman! Jag är glad över att Europaparlamentet delar vår åsikt att det bör betraktas som en nödvändig del i en öppen och rättvis handelsstrategi att skydda EU:s produktion mot internationella snedvridningar av handeln.
Jag delar er åsikt att beslut om handelspolitiska skyddsåtgärder även fortsättningsvis måste grunda sig på tekniska uppgifter och fakta och jag är övertygad om att vi har ett av de mest effektiva och rättvisa handelspolitiska skyddssystemen i världen. Jag är medveten om att många intressen står på spel i antidumpnings- och antisubventioneringsutredningar och att vissa aktörer försöker påverka beslutet. Men jag kan ändå bekräfta att beslutsprocessen är effektiv och öppen och grundar sig på faktabevis och grundlig analys.
Jag medger att tredje parter nyligen har försökt att påverka våra beslut genom att sätta press på industrier eller medlemsstater och företag som är verksamma i dessa tredjeländer. Jag fördömer starkt sådana handlingar. I det sammanhanget innebär Lissabonfördragets ikraftträdande en möjlighet att komma till rätta med problemet.
Jag kan försäkra er om att antalet ärenden som gäller handelspolitiska skyddsåtgärder är fortsatt stabilt på medellång och lång sikt. För att svara Robert Sturdy vill jag säga att, nej, antalet ärenden håller inte på att öka. Vi har lyckats undvika någon större ökning, vilken kunde ha blivit fallet med tanke på den världsomfattande recessionen, och vi har sett till att antidumpningsinstrumentet inte används i protektionistiskt syfte.
De flesta statistiska uppgifter visar att antalet ärenden i EU fortsatt är färre än hos våra främsta handelspartner. Kina är fortfarande den främsta källan till orättvis handel (omkring 35 procent av de ärenden som EU initierat är riktade mot Kina). Jag är fast besluten att vidta åtgärder där så krävs, och det inbegriper även antisubventioneringsåtgärder.
Robert Sturdy ställde också en fråga om ett färskt fall, det så kallade modemärendet, där kommissionen beaktade tre aspekter: Dumpningen, subventioneringen och skyddsmekanismerna. Dumpningen och subventioneringen utreddes med anledning av klagomål från företaget i fråga och enligt grundreglerna kan klaganden dra tillbaka sina klagomål. EU-lagstiftningen fastställer att när ett ärende dras tillbaka kan förfarandena avslutas under förutsättning att avslutet inte strider mot gemenskapens intressen. Vi granskar för närvarande vilka följder dessa tillbakadraganden skulle få. Påpekas bör att kommissionen har godtagit sådana tillbakadraganden tidigare och därmed avslutat utredningarna utan att vidta åtgärder.
När det gäller den tredje aspekten, skyddsmekanismerna, handlar det om ett klagomål från den regering som berördes av ärendet - Belgiens regering - så det är ett lite annorlunda förfarande. Företaget i fråga (Option NV) har nu informerat kommissionen om att man anmodat den belgiska regeringen att dra tillbaka sin begäran om att införa skyddsåtgärder, men den belgiska regeringen har ännu inte informerat kommissionen om man tänker gå med på Options begäran, så vi väntar på att belgiska regeringen ska fatta beslut om detta. Det är vad som har hänt i detta fall.
För att fortsätta med de lite bredare sammanhangen vill jag säga att handelspolitiska skyddsåtgärder finns av goda skäl. I frånvaro av internationella konkurrensregler och andra regler med avseende på välfungerande marknader är handelspolitiska skyddsåtgärder det enda möjliga sättet att skydda vår industri mot varor som varit föremål för orättvis handel. Vi försöker använda dessa regler på bästa sätt för våra industrier. Att det finns tidsgränser garanterar snabba åtgärder för industrin och förutsägbarhet för exportörer. Jag tänker se till att våra åtgärder fortsätter att vara verkningsfulla och rättvisa för att gynna alla berörda ekonomiska aktörer.
De internationella reglerna för handelspolitiska skyddsåtgärder är nu föremål för omförhandling i Världshandelsorganisationen. Där är EU:s ståndpunkt tydlig. Vi vill bevara verkningsfullheten hos våra åtgärder medan vi skyddar våra företag mot protektionistiska åtgärder från andra. WTO-förhandlingarna och även de förändringar som Lissabonfördraget medför är viktiga i förhållande till alla eventuella översyner av reglerna som vi önskar göra.
För små och medelstora företag utgör de handelspolitiska skyddsåtgärderna faktiskt en utmaning vad beträffar både kostnader och komplexitet. Det finns ett behov av att minska den administrativa bördan för små och medelstora företag i utredningar som rör handelspolitiska skyddsåtgärder. Därför har jag beställt en undersökning för att granska de specifika svårigheter som små och medelstora företag ställs inför i samband med handelspolitiska skyddsåtgärder och för att finna möjliga lösningar som kan minska svårigheterna.
Beträffande de institutionella aspekterna har ni förmodligen uppmärksammat att det förslag om kommittéförfarandet som kommissionen lade fram i mars innebär att parlamentet till fullo kommer att hållas underrättat om kommittéförfarandena. Kommissionen kommer även att tillhandahålla information om de föreslagna åtgärder som kommittéerna ombeds att avge yttrande om, de slutliga åtgärderna och det slutliga antagandet av kommissionen. Parlamentet kan när som helst få ytterligare information på begäran.
I det sammanhanget vill jag bekräfta att kommissionen är redo att lägga fram ett förslag om att anpassa de handelspolitiska skyddsåtgärderna till det nya kontrollsystemet för delegerade akter och genomförandeakter (det så kallade handelsomnibus). Men som ni vet pågår det en hel del diskussioner mellan institutionerna om genomförandeakter i allmänhet. Kommissionen följer noga diskussionen för att på grundval av kontakter med de andra institutionerna kunna bedöma när ett sådant förslag bör antas av kommissionen. Men låt mig klargöra att den enda frågan är när förslaget kommer, inte huruvida det kommer.
Vital Moreira ställde en specifik fråga om kommittéförfarandet. Här vill jag vara mycket tydlig. Jag kan inte se något argument alls i Lissabonfördraget för att särbehandla kommittéförfarandet när det gäller handelsfrågor och vi kommer inte att gå med på det. Givetvis ligger beslutet i parlamentets och rådets händer, men kommissionen kan också ha ett ord med i laget och det skulle till sist även Europeiska unionens domstol kunna få. Att man inför en annan majoritet - för det är vad det egentligen handlar om - för att rösta ned kommissionens förslag i handelsfrågor kan vi inte acceptera och det kan verkligen inte jag heller.
När det till sist gäller tredjeländers användning av handelspolitiska skyddsåtgärder har vi faktiskt noterat en ökning sedan den ekonomiska krisen började.
Jag försäkrar er att vi noggrant följer handelspolitiska skyddsåtgärder från tredjeländers sida och att vi vidtar åtgärder när vi finner det nödvändigt - inklusive intensiv övervakning och effektivt stöd till de EU-exportörer som påverkas. Vi inleder även tvistlösningsförfaranden i Världshandelsorganisationen.
I många fall leder kommissionens agerande till att utredningen avslutas utan att åtgärder vidtas. I andra fall leder det ofta till att mindre omfattande åtgärder vidtas mot de berörda EU-exportörerna.
Man ställde också en fråga om möjliga motåtgärder mot tredjeländer med avseende på press som utövas mot europeiska företag. Vi har fått framställningar i det ärendet från europeiska företag men för att skydda dem avslöjar vi inte deras namn. Till exempel, i ett ärende nyligen som gällde Kina, angrep Kina tvistlösningsförfarandet i WTO, vi fick stöd från panelen men vi har inte offentliggjort de berörda företagens namn och det anser jag också var i syfte att skydda dem.
Två frågor gällde huruvida vi tänker se över de handelspolitiska skyddsåtgärderna. Det har vi inte, därför att jag är övertygad om att det är onödigt. Det finns oerhört mycket arbete att göra på handelsområdet under kommande år och jag måste säga att jag inte vill öppna upp vissa diskussioner igen genom en sådan översynsprocess. Det skulle jag kunna överväga att göra först när Doharundan är över.
Carl Schlyter från den gröna gruppen ställde också en specifik fråga. Jag måste säga att din fråga är intressant därför att som ni säkert känner till initieras dessa antidumpningsärenden av företag som inger ett klagomål. Om ett företag skulle ta upp den fråga om koldioxidläckage som du nämnde skulle kommissionen naturligtvis utreda saken och se om ärendet borde leda till åtgärder. Men frågan ligger absolut inte utanför det ämnesområde som vi behandlar. Vi beaktar de argument som framförs av företagen i fråga, så om ett företag skulle förelägga oss ett sådant argument skulle vi givetvis undersöka saken.
Cristiana Muscardini: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Antidumpning utgör ett av de skarpaste instrumenten när det gäller att försvara handelsmässig anständighet i EU, för att kunna konkurrera på ett rättvist sätt på marknaden. Det kräver tydliga och tillämpbara regler i det nya kommittéförfarandet.
Lissabonfördraget slår tydligt fast att kommissionen är ansvarig för genomförandeakter. Rådet och parlamentet har befogenhet att övervaka kommissionens arbete. Den kompromiss som vi diskuterar i dag undanröjer den roll som Europaparlamentet har tilldelats genom Lissabonfördraget och kan därför skapa ett nytt demokratiskt underskott inom institutionerna.
Mer specifikt vill vi framföra att vi inte förstår och förkastar förslaget om att tillämpa särbehandling för antidumpningsåtgärder. Det medför inslag av godtyckligt beslutsfattande, skapar rättsosäkerhet och politiserar de förfaranden som i stället borde tjäna till att försvara företagens legitima intressen, intressen som skadas av illojal konkurrens.
Under en så allvarlig ekonomisk kris som denna verkar det orimligt och masochistiskt att göra avslutandet av antidumpningsförfaranden komplicerat och kanske praktiskt ogenomförbart. Det skulle bli effekten av förslaget i fråga om det inte ändras.
Vi vädjar till medlemsstaternas och kommissionens ansvarskänsla eftersom deras gemensamma intresse måste vara att säkerställa mer utveckling. Utveckling är bara möjlig om det finns regler som förhindrar marknadssnedvridningar, respekterar institutionernas roller och gör förfarandena snabba.
Mario Pirillo: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Under senare år har antalet antidumpningsförfaranden som kommissionen inlett ökat. Det är ett tecken på att förekomsten av otillbörliga affärsmetoder som företag i tredjeland tillämpar mot företag i EU har ökat. Trots den ekonomiska och finansiella krisen har 332 protektionistiska åtgärder antagits av våra internationella partner under de senaste två åren.
Vi tror på fri men rättvis internationell handel som grundar sig på gemensamma regler som gäller på samma sätt för alla. Det är viktigt att se till att EU:s instrument för handelsskydd är verkningsfulla, eftersom de används för att komma tillrätta med olagliga situationer.
Jag är mycket oroad över effekterna som de nuvarande försöken att reformera kommittéförfarandet kan komma att få på instrumentens verkan. Om man lämnar utrymme för politiska och diplomatiska förhandlingar för att besluta om tillämpningen av antidumpningsåtgärder riskerar man att snedvrida en process som i stället även i fortsättningen bör grunda sig på konkret och objektiv information.
Jan Zahradil: Herr talman! Jag skulle vilja återkomma till det som min kollega Robert Sturdy just talade om. Antidumpning är en god tjänare men en dålig herre. Precis som den tjänar till att skydda europeiska företag och den europeiska ekonomin mot illojal konkurrens och otillbörliga affärsmetoder kan den tyvärr missbrukas i protektionismens intressen och stänga europeiska marknader för import från tredjeländer. Därför uppmanar jag kommissionen och dig, kommissionsledamot Karel De Gucht, att inte tillåta en sådan utveckling. Vi måste varna för att antidumpningsåtgärderna kan missbrukas i protektionistiskt syfte och för att stänga av den europeiska marknaden och ekonomin från resten av världen. Det skulle inte gynna oss och enligt min mening skulle en sluten fästning Europa inte gynna någon överhuvudtaget. Historien visar alltid att om Europa är öppet och samarbetar med omvärlden leder det bara till fördelar för oss. Var vänliga att ha det i åtanke.
Elisabeth Köstinger: (DE) Herr talman! Billig arbetskraft och social dumpning är metoder som används mycket ofta i utvecklings- och tillväxtländer. Problemet med antidumpning visar hur viktigt det är att kräva miljörelaterade och sociala standarder och även handelspolitiska skyddsåtgärder i förhandlingar om frihandelsavtal med tredjeland. Europeiska företag från hela tillverkningssektorn får inte missgynnas på grund av att de redan har högkvalitativa standarder, vilket naturligtvis återspeglas i deras priser. Jag tycker att Mercosurförhandlingarnas utveckling är oroande i det avseendet.
Vi får inte öppna dörren för social dumpning, i stället bör vi inbegripa ett hållbart tillvägagångssätt i handelsavtalen. Dumpning är ett stort problem inom jordbruksnäringen, särskilt när den leder till att små och oberoende gårdar försvinner och ersätts av jordbruksentrepenörer.
I det sammanhanget vill jag lyfta fram initiativbetänkandet om handelsförbindelser mellan EU och Latinamerika. I betänkandet förklaras tydligt EU:s intresse och oro när det gäller sociala och miljömässiga standarder samt produktionsstandarder. Jag vill tacka de ledamöter som tog upp denna viktiga fråga med kommissionen.
Karel De Gucht: Herr talman! Detta kommer att bli ett mycket kort svar. Jag har ännu inte besvarat Helmut Scholz fråga om Saint-Gobaingruppens glasfiberärende.
Antidumpningstullar kan göra varor dyrare - även för små och medelstora företag. Kommissionen beräknar denna potentiella effekt i ett test för att pröva allmänintresset. Små och medelstora företag kan delta i förfarandena. Vi har en särskild hjälptelefon för små och medelstora företag för att underlätta samarbetet. Men i detta fall är effekten liten eftersom Kina bara har 14 procent av EU-marknaden.
När det gäller Jan Zahradils fråga om att använda handelspolitiska skyddsåtgärder som ett protektionistiskt redskap och risken för att detta sker, vill jag säga att den enda faktor som påverkar antalet ärenden är antalet klagomål som kommissionen får och kvaliteten hos bevisen som läggs fram. Kommissionens politik för handelsskydd är ett regelbaserat system som ligger i linje med Världshandelsorganisationens regler. Om ett klagomål inges och det finns tillräckliga belägg för att dumpning äger rum har kommissionen inget annat val än att inleda en utredning.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Jarosław Kalinowski: För att kunna skydda den europeiska ekonomin är det nödvändigt att införa verkningsfulla restriktioner när det gäller det förfarande som tillämpas för att bedriva lobbyverksamhet för produkter med ursprung i tredjeländer. Dessa produkter tillverkas ofta i material som innehåller ämnen som är skadliga för både miljön och konsumenterna. Ett anmärkningsvärt exempel är leksaker - farliga ingredienser som ingår i färgerna eller plastkomponenterna kan ge upphov till hälsoproblem och bristande yrkesskicklighet vid tillverkningen kan leda till olyckor som slutar med sjukhusbesök. Det är ju just på det sättet - genom att använda billiga material och vara ouppmärksam när det gäller yrkeskunskap - som det är möjligt att åstadkomma låga detaljhandelspriser och översvämma marknaderna. Vi måste på ett strikt sätt öka kontrollen över produktionen av importerade varor och säkerställa en verkningsfull tillämpning av lagstiftningen som reglerar införsel av billiga produkter från tredjeländer till den europeiska marknaden. Handelspolitiska skyddsåtgärder måste ha god verkan och garantera att alla våra företag har rättvisa konkurrensvillkor.
| sv |
Riktlinjerna för 2012 års budget - Övriga avsnitt (debatt)
Talmannen: Sammanträdet kommer nu att fortsätta. Den första punkten är ett betänkande av José Manuel Fernandes, för budgetutskottet, om riktlinjerna för budgetförfarandet för budgetåret 2012, avsnitt I - Europaparlamentet, avsnitt II - rådet, avsnitt IV - domstolen, avsnitt V - revisionsrätten, avsnitt VI - Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, avsnitt VII - Regionkommittén, avsnitt VIII - Europeiska ombudsmannen, avsnitt IX - Europeiska datatillsynsmannen, avsnitt X - Europeiska utrikestjänsten (Α7-0049/2011).
José Manuel Fernandes: Fru talman! Först och främst vill jag gratulera dig, kommissionsledamoten och alla mina kolleger som är här i dag. Jag vill också tacka alla som deltog i utarbetandet av detta betänkande, och särskilt skuggföredragandena från de olika politiska grupperna.
Arbetet har lett fram till ett brett samförstånd, vilket framgick av omröstningen i förra veckan i budgetutskottet, där betänkandet antogs med 34 röster för, 1 röst emot och 1 nedlagd röst. Syftet med betänkandet är att det ska harmoniera med och ligga i linje med det nuvarande läget, med den ekonomiska, finansiella och sociala situation som vi kämpar oss igenom, med den kris som vi genomlider och samtidigt med vad allmänheten i EU förväntar sig av Europeiska unionen och dess institutioner.
Vi kommer att ha en budget med begränsningar, en åtstramningsbudget, samtidigt som den måste ge institutionerna och Europaparlamentet de medel som de behöver för att fortsätta med det europeiska projektet och leva upp till den europeiska allmänhetens förväntningar.
Vårt mål är hög kvalitet på lagstiftningen och det skulle naturligtvis vara väldigt illa om vi saknade tillräckliga medel för att uppnå detta. Det skulle vara ett hemskt tecken på våra tider och det skulle även ha en kostnad, som den europeiska allmänheten fortfarande skulle få bära.
För att uppnå vårt mål kommer vi att behöva tillräckliga resurser. Vi har nya befogenheter till följd av Lissabonfördraget. Med tanke på det rådande läget förespråkar vi emellertid en neutral ökning, vilket innebär att vi rekommenderar en ökning som motsvarar inflationen.
Vi har lagt oss i linje med kommissionens skrivelse med rekommendationer som har översänts till parlamentet och andra institutioner. När och om det blir nödvändigt kommer vi därför att utarbeta en ändringsskrivelse eller en ändringsbudget för åtaganden som EU:s åtagande gentemot Kroatien, eller åtaganden till följd av de åtta nya medlemmarna i Lissabonfördraget.
För att vi ska kunna uppnå en besparingsbudget står det klart att vi nu, mer än någonsin, måste följa principerna om god förvaltning, det vill säga principerna om sparsamhet, effektivitet och ändamålsenlighet. Dessa principer måste omvandlas till budgetåtstramning, enkelhet och transparens. Med hjälp av dessa principer kommer vi redan att kunna kartlägga nedskärningar på lämpligt sätt, inte bara i de uppskattningar som vi nu kommer att ta fram, utan vi vill även ha besparingar i genomförandet av budgeten för 2012.
På så sätt kommer vi att kunna uppfylla vårt ansvar. Vi skulle även vilja se - och vi har infört detta koncept - en nollbaserad budget, där varje utgift är motiverad och de varierande utgifterna är välkända. När utgifterna är motiverade kan en kostnadsnyttoanalys göras av dem.
Vi kommer naturligtvis inte att riskera pågående projekt eftersom detta helt klart inte bara skulle vara ett steg bakåt, utan snarare en förlust. Här tänker jag på projekt som utvidgningen av Konrad Adenauer-byggnaden och projekt som Europeiska historiens hus. Dessa projekt kommer att fortsätta även enligt denna begränsade budget. På denna grundval kommer vi även att förespråka att de kommande budgetarna bör vara fleråriga, så att planeringen blir övergripande ända från början, en övergripande planering som följer och överensstämmer med den fleråriga budgetramen.
Janusz Lewandowski: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Hjärtliga gratulationer på Internationella kvinnodagen. Jag välkomnar de principer om budgetdisciplin som stakats ut av föredraganden José Manuel Fernandes, särskilt när det gäller EU:s administrativa budgetar. Personligen är jag övertygad om att det är den rätta inställningen under de ekonomiska förhållanden som för närvarande råder i EU.
Just därför bad jag mina kolleger i kommissionen att titta särskilt noga på ökningar i förvaltningen och vi kan lova att vår ökning kommer att bli mindre än 1 procent. Med tanke på att det finns vissa avtalsmässiga skyldigheter innebär detta att det kommer att göras nedskärningar för 2012 på IT-området, sammanträden, konferenser och uppdragskostnader samt när det gäller undersökningar och publikationer.
Jag har skickat en skrivelse till ordförandena för de andra institutionerna och här är deras svar. Jag anser att detta verkligen är den linje vi bör välja för 2011 när det gäller de administrativa utgifterna. Vi har fått indikationer från rådet på att även de kommer att vara mycket restriktiva.
Samma princip bör gälla för framtida utvidgningar. Jag anser att uppskattningarna bör inbegripas i budgeten när det formella beslutet om anslutningsdatum fattas, i form av en ändringsskrivelse eller en ändringsbudget. Jag vill dock passa på att påminna er om att förvaltningen står för mindre än 6 procent av EU-budgeten, så detta är en passande proportion.
När det gäller de operativa utgifterna har EU-budgeten sin egen interna logik. Programmen mognar med tiden, så omfattande program som inleddes 2007 är nu mogna. EU-budgeten handlar främst om investeringar, och inte om konsumtion och sociala överföringar. Å ena sidan bör vi vara mycket restriktiva när det gäller de administrativa utgifterna, men å andra sidan måste vi också ha förståelse för logiken i den interna dynamiken i EU:s budgetar, annars kommer vi att skapa en massa så kallade utestående åtaganden (reste à liquider), som utgör ett berg av oanvända pengar, outnyttjade åtaganden, och det är inte i linje med ett sunt budgetförfarande.
Jag välkomnar därför återigen principerna i betänkandet av José Manuel Fernandes. Vi kommer att diskutera riktlinjerna den 30 mars, och jag ser fram emot vårt möte inför trepartsmötet den 30 mars.
Monika Hohlmeier: Fru talman, mina damer och herrar! För det första är jag besviken och bestört över att varken generalsekreteraren eller de två vice talmännen med ansvar för Europaparlamentets budget är här. Vi förväntar oss normalt av kommissionen att dess ansvarsfulla ledamöter är på plats, så vi bör förvänta oss detsamma från vår främsta företrädare.
För det andra vill jag ta upp frågan om förvaltningen av parlamentets byggnader. Jag välkomnar att KAD-projektet i Luxemburg gör framsteg, att kostnaderna verkar vara under kontroll och att allt går enligt planerna. När utvidgningsprojektet för KAD-byggnaden har slutförts kommer vi att kunna samla personalen under ett tak, vilket kommer att öka effektiviteten och synergierna, samtidigt som vi minskar årskostnaderna, eftersom åtta kontor kommer att stängas. Det är viktigt att det här målet uppnås eftersom vi behöver en del av dessa medel för andra ändamål, vilket José Manuel Fernandes har påpekat.
Jag anser att Europeiska historiens hus är ett viktigt projekt eftersom det kommer att locka till sig många besökare, som på ett mycket effektivt sätt kommer att få en insikt i betydelsen, målen och syftet med Europeiska unionen mot bakgrund av Europas historia.
För det tredje tycker jag att den personal som har anställts i Luxemburg bör omplaceras till Bryssel. De behöver ofta arbeta i Bryssel, de reser ständigt fram och tillbaka, vilket även orsakar problem för ledamöterna. Detta gäller endast ett fåtal underområden, och en omlokalisering bör verkligen övervägas av effektivitetsskäl.
För det fjärde anser jag att det är mycket bra att Europaparlamentet endast planerar små ökningar. Att andra områden utvidgas i blygsam omfattning bör dock inte utnyttjas som ett svepskäl för en massiv utökning av Europeiska utrikestjänsten. Jag uppmanar samtliga institutioner att dra åt svångremmen i dessa tider av ekonomiska och finansiella trångmål.
Derek Vaughan: för S&D-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten. Jag vill också tacka föredraganden för hans betänkande och för hans inställning till arbetet med att sätta samman de andra avsnittens budgetar. Han gör rätt i att avväga behovet av att se till att Europaparlamentet och andra avsnitt kan fungera ordentligt mot behovet av att se till att budgetökningarna begränsas till ett absolut minimum.
Jag välkomnar särskilt hans förslag om att begränsa ökningarna till inflationstakten. Jag anser vidare att det ursprungliga förslaget på 5,2 procent är alldeles för högt räknat. För att göra de måttliga besparingar som förespråkas av föredraganden och andra här i parlamentet måste vi naturligtvis försäkra oss om att vi även kan göra besparingar inom budgeten. Jag har därför erbjudit mig att arbeta tillsammans med föredraganden för att se till att vi hittar de besparingarna. Jag anser att det finns besparingar att göra inom områden som fastighetspolitiken och utvidgningen - som kommissionsledamoten själv nämnde - men även när det gäller den föreslagna kostnaden för ett parlamentariskt budgetkontor för analys av kostnaden för ”icke-Europa”, vilket jag anser vara en lyx som vi inte har råd med för närvarande.
Avslutningsvis bör vi även arbeta mycket nära tillsammans med de andra institutionerna, särskilt Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, och jag vet att även de var mycket oroade över sin budget för 2012. Vi måste försäkra oss om att de, precis som vi, kan fungera ordentligt, men samtidigt begränsa deras utgiftsökningar inför framtiden. Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet vill därför väldigt gärna arbeta tillsammans med föredraganden, vi stöder förslagen till riktlinjer och ser fram emot nästa veckas diskussioner om uppskattningarna.
Talmannen: Jag vill besvara Monika Hohlmeiers kommentar. Gianni Pittella, vice talman med ansvar för budgeten, finns här i kammaren och lyssnar till debatten.
Alexander Alvaro: Fru talman! José Manuel Fernandes, tack för ett utmärkt betänkande. De grundläggande principerna för en god budgetförvaltning är effektivitet, sparsamhet och ansvarsfull användning av de finansiella medel som vi anförtros. En fråga som alltid uppkommer i alla budgetförhandlingar, och som vi måste undvika än en gång, är penningbegär och önskan att hålla fast vid det gamla. Vi måste skilja mellan penningbegär och handling.
Det råder knappast något tvivel om att de utökade arbetsuppgifter som anges i och krävs enligt Lissabonfördraget är en nödvändighet. Vi måste vara noga med att skapa en lämplig avvägning mellan arbetet i de politiska grupperna och utskotten och de administrativa tjänsterna. Precis som min kollega redan har påpekat skulle det ha varit bra om generalsekreteraren hade deltagit i sammanträdet för att lyssna på vad vi har att säga. De nya avdelningar som Derek Vaughan nämnde behövs inte i den här formen om vi utnyttjar de synergieffekter som skapas inom parlamentet på ett förnuftigt sätt. Vi har många kompetenta personer inom de olika generaldirektoraten, och jag är säker på att vi kommer att kunna sammanföra dem på ett effektivt sätt.
När det gäller Europeiska historiens hus håller jag med Monika Hohlmeier om att det är viktigt att ett sådant projekt har en affärsplan redan från början. Vi får inte se det som något slags önskeprogram där alla får vad de ber om, utan vi måste utnyttja våra resurser klokt enligt en rimlig budget.
Avslutningsvis vill jag tillägga att vi inte får göra misstaget att låta bli att investera i framtiden av en missriktad önskan att spara pengar. De investeringar vi gör i dag, till exempel i IT-resurser, kan spara mycket pengar under kommande år, och därför får sparsamhet inte bli ett självändamål. Det måste vara vettigt och rimligt med tanke på framtiden.
Helga Trüpel: Fru talman, kommissionsledamot Lewandowski, mina damer och herrar! Diskussionstemat är parlamentets budget för 2012 och jag vill betona att gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen anser att vi måste hitta rätt avvägning mellan begränsade och motiverade ökningar, där de motiverade ökningarna huvudsakligen beror på de nya befogenheterna och ansvarsområdena enligt Lissabonfördraget och självdisciplin och självbehärskning i tider när det råder brist på offentliga medel. För omvärlden är Europaparlamentets budget fortfarande som dess motto och fortsätter att ha en symbolisk betydelse: Hur hanterar vi åtstramningspolitiken - behovet av en sådan politik - när den påverkar oss direkt?
José Manuel Fernandes använder ord som konsolidering, uppdämningspolitik och självbehärskning. Men vi har hört få verkliga förslag hittills om var han tänker göra nedskärningarna och var medlen ska skäras ned. Det är naturligtvis rätt att kräva ökad effektivitet i parlamentets förvaltning, och ur min egen synvinkel kan jag se ett visst utrymme för förbättringar.
Jag vill ta upp Europeiska historiens hus. Jag är helt för den här tanken i princip. Jag anser dock att projektet måste ha tydliga affärsplaner. Om det finns en önskan att prioritera ett sådant projekt - och jag vänder mig återigen direkt till José Manuel Fernandes - om han verkligen menar allvar med begrepp som självdisciplin och konsolidering, måste vi även vara beredda att föreslå minskningar inom andra områden.
Om det finns prioriteringar till följd av en politisk vilja måste andra områden per definition bli sekundära prioriteringar för att det ska vara möjligt att utforma en konsoliderad budget. Att tala om konsolidering utan att komma med relevanta rekommendationer är att lappa ihop frågan. Det kommer bara att fungera om man är beredd att säga var nedskärningarna ska göras någonstans - särskilt när det gäller nya prioriteringar. Det var vad jag menade när jag talade om Europaparlamentets motto: begränsade ökningar och tydlig självbehärskning.
James Elles: för ECR-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag vill gratulera föredraganden till ett enligt min åsikt mycket välavvägt betänkande, särskilt när det gäller konsoliderade resurser och en åtstramningsbudget.
De principer som föredraganden stakar ut - lagstiftning av hög kvalitet, principerna om god förvaltning, riktighet och enkelhet och att institutionerna bör lägga fram planer för kostnadsnedskärningar - bör inte bara gälla för alla andra institutioner än kommissionen, utan även för kommissionens egen budget.
Om man ser på de tekniska påpekanden som föredraganden gör är det dock inte bara på längre sikt som vi bör se var vi kan göra besparingar, utan även på kort sikt, där vi bör kunna ta fram kostnadsnedskärningsåtgärder.
En fråga som min grupp ser som särskilt oroande är säkerheten. Vi lägger alldeles för mycket energi på att förhindra människor från att besöka institutionerna. Vi ger dem inte tillräckligt tillträde eller rörelsefrihet. Jag rekommenderar vice talmännen att när de kommer till den punkten titta på den amerikanska kongressen, där det finns säkerhetsarrangemang vid inpasseringen, men där människor sedan kan röra sig fritt inom byggnaden. Det är möjligt med en professionell säkerhetstjänst.
Marta Andreasen: för EFD-gruppen. - (EN) Fru talman! Det är en skandal att ett förslag om en ökning på 5 procent för 2012 redan läggs fram för parlamentets budget under den rådande ekonomiska krisen. Ledamöternas ersättningar ökades återigen med 1 500 euro per månad så sent som i förra veckan. Inget görs för att få stopp på det skandalösa slöseriet till följd av parlamentets tre säten. Det är värre än så, Europaparlamentet har nu inlett ett renoveringsprojekt värt 60 miljoner euro av en byggnad som ska användas som Europeiska historiens hus - precis som om vi inte hade museer i Europa. Vill EU skriva om historien? Och se bara på Europeiska utrikestjänsten, som bland annat kommer att anställa 50 tjänstemän som kommer att tjäna 20 procent mer än den brittiske premiärministern och kommer att behöva en ny byggnad som kommer att kosta 10,5 miljoner euro per år.
Fru talman! Det här är rena stölden. På de brittiska skattebetalarnas vägnar ber jag dig att sätta stopp för det.
Angelika Werthmann: (DE) Fru talman, mina damer och herrar! I det förslag om budgetåret 2012 som tagits fram av José Manuel Fernandes talas det om kostnadseffektivitet och konsolidering. Som företrädare för EU-medborgarna måste vi tala om detta i parlamentet. Kostnadseffektivitet är centralt.
De ytterligare utgifter som uppstår till följd av Kroatiens anslutning, inrättandet av Europeiska utrikestjänsten och de tre nya finansiella myndigheterna har emellertid alla inverkat på budgeten. Faktum är att nya utgifter inte nödvändigtvis bör - och faktiskt inte får - leda till budgetökningar. Det finns möjligheter att göra besparingar inom samtliga EU-institutioner, till exempel inom personal- och fastighetspolitiken eller förvaltningen. Jag vill återigen föreslå att de olika byråerna och organen bör bli föremål för en revision och att man bör söka synergier med medlemsstaterna.
Giovanni La Via: (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka José Manuel Fernandes för hans utmärkta arbete.
Det är inte lätt att tala om institutionernas budgetar och resursförvaltning, särskilt inte om man försöker diskutera resultatförbättringar parallellt med behovet av ekonomisk konsolidering, frågor som medlemsstaterna och EU måste ta ställning till i ett så känsligt läge som dagens. Just därför stöder jag föredragandens hänvisningar till värderingar som lagstiftning av hög kvalitet och sund finansiell förvaltning, vilka är vägledande principer som samtliga institutioners verksamhet bör grundas på.
I kristider när vårt främsta mål måste vara att blåsa nytt liv i ekonomin måste institutionerna själva gå före och visa gott exempel. Att visa gott exempel handlar inte bara om åtstramningar, utan snarare om ökad administrativ effektivitet för att garantera ett rättvist och förbättrat utnyttjande av medlen, vilket kommer att göra att alla institutioner kan arbeta på ett effektivt och ändamålsenligt sätt och uppnå de huvudmål som EU har satt upp de senaste åren.
När det närmare bestämt gäller parlamentets budget anser jag, precis som José Manuel Fernandes, att budgeten 2012 bör vara en budget som bygger på konsolidering, inte minst för att den också kan komma att fungera som referens, snarare än den pågående diskussionen om den framtida fleråriga budgetramen.
Jag anser emellertid att en del av medlen bör användas för att göra vissa nödvändiga förbättringar så att ledamöterna kan utföra sitt arbete med hjälp av högkvalitativa tjänster.
Jag anser därför att besparingar kan göras av gemensamma tjänster, men att det även krävs ytterligare ansträngningar när det gäller fastighetspolitiken, genom att rationalisera de lokaler vi redan förfogar över och genom att anta en medel- och långfristig plan som möjliggör förhandsplanering av fastighetsutgifterna och gör våra beslut på detta område mer transparenta och rationella.
Jens Geier: (DE) Fru talman, herr Lewandowski, mina damer och herrar! Vi måste naturligtvis diskutera kostnader som kan undvikas eller sparas in i den här budgeten. Men jag uppmanar alla att vara lite mer objektiva i era automatiska svar i diskussionen om byråerna. Varför säger jag detta? För det första eftersom budgetkontrollutskottet ständigt diskuterar den frågan och även uppmärksammar möjligheter att förbättra samarbetet mellan byråerna och förbättra deras arbete, och även eftersom vi väntar på en särskild rapport om byråerna från Europeiska revisionsrätten som ska komma i år. Då kommer vi att ha ett mer objektivt underlag för denna diskussion, som för närvarande är något oöverlagd, särskilt när det gäller frågan om hur byråerna förvaltas och hur vi kan åstadkomma dessa besparingar.
På tal om besparingar kommer jag nu till min nästa punkt, vår fastighetspolitik. Faktum är att vi verkligen kan spara resurser när det gäller EU:s byggnader. Personligen ifrågasätter jag om det verkligen är en god idé att anlägga nya byggnader för Europaparlamentet i Bryssel eftersom den strategin faktiskt endast är vettig om fastighetspriserna i Bryssel kontinuerligt stiger. För närvarande tror jag inte att marknaden stöder detta. Om fastighetspriserna på marknaden inte fortsätter att stiga är det snarare vettigare att hyra än att köpa, vilket man inser när man går runt i EU-kvarteren och ser hur mycket kontorsutrymme som faktiskt finns att hyra i området.
Det för mig in på frågan om Europeiska historiens hus. Jag anser att det krävs ökad legitimitet, eftersom det inte är tillräckligt att alla initiativ hittills för att inrätta Europeiska historiens hus bara grundas på resolutioner från parlamentets presidium, vilket innebär att de inte har någon demokratisk legitimitet. Det måste bli ändring på det. Framför allt måste vi få veta hur drifts- och uppföljningskostnaderna för denna institution ska täckas.
Anne E. Jensen: (DA) Fru talman! Jag vill också tacka José Manuel Fernandes för ett utmärkt betänkande, och inte minst tacka kommissionsledamot Janusz Lewandowski för hans skrivelse till institutionerna om åtstramningar av våra administrativa utgifter för detta år. Jag anser att skrivelsen är mycket välvald, och den kommer att bidra till att skapa ett klimat där det är lättare att kräva besparingar, vilket bör gälla för alla institutioner. Det måste gälla för Regionkommittén, Europeiska och sociala kommittén och EU-domstolen, vars utgifter har ökat stort. Det måste även gälla revisionsrätten. Det är lite svårare för små institutioner som Europeiska ombudsmannen och Europeiska datatillsynsmannen, och det måste vi naturligtvis ta hänsyn till.
Jag anser dock att vi i parlamentet har ett särskilt ansvar att visa att vi kan tillämpa återhållsamhet. Vi har fått nya uppgifter i och med Lissabonfördraget som medför ytterligare utgifter, men nästa år 2012 måste vara ett år av konsolidering. Vi har talat om utvidgningsfrågan. Vi kommer att inbegripa Kroatiens anslutning i en ändringsbudget. Många har också nämnt frågan om Europeiska historiens hus. Jag anser att det är en utmärkt idé att inrätta Europeiska historiens hus som en del av våra besökstjänster. Många ungdomar vet inte så mycket om de historiska händelser som har gett upphov till skapandet av EU och som det sägs, om vi inte känner till vår historia är vi dömda att upprepa den. Jag anser att det är oerhört viktigt att Europas nutidshistoria berättas, och därför kommer vi att stödja Europeiska historiens hus.
Sist men inte minst vill jag säga att våra utgifter naturligtvis är mycket nära knutna till att vi har flera säten, och det kostar pengar. Vi måste verkligen titta på den här frågan. Tyvärr är vår högsta kostnad en sak som vi inte kan göra något åt. Den beror på att vi måste förflytta oss mellan Strasbourg och Bryssel. Om Europeiska rådet verkligen anser att det ska sparas pengar borde EU:s stats- och regeringschefer ta itu med den här frågan. Tack så mycket, fru talman.
Hynek Fajmon: (CS) Fru talman! Det står klart att hela Europeiska unionen och dess medlemsstater fortfarande kommer att känna av de kvardröjande effekterna av den ekonomiska och finansiella krisen under 2012. Europaparlamentet måste därför anpassa sin budgetstrategi till denna omständighet. Vi måste sträva efter strängast möjliga budgetdisciplin och åtstramning. Det gläder mig att detta finns med i betänkandet och att det betonas. Åtstramningar får emellertid inte betyda att utgifterna ökar alltefter inflationen. Vårt mål måste vara att hålla parlamentets utgifter på samma nivå som i år. Vi måste göra allt vi kan för att spara och använda parlamentets befintliga medel på ett bättre sätt. Detta måste gälla för alla Europaparlamentets verksamheter, från rationalisering av fastighetsförvaltningen till bättre utnyttjande av IT och personalpolitiken. Det finns besparingar att göra här och vi måste ha modet att göra dem.
Claudio Morganti: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! I tider av allmänna ekonomiska svårigheter är det EU-institutionernas uppgift att föregå med gott exempel.
Betänkandet inriktas helt riktigt på uppfyllandet av effektivitetskriteriet och på hanteringen av kostnader och tjänster. Därför undrar jag om det inte är nödvändigt att göra en verklig och omedelbar kontroll av effektiviteten hos vissa tjänster som lagts ut på entreprenad. Jag tänker särskilt på parlamentets IT-tjänster och interna säkerhet, särskilt mot bakgrund av händelser den senaste tiden som vi alla känner till, nämligen stölden vid postkontoret förra månaden.
Kritik bör dessutom riktas mot Europeiska utrikestjänsten. Den inrättades teoretiskt till en nollkostnad i syfte att minska slöseriet och förbättra effektiviteten i EU:s yttre förbindelser, men har visat sig vara ett misslyckande på båda fronterna, såväl politiskt som ekonomiskt. Jag förväntar mig verkligen att Europaparlamentet agerar starkt i den här frågan.
Philip Claeys: (NL) Fru talman! Förra veckan fick jag frågan från flera väljare i Flandern om hur i all världen det kan komma sig att vi ledamöter av Europaparlamentet fortfarande får 1 500 euro i månaden för att anställa ytterligare personal i dessa tider med ekonomiska problem och osäkerhet, när vanliga människor måste dra åt svångremmen. Det vi gör för närvarande är faktiskt att spendera ännu mer.
Dessa väljares frågor och kommentarer är verkligen mitt i prick. Vi i EU bör vara ett gott föredöme. Vi bör dra åt svångremmen, och just nu måste vi tyvärr dra slutsatsen att betänkandet av José Manuel Fernandes är något av ett förlorat tillfälle. Vi uppmanas - helt riktigt enligt min åsikt - att visa ansvarskänsla och återhållsamhet med avseende på budgeten. I skäl A nämns till och med, och jag citerar, att vi ska ”tillämpa strikta förvaltningsrutiner så att inbesparingar kan göras”, slut citat.
Det är olyckligt att man i betänkandet misslyckas med att ange exakt var vi kan göra dessa nedskärningar. Det finns naturligtvis en hel rad områden där man kan göra besparingar - jag tänker på Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén och resorna mellan Bryssel och Strasbourg, som kostar 200 miljoner euro per år. Jag uppmanar kommissionen och rådet, men även parlamentet, att göra en insats och få ordning på de här frågorna, att se var vi kan göra besparingar och sedan omsätta detta i en konkret plan så att vi kan börja diskutera de aktuella frågorna och göra besparingar.
Ville Itälä: (FI) Fru talman! Även jag vill tacka föredraganden för ett välavvägt och alldeles utmärkt betänkande. Nu talar alla om sparsamhet, och det är mycket bra. Vi behöver budgetdisciplin och effektivitet, och vi bör strängt hålla oss till vår huvudsakliga uppgift, det vill säga lagstiftningsarbetet, och inte gå längre än detta.
De flesta säger att vi måste vara sparsamma, men talar samtidigt om vad vi inte bör spara in på. Vi bör diskutera konkreta åtgärder för att göra besparingar. Vi kan spara om vi slutar att resa mellan tre olika arbetsplatser. Men vi vet naturligtvis att det är politiskt svårt att få igenom detta.
Jag vill ta upp en särskild fråga som rör säkerhetsaspekterna, som James Elles nämnde nyss. På ett år har vi haft ett bankrån, lunchmatsalen har rånats och även postkontoret. Ingen har någonsin gripits. Säkerheten är rena skämtet.
Vi misslyckas på en uppenbar punkt. Den ingång till byggnaden som ledamöterna använder saknar ordentlig kontroll. Vi borde införa elektroniska signaturer. För närvarande har vi listor och ett kontor där en massa människor arbetar som antecknar namnen och registrerar dem i ett datorsystem. Det är slöseri med pengar. Vi bör göra besparingar och införa ett bättre och mer trovärdigt säkerhetssystem. Det är bara att göra det, men ledamöterna säger bara nej och nej och vill inte ha elektroniska signaturer, trots att det är uppenbart att vi kan göra besparingar och förbättra säkerhetssystemet.
Jag förstår inte varför det systemet fungerar i den amerikanska kongressen, där alla tycker att det är bra, medan vi av någon anledning inte lyckas införa det här. Jag hoppas att vi nu kommer att inrikta oss på de områden där vi verkligen kan göra besparingar.
Jaroslav Paška: (SK) Fru talman! Ur ett politiskt perspektiv anser jag att det är mycket viktigt att riktlinjerna för 2012 års budget avspeglar de ekonomiska och politiska omständigheter som budgeten utarbetades under.
Vid en tidpunkt när medlemsstaterna tvingas spara och våra medborgare lider konsekvenserna av den finansiella och politiska krisen, kan vi inte förvänta oss någon större ökning av budgeten jämfört med föregående år. Tvärtom, vi måste titta på verksamhetsområden där vi kan spara våra medborgares skattepengar, utan att sänka kvaliteten på vårt arbete.
Jag anser att vi har en viss direkt ledig kapacitet när det gäller vårt sätt att organisera arbetet. Problemen med att Europaparlamentet har tre säten och att tusentals anställda och ledamöter därför måste pendla från Bryssel till Strasbourg tolv gånger om året är välkända för allmänheten. Mina damer och herrar, ett sådant slöseri med offentliga medel visar inte på något annat än förakt för den rådande situationen.
Allt tal om kostnadsminskningar kommer att klinga falskt tills vi får slut på pendlandet fram och tillbaka för Europaparlamentets debatter.
Sidonia Elżbieta Jędrzejewska: (PL) Fru talman! Jag vill till att börja med gratulera José Manuel Fernandes till hans arbete med riktlinjerna för Europaparlamentets och de andra institutionernas budgetar. Enligt min åsikt kombinerar hans riktlinjer behovet, eller snarare nödvändigheten, av att göra besparingar, vilket vi alla är medvetna om med tanke på det rådande läget i EU, med garantier för lämpliga förutsättningar för bra lagstiftning.
Här vill jag särskilt påpeka att vi inte får glömma att Lissabonfördraget och den kommande utvidgningen innebär att Europaparlamentet kommer att få nya arbetsuppgifter. För medborgarnas bästa är det därför absolut nödvändigt att vi tar fram lösningar så att parlamentet kan arbeta på lämpligt sätt.
Jag hoppas på ett fortsatt samarbete med föredraganden så att vi kan se till att parlamentets budget för 2012 kännetecknas av finansiell disciplin, men att vi även tänker på nästa år eller de två eller tre åren därefter, och att vi kan införa moderniseringsinstrument som underlättar parlamentets arbete samt investeringar som förhoppningsvis gör att vi kan spara i framtiden.
Jan Kozłowski: (PL) Fru talman! Jag vill gratulera José Manuel Fernandes till ett utmärkt betänkande. Även jag anser att 2012 års budget bör vara realistisk och anpassas till den rådande ekonomiska situationen. På grund av min mångåriga erfarenhet av regional budgetförvaltning och eftersom jag är medlem i Regionkommittén, tycker jag att det är särskilt viktigt med disciplin i utgiftsplaneringen. Jag anser emellertid att vi måste undvika falska ekonomier, vilket kan leda till ekonomisk nedgång och försvagad ekonomisk konkurrenskraft. Ökad sysselsättning och skapande av hållbara arbetstillfällen av hög kvalitet är en nödvändig förutsättning för ekonomisk tillväxt och för att övervinna effekterna av krisen. EU:s budget måste främja ökad sysselsättning. Nyckeln till tillväxt är inte att minska utgifterna, utan att höja kvaliteten och koppla EU:s medel till insatser för att uppnå strategiska och mätbara resultat. Tack så mycket.
Giovanni Collino: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag tackar José Manuel Fernandes för hans arbete och för att han har inriktat sig på möjligheterna till besparingar i våra administrativa utgifter. Våra administrativa utgifter är huvudsakligen koncentrerade till personal- och fastighetspolitiken, vilket tydligt framgår av betänkandet.
Med tanke på Kroatiens framtida EU-anslutning och de framtida personalbehoven kommer det att vara både nödvändigt och lämpligt att styra personalfördelningen, särskilt genom rörlighet. Om detta val av personalpolitik å ena sidan ger ökad flexibilitet kommer det å andra sidan även innebära ett ökat utbildningsbehov för personalen vid EU-institutionerna.
När det gäller fastighetspolitiken nämns centraliseringsprincipen uttryckligen i texten. Den tuffa budgetpolitiken - inte minst medlemsstaternas budgetar - bör på medellång sikt även innebära att vi överväger om det verkligen är önskvärt att parlamentet ska ha tre säten. Det är obestridligen en komplex fråga, men vi måste helt enkelt ta oss an detta.
Gianni Pittella: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag har lyssnat mycket noga till debatten och jag kan försäkra er om att presidiets förslag är en modell för åtstramning, transparens och god förvaltning. Här vill jag vill särskilt lyfta fram tre punkter.
För det första överskrider ökningen i vårt förslag inte den genomsnittliga inflationstakten i EU. För det andra är även jag oroad över fastighetsfrågan, och vi arbetar mot en förståndig och långsiktig fastighetspolitik både när det gäller säkerhets- och personalaspekterna. För det tredje var det budgetutskottet som enades om ökningen på 1 500 euro och att dessa pengar ska föras in i reserven.
Budgetutskottet har frigjort reserven. Det är alltså inte pengar som hamnar i ledamöternas fickor - det är viktigt att klara ut detta missförstånd, som faktiskt är en lögn - utan de går till de assistenter som hjälper ledamöterna att utföra de arbetsuppgifter som de har tilldelats enligt Lissabonfördraget på ett bättre sätt.
Indrek Tarand: (EN) Fru talman! Jag vill lyfta fram ett mindre område där vi kan spara pengar, nämligen programvara. Vi betalar ett enormt belopp till Bill Gates varje år för att få använda hans Windows-programvara. Han är säkert trevlig och donerar en massa pengar till välgörenhet, men om vi vore duktigare på att använda öppen programvara här i parlamentet skulle det vara ett steg mot en renare, billigare och modernare förvaltning.
Paul Rübig: (DE) Fru talman! Jag vill fråga kommissionsledamot Janusz Lewandowski om exakt vilket förfarande som används för att få tillgång till säkerhetsnätet för euron, det vill säga, de pengar som EU-institutionerna skjuter till för 2012. Kommer kommissionen att lägga fram ett förslag om en medlemsstat förklarar att den vill använda säkerhetsnätet? Deltar Europaparlamentet fullständigt i detta beslut enligt medbeslutandeförfarandet och kommer även denna fråga att behandlas nästa vecka inom ramen för diskussionen om en utvidgning av säkerhetsnätet?
För det andra har jag en kommentar angående ökningen på 1 500 euro för assistentersättningar. Jag vill uppmana alla ledamöter som inte använder hela beloppet för assistentersättningen att offentligt ange hur mycket pengar de själva sparar - detta område är trots allt öppet för missbruk. Det kan vara så att vissa ledamöter inte behöver använda assistentersättningen alls eftersom de mycket sällan är här i parlamentet. I sådana fall bör inte dessa medel utnyttjas fullständigt. Endast de som arbetar särskilt hårt borde kunna använda hela ersättningen. Alla andra bör lämna tillbaka pengarna till skattebetalarna.
Milan Zver: (SL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Även jag vill börja med att gratulera José Manuel Fernandes till ett utmärkt betänkande. Jag håller dock med de ledamöter som har sagt att besparingar är nödvändiga, särskilt budgetbesparingar.
Det är ett faktum att EU-budgeten har minskat i årtionden. Om vi ser på den BNP som vi har genererat i EU har den minskat konstant. Kommissionsledamoten sade nyligen att EU:s BNP uppgick till cirka 1,3 procent alldeles i början av budgetramen. I dag är den siffran knappt 1,12 procent. Samtidigt har dock de nationella budgetarna i EU ökat betydligt.
Under de senaste tio åren har den brittiska budgeten, som är allmänt känd för att vara måttlig, ökat med 100 procent, det vill säga två och en halv gånger så mycket som EU-budgeten. Jag skulle särskilt vilja höra om kommissionsledamoten räknar med att stöta på svårigheter i genomförandet av nästa budget 2012 till följd av denna faktiska minskning av EU-budgeten jämfört med medlemsstaternas nationella budgetar.
José Manuel Fernandes: Fru talman! Jag vill tacka alla kolleger för deras bidrag till debatten. Jag vill nämna att vårt mål vid den här tidpunkten var riktlinjerna. Vi har emellertid redan gått längre än riktlinjerna och fastställt ett specifikt mål: vi vill ha en neutral ökning, vilket innebär att 2012 års budget inte kommer att öka utöver inflationen.
Jag är väl medveten om att vi har nya befogenheter. Jag är väl medveten om att vi behöver resurser för dessa befogenheter, men vi måste ta hänsyn till principerna om god förvaltning och åstadkomma besparingar med hjälp av principerna om sparsamhet, effektivitet och ändamålsenlighet.
Dessa principer kommer inte att användas för att göra falska besparingar, det vill säga besparingar som blir kostnader i framtiden. Vi kommer att göra besparingar som inte äventyrar det mål vi har satt upp: målet för lagstiftning av hög kvalitet.
Jag är övertygad om att den här budgeten är en budget för konsolidering. Det handlar om att konsolidera de befintliga behoven, de rådande kristiderna och de krav som sådana tider ställer på institutionerna att agera effektivt och arbeta som folket vill, som den europeiska allmänheten vill.
Bara en kommentar om ett missförstånd som fortfarande inte har klarats upp. Budgeten för ledamöterna har inte ökats, och det kommer inte att bli någon ökning för nästa år. Det belopp som alla hänvisar till - som inte är till för ledamöterna utan avser möjligheten att anställa ytterligare en assistent - fastställdes redan 2010 och det har inte skett några förändringar i budgethänseende, det blir ingen budgetökning 2011.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 9 mars 2011 kl. 11.30.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Nessa Childers: skriftlig. - (EN) Som valda företrädare är alla här i parlamentet medvetna om de stora offer som våra väljare och nationella regeringar har blivit tvungna att göra de tre senaste åren. Utbildning, hälsovård, transport och andra grundläggande tjänster har alla skurits ned kraftigt i hela EU. Det är viktigt att Europaparlamentet har de nödvändiga budgetmedlen för att kunna fullgöra det mandat som det har fått av EU:s folk. Men parlamentarikerna måste även företräda det europeiska folket genom att se till att det inte sker något lättsinnigt slöseri, inga onödiga prishöjningar, och att värdet finns på en marknad där leverantörer och affärsmän kämpar för varenda euro. Jag förlitar mig på att både mina kolleger här i parlamentet och de som arbetar på EU-institutionerna kommer att beakta dessa principer under de kommande åren.
| sv |
Röstförklaringar
Pedro Guerreiro : Detta associeringsavtal gäller det pågående initiativet om det gemensamma europeiska luftrummet. Ett av initiativets centrala inslag, som är typiskt för avtal av detta slag, är den gradvisa liberaliseringen av transporter hos de avtalsslutande parterna och den eufemistiskt klingande ”anpassningen” av de statliga monopolen.
Vi vill därför upprepa principen att det är upp till varje medlemsstat att besluta hur lufttrafiktjänster ska bedrivas och på vilka villkor, inklusive villkoret att det bästa är att staten själv tillhandahåller denna tjänst.
Vi vill också återigen bekräfta vår uppfattning att den främsta principen för alla åtgärder som vidtas enligt dessa avtal bör vara principen om samarbete och respekt för nationell suveränitet, vilket även innefattar varje stats förvaltning av sitt eget luftrum.
Liberaliseringen av lufttrafiken har lett till en försämrad kvalitet hos de tjänster som tillhandahålls och till angrepp på arbetstagarnas rättigheter i denna nyckelsektor. Samtidigt har liberaliseringen gynnat de stora internationella flygbolagen genom att sektorn koncentrerats, till nackdel för mindre aktörer.
Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten på den obegripliga inblandningen av Förenta nationernas övergångsförvaltning i Kosovo.
Daniel Hannan: (EN) Herr talman! Hur ofta hör vi argumentet att vi behöver EU-lagstiftning på grund av att ett särskilt politikområde har en internationell dimension? Det argumentet är rimligt på ytan, men när man tittar närmare på det visar det sig vara bara skenbart riktigt, och detta demonstreras i all sin tydlighet inom flygpolitiken.
Det är tydligt att det är en fråga som går över nationsgränser. Ändå bör man hantera den, som vi har sett i detta betänkande, på ett internationellt sätt snarare än övernationellt, som innebär att såväl stater utanför EU som EU-medlemsstater involveras.
Detta är säkert ett bättre sätt att organisera vår kontinent än om alla gränsöverskridande frågor kontrolleras från Bryssel. Låt oss utvidga denna ordning till fler områden än flyget.
Jörg Leichtfried : skriftlig. (DE) Jag röstade för förordningen om skyddsregler för den civila luftfarten.
Jag vill vidare hävda att detaljerade åtgärder, som exempelvis förbudet mot att ta med sig drycker och vätskor ombord, bör upphöra att gälla efter sex månader. Den rådande situationen, där flygplatser tillämpar denna bestämmelse olika och på ett oprofessionellt sätt, så att många resenärer inte vet exakt vilka föremål de i själva verket får ta med sig och vilka regler som gäller, är ohållbar, och det är förståeligt att folk håller på att få nog. Det är absolut nödvändigt att passagerarna får tydlig information om vilka rättigheter och skyldigheter säkerhetspersonalen på flygplatser har, för att rutinerna ska kunna genomföras fredligt och effektivt.
Om en medlemsstat skulle fatta beslut i motsatt riktning måste man först göra en grundlig omprövning av säkerhetsriskerna och en utförlig översyn av kostnaderna och effekterna för de flygningar dessa åtgärder gäller.
Bogusław Liberadzki : skriftlig. (PL) Jag röstar för rekommendationen om Europaparlamentets och rådets gemensamma ståndpunkt om gemensamma skyddsregler för den civila luftfarten och om upphävande av förordning (EG) nr 2320/2002.
Paolo Costa har helt riktigt påpekat att de ytterligare säkerhetsåtgärder som föreslås av kommissionen inte kommer att innebära att beväpnade säkerhetsvakter måste finnas ombord på flygplan. Enligt föredraganden skulle ett sådant beslut fattas av medlemsstatens behöriga myndigheter.
Problemet med finansieringen av de ytterligare säkerhetsåtgärderna har också ägnats tillbörlig uppmärksamhet. Säkerhetskostnaderna bör delvis betalas av medlemsstaterna, och inte bara av flygbolagen som Europeiska kommissionen föreslår. Eventuella kostnader för säkerhet ombord som ingår i biljettpriset bör redovisas separat på biljetten eller meddelas passagerarna på ett begripligt sätt.
Jag stöder också förslaget i betänkandet om att särskilda bestämmelser för genomförande av gemensamma minimistandarder, t.ex. Europeiska kommissionens beslut att begränsa medförandet av vätskor ombord, bör upphöra att gälla sex månader efter införandet. Om de ska förlängas måste en grundlig omprövning av säkerhetshotet och kostnaden för åtgärden göras.
David Martin : skriftlig. (EN) Jag röstade emot de ändringsförslag som syftade till att Europeiska byrån för luftfartssäkerhet skulle få ett säkerhetsansvar. Detta är en separat fråga som inte får blandas ihop.
Luís Queiró : Förstärkningen av de gemensamma bestämmelserna för luftfartsskydd är ett centralt mål för transportpolitiken.
Terroristhot måste mötas med klara och tydliga målsättningar. Vi måste sträva efter att garantera största möjliga säkerhet för passagerarna och att vara orubbliga i kampen mot dessa brott.
Effektiva, tydliga och konsekventa EU-regler bör därför vara vårt främsta mål.
Det finns olika viktiga frågor att lösa, t.ex. hur kostnaderna för luftfartsskyddet ska delas, de mer restriktiva åtgärder som införts av en eller flera medlemsstater och transport av vätskor ombord. När dessa frågor ska lösas får vi emellertid inte förlora huvudmålet - att garantera medborgarnas säkerhet - ur sikte, även om det ibland kan ske på bekostnad av lufttrafiktjänsternas bekvämlighet och punktlighet. Det är därför vår skyldighet att hitta en jämvikt mellan dessa två faktorer, lufttrafikens säkerhet och kvalitet. Samtidigt måste man fråga sig vilken nyttan är med högkvalitativ transport om inte höga säkerhetsstandarder uppfylls.
Ilda Figueiredo : Detta direktiv syftar till att upprätta en rättslig ram för bedömning och hantering av översvämningsrisker, vilket ska garantera skyddet av människors hälsa, miljön, kulturarvet och ekonomisk verksamhet. För att dessa mål ska uppnås har man valt ett tillvägagångssätt i tre steg. Först görs en preliminär riskbedömning för att identifiera riskområden, sedan kartläggs översvämningsriskerna och därefter utarbetas planer för hantering av översvämningsriskerna i aktuella avrinningsdistrikt.
Utan att vilja ifrågasätta de principer och målsättningar som ligger till grund för detta förslag skulle jag vilja veta varför ingen motsvarande rättsakt utarbetats för problemet med torka, som varje år drabbar miljontals EU-medborgare, med särskilt förödande konsekvenser inom jordbrukssektorn och för vattenförsörjningen till befolkningen.
Denna försummelse är desto allvarligare mot bakgrund av parlamentets rekommendation i sin resolution från maj 2006 om naturkatastrofer, där man bland annat uppmanade kommissionen att lägga fram förslag till en strategi mot torka som ska utgöra grunden för en europeisk politik för riskförebyggande och hantering av torka, inklusive strategier för att minimera effekterna.
Även om vi röstade för detta betänkande är vi alltså mycket besvikna över denna försummelse och betonar vikten av en strategi mot torka.
Christa Klaß : När översvämningar sker är vattnet en naturkraft som hotar vår hälsa, miljön, infrastruktur och egendom. Vatten tar ingen hänsyn till gränser. Det är viktigt att EU använder sig av detta förslag till ”direktiv om bedömning och hantering av översvämningsrisker” för att uppmuntra ökat samarbete över gränserna utifrån medlemsstaternas befintliga planer och lösningar, som i sin tur bör bygga på de bästa uppgifter, förfaranden och tekniker som står till buds när det gäller hantering av översvämningsrisker.
Det gläder mig att enighet har nåtts om de sista olösta frågorna, så att det nya direktivet snabbt kan träda i kraft.
Människor som bor i floddalar löper ständigt risk att drabbas av översvämningar. I viss mån kan de skydda sina egendomar mot översvämning. Min grannby i Moseldalen kunde rädda sig genom att bygga en skyddsdamm, men förebyggande åtgärder som engagerar allmänheten i dess helhet är mycket bättre och effektivare.
I betänkandet hänvisar vi till solidaritetsprincipen, som gör sig gällande i byar när översvämningarna kommer. Alla hjälper alla, och frivilliga från brandförsvaret visar en beundransvärd hängivenhet när de rycker ut. Denna solidaritetsprincip måste utvecklas och stödjas, inte bara i de byar som drabbas av översvämningar utan även över gränserna.
Luís Queiró : EU:s insatser i frågor med anknytning till klimatförändringen är av avgörande betydelse för framtiden. Jag anser därför att de åtgärder som vidtas av EU-institutionerna och medlemsstaterna inte får vara snäva åtgärder som är inriktade på en enda aspekt av fenomenet utan hänsyn till övriga aspekter.
Jag måste därför förespråka integrerade åtgärder när det gäller klimatfenomen. När vi röstar om bedömning och hantering av översvämningar står det klart att vi förbiser det faktum att översvämningar hänger nära samman med andra fenomen som torka och bränder.
Frédérique Ries : skriftlig. - (FR) Detta är en blinkning åt naturen: samtidigt som en värmebölja utan motstycke sveper över norra Europa i april 2007 har Europaparlamentet nu vid middagstid sagt ja till förstärkt samordning mellan medlemsstaterna i kampen mot översvämningar.
Detta är ett konkret svar på de allt mer dramatiska naturkatastrofer som allt oftare inträffar i våra länder. Mina belgiska kolleger minns säkert översvämningarna i december 2002, och det är otänkbart att inte här i kammaren nämna de översvämningar som ägde rum i Central- och Östeuropa somrarna 2002 och 2005. Dessa två tragedier motiverade en mobilisering av den europeiska räddningstjänstmekanismen.
Jag välkomnar därför den roll som kommissionen spelar för samordningen av hanteringen av större katastrofer via det Brysselbaserade övervaknings- och informationscentrumet.
Jag vill lägga fram ett förslag: för effektivitetens skull bör det europeiska centrumet samordnas med de meteorologiska och hydrologiska tjänsterna i de 27 medlemsstaterna.
För att förhindra att Europa alltför ofta drabbas av översvämningar finns det enligt min mening ett trängande behov av att i riskhanteringsplanerna ta hänsyn till avverkning, jordbruksgrödor och byggnadstillstånd i riskområden, såsom efterlyses i Seeberbetänkandet.
Miroslav Mikolášik: (SK) Vi har just röstat om ett betänkande där jag uppmanade till antagande av en text och ändringsförslag som, både i dag och i framtiden, skulle undanröja möjligheten att EU:s medlemsstater tvingas godta användning av mänskliga embryon för forskning och potentiellt för behandling, och skapande av hybrider mellan människa och djur som man skulle handla med för vävnadens skull, och även ingrepp i de mänskliga könscellerna.
Att döma av hur majoriteten i kammaren röstat tycks det nu som om den text som antagits än så länge är etiskt neutral men bara kommer att vara det till dess att produkter baserade på stamcellsforskning kommer ut på marknaden. Som människa, far och läkare kommer jag alltid att yrka på att nationer ska ha rätt att inte tillämpa de metoder jag nyss nämnde. Jag motsätter mig kraftigt alla framtida möjligheter att bedriva handel med mänskliga vävnader, köpa och sälja embryon, tillämpa eugenik eller eugenisk genmodifiering.
Den 23 april försäkrade kommissionen oss i parlamentet att en kommersialisering av människokroppen är utesluten, eftersom detta omfattas av EU:s lagstiftning. Jag kan försäkra er om att jag och Europaparlamentet noga kommer att följa detta och övervaka efterlevnaden av denna princip.
Zuzana Roithová: (CS) Parlamentet har röstat för en harmonisering i fråga om produkter på områdena för genterapi, cellterapi och vävnadsteknik. Ett centralt register kommer att bidra till att integrera marknaden, minska kostnaderna, förbättra EU:s konkurrenskraft och öka förhoppningarna om att kunna bota allvarliga sjukdomar. Så långt fördelarna.
Principiellt sett motsätter jag mig att ni vägrat sätta gränser för försök med mänskliga gener. Europeiska liberaler, socialister och extremvänstern tog ingen hänsyn till de tre utskottens expertyttranden utan förkastade vårt ändringspaket, som skulle förbjuda avskyvärda påhitt som transplantation av mänskligt DNA i djurembryon. Det har också öppnats möjligheter för modifiering av mänskliga celler och handel med människokroppar. Jag skulle vilja veta vilka kriterier som kommer att gälla för verksamheten vid registret i London.
Hur kan vi uppnå den gemensamma marknadens mål när det i vissa gamla medlemsstater inte är brottsligt att klona människor med djur och göra andra experiment som hotar människans utveckling? Tyvärr har några länder ännu inte ratificerat konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin. Mitt nej i den slutliga omröstningen är ett uttryck för sunt förnuft som säger att detta är en oerhört oansvarig och obetänksam åtgärd.
Jim Allister : skriftlig. (EN) Jag röstade i dag för paketet med ändringsförslag som syftar till att garantera att centrala etiska skyddsregler införs i lagstiftningen om läkemedel för avancerad terapi. Syftet med ändringsförslagen är att skydda principerna om förbud mot handel med människokroppen och dess delar genom att donation av vävnader och celler är frivillig och utan ersättning, att förbjuda alla ingrepp i mänskliga könsceller som kan överföras till framtida generationer och att garantera att inga material från hybrider mellan människor och djur eller chimärer används inom forskningen. Slutligen välkomnar jag det ändringsförslag där man respekterar subsidiaritetsprincipen, som i detta fall ger rättslig säkerhet till medlemsstater att välja att avstå från att använda vissa etiskt kontroversiella celler.
Hiltrud Breyer : Genom att ge grönt ljus för den i rättsligt hänseende vaga förordningen om nya terapier har majoriteten i parlamentet låtit sig förblindas av en allians av socialdemokrater, kommissionen och den tyska regeringen, och därigenom har den sålt ut sina egna värden. Det är skamligt att ledamöterna utan vidare avpolletterar det uttryckliga förbudet mot kommersialisering av människokroppen, ingrepp i den genetiska identiteten och produktion av hybrider mellan människa och djur.
Omröstningen påverkades i oerhört stor utsträckning av intensiv lobbying från den tyska regeringen, som medan man innehade ordförandeskapet i rådet bidrog till att åstadkomma en rasering av de europeiska värden som framhålls i Berlinförklaringen och se till att de bara blev till tomma ord.
Förslaget från parlamentets utskott för rättsliga frågor (där jag var föredragande) om att undanta stamceller från mänskliga embryon från förordningens tillämpningsområde skulle ha varit det enda sättet att säkra rättslig klarhet och säkerhet. Det är nu inte bara en misstanke att företrädare för den tyska regeringen ville utnyttja EU för att ogiltigförklara den tyska lagstiftningen om stamceller, och kommissionens undantag, som parlamentet nu i princip stöder, kommer inte att hålla i domstol.
Parlamentet har i dag inte lyckats nå lika långt som det rådande europeiska samförståndet, som kommer till uttryck i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och i bioteknikdirektivet, och man har öppnat dörren för att människor ska kunna behandlas som handelsvaror. Vi kan fortfarande hoppas att övriga medlemsstater i rådet kommer att ha modet att stoppa den glidning i bioetiskt hänseende som inletts i dag och kräva en helomvändning.
Niels Busk, Anne E. Jensen och Karin Riis-Jørgensen : Röstförklaring för Karin Riis-Jørgensen, Anne E. Jensen och Niels Busk, gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa.
Ett antal etiska ändringsförslag har lagts fram som är helt överflödiga och i bästa fall skapar förvirring i denna fråga.
Principen för donation av vävnad och stamceller utan betalning har redan slagits fast i direktivet om vävnader och stamceller. Vi stöder den principen, som gällde före och under denna omröstning och kommer att gälla efter den.
Det är medlemsstaterna som är, och bör fortsätta att vara, behöriga när det gäller etiska beslut.
Marco Cappato : Vi röstade för de kompromissändringsförslag som lagts fram av gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa tillsammans med den Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, eftersom vi anser att ett snabbt antagande av en EU-förordning om avancerad terapi är det enda sättet att hjälpa miljontals medborgare som väntar på effektiva behandlingar och att garantera den vetenskapliga forskningens frihet. Läkare och forskare måste kunna verka inom rättsligt säkra ramar, där deras arbete erkänns på europeisk nivå och det garanteras att behandlingar ställs till förfogande för alla patienter som behöver dem.
Parlamentet har förkastat de så kallade ”etiska ändringsförslagen” med stor majoritet. De var i själva verket vetenskapsfientliga och syftade bara till att fördröja och hindra antagandet av lagstiftning som kan göra den europeiska vetenskapliga forskningen mer funktionell och konkurrenskraftig och ge patienterna hopp.
Alla föregivna etiska invändningar kullkastas helt av den omständighet att medlemsstaternas oberoende garanterar dem makten att införa begränsningar för forskningen, vilket fortfarande inträffar i Italien när det gäller användning av embryonala stamceller. Dagens omröstning var därför ett väsentligt steg för att tillförsäkra EU:s medborgare lika tillgång till behandlingar och ge nytt hopp åt alla de människor som i dag tvingas göra kostsamma resor i jakt på lämpligare behandlingar, samtidigt som den vetenskapliga friheten stärks.
Bairbre de Brún : skriftlig. (EN) Vår inställning till dagens omröstning, särskilt block 3, återspeglar ett antal faktorer, däribland övertygelsen att sådana frågor bör beslutas på nationell nivå samt att vårt parti ännu inte har intagit någon formell ståndpunkt i vissa frågor som uppkom vid dagens omröstning.
Robert Goebbels : skriftlig. - (FR) Jag godkände alla ändringsförslag till stöd för avancerade terapier, särskilt för produkter på cellterapins område. Jag röstade mot de ändringsförslag som lagts fram av de ständiga reaktionärerna, som under förevändning av att skydda livets begynnelsestadium - embryot - vill förbjuda all användning av celler som härrör från embryon, även indirekt. I sina försök att göra alla embryonala celler till något heligt glömmer de som propagerar för skyddet av embryon det liv som finns och de genetiska sjukdomar och alla former av mänskligt lidande som skulle kunna förhindras eller lindras med hjälp av avancerade terapier.
Marianne Thyssen : Herr talman! Jag röstade för det som jag av bekvämlighetsskäl tänker kalla paketet från trepartsdialogen. Med denna lagstiftning och detta synsätt vill vi ge personer som är sjuka eller lider möjlighet att så snart som möjligt få tillgång till nya, avancerade terapier. Jag har detaljgranskat förslaget till förordning och ändringsförslagen, och jag har kommit fram till att vi, utan att underminera medlemsstaternas självständighet, har kunnat godkänna denna lagstiftning med rent samvete.
Jag delar därför många patienters glädje över det positiva omröstningsresultatet.
Thomas Ulmer : Jag godkänner betänkandet, även om inte alla ändringsförslag från utskottet för rättsliga frågor kommer att gå igenom eller framstå i fördelaktig dager. Det är tillräckligt att reglera de etiska frågorna med utgångspunkt i subsidiaritetsprincipen. Förordningen gäller nästan uteslutande produkter som är etiskt oomtvistade, och den måste träda i kraft om skyddet för europeiska patienter, och deras säkerhet, ska kunna garanteras.
Jag motsätter mig att människokroppen eller delar av den utnyttjas för kommersiella syften.
Anna Záborská : skriftlig. (DE) Förutom att kommunisternas, socialisternas och liberalernas så kallade ”kompromisspaket” innebär att viktiga krav på gemensamma etiska standarder förkastas, gör det också medlemsstaterna maktlösa när det gäller deras ansvar för tillhandahållande av sjukvård på nationell nivå.
Kompromissen i den form som antagits lämpar sig inte alls för den uppgift det gäller. Små och medelstora företag som på nationell nivå samarbetar med sjukhus är undantagna från kravet på nationellt tillstånd, medan andra tvingas kontakta myndigheten i London. Kompromissen har tillkommit på order från den storskaliga industrin, stick i stäv med egenföretagarnas och de små och medelstora företagens intressen.
Och inte bara det, dessutom förlorar medlemsstaterna sitt oberoende i folkhälsofrågor, eftersom det nu blir en myndighet i England som kommer att fatta beslut om tillstånd för läkemedel. Detta strider mot subsidiaritetsprincipen och det nationella ansvaret för sådana grundläggande områden som folkhälsa och konsumentskydd.
Möjligheten att fastställa grundläggande etiska principer för hela EU har gått förlorad. Tidigare var det så att ingrepp i människans genetiska identitet inte stöddes i Europa och att kommersialisering av människokroppen och delar av den i sig själv var förbjuden enligt lag. Även om den kompromiss som nåtts innebär att dessa principer om respekt för mänskligt liv förkastas, finns det vissa saker som är grundläggande och inte låter sig påverkas av lumpna politiska kompromisser, och manipulering av mänskligt liv är en av dem. Därför röstade jag mot betänkandet.
Andreas Mölzer: (DE) Herr talman! Trots den uppenbara vikten av skyddet av immateriella rättigheter och dess grundläggande roll för framgångsrika företag röstade jag ändå mot Zingarettibetänkandet. Vad EU måste göra om man verkligen vill ta det skydd för immateriella rättigheter som avses i stadgan om de grundläggande rättigheterna på allvar är att intensifiera insatserna för att ta itu med de överträdelser mot dessa rättigheter som äger rum i exempelvis Kina. I stället för att till sist ge detta problem ordentlig uppmärksamhet och göra något åt det tycks man dock sträva efter att hindra nya uppfinningar och kriminalisera överträdelser som utan vinstsyfte begås inom den privata sfären - det är nämligen precis vad direktivet i dess nuvarande form skulle leda till. Som jag ser det kan de nuvarande vaga formuleringarna skada konkurrensen, hindra den ekonomiska tillväxten och bereda vägen för något som liknar censur.
Zuzana Roithová: (CS) Jag vill förklara varför jag röstade mot direktivet om kriminalisering av överträdelser av immateriella rättigheter. Detta var från början en god idé, och jag stöder starkt påföljder för varumärkesförfalskning och pirattillverkning.
Tyvärr kommer direktivet i den form det fått inte i någon större utsträckning att bidra till att bekämpa asiatisk varumärkesförfalskning. Tvärtom innebär inkonsekvenserna på vissa punkter att direktivet, i stället för att erbjuda skydd för innovativa företagare, kan missbrukas i kampen om konkurrenskraft. Det kan till och med hända att europeiska företagare i framtiden kommer att ställas inför orättfärdiga klagomål, kanske från asiatiska varumärkesförfalskare. EU bör inrikta sig på att skydda immateriella rättigheter utanför sina gränser i stället för att kriminalisera sina egna medborgare och företag.
Jag vänder mig mot tanken att EU för första gången i historien ska ingripa i medlemsstaternas straffrätt. Jag håller inte med om att EU bör utkräva straffrättsligt ansvar av juridiska enheter i länder som Tjeckien, som inte har detta i sin lagstiftning. Jag motsätter mig idén att allmänheten, journalister, vetenskapsmän och vanliga konsumenter skulle kunna straffas med hänvisning till ”sekundärt straffrättsligt ansvar”.
Avslutningsvis skulle jag vilja be om ändring av min första röst om artiklarna 43 och 44. Jag var för men råkade trycka på den röda knappen av misstag.
Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund : skriftlig. Vi röstade för ändringsförslag 43 och 44 och emot betänkandet i slutomröstningen då vi anser att det inte är tillräckligt bevisat att rättslig grund finns inom ramen för första pelaren för gemensamma straffrättsliga bestämmelser på immaterialrättens område. Kommissionens extensiva tolkning av EG-domstolens dom i mål C-176/03 har ifrågasatts och kan inte utan vidare utredning på detta sätt utsträckas till att även gälla på immaterialrättens område.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för min kollega Nicola Zingarettis utmärkta betänkande om det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om straffrättsliga åtgärder till skydd för immateriella rättigheter. Självklart är det så att Europeiska kommissionen saknar, och måste sakna, rättsliga befogenheter, utom när det handlar om förhandlingar medborgare emellan. Straffrättskipning är medborgarnas ansvar, inte EU:s. Detta hindrar dock inte EU från att utarbeta direktiv som ger medlemsstaterna signaler om vikten av att se till att gemenskapsrätten är effektiv. När det gäller patenter, och på ett bredare plan även immateriella rättigheter, finns det ett stort behov av en rättslig ram på EU-nivå som är både pålitlig och respekterad. Fallen av förfalskning, piratkopiering, annan kopiering, stölder osv. håller på att bli alltför allvarliga för att inte bestraffas.
Marco Cappato : skriftlig. - (IT) Som radikala ledamöter av gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa i parlamentet röstade vi tillsammans med vår grupp mot Zingarettibetänkandet, eftersom vi anser att försiktighet och balans behövs när straffrättsliga bestämmelser för första gången ska tillämpas på pirattillverkning, men att det inte lämnats något utrymme för detta i de ändringsförslag som antagits.
Att bekämpa internationella organisationer och ligor som ägnar sig åt varumärkesförfalskning är definitivt en prioriterad uppgift, men att riskera att kriminalisera tiotals miljoner medborgare, kanske bara genom att göra dem som använder Internet för att ladda ned musik via fildelningsnätverk till föremål för summariska straffrättsliga åtgärder, är en politik som saknar verklighetsförankring och som dessutom är kontraproduktiv om syftet är att bekämpa kriminella organisationer.
ALDE-gruppen har lagt fram konkreta ändringsförslag för att göra betänkandet mer balanserat genom att begränsa direktivets räckvidd till upphovsrätt och varumärken och tydligt ange försvårande omständigheter, till exempel. organiserad brottslighet eller hot mot människors hälsa eller säkerhet, som skulle ge upphov till straffrättsliga påföljder. Vi har också försökt att begränsa mandatet för de ”gemensamma utredningsgrupperna”, vilket skulle ge företagen möjlighet att spela en aktiv roll i utredningarna och bevisinsamlingen.
Charlotte Cederschiöld, Lena Ek, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark, Anna Ibrisagic, Olle Schmidt, Anders Wijkman och Lars Wohlin : skriftlig. Den borgerliga alliansen har röstat emot Zingarettis betänkande med motiveringen att straffrätten enligt EU:s fördrag är nationell kompetens. I de fall där medlemsländerna ändå valt att samarbeta på området (t.ex. viss gränsöverskridande brottslighet) skall besluten fattas av rådet, och den rättsliga grunden skall följaktligen återfinnas i EU:s tredje och mellanstatliga pelare (rättsliga och inrikes frågor) och inte i första pelaren som utgörs av den överstatliga EG-rätten.
Så länge vi inte har ett konstitutionellt fördrag med grundläggande rättigheter på EU-nivå, kan vi inte heller ha en gemensam europeisk straffrätt.
Ole Christensen, Dan Jørgensen, Poul Nyrup Rasmussen, Christel Schaldemose och Britta Thomsen : De danska socialdemokratiska Europaparlamentarikerna röstade för ändringsförslag 43 som lagts fram av Umberto Guidoni, Jens Holm, Athanasios Pafilis, Vladimír Remek och Ilda Figueiredo för gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster.
Delegationen anser att direktivet inte håller tillräckligt hög kvalitet. Det duger inte till att på ett adekvat sätt förebygga organiserad verksamhet på detta område - vilket ju är syftet med förslaget - och dessutom misslyckas man genom direktivet med att ge ett tillfredsställande skydd åt medborgare som oavsiktligen har kränkt intellektuella rättigheter.
De danska socialdemokratiska Europaparlamentarikerna avstod från att rösta om förslaget som helhet eftersom delegationen anser att förslaget strider mot befintliga föreskrifter. Delegationen understryker dock att den stöder skyddet för immateriella rättigheter.
Brian Crowley : skriftlig. (EN) Jag instämmer inte med det beslut som har fattats i dag, som syftar till att ge EU befogenheter att införa straffrättsliga påföljder för personer som bryter mot den immateriella äganderätten.
Jag hoppas att EU:s ministerråd kommer att inta en motsatt ståndpunkt till den som Europaparlamentet har intagit i dag. Detta för att vi i Irland tillämpar det som kallas ett gemensamt rättssystem, i motsats till det civilrättsliga system som tillämpas i flera andra EU-medlemsstater. I Irland tillämpar vi ett rättssystem där man utgår från att en person är oskyldig till dess att han eller hon bevisats vara skyldig, medan man i flera andra EU-medlemsstater tillämpar ett motsatt system.
Vi bör inte tillåta att det utvecklas ett system där EU får fria händer att införa straffrättsliga påföljder i Europa.
EG-domstolen har sagt att EU kan införa sådana påföljder när det gäller allvarliga brott mot EU:s miljölagstiftning. Men denna bedömning kan inte tolkas som att EU nu kan införa straffrättsliga påföljder för vilka gärningar det än må gälla.
Ilda Figueiredo : Vi motsätter oss fullständigt den rättsliga grund som kommissionen använt för att lägga fram detta förslag om straffrättsliga åtgärder till skydd för immateriella rättigheter och är mycket besvikna över att vårt förslag om ett förkastande inte antogs.
På grundval av en dom från EG-domstolen på miljöområdet - som ger anledning till ett antal frågor - har kommissionen lagt fram ett förslag till direktiv om straffrättsliga åtgärder som medlemsstaterna måste vidta vid överträdelser av immateriella rättigheter. Straffrätten är helt och hållet medlemsstaternas behörighet. Vi anser därför att kommissionen inte har befogenhet att lägga fram lagstiftningsförslag på detta område.
Vi är besvikna över att de flesta av våra förslag, som var avsedda att blockera merparten av de sämsta inslagen i kommissionens förslag, förkastades. Betänkandet innehåller en del positiva inslag, som antogs av majoriteten, men sammantaget är förslaget mer negativt än positivt. Vi kan inte heller godta att privata företag enligt kommissionens förslag ska kunna delta i straffrättsliga utredningar.
Därför röstade vi mot betänkandet.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. Junilistan har vid ett flertal tillfällen påpekat att straffrätten inte bör ligga inom EU:s kompetens. Detta har i stort sett bekräftats i EG-domstolens dom av den 13 september 2005 i mål C-176/03, kommissionen mot rådet. Föredraganden anser istället att initiativ till bestraffning på EU-nivå, är ”fullt förenligt med kommissionens breda tolkning av EG-domstolens dom”.
Betänkandet är ur juridiskt perspektiv inte försvarbart. Vi är måna om yttrandefriheten och rätten till informationsutbyte. Det är uppenbart att kommission och många Europaparlamentariker böjer sig för mäktig musik och filmindustrins särintressen. De gör det utan hänsyn till vare sig EG-domstolens tydliga tolkning av EU:s befogenheter eller medborgarnas rättssäkerhet. Bortsett från några ändringsförslag, som Junilistan ställer sig bakom, är det svårt att finna något som talar till medborgarnas fördel vad det gäller rätten till yttrandefrihet och informationsutbyte. Därför har vi valt att lägga ner rösten på de ändringsförslag där vi hade att välja mellan pest och kolera.
Junilistan värnar om skyddet av upphovsrätt, men anser att förslaget från kommissionen utgör ett hot mot demokratin.
Junilistan röstar därför nej till betänkandet i sin helhet.
David Martin : skriftlig. (EN) Jag röstade mot detta betänkande eftersom det syftade till att införa straffrättsliga påföljder för slutanvändare av varumärkesförfalskade varor, dvs. konsumenterna. Jag anser att det är de som producerar dessa varor, inte konsumenterna, som bör straffas.
Arlene McCarthy : skriftlig. (EN) Även om Europaparlamentets labourgrupp till fullo stöder det arbete som föredragande Nicola Zingaretti har utfört när det gäller förslaget om straffrättsliga åtgärder till skydd för immateriella rättigheter har vi även fortsättningsvis allvarliga reservationer mot kommissionens förslag om att forcera fram en utvidgning av de straffrättsliga påföljderna till att även omfatta lagstiftning inom den första pelaren, innan de pågående utfrågningarna i EG-domstolen har avslutats.
Vissa av de förslag som antogs i dag beträffande definitionerna ”uppsåtligt intrång” och ”kommersiell skala” hotar att upphäva bestämmanderätten hos utbildade och kvalificerade nationella domare när det gäller att beakta omständigheterna i varje enskilt fall. Sådana beslut bör överlåtas till nationella domstolar och nationella domare som har stor erfarenhet av att behandla sådana fall. Med den text som parlamentet röstade igenom riskerar man att eventuellt sätta oskyldiga konsumenter i fängelse, samtidigt som det skapas kryphål för enskilda brottslingar som sysslar med organiserad och grov kriminalitet.
Den kompromiss som föredraganden har godkänt kommer att leda till rättslig osäkerhet och upphäva det fria handlingsutrymmet för domare och nationella domstolar. Av denna anledning röstade Europaparlamentets labourgrupp mot betänkandet.
Athanasios Pafilis : skriftlig. - (EL) Direktivet är ett försök att ”under bordet” återinföra viktiga reaktionära bestämmelser i den europeiska konstitutionen som dömts ut av folket. Europeiska kommissionen och Europaparlamentet försöker på ett flagrant sätt upphäva principen om enighet mellan medlemsstaterna vid antagande av straffrättsliga åtgärder på EU-nivå och därmed avskaffa en av de grundläggande principerna för medlemsstaternas nationella suveränitet.
Å andra sidan är innehållet i direktivet, som antogs i Europaparlamentet av den notoriska ”heliga alliansen” mellan gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, socialisterna och liberalerna, inget annat än en anpassning till de provocerande kraven från monopolens sida på att utan begränsningar få styra över sektorn för intellektuell kreativitet. Med den avsiktliga luddigheten i definitionerna av ”brott” som gäller intrång i immateriella rättigheter, införandet av hårda straff (fängelse i minst fyra år och böter på 300 000 euro) och den exempellösa privatiseringen av straffrättsliga förfaranden genom bestämmelserna om storföretags deltagande i rättsväsendets och polisens utredningar av överträdelser av deras rättigheter, görs ett tydligt försök av monopolen att skaffa strikt kontroll över alla sektorer för intellektuell kreativitet. EU har till och med infört påföljder för arbetarnas fria tillgång till intellektuella produkter, för att kväva denna sektor av mänsklig kreativitet och öka vinsterna för EU-kapitalet.
Bart Staes : Enligt förslaget till direktiv om straffrättsliga åtgärder till skydd för immateriella rättigheter ska medlemsstaterna bestraffa varje avsiktlig överträdelse av immateriella rättigheter som begås i kommersiell omfattning. Förfalskning och pirattillverkning är givetvis straffbara gärningar. Så långt är allt i sin ordning.
Jag kan emellertid inte ställa mig bakom Zingarettibetänkandet, och det av ett antal olika skäl. Den begränsande listan över immateriella rättigheter ökar rättsosäkerheten. Det är oacceptabelt att företag avskräcks från innovation, kreativitet och investeringar om det visar sig att företagen oavsiktligt gjort intrång i dessa rättigheter, och att de omedelbart görs till föremål för straffrättsliga förfaranden.
Vidare har man låtit begreppet ”kommersiell omfattning” vara relativt vagt. Skulle en gatumusikant omfattas av detta begrepp? Är personligt bruk undantaget?
Det finns också allvarliga frågetecken när det gäller subsidiaritet och proportionalitet. Det är inte EU som ska fastställa påföljdernas art och nivå, särskilt inte om det gäller personliga friheter, och även om man i artikel 7 i betänkandet föreslår utredningsgrupper till förmån för innehavare av kollektiv upphovsrätt är privatisering av straffrättsliga förfaranden inte heller något alternativ.
Människor har rätt till entydig lagstiftning, och detta betänkande håller inte måttet i det avseendet.
Duarte Freitas : Den europeiska sjösäkerhetspolitiken har stått högt upp på EU:s politiska dagordning sedan 1999. Katastroferna med Erika 1999 och Prestige 2002 visade på ett tragiskt sätt att EU:s politik och medlemsstaternas strategier vid en förlisning inte når upp till vad som krävs.
Jag anser att detta betänkande kommer att bidra till att öka säkerheten och effektiviteten för sjötrafiken som helhet.
När det gäller följderna för fiskerisektorn är betänkandet enligt min mening balanserat och skyddar mindre fiskefartyg som inte tycks vara skyldiga att installera det automatiska identifieringssystemet.
Jag kommer att rösta för detta betänkande.
Pedro Guerreiro : I princip välkomnar vi förslaget om att installera ett övervaknings- och informationssystem för sjötrafik för att förhindra olyckor och öka säkerheten för sjötrafiken.
Vi kan dock inte godta en del av de föreslagna ändringarna, t.ex. att beslutsbefogenheten när det gäller mottagande av fartyg i nöd överlåts till en s.k. ”oberoende myndighet”, som inte alls kommer att vara oberoende med tanke på den intressekonflikt som uppstår, såsom i samband med Prestigekatastrofen där det även gällde nödhamnens namn.
Detta ansvar ligger hos var och en av medlemsstaterna. Det är de nationella myndigheterna i varje medlemsstat som ska förvalta de exklusiva ekonomiska områden som omfattas av dess suveränitet. Medlemsstaterna ansvarar för förvaltningen av sina havsresurser.
Vi föreslår därför att alla initiativ som avser sjöfartssäkerhet på EU-nivå - åtminstone initiativ som vi ser som relevanta och nödvändiga - ska falla inom ramen för samarbetet mellan medlemsstaterna, utan att inkräkta på deras suveräna befogenheter.
Glyn Ford : skriftlig. (EN) Trots försöken från flera euroskeptiska kolleger från UKIP att demonisera detta betänkande kommer jag att rösta för, mot bakgrund av man förkastade kommissionens och föredragandens försök att utvidga betänkandets räckvidd till att även omfatta inre vattenvägar. När det gäller att inberäkna den transport till sjöss som sker inom en medlemsstat, tillämpas redan till stor del de införlivade bestämmelserna i Förenade kungariket. Således utgör detta inte något hot för färjetrafiken i min region, vare sig för Scillyöarna eller för Lundy, och inte heller kommer den internationella dimensionen att få någon inverkan på trafiken från Gibraltar. Jag ser ingen anledning till varför resenärer ombord på fartyg inte skulle omfattas av samma skyddsnivåer som de som reser med tåg eller flyg.
Pedro Guerreiro : Vi välkomnar i stora drag det här förslaget om bortfraktares skadeståndsansvar.
Det är ett förslag som främst syftar till att ta hänsyn till fartygspassagerares rättigheter, i linje med vad som för närvarande sker inom lufttransporten. Enligt förslaget måste till exempel bortfraktare ha en försäkring som gäller i händelse av olyckor. I förslaget utökar man även bortfraktarnas skadeståndsansvar i fråga om nivån på den ekonomiska ersättning som ska betalas ut till passagerare i samband med olyckor.
Något vi inte välkomnar lika mycket är att man vid dagens omröstning tog bort inre vattenvägar från förordningens räckvidd.
Vi anser att behovet att skapa den här typen av instrument även hänger samman med den gradvisa sänkningen av säkerhetsnormer, som i sin tur beror på att statliga bortfraktare har försvunnit eller minskat i antal och på att de privata operatörerna har blivit fler. De senare misslyckas ofta med att uppfylla normerna för kvalitet och arbetsförhållanden, vilket den ökade användningen av instabila anställningsavtal är ett exempel på. Respekten för passagerarnas säkerhet går hand i hand med respekten för arbetstagarnas rättigheter.
David Martin : skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande för att ge skydd i händelse av olyckor till sjöss. Jag röstade emellertid mot de ändringsförslag som syftade till att undanta inre vattenvägar från lagstiftningen, eftersom jag anser att det finns en skillnad när det gäller skadeståndsförsäkring mellan olyckor till sjöss och de olyckor som inträffar på vattenvägar som t.ex. floder.
Brian Simpson : skriftlig. (EN) Av flera anledningar röstade jag för förslaget att undanta inre vattenvägar från direktivets räckvidd.
För det första utarbetades betänkandet för att underlätta ett adekvat skadeståndsansvar för havsgående fartyg, inte för fartyg på inre vattenvägar såsom floder och flodmynningar.
För det andra skulle en utvidgning av förslagets räckvidd till att även omfatta inre vattenvägar ha vållat allvarliga problem, inte bara för den fritidsbetonade trafiken på de inre vattenvägarna i Förenade kungariket, utan också för flera flodmynningar som erbjuder viktiga offentliga tjänster som en del av kollektivtrafiknätet.
För det tredje, om man hade tagit med flodmynningar i lagstiftningen skulle detta ha medfört en väsentlig kostnadsbörda för operatörerna, och även ha hotat själva överlevnaden för vissa företag.
Jag blev förvånad över att liberaldemokraterna stödde förslaget om att ta med inre vattenvägar, eftersom detta skulle ha kunnat inverka negativt på färjetrafiken över floden Mersey som de påstår sig stödja.
Tack och lov har nu parlamentet i sin vishet kullkastat vår liberale föredragandes ståndpunkt och undanröjt de problem som jag nämnde.
Detta innebär att jag med glädje kan rösta för det av parlamentet ändrade betänkandet.
Peter Skinner : skriftlig. (EN) Tillsammans med mina kolleger i Europaparlamentets labourgrupp röstade jag för förslaget om att undanta inre vattenvägar från dessa åtgärder. Förslaget drevs igenom trots motståndet från liberaldemokraterna som ville inkludera dessa små fartyg, vilket skulle ha lett till oproportionerliga kostnader, minskad ekonomisk lönsamhet och förlust av tjänster.
Jag fördömer i synnerhet de överdrivna pressmeddelanden som vissa politiska partier gick ut med före omröstningarna och som skapade oro och farhågor. Givetvis kan operatörer som t.ex. Isle of Wight ferries ha blivit tvingade att bli medvetna om sina ekonomiska förpliktelser på grund av ett sådant opportunistiskt pressmeddelande. Därför är det, som jag sa tidigare, glädjande att några sådana åtgärder inte kommer att införas.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för min kollega och vän Dominique Vlastos utmärkta betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om hamnstatskontroll. Jag är ingen specialist på området, men jag välkomnar Vlastos viktiga arbete för att bevara balansen i lagstiftningen när det gäller inspektionen av fartyg som anlöper europeiska hamnar. På grund av de olyckor som inträffat, och som jag beklagar, inser var och en att flaggstatskontroller måste kompletteras med hamnstatskontroller. Dominique Vlastos omstöpning av direktivet - en omstöpning som är långt mer ambitiös än kommissionens ursprungliga förslag - kommer att göra det möjligt för oss att göra ännu större framsteg på området sjösäkerhet, vilket kommer att komma EU:s kuster, miljön, företagen och medborgarna till del.
Françoise Grossetête : skriftlig. - (FR) Jag röstade för det här betänkandet.
I det här betänkandet tar man upp debatten om möjliga förbättringar av EU:s konkurrensförhållanden, inte minst när det gäller privata skadeståndsanspråk och skadestånd för brott mot konkurrenslagstiftningen i civilrättsliga förfaranden. Jag stöder tanken om att det borde bli lättare att göra sådana skadeståndsanspråk. Syftet är att ”främja konkurrens snarare än tvister”. Det skulle vara bra att främja snabba, utomrättsliga uppgörelser. Nittio procent av alla tvister mellan yrkesutövare och konsumenter löses utomrättsligt. Företag har en tendens att kompromissa, även när de inte är ansvariga, för att undvika långa rättsförfaranden. Det skulle vara bra om EU inte importerade den amerikanska modellen rakt av. Därför måste vi ge företräde åt alternativa metoder för tvistlösning. Om vi alla tänker på de stora grupper som kommer att påverkas av detta kan vi tydligt se att små och medelstora företag står utan skydd. Därför måste vi vara fortsatt försiktiga så att vi inte äventyrar deras överlevnad.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för betänkandet om en temainriktad strategi för hållbart nyttjande av naturresurser. Ingen kan längre förneka att våra naturresurser är hotade. Enbart den nuvarande befolkningsökningen i världen - en miljard människor på 12 år, vilket innebär att befolkningen i dag uppgår till 6,5 miljarder - gör att vi måste uppmärksamma våra naturresurser. Betänkandet kunde visserligen ha varit mer ambitiöst, strukturerat och väldokumenterat, men det är fortfarande ett bra dokument om denna svåra fråga om hållbar utveckling.
Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic : skriftlig. Vi har idag röstat emot detta betänkande. Huvudbudskapet i det är att vi drastiskt måste minska vårt nyttjande av naturresurserna och att den bästa metoden för att få till stånd denna minskning är en omfattande politisk reglering. Vi moderater ställer oss tveksamma till detta.
Vi anser istället att ett hållbart nyttjande av naturresurser förutsätter tydliga äganderätter, vilket möjliggör ett användande av naturresurserna styrt av marknadsmekanismer, inte politiska beslut. Ett nyttjande av naturresurser inom ett marknadsekonomiskt system uppmuntrar till en hushållning och en teknikutveckling långt större än de som politiska regleringar kan ge.
Mänskligt liv och skapande syftar till att sätta avtryck. Mänsklighetens triumf är att vi har utvecklat idéer och teknik som har ökat produktiviteten och minskat världsfattigdomen med två tredjedelar på 50 år. Vi moderater tror att vi genom produktion och handel kan göra slut på inte bara fattigdomen utan också förbättra vår miljö. Det är just välstånd och teknik som ger oss viljan och metoderna att göra det.
Ilda Figueiredo : Som påpekas av föredraganden och ledamoten från gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, Kartika Tamara Liotard, är kommissionens förslag om strategin för naturresurser alltför knapphändigt. Liotard har försökt utvidga förslagets omfattning med hjälp av de förslag som hon har lagt fram. I förslaget behandlas livsviktiga element som vatten, träd, jord och olja, som inte bara är viktiga för vår ekonomi utan även för hela vår existens.
Därför välkomnar vi antagandet av hennes betänkande, där man förespråkar en hållbar ekonomisk utveckling och även en rättvis och jämlik fördelning av vinsterna från naturresurserna och från tillgången till resurser och marknader för att minska fattigdom och stärka människors välbefinnande. Vi är emellertid besvikna över att inte alla hennes förslag, som vi stödde, införlivades i den slutliga resolutionen.
Vi välkomnar införlivandet av förslag där man efterlyser återanvändning vid sidan av återvinning, uppmanar kommissionen att främja tekniker som bidrar till hållbara, reparerbara, återanvändbara och återvinningsbara produkter samt till att närhetsprincipen upprätthålls i all lagstiftning.
Carl Schlyter : skriftlig. Jag röstar för skatteväxling som princip även om den är olyckligt formulerad i texten. Jag anser att skatt på kapital och konsumtion gynnar välfärd och rättvisa och att EU skall tillåta medlemsstaterna att skatteväxla.
Lars Wohlin : skriftlig. Jag har idag valt att stödja de grönas ändringsförslag 3 till Liotards betänkande om ett hållbart utnyttjande av naturresurser. Jag stödjer principen om att omfördela skatteuttaget från tillväxthämmande skatter på arbete, kapital och konsumtion till skatter på verksamhet med negativ miljöpåverkan. Skatteväxling bör därutöver ske från skatt på arbete till skatt på alkohol och tobak.
Däremot kunde jag inte stödja Liotards betänkande i sin helhet. Orsaken till detta är ett antal olyckliga skrivningar. Bland annat pekar man ut långväga transporter av jordbruksprodukter och konsumtionsvaror som icke önskvärda. Den handel som dessa transporter är ett resultat av har hjälpt miljontals människor upp ur fattigdom. Det som istället bör begränsas är de utsläpp som dessa transporter ger upphov till.
Glyn Ford : skriftlig. (EN) Jag kommer att stödja detta betänkande. En fråga som EU måste ta itu med som ett brådskande ärende är Förenta staternas krav på att installera ett regionalt missilförsvar (Theatre Missile Defence) vid vår östliga gräns. Dessa förslag hotar att destabilisera våra förbindelser med Ryssland och uppmuntrar landet att modernisera och uppdatera sina egna missiler och kärnvapen. Samtidigt driver man snarare på än avskräcker dem från att framställa en islamisk bomb. EU:s reaktioner kommer att bli ett viktigt test av våra möjligheter att utforma vår egen utrikespolitik, i stället för att ge vårt tysta medgivande till Förenta staternas nykonservativa agenda som hotar oss alla.
Pedro Guerreiro : Resolutionen om transatlantiska förbindelser, som undertecknats av högern och socialdemokraterna och som antogs av en majoritet i parlamentet i dag, ger en bra ögonblicksbild av det nuvarande läget i förbindelserna mellan EU och USA. Majoriteten i parlamentet har fastställt den politiska agendan och dess prioriteringsfrågor och jag skulle vilja framhäva några av dessa:
”Europaparlamentet ser mycket positivt på det mer öppna klimat som nu råder inom förbindelserna mellan EU och Förenta staterna som jämbördiga parter” och uttrycker sin önskan om ett delat ansvar i det som kallas de ”globala styrelseformerna”,
”stärka den transatlantiska marknaden” med avregleringen av finansiella tjänster som en ”viktig fråga” och efterlysningen av ”harmoniserade bestämmelser och samma villkor” mot bakgrund av det multilaterala avtalet om investeringar,
bekräftelsen om ”mycket goda möjligheter för EU och Förenta staterna att upprätthålla ett nära samarbete” när det gäller ”västra Balkan, södra Kaukasus, Centralasien, Mellanöstern, Afghanistan, Medelhavsområdet, Latinamerika och Afrika”,
stärka samarbetet inom ramen för det man kallar ”kampen mot terrorismen och spridningen av massförstörelsevapen” som ”de största säkerhetsproblemen för båda parter” med Nato som ett ”transatlantiskt forum för politisk debatt inom ett verkligt partnerskap mellan jämbördiga parter”.
I denna agenda uttrycker man målsättningen för de stora europeiska kapitalistiska makterna, särskilt Tyskland, i förhållande till USA.
Willy Meyer Pleite: Jag har röstat mot resolutionen om transatlantiska förbindelser eftersom jag är övertygad om att dessa förbindelser måste bygga på gemensamma värderingar som Förenta staterna själv vid flera tillfällen har visat att de inte respekterar, till exempel genom president George Bush misslyckade militaristiska utrikespolitik med bland annat planerna på att placera ut missiler i vissa länder i Europeiska unionen. Förenta staternas regering bär ansvaret för allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna i Afghanistan, Irak och Guántanamo och för olagligt kvarhållande och överlämnande i fallet med CIA-flygningarna.
Fullkomlig respekt för internationell lagstiftning måste vara ett absolut villkor i förbindelserna mellan EU och Förenta staterna. I fallet med Irak borde vi kräva att man drog tillbaka trupper och respekterade naturresurser. EU borde kräva att Förenta staterna ratificerar de olika internationella fördragen, som fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar, Ottawakonventionen om förbud mot truppminor och Kyotoprotokollet. Dessutom borde EU fördöma den rättsstridiga Helms-Burtonlagen och Förenta staternas handelsembargo mot Kuba.
Luís Queiró : Som man så riktigt påpekar i resolutionen har de transatlantiska förbindelserna förbättrats avsevärt under de senaste åren. De har återfått den kvalitet som man kunde hoppas på, även om de aldrig skulle kunna vara helt fria från problem och svårigheter, vilket man inte heller skulle vilja. Vi måste investera i dessa goda förbindelser. När man ser på hur världen såg ut under 70-, 80- och 90-talen, eller på den värld som växte fram efter Berlinmurens fall, och globaliseringens ankomst, kan man inte annat än dra slutsatsen att Förenta staterna förblir vår största bundsförvant, vår bästa vän och vår partner i arbetet med att göra världen till en friare och mer utvecklad värld. Betydelsen av alliansen med Förenta staterna är obestridlig och saknar motsvarighet, och den får inte äventyras av politiska inställningar som alltid har undergrävts av tanken att USA är problemet, snarare än en viktig del av fredens, välståndets, demokratins och frihetens stomme.
I ett större perspektiv vill jag uttrycka mitt samtycke till anförandet från ordföranden för gruppen för europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater i parlamentet, där han förespråkade att man skulle inrätta en stor transatlantisk marknad till 2015 och uppmanade parlamentsledamöter på båda sidor av Atlanten att engagera sig mer i utarbetandet av förberedande lagstiftningsarbete för att förverkliga detta.
Peter Skinner : skriftlig. (EN) Förbindelserna mellan EU och Förenta staterna har varit mycket givande under det senaste decenniet. Särskilt de finansiella tjänsterna är ett mycket positivt område där myndigheter och politiker på båda sidor av Atlanten har upplevt verkliga framsteg.
Om målen med OECD:s arbetsdokument av den 29 maj 2005 - som antogs av båda sidor - kommer att kunna genomföras skulle detta innebära stora fördelar. Om man avskaffade de hinder som omnämns i dokumentet skulle detta leda till en årlig tillväxt på mer än 3 procent av BNI, år efter år. Den transatlantiska marknaden kräver hårt arbete från båda sidor. Om man emellertid misslyckas med detta innebär det att våra industrier hamnar på efterkälken och att våra befolkningar löper en ekonomisk risk i den globala miljön.
Geoffrey Van Orden : skriftlig. (EN) På grund av mitt möte med Indiens president hade jag inte möjlighet att rösta om denna resolution. Som stark anhängare av de transatlantiska förbindelserna skulle jag dock ha röstat för. Jag motsätter mig dock kraftfullt det som har blivit ett regelbundet och mycket farligt knep i EU:s policydokument, nämligen EU:s undanträngande av våra nationella regeringar, i detta fall unionens ansträngningar att bli Förenta staternas enda partner inom ramen för de transatlantiska förbindelserna. Detta är av särskild betydelse för Förenade kungariket. Detta sätt att uttrycka sig förekommer också när man hänvisar till Nato. Man bör dessutom komma ihåg att idén om en transatlantisk gemensam marknad var ett initiativ från den brittiska konservativa gruppen som lades fram för flera år sedan, och detta initiativ finns med i senare betänkanden genom mitt eget ändringsförslag. Eftersom jag inte ser någon motivering till att inrätta kontor för Europaparlamentet i andra länder motsätter jag mig definitivt det kostsamma förslaget i punkt 40 om att inrätta en ständig och officiell tjänstemannapost för Europaparlamentet i Washington DC.
Andreas Mölzer: (DE) Herr talman! Jag skulle vilja ge några korta kommentarer om rapporten om Kroatiens framsteg. Nu när Kroatien har tillåtit slovener att förvärva egendomar i landet har Kroatien fullgjort sina plikter enligt stabiliserings- och associeringsavtalet och därför borde den här delen av tvisten ha varit nedlagd. Vissa framsteg har även gjorts i behandlingen av frågan om krigsförbrytelser, och slutligen noterade till och med utskottet för regional utveckling i det betänkande som det antog igår att Kroatiens anslutning enbart skulle medföra mindre ekonomiska konsekvenser.
Därför anser jag att det är skandal att Kroatien, som utan tvekan tillhör den europeiska folkfamiljen och uppfyller alla villkor som krävs för anslutning, har hållits på sträckbänken så länge. I stället för att ödsla vår tid på Turkiet, som varken kan eller vill rätta sig efter EU:s krav men som ändå är oförskämt nog att kräva att landet får ett anslutningsdatum, tycker jag att vi borde lägga all vår energi på att omgående föra förhandlingarna med Kroatien i hamn.
Czesław Adam Siekierski: (PL) Herr talman! Vi har just antagit ett mycket viktigt betänkande om de åtgärder som Kroatien har vidtagit för att ansluta sig till de 27 EU-medlemsstaterna. Ingen borde hysa några tvivel om att Kroatien tillhör vårt europeiska hemland och att landet snart borde bli en fullvärdig medlem i gemenskapen.
Även om vissa länder reagerar negativt på en fortsatt utvidgning mot Turkiet eller Ukraina, och trots behovet av att reformera EU-institutionerna så att de kan fungera smidigt, går det inte att stoppa den integrationsprocess som inleddes för 50 år sedan.
Jag är övertygad om att Kroatien kommer att fortsätta med de reformer som de har inlett, däribland inom områden som rättvisa, administration och korruptionsbekämpning, som kommer att göra det möjligt för landet att uppfylla alla politiska och ekonomiska villkor för ett EU-medlemskap, i synnerhet Köpenhamnskriterierna och de villkor som fastställts för stabiliserings- och associeringsprocessen. Jag hoppas att Kroatien blir EU:s 28:e medlem, och det hoppas jag både för landets skull och för vår skull.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. Vi är av den uppfattningen att en utvidgning av Europeiska unionen är positiv. Detta kan emellertid inte ske förrän kandidatländerna de facto uppfyller alla krav som ställs på medlemskap. Den senaste utvidgningen, då Rumänien och Bulgarien blev medlemmar, skedde alldeles för tidigt eftersom länderna och deras system inte var mogna för det.
Även Kroatien har en lång väg kvar, bland annat gällande reformer av offentlig förvaltning och rättsväsendet, innan medlemskap kan bli aktuellt. Det är positivt att se att det görs framsteg, men det gäller att inte skynda igenom denna viktiga och oåterkalleliga process, såväl för Kroatiens skull som för EU:s.
Vidare är det beklämmande att Europaparlamentet använder något så viktigt som utvidgningen för att, på ett odemokratiskt sätt, propagera för EU-konstitutionen. I skäl G står det att nuvarande förslag till konstitutionsfördrag bör träda i kraft, trots att Frankrikes och Nederländernas befolkningar klart och tydligt motsätter sig det. Det påpekas dessutom i punkt 7 att ”allmänhetens stöd för en EU-anslutning börjar mattas av i Kroatien”. Om så är fallet och majoriteten i Kroatien motsätter sig EU-medlemskap bör i demokratins namn en anslutning till EU inte genomföras.
Vi har följaktligen röstat nej till detta betänkande.
Pedro Guerreiro : Efter att ha stått i förgrunden för Jugoslaviens sönderdelning - och vi får inte glömma Tysklands roll i erkännandet av Kroatien efter Natos brutala angrepp som ledde till att kriget återvände till Europa för första gången sedan andra världskriget - och efter år av EU:s och Natos militära ockupation av Balkan är nu EU (de största makterna inom EU) angeläget om att gå vidare till en ny fas av herravälde genom att införliva länderna i detta politiskt och ekonomiskt viktiga område med hjälp av dess ”integrationspolitik”.
När det gäller de mål som fastställts i betänkandet skulle jag vilja betona följande:
Försöket att låta EU:s nya utvidgningsomgångar bero på det falska behovet av att reformera fördragen, vilket skulle leda till ett (nytt) påtvingande av det så kallade konstitutionsfördraget.
Den ständiga tonvikten på antagandet av gemenskapens regelverk, eller med andra ord handboken i den nyliberala ”öppna och konkurrensutsatta marknaden” - som sätter fart på ett autonomt nationellt utvecklingsprojekt som gynnar de stora makterna och deras stora finansiella och ekonomiska grupper - och på Kroatiens genomförande av ”reformer” som att öppna för ”kraftiga privata investeringar” och ”försäljning av statligt minoritets- eller majoritetsaktieinnehav i företag”.
Detta är ett ganska tydligt exempel på att det inte är intresset hos arbetstagarna och människorna i regionen som motiverar EU.
David Martin : skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande, där man gratulerar Kroatien till några av det förändringar som landet har genomfört för att uppnå kriterierna för anslutning.
Erik Meijer : Tyvärr fick inte min grupp någon talartid i frågan om Kroatien i morse. Vi beklagar att förhandlingarna med landet har blivit allvarligt försenade till följd av kriget på 90-talet och att det var omöjligt för landet att ansluta sig till EU tillsammans med Slovenien. Kroatien styrs inte längre av extrema nationalister och landet respekterar skyddet av minoriteter och deras återvändande. Även om det nu är bättre förberett för EU-medlemskap än vissa länder som redan har anslutit sig behandlas det oftast styvmoderligt, eftersom vissa inom EU vägrar att tillåta nya medlemsstater innan man har infört den EU-konstitution som förkastades vid de holländska och franska folkomröstningarna. Den kroatiska allmänheten känner sig kränkt av förseningen och vänder nu EU ryggen.
Min grupp anser att de krav som ställts i Swobodabetänkandet för försäljning av statliga företag och stängning av skeppsvarv är extrema. Hittills har man alltid hävdat att EU inte har några preferenser när det gäller ägandeförhållandena inom ekonomin och att det är fritt fram för samexistens mellan statliga företag och privata företag. Men nu kommer antagligen nykomlingar att stöta på stränga krav. Min grupp förkastar även alla ändringsförslag som grundar sig på italienska anspråk på kroatiskt territorium och på förnekandet av krigsförbrytelser under Mussolinis ockupation.
Andrzej Jan Szejna : skriftlig. (PL) Jag röstar för Hannes Swobodas betänkande om Kroatiens framsteg 2006.
Föredraganden har gjort en insiktsfull analys av den aktuella politiska, ekonomiska och sociala situationen i Kroatien. Betänkandet är objektivt när det gäller detta, eftersom man å ena sidan poängterar det arbete som den kroatiska regeringen har lagt ner för att uppfylla EU:s krav, till exempel i fråga om de politiska kriterierna för anslutning, samtidigt som man å andra sidan räknar upp de problem som fortfarande måste lösas.
En viktig del av detta är att införliva gemenskapens regelverk inom alla områden i den nationella lagstiftningen, med tanke på att samrådsprocessen avslutades framgångsrikt i oktober 2006 och att man har inlett förhandlingarna om särskilda aspekter i regelverket.
Föredraganden påpekade även mycket riktigt Kroatiens positiva ledande roll i sydöstra Europa.
Charles Tannock : skriftlig. (EN) De brittiska konservativa ledamöterna stöder Swobodabetänkandet men röstade mot ändringsförslaget till skäl G. De konservativa är starka anhängare av EU:s utvidgning, särskilt Kroatiens anslutning som kommer att bli en relativt smidig process, men vi motsätter oss kraftigt idén om att en konstitution skulle vara ett krav för en ytterligare utvidgning, såsom anges i skäl G.
Marie-Arlette Carlotti : skriftlig. - (FR) En kort tid efter tankfartygen Erikas och Prestiges förlisning ledde Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet en kampanj där man uppmanade EU att förse sig själv med lagstiftning i syfte att stärka sjösäkerheten och att göra mer för att förebygga oavsiktlig förorening i unionens vatten.
Kampanjen har gett resultat, men något riktigt område för sjösäkerhet i Europa har ännu inte inrättats fullt ut.
Detta ”tredje lagstiftningspaketet för sjöfartssäkerhet” är ett avgörande steg mot att uppnå detta mål. De fem betänkanden som lagts fram för Europaparlamentet innehåller flera stora förbättringar:
En tydlig och exakt rättslig ram för platser för mottagande av fartyg i nöd under beskydd av en oberoende myndighet.
Ett permanent inspektionsorgan för att underlätta inspektioner.
En hög nivå av skydd för passagerarna, liknande skyddet för andra transportsätt.
Effektivare kontroller av högre kvalitet i hamnar i Europa, med särskild fokusering på ”högriskfartyg”.
Därför kommer jag att rösta för dessa betänkanden. Jag hoppas att EU från och med nu även förbättrar sin lagstiftning mot de ”havets huliganer” som ligger bakom ”dagliga oljeutsläpp” i Medelhavet. Varje år släpps det ut 650 000 ton olja till följd av otillåtna avgaser, vilket motsvarar 75 Erika!
| sv |
Välkomsthälsning
Talmannen: På hela parlamentets vägnar vill jag nu säga varmt välkomna till våra besökare på allmänhetens läktare, nämligen Igor Dodon, ekonomi- och handelsminister i Republiken Moldavien, och en delegation från Republiken Moldaviens parlament.
(Applåder)
Delegationen från Moldavien kommer att närvara vid våra sammanträden i dag och i morgon och kommer att tillsammans med parlamentets delegation delta i ett sammanträde med den parlamentariska samarbetskommittén EU-Moldavien. Jag är glad att se er här, och jag hoppas att ni kommer att finna våra debatter intressanta.
| sv |
3. Lissabonstrategin (omröstning)
- Före omröstningen om ändringsförslag 12
Udo Bullmann: (DE) Herr talman! Jag skulle vilja föreslå en ändring av ändringsförslag 12 vilken naturligtvis inte ersätter ändringsförslaget utan infogar ytterligare en formulering i den andra meningen. Denna ytterligare formulering lyder som följer:
(EN) ”eller kollektivavtal i enlighet med nationell sedvänja”. Detta kommer efter ”allmänt bindande arrangemang” och före ”som gör det möjligt för heltidsanställda att leva ett drägligt liv på sin lön”.
(DE) Ett ändringsförslag som föreslår denna kompletterande formulering är utformat för att ta hänsyn till omständigheterna i Skandinavien och har utarbetats i samråd med medföredragandena och de grupper som också begär detta.
(Det muntliga ändringsförslaget godkändes.)
| sv |
3. Somalia (omröstning)
- (EL) Gemensamt förslag till resolution Β6-0454/2007
| sv |
10. Energimärkning av teveapparater (
| sv |
Öppnande av sammanträdet
(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)
| sv |
20. Lissabonstrategin (omröstning)
- Före omröstningen om ändringsförslag 28 (gäller omröstningen om ändringsförslag 27):
Pervenche Berès: (FR) Fru talman! Jag kan ha fel, men jag tror att ni har hållit en omröstning om ändringsförslag 27, som i praktiken var en teknisk förändring som helt enkelt handlade om att punkt 47 skulle flyttas. Å andra sidan finns det en begäran om en separat omröstning med namnupprop om den ursprungliga texten.
Jag uppfattar det därför som att vi har beslutat att flytta punkt 47 och vi behöver nu en delad omröstning med namnupprop om just punkt 47.
Talmannen: Låt oss göra ett förtydligande: det fanns inga invändningar mot att punkt 47 infogades efter punkt 49. Vi röstade därefter om ändringsförslag 27, som har antagits. Vi kan alltså inte rösta om punkt 47, eftersom vi har röstat om ändringsförslag 27. Det finns därför inget problem.
| sv |
2. Kompensation för vissa fiskeriprodukter (omröstning)
- Betänkande av Duarte Freitas
| sv |
11. Stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) (omröstning)
| sv |
3. Avtal EG-Turkiet: Turkiets medverkan i verksamheten vid Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (omröstning)
| sv |
2. Mervärdesskatt på behandling av försäkringstjänster och finansiella tjänster (
| sv |
Konsumentskydd: Att förbättra konsumenternas utbildning och medvetenhet om lån och finansiering (kortfattad redogörelse)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Iliana Malinova Iotova, för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, om konsumentskydd: att förbättra konsumenternas utbildning och medvetenhet om lån och finansiering -.
Iliana Malinova Iotova: Betänkandet om finansiell utbildning som kommer att läggas fram för omröstning vid morgondagens plenumsammanträde är nu viktigare än någonsin. Det är uppenbart att den finanskris vi nu genomlever kunde undvikas om konsumenterna är välinformerade om de risker som olika typer av krediter innebär. Vi kan definitivt säga att om vi tidigare hade koncentrerat oss mer på att ge finansiell utbildning till allmänheten så hade vi inte befunnit oss i den nuvarande situationen, eller åtminstone hade inte krisen antagit de proportioner den nu har fått. För framtidens skull måste vi se till att våra barn får möjlighet att lära sig hantera kreditkort och lån på ett riktigt sätt i hela EU. Vi måste koncentrera oss på studielån, hypotekslån och pensions- och investeringsfonder. Dessa finansiella produkter har en kraftig inverkan på konsumenternas liv och det är därför som de måste beaktas särskilt. Vi får inte glömma att allt fler ungdomar sätter sig i skuld utan att ha en aning om hur det kommer att påverka deras liv.
Vi har arbetat med texten till detta betänkande i detalj under många månader. Vi hade en mycket intressant offentlig diskussion med företrädare för banker och finansinstitut i Europa och USA redan vid krisens upprinnelse. Redan då var problemen uppenbara och larmet gick. Å andra sidan har vi kunnat ta del av erfarenheter och goda exempel på finansiell utbildning i länder som har en tradition på området och som ständigt strävar efter att förbättra det - Storbritannien, Frankrike, Tyskland och andra, och vi har hört synpunkter från dem som nu tar sina första steg på samma område. Jag är mycket nöjd med resultatet av omröstningen i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, och med kommissionens beslut om den budget som krävs för stöd till projektet.
Vi har också fått många uppmuntrande reaktioner på initiativbetänkandet från ledande finansinstitut. Jag tror vi har hittat en kompromisslösning som är tillfredsställande för alla politiska grupper, och därför hoppas jag att morgondagens omröstning om betänkandet blir positiv. Det är bara med gemensamma krafter som vi kan ta oss igenom den nuvarande finanskrisen, och därför måste vi förena oss och samarbeta kring detta gemensamma initiativ. Det är dags att handla och se till att EU:s konsumenter får de kunskaper de behöver om konsumentlån och andra krediter så att en sådan här finanskatastrof inte upprepas. För att åstadkomma detta är det mycket viktigt att medlemsstaterna genomför de åtgärder de åtagit sig och har ett nära samarbete med varandra. Slutligen vill jag tacka Europeiska kommissionens ledamöter varmt för det stöd jag har fått.
Danuta Hübner: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Detta betänkande kommer mycket lägligt. Det belyser många av de utmaningar som EU:s konsumenter står inför i samband med den pågående ekonomiska krisen. Därför tackar jag Iliana Malinova Iotova för ett fantastiskt arbete.
I kommissionens meddelande som antogs i december förra året medger kommissionen att det behövs finansiell utbildning för att den inre marknaden ska fungera väl. Konsumenterna måste absolut få mer kunskaper för att kunna fatta ansvarsfulla beslut angående den egna ekonomin. Endast då kan de dra nytta av de fördelar som den finansiella integrationen i EU innebär.
Utbildning faller under medlemsstaternas behörighetsområde. Kommissionens roll i det hela är i huvudsak stödjande, men för den skull inte mindre viktig.
Konsumentutbildningsprogram utförs lämpligast på nationell nivå och detta är också det mest effektiva. Medlemsstaterna har en nyckelroll att spela genom att exempelvis anta nationella strategier för finansiell utbildning grundade på offentlig och privat samverkan.
Vi anser att kommissionens roll är att agera för att främja finansiell utbildning i hela EU, visa på fördelarna, samordna insatserna och demonstrera bästa praxis.
I detta sammanhang har vi genomfört flera praktiska initiativ och inrättat expertgruppen för finansiell utbildning. Denna höll sitt första sammanträde i oktober vilket ägnades åt diskussioner om nationella strategier för finansiell utbildning.
Vi har också vidareutvecklat online-verktygen på webbplatsen Dolceta för lärare så att det ska bli lättare för dem att lägga in finansiella ämnen i de befintliga läroplanerna. Vi kommer snart att lägga ut den europeiska databasen över finansiell utbildning, ett elektroniskt bibliotek över olika program som drivs av olika utbildningsanordnare. Slutligen erbjuder också kommissionen regelbundet sitt stöd till utvalda evenemang för att synliggöra finansiell utbildning.
Vi håller fullständigt med om den generella strävan i detta betänkande och de flesta av dess förslag. Den absolut viktigaste frågan är den om utbildning av barn och ungdomar och kommissionen delar parlamentets övertygelse att finansiella kunskaper borde läras ut i skolan.
Vi är redo och villiga att hjälpa medlemsstaterna att utveckla sina grundläggande utbildningsprogram inom området för personliga finanser och detsamma gäller tanken att ge kommissionen i uppdrag att driva EU-omfattande informations- och mediekampanjer om finansiell utbildning. Sådana medvetenhetshöjande kampanjer bör anpassas till mottagarnas specifika behov och är mest effektiva om de bedrivs på nationell eller till och med lokal nivå. Även här är vi beredda att hjälpa till.
Jag avslutar med att tacka parlamentet för ett gott arbete med detta ärende och jag ser fram emot att fortsätta dialogen mellan parlamentet och kommissionen om de viktiga frågorna kring finansiell utbildning för konsumenterna.
Talmannen: Punkten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Dragoş Florin David : skriftlig. - (RO) Okunnighet om lagen undantar oss inte från dess konsekvenser. På samma sätt kan inte okunskap om finansiella mekanismer undanta oss från att göra förluster.
Finans- och bankinstituten och försäkringsbolagen var och är fortfarande skyldiga att förse konsumenterna med ”bruksanvisningar” för de finansiella instrumenten så att konsumenterna kan fatta informerade beslut. Därför anser jag att tanken att statliga och icke-statliga institutioner ska utbilda EU:s medborgare i finansiella frågor, bank- och försäkringsfrågor är en bra lösning för dem som verkligen vill ha detta. Men skyldigheten att förse medborgare som använder dessa tjänster med information måste ligga på tjänsteleverantörerna på området. Jag anser att det är kommissionens och medlemsstaternas skyldighet att varna och informera EU:s medborgare om farorna med vissa produkter eller tjänster och reglera EU-marknaden så att dessa skadliga produkter eller tjänster inte får förekomma på marknaden.
Jag vill avsluta med att gratulera föredragande Iliana Malinova Iotova och våra kolleger från utskottet för internationell handel och utskottet för ekonomi och valutafrågor för deras effektivitet vid utarbetandet av denna resolution.
Zita Pleštinská : skriftlig. - (SK) Krisen kring riskfyllda hypotekslån har bekräftat att medvetenheten om finansiella frågor är låg bland EU-medborgarna. Konsumenterna har inte tillräckliga kunskaper om riskerna med konkurs och för stora skulder. Finansinstitutens information om finansiella produkter ges ofta i form av annonser och kan vara svår att förstå och ibland förvirrande. Konsumenterna får inte tillräckligt med information innan de tecknar avtal.
Arbetet med att informera konsumenterna om finanser och lån bör börja i skolan, där morgondagens konsumenter borde lära sig mer om de produkter som banksektorn erbjuder. Särskild tonvikt bör läggas på program för ungdomar, pensionärer och sårbara grupper.
Jag anser att kommissionen bör skapa en budgetpost för finansiella utbildningsprogram på EU-nivå, vilket skulle kunna samla alla relevanta organ som staten, icke-statliga organisationer, konsumentorganisationer och finansinstitut.
Jag vill särskilt framhålla konsumentorganisationernas roll på gemenskapsnivå och även nationellt, eftersom de har de bästa kunskaperna om målgruppernas specifika behov av utbildningsprogram. Många medlemsstater anslår för lite medel i sina budgetar till konsumentskyddspolitiken och ger varken uppmärksamhet eller ekonomiskt stöd till konsumentorganisationernas aktiviteter.
Få konsumenter har råd att själva betala för personliga finansiella rådgivare och jag anser därför att konsumenterna bör få oberoende rådgivning genom lämpliga kurser i EU-omfattande utbildningsprogram och inom ramen för konsumentorganisationerna.
Marian Zlotea : Jag vill gratulera Iliana Malinova Iotova till det ämne som avhandlas i betänkandet. Jag anser att finansiell utbildning är en mycket viktig fråga. För tillfället står vi i Rumänien inför problemet att folk inte längre klarar av att betala sina skulder eftersom de tagit lån i flera olika banker. De har inte bara fått dåliga råd om vad dessa krediter innebär, utan de har överhuvudtaget inte fått någon adekvat finansiell utbildning som kunnat hjälpa dem att avgöra vilka finansiella tjänster som skulle kunna passa dem bättre.
Vi får inte förväxla finansiell utbildning med konsumentinformation. Programmen för finansiell utbildning måste tas fram med utgångspunkt från åldersgrupper och behov i de olika befolkningsgrupperna.
Jag hoppas att Dolceta-tjänsten kommer att översättas till rumänska och bulgariska så fort som möjligt så att alla medborgare i alla medlemsstater kan använda den.
| sv |
Kirgizistan (ingivna resolutionsförslag): se protokollet
| sv |
13. Tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande av avgöranden i brottmål (
- Före omröstningen:
Armando França: föredragande. - (PT) Detta betänkande var ett bra exempel på förståelse och samarbete i parlamentet och på samarbete mellan parlamentet och rådet. Jag tackar därför mina kolleger, rådets representanter, den tekniska personalen och alla som varit inblandade i detta komplexa och svåra betänkande.
Rambeslutet kommer att vara mycket viktigt för straffrätten i EU. Det främjar principen om ömsesidigt erkännande, stärker försvarets rättigheter och de anklagades säkerhet, påskyndar och effektiviserar verkställandet av utevarodomar och hjälper till att motarbeta brottsligheten i Europa. Det framtida ramverket kommer också att hjälpa till att stärka rättssäkerheten och rättsstatsprincipen, och främja den europeiska integrationen. Den stora enighet som uppnåddes i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter var avgörande och bör upprepas här i dag. Tack allihop!
| sv |
Anslagsöverföringar: se protokollet
| sv |
Den gemensamma jordbrukspolitiken och global livsmedelsförsörjning (kortfattad redogörelse)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Mairead McGuinness, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om den gemensamma jordbrukspolitiken och global livsmedelsförsörjning.
Mairead McGuinness: föredragande. - (EN) Herr talman! När jag tog initiativ till detta betänkande stod den globala livsmedelsförsörjningen högt på den politiska dagordningen. Den verkar delvis ha försvunnit ur rampljuset igen. Men detta är fortfarande utan tvekan en oroande fråga, eftersom upp emot en miljard människor i världen lider av hunger eller undernäring. Varje dag dör 30 000 barn av svält eller fattigdomsrelaterade sjukdomar. Dessa skakande siffror är ett argument för att frågan om hur vi ska kunna producera tillräckligt mycket livsmedel och ge människor tillgång till denna mat är oerhört angelägen.
Jag tackar kommissionen för dess goda samarbete då jag skrev betänkandet. Tack också till de många utskott i parlamentet - särskilt utskottet för utveckling - som naturligtvis har dragit sina strån till stacken.
På fyra minuter går det inte att göra rättvisa åt hela betänkandets innehåll. Men jag ska lyfta fram några punkter som för mig är särskilt viktiga. För det första samsas nu den gemensamma jordbrukspolitiken med den globala livsmedelsförsörjningen om utrymmet i rubriken. Det ska ge en vink om att den gamla benägenheten att puckla på den gemensamma jordbrukspolitiken och göra den till syndabock för allt ont i utvecklingsländerna nu är förbi. Vi inser i dag att den gemensamma jordbrukspolitiken har gett unionsmedborgarna livsmedelssäkerhet. Den är en föredömlig modell för hur vi kan få fart på livsmedelsproduktionen i utvecklingsländerna.
Under det senaste årtiondet eller så har jordbrukets utveckling utan tvekan förpassats ganska långt ned på dagordningen för politik och utveckling. En gång i tiden anslogs en stor del av vårt utvecklingsstöd till att stimulera jordbruk och projekt för livsmedelsproduktion. Så är inte fallet i dag. Jag anser dock att de stigande livsmedelspriserna har gjort att vi fått upp ögonen för jordbruket igen, inte bara i EU utan i hela världen.
Det betyder att länder som har kapacitet att odla sin egen mat ska få göra det. Vi bör hjälpa dem att tillgodose sina behov genom att låta småbrukare producera livsmedel lokalt. Det här handlar inte bara om att tillhandahålla grundläggande förutsättningar för livsmedelsproduktion, som utsäde och gödningsmedel, utan berör också kunskap, rådgivning och stöd till jordbruksfamiljer i utvecklingsländerna, så att de kan producera tillräckligt med mat för att livnära sig själva.
Det går faktiskt. Malawi är ett av flera länder som tidigare plågats av svår svält men lyckats att bli livsmedelsproducenter. Det måste finnas en politisk handlingsvilja. Det är också nödvändigt att Europeiska unionen, som har engagerat sig så enormt i utvecklingsländerna, trycker på för att få länderna att ta itu med jordbruket och börja stimulera sin inhemska livsmedelsproduktion.
Frågan om tillgång och efterfrågan är mycket känslig. Världsbefolkningen växer och 2050 är vi 40 procent fler människor än i dag. Det tvingar oss att ta itu med de här frågorna. Motsättningen mellan produktion av livsmedel, utsäde och bränsle är, som vi kunnat konstatera, helt klart en av de viktigaste frågorna. Men jag anser att den grundläggande orsaken till vår situation handlar om forskning och utveckling.
Jag anser att området forskning och utveckling har blivit eftersatt. I EU räknade vi med att minska vår livsmedelsproduktion, och blundade kanske därför för problemet med hur avkastningen i jordbruksproduktionen kan ökas, och för behovet av att producera mer i framtiden.
Ett viktigt budskap som jag vill föra fram under den lilla stund som återstår är att jordbrukarna i världen kommer att producera livsmedel om de kan tjäna pengar på det. De politiska beslutsfattarna måste lösa det här och skapa politiska förutsättningar som ger jordbrukarna en stabil utkomst. Hur ska då det gå till? Vi måste stabilisera prisutvecklingen och granska kostnadsstrukturen i livsmedelsproduktionen. Om inte jordbrukarna kan tjäna mer pengar, gör de något annat i stället.
Jag vill varna för en sak. För över ett år sedan diskuterade vi de höga råvarupriserna. I dag finns det överskott av spannmål med mera i lager och inga köpare. Nästa odlingsår kommer jordbrukarna att producera mindre, och det kan på längre sikt förvärra problemen inom den globala livsmedelsförsörjningen.
Det här betänkandet är innehållsrikt. Jag hoppas att kollegerna här stöder det, och vill än en gång tacka de många personer som visat sitt stora intresse för betänkandet.
Androulla Vassiliou: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Kommissionen välkomnar Mairead McGuinness betänkande, liksom de intensiva diskussionerna i Europaparlamentets olika utskott om alla de frågor som hänger ihop med det här högaktuella ämnet. Hit hör handelsfrågor, biobränslen, prisövervakning, investeringspolitik, finanskrisen, klimatförändringen och vattenförbrukningen i jordbruket.
Kommissionen instämmer i stort sett i analysen av orsakerna till den livsmedelskris som drabbade många utvecklingsländer under första halvåret 2008. Kommissionen kommer även i fortsättningen att analysera sambandet mellan livsmedels- och energipriser. Orsakssambandet är mycket komplicerat, eftersom det handlar om ett ömsesidigt samspel mellan en rad olika tillgångs- och efterfrågefaktorer. Energipriset är bara en sådan faktor, som emellertid har en påverkan både direkt och indirekt. Biobränslefrågan har diskuterats i detalj vid Europaparlamentets olika sessioner. Beträffande graden av övergång från spannmålsodling till biobränsleodling skiljer sig EU:s och USA:s politik betydligt åt. EU:s politik för biobränslen leder inte till att livsmedelstillgången minskas, eftersom det i ett globalt perspektiv handlar om att använda ytterst små mängder fodergrödor.
Även om EU närmade sig tioprocentsmålet, skulle livsmedelspriserna bara påverkas marginellt. Detta har främst två orsaker. För det första framställs en allt större mängd biobränsle från fodergrödor som inte används i livsmedelsproduktionen, eller av rester eller avfall. För det andra kommer tekniken för biobränsleproduktion att bli allt effektivare. Vi kan räkna med att det genomsnittliga utbytet fortsätter att stiga.
Om EU för en hållbar politik för biobränslen så gagnar detta, på det hela taget, de fattiga. Det skapar nya möjligheter för de två tredjedelar av världens fattiga som lever på landsbygden och som därmed är beroende av att det går bra för jordbrukssektorn. Men alla grupper kommer inte att kunna dra samma nytta av utvecklingen. Det är kommissionens bestämda avsikt att noggrant övervaka hur livsmedelssäkerheten och livsmedelspriserna påverkas.
EU har redan vidtagit åtgärder för att främja livsmedelssäkerheten i världen genom att anpassa den gemensamma jordbrukspolitiken till de nya villkoren på marknaden och i världen. Den nyligen beslutade hälsokontrollen kommer att bidra till att göra den gemensamma jordbrukspolitiken modernare, enklare och effektivare. Samtidigt avskaffas kvoteringsordningarna, så att jordbrukarna snabbare kan reagera på signaler från marknaden och anpassa sig till nya utmaningar.
Genom överenskommelsen om hälsokontrollen avskaffas arealuttagen. Mjölkkvoterna ökas successivt och avskaffas helt 2015. På så vis övergår vi från att försöka styra marknaden till ett äkta skyddsnät.
I överenskommelsen beaktas också nya utmaningar som klimatförändringen, vattenhushållning, förnybara energikällor och biologisk mångfald, som kommer att påverka utvecklingsländerna.
Den gemensamma jordbrukspolitiken går inte i stå efter 2013. Efter jordbruksministrarnas informella möte i Annecy i september har förberedande diskussioner redan inletts. Framtidens gemensamma jordbrukspolitik ska ses i ett helhetsperspektiv, där faktorer som hållbar utveckling, konkurrensförmåga och global livsmedelsbalans ingår.
I olika sammanhang på hög nivå har vi fört upp livsmedelsförsörjningen på den internationella dagordningen. Internationellt finns nu en tydlig insikt och förståelse för att jordbruk och landsbygdsutveckling är frågor som bör föras upp högre på den nationella, regionala och eventuellt också kontinentala politiska dagordningen. Under vårt möte med Afrikanska unionen i oktober diskuterade vi exempelvis jordbruks- och livsmedelsförsörjningsfrågor i detalj. Vi avser att intensifiera dessa diskussioner i år.
Sist men inte minst måste kommissionen följa upp G8-toppmötets uttalande om den globala livsmedelsförsörjningen. Kommissionen genomförde redan inför rådets beslut om livsmedelsmekanismen den 16 december mycket givande överläggningar med Förenta nationernas högnivågrupp.
Kommissionen ser fram emot genomförandet av den övergripande handlingsramen. Kommissionen är övertygad om att det globala partnerskap om jordbruk och livsmedelsförsörjning som just nu växer fram kommer att spela en nyckelroll för att genomföra en rad av betänkandets rekommendationer. Hit hör bland annat hur vi kan stödja småbrukare och hur handelspolitiken bör utformas för att främja livsmedelsförsörjningen i framför allt de mest utsatta samhällena.
Givetvis bör exporthinder och förbud undvikas. Det är mer frihandel, snarare än mindre, som leder utvecklingen framåt. Ett ökat handelsutbyte är ett steg på vägen mot en tryggad livsmedelsförsörjning.
Kommissionen hoppas att andra givare inspireras av EU-institutionernas djärva åtgärd, där en miljard euro ställs till förfogande som komplement till andra finansiella resurser som öronmärkts för åtgärder mot livsmedelskrisen på kort, medellång och lång sikt.
Madridkonferensen om tryggad livsmedelsförsörjning för alla den 26 och 27 januari är ett viktigt evenemang som kan föra debatten framåt till nästa nivå, där uppgiften är att identifiera de viktigaste åtgärderna mot svälten i världen.
Kommissionen kommer att fortsätta att arbeta aktivt för att främja den globala livsmedelsförsörjningen. Mairead McGuinness betänkande är en bra analys av vissa tänkbara lösningar som bör övervägas både av EU och av världssamfundet i stort.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på tisdag kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Kader Arif : skriftlig. - (FR) De åtgärder som parlamentet vidtagit efter de livsmedelsrelaterade upploppen har gjort det möjligt att frigöra 1 miljard euro för att bekämpa livsmedelskrisen. Om vi bortser från denna nödåtgärd vill jag understryka behovet av en långsiktig internationell strategi som bygger på lokala självhushållsjordbruk och som är anpassad efter befolkningarnas behov och områdenas potential.
Den växande världsbefolkningen, den globala uppvärmningen, den okontrollerade produktionen av biobränslen och aggressiv spekulation är flera faktorer som bidrar till att öka pressen på jordbruksmarknaderna. Dessa faktorer visar att krisen inte kommer att bli kortvarig och att den allmänna politiken i sin helhet måste omprövas för att förbättra produktionsmetoderna och regleringen av de internationella marknaderna.
Jag anser att den gemensamma jordbrukspolitiken, när dess överdrifter och brister väl har åtgärdats, kan bli ett exempel på en effektiv, rättvis och ansvarsfull politik som gör det möjligt att hantera livsmedelsproblematiken samtidigt som man jämkar samman ekonomin, samhället och miljön. Politiken bör också vara till hjälp för utvecklingsländerna på så vis att EU delar med sig av sin teknik, kunskap och erfarenhet. EU bör dock först och främst verka för att reformera de internationella handelsreglerna så att man inte inskränker ländernas rätt att stödja sitt eget jordbruk för att garantera livsmedelssäkerheten.
Katerina Batzeli : skriftlig. - (EL) Internationella och regionala avtal har hittills visat sig ha liten verkan för att normalisera marknadsutbudet och handeln och bevara öppna och stabila priser för jordbruksprodukter.
Regleringen av jordbruksmarknaderna bör baseras på en långsiktig strategi med effektiva åtgärder och på organisation av producenterna samt information till dessa om marknadsläget och framtidsutsikterna.
Grundprincipen för en sådan politik är att införa ett skyddsnät för inkomsterna, mot risker och kriser som orsakas antingen av allvarliga naturkatastrofer eller av marknadssnedvridning och ett ovanligt långt och omfattande prisfall.
Det krävs därför en integrerad och effektiv politik, till exempel
europeiska och internationella system för produktions- och marknadsövervakning, såsom en varningsmekanism för att fastställa produktionstendenser,
ett internationellt system för livsmedelsinventering och livsmedelslager,
ett europeiskt system för marknadskontroll och registrering av prisförändringar för jordbruksprodukter och insatsvaror, som skulle kunna kombineras med ett liknande internationellt system under FAO:s överinseende.
Det vore också bra om en framtida överenskommelse om Doharundan kunde inkludera katastroflägen då livsmedelsbistånd kan ges, eftersom de nuvarande bestämmelserna inte är bindande.
Constantin Dumitriu : De slutsatser som Mairead McGuiness drar i sitt betänkande om global livsmedelsförsörjning är nu uppenbara också i Rumänien, Vi står inför ett prisfall på alla baslivsmedel, till följd av devalveringen av den nationella valutan och de stigande kostnaderna för råvaror och för de lån som tagits av förädlingsföretagen.
Till följd av den globala uppvärmningen har vi också sett allt fler fall där grödor förstörs av naturkatastrofer. De nya medlemsstaternas jordbrukare är faktiskt de som drabbas värst i dessa lägen eftersom de får lägre bidrag än vad jordbrukarna får i de andra medlemsstaterna.
Därför har jag mot bakgrund av de ändringsförslag som har lagts fram uppmanat kommissionen att undersöka möjligheten att inrätta vissa interventionsmekanismer på EU-nivå, oberoende av eventuella särskilda stöd som beviljats för skördeförsäkring, för att förebygga och bekämpa den globala uppvärmningens effekter.
Stränga gemenskapsnormer har införts för livsmedelsproducenterna, och livsmedelspriserna är därför höga i EU. Jag anser dock fullt och fast att jordbruket kan bli en språngbräda för återhämtning för de europeiska ekonomier som påverkats av den globala krisen och att utvecklingen av förnybara energikällor kan ha en positiv inverkan på jordbrukets livsmedelsindustri.
Om vi vidtar de försiktighetsåtgärder som krävs kan vi höja biobränsleproduktionen utan att äventyra miljön eller de livsmedelslager som behövs i världen.
Roselyne Lefrançois : skriftlig. - (FR) Detta betänkande om den gemensamma jordbrukspolitiken och global livsmedelsförsörjning har gett oss en fantastisk möjlighet att fundera över hur vi kan se till att EU:s jordbruk till fullo deltar i arbetet med att nå livsmedelsbalans i världen. Även om livsmedlen måste fortsätta att öka i världen har faktiskt andelen utvecklingsbistånd inriktat på jordbruket å sin sida sjunkit konstant sedan 80-talet. Jag har därför lagt fram ett antal ändringsförslag i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Syftet med ändringsförslagen är att göra betänkandet mer ambitiöst och framför allt att föreslå att kommissionen antar en övergripande strategi för livsmedelsförsörjningsfrågor, och därmed göra EU:s gemensamma politik mer konsekvent generellt sett.
Även om jag är glad över textens betoning på den gemensamma jordbrukspolitikens avgörande betydelse för att nå målet för livsmedelsförsörjning så beklagar jag att föredraganden är för att marknadsanpassa jordbrukspolitiken i högre grad och att hon menar att miljöskyddsinitiativ är anledningen till den minskande jordbruksproduktionen i EU. Det yttrandet anser jag är fullständigt felaktigt. Tvärtom anser jag att det är nödvändigt att ta itu med klimatförändringsproblemet för att kunna utveckla nya modeller för större och bättre produktion.
Véronique Mathieu : skriftlig. - (FR) I dag måste EU omedelbart förbättra sin livsmedelssäkerhet och ta itu med de stora utmaningar som finns. För det första måste jordbruksproduktionen fördubblas på trettio år eftersom världens befolkning kommer att uppgå till 9 miljarder människor år 2050. Faktum är att 860 miljoner människor fortsätter att svälta. Utvecklingen måste vara hållbar och först och främst baseras på lokalt jordbruk.
De stora svängningarna i världsmarknadspriserna för livsmedel tillsammans med en lämplig förvaltning av världens livsmedelslager är ännu en utmaning. För att garantera en rättvis inkomst för EU:s jordbrukare stöder jag förslaget om försäkringar som ger ett större skydd för jordbrukarna mot prisförändringar, liksom initiativet att inrätta ett internationellt system för livsmedelsinventering.
Mot bakgrund av den ökande handeln med djur och växter har EU slutligen en skyldighet att genomföra en effektiv strategi för att förebygga alla hälsokriser i EU. Denna strategi bör grundas på förebyggande, spårbarhet och aktiva åtgärder. I detta avseende kommer ministerrådets beslut nyligen om att öka och harmonisera förfarandena för importkontroll att innebära att våra medborgare får en bättre garanti för livsmedlens kvalitet.
Jordbruket har nu större betydelse än någonsin i tillväxt- och utvecklingsområdena. Vi måste därför skydda det till varje pris.
Daciana Octavia Sârbu : Den globala livsmedelskrisen, som orsakas av de konstant stigande priserna på majs, vete och energi, världens växande befolkning och klimatförändringen har lett till flera upplopp och oroligheter. Om vi inte lyckas hantera dessa problem snart kan de destabilisera länder och regioner i hela världen. Det oroväckande är klyftan mellan befolkningstillväxten, där vi år 2050 kan ha en befolkning på nio miljarder människor, och de minskade livsmedelslagren i världen. Den här typen av situation kommer sannolikt att leda till att oljerelaterade konflikter ersätts av konflikter om dricksvatten och mat eller av en kamp för överlevnad. För närvarande är EU den största givaren av humanitärt bistånd, men livsmedelslagren börjar bli tömda och utvecklingsländerna, särskilt i Afrika, behöver mer stöd för att kunna bekämpa fattigdom och kronisk svält. Att minska jordbrukets beroende av fossila energikällor, använda ekologiska produkter, bevara bördiga jordar och anpassa den gemensamma jordbrukspolitiken till livsmedelskrisen är några av de centrala frågor som måste beaktas för att kunna bryta detta dödläge.
Csaba Sándor Tabajdi : skriftlig. - (HU) Den viktigaste frågan för EU:s jordbrukssektor 2009 är hur den globala ekonomiska krisen kommer att påverka villkoren för produktion och konsumtion av jordbruksprodukter. Denna fråga kommer att vara ett centralt ämne vid den andra ungerska jordbruksakademin, som jag anordnar tillsammans med statssekreterare Zoltán Gőgös vid Ungerns ministerium för jordbruk och landsbygdsutveckling den 17 april 2009 i staden Pápa. Sedan 2006 har priset på majs tredubblats och priset på vete har stigit med 180 procent på den internationella marknaden, medan livsmedelspriserna generellt har gått upp med 83 procent. År 2050 kommer världens befolkning att ha stigit till 9 miljarder människor. För att tillgodose deras behov måste vi fördubbla jordbruksproduktionen. Det är alltså slut på de låga livsmedelspriserna. Det är därför ytterst viktigt att bevara och om möjligt öka EU:s jordbrukskapacitet. Det är oacceptabelt att jordbruksproduktionen minskar till följd av den gemensamma jordbrukspolitikens sektorsreformer. Tydliga exempel på detta är sockerreformen, som ödelade Ungerns sockerindustri, och subventionerna till röjning av vinstockar inom ramen för vinmarknadsreformen. Frikopplingen av direkta jordbruksstöd från produktionen är också ett steg i samma riktning.
Vi måste hitta en lämplig balans mellan livsmedelsproduktion och framställning av biobränslen. Den senare får inte hota den globala livsmedelsförsörjningen. Förenta staternas bioetanolprogram har väsentligt bidragit till de kraftiga höjningarna av livsmedelspriserna 2008. Utifrån dessa erfarenheter måste EU ompröva sina tidigare åtaganden om andelen biobränsle. Slutligen kräver jag att EU snabbt vidtar åtgärder mot framväxten av monopol bland livsmedelsdetaljisterna, för att skydda producenterna.
Silvia-Adriana Ţicău : De stigande energipriserna, svåra väderförhållanden och den stigande efterfrågan på energi till följd av den ökande befolkningstillväxten i världen har lett till höga livsmedelspriser. Jag uppmanar kommissionen att undersöka sambandet mellan höga livsmedelspriser och stigande energipriser, särskilt för de bränslen som används.
Jordbrukssektorn måste förbättra sin energieffektivitet. Att öka andelen biobränslegrödor och använda förnybara energikällor kan ha en positiv effekt på jordbrukets livsmedelsindustri, som har påverkats av de höga priserna på gödningsmedel och bekämpningsmedel liksom de stigande förädlings- och transportkostnaderna. Jag uppmanar kommissionen att noggrant övervaka effekterna av en ökad biobränsleproduktion i EU och i tredjeländer med avseende på förändringar i markanvändning, priserna på livsmedelsprodukter och tillgången till livsmedel.
Incitament för att främja hållbar odling av energigrödor får inte äventyra livsmedelsproduktionen. Jag menar att det krävs jordbruksforskning för att höja jordbrukens produktivitet. Jag uppmanar också medlemsstaterna att till fullo utnyttja de möjligheter som sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling ger och vidta åtgärder för att förbättra jordbruksproduktionen på ett hållbart och energieffektivt sätt.
| sv |
Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet
| sv |
4. Gränsöverskridande samarbete för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet (
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
Rättelser (artikel 204 a i arbetsordningen): se protokollet
| sv |
EU:s hantering av statsägda förmögenhetsfonder (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är den gemensamma debatten om följande muntliga frågor:
Muntlig fråga till rådet av Pervenche Berès för utskottet för ekonomi och valutafrågor, angående EU:s svar på utmaningen från statsägda förmögenhetsfonder - B6-0164/2008).
Muntlig fråga till kommissionen av Pervenche Berès för utskottet för ekonomi och valutafrågor , angående EU:s svar på utmaningen från statsägda förmögenhetsfonder - B6-0165/2008) .
Pervenche Berès: författare. - (FR) Fru talman, fru rådsordförande, herr vice-ordförande för kommissionen, tack för att ha ni har gett oss möjlighet att hålla denna debatt med de två berörda institutionerna. Jag hoppas, Günther Verheugen, att du kommer att kunna rapportera tillbaka till kommissionsledamot Charlie McCreevy om vår debatt.
Vi har under en lång tid haft aktiva statsägda förmögenhetsfonder i Europa, främst den norska fonden, och fram till nu har denna fonds verksamhet inte utgjort något problem för oss. Två nya händelser har dock skakat om den nuvarande situationen. Den första är sammansättningen av viktiga reserver av oljemonarkier och länder som har ackumulerat handelsöverskott som fyller på dessa statsägda förmögenhetsfonder. Den andra händelsen är naturligtvis sub prime-lånekrisen, vilken har visat på den strategiska roll dessa statsägda förmögenhetsfonder skulle kunna spela.
Tidigare, när dessa medel användes för att investera här och där, i synnerhet i Förenta staterna, ifrågasattes deras strategiska egenskap. Nu när vi tittar på den roll som har övertagits av statsägda förmögenhetsfonder från investeringsbanker i form av att bidra med likviditet eller egna medel, inser vi att de i stället har blivit sista utvägens investerare.
Under dessa villkor kommer känslor in i spelet och det är därför vi vill ställa denna fråga. Det är utan tvekan själva orsaken till att kommissionens ordförande själv, till skillnad från kommissionsledamoten med ansvar för den inre marknaden, kände att det var användbart och nödvändigt att den 27 februari offentliggöra ett dokument som utgör grundvalen för våra diskussioner i dag.
Vi löper risken av att se en strategi tillämpas i varje medlemsstat som i slutändan inte skulle kunna bidra till att ta tag i realiteterna, nämligen att statsägda förmögenhetsfonder i dag har åtagit sig ett ansvar, en aktiv roll på kapitalmarknaden. Denna nya situation leder i viss utsträckning till förpliktelser för dem, och för oss i den dialog vi vill föra med dessa fondchefer.
Därför, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, vill vi ta upp fem frågor i dag.
För det första är vårt intryck att kommissionens svar fram till nu har varit: ”Låt varje medlemsstat genomföra sin egen strategi vad gäller öppenhet och styrning med avseende på dessa fonder, och på EU-nivå kommer vi helt enkelt att verifiera huruvida kraven i varje medlemsstat överträder fördragsreglerna, eller reglerna för den inre marknadens funktion.”
Detta verkar som vi ser det inte vara en korrekt strategi. Enligt vår åsikt bör vi i ett fall som detta arbeta mot en proaktiv strategi och etablera koordination på EU-nivå: å ena sidan för att förhindra orättvis konkurrens mellan medlemsstater - för det står klart att det i viss uträckning är en kapplöpning mellan medlemsstater för att se vem som kan dra mest fördel av de säkra, långfristiga investeringskapaciteterna hos dessa statsägda förmögenhetsfonder - och å andra sidan, för att definiera och arbeta tillsammans med strategiska och känsliga sektorer som behöver bevaras.
Den andra frågan hänför sig till problemet med registrering av dessa fonder. Skulle det vara möjligt att förutse registrering av dessa fonder på EU-nivå, precis som vi för närvarande överväger att göra med kreditvärderingsinstitut?
Den tredje frågan rör tolkningen av artikel 58, som anger restriktioner för den fria rörligheten för kapital med anledning av allmän ordning. Finns det vad det beträffar rådet och kommissionen i dag en tolkning som bör få företräde på detta område? Vi skulle vilja få ytterligare information om detta.
Den fjärde frågan är som följer: är inte detta en debatt som har en internationell dimension? Enligt vår åsikt skulle Europeiska unionen stå bättre rustad och bättre förberedd att kunna bemöta den internationella dimensionen om vi till en viss utsträckning hade fastställt vår grundinställning, dvs. Europeiska unionens position, snarare än den ena eller andra medlemstatens position, vilken, lockad av de ekonomiska möjligheterna, kan ha kastat sig in i denna kapplöpning.
Den sista frågan hänför sig till växelkursen. Vad anser ni om situationen där oljemonarkierna för närvarande investerar i eurotillgångar från oljeförsäljning i US-dollar, och därmed förvärrar den spända växelkurssituationen, med de följande återverkningarna på våra handelsbalanser?
Fru talman, herr vice-ordförande, dessa är de frågor som utskottet för ekonomi och valutafrågor vill ställa och vi ser fram emot svaren från rådet och kommissionen.
Anne-Marie Idrac: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Fru talman, herr kommissionens vice-ordförande, de frågor som omger statsägda förmögenhetsfonder har sammanfattats perfekt av Pervenche Berès. Jag skulle vilja lägga till ett antal orsaker till varför de diskuteras. De har naturligtvis dragit i väg under senare år: enligt IMF genererar de mellan 2 200 miljarder euro och 300 000 miljarder euro i dag. Vi behöver emellertid även titta på deras investeringsstrategier, deras öppenhet och tydlighet, och möjligtvis framväxten av nya fonder.
I oktober 2007 bad finansministrarna i G8-länderna IMF och OECD att granska dessa frågor. Båda instituten började därför arbeta med detta: IMF inriktade sig på de länder som var ansvariga för dessa placeringsfonder, medan OECD inriktade sig på mottagarländerna. IMF undersökte fondernas aktuella förfaranden, organiserade ett rundabordssamtal om främst dessa ämnen och satte samman en internationell arbetsgrupp bestående av företrädare för 25 länder som innehar sådana fonder med avsikt att sammanställa en rapport, som ska publiceras i slutet av oktober detta år. Målet är att upprätta bästa praxis, som det står statsägda förmögenhetsfonder fritt att anta, i synnerhet med avseende på öppenhet, investeringsstrategier och styrning. Det bör i detta hänseende noteras att den norska statens pensionsfond av många har tagits upp som referens på detta område.
Vad beträffar OECD har tonvikten lagts på bästa mottagarländernas praxis, och OECD-ministrarna antog en deklaration för några veckor sedan. Arbetet kommer nu att fortsätta i investeringskommittén, som i synnerhet kommer att betona inbördes övervakning av politikutvecklingen och hålla en bred debatt om de investeringar som kontrolleras av utländska regeringar.
Jag kommer nu att gå över till gemenskapsdimensionen. Som ni vet lade kommissionen i februari 2008 fram meddelandet ”En gemensam europeisk strategi för statsägda förmögenhetsfonder”, där man noterar att nya lagstiftningsåtgärder på gemenskapsnivå är onödiga, men man förespråkar en gemensam EU-strategi baserad på samarbete mellan de länder som mottar statsägda förmögenhetsfonder, själva fonderna och de som är ansvariga för dem, med avsikt att etablera ”en uppsättning principer som säkerställer öppenhet, förutsägbarhet och ansvarsskyldighet för statsägda förmögenhetsfonders investeringar”.
Den gemensamma strategi som rekommenderades av kommissionen skulle grunda sig på fem principer: åtagande för en öppen investeringsmiljö, stöd till multilateralt arbete, användande av befintliga instrument, respekt för förpliktelserna i EG-fördraget och internationella förbindelser, och slutligen, proportionalitet och öppenhet. Det är viktigt att notera att kommissionen i sitt meddelande rekommenderar den gemensamma EU-strategin som ett komplement till medlemsstaternas förmånsrätt med avseende på användningen av deras nationella lagstiftning.
Den 4 mars granskade rådet detta meddelande och lade fram en rapport till Europeiska rådets vårmöte. Det senare övertog de idéer som hade framförts av kommissionen, och klargjorde i synnerhet två principer. Å ena sidan föredrog rådet att uttrycka sin position specifikt i det pågående arbetet i IMF och OECD, som jag just har nämnt, snarare än att utrycka sitt stöd för den multilaterala strategin i allmänhet. Å andra sidan fann rådet det mer lämpligt att, vid behov, anta användandet av nationella instrument och EU-instrument som en grundprincip, snarare än att hänvisa till användandet av befintliga instrument.
För att inte utelämna någonting är det även viktigt att notera att frågan om statsägda förmögenhetsfonder diskuterades på transatlantiska ekonomiska rådets möte, vilket kommissionsledamot Günther Verheugen är mycket bekant med, som hölls den 9 november 2007.
Vad det gäller nationella initiativ, är det sant att vissa medlemsstater har vidtagit vissa sådana, eller planerar att göra så. Det gäller även andra länder som är stora mottagare av statsägda förmögenhetsfonder utanför Europeiska unionen. Sådana nationella åtgärder borde naturligtvis inte motsäga den gemensamma EU-strategin som förespråkas av kommissionen utifrån de principer jag just nämnt, vilket stöds av Europeiska rådet. De nationella åtgärderna måste ses i sammanhanget av en gemensam EU-strategi, som de borde komplettera. Jag tror att detta motsvarar de saker som Pervenche Berès tar upp.
Samordningen av nationella åtgärder är en av hörnstenarna i den gemensamma EU-strategi som kommissionen har föreslagit. Som du framhåller, kommer en analys av de befintliga initiativen i medlemsstaterna med ganska stor sannolikhet att bli nödvändig i syfte att effektivt etablera sådan samordning och för att säkerställa att det inte inkräktar på nationell förmånsrätt och befogenheter i form av skydd. Denna analys av europeiska förfaranden skulle kunna utgå från resultaten från den inbördes övervakning som kommer att genomföras av OECD:s investeringskommitté, som jag sa för en stund sedan.
Angående artikel 58, som Pervenche Berès nämnde, så enges i den att medlemssataterna har rätt att införa restriktioner på grund av allmän ordning eller allmän säkerhet, men för rådets kännedom har denna artikel aldrig åberopats gällande statsägda förmögenhetsfonder. Vad det gäller behovet av att förtydliga denna bestämmelse, ska jag bara påpeka att det i Lissabonfördraget inte finns något tillägg till den.
Avslutningsvis vill rådet granska Europeiska unionens roll i internationella organ. Kommissionens meddelande visade tydligt att vi deltar aktivt, och kommer att fortsätta att delta i IMF:s, OECD:s och andra organs arbete. Eftersom statsägda förmögenhetsfonder har en internationell spännvidd, är det viktigt för EU att samarbeta med mottagarländerna å ena sidan, och med de statsägda förmögenhetsfonderna, och de som ansvarar för dem, å andra sidan. Unionen måste därmed spela en aktiv roll i säkerställandet av att arbetet i de multilaterala organ jag nämnde rör sig framåt, snarare än att följa diskussionerna som en tyst observatör. Det är av den orsaken man vid Europeiska rådets vårmöte stödde de idéer som framfördes av kommissionen. Rådet framförde i synnerhet sitt stöd för det aktuella arbetet att uppnå en internationell överenskommelse om allmänna regler för bästa praxis, vilket skulle stå de statsägda förmögenhetsfonderna fritt att anta, och som skulle kunna upprätta principer som är tillämpbara för mottagarländer på internationell nivå. Europeiska rådet lade också till att unionen borde eftersträva att bidra till den aktuella debatten på ett samordnat sätt, och Europeiska rådet uppmanade kommissionen och rådet att fortsätta arbeta i den riktningen. Rådet kommer att fortsätta på den vägen.
Angående er sista fråga, angående kopplingen till oljerelaterade ekonomiska frågor, är vi inom G8, som det har framförts i dag, medvetna om vikten av de frågor som är inblandade i en minskning av de globala obalanserna. Vissa tillväxtekonomier, i synnerhet oljeexporterande länder, har stora överskott. Det är av yttersta vikt att justeringar görs, i synnerhet genom en lämplig revalvering. Dessa frågor övervakas naturligtvis väldig noggrant i G7/G8, men även av IMF, och självklart med deltagande av EU-medlemsstaterna.
Günter Verheugen: Fru talman, fru rådsordförande, mina damer och herrar! Statsägda förmögenhetsfonder har blivit stora aktörer i det globala finanssystemet och har under senare tid med god anledning börjat väcka allmän uppmärksamhet. I dess tidigare nämnda meddelande från februari har därför kommissionen framfört hur EU, enligt vår åsikt, bör bemöta denna utmaning.
På sitt vårmöte stödde Europeiska rådet förbehållslöst den strategi som föreslogs av kommissionen. Den innevarande situationen är enkel: Europeiska unionen är världens största exportör av direktinvesteringar, och attraherar samtidigt en hel del investeringskapital i motsatt riktning. Detta är allt väldigt välkommet. Investering och öppenhet är två av de huvudsakliga drivkrafterna för tillväxt och sysselsättning i Europa. Vi kan inte backa från vårt åtagande om att tillhandahålla en öppen investeringsmiljö.
Statsägda förmögenhetsfonder anlände inte på investeringsscenen i går, utan har faktiskt investerat i Europa under 50 års tid. Dessa ansvarsfulla och pålitliga investerare har följt en långsiktig, stabil politik som därutöver dessutom har bestått testet under tumultet på finansmarknaderna den sista tiden. Dessa fonder har tillhandahållit kapital just när det behövdes som mest.
Inte heller har vi vid denna tidpunkt några skäl till att anta att statsägda förmögenhetsfonder har en negativ påverkan på växelkurser. Det finns inga verkliga indikationer för att sådana fonder skiftar från US-dollar till euro, och därutöver är deras storleksordning inte ännu på den nivån att det skulle göra dem i stånd att ha en betydande effekt på utvecklingar på de internationellla valutamarknaderna.
Antalet och storleken på dessa fonder växer för närvarande snabbt. Investeringsmönster ändras. Även den geopolitiska kartan för de länder som upprättar dessa fonder ändras. Omfånget av och kvaliteten på den information som fonderna gör tillgängliga för marknaden tenderar att skilja sig enormt från fond till fond, och härav kommer oron för att investeringen av dessa pengar skulle kunna ge de berörda utländska staterna ett överdrivet politiskt inflytande, och det är en oro vi bör ta på allvar.
Om fonderna är öppna för insyn och följer tydliga regler för redovisningsskyldighet borde inte det faktum att de är statligt ägda investeringsinstrument ge upphov till oro. Vad vi behöver är tilltro till den rent kommersiella beskaffenheten i deras målsättningar, vilket betyder att öppenhet och företagsstyrning är nyckelfaktorer.
I kommissionens meddelande framförs några av de tillgängliga alternativen. Reglering är knappast det bästa bemötandet. Alla investerare på den inre marknaden borde behöva iaktta samma bestämmelser så som de gäller för konkurrens, den inre marknaden och anställningslagstiftning. De olika instrumenten angående utländska investeringar som medlemsstater antar i syfte att skydda allmän säkerhet, lag och ordning måste följa gemenskapens riktlinjer.
Fru Berès, jag skulle dock vilja påpeka att medlemsstater är berättigade att vidta sådana åtgärder, och att de flesta verkligen har gjort det under en viss tid. Kommissionen kommer att övervaka detta noggrant, även om det ännu inte finns några planer på att att genomföra en ingående revision. Alla kontroller av investeringar inom känsliga sektorer på EU-nivå måste även gälla alla investeringskällor, inte bara statsägda förmögenhetsfonder. Vi är sannerligen överens om att det finns andra typer av fonder som ger mer skäl till oro än statsägda förmögenhetsfonder, och här är det inte så enkelt att tala om öppenhet och företagsstyrning.
Det är sannerligen korrekt att vi inte kan bemöta en internationell fråga genom att anta en snäv EU-strategi, utan vi behöver snarare söka efter en internationell och global lösning. Kommissionen anser att det bästa svaret skulle vara en uppförandekod som skulle kunna utvecklas gemensamt på en global nivå av mottagarländerna och fonderna själva. En frivillig uppförandekod som framställer grundläggande standarder för styrning och öppenhet skulle kunna säkerställa en större klarhet i fondernas fungerande.
Eftersom Europeiska rådet vid marsmötet signalerade sitt stöd för detta tillvägagångssätt har kommissionen varit aktivt involverad i IMF:s och OECD:s arbete med att definiera bästa praxis. Det sker framsteg i båda dessa organisationer. Jag kan säga att en lösning nu börjar ta form och vi har ett väldefinierat och integrerat europeiskt tillvägagångssätt som vi nu följer.
Vi borde inte glömma att detta är en bilateral process. Det ligger i allas intresse att uppnå tydlighet. För fonderna kommer detta att innebära stabilitet och reducera riskerna för bakslag. För de nationella ekonomier som fonderna investerar i kommer ett stabilt, förutsägbart och icke-diskriminerande ramverk att eliminera risken för att dessa viktiga investerare röstar med fötterna, med andra ord lämnar EU och investerar på annat håll.
Vi tänker föra IMF:s och OECD:s arbete vidare. Vi har ett starkt samförstånd inom EU och detta betyder att vi har ett gemensamt synsätt. Medlemsstater har inte valt att göra det själva. Faktum är att inte en enda medlemsstat önskar föra spelet ensam. Detta stärker vårt argument, och det är viktigt att vi vidmakthåller detta vad som än händer. Med detta slags stöd kan vi förvänta oss att vår poltitik får en hel del tyngd och kommissionen är övertygad om att vi i slutet av detta år kommer att ha konkreta positiva resultat att rapportera till parlamentet.
Piia-Noora Kauppi: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Fru talman, jag håller helt med i kommissionens och rådets bedömning av statsägda förmögenhetsfonder, som är en aktuell trend och denna debatt är mycket välkommen.
Dessa fonder har blivit mer och mer synliga under finanskrisen och har involverat en mängd banker och investmentbolag när de har trätt in för att tillhandahålla mycket välbehövliga kaptitalinjektioner i några av dessa företag.
Statsägda förmögenhetsfonder förutsägs växa alltmer framöver, vilket inte borde skrämma oss. Detta är en naturlig del av marknadsutvecklingen. Det kapital som statsägda förmögenhetsfonder medför till den globala marknaden behövs för att hålla investeringarna i gång. De kan tillhandahålla likviditet till finansmarknader och företag, vilket ibland är livsviktigt för deras överlevnad.
På grund av deras strolek och tillgångar kan statsägda förmögenhetsfonder investera där medel behövs desperat, men där andra inte kan, eller kommer att, investera.
I teorin söker statsägda förmögenhetsfonder, precis som andra investeringsfonder, goda avkastningar från sunda investeringar som därutöver tenderar av vara långsiktiga. De utgör inte först och främst ett hot mot globala finansmarknader eller EU-ekonomin, utan de är snarare väldigt gynnsamma för den.
Samtidigt som det finns viss oro i dag över den ökande ekonomiska makten för en del oljerika länder, och även för länder som Kina, och implikationerna av detta, bör inte svaret på denna ängslan vara att utesluta dessa länder från globala finans- och investeringsmarknader. EU borde välkomna inflödet av medel från dessa stater och deras investeringsfonder.
Naturligtvis är det faktum att några av dessa länder inte följer samma grundläggande principer som vi ett skäl till oro. Om politiska målsättningar driver deras investeringsstrategier - vilket dock inte har varit fallet - så finns det inget bevis för att statsägda förmögenhetsfonder skulle ha orsakat någon större kris. De har verkat på ett sunt sätt utan politisk inblandning. Det är både kontraproduktivt och emot principerna för god reglering att diskriminera alla statsägda förmögenhetsfonder på grund av deras ursprung.
Grundprincipen för regleringar av finansmarknader och företagsstyrning bör vara likabehandling av samtliga aktörer som är involverade i liknande verksamhet. Uppförandekoden skulle naturligtvis vara välkommen, men den bör vara grundad på denna icke-differentiering av inkomstkällan.
Elisa Ferreira: Att öppna upp för handel och investeringar är ett kännetecken för europeisk integrering. Statsägda förmögenhetsfonder har länge funnits. I det aktuella sammanhanget med allvarliga ekonomiska problem har, som sagt, deras kapitaliseringspotential och intresset för denna potential ökat. Att öppna upp strategiska sektorer och tilldelning av viktiga offentliga tillgångar till privata initiativ är en annan sak som kännetecknar Europeiska unionen. Det är emellertid viktigt att kunna se till att alla operatörer, och statsägda förmögenhetsfonder i synnerhet, vägleds av tydliga och öppna regler, och att deras målsättningar är kompatibla med det korrekta fungerandesättet för marknaderna, med rättvis konkurrens mellan operatörer, och med både kortsiktigt och långsiktigt skydd av EU-medborgares rättigheter.
Vi välkomnar kommissionens engagemang för en multilateral uppförandekod under IMF:s beskydd. Emellertid är inte en god uppförandekod tillräckligt, vilket vi kan se av utvecklingen med hedgefonder och privata stamaktier. Vi vill be kommissionen om en oberoende och mycket starkare garanti för att principerna om öppenhet och styrning, utifrån europeiska och inte enbart nationella eller internationella kriterier, kommer att respekteras på vederbörligt sätt av alla finansoperatörer på den inre marknaden, inklusive dessa fonder.
Wolf Klinz: Fru talman, mina damer och herrar, statsägda förmögenhetsfonder har i allt högre grad blivit samtalsämnet de senaste månaderna, eftersom de har gjort affärer i den europeiska och amerikanska banksektorn. Många tror att denna inblandning bara är första steget och att statsägda förmögenhetsfonder nu ställer sig i kö för en massiv shoppingyra som kommer att sluta med att många företag i Europa, och möjligen även annorstädes, hamnar under deras inflytande, eller rentav under deras kontroll. Här blandas fruktan för politiskt inflytande med ängslan för att åtminstone ett försök kan komma att göras för att få tillgång till teknik som annars skulle vara otillgänglig, i synnerhet som vi nu har att göra med partners och marknadsaktörer som inte tidigare har varit aktiva på den internationella scenen, nämligen statsägda förmögenhetsfonder från Ryssland och Kina.
Pengar finns förvisso. Med tillgång till mer än 3 miljarder US-dollar har denna verksamhet nu två gånger så mycket medel som internationella hedgefonder. Det har emellertid sagts ur en historisk synvinkel att det inte finns något bevis som stöder detta antagande. Fonderna - vilket redan har påpekats - har alltid visat sig vara goda aktieägare. De är intresserade av en långsiktig, positiv utveckling av deras affärsverksamhet, och därmed av att uppnå en god, långsiktig avkastning på sin investering.
Vi ska dock inte stå storögda och naiva medan vi ser dessa händelser utveckla sig. Vi behöver en uppsättning regler, men vi vill inte ha isolationalism eller protektionism, för nationella investeringsfonder är, trots allt, ett exempel på det faktum att den fria kapitalmarknaden fungerar, och det ligger i vårt intresse att det fortsätter så.
Vi liberaler stöder därför kommissionens synsätt och dess efterlysning av en uppförandekod, och vi hoppas att en sådan kod verkligen kommer att leda till öppenhet, att de grundläggande motiven för dessa statsägda förmögenhetsfonders investeringar blir tydliga, och att fonderna själva tillämpar god företagsstyrning och håller sig till den.
Vi behöver emellertid en lösning som omfattar hela EU - inte 27 olika EU-lösningar - och vi behöver även en internationell lösning. Jag välkomnar därför kommissionsledamotens ord, nämligen att intensiva samtal är på gång med OECD och IMF.
Under årens gång har den fria rörligheten för kapital bidragit till tillväxt i EU och i världen. Vi får inte äventyra detta i framtiden genom överreglering och protektionism, utan bör snarare följa våra fria marknadsprinciper.
Cornelis Visser: - (NL) Statsägda förmögenhetsfonder har funnits på finansmarknaden i mer än 50 år. Medlen i de statsägda förmögenhetsfonderna har ökat enormt på senare år i bland annat Kina, Ryssland och arabstaterna.
Syftet med statsägda förmögenhetsfonder är att investera överskjutande statsreserver för att generera vinst. Jag anser att dessa länder mycket väl kan ha rätt att söka det bästa sättet att investera sina reserver i utländska valutor, så jag intar en positiv syn på bidraget från dessa fonder. Fonderna förbättrar likviditeten på finansmarknaderna och skapar tillväxt och sysselsättning. De bidrar också till investeringar på längre sikt. De skapar stabilitet för de företag som de investerar i. Vi bör därför fortsätta att ge dem utrymme för att investera. Dessa fonder kan dock även medföra hot. Vi måste se på den typ av investeringar som de gör och huruvida de uppfyller kraven på öppenhet.
Det finns fortfarande inte en fullständig klarhet kring det politiska engagemanget i dessa statsägda förmögenhetsfonder. Nackdelen med denna brist på öppenhet är att den kan leda till ökande oro från vår sida angående dessa statsägda förmögenhetsfonder. Kommissionen bör därför vidta åtgärder och det är bra. Annars kommer länderna att hantera dessa statsägda förmögenhetsfonder på nationell nivå. Jag är emot alltför mycket nationell politik angående detta. EU är rätt nivå för att bemöta detta och vi bör ha ett gemensamt svar.
Det är viktigt att ha en samordnad inställning på EU-nivå. Jag är därför nöjd med svaret från rådet och kommissionen om att samarbeta nära med IMF och OECD. Jag ser fram emot att få se de riktlinjer som IMF, Världsbanken och OECD utvecklar och jag hoppas att de kommer att omfatta öppenhet, god förvaltning och ömsesidighet.
När det gäller ömsesidighet anser jag att vi bör begränsa oss till de statsägda förmögenhetsfonderna. Vi vill alltid ha privata investerare, men vi kan behöva ömsesidighet från statsägda förmögenhetsfonder.
Antolín Sánchez Presedo: (ES) Fru talman! Mer än 30 länder har inrättat statsägda förmögenhetsfonder de senaste 50 åren. Deras tillväxt på senare år beror på utländsk valuta från olje- och handelsöverskott, och vissa länder ser nu dessutom över hur de kan användas för att bära upp de offentliga pensionssystemen.
Statsägda förmögenhetsfonder kan lämna ett globalt bidrag till den finansiella stabiliteten, som vi har sett, och även till den ekonomiska tillväxten, för att garantera solidariteten mellan generationer.
De kan även leda till problem och snedvridningar. Därför behöver vi ett gemensamt europeiskt synsätt och vi måste se till att de fungerar med öppenhet, pålitlighet och god förvaltning. Vi måste förhindra intressekonflikter, och den paradox varigenom europeiska sektorer vars effektivitet anförtroddes marknadens logik åter blir en fråga för det offentliga godtycket. Den här gången är det dock tredjeländers godtycke. Vi måste inte bara garantera sammanhang och ömsesidighet, utan vi måste även reflektera över denna fråga och gå framåt när det gäller att fastställa internationella regler.
Olle Schmidt: Fru talman! Herr kommissionsledamot! Jag är en varm förespråkare av frihandel och allergisk mot protektionism, men det betyder inte att jag måste vara naiv. Ett av problemen med statsägda fonder är deras enorma tillväxt. Bara från februari i år har tillgångarna stigit med 600 miljarder dollar till att nu närma sig 4 biljoner dollar, dvs. 4 000 miljarder dollar. Det är makt! Detta kombinerat med att många av dessa fonder inte har tillräcklig öppenhet, vilket har nämnts, hur de investerar och också att vissa av dem härstammar från icke-demokratiska länder tycker jag anger att vi bör vara intresserade.
Fonderna behövs, investeringarna behövs, men vi behöver ett spel- och regelverk som gäller för alla, där öppenheten ska tjäna som föredöme. Den norska oljefonden tycker jag är ett föredöme, vilket har nämnts i debatten. Den bör också gälla som riktlinje när code of conduct inrättas. Fru talman, när solen skiner behöver vi inga paraplyer, men när det regnar kan vi behöva det.
José Manuel García-Margallo y Marfil: (ES) Fru talman! Jag ska göra mitt bästa för att inte upprepa några av de kommentarer som redan har lämnats. Jag måste dock påpeka att den första gången jag hörde talas om statsägda förmögenhetsfonder var i samband med den ”KIO-skandalen” i Spanien 1993, som enligt de kuwaitiska myndigheterna då orsakade mer ekonomisk skada än Saddam Husseins invasion 1991.
Andra namn har dykt upp sedan dess. Vi har redan talat om Gazprom, kinesisk verksamhet i Afrika och Venezuelas användning av fonderna för att exportera den bolivianska revolutionen, och vi kommer att tala mer i dag på grund av den ekonomiska krisen. Många företag köps upp eller får ekonomiskt stöd genom dessa fonder.
Som Piia-Noora Kauppi sa på min grupps vägnar är det riktigt att fonderna har några oomtvistliga fördelar - de kan bidra till att förbättra resursfördelningen, de injicerar likviditet och minskar rörligheten och de är mycket användbara i just denna tid.
En del av den oro som har väckts av fonderna har också nämnts - mer statlig inblandning i ekonomier, inblandning som ibland kan dikteras av politiska syften i stället för ekonomiska - vilket kan leda till snedvridningar av marknaden och hot mot den nationella säkerheten - och den nationella reaktionen av varje regering, vilket kan dela upp den inre marknaden ytterligare.
För att parafrasera Lenin - vad ska göras? Vi måste förstås fortsätta att undersöka hur dessa fonder fungerar och göra en korrekt diagnos av deras funktion, och gemenskapsramen måste ses över. Det är riktigt att de är föremål för regler om behörighet och investerarskydd, men är det tillräckligt? Vi måste även upprätta en frivillig uppförandekod för att garantera öppenhet, förutsebarhet och ansvarsskyldighet. Slutligen bör uppförandekoden exporteras till den internationella ramen.
Jag välkomnar därför verkligen det transatlantiska samarbetet och samarbetet med organ som OECD och IMF. Åtgärder måste vidtas, och de måste vidtas snart.
Ieke van den Burg: (EN) (EN) Fru talman! Jag delar den oro som har uttryckts här av många talare om statsägda förmögenhetsfonder, men jag vill även betona att privata kommersiella fonder, exempelvis hedgefonder och privat kapital, oroar ännu mer. Det beror på att de ofta inte är långsiktiga, medan statsägda förmögenhetsfonder, tillsammans med pensionsfonder, ofta har denna långsiktiga inriktning och kan stärka rollen för minoritetsaktieägare, samt spela en positiv roll för att ge marknaden likviditet.
Poängen är att de ofta inte är tillräckligt öppna i sin investeringsstrategi och sina avsikter, och jag hoppas att kommissionen kommer att betona detta. Utskottet för rättsliga frågor antog nyligen ett betänkande i parlamentet om öppenheten hos institutionella investerare, och där bad vi kommissionen att framställa ett direktiv som garanterar gemensamma normer för öppenhet. Jag hoppas att kommissionen kan tillmötesgå detta önskemål.
Min sista poäng handlar om uppförandekoden och ”uppfylla eller förklara”-förfarandet. Är detta också något som kommissionen har diskuterat?
Harald Ettl: (DE) Fru talman! Statsägda förmögenhetsfonder har hamnat i strålkastarljuset, särskilt efter i fjol, då Kina förklarade sin avsikt att investera 3 miljarder US-dollar, bara 3 miljarder US-dollar, av sina fondreserver i privata holdingbolag. Det kapital som innehas i statsägda förmögenhetsfonder uppgår nu totalt till mer än 3 000 miljarder US-dollar, vilket är dubbelt så mycket som innehas i hedgefonder - vilket är anledning nog för oss att nu se över hela den här verksamheten. Hittills känner vi bara till ett öppet norskt system som bedriver god förvaltning. Precis som privat riskkapital kan statsägda förmögenhetsfonder dock dölja vem entreprenören egentligen är.
Statsägda förmögenhetsfonder kan investera strategiskt och växa snabbt. Behovet av öppenhet är därför brådskande. Arbetstagarnas rättigheter kan vara begränsade och anställningsvillkoren ändras till följd av företagsöverföringar som har påverkats av statsägda förmögenhetsfonder. Öppenhet och korrekt information behövs därför inom detta område. En annan poäng som är värd att nämna är att IMF, USA:s finansdepartement och den tyska förbundskanslern kräver ökade kontroller och reglering. Det verkar definitivt som om vi måste göra något.
John Purvis: (EN) Fru talman! Jag vill varna mina kolleger för att demonisera statsägda förmögenhetsfonder eller ännu mindre, Ieke van den Burg, investerare i privat kapital. Återvinning av överskott är mycket önskvärt, oavsett om det sker genom utgifter eller investeringar. 1930-talets depression var en följd av överskottsländernas hamstrande. Det är mycket bättre om dessa överskott återvinns som investeringar dit de behövs - till våra banker med sin kapitalbrist, till vår infrastruktur som behöver moderniseras, våra fastigheter i sina nuvarande svårigheter och våra företag och industrier generellt för att skapa och bevara arbeten.
Ja, vi behöver ömsesidighet, men EU är trots allt den största internationella investeraren. Det får inte bli en ursäkt för protektionism för att hålla andra investerare borta. Vi har ju vår konkurrenspolitik för att hantera karteller och monopol. Vi har våra arbets-, hälso- och säkerhetsregler för att skydda våra arbetstagare och, som sista utväg, vi har vår suveräna rätt att lagstifta mot oacceptabel politisk inblandning. Man ska inte skåda given häst i munnen!
Zsolt László Becsey: (HU) Bara några korta saker. Vi är heterogena - jag kommer till exempel från en av de nya medlemsstaterna, och jag är den första person därifrån som talar i dag - vi har ont om kapital, en försvarslös offentlig sektor och ett mycket olyckligt förflutet, vilket hotar att återkomma på ett imperialistiskt sätt, och alla måste ta detta på allvar.
Det andra som har diskuterats här är att dessa statsägda förmögenhetsfonder mycket ofta har imperialistiska mål, och inte bara för investeringar på medellång sikt, utan även i världens energikällor - se bara på Kinas ”shopping” i Afrika. Det är därför inte säkert att detta internationella avtal eller denna internationella uppförandekod kommer att räcka i sig.
Efter den relevanta analysen måste vi fundera länge och djupt över om vissa medlemsstater vidtar nationella säkerhetsåtgärder på ett enhetligt sätt, vilka skulle förhindra utländska banditinvesteringar i strategiska sektorer, och att detta inte skulle motverka det fria kapitalflödet men ändå innebära ökad säkerhet. Tack.
Margarita Starkevičiūt: (LT) Jag vill påpeka för mina kolleger att vi kanske inte bör lägga så mycket tid på utländska fonder utan i stället koncentrera oss på våra egna, som John Purvis har sagt - vi investerar för mycket i tredjeländer och förlorar pengar. Därför behöver vi investeringar i förmögenhetsfonder. Vi kanske bör organisera vår ekonomiska politik på ett sådant sätt att våra medborgares besparingar kan investeras säkert i Europa, för då skulle vi inte behöva oroa oss över tredjeländers förmögenhetsfonder.
Jag vill avsluta genom att tacka det franska ordförandeskapet för att det äntligen har kommit för att lyssna på våra debatter. Slovenien är ett mycket mindre land, men jag kan inte undgå att lägga märke till att dess representanter alltid har deltagit i parlamentsdebatterna. Representanterna för Frankrike har dock, trots att Frankrike är ett stort land, ännu inte varit särskilt aktiva, och jag hoppas att dessa debatter uppmuntrar dem att delta mer aktivt i våra sammanträden.
Ieke van den Burg: (EN) Fru talman! Tack för att ni gav mig ordet igen. Det är för att John Purvis säger att vi kanske demoniserar statsägda förmögenhetsfonder och privat kapital och hedgefonder, och jag tycker inte att så är fallet.
Vi valde även en mycket balanserad strategi i den muntliga frågan såsom den lades fram och i resolutionen, och jag tror att det är klokt att inte ignorera eller förneka att det är viktigt för oss som parlament att notera det som händer inom detta område. Jag anser att det är vår skyldighet, det är vår rätt att göra det och jag vill inte se detta avvisande som ren demonisering.
Anne-Marie Idrac: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Fru talman, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag slås av den enighet som framgår av era anföranden, vilken jag kan sammanfatta på följande sätt: varken demonisering eller naivitet.
Vi har alla hört ledamöternas kommentarer om att vi naturligtvis inte får avskräcka från att använda de statsägda förmögenhetsfonderna på ett bra sätt, och olika användningssätt beskrevs för att EU ska blomstra. Det fanns dock en enighet om ett antal politiska principer som bör förhindra oss från att vara alltför naiva.
De är principerna om öppenhet, rättvisa, förutsebarhet och ömsesidighet. Dessa bidrag från ledamöterna kommer utan tvekan att hjälpa oss att fortsätta arbetet i rådet och kommissionen i syfte att upprätta en uppförandekod. Det är mycket uppmuntrande och viktigt att ledamöterna belyste behovet av ett samordnat arbete mellan medlemsstaterna, och ur detta perspektiv vill jag säga att det är mycket tillfredsställande att höra länderna i euroområdet tala med gemensam röst, eftersom de har förmåga till samordning uppströms och samordning med ECB.
Günter Verheugen: kommissionens vice-ordförande. - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill verkligen tacka er igen för det breda stöd ni har gett åt kommissionens strategi under denna debatt. Jag uppfattade några skillnader i prioriteringar, men inte i den politiska inställningen och det är jag särskilt tacksam för.
Någon frågade mig hur detta arbete går framåt på internationell nivå. Låt mig bara säga att trots att arbetet i IMF och OECD går parallellt så rör de inte exakt samma ämnen. De skulle snarare kunna beskrivas som kompletterande. Arbetsgruppen i Internationella valutafonden, som sammanträder varje månad, försöker fastställa hur beteendet hos de statsägda förmögenhetsfonderna själva kan påverkas på sätt som vi har diskuterat. OECD-arbetsgruppen strävar å andra sidan efter att fastställa hur vi själva bör uppföra oss som svar på den påverkan som utövas av de statsägda förmögenhetsfonderna.
Detta ämne hanteras från två sidor och jag kan än en gång säga att de framsteg vi har gjort hittills har varit tillfredsställande. Vi är ganska säkra på att vi verkligen ska uppnå något och att - för att återknyta till det som Olle Schmidt sa - vi faktiskt kommer att ha ett paraply, om vi behöver det.
Talmannen: För att avsluta debatten har jag tagit emot ett förslag till resolution i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag den 9 juli 2008.
| sv |
Skattepolitikens och tullpolitikens bidrag till Lissabonstrategin (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Sahra Wagenknecht för utskottet för ekonomi och valutafrågor om skattepolitiken och tullpolitikens bidrag till Lissabonstrategin.
Sahra Wagenknecht: föredragande. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Frågan om huruvida medlemsstaternas skattepolitik bidrar till tillväxt, sysselsättning och nyskapande kan tyvärr besvaras med få ord: det gör den inte! Tillväxt främjas helt enkelt inte genom att man låter skattesatserna för mycket lönsamma koncerner falla fritt i en kapplöpning mot dumpning över hela Europa och i utbyte begär kontanter från genomsnittliga löntagare, de arbetslösa och pensionärer, genom deras kapacitet som konsumenter, allt mer kraftfullt.
Tillväxt främjas inte genom att göra arbetsinkomster till föremål för en skattesats som är flera gånger högre än den skattesats som tillämpas på kapital, och därmed göra klyftan mellan dessa ännu djupare. Sysselsättningen främjas inte när små investeringsföretag beskattas oproportionerligt tyngre än de företag som spekulerar i aktier, obligationer och finansiella derivat. Nyskapande främjas verkligen inte så länge multinationella företag med guldkantade balansräkningar kan stuva undan de bästa delarna av forsknings- och utvecklingsfonderna på sina konton, medan den egentliga målgruppen för denna typ av bidrag lämnas kvar ute i kylan.
Kort sagt: en socialt balanserad syn och utveckling främjas verkligen inte inom EU, utan i själva verket hindras den. De som badar i pengar erbjuds allt fler skattelättnader och blir allt fetare, medan de som redan har lite måste gräva djupare i fickorna. Denna typ av skattepolitik är ödesdiger för den ekonomiska politiken, kontraproduktiv när det gäller tillväxtpolitiken och katastrofal för den sociala politiken.
Jag vet att strukturen i nationella skattesystem naturligtvis fortfarande är medlemsstaternas suveränitet i teorin, men verkligheten ser något annorlunda ut. Bristen på en EU-omfattande samordning betyder faktiskt - till och med i sektorn för direkt beskattning - att nationella skattesystem i allt högre grad inte alls längre utformas på grundval av politik, utan formas och präglas av det iskalla systemet med skattekonkurrens. Detta system kan omfatta en enda nämnare: ju rörligare en faktor är, desto större är dess potential att framtvinga nationella skattetjänster och desto mer omfattande är naturligtvis skattelättnaden, som den lyckas upprätthålla på egen hand.
Om de statliga intäkterna inte ska sina ut och helt ta slut under denna process, måste de sektorer som inte alls, eller bara med stor svårighet, kan fly beskattningen, beskattas ännu mer, nästan som en kompensation. Skatter flyttas av den orsaken - från företagsvinster till privat inkomst, och sedan från investeringsinkomster till arbetsinkomster, som är ännu mer orörliga, inom ramen för inkomst från välbetalda arbeten till mindre välbetalda, som också är mindre rörlig i motsvarande grad, och generellt från inkomst och kapital till konsumtion. Det faktum att denna process pågår - och har pågått i år och årtionden - kan mycket klart bevisas genom uppgifterna om skatteintäkter och skattesatser inom EU. Inte bara de lagliga skattesatserna, utan också de faktiska skattesatserna på företagsvinster inom EU har under det senaste årtiondet fallit med över 10 procentenheter. Alla studier i ämnet bekräftar detta.
De högsta skattesatserna har praktiskt taget sänks i samtliga EU:s medlemsstater. I alltfler medlemsstater prioriteras privata investeringsinkomster i mycket högre grad jämfört med arbetsinkomster på grund av övergången till dubbla skattesystem. Punktskatten ökar ytterligare - å ena sidan på grund av ”miljöskatter”, som i brist på alternativ inte har en tillräcklig miljömässig styreffekt alls, men som uppriktigt sagt plundrar budgetar, och å andra sidan på grund av att mervärdesskatterna konstant ökar och i alltfler länder närmar sig den övre delen av den avtalade marginalen.
En sådan utveckling är inte en tillfällighet. Den är det direkta resultatet av en okontrollerad skattekonkurrens på en enhetlig inre marknad. Det bör redan leda oss till att anta att den uppåtgående trenden för bolagsskatter inom EU kraftigt överstiger dem inom OECD som helhet. Detta innebär att skattesatserna här definitivt har fallit mer än i OECD som helhet.
Detta visar också tydligt att de många påtryckningarna från globaliseringen som man klagar mycket och gärna på inte ger effekt här, utan att det skapas inhemska påtryckningar inom EU och därför också påtryckningar som mycket lätt och diskret skulle kunna övervinnas, om det fanns en vilja att göra det. På ett mycket lämpligt sätt omfattade mitt ursprungliga betänkande uppmaningen till både en gemensam konsoliderad bolagsskattebas, som naturligtvis stöds däri, och även EU-övergripande minimiskattesatser på bolagsvinster, som inte längre bör överskridas av något land efter detta. Det är egentligen bara minimiskattesatser av detta slag som gör det möjligt att stoppa den uppåtgående trenden för bolagsskatter någonstans längs vägen.
I mitt betänkande fanns uppmaningen till en kraftigare EU-omfattande beskattning av kapital och finansiella överföringar, uppmaningen att ge tydliga skattelättnader för arbetsinkomst i låg- och medelinkomstklasserna och slutligen uppmaningen att vända den ödesdigra trenden där direktskatter i allt högre grad överförs till indirekta skatter och åter sätter i gång mottrenden.
Bara en bråkdel av alla dessa uppmaningar har tyvärr bibehållits efter omröstningen i utskottet för ekonomi och valutafrågor. I stället brister mitt betänkande ut i en lovsång till skattekonkurrens som fullständigt ignorerar de ödesdigra effekterna av denna förmodat hälsosamma skattekonkurrens när det gäller inkomstsidan i EU:s budgetar och med detta för den situation som miljoner av européer befinner sig i. De förändringar som gjorts i betänkandet visar tyvärr mycket tydligt vems intressen som i själva verket ligger majoriteten av ledamöterna i utskottet för ekonomi och valutafrågor närmast hjärtat, och särskilt då ledamöterna i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa och gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, eftersom det är mycket klart vem som tjänar på de aktuella skattesystemen inom EU.
Vi har nu ännu en gång lagt fram våra viktigaste önskemål som ändringsförslag i kammaren. Om de inte skulle lyckas uppnå en majoritet där heller, kommer min grupp att rösta mot betänkandet. Ytterligare en skattepolitisk åtgärd inom EU som minimerar de sociala klyftorna i stället för att ständigt öka dem - som den nuvarande skattepolitiken gör - skulle verkligen vara möjlig och behövas som ett brådskande ärende. Detta skulle dock innebära att den rådande politiken i Europeiska kommissionen och även i de enskilda medlemsstaterna faktiskt utgör ett hänsynstagande till de flesta européers intressen i enlighet med deras riktlinjer, i stället för att hjälpa utövare av elitsamhällets intressen, vilket hittills har varit fallet. Det kommer helt enkelt att ge upphov till ännu större parlamentariska och utomparlamentariska påtryckningar.
Vi kommer att fortsätta kämpa mot just dessa påtryckningar, så att den obeskrivliga retoriken när det gäller socialt oacceptabla förbindelser - som kännetecknar de flesta betänkanden, och som nu också kännetecknar detta betänkande om beskattning - så småningom inte längre lyckas uppnå en majoritet i denna kammare heller.
László Kovács: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag är glad över att ha fått möjlighet att diskutera hur skatte- och tullpolitiken kan bidra till Lissabonstrategin.
En av EU:s viktigaste prioriteringar är att förbättra vår konkurrenskraft samtidigt som vi bevarar vår sociala modell. Skattepolitiken är viktig för att nå tillväxts- och sysselsättningsmålen. Jag välkomnar det övergripande budskapet i ert betänkande, att ni stöder kommissionens initiativ på skatteområdet. Framför allt främjas ökade ansträngningar när det gäller den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen (CCCTB), förslaget om ett pilotprojekt med hemlandsbeskattning, strategin för bättre samordning av medlemsstaternas skattesystem (framför allt uttagsbeskattning och ersättning för gränsöverskridande förluster), det arbete som utförs av det gemensamma forumet för intern prissättning, strategin för att bekämpa skattebedrägerier, momsskattepaketet, sänkta momssatser på arbetsintensiva tjänster och miljöbeskattning.
Alla dessa områden är extremt viktiga. De utgör kärnan i kommissionens skattepolitik och många av dem har diskuterats i flera av Europaparlamentets utskott. Europeiska företag förtjänar ett bolagsskattesystem som är anpassat till hur stor deras faktiska och potentiella ekonomiska integration är när det gäller gränsöverskridande verksamhet i Europa. Detta är en av nycklarna till företagens framtida konkurrenskraft. Det är dessutom viktigt att lösa andra direkta skattehinder genom samordning och inte bara genom kostsamma rättsprocesser.
Det är bara på ett område som jag inte hänger med i ert resonemang. Det handlar om punkt 17 i Sahra Wagenknechts betänkande, i dess nuvarande lydelse. I denna punkt föreslås att minimipunktskattesatser på gemenskapsnivå ska avvisas och att man istället bör anta en allmän uppförandekod. Vi diskuterade dessa frågor här i kammaren när vi behandlade förslaget om alkoholbeskattning, och med all respekt för era åsikter måste jag säga att kommissionen inte har ändrat uppfattning.
Gemenskapslagstiftningen på punktskatteområdet är rent allmänt viktig för att minska snedvridningen på den inre marknaden, för att skydda folkhälsan och för att skapa mer miljömässigt hållbara konsumtionsmönster. Kommissionen är övertygad om att minimiskattesatser behövs för att den inre marknaden ska kunna fungera ordentligt eftersom de ger medlemsstaterna ett skyddsnät som garanterar att alla medlemsstater verkligen tar ut punktskatter och att skattesatserna ligger på en rimlig nivå. Jag hoppas att det ändringsförslag som syftar till att ändra punkt 17 kommer att få stöd av en majoritet av ledamöterna
Som avslutning vill jag förmedla tre budskap. För det första vet ni att mina tjänsteavdelningar arbetar mycket hårt för att utarbeta ett lagförslag om CCCTB, som jag planerar att lägga fram för parlamentet efter sommaravbrottet 2008. På momsområdet stöder kommissionen för det andra helt det portugisiska ordförandeskapet i dess ansträngningar att nå en överenskommelse om momspaketet och föra den mer allmänna debatten om mervärdesskatt ordentligt framåt före årsskiftet. Vi kan också arbeta för att se till att förslaget om förlängning av vissa nya medlemsstaters undantag om sänkta momssatser antas. Dessutom kommer vi att öka våra insatser för att bekämpa momsbedrägerier och kommer inom kort att lägga fram ett förslag om moms på finansiella tjänster som kommer att öka rättssäkerheten inom denna sektor och ge den moderna regler. För det tredje fortsätter vi att engagerat arbeta för ett system med minimipunktskattesatser för att minska snedvridningen och främja rättvis konkurrens på den inre marknaden för att på detta sätt bidra till att folkhälsan och miljön skyddas.
Piia-Noora Kauppi: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! I bland är det svårt att se de politiska skillnaderna mellan olika grupper här i kammaren. Men i denna fråga är skillnaderna mycket tydliga. Jag skulle inte kunna vara mindre överens med föredraganden på vissa av de punkter som hon nyss nämnde. Jag respekterar det arbete hon har lagt ned på betänkandet, men i denna fråga har vi helt olika uppfattningar om vad kommissionen bör göra.
För det första handlar betänkandet om Lissabonstrategin och vad vi bör göra för att EU ska återfå sin globala konkurrenskraft. Detta är enda sättet att garantera Europas och våra medborgares välfärd. Utan skatter går det inte. Skatter spelar en viktig roll för att göra EU konkurrenskraftigt.
Vi måste komma ihåg att de allmänna skattenivåerna i EU fortfarande ligger över OECD:s genomsnitt. För att få till stånd lägre skatter i Europa måste vi skapa en investeringsvänlig miljö. Vi behöver mer investeringar, mer tillväxt och fler blomstrande företag i Europa.
Här har hälsosam skattekonkurrens en roll att spela. Det är en ekonomisk, marknadsbaserad kontrollmekanism mot okontrollerade politiska beslut. Med en positiv skattekonkurrens i EU kan regeringarna inte lägga hinder i vägen för den inre marknaden. Det är det vi vill se: en riktig inre marknad utan skattehinder. Å andra sidan finns det inga bevis för att en positiv skattekonkurrens skulle urholka skattebaserna. Tack vare ökad ekonomisk aktivitet har de samlade skatteintäkterna legat på en anmärkningsvärt stabil nivå.
De 27 olika skattesystemen skapar emellertid problem, särskilt för EU:s små och medelstora företag, som är så viktiga för denna tillväxt. Enligt en undersökning från 2004 om skatterna i EU motsvarar småföretagens kostnader för efterlevnad 2,6 procent av deras försäljning och 31 procent av den skatt de betalar. En tredjedel av all skatt går alltså till efterlevnad. Att en så stor andel av den skatt som små och medelstora företag betalar går till efterlevnad är ett stort hinder, och därför måste vi göra vårt bästa för att kräva ersättning för gränsöverskridande förluster, förenklade tullförfaranden, att företag bara ska behöva deklarera moms i en medlemsstat, pilotprojekt med hemlandsbeskattning osv. Vi ställer oss bakom allt som kommissionen har gjort på detta område.
Avslutningsvis vill näringslivet ha ett välfungerande och lättadministrerat skattesystem. Vi måste lösa problemen med intern prissättning och avskrivning av förluster på EU-nivå, och vi måste undvika dubbelbeskattning och sänka kostnaderna för efterlevnad. Vi välkomnar kommissionens förslag om en gemensam konsoliderad bolagsskattebas (CCCTB) och att kommissionen står fast vi detta förslag, eftersom förlustavskrivning endast är en tillfällig lösning. I slutändan behöver vi en konsoliderad bolagsskattebas.
Katerina Batzeli: för PSE-gruppen. - (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Sahra Wagenknecht tog initiativet att utarbeta ett betänkande, ett tecken på det politiska mod som krävdes för att belysa den omfördelande och sociala dimensionen i skattepolitiken. Detta dokument är ett av de viktigaste bevisen på att debatten om skattepolitik kan bli EU-omfattande.
Åtagandet att uppfylla Lissabonmålen, reglerna i stabilitets- och tillväxtpakten, förpliktelsen att förvalta och omfördela skatteinkomster så att sammanhållnings- och sysselsättningsmålen uppfylls, samt fullbordandet av den inre marknaden - allt detta är tillräckliga bevis på ett politiskt mål. Medlemsstaternas skattepolitik kan inte längre uteslutande bygga på nationella kriterier: det blir nödvändigt med en dialog om beskattning för att främja en större skattesamordning inom hela EU.
Mot bakgrund av en sådan dialog, som har möjliggjort ett betydande samarbete mellan skuggföredragandena i alla de politiska grupperna, har vi inriktat oss på följande grundläggande punkter. För det första anser vi att när det gäller frågan om skattekonkurrens bör inte att målet vara att tygla principen om skattekonkurrens, för detta skulle vara detsamma som att kritisera vissa medlemsstaters politik. På grund av bristen på gemensamma regler om skattepolitiska frågor, skapar skattekonkurrensen med sina erbjudanden och moterbjudanden om låga skattesatser problem. Detta är också fallet med de andra sektorerna på den inre marknaden, men skattekonkurrens kan säkerställa konkurrenskraft och förbättra produktiviteten i de nationella ekonomierna, liksom i hela EU:s ekonomi, förutsatt att reglerna hejdar den tillväxt av skadlig konkurrens som drivits fram.
Den andra punkten som vi inriktade oss på var förbindelsen mellan direkt och indirekt beskattning. Det har nyligen noterats en tendens att öka indirekt beskattning i medlemsstaterna, i de flesta fall för att täcka deras skatteunderskott. Detta är dock en börda för konsumenterna, och marknaden förblir okontrollerad.
Syftet med detta betänkande är att finna säkerhetsåtgärder som ska understödja en balanserad kombination av direkta och indirekta skatter. Vi är för en granskning av momssystemet och särskilda konsumtionsskatter. Detta bör inte innebära att det ersätts av en uppförandekod som inte är bindande i alla medlemsstater.
Herr kommissionsledamot! Vi är medvetna om kommissionens ansträngningar och problemen inom Ekofin. Trots detta måste vi alla, som ledamöter av Europaparlamentet, först och främst diskutera denna viktiga skattepolitik i ett nära samarbete med de nationella parlamenten.
Margarita Starkevičiūtė: för ALDE-gruppen. - (LT) Jag skulle också vilja betona vikten av detta betänkande i egenskap av den strategiska linje som vi ska följa när vi genomför reformer i Europeiska unionens ekonomier. Tyvärr är inte Portugals företrädare med oss i dag när vi diskuterar denna mycket viktiga fråga.
Vilka är de huvudsakliga punkterna i vårt betänkande? Den viktigaste punkten är att vi med tanke på ändringarna i den ekonomiska miljön måste genomföra en undersökning av både våra anläggningar och företag samt instrumenten i vår skattepolitik. När vi hänvisar till Lissabonstrategin talar vi vanligen om utgiftspolitik. Vi beaktar mycket sällan skattepolitiken. Om vi inte uppmärksammar skattepolitiken ordentligt kan vi inte nå Lissabonmålen.
Vilka frågor ska beaktas? För det första är det nödvändigt att se över metoder för att fördela skattebördan mellan tillverkaren och konsumenten. Vidare kan vi inte ignorera att det finns ytterligare en grupp - de som lever på kapitalinkomst. Detta kallas för privat kapital.
Hur ska vi fördela skattebördan? Detta är en av de utmaningar som uppstår i den nya ekonomiska miljön. En annan mycket viktig fråga är: hur uppmuntrar vi till strukturella reformer? Strukturella reformer kan inte genomföras utan att nya företag upprättas, eftersom människor inte kan lämna sina befintliga arbeten för nya arbetsplatser, och detta skulle kunna skapa socialt missnöje. Nya företag kan bara upprättas med förmånliga skattevillkor. Detta är en av huvudpunkterna i vårt dokument.
Den fråga som måste beaktas är: vilken samordningsnivå behövs mellan medlemsstaterna med avseende på skattepolitiken? Vi är för konkurrenskraftiga skatter, men vi stöder inte idén att införa minimisatser. Detta eftersom varje land har sin egna särskilda ekonomiska struktur och nationella utgiftspolitik. Skattepolitiken måste ligga i linje med utgiftspolitiken, men vi är definitivt för samordningen av en skattebaserad politik och stöder kommissionen i denna fråga.
Heide Rühle: , för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman! Jag instämmer alldeles särskilt med Piia-Noora Kauppi. Meningsskiljaktigheterna mellan grupperna här i Europaparlamentet om ämnet skattepolitik blir allt tydligare. Vi måste uppmärksamma denna debatt mer seriöst under de kommande månaderna. Jag skulle vilja tacka föredraganden och skuggföredraganden för den stora insats som de har gjort för att föra detta betänkande till ett gott slut.
Ett gott slut - men inte för oss. Som grupp kommer vi inte att kunna acceptera detta betänkande i dess slutgiltiga form. Det har vissa trevliga aspekter, som att man till exempel beskriver och kräver det viktiga steget mot en konsoliderad skattebas för bolagsskatter. Det är ett viktigt första steg. Men det måste åtföljas av liknande tydliga förklaringar när det gäller harmonisering av minimiskattesatser, eftersom det annars kommer att leda till en okontrollerad skattekonkurrens, särskilt på detta område.
Vi ser också problem med det som står i artikel 17, där utskottet tyvärr tydligt hävdar att det är emot minimiskattesatser för punktskatt. Även detta ligger tyvärr i linje med omröstningarna under de senaste veckorna, och vi beklagar verkligen detta. Här stöder vi gruppen. Vi anser att vi måste skapa harmonisering inom ramen för den europeiska punktbeskattningen, och att denna harmonisering, om något, måste stärkas, eftersom vi annars kommer att få en okontrollerad skattekonkurrens när det gäller punktskatt.
Vi anser också att det är ett problem att ämnena klimatförändringar och miljöskatter omnämns i alltför liten omfattning. Jag instämmer inte heller här med föredraganden. Jag anser att miljöskatter är ett viktigt instrument för att möta de utmaningar som klimatförändringarna utgör. Vi måste göra mycket mer i detta avseende.
Jag anser emellertid att strategin att fokusera på kärnenergi här, eller på ”rena” energiformer, är fel. Det är vikigt att vi tydligt fokuserar på energibesparing och energieffektivitet. Detta är de viktiga svaren. När vi ser på de utmaningar som vi står inför när det gäller renovering av byggnader och på området transport, verkar det som att vi faktiskt kan uppfylla målet i Kyotoavtalet för energibesparing, om betydligt mer görs på detta område.
Skattepolitik kan vara ett viktigt bidrag för att skapa större energibesparingar och större energieffektivitet och för att verkligen möta klimatförändringarnas utmaningar. Tyvärr återspeglas inte denna åsikt i detta betänkande. Som jag redan har meddelat kommer vi därför att rösta emot detta betänkande.
Esko Seppänen: för GUE/NGL-gruppen. - (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vår grupp stöder Sahra Wagenknechts åsikter i denna fråga, även om de strider mot uppfattningen hos majoriteten i utskottet.
Europeiska unionen kommer inte att vara världens ledande kunskaps- och teknikbaserade ekonomi 2010. Det beror dock inte på skattesystemen, som ständigt har reformerats på sätt som har gynnat stora företag, utan på att målet inom ramen för Lissabonstrategin är orealistiskt. Stora företag väljer internprissättning och finner ett hemvist för sitt kapital, eftersom alternativen gör det möjligt för dem att undvika skatter. De får hjälp med detta genom skatteparadisen och utlandsbaserade finanscenter som verkar i EU:s medlemsstater, vilka båda är fläckar i EU:s moraliska landskap.
Enligt föredraganden beaktar inte kommissionen effekterna av beskattning på inkomstfördelning i sitt meddelande. Systemet med så kallad flat tax, en fast sats eller schablonskatt, som vissa medlemsstater tillämpar, gynnar dem som har stora inkomster, medan progressiv inkomstbeskattning främjar social jämlikhet. Lissabonstrategin kan inte genomföras på ett sätt som skulle fräta bort välfärdssamhällets ekonomiska grund och vara oerhört orättvist.
Derek Roland Clark: för IND/DEM-gruppen. - (EN) Herr talman! Det sägs att detta är ett bidrag, men det liknar mer ett recept, ett recept på harmonisering av ännu mer beskattning. Jag citerar olika ställen i betänkandet ”27 olika skattesystem” är ett ”hinder”, ”samordning av medlemsstaternas skattepolitik”, ”uppmanar medlemsstaterna att ... åstadkomma mera rättvisa i fördelningen av skattebördan”, ”stöder kommissionen i dess ansträngningar att anpassa skattepolitiken till ... miljömål.”, ”ökning av bränsleskatterna”, ”skapa en ... bolagsskattebas för hela EU”. Det är helt enkelt en återgång till 1970-talets misslyckade politik.
Vi britter kan inte ens göra rätt i vissa delar av vårt eget land. Norr är inte samma sak som söder. Wales och Skottland skiljer sig från sydöstra Storbritannien - och detta var med Gordon Brown som finansminister i tio år. Ni lyssnade säkert på honom. Om inte så vid mötet i Lissabon förra veckan när ni lät honom - nu som premiärminister - behålla de så kallade röda linjerna. Eller hur?
Längre fram i betänkandet talas det om ”samordning på EU-nivå” av ”direkta skatter”. I Storbritannien trodde vi att vi hade fått ett löfte om att vi aldrig skulle få harmoniserade skatter, framför allt inte harmoniserad inkomstskatt. Nu finns det här i ett betänkande. Det är lite grand som reformfördraget. Gordon Brown upprepar att det inte är en konstitution, när alla EU-ledare säger att det är just vad det är: Valéry Giscard d'Estaing, José Luis Rodriguez Zapatero, Angela Merkel och till och med vår egen talman uttryckte sig nyligen på det viset här i kammaren.
Så varför ser ni inte till att Gordon Brown berättar sanningen för det brittiska folket? Harmonisera det budskapet! Det är en harmonisering som jag skulle stödja. Men det vågar ni inte göra mot det brittiska folket, för när de får veta sanningen kommer de att rösta med fötterna och gå ur EU. Och ta med sig sitt årliga EU-bidrag på 18 miljarder euro av sina skattebetalares pengar. Vad blir då priset för harmoniserade skatter?
Petre Popeangă: för ITS-gruppen. - (RO) Det går inte att ifrågasätta betydelsen av en översyn av det bidrag som skattepolitiken och tullpolitik skulle kunna utgöra för utvecklingen av Lissabonstrategin. Av denna anledning, men inte bara, är målet nyttigt i det dokument som vi granskar i dag, nämligen Wagenknechts betänkande, att utvärdera om bidraget från den politik som tillämpas på de områden som fastställts för att nå Lissabonmålen. Det skulle inte kunna vara på något annat sätt, eftersom man i Lissabonstrategin föreslår generösa mål, som att främja ekonomisk tillväxt och utarbeta politik som skulle göra det möjligt för europeiska företag att skapa fler och bättre arbetstillfällen. När jag läste betänkandet blev jag ändå, som medborgare i ett land som nyligen anslutit sig, förvånad över känslan att detta vänder sig till en union som bara består av länder med utvecklade ekonomier, eller snarare, ekonomier som är utvecklade i samma omfattning, vilket inte stämmer. Det är mycket troligt att vissa av de föreslagna åtgärderna inte får gynnsamma resultat för de mindre utvecklade ekonomierna, med tanke på att de allmänna lagarna för den inre konkurrensmarknaden gynnar starka ekonomier på de svagare ekonomiernas bekostnad. På grund av tidsbrist kommer jag inte att utveckla detta ämne, men jag anser att det är nödvändigt att genomföra den jämförande granskningen av ekonomierna i alla de 27 länderna, inte 25, som det fastställs i texten, och med stöd av resultaten vidta en rad åtgärder som skulle skapa lika villkor för att utveckla de effekter som föreslås i projektet för att målet i betänkandet ska gynna dessa ekonomier.
Eoin Ryan: för UEN-gruppen. - (EN) Herr talman! Det betänkande som vi i dag har fått på vårt bord är ytterligare ett bevis på de ständigt återkommande attackerna på de medlemsstater som har framgångsrika system med låg bolagsskatt. Jag håller inte med om att låg bolagsskatt leder till orättvis konkurrens. Jag anser att säkrandet av konkurrenskraften är en viktig beståndsdel i den skattelagstiftningsblandning som krävs för att den inre marknaden ska fungera ordentligt.
Var finns kommissionens bevis för att CCCTB inte kommer att hämma EU:s konkurrenskraft? Var finns bevisen för att det kommer att gynna EU:s konkurrenskraft? Varför angriper kommissionen länder med låga skatter, låg arbetslöshet och hög tillväxt? Jag förstår det inte. Det är skrattretande att kommissionen påstår att fastställandet av en gemensam skattebas inte så småningom kommer att leda till en gemensam skattesats, för det är redan vad de stora medlemsstaterna säger. Argumenten håller inte alls för granskning.
De stora medlemsstaternas försök att slå in CCCTB i tjusigt presentpapper kommer inte att accepteras av Irland och andra länder. Faktum är att varken Irland eller någon annan medlemsstat har rätt att påverka hur en annan medlemsstat gör när den fastställer sin skattesats. EU:s enighet hotas inte av mångfald på det skattepolitiska området. Det är snarare så att EU:s konkurrenskraft undermineras av felaktig skattepolitik. Jag är övertygad om att EU gör bäst i att främja skattekonkurrens, inte skatteharmonisering.
Varför angrips ett land som Irland, och andra medlemsstater, som radikalt har förändrat sin skattepolitik och blivit framgångsrika ekonomier? Vad gör ett land som Irland attraktivt om ni inför detta system, och så småningom får till stånd en skatteharmonisering? För det är exakt vad detta rör sig om, och det enda hållet skatterna kommer att gå åt är uppåt. Personer inom kommissionen har redan sagt att de vill ha ett skattesystem som ligger någonstans i mitten av dem som nu finns, dvs. på drygt 20 procent. Vad skulle Irland och andra länder i ytterområdena ha för attraktionskraft? De skulle inte ha kvar någon attraktionskraft, bara hög arbetslöshet på lång ...
(Talmannen avbröt talaren)
Gay Mitchell: (EN) Herr talman! I det betänkande som vi har framför oss i dag anges med rätta att skattekonkurrensen inom EU genom ett dynamiskt företagsklimat har lett till, och fortsätter att leda till, ekonomiska vinster på EU-nivå.
CCCTB skulle lika gärna kunna leda till ett mindre konkurrenskraftigt EU och bör därför inte stödjas. EU måste vara lyhört för den ständigt föränderliga globala ekonomin. Moderna konkurrenskraftiga ekonomier måste vara flexibla för att kunna möta de växlande utmaningar som nya produkter och tjänster innebär. Av flera skäl kommer CCCTB att undergräva denna flexibilitet En gemensam bolagsskattebas på EU-nivå kommer att vara oflexibel och hindra enskilda länders förmåga att avgöra sin egen rättsliga skattestrategi, baserat på de särskilda omständigheterna i just detta land. Förespråkarna för CCCTB hävdar att varje medlemsstat kommer att ha kvar sitt oberoende och själv kunna fatta beslut om sin nationella skattesats. Men kommer de verkligen det? Är inte CCCTB bara början?
Om CCCTB är frivilligt ökar det bara antalet skattebaser för företagen och gör systemet ännu mer komplext. Den nationella skattelagstiftningen ger företagen en fast ram att rätta sig efter. Ett system som tillämpas i vissa länder skulle kunna leda till tvister om hur bestämmelserna ska tolkas och till osäkerhet för företagen.
Under den tid som jag har kvar skulle jag bara vilja lyfta fram några viktiga punkter. För det första är beskattning något som hör till varje lands suveränitet. Rätten att välja hur stora de offentliga utgifterna ska vara och hur dessa utgifter ska finansieras är en grundläggande funktion i den nationella demokratiska processen. Det är nödvändigt att skydda skattepolitikens flexibilitet genom att belöna entreprenörsanda, sysselsättningsskapande åtgärder och ekonomisk tillväxt. En gemensam skattebas skulle undanröja flexibiliteten. Det finns inga bevis för att en gemensam konsoliderad bolagsskattebas skulle kunna hantera frågor som konkurrenskraft, företagens kostnader för efterlevnad, intern prissättning osv. Den skulle inte förenkla EU:s skattelagstiftning eftersom det så kallade frivilliga system som föreslås bara skulle lägga till ytterligare en nivå, som sagt.
Harmoniseringen av skattebasen skulle sätta tryck på nationella skattesatser. En sådan harmonisering skulle bara leda till att det blir mer lockande för företag att flytta sin verksamhet utanför EU. I uppförandekoden om bolagsbeskattning behandlades skadlig skattekonkurrens. Olika skattesatser i olika EU-medlemsstater är inte skadligt.
Jag skulle vilja be kommissionsledamoten att ta hänsyn till detta när han lägger fram förslagen, vilket enligt vad han själv säger kommer att ske nästa år. Medlemsstater som Irland har redan ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Pervenche Berès: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! För det första skulle jag vilja tacka vår föredragande här, för kvaliteten på hennes arbete och hennes ansträngningar för att utarbeta en text som hon tyvärr inte verkar vara helt nöjd med.
Beskattning är helt klart ett grundläggande komplement till upprättandet av en verklig inre marknad, om man vill att marknaden ska vara mer än bara ett frihandelsområde, på vilken alla skattemodeller och former av social dumpning är tillåten. Fullbordandet av den inre marknaden kräver därför att vissa skatteregler harmoniseras och uppmanar i första hand till skapandet av en gemensam konsoliderad bolagsskattebas. I det betänkande som ligger framför oss i dag ges en möjlighet till detta, och det gläder mig. Jag noterar att ett antal ledamöter agerar mycket aktivt mot denna plan, för att främja det som de beskriver som ”rättvis” konkurrens.
Personligen anser jag att fri konkurrens utan snedvridningar - och jag är inte en vanvettig förespråkare av denna typ av konkurrens - kräver en viss öppenhet i fråga om reglerna. Det överraskar mig att länder, som i solidaritetens namn har gynnats av massiva bidrag från Europeiska unionen, i dag förkastar denna åtgärd, som skulle kunna bli ett viktigt framsteg när det gäller solidaritet, konkurrens och öppenhet.
Beskattning är också ett utmärkt verktyg som EU måste använda om det ska genomföra sina utvalda strategier, eftersom det inte har så många verktyg. Det kan få en positiv inverkan på de renaste energierna eller för att nå...
(Talmannen avbröt talaren.)
Olle Schmidt: Herr talman! Detta är ett betänkande som i hög grad präglas av kompromissen mellan PPE-DE och ALDE. I mitt tycke är det i stort ett balanserat betänkande. Medlemsländernas ansvar för skattepolitiken slås fast, samtidigt som det finns ett antal skatter som skulle må väl av mer EU-koordinering. I föredragandens ursprungliga förslag förelåg en genomgripande samordning med en kraftig betoning på högre nivåer av omfördelning - det kan inte vara en väg för att få Europa att växa och skapa nya jobb. I den globaliserade värld vi lever i är det inte högre skatter som Europa behöver. Snarare tror jag att vi som lever i högskatteländer bör studera andra modeller, för t.ex. en plattare skatt. Allmänt bör skatten minska på arbete och ökas på skadlig konsumtion. T.ex. bör riktade miljöskatter införas, liksom rimliga punktskatter på t.ex. alkohol och tobak, precis som kommissionären påpekar.
Här måste EU kunna agera mer samstämmigt. Det här är en politiskt känslig fråga - det har vi hört här och det vet jag - men lika fullt enligt min mening nödvändigt. Ska vi lösa de stora klimat- och energiutmaningarna som vi står inför vore det ansvarslöst av oss att utesluta styrande skatteinstrument. Det går faktiskt att uppnå hög tillväxt, med höga miljö- och energiskatter, och samtidigt få ner det totala skattetrycket. Ni som tvivlar på detta kan studera den borgerliga regeringens politik i mitt hemland Sverige, om det nu tillåts så här i slutet av debatten att vara lite patriotisk.
Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk: (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Nu när jag får ordet i en debatt som ägnas åt hur skattepolitik och tullpolitik påverkar Lissabonstrategis genomförande skulle jag vilja uppmärksamma er på att vissa av de förslag om medlemsstaternas skattesystem som återfinns i Sahra Wagenknechts betänkande inte kommer att påverka den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen i EU-länderna på ett positivt sätt.
För det första strider det mot principen om beskattningsrätt för EU:s medlemsstater om man frångår skattekonkurrens och försök att standardisera lösningar på området bolagsskatt.
För det andra kommer sänkningar av bolagskatten, i samma veva som man gör sig av med tillhörande skattelättnader, inte bara misslyckas med att skapa en minskning i budgetinkomsten från denna skatt. De kommer faktiskt att öka den avsevärt. Detta bekräftas av situationen i mitt land, Polen, där bolagsskatten har minskats avsevärt, ändå blir intäkterna från denna skatt högre för vart år.
För det tredje och sista, i denna situation anser jag att förslaget i betänkandet om samordning och skattesystem, inbegripet direkt beskattning, är riskfyllda åtgärder som säkert inte kommer att bidra till genomförandet av Lissabonstrategin.
Zsolt László Becsey: (HU) Tack, herr talman! Vad talar vi om? En av nyckelfrågorna är om vi är en värdig medtävlare - när det gäller konkurrens - i den yttre skattekonkurrensen, med andra ord när det gäller skattekonkurrens utanför Europeiska unionen, och vi borde inte leta efter syndabockar inom EU. Annars kommer kapital att lämna EU som helhet, som många av mina kolleger har hävdat. Vad är vi eniga om när det gäller denna skattepolitik? Vi är eniga om att den borde underlätta skapandet av arbetstillfällen, med andra ord främja arbete. Vi är eniga om att vi bör hjälpa små och medelstora företag, eftersom dessa gör det möjligt för människor att stanna där de är, de hjälper till att stärka familjer och skapar även arbetstillfällen. Jag samtycker också till de sociala politiska åtgärderna, som kommer att bidra till att hantera den demografiska utmaningen inom EU.
Vad är vi oeniga om? Vi är oeniga om överbeskattning av oss själva på områden som hör samman med hälsovård, miljö eller social politik i stället för att fortsätta föra en inflationshämmande politik och försöka besvara konkurrensutmaningarna på ett lämpligt sätt. Det andra som vi måste komma ihåg är att Europeiska unionen har utvidgats och blivit mycket heterogen. Vi förväntar oss att alla ska behålla regler om budgetordning i sin oberoende skattepolitik, men samtidigt vill vi minimera instrumenten för att göra detta. Om konvergens är vårt främsta mål, så bör vi, om vi ska komma någonstans när det gäller indirekt beskattning, med punktskatt till exempel, inte bara tvinga länder som verkar runt minimisatsen att nå konvergens, utan också andra länder som tillämpar mycket högre satser. Det är därför som vi i flera instanser har föreslagit att den nuvarande strategin som uteslutande grundar sig på en minimisats för punktskatt ska ersättas med någon slags ”uppförandekod” som leder medlemsstaterna längs samma väg. När det gäller gemensamt kapital eller det gemensamma skatteunderlaget, skulle jag vilja säga följande: det skulle vara ett allvarligt problem om detta ledde till att konkurrenskraftiga länder straffades om minimiskattesatsen införs. Jag är också orolig för vad som kommer att hända med rörligheten för kapital när det gemensamma skatteunderlaget fastställs. Kommer inte detta att innebära att vinster från till exempel dotterbolag i de nya medlemsstaterna ständigt kommer att omklassificeras i räkenskaperna till vinster från moderbolaget i stället för att investeras lokalt? Det är också mycket viktigt att bekämpa bedrägeri, och jag önskar kommissionen all lycka med detta. Den är på rätt väg, eftersom det viktigaste är att reglera den svarta ekonomin och vidta åtgärder för att bekämpa brott. Tack så mycket, herr talman!
Dariusz Rosati: (PL) Herr talman! Det viktigaste ändamålet med Lissabonstrategin är att öka de nationella ekonomiernas konkurrenskraft. En stark konkurrenskraft gör att den ekonomiska tillväxten påskyndas och nya arbetstillfällen skapas och gör det möjligt att finansiera sociala mål. Tyvärr gynnas inte genomförandet av Lissabonstrategin av det nuvarande skattesystemet i EU:s medlemsstater. De bördor som läggs på arbetsrätt och ekonomisk verksamhet är alltför stora, skattesatserna alltför differentierade och bestämmelserna alltför komplicerade. Samtidigt belastas skattesystemet av ett alltför stort antal uppgifter och tjänster - ekonomiska, skattemässiga, sociala eller miljörelaterande.
För att skatterna ska bidra till konkurrenskraften måste de först och främst stimulera arbete, stärka ekonomisk verksamhet och vara nyskapande. Skatter, särskilt direkta skatter, bör därför fastställas till en måttlig nivå, så att onödig differentiering av satser och överdriven progression undviks. Eftersom direkta skatter innebär en starkare, negativ påverkan på produktion och sysselsättning, måste vi i högre grad använda oss av skatter när vi planerar budgetintäkter.
I samband med debatten vill jag uttrycka min oro över att det figurerar för mycket ideologi och politik och för lite faktisk ekonomisk kunskap. Det bästa exemplet är de begrepp som används här, som skattedumpning eller social dumpning. Det finns ingen objektiv norm för beskattning, och det är därför inte möjligt att anklaga de stater som tillämpar låga bolagsskattenivåer för skattedumpning.
Konrad Szymański: (PL) Mina damer och herrar! Jag skulle vilja börja med att gratulera utskottet för ekonomi och valutafrågor till den svåra och i grunden lyckade uppgiften att införa de nödvändiga ändringsförslagen till den första texten, som var det ursprungliga målet.
Från början föreslog man att inte bara Europeiska unionen skulle delta i att fastställa principerna om bolagsskatt, utan också att dessa skatter borde höjas, i motsats till trenderna i världen. Det är bra att vi har undvikit detta. Av liknande skäl bör vi kritiskt granska det stöd för skattebaserad harmonisering som uttryckts i texten. Ett gemensamt skatteunderlag är ett slag mot skattekonkurrensen inom EU, med alla de negativa effekter som följer. Dess införande skulle begränsa medlemsstaternas ansträngningar att optimera bolagsbeskattningen gentemot Lissabonmålen. Politiskt sett skulle detta belasta EU, som i sitt eget formulerade intresse, borde avstå från att försöka påverka formen på skattesystemen inom EU.
László Kovács: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Detta har varit en mycket intressant debatt och de flesta inläggen har varit uppmuntrande att lyssna till. Precis som ni är jag övertygad om att det är mödan värt att försöka få bort skattehinder på den inre marknaden. Jag är särskilt tacksam för att ni stöder det viktiga projektet med CCCTB och jag ser fram emot parlamentets initiativbetänkande om den gemensamma skattebasen. När det gäller vissa av de kritiska synpunkterna kommer jag att skicka ett personligt brev till de parlamentsledamöter som har kommit med invändningar mot förslaget, vilket jag respekterar. Eftersom jag inte vill ta för mycket av er tid är det lämpligt att svara dem skriftligt.
Jag är glad att de flesta av er delar min uppfattning att skattepolitiken har en viktig roll att spela när det gäller flera av EU:s politiska mål, framför allt tillväxt, sysselsättning, konkurrenskraft och hållbarhet. Tack för visat intresse och tack för ert stöd.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Mina damer och herrar! Jag skulle vilja tacka många av er för att ni höll er inom tidsramen, och också tacka alla, hoppas jag, för er förståelse, som har gjort det möjligt för oss att avsluta debatten fem minuter före utsatt tid, och därför gjort det möjligt att lyssna till alla, i stället för att vi, som vid andra tillfällen, före en viktig debatt eller en omröstning inte har tillfälle att lyssna till det som våra kolleger har att säga.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Gábor Harangozó : skriftlig. - (EN) Vi bör alla enas om att de 27 olika nationella skattesystem som nu finns innebär att fördelarna med den inre marknaden inte alls kommer till sin fulla rätt. Beskattnings- och tullåtgärder på EU-nivå innebär dessutom en verklig möjlighet att stärka genomförandet av Lissabonstrategin så att det blir attraktivare att investera och arbeta i EU. För att utöka och fördjupa konkurrenskraftigare marknader bör vi använda alla tillgängliga redskap, inklusive mer investeringsvänlig skatte- och tullpolitik i syfte att öka sysselsättningen, FoU-investeringarna och utvecklandet av miljövänlig teknik. Därför välkomnar vi verkligen det initiativbetänkande som Sahra Wagenknecht har utarbetat, vars mål är att skapa de skatteramar som behövs för att uppmuntra riskkapital och innovativa investeringar för att nå målen i fråga om tillväxt och sysselsättning. Det finns uppenbara fördelar med ett förenklat och harmoniserat skattesystem i hela EU, eftersom det inte bara kommer att hjälpa oss att nå Lissabonmålen - genom större skatteincitament för investeringar - utan dessutom kommer att bidra till en integrerad EU-marknad genom att man avlägsnar de kvarvarande hindren för den inre marknadens fullbordan.
(Sammanträdet avbröts kl.9.55 och återupptogs kl.10.10.)
| sv |
2. FN-styrkors inblandning i fall av sexuella övergrepp i Liberia och Haïti (omröstning)
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
3. Europeiska flyktingfonden för perioden 2008-2013 (ändring av beslut nr 573/2007/EG) (
| sv |