text
stringlengths 0
846k
| lang
stringclasses 21
values |
|---|---|
Röstförklaringar
Muntliga röstförklaringar
Toomas Savi: (EN) Herr talman! Jag välkomnar utnämningen av Catherine Ashton som ledamot av kommissionen och jag vill påpeka att själva det faktum att hon har tilldelats en livstida pärsvärdighet är ett bevis om något för hennes utmärkta arbete för Förenade kungariket. Jag är förvissad om att hon kommer att bli en värdig kommissionsledamot precis som en annan pär före henne: Lord Cockfield utsågs 1984 till Förenade kungarikets kommissionsledamot av Margaret Thatchers regering. Han hade en framstående karriär i Bryssel och lade grunden till den inre marknaden.
Catherine Ashton kommer att garantera en plats för sig i Europeiska unionens historia genom att påskynda Dohaförhandlingarna. Det är en stor utmaning, men det skulle hjälpa utvecklingsländerna oerhört om förhandlingarna slutförs framgångsrikt.
Jim Allister: (EN) Herr talman! Jag röstade mot det gemensamma förslaget om Europeiska rådets toppmöte på grund av falskheten angående den irländska folkomröstningen och det dåraktiga fasthållandet vid ekonomiskt skadliga klimatförändringsmål. I kommunikén ger man en hycklande bekräftelse på respekten för det irländska avvisandet av Lissabon, varefter man med det förtäckta språkbruket i dokument av detta slag omedelbart hävdar att irländarna vägrade lyda order. Den så kallade respekten för väljarnas demokratiska beslut är rent ut sagt falsk.
Nu står vi alla inför en djup ekonomisk kris. Den värsta de flesta av oss kan minnas och EU oroar sig över att behålla klimatmålen. Näringslivet och våra ekonomier kommer nu inte att ha råd med denna allt högre gröna skattebörda. Allt vi kommer att uppnå är att förvisa en allt större del av vår tillverkningsindustri till Fjärran östern.
Marian Harkin: (EN) Herr talman! Jag vill nämna ändringsförslag 3 där vi kritiserade ett antal kommissionsledamöter för att ha bagatelliserat Europaparlamentets begäran om lagstiftningsförslag om bättre övervakning av finansmarknaden. Detta är den verkliga situationen, men jag anser att det är viktigt att också nämna att medlemsstaterna måste ta sin andel av skulden. Även om kommissionen hade försökt agera anser jag att den hade mött en hel del motstånd. Kommissionen har ändå ett ansvar och även om vi har principbaserad reglering till skillnad från regelbaserad måste den ändå vara strikt: mjuk reglering har inte fungerat.
Jag vill också nämna punkt 20 där parlamentet upprepar sin respekt för resultatet av den irländska folkomröstningen och för resultaten av ratificeringsförfarandena i de övriga medlemsstaterna. Under diskussionen om den irländska folkomröstningen hävdades det gång på gång att parlamentet inte skulle respektera resultatet. Bortsett från allt annat har parlamentet ingen behörighet här och ingen befogenhet att agera vare sig på det ena eller det andra sättet. Till skillnad från min kollega Jim Allister välkomnar jag ändå uttalandet.
Slutligen, i punkt 20 anser jag att det är möjligt att tillmötesgå den irländska befolkningens önskemål före valet till Europaparlamentet, men vi bör inte underskatta det som krävs här. Det anges också att parlamentet står redo att erbjuda stöd för att lägga grunden för en bredare och mer kunskapsbaserad samstämmighet. Jag anser att detta egentligen borde ha formulerats ”lägga grunden till en mer välinformerad samstämmighet”.
Daniel Hannan: (EN) Herr talman! Det farligaste uttrycket i samtida politik är ”någonting måste göras”. Politiker har en oresonlig och oproportionerlig rädsla för att verka passiva och vad detta ”någonting” är, är av underordnad betydelse så som vi har sett under finanskrisen. Det spelar ingen roll vad detta ”någonting” är - 500 miljarder pund i Storbritannien, 500 miljarder euro i Europa, 850 miljarder dollar i USA - OK, det är ”någonting”, låt oss göra det. Strunt samma vad de praktiska konsekvenserna blir.
Sanningen är den att man inte kan lagstifta mot lågkonjunkturer, lika lite som man kan lagstifta om solens eller månens bana. Det vi ser nu är en obeveklig korrigering av åren med lättillgängliga krediter av samma regeringar som höll räntan på för låg nivå. Detta var ett politiskt beslut, inte ett marknadsbeslut, och den luft som blåstes in i ballongen rusar nu ut. Den enda praktiska ändring som sker genom nationaliseringen av våra banker och de gigantiska räddningsaktionerna är att i stället för att sänka skatterna för att hjälpa människor igenom svåra tider lastar vi på dem en enorm extra börda. Våra skattebetalare kommer att få betala ett högt pris för vår inbilskhet.
Eija-Riitta Korhola: (EN) Herr talman! När det gäller ändringsförslag 9, som min grupp röstade emot, är det avgörande för PPE-DE-gruppen att den demokratiska processen ska slutföras utan några genvägar som skapar ett demokratiskt underskott, särskilt nu i fråga om utsläppshandeln kan den parlamentariska processen inte beskrivas i smickrande ordalag. Vi har sett missledande trick, manipulationer och slutligen att föredraganden ignorerar sin egen grupps politiska vilja.
Detta blev ännu mer uppenbart med hänsyn till låsningen i rådet i förra veckan. PPE-DE-gruppen har erbjudit en lösning på problemet med skadlig industri samtidigt som en minskning av klimatförändringarna främjas. Därför stöds vårt förslag om att ersätta det kostsamma auktionssystemet med benchmarking inte bara av EU:s industri utan även av fackföreningarna. Vi är alla eniga om att vi måste försöka minska de skadliga utsläppen. Det råder det ingen tvekan om.
Frågan är hur man gör det. Vår första prioritet måste vara vår planet, men jag hävdar att åtgärderna för att stoppa klimatförändringarna inte kommer att underlättas av den ekonomiska avmattningen i de ledande klimatvänliga ekonomierna som leder till arbetslöshet i EU.
Peter Skinner: (EN) Herr talman! Europaparlamentets socialdemokratiska grupp välkomnar innehållet i denna gemensamma resolution och förslag om det finansiella klimatet och den bredare ekonomin. I fråga om vad vi bör göra härnäst är det sant att parlamentet har fastställt en rad krav - som i viss utsträckning har varit en form av önskelista - och även konkreta förslag om vad som behöver göras. Ibland måste vi gå längre än kommissionen. Vi ser faktiskt att parlamentet - måhända av nationella skäl eller politiska intressen - ibland både urholkar text och föreslår bra text.
Men dessa krav är ganska relevanta i dag och är nära förknippade med den situation som vi befinner oss i. Övervakningsstrukturerna behöver mer än någonsin förstärkas men på global nivå, inte bara på EU-nivå. Vi måste titta utanför Europeiska unionen. Därför behöver vi också överväga vad som sker när det gäller utvecklingsbistånd i världen. Vi behöver utveckla våra reserver när det gäller att hantera utvecklingsfrågor, inte överge dem, och förhoppningen är att vi därigenom kommer att nå det slags ekonomiska jämvikt som krävs i världen. Det är vår uppgift att uppmärksamma dessa frågor. Det är också vår roll att göra något åt detta och jag kommer att utveckla frågan ytterligare skriftligen.
Ivo Strejček: (EN) Herr talman! Jag vill sammanfatta orsakerna till varför jag röstade emot resolutionen. För det första är förstärkandet av statens roll fel svar i sökandet efter en utväg ur den finansiella krisen. För det andra är högre reglering och upprättandet av en ny alleuropeisk övervakningsmyndighet utan att klargöra behörigheten inget botemedel mot krisen. För det tredje kan Lissabonfördraget inte träda i kraft efter att ha avvisats av Irlands befolkning. Det är därför som Europeiska rådet borde respektera utgången av den irländska folkomröstningen. För det fjärde är Europeiska rådet inte villigt att återgå till sina egna orealistiska och extremt kostsamma mål i fråga om klimatförändringen. Detta kommer till sist att försämra levnadsstandarden för vanligt folk.
Gay Mitchell: (EN) Herr talman! Låt mig börja med att konstatera att det är riktigt att säga att Lissabonfördraget inte kan träda i kraft förrän det godkänts av samtliga 27 medlemsstater, men det är inte det samma som att EU inte kan gå vidare och jag för min del vill inte se EU gå vidare utan Irland. Som valgeneral för Fine Gael i den senaste folkomröstningskampanjen vill jag göra absolut klart att den irländska ståndpunkten är och bör vara att vi vill vara i centrum av EU. Vi vill inte längre vara en ö bakom en ö, dominerad av brittiska intressen. Vi respekterar att Storbritannien har sina intressen - det har de rätt att ha. Våra intressen ligger på annat håll och jag vill inte att någon brittisk parlamentsledamot ska stå upp här och tala för mina väljare eller för irländska intressen.
Jag vill säga att Europaparlamentsledamöterna från Fine Gael i PPE-DE-gruppen stöder den allmänna inriktningen på betänkandet om Europeiska rådets möte men accepterar inte att parlamentet ska anse ”att det är möjligt att tillmötesgå de önskemål som det irländska folket gett uttryck för och därigenom hitta en lösning som kan accepteras av alla före Europavalet”, eftersom detta är en fråga för den irländska befolkningen att överväga om och när den vill. Detta är den ståndpunkt vi måste få protokollförd.
Zuzana Roithová: (CS) Jag är inte särskilt nöjd med innehållet i vår gemensamma resolution och inte heller med rådsordförande Nicolas Sarkozys prestationer. Trots detta anser jag att ett avtal eller åtminstone möjligheten att komma överens om något slags gemensam strategi är ett mycket viktigt steg, eftersom det värsta budskap vi kunde sända ut till folk i Europa skulle vara att vi inte klarar att komma överens om någonting. Trots detta vill jag uppmana till en smula sunt förnuft. Det finns tre faktorer här. Den ena är givetvis den finansiella, den andra är lågkonjunkturen och den tredje gäller främst globaliseringens inflytande på vår inre marknad. Jag har talat om detta under många, många månader och till och med i flera år. Vi tycks vara oförmögna att stoppa tillväxthastigheten i de krav som ställs på den europeiska industrin och vi klarar inte ens av att diskutera denna tillväxt på WTO-nivå. Denna oförmåga är ett stort problem för oss.
Hubert Pirker: (DE) Herr talman! Som vi alla vet ökar personaluthyrningen enormt i Europeiska unionen. Detta är på sätt och vis en bra sak eftersom det skapar många arbetstillfällen, men de mycket varierande nationella reglerna har i regel inneburit att effekterna fram till i dag har tenderat att vara negativa, särskilt för arbetstagarna, eftersom det leder till lönedumpning till följd av låga löner och därigenom också till undanträngande av lokala arbetstagare. Till sist leder det också till snedvridningar av konkurrensen, särskilt för små och medelstora företag och ger fördelar för dem som anlitar så många uthyrda arbetstagare som möjligt till ett lågt pris.
Vårt mål med direktiven måste därför vara att reglera personaluthyrning i EU och särskilt att föreskriva att arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag ska behandlas på samma sätt som anställda hos kundföretaget när det gäller arbets- och anställningsvillkor. Detta är i Europas intresse som lokaliseringsort, och särskilt för arbetstagarna, och kommer att förhindra snedvridning av konkurrensen mellan företagen.
Ewa Tomaszewska: (PL) Herr talman! Alla ändringsförslag till detta direktiv, hur relevanta de än må vara, skulle innebära betydande fördröjning av lagstiftningsprocessen och lämna tillfälliga arbetstagare utan rättsligt skydd under ännu en lång tid. Det här är ett direktiv som är flera år försenat. Det är också ett uttryck för samförstånd mellan arbetsmarknadens parter. Därför avvisade jag alla ändringsförslag.
Neena Gill: (EN) Herr talman! Jag röstade för betänkandet därför att jag verkligen är bekymrad över säkerheten för barn på Internet. Det är också en fråga som tas upp av många av mina väljare i West Midlands. Jag vet att många föräldrar och lärare blir alltmer oroade över att barn får tillgång till material som är olämpligt och kanske skadligt.
Internets utveckling till ett kraftfullt världsmedium har ökat riskerna för de yngsta runt om i världen. Forskning på senare tid i Storbritannien har avslöjat att så många som ett av tio barn som använder chattrum har kontaktats av pedofiler via Internet. När vi erkänner att Internet erbjuder en ofantlig massa underhållning, möjligheter och kunskap för barnen måste vi också införa åtgärder för att skydda dem på Internet. Jag anser att det är vår skyldighet att skydda barnen mot skadligt material och mot en del av dem som knyter förbindelser online.
Europaparlamentet har en viktig roll att spela när det gäller att minska tillgången på olämpligt och olagligt material och öka allmänhetens kunskap om riskerna på Internet. Jag välkomnar därför detta betänkande och EU:s arbete för att skydda våra barn. Barn bör kunna dra nytta av alla möjligheter som tekniken erbjuder utan rädsla för dem som kan skada dem.
Hubert Pirker: (DE) Herr talman! Internet är i sig självt en mycket positiv uppfinning, men det används alltmer av kriminella och detta har lett till en exponentiell ökning av ett av de mest motbjudande brotten av alla, handeln med barnpornografi.
Om ni föreställer er att enbart förra året skedde en 16-procentig ökning i handeln med sådant material via Internet - och därtill kommer att över 20 000 unga utnyttjas för detta ändamål för att producera dessa bilder på ett enda år - får ni en uppfattning om omfattningen. Våra mål måste vara följande: nolltolerans i fråga om barnutnyttjande, hårda straff för brottslingarna och maximalt skydd för barn som använder Internet.
Jag välkomnar det åtgärdspaket som stöds av Europaparlamentet och som sträcker sig från telefonjourer, installation av blockeringssystem och utbildning till polisförstärkning och möjlighet att spåra ekonomiska transaktioner.
Europaparlamentets betänkande är mycket viktigt eftersom det ger mycket tydliga signaler om skyddet av samhällets mest sårbara medlemmar, våra barn.
Zita Pleštinská: (SK) Internet är till stor nytta men utgör samtidigt en stor fara, särskilt för barnen. Barnen är mycket mer datorvana än sina föräldrar och därför är vuxna ofta omedvetna om de många fällor som i synnerhet barn kan stöta på under många timmars surfande på Internet. Jag välkomnar detta betänkande och har röstat för det.
Jag anser att ett program för ett säkert Internet kommer att bidra till att avskaffa det enorma generationsgap som finns i fråga om Internetmedvetenhet. Vi behöver en informationskampanj riktad till barn och lärare. Jag stöder upprättandet av kontaktpunkter i de enskilda EU-länderna där det kommer att vara möjligt att rapportera olagliga verksamheter som berör Internetsäkerheten.
Matti Juhani Saari i Finland har på Internet, bland annat på webbplatsen YouTube, lagt ut videor på sig själv när han skjuter med pistol på ett skjutfält. Tio unga människor mördades senare av denna beväpnade galning i en skola i den finska staden Kauhajoki. Mina damer och herrar! Jag anser att vi genom detta program kommer att kunna minska riskerna och se till att ungdomar inte får tillgång till sådana videor på Internet.
Jan Březina: (CS) Jag har stött Roberta Angelillis betänkande eftersom jag anser att det kommer att bidra till att bekämpa övergrepp mot barn på Internet. Jag vill att tonvikten ska ligga på att förbättra de instrument som är tillgängliga för polisen. Detta innebär i konkreta ordalag upprättandet av en europeisk databas om barnpornografi kombinerat med tillkännagivandet av krislinjer som ska vara tillgängliga för polisen. Detta kommer att bli ett användbart instrument för fall som gäller köp av bilder via fildelningsgrupper (peer-to-peer groups), eftersom det gör det möjligt att kontrollera om en viss bild redan har förekommit på Internet och om utredningar redan har genomförts i fråga om den bilden, och därigenom undvika onödiga dubbleringar av utredningsinsatserna. En effektiv åtgärd kan också vara att spåra betalningar som gjorts på webbplatser som innehåller barnpornografi, samtidigt som man helt följer reglerna om skydd av den personliga integriteten och om banksekretess.
Den hittillsvarande erfarenheten visar att säkerheten för barn på Internet endast kan garanteras genom insatser på flera nivåer, som inbegriper att engagera barnen, familjerna, skolor, alla telekomoperatörer, Internetleverantörer och offentliga myndigheter. Kunskapen och förebyggandet behöver öka, vilket rent praktiskt skulle vara till hjälp och underlätta rapporteringen av fall och förbättra sannolikheten av att de utreds av polisen. Jag är helt övertygad om att programmet för Internetsäkerhet kan bidra till detta.
Zuzana Roithová: (CS) Låt mig göra ett tillägg till måndagens debatt om att skydda barn som använder Internet och andra kommunikationstekniker. Jag stödde naturligtvis betänkandet som jag varmt välkomnar. Trots detta finns det i det program som vi godkände ingen betoning av standardisering av terminologin i fråga om skadligt innehåll. Synen på vad som är tillåtet och vad som redan är kriminaliserat varierar också mycket mellan medlemsstaterna. Detta hämmar uppenbart kampen mot Internetbrottsligheten, som inte har några gränser vare sig mellan länder eller kontinenter. För våra barns skull bör vi prioritera en harmonisering av området, antingen vi vill det eller inte.
Koenraad Dillen: (NL) Herr talman! Jag röstade helhjärtat för betänkandet. Det bör välkomnas att EU vill göra något för att skydda barnen mot farorna med Internet. Unga människor blir vana vid Internet från mycket ung ålder, men utsätts naturligtvis också för dess faror.
Det beräknas att nio av tio barn i åldrarna 8-16 år kommer i kontakt med pornografi på Internet. De som handlar med pornografi på Internet blir allt mer hänsynslösa. Bortsett från risken för Internetpedofiler och porrförsäljare finns det också kasinon med aggressiv marknadsföring. Särskilt unga människor är inte alltid medvetna om riskerna.
Det är därför föräldrarnas, skolornas och lärarnas sak, men även politikernas, att skydda barnen mot allt detta. De måste både övervaka och öka kunskapen, särskilt bland de yngsta samhällsmedlemmarna, eftersom dessa är de mest lättpåverkade och sårbara.
Marusya Ivanova Lyubcheva: (BG) Tack herr talman! Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det är oerhört viktigt. Det är svårt att i ett enda dokument lösa de väldigt olikartade problem som uppkommer när barn använder kommunikationstekniker. Detta program behövs dock av organisationsskäl. När vi diskuterar effekterna av nya tekniker tenderar vi att tala om de sociala, utbildningsmässiga, kulturella och andra fördelarna och blir medvetna om de negativa effekterna först på ett ganska sent stadium. De befintliga mekanismerna för att begränsa produkter som kan ha en negativ inverkan är mycket viktiga för att minimera risken, men vi måste dessutom ha förebyggande program. Nu när vi har ett gemensamt europeiskt program är det varje medlemsstats uppgift att utarbeta sitt eget nationella program. Vi behöver öka samhällets kunskap om problemet och lära barnen att använda informations- och kommunikationsteknik på ett klokt sätt. En annan sak vi behöver ta itu med är risken för ”datorberoende”. Det behövs integrerade insatser och där har de nationella regeringarna en annan roll att spela.
Milan Gaľa: (SK) Herr talman! Jag vill tacka er för att ni ger mig ordet och jag vill också tacka Françoise Grossetête för betänkandet om det föreslagna direktivet, som handlar om variationer i villkoren för tillstånd att släppa ut läkemedel på marknaden. Jag stödde det i omröstningen. Det är ett framsteg i harmoniseringen av lagar och i konsumentskydd, det minskar byråkratin, ökar flexibiliteten och medför fördelar när det gäller säkerheten och kunskapen för patienterna. Samtidigt förenklas verksamheterna och kostnaderna minskar för medelstora läkemedelsföretag.
Jag uppskattar kommissionsledamoten Günter Verheugens klara ställningstaganden mot förfalskade läkemedel, generiska läkemedel av låg kvalitet som ofta inte har mer effekt än placebo och olagliga läkemedel och vacciner, som når fram till EU-medborgare via den svarta marknaden. Sådana verksamheter är kriminella. Inom en snar framtid kommer kommissionen att utarbeta åtgärder för att förstärka befintliga lagar på området så att inga läkemedel av detta slag kan distribueras. Kommissionen kommer också att införa sanktioner mot personer som bedriver sådan verksamhet. Kommissionsledamoten har också sett till att effektiva läkemedel måste tillverkas enligt erkända europeiska normer och tillverkningsprocesser.
Zuzana Roithová: (CS) Jag måste svara på dagens debatt där jag självklart angav att jag varmt välkomnar betänkandet. Ett krav framfördes dock om att alla läkemedel som innehåller samma aktiva beståndsdel ska bära samma företagsnamn, så att patienterna inte blir förvirrade och tar för höga doser. Detta kan låta klokt för lekmannen, men läkemedel utvecklas ständigt och läkemedel kan ha samma eller liknande ingredienser men skilja sig åt i fråga om en rad andra beståndsdelar. Att anklaga kommissionen för att inte begära standardisering av företagsnamnen skulle vara absurt, och tyda på en bristande förståelse av hur systemet fungerar, oavsett vilka befogenheter EU kan ha i allmänhet.
Neena Gill: (EN) Herr talman! Jag är mycket nöjd med att parlamentet till sist har täppt till luckorna i 1994 års tidsdelningsdirektiv så att konsumenterna kan se fram emot bättre skydd för sina investeringar. Det kommer också i långa loppet att skydda upp till 40 000 europeiska arbetstillfällen. Jag har intresserat mig särskilt för detta betänkande eftersom det gäller en fråga som direkt berör många av mina väljare. Vi har fler ägare av tidsdelat boende i Storbritannien än i något annat europeiskt land. Därför kommer detta att lugna många av dem att EU agerar för att skydda dem mot skojare. Marknaden för tidsdelat boende i Storbritannien är värd ungefär 157 miljoner euro per år och detta direktiv utgör ett viktigt steg framåt när det gäller att få bort skrupelfria agenter som ger konsumenterna problem och gör att legitima näringsidkare får dåligt rykte. Med de nya förenklade reglerna kommer konsumenterna att vara väl skyddade i hela EU, samtidigt som jämlika spelregler skapas på marknaden för tidsdelat boende och andra populära semesterprodukter.
Zuzana Roithová: (CS) Jag är glad över att vi trots skillnaderna i politiska uppfattningar har lyckats komma överens om en harmonisering av lagstiftningen för att skydda alla européer som planerar att semestra utomlands och som vill hyra logi utomlands utan risk. Genom översynen av tidsdelningsdirektivet utestängs opålitliga tjänsteleverantörer från registrering och därmed ökar chanserna att människor inte ska råka ut för bedrägerier så som ofta är fallet i dag.
Konsumenterna kommer också att få en fjortondagarsfrist under vilken de kan frånträda avtalet utan att behöva göra några förskottsbetalningar och de kommer till och med att få avtalen på ett språk som de förstår, vilket är goda nyheter även för de tjeckiska medborgarna.
Gary Titley: (EN) Herr talman! Jag delar min vän och kollega Neena Gills glädje över att vi täpper till kryphålen i direktivet.
Tidsdelat boende är en stor bransch, men det kan också vara ett stort lurendrejeri. Jag har exempelvis haft kontakter med ett företag som kallas European Timeshare Owners Organisation, som är verksamt i Spanien - men påpassligt nog från en adress i Gibraltar - eftersom väljare har berättat att de kontaktats av detta företag som erbjöd sig att vidaresälja deras tidsdelade boende. När de till stor kostnad reste till Spanien fann de att ingen hade köpt deras tidsdelade boende, utan att företaget i stället ville sälja andra tidsdelade boenden till dem.
Jag har försökt att få kontakt med detta företag i flera veckor och lyckades slutligen mirakulöst i denna vecka eftersom de inte har några personer i andra änden som svarar - och de tycks inte svara på brev heller.
Jag hoppas att vi nu kommer att klämma åt organisationer som European Timeshare Owners Organisation, eftersom de ger tidsdelat boende ett dåligt rykte och uppriktigt sagt skadar de den spanska turistbranschens anseende, vilket jag vet att ni bryr er mycket om.
Zuzana Roithová: (CS) Jag kunde inte rösta för Jan Anderssons betänkande. Jag giller inte att de som är missnöjda med EG-domstolens dom genom detta betänkande i dag försöker undergräva domstolens dom i målet Laval i Sverige. Den fria rörligheten för tjänster är en av fördelarna med EU och medlemsstaterna måste ägna ganska mycket uppmärksamhet åt att se till att både anställda och entreprenörer är bättre informerade om principerna i det nuvarande direktivet om utstationerade arbetstagare. Det är det rätta sättet att angripa olagliga anställningar och även dumpning på EU:s arbetsmarknad, inte genom att undergräva domar. I demokratiska samhällen måste rättigheter utkrävas förbehållslöst, inte undergrävas.
Marian Harkin: (EN) Herr talman! I den första delen av ändringsförslag 24 erkänns att social dumpning var en bidragande faktor till det irländska nejet till Lissabonfördraget. Jag håller med om detta och också med den mening där rådet uppmanas att vidta åtgärder för att säkerställa lika betalning för lika arbete. I ändringsförslaget uppmanas alla medlemsstater att respektera resultatet av folkomröstningen på Irland. Det är självklart, bortsett från att detta i vilket fall som helst är en lagstadgad skyldighet för alla medlemsstater.
Mitt i allt detta finns ett krav om att vi måste inleda en grundläggande omarbetning av de befintliga fördragen för att bana väg för ett socialt Europa. Tala om att knäcka nötter med slägga! En ”grundläggande omarbetning av fördragen” låter i mina öron väldigt mycket som att riva sönder regelboken. Vi har redan mycket positiv lagstiftning mot diskriminering och vi håller för närvarande på att förbättra den lagstiftningen. Vi har nått en gemensam ståndpunkt om direktivet om arbetsvillkor för personal som hyrs ut av bemanningsföretag. Detta kommer att underbygga arbetstagarnas rättigheter och visa att Europas sociala hjärta fortfarande klappar.
I ändringsförslag 16 uppmanas medlemsstaterna att bestrida EG-domstolens domar. Detta är inte rätt tillvägagångssätt. Vi behöver granska utstationeringsdirektivet och se till att det införlivas korrekt av alla medlemsstaterna, och om direktivet behöver ändras måste vi göra det, men en grundläggande omarbetning av fördragen är inte nödvändigt.
Mairead McGuinness: (EN) Herr talman! Om omröstningen skulle jag vilja säga att Fine Gael-ledamöterna, varav jag är en, röstade för Jan Anderssons betänkande eftersom det där tas upp viktiga frågor som väcks av EG-domstolens domar i målen Viking, Laval och Rüffert, och stadfäster grundprincipen om lika behandling och lika lön för lika arbete.
I betänkandet anges mycket tydligt att lagstiftningen inte är tillräcklig och att vi behöver åstadkomma en bättre balans mellan arbetstagarnas rättigheter och friheten att tillhandahålla tjänster, men svaret är inte en grundläggande omarbetning av befintliga EU-fördrag, så som efterlyses i ändringsförslag 24. Svaret är att förbättra lagstiftningen, vilket är anledningen till att vi röstade mot ändringsförslag 24 och ändringsförslag 16, som inte gjorde någon nytta och var onödiga eftersom de inte handlar om lagstiftningsmandatet.
Philip Claeys: (NL) Herr talman! Jag röstade emot Jan Anderssons betänkande inte bara därför att texten handlar om arbetsmarknadslagstiftning - som tillhör medlemsstaternas behörighetsområde - utan också därför att man i betänkandet gång på gång hänvisar till stadgan om de grundläggande rättigheterna och Lissabonfördraget.
Det är naturligtvis inte det första betänkande där man begår den synden, men det visar på ett djupt förakt för de irländska väljarna som har ogiltigförklarat fördraget och faktiskt för alla väljare i EU som inte har haft tillfälle att uttrycka sin åsikt om Lissabonfördraget på ett demokratiskt sätt.
Tid efter annan utlovas att EU kommer att ta hänsyn till folkets vilja, att någonting ska göras för att avskaffa det demokratiska underskottet, och gång på gång sägs det här i parlamentet att EU inte klarar av att infria löftena. EU har ett trovärdighetsproblem som är minst lika stort som problemet med det demokratiska underskottet.
Ewa Tomaszewska: (PL) Herr talman! Jag arbetade tillsammans med Jan Andersson som skuggföredragande för gruppen Unionen för nationernas Europa, fullt medveten om betydelsen av de frågor som tas upp i betänkandet för min egen fackförening Solidaritet och andra fackföreningar liksom för min politiska grupp, som är angelägen om sociala frågor. Jag har i min hand ett brev från Janusz Śniadek, ordförande för fackföreningen Solidaritet, om detta.
I betänkandet uppmärksammas behovet av att respektera fackföreningsrättigheter och vikten av dialog mellan arbetsmarknadens parter, resultaten av en sådan dialog, särskilt kollektivavtal, och respekten för principen ”lika arbete för lika lön”. Därför röstade jag för betänkandet trots att hänvisningarna till Lissabonfördraget för närvarande är obefogade, så som en del kolleger i kammaren tidigare sagt.
Katrin Saks: (ET) Jag vill förklara varför jag inte röstade för Jan Anderssons betänkande.
Även om betänkandet nu är betydligt mer balanserat än den ursprungliga versionen har jag och många av medlemmarna i min grupp från Östeuropa avstått från att rösta. Självklart stöder vi principen om lika behandling men vi såg risken att denna slogan skulle användas för att försöka förhindra genomförandet av en av de grundläggande friheterna i Europeiska unionen - den fria rörligheten för arbetstagare. Detta är särskilt viktigt för Östeuropa: vår arbetskraft vill få tillgång till den västeuropeiska arbetsmarknaden, även om det är för tillfälliga anställningar, för att kunna tjäna mer, men jag anser att detta också är viktigt för den ekonomiska utvecklingen för EU som helhet.
I stället för att så som begärdes ändra regleringen på EU-nivå borde man ägna mer uppmärksamhet åt att genomföra direktivet och åt reglering i medlemsstaterna.
Skriftliga röstförklaringar
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för lagstiftningsresolutionen där parlamentet med förbehåll för ändringar godkänner rådets förordning om ändring av 2003 års förordning om domstols behörighet och införande av bestämmelser om tillämplig lag i äktenskapsmål, som bygger på ett betänkande från min tyska kollega Evelyne Gebhardt. Men hänsyn till att medborgarnas allt större rörlighet inom EU har lett till ett ökat antal internationella par, med andra ord par där makarna är av olika nationalitet eller är bosatta i olika medlemsstater eller i en medlemsstat där minst en av makarna inte är medborgare, och på grund av den höga skilsmässofrekvensen i EU, var det viktigt att reglera den tillämpliga lagen och jurisdiktionen för äktenskapsmål som berör ett ökande antal medborgare varje år. Vi bör ständigt framhålla att fördragen föreskriver att ett gemensamt område med frihet, säkerhet och rättvisa gradvis ska upprättas genom åtgärder för att främja ”förenligheten mellan tillämpliga bestämmelser i medlemsstaterna om lagkonflikter och om domstolars behörighet”.
David Martin : Jag stöder Catherine Ashton som den nya kommissionsledamoten med ansvar för handelsfrågor. Jag är mycket nöjd med att vi äntligen har fått en kvinnlig kommissionsledamot för handelsfrågor och den första kvinnliga brittiska kommissionsledamoten. Jag tror att hon kommer att vara en mycket mottaglig och öppen kommissionsledamot som arbetar nära tillsammans med parlamentet.
Colm Burke, Avril Doyle, Jim Higgins och Mairead McGuinness : Vi vill meddela att Fine Gaels parlamentsledamöter i PPE-DE-gruppen stöder huvudtemat i betänkandet om Europeiska rådets möte, men inte godtar att parlamentet ska beakta ”att det är möjligt att tillmötesgå de önskemål som det irländska folket ger uttryck för och därigenom hitta en lösning som kan accepteras av alla före Europavalet”, eftersom detta är en fråga som det är upp till det irländska folket att ta ställning till vid den tidpunkt de finner lämplig.
Philip Bushill-Matthews : Jag och mina brittiska konservativa kolleger stöder de delar av denna resolution som handlar om samarbete mellan länder i fråga om den aktuella finanskrisen, och det stöd till små och medelstora företag som uttrycks i resolutionen. Vi stöder även förslaget om att EU ska bibehålla målen i fråga om klimatförändringar. Vi välkomnar det starka stöd för Georgien som uttrycks i denna resolution till följd av det ryska ingripande som nyligen genomfördes i detta land.
Eftersom vi starkt motsätter oss Lissabonfördraget kan vi emellertid inte stödja de delar av texten som handlar om denna fråga. Vi motsätter oss även en gemensam invandringspolitik för EU.
Av dessa skäl har vi lagt ned våra röster i den slutliga omröstningen.
Sylwester Chruszcz : I dag röstade jag emot resolutionen från Europeiska rådets möte i Bryssel eftersom jag inte instämmer i den ståndpunkt som majoriteten av parlamentsledamöterna har i åtminstone två av de frågor som diskuterades vid EU-toppmötet. Enligt min uppfattning innebar resultatet av den irländska folkomröstningen ett definitivt slut på processen med att ratificera Lissabonfördraget. Det innebär att alla försök att fortsätta med den konstitutionella processen inom Europeiska unionen är meningslösa. Jag instämmer inte heller i majoritetens ståndpunkt i fråga om energi och klimatförändringar. Jag vill påpeka att påtvingade lösningar utgör ett hot mot industrier och konsumenter i många länder, däribland Polen.
Avril Doyle : skriftlig. - (EN) Jag och alla mina kolleger i det irländska politiska parti som jag tillhör, Fine Gael, röstade för och vill så snart som möjligt ha en klar och entydig ratificering av Lissabonfördraget av den irländska regeringen. Vi behandlar emellertid den irländska väljarkåren som lämlar på eget ansvar. Det krävs ett tydligt politiskt avstånd mellan resultatet av omröstningen den 12 juni och ett eventuellt beslut om ett andra försök till ratificering.
Vi kommer att uppnå detta snabbare och ha en större chans att lyckas om det som anges under punkt 20, och som kan uppfattas som en befallning från kolleger beträffande tidpunkten för vår ratificeringsprocess, dvs. ”före Europavalet”, som jag röstade emot i dag avlägsnas.
Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för det gemensamma förslaget till resolution om slutsatserna från Europeiska rådets möte (den 15-16 oktober 2008) eftersom jag instämmer i beslutet om att ingripa på finansmarknaderna. Detta beslut var förståeligt på grund av det brådskande behovet av att bemöta EU-medborgarnas oro och skapa likviditet och säkerhet på marknaden, med alla de fördelar detta innebär för familjer samt små och medelstora företag.
Vi får emellertid inte bortse från att antagandet av grundläggande åtgärder som är inriktade på omstrukturering av det internationella finansiella systemet, framför allt genom stärkande av samarbetet och samordningen mellan tillsynsmyndigheter på gemenskapsnivå och tillhandahållande av ett rättvist och effektivt övervakningssystem för Europeiska unionen också förespråkas i denna resolution. Det krävs ökad reglering av finansmarknaden, men först krävs det bättre reglering. Denna resolution innebär ett steg i rätt riktning.
Patrick Gaubert : skriftlig. - (FR) Jag gläds åt det stöd för den europeiska pakten för invandring och asyl som parlamentet visade i samband med omröstningen om resolutionen om Europeiska rådets möte den 15-16 oktober 2008. Jag röstade för denna resolution.
Parlamentsledamöterna har välkomnat detta initiativ från det franska ordförandeskapet där en sammanhängande och balanserad strategi för invandring föreslås och där Europeiska unionens ansvarsfulla beslut att främja laglig invandring och bekämpa olaglig invandring ånyo bekräftas.
Framgången med den globala ramen för åtgärder har stärkts genom de insatser som det franska ordförandeskapet har genomfört i syfte att snabbt uppnå ett antagande av de förslag till direktiv som för närvarande förhandlas fram, så att dessa ambitiösa uttalanden kan omvandlas till handgripliga åtgärder. Framför allt finns nu direktivet om ett enda förfarande och en gemensam uppsättning rättigheter, det så kallade blåkortsdirektivet om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning, samt direktivet om påföljder för arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i EU.
Denna pakt utgör en nödvändig etapp på vägen mot en verkligt gemensam invandrings- och asylpolitik där grundläggande rättigheter och mänsklig värdighet försvaras på samma sätt som de försvaras av Europaparlamentet.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Angående De grönas ändringsförslag 7 vill vi påpeka att vi vill att medlemsländerna ska kunna driva sin egen linje i arbetet med att reformera Bretton Woods-institutionerna.
Eftersom handlingarna när det gäller kompromissresolutionen och ändringsförslagen till denna kom sent avstod vi från att rösta i omröstningarna från och med punkt 19 (dock var ingen av dem omröstning med namnupprop).
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) I resolutionen från PPE/PSE/ALDE/UEN avslöjas begränsningarna och de verkliga målen med de åtgärder som hittills antagits av EU.
Genom att bortse från de verkliga orsakerna till den aktuella finanskrisen, som handlar om ökad kapitalisering och kapitalkoncentration, finansialisering av ekonomin, spekulation och om den fria och enkla rörligheten för kapital, och genom att förminska dessa orsaker till ”bristen på insyn” i och ”bristfällig tillsyn” över finansmarknaderna försöker majoriteten av detta parlament att göra det omöjliga. Med andra ord vill de rädda systemet från en kris som är inneboende i systemet genom att (tillfälligt) återställa ”förtroendet för marknaderna” och skjuta till offentliga medel utan någon riktig säkerhet. Så har skett i Portugal där en blankocheck precis har skrivits ut för ett belopp som motsvarar alla strukturfonder som landet kan använda inom gemenskapens aktuella budgetramar.
Samtliga dessa åtgärder, som parlamentet värderar så högt, är emellertid bara ett sätt att undvika att agera när det gäller de grundläggande aspekterna, såsom att skapa en stark och effektiv statlig bank i varje land för att tillgodose landets utvecklingsbehov samt sätta stopp för skatteparadis genom att införa villkor för kapitalrörlighet, få ett slut på ekonomisk spekulation och få privatiseringen och liberaliseringen av ekonomin att upphöra genom EU:s monetära politik och stabilitetspakten osv.
I stället vill majoriteten i parlamentet ånyo bekräfta sin nyliberala dagordning.
Ona Juknevičien : skriftlig. - (EN) I resolutionen om Europeiska rådets möte den 15-16 oktober 2008 behandlas en rad viktiga frågor, såsom den globala finanskrisens inverkan på strategin för att ta sig ur finanskrisen, åtgärder för att förbättra regleringen för att stärka EU:s ram för reglering och övervakning samt frågor som rör energi, klimatförändringar och energitrygghet. Jag anser emellertid att vi misslyckades med en heltäckande hantering av frågor gällande säkerhetsfrågor mot bakgrund av kommissionens åtaganden och det franska ordförandeskapets slutsatser. Europeiska kommissionen har åtagit sig att vidareutveckla sammanlänkningsplanen för Östersjöregionen och presentera den för EU:s energiministrar i december. Rådet prioriterar en anslutning av Litauen, Lettland och Estland till ett bredare europeiskt elnät och en spridning av gaskällorna så att beroendet av rysk gas minskar. Jag föreslog att dessa förslag ska införlivas i resolutionen, men i likhet med mitt muntliga ändringsförslag accepterades inte dessa förslag vid förhandlingarna mellan de politiska grupperna. Jag anser att Europaparlamentet har underlåtit att visa solidaritet med de baltiska staterna som redan nu är de mest isolerade energiöarna i gemenskapen och utelämnade till Ryssland när det gäller gas. Av de anledningar som anges ovan avstod jag från att rösta om den gemensamma resolutionen.
Andreas Mölzer : skriftlig. - (DE) EU har tagit regeringen i Prištinas parti i Kosovofrågan samtidigt som man betonar Georgiens territoriella integritet i konflikten i Vitryssland. Bryssel måste en gång för alla tydliggöra huruvida man är för eller emot människors rätt till självbestämmande. Om EU menar allvar med de imponerande mål man alltid försvarar måste man upphöra med att tillämpa dubbelmoral och i stället för att alltid enbart företräda Förenta staternas intressen inta en neutral medlingsroll.
Finanskrisen väcker emellertid även frågor om EU:s självförståelse. Under de senaste decennierna har unionen trots allt visat sig vara ett verktyg för ohämmad liberalism. Det är inte medborgarna utan det hänsynslösa genomförandet av en nyliberal ståndpunkt som har varit det centrala. Nu räcker det inte med att endast stränga miniminormer tillämpas i fråga om tillsyn över finansmarknaderna inom EU; dessutom måste ett solidaritetsbidrag krävas från dem som gynnas av det internationella finanssystemet. Detta skulle till exempel kunna användas till en säkerhetsfond för att stödja banker i kristider.
Athanasios Pafilis : Medan center/höger- och center/vänster-regeringarna i medlemsstaterna vägrar att tillgodose till och med de lägsta löneanspråken och arbetstagarnas andra anspråk på grund av att ekonomin inte klarar detta finansierar Europeiska rådet förolämpande nog banker och monopol med miljardbelopp. Återigen tvingas arbetstagarna att stå för kostnaderna för krisen.
Snabbare kapitalistiska omstruktureringar, avveckling av arbetsmarknadsfrågor, rasering av socialt skydd och försäkringssystem, produktivitetsbaserade löner och arbetslöshet är centrala konsekvenser av de beslut som fattades vid EU-toppmötet. Denna grymma attack kompletteras av det europeiska avtalet om invandring och asyl som skapar omänskliga hinder för invandrare inom EU samtidigt som monopolen garanterat kan få sitt behov av billig arbetskraft tillgodosett.
Samtidigt döljer rådets beslut EU:s skenheliga intresse för klimatet, med tanke på att energikostnaden nu oavsett produktionskostnaderna ska baseras på börsens nyckfullhet, så att monopolens vinst därigenom ökar på bekostnad av miljön.
Det kan inte finnas några lösningar som gynnar människor inom ramen för konkurrenskraft och den avreglerade kapitalåtgärden som EU och regeringarna ytterligare stärker genom åtgärder för att tillhandahålla statligt stöd för monopol samtidigt som de ökar sin attack mot allmänheten för att hjälpa kapitalistsystemet ut ur krisen.
Luís Queiró : skriftlig. - (PT) Europeiska rådets möte den 15-16 oktober var anmärkningsvärt på grund av dess svar på den finansiella krisen. Även om andra frågor kräver uppmärksamhet och kan diskuteras är det finanskrisen som vår uppmärksamhet av nödvändighet är inriktad på. Inför uppkomsten av en finanskris där bristen på kredit, i ordets rätta etymologiska bemärkelse, ledde till nya problem och nya hot dag efter dag var det europeiska svaret effektivt när det gäller att återställa det nödvändiga förtroendet för marknaderna.
Oavsett vad ni anser om krisens ursprung och bästa möjliga svar bekräftas denna tolkning av fakta. Ur detta hänseende bör reaktionen från EU-institutionerna välkomnas. Vid analysen av det europeiska svaret finns det ett faktum som utmärker sig. Vare sig i de aktuella fördragen eller i Lissabonfördraget har det vidtagits några åtgärder för de möten som är avgörande för att återställa förtroendet för marknaderna. Detta bevisar att för den union av stater som Europa nu är och förhoppningsvis kommer att fortsätta att vara i framtiden krävs institutionell flexibilitet och framför allt, ett starkt och bestämt politiskt ledarskap. Det var det vi hade och detta faktum har uppenbarligen gjort mer när det gäller att föra européerna närmare EU än någon PR-strategi eller institutionell debatt skulle kunnat göra.
Catherine Stihler : skriftlig. - (EN) Avvisandet av ändringsförslag 4 är en besvikelse. Finanskrisen bör inte leda till att vi överger våra internationella skyldigheter i fråga om att bekämpa klimatförändringar och fattigdom.
Alessandro Battilocchio : Jag välkomnar betänkandet av Harlem Désir från Europaparlamentets socialistgrupp. Det har gjort det möjligt för parlamentet att anta ett direktiv som skyddar arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag genom att deras rätt till samma arbetsvillkor som andra arbetstagare bekräftas. Medlemsstaterna måste nu anta de nödvändiga lagstiftande, reglerande och administrativa bestämmelserna för att uppfylla direktivet inom tre år efter att det offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Syftet med direktivet är även att införa ett lämpligt regelverk för att utnyttja arbete vid bemanningsföretag i syfte att bidra till att skapa arbetstillfällen och utveckla flexibla arbetsformer, vilket jag anser vara en särskilt viktig lösning i denna kristid.
Richard Corbett : skriftlig. - (EN) Jag välkomnar direktivet om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag som innebär att likabehandling äntligen blir verklighet för några av våra mest sårbara arbetstagare.
Det var på tiden att detta direktiv utformades. Det har gått sex år sedan kommissionen första gången lade fram förslag till ett direktiv om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, och under denna tid har antalet arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag inom den offentliga och privata sektorn kraftigt ökat. Arbete vid bemanningsföretag bidrar till en dynamisk och flexibel modern ekonomi och kan ofta fungera som ett sätt för långtidsarbetslösa att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag får emellertid inte behandlas som en andra klassens arbetstagare och bemanningsföretagen ska inte kunna snedvrida arbetsmarknaden genom att erbjuda dem sämre löner och arbetsvillkor än andra arbetstagare.
Därför är jag mycket glad över att parlamentet, genom att godta den kompromisslösning som de europeiska ministrarna som ansvarar för sysselsättning nådde vid ministerrådet i juni, har sett till att detta direktiv kommer att träda i kraft. Detta är fantastiska nyheter för de uppskattningsvis 1,3 miljoner brittiska arbetstagare som kommer att skyddas av denna lagstiftning och fungerar som ett utmärkt bevis på att vår gemensamma europeiska marknad är en social marknad där arbetstagares rättigheter skyddas samtidigt som arbetsmarknaderna är flexibla.
Proinsias De Rossa : Jag välkomnar dagens omröstning i Europaparlamentet om att godkänna direktivet om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag där principen om lika lön för lika arbete införs, så att löner och arbetsvillkor för såväl arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag som för fast anställda skyddas.
De irländska och brittiska regeringarna har under många år hämmat utvecklingen av ett skydd för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och som har diskriminerats beträffande arbetsvillkor och rätten att tillhöra ett fackförbund, ett skydd som gäller inom hela Europa. Dagens omröstning i Europaparlamentet om det sista skedet av ett nytt direktiv är en mycket viktig seger i kampen mot ett ”race to the bottom”. Bemanningsföretagen har under allt för lång tid tillåtits försämra löner och arbetsvillkor för den fast anställda heltidspersonalen, till alla arbetstagares nackdel.
För att kunna påskynda antagandet av lagstiftningen antas rådets gemensamma ståndpunkt utan ändringsförslag i detta betänkande. Rådet har till och med återlämnat förslaget till direktiv till parlamentet för en andra behandling efter att ha antagit ändringsförslagen från parlamentets första behandling. Att i detta skede av processen lägga fram ändringsförslag är oansvarigt av dem som hellre utövar partipolitik än åstadkommer förbättrade arbets- och levnadsvillkor för våra medborgare.
Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Vi erkänner att antagandet av rådets gemensamma ståndpunkt om arbete vid bemanningsföretag har en viss betydelse för arbetstagare i de olika EU-länder där lagstiftningen är mycket klen och där de största och allvarligaste kränkningarna sker inom denna typ av verksamhet.
Därför är det nödvändigt att kundföretagen tillämpar likabehandling i fråga om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, också när det gäller löner. Det är även nödvändigt att denna likabehandling erkänns redan från första arbetsdagen och att arbetsmarknadens parter enas om alla undantag från denna princip genom kollektivförhandlingar eller genom avtal som ingås med arbetsmarknadens parter på nationell nivå. Ett undvikande av sådana undantag, vilket vi föreslog, skulle emellertid ha varit att föredra. Det skulle även ha varit lämpligt att på ett bättre sätt tydliggöra begreppet arbete vid bemanningsföretag för att begränsa dess användning till exceptionella fall eller närmare bestämt till perioder som präglas av livlig verksamhet och perioder när fast anställda tillfälligt inte kan arbeta. Vi beklagar att majoriteten, däribland PSE-gruppen, avvisade våra ändringsförslag.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Flera av de ändringsförslag som Europaparlamentet tar ställning till i detta betänkande är sympatiska. Ändringsförslagen berör dock frågor som ska behandlas på nationell nivå och inte av EU-institutionerna. Vi har därför röstat nej till dessa ändringsförslag.
Małgorzata Handzlik : Efter sex års förhandlingar har Europaparlamentet äntligen godkänt direktivet om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. I dag råder det stora skillnader mellan medlemsstaternas nationella lagstiftningar i fråga om arbete vid bemanningsföretag. Arbete vid bemanningsföretag har emellertid fått en allt viktigare roll i alla länder inom Europeiska unionen, och arbetsmarknaden utvecklas på ett dynamiskt sätt. Man beräknar att omkring tre miljoner människor inom Europeiska unionen hyrs ut av bemanningsföretag till omkring 20 000 kundföretag. Av detta skäl behöver vi en mer exakt definition av räckvidden för denna sysselsättningsform.
Dessa bestämmelser är särskilt viktiga för arbetstagarna själva. Arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag kommer nu att ha garantier för att de när de arbetar för en arbetsgivare erbjuds samma villkor som de arbetstagare som arbetsgivaren anställer direkt. Vidare måste dessa villkor gälla redan från och med första arbetsdagen.
Dessutom gynnas bemanningsföretagen själva av bestämmelserna för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. Genom att hyra in arbetstagare från bemanningsföretag kan kundföretagen tillämpa en flexibel personalhantering, i synnerhet vid de tidpunkter då företaget behöver utöka arbetsstyrkan för att tillgodose marknadsefterfrågan.
Ona Juknevičien : skriftlig. - (LT) För närvarande råder det stora skillnader mellan de nationella rättsakter som reglerar arbete vid bemanningsföretag. Den bristfälliga samordningen av bemanningsföretagens verksamhet skapar förutsättningar för utnyttjande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. Vid möten med litauer som arbetar utomlands har jag vid flera tillfällen blivit informerad om att de får sämre betalt än andra arbetstagare och att de ofta inte får betalt alls för det arbete som de utför eller att transport- och levnadskostnader på ett olagligt sätt dras av från deras löner.
Dessutom är arbetsvillkoren för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag svåra och ofta skadliga för deras hälsa. Samtidigt krävs det ofta att de ska arbeta mycket mer och snabbare än andra arbetstagare. Arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag saknar också ofta sociala garantier. Arbete vid bemanningsföretag ökar i alla länder inom Europeiska unionen, även om denna grupp av arbetstagare varierar kraftigt från land till land. Jag instämmer i Europaparlamentets och rådets gemensamma ståndpunkt och anser att detta direktiv kommer att bidra till att arbetsvillkoren för majoriteten av medborgarna förbättras och till att de erbjuds sociala garantier. Bemanningsföretagen kommer att behandlas som arbetsgivare och blir tvungna att se till att arbetstagarna omfattas av de rättigheter de är berättigade till.
Den allmänna arbetsrätten kommer att gälla arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. De kommer att få samma lön som andra arbetstagare och omfattas av samma villkor när det gäller social trygghet. På parlamentets initiativ kommer dessa rättigheter att gälla från och med första arbetsdagen. Vid omröstningen stödde jag inte GUE-gruppens ändringsförslag, vars syfte var att få medlemsstaterna att förbjuda eller begränsa arbetsmöjligheter via bemanningsföretag.
David Martin : skriftlig. - (EN) Jag stöder direktivet om arbete vid bemanningsföretag. De 1,3 miljoner arbetstagare i Storbritannien som hyrs ut av bemanningsföretag kommer nu att få samma rättigheter som deras fast anställda kolleger. Jag är helt och hållet positiv till att arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag får samma rättigheter på områden såsom sjukskrivning, pensionsbidrag, lika lön och tillgång till yrkesutbildning.
Catherine Stihler : skriftlig. - (EN) Jag välkomnar antagandet av detta betänkande vid andra behandlingen. Medlemsstaterna måste nu agera för att inrätta det förbättrade skyddet för dem som hyrs ut av bemanningsföretag.
Andrzej Jan Szejna : Bemanningsföretag sysselsätter omkring tre miljoner människor inom Europeiska unionen. De beräknas erbjuda tjänster till ett värde av 75 miljarder euro.
Syftet med utkastet till direktiv om villkor för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag är att införa minimibestämmelser om skydd av arbetstagare och samtidigt stödja branschen för bemanningsföretag. Det har blivit ett exempel på social lagstiftning vid en tidpunkt som kännetecknas av förväntningar på ett socialt Europa.
Den viktigaste grunden till denna rättsakt är icke-diskriminering av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag när det gäller lön, sociala rättigheter och anställningsrättigheter samt tillämplig lagstiftning.
Det kommer inte heller att förekomma någon diskriminering i fråga om arbetstid, övertid, semester eller skydd för gravida kvinnor.
En mycket viktig aspekt av direktivet är att arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag nu omfattas av bestämmelserna från och med den första arbetsdagen. Eventuella undantag från denna princip måste alltid diskuteras med arbetsmarknadens parter.
Det råder ingen tvekan om att det för närvarande finns mycket stora skillnader när det gäller arbetsvillkor och lön för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. Dessa skillnader måste utjämnas så snart som möjligt.
På grund av detta har jag röstat för antagandet av bestämmelserna så att dessa arbetstagare så snart som möjligt erbjuds skydd.
Georgios Toussas : Det direktiv som antogs av Europaparlamentet med förevändningen att skydda arbetstagarnas så kallade lika rättigheter gör det möjligt för slavhandelsliknande verksamheter, som vilseledande kallar sig för bemanningsföretag, att starta och bedriva verksamhet. Av medlemsstaterna krävs att de förbjuder eventuella hinder mot dessa företags införlivande och verksamhet och att de skyddar deras rätt att ta ut en avgift för sina ”tjänster”, dvs. lösensumman för deras slavhandel.
I själva verket innebär det att den verkliga arbetsgivaren befrias från alla skyldigheter gentemot de arbetstagare som betraktas som anställda hos det slavhandelsliknande företaget som endast har personal på pappret. Därmed behöver arbetsgivarna inte längre uppfylla de skyldigheter de enligt lagstiftningen om sysselsättning och försäkring är skyldiga att uppfylla och de befrias från eventuell skadeståndsskyldighet, såsom ersättning för olyckor på arbetsplatsen.
Faktum är att direktivet inte skyddar rättigheterna för arbetstagarna/slavhandelsoffren utan att dessa tvärtom berövas sina rättigheter.
Det påstådda skyddet av arbetstagares rättigheter visar sig vara ett skydd för de företag som bedriver slavhandel, för legitimiseringen av oegentligheter i fråga om kapital och för ett hänsynslöst utnyttjande av arbetarklassen.
Genom tillgodoseendet av den moderna gräsrotsrörelsens behov och rättigheter förutsätts att EU:s gräsrotsfientliga politik kommer att stoppas och att arbetstagarna kommer att komma med en motattack där de fastställer villkoren för gräsrotsrörelsen så att de kan hävda sin makt.
Geoffrey Van Orden : EU:s direktiv om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag bidrar till den stora mängd EU-lagstiftning och brittisk lagstiftning som gör livet för arbetsgivare och företagare mer komplicerat, dyrt, begränsat, mindre flexibelt och allmänt mer problematiskt. I en tid som präglas av global konkurrens är det än viktigare att Storbritannien och andra europeiska länder bibehåller sina ekonomiers eventuella konkurrensfördelar. Arbetsrätt bör därför vara en fråga som hanteras av nationella myndigheter och inte av EU. Syftet med direktivet är att införa en gemensam rättslig EU-ram för att reglera löne- och arbetsvillkoren för de arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. Detta skulle påverka den brittiska arbetsmarknaden, som beräknas sysselsätta 1,4 miljoner arbetstagare vid bemanningsföretag, mycket negativt. Dessutom kommer migrerande arbetstagare som kan dra fördel av direktivet att gynnas. När vi nu går in i en period som kännetecknas av recession är det än viktigare att flexibla sysselsättningsmöjligheter utökas för våra egna medborgare och att framför allt de små företagen får hjälp och inte belastas.
John Attard-Montalto : skriftlig. - (EN) Jag vill uttrycka mitt stöd för kommissionens och rådets förslag om användningen av Internet och kommunikation. Samtidigt som online-teknik såsom mobiltelefoner erbjuder en rad möjligheter innebär den fortfarande risker för barn och den missbrukas alltjämt. Några exempel på risker som barn utsätts för är risken att utsättas för barnpornografiskt material, att kontaktas av människor som försöker bli vänner med dem i syfte att begå sexuella övergrepp (grooming) och att bli offer för mobbning i en online-miljö (Internetmobbning).
Med tanke på att svårigheterna på detta område har ökat ytterligare genom uppkomsten av ny teknik och nya tjänster är det nya program som kommissionen föreslår för att på ett bättre sätt skydda barn från de nya risker de utsätts för nödvändigt, och jag stöder helhjärtat de åtgärder som föreslås.
Jag är väl medveten om det allvarliga i risken för att barn utsätts för stötande material eftersom min egen dotter - som nätt och jämnt är tonåring - har varit utsatt för detta. De flesta unga tonåringar är nyfikna och tror att när de nått puberteten så är de vuxna. Det är en mycket känslig fas i deras liv och vi måste göra vårt yttersta för att erbjuda något slags säkerhet och skydd för deras eget bästa.
Alessandro Battilocchio : Jag har röstat för kommissionens förslag om säkrare Internetprogram som från och med den 1 januari och under fem år genom 55 miljoner euro i finansiering syftar till att skydda barn som använder Internet och annan kommunikationsteknik, till exempel mobiltelefoner. Detta åtagande kommer att stödja verksamhet för att öka allmänhetens kunskap och bekämpa olagligt innehåll och skadligt beteende och därigenom främja en säkrare miljö. Jag vill berömma föredraganden, Roberta Angelilli, för den omsorgsfullhet med vilken hon behandlat allvarliga frågor såsom barnpornografi och grooming och för förslagen om att skydda ”små surfare” mot potentiella faror.
Faktum är att i takt med att ny teknik sprids och datorvanan ökar utsätts barn i allt större utsträckning för farorna med olagligt innehåll och skadligt beteende. Av detta skäl är vi förpliktigade att garantera dem säker tillgång till de nya medierna.
Charlotte Cederschiöld : skriftlig. - Initiativ och åtgärder för att förhindra att barn utsätts för brott vid användande av Internet är i högsta grad angelägna och behövliga. Av den anledningen har vi röstat för Roberta Angelillis betänkande om inrättande av ett flerårigt gemenskapsprogram för att skydda barn som använder Internet och annan kommunikationsteknik. Vi vill dock betona att en rad av de åtgärder som föreslås i betänkandet bättre initieras och bekostas av medlemsstaterna själva. Andra åtgärder som syftar till att bekämpa t.ex. barnpornografi, bör dock p.g.a. problemets globala karaktär utformas genom samarbete mellan medlemsstaterna.
Derek Roland Clark, Nigel Farage och John Whittaker : skriftlig. - (EN) Vi är överens om att barn bör skyddas från sexualförbrytare, Internetmobbning och andra faror på Internet. Vi har emellertid två invändningar mot denna lagstiftning. För det första det faktum att den innebär att det blir tillåtet för EU att få ökad kontroll över Internet, eftersom vi anser att EU redan nu nästan har monopol över mediekanalerna. För det andra anser vi inte att den skugglika organisationen Europol bör vara involverad i någon form av brottsbekämpande verksamhet. Vi anser att de nationella parlamenten och de nationella organen som arbetar med brottsbekämpning och som kan utforma lämpligt skydd av barn på Internet är de som är bäst lämpade för att arbeta med skydd av barn. Då kommer skyddet att få den demokratiska legitimitet som endast församlingar på nationell nivå kan ge och den operativa effektivitet som endast nationell brottsbekämpning kan erbjuda.
Carlos Coelho : skriftlig. - (PT) Jag välkomnar upprättandet av ett flerårigt gemenskapsprogram (2009-2013), vars syfte är att öka allmänhetens kunskap samt erbjuda barn utbildning om säkrare användning av Internet, framför allt när det gäller tillgång till olagligt innehåll, grooming och Internetmobbning.
Enligt den senaste Eurobarometer-statistiken utnyttjar 74 procent av barnen mellan 12 och 15 år Internet under minst tre timmar varje dag. De allra flesta av dessa barn uppgav att de redan av misstag exponerats för pornografiska bilder.
Det är absolut nödvändigt att vi så snabbt som möjligt vidtar alla åtgärder som krävs för att skydda våra barn från de ökade faror som de utsätts för på de allt fler webbplatser som innehåller innehåll som är skadligt för barn, framför allt barnpornografi.
Vi måste sätta stopp för den ökning - på omkring 16 procent det senaste året - som har registrerats när det gäller kränkningar av minderåriga på Internet och som förvärras genom den oroande tendensen att ännu yngre barn utsätts.
Av denna anledning stödjer jag upprättandet av detta program och tillhandahållandet av kontaktpunkter och telejourer för att rapportera förekomsten av denna typ av innehåll och även utvecklingen av ”barnsäker” märkning av webbsidor.
Petru Filip : skriftlig. - (RO) Betänkandet om behovet av att Europaparlamentet och rådet utarbetar ett beslut om inrättande av ett gemenskapsprogram för att skydda barn mot den stora mängden webbplatser med pornografiskt och våldsamt innehåll samt annan kommunikationsteknik är mer än välkommet, även om förväntningarna på det är alltför höga.
Var det verkligen nödvändigt för oss att vänta tills vi såg barn döda eller kränka andra barn innan vi fattade denna typ av beslut? För bara några år sedan var det svårt att föreställa sig denna typ av verklighet i det europeiska samhället. Allt detta har skett på grund av att globaliseringen, som bland annat innebär kommunikation över gränserna, har skapat en situation där information har blivit en handelsvara med ett enda tydligt mål, nämligen att skapa vinst till vilket pris som helst, i stället för att vara ett medel för sanning, utbildning och skönhet.
Därför måste rådet och kommissionen ta betänkandet på allvar, eftersom vi inte vill ha en situation där våra egna barn leder framtidens samhälle mot brottslighet, våld och pornografi. Jag röstade för betänkandet i förhoppning om att det kommer att bidra till att processen med utarbetandet av ett direktiv som blockerar barns tillträde till information med olämpligt innehåll inleds, samtidigt som medborgarnas rätt till information respekteras.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - I dag finns det hundratals enkla, tillgängliga och billiga datorprogram som effektivt förhindrar att barn råkar besöka olämpliga hemsidor på Internet. De flesta standardwebbläsare har dessutom olika ”barnfunktioner” installerade vilket gör det enkelt för föräldrar att kontrollera vilka sidor som barnen får besöka. Föredraganden föreslår på ett mycket otydligt sätt att hela 55 miljoner euro av EU-medborgarnas skattepengar ska avsättas till ett EU-propagandaprogram som enligt vår uppfattning är onödigt, dyrt och ineffektivt.
Małgorzata Handzlik : skriftlig. - (PL) Kunskapen om användningen av datorer och Internet ökar i takt med att den nya tekniken sprids. En av de största användargrupperna i fråga om Internet är barn och ungdomar. Även om Internet ger tillgång till information är det dessvärre även förknippat med många faror. Barn och ungdomar är en av de grupper som drabbas mest. Undersökningar som genomförts tyder på att nästan alla barn har kommit i kontakt med pornografiska bilder. Särskilt oroande är den nedåtgående trenden när det gäller åldern på de barn som utsätts för detta.
Enligt min mening måste bekämpningen av denna företeelse prioriteras. Det innebär en strategi på flera nivåer där föräldrar, skolor, telekomoperatörer, Internetleverantörer, icke-statliga organisationer och självreglerande organ är engagerade. Framför allt krävs ökad kunskap om hur man undviker skadliga företeelser, ett effektivt system för att rapportera övergrepp och bättre resurser för polis och utredande myndigheter. Jag anser också att en omfattande utbildningskampanj skulle leda till ökad kunskap hos barn när det gäller riskerna med att använda den nya tekniken.
Därför är jag glad över att kunna rösta för finansiering om sammanlagt 55 miljoner euro för åren 2009-2013 för programmet Safer Internet, som var en del av det förslag som omröstningen handlade om. Jag anser att dessa resurser kommer att göra det möjligt att uppnå målen med programmet.
Ona Juknevičien : skriftlig. - (LT) I och med den snabba ökningen av ny teknik och datorvana använder allt fler barn och ungdomar Internet. Minderåriga exponeras ofta för webbplatser på Internet som innehåller uppmaningar till skadligt beteende och barnpornografi, främjande av prostitution av minderåriga, reklam för dieter som orsakar anorexi eller uppmaningar till självmord. Enligt uppgifter från Interpol ökar antalet nya barnpornografiska bilder på Internet varje år. Vi måste lösa problemet med barnsäkerhet på Internet på alla nivåer, och engagera barnen, deras familjer, skolor och hela samhället. Vi måste informera barnen om de faror de ställs inför vid användningen av ny teknik. Vi måste hjälpa barnen att känna igen exempel på kränkningar av minderåriga, trakasserier, hot eller andra risker, de former dessa antar och lära barnen hur de skyddar sig själva. I Europeiska kommissionens nya program Safer Internet föreslås att 55 miljoner euro anslås till bekämpningen av beteenden som är skadliga för barn och ungdomar på Internet. Syftet är att skapa en säker Internetmiljö och främja medel för att förebygga brott. Programmet innehåller planer för inrättandet av en gemensam databas och utbyte av god praxis på internationell nivå.
Roger Knapman och Thomas Wise : skriftlig. - (EN) Kränkningar och exploatering av barn via Internet, mobiltelefoner eller annan teknik är motbjudande och oacceptabelt, men åtgärder för att skydda barn - och bestraffa dem som skadar eller försöker skada dem - måste vidtas på nationell nivå mellan nationella regeringar i samarbete. Som alltid anser vi att åtgärder på EU-nivå inte är lösningen.
Eija-Riitta Korhola : skriftlig. - (FI) Jag röstade för Roberta Angelillis betänkande eftersom en av de mest grundläggande och hållbara strukturerna inom den europeiska värdebasen är vår skyldighet att skydda de oskyldiga, dvs. barnen. Barns rättigheter och deras skydd är en central del av de mänskliga värdena. Internet innebär en mängd hot som barn måste skyddas mot på ett mer effektivt sätt än vad som är fallet nu. Åtgärder på gemenskapsnivå är motiverade på detta område. Vi måste fortfarande påminna varandra om ”kvarnstenen” och ”havets djup”.
Vi måste även vara medvetna om vårt ansvar som föräldrar. Jag stöder alla ändringsförslag där betydelsen av information och utbildning till föräldrar, lärare och andra människor som kommer i kontakt med barn betonas. Det är mycket viktigt att informera föräldrar på detta sätt och därigenom främja användningen av ansvarsfull kommunikationsteknik.
Vidare är ändringsförslag 23 viktigt. Där hanteras även problemen med grooming, elektronisk trakassering och olika former av våldsamt innehåll. Förslagen i ändringsförslag 26 om att införa olika tekniska verktyg och stärka tjänsteleverantörernas ansvar är korrekta och riktiga.
Carl Lang och Fernand Le Rachinel : skriftlig. - (FR) Enligt stiftelsen Internet Watch, en engelsk organisation som bekämpar innehav och spridning av barnpornografiska bilder är den sexuella exploateringen av barn på Internet i kommersiellt syfte en växande sektor som förknippas med låga risker och höga vinster. Försäljningen av dessa bilder utgör en avskyvärd handel som är värd miljarder euro.
Vi stöder kommissionens och vår parlamentskollegas strategi för att sätta stopp för denna typ av verksamhet, framför allt genom att upprätta en mekanism för att blockera betalningar med kreditkort eller elektroniska betalningar när barnpornografiska bilder köps på Internet.
Dessvärre har alla nationella och europeiska skyddsmekanismer som utvecklas för närvarande en allvarlig teknisk begränsning. Faktum är att de flesta kommersiella servrar som erbjuder dessa bilder inte är placerade i Europa, utan i Förenta staterna, Ryssland och Asien. Därför kan deras olagliga innehåll enkelt läggas upp i ett land och visas i ett annat. Och därför är det begripligt att effektiva åtgärder för att bekämpa utvecklingen av pedofili på Internet inte bara är nödvändiga utan även problematiska.
Kartika Tamara Liotard : skriftlig. - (EN) Vi välkomnar betänkandet vars avsikt är att skapa en säkrare Internetmiljö för barn. Det är vårt ansvar att skydda våra barn från farligt material som innehåller barnpornografi och våld. Betänkandet bör emellertid inte användas som förevändning för en harmonisering av straffrätten inom EU. Först och främst behöver vi bättre samordning mellan de nationella rättssystemen.
David Martin : skriftlig. - (EN) Jag stöder helhjärtat behovet av en budget om 55 miljoner euro för att se till att barn, varav många ägnar minst tre timmar om dagen åt Internet, på ett bättre sätt skyddas från osäkert användarinnehåll. Jag stöder behovet av bättre informationsmetoder i form av informationspaket om farorna med Internet som riktar sig till föräldrar och vårdnadshavare.
Andreas Mölzer : Internet övervakas inte och trots detta är barn och ungdomar sällan medvetna om de faror som finns där. Det faktum att tre fjärdedelar av barnen, enligt en brittisk undersökning, av en slump kommit i kontakt med pornografiska eller våldsamma fotografier på Internet är oroväckande. Vi måste skydda våra ungdomar mot detta och även mot utbredd olaglig Internetverksamhet såsom Internetmobbning och grooming.
Det senare är särskilt viktigt för att se till att Internet upphör att vara ett paradis för pedofiler på grund av dess anonymitet. Vi kommer endast att lyckas med detta genom en kombination av olika åtgärder som även bör omfatta Internet-caféer. Enligt min mening innebär detta betänkande ett steg i rätt riktning, om än inte tillräckligt stort, och därför röstade jag för det.
Luís Queiró : skriftlig. - (PT) Barns säkerhet vid användning av kommunikationssystem på Internet är grundläggande, med tanke på att barn i takt med att ny teknik blir alltmer utbredd och datorvanan ökar utsätts för riskerna med olagligt innehåll och skadliga beteenden såsom barnpornografi, grooming i syfte att begå sexuella övergrepp, Internetmobbning och uppmaning till självstympning, anorexi och självmord.
De åtgärder som vidtas måste omfatta barn, familjer, skolor och alla andra intressenter. Det krävs gemensamma insatser för att höja kunskapsnivån och förebygga och för att göra barnen medvetna om det som sker. En omfattande kampanj för att förbättra föräldrars och lärares datorvana måste därför genomföras för att minska den tekniska klyftan mellan generationerna. Åtgärder som omfattar information, utveckling av nya tekniska verktyg och utbyte av god praxis måste främjas.
Dessa förslag gäller i lika hög grad Portugal där regeringen inom ramen för Magellan-initiativet erbjuder barn från 6 års ålder en dator. Jag undrar om alla de farhågor som uttrycks i detta betänkande kommer att beaktas i den portugisiska regeringens åtgärder.
Frédérique Ries : skriftlig. - (FR) Internet är en väsentlig del av våra barns dagliga liv. I takt med att de blir äldre använder de Internet mer. Från 11 års ålder surfar barnen dagligen på Internet, och när de fyllt 15 är de online och interagerar på Internet flera gånger om dagen.
Användningen av detta överväldigande verktyg som fungerar som en nyckel till kunskap och en språngbräda till inlärningssamhället är emellertid inte riskfri.
Ett oräkneligt antal barn exponeras aningslöst för skadliga bilder eller skadligt innehåll, såsom affärssvindel, trakasserier, pornografi och uppmaning till rasistiska handlingar och självmord.
Dessa övergrepp sker framför allt på grund av att det saknas lämpliga internationella regler och samarbete.
Syftet med det europeiska programmet Safer Internet, vars budget uppgår till 55 miljoner euro, är att öka kunskapen om farorna med Internet, inte bara hos barn utan även hos deras föräldrar och lärare. Dessutom är avsikten att främja utvecklingen av filtreringssystem och stödja märkning av webbplatser som bedöms vara barnsäkra.
Därför röstade jag naturligtvis för den italienska parlamentsledamoten Roberta Angelillis betänkande där användning av Internet i en säker miljö och garanti av ett fullständigt skydd av barnens fysiska och moraliska integritet förespråkas.
Luca Romagnoli : Herr talman, mina damer och herrar! Jag är positiv till Roberta Angelillis betänkande om att skydda barn som använder Internet och annan informationsteknik. I och med den omfattande spridningen av ny teknik som gradvis blir alltmer tillgänglig utsätts barn i allt högre utsträckning för riskerna med olagligt innehåll såsom trakasserier, barnpornografi, mobbning, uppmaning till anorexi osv. Därför krävs gemensamma åtgärder för att förebygga och bekämpa sådana övergrepp. Jag stöder helhjärtat detta betänkande eftersom det leder till att en fråga som gemenskapsinstitutionerna ofta underskattar synliggörs. Slutligen applåderar jag förslaget om att skapa en europeisk databas med barnpornografiska bilder, som i realtid är kopplad till anmälningarna från olika heta linjer och som står till polisens förfogande för att ge dem tillgång till bästa möjliga verktyg och möjlighet att bekämpa detta avvikande beteende.
Liam Aylward : skriftlig. - (EN) I detta direktiv föreslås nya åtgärder för att främja koldioxidmedveten bilkörning. Med ett åtagande om att minska 18 procent av växthusgasutsläppen står Irland inför en mycket stor utmaning. När det gäller transport måste vi koncentrera oss på denna sektor för minskning och på att öka allmänhetens kunskap.
I detta EU-förslag beskrivs utarbetandet av en ny metod som går ut på att beräkna kostnaden för energiförbrukning och utsläpp från fordon för att uppmuntra människor att köpa energieffektiva bilar. Denna metod gäller all vägtransport förutom uttryckningsfordon, räddningsfordon och militärfordon.
Vi stöder införandet av en integrerad strategi som omfattar fordonstillverkare, bränsleleverantörer, reparatörer, kunder, förare och offentliga myndigheter. Initiativet för att stimulera marknaden för mer energieffektiva bilar till konkurrenskraftiga priser ger de irländska medborgarna en möjlighet att minska utsläppen samtidigt som de gynnas ekonomiskt. Detta är förmånligt på alla nivåer: både när det gäller privata och nationella kostnader. Lägre bränsleförbrukning innebär minskad import av nödvändigt bränsle. Detta kommer att främja utvecklingen av energieffektiv fordonsteknik globalt och är ett mycket positivt steg.
Carlos Coelho : skriftlig. - (PT) Ett brett marknadsinförande av teknik med bättre prestanda hindras ofta av höga ursprungskostnader, vilket leder till en låg kundefterfrågan. Därför krävs åtgärder på gemenskapsnivå för att främja den investering som behövs för tillverkning av fordon som är mer energieffektiva och mindre förorenande, inte minst eftersom kostnaden för denna typ av alternativ på lång sikt kommer att bli lägre.
Jag instämmer i målet med detta direktiv: att främja marknadsinförandet av rena och energieffektiva fordon och därigenom bidra till energieffektiviteten inom transporter genom att minska bränsleförbrukningen, bidra till klimatskydd genom att minska koldioxidutsläppen samt förbättra luftkvaliteten genom att minska utsläppen av föroreningar.
Europaparlamentet måste föregå med gott exempel genom att anta hållbarhetskriterier, framför allt inom offentlig upphandling.
Jag stöder den kompromiss som nåtts i fråga om detta betänkande. Det är mer flexibelt och mindre byråkratiskt än det ursprungliga förslag som kommissionen och föredraganden lade fram. Framför allt instämmer jag i kompromissen eftersom subsidiaritetsprincipen tillämpas och kompromissen inte är lika betungande för de lokala myndigheterna.
Konstantinos Droutsas : Främjandet av ”rena och energieffektiva vägtransportfordon” är ur teknisk synvinkel en nödvändig miljöskyddsåtgärd eftersom utsläppen från traditionella fordon bidrar till klimatförändringarna och luftföroreningarna i stadscentrum, med allvarliga återverkningar på folkhälsan.
Trots demonstrationer av arbetstagare som kräver åtgärder för att ta itu med dessa allvarliga problem vägrar fordonsindustrin att inom ramen för konkurrens tillverka ”rena fordon”, såvida inte ökad lönsamhet garanteras på förhand. Industrin kräver att kostnaderna för forskning och utveckling tillsammans med den ökade vinsten finansieras av den offentliga sektorn.
Genom kravet på att de operativa kostnaderna för energiförbrukning, koldioxidutsläpp och föroreningar under fordonets livscykel används som kriterium vid offentlig upphandling av fordon, och att offentliga medel därigenom på ett anmärkningsvärt sätt används till att subventionera fordonsindustrins tillverkning av renare fordon, är det precis detta förslaget till direktiv innebär.
Arbetstagarna kämpar för kollektivtrafikbolag som tillgodoser deras behov med en hög standard av miljövänliga tjänster. De är emot alla former av reglering som är utformad för att berika fordonsindustrin som med dess oansvariga sociala ståndpunkt och miljöståndpunkt som är utformad för att öka dess vinst bidrar till klimatförändringarna, till överförbrukningen av energiresurser och till luftföroreningarna.
Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för Dan Jørgensens betänkande om främjande av rena och energieffektiva vägtransportfordon eftersom jag anser att industrin måste uppmanas att investera i utvecklingen av fordon med låg energiförbrukning och låga växthusgasutsläpp.
De offentliga myndigheterna bör bidra till att stimulera denna marknad och förbättra transportsektorns bidrag till EU:s politik på områdena miljö, klimat och energi genom att beakta energi- och miljökostnader vid upphandlingar av vägtransportfordon.
Genowefa Grabowska : skriftlig. - (PL) Miljövänliga och energieffektiva fordon som används i kollektivtrafik är självklart något positivt. De är en nödvändighet för våra städer och för miljön. Vi bör även komma ihåg att införliva användningen av ”rena” fordon i den del av vår verksamhet som är kopplad till klimatförändringspaketet. Som ledamot av utskottet för miljö stöder jag därför majoriteten av de åtgärder som föredraganden föreslår (och framför allt de tekniska och organisatoriska åtgärderna) som kommer att bidra till att det grundläggande målet uppnås, dvs. att minska föroreningarna genom att investera i miljövänlig teknik med lägre koldioxidutsläpp. Fordonen i fråga omfattar framför allt servicefordon (särskilda lastbilar och bussar för operativt stöd, infrastrukturunderhåll, sopmaskiner osv.).
Förslaget att införa obligatoriska kriterier för koldioxidutsläppsnivåer vid offentlig upphandling av fordon för kollektivtrafik ställer jag mig emellertid tveksam till. Enligt min mening vore det att föredra att åtminstone under den första fasen av de nya föreskrifterna ge de upphandlande organisationerna i enskilda medlemsstater (som oftast utgörs av lokala myndigheter) rätten att välja sina egna miljökriterier vid upphandling av vagnparker. Jag instämmer i bedömningen att offentlig upphandling, i egenskap av en mycket viktig del av den europeiska marknaden, även fortsättningsvis bör vara ett verktyg för att främja miljövänliga fordon, men detta bör inte ske på ett mekaniskt sätt.
Jörg Leichtfried : skriftlig. - (DE) Jag röstade för främjandet av miljövänliga, energieffektiva fordon vid offentlig upphandling.
Det faktum att myndigheter och vissa företag vid upphandling av vägtransportfordon är skyldiga att inte bara beakta upphandlingspriset utan även energi- och miljökostnaderna under hela livscykeln, däribland energiförbrukning, koldioxid och utsläpp av föroreningar bör välkomnas.
Seán Ó Neachtain : Nu när vi befinner oss mitt i krisen på finansmarknaderna blir det lätt så att vi beslutsfattare koncentrerar oss helt och hållet på det aktuella problemet och glömmer bort eller förbiser Europeiska unionens målsättningar och andra initiativ. Därför välkomnar jag detta betänkande där behovet av rena och effektiva fordon framhålls.
Den viktigaste aspekten av detta betänkande är enligt min mening att det inte bara är koncentrerat på själva fordonen och konsumenttransport, utan att även stöd och uppmuntran till den offentliga sektorn behandlas. Det är passande att den offentliga sektorn föregår med gott exempel gentemot människorna i Europa när det gäller främjande av rena fordon.
Det är lovvärt att föredraganden försöker upprätta en koppling mellan offentlig upphandling och främjande av rena och effektiva fordon och jag hoppas att detta kommer att leda till en ökning av investeringar i och forskning om fordon med låga koldioxidutsläpp.
Rovana Plumb : skriftlig. - (RO) I detta direktiv presenteras en harmoniserad metod för upphandling av rena och energieffektiva fordon för en hållbar kollektivtrafik. Det kommer även att bidra till att de prioriteringar som är en del av Lissabonstrategin upprättas.
Det tydliga kravet är att energiförbrukning, koldioxidutsläpp och föroreningar ska beaktas när vägtransportfordon upphandlas av offentliga myndigheter och operatörer som erbjuder tjänster som en del av ett avtal med en offentlig myndighet, samt vid inköp av vägtransportfordon för tillhandahållande av kollektivtrafiktjänster för passagerare.
Störst ekonomiska fördelar skulle uppnås genom krav på att externa kostnader ska ingå som tilldelningskriterier vid alla upphandlingsbeslut. Fordonsägare skulle då gynnas direkt av energibesparingarna på lång sikt, och besparingarna skulle kraftigt överstiga fordonets eventuellt högre pris.
Genom att främja rena och energieffektiva fordon genom offentlig upphandling av kollektivtrafiktjänster, vilket detta initiativ stimulerar till, kommer utvecklingen av denna teknik ske snabbare på marknaden, vilket i sin tur kommer att bidra till energibesparingar samt skydd av miljön och folkhälsan.
Silvia-Adriana Ţicău : skriftlig. - (RO) Jag röstade för Jørgensenbetänkandet om främjande av miljövänliga fordon för kollektivtrafik. Det första förslaget som kommissionen inkom med 2005 avvisades av parlamentet eftersom det omfattade en stor del byråkrati utan att föroreningsnivån minskade. Kravet i det gamla förslaget var att 25 procent av motorfordonen skulle vara miljövänliga. Det nya förslaget omfattar endast motorfordon som är avsedda för kollektivtrafik och de offentliga myndigheter som ansvarar för tillhandahållandet av dessa tjänster. Jag anser att det nya förslaget kommer att bidra till ökad kunskap hos lokala beslutsfattare och få dem att vidta kraftigare åtgärder för att skydda miljön. På EU-nivå beräknas kostnaderna för trafikstockningar i stora tätorter uppgå till 1 procent av Europas BNP.
Föroreningar i storstäder kan även minskas genom främjande av kollektivtrafik, men framför allt genom ett rent kollektivtrafiksystem. Förutom regionalt främjande av tunnelbanesystem, spårvagnar, trådbussar och tåg eller transport med fartyg kan föroreningar i europeiska storstäder även minskas genom att miljövänliga bussar införs. I det nya förslaget presenteras ett krav på att lokala myndigheter beräknar och beaktar kostnaden för att använda en buss eller minibuss under hela dess operativa livscykel. Jag vill gratulera de lokala myndigheterna i Prag till att ha köpt en vagnpark bestående av miljövänliga bussar med statliga medel och därigenom föregått med gott exempel.
Liam Aylward : skriftlig. - (EN) I detta direktiv behandlas harmonisering av regler om godkännanden för försäljning av läkemedel. Vi välkomnar EU:s initiativ till att förenkla och harmonisera den aktuella lagstiftningen. Detta är en tids- och pengabesparande åtgärd som kommer att göra både tillverkare och konsumenter på Irland nöjda.
De föreslagna revideringarna kommer att gynna den irländska läkemedelsmarknaden som har en stark position i Europa. Vi är tacksamma över att 13 av de 15 främsta företagen inom denna sektor för närvarande bedriver verksamhet på Irland. För närvarande finns fler än 140 medicintekniska företag som erbjuder 26 000 arbetstillfällen på Irland. Dessutom uppgår den årliga exporten av medicinsk utrustning till omkring 6,2 miljarder euro, vilket är 10 procent av Irlands sammanlagda export.
Vi stöder utarbetandet av gemensamma kriterier för utvärdering, godkännande och administration av läkemedelsprodukter som genomgår förändringar i fråga om tillverkningsmetoder, produktmärkning eller broschyrer med patientinformation. Vi är även medvetna om behovet av ytterligare harmonisering av medlemsstaternas nationella bestämmelser och europeiska regler för att minska den administrativa bördan och förenkla ändringar av systemregler, såsom att tillåta en enda ansökan för en eller flera identiska ändringar. Vi accepterar revideringen av kommissionens kontroll över ”förteckningar över substanser”, ”karenstid” samt ”principer och riktlinjer”.
Carlos Coelho : skriftlig. - (PT) Det aktuella sättet att hantera ändringar har visat sig vara allt mer ineffektivt och är inte längre tillfredsställande för vare sig myndigheterna eller läkemedelsindustrin som helhet.
En och samma ändring av produkter som godkänts genom nationella förfaranden i olika medlemsstater behandlas alltså på olika sätt när det gäller det underlag som ska lämnas in och även i fråga om utvärderingsförfarandet. Denna situation orsakar problem på olika områden: folkhälsan, den inre marknaden och den juridiska och praktiska tillämpningen.
I betänkandet föreslås vissa förbättringar. För att harmonisera och förenkla reglerna är det viktigt att ändringar av villkoren för godkännande för försäljning omfattas av samma bestämmelser, oavsett vilket förfarande för registrering som ursprungligen tillämpats. Detta skulle gynna alla: patienter, myndigheter och läkemedelsföretag.
Jag instämmer i de ändringar som föreslås i kompromisståndpunkten eftersom behovet av att förenkla och uppnå överensstämmelse mellan administrativa förfaranden, att göra det möjligt att lämna in en enda ansökan för en eller flera identiska ändringar och att tillämpa subsidiaritetsprincipen framhävs.
Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för Françoise Grossetêtes betänkande om ändringar av villkoren för godkännanden för försäljning av läkemedel eftersom jag stöder ett enda förfarande för registrering när det gäller försäljning av läkemedelsprodukter på gemenskapsmarknaden. Detta kommer att innebära att säkerheten för EU-medborgare garanteras.
Jag måste framför allt framhäva förslaget från Europaparlamentets socialistgrupp om att använda subsidiaritetsprincipen vid tillämpningen av det europeiska ändringssystemet på läkemedelsprodukter som uteslutande säljs på den nationella marknaden, för att skydda små och medelstora företag som tillverkar naturläkemedel och homeopatiska produkter.
Bernard Wojciechowski : skriftlig. - (PL) Med tanke på den bristande harmoniseringen på gemenskapsnivå är ändringar av helt och hållet inhemska godkännanden för försäljning något som omfattas av nationell lagstiftning. I vissa medlemsstater motsvarar kraven som gäller nationella godkännanden för försäljning de krav som gäller ändringar av godkännanden för försäljning. I flertalet länder förekommer emellertid inte någon sådan samordning, vilket innebär att det råder lagstiftningsskillnader mellan medlemsstaterna.
Denna situation har en negativ inverkan på folkhälsan, den administrativa bördan och på den allmänna verksamheten på den inre marknaden för läkemedelsprodukter.
Alla läkemedelsprodukter, oavsett kriterierna för godkännanden för försäljning, bör omfattas av samma utvärderingskriterier och samma administrativa åtgärder när godkännanden för försäljning av dem skiljer sig åt.
Brian Crowley : skriftlig. - (EN) Detta betänkande är inriktat på den centrala frågan om konsumentskydd. Det finns uppenbarligen en efterfrågan på tidsdelat boende och liknande produkter och vi kan inte hindra ansvarsfulla företag från att tillgodose denna efterfrågan. Jag tror inte att det finns någon som påstår att alla företag som bedriver verksamhet på detta område ägnar sig åt tveksam verksamhet eller exploatering. Vi är emellertid medvetna om att det finns företag som hänsynslöst har utnyttjat europeiska konsumenter och att europeiska konsumenter har drabbats av att ha haft affärer med dåligt skötta företag som lyckats komma undan som ett resultat av otillräcklig reglering på detta område. Flera irländska semesterfirare har drabbats av avsevärda ekonomiska och juridiska svårigheter på grund av att de ingått avtal med ett dåligt skött företag för tidsdelat boende i det kontinentala Europa.
Det nya direktivet innehåller några nödvändiga aspekter av konsumentskydd som rör områden såsom reklam och avtal. Jag välkomnar framför allt bestämmelsen om ångerrätten eller betänketiden, som gör det möjligt för konsumenter - som låtit sig ryckas med av säljsnack när de befann sig på semester - att få tid till moget övervägande för att bli säkra på att de är nöjda med konsekvenserna av ett avtal om tidsdelat boende på medellång och lång sikt.
Konstantinos Droutsas : Arbetstagarnas rätt till vila och semester har förvandlats till en handelsvara för att öka kapitalet. Syftet med tidsdelat boende och de nya produkter som marknadsförs inom dessa system är att utnyttja de ständiga nedskärningarna i semestertider, minska inkomsterna och arbetstagarnas ansträngningar för att trygga billigare semestrar på lång sikt och skapa omsättningar som överskrider 11 miljarder euro.
Det bedrägeri och de aggressiva metoder som ofta påhittade företag använder för att övertala och dupera köpare sträcker sig i bästa fall från det finstilta i avtalen till vilseledande reklam, tröttsamma presentationer, löften om gåvor osv. och slutar nästan alltid med ett omedelbart undertecknande av bindande handlingar som sker under press.
De klagomål som når konsumentorganisationerna om bedrägeri, orimliga underhållsavgifter, tillhörande kreditkort, kraftigt sänkta priser vid återförsäljning på grund av marknadsutgifter osv. är oräkneliga.
Det faktum att andra produkter såsom semestrar på fartyg eller genom reseklubbar eller husvagnar inkluderas utgör en garanti för rättslig täckning och nya källor till lönsamhet för kapitalet.
Betänketiden, som är begränsad till 10 dagar och som leder till böter i storleksordningen 3 procent av totalbeloppet, innebär inte någon lösning på problemet. Tvärtom överför ΕU ansvarsbördan till arbetstagarna, på samma sätt som skett med alla konsumentprodukter.
Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för Mandersbetänkandet om konsumentskydd för tidsdelat boende eftersom den kompromiss som nåddes med rådet i denna fråga erbjuder ett ökat skydd för de europeiska konsumenternas rättigheter och intressen.
Jag anser att en bättre reglering av sektorn inte bara kommer att gynna konsumenterna utan även den europeiska turismen.
Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Detta betänkande innehåller en rad förslag som vi i huvudsak accepterar, samtidigt som vi håller behovet av att stärka konsumenternas rätt till information om semesterprodukter i åtanke. Det fastställs att operatörerna har en skyldighet att tillhandahålla viktig information så att konsumenterna får bättre möjligheter att fatta väl underbyggda beslut om att ingå avtal.
Vidare förlängs den ångerfrist då konsumenterna har rätt att ångra avtalen utan avgift, i synnerhet i de fall då de inte erhållit nödvändig information. Det är nödvändigt att förhindra missbruk och upprepade fall av bedrägeri. Jag hoppas att förbudet mot handpenning under ångerfristen och införandet av delbetalningar vid försäljning av långfristiga semesterprodukter kommer att bli positiva bidrag.
David Martin : skriftlig. - (EN) Betänkandet om att ge konsumenterna ett bättre skydd på det här området har mitt fulla stöd. Var tredje europeisk ägare av tidsdelat boende är en brittisk konsument, och därför är detta en lag som svarar mot den oro som de brittiska konsumenterna har uttryckt. Jag håller helt med om att försäljare av tidsdelat boende bör förlänga köparnas ångerfrist, och ska vara skyldiga att tillhandahålla fullständig information om köpet innan något avtal undertecknas.
Luís Queiró : Konsumenternas många klagomål bekräftar att det finns allvarliga problem med tidsdelat boende, som skapar obalans på marknaden. Marknaden har utvecklats starkt genom att efterfrågan har ökat och genom att man har hittat på allt fler nya produkter som marknadsförs på liknande sätt. Det har vållat betydande problem för både konsumenterna och företagen.
Den text vi har röstat om i dag innebär främst att direktivets definitioner och tillämpningsområde ändras så att det även omfattar nya semesterprodukter. Dessutom förtydligas och uppdateras bestämmelserna om vad konsumentinformationen och avtalet ska innehålla, och om vilket språk de ska vara avfattade på.
Föredraganden anser att den näringsverksamhet som direktivet gäller är mycket viktig för både den portugisiska och den europeiska turismnäringen, och inte minst för Europas operatörer och konsumenter. Grundtanken är därför att stärka konsumenternas förhandlingsposition vid förvärv av nyttjanderätter. På så vis kan vi bättre bekämpa osäkerhetsfaktorerna på marknaden, och bygga upp stabilare och öppnare förhållanden som tillförsäkrar konsumenten mer och bättre information.
Alessandro Battilocchio : Jag röstade för Europaparlamentets rekommendation till rådet om avtalet mellan Europeiska unionen och Australien om lufttrafikföretags behandling av passageraruppgifter (PNR) från Europeiska unionen och överföring av dessa till Australiens tullmyndighet. Jag besökte nyligen Australien. Av samtal med regeringens företrädare där förstod jag att denna omröstning kan betyda mycket för att stärka det befintliga samarbetet mellan EU och Australien för att öka säkerheten i den flygburna passagerar- och godstrafiken.
Pedro Guerreiro : Europaparlamentets ståndpunkt är ett steg tillbaka. Men den för ändå det goda med sig att den sätter fingret på de oacceptabla avtalen mellan EU och tredjeländer om behandling och överföring av information i lufttrafikföretags passageraruppgifter (PNR), vilket sker med svepskälet att det är för att ”bekämpa terrorismen”.
Förslaget innehåller bland annat följande viktiga punkter:
I förslaget tas det avstånd från att förhandlingarna om avtalen och deras godkännande ofta undandrar sig parlamentarisk kontroll. Bara i sju medlemsstater erfordras respektive parlaments godkännande.
I förslaget varnas det för att avtalet kan strida mot internationella bestämmelser om skydd för personuppgifter.
I förslaget fördöms omfattningen av de uppgifter som efterfrågas. Omfattningen är densamma som i avtalet med Förenta staterna och inkluderar hotell- och fordonsbokningar, e-postadresser, hem- och arbetsplatsadresser, kostpreferenser, kontokortsnummer, personuppgifter som röjer rastillhörighet eller etniskt ursprung, religiös eller filosofisk tro, fackföreningsmedlemskap samt uppgifter om hälsa och sexuell aktivitet.
Här har ännu en oacceptabel situation uppstått till följd av ett ohämmat säkerhetstänkande. Medborgarnas rättigheter, friheter och trygghet står på spel.
Andreas Mölzer : Avtalet med Förenta staterna om lufttrafikföretags behandling av passageraruppgifter (PNR) har lett till en oroande utveckling med bekämpning av terrorism som alibi. Enligt avtalet ska personuppgifter - bland annat flygpassagerares telefonnummer och e-postadresser - överföras och lagras i många år. Det finns inte minsta garanti för att personuppgifterna skyddas. Vi måste förhindra att skyddet av personuppgifter undergrävs ytterligare på det här sättet.
Athanasios Pafilis : I betänkandet visas att Europaparlamentet hycklar om invånarnas rätt till personlig integritet och demokratiska friheter. Europaparlamentets eventuella invändningar handlar enbart om procedurfrågor och om att unionsmedborgarna inte erhåller det skydd som de uppges ha rätt till enligt EU:s lagstiftning. Men det är ju just denna lagstiftning som grovt kränker alla former av integritetsskydd för personuppgifter. Genom den införs en allmän registrering av personuppgifter och insamling och utbyte av ytterst känsliga personuppgifter mellan medlemsstaternas övervakningsorgan, och rentav med underrättelsetjänster i tredjeländer.
I betänkandet vågar man inte kräva att avtalet, eller dess ömsesidighet, ska upphävas. Det visar att eventuella ytliga protester mot förslaget enbart är till för syns skull. Vad det liknande, och lika oacceptabla, avtalet mellan EU och Förenta staterna angår, så hindrar Europaparlamentets försiktiga förbehåll inte att personuppgifter om EU:s arbetstagare görs tillgängliga för vilken underrättelsetjänst eller vilket övervakningsorgan som helst, så länge detta sker inom ramen för ”samarbetet för att bekämpa terrorismen”.
Än en gång står det klart att Europaparlamentet och EU inte bara misslyckas med att försvara demokratiska rättigheter och gräsrötternas frihet, utan tvärtom minskar den till nästan omätbara nivåer genom ett nät av reaktionära lagar och avtal.
John Attard-Montalto : skriftlig. - (EN) EG-domstolens avgöranden i Laval-, Rüffert- och Luxemburgmålen visar hur nödvändigt det är att klargöra att ekonomiska friheter som fastställs genom fördragen bör tolkas så att de inte inkräktar på utövandet av grundläggande sociala rättigheter som erkänns i medlemsstaterna och av gemenskapsrätten. Det gäller även rätten att förhandla om, ingå och genomföra kollektivavtal och vidta kollektiva åtgärder, och ska inte heller inkräkta på arbetsmarknadens parters autonomi när de utövar dessa grundläggande rättigheter för att försvara sociala intressen och skydda arbetstagare.
Den befintliga lagstiftningen behöver definitivt ses över. I dag kan arbetstagare i värdmedlemsstaterna uppleva att de pressas av låglönekonkurrens. Jag ansluter mig till de kolleger som tagit initiativ till att garantera att utstationeringsdirektivet genomförs enhetligt i alla medlemsstater.
Jag instämmer helt i att kommissionen och medlemsstaterna bör vidta åtgärder för att bekämpa missbruk. Det gäller särskilt verksamheten vid företag som i princip inte bedriver någon verklig och meningsfull verksamhet i det land där de är registrerade.
Inrättandet av en rättslig ram för gränsöverskridande kollektivavtal är definitivt ett framsteg. Det behöver inte tilläggas hur viktigt det är att vi tar det här steget.
Philip Bushill-Matthews : skriftlig. - (EN) Vi brittiska konservativa stödjer arbetstagarnas rätt att gå i strejk, men också deras rätt att, om de så önskar, avstå från att strejka. Vi stödjer EG-domstolens domar och anser inte att de ifrågasätter arbetstagarnas rättigheter. Att problem har uppstått i vissa medlemsstater till följd av hur de organiserar sin arbetsmarknad motiverar inte att utstationeringsdirektivet ses över, eller att dess rättsliga grund utvidgas. 1 miljon arbetstagare utstationeras framgångsrikt varje år.
Charlotte Cederschiöld : skriftlig. - Jag har i dag valt att avstå i slutvoteringen om Jan Anderssons betänkande om de utmaningar som kollektivavtalen möter inom EU. Kollektivavtal, fackliga rättigheter och rätten till stridsåtgärder är inskrivna i det Lissabonfördrag som jag vill ska vara rättsligt bindande. Där finns också rätten att arbeta, rätten att driva företag och rätten att röra sig över unionens gränser. Det kan inte, som förslaget påbjuder, göras undantag för fackliga företrädare när det gäller respekten för grundläggande EG-rättsliga principer, exempelvis proportionalitetsprincipen. Den gäller, och ska naturligtvis gälla, alla unionsmedborgare.
EG-rätten och fördragen borde ha sina starkaste företrädare i Europaparlamentet. Den ställning parlamentet tog gällande den rättsliga grunden riskerar att bli ett hot mot den framtida fria rörligheten. Dock är jag mycket nöjd med att Europaparlamentet tagit ställning för den svenska modellen och våra kollektivavtal.
Ilda Figueiredo : En majoritet av Europaparlamentet har röstat igenom en helt undermålig resolution mot EG-domstolens oacceptabla avgöranden i Laval-, Rüffert- och Vikingmålen. Det räcker inte att erkänna att friheten att tillhandahålla tjänster inte är överordnad de grundläggande rättigheterna, i synnerhet rätten för fackföreningar att vidta stridsåtgärder, särskilt som detta är en konstitutionell rättighet i flera medlemsstater.
I resolutionen betonas visserligen att de ekonomiska friheterna, så som de fastställs i fördragen, bör tolkas så att de inte inskränker utövandet av grundläggande sociala rättigheter, inklusive rätten att förhandla om, ingå och genomföra kollektivavtal och vidta kollektiva åtgärder. Men sanningen är den, att så länge de principer som väglett domstolen kvarstår i de europeiska fördragen, och även ingår i utkastet till Lissabonfördraget, så kan ingen garantera att domstolen inte dömer på samma sätt en gång till.
Vi har därför röstat emot betänkandet. Det kringgår den centrala frågan, och hyllar istället envetet utkastet till Lissabonfördraget, trots att irländarna redan har underkänt det.
Glyn Ford : skriftlig. - (EN) Jag har stött Jan Anderssons betänkande om bestridandet av kollektivavtal inom EU genom en rad aktuella avgöranden av EG-domstolen. Jag hävdar inte att dessa avgöranden har några rättsliga brister. Däremot hävdar jag att de inte beaktar parlamentets, kommissionens och rådets avsikter när utstationeringsdirektivet antogs.
Slutsatsen är given. Direktivet behöver ses över och dess bestämmelser ändras så att de återställer våra ursprungliga avsikter. Detta måste Europeiska kommissionen prioritera. Vi behöver ta itu med detta snarast. Om den sittande kommissionen inte rättar till situationen så hamnar bollen hos den kommission som tillträder efter Europavalet 2009. Jag hör i varje fall till dem som inte kommer att rösta för att godkänna en ny kommission som underlåter att föra in denna fråga i sitt arbetsprogram för de första 12 månaderna.
Bruno Gollnisch : I Jan Anderssons betänkande sägsdet att vi har lärt oss läxorna från de skandalösa avgöranden som kommit från EG-domstolen i Luxemburg, särskilt i Laval- och Vikingmålen. Enligt avgörandena är friheten att tillhandahålla tjänster och företagarnas etableringsfrihet överordnade de nationella arbetstagarnas rätt att försvara sina intressen och rättigheter mot social dumpning. De underkastar i en oacceptabel utsträckning utövandet av sociala rättigheter en ”proportionalitetsprincip” som går långt utöver de lagliga inskränkningar (bland annat av hänsyn till allmän ordning och allmänhetens hälsa) som får göras enligt medlemsstaternas lagstiftning och Internationella arbetsorganisationens konventioner.
På det här sättet smygs första versionen av Bolkesteindirektivet in bakvägen. Det gick ut på att ursprungslandets sociala, arbetsrättsliga och lönemässiga lagstiftning ska tillämpas på arbetstagare som tillhandahåller tjänster i en annan medlemsstat, utan hänsyn till destinationslandets lagstiftning och kollektivavtal. Den versionen avvisades av den europeiska lagstiftaren. Att domarna nu ikläder sig rollen av lagstiftare, med förevändningen att de tolkar lagen, är helt oacceptabelt.
Jan Andersson har ofta lyckats väl med sin uppgift, men han är alltför fäst vid de ultraliberala principer som har orsakat den här situationen. Det gör att vi inte kan stödja hans betänkande, utan kommer att lägga ned vår röst.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Socialdemokraterna och de borgerliga har helhjärtat stött alla EU:s fördragsförändringar. De har därmed medverkat till att ge EU:s institutioner, inklusive EG-domstolen, alltmer makt över svensk arbetsmarknad. EU har därigenom blivit ett hot mot arbetsmarknadsregler som utvecklats genom förhandlingar och lagstiftning med stark förankring i det svenska samhället.
I betänkandet förordas huvudsakligen förändringar av utstationeringsdirektivet. Det kan därmed inte hindra fortsatt inblandning från EG-domstolens sida i regelverket för svensk arbetsmarknad. För det första är resultatet en kompromiss mellan konservativa och socialdemokrater vilket har lett till lama och motsägelsefulla skrivningar. För det andra är EU:s primärrätt om den inre marknaden (artikel 49) överordnad bestämmelserna i utstationeringsdirektivet. EG-domstolen kan därför fortfarande komma till samma slutsats som i Lavalfallet.
EU ska inte ges uppgifter som medlemsstaterna kan sköta själva och dit hör verkligen arbetsmarknaden. Junilistan förespråkar därför ett svenskt undantag från EU:s arbetsmarknadslagstiftning för att garantera att EG-domstolen inte i framtiden kan styra svensk arbetsmarknad.
Vi har likväl röstat ja till betänkandet, eftersom syftet ändå är det vällovliga att så långt som möjligt försöka hindra att EG-domstolen lägger sig i svenska kollektivavtal i framtiden.
Vi har också stött de ändringsförslag som förordar mer nationellt självbestämmande i arbetsmarknadsfrågor, men har självfallet röstat mot föredragandens hyllningar av Lissabonfördraget.
Małgorzata Handzlik : skriftlig. - (PL) Jag har beslutat att rösta emot Jan Anderssons betänkande om bestridande av kollektivavtal inom Europeiska unionen.
Föredraganden kritiserar EG-domstolens avgöranden beträffande utstationeringsdirektivet och kräver att direktivet ses över.
Jag vänder mig bestämt emot föredragandens ansats. Jag anser också att det är orimligt att efterlysa en översyn av direktivet utan att genomföra den analys som är nödvändig på medlemsstatsnivå, särskilt i de medlemsstater som berörs av EG-domstolens avgöranden. Men här finns det nog underliggande politiska motiv. Föredraganden formulerar sig på ett sätt som är ett angrepp på det fria tillhandahållandet av tjänster, en av Europeiska unionens grundläggande friheter, och som utgör en fara för såväl avregleringen av tjänstenäringen i enlighet med tjänstedirektivet, som mot ursprungslandsprincipen.
Jag anser att såväl arbetstagarnas rättigheter som friheten att tillhandahålla tjänster garanteras tillräckligt om samtliga medlemsstater genomför utstationeringsdirektivet korrekt och fördjupar sitt samarbete på det administrativa området.
Jag beklagar att kammaren har avvisat ändringsförslagen, som syftade till att åstadkomma ett välbalanserat betänkande.
Ona Juknevičien : skriftlig. - (LT) Direktivet om bemanningsföretag är en viktig del av vår satsning på att tillåta fri rörlighet för tjänster och arbetstagare i hela gemenskapen. Alla medlemsstater följer inte direktivets krav. Ibland ställer de hårdare krav på tjänsteleverantörerna än vad direktivet medger. Genom att på så vis snedvrida direktivets bestämmelser blockerar de möjligheten att tillhandahålla tjänster över medlemsstaternas gränser. Bakom sådana åtgärder döljer sig ren protektionism. EG-domstolen har utrett fallet med det lettiska byggföretaget Laval, som förbjöds att tillhandahålla byggtjänster i Sverige. Enligt svensk lag fordrades det ett kollektivavtal trots att kontraktet var undertecknat i Lettland. EG-domstolen har beslutat att det är förbjudet att ställa fler eller hårdare krav än vad direktivet medger. EG-domstolens avgörande i Lavalmålet och andra liknande mål kritiseras, och ifrågasätts till och med, i betänkandet och ändringsförslagen.
Jag har röstat nej eftersom jag anser att Europaparlamentet har överskridit sina befogenheter genom att tolka eller ifrågasätta EG-domstolens avgöranden. Jag ställer inte upp på de formuleringar som ifrågasätter om EG-domstolens avgöranden är rättvisa och föreslår att dess domar inte ska tillämpas i vissa EU-länder. Genom sådana formuleringar ifrågasätter vi inte bara EG-domstolens kompetens, utan också dess opartiskhet. Därigenom riskerar vi att skapa obalans mellan EU:s institutioner och underblåsa människors misstro emot dem. Jag håller inte heller med om att direktivet behöver ses över och omarbetas. Det är medlemsstaternas eget fel om direktivet i vissa länder inte fungerar så bra som det borde. Då underlåter de att genomföra direktivets bestämmelser i praktiken, eller tillämpar dem felaktigt i sin nationella lagstiftning. Europeiska kommissionen bör övervaka att medlemsstaterna korrekt införlivar EU:s direktiv i sin lagstiftning, och se till att de nationella lagstiftningarna utformas så att de överensstämmer med direktivens grundtanke och anda.
Carl Lang : Europeiska unionens mål om ett socialt Europa är illusoriskt. Lissabonstrategin har misslyckats. Europaförespråkarna har tagit fram olika mirakelkurer för att förbättra levnads- och arbetsvillkoren, men deras verkan hindras genom att Bryssels egentliga vision är ultraliberal och handlar om att främja globaliseringen. Å ena sidan strävar vi efter att åstadkomma balans på den inre marknaden genom att förhindra social dumpning och skydda både utstationerade och andra arbetstagare. Å andra sidan gör vi vårt yttersta för att öppna våra ekonomiska gränser lite till genom en enorm invandring av arbetssökande och andra personer.
Så här bevisas gång efter annan den sannskyldiga schizofreni som präglar proeuropéerna. För att bara nämna ett exempel, så refererar detta hopkok till betänkande upprepade gånger till det överspelade Lissabonfördraget. Vi förstår därför inte hur betänkandet skulle kunna staka ut en balanserad kurs som förenar fri rörlighet för tjänster med värnandet av arbetstagarnas rättigheter.
Bogusław Liberadzki : Europeiska gemenskapens syfte är att garantera alla medborgares grundläggande rättigheter, både i det offentliga livet och på arbetsmarknaden. Vårt mål är att avskaffa all diskriminering och framtidsoro.
Föredraganden, Jan Andersson, påpekar att vissa av EG-domstolens avgöranden kan få en del medborgare att känna sig illa behandlade, och undergräva deras respekt för arbetsmarknaden. Jan Andersson föreslår att vi förebygger sådana situationer i framtiden genom att snarast ta de ändringsförslag som hindrar att EG-domstolens avgöranden får sociala, ekonomiska eller politiska återverkningar och omsätta dem i lag. Han föreslår bland annat att utstationeringsdirektivet ses över och att direktivet om bemanningsföretag omedelbart antas.
Sammanfattningsvis anser jag att vi bör anta betänkandet, eftersom det gagnar visionen om ett förenat Europa.
Kartika Tamara Liotard och Erik Meijer : skriftlig. - (NL) Många företagare frestas att betala sina anställda så lite som möjligt för det arbete de utför. Hit hör även andra arbetsrelaterade kostnader, exempelvis för säkerhet och arbetsmiljö. De anställda kan emellertid bara skydda sig genom att se till att lönesättningen följer ett allmänt bindande kollektivavtal, och genom att det finns ett tillräckligt skydd i lagstiftningen i det land där de bor och arbetar.
Skyddet påverkas av tjänstedirektivets ursprungliga mål, liksom av EG-domstolens avgöranden på senare tid. Om dessa gör det möjligt att tillämpa mindre förmånliga kollektivavtal som ingåtts i utlandet, eller mindre förmånlig lagstiftning från andra länder, så kommer allt fler företagare att välja dessa kostnadsbesparande alternativ. De anställdas inkomster kommer att sjunka drastiskt.
Här och var inbillar man sig att förslaget till EU-konstitution, eller Lissabonfördraget, skulle ge ett tillräckligt gott skydd mot detta. Men för att så ska vara fallet behöver dessa dokument omarbetas innan de godkänns. Det fanns också förväntningar på att Jan Anderssons betänkande skulle innehålla sådana garantier, men eftersom texten är ett resultat av många kompromisser är detta ännu mindre sannolikt nu än vad det ursprungligen var. Vi kan därför inte rösta för betänkandet.
Andreas Mölzer : Det är oacceptabelt att offentliga upphandlingar ska vara öppna för anbud från hela EU, samtidigt som EG-domstolen tar bort skyldigheten att betala de minimilöner som är förutsättningen för att erhålla uppdraget. Domstolen hävdar att detta strider mot utstationeringsdirektivet och tjänstedirektivet. Här visar EU sitt rätta ansikte. EU är en rent ekonomisk gemenskap, och de mest missgynnade i samhället får hålla tillgodo med småsmulor och floskler. EU har struntat i medborgarnas nödrop alldeles för länge. Det är dags att vi reagerar och försöker stänga kryphålen och lösa motsägelserna. Detta betänkande borde åtminstone utgöra en början, men det lämnar ett alltför stort utrymme för missbruk. Jag har därför lagt ned min röst.
Dimitrios Papadimoulis : Jag stödjer, i likhet med den europeiska vänstern, ett fullständigt erkännande av arbetstagarnas grundläggande rättigheter. Jan Anderssons betänkande har en och annan förtjänst, men på det hela taget är det ändå bristfälligt, och jag vägrar därför att stödja det. I mina ögon är betänkandet ett bortkastat tillfälle att verksamt ta itu med frågan om vilka rättigheter den europeiska primärrätten ger arbetstagarna. Utövandet av de grundläggande rättigheterna, bland annat förhandlingsrätten, som garanteras av medlemsstaterna, Internationella arbetsorganisationens konventioner och den europeiska sociala stadgan, får inte vara beroende av en domares oinskränkta godtycke. Utövandet får inte alltid komma i andra hand därför att det grundas på en lagstiftningskälla på lägre nivå. Fackföreningarnas rätt att vidta åtgärder får inte äventyras. En ”social skyddsklausul” behöver införas i fördragen.
Olle Schmidt : skriftlig. - Under dagen röstades Jan Anderssons betänkande om kollektivavtalens framtid i Europa, efter bland annat Lavaldomen, igenom. Socialdemokraterna har krävt att man river upp den EU-lagstiftning som gäller i dag, det så kallade utstationeringsdirektivet, för att säkerställa att Sverige ska kunna behålla sina kollektivavtal.
Jag har å andra sidan varit aktiv både i inre marknadsutskottet och inför plenum för att se till att frågan i första hand diskuteras på rätt nivå: den nationella. Anledningen är att jag tror att den socialdemokratiska strategin är feltänkt. Genom att gång på gång försöka lyfta Lavaldomen på europeisk nivå, istället för att lösa den genom svensk lagstiftning, skapar man ett tryck för mer gemensam arbetsmarknadslagstiftning - det som från första början orsakade våra nuvarande problem. När 27 medlemsländer ska komma överens säger det sig självt att det är otroligt att just Sverige skulle få igenom en lagstiftning som passar just oss bäst - vår modell är trots allt rätt unik i en europeisk jämförelse. Eftersom Andersson och parlamentet accepterade mitt förslag om att inte riva upp utstationeringsdirektivet innan nationella utredningar hade klargjort att det verkligen är nödvändigt ansåg jag att jag ändå kunde rösta för betänkandet.
Brian Simpson : skriftlig. - (EN) Jag tackar föredraganden, Jan Andersson, för hans betänkande om denna mycket viktiga fråga.
Aktuella mål i EG-domstolen, och inte minst domstolens egna avgöranden, har gjort att arbetstagarnas rättigheter och solidariteten genom kollektivavtal nu hotas av företag som enbart styrs av sitt vinstintresse. Om de för den sakens skull måste undergräva arbetstagarnas rättigheter, så går det utmärkt - det är de beredda att göra.
Vi är med rätta stolta över den europeiska sociala modellen. Men den angrips nu av profitörer, och hotet är allvarligt.
Hotet från billig, importerad arbetskraft har blivit verklighet. Skrupelfria arbetsgivare har smugit in den bakvägen, med den fria rörligheten som täckmantel.
Det var aldrig meningen att principen om fri rörlighet skulle bli ett sätt att tillhandahålla billig arbetskraft, eller ett redskap för att försämra arbetstagarnas sociala villkor. Det vore verkligen intressant att få höra hur Jacques Delors ser på det här.
Viking- och Lavaldomarna utgör ett angrepp på fackföreningarnas och arbetstagarnas rättigheter. Jan Anderssons betänkande är därför mycket angeläget, och får mitt stöd. Det återställer den jämvikt som helt uppenbart har störts av EG-domstolens aktuella domar.
Søren Bo Søndergaard : skriftlig. - (DA) Genom sina avgöranden i Vaxholm-, Viking Line-, Rüffert- och Luxemburgmålen tar EG-domstolen entydigt ställning för den inre marknaden och etableringsrätten på bekostnad av arbetstagarnas rättigheter, inklusive rätten att strejka för att förhindra social dumpning.
Men EG-domstolens avgöranden kommer inte ur tomma intet. Utgångspunkten är EU:s grundläggande fördrag och det vagt formulerade utstationeringsdirektivet.
Om en majoritet av Europaparlamentets ledamöter verkligen ville försvara arbetstagarnas rättigheter, skulle de kräva grundläggande förändringar i EU-fördragen. En möjlighet kan vara ett rättsligt bindande socialt protokoll som gör arbetstagarnas grundläggande rättigheter överordnade den inre marknaden och etableringsrätten.
Slutversionen av Jan Anderssons betänkande är resultatet av ett samarbete mellan den socialdemokratiske föredraganden och de konservativa. Därför ställs inte detta avgörande krav. Betänkandet vågar sig inte ens på att kräva att utstationeringsdirektivet ses över. Följaktligen är det bara tomt prat, med idel floskler och förhoppningar.
Folkebevægelsen mod EF har lagt fram ett antal ändringsförslag, bland annat att lagstiftning om rätten att vidta stridsåtgärder ska förbli en angelägenhet för medlemsstaterna. Samtliga dessa ändringsförlag har avvisats av en enig front av socialdemokrater och konservativa.
Folkebevægelsen mod EF kan därför inte stödja Jan Anderssons betänkande i slutomröstningen. Istället ska vi fortsätta våra ansträngningar för att skydda arbetstagarna mot de lönesänkningar och försämrade arbetsvillkor som EG-domstolens domar bäddar för.
Eva-Britt Svensson : skriftlig. - Betänkandet om kollektivavtalen inom EU är en åsiktsyttring utan rättsligt värde. Dess avsikt är att stärka löntagarnas ställning efter Lavaldomen, men tyvärr lever inte innehållet i betänkandet på långa vägar upp till denna avsikt.
Det är fel att omförhandla EU:s utstationeringsdirektiv vilket föreslås i betänkandet. Det riskerar att skapa försämringar för arbetstagarna. Det är en risk vi inte är beredda att ta eftersom de konservativa krafterna dominerar i hela EU-systemet.
I betänkandet saknas skrivningar om att strejkrätten ska vara överordnad marknadsfriheten och att detta bör skrivas in i ett socialt bindande protokoll till Lissabonfördraget. Vänstergruppen la flera ändringsförslag om detta, men de avslogs med stor majoritet.
Då återstår för Sverige att i Lissabonfördraget få med ett undantag som slår fast att Lavaldomens effekter inte påverkar Sverige. Men även detta ändringsförslag från vänsterpartiet avslogs. I betänkandet hyllas istället Lissabonfördraget, trots att fördraget inte på något sätt ändrar Lavaldomen utan bara befäster den.
Georgios Toussas : Betänkandet är ett försök att bemöta arbetarklassens och övriga arbetstagares reaktioner på EG-domstolens oacceptabla avgöranden. Enligt dessa är arbetstagarnas strejker olagliga eftersom ramen för arbetstagarnas konfliktåtgärder, och den typ av stridsåtgärder som de vidtar, strider mot Maastrichtfördraget och Lissabonfördraget. Fördragen värnar företagens konkurrensförmåga och kapitalets fria rörlighet och handlingsfrihet inom EU:s medlemsstater som en grundläggande och okränkbar princip. Betänkandet försvarar EU:s gräsrotspolitik och reaktionära natur. Det försöker inbilla arbetstagarna att det är rimligt att tro att EU kan skapa ”balans” mellan arbetstagarnas rättigheter och kapitalets fria rörlighet. Syftet är att värna och öka monopolföretagens vinster genom att utnyttja varje tillfälle att öka utsugningen av arbetarklassen och gräsrötterna.
För partierna i Europa kommer endast en färdväg i fråga. De sprider på detta sätt illusionen bland arbetstagarna om ett EU med ett ”socialt ansikte”, om att ett införande av ”sociala skyddsklausuler” skulle göra EU och kapitalet socialt medvetna.
Detta gräsrotsfientliga angrepp från EU:s sida på arbetstagarnas mest grundläggande rättigheter visar att EU inte går att förändra. EU inrättades och består i syfte att troget tjäna monopolkoncernernas intressen och garantera utsugningen av arbetarklassen.
Lars Wohlin : skriftlig. - Jag har röstat emot betänkandet. Ytterligare regleringar på EU-nivå skulle dock sannolikt stärka EG-domstolens makt. Min uppfattning är att frågor på arbetsmarknadspolitikens område inte ska avgöras av EG-domstolen utan av riksdagen och/eller arbetsmarknadens parter.
Jag röstade emot de positiva skrivningarna om Lissabonfördraget och anser inte att rättighetsstadgan ska bli juridiskt bindande då detta riskerar att i praktiken innebära att lagstiftande makt flyttas från riksdagen till EG-domstolen.
Alessandro Battilocchio : Jag röstade för det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Vietnam, som kommer att innehålla en tydlig klausul om mänskliga rättigheter. Jag vill dock framhålla att vi här behöver fastställa vissa villkor som Vietnams regering ska uppfylla. Vietnam måste utfästa sig att sörja för samarbete, ökad respekt för mänskliga rättigheter och trosfrihet genom att upphäva den lagstiftning som gör det brottsligt att hysa avvikande uppfattningar och genom att avskaffa censuren.
Bairbre de Brún, Jens Holm, Kartika Tamara Liotard, Mary Lou McDonald, Erik Meijer och Eva-Britt Svensson : skriftlig. - (EN) Vi stödjer helt och hållet skrivningarna i samarbetsavtalet mellan EU och Vietnam om respekten för mänskliga rättigheter och demokratiska principer. Vi anser att Vietnam behöver bättra sig i det här avseendet.
Dessa principer är universella och bör tillämpas i samtliga relationer med andra länder, både inom och utanför EU.
Vi röstar därför för resolutionen, trots att den inte har fått någon särskilt balanserad utformning.
Pedro Guerreiro : I går och i förrgår genomfördes i Hanoi den andra diskussionsrundan om ett nytt partnerskaps- och samarbetsavtal mellan Europeiska unionen och Vietnam. Majoriteten i parlamentet står bakom en resolution som snarast framstår som en hycklande instrumentalisering av mänskliga rättigheter.
När vi läser betänkandet frågar vi oss varför denna parlamentariska majoritet inte också föreslår att det nya avtalet bara får ingås om det innehåller en klausul som garanterar att EU respekterar demokratin och de mänskliga rättigheterna.
Det vore verkligen nyttigt och upplysande om parlamentsledamöterna exempelvis ”uppmanade” medlemsstaterna och EU att sluta samarbeta med CIA:s brottsliga flygningar och/eller att bagatellisera dem, att respektera invandrarnas mänskliga rättigheter (som ”återvändandedirektivet” grovt kränker), att respektera att fransmännen, nederländarna och irländarna i fri och demokratisk ordning röstade nej till förslagen till konstitutionsfördraget och Lissabonfördraget, att respektera folkrätten, särskilt i Kosovofrågan, och att sluta inbilla sig att de kan predika för omvärlden ...
Hur skulle det gå om Vietnam uppträdde på samma sätt? Skulle Europaparlamentet gå med på att förhandla under sådana omständigheter? Skulle parlamentet finna sig i att klausulen tillämpades ömsesidigt? Givetvis inte. ”Dialog” och ”klausuler” är alltid bara för de andra ...
Luca Romagnoli : Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för resolutionsförslaget om demokrati, mänskliga rättigheter och det nya partnerskapsavtalet mellan EU och Vietnam. De mänskliga rättigheterna kränks ofta brutalt, och dialogen mellan Europeiska unionen och Vietnam behöver just utmynna i konkreta förbättringar på det här området. Jag stödjer förslaget med eftertryck. Om Vietnam vill spela en aktiv roll i världssamfundet, behöver landet upphöra med sin censur av medierna och upphäva lagstiftning som begränsar trosfriheten och den politiska och religiösa friheten. Vietnam måste dessutom samarbeta med Förenta nationerna om dessa fri- och rättigheter.
Jag stödjer därför förslaget, och ställer mig bakom uppmaningen till kommissionen att utarbeta klara riktlinjer för hur pågående utvecklingsprojekt i Vietnam ska utvärderas, så att dessa följer människorätts- och demokratiklausulen.
| sv |
Röstförklaringar
Oldřich Vlasák: (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja förklara varför jag röstade som jag gjorde om Europaparlamentets resolution om förstärkning av EU:s insatskapacitet vid katastrofer. Dokumentet präglas av en anda av solidaritet och ömsesidigt bistånd, vilket är ett steg åt rätt håll. I sin rapport kräver Michel Barnier att vi vidtar praktiska åtgärder och i det avseendet anger kommissionens meddelande färdriktningen. Vi måste se till att räddningstjänststyrkorna i våra länder kan samordnas med varandra, och på olika nivåer förstärka samarbetet över gränserna. Jag kunde tyvärr inte stödja resolutionen, eftersom vårt muntliga ändringsförslag inte antogs. I ändringsförslaget motsätter vi oss skapandet av rättsligt bindande instrument för att påverka medlemsstaternas lagstiftning, politik och program och på så vis stärka solidariteten. Jag anser helt enkelt att vi skyddar oss bättre mot katastrofer om vi stöder de räddningstjänststyrkor som finns i medlemsstaterna genom samordning och investeringar i deras utrustning. Ny lagstiftning gagnar inte alls den här processen, och ökar bara byråkratin.
Zita Pleštinská: (SK) Tullunionen har sedan 1968 spelat en avgörande roll för att bevara och utveckla den inre marknaden. Att tullunionen bestått i 40 år är en stor bedrift som har gagnat EU:s näringsliv och medborgare.
Jag välkomnar Arlene McCarthys resolution för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd om 40-årsdagen för tullunionen, och röstade för den.
Globaliseringen och den tekniska utvecklingen leder till att tullunionen måste hantera utmaningar som piratprodukter, ökad import av farliga produkter och behovet av att inrätta elektroniska tullsystem. Marknaden i EU kan bara skyddas från import av farliga eller förfalskade produkter genom att tullmyndigheterna och övervakningsmyndigheterna samarbetar med varandra på internationell nivå. Detta bidrar även till att stärka konsumentskyddet. Jag blev övertygad om detta när jag besökte de nationella tullmyndigheterna och tullförvaltningarna i Prag, Antwerpen, Washington, Peking och Shanghai.
Fyrtioårsdagen är ett bra tillfälle att tacka tulltjänstemännen för deras krävande och ofta riskfyllda arbete, och för att uttrycka vår uppskattning för deras framgångsrika kamp mot farliga och förfalskade produkter och piratprodukter.
Daniel Hannan: (EN) Fru talman! Fyrtioårsdagen är lämplig för att reda upp ett missförstånd. I vårt land har detta missförstånd existerat ända sedan era och mina väljare, för 35 år sedan eller så, röstade för att gå med i vad de trodde var den gemensamma marknaden. Missförståndet rör skillnaden mellan ett frihandelsområde och en tullunion.
Jag tror att de flesta britter såg den gemensamma marknaden som ett sätt för parterna att ömsesidigt godkänna varandras produkter. Om en vara kunde säljas i Storbritannien, skulle den också få säljas i Tyskland, Frankrike, Spanien och vice versa.
I stället har vi fått standardisering. Vissa ingredienser är obligatoriska i vissa produkter, och volymen får inte understiga X eller överstiga Y. Även om produkten aldrig var avsedd att exporteras och aldrig har passerat någon gräns kan den förklaras otillåten och förbjudas i sitt eget hemland. Det händer ofta när en konkurrent någonstans i EU (inte sällan hemma i Storbritannien) själv uppfyller samtliga krav och utnyttjar EU som ett sätt att flytta över en del av sina kostnader på konkurrenterna.
Det är tråkigt att vi har förlorat det ursprungliga målet om fri rörlighet för varor och tjänster ur sikte, och i stället har gått in för en harmonisering som leder till att konsumenternas valfrihet minskas.
Syed Kamall: (EN) Fru talman, så trevligt att se er som talman!
När jag håller tal i min valkrets i London - ja, ni har kanske hört talas om London, världens mest fantastiska stad och huvudstad i världens mest fantastiska land - får jag ofta höra av väljarna att de trodde vi gick med i en tullunion 1973. Då brukar jag svara: ”Förstår ni inte vad som är pudelns kärna? Förstår ni inte vitsen med EU-projektet? Det handlar om att öka den politiska och ekonomiska integrationen.”
Under min första vecka i parlamentet reste sig gruppens ledare Hans-Gert Pöttering upp och förklarade att inget får hindra den europeiska integrationen; inget får tillåtas förhindra Europaprojektet. Uppenbarligen har man i min valkrets missuppfattat projektets karaktär.
Jag har följande vädjan till er i kammaren som stöder projektet: Snälla, var ärliga beträffande intentionerna. Om ni försöker förneka sanningen om projektet kommer människor att förkasta det den dag de blir tillfrågade - som de gjorde i folkomröstningen på Irland.
Marian Harkin: (EN) Fru talman! Även jag är glad att se er som talman.
Jag röstade för ändringsförslag 6 eftersom jag anser att importtillstånd för klorbehandlad kyckling skulle underminera EU:s standarder på dubbla fronter. För de första saknas det vetenskapliga uppgifter om vilka miljö- och hälsoeffekter de föreslagna ämnena har. Med tanke på de system som fjäderfäproducenterna arbetar inom är det för det andra orimligt att ha två olika standarder, både för producenternas del och, framför allt, för konsumenternas.
Föregående talare nämnde Irlands folkomröstning om Lissabonfördraget. En viktig fråga för de berörda som jag stötte på när jag var ute i min valkrets är att människor verkligen motsätter sig olika standarder. I parlamentet arbetar vi med just detta och jag är glad över att parlamentet har antagit resolutionen.
Marian Harkin: (EN) Fru talman! Jag stöder helhjärtat den resolution som parlamentet antagit. En av de saker vi ofta talar om i parlamentet är hur vi bemöter medborgarnas behov. Jag tycker att det här är ett tydligt fall där det krävs en reaktion.
Fiskerinäringen är i kris. Bränslepriserna har ökat med över 300 procent de senaste fem åren, medan priset på fisk är ungefär detsamma som för 20 år sedan. Slutresultatet blir att de fiskeverksamma inte kan överleva, de lägger ner sin verksamhet. Jag anser att några av våra förslag i resolutionen kan bidra till att förbättra situationen.
Jag är glad över att det slovenska ordförandeskapet har lovat att beakta detta. Jag skulle vilja uppmana fiskeriministrarna i rådet som möts nästa vecka att särskilt uppmärksamma den här resolutionen.
Talmannen: Så, Syed Kamall, ska ni berätta om fiskare i London?
Syed Kamall: (EN) Fru talman! Jag tror inte att det finns några kvar - på grund av den gemensamma fiskepolitiken!
Tack så mycket för att jag på det här sättet får chans att förklara hur jag röstade i den här viktiga debatten. Först skulle vilja säga till mina kolleger i parlamentet att vi faktiskt måste förstå vad problemet egentligen handlar om. Så fort vi har en internationell kris försöker vi skylla på den när vi talar om problemen i fiskerinäringen. Det är faktiskt inte de höjda bränslepriserna som är det verkliga problemet inom fisket. Det är den gemensamma fiskepolitiken, ett system med centralplanering som skulle ha glatt det gamla Sovjetunionen. Det är fascinerande att kolleger i parlamentet så villigt ansluter sig till den sovjetiska ekonomiska modellen.
Låt oss se närmare på ett par exempel från världens mest framgångsrika fiskevårdssystem. Om vi tittar på systemen i till exempel Island och Nya Zeeland ser vi att de bygger på rättssäkerhet, på egendomsrätt och på överförbara egendomsrättigheter. Om vi verkligen vill lösa problemet inom fiskesektorn är det därför dags att förlita sig på rättssäkerheten; det är dags att förlita sig på egendomsrätt; det är dags att lita på den fria marknaden.
Peter Skinner: (EN) Fru talman! Jag vill inte uttala mig i den här frågan, utan i den förra. Jag försökte göra er uppmärksam på detta.
Jag lade ner min röst i ärendet om slaktkroppar av fjäderfä, framför allt på grund av att jag anser att det finns skäl att tillbakavisa påståendena om att vi måste behålla förbudet. Framför allt anser jag att det finns vetenskapliga bevis för att kunna häva förbudet. I vilket fall har inte den diskussionen aktualiserats.
Vi har istället en mycket kostsam process i Europa för att behandla slaktkroppar från fjäderfä. Det är det egentliga problemet, eftersom alla slaktkroppar som kommer in i EU verkar vara billigare. Följaktligen blir de fortare sålda och tilltalar uppenbarligen konsumenterna.
Det här handlar inte om hälsoskäl, det handlar om protektionism. Jag tycker det är en sorgens dag för Europa att debatten blir så kort och hafsig när parlamentet hastar igenom en resolution den här veckan.
Därför lade jag ner min röst. Jag anser att våra kontakter med USA och andra länder har påverkats negativt av detta.
Miroslav Mikolášik: (SK) Toppmötet EU-Ryssland uppmärksammas med all rätt. Med tanke på Rysslands viktiga geopolitiska ställning och långa historiska och kulturella band till Europa stöder jag insatserna för att skapa ett starkt politiskt partnerskap mellan EU och Ryska federationen.
Partnerskapet bör omfatta ömsesidig hjälp i säkerhetsfrågor, det vill säga bekämpning av terrorism och organiserad brottslighet, och syfta till att övervinna hinder mot fri handel och fria resor. Vi får dock inte bortse från att det finns flera problematiska aspekter i förbindelserna mellan EU och Ryssland. Det är i det hänseendet viktigt att EU har en enad front.
Ingen medlemsstat som tar den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken på allvar kan bygga upp sina bilaterala förbindelser med Ryssland så att medlemsstaternas berättigade intressen skadas. EU och Ryssland borde kunna uppnå ett samförstånd i känsliga internationella frågor som bygger på respekt för folkrätten och territoriell integritet, till exempel i fallet Serbien och Kosovo.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att EU borde hjälpa Ryssland att utveckla och stärka demokratin, rättssäkerheten och skyddet av de mänskliga rättigheterna.
Czesław Adam Siekierski: (PL) Fru talman! Toppmötet EU-Ryssland närmar sig. Det är en viktig händelse. Därför var vår debatt i parlamentet om förberedelserna inför mötet så viktig.
Förbindelserna mellan EU och Ryssland har enormt stor betydelse för stabiliteten, den ekonomiska tillväxten och säkerheten i Europa och i världen i övrigt. Förbindelserna har fått en ny dimension sedan EU utvidgats med ytterligare tolv länder, framför allt från Central- och Östeuropa. Det är länder som tidigare var tätt knutna till gamla Sovjetunionen i ekonomiskt, politiskt och militärt hänseende.
Hittills har de bilaterala handelsförbindelserna med enskilda länder överförts till EU-nivå. Ryssland försöker dock hela tiden ingå avtal med enskilda länder och gå förbi EU. Detta bilaterala samarbete brukar motiveras med att det råder exceptionella omständigheter.
Ryssland är ett enormt land med höga politiska och militära ambitioner, med stora energiresurser som kan avgöra dess ställning i Europa och i världen. Ryssland har ratificierat Kyotoprotokollet och därmed blivit en viktig part som borde inlemmas i åtgärder för att hejda klimatförändringar liksom i miljöskyddsåtgärder.
Tunne Kelam: (EN) Fru talman! Punkt 29 slutar med orden ”samt att erbjuda ökat EU-deltagande i konfliktlösningsprocessen”. Jag stöder den ursprungliga versionen med tillägget ”inbegripet möjligheten att ha en fredsbevarande styrka från EU på plats och ersätta trupperna från CIS och Ryssland”.
Det är mycket viktigt för EU att i dag skicka en tydlig signal om att vi är beredda att göra ett konkret åtagande i form av en fredsbevarande styrka i Abchazien.
Jim Allister: (EN) Fru talman! Jag röstade ja till betänkandet eftersom jag för den här branschens del, liksom för andra branscher, är oroad över EU:s minskade fårköttsproduktion i förhållande till en ökande importvåg.
Det handlar inte bara om jordbruksinkomser, utan om viktiga miljöaspekter eftersom får antagligen är det djur inom jordbruket som bidrar mest till en naturnära vård av mindre bördiga områden och till att behålla den biologiska mångfalden.
Minskad fårskötsel ger försämrad miljö i många inlandsområden och mindre gynnade områden. Därför är det viktigt att stödja branschen och överväga att införa miljörelaterade anslag som stöd för näringen.
Jag tror också att ett system med märkning av ursprungsland i hög grad skulle bidra till att öka konsumtionen av lokalproducerat lammkött, särskilt när importen ökar.
Slutligen medför kommissionens brådska med att införa elektronisk identifiering ytterligare kostnader i en bransch som redan är i nedåtgående på grund av dålig avkastning. På sin höjd skulle sådan identifiering kunna vara frivillig för de enskilda medlemsstaterna och regionerna.
Marian Harkin: (EN) Fru talman! Jag håller med föregående talare i fråga om elektroniska identifieringssystem. De borde verkligen vara frivilliga.
Jag gav mitt stöd till ändringsförslag 4 eftersom jag ville uppmana kommissionen och rådet att överväga om någon typ av gemenskapsfinansiering av systemet med elektronisk identifiering kan införas. Get-, får- och lammbranschen är krisdrabbad och klarar verkligen inte av att bli påprackad ytterligare kostnader.
Jag skulle faktiskt ha föredragit ändringsförslag 1 - som förstås utgick när ändringsförslag 4 antogs - där vi rekommenderar att införandet av elektroniskt identifieringssystem skjuts fram till tidigast 2012. Som jag sa, håller jag med föregående talare om att byråkratin och kostnaderna med råge överskuggar fördelarna.
James Nicholson: (EN) Fru talman! Som jag sa i gårkväll är det här ett mycket bra betänkande. Tyvärr uteslöt i går kommissionsledamoten kommissionens möjlighet att samtycka till föredragandens förslag om att låta en arbetsgrupp se över branschen.
Jag är visserligen inte någon stor anhängare av arbetsgrupper eftersom det kryllar av dem: varje gång vi har ett problem tillsätter vi en arbetsgrupp som man sedan aldrig hör talas om mer.
Men jag tycker att om vi hade samarbetat bättre innan vi gick till kammaren kunde vi ha lagt fram ett starkt förslag som hade hjälpt branschen och arbetat för den.
Nu fick vi ingenting. Vi fick elektronisk identifiering. Vi fick inte det vi bad om, alltså att den senareläggs till 2012. Branschen har inte råd med det här. Jag anser dock att vi ska ta upp frågan igen. Sista ordet är inte sagt, eftersom vi måste försvara fårbranschen inom hela EU.
Luís Queiró : skriftlig. - (PT) Transporter av farligt gods har diskuterats många gånger och säkerhetsnormerna har till följd av detta gradvis klargjorts och förenklats. Med Boguslaw Liberadzkis betänkande blir därför den befintliga lagstiftningen om farliga godstransporter en bra bas för direktivets räckvidd, eftersom det har utvidgats till att även omfatta inre vattenvägar. Jag gratulerar förhandlarna som lyckats nå en överenskommelse som betyder att vi kan avsluta ärendet vid andra behandlingen.
Utvidgningen av direktivet till att även gälla inre vattenvägar innebär att medlemsstaterna får en tvåårig övergångsperiod för anpassning. De kan därmed reglera eller förbjuda transporter av farligt gods på sitt territorium av andra skäl än säkerhet.
Det bör därför betonas att lagstiftningen speglar våra insastser för att göra farliga godstransporter inom EU ännu effektivare och säkrare genom att slopa onödig byråkrati, tilläggskostnader och bestämmelser som inte bidrar till effektivare handläggning.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Det finns sanningen att säga inte mycket att ifrågasätta i Boguslaw Liberadzkis utmärkta betänkande om inlandstransporter av farligt gods. Jag röstade ja till betänkandet i utskottet och bekräftar nu min ståndpunkt.
Ju mer den inre handeln ökar, som den mellan medlemssaterna i unionen, desto större nytta har vi enligt min uppfattning av att sådana flöden är jämförbara, särskilt i fråga om säkerhet, men även i fråga om inspektioner och tillhörande administrativa rutiner. Det skulle inte heller vara logiskt att kritisera eller ännu värre att förkasta en sådan teknisk text där samrådet har varit brett och gett kvalitativa bidrag från många experter i medlemsstaterna.
Bart Staes : skriftlig. - (NL) Jag stöder betänkandet fullt ut. Varje år transporteras enorma mängder farligt gods som klor och bensin på EU:s inre vattenvägar. Inga bestämmelser har hittills tagits fram för detta, trots att det finns lagstiftning för transport av farligt gods på vägar och järnvägar.
Lagstiftningen om transport av farligt gods med fartyg behövs verkligen, inte bara av säkerhetsskäl, utan också för att reglera miljöskyddet och folkhälsan på EU-nivå. En stor del av den här typen av transporter går över gränserna. Dessutom gynnar EU-bestämmelserna näringslivet som i dagsläget måste följa de olika medlemsstaternas skiftande nationella krav. Transporter på inre vattenvägar ger också mindre utsläpp av växthusgaser. Det är därför av största vikt att kraven på olika transportformer harmoniseras. Det blir då mer lockande att kombinera olika transportsätt, till exempel där delar av en sträcka går via järnväg och en med fartyg. Det blir effektivt, och framför allt hållbart. Därför hoppas jag att transportföretagen i realiteten oftare väljer en kombination av olika transportmedel.
Stanisław Jałowiecki : skriftlig. - (PL) Jag lade ner min röst om Helmut Markovs betänkande om vägtrafiksäkerhet. Skälet är att betänkandet på ett upprörande sätt går tvärtemot subsidiarietsprincpen som går ut på att en större enhet inte ska ha funktioner som kan ligga på lägre nivåer. Principen borde följas med all tänkbar omsorg. Tyvärr har jag flera gånger upplevt hur principen överträds även här i parlamentet. Jag hoppas att vi den här gången kan följa principen åtminstone delvis - men hur mycket tid har inte lagts på detta! Vårt lagstiftningsarbete var inte inriktat på att skapa bra lagar, utan på att ändra ett dåligt lagstiftningsförslag. Jag har dock inga illusioner om att det här skulle vara det sista angreppet på subsidiaritetsprincipen. Det är verkligen en paradox, eftersom angreppen kommer från samma håll som den mest högljudda kritiken mot Irland, ett land som för några dagar sedan röstade nej till Lissabonfördraget. Människor ser helt enkelt inte kopplingen att medborgarna i det landet sade nej eftersom det är vida känt att EU regelbundet bryter mot principen. Det är faktiskt det exemplet, alltså Irland, som borde göra oss medvetna om att vi inte kan bortse från subsidiariteten eller offra den för vad vi förmodar är högre mål, till exempel vägsäkerhet. Förr eller senare, troligen förr, kommer det tillbaka och hemsöker oss.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag kommer att rösta ja till Helmut Markovs betänkande. Det är enligt min uppfattning ett mycket omfattande förslag som tar upp en rad säkerhetsaspekter längs alla etapper av väginfrastruktur, från planering till formgivning och användning.
Jag samtycker till att man i förslaget anger att subsidiaritetsprincipen ska följas - det är upp till medlemsstaterna att avgöra hur ingående trafiksäkerhetsanalyserna, trafiksäkerhetsrevisionen och säkerhetsinspektionerna ska genomföras.
Antagandet av ett lagstiftningsinstrument som genom en inte alltför rigid strategi ska ge en säker utveckling av vägnätet måste ses som ett positivt resultat. Dess inverkan avgörs av hur ingående det kommer att genomföras. Jag anser dock att det är mycket viktigt att fastställa bindande minimistandarder som ska tillämpas i samtliga medlemsstater, men från vilka undantag kan medges.
Richard James Ashworth : skriftlig. - (EN) De brittiska konservativa ledamöterna känner till vilka förödande konsekvenser naturkatastrofer kan få. Efter fjolårets översvämningar i Storbritannien är vi medvetna om vilka humanitära, ekonomiska och miljömässiga skador som kan uppstå. Vi inser också vilka konsekvenser sådana naturkatastrofer får i andra länder.
Trots detta anser vi att de enskilda medlemsstaterna är bäst lämpade att snabbt agera på lämpligt sätt vid katastrofer på deras eget territorium. Vi anser att inrättandet av en europeisk civilskyddsstyrka bara skulle fördröja förmågan att ingripa eftersom extra byråkrati tillkommer. Vad de berörda kräver är nödvändiga insatser som sätts in snabbt, inte mer byråkrati.
Slutligen kan vi inte samtycka till ytterligare EU-lagstiftning om katastrofförebyggande insatser och insatser. Vi anser att det redan finns lämplig lagstiftning, både på medlemsstats- och EU-nivå, och att ekonomiskt stöd redan finns via solidaritetsfonden som, precis som avsett, används för att lindra strukturella och långsiktiga skador.
Genom att stödja resolutionen i slutomröstningen vill vi klargöra att vi också har röstat ja till de ändringsförslag där man vill stryka hänvisningen till civilskyddsstyrkan och ytterligare EU-lagstiftning på området.
Alessandro Battilocchio : skriftlig. - (IT) Jag röstar absolut ja till förslaget till resolution om att stärka EU:s insatskapacitet vid katastrofer.
Jag har i egenskap av ledamot i parlamentets utvecklingsutskott kunnat besöka några av världens fattigaste och mest katastrofdrabbade områden, i vissa fall (till exempel tsunamin) på grund av förödande naturkatastrofer. Jag vill gärna utnyttja det här tillfället till att betona det försklassiga arbete som utförs av Louis Michel, kommissionsledamot med ansvar för utveckling. Han har alltid agerat snabbt och effektivt och visat solidaritet och erbjudit samarbete vid dessa tragiska händelser.
Enligt vad som framgår av resolutionen är dock de förfaranden som anges i vår lagstiftning fortfarande alltför invecklade: mekanismer måste rationaliseras och avsevärda resurser avsättas för nödsituationer som tyvärr kommer att uppstå även framöver. Parlamentet ger en tydlig signal i rätt riktning. Nu måste vi gå från ord till handling.
Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Trots att vi röstade ja beklagar vi att några av våra förslag inte antogs, särskilt det som gällde vikten av att särskilt uppmärksamma de mindre gynnade regionerna, eller ”konvergensregionerna”, vid naturkatastrofer och i samband med regleringen av Strukturfonderna. Samma gäller för förslagen om vikten av att kunna bevilja medel ur europeiska solidaritetsfonden vid katastrofer på regional nivå och av att fonden anpassas till de särskilda omständigheterna vid naturkatastrofer som torka och bränder i fråga om tidsgränser och stödberättigade åtgärder.
Vi tycker dock det är positivt att andra ändringsförslag antogs om erkännandet av naturkatastroferna i Medelhavsområdet, det vill säga torka och skogsbränder. Det krävs stödmekanismer för drabbade människor och återplantering av skog. Men mekanismen måste också täcka förebyggande insatser mot större katastrofer. Det behövs dessutom ett EU-finansierat offentligt försäkringssystem som garanterar jordbrukare en minimiinkomst vid nationella katastrofer som torka, bränder och översvämningar.
Den gemensamma jordbrukspolitiken måste ändras radikalt så att små och medelstora jordbruk och familjejordbruk kan stödjas och den biologiska mångfalden, jordbruksproduktionen och markanvändningen stimuleras.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Vi anser att en ram måste inrättas för samarbetet mellan medlemsstaterna för att förebygga, bekämpa och minimera konsekvenserna av katastrofer. Vi samtycker inte heller till inrättandet av en europesk civilskyddsstyrka (i synnerhet inte om den har militär anknytning), eftersom kapaciteten och de operativa resurserna måste ligga under medlemsstaternas jurisdiktion. Det är de som ska garantera att det finns resurser och strategier för en (snabb) reaktion på uppkomna behov och som känner till sitt territorium bättre.
Vi ser positivt på att följande av våra förslag har antagits:
Erkännande på gemenskapsnivå av den särskilda karaktären på Medelhavsområdets naturkatastrofer som torka och skogsbränder, och följaktligen antagandet av gemenskapistrument för förebyggande insatser, forskning, riskhantering, civilskydd och solidaritet för att kunna förbättra de enskilda medlemsstaternas reaktioner.
Behovet av ökad gemenskapsfinansering av förebyggande åtgärder.
Vi beklagar dock att föjande förslag förkastats:
Vikten av att regionala katastrofer blir behöriga till anslag ur Europeiska solidaritetsfonden.
Förespråkandet av att Europeiska solidaritetsfonden anpassas till de särskilda omständigheterna vid naturkatastrofer som torka och bränder i fråga om tidsgränser och stödberättigade åtgärder.
Margie Sudre : skriftlig. - (FR) Jag välkomnar kommissionens initiativ för att äntligen ta fram ett dokument om att öka samstämmigheten och effektivisera och skapa insyn i EU:s hantering av naturkatastrofer eller katastrofer som orsakas av människor.
Jag beklagar samtidigt att det här inte är ett särskilt praktiskt förslag som kan tänkas höja EU:s kapacitet inom civilskyddet, däribland förebyggande och snabba insatser vid större kriser inom eller utanför EU.
Jag tackar de ledamöter som gett sitt stöd till mitt ändringsförslag om att utnyttja expertkunskap om geografiska förhållanden i yttre randområden och utomeuropeiska länder och territorier.
Tack vare dessa utomeuropeiska samhällen är EU representerat utanför Afrikas kust (Kanarieöarna, Madeira), i Indiska oceanen (Réunion), nära den amerikanska kontinenten (Guyana, Guadeloupe, Martinique, Azorerna), och Stillahavsområdet (Franska Polynesien, Nya Kaledonien).
EU:s utomeuropeiska territorier skulle kunna utgöra basen för utpositionering av viktiga produkter och logistik. Det skulle underlätta planeringen av tillgängliga europeiska mänskliga och materiella resurser vid behov av snabba insatser utanför unionen.
Geoffrey Van Orden : skriftlig. - (EN) Det finns uppenbarligen ett stort värde av förbättrad samordning och beredskap till ömsesidig assistans från katastrofhanterande organisationer i EU-länderna. Som så många gånger tidigare utnyttjar dock Europeiska kommissionen möljigheten att utvidga sina egna befogenheter och ansvarsområden - i det här fallet för att ”utveckla kunskapsbas” och definiera brister och så vidare. Mot de brittiska konservativas vilja innehåller betänkandet också en uppmaning om att inrätta rättsligt bindande instrument. Av de skälen lade jag ner min röst.
Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Trots att betänkandet innehåller positiva omdömen om tullunionens 40 år har många produktionsbranscher, särskilt i Portugal, en annan uppfattning. Tvärtom, faktiskt. De vet att de helt öppna gränserna i konkurrensens namn har skapat djupt orättvisa förhållanden och förvärrat strukturella brister på grund av att utvecklingen länder emellan varit ojämn.
Utöver den här ojämlika produktionskapaciteten och utvecklingen av produktionsprocesser finns andra åtgärder, politiska beslut och instrument som har försämrat situationen, inte minst inrättandet av den inre marknaden, den internationella frihandeln, stabilitetspakten i den ekonomiska och monetära unionen och Lissabonstrategins nyliberalism.
Även om betänkandet innehåller några positiva förslag om att stärka samarbetet är det följaktligen oacceptabelt. Därför röstade vi nej till betänkandet.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Vi ställer oss positiva till denna resolution, eftersom vi stöder den gemensamma handelspolitiken och tullagstiftningen som en förutsättning för att den inre marknaden ska fungera. Vi vill dock påpeka att vi är djupt kritiska till många av de handelsavtal som faktiskt har ingåtts mellan EU och tredjeland.
Kartika Tamara Liotard, Erik Meijer, Søren Bo Søndergaard och Eva-Britt Svensson : skriftlig. - (EN) Vi stöder fullt ut samarbetet mellan medlemsstaterna för att förhindra importen av farliga leksaker, narkotika och andra olagliga eller farliga produkter. Vi ger också vårt fulla stöd till samarbetet med våra handelspartner för detta ändamål. Men vi kan ändå inte rösta ja till resolutionen eftersom tullunionen alvarligt har påverkat utvecklingsländernas handel.
EU använder tullunionen som ett verktyg för att förhandla fram gynnsamma handelsavtal med utvecklingsländerna, samtidigt som höga avgifter införs på produkter som ses som oönskad konkurrens mot EU:s egna produkter. Det är en politik som hämmar utvecklingsländernas potential för ekonomisk tillväxt.
Ilda Figueiredo : skrftlig. - (PT) Betänkandet inleds med ett uttalande till stöd för en rad frihandelspaket på el- och naturgasmarknaderna och med en plädering för privatisering av dem, trots att de är strategiska branscher för utveckling och samhällets framsteg. Tillämpningen av dessa paket i Portugal har, vilket alla känner till, förvärrat försörjningsproblemen och höjt priserna för konsumenterna. De har också ökat arbetslösheten och otryggheten i branschen.
Genom att lägga fram en europeisk stadga för energikonsumenternas rättigheter vill nu Europeiska kommissionen skyla över de problem som dess strategi har orsakat. Trots att bara ett begränsat antal rättigheter anges samtycker vi till stadgan. Frågan är huruvida branschens dominerande ekonomiska grupper, vars intressen i allt högre grad gynnas av gemenskapspolitiken, ansluter sig till den. Därför lade vi ner vår röst i slutomröstningen om betänkandet.
Małgorzata Handzlik : skriftlig. - (PL) Det antagna betänkandet om en europeisk stadga om konsumenternas rättigheter på energiområdet ökar markant konsumenternas rättigheter på energiområdet. Konsumenterna kommer att få tillgång till mer information, vilket gör det enklare att välja mellan leverantörer och olika försörjningsalternativ. Stadgan utgör ett mycket viktigt steg i liberaliseringen av energimarknaden.
Jag är övertygad om att tydligare och läsvänligare information till konsumenterna kommer att göra det möjligt för konsumenterna att göra de bästa valen. Detta är särskilt viktigt i en tid då energipriserna hela tiden höjs och utgör ett allt större orosmoment för konsumenterna.
Som ett resultat av den accepterade lösningen blir det enklare att jämföra olika erbjudanden och den verkliga energiförbrukningen, och detta kommer att uppmuntra konsumenterna till att byta leverantör om de inte är nöjda med den erbjudna tjänsten. Resultatet av detta blir verklig konkurrens mellan energileverantörerna, större intresse för att kunderna ska vara nöjda och större möjligheter för konsumenterna att påverka energibolagens beslut.
Jag anser att stadgan om konsumenternas rättigheter på energiområdet långsamt men säkert kommer att bidra till att förändra energimarknaden, vilket vi länge har sett fram emot. Låt oss inte glömma bort att konsumenterna är den viktigaste delen av den inre marknaden, och de förväntar sig att vi genomför verkliga förändringar.
Silvia-Adriana Ţicău : skriftlig. - (RO) Jag röstade ja till Mia De Vits betänkande om en europeisk stadga om konsumenternas rättigheter på energiområdet. Med tanke på de allt högre energipriserna är det nödvändigt att se till att medborgare med lägre inkomster och befolkningen i avlägsna regioner, där energimarknaden är mindre och inte konkurrensutsatt, får energiförsörjning. Medlemsstaterna borde så fort som möjligt vidta åtgärder för att tydligt avgränsa dessa kundgrupper och främja och stödja åtgärder, exempelvis sociala tariffer, för att se till att de utan avbrott har tillgång till elektricitet och naturgas.
Jag röstade ja till ändringsförslagen 3, 4, 5, 6 och 7, som lades fram av den socialdemokratiska gruppen. I dem fastslogs behovet av att införa sociala tariffer, att kvartalsvis informera konsumenterna om deras egen energiförbrukning och där begärdes även att allmänheten blir informerad om bestämmelserna i den europeiska stadgan om konsumenternas rättigheter på energiområdet. Jag beklagar att dessa ändringsförslag inte antogs.
Skyddet av konsumenter på energiområdet borde även i framtiden vila på gemensamma åtgärder från unionens och medlemsstaternas sida. Den europeiska stadgan om konsumenternas rättigheter på energiområdet är ett sätt att stödja medborgarna, så att de kan få information om sina rättigheter på ett effektivare och enklare sätt.
Geoffrey Van Orden : skriftlig. - (EN) Jag är starkt för att konsumenterna ska kunna få trygga, pålitliga och hållbara leveranser av gas och elektricitet till rimliga priser. De nationella tillsynsmyndigheterna borde spela en viktig roll här. Jag motsätter mig dock Europeiska kommissionens ansträngningar att utsträcka sitt inflytande över detta område, utvidga sina befogenheter och genom ”studier” lägga fram en ”stadga” och ”harmonisering”, och jag erkänner inte begreppet ”unionsmedborgare”. Av dessa skäl lade jag ned min röst.
Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Vi anser att det är bra att Europaparlamentet är kritiskt till Europeiska kommissionens förslag, i vilket man försöker ändra reglerna för försäljningen av fjäderfäkött genom att endast tillåta försäljningen av sådant fjäderfäkött som genomgått bakteriedödande behandling för att användas som livsmedel.
I praktiken strävar man i Europeiska kommissionens förslag endast efter att uppfylla USA:s önskemål om att EU ska tillåta import av dess fjäderfäkött, som har behandlats med kemiska eller bakteriedödande ämnen.
Europeiska kommissionen tar därför inte hänsyn till försiktighetsprincipen och tar inte hänsyn till antagandet och skärpningen av normerna för livsmedelssäkerhet och hygien som redan existerar på EU-nivå. Dessa är mycket strängare än i USA, där man endast använder en billig slutlösning som de nu vill att EU ska acceptera så att de kan sälja sina produkter i Europa.
Vi hoppas därför att rådet inte godkänner Europeiska kommissionens förslag.
Nils Lundgren : skriftlig. - Klordoppning av kyckling har inte visats vara skadligt för hälsan eller skadligt på annat sätt, och våra ställningstaganden bör alltid vara evidensbaserade. Jag har därför i frihandelns namn röstat nej till detta betänkande, som jag betraktar som protektionistiskt motiverat.
Med tanke på den vitt spridda oron bland allmänheten i EU vad gäller klordoppad kyckling är det dock av yttersta vikt att vi får lagstadgade krav på märkning så att varje individ kan välja att undvika denna produkt t.ex. i handeln eller på restauranger.
Mairead McGuinness : skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till den här resolutionen eftersom den framhäver en av de mest trängande frågorna som EU ställs inför både till det inre och yttre.
Vi har inom EU beslutat att arbeta för höga standarder inom livsmedelsproduktion - medvetna om behovet av livsmedelssäkerhet och kvalitet.
Vi tillåter inte klorering av kyckling inom EU för produkter som konsumeras i EU och därför vore det inte logiskt att tillåta import av amerikansk kyckling som är behandlad på detta sätt, till EU.
Under de senaste månaderna har vi haft ett liknande problem med import av nötkött från Brasilien - där spårbarhetsstandarderna ligger långt under dem i EU.
Vi kan komma att ställas inför ett liknande problem när vi förbjuder produktion av ägg från burhöns i EU, men till slut importerar äggpulverprodukter från burhönsanläggningar utanför EU.
Om EU håller fast vid inre normer måste man vara beredd att försvara dem och stoppa import som inte lever upp till våra inre normer.
James Nicholson : skriftlig. - (EN) Kommissionens förslag att häva förbudet för import av fjäderfä behandlat med bakteriedödande ämnen som klor är ytterst oroande. Man måste erkänna att dessa förfaringssätt helt enkelt inte lever upp till EU:s normer vad gäller livsmedelssäkerhet.
Förslaget verkar vara politiskt motiverat och ignorerar på ett påfallande sätt EU-medborgarnas berättigade oro vad gäller hälso- och säkerhetsfrågor. Försäkringar om att detta fjäderfä kommer att märkas och vara tydligt igenkännbart av konsumenten räcker helt enkelt inte.
Användningen av bakteriedödande ämnen i behandlingen av fjäderfä bör inte på något sätt främjas av EU. Förbudet gäller i mer än tio år och infördes från början av goda skäl. Olyckligtvis representerar därför kommissionens förslag att häva det ett stort steg bakåt och är fullkomligt oacceptabelt.
Dimitrios Papadimoulis : Kommissionen måste se över sitt ursprungliga beslut, som uteslutande är grundat på kommersiella hänsynstaganden och leder till ett brott mot folkhälsa och konsumentskydd. Vi kan inte ignorera gällande EU-lagstiftning genom att göra eftergifter till amerikanerna och prioritera kommersiella intressen framför folkhälsa. Vi inväntar svaret från den behöriga kommissionsledamoten för hälsa, Androulla Vassiliou, och svaret från den grekiska regeringen.
Alessandro Battilocchio : skriftlig. - (IT) Tack, fru talman. Resolutionen är ett första svar på den mycket allvarliga kris som unionens fiskerisektor befinner sig i, som en följd av det stigande oljepriset. Under de senaste dagarna har jag personligen besökt olika hamnar i mitt hemland och har bevittnat en mycket svår och komplicerad situation, som vi måste kunna bemöta snabbt och effektivt.
Den exempellösa höjningen av oljepriserna hotar att tvinga en hel sektor på knä. Unionen har extraordinära fiskerifonder som kan användas i särskilt allvarliga situationer. Jag föreslår att kommissionsledamot Joe Borg omedelbart skrider till handling för att ta reda på om sådana åtgärder av kommissionen är att rekommendera. Handling och inte ord. Åtgärder och inte löften. Bland arbetarna fann jag en växande misstro mot EU-institutionerna. Vår uppgift är att fylla det mellanrummet och i synnerhet att axla vårt ansvar ställda inför en ekonomisk och social utveckling som mycket väl kan framkalla en allvarlig kris.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Som det betonades i ett pressmeddelande stöder vi inte resolutionen, på grund av följande:
Den bemöter inte det akuta problemet med arbetarnas löner och klargör inte att fiskarna (arbetarna) betalar för bränslet, och att det är orsaken till att problemet påverkar dem direkt (på samma sätt som en klar majoritet av ägarna till mindre fartyg).
Den fäster inte avseende vid EU:s overksamhet och vägran att fatta de nödvändiga besluten.
Den lägger inte fram några konkreta förslag med avseende på bränslepriser (bensin och diesel) och vad gäller prissättning på fisk vid första försäljningstillfället.
Den beklagar inte en politik som utnyttjar de stigande bränslepriserna för att ytterligare inskränka och trycka samman sektorn, vilket skapar större arbetslöshet, garanterar produktionssektorns förfall och försämrar livsmedels- och handelsbalanserna.
Den lever inte alls upp till de ståndpunkter som tidigare antagits av Europaparlamentet och föreslagits av Portugisiska kommunistpartiet (PCP).
I enlighet med de senaste förslagen som tillkännagivits av Europeiska kommissionen, och oaktat en eller två synpunkter som om de tillämpas skulle kunna ha positiva effekter på sektorn, syftar i grund och botten resolutionen till att fartygen skrotas och att fiskarna måste överge sitt yrke.
Eftersom fiskerierna har en framtid efterlyser vi att åtgärder i linje med förslagen i resolutionen vi presenterade så fort som möjligt antas.
James Nicholson : skriftlig. - (EN) Fiskeindustrin har stått inför många kriser under årens lopp, men ingen har varit större än den nuvarande, med stigande oljepriser som pressar industrin över gränsen till en punkt där den inte längre kan överleva.
De fortsatt stigande oljepriserna kan komma att bli förödande för många industrier, men ingen är mer känslig än fiskeindustrin, där arbetstillfällen till havs och på land är i fara.
Vi måste undersöka alla alternativ som vi har till förfogande. En väg som borde undersökas är att sänka skatterna för att se till att bränslekostnaderna går ned.
Får jag ställa följande fråga: om vi inte har några fiskare, varifrån ska vi ta fisken som vi behöver? Ska vi luta oss tillbaka och låta utländska importprodukter ta över våra marknader och konkurrera ut vår industri?
Att rädda våra fiskeflottor och industrin i stort kommer att bli en enorm utmaning. Jag är dock säker på att det med god vilja och samarbete över hela linjen är möjligt. Jag välkomnar gårdagens uttalande från kommissionen, i vilket man tillkännager sin avsikt att förse fiskeflottorna med krishjälp. Jag hoppas innerligen att dessa åtgärder formellt kommer att antas av rådet för fiskeministrar i nästa vecka och sedan snabbt genomföras.
Margie Sudre : skriftlig. - (FR) Den dramatiska höjningen av priset på dieselolja, 300 procent sedan 2003, har slagit med full kraft mot fiskerisektorn. I och med den hela tiden förvärrade krisen är många fiskeföretag nu i ett mycket bräckligt ekonomiskt tillstånd.
Fiskerinäringen är i själva verket en särskilt viktig grundval i de yttre regionernas ekonomiska och sociala utveckling. De drabbas dessutom desto hårdare av höjningen av bränslepriset genom sitt avlägsna geografiska läge. Det är en oacceptabel situation. EU är skyldigt att finna en kompromiss.
Europaparlamentet har precis sänt en stark signal till fiskarna. Genom att begära att det officiella biståndstaket höjs till 100 000 euro per fartyg och inte per företag, genom att begära omedelbar tillämpning av kris- och socialstödsåtgärder och slutligen genom att kräva en omorganisation av EU-fondernas utgifter för fiskerinäringen, har parlamentsledamöterna gjort klart för fiskarna att de har blivit bönhörda.
Rådet för europeiska fiskeministrar kommer att diskutera dessa förslag den 23 och 24 juni 2008. EU har inget annat val än att återupprätta fiskarnas förtroende, för att fylla det stora tomrum som nyligen har visat sig.
Adam Bielan : skriftlig. - (PL) Herr talman! Jag skulle än en gång vilja poängtera att det inte finns något bolag i väst som är så nära förbundet med staten som Gazprom är med Kreml. För närvarande har vi att göra med kylig politisk beräkning. Gazproms dominans inom energisektorn kommer att leda till ännu en höjning av energipriserna i Europa. Ryssland kommer att kunna driva igenom ännu större politiska eftergifter för försörjningen med gas och olja. Vi ser redan följderna av de höga priserna i de allt tätare protesterna i Europa. Vi har även den upprepade avstängningen av gasförsörjningen till våra grannar i öst i färskt minne.
Herr talman, jag stödde resolutionen eftersom jag anser att EU måste börja tala med en röst i relation till Ryssland, eftersom vi endast på det sättet kan garantera att EU kommer att vara effektivt.
Luís Queiró : skriftlig. - (PT) Det är välkänt att Ryssland är en viktig strategisk partner för EU, och vårt geografiska läge gör oss beroende av varandra. Diplomati måste därför användas för att finna de bästa lösningarna för denna oundvikliga närhet. Behovet av att samarbeta får dock inte tvinga oss in i en verklig eller maskerad blindhet i fråga om de allvarliga problem som Ryssland innebär.
Till det inre kan man inte bortse ifrån att Ryssland inte är en fullvärdig demokrati och att rättssäkerheten inte garanterar verklig respekt för mänskliga rättigheter. Till det yttre är det omöjligt att bortse ifrån bruket av energi som ett vapen i yttre relationer, i synnerhet genom att främja splittringen inom EU på det här området, den tvetydiga roll landet har spelat i fråga om Iran, och dess ovillighet att tvinga Kina att engagera sig för mänskliga rättigheter, bland annat.
EU:s röst i förhållande till Ryssland måste vara rösten hos en seriös partner som är beredd att samarbeta, men som inte är beredd att kompromissa i kärnfrågor om demokrati, mänskliga rättigheter och säkerhet.
Andrzej Jan Szejna : skriftlig. - (PL) De komplicerade relationerna mellan EU och Ryssland kräver väl hanterade och enhetliga diplomatiska åtgärder.
Det annalkande toppmötet mellan EU och Ryssland väcker många känslor, eftersom avtal som är av stor vikt för både Ryssland och EU ska förhandlas fram. Före detta toppmöte måste vi göra klart för oss hur viktigt det är för EU:s framtid att den talar med en röst på den internationella scenen. Av det skälet är det synd att Irlands befolkning satte ett frågetecken vid ratificeringen av Lissabonfördraget i förra veckans omröstning, eftersom det är just detta fördrag som innehåller regelverket som gör EU till en trovärdig partner i internationella relationer.
Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Vi röstade ja till det här betänkandet, som innehåller en rad viktiga förslag för att skydda får- och getprodukter, särskilt i mindre gynnade områden och bergsregioner. Vi hade dock gärna sett att det hade gått ännu längre, särskilt i fråga om att skydda inhemska raser och traditionell osttillverkning. Inte desto mindre är det väsentligt att Europeiska kommissionen och rådet tar hänsyn till dessa förbättrade förslag och debatten i plenum, där vi också förklarade vår ståndpunkt i denna mycket viktiga fråga.
Revisionen av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP), som för närvarande pågår, måste rätta till problemen som uppstod genom 2003 års reform, särskilt vad gäller frikopplingen av direktbetalningar. Jag vill också betona vikten av en ytterligare betalning till producenterna för att särskilt stödja avel av inhemska får- och getraser. Denna betalning måste stärkas i bergsområden och andra konkreta områden för att upprätthålla den biologiska mångfalden inom jordbruket, bevara dessa djur i känsliga områden och bruka jorden på ett naturligt sätt - ett viktigt bidrag till miljöskyddet och förebyggandet av skogsbränder i södra Europa.
Mairead McGuinness : skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till betänkandet eftersom det tar itu med problemen inom fårsektorn, som är på slutlig tillbakagång om inte åtgärder vidtas.
Parlamentet har röstat ja till att EU bekostar elektronisk övervakning av får och även om detta är välkommet så skulle jag ha föredragit att den elektroniska övervakningen hade tagits bort från dagordningen tills den framtida livskraften hos fåruppfödningen säkras.
Avseende förslaget på en projektarbetsgrupp, vilket avslogs av parlamentet, åligger det nu kommissionen att öka sin fokusering på fårsektorn och att rapportera framsteg till parlamentet eller i övrigt att genomföra förslagen i betänkandet.
Alessandro Battilocchio : skriftlig. - (IT) Tack, fru talman, jag röstar ja till betänkandet av Zita Gurmai och skulle vilja gratulera henne till hennes utmärkta arbete.
Jag stöder i synnerhet eSafety-initiativet (www.esafetysupport.org) inom ramarna för vilket Europeiska kommissionen, myndigheterna, industrin och andra berörda parter alla samarbetar för att försöka snabba på utvecklingen och införandet av integrerade, intelligenta säkerhetssystem för fordon. Dessa system använder informations- och kommunikationsteknik för att öka trafiksäkerheten och minska antalet olyckor på våra vägar. Med eSafety har första steget tagits inom ramen för initiativet ”Den intelligenta bilen”, som startades av Europeiska kommissionen 2006. Jag anser att detta är vägen som vi snabbt bör följa för att främja den framtida tillväxten av transport som med kommissionens ord kommer att vara ”smartare, säkrare och renare”.
Zita Pleštinská : skriftlig. - (SK) Vårt beroende av transport växer för varje dag. Alla medborgare har rätt till säker och hållbar rörlighet. Dagens framsteg inom informations- och kommunikationsteknik gör att vi kan tillverka och köpa fordon som är smartare, säkrare och renare. Konsumenterna måste ha tillgång till information som gör det möjligt för dem att göra initierade val till förmån för intelligenta bilar, och det är viktigt att dessa bilar har ett överkomligt pris.
Eftersom betänkandet av föredraganden Zita Gurmai ger EU-medborgarna möjlighet att dra nytta av den potentiella trafiksäkerheten inom en nära framtid, röstade jag för betänkandet.
Trafikolyckor orsakas både av den mänskliga faktorn och av fordonens dåliga skick. Genom att införa intelligent teknik kan 16 procent av olyckorna förhindras. Moderna system kan minska antalet förolyckade i trafikolyckor med så mycket som en tredjedel. Galileo-programmet representerar också ett viktigt bidrag på det här området.
Vad gäller den fullständiga spridningen av det europeiska fordonssystemet för nödsamtalstjänster, eCall-systemet, har EU:s medlemsstater ett stort ansvar. Målet är att ett fullständigt införande av eCall ska äga rum senast 2010. Därför uppmuntrar jag de medlemsstater som ännu inte har undertecknat samförståndsavtalet för eCall att göra det nu under 2008.
Med hänsyn till att, enligt statistiken, 41 600 människor dödas i den europeiska trafiken varje år, behöver vi starta en ny era inom vägsektorn. Genom att rädda vilket antal människoliv som helst kommer vi att åstadkomma mycket för medborgarna i EU.
Brian Simpson : skriftlig. - (EN) Min kollega Zita Gurmai har åstadkommit ett utmärkt betänkande och måste gratuleras för sitt detaljerade arbete och hängivenheten som hon har visat.
Det första betänkandet om intelligenta bilar är ett flaggskeppsprojekt inom ramen för kommissionens strategiska politik för informationssamhället och media, och vår föredragande gör rätt i att erkänna att de intelligenta fordonssystemen skulle kunna minska den årliga dödssiffran, för närvarande omkring 42 000, i trafiken inom EU. Hon gör också rätt i att påpeka att många människor för närvarande inte har råd med de nya systemen, så behovet av att sänka kostnaderna måste prioriteras.
Tekniken för elektronisk stabilitetskontroll, bruket av bärbar och nomadisk utrustning och arbetet för att åstadkomma renare fordon är ämnen som alla behandlas av föredraganden.
Detta är ett utmärkt betänkande, och det har mitt fulla stöd.
Bernard Wojciechowski : skriftlig. - (PL) Initiativet Den intelligenta bilen är ett mycket värdefullt initiativ. Det är viktigt att i mesta möjliga mån använda modern teknik för att göra transporterna säkrare och mer effektiva. Bedömningar antyder att om alla bilar vore utrustade med elektronisk stabilitetskontroll (ESC) skulle antalet dödsolyckor i EU kunna minskas med så många som 4 000 per år. Ett annat viktigt säkerhetsattribut, som ännu inte har införts generellt, är det europeiska fordonssystemet för olycksunderrättelse, känt som eCall. Forskning visar att dess införande i hela EU skulle kunna minska antalet förolyckade i trafiken med två och ett halvt tusen varje år. Den sista frågan som bör tas upp är den stora mängden koldioxid och växthusgaser som produceras av bilar, vilket utgör 12 procent av de totala koldioxidutsläppen i EU. Jag anser att bilar med de lägsta koldioxidutsläppen borde marknadsföras med hjälp av sociala kampanjer. Vi borde även införa restriktivare regler för att minska de skadliga utsläppen från bilar.
Talmannen: Röstförklaringarna är härmed avslutade.
(Sammanträdet avbröts kl. 12.45 och återupptogs kl. 15.00.)
| sv |
Öppnande av sammanträdet
| sv |
Beslut om vissa dokument: se protokollet
| sv |
Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet
| sv |
Godslogistik i Europa - nyckeln till hållbar rörlighet (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Inés Ayala Sender, för utskottet för transport och turism, om godslogistik i Europa - nyckeln till hållbar rörlighet.
Inés Ayala Sender : föredragande. - (ES) Herr talman! I eftermiddag diskuterar vi en central sektor för den europeiska tillväxten, konkurrensen och sysselsättningen, nämligen logistik.
Logistik är grundläggande för kvaliteten hos våra medborgares dagliga liv, även om de inte uppfattar det tydligt nog. Denna övning syftar bland annat till att göra detta ämne synligare för medborgarna.
Detta är en sektor som står för ungefär 13 procent av EU:s BNP och som har en stor ekonomisk inverkan eftersom den står för mellan 10 och 15 procent av den slutliga kostnaden för färdiga produkter i Europa. Inom vissa sektorer, som t.ex. den viktiga fordonsindustrin, överskrider logistikkostnaden till och med de sociala kostnaderna.
Det är också en sektor som hittills har tyckts vara en fråga för enbart industrin och marknaden - dess framgång och tillväxtpotential har framstått som obestridlig, och så måste det fortsätta att vara. Men, i linje med vår fasta övertygelse om att den bästa marknaden är en välreglerad marknad som underlättar och främjar positiva egenskaper och dessutom förhindrar potentiella risker innan de blir barriärer och hinder för den nödvändiga tillväxten, kreativiteten och våra medborgares utveckling, välkomnar vi därför kommissionens beslut att börja betrakta denna sektor i termer av hur Europeiska unionen kan bidra till att öka möjligheterna och begränsa de uppenbara riskerna, med tanke på tillväxtprognoserna för transportsektorn i Europa. Det sägs för närvarande att tillväxten kommer att öka med ungefär 50 procent mellan 2000 och 2020. Därför kommer sektorn också att kunna utnyttja och öka sina möjligheter i en situation som vi uppfattar bygger på fem grundläggande prioriteringar.
Den första prioriteringen är den aktuella östutvidgningen som ökar avstånden och skapar avlägsna områden. Men den skapar samtidigt nya såväl marknadsmässiga som handelsmässiga möjligheter för våra medborgares olika kulturer.
Den andra prioriteringen är globaliseringen, som ökar handeln, diversifierar behoven och omdefinierar territoriernas och folkens geografiska position. Jag tänker nu på mitt eget land Spanien, som tycks vara perifert i fråga om utvidgningen, men som på grund av globaliseringen ändå placeras vid ett vägskäl mellan så viktiga områden som Latinamerika, Afrika eller handeln med Asien.
En annan prioritering för att hantera logistiken är klimatförändringen och de aktuella energibehoven. Vi måste göra infrastrukturanvändningen mer effektiv, förbättra trafikledningen och begränsa tomkörningar, och logistiken kan i hög grad bidra till detta.
Den fjärde prioriteringen är de möjligheter till informationsutbyte som vi eftersträvar i Europa inom ramen för det sjunde ramprogrammet och hela kunskapsekonomins framtid. Logistiken är själva symbolen för intelligenta transporter - transporter som omfattar planering som ett grundläggande begrepp och som i allt högre grad bygger på intelligenta transportsystem. Sesar, SafeSeaNet och system för att följa och spåra gods är alla instrument och ny teknik som används med framgång inom denna sektor.
Slutligen är demografiska förändringar och unga människors sysselsättningsförväntningar också områden där logistiken kan utgöra ett avgörande bidrag. I detta syfte försöker man i förslaget till betänkande särskilt stödja kommissionen när det gäller att fastställa flaskhalsar och att försöka att utarbeta nya förslag.
Vi måste förhindra att den administrativa bördan blir alltför stor genom att använda just dessa intelligenta system för att minska och begränsa formaliteterna, som fortfarande är komplexa, särskilt när det gäller t.ex. tullar och sjöfartshandel. Jag tror dock att förslagen i kommissionens handlingsplan i detta avseende kan vara mycket positiva.
En annan flaskhals som vi också föreslår ett antal lösningar för är bristen på infrastruktur och underskotten i finansieringen på området. I det syftet upprepar vi behovet att avbryta systemet med gränsöverskridande nätverk genom att öppna oanvända historiska pass i Pyrenéerna eller Alperna där vi också tror att det skulle bidra, och genom att minska trafikträngseln på vissa vägar genom att öppna järnvägstunnlar.
Det finns också ett särskilt förslag vars syfte jag särskilt stöder, nämligen förslaget om ett system med särskilda godsjärnvägar. Vi vill uppmana kommissionen att lägga fram en plan för oss om detta.
Vad gäller behovet av finansiering vill vi att debatten om framtida finansiering för en tillräckligt långtgående europeisk transportpolitik ska omfatta logistik som en prioriterad fråga.
Angående bristen på personal stöder vi kommissionen i dess förslag om att göra yrket mer attraktivt, men vi vill att det inte bara ska omfatta utbildning utan också en förbättring av de sociala villkoren och arbetsvillkoren.
Slutligen vill vi också stödja och uppmuntra kommissionen i detta hänseende när vi framhåller behovet av att eventuella kommande överväganden av stadstransporter innefattar logistik i stadstransporter. Vi tror att våra medborgare utstår trafikträngsel dagligen då logistiken, som om den är lyckad är osynlig, visar sig ha brustit. I detta syfte anser vi att det är dags att logistiken får sin rättmätiga plats i de europeiska diskussionerna.
Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. - (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill särskilt tacka Inés Ayala Sender för hennes betänkande om godslogistik. Jag vill också säga till Inés Ayala Sender att jag kommer ihåg vårt besök i Zaragoza, där vi fick tillfälle att se fördelarna av allt det arbete som för närvarande utförs i Europa med att utveckla logistiken.
Betänkandet inger oss stora förhoppningar om den strategi som kommissionen antog i sitt meddelande om logistik 2006. Denna resolution är ett viktigt steg i parlamentets och kommissionens gemensamma ansträngningar att förbättra genomförandet av godstransporterna i Europa.
Jag tycker att detta är mycket uppmuntrande, eftersom jag om ett par veckor kommer att lägga fram handlingsplanen för godslogistik.
Inés Ayala Sender har vältaligt redogjort för vad som står på spel: den ekonomiska dimensionen och logistikens effektivitet, som är ett centralt inslag i våra ekonomiers konkurrenskraft. Logistiken underlättar godsflödet och bidrar till att göra våra produkter konkurrenskraftiga genom att ge dem tillgång till mer avlägsna marknader. Logistiken har därför blivit en viktig och dynamisk industri som skapar sysselsättningstillfällen, och Europa har de mest framgångsrika logistikföretagen på detta område. Dessutom ökar logistiken miljöeffektiviteten. Som Inés Ayala Sender har sagt bidrar logistiken till att minimera trafikträngelsen. Godstransporterna och godslogistiken måste också möta utmaningarna med att minska antalet vägolyckor och utsläppen av föroreningar och buller.
Det arbete som måste göras på logistikområdet omfattar inte en reglering av denna snabbt växande sektor, utan går ut på att se till att logistiken får en hållbar framtid, genom att göra det möjligt att inom logistiken utnyttja den effektivitetspotential som fortfarande finns inom transportnäringen. Det är faktiskt därför som vi har utvecklat idén med sammodalitet, det vill säga en effektiv kombination av olika transportslag. I det hänseendet kan vi använda logistiken för att förena ekonomi och miljömål.
Det finns dock fortfarande vissa hinder för logistikens utveckling. För det första hindrar bristen på harmonisering och gemensamma regler nya lösningar, i synnerhet utvecklingen av informations- och kommunikationstekniken. Vi skulle kunna planera godstransporterna bättre, vi skulle kunna förbättra genomförandet av och säkerheten hos transportsystemen, vi skulle kunna förbättra övervakningen av godset och se till att kunderna har den information som de behöver. Logistikkedjan måste fungera som en sammanhängande helhet, även om flera partner och flera transportslag berörs.
För det andra måste vi i högre grad betona godstransporternas kvalitet, med tjänstekvalitetsindikatorer och utbyte av god praxis. Det innebär att vi måste förbättra utbildningen av de verksamma inom sektorn och erkänna deras kunskaper.
För det tredje måste vi ta itu med problemen med flaskhalsar, som hindrar godstransporterna. Vi har rådfrågat alla som arbetar inom logistik och har fått femhundra svar, som kommer att hjälpa oss med utarbetandet av handlingsplanen för godslogistik.
Inés Ayala Sender betonar i sitt betänkande också med rätta förenklingen av de administrativa förfarandena, investeringsbehoven för infrastrukturen och problemen med logistik i tätbefolkade områden. Vi behöver konkreta svar på alla dessa frågor.
Det gläder mig att utskottet för transport och turism har fäst stor vikt vid handlingsplanen för godslogistik som jag kommer att lägga fram i oktober. I planen ska konkreta åtgärder läggas fram tillsammans med tydliga mål och en specifik tidsplan. Det kommer att vara ett av en rad initiativ som omfattar ett godsprioriterat järnvägsnät, en hamnpolitik och två kommissionshandlingar om ett sjöfartsområde utan gränser och höghastighetsleder till sjöss. Antagandet av dessa åtgärder kommer att vara en viktig signal och ett sätt för oss att fastställa alternativa transportsätt som är effektiva, integrerade och miljövänliga och som naturligtvis tillfredsställer användarnas behov. Handlingsplanen kommer att åtföljas av åtgärder för att göra transporterna på järnvägar, till havs och på inre vattenvägar mer attraktiva.
Kommissionen gör inte anspråk på att kunna lösa godstransportproblemen i Europa på egen hand, men också angående den frågan sänder Inés Ayala Sender i sitt betänkande ett budskap till medlemsstaterna för att uppmuntra dem att utveckla sina egna logistikinitiativ, särskilt genom att investera i infrastruktur, i nära samarbete med Europeiska unionen. Vi kommer endast att lyckas om medlemsstaterna och Europeiska unionen agerar tillsammans.
Logistik är ett stort problem. Genom att arbeta med detta kommer vi att kunna genomföra den trafikomställning som vi eftersträvar i kampen mot den globala uppvärmningen. Enligt min åsikt är det genom att tillämpa god logistik och god transportinfrastruktur som vi kan göra den europeiska rörligheten hållbar, det vill säga förenlig med våra miljökrav till förmån för ekonomin och EU-medborgarna.
Jag vill uppriktigt tacka Inés Ayala Sender för hennes bidrag till dessa framsteg inom logistik som är centrala för utvecklingen av hållbara transporter.
Satu Hassi : föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. - (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill uppriktigt tacka föredraganden, Inés Ayala Sender, för ett mycket trovärdigt betänkande.
Jag beklagar dock att utskottet för transport och turism utelämnade vissa centrala frågor i betänkandet som utskottet för industrifrågor, forskning och energi tog upp. Den viktigaste av dessa frågor är naturligtvis internaliseringen av de externa transportkostnaderna, som t.ex. miljökostnaderna. En prissättning som verkligen beaktar de verkliga kostnaderna, däribland miljökostnaderna och de sociala kostnaderna, är ett grundläggande sätt att göra ett transportsystem intelligent, effektivt och rationellt. I Schweiz har vägtullarna för långtradartransporter lett till en effektiv överföring av sändningar till järnvägen och till en minskning av antalet långtradare som körs tomma. Det är ett bra exempel för oss alla.
Vi måste inse att ett effektivt och rationellt transportsystem inte är samma sak som att ständigt utöka vägtrafiken. Koldioxidutsläppen från trafiken kan inte fortsätta att öka som de gör nu, för annars kommer de minskade utsläppen inom andra sektorer, som t.ex. industrin, att ha varit förgäves.
Mathieu Grosch: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka kommissionen och föredraganden för deras arbete. Godslogistik är ett så omfattande ämne att det inte alltid är lätt att begränsa sig till väsentligheterna. Som man så väl uttrycker det på franska: qui trop embrasse mal étreint [”den som gapar över mycket mister ofta hela stycket”]. Så låt oss vara glada över att vi i dag har lyckats urskilja de centrala frågorna!
Vi måste bryta ny mark, för detta är inte något enkelt område. Det är ett område med konflikter mellan ekonomin och sysselsättningen å ena sidan och miljön och säkerheten å andra sidan. Enkelt uttryckt: alla vill ha varorna, men ingen vill ha transporterna. Det innebär att denna sektor, som faktiskt erbjuder mycket goda sysselsättningsmöjligheter, inte har en särskilt bra image. Vi måste göra vad vi kan för att först och främst påminna människor om att detta är en viktig ekonomisk sektor, för det andra att vi kan bryta ny mark och för det tredje att det fortfarande i dag finns en sysselsättningspotential inom sektorn.
Jag anser fortfarande att hänvisningen till utbildning är mycket viktig, och att de olika länderna borde ta sig an detta. Specialisering inom dessa områden kan leda till nya och intressanta arbetstillfällen. Forskning kan också bidra till att göra godstransporterna mer effektiva, miljövänliga och också säkrare. Samarbete mellan länder förblir grundläggande. Vi behöver bara se på de transeuropeiska näten. Vi tänker alla globalt, och ingen vill agera lokalt. Enkelt uttryckt vill vi ha dessa nät överallt, men vi har inte resurserna, oavsett om vi förhandlar med rådet för att få mer finansiering för de transeuropeiska näten eller med länderna själva.
Vad gäller transportslag tror jag inte att någon har något emot att flytta över gods till järnvägen och de inre vattenvägarna, men effektiviteten är det centrala. Effektivitet är inte bara en prisfråga. Om järnvägstransporterna blir billigare men inte mer effektiva kommer vi inte att kunna genomföra denna trafikomställning. Så vi måste kombinera effektivitet med prissättning om vi ska kunna ta itu med denna fråga på ett lämpligt sätt.
Låt mig slutligen ta upp frågan om megaliners och standardisering. Vi kan inte förbjuda eller ens tillåta allt helt och hållet på EU-nivå. Vi måste verkligen arbeta tillsammans med medlemsstaterna och hitta direktiv, till exempel på områdena för säkerhet och infrastruktur, som avgör om dessa megaliners ska tolereras eller inte.
Gilles Savary: för PSE-gruppen. - (NL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Inés Ayala Sender för hennes initiativ.
Herr kommissionsledamot! Jag tror faktiskt att vi fortfarande inte är vana vid att prata om logistik, varken på EU-nivå eller i medlemsstaterna. Vi har ofta en vägpolitik, en järnvägspolitik, en luftfartspolitik och en sjöfartspolitik, och i vissa länder har vi stora problem med att samordna dessa. Logistik innebär varken mer eller mindre än att undvika alltför många överföringar mellan de olika transportslagen och att se till att de används på ett optimalt sätt när de är mest effektiva eller lönsamma. I det hänseendet anser jag att det arbete som initierats av Inés Ayala Sender är mycket lovande, och vi ser naturligtvis fram emot kommissionens meddelande.
Jag vill också upprepa den fråga som togs upp av utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Enligt min åsikt har man inte betonat betänkandena om miljöaspekterna av denna fråga tillräckligt. Vi måste självklart utveckla logistiken i Europa, och transportpolitiken är ett komplement till den inre marknaden och dess utveckling, men vi kan å ena sidan inte ha ambitiösa planer för att minska växthusgaserna och å andra sidan vara överdrivet försiktiga.
I det hänseendet bekymrar det mig att långtradare med en lastkapacitet på 60 ton har tagits med i samtliga betänkanden. I ett tidigare betänkande hänvisade man blygsamt till ett europeiskt modulsystem, i vissa betänkanden talas det om sådana tunga lastbilar som megatrucks och gigaliners, och väglobbyns teori är att ju större långtradarna är desto mindre förbrukar de och desto större är besparingen. Det stämmer inte. Ju större långtradarna är, desto mer konkurrenskraftiga är de jämfört med järnvägstransporter och transporter på inre vattenvägar, och kommissionens politik för järnvägar, vattenvägar och höghastighetsleder till sjöss kommer att undergrävas desto mer. Det kommer inte ens att vara någon idé att diskutera det mer. Det kommer att finnas precis lika många långtradare, men vad som är säkert är att det kommer att transporteras mycket mindre gods på vägarna och att vi kommer att ha misslyckats.
Jeanine Hennis-Plasschaert: för ALDE-gruppen. - (NL) Herr talman! I sitt meddelande säger kommissionen med rätta, och det är inte första gången, att logistiken spelar en viktig roll i vårt bemötande av alla typer av nya utmaningar, för miljön till exempel. Vad som naturligtvis är lika viktigt är logistikens betydelse för unionens konkurrenskraft. Vi måste i detta sammanhang prioritera att optimera det europeiska transportsystemet, ta itu med problemen med de befintliga flaskhalsarna och tillämpa avancerad logistik. Vi måste agera. Hur kan vi öka effektiviteten hos enskilda transportslag och kombinationer av dessa? Det är nyckelfrågan. Jag vill i detta sammanhang också betona att den förväntade tillväxten inom godstransporter måste hanteras så pragmatiskt som möjligt. Om vi ska klara av denna tillväxtnivå måste vi utnyttja alla transportslag maximalt. Så det handlar eftertryckligen inte om att välja ett transportslag, utan om att vi måste använda dem alla.
Det är synd att kammarens reaktion på meddelandet riskerade att köra fast i en politisk debatt om huruvida dessa längre tunga fordon - ecocombi-långtradare eller gigaliners - bör tillåtas, som Gilles Savary nyss sade. Efter mycket argumenterande har vi nu en överenskommelse om en kompromiss som är så neutral som möjligt. Som någon som förespråkar dessa stora, längre tunga fordon vill jag tillägga något, och det är att det inte kommer att hjälpa ett dugg att efterfråga innovativa idéer, för att sedan bara avfärda dem på grundval av falska argument. Basera era beslut på verklig forskning, det är vad jag säger. Återigen kommer den förväntade tillväxten inom godstransporter i högsta grad att sätta oss på prov. Resultaten inom den närmaste framtiden kommer att bero på hur vi prioriterar de befintliga hindren. Heliga kor måste offras, däribland de som omger längre tunga fordon, till exempel, eller spridningen av körförbud inom Europeiska unionen, den heliga kon med cabotage, och så vidare. Jag hoppas verkligen att dessa prioriteringar inom kort kommer att formuleras tydligare i Europeiska kommissionens handlingsplan.
Det återstår bara för mig att tacka föredraganden för hennes hårda arbete. Jag lämnar er direkt, inte av oartighet, utan för att jag har ett viktigt möte på annan plats.
Liam Aylward: för UEN-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag vill i dag välkomna innehållet i detta betänkande, som ger stöd åt den vidare utvecklingen av transeuropeiska vägnät i Europa.
Det näst största vägprojektet i Irland i dag är anläggandet av en 112 km lång väg benämnd M3, som kommer att gå förbi orterna Dunshaughlin, Navan och Kells i grevskapet Meath.
På senare tid har pressen i Irland ägnat stor uppmärksamhet åt kommissionens roll i samband med M3. Vissa, som motsätter sig projektet, har gett en fullständigt vilseledande bild av kommissionens roll i detta sammanhang. Jag vill skapa klarhet när det gäller exakt vilken roll kommissionen spelat i samband med M3. Den 29 juni 2007 skickade kommissionen en skrivelse i form av ett motiverat yttrande till den irländska regeringen, där man bad om en förklaring till varför den irländska regeringen inte genomförde en andra konsekvensbedömning när en arkeologisk upptäckt gjordes i Lismullen i mars i år. Den irländska regeringen kommer att försvara sin hållning eftersom den agerade först sedan oberoende rapporter från chefen för Irlands nationella museum lagts fram för regeringen. I en sådan rapport rekommenderades att fyndet i Lismullen skulle grävas ut och arkiveras. Den föreslagna handlingsplanen stöddes av statens chefsarkeolog i Irland. Att kommissionen skickar en skrivelse i form av ett motiverat yttrande till den irländska regeringen innebär emellertid inte, såsom har hävdats, att Irland kommer att dömas av EU att betala hundratals miljoner euro i böter eller att det påbörjade anläggandet av vägen måste stoppas, eller att rättsliga åtgärder kommer att vidtas mot Irland. Jag vet att detta är en känsloladdad fråga, men EU:s roll i sammanhanget måste ses i rätt perspektiv.
Eva Lichtenberger: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som ledamot i gruppen De gröna förespråkar jag naturligtvis alla förbättringar av logistiken, eftersom de kan bidra till att minska inverkan på miljön. Jag måste dock från början säga att det finns få områden som Europeiska unionen verkligen har makt att göra något på i detta hänseende. Det finns alltid logistiska brister på områden där länken mellan de olika transportslagen inte fungerar, och detta är särskilt skadligt när järnvägarna inte kan användas eftersom de logistiska länkarna är ohanterliga, byråkratiska, icke-befintliga eller dåligt utvecklade.
Också i fall där många transportslag körs tomma tycker vi dock att det finns en tydligt bristande logistik, eller att det helt enkelt inte är värt besväret att använda vagnparken på ett effektivt och riktat sätt. Detta är avgörande frågor, och de tas verkligen upp i akten. Samtidigt har de utnyttjats av ett antal lobbyister. Enligt min åsikt är förbättringarna av infrastrukturen ännu inte logistisk, för vi ser fortfarande tomma vagnar också på mycket bra vägar eller järnvägar, vilket inte är till någon som helst hjälp. Jag vänder mig särskilt mot det faktum att denna fråga har missbrukats som ett propagandainstrument för vad som kallas gigaliners.
Vi drabbas redan av det faktum att vagnparken utnyttjas mycket dåligt. På grund av ekonomiska egenintressen - särskilt inom timmerindustrin, åtminstone förr - har man dock för avsikt att införa mycket stora lastfordon, vilket kommer att inverka negativt på vägunderhållet. Vi måste när allt kommer omkring inse att vägarna måste underhållas mycket oftare om ännu mer vikt läggs på axlarna, och om asfaltytan belastas av en ännu högre vikt. Därför kan vi inte tala om miljöförbättringar eller ekonomiska förbättringar här, eftersom det i slutändan i hög grad snedvrider konkurrensen med järnvägen.
Erik Meijer: för GUE/NGL-gruppen. - (NL) Herr talman! Mycket mer gods transporteras på vägarna än vad som är bra för luftkvaliteten, vårt skydd mot alltför mycket buller, vår säkerhet och det utrymme vi behöver. Dessa transporter fortsätter att öka, särskilt eftersom de har blivit relativt sett billigare under årens lopp. Företagen organiserar allt fler transporter som inte är nödvändiga. Det finns två skäl till det: anskaffning av råmaterial, de olika skedena för bearbetning av råmaterialet och försäljningen av slutprodukter hanteras på mycket olika ställen, vilket leder till en hel del onödiga transporter mellan dessa platser. Trots inrättandet av huvudhamnar och andra stora distributionscenter transporteras godset fortfarande längre än vad som behövs.
I glest befolkade länder med få eller inga järnvägar, framför allt Amerika och Australien, har enorma vägtransportfordon utvecklats, så kallade fordonskombinationer eller rigs. Dessa håller nere kostnaden för vägtransporter, men de skapar alltför många problem för alla andra som skulle kunna undvikas. Vi får inte släppa in dessa tunga fordon i Europa. Godstransporterna måste minska, och de transporter som verkligen är nödvändiga måste i mesta möjliga mån transporteras via järnväg eller till sjöss.
Johannes Blokland: för IND/DEM-gruppen. - (NL) Herr talman! Logistikens betydelse för vårt samhälle är välkänd. Alla berörda parter är skyldiga att se till att logistiken fungerar smidigt. De offentliga myndigheterna gör rambestämmelserna så gynnsamma som möjligt, och företagen och industrin utarbetar strategier för att möta marknadsefterfrågan på bästa möjliga sätt. Det gläder mig att föredraganden nämner det och betonar de olika områden som måste beaktas.
Något som gav upphov till stora diskussioner när vi hanterade detta betänkande är frågan om längre tunga lastfordon eller ecocombi-långtradare. Även om praktiska tester på nationell nivå har gett tämligen positiva resultat går åsikterna om dessa fordon isär. Enligt min åsikt är kompromissen ett bra utgångsläge för vidare debatt. Jag ser fram emot att se vad Europeiska kommissionen kommer att bidra med till denna debatt, både i handlingsplanen för godslogistik och i studien om fordonsvikt och fordonsdimensioner. Studien kommer att beställas inom kort, och dess resultat kommer att offentliggöras nästa sommar.
För att summera kortfattat vill jag gratulera Inés Ayala Sender till hennes betänkande och säga att jag hoppas att vi senare i år kan fortsätta på den väg som vi slagit in på.
Andreas Mölzer: för ITS-gruppen. - (DE) Herr talman! Globaliseringen har nu i åratal gjort att vi fått ökade kostnader för godstransporter, och utöver det har vi haft utvidgningen österut - tillsammans med en missriktad politik för EU-stöd. Följaktligen transporterar miljontals fordon gods varje dag, från privata bilar till lastfordon, och de negativa effekterna i form av trafikträngsel, buller, miljöföroreningar och föroreningar med findamm ökar. Koncentrationen på vägtransporter kommer utan tvivel att förvärra de befintliga problemen i tätbefolkade områden och på de stora transportrutterna.
Tunga lastfordon är mycket oftare inblandade i olyckor än andra typer av transporter, och stränga EU-omfattande regler om viloperioder kommer att göra liten skillnad. Bryssel tar inte heller egentligen folkhälsoskyddet på allvar, för det finns ingen annan förklaring till underlåtandet att införliva konventionen om skydd för Alperna. EU tog faktiskt upp dessa frågor för åratal sedan, och utarbetade handlingsplaner och krävde att transporter skulle flyttas över från vägarna till järnvägen. Inte heller då lyckades man nå några verkliga resultat.
Vad gäller de transeuropeiska näten kan vi inte fortsätta att blunda för verkligheten, och i slutändan kommer det att ha blivit ekonomiskt attraktivt med landsvägar.
Georg Jarzembowski: (DE) Herr talman, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Låt mig påpeka att kommissionen själv sade att logistik är en fråga för industrin. Jag tror att det är rätt inställning. Jag hoppas därför att kommissionen, när den lägger fram sin handlingsplan, delar upp den i åtgärder som vi kan vidta som gemenskap, åtgärder som medlemsstaterna kan vidta och åtgärder som industrin själv ska vidta.
Vi måste naturligtvis minska den byråkrati som fortfarande är ett hinder för kustfarten, som måste fylla i olika blanketter, medan lastfordonen bara kan köra rakt igenom Europeiska unionen. Vi måste verkligen minska på regeringsbyråkratin och främja moderna transportinfrastrukturer och transportsystem. En sak ska vi dock ha klart för oss. Logistik är en fråga för industrin själv, och vi bör inte ta på oss en börda som vi helt enkelt inte har råd med.
Angående gigaliners - kanske vore det bättre att säga antingen fordon med en lastkapacitet på 60 ton eller 25 meter långa lastfordon, för det finns olika kategorier - motsätter sig min grupp just nu klart och tydligt att tillåta en allmän användning av dessa fordon för transporter. I de flesta delar av EU är infrastrukturen, som t.ex. broar, korsningar och rondeller, helt klart när allt kommer omkring inte anpassad för så långa eller tunga lastfordon. Staternas finansministerier avsätter inga medel för att förstärka broar eller bygga om rondeller. Med tanke på den transportsituationen ger gigaliners upphov till avsevärda transportsäkerhetsproblem. Tänk bara om ett av dessa 25-tonsfordon kommer körande i en kurva i en liten by, missbedömer kurvan och sedan försöker att backa!
Jag tycker därför att vi borde fortsätta att göra vad vi har gjort tidigare. Vi borde tillåta dem i Finland och Sverige, där det finns enorma öppna sträckor för att transportera timmer. I det hänseendet har utskottet för transport och turism lagt fram ett förnuftigt förslag. I förslaget sägs att vi borde tillåta dessa gigaliners i medlemsstaterna, men endast under mycket stränga villkor, om vi kan visa kommissionen att den nödvändiga transportsäkerheten och transportinfrastrukturen finns. Det innebär att vi borde kontrollera dessa förutsättningar i det enskilda fallet och i varje enskilt land.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Herr talman, herr kommissionsledamot! Medlemsstaterna måste garantera en gynnsam miljö för utvecklingen av godslogistiken och avskaffa de berörda hindren. Det är oerhört viktigt för både transportföretagen och kunderna att godset kommer fram i tid och enligt de fastställda villkoren.
Fram till och med 2020 förväntas en ökning på 50 procent av godstransporterna. Godslogistiken står för 13 procent av unionens BNP, och 10-15 procent av den slutliga produktkostnaden utgörs av transportlogistikkostnaden. Därför borde medlemsstaterna underlätta godstransporter, och reglerna och kontrollerna bör utföras enligt gemensamma normer utan att hinder för den fria rörligheten för varor införs. Dessa normer bör omgående översändas till alla de berörda transportföretagen så att de kan respektera lagstiftningsbestämmelserna och följa sina avtalsförpliktelser ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Europeiska unionen måste använda mer miljövänliga transportsätt. Det är ingen tillfällighet att 70 procent av de prioriterade projekten för utvecklingen av det europeiska transportnätet rör transport på järnvägar och vattenvägar. Medlemsstaterna har tyvärr använt Marco Polo-programmet i mycket liten utsträckning för att föra över större volymer av godstransporterna från vägarna till sjöfartssystemet.
Den farbara vattenväg som utgörs av Rhen, Mainkanalen och Donau minskar avståndet mellan nordvästra och sydöstra Europa med 4 000 km. Dessutom har Europeiska unionen från och med 2007 ett utlopp i Svarta havet. För godslogistiken blir intelligenta transportsystem och teknikanvändningen oumbärlig. Godstransporterna behöver dock en god transportinfrastruktur, och därför hoppas vi att budgetarna för gemenskapens och medlemsstaternas transportprojekt kommer att prioriteras i framtiden.
Jag anser att detta betänkande är oerhört viktigt för Europeiska unionens ekonomiska utveckling. Medlemsstaterna borde göra mer för godslogistiken. Jag gratulerar föredraganden.
Josu Ortuondo Larrea: (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag tillhör dem som anser att framsteg och välfärd inte kan nås utan ambitiösa mål, men jag anser också att vi inom gemenskapen och Europeiska unionen alltför ofta har ställt upp högtravande och orealistiska överenskommelser och mål för oss själva. Det är vad jag tror hände 2000 med Lissabonstrategin, som skulle göra EU till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska världsekonomi senast 2010, eller 1994 med Essenavtalen om transeuropeiska nät, varav de flesta fortfarande är inte är slutförda. I mars i år fastställde Europeiska rådet ett mål att minska utsläppen av växthusgaser och energiförbrukningen med 20 procent, medan vi i verkligheten har visat oss oförmögna att nå de mycket mer blygsamma mål som vi åtagit oss i Kyotoprotokollet.
Nu diskuterar vi godslogistik i Europa som en nyckel till hållbar rörlighet, vilket är en central faktor för vår tillväxt och utveckling. Med tanke på den avsevärda tillväxten inom godstransporter som förväntas till 2020 är logistik inte något som vi kan ignorera eftersom det är ett nödvändigt verktyg för att öka godstransporternas tillgänglighet, effektivitet, säkerhet och hållbarhet.
Samtidigt är det nödvändigt att avhjälpa bestående brister, som t.ex. flaskhalsen i det transeuropeiska vägnätet i Biriatoupasset i Baskien, eller andra aspekter där det finns brister som till exempel avsaknaden av korridorer som för närvarande används för järnvägstransporter (sådana korridorer behöver inte vara höghastighetskorridorer för att vara konkurrenskraftiga), den dåliga interoperabiliteten hos järnvägarna, eller bristen på effektiv omlastning.
Vi måste möjliggöra intelligenta transportsystem, tillämpa Internets potential när det gäller hanteringen av godstransporter genom en standardisering av vikter, dimensioner och transportregler, minskad byråkrati och införande av allomfattande kontaktpunkter.
Vi måste främja sammodalitet hos de olika transportslagen, för att inte glömma höghastighetsleder till sjöss eller inre vattenvägar, och mest av allt måste vi införliva de verkliga kostnaderna, däribland miljökostnaderna, i användningspriset. Allt detta kan inte nås om vi minskar staternas bidrag till gemenskapsbudgeten.
Margrete Auken: (DA) Herr talman! EU:s transportpolitik är inne på fel spår. I stort sett inget görs åt de främsta problemen: klimatförändringen, trafikträngseln och olyckorna. Det är som om vi har blivit vana vid trafikstockningar och olyckor - men vi kan inte nöja oss med att vänja oss vid klimatförändringen när den väl har börjat. Vi måste agera nu. Det traditionella tänkesättet triumferar dock varje gång, också i detta annars utmärkta betänkande, som innefattar det absurda förslaget att tillåta användningen av megaliners.
Vad skulle hända om vi tillät användningen av dessa långtradare med en lastkapacitet på 60 ton? Skulle vi få färre långtradare? Naturligtvis inte. Förtjänsten med att öka långtradarnas storlek skulle ätas upp av det ökade transporttonnaget. Det är en naturlag, och det är vad som sker när transporten blir billigare. Våra vägar skulle bli överfulla med dessa mobila lager, och varken ”intelligent” trafikledning eller något annat hokuspokus skulle vara till hjälp. Det vore som att sätta små plåster på ett gapande sår, som bara skulle bli större och större med den nuvarande transportpolitiken.
Mina damer och herrar! Jag uppmanar er att rösta emot megaliners i punkt 21. Vi kan inte tillåta denna typ av tunga lastfordon i Europa. Vi kan inte göra det billigare att transportera gods på vägarna. Som nämndes tidigare skulle detta undergräva sjöfarts- och järnvägstransporternas konkurrenskraft, vilka är just de transportslag som måste utökas om vi någonsin ska få hållbara godstransporter i Europa.
Marian-Jean Marinescu: (RO) Herr talman! Detta betänkande är välkommet, eftersom logistik är nyckeln till den ekonomiska utvecklingen, och transporter och rörlighet är drivkraften bakom den hållbara utvecklingen och måste bemöta de nuvarande brådskande utmaningarna i form av behovet av att minska trafikträngseln och bekämpa klimatförändringen.
Inför behovet av en hållbar ekonomisk utveckling och behovet att minska föroreningarna är logistik, planering, utbyte av bästa praxis och effektivt samarbete mellan alla berörda aktörer - myndigheter, producenter, transportföretag och mottagare - de enda gångbara lösningarna. För närvarande föredrar både transportföretagen och mottagarna snabba väg- och lufttransporter. Tyvärr gjorde förra sommarens extrema värme att trafikrestriktioner infördes för tunga lastfordon i vissa regioner, som t.ex. Rumänien, och således rapporterades både svårigheter inom godstransporttrafiken och finansiella förluster.
Under dessa förhållanden uppvisar järnvägstransporterna och framför allt de inre farbara vattenvägarna och de korta sjöfartsrutterna, såväl som sammodaliteten, obestridliga fördelar när det gäller att minska trycket på väginfrastrukturen. Vi måste återuppväcka debatten om samfinansiering av de transeuropeiska transportnäten, eftersom de nationella finansiella ansträngningarna för att göra dessa enorma investeringar i den europeiska infrastrukturen, oavsett deras betydelse och hur goda deras avsikter än må vara, är otillräckliga, särskilt i de nya medlemsstaterna.
Kommissionen måste tänka på detta och avsätta mer medel under 2008. Jag vill betona vikten av föredragandens rekommendation till medlemsstaterna att utarbeta nationella handlingsplaner för godslogistik, tillsammans med EU:s allmänna handlingsplan. I dessa nationella planer bör stor vikt läggas vid gränsöverskridande transporter till och från tredjeländer, såväl som på säkerheten hos lasterna. Dessa planer kan lyckas bidra till att förbättra förvaltningen av de prioriterade områdena och till införlivande av finansiering från struktur- och sammanhållningsfonderna i syfte att förbättra och utvidga transportinfrastrukturen, samt för att åstadkomma ett bättre samarbete mellan TEN-projekt och Marco Polo-projekt på gränsöverskridande nivå.
Bogusław Liberadzki: (PL) Herr talman! Jag vill gratulera Inés Ayala Sender till hennes utmärkta betänkande.
Jag vill ta upp två specifika frågor: jag vill börja med att säga att jag också välkomnar punkterna i betänkandet om Europeiska kommissionens avsikt att undersöka möjligheten att skapa ett gemensamt transportdokument för alla transportsätt. Detta är ett mycket intressant tillkännagivande, som skulle kunna stödja interoperabiliteten och främja multimodala transporter, som inte kräver investeringsutgifter och som i hög grad skulle kunna bidra till en integrering.
Den andra frågan, som jag också anser är särskilt viktig, är inrättandet av ett system för utbildning och vidareutbildning på områdena för transport och logistik i syfte att skapa ett system för ömsesidigt erkännande av kunskap och kompetens, vilket nämns i punkt 17. Jag vill verkligen stödja denna idé av de ovan angivna skälen.
Den tredje frågan som jag vill ta upp är Schengensamarbetet, och mer specifikt hur de nya medlemsstaterna ska införa dess principer i praktiken.
Nathalie Griesbeck: (FR) Herr talman! Jag vill också tacka Inés Ayala Sender för hennes utmärkta arbete, som vid en tidpunkt då parlamentet diskuterar denna typ av arbete har lett till detta initiativbetänkande om godslogistik i Europa, vilket är en mycket viktig fråga för våra medborgare, något som ofta har påpekats.
Eftersom jag måste fatta mig kort ska jag begränsa mig till två punkter. Den första är att det är mer nödvändigt än någonsin att beakta logistiken i vår övergripande godstransportstrategi, och vi måste särskilt uppmärksamma logistiken i tätorter och logistikproblemen i städer.
Den andra punkten, och nu talar jag i egenskap av ledamot av budgetutskottet, är att Europeiska unionen måste införliva finansieringen av logistikinfrastruktur. Vi vet hur besvikna vi blev över beloppen för de anslag som tilldelades för TEN-T, och jag räknar med kommissionsledamotens stöd när det gäller att se till att medlemsstaterna bidrar med mer - hur som helst att han lyckas övertala dem - när förhandlingarna om budgetplanerna återupptas.
Slutligen vill jag uppmärksamma synpunkterna om gigaliners, det vill säga långtradare som väger över 60 ton, som trafikerar de europeiska vägarna. Som många av mina kolleger har påpekat i kväll uppfyller dessa fordon inte de europeiska målen för säkerhet, miljöskydd eller hållbar utveckling.
Corien Wortmann-Kool: (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Logistikprocesserna är en fråga främst för industrin och transportsektorn, och enligt min åsikt bör det förbli så. Dessa frågor är centrala på dagordningen i Europa och även i världen, och därför välkomnar vi kommissionens förslag. Men insatserna måste inriktas på att garantera bättre ramar för transporterna och färre hinder, snarare än på att införa fler europeiska regler eller förbud. Reglerna måste klargöras. Jag gläder mig därför över att vi i detta hänseende har rationaliserat föredragandens förslag till betänkande avsevärt.
Låt mig tala lite mer om hindren för logistiken. Förra året debatterade vi Naiadesrapporten här i kammaren. Vi står helt och hållet bakom kommissionen i denna fråga, eftersom det också finns många hinder för inre vattenvägar, och jag hoppas att kommissionen kommer att skynda sig att lägga fram sina första förslag i parlamentet. Ett annat hinder för logistiken är restriktionen för dessa fordon med en lastkapacitet på 60 ton. Jag stöder kompromissen, nämligen att medlemsstaterna måste kunna avgöra om de ska tillämpa denna restriktion eller inte, men jag är också medveten om att det finns en förfärlig massa myter, för att inte säga megamyter, angående denna fråga. Ni låter utföra en studie, herr kommissionsledamot. Jag uppmanar er att framför allt studera fakta, och jag uppmanar er också att studera de internationella rutterna. Jag håller med min kollega Georg Jarzembowski om att vi inte kan tillåta dessa gigaliners i våra städer och samhällen. Låt gå för att det på långdistansrutter inte finns något alternativ. Kan ni alltså undersöka fakta? Jag inväntar era slutsatser med intresse.
Zita Gurmai: (HU) Jag vill tacka min kollega, Inés Ayala Sender, för ett utmärkt betänkande. Hon har sammanställt ett omfattande material som täcker alla områden och som kommer att bidra till utarbetandet av kommissionens handlingsplan.
Det är en investering i den europeiska ekonomins framtid att införa lämpliga, effektiva godstransporter inom hela EU. Godslogistikens existens kommer att bidra till en hållbar ekonomisk utveckling, ökad konkurrenskraft och regional utveckling. För att nå detta mål behöver vi dock en ännu högre kvalitet, en punktligare, effektivare och säkrare logistik och, viktigast av allt, en harmonisering av transportmetoderna så att effektiviteten och fördelarna hos varje enskild metod kan användas på det fördelaktigaste sättet. Detta kräver att man skapar de rätta tekniska, praktiska och ekonomiska förutsättningarna.
Konsekvensbedömningar som bygger på en enhetlig strategi för logistikutveckling krävs. Det är viktigt att hålla isär statens och den privata sektorns roll. Effektiv logistik är nyckeln till hållbar rörlighet. Mogna logistiklösningar bidrar till att optimera godstransporterna, och därför är det också användbart att fundera över möjligheten till forsknings- och utvecklingsstöd för att kunna utveckla logistiken.
Luís Queiró: (PT) Med detta initiativbetänkande, som föredraganden ska gratuleras till, hoppas vi bidra till fastställandet av en strategisk ram för godslogistik inom Europeiska unionen. Vi anser att logistik är ett väsentligt verktyg för effektiv planering och genomförande av en balanserad och hållbar användning av de olika transportslagen.
Logistiken är följaktligen central när det gäller att genomföra en rationaliseringsprocess i syfte att nå de mest konkurrenskraftiga och hållbara nivåerna i framtiden. Trots fördelarna med ett modernt logistiksystem på området för ekonomisk effektivitet och konkurrenskraft, optimal resursanvändning, skapande av sysselsättningsmöjligheter, miljöskydd och förbättrad säkerhet, inser vi att det fortfarande finns problem att lösa, varav ett av de mest uppenbara är den kroniska underfinansieringen av de transeuropeiska näten, däribland utvecklingen av godslogistik. Det är därför grundläggande att utforska alternativa finansieringskällor via offentlig-privata initiativ, Europeiska investeringsbanken, strukturfonderna etc.
En annan lämplig fråga som tas upp i betänkandet är behovet av en handlingsplan från kommissionen, vilket nämndes tidigare, för att införa åtgärder för att bekämpa den organiserade brottsligheten inom internationella godstransporter och garantera säkerheten hos godstransportlaster när det gäller stölder, rån och kapning. Det är de offentliga myndigheterna som ska reglera dessa och andra frågor och underlätta multimodala godstransporter, vilket i grunden är en uppgift för industrin. Åtgärder som ”en enda administrativ kontaktpunkt” och minskad byråkrati minskar kostnaderna och banar väg för en sundare och mer konkurrenskraftig ekonomi inom sektorn.
Med tanke på den höga förväntade tillväxttakten inom godstransporter kommer logistikens framtida roll att vara avgörande för att nå ett effektivt, hållbart, tillgängligt och säkert transportsystem. I detta avseende är vi säkra på att logistiken kommer att utgöra ett alltmer väsentligt bidrag när det gäller att nå Lissabonmålen.
Teresa Riera Madurell: (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Effektiv godslogistik är avgörande för den territoriella sammanhållningen. Detta säger Inés Ayala Sender, vars välgrundade och grundliga betänkande jag vill gratulera till. Mot bakgrund av detta vill jag be kommissionen att ägna särskild uppmärksamhet åt de specifika problemen för öterritorier, där sjöfartstransporter är av särskild betydelse.
Att förenkla förfarandena, ta itu med problemen i öhamnar, som t.ex. de överdrivna kostnaderna på grund av marknadsbegränsningarna, eller frågan om hur man ska underlätta ny infrastruktur genom de transeuropeiska näten och struktur- och sammanhållningsfonderna: det är åtgärder som skulle bidra till att förbättra öars ekonomiska utveckling och konkurrenskraft.
Jag vill avsluta med att be kommissionen att särskilt fundera över behoven hos öar i den kommande handlingsplanen för godslogistik, som kommissionen ska lägga fram.
Reinhard Rack: (DE) Herr talman! Som transportpolitiken ser ut i dag strävar Europa efter mer transportmjukvara, det vill säga fler intelligenta lösningar för att förbättra effektiviteten, men också för att ta hänsyn till miljö- och hälsoskyddsaspekterna. Vi kommer inte att gå in på de detaljerade orsakerna till denna förändring, även om den naturligtvis har mycket att göra med att vi inte har några pengar för stora nya infrastrukturprojekt - se till exempel på de tämligen blygsamma medel som avsatts för transeuropeiska nät och liknande.
Under dessa omständigheter är det mycket viktigt att se till att ny hårdvara inte släpps in genom bakdörren på de österrikiska och europeiska transportrutterna. Jag, liksom vissa andra, hänvisar till lastfordon med en lastkapacitet på 60 ton eller till gigaliners eller vad vi nu kallar dem. Hur som helst kan de verkligen inte tillåtas i en infrastruktur som inte är lämplig för dem. De kanske kan vara en bra lösning på plan mark med lite trafik, men de vore helt och hållet malplacerade i bergsområden och i tätbebyggda områden. Österrike i synnerhet är inte på något vis utrustat för supertunga långtradare. Under de senaste månaderna har vi återigen sett vad de innebär när det gäller brokonstruktioner och hur stora vikter de klarar av. Vi har ingen som helst lust att dra på oss nya problem på detta område. Det ligger inte heller i transportpolitikens intresse, och särskilt inte i hälso- och miljöpolitikens intresse.
Om vi inte kan skaffa fram extra EU-medel för att betala för de externa kostnaderna för den befintliga infrastrukturen borde vi lämna saker och ting oförändrade, eller i det här konkreta fallet, lämna gigaliners i norra Finland.
Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. - (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Tack för att ni ställt er bakom er föredragande när det gäller att betona vikten av logistik, inte bara ur ekonomisk synvinkel, utan också miljömässigt och socialt. Jag tror att vi alla är eniga om att logistiken bör utvecklas och göras mer effektiv och miljövänlig. Det görs mycket tydligt i Inés Ayala Senders betänkande, som jag välkomnar.
Ett antal av de önskemål som ni framfört, som jag har lyssnat mycket noga till i eftermiddag, kommer att införlivas i handlingsplanen för logistik som kommer att läggas fram i slutet av oktober. Eftersom jag verkligen inte hinner svara ingående ska jag bara nämna reglerna om långtradares storlek. Det är förvisso en av de mest kontroversiella frågorna, och vi kommer inte att kunna diskutera denna fråga på djupet i dag. Jag vill bara göra ett par påpekanden.
Det är ett faktum att merparten av dagens godstransporter sker på vägarna, även om vi hoppas att få se en mycket större trafikomställning i framtiden. Vi måste utvärdera alla åtgärder som skulle kunna förbättra effektiviteten hos detta transportsätt och minska dess inverkan på miljön.
Bedömningen borde också omfatta reglerna för långtradares storlek, dvs. direktiv 96/53. Jag tror att alla ändringsförslag måste övervägas mycket noga, eftersom de kan få komplexa följder. Vi måste utvärdera de effekter som större eller tyngre långtradare kan få för infrastrukturen, säkerheten, miljön, systemet för speditörer och transportörer, och den intermodala konkurrensen.
Som jag sade anser jag att vi verkligen borde överväga dessa frågor allvarligt. Mina tjänsteavdelningar kommer därför att börja undersöka och utvärdera erfarenheterna. Mot bakgrund av deras slutsatser borde vi kunna diskutera alla aspekter av denna mycket viktiga fråga, som vi måste ta itu med grundligt.
Det är min första punkt, och jag ska avrunda mycket snabbt, alltför snabbt för min smak, men jag förstår att parlamentet har en tidtabell.
Den andra viktiga frågan i arbetet med logistiken är infrastruktur. Finansieringen av infrastruktur har nämnts. Jag vill uppmärksamma det nya Marco Polo II-programmet, som kommer att göra det möjligt för oss att finansiera logistiska lösningar som gynnar trafikomställningen eller som kan leda till en minskning av trafiken.
Slutligen vill jag ta upp utbildning. Den föregående talaren, Reinhard Rack, sade att en ny kultur måste utvecklas. Det är faktiskt vad som krävs och vi återkommer alltid till de män och kvinnor som arbetar inom transportnäringen, som måste behärska en lång rad nya kunskaper om transporterna verkligen ska göras mer effektiva och mer hållbara, med andra ord mer miljövänliga.
Jag tackar parlamentet så mycket och kommer att beakta detta betänkande och den efterföljande debatten fullt ut.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
| sv |
1. Sudan och Sydsudan (
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
19. Varumärkesförfalskningens inverkan på den internationella handeln (
- Före omröstningen om ändringsförslag 1:
Carl Schlyter: Herr talman! Många av våra kolleger vill rösta för förslaget i den gröna resolutionen om att inte göra Internet- och telekomleverantörer ansvariga för innehållet på Internet och så vidare, men många av de kolleger som vill rösta för den gröna resolutionen tycker inte om artikel 15 som är kopplad till ett annat ämne. Som en julkompromiss vill vi i ett muntligt ändringsförslag ta bort artikel 15 från vår resolution för att fler personer ska kunna rösta för den.
| sv |
3. Makroekonomiskt stöd till Republiken Moldavien (
| sv |
Rådets metoder för att se över Olafförordningen (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till rådet från Ingeborg Gräßle, för budgetkontrollutskottet, om rådets metoder för att se över Olafförordningen - B6-0492/2008).
Ingeborg Gräßle: föredragande. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar från rådet, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som föredragande för Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) gör man intressanta upptäckter, t.ex. att alla talar om att bekämpa bedrägerier men ingen gör någonting. En annan upptäckt är att medlemsstaterna gör exakta beräkningar på öret av alla sina betalningar till EU men när det handlar om att spendera dem börjar de känna sig generösa och gör det till och med lättare för bedragare, t.ex. genom att det fortfarande tar i genomsnitt 36 månader att ens rapportera oegentligheter till EU. Europaparlamentet finner detta oacceptabelt. Vi vill se en effektiv bedrägeribekämpning som även går ut på att förebygga. Vi vill att medlemsstaterna för upp bedrägeribekämpningen på dagordningen och vill se en gemensam diskussion om vad vi behöver och vilka problemen är.
Vi vill se de nationella rättsliga myndigheterna visa större intresse av att följa upp resultaten av Olafs utredningar. Det måste bli ett slut på de rättsliga kryphålen för fuffens som funnits fram till nu. Vi vill att EU:s medel hanteras på samma sätt som nationella medel. Vi vill ha ett oberoende kontor med resurser och de rättsliga grunder som behövs för att det ska utföra sina uppgifter. Vi vill ha ett kontor som kan samarbeta med medlemsstaterna snabbt och effektivt.
Vår ståndpunkt om den rättsliga grunden, förordning (EG) nr 1073/99, täcker in alla dessa punkter. Vi förespråkar att denna förordning, som är själva hjärtat i Olaf, vidareutvecklas tillsammans med rådet. Vi uppmanar rådet att ta fasta på vår ståndpunkt och inleda samtal om den fortsatta utvecklingen av förordningen. Vi vill finna en lösning på Olafs problem.
Jag vill tacka alla parlamentets politiska grupper för deras stöd för detta i form av en resolution som vi också ska rösta om i morgon. Jag vädjar till det franska och det tjeckiska ordförandeskapet att ta emot bollen från parlamentet och passa den tillbaka. Vi har i våra förslag också tagit upp de lösningar som utarbetats och lagts fram av rådets arbetsgrupp. Jag vill försäkra er om vårt intresse av att förordningen snabbt fullbordas och vår vilja att delta i konstruktiva diskussioner utifrån våra förslag.
Att konsolidera all rättslig grund för Olaf som rådet tänker sig skulle innebära en stor ytterligare tidsspillan för ett osäkert resultat. Olaf firar snart sin tioårsdag. Konsolidering skulle betyda tio år till utan en förbättring av den rättsliga grunden. Vi tar bedrägeribekämpningen på alldeles för stort allvar för att låta det ske. Därför vill vi att det som kan göras görs nu i samarbete med rådet. Tack så mycket.
Rama Yade: rådets ordförande. - (FR) Herr talman, fru Gräßle! Först vill jag påminna er om den vikt som rådet tillskriver bedrägeribekämpning och skyddet av EU:s ekonomiska intressen. Rådet anser att förordningarna om Europeiska byrån för bedrägeribekämpning inte bara måste vara lämpliga utan också konsekventa.
Vi bör komma ihåg rådets inbjudan 2007 om att lägga fram ett konsoliderat rättsligt instrument som täcker in olika aspekter av Olafs arbete och som skulle bringa den klarhet vi alla söker. Rådet har vederbörligen beaktat Europaparlamentets ändringsförslag som antogs den 20 november om ändringen av reglerna för Olafs utredningar och de debatter i ämnet som ägt rum tidigare i budgetkontrollutskottet.
Rådet har också beaktat punkt 44 i Europaparlamentets resolution av den 23 oktober 2008 som åtföljer den första behandlingen av 2009 års budget och som handlar om samma fråga. Frågan om rådets arbetsprogram har redan tagits upp i trepartsmötet om budgeten den 13 november och i samrådsmötet med Europaparlamentet den 21 november av min kollega Eric Woerth, ordförande för Ekofinrådet (budget).
Vid detta trepartsmöte meddelade kommissionen som svar på rådets farhågor, som vad jag förstår delas av Europaparlamentet, att den kommer att lägga fram ett arbetsdokument i frågan om konsolidering av Olafförordningarna i början av nästa år. Därför kan jag med glädje åter bekräfta vad rådet redan sagt under trepartsmötet den 13 november och samrådsmötet den 21 november, nämligen att rådet omsorgsfullt och med största uppmärksamhet ska granska resultatet av Europaparlaments arbete med den föreslagna ändringen av förordning (EG) nr 1073/1999 och arbetsdokumentet från kommissionen.
Jag hoppas ha möjligheten att tala igen för att replikera på de kommentarer ni kan lämna före kl. 18.00. Jag ber om ursäkt på förhand för att jag måste lämna er då.
Jean-Pierre Audy: för PPE-DE-gruppen. - (FR) Herr talman, fru Yade, mina damer och herrar! Kommissionen ska skydda EU:s ekonomiska intressen och delar enligt fördragen detta ansvar med medlemsstaterna. Kommissionen, vars bänk dessvärre är tom, har viktiga befogenheter att bekämpa bedrägeri, korruption och olaglig verksamhet som undergräver unionens ekonomiska intressen.
Vi måste komma ihåg att det var Santer-kommissionens avgång i mars 1999 som ledde till inrättandet av byrån för bedrägeribekämpning, eller Olaf, vars tioårsjubileum vi ska fira nästa år.
Min värderade kollega Ingeborg Gräßle ställer med rätta kravet på rådet att äntligen revidera 1999 års förordning, för sedan dess har åtgärder vidtagits utifrån en utvärdering som kommissionen ålades att genomföra tre år efter byråns inrättande för att se över denna förordning som behövde anpassas. Ert svar fyller oss med tillförsikt, fru Yade. Det är ett följdriktigt svar.
Denna utvärdering ägde rum 2003 och vi har ett förslag till förordning. Nu behöver vi skapa en sammanhållen helhetsmekanism, både för interna och externa utredningar och för Olafs allmänna uppdrag. Vi har 1999 års förordning med nummer 1073 men vi har också 1996 års förordning om kontroller på plats och den från 1995 och skyddet av unionens ekonomiska intressen.
Utvärderingen 2005 omfattade 17 förslag, däribland inrättandet av en europeisk åklagare. Trots att Olaf har utredningsbehörighet är det ju en administration som inte kontrolleras av en oberoende rättslig myndighet. Denna myndighet kan både tjäna som en garanti för personer under utredning och som ett stöd för Olaf. Vilken är då Olafs sanna natur? Är den ett stöd för rättvisan och i så fall för vilken straffrätt i EU? Är den en administrativ avdelning? Det är lång väg kvar att gå. Tack, fru Yade för den impuls ni gett oss i dag.
Herbert Bösch: för PSE-gruppen. - (DE) Herr talman! Som föredraganden redan så riktigt påpekat försummar rådet sin skyldighet att skydda unionens ekonomiska intressen. Fru Yade! Det som är viktigt i slutändan är inte vilka fördrag som nu konsolideras och inte, utan att ni startar samtalen. Om ni inte inleder förhandlingar nu försenar ni med avsikt reformen av bedrägeribekämpningen på EU-nivå till nästa mandatperiod för parlamentet, och det vet ni mycket väl. Vi måste också tala om för våra väljare i juni att det är medlemsstaterna som har bristande intresse i frågan och vi kan ge dem många exempel på det.
När det handlar om momsbedrägerier som t.ex. kostar Tyskland 16-18 miljarder euro varje år skulle vi t.ex. ha möjlighet att vidta de relevanta åtgärderna för bedrägeribekämpning via en reformerad Olaf. Även den bästa myndighet för bedrägeribekämpning är kraftlös om medlemsstaterna inte tillhandahåller någon information.
När det gäller Olafs uppföljning av ärenden måste vi ofta famla i mörkret då de nationella myndigheterna inte har talat om för oss vilka åtgärder som vidtagits på grundval av resultaten av Olafs utredningar. Här behöver vi göra något.
Som involverad redan 1999 kan jag säga att det allra viktigaste att skriva in i förordning (EG) nr 1073/99 var att denna enhet för bedrägeribekämpning, som uträttat gott arbete de senaste åren skulle reformeras efter ett par år. Det här kan vi inte vänta med, något jag vill påminna rådet om i dag.
Bart Staes: för Verts/ALE-gruppen. - (NL) Herr talman, fru rådsordförande, mina damer och herrar! Jag har lyssnat mycket noga till ert svar. Ni sade att ni skulle studera förslagen ”omsorgsfullt och med största uppmärksamhet”. Tyvärr räcker inte det svaret för oss.
Vi har gjort vår hemläxa. Vi antog Ingeborg Gräßles betänkande vid första behandlingen. Det gjorde vi på grund av kryphålen i den nuvarande lagstiftningen. Vi har försökt korrigera misstagen och Herbert Bösch säger med rätta att vi ställdes inför många utmaningar. Vi antog betänkandet om momsbedrägerier helt nyligen. Skattebedrägerierna i EU motsvarar någonstans mellan 200 och 250 miljarder euro.
Därför behöver vi vettig lagstiftning. Fru Yade, både ni och rådet måste göra ert arbete. Därför ber jag er precisera de tidsramar som rådet tänker hålla i detta ärende lite närmare, för det är av helt avgörande betydelse.
José Javier Pomés Ruiz: (ES) Herr talman! Jag är tacksam för att Rama Yade närvarar vid denna debatt om ett ämne som bekymrar medborgarna så.
Parlamentet är inne på slutet av sin mandatperiod och vi har försökt tala om för skattebetalarna att vi kontrollerar räkenskaperna här och gör det så gott det går. Vi medger att misstag begås och att allting inte alltid görs rätt men vi har framför allt beräknat storleken på bedrägerierna och vi gör allt vi kan. Därför inrättade vi byrån för bedrägeribekämpning, Olaf, för tio år sedan. Den är nu i skriande behov av lämpliga rättsliga ramar.
Fru Yade, om ni säger att vi ska vänta på att kommissionen lägger fram sin rapport och först då börja förhandla om vilken Olafs definitiva status ska bli slösar vi bort tiden. Valet är i antågande och då är vi inne i en annan mandatperiod. Det budskap vi vill sända till EU:s medborgare är att alla här - rådet, det franska och det tjeckiska ordförandeskapet, Europaparlamentet och kommissionen - är fast beslutna att sätta stopp för den typ av bedrägerier som finns i utvecklingsländer och även i högt utvecklade länder.
Fru Yade! Tack för er närvaro under debatten och det är beklagligt att inte kommissionen också är här.
Inés Ayala Sender: (ES) Herr talman! Även jag välkomnar Ingeborg Gräßles och budgetkontrollutskottets förslag om att skynda på och trycka på så att den lagstiftning vi antar om Olaf kan genomföras så snart som möjligt.
Därför är jag också tacksam för att Rama Yade är här. I det förslag som parlamentet klokt nog antog insisterar vi nämligen på att säkra och garantera rätten för de personer som utreds av Olaf att förutsättas vara oskyldiga och deras rätt till försvar samt även informationslämnarnas rättigheter.
Främst behöver vi fastställa tydligare regler med mer öppenhet och insyn och en uppförandekod som vi behöver offentliggöra för alla medborgare så snart som möjligt. I det avseendet är vi tacksamma för Ingeborg Gräßles initiativ och stödet hon fått av budgetkontrollutskottet.
Vi uppmanar verkligen rådet att försöka upphäva blockeringen av förhandlingarna snarast så att de kan fortskrida, om möjligt före mandatperiodens slut, med andra ord före nästa val. Det blir avgörande för att garantera alla de rättigheter som parlamentet vill stärka med utgångspunkt i Ingeborg Gräßles betänkande.
Paul Rübig: (DE) Herr talman, fru Yade, mina damer och herrar! Valet till Europaparlamentet är åter här nästa år och desinformation flödar särskilt våldsamt i valupptakter. Därför vill vi ha en snabb reform av Olaf. Exempel på misslyckanden och desinformation som används för att skada EU måste fastställas klart och entydigt. Det är det stöd och den tydlighet som allmänheten i EU behöver.
Markus Pieper: (DE) Herr talman, fru rådsordförande! Som ledamot i utskottet för regional utveckling förstår jag hur viktigt Olafs arbete är inom strukturfonderna. I den senaste rapporten om gemenskapens ekonomiska intressen rapporteras om över 3 800 exempel på oegentligheter, vilket betyder en ökning med 19 procent jämfört med 2006. Dessa belopp uppgår till 828 miljoner euro, till och med 17 procent mer än föregående år.
Därför måste nu rådet skärpa bedrägeribekämpningen och verkligen reformera den rättsliga grunden i stället för att göra kosmetiska ingrepp på det vi redan har.
Om rådet menar allvar med detta bör man även arbeta på att förbättra sitt rapporteringssystem. Hittills har det tagit medlemsstaterna i snitt 36 månader att bara informera Olaf om oegentligheter. Tillförlitliga siffror bör lämnas in skyndsamt och i elektronisk form så att Olaf kan arbeta effektivt. Det är vi skyldiga alla berörda - skattebetalarna och även de som använder EU-medel efter bästa förmåga och samvete.
Mairead McGuinness: (EN) Herr talman! Jag ska fatta mig kort. Det var viktigt för mig att stödja Ingeborg Gräßle i hennes insatser och det är vad vi alla gör här i dag. Vi har hört att EU:s rykte skadas av uppfattningen att bedrägerier tillåts fortsätta. Vi välkomnar och stöder vad som helst som kan stärka och effektivisera Olaf. Så med dessa väldigt korta ord vill jag lovorda Ingeborg Gräßle för hennes ansträngningar och jag vädjar till rådet och kommissionen att lyssna uppmärksamt.
Rama Yade: Herr talman, mina damer och herrar! Jag förstår helt Europaparlamentets farhågor. Rådet har nu resultatet av parlamentets första behandling. Det finns en logik i det sätt på vilket rådet - som har gjort sitt jobb genom att efterlysa konsolidering av 2007 års lagstiftning - fungerar och arbetar vilket betyder att det behöver dokument från kommissionen innan det kan gå vidare. Fram tills att kommissionen meddelat rådet om det arbetet måste jag säga till er att vi behöver vänta tills den tidpunkten är inne.
Så snart vi har arbetsdokumentet om konsolideringen av Olaf-lagstiftningen som tillkännagivits av kommissionen är jag säker på att vi ska kunna avancera snabbt i frågan om reformen. Men vi behöver detta dokument och parlamentet kan vara förvissat om att rådet för ärendet vidare med sedvanlig respekt för gott institutionellt samarbete för att göra Olafs rättsliga ram så tydlig som möjligt.
Talmannen: Jag har mottagit ett resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 18 december 2008.
(Sammanträdet avbröts en kort stund.)
| sv |
4. Utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter: Qimonda/Portugal (
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
7. Ramprogrammet för Europeiska atomenergigemenskapens (Euratom) verksamhet inom området forskning och utbildning på kärnenergiområdet (indirekta åtgärder) (
| sv |
17. (
| sv |
Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet
| sv |
6. Fiskemöjligheter och ekonomisk ersättning som föreskrivs i partnerskapsavtalet om fiske mellan EU och Demokratiska republiken Sao Tomé och Príncipe (
| sv |
Parlamentets sammansättning: se protokollet
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
1. Förslag till Europeiska unionens allmänna budget - Budgetåret 2007 (omröstning)
Talmannen: Mina damer och herrar! Jag vill påpeka att enligt fördragen ska förslag till ändringar om så kallade icke-obligatoriska utgifter antas av en majoritet av Europaparlamentets ledamöter, det vill säga med 367 röster. För ändringsförslag som avser obligatoriska utgifter räcker det med en majoritet av de avgivna rösterna.
Före omröstningen vill James Elles föreslå några tekniska justeringar.
James Elles : föredragande. - (EN) Herr talman! Det är bra att komma igång med omröstningen om budgeten för 2007.
Innan vi inleder omröstningen om parlamentets första behandling vill jag meddela att ett fåtal tekniska justeringar måste göras. I stället för att läsa upp en mycket lång lista med siffror så har listan över tekniska justeringar bifogats våra omröstningslistor. Efter omröstningen kommer justeringarna att göras av de relevanta avdelningarna och inkluderas i sammanträdesprotokollet.
(Parlamentet godkände de tekniska justeringar som föreslagits av James Elles.)
- Före omröstningen om avsnitt I:
Louis Grech : föredragande. - (EN) Herr talman! Jag vill upplysa er om att resolutionen kommer att anpassas efter resultatet av omröstningen om budgetändringsförslagen. De tekniska korrigeringar som behövs kommer därför att göras av tjänsteenheterna.
(Parlamentet gav sitt samtycke.)
| sv |
8. Ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter (omröstning)
- Efter omröstningen om ändringsförslag 111:
Roberta Angelilli: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I enlighet med artikel 155 och med tanke på att hela ändringsförslag 167 från min egen grupp ingår i ändringsförslag 171 från den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, och eftersom jag tycker det är viktigt att vi samlar största möjliga antal röster för att undanröja oavsiktlig kontaminering av GMO på organiska grödor skulle jag för min grupps räkning vilja återkalla vårt ändringsförslag om vi kan underteckna ändringsförslag 171 tillsammans med den socialdemokratiska gruppen.
(Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet samtyckte till att ändringsförslag 167 från Gruppen Unionen för nationernas Europa infogades i ändringsförslag 171 från den socialdemokratiska gruppen.)
- Före slutomröstningen:
Marie-Hélène Aubert : föredragande. - (FR) Herr talman! Jag skulle vilja att betänkandet återförvisades till utskottet i enlighet med artikel 53 i arbetsordningen.
Ändringsförslag 1 med begäran om en dubbel rättslig grund, det vill säga artiklarna 37 och 95, fick ett väldigt brett stöd i kammaren och antogs med 585 röster. Kommissionsledamoten svarade i går att hon inte godkände ändringsförslaget och jag anser därför att vi måste gå vidare i förhandlingarna med kommissionen och behålla det här betänkandet som är konstruktivt i dess nuvarande form. Men vi måste gå vidare och jag begär därför att betänkandet återförvisas till utskottet.
(Applåder.)
(Parlamentet beslutade att betänkandet skulle återförvisas till det ansvariga utskottet.)
| sv |
Beslut om brådskande förfarande
Förslag till rådets förordning om införande av en tillfällig särskild åtgärd för att främja omstruktureringen av Europeiska unionens fiskeflotta som berörs av den ekonomiska krisen - C6-0270 /2008 -
Philippe Morillon: ordförande för fiskeriutskottet - (FR) Mina damer och herrar! Vi har fått en begäran om brådskande förfarande och fiskeriutskottet behandlade den vid det särskilda sammanträde som hölls här klockan tio. Fiskeriutskottet var enhälligt för antagandet av ett brådskande förfarande och jag är tacksam över hur snabbt det har behandlat frågan.
(Parlamentet biföll begäran om brådskande förfarande.)
| sv |
Rådets ståndpunkter vid första behandlingen: se protokollet
| sv |
Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet
| sv |
Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet
(Sammanträdet avbröts kl. 12.55 och återupptogs kl. 15.00.)
| sv |
Arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter (debatt)
Talmannen: Den första punkten på föredragningslistan är ett betänkande av Edit Bauer för utskottet för sysselsättning och sociala frågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2002/15/EG om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter - C6-0354/2008 -.
Edit Bauer: föredragande. - (HU) Förslaget är avsett att ändra direktiv 2002/15/EG när det gäller social trygghet. Kommissionens förslag berör tre frågor: Huruvida åkare som är egenföretagare ska omfattas av lagen, en mer exakt definition av nattarbete och stöd för tillämpning av lagen. Direktivet i sig och därmed ändringsförslaget kompletterar varandra och gäller endast för fordon över 3,5 ton, i likhet med andra lagar för vägtransporter. Det kan därför inte utvidgas till förare av kommersiella mindre fordon. Utskottet för sysselsättning och sociala frågor röstade emot ändringsförslaget (30 röster mot 19).
Flera missförstånd uppstod när lagen utarbetades. Jag skulle vilja ta upp några av dem som kan ha påverkat parlamentsledamöterna. Till att börja med har experter enhälligt dragit slutsatsen att om kommissionens förslag avvisas, vilket innebär att även åkare som är egenföretagare kommer att omfattas av direktivet, så kommer inte vägsäkerheten att öka. Tillgänglig statistik och undersökningar om olyckor visar att endast 6 procent av alla olyckor orsakas av lastbilschaufförers misstag, och trötthet nämns som skäl endast i 0,06 procent av fallen. Körtiderna, som verkligen påverkar vägsäkerheten, regleras dessutom i en annan rättsakt, nämligen förordning (EG) nr 561/2006, som också gäller för åkare som är egenföretagare. Lastningstiden tillkommer och kan inte betraktas som en betydande del av arbetstiden, eftersom lagen exempelvis inte gäller för resor under 100 km. För det andra fruktar fackföreningarna att åkare som är egenföretagare skulle kunna arbeta upp till 86 timmar om de inte omfattas av regleringen.
Förordningen innehåller stränga regler för körtid. Den är begränsad till 45 timmar i veckan för två på varandra följande veckor och får inte överstiga 56 timmar under en vecka. Detta registreras korrekt av digitala färdskrivare och förordningen innehåller även detaljerade regler om viloperioder. Påståendet att det är möjligt att arbeta 86 timmar under en vecka stöds därför inte av några statistiska uppgifter, studier eller undersökningar. För det tredje skulle kommissionens förslag begränsa direktivets omfattning till anställda och ”falska” egenföretagare. Det har hittills inte funnits någon lag som reglerar arbetstiden för egenföretagare i branschen. Restriktioner för arbetstiden är ett viktigt inslag i de anställdas sociala trygghet. När det gäller åkare som är egenföretagare är samma person både arbetsgivare och anställd och att skydda dem från sig själva är en extrem åtgärd. För det fjärde, när argumenten tryter visar sig det verkliga skälet: social dumpning. Bli inte förvirrade av begreppet, för åkare som är egenföretagare och småföretag kan också vara obehagliga konkurrenter på marknaden, precis som åkare som är egenföretagare från nya medlemsstater.
Min erfarenhet är tyvärr att fallet med den polska rörmokaren åter spökar för oss. Jag skulle vilja gå vidare och tala om en företeelse på den gemensamma arbetsmarknaden som varken kan eller bör hanteras enbart när det gäller vägtransporter. Det gäller de så kallade falska egenföretagarna vilket är ett verkligt europeiskt problem med negativa effekter för både konkurrensen och arbetsmarknaden. Det är den här frågan som måste hanteras och denna förväntan framgick tydligt i det framlagda ändringsförslaget.
Ändringsförslag 30 från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, Europeiska konservativa och reformister och Gruppen Frihet och demokrati i Europa bygger på kommissionens förslag och stöds av rådet, och jag vill tacka rådet för dess stöd. Vi kommer att rösta om ändringsförslaget avsnitt för avsnitt. Jag vill lägga till ytterligare en sak. Som en kompromisslösning rekommenderar vi att man låter medlemsstaterna utvidga direktivet till att omfatta även åkare som är egenföretagare, om de vill det.
Siim Kallas: Fru talman! I dag diskuterar kammaren en mycket svår och känslig fråga. Frågan är huruvida förare som är egenföretagare ska omfattas av direktivet om arbetstid för mobilt arbete.
Om egenföretagarna omfattas av direktivet blir det ett prejudikat och ett tydligt avsteg från det allmänna arbetstidsdirektivet. Direktivet reglerar endast arbetstiden för anställda, inte för egenföretagare. Diskussionerna om huruvida förare som är egenföretagare ska ingå har pågått under lång tid. Först genom samråd mellan arbetsmarknadens parter under 1990-talet, vilket inte gav något resultat. Lagstiftaren kunde sedan inte nå något resultat efter fyra års diskussion - mellan 1998 och 2002 - och bad därför kommissionen att genomföra en noggrann konsekvensutredning. Kommissionen har nu genomfört utredningar och konsekvensbedömningar som tydligt visar att detta direktiv inte är rätt verktyg för att ta upp frågor om transportpolitik såsom vägsäkerhet eller konkurrensvillkor, utan att genomförande när det gäller dem som inte är egenföretagare är en verklig fråga. Det är också innebörden i kommissionens förslag.
För det första vill jag uttrycka min djupa respekt för er föredragande Edit Bauer som har gjort ett utmärkt arbete. Jag är mycket glad att föredraganden delar kommissionens oro över det bristande genomförandet av reglerna och det allmänna problemet med falska egenföretagare och jag uppskattar hennes konstruktiva förslag. Jag anser att föredragandens ändringsförslag i ännu större utsträckning kan skydda anställda mot att eventuellt utnyttjas av arbetsgivare.
Det område där EU verkligen behöver vidta åtgärder är de så kallade falska egenföretagarna som är åkare - det vill säga de förare som formellt är självständiga men i praktiken är anställda av ett enda företag som ger dem beställningar och betalar dem. Både kommissionens förslag och de ändringsförslag föredraganden har lagt fram innebär ett tydligt budskap till branschen: Företeelsen med falska egenföretagare kommer inte att tolereras och lagstiftaren kommer att vara noga med att denna regel omsätts i praktiken i hela Europa.
När det gäller vägsäkerhet vill jag betona att arbetstid inte får förväxlas med körtid. Situationen när det gäller körtider har förändrats radikalt sedan 1998. Som ni vet antog parlamentet tillsammans med rådet nya regler för körtider, införde modern, tillförlitlig digital inspelningsutrustning och antog ett särskilt direktiv om genomförande. Dagens debatt handlar inte om vägsäkerhet. Den statistik och de undersökningar som kommissionen har gjort tillgängliga för parlamentet innehåller absolut inga indikationer på att vägsäkerheten skulle förbättras om förare som är egenföretagare skulle omfattas av direktivet.
När vi nu förhoppningsvis hämtar oss från den ekonomiska krisen skulle det vara olyckligt att införa ytterligare administrativa och finansiella bördor för små och ömtåliga företag som har lyckats överleva den ekonomiska recessionen. I stället för att påtvinga företagarna byråkrati behöver Europa ett direktiv om arbetstid som verkligen skyddar anställda och beroende förare som behöver det skyddet.
Pervenche Berès: (FR) Fru talman! Min ordningsfråga gäller den uppförandekod som parlamentet har antagit för normala förhandlingar om lagstiftningsförfaranden. Jag förstår inte hur kommissionsledamoten kan tala om en överenskommelse med parlamentet när han endast har talat med en enda ledamot, en ledamot som i grund och botten inte hade något mandat från behörigt utskott för att förhandla om det ni kallar en sund överenskommelse.
Herr kommissionsledamot! Ni trotsar reglerna för denna institutions verksamhet. Det ger oss rätten att ta upp frågan om hur er institution arbetar.
Talmannen: Det var inte en ordningsfråga. Ni är upptagen som talare senare i debatten.
Thomas Mann: Fru talman! Jag vill för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) tacka Edit Bauer för hennes betänkande och hennes utmärkta arbete de senaste månaderna.
Den grundläggande frågan är huruvida arbetstiden för egenföretagare inom transportsektorn för första gången ska regleras. Kommissionen säger nej, nästan alla medlemsstater säger nej och större delen av min grupp säger också nej. Om direktivet också skulle omfatta förare som är egenföretagare skulle det bara gynna storföretagens intressen. Vi behöver i stället stärka små och medelstora företag.
Vi behöver säga till dem som anför bristande vägsäkerhet som ett motiv för att inkludera egenföretagare att reglerna för antal körtimmar och vilotimmar sedan länge har skärpts. Alla förare - vare sig de är egenföretagare eller anställda - måste vila minst 11 timmar under en 24-timmarsperiod. Det är därför vi har digitala färdskrivare som automatiskt registrerar körtimmar och myndigheterna övervakar att detta sker.
Jag var Europaparlamentets föredragande om färdskrivare när det begav sig. Jag är tacksam mot Edit Bauer för att hon förhindrar att förordningen utvidgas till fordon som väger mindre än 3,5 ton. Digitala kontrollanordningar i alla kommersiella fordon inom EU skulle ha lett till tidskrävande och kostsamma dokumentationsskyldigheter. Vi vill minska byråkratin, inte öka den.
Jag rekommenderar därför att parlamentet stöder den kompromiss som föredraganden har uppnått med andra grupper.
Stephen Hughes: Fru talman! Den här gruppens ståndpunkt har hela tiden varit konsekvent. Min ställning som föredragande har varit konsekvent ända sedan 2002, när vi först föreslog att självständiga förare och egenföretagare skulle omfattas av reglerna. Vi är fortfarande övertygade om att det behövs, och jag hoppas därför verkligen att förslaget att avvisa kommissionens förslag kommer att accepteras vid morgondagens omröstning, precis såsom skedde i kammaren förra våren och i utskottet för sysselsättning i mars.
Vi beklagar verkligen den förvirring som föredraganden tycks ha mötts av när hon ville avbörda sig sitt mandat. Snarare än att återspegla och främja den tydliga majoritetsuppfattningen bland ledamöterna i Europaparlamentets utskott för sysselsättning har hon aktivt arbetat för att främja kommissionens och rådets uppfattning. De övriga institutionerna har, som Pervenche Berès sade, inte visat tillstymmelse till lojalt samarbete utan har i stället verkligen ansträngt sig för att undergräva sysselsättningsutskottets mycket tydliga rekommendation till kammaren: Att avvisa kommissionens förslag.
Fru talman! En trött förare är en farlig förare, oavsett anställningsförhållanden. Vi ska inte göra bilkörning till ett ännu större vågspel än det redan är. Ännu en gång denna förmiddag har föredraganden blandat ihop begreppen körtid och arbetstid. Enligt de nuvarande reglerna är det fullständigt möjligt för en förare som är egenföretagare, en ”falsk” egenföretagare, att köra mellan 86 och 95 timmar per vecka. Kanske inte varje vecka, men en vecka räcker för att det ska vara farligt. Om kommissionsledamoten tvivlar på siffran kan han komma till mig när som helst. Jag har fått siffrorna från människor som arbetar i branschen. Det är ett faktum. Vi måste avvisa kommissionens förslag.
Marian Harkin: Fru talman! Till att börja med vill jag tacka föredragande Edit Bauer för hennes hårda arbete.
Huvudfrågan i betänkandet är huruvida förare som är egenföretagare ska omfattas av direktivet om arbetstid. Det är mycket viktigt att komma ihåg att alla förare, såväl anställda som egenföretagare, omfattas av 2006 års regler för körtid som reglerar körtid, paustid och viloperioder. Vägsäkerhetsfrågorna hanteras därför korrekt inom detta direktiv och om någon anser att det inte är så måste vi ta en titt på direktivet om körtid.
Det finns inga uppgifter som kopplar ihop olyckor med arbetstiden för yrkesförare och uppgifterna skiljer sig inte åt mellan förare som är anställda eller egenföretagare. Vi har därför inga uppgifter om ett beslut att låta förare som är egenföretagare omfattas av direktivet. Lagstiftningen måste baseras på sunda tillförlitliga uppgifter, och panikspridandet om förare som är egenföretagare och arbetar 86 timmar i veckan och orsakar olyckor är just det: Ett spridande av panik som inte bygger på några tillförlitliga uppgifter.
Lagstiftningen kommer att bli praktiskt taget omöjlig att genomföra om den innefattar egenföretagare. Ska vi ha en armé av inspektörer som övervakar egenföretagare för att se om de utför allmänna administrativa uppgifter eller administration som har att göra med arbetet medan de är på väg? Enligt lagstiftningen innefattar arbetstiden också den tid när en egenföretagare befinner sig på sin arbetsplats. Detta definieras i lagstiftningen som företagets huvudsakliga verksamhetsplats, tillsammans med eventuella dotterbolag. Kommer kontoret som är beläget i egenföretagarens lilla sovrum eller på vinden att definieras som hans arbetsplats, och vem kommer att övervaka och verkställa lagstiftningen? Det finns frågor som rör konkurrens för egenföretagare, men den här lagstiftningen kommer inte att handla om dessa frågor. I mitt eget land hanterar vi faktiskt dessa frågor mycket effektivt via skattesystemet.
Avslutningsvis: om vi avvisar kommissionens förslag kommer vi att få en dålig lagstiftning. Den är oproportionerlig och kommer inte att uppnå sina mål, och den kommer att medföra ytterligare pappersexercis och byråkrati för små och medelstora företag som redan kämpar i de flesta länderna, inte minst i mitt eget land Irland. Det är ogenomförbart och gör lagen till åtlöje.
Emilie Turunen: Fru talman, mina damer och herrar! Det ärende vi diskuterar i dag gäller en absolut grundläggande fråga: Vill vi i Europaparlamentet se till att vi har ett socialt Europa med rättvis konkurrens och rimliga arbetsvillkor? Eller vill vi låta marknaden och tillfälligheter råda inom en transportindustri som sätts under allt större press? För oss inom Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och utskottet för sysselsättning och sociala frågor här i parlamentet råder ingen som helst tvekan. Vi vill att förare som är egenföretagare ska omfattas av arbetstidsdirektivet. Vi avvisar därför kommissionens förslag att utesluta förare som är egenföretagare och detta av följande tre skäl. För det första behöver förare som är egenföretagare omfattas av regler för arbetstid så att vi kan säkerställa trafiksäkerhet i Europa. Med en lastbil bakom sig som väger ett ton är det absolut grundläggande att slå fast en gräns för deras arbetstid för att undvika trötta förare och olyckor. För det andra vill vi se till att konkurrensen inom transportindustrin blir rättvis. De senaste åren har vi märkt att antalet ”falska” förare som är egenföretagare har ökat enormt. Det har varit branschens lösning för att undvika reglering av arbetstiden. Som lagstiftare får vi inte skapa incitament för att vi ska få fler förare som är egenföretagare i Europa. Vi måste i stället se till att det finns enhetliga regler så att vi kan skapa gemensamma spelregler. För det tredje vill vi se till att alla har en bra arbetsmiljö. Från EU-undersökningar vet vi att förare som är egenföretagare oftare är sjuka och mer stressade än anställda förare. Är detta en rimlig situation med tanke på arbetsmiljön? Vi tycker inte det.
Mycket har sagts om detta direktiv och mycket har varit felaktigt. Jag vill avliva två myter. För det första myten om administrativt arbete. Kontorsarbete ingår inte i förordningen och det är mycket viktigt att slå fast detta. Vi borde begrava den myten. För det andra har vi myten om verkställande. Jag har hört mina kolleger i parlamentet säga att det inte skulle vara möjligt att verkställa direktivet. Till dem vill jag bara säga att vi har en digital färdskrivare som kan sköta mätningarna. Det gör den för närvarande för anställda förare och det kan naturligtvis fungera även för förare som är egenföretagare.
Avslutningsvis skulle jag bara vilja säga några ord till Edit Bauer. Som skuggföredragande för De gröna har jag varit mycket besviken över hur förfarandet har genomförts den senaste tiden. Edit Bauer bröt mot alla goda regler för förhandling, hon bröt mot ”uppförandekoden” i kammaren och nu lägger hon fram det som hon kallar för en kompromiss. För min del anser jag att det är hennes ansvar - det är inte en kompromiss som är giltig för parlamentet. Det är hennes smutsiga förslag som hon har tagit fram tillsammans med rådet genom att kringgå alla reglerna.
Jag vill avsluta med att säga att det inte handlar om Edit Bauers förhandlingsmetoder. Det handlar om människor och om huruvida vi vill garantera rimliga krav inom en allt mer pressad transportbransch. Jag hoppas att alla i parlamentet vill stödja det när vi röstar i morgon.
Peter van Dalen: Fru talman! Några av mina kolleger hävdar att efterlevnad av 48 timmars arbetsvecka gynnar intressena hos förare som är egenföretagare, liksom vägsäkerheten. Det här är en smutsig kampanj eftersom förare som är egenföretagare fortsätter att omfattas av förordningen om körtid och viloperioder i vilket fall som helst. Det finns absolut inget hot mot vägsäkerheten. Problemet är att vissa fackföreningar i södra Europa fruktar att rumänska och bulgariska förare som är egenföretagare kommer att ta över all verksamhet. Dessa ledamöter följer fackföreningarna som skälvande knähundar. Det är det viktiga i frågan.
Siim Kallas, kommissionsledamoten för transportfrågor, vill inte att förare som är egenföretagare ska omfattas av direktivet. Han förtjänar vårt stöd i morgondagens omröstningar. Om han inte lyckas få det kommer den 16 juni att vara en svart dag i Europaparlamentets historia. Vi kommer att sparka medborgare när de ligger ned och dessutom ge dem högvis med byråkrati. Och sedan klagar vi på att valdeltagandet minskar ytterligare vid varje nytt val.
Ilda Figueiredo: Fru talman! Ännu en gång diskuterar vi denna avgörande fråga för att skydda rättigheterna för arbetstagare på vägtransportområdet liksom vägsäkerheten. Kommissionens envishet sedan oktober 2008 att ändra 2002 års direktiv är oacceptabel. Kommissionen vill nu att direktivet inte längre ska gälla för så kallade förare som är egenföretagare, vilket skulle förvärra allas arbetsvillkor, särskilt på grund av möjligheten att antalet arbetstimmar kommer att öka till oacceptabla nivåer enbart för att de stora arbetsgivarna i branschen ska kunna göra större vinster.
Exempelvis kan förare som är egenföretagare till slut arbeta upp till 86 timmar i veckan under hela året. Det skulle inte bara äventyra deras arbetsmiljö utan skulle också innebära en fara för säkerheten för alla andra som befinner sig på vägen. Det skulle också uppmuntra social dumpning och avreglering av sysselsättningen på grund av ett ökat antal förare som oriktigt anger att de är egenföretagare.
Utskottet för sysselsättning och sociala frågor är mottagligt för argument och studier som visar på farorna med att godkänna ett sådant förslag och har redan avvisat det två gånger, men tyvärr har föredraganden med stöd av kommissionen och rådet insisterat på att fortsätta förhandlingarna om direktivet ensam, som om beslutet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor aldrig hade fattats.
Därför befinner vi oss nu i denna mycket allvarliga situation. Frågan behöver tydligt bekämpas av en majoritet i parlamentet, men detta har redan äventyrats av kommissionsledamoten. Vi förespråkar att förslaget avvisas, för att förhindra att detta allvarliga hot fortsätter mot arbetstagares rättigheter och säkerheten för alla på Europeiska unionens vägar.
Vi uppmanar er därför att avvisa kommissionens förslag och följa 2002 års direktiv som, sedan 2009, borde tillämpas på förare som är egenföretagare för att bekämpa social dumpning, skydda rätten till hälsa och vila för arbetstagare i branschen och förbättra villkoren för vägsäkerheten.
Mara Bizzotto: Fru talman, mina damer och herrar! Vi planerar att utvidga direktivet till att omfatta även förare som är egenföretagare för att uppnå förmodad högre säkerhet.
Argumenten som framförts är emellertid missvisande och kommer att vara till förfång. De är missvisande eftersom säkerhet redan garanteras inom 2006 års förordning, och de är till förfång eftersom konkurrenskraften för tusentals små oberoende verksamheter, som redan i högsta grad har prövats av den ekonomiska krisen, står på spel.
Låt oss inte låtsas att vi är omedvetna om att de juridiska och tekniska diskussionerna om direktivet faktiskt döljer ännu en maktkamp mellan europeiska statistiker, som är beredda att lägga ytterligare en farlig börda på företagen, och de som stöder Europas mänskliga sida, och förstår våra medborgares verkliga behov.
Genom att ingripa för att lagstifta om arbetstidens förläggning för förare som är egenföretagare skulle parlamentet skapa ett prejudikat som tillåter EU-märkt övertagande av entreprenörskap och fria företag.
Det är dags att omsätta orden i handling. Låt oss sluta exploatera små och medelstora företag för våra egna syften. Det är alltför enkelt att hylla utbrett entreprenörskap när målet är att ta fram effektiva strategier för att bekämpa krisen, och sedan offra dessa när EU:s byråkrati på nytt vill hävda sin styrka. Jag motsätter mig det utopiska principkriget med praktiska möjligheter. Europa får inte inkräkta på det privata företagets sfär och måste respektera våra regioners krav.
Elisabeth Morin-Chartier: (FR) Fru talman! Jag är positiv till att låta förare som är egenföretagare omfattas av förslaget till direktiv och jag avvisar därför både detta förslag från kommissionen och Edit Bauers betänkande.
Jag är chockad över hur detta förslag strider mot små och medelstora företags intressen genom att från och med i dag införa illojal konkurrens från falska förare som är egenföretagare. Betänkandet gör det möjligt att tillämpa illojal konkurrens och kommer att tillåta den att utvecklas med det ökande antalet falska förare som är egenföretagare.
Förslaget strider också mot de anställdas intressen. Just när vi alla samarbetar för att bygga upp ett socialt Europa förstärker detta betänkande social dumpning mellan medlemsstater. Det är emot anställdas intressen och emot Europas intressen.
Betänkandet strider även mot vägsäkerheten. Jag ansvarade för en region som genomkorsades av tung trafik från hela Europa med stora olyckor som ledde till åtal. Vi borde inte bortse från dessa allvarliga olyckor. Vi kommer att behöva stå till svars för våra beslut inför våra landsmän. Under 2002 vände sig dessutom två av Europeiska unionens medlemsstater till EG-domstolen för att upphäva direktiv 2002/15/EG eftersom det innefattade förare som var egenföretagare. Domstolen avvisade klagan på grund av vägsäkerheten.
Det vi avslutningsvis behöver är en EU-förordning mellan alla medlemsstater, eftersom transporter i dag är en europeisk fråga. Omröstningen i utskottet var tydlig. Jag hoppas att den blir lika tydlig i kammaren.
Alejandro Cercas: (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot, fru Bauer! Jag måste till att börja med tala med er om min djupa besvikelse över hur ni har genomfört en förhandling där parlamentet inte respekterades och hur ni presenterar debatten här i dag, vilket är att hushålla med sanningen.
Det stämmer inte, herr kommissionsledamot, att det handlar om att införliva förare som är egenföretagare: De har varit införlivade sedan 2009. Det är ni som vill stryka egenföretagarna från direktivet.
Det är inte heller sant, herr kommissionsledamot, att vi inte talar om arbetsmiljö på vägarna: Det är just det vi talar om, herr kommissionsledamot. Vi talar inte om något annat än säkerheten för förare som är egenföretagare och den europeiska allmänheten som reser på vägarna. Det är vad vi talar om och här slänger ni ut falska argument.
Som vanligt åberopar ni byråkrati. Det är inte sant. Ni har hyllat färdskrivaren och de stora framsteg som användningen av den har lett till när det gäller att reglera körningen i Europa. Den kan tillämpas utan något behov av byråkrati. Det ni gör är att sätta det ekonomiska intresset hos några före majoritetens rättigheter. Det är vad som faktiskt händer. Ännu en gång motbevisar ni det ni säger om att människor kommer före affärer: För er kommer affärerna före människorna.
Jag vill att vår protest tas till protokollet och jag hoppas att parlamentet ännu en gång säger att allmänheten, säkerhet, lag och sanning är det som är viktigast.
Jag protesterar, herr kommissionsledamot. Jag är mycket besviken.
Fru Bauer! Jag är mycket besviken över hur ni har genomfört denna debatt och denna förhandling.
Gesine Meissner: (DE) Fru talman! Vi har redan hört en hel del. Det stämmer som Ilda Figueiredo sade att detta är ett direktiv som var avsett för anställda. Det stämmer. Det finns emellertid också människor som är egenföretagare som inte klassificeras som anställda.
Det är viktigt för människor i Europa att själva kunna bestämma hur de vill arbeta - antingen som anställd eller som egenföretagare. Det är helt rätt. Naturligtvis måste även egenföretagaren följa vissa regler. Digitala färdskrivare finns redan i alla tunga lastbilar och motsvarande fordon som vi talar om här. Om vi nu skulle låta även egenföretagare omfattas av direktivet skulle det begränsa deras valfrihet i onödan. Min grupp vill därför till varje pris undvika att egenföretagarna omfattas av direktivet. Vi anser att Edit Bauers förslag liksom kommissionens är de rätta. De bör beaktas. Vi vill skydda små och medelstora företag och i det här fallet kan vi göra det genom att anta förslaget.
Eva Lichtenberger: (DE) Fru talman! Föregående talare beskrev en idealisk värld där förarna själva beslutar om de vill vara egenföretagare eller anställda. I verkligheten har tyvärr förarna inte längre det valet. De tvingas i stället oftast att vara egenföretagare, eller åtminstone till synes egenföretagare. Det är det stora problem vi står inför här - och om det som vi har här är en privat kompromiss mellan en parlamentsledamot och rådet som läggs fram som en allmän kompromiss och som inte tar hänsyn till frågan, då agerar vi i den sociala dumpningens intresse i Europa.
Titta på vad som händer på vägarna genom att besöka en kontrollstation. Titta på vad som verkligen händer inom denna sektor. Titta på olyckorna - då kommer ni att inse att som ledamöter i Europaparlamentet kan vi inte tillåta oss att förespråka social dumpning.
Julie Girling: (EN) Fru talman! Det är grundläggande att förare som är egenföretagare på det här sättet undgår arbetstidsdirektivets grepp. Det här arbetsområdet är redan tungt reglerat via reglerna för körtid, och att höra folk säga att människor tvingas att bli egenföretagare är ytterst löjligt - det är ett val människor gör. Det enda som är falskt i alla dessa diskussioner är de panikskapande påståendena från människor som säger att detta är kopplat till vägsäkerheten.
Vi talar här oupphörligt om att främja företagandet, vi talar om att låta det blomstra i Europeiska unionen. Vi uppmuntrar aktivt småföretag och att avskräcka dem kan helt enkelt inte vara en framkomlig väg. Jag uppmanar er därför att rösta med Edit Bauer.
Thomas Händel: (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Vi har diskuterat frågan om körtid och arbetstimmar inom vägtransporterna i månader. Jag börjar undra vilket nästa argument blir för att försöka visa att allt vi har diskuterat i månader är fullständigt nonsens. Det senaste argumentet är att vi behöver ändra något snarast så att ingenting förändras. Fru Bauer! Ser ni inte hur absurt argumentet har blivit - hur det svämmar över av lögner och halvsanningar?
Det vi diskuterar här är ingenting annat än att utöka antalet arbetstimmar för egenföretagare. I mer än 150 år har det emellertid varit en princip i arbetstidslagstiftningen att människor ska skyddas från att arbeta alltför många timmar. Det gäller lika mycket för egenföretagare som för anställda. Det gör ingen skillnad om det är en egenföretagare som pressar sig för hårt eller en arbetsgivare som pressar en anställd förare alltför mycket. Det handlar om att skydda människor från sig själva och från alltför långa arbetstider, men delvis också från arbetsgivare och andra som beställer arbete.
Som en andra punkt när det gäller vägsäkerheten har det påståtts här att inget kan göras inom det området. Mina damer och herrar! Vi är inga amatörer eller frivilliga! Vi kan inte rösta igenom lagar enligt principen ”vi får se vad som händer”. Alla vet att alltför många arbetstimmar ökar risken för olyckor, särskilt när det gäller vägtransporter där konsekvenserna är så allvarliga.
Min tredje punkt är att fråga vem som skulle kontrollera differentierade regler på våra vägar? Våra domare tycker redan det är svårt att besluta om huruvida någon är egenföretagare eller endast till synes egenföretagare utan att studera bevisen under lång tid.
Låt oss sluta med de här dumheterna. Det handlar om rättvis konkurrens. Det handlar om att skapa ett prejudikat här i dag för framtida debatter om ett ökat antal arbetstimmar. Bråka inte med kammaren på det här viset!
Derek Roland Clark: (EN) Fru talman! Det är avgörande att ändringsförslag 30, och särskilt punkt 7a antas. Då skulle förare som är egenföretagare inte omfattas av bestämmelserna.
Det är inte en fråga om vägsäkerhet. Alla förare begränsas av körtid och tillhörande arbete som övervakas av färdskrivaren. Att låta förare som är egenföretagare omfattas av bestämmelserna skulle straffa dem, särskilt de som inte använder en förmedling. Företagsförare får sitt schema, men de verkligt oberoende tillbringar tid med att utarbeta sina egna scheman och lämna anbud på nya affärer. Om de omfattas av bestämmelserna kommer dessa uppgifter att bli en del av deras arbetsvecka så att de får mindre tid till att köra, lasta, lossa och sköta om passagerare, jämfört med kommersiellt anställda förare. Det kommer att leda till förlorade affärer och till arbetslöshet bland de mindre företagen. De stora företagen kommer att strama åt och vi kommer att få ytterligare ett exempel på att EU främjar storföretagen på bekostnad av de små och medelstora företag som sysselsätter hälften av arbetskraften.
Jag stöder därför föredraganden i ändringsförslag 30 liksom kommissionen i detta hänseende. Det hör ni inte så ofta från den här delen av kammaren.
Veronica Lope Fontagné: (ES) Fru talman! Vi anser att det är grundläggande att egenföretagarna ska omfattas av direktivet och den uppfattningen delas av företrädarna för både fackföreningar och arbetsgivarorganisationer i mitt land, som uttryckligen har krävt att egenföretagarna ska omfattas av direktivet.
Vi anser att det finns flera skäl till att de ska ingå. För det första på grund av arbetstagarnas säkerhet: Åkare som är egenföretagare förtjänar samma skydd som andra åkare, inte bara när de kör utan även när de åtar sig andra uppgifter som är direkt relaterade till vägtransporter.
För det andra av skäl som gäller rättvis konkurrens: om vi återinför diskriminering mellan egenföretagare och anställda kommer det att snedvrida både arbetsmarknaden och transportmarknaden.
Det förefaller avslutningsvis också olämpligt att varje medlemsstat skulle kunna tillämpa direktivets bestämmelser på förare om de vill. Vi måste ha en allmän regel för hela EU eftersom majoriteten av åkare arbetar utanför sina egna länder. Utan detta skulle rättvis konkurrens förhindras.
Pervenche Berès: (FR) Fru talman! För en gångs skull ska jag tala om förfarande. Alla är naturligtvis överens om att vi bör stödja små och medelstora företag, och alla borde rimligen oroas över frågor som samtidigt gäller tid, säkerhet, arbetstagare, vägtrafikanter och villkoren för fri och ej snedvriden konkurrens.
Efter att parlamentet avvisat denna text under våren 2009 sade er företrädare, kommissionsledamot Tajani, som då bearbetade sin regering för att på nytt utnämnas till kommissionsledamot, den sommaren att han hade några nya förslag. Dessa nya förslag hänvisades aldrig till relevant parlamentsutskott för beaktande. Dessutom avvisades Edit Bauers betänkande av fler ledamöter i det utskottet än som hade avvisat det tidigare betänkandet.
Edit Bauer hade inget mandat att förhandla för parlamentets räkning om en överenskommelse vid den första behandlingen med rådet. Kommissionen och rådet har avsiktligt nonchalerat verksamhetsreglerna mellan institutionerna. Edit Bauer har nonchalerat uppförandekoden för denna institution. Parlamentet ifrågasätter ibland beskaffenheten hos en överenskommelse vid den första behandlingen eftersom det minskar vår förmåga att förhandla. I det här fallet kommer vi, om Edit Bauers ändringsförslag godkänns, att ha en överenskommelse vid den första behandlingen som inte har granskats av parlamentets organ.
I en tid när balansen återupprättas mellan institutionerna tack vare Lissabonfördraget lämnar parlamentet sin kollektiva intelligens i sticket. Jag kräver åtminstone att Edit Bauers förslag, som aldrig har granskats i utskottet, återhänvisas till utskottet för beaktande.
Dirk Sterckx: (NL) Fru talman, jag stöder kommissionsledamoten. Egenföretagare organiserar själva sin arbetstid och så bör det förbli. Det är skillnad mellan egenföretagare och anställda arbetstagare och det är bara rätt och riktigt. Det har inget att göra med vägsäkerhet, eftersom körtid och viloperioder är identiska oavsett om personen är egenföretagare eller anställd. Dessa övervakas av en färdskrivare som är avsedd för detta och inget annat. Vi går inte längre för att övervaka vägsäkerhetssituationen för anställda och egenföretagare.
En annan punkt gäller något som jag anser är mycket problematiskt i förslagen från dem som förespråkar att egenföretagare ska omfattas av direktivet: Hur i hela världen ska ni övervaka detta? Hur föreslår ni att man ska titta in hos egenföretagare och fråga när, var och hur mycket de har arbetat? Ett sådant övervakningssystem skulle inte vara genomförbart och skulle därmed anses oacceptabelt. Vi ska inte införa sådan lagstiftning. Vi ska inte låta egenföretagare omfattas av direktivet om anställda arbetstagare.
Timo Soini: (FI) Fru talman! Jag kommer från Finland där det bor få människor, avstånden är långa och det finns en mängd egenföretagare. Vi behöver inte, vi kommer inte att tolerera och kommer inte att acceptera extra restriktioner när det gäller egenföretagare. Jag är glad att den estniska kommissionsledamoten, som känner till villkoren i de nordliga länderna, vet detta och det gäller även den slovakiska föredraganden. Jag vill tacka er för det.
Detta är en viktig principfråga. Vi kan inte införa restriktioner för småföretag som gäller för hela Europa. Det kan bli prejudicerande och det är mycket farligt. Hur ska tillväxt och sysselsättning kunna öka i Europa om de administrativa besluten förstör sysselsättningen och de nödvändiga förutsättningarna för tillväxt och tar kål på dem?
Jag står på de finska egenföretagarnas sida i detta fall och det innebär också på samma sida som småföretagare i hela Europa. När allt kommer omkring blir det varken tillväxt eller ökat välstånd i Europa om administrativa beslut hindrar småföretagare från att arbeta.
(Applåder)
Sari Essayah: (FI) Fru talman, mina damer och herrar! Det får inte under några omständigheter finnas några restriktioner för arbetstiden för förare som är egenföretagare, annat än när det gäller deras körtid.
Frågan om vägsäkerhet hanteras genom att körtiden begränsas och att det finns obligatoriska viloperioder, där Europaparlamentets och rådets direktiv rörande vägtransport och körtid och viloperioder gäller, och det gäller alla - ja, alla - lastbils- och bussförare, även de som är egenföretagare. En mycket bättre lösning för att förebygga olyckor på grund av trötthet skulle vara effektivare övervakning av gällande körtider och viloperioder, snarare än att på konstgjord väg begränsa arbetstiden för egenföretagare.
Nu har vi ett utspel för att införliva sådana arbetsuppgifter som städning av fordonet, tekniskt underhåll och ifyllande av fraktsedlar i restriktionerna för arbetstiden för förare som är egenföretagare. Hur kan vi kontrollera om en förare som är egenföretagare tvättar sin frus bil eller sin egen lastbil på sin egen bakgård? Detta är ganska obegripligt eftersom det inte finns några restriktioner för arbetstiden för andra företagare. Det skulle bli ett allvarligt prejudikat om vi valde den vägen.
Såsom föregående talare mycket riktigt sade domineras transportsektorn i de nordiska länderna, som i mitt land Finland, av småföretagare och består huvudsakligen av företag med endast ett eller två fordon. Restriktioner när det gäller arbetstiden för företagare skulle gynna stora, gränsöverskridande transportföretag och skulle göra det svårt för nya transportföretag att inleda verksamheten. Branschen kommer definitivt inte att vara intressant för ungdomar om vi börjar att på konstgjord väg begränsa möjligheterna att försörja sig. Det skulle leda till bristande kapacitet och ökade kostnader. Logistikkostnaderna är redan i genomsnitt högre i de nordiska länderna än i resten av Europa på grund av vår nordliga belägenhet och glesa befolkning.
(Applåder)
Saïd El Khadraoui: (NL) Fru talman, mina damer och herrar! Jag ska gå rakt på kärnpunkten, nämligen frågan om egenföretagare. En påminnelse om att alla förare som är egenföretagare sedan i mars förra året omfattas av bestämmelserna skulle definitivt inte vara i vägen. Det är de nuvarande sakernas tillstånd. Det är det utgångsläge som föredraganden skulle ha beaktat.
Detta är därför inte det prejudikat som kommissionsledamoten påstod det vara. Ett mer pragmatiskt synsätt skulle ha varit möjligt, nämligen att införliva egenföretagare men samtidigt ta hänsyn till den specifika beskaffenheten för förare som är egenföretagare och hålla byråkratin på absolut miniminivå.
Såsom föredraganden från utskottet för transport och turism vet hade jag utarbetat ett antal förslag. Jag föreslog exempelvis att den digitala färdskrivaren inte bara skulle mäta körtid och viloperioder utan även lastning och lossningsarbete, kompletterat med ett slags oövervakad fastställd tid för ett antal andra åtgärder, såsom administrativa uppgifter, städning och liknande. Hon vet också mycket väl att aktiviteter som kundkontakter varken övervakas eller räknas som arbetstid i något fall.
Jag beklagar därför att vare sig kommissionen eller föredraganden var villig att ta hänsyn till detta på något som helst sätt. Förslaget att låta medlemsstaterna besluta själva huruvida egenföretagare skulle omfattas av direktivet tycker jag inte är bra. Målsättningen måste vara att uppnå gemensamma, enhetliga basregler på EU-nivå så att samma regler gäller för alla.
Raffaele Baldassarre: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Kommissionens förslag och föredragandens ståndpunkt innebär att medlemsstaterna är fria att välja huruvida de vill låta egenföretagare omfattas av direktivet.
Detta frivilliga arrangemang är oacceptabelt och strider mot EU:s konkurrensregler. Genom att ge medlemsstaterna valfrihet skulle förare som är egenföretagare, i vissa länder som redan har införlivat det tidigare direktivet 2002/15/EG utsättas för direkt konkurrens från de kolleger som inte omfattas av samma regler.
Egenföretagare skulle kunna köra till ett land med annan gällande lagstiftning och omfattas av färre kontroller, vilket skulle orsaka ett allvarligt dumpningsproblem och därmed en allvarlig snedvridning av konkurrensen. Företagen skulle faktiskt kunna utnyttja egenföretagare mer eftersom de kan erbjuda sina tjänster mer flexibelt och till lägre kostnad. Det säger sig självt att låga kostnader ofta är detsamma som sämre kvalitet och framför allt sämre säkerhet, vilket inom transportsektorn leder till en allvarlig ökning av riskerna på vägarna.
Mot bakgrund av detta anser jag att förslaget är oacceptabelt och att det strider mot en av dess rättsliga grunder, nämligen artikel 153 i fördraget, eftersom det varken förbättrar arbetsmiljön eller skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet.
David Casa: (MT) Jag tror att parlamentet instämmer i att europeiska förare borde ha de bästa villkoren, att vi borde se till att våra vägar är säkra och att vi borde göra vårt yttersta för att reglera denna sektor utan att äventyra konkurrenskraften i Europa. Det föreligger emellertid olika åsikter om huruvida egenföretagare bör omfattas av allt detta.
Jag anser inte att vi bör ge oss själva behörighet att reglera hur de använder sin tid. Om missförhållanden förekommer bland egenföretagarna bör vi rikta in oss på missförhållandena, snarare än de ärliga egenföretagare som gör sitt bästa för att fortsätta förbättra branschen.
Jag tycker vi ska vara mycket försiktiga när det gäller att införa byråkrati eftersom alltför mycket av det kan orsaka skada och förstöra branschen, särskilt i en tid som denna när vi befinner oss i en kris som får en negativ inverkan på alla branscher i Europa. Jag gratulerar därför Edit Bauer till hennes betänkande och till de kompromisser hon har rekommenderat. Jag vill vädja till oss alla att vara försiktiga när det gäller att själva reglera egenföretagarna.
Georges Bach: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Direktivet utgör ett viktigt steg för att förbättra hälsa och säkerhet för arbetstagare inom denna bransch, men också för att förbättra vägsäkerheten och se till att konkurrensen blir rättvis. Det var kommissionens egna ord när direktivet infördes den 23 mars 2005.
Sedan dess har kommissionen gjort helt om och lagt fram ett förslag som utesluter egenföretagare. Det innebär ett prejudikat och jag kan inte försvara en sådan politik. Det finns olika skäl till att inte stödja förslaget, som i mina ögon utgör ett steg tillbaka socialt sett, leder till försämrad vägsäkerhet och ett incitament till illojal konkurrens. Förslaget har heller inte utformats för att stödja små och medelstora företag.
För mig visar denna helomvändning på en oförmåga att genomföra europeisk politik. Trots att direktivet två gånger avvisats av utskottet för sysselsättning och sociala frågor och en gång i kammaren, i strid med en EES-rapport och en dom från EU-domstolen, ändras det - en europeisk lag - helt enkelt och styrs i riktning mot en punkt där ekonomiska intressen är det enda som räknas.
Proinsias De Rossa: (EN) Fru talman! Som tidigare lastbilsförare och egenföretagare stöder jag förslaget att egenföretagarna ska omfattas av direktivet. Förare som är egenföretagare, det vet jag, befinner sig under fruktansvärd press att arbeta dag och natt. Kommissionsledamot Kallas! Ert inlägg och ert förslag är en skandal. Det sätter förares hälsa och säkerhet på spel. Det utsätter andra trafikanter för risker. Det utsätter små och medelstora företag för illojal konkurrens och ökar pressen på anständiga arbetsgivare att tvinga sina anställda att bli egenföretagare.
Femtio procent av förarna har tillstått att de har somnat vid ratten. Tjugo procent av alla olyckor beror på trötthet. Trettio procent av förarnas arbetstid består av att lasta, lossa och hjälpa passagerare. Fru Harkin! Om ni fortfarande är här, vad de gör på sitt kontor är deras sak. Parlamentet måste stå upp för medborgarnas säkerhet och mot dem som vill ha en oreglerad transportsektor. Kommissionsledamot Kallas! Gå tillbaka till ritbordet.
Elisabeth Schroedter: (DE) Fru talman! Jag håller med Elisabeth Morin-Chartier. Vi får inte glömma bort att vi har att göra med EU-domstolen i frågan, som har gjort det mycket tydligt att vägsäkerheten måste prioriteras och att detta gäller ett befintligt direktiv om arbetstider och vilotider.
Vill ni plötsligt ifrågasätta en gemensam europeisk förordning om vägsäkerhet? Varför skulle vi göra det? Det skulle vara absurt och obegripligt. Om egenföretagare skulle uteslutas från direktivet igen skulle de, utöver sina 56 timmars körtid, också kunna tillbringa 28 timmar med att lasta och lossa. De skulle därmed bli en fara på vägarna. Jag skulle definitivt inte vilja möta sådana förare på Europas vägar.
Hur kan vi plötsligt börja främja snedvridning av konkurrensen på bekostnad av vår gemensamma hälsa? Hur skulle vi kunna förklara det för våra medborgare? Jag ber er därför att avvisa kommissionens förslag.
Dieter-Lebrecht Koch: (DE) Fru talman! Precis som jag har gjort i många år arbetar jag i dag för vägsäkerheten, för en förbättring av arbetsvillkoren för yrkesförare och för en förbättring av deras yrkesstatus.
Det är uppenbart att det vi diskuterar i dag inte är bestämmelserna om körtimmar och vilotid, som påverkar vägsäkerheten och är tillämpliga på alla yrkesförare, vare sig de är anställda eller egenföretagare. Det handlar om att reglera arbetstiden. Det är huvudsakligen en förordning för att skydda anställda - med andra ord är det enbart fråga om social trygghet för förare och inte på något sätt till för vägsäkerheten. Det finns ingen anledning att skydda egenföretagarna mot sig själva. Hur skulle vi kontrollera de timmar som de som kör tunga transportfordon och är egenföretagare och bussförare arbetar utan en mängd byråkrati, och på vilken grund skulle vi förresten kontrollera det?
Att begränsa den tillåtna arbetstiden för yrkesförare som är egenföretagare på detta sätt - och kanske i framtiden också för affärsmän, arkitekter eller parlamentsledamöter som är egenföretagare - skulle ge fel signal. Medlemsstaterna skulle i stället arbeta för att bekämpa problemet med förare som är skenbara egenföretagare. Jag är positiv till förslaget från Europeiska kommissionen och Edit Bauer.
John Bufton: (EN) Fru talman! Att utvidga direktivet om arbetstid till att omfatta även egenföretagare är orimligt. Det är en uppvisning för att skydda arbetstagares rättigheter och har därför ingen plats inom ramen för egenföretagande. Det är också omöjligt att genomdriva utan att kränka människors frihet genom att genomföra kontroller i deras hem.
Detta är inte en fråga om vägsäkerhet. Förordning (EG) nr 561/2006 omfattar redan körtid och är tillämplig på stora företag, små företag och egenföretagare. Man behöver fortfarande ett tillstånd för att arbeta som egenföretagare och skulle därför vara den registrerade innehavaren av det tillståndet. Allt som skulle kunna äventyra tillståndet skulle därför äventyra tillståndsinnehavarens hela levebröd. Med tanke på detta kan man lugnt anta att det finns alla skäl för förare som är egenföretagare att vara ännu mer nogräknade än stora företag. Allt som är direkt kopplat till tjänsten skulle bedömas som en del av arbetstiden. Exempelvis pappersarbete, underhåll och allmän administration. Stora företag har anställda som gör detta. Administrationstiden påverkar därför inte körtiden. Egenföretagare som själva sköter sin administration skulle enligt direktivets villkor få lite tid för att sköta själva körningen.
Dessutom tror jag att kommissionen också föreslog en mildring av restriktionerna för nattarbete genom att införa en två timmars karenstid innan restriktionerna för nattetid tillämpas. Jag är sällan överens med kommissionen, men detta skulle också vara ett välkommet ändringsförslag. Jag stöder föredragande Edit Bauer till fullo.
Jutta Steinruck: (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill ännu en gång vädja till de konservativa och liberalerna att vi här inte ska sätta egenföretagarnas intressen före säkerheten för Europas folk.
Frihet för företagare är definitivt något mycket bra, men säkerheten för våra barn och alla på vägarna är ännu viktigare - och det är enligt min uppfattning det ansvariga sättet för EU att agera. Morgondagens omröstning är ett tillfälle att visa att ni inte är positiv till social dumpning.
Vad denna debatt också har visat de senaste månaderna är att en debatt om skenbart egenföretagande i Europa är emotsedd sedan länge. Allt fler vanliga arbeten knuffas bort av skenbart egenföretagande vilket är skälet till att vi snarast behöver analysera situationen och lämna ett förslag på vad vi kan göra åt det. Såsom kommissionsledamoten tydligt slog fast i dag har vi haft många avsiktsförklaringar om detta. Det är dags att äntligen agera.
Andrzej Grzyb: (PL) Jag undrar: Hur kan företagande stimuleras under en kris? Hur kan en ökning av antalet små och medelstora företag stimuleras? Hur kan exempelvis ekonomisk verksamhet stimuleras om denna plats - Europaparlamentet - ska vara en plats där vi inför ny lagstiftning som begränsar företagandet? Om människor vill starta egen verksamhet, även inom transportbranschen, måste de ändå ha rätt att göra det. Vi kan inte å ena sidan behandla dem som företagare och å andra sidan säga att de måste uppfylla kriterierna för anställda. Vi skulle kunna göra samma sak mot människor som driver restaurang, på egen hand eller tillsammans med sin familj, eller för människor som driver en butik. Vi kan inte blanda ihop dessa två saker.
Det finns ett visst överskott av lagstiftning och Europaparlamentet bidrar också till det. Jag vet att vi i Polen hade de bästa förordningarna om ekonomisk verksamhet i början av 1990-talet. Nu har antalet regelbördor ökat och resultatet är att vi möter kritik. Från vem? Från de människor som bedriver verksamhet.
Jag instämmer i det som Edit Bauer säger, även om jag självfallet inte går in på de frågor som uppstod när kompromissen förhandlades.
Diane Dodds: (EN) Fru talman! I tider av ekonomiska utmaningar har parlamentet skaffat sig många av sina meriter genom att uppmuntra företagande och konkurrenskraft men samtidigt är vi på väg att begränsa rätten till arbete för långtradarchaufförer som är egenföretagare. Jag måste säga att jag avvisar påståendena här i kammaren om att detta handlar om arbetsmiljö som ytterst oäkta. Vi är alla oroade över hälsa och säkerhet och vill inte se flera olyckor på våra vägar.
Jag företräder Nordirland. som ligger längst ut på Europas spets. Vägtransportbranschen är enormt viktig för ekonomin och införlivandet av långtradarchaufförer som är egenföretagare kommer bara att påverka vår konkurrenskraft negativt. Det är en industri som är högst reglerad genom regler för färdskrivare, och de ekonomiska konsekvenserna av ytterligare byråkrati skulle vara förödande. Det skulle också vara ytterst skadligt för dem som hoppas börja arbeta som självständiga förare.
Karin Kadenbach: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Föredraganden Edit Bauer visar på bristande förståelse för demokratin eftersom hon fortsatte att förhandla - utan mandat - i strid med utskottets beslut. Om Europaparlamentet menar allvar med att skapa tillväxt och välstånd måste vi ledamöter avvisa kommissionens förslag.
Förare som är egenföretagare får inte uteslutas från direktivet om arbetstid. Det skulle innebära ett steg bakåt eftersom samma regler måste gälla för bussförare som är egenföretagare och långtradarchaufförer som kör långdistans på samma sätt som företagens anställda. Det kan inte vara vårt mål att ha färre och färre människor som arbetar mer och mer - och i allmänhet för allt mindre pengar. Det kan inte vara vårt mål att ha bussförare och långdistansförare av långtradare som äventyrar såväl sin egen hälsa som säkerheten för andra vägtrafikanter.
Paul Rübig: (DE) Fru talman! Jag anser att Europas små och medelstora företag är särskilt viktiga nu eftersom sanningen är att vi endast kommer att kunna ta oss ur krisen om vi arbetar mer. Det är fullständigt onödigt att belasta egenföretagarna med ännu mer byråkrati och pappersarbete. Det är helt enkelt så att om vi ska kunna säkra social trygghet i Europa är det mycket viktigt att vi ökar produktiviteten och konkurrenskraften. Körtid och vilotid som för närvarande garanteras av färdskrivare är därför fullständigt tillräckligt. Jag föreslår att de ledamöter som förespråkar att direktivet ska tillämpas på alla även tillämpar det på sig själva och ha en färdskrivare inmonterad i sin egen bil - och sedan inte använda bilen på torsdagskvällar när de ska hem efter 15 timmars arbete här.
Att garantera säkerheten är viktigt, men å andra sidan måste vi också skydda egenföretagarna.
Siim Kallas: Fru talman! Tack så mycket för denna debatt. Jag lyssnade med stort intresse till alla era bidrag. Det är mycket frestande att gå in på detaljerna i diskussionen, men jag skulle bara vilja säga att jag fortfarande bekräftar kommissionens ståndpunkt, som bygger på fakta. Vi har inte de undersökningar som nämns här att förare som är egenföretagare regelbundet arbetar 90 timmar i veckan och vi anser att förordningen om körtid, som vi skulle vilja genomföra, kommer att harmonisera tillämpningarna mellan medlemsstaterna och kommer att bidra till att säkerställa och förbättra vägsäkerheten.
Vägsäkerheten har förbättrats i mycket stor utsträckning tack vare användningen av direktivet om körtid. Vi har ingen information om att fler är sjuka, och varför tror vi ibland att små och medelstora företag uppträder oansvarigt, att de inte bryr sig om vägsäkerheten eller sin egen hälsa, så att de måste regleras mer än andra?
Kommissionen kan inte stödja lagstiftning som begränsar företagarnas frihet inom vägtransportsektorn för att organisera deras arbetstid, medan företagare inom andra sektorer inte omfattas av liknande restriktioner när det gäller arbetstid. Om omröstningen i kammaren emellertid bekräftar att kommissionens förslag avvisas kommer kommissionen att se över alla tänkbara möjligheter, inbegripet att dra tillbaka förslaget, och om parlamentet beslutar att låta direktivet omfatta även förare som är egenföretagare kommer vi att se till att det genomförs. Vi kommer omedelbart att fråga medlemsstaterna hur de tillämpar reglerna för arbetstid på förare som är egenföretagare och hur de övervakar att dessa regler följs.
Edit Bauer: föredragande. - (HU) Jag skulle vilja ta upp fem frågor mycket kort. Arbetsordningen. Jag har studerat arbetsordningen noga och såvitt jag förstår har parlamentsledamöterna full bestämmanderätt att genomföra sitt mandat och de kan därför samråda med vem de vill. Enligt arbetsordningen kräver inte utskottet att parlamentsledamöterna uttrycker utskottets ståndpunkt. Det är ståndpunkten i kammaren som är bindande. Det är exakt det som arbetsordningen säger. Jag ifrågasätter inte heller på vilka grunder Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet lämnade sitt ändringsförslag eller vem de samrådde med.
Enligt överenskommelse med skuggföredragandena förde jag också informella diskussioner med företrädare för kommissionen och rådet när jag ansåg att det var viktigt. Jag instämmer i att frågan om falska egenföretagare är ett verkligt europeiskt problem och vi tog med det i förslaget, i samarbete med de kolleger som ansåg att det var viktigt att utesluta egenföretagare. Frågan måste tas upp, men det är inte ett branschspecifikt problem.
Det finns en missuppfattning som har slagits fast upprepade gånger här, nämligen att efterlevnad av denna lag kan övervakas på internationell nivå. Lagen kräver övervakning på nationell nivå. Låt mig tillägga att vid en fyraprocentig nivå skulle inspektionen vara dyrare än kostnaden för att flytta Europaparlamentet från Bryssel till Strasbourg. Jag skulle vilja be mina kolleger att också ta hänsyn till detta. Om vi avvisar förslaget vill jag också påpeka att vi skapar en fördel för åkare från tredjeland. Jag vill be mina kolleger att komma ihåg att detta är det förslag som kommissionen godkände. Att avvisa kommissionens förslag, alltså förslaget från Europeiska kommissionen, är att göra det meningslöst, dyrt och omöjligt att genomföra.
Talmannen: Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag, den 16 juni 2010.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Vilija Blinkevičiūt : Jag samtycker till den ståndpunkt som utskottet för sysselsättning och sociala frågor antagit om att avvisa kommissionens förslag och instämmer i att kommissionen tillsammans med parlamentet måste vidta åtgärder så att kommissionen lämnar nya förbättrade förslag i framtiden. Jag vill betona att kommissionens förslag att utesluta förare som är egenföretagare från direktivet skulle innebära ett betydande steg bakåt för EU:s socialpolitik på transportområdet. Jag skulle vilja uppmärksamma det faktum att ”falska” egenföretagare försvagar den totala arbetsmarknaden, och huvudproblemet är att det i praktiken är svårt att bevisa ”falskt” egenföretagande. Om vi inte lyckas vidta konkreta och rättsliga åtgärder kommer falska egenföretagare bland förarna att bli ett av arbetsmarknadens största problem och vi kommer inte att kunna undvika illojal konkurrens. För att förbättra arbetsvillkoren för alla förare och säkra deras sociala rättigheter och garantier samt förbättra vägsäkerheten, men även undvika illojal konkurrens på den europeiska vägtransportmarknaden, kan vi inte anta kommissionens förslag som det ser ut i dag.
Pascale Gruny : Det direktiv vi i dag diskuterar är resultatet av mycket långdragna förhandlingar i Europaparlamentet under två mandatperioder. Det är en mycket känslig fråga eftersom det handlar om våra arbetstillfällen både i dag och i framtiden. Det är en fråga om vägsäkerhet och rättvis konkurrens mellan företag i medlemsstaterna. Jag vill inte acceptera social dumpning inom själva unionen.
Kan en fristående förare arbeta 14 timmar om dagen, 84 timmar i veckan, utan att utgöra en risk på vägarna? Jämfört med en anställd förare är det illojal konkurrens. Det medför också att några företag föreslår sina anställda att de ska bli egenföretagare. Vi måste skydda våra landsmän och våra företag.
Jag uppmanar därför Europeiska kommissionen att dra tillbaka sitt förslag och om inte det är möjligt uppmanar jag parlamentsledamöterna att under morgondagens omröstning i kammaren rösta för att egenföretagare ska omfattas av arbetstidslagstiftningen.
Sirpa Pietikäinen : I vissa EU-länder finns det en motiverad facklig oro för falskt egenföretagande i anknytning till arbetstidsdirektivet och förare som är egenföretagare. Utkontraktering och arbetsgivare som till följd av detta smiter från sitt ansvar är växande problem. Den lösning som har föreslagits för att lösa problemet, dvs. att förare som är egenföretagare ska omfattas av direktivet, är emellertid fel. Den rätta lösningen på de problem som är knutna till falskt egenföretagande skulle vara att enas om en definition för egenföretagande mellan löntagare och arbetsgivarorganisationer på EU-nivå. För närvarande får oskyldiga lida.
När det gäller denna fråga bör vi gå vidare i enlighet med den kompromiss som utarbetats av bland andra Corien Wortmann-Kool, vice ordförande för center-högergruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater). Enligt denna kompromiss hamnar frilansande förare fortfarande utanför direktivets räckvidd, men medlemsstaterna kan om de så vill tillämpa förordningen om heltidsanställda för frilansande förare i det egna landet. Förslaget skulle antagligen innebära att parlamentet och rådet når en överenskommelse om direktivet vid den första behandlingen.
Det är synd att parlamentet inte tar tillfället i akt att nå en kompromiss. Då vi i själva verket borde inrikta oss mer på att förbättra företagarnas ställning finns det en möjlighet att arbetstiden för verkliga företagare begränsas. Detta är oroande eftersom möjligheterna för små företagare att tjäna sitt uppehälle i allmänhet endast beror på det arbete de utför.
| sv |
Palestinska fångar i Israel (ingivna resolutionsförslag): se protokollet
| sv |
1. Presentation av kommissionskollegiet (
| sv |
Avslutande av sammanträdet
| sv |
Röstförklaringar
Muntliga förklaringar
Hannu Takkula: (FI) Fru talman! Jag vill bara säga att jag röstar för detta utmärkta betänkande. Chrysoula Paliadeli har gjort ett fantastiskt arbete med lanseringen av det europeiska kulturarvet och dess märke.
Jag ser det här som ett utmärkt exempel på hur vi i slutändan kan uppnå ett särskilt mervärde i EU till en låg kostnad. Jag menar att de minnesplatser som kommer att få det europeiska kulturarvsmärket definitivt kommer att dra nytta av det. Det kommer att visa sig i antalet turister som besöker platserna och det kommer att bidra till att göra Europa mer känt.
Det är mycket viktigt att vi minns att Europa är förenat i sin mångfald, och det är viktigt att vi ser till att människorna i Europas olika länder kan upptäcka den europeiska identitetens mosaik på bredare basis.
Det var vad jag ville säga. Det är lite svårt att koncentrera sig när folk här lämnar kammaren, men jag hoppas att de lyssnat på vad jag hade att säga.
Antonello Antinoro: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Det europeiska kulturarvsmärket är av grundläggande betydelse för den kontinent där merparten av platserna på Unescos världsarvslista finns, och det sätter äntligen strålkastarljuset på de naturliga och arkeologiska platser, platser i städer och kulturarvsplatser som spelat en viktig roll i EU:s historia, kultur och integration.
Godkännandet av märket är ett viktigt steg för EU:s sammanhållningsprocess och har dessutom pedagogisk betydelse och kan bidra till kulturell dialog. Man kan också se det här beslutet som ett gott tecken för kommande generationer. De kommer i allt högre grad att ha en gemensam vision om det europeiska arvet, som kan föra dem samman historiskt och kulturellt.
Jag vill tacka föredraganden för hennes insatser och framföra mina hjärtliga gratulationer till de förhandlingar som förts med kommissionen och lett till ett framgångsrikt resultat för detta initiativ, som är så viktigt för bevarandet av den europeiska kulturen i framtiden.
Hannu Takkula: (FI) Fru talman! Jag vill säga att handlingsprogrammet för livslångt lärande är en av EU:s framgångssagor, och Doris Pack ska ha tack för sitt utmärkta arbete. Jag röstade för det här betänkandet, och det gladde mig särskilt att även de som starkt motsätter sig europeisk integration kan inse att projekt som programmet för livslångt lärande behövs.
Det är mycket viktigt att programmet kan utvidgas, och nu ska Schweiz delta. Det här kommer inte heller att kosta oss skattebetalare i EU någonting, eftersom Schweiz självt betalar för sin medverkan. Det är väsentligt att bästa praxis och de bästa programmen i EU utvidgas på det här sättet. Handlingsprogrammet för livslångt lärande och programmet Aktiv ungdom är bra exempel. I det här sammanhanget vill jag också välkomna Schweiz till EU:s ungdoms- och kulturprogram.
Daniel Hannan: (EN) Fru talman! Jag vill ställa en fråga till parlamentet. Varför går det så bra för Schweiz? Man skulle kunna tro att ett land där finanssektorn har så stor betydelse skulle ha drabbats ovanligt hårt under bankkrisen nyligen, men Schweiz BNP per invånare 2009 var 214 procent av EU:s. Det schweiziska folket är dubbelt så rikt som medlemsstaternas medborgare.
Delvis speglar detta naturligtvis den överenskommelse som Schweiz ingått med Bryssel. De ingår i den fria marknaden, de omfattas av den fria rörligheten för varor och tjänster och så vidare, men de står utanför den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken, de kontrollerar sina egna gränser, de löser sina egna människorättsfrågor, de betalar bara ett symboliskt bidrag till budgeten och de är fria att ingå avtal med tredjeländer om handelsfrågor.
Vilket fantastiskt föredöme för Storbritannien! Om sju miljoner schweizare som förlitar sig på bilaterala frihandelsavtal kan ge sitt folk kontinentens högsta levnadsstandard, vad skulle då inte vi kunna göra, en nation med 60 miljoner invånare, en sjöfartsnation vars koloniserings- och företagssträvanden har nått ut till alla världsdelar?
Och vi bör inte bara låta det gälla våra förbindelser med Bryssel! När vi fått tillbaka makten bör vi kopiera schweizarnas system med lokalintresse och direktdemokrati och flytta makten till lägsta möjliga nivå.
Cristiana Muscardini: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag avstod från att rösta i dagens omröstning om detta betänkande om kommittéförfarandet, eftersom man återigen försöker se till att antidumpningsförfaranden inte kan tillämpas eller att de kopplas till godtyckliga politiska val, trots att vi vet att de förblir ett av de få fungerande skyddsinstrumenten mot illojal konkurrens.
Även om József Szájer nått en kompromiss med rådet måste det verkligen betonas att det här förslaget inte kunnat bidra till att handelspolitiken anpassas till kommittéförfarandena. Det skadar de europeiska företagen i en tid av allvarlig kris och ger upphov till ny arbetslöshet och en ny våg av utlokaliseringar.
Utan lämpliga regler mot varumärkesförfalskning är det meningslöst att tala om åtgärder för att få i gång EU:s ekonomi.
Daniel Hannan: (EN) Fru talman! Jag ska uttrycka mig så enkelt jag kan. Irlands och EU:s skattebetalare sugs ut för att stödja det europeiska banksystemet och den gemensamma valutan. I går röstade underhuset i mitt land igenom ett bilateralt lånepaket till Irland, som jag tror stöddes av ärliga och generösa parlamentsledamöter som menade att de hjälpte ett vänskapligt sinnat land.
Men man hjälper inte en skuldsatt vän genom att pressa på honom eller henne fler lån till förödande ränta. Irland har ruinerats av den gemensamma valutan. Mellan 1998 och 2007 hade man en realränta på -1 procent. Varje irländsk ekonom kunde se kraschen närma sig, men det fanns inget de kunde göra eftersom det inte längre fanns några irländska räntor. Det fanns inga räntor att höja. Nu när kraschen kommer förvärras den av att man inte kan devalvera. En nation döms nu att under kanske en generation uppleva deflation, skuldsättning och utvandring för att vi ska kunna hålla vårt projekt vid liv.
I stället för att hjälpa till med att rädda euron på Irland borde vi hjälpa Irland att rädda sig från euron och återinföra sin egen valuta, kanske med en tillfällig koppling till det brittiska pundet, så att man kan betala av sina lån och på nytt bli en oberoende och välmående stat.
Cristian Dan Preda: (RO) Fru talman! Jag vill till att börja med gratulera Laima Liucija Andrikientill hennes arbete med detta betänkande. Jag vill också säga att jag röstade för ändringsförslag 25 i dess helhet, eftersom jag anser att klimatet av straffrihet i Ryssland är oerhört farligt.
EU:s avsikt är att på den internationella scenen försvara samma principer som även är vägledande för unionen internt, dvs. demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Det står under alla omständigheter fullständigt klart att många människorättsaktivister mördats de senaste åren, vilket väcker frågor om utvecklingen mot verklig demokrati i Ryssland.
Det budskap vi ville förmedla till de ryska myndigheterna genom ändringsförslag 25 är att det är oerhört angeläget att utreda Sergej Magnitskijs död. Gensvaret från myndigheterna i Moskva på detta initiativ visar faktiskt att ryssarna lyssnar på Europaparlamentets budskap. Det är ytterligare ett skäl för oss att högljutt fördöma att ingen utredning gjorts i det här fallet. Vi uppmanar rådet att övervaka ärendet noga och att vidta nödvändiga åtgärder om inga framsteg sker.
Jarosław Kalinowski: (PL) Fru talman! EU står upp för de svagaste medlemmarna av samhället och de som drabbas av diskriminering, och hjälper de fattigaste och de behövande. Vi delar ut Sacharovpriset till pristagare världen över. EU misslyckas däremot ofta med att se till att de mänskliga rättigheterna respekteras på det egna territoriet. Jag vill uppmärksamma er på det ständiga problemet med diskriminering av minoriteter, däribland den polska minoriteten i Litauen, en EU-medlemsstat som undertecknat internationella avtal och fördrag om skydd för mänskliga rättigheter och minoriteter. Det litauiska parlamentet skulle i dag fatta beslut om huruvida möjligheterna att få undervisning i ett minoritetsspråk skulle begränsas. Beslutet sköts upp till ett senare tillfälle den närmaste framtiden.
Jag uppmanar återigen Europaparlamentets ledamöter, parlamentets talman och kommissionen att se till att efterlevnaden av principerna om demokrati och respekt för minoriteters rättigheter verkligen garanteras i EU:s medlemsstater. Begränsningar för hur många timmars modersmålsundervisning som tillåts i skolorna och åtgärder som syftar till att stänga polska skolor i Litauen är ingenting annat än diskriminering av en nationell minoritet.
Tunne Kelam: (EN) Fru talman! Jag stödde också ändringsförslag 25, särskilt den andra delen där Europaparlamentet föreslår att man ska överväga att ”införa inreseförbud till EU för de ryska tjänstemän som varit involverade i fallet och uppmanar EU:s brottsbekämpande organ att samarbeta för att frysa dessa ryska tjänstemäns bankmedel och andra tillgångar i alla EU:s medlemsstater”.
Jag menar att det här är en helt och hållet avgörande fråga för både Ryssland och EU, och jag uppmanar starkt kommissionen och rådet att följa Europaparlamentets råd. Europaparlamentet har nyligen fått ökade befogenheter. Nu är det dags att sluta med uttalandena och agera i stället, så att de som bär ansvaret för människorättskränkningar orsakas verkliga besvär och problem.
Jag anser att samarbetet mellan Ryssland och EU kan innebära verkliga möjligheter bara om en öppen lösning kan hittas i fallen med Sergej Magnitskij och Michail Chodorkovskij och de ansvariga får sina straff.
Hannu Takkula: (FI) Fru talman! Jag röstade för Laima Liucija Andrikienės betänkande. Jag anser att det är mycket viktigt att vi talar om människorättsfrågor och ser till att de står i förgrunden. Det är centralt för EU.
Vi måste också se till att vi lever som vi lär. Det kanske kan vara problematiskt. Vi har förstås en lång rad resolutioner, men utmaningen är hur vi ska leva upp till dem.
Allt börjar med hur det ser ut i praktiken. Jag skulle kanske ha bett om ordet för att ta upp en ordningsfråga gällande Pino Arlacchis betänkande. Det var minst 50 personer i den delen av kammaren som stod upp. Mina kolleger och jag räknade dem. Vi fick veta att de var färre än 40, så ingenting hände. Om vi behandlar vissa personer på det här sättet här i kammaren, människor vars åsikter kanske strider mot våra egna eller mot majoritetens, har vi inte fog för att kritisera länder där det råder ett demokratiskt underskott.
Vi i EU måste vara mycket noga med att se till att allt arbete vi gör här sker i enlighet med lagen, EU-reglerna och alla rättsliga bestämmelser om mänskliga rättigheter. Jag anser därför att det finns utrymme för förbättring här, så att vi blir trovärdiga när vi förklarar dessa saker för Ryssland och övriga världen. Vi måste själva se till att vi inte diskriminerar någon minoritet. Alla som arbetar inom EU måste ha möjlighet att åtnjuta fullständiga mänskliga rättigheter.
Peter van Dalen: (NL) Fru talman! I den här debatten går Europaparlamentet återigen i en alltför välbekant riktning. Amerikanska Natotrupper ställer till det i Afghanistan och sedan måste EU träda in som en räddande ängel och ta initiativet i frågan.
Vilken är då den sedvanliga reaktionen från många här i kammaren? Jo, om EU bara gjorde lite mer skulle allt ordna sig igen! Det här resonemanget blir ett snäpp värre om man läser punkt 63 i betänkandet, där det rekommenderas att Iran ska bidra till att få till stånd en lösning på problemen i Afghanistan. Jag var tvungen att läsa det här tre gånger för att förvissa mig om att jag inte inbillat mig, men det står verkligen där: ”rekommenderar deltagande från Iran”! Jag har sällan sett ett så märkligt förslag som det här. Det är detsamma som att använda Belsebub för djävulsutdrivning. Jag har därför med eftertryck röstat mot det här betänkandet.
Daniel Hannan: (EN) Fru talman! Jag hade äran att besöka Afghanistan tidigare i år tillsammans med de brittiska styrkorna. Jag träffade inte bara våra egna värnpliktiga utan även soldater från Estland och Danmark som delar deras läger. Jag vill till att börja med säga att jag inte nog kan ge uttryck för min tacksamhet gentemot de män och kvinnor från flera av våra medlemsstater, och från våra allierade, som lägger sin kraft på att försöka åstadkomma fred i detta vackra men olyckliga land.
Jag skulle bara vilja säga en sak om det här betänkandet. Som västallians tycks vi göra ett misstag som hänger samman med vår strategi för att utrota vallmo. Ledamöter här som kommer från landsbygdsvalkretsar vet säkert att det inte finns någon på jorden som är mer konservativ än småbonden, men genom vår strategi att förstöra vallmoskördar i Afghanistan har vi gjort en befolkning som tidigare varit mycket angelägen om ordning och egendom till rövare och banditer. Det beror på vår strategi att förstöra en gröda som det finns en marknad för - över hela världen råder det brist på opiater och morfin.
Om vi bara kunde återupprätta rätten till egendom skulle vi börja ge Afghanistan grunden för ett välmående civilt samhälle med en oberoende domarkår och, så småningom, ett representativt styre.
Joe Higgins: (EN) Fru talman! Jag röstade mot resolutionen om att upprätta en permanent krismekanism för euroområdet, för på Irland och i Grekland ser vi att sådana mekanismer i själva verket syftar till att rädda ett krisdrabbat finanssystem som domineras av spekulanter och diverse vinstsökande hajar, på arbetarnas, pensionärernas och de fattigas bekostnad.
I dag kommer Europeiska rådet i Bryssel sannolikt att besluta att ändra Lissabonfördraget för att ge sig självt större befogenheter att införa strikta villkor för allt finansiellt stöd till medlemsstaterna, vilket innebär att doktrinen att samhället måste betala för krisen institutionaliseras. Jag varnar den irländska regeringen för att tro att den kan lura på det irländska folket denna ändring av Lissabonfördraget utan folkomröstning. Den irländska regeringen har redan förvandlat vårt land till en lydstat under Internationella valutafonden (IMF), som helt uppenbart agerar på spekulanternas och finansmarknadernas vägnar. Vi kräver folkomröstning om alla ändringar av Lissabonfördraget, så att det irländska folket får möjlighet att motsätta sig att förvandlas till finansmarknadernas heltidsträlar.
Skriftliga förklaringar
Luís Paulo Alves: Jag röstade för kommissionens förslag om att utvidga det ursprungliga europeiska kulturarvsmärket från en mellanstatlig insats till en formell EU-insats som ett bidrag till en starkare europeisk identitet. Jag röstade så därför att jag anser att det föreslagna syftet med märket inte bara bör vara att främja EU:s interna sammanhållning utan också att visa på europeisk enighet och europeiska värden utanför unionens gränser. Märket bör utvärderas och tas i bruk sedan konkreta resultat uppvisats inom EU.
Laima Liucija Andrikien: Jag röstade för den här resolutionen om kommissionens förslag om att använda det europeiska kulturarvsmärket, vid sidan av andra effektiva metoder, som ett verktyg för att överbrygga klyftan mellan Europeiska unionen och dess medborgare, som ett sätt att betona att Europas historia är resultatet av det mångfacetterade om än rika och kompletterande gemensamma kulturarvet. Jag håller med om att medlemsstaternas beslut att placera det europeiska kulturarvsmärket inom EU:s ramar inte bara kommer att bidra till att göra det mer synligt, prestigefullt och trovärdigt utan också kommer att bidra till att de länge eftersökta målen om sammanhållning och solidaritet bland EU:s medborgare uppnås. Jag stöder föredragandens ståndpunkt om att de gränsöverskridande minnesplatserna, med tanke på märkets symbolvärde som ett verktyg för europeisk integration, bör prioriteras eftersom de främjar gemenskapen. De främjar nätverksbildningar och uppmuntrar samarbete och samverkan mellan stater och regioner. Jag anser att tanken på Europeiska unionens kulturarvsmärke som ett märke som syftar till att öka EU-medborgarnas känsla av ett gemensamt kulturarv (genom kunskap om historien och deltagande i insatser som främjar den interkulturella dialogen) och att ge en vision av EU-bygget som en ständigt pågående process är en tanke i rätt riktning.
Sophie Auconie: År 2007 gick flera EU-medlemsstater samman för att skapa ett europeiskt kulturarvsmärke. Initiativet skulle stärka européernas stöd för en gemensam europeisk identitet och främja känslan av att tillhöra ett gemensamt kulturområde genom att ett antal särskilda minnesplatser över hela kontinenten valdes ut. År 2008 presenterade Europeiska unionens råd sina slutsatser för kommissionen och uppmanade kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag som skulle göra det möjligt för oss att omvandla det mellanstatliga initiativet till ett verkligt EU-märke, på samma sätt som med det europeiska kulturhuvudstadsinitiativet. Till följd av rådets förslag inledde kommissionen sedan en konsekvensanalys och ett offentligt samråd. Efter samrådet utfärdade kommissionen ett förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande av Europeiska unionens insats för det europeiska kulturarvsmärket. Det är den texten jag stödde.
Vilija Blinkevičiūt: Jag röstade för det här betänkandet eftersom Europas historia är resultatet av det mångfacetterade om än rika och kompletterande gemensamma kulturarvet. Detta visar återigen att EU har sina rötter i starka värderingar såsom frihet, demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, kulturell mångfald, tolerans och solidaritet. Med tanke på den allmänt erkända betydelse som europeisk kultur har haft i världen stöder Europaparlamentet tanken att märket skulle kunna utsträckas bortom Europas gränser och användas på ett målmedvetet sätt för att tjäna en utåtriktad politik. För att det politiska målet ska kunna uppnås bör det nya europeiska kulturarvsmärket vara inriktat på symbol- och/eller utbildningsvärdet hos minnesplatser. Vidare bör man framhålla vikten av ett nära samarbete mellan de minnesplatser som tilldelats märket så att de kan utbyta erfarenheter av god praxis och inleda samarbetsprojekt. Jag vill betona att medlemsstaternas beslut att placera det europeiska kulturarvsmärket inom EU:s ramar inte bara kommer att bidra till att göra det mer synligt, prestigefullt och trovärdigt, utan det kommer också att bidra till att de länge eftersökta målen om sammanhållning och solidaritet bland EU:s medborgare uppnås.
Diogo Feio: En av de saker som Europa är mycket rikt på är kulturell mångfald, vilket helt och hållet återspeglas i den mångfald som präglar dess kulturella, konstnärliga, arkitektoniska och språkliga arv. Det är denna mångfald, tillsammans med en rik historia och stor respekt för kulturarvet och dess bevarande, som gör Europa unikt. Men trots att vi delar ett mycket rikt och förhållandevis litet område är sanningen den att vi i många fall inte står varandra särskilt nära eller är speciellt intresserade av varandra. Jag tror därför att detta initiativ skulle kunna leda till närmare förbindelser mellan EU-medborgarna och öka kunskapen om det europeiska kulturarvet och om de gemensamma värderingar som vi alla delar och som gör EU till en verkligt mångfacetterad union.
João Ferreira: Generellt sett har föredragandens ändringsförslag förbättrat kommissionens första utkast. Men det finns också en del negativa aspekter. När det gäller främjandet av mångspråkighet berör fördragandens ändringsförslag inte själva kärnfrågan och bidrar därför inte till att åtgärda den allvarliga bristen i det ursprungliga förslaget. Ett konkret och effektivt främjande av mångspråkighet kan inte åstadkommas ”genom att använda flera av EU:s språk” utan i stället genom att använda EU:s olika språk. Viktigare än betänkandets specifika målsättningar är dock de missuppfattningar som ligger till grund för den här idén. Det europeiska kulturarvsmärket (eller EU:s kulturarvsmärke) har sin grund i en utveckling av vanföreställningen att det finns en enda europeisk identitet och en enda europeisk kultur baserad på värderingar som frihet, demokrati osv.
Det finns inget enda ”europeiskt kulturarv”. Europas hela kulturhistoria, liksom hela dess historia i övrigt, bygger inte bara på mångfald och beundransvärd kreativ och framåtsträvande energi, utan även på våldsamma, fientliga konflikter, på intolerans och på olika aspekter av kulturellt herravälde i olika sammanhang. Kulturarvsfrågan är synnerligen känslig på grund av det nära sambandet med historien, och det ger anledning till allvarliga farhågor för att detta ska bidra till de oroväckande tendenser att skriva om historien som vi bevittnat på senare tid.
Jarosław Kalinowski: Medborgarnas uppfattning om EU och dess institutioner är en oerhört betydelsefull fråga. Tyvärr visar undersökningsresultat att känslan av europeisk identitet och enighet blir alltmer sällsynt bland den europeiska allmänheten, och det ser likadant ut när det gäller förtroendet för EU-institutionerna. Att främja kunskap om vår gemensamma historia och våra gemensamma kulturella rötter kan framför allt bidra till att föra EU närmare sina medborgare, och även till att bygga upp en känsla av sammanhållning och solidaritet mellan medborgarna. Det nya europeiska kulturarvsmärket kan vara värdefullt i just det avseendet. Om förfarandena förenklas och kriterierna för tilldelning av märket standardiseras blir det mer prestigefyllt samtidigt som bilden av EU förbättras och medborgarnas förtroende för institutioner som Europaparlamentet ökar.
Jacek Olgierd Kurski: Jag röstade i dag för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande av Europeiska unionens insats för det europeiska kulturarvsmärket. Jag anser att det här är ett intressant och värdefullt initiativ som kommer att hjälpa till att främja Europas kultur och landvinningar och bidra till turismens och enskilda regioners utveckling. Det är välkommet att vi i parlamentet har betonat att det europeiska kulturarvsmärket kommer att fungera som ett komplement till andra kulturarvsinitiativ, t.ex. Unescos världsarvslista och Europarådets kulturvägar, utan att kopiera dessa initiativ.
David Martin: Jag välkomnar kommissionens förslag om att det europeiska kulturarvsmärket, vid sidan av andra effektiva metoder, ska användas som ett verktyg för att överbrygga klyftan mellan Europeiska unionen och dess medborgare, som ett sätt att betona att Europas historia är resultatet av det mångfacetterade om än rika och kompletterande gemensamma kulturarvet samt som ett bevis på uppskattningen av att EU har sina rötter i starka värderingar såsom frihet, demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, kulturell mångfald, tolerans och solidaritet. Medlemsstaternas beslut att placera det europeiska kulturarvsmärket inom EU:s ramar kommer inte bara att bidra till att göra det mer synligt, prestigefullt och trovärdigt, utan det kommer också att bidra till att de länge eftersökta målen om sammanhållning och solidaritet bland EU:s medborgare uppnås.
Clemente Mastella: Vi gläder oss åt kommissionens förslag om att det europeiska kulturarvsmärket, tillsammans med andra initiativ, ska användas som ett verktyg för att överbrygga klyftan mellan Europeiska unionen och dess medborgare, som ett sätt att betona att Europas historia är resultatet av det mångfacetterade om än rika och kompletterande gemensamma kulturarvet. Det utgör ett bevis på uppskattningen av att EU har sina rötter i starka värderingar såsom frihet, demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, kulturell mångfald, tolerans och solidaritet.
Medlemsstaternas beslut att placera det europeiska kulturarvsmärket inom EU:s ramar kommer inte bara att bidra till att göra det mer synligt, prestigefullt och trovärdigt, utan det kommer också att bidra till att de länge eftersökta målen om sammanhållning och solidaritet bland EU:s medborgare äntligen kan uppnås i stor skala. Därmed skapas en gemensam europeisk identitet, och medborgarnas intresse för unionen och dess ursprung ökar - två grundläggande utmaningar för EU-institutionerna.
Det nya märket måste emellertid vara inriktat på symbol- och utbildningsvärdet snarare än på skönheten i en minnesplats, och man måste framhålla vikten av ett nära samarbete mellan de minnesplatser som tilldelats märket för att dessa ska kunna utbyta erfarenheter av god praxis och inleda samarbetsprojekt som gäller forskning och utveckling.
Louis Michel: Det europeiska kulturarvsmärket är tillsammans med andra initiativ ytterligare ett sätt att föra EU närmare sina medborgare och stärka deras känsla av att tillhöra Europa. Det kommer också att göra det möjligt att främja deras förståelse för Europas gemensamma historia och kulturarv. Märket kommer att bidra till att främja mångspråkighet och dialog mellan kulturer och upprättandet av nätverk som syftar till att stödja det europeiska kulturarvet. Det kommer att bidra till ekonomisk attraktionskraft, särskilt genom kulturturism. Genom att stödja märket kommer vi att förbättra den mångkulturella dialogen.
Andreas Mölzer: Enligt min mening kan det europeiska kulturarvsmärkets effektivitet ifrågasättas just därför att medlemsstaterna själva kan välja att delta eller inte delta i programmet. Dessutom - och här håller jag med föredraganden - innebär de föreslagna urvalskriterierna och det stora antalet minnesplatser som kan få märket att kvaliteten och prestigen skulle kunna gå förlorad. Ett nära samarbete med befintliga initiativ på kulturarvsområdet, t.ex. Unescos världsarvslista, kan vara en effektivare metod. Jag röstade inte för betänkandet eftersom det inte går tillräckligt detaljerat in på behovet av att införa ett kulturarvsmärke baserat på de angivna målen.
Alfredo Pallone: Beslutet att placera det europeiska kulturarvsmärket inom EU:s ramar kommer att bidra till att öka medborgarnas känsla av att tillhöra EU och främja ideal som sammanhållning, solidaritet och integration. Jag röstade för betänkandet om det europeiska kulturarvsmärket eftersom EU har satt upp som mål att skapa en gemensam identitet, föra EU närmare medborgarna genom medvetenhet om detta rika och mångskiftande historiska och kulturella arv som alla identifierar sig med och genom vilket ungdomar kan lära sig och ta reda på saker om sin egen identitet, och dela det med andra unga européer. En formalisering av märket kommer också att bidra till att föra fram de platser som haft historisk betydelse för Europas bildande.
Maria do Céu Patrão Neves: Det är med entusiasm jag välkomnar förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande av ett europeiskt kulturarvsmärke. Målet att skapa en gemensam europeisk identitet och främja EU:s intressen är avgörande för fred och social sammanhållning.
Den föreslagna åtgärden att främja det europeiska kulturarvet med hjälp av en gränsöverskridande webbplats tilltalar unga européer och kan uppmuntra dem att ta reda på mer om kontinentens historia, att sätta sig in i det mångnationella och gemensamma kulturarvet och att ta reda på mer om de personer och idéer som ledde till att EU bildades.
Åtgärden har högt symbol- och utbildningsvärde och innebär att Europas historia och kultur framställs som en helhet. Jag stöder de avsikter som kommer till uttryck i betänkandet när det gäller att se till att Europaparlamentet och rådet faktiskt deltar i urvalet av minnesplatserna och det innehåll som presenteras, så att det kan garanteras att initiativet är mycket öppet och demokratiskt.
Crescenzio Rivellini: Jag gratulerar Chrysoula Paliadeli till hennes utmärkta arbete. Europaparlamentet har i dag gett grönt ljus för det europeiska kulturarvsmärket, ett register över historiska minnesplatser vars betydelse överskrider nationella gränser. EU har omkring 500 miljoner invånare, som till större delen känner att de i första hand är medborgare i sina hemländer, inte EU-medborgare. Avsaknaden av en stark europeisk identitet kan ses som ett hinder mot europeisk integration, men den är inte alls förvånande. Den europeiska kontinenten är ett stort lappverk av språk och seder, och olikheterna mellan de länder den består av är ofta mer uppenbara än de gemensamma inslagen.
Tack vare detta initiativ kommer känslan av att tillhöra Europa att kunna stärkas och större sammanhållning åstadkommas mellan medborgare i olika länder. Därför är det viktigt att uppmärksamma de platser som ärar och symboliserar europeisk integration, och de som ärar EU:s idéer och värden. De platser som tilldelas den europeiska logotypen bör dessutom, precis som platserna på Unescos världsarvslista, dra till sig fler turister, med gynnsamma effekter för den lokala ekonomin.
Raül Romeva i Rueda: Utformningen av en gemensam europeisk identitet och det ökande intresset för Europeiska unionen och dess tillblivelse är utmaningar som EU:s institutioner måste ta sig an om de ska lyckas i sina försök att skapa en bred sammanhållning och solidaritet. Det finns förvisso andra, mer radikala sätt att stärka EU-medborgarnas tilltro till Europeiska unionen och dess ledare (den senaste finanskrisen har visat att mycket fortfarande återstår att göra på de högre administrativa nivåerna). Men kunskapen om vår kontinents historia, kännedomen om dess mångnationella men ändå gemensamma kulturarv samt undervisningen av den yngre generationen i de idéer och personer som ledde fram till bildandet av Europeiska unionen kan faktiskt bidra till att överbrygga klyftan mellan EU och dess medborgare.
Joanna Senyszyn: Som ledamot av utskottet för kultur och utbildning röstade jag för parlamentets resolution om ett förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande av Europeiska unionens insats för det europeiska kulturarvsmärket. Tanken att inrätta ett EU-märke är viktig när det gäller att öka medborgarnas kännedom om EU:s historia och kulturarv, och att bygga upp en europeisk identitet och förbindelser mellan länder.
Genom att välja ut minnesplatser i de enskilda medlemsstater som ansökt om att beviljas det europeiska kulturarvsmärket kommer vi att göra människor mer medvetna om att Europas historia påverkar oss alla, oavsett var vi bor, vårt språk och vår kultur. När det europeiska kulturarvsmärket omvandlas till ett EU-initiativ kommer det att bli mer trovärdigt, synligt och prestigefyllt. Detta kan i sin tur ge ekonomiska och sociala vinster, bl.a. genom att de minnesplatser som tilldelas märket blir mer attraktiva för turister. Urvalet av minnesplatser som ska tilldelas märket kommer också att bidra till att öka den yngre generationens intresse för, och kunskap om, europeiska idéer och personer, och därmed kommer Europas medborgare att närma sig varandra.
Czesław Adam Siekierski: Initiativet med det europeiska kulturarvsmärket syftar till att föra fram de städer, personer och verksamheter som har bidragit till den europeiska integrationsprocessen. Avsikten är att göra medborgarna mer medvetna om de grundläggande värden, som demokrati, solidaritet, kulturell mångfald och tolerans, som vår union är baserad på. Förteckningen över minnesplatser som tilldelats det europeiska kulturarvsmärket kommer att fungera som ett slags karta över vår kontinents traditioner och kultur, och en karta över platser som spelat en nyckelroll i formandet av den europeiska identiteten. Europas gemensamma men ändå mångfacetterade kulturarv kan stärka medborgarnas känsla för denna identitet, och även den europeiska sammanhållningen. Det här initiativet kommer att skapa en plattform för samarbete mellan Europas länder och regioner. Det kan dessutom få positiv effekt för turismsektorn, genom att bidra till att göra regioner mer attraktiva och samtidigt förbättra deras ekonomiska situation. Jag håller med om att detta program bör bli ett officiellt initiativ i EU:s regi, eftersom det då blir mer allmänt erkänt, trovärdigt och prestigefyllt. Den ökade synligheten för programmet kommer att göra det möjligt för ett större antal medborgare att identifiera sig med märkena, som symboliserar och är minnesmärken över europeisk integration.
Programmet bör fungera parallellt med och som ett komplement till Unescos internationella program och de europeiska kulturhuvudstäderna, eftersom det europeiska kulturarvsmärket avser utbildnings- och symbolvärde och i mindre utsträckning estetiska och arkitektoniska egenskaper. Vi bör försöka hitta sätt att stärka medborgarnas känsla av att tillhöra Europa.
Csanád Szegedi: Jag anser att europeiska värden, som gammal ungersk runskrift, är oerhört betydelsefulla, och det är absolut nödvändigt att de ges erkännande och uppskattning genom priser. I det här fallet måste vi dock bevara traditionen att ge detta märke till värden som faktiskt ligger inom EU. Det är oacceptabelt att utsträcka det till tredjeländer, eftersom det skulle innebära att vi bara kopierar Unescos världsarvslista. Å andra sidan hoppas jag att märket kan hjälpa oss att återgå till traditionella europeiska värden, och tilldelning av märket kommer verkligen att vara ett uttryck för erkännande. Jag avstod från att rösta på grund av ovanstående motsägelser i betänkandet.
Luís Paulo Alves: Jag röstade för rekommendationen om villkoren för Schweiz deltagande i programmet Aktiv ungdom och i handlingsprogrammet för livslångt lärande eftersom jag ser det som en positiv faktor i EU:s ungdomsstrategi. Det är nämligen ett steg i samarbetsprocessen med det landet kring EU:s sektorspolitik. Eftersom Schweiz i mänskligt, ekonomiskt och socialt hänseende är villigt att delta i detta projekt för ungdomar kan EU bara vinna på att låta ungdomar i tredjeländer som Schweiz omfattas av processen för att öka medvetenheten om EU:s integrationsprocess bland de yngre generationerna.
Laima Liucija Andrikien: Jag röstade för den här rekommendationen eftersom jag är övertygad om att EU:s samarbete med Schweiz i fråga om utbildning, vetenskap och ungdomsfrågor i EU kommer att ge ömsesidiga fördelar när det gäller att förbättra och effektivt genomföra politiken på de områdena. Schweiz deltagande i programmen Aktiv ungdom och livslångt lärande 2007-2013 kommer att ge nya impulser till programmen och skapa möjligheter till deltagarutbyten och erfarenhetsutbyte, samtidigt som EU:s finansiella och övriga intressen skyddas.
Sophie Auconie: Programmet Aktiv ungdom är avsett att utveckla och stödja samarbete på ungdomsområdet i EU. Syftet är att uppmuntra ungdomar att delta i samhällslivet, särskilt de som har sämre möjligheter eller funktionshinder, och att främja initiativförmåga, företagaranda och kreativitet. Handlingsprogrammet för utbildning och livslångt lärande bidrar i sin tur till att utveckla unionen som ett avancerat kunskapsbaserat samhälle i enlighet med Lissabonstrategins målsättningar. Programmet stöder och kompletterar medlemsstaternas insatser och syftar till att uppmuntra utbyten, samarbete och rörlighet mellan utbildningssystemen i unionen, så att de blir ett globalt riktmärke för kvalitet. Schweiz, som inte är medlem i EU, deltar inte i dessa insatser i dag. Jag menar att det bör vara tvärtom och att vi måste låta våra schweiziska grannar omfattas av denna politik inom ramen för en öppen union. Jag röstade därför för denna lagstiftningsresolution som går ut på att inkludera Schweiz i dessa viktiga insatser.
Vilija Blinkevičiūt: Jag röstade för denna rekommendation som utarbetats av Europaparlamentet eftersom jag stöder utkastet till rådets beslut om Schweiz deltagande i programmet Aktiv ungdom och handlingsprogrammet för livslångt lärande. Trots att Schweiz valt att inte ansluta sig till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet har man ett nära samarbete med EU i utbildnings- och ungdomsfrågor. Detta avtal är lämpligt eftersom Schweiz förbundit sig att följa de villkor och bestämmelser som fastställts av kommissionen. Dessutom kommer samma villkor, bestämmelser och förfaranden som gäller projekt från medlemsstaterna att tillämpas på projekt och initiativ som läggs fram av schweiziska deltagare. Schweiz kommer att följa EU:s bestämmelser om ekonomisk kontroll och revision. I enlighet med det bilaterala avtalet kommer Schweiz att inrätta en nationell myndighet som ska samordna genomförandet av programmen på nationell nivå och årligen bidra finansiellt till varje program (1,7 miljoner euro till programmet Aktiv ungdom och 14,2 miljoner euro till handlingsprogrammet för livslångt lärande 2011).
Diogo Feio: Samarbete med Schweiz i utbildningsfrågor är ett viktigt steg i förbindelserna mellan EU och Schweiz. De två programmen stöder livslångt lärande och inkludering av ungdomar i den europeiska integrationen, genom tolerans och solidaritet mellan unga européer. Avtalet mellan kommissionen och Schweiz är lämpligt, eftersom schweiziska deltagare i programmen ansöker på samma villkor som alla andra unga européer och Schweiz har förbundit sig att anpassa sig till EU-reglerna och se till att de följs, och även att bidra till båda programmen ekonomiskt.
Pat the Cope Gallagher: Som ordförande för Europaparlamentets delegation för förbindelserna med Schweiz välkomnar jag antagandet av det här betänkandet. Kommissionen, Europaparlamentet och EU:s medlemsstater har enats om att inrätta programmet Aktiv ungdom, varigenom regelverket för stöd till icke-formellt lärande omsätts i praktiken. Syftet med detta förslag är att införa bestämmelser om Schweiz deltagande i programmet Aktiv ungdom och handlingsprogrammet för livslångt lärande. Schweiz är det enda europeiska land som deltar i dessa program utan att vara medlem av EES, kandidatland eller potentiellt kandidatland. Trots att Schweiz har valt att inte ansluta sig till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet har landet visat ett ihållande intresse för ett närmare samarbete med EU inom områdena undervisning, utbildning och ungdomar.
Jarosław Kalinowski: Vi är alla väl medvetna om att ett bra utbildningssystem som garanterar att ungdomar får bästa möjliga utbildning är enormt betydelsefullt för alla länder. En hög nivå på kvalifikationer, kunskap och utbildning har direkt inverkan på kultur och arbetsmarknad och därmed medborgarnas levnadsstandard. Varje land vill vara stolt över sina unga, och varje ung människa vill ha möjlighet att få lära känna nya kulturer och språk och att skaffa sig yrkeserfarenhet utomlands. EU kan vara stolt över sitt välutvecklade studentutbytessystem och sina öppna arbetsmarknader, som innebär att alla unga européer har oerhört många möjligheter till intellektuell och yrkesmässig utveckling. Schweiz deltagande i programmet Aktiv ungdom visar att samarbete med EU, främst på utbildningsområdet, är av stor betydelse för landet. Vi får inte hindra unga schweiziska medborgare från att ta del av de privilegier och möjligheter som en EU-utbildning medför.
Petru Constantin Luhan: Intresset för utbildning, forskning och, framför allt, den resurs EU har i sina ungdomar, ökar ständigt. Genom att erbjuda nya utbildningsmöjligheter vill vi ge våra medborgare fler chanser. Utbildnings-, kultur-, forsknings- och ungdomsprogram är nyckelinslag i den här strategin. Syftet med programmet Aktiv ungdom är att ge européerna en känsla av aktivt europeiskt medborgarskap, solidaritet och tolerans, från ungdomsåren till vuxen ålder.
Programmet främjar rörlighet både inom EU och utanför dess gränser och uppmuntrar alla ungdomars deltagande, oavsett utbildningsmässig, social och kulturell bakgrund. Som ledamot av delegationen för förbindelserna med Schweiz och Norge röstade jag för det här betänkandet eftersom jag anser att det avtal som ingåtts mellan kommissionen och de schweiziska myndigheterna är mycket lämpligt och ligger i vårt gemensamma intresse. Det kommer att ge oss möjlighet att hjälpa så många ungdomar som möjligt att skaffa sig nya färdigheter och erbjuda dem utbildningsmöjligheter med en europeisk dimension.
David Martin: Trots att Schweiz har valt att inte ansluta sig till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet har landet visat ihållande intresse för ett närmare samarbete med EU inom områdena undervisning, utbildning och ungdomar. I början tillät inte den rättsliga grunden för EU:s undervisnings-, utbildnings-, och ungdomsprogram Schweiz att delta, men detta ändrades 2006 då parlamentet och rådet antog besluten om inrättande av programmet Aktiv ungdom och handlingsprogrammet för livslångt lärande (2007-2013). I februari 2008 fick kommissionen rådets godkännande att inleda förhandlingar om Schweiz deltagande i programmen. En överenskommelse träffades i augusti 2009 och rådet har redan antagit ett beslut om undertecknande och provisorisk tillämpning av ett avtal från och med 2011. Jag stödde detta förslag.
Mario Mauro: Det kan inte på förhand uteslutas att Schweiz - ett land som valt att inte ingå i Europeiska unionen - får delta i programmet Aktiv ungdom och handlingsprogrammet för livslångt lärande, men det bör övervägas noga. Jag stöder därför villkoren i det avtal som ingåtts mellan kommissionen och den schweiziska regeringen och röstade alltså för Doris Packs betänkande. Det är rätt att låta Schweiz ta del av programmets fördelar, men det är också rätt att skydda alla EU:s finansiella och övriga intressen.
Louis Michel: Trots att Schweiz har valt att inte ansluta sig till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet har landet visat ihållande intresse för ett närmare samarbete med EU inom områdena undervisning, utbildning och ungdomar. Ingåendet av detta avtal om Schweiz deltagande i programmet Aktiv ungdom och handlingsprogrammet för livslångt lärande är en mycket positiv följd av detta. Utbildning och livslångt lärande är ju i själva verket avgörande för en konkurrenskraftig kunskapsbaserad ekonomi.
Detta gäller alla utbildningsnivåer, alla skeden i livet och alla olika inlärningsformer. Vi måste utveckla och stärka utbyten, samarbete och rörlighet. Dessutom är det viktigt att uppmuntra ungdomar att delta i samhällslivet, särskilt de som har sämre möjligheter eller funktionshinder, och att främja initiativförmåga, företagaranda och kreativitet för att utveckla en känsla av aktivt EU-medborgarskap, bygga upp solidaritet och främja tolerans.
Andreas Mölzer: Schweiz, som bidrar med en del av det finansiella stödet till programmet Aktiv ungdom och handlingsprogrammet för livslångt lärande, vill nu förståeligt nog delta i dessa program. Och när det handlar om lärande vore det också en positiv utveckling om EU följde Schweiz exempel när det gäller direktdemokrati. När den schweiziska befolkningen säger att det inte ska byggas minareter så godtas det beslutet. Samma sak gäller initiativet om utvisning av utländska brottslingar nyligen. De schweiziska myndigheterna vet att när folket säger nej så menar de nej, så de fortsätter inte bara att hålla folkomröstningar tills de får det resultat de vill ha, för att sedan uttrycka förvåning över att valdeltagandet minskat. Det schweiziska exemplet ger anledning att reflektera över folks farhågor. Jag kan inte till fullo stödja de bestämmelser som beskrivs i det här betänkandet, och jag har därför röstat mot det.
Maria do Céu Patrão Neves: Jag röstade för rekommendationen om utkastet till rådets beslut om ingående av ett avtal mellan Europeiska unionen och Schweiziska edsförbundet om fastställande av villkoren för Schweiziska edsförbundets deltagande i programmet Aktiv ungdom och i handlingsprogrammet för livslångt lärande (2007-2013), eftersom jag anser att det avtal som kommissionen förhandlat fram med de schweiziska myndigheterna är någorlunda positivt, utvidgar programmens förmåner till att även omfatta Schweiz och skyddar EU:s intressen, inte minst dess finansiella intressen.
Crescenzio Rivellini: I dag röstade vi i plenum om utkastet till lagstiftningsresolution om Schweiz deltagande i programmet Aktiv ungdom och i handlingsprogrammet för livslångt lärande. Trots att Schweiz har valt att inte ansluta sig till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet har landet visat ett ihållande intresse för ett närmare samarbete med EU inom områdena undervisning, utbildning och ungdomar. Genom denna rekommendation har vi ingått ett avtal mellan EU och Schweiz, varigenom Schweiz får möjlighet att delta i programmet Aktiv ungdom och handlingsprogrammet för livslångt lärande.
Raül Romeva i Rueda: Trots att Schweiz har valt att inte ansluta sig till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet har landet visat ett ihållande intresse för ett närmare samarbete med EU inom områdena undervisning, utbildning och ungdomar. I början tillät inte den rättsliga grunden för EU:s undervisnings-, utbildnings-, och ungdomsprogram Schweiz att delta, men detta ändrades 2006 då parlamentet och rådet antog besluten om inrättande av programmet Aktiv ungdom och handlingsprogrammet för livslångt lärande (2007-2013). I februari 2008 fick kommissionen rådets godkännande att inleda förhandlingar om Schweiz deltagande i programmen. En överenskommelse träffades i augusti 2009 och rådet har redan antagit ett beslut om undertecknande och provisorisk tillämpning av ett avtal från och med 2011. Enligt EUF-fördragets artikel 218.6 måste rådet söka Europaparlamentets godkännande innan avtalet kan träda i kraft. Parlamentets och rådets beslut som antogs 2006 och ligger till grund för programmet Aktiv ungdom och handlingsprogrammet för livslångt lärande innehöll i princip redan villkoren för Schweiz deltagande. Det avtal som kommissionen har förhandlat fram med de schweiziska myndigheterna är tillräckligt då det utvidgar programmens förmåner till att även omfatta Schweiz, samtidigt som det skyddar EU:s finansiella och övriga intressen. Därför rekommenderar föredraganden att parlamentet godkänner rådets utkast till beslut.
Czesław Adam Siekierski: Schweiz brottas med problemet med ojämlikt tillträde till högre utbildning, trots att man har utmärkta utbildningsprogram. Låt oss hoppas att samarbetet med EU kommer att innebära att unga schweizare, särskilt de som tillhör invandrarbefolkningen, får bättre möjlighet att få tillträde till utbildning. Medlemsstaternas erfarenheter av program som underlättar utbildningsutbyten för ungdomar visar tydligt att de inte bara främjar en bra utbildning utan även har positiv effekt på den europeiska integrationen eftersom de ger kunskaper om enskilda länders språk, kulturer och traditioner. Samtidigt utgör handlingsprogrammet för livslångt lärande en utmärkt möjlighet att rikta uppmärksamhet mot kvinnornas roll i Schweiz. Landet var det sista i Europa som gav kvinnor rösträtt i federala val, på 1970-talet, och kvinnor har länge varit en samhällsgrupp som har svårigheter inte bara att delta till fullo i det civila samhället utan också att få tillträde till utbildning och yrkesmässigt självförverkligande.
I dag ställs medelålders kvinnor som vill komma in på arbetsmarknaden ofta inför problemet med brist på kvalifikationer eller erfarenhet, eftersom de höga kostnaderna för barnomsorg fått många av dem att stanna hemma för att ta hand om familjen.
Charalampos Angourakis: De två betänkandena om mänskliga rättigheter i EU och världen är en utmaning för de arbetare som, i takt med att den kapitalistiska krisen utvecklas, kvävs av den barbariska attacken mot deras rättigheter och liv av EU, kapitalet och de borgerliga regeringar som försöker få dem att betala för krisen och bevara monopolens vinster. Det krävs en hel del fräckhet hos kapitalets politiska företrädare för att utropa EU till de mänskliga rättigheternas väktare när man är på väg att anta den nya, ännu mer reaktionära doktrinen Nato 2020 och går i främsta ledet när det gäller att exploatera människor och naturtillgångar och stödja marionettstater och reaktionära regimer. Samtidigt slaktas i alla EU:s medlemsstater arbetstagares och sociala rättigheter som förvärvats i hårda och blodiga strider, gräsrötternas och arbetarnas kamp kuvas hänsynslöst, invandrardrevet och rasismen tilltar, grundläggande gräsrotsfriheter och demokratiska rättigheter begränsas och kommunistpartier och kommunistiska symboler förbjuds i ett antal länder. De vanliga hänvisningarna till påstådda människorättskränkningar på Kuba och i andra länder som gör motstånd mot de imperialistiska planerna är inget annat än hot, tvång och press för att bryta ned folkets vilja så att de ger upp rätten att fritt bestämma sitt eget öde.
Sophie Auconie: Plenarsammanträdet i december ägnas traditionellt delvis åt mänskliga rättigheter. En av de ritualer som präglar sammanträdet är, vid sidan av utdelningen av Sacharovpriset, antagandet av resolutionen om parlamentets årsrapport om de mänskliga rättigheterna i världen och EU:s politik på området. Ett av unionens internationella åtaganden är ju att främja demokrati och mänskliga rättigheter världen över. I årets rapport konstateras att allvarliga kränkningar fortgår på detta område och att situationen förvärrats av den ekonomiska krisen, klimatförändringarna, ny teknik och kampen mot terrorism. Det rekommenderas att Lissabonfördragets mål genomförs, särskilt genom den nya Europeiska utrikestjänsten. Föredraganden Laima Liucija Andrikienpåpekar att främjandet av demokratin och de mänskliga rättigheterna måste prioriteras i en enhetlig utrikespolitik för EU.
Vilija Blinkevičiūt: Jag röstade för årsrapporten om de mänskliga rättigheterna i världen 2009 och EU:s politik på området, eftersom den innehåller en genomgång, en granskning och i vissa fall en analys av EU:s arbete i fråga om mänskliga rättigheter, demokrati och framtida utmaningar. När det gäller våld mot kvinnor uttrycker Europaparlamentet djup oro över den könsbaserade diskriminering och det våld inom familjen som är djupt rotat i flera länder och påpekar att kvinnor i landsbygdsområden är en särskilt sårbar grupp. Jag stöder därför parlamentets krav att kvinnors rättigheter uttryckligen ska tas upp i alla människorättsdialoger, särskilt kampen mot och utrotandet av alla former av diskriminering och våld mot kvinnor och flickor, alla former av skadliga traditionella sedvänjor, exempelvis kvinnlig könsstympning och barn- eller tvångsgiftermål, alla former av människohandel, våld inom familjen, mord på kvinnor, utnyttjande på arbetsplatsen samt ekonomiskt utnyttjande. Eftersom miljontals barn fortfarande blir utsatta för våldtäkt, våld i hemmet och fysiska, känslomässiga och sexuella övergrepp håller jag med om att EU så snart som möjligt måste vidta ytterligare åtgärder mot barnarbete och effektivare tillämpa de instrument som står till dess förfogande.
Diogo Feio: EU:s roll som människorättsförsvarare är en grundläggande utmärkande egenskap som institutionerna inte får avsäga sig utan som måste kvarstå som en prioritering i det diplomatiska arbetet. Bilaga I till detta betänkande är det bästa beviset för det, eftersom den innehåller en förteckning över alla situationer där det förekommit människorättskränkningar som vi i EU har kritiserat eller inte dragit oss för att fördöma - från Afghanistan till Somalia; från Ryssland till Iran. Vi blundar inte eller sticker huvudet i sanden ens när strategiska partnerskap står på spel, för individuella intressen får inte gå före försvaret av frihet och mänskliga rättigheter.
Enligt min mening måste EU:s ståndpunkt även fortsatt vara interventionistisk och modig och främja kampen för mänskliga rättigheter och demokrati.
Ilda Figueiredo: Detta betänkande är en del av en återkommande övning i dubbelmoral som majoriteten ägnar sig åt, en majoritet som domineras av högern och socialdemokraterna och som gör anspråk på rollen som ”ambassadör” för försvaret av de mänskliga rättigheterna. Denna övning visar sitt rätta ansikte undan för undan, i takt med att den går igenom alla dess uppenbara motsägelser och inte minst genom att man utnyttjar påståenden om att man försvarar mänskliga rättigheter för att främja ingripanden i länder där de egna intressena står på spel och för att urskulda och stödja sina allierade, i synnerhet Förenta staterna.
Ett exempel på detta är de så kallade CIA-överflygningarna, att många EU-länders regeringar är delaktiga i att man kidnappar, torterar och olagligt transporterar fångar till Guantánamobasen, att Natostyrkorna fortsätter att ockupera Afghanistan och att civilbefolkningen gång på gång utsätts för massakrer, allt under förevändningen att man bekämpar terrorism. Andra exempel är att man upprätthåller Israels apartheidpolitik mot Palestinas folk och stöder Marockos fortsatta ockupation av Västsahara och USA:s olagliga blockad mot Kuba, vilken har fördömts av FN:s generalförsamling vid inte mindre än 18 tillfällen. Denna typ av politik, och även den majoritet som förespråkar den, fyller en med avsmak och stunden är snart inne då folk kommer att kunna ta avstånd från den.
Louis Grech: Syftet med direktivet om förebyggande och bekämpande av människohandel är att skapa ett mer fientligt klimat för människohandlare genom att bestraffa brottslingarna och garantera bättre förebyggande och skydd av offren. Det är oacceptabelt att människohandel fortfarande är ett faktum i Europa, ett faktum som påverkar hundratusentals människor, särskilt i utsatta grupper som minoriteter, kvinnor och barn. Syftet med människohandeln är sexuellt utnyttjande, tvångsarbete, modernt slaveri med mera. Jag fördömer starkt allt utnyttjande av människohandelns offer och därmed är jag för att man stärker skyddet för dem och inför strängare påföljder för människohandlarna. Det är särskilt viktigt att man förbättrar samarbetet mellan EU-länderna och stärker samordningen mellan olika institutioner och organisationer på europeisk, nationell och regional nivå så att direktivet kan genomföras på ett framgångsrikt sätt. EU bör utnyttja sina internationella förbindelser för att se till att EU:s motparter åtar sig att bekämpa människohandel och garantera att offrens rättigheter respekteras i hela världen. Dessutom bör EU inbegripa det internationella människorättssystemets policynormer, standarder och principer för att bekämpa och förebygga människohandel i sina politiska dialoger med tredjeländer.
Sandra Kalniete: skriftlig. - (LV) Jag röstar för denna resolution och förslaget om att kategoriskt kräva att de ryska myndigheterna ställer dem som är skyldiga till mordet på den ryske advokaten Sergej Magnitskij inför rätta och jag uppmanar parlamentet att överväga möjligheten att neka de ryska tjänstemän som är inblandade i fallet inresa till EU samt frysa deras bankkonton och andra tillgångar i samtliga medlemsstater. Ett sådant krav skulle ge ett starkt budskap till de ryska myndigheterna om att EU:s medborgare anser att de allvarliga bristerna i det ryska rättssystemet, myndigheternas selektiva tillämpning av lagen i eget intresse och att de som är skyldiga till attackerna på människorättsförsvarare, oberoende journalister och advokater och ibland till och med till deras död, fortfarande alltför ofta förblir ostraffade är oacceptabelt. Detta budskap skulle bekräfta EU:s stöd till människorättsförsvarare i Ryssland, som arbetar under särskilt svåra omständigheter.
Bogusław Liberadzki: Respekt för de mänskliga rättigheterna är ett av EU:s grundläggande värden och en fråga som gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet ägnar särskild uppmärksamhet, med tanke på att ämnet förekommer på dagordningen för praktiskt taget varje möte som vår grupp håller. Det är viktigt att hela parlamentet också uppmärksammar denna fråga. Vi ser tecken på att situationen förbättras i hela världen, även om det går långsamt. Det finns fortfarande länder vars regeringar ständigt begår människorättskränkningar, men det finns också länder där förändringar är på gång. Föredragandens muntliga ändringsförslag speglade sådana positiva tendenser i Ryssland. Situationen på Kuba ger dock fortfarande anledning till oro, vilket utdelningen av 2010 års Sacharovpris visade. Jag röstade för detta betänkande med övertygelse.
David Martin: Årsrapporten om mänskliga rättigheter är oundvikligen tillbakablickande men jag välkomnar den ändå. Denna rapport gäller perioden mellan juli 2008 och december 2009, vilket var just innan Lissabonfördraget trädde i kraft. Jag uppskattar verkligen Catherine Ashtons engagemang i människorättsfrågor och hennes löfte under debatten om att de mänskliga rättigheterna ska införlivas i Europeiska utrikestjänstens arbete. Jag hoppas att detta kommer att innebära att vi under nästa års debatt om rapporten om mänskliga rättigheter kan tala om en mer sammanhängande och konsekvent ansats från EU:s sida på människorättsområdet.
Clemente Mastella: Syftet med denna årsrapport är att understryka Europaparlamentets starka beslutsamhet och långsiktiga ansträngningar för att försvara de mänskliga rättigheterna och demokratin i världen genom att utforma en alltmer integrerad och effektiv europeisk politik som kan garantera bättre sammanhang och konsekvens på samtliga politikområden, oavsett om det sker genom bilaterala förbindelser med tredjeländer eller genom stöd till internationella och lokala organisationer inom ramen för det civila samhället. Vi insisterar särskilt på vikten av att göra en grundlig utvärdering av den europeiska grannskapspolitikens människorättsaspekter och att främst se över de befintliga instrumentens sammanhang och konsekvens, instrument som exempelvis handlingsplaner, lägesrapporter, människorättsdialoger och beslutsprocessen för att uppgradera förbindelserna med tredjeländer.
Vi skulle vilja att man på ett bättre sätt synliggör EU:s framtida anslutning till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna så att detta ses som ett tillfälle att visa EU:s åtagande för att försvara de mänskliga rättigheterna både inom och utanför EU. Vi uppmanar därför alla medlemsstater att stödja denna anslutning och att engagera sina medborgare i frågan.
Mario Mauro: Årsrapporten om de mänskliga rättigheterna i världen 2009 och EU:s politik på området utgör ett mycket betydelsefullt redskap för att stärka Europeiska utrikestjänstens roll i politiken för mänskliga rättigheter. Dessa frågor har alltid varit kännetecknande för EU i världen.
Jag håller med Laima Liucija Andrikiennär jag understryker att religions- och trosfrihet, bland alla mänskliga rättigheter, är en nödvändig och grundläggande rättighet som måste respekteras och att villkoren med anknytning till respekten för mänskliga rättigheter i bilaterala avtal med tredjeländer måste skärpas och bli mer effektiva. Därför är det rätt att uppmana den höga representanten att införliva religions- och trosfrihet i EU:s politik för mänskliga rättigheter och att göra en grundlig utvärdering av situationen för religions- och trosfrihet i EU:s årsrapport om mänskliga rättigheter. Jag röstar för detta betänkande.
Kyriakos Mavronikolas: EU måste göra allt som står i dess makt för att se till att de principer och friheter som ligger till grund för de mänskliga rättigheterna tillämpas, så att EU kan ha en ledande roll på detta område. Det är nödvändigt att inrätta en särskild avdelning för mänskliga rättigheter och ännu viktigare att man övervakar de områden där unionen är representerad. EU måste också kontrollera och noga övervaka brott mot mänskliga rättigheter i medlemsstaterna.
Willy Meyer: Jag gav inte mitt stöd till betänkandet eftersom man varken beklagar eller kritiserar EU:s dubbelmoral när det gäller att respektera och främja mänskliga rättigheter, såväl i medlemsstaterna som i de tredjeländer som EU har särskilda politiska och handelsmässiga förbindelser med. Man tar inte heller upp att EU:s regeringar har utformat och genomfört en politik som på ett radikalt sätt strider mot de mänskliga rättigheterna på områden som exempelvis invandring, med massutvisningar och frihetsberövanden på grund av ras- eller säkerhetsrelaterade skäl, och tillåtit allvarliga människorättsbrott, som till exempel att olagligt frihetsberöva människor och transportera dem till hemliga fängelser där de utsätts för tortyr.
EU har självt antagit direktiv som strider mot de mänskliga rättigheterna, till exempel direktivet om återvändande, och inlett eller utvecklat särskilda handelsmässiga eller politiska förbindelser med regeringar i länder som Marocko, Colombia eller Israel, där man systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter. Trots att jag uppskattar att man för första gången har tagit med människorättssituationen i Västsaharas icke-självstyrande territorier kan jag inte stödja betänkandet eftersom man underlåter att ta upp ovanstående frågor och till följd av den negativa inverkan som EU:s frihandelsavtal har på de mänskliga rättigheterna, för att inte tala om den orättfärdiga och överdrivna kritik man riktar mot länder som Kuba och Venezuela.
Andreas Mölzer: Betänkandet om de mänskliga rättigheterna i världen 2009 är mycket detaljerat och tar upp ett stort antal olika frågor. Tyvärr får jag en känsla av att det gjorts desperata försök att packa in alla möjliga frågor här utan att följa en tydlig strategi. Att främja demokratin i världen måste vara en viktig fråga för EU. Men för det krävs en tydlig och konsekvent strategi för att lösa problemen, av vilka några är extremt svåra. Eftersom det inte finns några tecken på en sådan strategi lade jag ner min röst.
RadvilMorkūnaitė-Mikulėnien: Även om det har gått över 60 år sedan den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna undertecknades finns det fortfarande många platser i världen där den inte är annat än en bit papper. Tyvärr finns det många sådana platser även i Europa, en kontinent där skyddet av de mänskliga rättigheterna som en av demokratins grundprinciper föddes. EU, som helt klart är världsledande när det gäller de mänskliga rättigheterna, gör betydande insatser för att se till att åtminstone minimistandarder i fråga om skyddet av de mänskliga rättigheterna garanteras på andra platser i världen. Därför vill jag gratulera min kollega Laima Liucija Andrikientill att ha utarbetat ett heltäckande betänkande och för att ha riktat uppmärksamheten på den komplicerade situationen världen över. Jag hoppas att detta betänkande ska bidra till att förbättra situationen, och att sådana betänkanden ska bli kortare i framtiden.
Justas Vincas Paleckis: Jag röstade för årets betänkande om mänskliga rättigheter eftersom det omfattar både länder som ligger geografiskt nära och långt bort från EU. I betänkandet uppmanar Europaparlamentet Kina, det land som utför störst antal avrättningar, att offentliggöra siffrorna över sina avrättningar för att därmed medge en öppen analys och diskussion i frågan. Det borde uppmuntra landet att påskynda avskaffandet av detta barbariska straff. Å andra sidan är det en skam att dödsstraffet fortfarande tillämpas i Förenta staterna. I betänkandet redovisas oron över barn som är indragna i eller som på annat sätt drabbas av väpnade konflikter eller som till och med tvingas att aktivt delta i dem. I mina ändringsförslag till betänkandet, som antogs av Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor, uppmanade jag kommissionen och rådet att se till att EU:s riktlinjer om barn och väpnade konflikter är obligatoriska i förbindelserna med tredjeländer. Jag vill också uppmana EU:s och FN:s institutioner att omedelbart vidta åtgärder för att avväpna, återanpassa och integrera barn som har deltagit aktivt i krig.
Jag uppmanar de nordkoreanska myndigheterna att ta konkreta och tydliga steg i riktning mot en förbättring av de mänskliga rättigheterna. Jag uppmanar Pyongyang att låta internationella experter kontrollera alla typer av interneringsanläggningar och att släppa in FN:s särskilda rapportörer i landet. Jag uppmanar också de nordkoreanska myndigheterna att lyfta restriktionerna för de internationella tjänstemännens möjligheter att övervaka hur hjälpen fördelas och att se till att den internationella hjälpen verkligen når dem som behöver den.
Maria do Céu Patrão Neves: Detta betänkande om de mänskliga rättigheterna i världen 2009 och EU:s politik på området innehåller en heltäckande redovisning av brotten mot de mänskliga rättigheterna i världen. Europaparlamentets fasta beslutsamhet och långvariga ansträngningar att försvara de mänskliga rättigheterna och demokratin i världen genom att tillämpa en fast och effektiv politik till försvar för de mänskliga rättigheterna i EU bör framhållas i sammanhanget.
I och med Lissabonfördragets ikraftträdande öppnas en ny historisk möjlighet att hantera de luckor som fortfarande finns i EU:s politik för mänskliga rättigheter och demokrati. Jag vill därför förena mig med föredraganden och uppmana Europeiska utrikestjänsten att fullt ut uppfylla Lissabonfördragets syfte och anda och att tillse att respekten för och främjandet av de mänskliga rättigheterna står i centrum insatserna inom olika delar av EU:s utrikespolitik.
Frédérique Ries: I går tilldelade Europaparlamentet den kubanske medborgaren Guillermo Fariñas Sacharovpriset för yttrandefrihet i hans frånvaro. Guillermo Fariñas stol var tom, eftersom den kubanska regeringen inte skulle tillåta honom att återvända hem. Detta är ett chockerande och symboliskt exempel som kan fungera som en brutal påminnelse om att läget vad gäller mänskliga rättigheter inte förbättras i världen. Dödsstraffet som tillämpas i vårt närområde, i Vitryssland, avrättning genom hängning och stening i Iran, kvinnlig könsstympning i Somalia, massvåldtäkter i Demokratiska republiken Kongo, journalister som mördas i Ryssland, 215 miljoner barn som arbetar, godtyckliga arresteringar, orättvisa rättegångar, censur och många andra barbariska händelser kräver ett fast och kompromisslöst agerande från EU:s sida.
I betänkandet som antogs i dag kräver föredraganden att vi placerar de mänskliga rättigheterna i hjärtat av EU:s utrikespolitik, i dess utvecklings-, försvars-, handels-, fiskeri-, invandrings- och rättspolitik. Dessa värdens universalitet måste bli viktigare än realpolitiken, något som vi än en gång fick bevittna ett cyniskt exempel på den 10 december 2010 när 15 länder fegt reagerade på Kinas uttryckliga önskan att bojkotta utdelningen av Nobels fredspris till den kinesiske medborgaren Lu Xiaobo.
Crescenzio Rivellini: Jag vill gratulera Laima Liucija Andrikientill hennes utmärkta arbete. Parlamentets årliga betänkande om de mänskliga rättigheterna - årets betänkande avser 2009 - är en viktig händelse för alla som är intresserade av frågan. Just årets upplaga är viktigare än någonsin, eftersom det är det första betänkandet sedan Lissabonfördraget trädde i kraft, ett fördrag som ger EU ökade befogenheter inom utrikespolitiken. Det största hoppet för de mänskliga rättigheterna är faktiskt att Lissabonfördraget genomförs på det utrikespolitiska området. Europeiska utrikestjänsten måste återspegla fördragets prioriteringar och anda.
En av de viktigaste frågorna för en konsekvent utrikespolitik bör vara främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter. Till sist vill jag framhålla att parlamentets årliga betänkande om mänskliga rättigheter inte bara redovisar en lång rad av problem, där finns också förslag på lösningar. I betänkandet konstateras att dödsstraffet avskaffats i flera länder och att det gjorts framsteg när det gäller våld mot kvinnor, skydd av barnen, kamp mot tortyr, skydd av människorättsaktivister, främjande av demokrati och religionsfrihet etc.
Raül Romeva i Rueda: Som vanligt innehåller sluttexten både goda och dåliga nyheter. Bland de positiva punkterna: För det första antogs ändringsförslaget om Sergej Magnitskij med stor majoritet (318 röster för, 163 röster emot och 95 nedlagda röster). Samtliga ändringsförslag från S&D och ALDE antogs (LGBT, dödsstraff/dödliga injektioner). Två ändringsförslag från GUE antogs (lika tillgång till sjukvård/behandling och Colombia). Bland de negativa nyheterna måste vi emellertid framhålla att de båda ändringsförslag som lades fram av föredraganden (PPE) avseende EU:s instrument för demokrati och mänskliga rättigheter (EIDHR) och behovet av att ägna fler projekt åt demokrati i stället för mänskliga rättigheter antogs.
Licia Ronzulli: Jag röstade för Laima Liucija Andrikienės betänkande för jag anser att vi än en gång måste understryka att respekten för de mänskliga rättigheterna är en återspegling av det moderna samhället. Alla människor föds fria och jämlika, och det är helt klart vår skyldighet att göra allt vi kan för att se till att detta gäller över hela världen. Trots att EU:s utrikespolitik har gjort betydande framsteg på senare tid är vägen mot målet att anta en gemensam och konsekvent politik för att främja de mänskliga rättigheterna fortfarande lång.
För det första måste rådet och kommissionen förbättra EU:s kapacitet att snabbt reagera på kränkningar i tredjeland. Vi måste sträva efter att tillämpa och befästa de mänskliga rättigheterna i vårt dagliga arbete, till att börja med genom ett fast fördömande av dödsstraffet från hela EU. Låt mig i det sammanhanget avsluta genom att återge något som Mahatma Gandhi sade, nämligen att skyddet av de mänskliga rättigheterna är en nödvändig förutsättning för fred. Det får vi aldrig glömma.
Bart Staes: Betänkandet om årsrapporten om de mänskliga rättigheterna i världen 2009 och EU:s politik på området ger en närmast fullständig översikt över människorättsproblemen i världen. Betänkandet tar också upp nya typer av människorättsproblem, till exempel skyddet av mänskliga rättigheter i samband med kampen mot terrorism. Tack vare ändringsförslaget från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har ett kapitel inkluderats om de mänskliga rättigheternas roll inom den nyetablerade Europeiska utrikestjänsten. Detta är mycket viktigt med tanke på Europeiska utrikestjänsten som ett nytt instrument kan ge oss en möjlighet att se över EU:s politik på människorättsområdet och försvara de mänskliga rättigheterna över hela världen på ett mer konsekvent och beslutsamt sätt. Jag stöder därför till 100 procent förslaget om att utse en hög representant som löpande ska samordna EU:s människorättspolitik tillsammans med sin tjänsteenhet. Vi har fortfarande långt kvar, men Europaparlamentet kommer att hålla ett vakande öga på detta. Och det är oerhört positivt.
Luís Paulo Alves: Jag röstade för betänkandet om en ny strategi för Afghanistan. Internationellt stöd ska skickas direkt till den afghanska myndigheterna för att därigenom undvika mellanhänder. När det gäller fredsprocessen bör EU låta Karzai-regeringen själv bestämma vilka parter den vill föra en dialog med, samtidigt som man insisterar på följande förutsättningar: Al-Qaida ska förbjudas, vallmoodlingen ska elimineras och man ska visa vilja att upprätta en grundläggande respekt för de mänskliga rättigheterna. När det gäller utbildningen av poliser håller jag med om att man inte bara bör fokusera på att öka antalet poliser och soldater utan på utbildning, organisation och polisstyrkornas förbindelser med parallella rättsvårdande institutioner.
Laima Liucija Andrikien: Jag röstade för denna resolution och stödde en pragmatisk strategi i Afghanistan och den nya politik mot rebellerna som avser att skydda lokalbefolkningen och återuppbygga områden där säkerheten har garanterats. Den nya politiken mot rebellerna måste få tid att visa resultat, det bör finnas en politisk lösning och förhandlingar med alla sidor bör äga rum. Jag är övertygad om att alla eventuella långsiktiga lösningar måste omfatta konkreta åtgärder för att utrota fattigdom, underutveckling och diskriminering av kvinnor, samtidigt som man stärker respekten för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen, förbättrar mekanismerna för tvistlösning, garanterar att opiumodlingen upphör och satsar på att bygga upp en stabil stat. Samtidigt bör Afghanistan integreras i det internationella samfundet och al-Qaida bör förbjudas att verka i landet. Vi måste hedra alla män och kvinnor som tjänstgjort i de allierade styrkorna och som offrat sina liv för att försvara friheten, samtidigt som vi framför våra kondoleanser till deras familjer och till alla de oskyldiga afghanska offrens familjer.
Sophie Auconie: Läget i Afghanistan är fortfarande oroande. Nästan tio år efter det att den västliga koalitionen drev bort talibanerna från makten är fred och välstånd långt ifrån en vardaglig realitet för afghanerna. Den strategi som tillämpats i flera år i landet har brister och måste ändras. EU måste göra sin röst hörd i frågan och uppmärksamma misslyckandet för Förenta staternas polisstyrka i området. Våra trupper har kört fast och det verkar inte finnas några möjligheter att lämna landet under sådana förhållanden. Därför röstade jag för Europaparlamentets resolution, där parlamentet kräver en ny strategi för Afghanistan. Systemet som har gällt hittills måste ändras. Vi måste ta itu med korruption och slöseri så att det internationella stödet äntligen kan spela den roll det var tänkt. Freden kommer tillbaka genom civila insatser. Koalitionens kontroll av dessa medel måste vara strängare. Å andra sidan måste vi sluta lägga oss i Afghanistans inre affärer. Den afghanska regeringen måste vara fri att hitta sina egna metoder för samexistens med alla de olika grupper som utgör det afghanska samhället. Vägen mot utveckling är fortfarande lång och vi får inte äventyra dessa ömtåliga balanser.
Nikolaos Chountis: Jag lade ner min röst i omröstningen om den nya strategin för Afghanistan. Betänkandet innehåller verkligen flera positiva punkter och det beskriver de mycket olyckliga aspekterna av det nuvarande läget och det internationella samfundets ansvar, framför allt Natos, EU:s och medlemsstaternas. Alla är de på något sätt engagerade i kriget i Afghanistan och i ”ledningen” av dess ”återuppbyggnad”. I betänkandet påpekar man även att de pengar och det internationella stöd som delas ut aldrig når det afghanska folket. Detta visar också hur negativt och absurt det är att utländska trupper finns kvar i Afghanistan, eftersom det, bortsett från de mänskliga offren, visar sig att situationen har försämrats vad gäller det afghanska folkets fattigdom, respekten för kvinnornas rättigheter, den kraftiga ökningen av antalet opiumskördar och till och med genom framväxten av maffiaorganisationer och korruption genom det privatiserade säkerhetssystem som tillämpas av USA. Dessvärre har emellertid ändringsförslagen från de konservativa, som strider mot andan i ursprungstexten, ändrat betänkandet. Nu välkomnas en ny politik mot rebellerna, president Barack Obamas tidsplan införs och man kräver ett närmare samarbete mellan EU, Nato och USA, samtidigt som det framhålls att det är både effektivt och nödvändigt att trupperna stannar kvar och säkrar området.
Diogo Feio: Nio år efter det att det militära ingripandet i Afghanistan inleddes är detta fortfarande förmodligen den största utmaning som Europa och dess allierade står inför i fråga om utländsk intervention och global säkerhet. Sanningen är att under det senaste decenniet har säkerheten i området försämrats trots en stark och kontinuerlig internationell närvaro i Afghanistan. Terrorister får fortfarande stöd och träning och dessutom är de viktigaste socioekonomiska faktorerna otillfredsställande. För närvarande bör därför det internationella samfundets och Europas huvudmål vara att främja bildandet av en stark och stabil regering så att fredsprocessen får fortsatt stöd i den utsträckning den respekterar de tre grundtankar som anges i betänkandet: i) Afghanistans åtagande att förbjuda al-Qaida i landet, ii) utrotande av vallmoodlingen och kamp mot droghandeln och iii) viljan att etablera en grundläggande respekt för mänskliga rättigheter.
Mot denna bakgrund och i enlighet med det internationella åtagandet inom Nato bör den militära närvaron i Afghanistan gradvis trappas ned samtidigt som man bibehåller ett internationellt stöd för fredsbevarande och säkerhet i syfte att uppnå stabilitet efter insatserna.
Carlo Fidanza: Tack vare de många viktiga ändringsförslag som lagts fram av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) som gjorde betänkandet mindre ideologiskt och mer pragmatiskt och ökade möjligheterna att uppmärksamma de olika kritiska områden som upptäckts under drygt nio års operationer i Afghanistan, är detta betänkande förmodligen den bästa kompromiss som kan uppnås i dag om EU:s nya strategi i Afghanistan. De ändringsförslagen gjorde det också möjligt att hitta positiva synpunkter och utvecklingslinjer som kan göra det internationella samfundets närvaro effektivare och främja ett fullständigt överlämnande av suveräniteten till de afghanska myndigheterna.
Enbart en militär reaktion räcker inte, det stämmer. Men det är en absolut nödvändig förutsättning för att försvaga talibangrupperna och tvinga dem att skära av alla band med al-Qaida och sätta sig runt förhandlingsbordet. Att förhindra civila massakrer är naturligtvis ett prioriterat mål, men vi får inte avhända oss möjligheten att utnyttja obemannade flygplan som är så effektiva i områdena kring gränsen mot Pakistan.
Engagemanget i EU:s polisuppdrag i Afghanistan (Eupol) måste förstärkas så att vi kan fortsätta utbilda poliser som kan bevara den allmänna ordningen. Utbildningen av domare och förvaltningstjänstemän bör utökas för att främja en förstärkning av de afghanska institutionerna, minska korruptionen och bygga upp förutsättningar för att återlämna Afghanistan till afghanerna.
Joe Higgins: I detta betänkande redovisas många av de problem som för närvarande finns i Afghanistan. Betänkandet är kritiskt mot Natos och USA:s roll som ockupationsstyrka och kränkningarna av mänskliga rättigheter i Afghanistan, framför allt det skärpta kvinnoförtrycket och den ökade fattigdomen. Antikrigsrörelsen har varnat för dessa problem sedan kriget inleddes. Men jag lade ned min röst, för jag kan inte ställa mig bakom föredragandens stöd för ockupationen och den förstärkning av insatserna som Obamaadministrationen har genomfört. Jag lade ned min röst på grund av ändringsförslag som kräver mer stöd åt den afghanska staten. Jag stöder att man respekterar det afghanska folkets suveränitet, men Karzai-regimen är korrumperad och återspeglar inte majoritetens vilja i Afghanistan. Jag vill att allt stöd ska kontrolleras i demokratisk ordning av småjordbrukare, arbetare och fattiga i Afghanistan. Jag konstaterar att man i betänkandet hedrar de soldater som har dödats och det afghanska folk som är offer för detta krig. Men jag kan inte instämma i påståendet att soldaterna dött ”i försvar för friheten”. Detta är ett krig som förs för att tillgodose de största imperialistiska makternas intressen och inte för att tillgodose vanliga människors intressen.
Anneli Jäätteenmäki: Vart försvinner våra pengar i Afghanistan? Jag är nöjd med förslaget till resolution om en ny strategi för Afghanistan. I betänkandet framhålls tydligt de många problem som landet plågas av.
Det finns ingen militär lösning för Afghanistan, något som också sägs i betänkandet. Om trupperna inte har kunnat skapa fred i Afghanistan, så gäller detsamma för de pengar vi har öst in. Enligt betänkandet har över 40 miljarder US-dollar i internationellt stöd getts till landet mellan 2002 och 2009. Av dessa 40 miljarder gick bara sex miljarder till den afghanska regeringen och återstående 34 miljarder fördes in i landet från andra håll. Så mycket som 70-80 procent av stödet har aldrig nått de avsedda mottagarna, det afghanska folket.
Dessutom uppgick kostnaden för kriget i Afghanistan under perioden 2001-2009 till över 300 miljarder US-dollar. Men dessa enorma summor hjälper inte det afghanska folket ett dugg. I stället är det till exempel vapenindustrin, legosoldaterna och de internationella företagen som drar nytta av de pengar som spenderas i Afghanistan. Det är viktigt att betänkandet faktiskt understryker dessa olyckliga omständigheter.
Sandra Kalniete: skriftlig. - (LV) Jag stöder verkligen betänkandets krav på insatser för att återuppbygga Afghanistan och förbättra läget vad gäller de mänskliga rättigheterna. Det kan inte förnekas att säkerhetsläget i Afghanistan i dag är betydligt bättre än det var för nio år sedan. Människor lever i ett friare samhälle, flickor kan få utbildning och tillgången på sjukvård är betydligt bättre än under talibanregimen. Men det återstår fortfarande allvarliga problem, problem där det inte har gjorts några framsteg. Detta gäller framför allt kriget mot narkotika, vilket med rätta framhålls i betänkandet. Enligt experterna kommer 92 procent av världens opium från Afghanistan och distribueras sedan över världen, inklusive EU. Vi måste tänka på att odlingen av opiumvallmo utgör en viktig inkomstkälla på landsbygden, där det är svårt att hitta andra utkomstmöjligheter. Därför är det ingen effektiv lösning att förstöra vallmoodlingarna om man inte erbjuder bönderna alternativa möjligheter att försörja sig.
Den afghanska regeringen måste bli bättre på att utnyttja internationellt stöd för att utveckla småföretag och jordbruk i regioner där man för närvarande odlar opium. EU:s investeringar i Afghanistans återuppbyggnad är betydande, men mycket återstår fortfarande att göra. Det viktigaste är att garantera säkerheten. Jag vill understryka att ett för tidigt tillbakadragande av styrkorna från Afghanistan inte bara skulle vara farligt för lokalbefolkningen och utgöra ett hot mot den demokratiska världen. Det skulle också förstöra allt det goda som har uppnåtts i Afghanistan. Det finns människor som har betalat ett högt pris för freden i Afghanistan och vi får inte svika dem.
David Martin: Föredraganden valde att koncentrera sig på fyra områden där han anser att riktade insatser skulle kunna åstadkomma verkliga förändringar: internationellt stöd, konsekvenserna av den nyligen lanserade fredsprocessen, effekten av polisutbildning och eliminerandet av opiumodlingen. Även om jag inte stöder alla föredragandens slutsatser så röstade jag för detta väl genomtänkta och nyttiga bidrag till diskussionen om Afghanistan.
Mario Mauro: Betänkandet om en ny strategi för Afghanistan bör betraktas som positivt, så jag röstade för det. De enorma problem som fortfarande finns i Afghanistan i dag, vart och ett unikt och av oerhörd betydelse för framtiden i detta land i Mellanöstern, måste hanteras med en ny strategi med helt nya prioriteringar jämfört med vad som hittills har skett.
Huvudfrågan, vilket mycket riktigt framgår av det betänkande vi ska rösta om, är det faktum att det inte kan bli någon fred i Afghanistan utan att staten först tar ansvar för att garantera säkerheten för sina medborgare. I det avseendet hoppas jag att föredraganden ska omvärdera den del i vilken han diskuterar användningen av obemannade flygplan, kanske genom ett muntligt ändringsförslag.
Jean-Luc Mélenchon: Detta betänkande ger en katastrofal bild av konsekvenserna av ett Nato-lett krig i Afghanistan med EU:s medverkan och stöd. Det är beklagligt att betänkandet inte innehåller några fördömanden av kriget som sådant och att det finns en oklarhet i valet mellan att bibehålla Natos militära styrkor ute på fältet och att börja det nödvändiga tillbakadragandet. Trots alla de viktiga kritiska synpunkter som betänkandet innehåller, lägger jag ned min röst.
Willy Meyer: Ett av huvudskälen till att jag inte stödde detta betänkande var att det inte innehåller förslag om att omedelbart dra tillbaka de europeiska styrkorna, utan till och med ”välkomnar och stöder” planen att förstärka EU:s insatser. På samma sätt ifrågasätts knappast den internationella säkerhetsstyrkans (Isaf) roll och de allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begåtts. Jag tycker det är positivt att betänkandet tar upp uttalandena från general Stanley McChrystal, som förnekar att al-Qaidas närvaro i landet är tillräckligt stor för att motivera att man har trupper i Afghanistan. Jag tycker också det är positivt att betänkandet innehåller krav på att man så snart som möjligt ska upphöra med att låta polisutbildningen skötas av privata entreprenörer, tillsammans med det beaktandeled där det sägs att man inte kan skönja något självklart slut på kriget i Afghanistan på grund av den militarism och krigshysteri som har dominerat hittills. Jag stödde inte betänkandet. Mitt fasta och konsekventa stöd för pacifistiska värderingar gjorde att jag kritiserade betänkandet, vars anda och fokus fullständigt strider mot behovet av att demilitarisera EU:s utrikespolitik och dess externa förbindelser.
Andreas Mölzer: Föredraganden har i stort sett gjort en korrekt bedömning av läget i Afghanistan. Han är medveten om att resurser och trupper sätts in fullständigt felaktigt i Afghanistan och att ytterligare resurser och trupper inte kommer att kunna ändra på detta. Han har helt korrekt insett att koalitionens närvaro och föraktfulla beteende är huvudskälet till att den totalt avvisas av lokalbefolkningen. Han är också medveten om att det är omöjligt att tvinga på det afghanska folket demokrati och västerländska värderingar. Men föredraganden måste kritiseras för att dröja vid frågor som kvinnors rättigheter. Även om de är nog så viktiga, är de nämligen helt oacceptabla på lokal nivå och kan därför ytterligare försvåra hela fredsprocessen.
Trots att han beskriver truppernas negativa effekter kräver föredraganden dessutom mer soldater och mer resurser till Afghanistan. Jag anser fullt och fast att konflikten i Afghanistan är ett orättfärdigt krig och att den fortsatta ockupationen av landet inte är till fördel för vare sig Europa eller Afghanistan. Europas första försvarslinje går inte genom Hindu Kush. Därför röstade jag emot detta betänkande.
Franz Obermayr: De av EU:s medlemsstater som kämpar vid USA:s sida i kriget i Afghanistan bör dra tillbaka sina trupper från landet så snart som möjligt. Kriget i Afghanistan har snart hållit på i nio år och det finns fortfarande inga tecken på förbättringar av säkerhetsläget. Tvärtom ökar de islamistiska talibanernas styrka. Europa slösar bort sina resurser i stället för att sätta in dem där de verkligen behövs, till exempel vid EU:s gräns mot Balkan. Det är svårt att förstå vilka europeiska intressen som faktiskt försvaras i Hindu Kush. Huvudmålet förefaller inte vara att skapa demokrati i Afghanistan enligt västerländsk modell, som amerikanerna hävdar. I stället spelar ekonomiska intressen en avgörande roll, framför allt eftersom man enligt New York Times beräknar att det ligger naturresurser till ett värde av cirka en miljard US-dollar begravda i Afghanistan. Tydligen måste EU hjälpa USA att exploatera dessa rikedomar utan några störningar. Därför röstade jag emot detta betänkande.
Maria do Céu Patrão Neves: Detta betänkande om en ny strategi för Afghanistan utarbetades efter ett möte i rådet (utrikesfrågor) där man diskuterade hur man ska gå vidare med att genomföra handlingsplanen för Afghanistan och Pakistan, och där den första sexmånaders lägesrapporten lades fram.
Jag stöder helt strategin att skydda befolkningen och återuppbygga områden där säkerheten är garanterad samt politiska lösningar där alla berörda parter kallas att delta i förhandlingarna. Jag välkomnar målet att gradvis överföra ansvaret för säkerheten till de afghanska styrkorna från och med nu och fram till 2014.
Jag stöder oreserverat Europaparlamentets uppmaning till kommissionen att garantera fullständig insyn i det finansiella stöd som ges till den afghanska regeringen, internationella organisationer och lokala icke-statliga organisationer. Det är bara genom ett helt öppet system som vi kan lämna ett konsekvent stöd och lyckas återuppbygga och utveckla Afghanistan, vilket är slutmålet.
Crescenzio Rivellini: Jag vill gratulera Pino Arlacchi. I betänkandet som antogs i dag föreslås att EU:s nya strategi för Afghanistan ska bygga på fyra nyckelfaktorer: fullständigt stöd för fredsförhandlingarna mellan Karzai-regeringen, talibanerna och andra rebellgrupper, en omfattande utbildningsplan för den afghanska polisen, eliminerandet av opiumodlingarna och ett stopp för den internationella bidragsskandalen där 80 procent av stödet försvinner under färden från givarländerna till Afghanistan. När det gäller den sista av dessa punkter är det väl känt att det internationella stödet för Afghanistan används för mutor, olika former av ”legaliserad korruption” och olika slags ren stöld, ofta finansiering av fienden.
Sedan 2002 har enbart EU lagt ut åtta miljarder euro på detta plågade land. Trots detta har barnadödligheten ökat, läskunnigheten minskat och antalet personer som lever under fattigdomsstrecket har ökat med 130 procent under de senaste sex åren. För att åtgärda bristen på samordning och kommunikation mellan olika internationella givarländer vill EU att man inrättar en central databas för allt EU-stöd och anslår stöd direkt till specifika projekt som genomförs i partnerskap med afghanska institutioner.
Raül Romeva i Rueda: Dagens betänkande bygger på de omfattande samråd som föredraganden har deltagit i under de senaste sex månaderna om läget i Afghanistan och landets förbindelser med det internationella samfundet. I betänkandet görs ett försök att förklara varför så få resultat har uppnåtts i Afghanistan trots de enorma belopp och ansträngningar som satsats under den senaste nio åren. Avståndet mellan hopp och verklighet i Afghanistan har blivit tydligare än någonsin och en ny EU-strategi för landet bör ha detta som utgångspunkt. Betänkandet inriktas uteslutande på fyra områden där riktade åtgärder skulle kunna åstadkomma verkliga förändringar: internationellt stöd, effekterna av den nyligen lanserade fredsprocessen, effekterna av polisutbildning och eliminerandet av opiumodlingen.
Geoffrey Van Orden: I detta betänkande finns ett par nyttiga synpunkter om Natos Isaf-uppdrag, om de allvarliga problemen med analfabetism och diskriminering av kvinnor, om den grasserande korruptionen och behovet av nya idéer. Föredraganden hade kunnat sluta där. Men han kunde inte motstå frestelsen att kritisera koalitionen och därmed indirekt USA. I betänkandet görs ett försök att upphöja EU:s roll genom att förespråka ökad ”EU-finansiering” när behovet uppenbarligen inte är mer pengar utan bättre kontroll och användning av de enorma belopp som redan spenderats. ECR lade därför ned sin röst.
Laima Liucija Andrikien: Jag röstade för denna resolution, eftersom jag anser att Europaparlamentet med detta dokument stärker sin roll i förbindelserna med kommissionen. Jag håller med utskottet för utrikesfrågor om att det är mycket viktigt för Europaparlamentet att kunna utöva sina befogenheter fullt ut och i rätt tid. Kommissionen måste aktivt informera Europaparlamentet om alla förslag till åtgärder, ändrade förslag till åtgärder och slutgiltiga förslag till åtgärder som kommissionen tänker anta enligt artikel 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, där det anges att om enhetliga villkor för genomförande av unionens rättsligt bindande akter krävs och genomförandebefogenheterna tilldelas kommissionen, ska medlemsstaterna ha exklusiva befogenheter att kontrollera kommissionens genomförandeakter. Mot bakgrund av att de genomförandeakter som ska antas enligt instrumenten för externt finansiellt stöd är specifika till sin natur och politiskt känsliga, och i linje med de rutiner som inrättats genom den demokratiska granskningsdialogen, bör Europaparlamentet ha en möjlighet att bidra till processen som leder till utarbetandet av de genomförandeakter som ska antas enligt instrumenten för externt finansiellt stöd.
Sophie Auconie: I EU:s arkitektur har kommissionen en roll som i mångt och mycket påminner om regeringens i en normal stat. Kommissionen har lagstiftningsinitiativet, men också befogenhet att genomföra förordningar, direktiv och beslut. Kommissionen kan därför betraktas som EU:s verkställande gren. Den har härledda befogenheter som gör att den kan vidta åtgärder för att genomföra texter som antagits genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Precis som förordningar och cirkulär i Frankrike måste respektera gällande lagar är inte heller kommissionens genomförandeakter fristående från EU:s lagar. Det finns emellertid en möjlighet att kommissionen överskrider sina befogenheter när den utövar sin naturliga befogenhet att genomföra bestämmelser, i de flesta fall utan att nödvändigtvis sträva efter att göra det. Av demokratiska skäl är det EU:s övriga institutioner som ska övervaka kommissionens verksamhet så att maktfördelningen respekteras. Därför röstade jag för detta förslag till förordning om de allmänna principerna för medlemsstaternas kontroll av kommissionens genomförandebefogenheter.
David Martin: Jag kunde inte rösta för detta betänkande eftersom man offrar några av Europaparlamentets nyvunna befogenheter på området för internationell handel för att lyckas nå en överenskommelse med rådet om genomförandebefogenheter på andra områden.
Jean-Luc Mélenchon: Kommissionens förslag är en medveten attack mot demokratin. I detta betänkande nöjer man sig med att ändra förslaget utan att fördöma detta faktum. Kommissionen är den enda grupp av tjänstemän i världen som står utanför sin regerings (dvs. rådets) kontroll. Jag kommer att rösta emot denna senaste auktoritära åtgärd.
Andreas Mölzer: Det har alltid gjorts försök att centralisera makten inom EU. De ansträngningarna verkar ha ökat på senare tid, parallellt med en ökning av byråkratin, trots alla uttalanden om motsatsen. Det måste förbli en fråga för medlemsstaterna att besluta vilka befogenheter de vill överlämna till EU och/eller kommissionen. Detta kan inte ändras genom EU-domstolens domar, som i åratal verkar ha följt principen om en centraliserad stat. På samma sätt kan inte Lissabonfördraget utnyttjas i detta syfte, och man får inte heller försöka uppnå sådana mål med ursäkten att det handlar om krishantering. I teorin finns det en tydlig acceptans för subsidiaritetsprincipen. Men i praktiken kringgår man den ofta eller struntar i den. Jag röstade för betänkandet eftersom det bryter mot den trenden.
Alfredo Pallone: Den kompromiss som uppnåtts innebär att handelspolitiken, inklusive instrumenten för handelsförsvar, kan inkluderas i det allmänna kommittéförfarandet. Denna strategi ligger helt i linje med såväl andan som innehållet i Lissabonfördraget. Framför allt stöder jag helhjärtat behovet av att stärka beslutsfattandet och genomförandeprocessen och ge kommissionen de instrument som behövs för att hävda EU:s, medlemsstaternas och samtliga ekonomiska operatörers gemensamma intressen. Jag stöder principen om att kommissionen ska anta slutgiltiga antidumpningsåtgärder och motåtgärder och att medlemsstaterna ska anta eller avslå dem med kvalificerad majoritet.
Maria do Céu Patrão Neves: Detta betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter motiveras av de nya reglerna om genomförandeakter som infördes genom Lissabonfördraget.
Detta är en känslig fråga, inte minst på jordbruks- och fiskeriområdet. Enligt det nuvarande systemet för kommittéförfaranden svarar den gemensamma jordbrukspolitiken för huvuddelen av alla akter.
Efter Lissabonfördragets ikraftträdande måste de nuvarande reglerna om kommittéförfarandet ersättas av delegerade akter och genomförandeakter enligt artiklarna 290 och 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
Problemen med att anpassa den befintliga lagstiftningen efter bestämmelserna i Lissabonfördraget är oerhört relevanta, framför allt för den politik på olika områden, till exempel jordbruks- och fiskeripolitiken, som inte har antagits enligt medbeslutandeförfarandet.
Endast ett test av den nya lagstiftningen, som kraftigt ändrats av Europaparlamentet och rådet, kommer att kunna ange om den utstakade vägen resulterar i ett effektivt genomförande av EU:s politik på olika områden.
Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Överlag mottogs betänkandet väl av alla grupper, och de ändringsförslag som utskottet har lagt fram återspeglar den överenskommelse som nåtts med rådet och kommissionen vid första behandlingen. Vår grupp är för överenskommelsen.
Laima Liucija Andrikien: Jag röstade för resolutionen eftersom det finns behov av en permanent krismekanism för att skydda euroområdets finansiella stabilitet. Den europeiska stabilitetsmekanismen och/eller en europeisk valutafond bör bygga på solidaritet, regleras av stränga villkor och finansieras genom bland annat de böter som åläggs medlemsstaterna till följd av förfaranden för att hantera alltför stora underskott, skulder eller obalanser. Jag anser även att det är viktigt att finansieringen av den permanenta krismekanismen måste bygga på ”principen om att förorenaren betalar”, vilket innebär att medlemsstater som skapar större risker med sina underskott och skuldbördor bör finansiera en större andel av de totala tillgångarna. Dessa påföljder skulle vara ett sätt att undvika finansiella och ekonomiska kriser i euroområdet, liknande den som uppkom i Grekland för några månader sedan och som fortfarande pågår.
Charalampos Angourakis: skriftlig. - (EL) Kriget mot arbetstagarna, egenföretagarna och småbrukarna är ett strategiskt val av de borgerliga regeringarna och EU för att gynna storfinansens lönsamhet. Skulden och underskottet är bara en förevändning. Alla de nationella regeringarna i euroområdets medlemsstater och EU uppmanas att i allt större utsträckning införa och tillämpa ännu mer hänsynslösa, barbariska och arbets- och gräsrotsfientliga åtgärder under samordning av EU, ECB och IMF. Höjdpunkten kommer att bli stödmekanismen, som i grund och botten är en mekanism för bankrutt. Debatten om resurser och delaktighet av privatkapital är bara ett sätt att vilseleda arbetstagarna. Syftet är att se till att penningväldet inte rämnar. Storfinansen gör marknaderna mer tillgängliga för absolut reglering av EU-mekanismer och ändringar genom Lissabonfördraget i denna riktning, i syfte att garantera vinster genom att överutnyttja arbetstagarna och lägga beslag på den välfärd som de producerar. Förbättrade ramar för ekonomisk styrning införs för att kontrollera kapitalistiska omstruktureringar och gradvis öka angreppen mot arbetstagarnas liv och rättigheter. Mot bakgrund av detta fullständiga angrepp från storfinansen och plutokratin finns det ett skriande behov av en bredare samstämdhet på gräsrotsnivå för att radikalt vända maktförhållandet till förmån för gräsrotsrörelsen och för att finna en väg ut ur EU, mot gräsrotsmakt och gräsrotsekonomi.
Sophie Auconie: Torsdagen den 16 december 2010 enades stats- eller regeringscheferna om att upprätthålla de finansiella solidaritetsmekanismer som inrättades för flera månader sedan som ett svar på krisen. Syftet med detta är att garantera eurons stabilitet i sin helhet, ifall det uppstår svårigheter i en eller flera medlemsstater i euroområdet. Beviljandet av finansiellt stöd kommer dock även framöver att omfattas av stränga villkor, vilket jag anser är nödvändigt. Så gör även parlamentet i sin resolution, och jag välkomnar detta åtagande från medlemsstaternas sida, som tyder på äkta europeisk solidaritet. Osviklig solidaritet är i dag det bästa svaret vi kan ge marknaderna.
Zigmantas Balčytis: I år har viktiga beslut fattats i syfte att inrätta ramar inom EU för ekonomisk styrning och finansiell tillsyn. I EU kommer Europeiska systemrisknämnden (ESRB) att ansvara för makrotillsynen av det finansiella systemet, så att man undviker perioder med omfattande finansiella svårigheter och bidrar till att den inre marknaden fungerar smidigt, i syfte att se till att den finansiella sektorn varaktigt bidrar till ekonomisk tillväxt. Jag samtycker till förslaget om att inrätta en permanent europeisk stabilitetsmekanism och på så sätt förbättra ramarna för ekonomisk styrning ytterligare, i syfte att garantera en effektiv och rigorös ekonomisk övervakning och samordning, som ska inriktas på förebyggande åtgärder. Jag samtycker till förslaget i resolutionen om att medlemsstaterna utanför euroområdet bör medverka i skapandet av en sådan mekanism och att de bör ha möjlighet att få finansiellt stöd om så krävs.
Vilija Blinkevičiūt: Jag röstade för Europaparlamentets resolution, i vilken man diskuterar medlemsstaternas behov att upprätta en permanent krismekanism för att skydda euroområdets finansiella stabilitet i sin helhet. Syftet med denna mekanism är att skapa en effektiv och rigorös ekonomisk övervakning och samordning, som ska inriktas på förebyggande åtgärder och avsevärt minska sannolikheten för en framtida kris. För att rationalisera de nuvarande förfarandena för samordning av den ekonomiska politiken och undanröja överlappningar så att EU-strategin blir begriplig för marknadsaktörerna och medborgarna är det nödvändigt att närma sig ett helhetstänkande och genomföra förändringar i beslutsprocessen. Jag instämmer i att vi måste stärka Europaparlamentets medverkan, så att man förbättrar den demokratiska ansvars- och redovisningsskyldigheten och förlitar sig på kommissionens sakkunskap, oberoende och objektivitet. Eftersom den europeiska stabilitetsmekanismen ska komplettera den nya ramen för förstärkt ekonomisk styrning uppmanar Europaparlamentet kommissionen att lägga fram ett meddelande, efter samråd med ECB, med en ingående beskrivning av denna permanenta krismekanism.
George Sabin Cutaş: Jag röstade för Europaparlamentets resolution om att upprätta en permanent krismekanism för att skydda euroområdets finansiella stabilitet, med tanke på att detta slags mekanism har blivit en nödvändighet i den rådande ekonomiska och finansiella krisen.
Jag stöder även resolutionen eftersom man kräver att mekanismen ska inspireras av gemenskapsmetoden, vilket inbegriper beslutsfattande på gemensam europeisk nivå. Det är en fördel för alla medlemsstater att ha en permanent krismekanism, även för dem som ännu inte har antagit euron som valuta, med tanke på de europeiska ekonomiernas beroende av varandra.
Ilda Figueiredo: Vi röstade mot den här resolutionen, eftersom vi inte instämmer i de ställningstaganden som görs angående medlemsstaternas finansiella problem, utan att man tar hänsyn till deras orsaker och utan att man föreslår grundläggande åtgärder för att komma fram till en fullständig lösning. Sådana lösningar innefattar ett omedelbart avskaffande av stabilitets- och tillväxtpakten, en omedelbar ändring av Europeiska centralbankens bestämmelser och riktlinjer, ett omedelbart slut på liberaliseringen av kapitalmarknaden och derivatmarknaden samt ett omedelbart avskaffande av skatteparadis.
Eftersom EU inte vill vidta några av dessa åtgärder väljer man att göra sådana ställningstaganden som knappast minskar det nuvarande problemet, men som fortfarande innebär en stark tillit till den finansiella marknaden och de rikare länderna.
I resolutionen insisterar man även på att införa böter för de medlemsstater som brister i efterlevnaden av de bestämmelser som fastställts, särskilt inom stabilitets- och tillväxtpakten, vilket kommer att förvärra situationen generellt i de länder som har svagare ekonomier.
Detta innebär att de stora makternas intresse är viktigast, till exempel Tysklands, och att den så ofta utbasunerade solidariteten fortfarande saknas.
Jim Higgins, Seán Kelly, Mairead McGuinness och Gay Mitchell: Vi röstade mot förslaget om en gemensam konsoliderad bolagsskattebas, men vi vill inte förkasta andra viktiga aspekter i betänkandet. Vårt stöd till de allmänna bestämmelserna är alltså inte ett stöd till bolagsskattebasen.
Juozas Imbrasas: Jag samtyckte till förslagen i resolutionerna, eftersom vi måste upprätta en permanent krismekanism som är trovärdig, robust, varaktig och förankrad i grundläggande tekniska realiteter och inspirerad av gemenskapsmetoden i syfte att garantera marknadsstabilitet och större säkerhet.
Iliana Ivanova: Jag röstade för Europaparlamentets resolution om en permanent krismekanism, särskilt på grund av att de texter som gäller inrättandet av en lägsta bolagsskattesats på 25 procent inom EU strukits under debatten i utskottet för ekonomi och valutafrågor. Jag stöder till fullo uppfattningen att medlemsstaterna ska behålla sin nationella skattepolitik. Det är mycket viktigt att bevara skattekonkurrens som ett verktyg för att främja sammanhållning och öka EU:s ekonomiska tillväxt. Hur ska vi kunna öka EU:s konkurrenskraft om vi avskaffar ett av de bästa instrument som finns för att främja den och vad löser vi om vi uppenbarligen harmoniserar skatterna utan att alla medlemsstater samtycker? Jag stöder även förslaget om att medlemsstater som skapar större risker med sina underskott och skuldbördor bör finansiera en större del av krismekanismens totala tillgångar, eftersom detta definitivt skulle främja en sträng budgetdisciplin och öka mervärdet av att ha en ordentlig ekonomisk politik och skattepolitik.
Bogusław Liberadzki: Jag är mycket angelägen om att man upprättar en permanent krismekanism för att skydda euroområdets finansiella stabilitet. Det är en avgörande och viktig fråga för länderna i euroområdet och för de återstående medlemsstaterna i EU. Över 150 miljoner EU-medborgare lever utanför euroområdet. En stabilisering av euron kommer att göra det möjligt för dem att leva upp till sina ambitioner att ansluta sig till området och skulle även kunna skydda hela systemet mot fortsatt turbulens. Genom resolutionen löser man inga problem i sig, men den kan sända en stark signal till rådet, kommissionen och medlemsstaterna. Resolutionen för fram parlamentets bestämda avsikt att stärka unionens strategi och den europeiska solidariteten. Jag röstade för resolutionen och jag har höga förhoppningar om den.
David Martin: skriftlig. - (EN) Jag välkomnar resolutionen och särskilt den muntliga ändringen av Stephen Hughes: ”Europaparlamentet uppmanar Europeiska rådet att ge nödvändiga politiska signaler för att kommissionen ska kunna undersöka ett framtida system för EU-obligationer, och därvid klargöra på vilka villkor ett sådant system skulle vara av fördel för alla deltagande medlemsstater och för euroområdet som helhet.”
Jean-Luc Mélenchon: I betänkandet stöder man upprättandet av den europeiska stabilitetsmekanismen och de sociala nedskärningar som den kommer att medföra. Detta kräver fullständig överensstämmelse med Internationella valutafondens bestämmelser och innebär att kommissionen får kontroll över de nationella budgetarna. Jag röstar därför mot betänkandet, som jag fördömer.
Andreas Mölzer: Det förslag till resolution som vi har framför oss i dag, med den missvisande titeln ”om att upprätta en permanent krismekanism”, är i själva verket ett desperat försök av EU-imperialister att knyta alla EU:s medlemsstater till samma europeiska öde, i enlighet med principen ”förenade vi stå, förenade vi falla”. Redan från början var euron ett fullständigt felbedömt påfund som var dömt att misslyckas. Det är inte möjligt att föra samman stater med helt olika nationella ekonomier genom en och samma valuta. Eftersom det inte finns någon önskan om större integration eller för överföring av skatter mellan medborgare i EU kommer det att bli nödvändigt att avskaffa den nuvarande monetära unionen och införa en hårdvalutaunion. Av denna anledning förespråkar jag att vi slutför detta företag, i stället för att låta det gå från den ena katastrofen till den andra. Jag röstar därför mot förslaget till resolution.
Alfredo Pallone: Jag vill upprepa det som sades under debatten i går och säga att jag är mycket glad över att ändringsförslag 12 har godtagits, även om jag hade velat lägga till en ännu mer direkt hänvisning. Vi måste hitta nya innovativa instrument för att finansiera krismekanismen. Genom EU-obligationerna skulle krismekanismen finansieras på marknaderna och locka till sig utländskt kapital och personer som vill investera, utan några negativa följder för de nationella budgetarna. En mekanism som bygger enbart på proportionellt fördelade bidrag, i form av rena reserver, skulle innebära en stor börda för medlemsstaterna, som skulle vara tvungna att hitta de pengar eller det kapital som de måste avsätta utan att få någon avkastning i gengäld. I en situation liknande den vi har för närvarande, där medlemsstaterna å ena sidan uppmanas att genomföra en sträng budgetpolitik för att minska sina underskott och skulder och å andra sidan betala bidrag för att delta i stabiliseringsfonden, finns det risk för en kollaps.
Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) I resolutionen uppmanar man bland annat Europeiska rådet att så snart som möjligt specificera vilka fördragsändringar som behövs för att upprätta en permanent europeisk stabilitetsmekanism. Parlamentet påminner om att det välkomnar inrättandet av en finansiell stabilitetsmekanism för att ta itu med riskerna med att medlemsstaterna inte kan återbetala lån genom att delvis använda artikel 122 i EUF-fördraget som rättslig grund för denna plan, samt att det har noterat det inneboende demokratiska underskottet och bristen på ansvars- och redovisningsskyldighet när det gäller rådets beslut om räddningspaket, vilka har fattats utan att Europaparlamentet har hörts. Parlamentet begär att det ska få medverka som medlagstiftare vid kommande förslag och beslut om räddningsåtgärder och påpekar att från en rationell, praktisk och demokratisk synpunkt kan överväganden om lagstiftningspaket om ekonomisk styrning inte skiljas från de beslut som Europeiska rådet fattar om att inrätta en permanent krismekanism.
Laima Liucija Andrikien: Jag röstade för resolutionen, där man efterlyser åtgärder för att återupprätta demokratin i Elfenbenskusten efter det presidentval som ägde rum den 28 november 2010. Det ivorianska konstitutionsrådet, vars ledamöter har tillsatts av den avgående presidenten, fattade det olagliga beslutet att i strid med lagstiftningen ändra det av valkommissionen meddelade valresultatet, när det är konstitutionsrådets uppgift att se till att denna lagstiftning följs. Parlamentet anser att detta beslut strider mot den vilja som det ivorianska folket uttryckte i valet. Detta beslut måste rivas upp, eftersom landet annars inte kommer att kunna ta sig ur det politiska dödläge som följt efter valet och de våldsamheter som redan har rapporterats annars kommer att öka. För medborgarnas väl och ve och för freden i landet stöder jag därför vädjan till Laurent Gbagbo och uppmaningen att han ska avgå och överlämna makten till Alassane Ouattara, som väljarna gett sina röster som ett tecken på förtroende.
Sophie Auconie: Under många år var Elfenbenskusten arketypen för ett välfungerande avkoloniserat land. Detta mönstergilla föredöme för nyfunnen självständighet upplevde en avsevärd tillväxt under 1970- och 80-talen. Beklagligt nog har en latent politisk kris gradvis undergrävt Elfenbenskusten. Det senaste presidentvalet gjorde att oppositionsledaren Alassane Ouattara kom till makten. Den avgående presidenten Laurent Gbagbo vägrade att lämna ifrån sig makten. Sedan dess har landet präglats av en oerhörd förvirring. Två parter kämpar om makten och allvarliga händelser har kostat livet för anhängare från båda sidorna. Jag röstade för Europaparlamentets resolution, där man uppmanar president Gbagbo att respektera valresultatet och omedelbart ge plats åt sin berättigade efterträdare. Genom texten stöds även Afrikanska unionens åtgärder, som för närvarande innebär att man sätter press på landet i syfte att se till att det återgår till demokrati.
Corina Creţu: Det är beklagligt hur den andra omgången av presidentvalet i Elfenbenskusten genomförs. Våld, som orsakade dödsfall och personskador, ledde så småningom till en evakuering av de internationella observatörerna, vilket sätter ett stort frågetecken för hur pass korrekt detta val har genomförts och även för utvecklingen i landet efter valet.
Jag hoppas att landet, som en gång i tiden var en demokratisk modell för den afrikanska kontinenten, framgångsrikt kommer att ta sig ur dödläget med kraftmätningarna i samband med valet.
Ett mycket högt valdeltagande trots spänningarna visar vilket stort intresse det ivorianska folket har för landets framtid. Jag anser därför att det är viktigt att respektera folkets vilja, som uttryckts i ett val som tidigare ställts in sex gånger.
Elfenbenskusten har nu en möjlighet att sätta stopp för ett årtionde som har präglats av politisk och militär kris och tillfälliga regeringar, vilket har orsakat splittring i landet mellan lojalister i söder och rebeller i norr. Den enda hållbara lösningen är att folkets vilja, som uttryckts i valet, respekteras.
Diogo Feio: Situationen i Elfenbenskusten måste fördömas på alla nivåer. Det är oroväckande att väljarnas suveräna vilja inte respekteras och att den presidentkandidat som vunnit valet enligt Elfenbenskustens oberoende valkommission har hindrats av författningsdomstolen från att påbörja sitt ämbete. Det har inträffat allvarliga frihetsangrepp i samband med detta under den andra valomgången och inte minst har det uppstått ett klimat fyllt av spänningar och våld som har lett till flera dödsfall och personskador. Den politiska situationen i Elfenbenskusten är ohållbar, författningsdomstolens inställning är inte godtagbar och Laurent Gbagbos dåliga sätt att förlora på strider mot principerna om demokrati och rättsordning.
David Martin: skriftlig. - (EN) Jag stöder till fullo kravet i resolutionen på att Laurent Gbagbo ska avgå och lämna över makten till Alassane Ouattara, som demokratiskt har valts till president i Elfenbenskusten.
Louis Michel: Vi har en skyldighet att se till att det valresultat som kommer in från röstsammanräkningen respekteras, eftersom det uttrycker det ivorianska folkets vilja. De resultat som författningsdomstolen i Elfenbenskusten har förkunnat strider mot folkets vilja. Vi kan inte godta denna författningsvidriga, antidemokratiska kupp. Den 28 november 2010 förklarades Alassane Ouattara vara den rättmätige vinnaren i presidentvalet av Elfenbenskustens oberoende valkommission och av i stort sett hela världssamfundet. Det är absolut nödvändigt för stabiliteten i landet och för underregionen i stort att så snart som möjligt sätta stopp för Laurent Gbagbos strategi att försöka slingra sig.
Andreas Mölzer: Den politiska situationen i Elfenbenskusten är ytterst kritisk. I princip anser jag att det inte är EU:s uppgift att inta rollen som världspolis, eftersom andra länder måste kunna besluta om sitt eget öde utan att behöva få EU:s eller USA:s välsignelse. Men i det här fallet står vi inte inför folkets vilja i Elfenbenskusten, utan snarare inför den tyranniska underkuvningen av detta folk genom en etablerad elit. För några år sedan hade vi en situation i Europa där den politiska makten, som hade de militära medel som krävdes, tvingade in människor i en mycket tvivelaktig statsform. Det är viktigt att sådana makter inte fördrivs med våld. Det är dock lika viktigt att fredliga medel används för att sätta press på sådana personer, för att göra det svårt för dem att fortsätta med sin orättvisa politik. Av dessa skäl röstade jag för förslaget till resolution.
Maria do Céu Patrão Neves: Denna resolution är motiverad genom den allvarliga politiska och institutionella kris som äger rum i Elfenbenskusten till följd av den andra omgången av presidentvalet den 28 november 2010.
Valet, som övervakades av FN och EU, ägde rum på ett överlag tillfredsställande sätt. De resultat som lades fram av Elfenbenskustens oberoende valkommission, där man utropade Alassane Ouattaras seger, förkastades dock av landets författningsdomstol, som ändrade resultatet genom att påstå att bedrägeri ägt rum på vissa områden och förklarade den nuvarande presidenten, Laurent Gbagbo, som vinnare.
Eftersom demokratisk legitimitet endast kan bygga på allmänna val, vars resultat har bekräftats av FN, använder EU denna resolution, som jag röstar för, till att uppmana Laurent Gbagbo att avgå och lämna över makten till Alassane Ouattara, och att bestämt fördöma hotelserna mot EU:s observatörer. Genom denna resolution välkomnar parlamentet Europeiska rådets beslut om att vidta särskilda åtgärder mot dem som hindrar arbetet för fred och nationell försoning, och EU:s beslut om att införa sanktioner mot Laurent Gbagbo stöds.
Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Det var i dag en oerhörd samstämmighet i omröstningen om situationen i Elfenbenskusten. I Europaparlamentets resolution, som en röstades igenom med stor majoritet, står att Europaparlamentet anser att demokratisk legitimitet endast kan bygga på allmänna val, vars resultat har bekräftats av FN. Därför uppmanas Laurent Gbagbo att avgå och lämna över makten till Alassane Ouattara. Parlamentet uppmanar samtliga politiska krafter och väpnade styrkor i Elfenbenskusten att respektera folkets vilja såsom den speglas i resultatet av valet den 28 november, vilket tillkännagivits av den oberoende valkommissionen och bekräftats av FN:s generalsekreterares särskilde representant. Parlamentet fördömer de våldsamma sammandrabbningar som föregick tillkännagivandet av resultatet av presidentvalets andra omgång i Elfenbenskusten, och uttrycker sin starkaste medkänsla med offren och deras familjer. Parlamentet beklagar också den politiska oviljan att samarbeta och försöken att skrämma medlemmar i den oberoende valkommissionen, vilket ledde till att det preliminära resultatet försenades och därmed hindrade den demokratiska valprocessens gång.
Sonia Alfano: skriftlig. - (IT) Jag anser att det var en bra idé av kommissionen att närvara i parlamentet i dag för att rapportera om förbudet mot uppfödning av värphöns i icke inredda burar, som kommer att träda i kraft i januari 2012. Uppgifterna om genomförandet är inte särskilt hoppingivande och följaktligen krävs mycket tuffa åtgärder mot de medlemsstater som på grund av lättja inte har gjort några framsteg under en tid. Förbudet mot dessa burar har varit känt sedan 1999 och de medlemsstater som har anslutit sig senare har varit fullt medvetna om att de måste vidta åtgärder på området i enlighet med ett exakt tidsschema. En fördröjning kan inte godtas. Tidsfristerna måste respekteras för att EU:s åtgärder ska vara trovärdiga. Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt kräver att EU driver igenom sin politik, med tanke på djurens välbefinnande som kännande varelser. Vi får inte alltid gömma oss bakom problemet med konkurrenskraft, som inte bör betraktas som en fråga om kvantitet och priser, utan framför allt bör handla om kvalitet, miljömässig hållbarhet och även etik. Den kritiska och medvetna konsumenten måste stå i centrum för den nya ekonomiska modell som EU bör gå i spetsen för. Jag hoppas därför att kommissionen snarast och beslutsamt kommer att fortsätta att genomföra rådets direktiv 1999/74/EG, för att skydda både djur och konsumenter.
Luís Paulo Alves: Jag röstade för resolutionen eftersom jag förespråkar en viss flexibilitet för dem som redan har påbörjat anpassningen, men som inte har kunnat slutföra den på grund av den rådande krisen. Från och med den 1 januari 2012 kommer uppfödning av värphöns i icke inredda burar att förbjudas, och i och med detta kommer miniminormer för skydd av värphöns att införas. Det är därför viktigt att veta att kommissionen kan visa vilka framsteg som har gjorts i medlemsstaterna i deras förberedelser inför förbudet mot uppfödning av värphöns i konventionella burar från och med den 1 januari 2012, vilka åtgärder den kommer att vidta mot medlemsstater vars producenter inte följer bestämmelserna och vilka åtgärder den kommer att vidta för att förhindra eventuell orättvis konkurrens från tredjeländer på EU:s äggmarknad från den 1 januari 2012.
Sophie Auconie: För lite mer än tio år sedan antog EU ett direktiv i syfte att skydda värphöns mot hemska uppfödningsvillkor hos alltför många jordbrukare. På grund av argumentet om en avsevärd försämring av situationen i sektorn, som undergrävs av stigande foderpriser som orsakats av spekulation på spannmålsmarknaden, har ett flertal medlemsstater krävt en översyn av direktivet. Det bör antas senast 2012. Två år innan denna tidsfrist löper ut är det många jordbrukare som inte tillnärmelsevis uppfyller kraven för de nya normerna. I parlamentets nuvarande resolution uppmanas kommissionen att hålla fast vid sin ståndpunkt. Man välkomnar det samråd som kommissionen har inlett med yrkesverksamma inom sektorn, men uppmanar kommissionen att avslå den begäran om extra tid som vissa jordbrukare har framfört. Det har gått tio år sedan direktivet trädde i kraft.
Marielle De Sarnez: Efter den 1 januari 2012 kommer ägg från värphöns som hålls i burar som är mindre än 550 cm inte längre att säljas. Många jordbruksföretag uppfyller dock fortfarande inte normkraven. Detta kan leda till brist på ägg och högre priser i de fall där vissa medlemsstater inte är beredda att hålla sig till förbudet. Det kan även leda till ökad import av ägg från tredjeländer, som inte alltid uppfyller europeiska hälsonormer. Därför har parlamentet slagit larm. Producenterna och medlemsstaterna har uppmanats att se till att de handlar snabbt, särskilt med tanke på att de faktiskt har haft mer än tolv år på sig att uppfylla kraven i lagstiftningen. Producenter som har gjort investeringar för att kunna följa bestämmelserna och uppfödare av frigående höns bör kunna åtnjuta en rättvis konkurrens i EU.
Diogo Feio: Den fråga som har tagits upp här är grundläggande, inte bara med tanke på djurens hygien och välbefinnande, utan även på behovet av att garantera att direktiv 1999/74/EG tillämpas på ett effektivt sätt, för att förhindra potentiella konkurrensstörningar. Det har redan visat sig i andra sammanhang i fråga om djurtransport att bristande tillämpning och efterlevnad av EU:s bestämmelser av vissa producenter och distributörer skapar situationer med orättvis konkurrens och marknadsstörningar. Unionen måste därför visa att den kan vidta tvingande åtgärder för tillämpning och efterlevnad av sina direktiv på sitt eget territorium, för att marknaden ska fungera mer effektivt, utan avvikelser och störningar, genom att alla följer samma bestämmelser.
Peter Jahr: Förbudet mot konventionella burar från och med 2012 är en oerhörd framgång för djurens välbefinnande. Dessa enhetliga normer måste dock gälla i hela EU, i annat fall är de meningslösa. Det är viktigt att vi kämpar för samma tidsfrist i hela EU, för djurens skull och för de producenters skull som redan har investerat i alternativa jordbruksmetoder. För att skapa lika konkurrensvillkor måste kommissionen se till att ägg som produceras på felaktigt sätt inte tillåts nå den europeiska marknaden. Konsumenterna måste åtminstone kunna identifiera ägg och äggprodukter som producerats i enlighet med europeiska normer. När parlamentet beslutade om detta förbud var jag talesman för kristdemokraterna i fråga om djurens välbefinnande i den tyska förbundsdagen. Samtidigt försvarade jag resolutionen, eftersom den skulle gälla hela EU. Jag förväntar mig att kommissionen vidtar lämpliga åtgärder för att se till att alla medlemsstater håller tidsfristen. Detta innebär att inga fler konventionella burar får användas i EU efter 2012.
Giovanni La Via: Förbudet mot uppfödning av värphöns i traditionella burar träder i kraft i januari 2012. Risken att många företag inte kommer att följa direktivet gör oss bestörta. Vi befarar även att det kan uppstå bristande tillgång på och prisökningar för ägg, med tanke på att försäljningen av ägg från jordbrukare som inte följer rådets direktiv 1999/74/EG kommer att förbjudas. Jag röstade för resolutionen, eftersom en fördröjning vore otänkbar. Samtidigt har vi dock stöttat länder, exempelvis Spanien och Portugal, genom att införa ett instrument som garanterar en ”mjuk” övergång för företag som har börjat ändra sina uppfödningssystem, men som inte kommer att ha avslutat förfarandet innan tidsfristen löper ut. Det är inte min avsikt att försämra djurens välbefinnande genom att begära uppskov, utan i stället att understryka några viktiga punkter, som återigen måste upprepas med eftertryck. Först och främst uppmanas kommissionen att i enlighet med ömsesidighetsprincipen genomföra ett övervakningssystem för att kontrollera kvaliteten på ägg som importeras till EU och garantera att europeiska normer och bestämmelser respekteras fullt ut. Sedan uppmanas medlemsstaterna att inbegripa åtgärder i sina regionala utvecklingsplaner som syftar till att stödja värphönssektorn i dessa svåra tider.
David Martin: skriftlig. - (EN) Jag förespråkar starkt denna resolution, där man kräver att alla bestämmelser i direktiv 1999/74/EG om värphöns välbefinnande ska genomföras fullt ut i alla medlemsstater senast den 1 januari 2012. Inga förlängningar av tidsfristen eller ”infasningsperioden” kan godtas för någon medlemsstat, med tanke på att producenterna redan har haft tio år på sig att följa bestämmelserna. En fördröjning skulle få allvarliga följder för ett framgångsrikt genomförande i tid av alla framtida bestämmelser om djurens välbefinnande. I resolutionen uppmanar man även kommissionen att snabbt inleda effektiva överträdelseförfaranden, med tunga och avskräckande böter för bristande efterlevnad av alla direktivets delar.
Andreas Mölzer: När det har gått elva år sedan en bestämmelse antogs är det svårt att förstå hur det kan komma sig att så få framsteg har gjorts för att genomföra den. Detta kan i huvudsak anses bero på kommissionen, som tidigare ofta har mildrat sina ursprungliga bestämmelser, vilket har gjort att de inte längre tagits på allvar. Om det faktiskt visar sig att så är fallet även här kommer en slapp kompromiss att nås, vilket återigen kommer att undergräva EU:s trovärdighet. Min innerliga förhoppning är att det efter den 1 januari 2012 inte längre kommer att finnas några olagliga jordbruk på marknaden eller åtminstone att dessa kommer att åläggas sådana straffskatter att de inte längre kommer att ha några konkurrensfördelar. Av denna anledning röstade jag för betänkandet.
Rareş-Lucian Niculescu: skriftlig. - (RO) Jag röstade för ändringsförslag 2, som lagts fram av gruppen Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), eftersom många producenter redan har börjat investera för att modernisera sina uppfödningssystem eller är i färd med att påbörja sådana investeringar. Dessa investeringar kan inte genomföras över en natt och det vore orättvist att bestraffa de berörda producenterna. Genom ändringen kommer ett stort antal rumänska - och inte bara rumänska - producenter att börja modernisera sina system under den kommande perioden, så att de inte tvingas lägga ned sin verksamhet.
Alfredo Pallone: Rådets direktiv 1999/74/EG föreskriver ett förbud mot icke inredda burar från och med den 1 januari 2012. De europeiska jordbrukarna kommer att tvingas välja mellan att anpassa sina system så att de använder inredda burar, som är mer rymliga i syfte att förbättra djurens välbefinnande, eller att föda upp värphöns på marken utomhus eller i ekologiska system. Enligt färska undersökningar beräknar man att 30 procent av de europeiska jordbrukarna fortfarande använder icke inredda burar. Man har konstaterat att det kommer att bli väldigt svårt att hinna genomföra anpassningen till det nya systemet innan den tidsfrist som fastställs i direktivet löper ut. Så är till exempel fallet i Italien. I och med rådets möte (jordbruk och fiske) den 22 februari 2010 slog kommissionen fast att det inte finns några undantag för tillämpningen av förbudet. En ändring av resolutionen innebär dock en möjlig lösning för de producenter som har börjat byta ut sina uppfödningssystem till förmån för nya burar. Jag röstade därför för ändringen.
Frédérique Ries: skriftlig. - (FR) Djurens välbefinnande i allmänhet och värphönsens i synnerhet är en allvarlig fråga. Ett bevis för detta är inte bara EU:s lagstiftningsdirektiv från 1999 som innebär ett förbud mot användning av burar för värphöns från och med den 1 januari 2012, utan införlivandet av texten orsakade även en tvist mellan valloner och flamländare 2004. I den här debatten är det viktigt att vara lyhörd och hitta lösningar som innebär att man tar hänsyn till både djurens välbefinnande och de ekonomiska intressen som står på spel. De som säger att EU-lagstiftningen bör följas, att orättvis konkurrens mellan uppfödarna bör förhindras och att en övergångsperiod på tolv år är mer än tillräckligt lång tid för att göra avskrivningar på investeringarna, har rätt i det.
Men motståndarna, som kräver lite flexibilitet i bestämmelserna, särskilt i dessa spartider, och som säger att övergången till icke inredda burar eller system utan burar kommer att kosta en ansenlig mängd pengar för fjäderfäsektorn, som inte får något direktstöd från den gemensamma jordbrukspolitiken, de har också rätt i det. Därför stöder jag de tre ändringsförslag som lagts fram av gruppen Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och som återspeglar vardagens verklighet för alla europeiska uppfödare.
Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) I och med att denna resolution antas uppmanar Europaparlamentet kommissionen att stå fast vid förbudet mot burar från den 1 januari 2012, i enlighet med direktivet om värphöns välbefinnande (1999/74/EG), och kraftigt motsätta sig varje försök från medlemsstaternas sida att få igenom en förlängning av denna tidsfrist. Parlamentet betonar att principiellt skulle varje uppskjutande av eller undantag från förbudet allvarligt skada värphönsens välbefinnande, snedvrida marknaden och straffa de producenter som redan har investerat i system utan burar eller system med inredda burar. Parlamentet är allvarligt oroat över det stora antal medlemsstater och äggproducenter som ligger efter i tidsschemat när det gäller att iaktta tidsfristen 2012.
Csanád Szegedi: Jag stöder definitivt uppfattningen att man måste hitta en lösning för de fall där producenterna redan har börjat byta ut burarna, men antagligen inte kommer att slutföra detta innan nådatiden på tolv år går ut. Dessa jordbrukare måste få hjälp med att se till att de kan slutföra uppgraderingen av sina jordbruk så snart som möjligt, trots sina knappa resurser. Av denna anledning röstade jag för den föreslagna ändringen.
Artur Zasada: Jag röstade mot resolutionen, trots att jag starkt förespråkar att djurens välbefinnande ska skyddas. Behovet av att göra anpassningar för att följa kraven i direktivet, som innebär ett förbud mot konventionella burar, står utom all diskussion, men vi bör ge alla medlemsstater samma tid på sig att genomföra direktivet. De svårigheter som många europeiska producenter stöter på i samband med anpassningen till de bestämmelser som ska träda i kraft den 1 januari 2012 kommer att leda till en brist på konsumtionsägg på marknaden och avsevärt högre priser på sådana ägg, sämre konkurrenskraft inom sektorn jämfört med ägg från tredjeländer och högst sannolikt att produktionen stoppas eller till stor del trappas ned. Innan förbudet slutgiltigt införs bör vi bedöma hur situationen ser ut för genomförandet av direktivet, eftersom en bedömning av detta slag skulle kunna leda till förslag på övergångslösningar, i syfte att gradvis avskaffa icke inredda burar utan att missgynna producenter som redan uppfyller kraven i bestämmelserna.
| sv |
Gemenskapens tullkodex - Programmet Tull 2013 (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om
betänkandet av Janelly Fourtou, för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av en tullkodex för gemenskapen (Moderniserad tullkodex) - C6-0419/2005 -, och
betänkandet av Janelly Fourtou, för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om ett åtgärdsprogram för tullfrågor i gemenskapen (Tull 2013) - C6-0158/2006) -.
László Kovács: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Först av allt vill jag tacka såväl utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd som de andra utskott som har medverkat och särskilt Janelly Fourtou som föredragande för de betänkanden som ska diskuteras i kväll.
Moderniseringen av EU:s tullsystem är ett viktigt bidrag för att Lissabonmålen ska kunna uppnås. Den är helt nödvändig om vi vill att EU ska förbli ett attraktivt område för affärsverksamhet och för att EU-företagen ska behålla sin konkurrensförmåga gentemot omvärlden. I detta sammanhang är det ytterst viktigt att fördjupa den inre marknaden genom att göra EU till ett fullt integrerat tullområde.
Denna reform är också av avgörande betydelse om vi vill leva upp till de utmaningar som globaliseringen innebär och stärka tullens roll när det gäller att skydda våra medborgare och företag mot sådana trygghets- och säkerhetsrisker som förfalskning av varor, farliga varor eller den internationella terrorismens planer utgör.
Gemenskapens moderniserade tullkodex kommer att ge oss det regelverk som krävs för att utveckla ett enkelt och papperslöst system för tullar och handel som bygger på den bästa användningen av informations- och kommunikationstekniken.
Gemenskapens nuvarande tullkodex omarbetades 1992. Sedan dess har den bara förändrats i begränsad omfattning. Detta betyder att kodexen inte har hållit jämna steg med de radikala förändringarna av det system som gäller för tullar och affärsmän, särskilt när det gäller det snabba och oåterkalleliga införandet av utbyte av elektroniska uppgifter. Tullkodexen måste anpassas till det elektroniska systemet. Dessutom är det en vanlig uppfattning bland både tullmyndigheter och affärsmän att de nuvarande tullförfarandena är onödigt komplicerade. Förfarandena återspeglar inte heller tullarbetets ändrade inriktning som innebär att man går ifrån indrivning av minskande tullavgifter till tillämpning av icke-tariffära åtgärder. Detta innebär särskilt trygghets- och säkerhetsåtgärder, bekämpning av förfalskningar, penningtvätt och narkotika och sanitära åtgärder för att skydda konsumenterna och deras hälsa.
Det förslag till en moderniserad tullkodex som ligger på parlamentets bord i kväll jämte de förslag som ligger på rådets bord och de elektroniska tullarna kommer med ert stöd att leda till att tullarbetet fungerar bättre, snabbare och billigare.
Låt mig ännu en gång och nu mer specifikt vända mig till Janelly Fourtou och utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och tacka för deras detaljerade och ytterst värdefulla bedömning av kommissionens förslag till en moderniserad tullkodex. Jag vet att föredragandens rekommendationer stöds enhälligt i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Ert arbete kompletteras genom framsteg i rådet. Jag är glad att rådet (konkurrenskraft: inre marknaden, industri och forskning) den 4 december visade stort intresse för de viktigaste inslagen i reformen. Ministrarna stödde kraftfullt kommissionens förslag om en enda kontaktpunkt (single window), om centraliserad tullklarering och om tullombud, samtidigt som de uppmanade kommissionen att fortsätta arbetet med att genomföra förslagen på ett sätt som är godtagbart för alla medlemsstaterna.
Jag vill tacka parlamentet för dess konstruktiva bidrag till debatten om dessa tre frågor, men jag måste också tala om för er att kommissionens ståndpunkt är oförändrad i åtminstone en av dem. Kommissionen är således fast övertygad om att ackrediteringen av professionella tullombud inte är något som bör ingå i tullkodexen. Det finns en framtid för yrket på en öppen konkurrensutsatt marknad genom självreglering och genom erkännandet av status som godkänd ekonomisk aktör.
Även om det inte förekommer någon debatt om förslaget om elektroniska tullar i kväll vill jag ta tillfället i akt och tacka föredraganden Christopher Heaton-Harris och utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd för deras fulla stöd för ett ytterst ambitiöst kommissionsförslag. Det är förvisso utmanande att föreslå att alla medlemsstaterna och kommissionen ska förbinda sig att utveckla gemensamma elektroniska system för tullförslag senast ett överenskommet datum. Låt mig framhålla att ett kraftfullt stöd från parlamentet är mer än välkommet för att övertyga medlemsstaterna om att de trots budgetrestriktioner måste utveckla sina IT-system för tullverksamheten inom ramen för ett gemenskapsregelverk. Jag är övertygad om att rådet kommer att godkänna detta steg och att förslaget snart kan antas.
Jag uppskattar i hög grad Europaparlamentets och särskilt Janelly Fourtous insatser för att komma fram till en överenskommelse under en enda behandling av Tull 2013-förslaget. Detta kommer avgjort att garantera kontinuiteten i programverksamheten från och med den 1 januari 2008. Det snabba antagandet av programmet Tull 2013 visar att det råder bred enighet bland alla institutionerna om att det uppenbart är nödvändigt att se till att den inre marknaden fungerar effektivt på tullområdet. Tullsystemet genomgår faktiskt ganska stora förändringar. Programmet Tull 2013 kommer att vara ett viktigt instrument för att garantera effektivt samarbete och samordning mellan alla tullförvaltningar. Programmet kommer att underlätta införandet av nya transeuropeiska datoriserade system, det kommer att stärka nätverken mellan tulltjänstemännen och det kommer att främja inrättandet av gemensamma utbildningsenheter.
När de två tullförslagen under debatt och förslaget om elektroniska tullar slutligen har antagits av både parlamentet och rådet kommer de att göra det möjligt för EU:s tulltjänster att möta de stora utmaningarna. De kommer att bidra till att underlätta den internationella handeln och leda till enklare kontroll och de kommer att på ett effektivare sätt skydda våra medborgares hälsa, trygghet och säkerhet genom effektivare kontroller.
Janelly Fourtou : föredragande. - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! De tre betänkandena ”Moderniserad tullkodex”, ”Papperslös tull” och ”Tull 2013-programmet”, som vi diskuterar denna sammanträdesperiod, visar på den ökande betydelsen av tullarna och den roll de spelar i EU:s strävan efter konkurrenskraft och effektivitet.
Dessa tre betänkanden hänger intimt samman, men för att skapa större klarhet ska jag först presentera den moderniserade tullkodexen och sedan Tull 2013-programmet.
Som ni sa, herr Kovacs, är tullkodexen från 1992. Det var berättigat att modernisera den för att anpassa den till den rad olika uppgifter som tullen nu genomför, och de radikala förändringar som har skett inom den internationella handeln. Det handlar om att rationalisera tullförfarandena genom att lägga grunden till tullbehandlingssystem som är tillgängliga och förenliga inom hela EU. Därför åtföljs detta förslag av ett förslag om beslut om elektronisk tull, som Christopher Heaton-Harris är föredragande för.
Den nya tullkodexen omfattar 200 artiklar. Vi har koncentrerat oss på de viktigaste punkterna, eller åtminstone de mest kontroversiella punkterna, dvs. tullombudet, den godkända ekonomiska aktören, centraliserad klarering och kommittéförfarandet.
Artikel 11 gäller tullombuden. Hittills har nationell lagstiftning gjort det möjligt att reservera rätten till tullombudskap till en yrkeskategori. Inom ramen för den inre marknaden och den elektroniska miljön finns det emellertid inte längre någon anledning till detta monopol. Dessutom kan vissa företag ha en integrerad tjänst som hanterar tullformaliteter. Rätten till tullombudskap måste därför vara öppen för alla. I många medlemsstater är det dock vanligt att anlita tullombud, vilket är mycket användbart för små företag. Utan avsikt att behålla monopolet har därför utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd antagit ett ändringsförslag om att kriterierna för tullombudens status ska omfatta praktiska normer för kompetens eller yrkeskvalifikationer, för att tillfredsställa de medlemsstater som har svårt att godta att monopolet avskaffas.
Vi har ännu inte kommit på någon idealisk lösning. Denna fråga kommer säkert att tas upp igen vid andra behandlingen, eftersom vissa delegationer inom rådet fortfarande uttrycker sina reservationer, och går så långt att de kräver reglerad tillgång till yrket.
Den godkända ekonomiska aktören infördes i tullkodexen genom förordning 648 av den 13 april 2005 om inrättande av en tullkodex för gemenskapen. Denna förordning har ännu inte tagits i bruk, eftersom tillämpningsföreskrifterna för den just har antagits av kommissionen. Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd har infogat ett klargörande, och gjort en tydlig åtskillnad mellan ”godkänd ekonomisk aktör avseende förenklad tulldeklaration” och ”godkänd ekonomisk aktör avseende skydd och säkerhet”.
Centraliserad klarering innebär en enklare hantering, som i princip har mottagits väl, men medlemsstaterna undrar över inkasseringen av tullavgifter. Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd har intagit en tämligen radikal hållning och krävt att elektronisk tullklarering ska vara kostnadsfri, och att tullkontoren ska vara öppna hela dygnet. För att gynna en rättvis konkurrens mellan nationella tullmyndigheter måste bestämmelsen faktiskt gälla alla. Det är dock nödvändigt att se till att kontrollförfarandena är harmoniserade.
Slutligen innehåller förslagets bestämmelser många hänvisningar till kommittéförfarandet. Detta förfarande är nödvändigt eftersom det är nödvändigt att rådfråga sakkunniga för att fastställa tillämpningsföreskrifterna för kodexen. I enlighet med det nya interinstitutionella avtalet från juli 2006 är vissa villkor i kodexen underkastade det nya kommittéförfarandet med kontroll. Efter att ha inhämtat Europaparlamentets rättstjänsts yttrande om saken har vi därför i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd antagit ändringsförslag för att anpassa kommittéförfarandet efter de olika artiklarna. Utskottet för internationell handel antog ändringsförslag för medbestämmandeförfarandet för vissa villkor som normalt skulle ingå i deras behörighet på grund av det förstärkta samarbetsförfarandet. Vi ansåg emellertid att dess ståndpunkt stred mot den åsikt som utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd hade, och vi såg oss tvungna att förkasta dessa ändringsförslag.
Detta är helt kort de viktigaste punkterna i betänkandet, och som jag just sa är det mycket nära förknippat med betänkandet om Tull 2013-programmet. Halvtidsöversynen av Tull 2007-programmet har visat att detta program är väl lämpat för administrativa behov, och att det spelar en viktig roll för att hjälpa de deltagande länderna att utbyta erfarenheter. I denna översyn rekommenderas att man stärker de åtgärder som vidtas när det gäller utbildning och informationsutbyte. Programmet har en budget på 322,8 miljoner euro under sex år, och syftet är att tullsystemet i de deltagande länderna ska uppmuntra till regelbundet utbyte, för att förenkla och skynda på tullförfarandena och garantera säkerheten för medborgarna och för gemenskapens ekonomiska intressen.
De ändringsförslag som antogs i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd ligger i linje med rådets arbete, och jag vill särskilt tacka det finländska ordförandeskapet för att det, i syfte att tillfredsställa Europaparlamentets rimliga budgetkrav, vid många tillfällen har förhandlat med medlemsstaterna och försvarat vår ståndpunkt. Jag hoppas att vi därför kommer att kunna slutföra denna fråga vid första behandlingen
Betänkandena om tullar är mycket tekniska och komplicerade. Därför vill jag varmt tacka de olika personer som jag har talat med inom generaldirektoratet för skatter och tullunion, som alltid har hörsammat varje begäran från mig och gjort det lättare för mig att behandla dessa ämnen. Jag tackar också mina kolleger och ordföranden i vårt utskott för deras hjälp och stöd. I en tid när handeln håller på att öka, när organiserad brottslighet och förfalskningar hotar vår säkerhet och vår marknad, behöver tullombuden och de ekonomiska aktörerna vårt fulla stöd.
Jean-Pierre Audy : föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först av allt, herr kommissionsledamot, vill jag gratulera er till det viktiga arbete som ni och era tjänsteavdelningar har åstadkommit för att modernisera tullagstiftningen, vilket är en förutsättning för att vår inre marknad ska fungera bra. Jag vill också varmt gratulera Janelly Fourtou som har kommit med några mycket nyttiga förslag till förbättringar.
När det gäller internationell handel vill jag göra tre påpekanden om behörigheten mellan utskotten, kommittéförfarandet samt den parlamentariska dimensionen i den internationella handeln. Jag anser att vi måste få ett slut på rivaliteten när det gäller behörigheten mellan utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och utskottet för internationell handel, eller att denna rivalitet åtminstone inte får fördröja antagandet av den EU-lagstiftning som vår inre marknad så desperat behöver. Det är inte förnuftigt att förneka kopplingen mellan den internationella handeln och frågan om gemenskapens tullar. Vid en tidpunkt när man noga håller ögonen på EU beklagar jag att artikel 47 i vår arbetsordning har överträtts när det gäller det förstärkta samarbetet mellan utskotten, eftersom de ändringsförslag som man enhälligt röstat för i utskottet för internationell handel har avfärdats på ett reglementsvidrigt sätt och tyvärr inte kommer att röstas om i kammaren.
Men det gläder mig att det av våra ändringsförslag framgår att kommissionen har missbrukat kommittéförfaranden. Jag hoppas att man till slut kommer att tvingas tillämpa det nya kommittéförfarandet med kontroll, som infördes i det interinstitutionella avtalet från juli 2006. Här blir det viktigt att klargöra tillämpningen av artikel 194c, och kommissionen måste försäkra oss om att man inte avser att ändra gemenskapens tullkodex enligt ett internationellt handelsavtal som man gjorde upp i enlighet med artikel 133 i Maastrichtfördraget.
Vid en tidpunkt när misslyckandet med Dohadagordningen inverkar menligt på villkoren för den internationella handeln måste vi skydda våra producenter och konsumenter från säkerhetsproblem på grund av gränskontroller. I detta sammanhang har den parlamentariska dimensionen av den internationella handeln aldrig varit så viktig, särskilt frågan om hur gemenskapens tullar fungerar.
Andreas Schwab: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att uttrycka mitt hjärtliga tack till alla mina kolleger som har arbetat tillsammans med mig i detta svåra ärende, framför allt Janelly Fourtou, som har kämpat sig igenom dessa komplexa bestämmelser med stor framgång.
Föredraganden från vår grupp, Christopher Heaton-Harris, kan tyvärr inte närvara i dag, och därför kommer jag i dag som samordnare med ansvar för detta ärende att tala på hans vägnar och på vår grupps vägnar, om ni tillåter.
Gemenskapens tullkodex är ett mycket viktigt projekt, som kommer att bidra till att avlägsna kvarstående hinder på EU:s inre marknad, och som har global betydelse, vilket särskilt gäller förfalskningar och immateriell äganderätt. Tullkodexen möjliggör till exempel centraliserad klarering vid ett företags huvudkontor, vilket är särskilt viktigt för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Jag anser att detta betänkande om den moderniserade tullkodexen bidrar till att förenkla befintliga tullförfaranden, och också kommer att hjälpa till att förbättra konkurrensförmågan för EU:s företag.
Jag vill koncentrera mig på några få punkter. Redan från början var en kritisk punkt artikel 14 om godkända ekonomiska aktörer, som Janelly Fourtou har talat om. Jag anser att utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd har åstadkommit en bra kompromiss om detta, som ger dessa personer större frihet i genomförandet sin verksamhet. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater kommer därför att dra tillbaka sitt ändringsförslag 57 och stödja den kompromiss som uppnåddes i utskottet för den inre marknaden.
Denna kompromiss visar att vi vill att våra företag ska ha större frihet, och vi bör också visa omvärlden att bestämmelserna i den moderniserade tullkodexen har utarbetats för att gynna våra företag. Gemenskapens tullkodex kommer inte att förhindra en ökad konkurrenskraft.
Slutligen vill jag belysa och försvara ändringsförslaget till artikel 125 som lades fram av Christopher Heaton-Harris för vår grupp. Denna artikel gör att medlemsstaterna kan införa förenklingar utöver tullkodexen, inom ramen för bilaterala eller multinationella avtal. Den gamla tullkodexen omfattade redan möjligheten till närmare samarbete, och denna möjlighet utnyttjas redan i praktiken.
Det skulle skada våra företag om vi nu skulle överge denna ram, och jag menar att den också överensstämmer väl med Jean-Pierre Audys idéer.
Manuel Medina Ortega: för PSE-gruppen. - (ES) Herr talman! Jag har en känsla av att tvisterna bland ledamöterna har varit ytterst få när det gäller denna fråga, särskilt som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har dragit tillbaka sitt ändringsförslag 57. Jag anser att Janelly Fourtou och kommissionens tjänsteavdelningar i generaldirektoratet för skatter och tullar har gjort ett fantastiskt arbete och mycket tydligt och klart har förklarat en fråga som verkade komplex, men vi har fortfarande några få ändringsförslag som utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd är angelägna om att lägga fram.
Jag anser inte att den första gruppen ändringsförslag innebär några svårigheter, eftersom de handlar om att anpassa förslag om kommittéförfarandet till det nya kommittéförfarandeavtalet mellan parlamentet och de andra institutionerna. När det gäller de andra ändringsförslagen finns det fortfarande några oklara frågor, till exempel frågan om tullombud. En stor del av parlamentsledamöterna anser åtminstone att tullverksamhet kräver ett visst yrkesengagemang och inte kan ersättas med en abstrakt frihet att bedriva tullverksamhet. Det finns alltför många överväganden av personligt slag, inklusive säkerhetsöverväganden, som gör detta till ett verkligt yrke som måste bibehållas och inte får tas bort på grund av en avregleringsteori som inte har något att göra med verkligheten.
Jag är också positivt inställd till de ändringsförslag som utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd har lagt fram om godkända ekonomiska aktörer och även, särskilt för konsumenter och medborgare, om kostnadsfri elektronisk tullklarering och om att det ska finnas tillgång till dessa tjänster hela dygnet. Jag menar att det vore bra att förenkla tullförfarandena, som vanligen är mycket komplexa och stör den inre marknaden.
Liksom socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet i allmänhet förespråkar jag därför de ändringsförslag som lagts fram av utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Jag anser att Jean-Pierre Audy har absolut rätt när han tar upp frågan om kommittéförfarandet, men i enlighet med de rapporter som vi har fått från rättstjänsten, anser jag att den enda möjliga lösningen är den som antagits av utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, och att problemet inte handlar om konfrontation mellan utskotten, utan snarare om att vi alla måste anpassa oss till denna situation, med tanke på hur verkligheten ser ut. Jag anser därför inte att det finns några problem mellan de två utskotten.
Kort uttryckt samtycker vi till Janelly Fourtous betänkande. Jag anser att våra tre institutioner snabbt kan komma överens för att godkänna de två betänkandena. Vi hoppas att parlamentet utan problem kommer att godkänna ändringsförslaget från utskottet för ekonomi och valutafrågor.
Henrik Lax: för ALDE-gruppen. - Herr talman! Först ett varmt tack till föredraganden Fourtou för hennes förtjänstfulla arbete. Det finns i allmänhet ingen regel utan undantag och det är bra. Vår europeiska union består inte enbart av medlemsstater vilka till fullo skulle omfattas av gemenskapens tullregelverk. Unionen består också av territorier som av historiska och andra skäl på olika sätt varit tvungna att ställa sig utanför gemenskapens harmonisering av den indirekta beskattningen. Sådana territorier är t.ex. Åland, som tillhör Finland, öarna i Engelska kanalen, Kanarieöarna, Agios Oros i Grekland och de utomeuropeiska franska departementen.
Det är viktigt för både Europeiska unionen och dessa territorier att handel mellan dem kan ske så smidigt som möjligt. Eftersom dessa territorier är mycket olika också i förhållande till varandra i fråga om handeln med Europeiska unionen är det viktigt att det görs möjligt att införa särskilda undantag för dem. Detta gynnar Europeiska unionen och strävan att uppnå Lissabonagendans målsättningar.
Specialarrangemang för dessa områden skulle inte störa handeln inom gemenskapen och naturligtvis gagnas vi alla av att handeln löper smidigt och att det inte byggs upp onödiga byråkratiska hinder. Jag är därför glad att utskottet i sitt betänkande noterat detta behov och intagit en pragmatisk hållning. Min förhoppning är nu att också rådet och kommissionen kommer parlamentet till mötes på dessa punkter. Också bilaterala arrangemang måste i vissa fall vara möjliga. Det är viktigt att EU ger svar på befolkningens speciella behov och inte fastnar i standardlösningar som är lämpliga för många men inte alla. Jag är glad att också reformen av tullkoden kan bidra till att stärka medborgarnas tilltro till unionen, som ju har sviktat betänkligt på sista tiden.
Adam Jerzy Bielan: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av en tullkodex för gemenskapen är ett dokument som innebär en grundlig modernisering av den tullkodex som har varit i kraft sedan 1992. Denna modernisering är nödvändig med tanke på de radikala förändringar som har skett inom den internationella handeln. Syftet med förordningen är därför att förenkla tullagstiftningen och tullförfarandet. Den har utformats för att gagna affärsföretag och tullförvaltningar, minska kostnaderna för tullformaliteter och för att bemöta kommersiella utmaningar rörande säkerhet och skydd, upptäcka förfalskningar och penningtvätt, och även skydda hälsan och miljön.
Gemenskapens nya tullkodex går längre än till att förenkla vissa förfaranden. Grundläggande ändringar i tullagstiftningen har gjorts på flera områden. Detta dokument är mycket nära kopplat till betänkandet om datorisering av tullförfarandena. Det beslut som parlamentet och rådet har fattat om en elektronisk miljö för tullmyndigheter och affärsmän medger att det skapas och tillämpas säkra, kompatibla och tillgängliga elektroniska tullsystem som bör bidra till att förenkla och förbättra flödet i leveranskedjan och även tullförfarandena.
Det tredje förslaget om inrättande av ett handlingsprogram för tullar i gemenskapen, ”Tull 2013”, innebär att samarbetet mellan tullmyndigheter och tulltjänstemän intensifieras. Transeuropeiska informationsnät upprättas för att underlätta hanteringen av tullfrågor på den inre marknaden och medge att produkterna beskattas i enlighet med nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning på marknaden. Programmet spelar en nyckelroll för att den inre marknaden och förvaltningen av EU:s yttre gränser ska fungera smidigt. Det bidrar också till att uppnå kommissionens mål för åren 2005-2009 och målen i Lissabonstrategin.
Jean-Claude Martinez: (FR) Herr talman! En kodifiering är en stund av skarpsinne. Man överger en lagstiftning som man är underkastad till förmån för en lagstiftning som har tänkts ut. Jag är därför mycket nöjd med betänkandena om tullkodexen som våra kolleger och vänner, Janelly Fourtou och Jean-Pierre har sammanställt, särskilt därför att vi sedan 1919 i Tyskland, 1934-35 i Frankrike, 1938 i Mexiko osv. har förlorat vår ambition att kodifiera. Här ändrar vi förstås - låt oss inte vara naiva - tullbestämmelserna endast på grund av påtryckningar efter den 11 september från Förenta staterna, som vill ha tullar som inte längre hänger samman med budgetar utan med säkerhet. Därför har man lagt till kontroll av den godkända ekonomiska aktören, av tullombudet, osv.
Men förutom denna lilla kodifiering måste vi tänka på en tullkodifiering som rättsligt sett motsvarar globaliseringens utmaningar. Sedan den internationella havsrätten kodifierades i Montego Bay på 70-talet, och eftersom den internationella handelsrätten kodifierades i Marrakech på 90-talet, måste vi på 2000-talet tänka ut en tullkodex på den enda nivå som är lämplig för den internationella handeln, nämligen på global nivå.
Det finns en plats där man kan arbeta i riktning mot denna modell för en global kodex. Det är Världstullorganisationen i Bryssel, i partnerskap med WTO i Genève. Inspirationskällorna för denna modell existerar också, det är Tokyokonventionen och Brysselkonventionen om tullvärde och ursprungsbestämmelser. Det återstår ett syfte för denna modell för en tullkodex, nämligen en revolution i tulltekniken, så att vi kan överge det nuvarande ålderdomliga systemet och få tullavgifter som kan justeras, återbetalas, subventioneras och förhandlas.
Tullar som är justerade för ländernas olika produktionskostnad, återbetalade i form av en tullkredit som det importerande landet erbjuder det exporterande landet, subventionerade till förmån för exporterande länder i syd som skulle få ett tullkredittillägg, och slutligen förhandlade på börsen på samma sätt som protektionistiska utsläppskvoter. På så sätt kommer vi till slut att få en sammanjämkning mellan internationell frihandel, vilket är nödvändigt, och nationell social trygghet, som är lika nödvändig. Detta är ett äktenskap mellan David Ricardo, frihandelsförespråkaren, och Friedrich List, protektionisten.
Zita Pleštinská: (SK) Till att börja med vill jag tacka föredragandena Janelly Fourtou och Christopher Heaton-Harris för deras arbete med att sammanställa dessa tekniskt krävande betänkanden.
Ända från början har tullunionen betraktas som en hörnsten i Europeiska gemenskapen. Tullkodexen är ett praktiskt instrument som möjliggör smidig handel över gränserna, och den bör därför anpassas till de nya utmaningarna i den globaliserade ekonomin. Inrättandet och genomförandet av en moderniserad tullkodex är en logisk och viktig förutsättning för en effektiv utveckling av EU:s marknad.
Förslaget avspeglar insatserna för att skapa en tull- och handelsmiljö som grundar sig på förbättrad effektivitet i tullförfarandena genom informationsutbyte, undanröjande av den administrativa bördan och förenkling av handeln inom EU och internationellt. I denna teknikens tidsålder erbjuder ett elektroniskt system nya möjligheter för ett snabbare och mer effektivt genomförande av gemensamt erkända normer. Förslaget ger en unik möjlighet till att få bukt med befintliga avvikelser mellan medlemsstaternas tullsystem, eftersom det garanterar förbättrade samarbetsmöjligheter mellan de nationella systemen, vilket vi hittills har misslyckats med att främja på lämpligt sätt.
För närvarande håller säkerhetsrelaterade frågor på att bli en prioritet, och förslaget inriktas också på detta område. Det inkluderar särskilda åtgärder för att säkra de yttre gränserna och även skydd av uppgifter. Jag tror att dessa förslag kommer att godkännas vid omröstningen. I annat fall skulle vi paradoxalt nog blockera den fria handel som vi faktiskt strävar efter att underlätta.
Francisco Assis: (PT) Herr talman, som jag vill hälsa så hjärtligt, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag välkomnar naturligtvis detta initiativ och berömmer föredragandena för kvaliteten på deras arbete. Detta initiativ är mycket viktigt med tanke på att den kodex som nu gäller har varit i kraft sedan 1992. Den måste moderniseras för att återspegla de förändringar som har skett sedan dess, och vi måste ta itu med dessa förändringar.
Två aspekter betraktar jag som mycket viktiga. För det första kommer denna nya kodex att bidra till att öka den internationella handeln eftersom en förenkling av förfarandena kan leda till att EU-företagens konkurrensförmåga ökar, och på så vis leda till en starkare ekonomisk tillväxt. Att därför inrikta sig på ny teknik - och lägga större vikt vid denna teknik och till och med driva igenom att den används - är ett mycket betydelsefullt steg som bör bidra till att stärka EU-ekonomins konkurrenskraft.
Även en andra punkt bör belysas, som gäller strukturen i tullens närvarande funktioner. Säkerheten behöver höjas på olika nivåer för att skydda folkhälsan, garantera livsmedelssäkerheten och bekämpa sådan brottslighet som penningtvätt, förfalskningar och bedrägerier på ett mer effektivt sätt. Med andra ord måste konsumenterna skyddas bättre.
Avslutningsvis vill jag säga att detta förslag är ett positivt steg i rätt riktning för att på ett mer effektivt sätt skydda både de europeiska tillverkarnas och konsumenternas intressen. Som sådana stöder vi naturligtvis förslaget.
Seán Ó Neachtain: (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för hennes arbete med denna fråga. Men jag vill tala om en specifik fråga som gäller tullpolitik. Det största enskilda problemet för EU:s tullpolitik är för närvarande den turkiska regeringens ovilja att genomföra Ankaraprotokollet. Turkiet lovade EU för 18 månader sedan att genomföra protokollet, och följaktligen skulle turkiska hamnar och flygplatser öppnas för cypriotiska fartyg och flygplan. Turkiet har inte uppfyllt detta politiska åtagande som är ett centralt inslag i Turkiets förhandlingar om anslutning till EU.
I förra veckan erbjöd sig Turkiet att öppna en hamn för cypriotisk trafik. Detta erbjudande gavs inte ens skriftligen till det finländska ordförandeskapet, och under alla omständigheter ligger det långt från den turkiska regeringens uttalade åtagande att genomföra protokollet. Det är nu mycket sannolikt att upp till åtta kapitel i Turkiets anslutningsförhandlingar med EU kommer att skjutas upp någon gång under den här veckan, vilket är vad Europeiska kommissionen rekommenderar.
I ett bredare perspektiv står Turkiet inför den reella möjligheten att anslutningsförhandlingarna med EU tills vidare inställs helt om landet inte genomför Ankaraprotokollet och öppnar turkiska hamnar och flygplatser för cypriotisk trafik.
Konstantinos Hatzidakis: (EL) Herr talman! Jag anser att föregående talares inlägg var mycket bra och verkligen lägligt, och jag samtycker till allt som han sa. Men jag vill inte bara nöja mig med det som han sa, utan jag vill hänvisa till den viktigaste frågan i dagens diskussion genom att säga att teknik, Lissabonstrategin och logiken bakom den gemensamma marknaden tvingar oss att modernisera tullkodexen.
Tullombudens känsliga situation och deras särskilda yrkeskaraktär gör att man måste specificera vissa kriterier för att de ska kunna genomföra sin verksamhet på ett riktigt sätt, utan att dessa kriterier får en negativ effekt på den inre marknaden eller den fria förmedlingen av tjänster. Det är den ekvation vi måste lösa. Därför har vi ändrat artikel 11 i den nya tullkodexen, så att det inte finns någon numerär begränsning i detta särskilda yrke, så att erkännandet av tullombuden etableras i alla EU:s medlemsstater, och så att det i allmänhet naturligtvis finns fri konkurrens inom sektorn.
Å andra sidan har flera av mina kolleger, och även jag, insisterat på att kriteriet för praktiska normer eller yrkeskvalifikationer för personer som vill bli tullombud måste anges noggrant. Då kommer nyttan med yrket att erkännas, samt de betydande tjänster som tullombuden tillhandahåller till både företag och tullmyndigheter. I första hand kommer det att garantera säkerhet och skydd för allmänhetens intressen.
Därför anser jag att vi genom det förslag som Europaparlamentet har lagt fram i dag kommer att få en bra jämvikt. I detta sammanhang vill jag tacka Janelly Fourtou för hennes insatser för att åstadkomma denna användbara kompromiss i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd.
Maria Matsouka: (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Om vi vill inrätta en gemensam marknad i enlighet med villkoren i Lissabonstrategin och bli starkt konkurrenskraftiga på global nivå så är det klart att vi inte har något annat val än att på ett effektivt sätt möta dessa handelsutmaningar och anpassa oss till den snabba tekniska utvecklingen. Därför måste vi inte bara undanröja byråkratiska tullförfaranden utan också på djupet ändra den lagstiftning som styr dem.
Även om vårt mål är att förenkla handelstransaktioner mellan medlemsstaterna samtidigt som vi garanterar säkerhet och skydd för EU:s medborgare, skulle ett sådant mål inte kunna uppnås utan tullombudens närvaro, som är specialiserade yrkesmän med certifierade kunskaper. Därför anser jag att det är nödvändigt att ackreditera rätt personer genom att tillämpa de mest allmänt accepterade kriterierna.
Jag anser att tullklarerarna utgör den nödvändiga garantin för kunskap och erfarenheter för att utföra tulluppgifter och därför måste de betraktas som godkända tullombud. Låt oss inte glömma att de finns som en yrkesgrupp i de allra flesta medlemsstaterna och att de spelar en viktig roll till gagn för alla finansiella ombud och särskilt för små och medelstora företag, vars verksamhet är av stor vikt för EU:s tillväxt.
Avslutningsvis vill jag betona att en modernisering av tullkodexen inte på något vis kan betraktas som en avveckling av arbetsmarknaden för seriösa yrkesmän som historiskt sett har visat sig vara effektiva.
Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk: (PL) Herr talman! EU:s tullsystem bör tjäna två huvudsakliga syften. För det första bör det skydda gemenskapens ekonomiska och finansiella intressen, och för det andra bör det underlätta lagligt handelsutbyte och ge snabbare och enklare tullformaliteter.
Trots att vi har haft Tull 2007-programmet och ett anslag på närmare 150 miljoner euro, har dessa mål inte uppnåtts fullt ut. Man behöver bara tänka på den negativa effekt som storskalig smuggling av alkohol och tobaksprodukter, och på sista tiden även flytande bränslen, har haft på den inre marknaden. Denna organiserade smuggling destabiliserar inte bara den inre marknaden utan drabbar även EU:s budget eftersom den går miste om hundratals miljoner euro som den borde ha fått tack vare tullavgifter.
Detta påverkar även handeln med livsmedel. Det dyker ofta upp produkter som säljs på marknaden till priser som är betydligt lägre än produktionskostnaden, vilket tyder på att tullsystemet har kringgåtts. Detta skedde nyligen på fjäderfämarknaden i Polen, och under de senaste två åren har det också förekommit problem med frusna jordgubbar från Kina.
Det andra syftet med tullsystemet, nämligen underlättande av handelsutbyte, uppfylls inte. Detta är särskilt märkbart utmed EU:s östra gräns mot Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Besvärliga förfaranden, korruption och milslånga fordonsköer bidrar till att göra det ointressant att exportera varor från EU.
Jag hoppas innerligt att anslaget på 323 miljoner euro för genomförandet av Tull 2013-programmet kommer att möjliggöra betydande förbättringar.
László Kovács: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka ledamöterna för deras värdefulla bidrag till debatten och för den positiva inställningen till kommissionens förslag.
Kommissionen har som sig bör diskuterat parlamentets 58 ändringsförslag till den moderniserade tullkodexen och har funnit att de flesta av dem - så många som 32 - är godtagbara, att 9 är godtagbara i princip eller delvis och att endast 17 är oacceptabla.
Jag vill påpeka att de ändringsförslag som kommissionen anser vara oacceptabla handlar om de nyckelfrågor som jag betonade tidigare och som vanligtvis diskuteras av både parlamentet och rådet.
Jag måste upprepa att kommissionen när det gäller tullrepresentation - ändringsförslagen 14, 19 och 57 - anser att ackrediteringen av professionella tullombud ligger utanför tullkodexens räckvidd. Kommissionen erkänner helt och fullt den roll tullombuden spelar inom handeln. Dessa ombud bör i likhet med alla andra ekonomiska aktörer ha rätt att utöva sitt yrke i en annan medlemsstat, och yrkeskompetens i en medlemsstat bör erkännas i en annan. Detta är ett grundläggande inslag i den inre marknaden och det är viktigt i ett elektroniskt system.
Kommissionen samarbetar aktivt med yrkesorganisationerna, som till exempel CLECAT och CONFIAD, lyssnar på deras farhågor och försöker finna en tillfredsställande lösning. Den förändring som föreslås innebär betydande fördelar för affärsverksamheten i allmänhet, som till exempel ökad konkurrens mellan personer som tillhandahåller tullklareringstjänster, och den öppnar nya och mer omfattande affärsmöjligheter för tullrepresentanter utanför de nationella gränserna.
När det gäller kommittéförfarandet anser jag att våra juridiska avdelningar har kommit fram till slutsatser som inte är alltför olika. Det finns faktiskt ett antal artiklar där kommissionen anser att granskningen i regleringsförfarandet inte bör tillämpas, men i de flesta fall är våra institutioners respektive analyser samstämmiga.
Jag vill förtydliga varför kommissionen inte kan stödja vissa ändringsförslag. Det första jag bör nämna är ändringsförslag 21 där det föreslås att orden ”administrativa och straffrättsliga” ska strykas i artikel 22.1. Alla medlemsstater tillämpar straffrättsliga påföljder i tullfrågor, och även om de inte alltid beskrivs som administrativa påföljder tillämpar de åtgärder av administrativ natur som syftar till att straffbelägga brott mot tullreglerna. Det finns till exempel möjligheter att dra tillbaka eller upphäva tillstånd i händelse av allvarligt missbruk. Sådana administrativa åtgärder spelar en viktig roll för att tullagstiftningen ska kunna tillämpas på ett enhetligt och rimligt sätt. Därför är det nödvändigt att både administrativa och straffrättsliga påföljder även i fortsättningen uttryckligen nämns i artikel 22.1.
Kommissionen kan inte instämma i ändringsförslagen 23 och 25 som gäller tullavgifter. Kommissionens avsikt är helt enkelt att så långt som möjligt begränsa indrivningen av tullavgifter. Framför allt ska sådana avgifter inte tas ut för upprättandet av elektroniska deklarationer. Å andra sidan anser vi det olämpligt att förhindra att avgifter tas ut i de fall då det krävs att tullpersonalen arbetar utanför normala öppettider. Vi anser att det är legitimt med tullavgifter endast i de fall då tullen tillhandahåller en tjänst som går utöver deras normala uppdrag.
Jag bör också nämna ändringsförslagen 30, 40 och 41 vilkas syfte är att ge järnvägsföretagen fördelar. Kommissionen kan inte godta dessa ändringsförslag eftersom de står i strid med våra ansträngningar att skapa likvärdiga möjligheter för alla transportaktörer, såväl på vägar och sjöleder som i luften. I själva verket är det sannolikt att de ursprungliga förslagen har missuppfattats, och jag är övertygad om att de kommer att framstå som både logiska och rättvisa när de väl har förklarats ytterligare.
Avslutningsvis kan jag försäkra er om att dessa frågor kan och kommer att behandlas både skyndsamt och seriöst. Med tanke på den anda av öppenhet och samarbete som hittills har präglat samråden både i parlamentet och i rådet är kommissionen övertygad om att det går att finna praktiska och lämpliga lösningar så att den moderniserade tullkodexen kan träda i kraft 2009 som planerat.
När det gäller förslaget om programmet Tull 2013 bekräftar jag att kommissionen helt stöder de ändringsförslag som har lagts fram av parlamentet. Jag hoppas att Janelly Fourtous betänkande kommer att antas av en stor majoritet i morgon.
Låt mig avslutningsvis upprepa att Europaparlamentets kraftfulla stöd för förslaget om elektroniska tullar förvisso kommer att uppskattas av rådet och påskynda antagandet av förslaget.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
| sv |
1. Madagaskar (
| sv |
12. Gränsöverskridande krishantering inom banksektorn (
| sv |
Åtgärder att vidta genom fjärranalystillämpningar som inrättats inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om de åtgärder som kommissionen avseende perioden 2008-2013 ska vidta med hjälp av det system för fjärranalys som inrättats inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken - C6-0273/2007 -.
Mariann Fischer Boel: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Innan jag går in på innehållet i detta betänkande vill jag tacka föredraganden, Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, och ledamöterna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för det arbete de lagt ned på utvärderingen av kommissionens förslag.
Jag vill först framföra några allmänna kommentarer för att sätta kommissionens förslag i rätt sammanhang. Kommissionens förslag rör det agrometeorologiska system som används för avkastningsprognoser och övervakning av grödor inom Europeiska unionen. Detta system utvecklades under 1990-talet och har varit fullt fungerande sedan 1998. Jag måste säga att jag tycker att detta är ett mycket användbart verktyg.
Systemet tillhandahåller korrekt information till kommissionens tjänsteenheter om situationen inom sektorn för grödor och bistår dessutom kommissionen när det gäller att fatta lägliga beslut inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, och därför anser jag att det är helt naturligt att det finansieras från garantifonden.
Låt mig säga följande om några av förslagen i betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Ni är oroliga över användningen av de uppgifter som samlas in. Jag vill vara mycket tydlig på den här punkten. Syftet med detta system är inte kontroll, och det kan inte och kommer inte att användas för kontroll av jordbrukare inom Europeiska unionen.
Om vi ser på det ur en teknisk synvinkel är upplösningen på de satellitbilder som systemet åstadkommer alldeles för låg för att de ska kunna användas för kontroller, och detta system - det måste också klargöras - har inget att göra med vårt integrerade system för administration och kontroll (IACS).
Föredraganden framhåller också att det inte råder enighet om att det system som föreslås faktiskt fungerar. Arbetet med att utveckla systemet inleddes i slutet av 1980-talet, och som jag sa tidigare har det, sedan det togs i bruk 1998, faktiskt tillhandahållit avkastningsprognoser regelbundet till kommissionens tjänsteenheter. Vi använder denna information dagligen, till exempel i vår analys av leverans- och prisutveckling inom spannmålssektorn.
Förra året, i september 2007, tillhandahöll kommissionen en bedömning av systemet i en rapport till Europaparlamentet och rådet som faktiskt demonstrerade systemets användbarhet. Systemet har också införlivats på nationell nivå i flera medlemsstater, och andra länder använder eller håller på att utveckla liknande verktyg, så på denna punkt är jag inte helt enig med er.
Slutligen välkomnar jag principen om att upprätta en förteckning över projekt och initiativ på området för rymden och fjärranalys. Detta förslag är emellertid inte rätt plats för detta. Det skulle faktiskt falla inom ramen för det europeiska initiativet för global övervakning för miljö och säkerhet. Vi är alltså inte helt och hållet på samma sida, men jag ser fram emot att få höra ledamöternas kommentarer.
Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf: föredragande. - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! I samordningsgruppen för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling övervägde vi om vi skulle utarbeta ett betänkande om denna fråga eller låta den passera utan något betänkande. Jag fick uppgiften att undersöka denna fråga mer djupgående, och vi beslutade därefter att vi skulle utarbeta ett betänkande, vilket innebär att vi båda kan diskutera frågan igen här i kväll - vilket är nyttigt i sig.
Vi fastnade faktiskt på några punkter, vilket avspeglas i de ändringsförslag som vi har utarbetat. För det första står det i kommissionens rapport att förslaget till stor del var oomtvistat, såväl i rådet som på övriga håll. Våra efterforskningar har emellertid avslöjat att några länder, särskilt i norra Europa, inte kan göra så mycket med satellituppgifterna eftersom allt fortfarande är snötäckt där när bilderna tas.
För det andra samlas uppgifterna in av privata företag som tillhandahåller dem till kommissionen, och dessa privata företags främsta kunder är gas- och oljeindustrierna, en bransch där det förekommer en viss grad av spekulation. Det vi måste försäkra oss om - och detta är skälet till att vi vill utöva våra parlamentariska kontrollbefogenheter - är att de insamlade uppgifterna verkligen inte har något samband med eventuella privata spekulativa ambitioner, utan att de endast används, som ni har sagt, för att ta fram prognoser om skörd och avkastning. Ni känner emellertid också till att exakt samma uppgifter utnyttjas för att spekulera i framtida prognoser för basvaror på börsen, och dessa prognoser skulle kunna användas för det ändamålet.
Innan jag går vidare vill jag betona att kommissionen och parlamentet visst delar ett gemensamt intresse här men att parlamentet har en kontrollfunktion, och därför är det förnuftigt att diskutera den här saken och begära in rapporter från kommissionen som tydligt visar vad som har skett med dessa uppgifter, hur de registreras och vilka ändamål de tjänar. Det handlar i grund och botten om att uppmana er att redovisa vad som sker under de kommande åren.
Därför blev vi naturligtvis något förbryllade över att få höra att den finansiella grunden för denna datainsamling plötsligt skulle ändras. Hittills hade vi haft en särskild budgetpost, inom vilken ökningar av anslag och förslag om att behålla anslagen måste diskuteras. Nu ska dessa verksamheter flyttas över till Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ), som parlamentet har mindre kontrollbefogenheter över. När Lissabonfördraget träder i kraft i början av 2009 kan vi visserligen utgå ifrån att garantifonden inte längre kommer att finnas kvar och att parlamentet därför kommer att få fullt budgetansvar för dessa frågor. En sådan strategi föreslogs åtminstone, och när vi fick rapporten stod det ännu inte klart om fördraget skulle förverkligas. Så vi sa nej, vi vill inte göra några ändringar nu, det borde förbli som det är, nämligen i en budgetpost som sedan kunde kontrolleras av parlamentet på utgiftssidan.
På det hela taget anser jag att vi verkligen har viktigare problem att diskutera och försöka lösa om hälsokontroller än frågan om våra förhandlingar här i kväll. Jordbrukare är emellertid mycket känsliga när de misstänker att man spionerar på dem. Ni har klargjort att detta inte handlar om övervakning eller spionerande. Jag kommer gärna att vidarebefordra det budskapet, men ni måste förstå oss. Från parlamentets sida måste vi försäkra oss om att ni menar detta. Det är på grund av vår ansvarsskyldighet inför våra väljare som vi har diskuterat denna fråga och tar upp detta ämne.
Esther Herranz García: för PPE-DE-gruppen. - (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! God kväll, här diskuterar vi jordbruk ännu en afton. Som kommissionen konstaterar i sitt meddelande har fjärranalyser under de senaste åren visat hur vi kan hantera förvaltningsbehoven inom den gemensamma jordbrukspolitiken på ett lämpligt sätt. De traditionella statistik- och prognossystemen inom jordbruket börjar bli omoderna i och med den nya tekniken som tränger in i alla aspekter av livet.
Med hjälp av fjärranalys har det även varit möjligt att förbättra observationernas exakthet, objektivitet, hastighet och frekvens, och den har bidragit till besparingar av uppföljningskostnader och övervakningen av jordbruksutgifterna. Fjärranalys är därför ytterst välkommet inom den gemensamma jordbrukspolitiken.
I det förslag till betänkande som kommer att gå till omröstning i morgon stöds kommissionens ståndpunkt i allmänhet, utom en punkt som jag anser vara viktig eftersom den rör finansieringen av åtgärden. I utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling stödde jag föredragandens förslag om att inrätta en särskild budget för fjärranalys på 9,2 miljoner euro utanför Europeiska garantifonden för jordbruket för att säkra framtida gemenskapsstöd till utveckling av fjärranalys i alla medlemsstater.
Jag välkomnar därför resultatet av omröstningen i utskottet och att man i betänkandet påpekar behovet av att använda datorresurserna vid Gemensamma forskningscentrets anläggning Ispra där rymddata sammanställs, i stället för kommissionens förslag om att skapa en ny datorinfrastruktur.
Vi bör följaktligen rationalisera både infrastrukturerna och den finansiella budgeten, och vi i parlamentet bör därför stödja det betänkande som vi ska rösta om i morgon.
Lily Jacobs: för PSE-gruppen. - (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ingenting är omöjligt med teknik. Vi behandlar ett förslag från kommissionen om en förlängning av det program som använder den modernaste tekniken för att övervaka vårt europeiska jordbruk. Efter åratal av forskning kan de berörda forskarna med rätta vara stolta över sig själva.
Genom att använda satelliter är det till exempel möjligt att övervaka användningen av och tillståndet för mark, undersöka effekterna av klimatförändringen och till och med göra prognoser för skördar. Detta innebär att vi kan hålla ett öga på situationen och agera i god tid för att förutsäga och parera problem, som den dåliga spannmålsskörden detta år.
Jag är ingenjör i botten och anser att detta slags praktiska lösningar med teknik med principer för att främja vårt välbefinnande är mycket spännande. Ett ”tamtam”-system för jordbruket. Vem hade någonsin kunnat tänka sig det? Nu måste vi överväga om vi från parlamentets sida är för ytterligare forskning i och användning av denna tillämpning. Hur ska vi kunna säga nej till det?
Jag rekommenderar mina kolleger i PSE-gruppen att rösta för detta förslag till förordning, man jag vill påpeka ett par saker för kommissionsledamoten, som finns med oss så här sent på kvällen.
För det första har jag mina tvivel om att budgeten och programmet ska införas i garantifonden. Hittills har detta projekt haft sin egen budgetpost, som har gjort det möjligt för parlamentet att övervaka situationen och få regelbunden information. Trots det bevisade värdet av detta program fortsätter forskningen fortfarande. Jag skulle tycka att det var särskilt olyckligt om kommissionen inte längre skulle rapportera till oss om framstegen och resultaten med programmet eller kostnaderna i samband med det. Som ledamot av parlamentet och en berörd part uppmanar jag till att den separata budgetposten behålls så att vi kommer att hållas informerade även i framtiden och kan delta i behandlingen.
För det andra skulle jag vilja att alla forskningsresultat gjordes fritt tillgängliga för andra berörda parter, såsom universitet och forskningsinstitut. Uppgifter som framkommer tack vare projekten Mars och Lucas kan vara enormt användbara, särskilt inom klimatforskningen.
Jag kommer att avsluta mitt jungfrutal i plenum med en särskild uppmaning till öppenhet. Jag hoppas på ett positivt gensvar från Mariann Fischer Boel.
Samuli Pohjamo: för ALDE-gruppen. - (FI) Herr talman! Jag vill först tacka föredraganden Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf för hans utmärkta förberedande av detta ämne för debatten. Han har arbetat hårt och pekat på de brister och problem som är förknippade med fjärranalys.
Ett försiktigt tillvägagångssätt, betoning på öppenhet och exakt angivande av tillämpningsområdet är lämpligt i detta sammanhang. Som bäst är fjärranalys ett sätt att snabbt få information om tillståndet för jordbruksföretagen, grödornas avkastning och odlingsförhållanden. Denna information kan sedan till exempel användas inom forskningen, i planeringen av marknadsföring av jordbruksprodukter och inom förvaltningen av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Som föredraganden påpekar finns det fortfarande många brister i de metoder som används. Förhållandena varierar mellan medlemsstaterna och uppgifterna från de olika medlemsstaterna är inte fullständigt jämförbara. I mitt land, Finland, är till exempel snötäckta jordlotter ofta alltför små för att det ska vara möjligt att fastställa ytområden med hjälp av satellitbilder. Eftersom så är fallet är ändringsförslaget om att den information som erhålls endast ska användas för att uppskatta skördar och inte för kontrolländamål passande.
I dag belastas jordbrukarna med byråkrati, pappersarbete och konstant övervakning. De blir föremål för orimligt stränga påföljder om de oavsiktligt gör misstag till följd av dåliga råd. När fjärranalysmetoderna utvecklas får man hoppas att de kommer att bidra till att minska byråkratin, som är en ständig plåga för jordbrukarna.
Först måste vi emellertid få mer exakta resultat från forskningen för att försäkra oss om att metoderna verkligen är tillförlitliga och att jordbrukarna behandlas opartiskt. När nya metoder introduceras måste vi försäkra oss om att jordbrukarnas integritet skyddas och att hela processen är öppen.
Bogdan Golik: (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Det krävs framför allt exakta och tillförlitliga uppgifter för att den gemensamma jordbrukspolitiken ska fungera ordenligt.
Bland andra applikationer gör fjärranalysteknik det möjligt att övervaka odling och sammanställa skördeprognoser. Detta blir ännu viktigare med tanke på den ökande klimatförändringen. Genom att använda fjärranalys kan vi identifiera de förhållanden som är ogynnsamma för plantornas utveckling i ett tidigare skede, och till följd av detta kan vi snabbare sammanställa prognoser om vilka områden som hotas av torka. Genom denna teknik tillhandahålls uppgifter för ekonometriska modeller, som vi ofta använder oss av när vi överväger konsekvenserna av att ändra den gemensamma jordbrukspolitikens fungerande. Om vi har mer exakta uppgifter redan från början kan vi minska sannolikheten för fel i prognoserna om möjliga scenarier.
Därför anser jag att det är centralt att fortsätta med Marsprojektet. Finansieringskällorna för projektet bör emellertid förbli oförändrade, dvs. inom ramen för en separat budgetpost, och inte från Europeiska garantifonden för jordbruket. Eftersom projektet finansieras av EU-medel, dvs. från våra medborgares skattepengar, anser jag att en undersökning av Marsprojektets effektivitet och programmets potentiella tillämpningar som inte har börjat användas ännu bör genomföras.
Som vanligt vill jag gratulera föredraganden till ett utmärkt betänkande, och jag håller fullständigt med honom om att vi måste försäkra oss om att systemet blir mer konsoliderat och framför allt, mer produktivt och användbart.
Den sista frågan jag vill ta upp är tillgången till uppgifter. Alla bör ha rätt att använda denna informationskälla, inte bara EU:s beslutsfattare utan även medlemsstaterna, forskningsinstitut och akademiska institutioner. Uppgifterna kan även vara användbara för själva jordbruken: jordbrukarna skulle till exempel kunna använda den information som erhålls med hjälp av fjärranalys för att optimera jordbruksbehandlingsmetoder.
Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk: (PL) Herr talman! Jag stöder föredragandens ståndpunkt och vill betona att fjärranalysteknik kan vara användbar för kommissionen. För det första kan fjärranalys bidra till att styra jordbruksmarknaderna, för det andra möjliggör den övervakning av odling samtidigt som man kan sammanställa prognoser om skördar och för det tredje och sista bör detta prognosarbete påverka priserna på råmaterial från jordbruket, vilket kommer att bli särskilt viktigt under de närmaste åren i ett läge av ständigt höjda livsmedelspriser.
Även om bara några av de ovannämnda målen skulle uppfyllas skulle detta vara tillräckligt för att inse att fjärrkontroll är en metod som ger viktig information och är till stor nytta för en lämplig förvaltning av marknaderna för enskilda jordbruksprodukter.
Samtidigt som min bedömning av metoden är positiv vill jag emellertid påpeka att jag instämmer i föredragandens åsikt om att arbetet inom detta område bör finansieras från en särskild budgetpost, inte från EGFJ.
Paul Rübig: (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag inbjöds nyligen till ett Rotaryklubbmöte, där en mycket intressant diskussion fördes. En Rotarymedlem som var en häftig EU-kritiker beklagade att det förekommer så mycket bedrägerier inom EU, att detta var okontrollerat och att vi hade särskilt stora problem inom jordbruket. Intressant nog sa en jordbrukare några minuter senare att han just hade genomgått en inspektion som hade genomförts mycket strikt och noggrant och att han inte kände till något annat verksamhetsområde som var föremål för så grundliga kontroller som jordbruket.
Jag anser att detta mycket tydligt visar vad som behövs, nämligen information om vad som egentligen händer. Det är skälet till att bästa praxis och riktmärkning är absolut nödvändiga om vi ska kunna förklara för EU:s allmänhet hur viktig jordbrukspolitiken faktiskt är för oss.
Jean-Claude Martinez: (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr Graefe zu Baringdorf! Detta förslag till förordning om inrättandet av systemet för fjärranalys är intressant. De franska jordbrukarnas ledare Michel Debatisse lade fram ett förslag om fjärranalys i parlamentet på 1990-talet; vid det tillfället var tillämpningsområdet boskapsuppfödning. Tanken var att fästa mikrochip i öronen på nötkreatur och får, som en del av ett system för att övervaka utbetalningar av premier och förhindra bedrägerier i vissa delar av södra Frankrike. Det fanns även planer på elektroniska kapslar, som nötkreaturen skulle svälja och som sedan skulle inneslutas i tarmarna, vilket skulle göra det möjligt att räkna och identifiera boskap via satellit.
Det förslag som vi behandlar i dag handlar om något helt annat, även om det går tillbaka sju år i tiden, till pilotprojekten Mars och Lucas. Konceptet i det här fallet innebär tillhandahållande av information om markanvändning och tillståndet för marker eller grödor, för att göra prognoser för avkastningen för grödor och samtidigt styra jordbruksmarknaden och ta fram ekonometriska modeller.
Det finns en uppenbar risk med denna målsättning att samla in information, förbättra statistiken, utarbeta prognoser och naturligtvis även inrätta en webbplats. Jag är frestad att kalla det för faran med en elit av fjärranalyser eftersom tekniken endast kommer att vara tillgänglig för stora jordbrukare eller mycket rika regioner, och det inte är alla som kommer att kunna förutse priser - en särskilt användbar resurs när spannmålspriserna stiger. Förmågan att förutse priser flera månader i förväg genom att utarbeta skördeprognoser är uppenbart en mycket intressant utsikt för aktiemarknaden i Chicago eller på andra håll.
Vår föredragande Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf är med rätta särskilt intresserad av vem som kommer att kunna dra nytta av systemet, särskilt när det finns ett pris för detta - jag förstår att det handlar om cirka tio miljoner euro, om än spritt över fem eller sex år - och dessa belopp inte kommer att tas från en oberoende budgetpost utan från Europeiska garantifonden för jordbruket. Det är sannerligen värt att pröva systemet grundligt, eller gå vidare med det.
Mariann Fischer Boel: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Det stämmer att vi ibland har möjlighet att sitta här sent på kvällen och diskutera jordbruksfrågor, men jag måste säga att det har glatt mig, hur sent det än är, att få möjlighet att utbyta åsikter i detta - i alla fall för dem av oss som är närvarande i kväll - mycket intressanta ämne.
För det första står det, i situationer där områdena är snötäckta, klart att det inte är möjligt - och detta gäller för våra finländska vänner - att samla uppgifter om grödorna, men det är möjligt att samla in de meteorologiska uppgifterna, som kommer att vara tillgängliga hur väderförhållandena än ser ut. Eftersom detta också är nära knutet till den utveckling som vi ser i diskussionerna om klimatförändringar anser jag att denna information också är tungt vägande och betydelsefull. Det har förelegat viss oro över tillgången till uppgifterna, och allt jag kan säga är att uppgifterna kommer att vara tillgängliga var man än kommer ifrån. De är tillgängliga genom medlemsstaterna eller på Internet, så det råder inga hemligheter om de uppgifter som samlas in i de olika områdena.
I fråga om budgeten anser jag att det är viktigt att vi, i en situation där vi har en begränsad budget för jordbruket, är noga med att spendera pengarna på lämpligast möjliga sätt och att vi (nu hänvisar jag till Jean-Claude Martinez) kan försvara det sätt vi spenderar pengarna på och se till att det inte förekommer några bedrägerier. Jag anser också att vi har lyckats bra när det gäller att förklara för Europaparlamentet hur vi spenderar pengarna och hur kontrollen genomförs. Det är dock lika viktigt för mig att i kväll upprepa att den teknik som används i systemet för att registrera grödorna inte gör det möjligt att använda samma system för kontrolländamål. Dessa tekniker skiljer sig helt, och bilden är helt enkelt oanvändbar för kontrolländamål, så jag ber er att inte göra denna koppling, för det är verkligen olämpligt. Jag anser dock fortfarande att det är helt rättfärdigat att lägga de pengar som vi kommer att lägga på detta system i framtiden. Det kommer att röra sig om mellan 1,5 och 1,7 miljoner euro årligen. Det är viktigt att vi har välgrundade uppgifter som vi kan grunda prognoserna på, i synnerhet i en situation där vi har upplevt dramatiska förändringar i fråga om prisväxlingar inom jordbrukssektorn.
Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf: föredragande. - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Enligt det nya systemet har föredraganden sista ordet, och i detta ligger en insikt om hur Europaparlamentet ser på sig självt i förhållande till kommissionen. Som ni vet är vi inte oense om hur vi ska gå vidare med denna fråga. Jag föreslår inte att systemet ska skrotas; jag har bara föreslagit några förbättringar - som jag inte tänker sammanfatta en gång till - för att öka parlamentets kontrollbefogenheter.
När det gäller frågan om uppgifter som kan användas för klimatanalys har vi angett att det finns två pilotprojekt, som kallas Lucas och Mars. Detta visar emellertid även att de uppgifter som samlas in verkligen går utöver jordbruksområdet. Därför begär jag i motiveringen att en separat budgetpost ska behållas.
Låt mig avsluta med en liten anekdot som visar vad det är vi talar om. Ett jordbruk i närheten av mitt hem besöktes av tillsynsmyndigheten eftersom satellitsystemet efter vad som uppgivits hade identifierat en avloppskanal, med andra ord ett förbjudet dräneringssystem. Inspektörerna sa att den måste finnas där på en särskild plats, där systemet hade visat att den fanns. Jordbrukaren försäkrade dem emellertid om att han inte hade gjort någonting. Och vad hade egentligen hänt? En plastmatta låg ute på fältet - och det får inte heller förekomma - och gräset hade växt igenom den. Det var vad satellitsystemet hade fångat upp, och nu hade myndigheterna kommit för att läxa upp jordbrukaren.
Vi politiker har säkerligen fler liknande historier att berätta från våra hembygder - och ni har säkerligen hört några stycken själv, fru kommissionsledamot - som åskådliggör vad det är vi har att göra med. Det är ingen idé att tillbakavisa våra farhågor om risken för att jordbrukarna övervakas på ett sätt som är oförståeligt för allmänheten och som inte längre är föremål för parlamentarisk kontroll. Jag hoppas därför att ni kommer att inse varför vi var tvungna att ta detta betänkande genom parlamentet och diskutera det och varför vi måste fortsätta att vara vaksamma även i framtiden. Vår förhoppning är hur som helst att vi kommer att stödja varandra i dessa insatser.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 16 januari 2008.
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
Programmet Kultur (2007-2013) (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en andrabehandlingsrekommendation från utskottet för kultur och utbildning om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande av programmet Kultur (2007-2013) (06235/3/2006 - C6-0269/2006 - 2004/0150 (COD)) (Föredragande: Vasco Graça Moura).
Vasco Graça Moura : föredragande. - (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den process som kommer att kulminera i omröstningen om ramprogrammet Kultur (2007-2013) vid andra behandlingen har varit komplicerad och långsam: långsam huvudsakligen på grund av en rad bakslag angående budgetramen, vilket vi alla minns, och komplicerad på grund av frågans natur och de olika bidragen till debatten från alla medlemmar av de övriga utskotten, som yttrat sina åsikter inför medlemmarna av det direkt berörda utskottet.
Alla dessa bidrag resulterade i en omfattande dialog om ramprogrammet Kultur (2007-2013), som därefter gick från första behandlingen till det nuvarande skedet i förfarandet. Denna process har utmärkts av formella och informella inlägg från såväl kommissionen som rådet, vilka har lett till sådana givande utbyten av åsikter och ståndpunkter som vi kunnat enas om som bara kan betraktas som mycket positiva.
Detta har resulterat i att de flesta av de ändringsförslag som parlamentet antog vid första behandlingen har skrivits in i den gemensamma ståndpunkten. Av dessa ändringsförslag vill jag belysa den uttryckliga hänvisningen i skälen och i huvuddelen av artikel 3 till betydelsen av ett gemensamt kulturarv som vi européer kan dela, en tanke som innefattar programmets målsättningar.
Vi måste därför fortlöpande övervaka genomförandet av de specifika mål som fastställs i programmet när det gäller detta enormt stora arv som har förankrats på alla områden av människans aktivitet i århundraden. Med tanke på att dessa områden relaterar till vår civilisation och kultur speglar de också vår identitet.
Det har också gått att enas om tillfredsställande arrangemang för en tidsplan för åtgärderna, som beräknas ta mellan ett och fem år, för intervention av kulturaktörer, vars antal per land kommer att variera beroende på åtgärdens natur, och för de medel från budgeten som alla berörda sektorer har beviljats, särskilt beviljandet av ytterligare resurser för samarbetsåtgärder, dvs. för mindre projekt, i motsats till storskaliga eller fleråriga samarbetsprojekt. Detta kommer att möjliggöra ett övervägande av åtgärder av småskaliga aktörer, som ofta befinner sig närmast medborgarna, utan att de storskaliga, mer synliga åtgärderna, som omfattar fler länder över en längre tidsperiod, glöms bort.
Utöver allt detta vill jag belysa bestämmelsen om särskilda åtgärder som syftar till att väcka medvetenhet om den kulturella mångfalden i medlemsstaterna hos den europeiska befolkningen. Några av dessa åtgärder tillgodoses redan, som exempelvis de europeiska kulturhuvudstäderna och stöd till europeiska organ som agerar på kulturområdet som, vilket är mycket viktigt, fungerar som ambassadörer för den europeiska kulturen och av vilka många har fått ett betydande stöd av parlamentet tidigare.
Om bestämmelserna ändras med anledning av gällande budgetförordning, och dessa organ alltså ställs inför det faktum att de måste ansöka om det stöd de behöver inom ramen för programmet Kultur (2007-2013), är det mycket viktigt att de inte förbises och att de kan fortsätta med sin verksamhet.
Kommissionen och rådet förväntar sig att programmets sektorsövergripande natur kommer att göra det mycket flexibelt och möjliggöra stöd till många innovativa förslag. Jag hoppas verkligen att de har rätt, trots vissa reservationer som jag nämnde under debatten vid första behandlingen.
Mot denna bakgrund av institutioner som arbetar tillsammans och rör sig i samma riktning finns det bara en negativ punkt, och den är lätt att identifiera. Jag syftar på vad som bara kan beskrivas som de mycket knappa resurser som beviljats programmet Kultur (2007-2013). Vid första behandlingen fäste ett flertal av oss som deltog i debatten - med andra ord inte bara jag i egenskap av föredragande - uppmärksamheten på denna punkt.
Detta är ett tredje generationens program som syftar till att gå längre och vara effektivare än tidigare program. Det är ett program som omfattar ett bredare spektrum av åtgärder och ståtar med ett större antal intresserade medlemsstater. Det omfattar också högre förvaltnings- och övervakningskostnader, och ändå ligger budgetanslaget långt under vad som skulle behövas för att nå dessa mål och långt under vad alla ansvariga - ledamöter av kommissionen, kulturministrar, kulturaktörer och -utövare och politiker - anser vara absolut nödvändigt.
Trots detta anser jag att vi bör uttrycka vår önskan om att programmet Kultur (2007-2013) ska bli en stor framgång och att det ska utgöra ett uttrycksfullt bidrag till utvecklingen av det Europa som vi alla känner oss engagerade i.
Ján Figeľ: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Det gläder mig att vara här i slutet av den andra förhandlingsrundan. Jag får ett mycket positivt intryck när det gäller att gå vidare med den slutliga omröstningen och beslutet. Vi ser nu över den rad av program som jag har ansvar för, inbegripet program för unga, utbildning och medborgare.
Vi inleder med kultur. Detta är mycket symboliskt och ytterst viktigt, eftersom vi anser att kultur, liksom i det förflutna, kan ge många viktiga svar om EU:s framtid. Låt mig påminna er om att ordförande José Manuel Barroso i december 2004 sa att kulturella värden rankas högre än ekonomiska värden, eftersom ekonomin hjälper oss att leva, men det är kulturen som gör livet värt att leva.
Det gläder mig att kunna säga att hela lagstiftningsförfarandet karakteriserades av ett utmärkt samarbetsklimat mellan våra institutioner och ledde oss fram till en mycket tillfredsställande kompromiss. Jag skulle i synnerhet vilja tacka föredraganden, Vasco Graça Moura, för hans utmärkta arbete och av liknande anledningar hela utskottet för kultur och utbildning, under ledning av ordförande Nikolaos Sifunakis. Utskottets stöd för detta program är ett viktigt bidrag till det kommande beslutet.
Det gläder mig också att den allmänna linje som kommissionen föreslog i det ursprungliga förslaget har välkomnats av både parlamentet och rådet. Nästa kulturprogram kommer således för det första att främja den gränsöverskridande rörligheten för människor som arbetar inom den kulturella sektorn, för det andra den gränsöverskridande spridningen av konstverk och av konstnärliga och kulturella produkter, och för tredje interkulturell dialog.
Jag är likaså övertygad om att programmet kommer att bidra till det blomstrande multilaterala samarbetet inom EU, liksom till utvecklingen av en europeisk identitet, tack vare den interaktivitet som vi uppmuntrar till mellan medborgare. Vi kommer att ha 400 miljoner euro till vårt förfogande.
Jag skulle också vilja tacka Europaparlamentet för dess stöd. Vi kanske räknar med mer stöd, men för det första måste vi bli medvetna om begränsningarna, och för det andra växer stödet, och det kommer fler tillfällen att organisera samarbete. Men, som Vasco Graça Moura just sa, måste vi vara effektiva.
Jag vill bekräfta att kommissionen är beredd att godta de tre ändringsförslagen som finns i betänkandet. De motsvarar kompromissen mellan våra tre institutioner. Jag hoppas i mycket hög grad att man vid nästa möte med rådet (kultur) i november kommer att nå ett slutligt beslut.
Bogusław Sonik: för PPE-DE-gruppen. - (PL) Herr talman! Jag stöder det övergripande målet med detta program, nämligen att stärka det gemensamma europeiska kulturområdet och förstärka känslan av europeiskt medborgarskap. Detta är mycket lovvärda mål.
Jag blev dock förvånad då jag läste i rådets gemensamma ståndpunkt från juni i år att programmet Kultur (2007-2013) ska bidra till, jag citerar ”att stärka gemenskapens övergripande mål, [...] genom att [...] bidra till att undanröja alla former av diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning”. Övergripande gemenskapsmål - vad är det för nyspråk? Bevittnar vi en återfödelse av den socialistiska realismen? Innebär allt detta att det huvudsakliga rättesnöre som används vid bedömningen av framtida projekt kommer att vara deras förmodade inverkan på diskriminering? Det kanske skulle vara bäst att låta Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet i Wien eller det nyligen upprättade Europeiska jämställdhetsinstitutet utföra bedömningen av projekten. Jag skulle vilja påpeka att jag inte fann någon sådan hänvisning i den tidigare versionen av programmet, Kultur 2000.
Europa var delat i över 50 år. Därför bör vårt program erbjuda en möjlighet att öka medvetenheten om och förståelsen av den kulturella mångfalden i Europas länder, och i synnerhet de kulturer som förtrycktes av den kommunistiska totalitarismen i framför allt Central- och Östeuropa. Detta bör vara tanken som ligger till grund för projekten i den nya versionen av programmet Kultur (2007-2013). Kultur bör uppfattas som ett medel för att underlätta den kulturella integrationen av 27 medlemsstater snarare än som en integrerad världsåskådning. Kultur måste åtnjuta total frihet. Den främjar anledningen till frihet mest effektivt när den är delaktig i att sprida den.
Guy Bono: för PSE-gruppen. - (FR) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden Vasco Graça Moura till det arbete han har utfört när det gäller den grundläggande frågan i programmet Kultur 2007, och i synnerhet när det gäller den överenskommelse som han nått för Europaparlamentets räkning.
Jag skulle kortfattat vilja gå igenom de tre punkter som jag kämpat för på socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentets vägnar inom utskottet för kultur och utbildning. Först och främst måste man, med tanke på den övergripande aspekten av programmet, notera att den överenskommelse som nåtts går i rätt riktning: ingen kan motsätta sig en ökad samstämmighet i programmet, vilket kommer göra det möjligt att sätta stopp för den splittring som under lång tid har karakteriserat Europeiska unionens kulturella verksamhet. Men avsikterna är en sak, och de resurser som föreslagits är en helt annan.
Jag kommer nu till min andra punkt, nämligen budgetfrågan, som också nämnts nyss av föredraganden och även av kommissionsledamoten. Jag vill säga följande, och jag kommer att fortsätta säga det så länge som det är nödvändigt: det är meningslöst att Europeiska unionen sätter upp ambitiösa mål, såsom att främja kulturell mångfald och kulturellt samarbete, om den tillgängliga budgeten inte matchar dessa mål, utan inte uppgår till mer än 15 cent per medborgare och år. Vi har krävt en avsevärd ökning av den budget som anslagits till programmet, så att det kan bidra till en uppkomst av en europeisk kultur och identitet som tillåter oss att gå bortom det nationella egenintresset och därmed ta oss ur den kris som unionen nu har lidit av under ett och ett halvt år. Det måste påpekas att budgetramen för 2007-2013, där gemenskapsutgifterna stabiliseras till 1 procent av Europeiska unionens BNP, inte kommer att göra det möjligt för oss att nå de mål som vi har satt upp i detta program, eller ge kulturen den roll vi tänkt i byggandet av ett starkare Europa med större solidaritet. Därför kan vi inte tillåta oss att straffa detta program en andra gång genom att dess genomförande försenas. Som Aristide Briand sa, om vi inte har resurser till vår politik måste vi ha en politik för våra resurser. Därför måste vi agera snabbt och genomföra detta program snart, så att vi inte försätter kulturorganisationerna på ort och ställe i ett ofördelaktigt läge, eftersom dessa är beroende av detta ekonomiska stöd och har väntat i månader på ett beslut.
Claire Gibault: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Inledningsvis vill jag gratulera Vasco Graça Moura till kvaliteten på hans arbete och tacka honom för den välvilliga uppmärksamhet som han alltid har ägnat våra förslag. Hans betänkande är utmärkt, vilket knappast är förvånande eftersom det kommer från denne portugisiske författare som är en sådan ivrig försvarare av det portugisiska språket.
Som skuggföredragande för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa vill jag uppmana parlamentet att ge honom sitt fulla stöd. Detta program omfattar följande mål: att främja rörlighet över gränserna för personer som arbetar inom kultursektorn, vilket uppmuntrar transnationell rörlighet för såväl konstverk som konstnärliga och kulturella produkter, och främjar interkulturell dialog. Samtidigt undrar man hur vi med en sådan begränsad budget kommer att kunna skydda och främja den språkliga mångfalden och uppmuntra språkinlärning och undervisning i musik och scenkonst. Man undrar även hur detta program kommer att kunna bidra till och utveckla EU:s synlighet utåt tack vare främjandet av EU:s kulturella mångfald och de aspekter som är gemensamma för alla dess kulturer.
Jag är därför mycket besviken över att kommissionen inte har förstått vilken viktig roll som kulturen spelar för vår europeiska identitet. Jag finner det särskilt allvarligt att kommissionen, på grundval av det interinstitutionella avtalet som innefattar budgetramen för 2007-2013, kunde godta en sådan snäv budget. Denna budget uppgår till endast 354 miljoner euro, jämfört med de 600 miljoner som föredraganden efterfrågade och de 408 miljoner som kommissionen föreslog.
Budgeten för programmet Kultur (2007-2013) utgör nu bara 0,04 procent av den EU-budget som beviljats i budgetramen.
Alla konstnärer i EU kommer att häpna över att EU:s institutioner fortfarande anser att kultur är som grädde på moset, en lyx som får komma efter nödvändigheterna. Om främjande av kulturen inbegriper att man höjer medvetenheten och försöker att undvika missuppfattningar så är denna krympta budget inte ett sätt för EU att föregå med gott exempel.
Helga Trüpel: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle också vilja inleda med att tacka Vasco Graça Moura för hans arbete med denna viktiga aspekt av vår europeiska politik.
Varje gång vi diskuterar kulturpolitikens betydelse för EU tycker folk om att citera ett uttryck i stil med: ”Man förälskar sig inte i den inre marknaden.” EU är ju mer än den inre marknaden, fastän denna inte är något som vi kan klara oss utan. EU har en hel del att göra med den kulturella identiteten och vår kulturella rikedom, vilka är saker som vi vill bevara och utveckla. Kultur kan separera människor från varandra, särskilt när man betonar skillnaderna. Men vår kulturpolitik syftar till att föra samman folken i EU genom kulturen, att etablera kontakt mellan dem och göra det möjligt för dem att få kontakt med och ha en känsla av tillhörighet till världen, faktiskt också med annorlunda och olikartade världar. En utslätning av skillnaderna är inte något som vi bör vara rädda för. Det är något som bör uppmuntras och något som är centralt i vår europeiska kulturpolitik.
Detta är anledningen till att de tre målen - att uppmuntra kulturellt utbyte, rörlighet för konstnärer och kulturell dialog - är de rätta målen, men med den summa pengar som man tidigare beslutat om kommer dessa mål inte att kunna uppnås. Om vi vill göra mer för EU på kulturfronten så måste vi uppbåda modet att besluta om en större kulturbudget under de kommande åren.
Zdzisław Zbigniew Podkański: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Ett lands levnadsstandard beror på dess materiella tillgångar, men dess identitet avgörs av kulturen i begreppets vidaste betydelse. Kulturen är ett lands verkliga välstånd och drivkraften bakom dess existens och utveckling. Kulturen utgör också en plattform där länder kan uppnå samförstånd och integreras. Kulturen utvecklas genom en historisk process, och den främjas inte av brutala ingrepp eller av att tvingas utvecklas i någon specifik riktning. Kulturen behöver frihet.
Med programmet Kultur (2007-2013) som vi diskuterar i dag finns en avsikt att organisera målen och minska deras antal. Dess syfte är också att främja rörligheten över gränserna för personer som arbetar inom kultursektorn, transnationell rörlighet för såväl konstverk som konstnärliga och kulturella produkter, och även interkulturell dialog.
Utifrån ett förenklat perspektiv på europeisk integration är de föreslagna målen förståeliga. Utifrån ett perspektiv av kulturell utveckling, och kulturens betydelse och mångfunktionalitet, är tillvägagångssättet alltför snävt för att utan vidare kunna godtas. Det är nödvändigt att inkludera insatser för att skydda och stödja kulturens källor, särskilt där dessa hotas.
Alessandro Battilocchio: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar på det nya italienska socialistpartiets vägnar.
Det europeiska kulturarvet är en väsentlig del av vår unions välstånd, och jag är därför tacksam mot de tre institutionerna för de insatser som hittills gjorts för att skydda och främja detta.
Det stora värdet med programmet Kultur, som jag hoppas också kommer att fortsätta under nästa programperiod, ligger inte enbart i att främja rörligheten för personer och konstverk inom gemenskapen, utan framför allt i den stora möjlighet som detta utgör för små aktörer och små samhällen inom EU att hålla sin egen historia och identitet levande.
Att främja enskilda kulturer på ett lokalt plan är faktiskt oerhört värdefullt, lika mycket för EU som helhet, som grundar sin enhet och styrka på olikheterna inom dess gränser, som för samhällsstrukturens ekonomi och regionala omständigheter på alla nivåer.
Därför stöder jag till fullo rådets förslag för att finna en balans mellan små- och storskaliga projekt, att underlätta för små aktörer att få tillgång till programmet, och att tilldela hälften av de tillgängliga medlen till denna typ av åtgärder.
Ján Figeľ: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag välkomnar de mycket positiva svaren. Det kan fortfarande förekomma en del påtryckningar för att mer ska göras. Vi vill alla göra mer för kulturen, eftersom det är viktigt för den europeiska mentaliteten och den europeiska identiteten, för att leva tillsammans i ett allt större hus. Jag anser att den bästa beskrivningen av EU är mångfald och enighet. Växande mångfald innebär en inbjudan att främja och fördjupa enighet, och enighet som grundar sig på värderingar främjas bäst genom vårt kulturprogram.
Jag är säker på att vissa punkter som mest handlade om budget är uppmaningar till att göra mer i framtiden. Om ni minns det tidigare programmet, så hade vi sju eurocent per kulturevenemang, per år och medborgare - Guy Bono nämnde tidigare att nu kommer vi att ha 15 eurocent. Det fanns uppmaningar till att göra tio gånger mer - 70 eurocent per kulturevenemang. Jag vill bara påminna folk om att parlamentet är budgetmyndigheten inom unionen. Ert stöd, men också fortsatt stöd, kommer att bidra till att skapa mer utrymme. Medborgarskapsprogrammet grundar sig också på kulturartikel 151 i fördraget. Främst är detta medlemsstaternas befogenhet och grundläggande ansvar. Vi stöder medlemsstaterna i deras samarbete; vi ersätter dem inte.
Vi kommer att genomföra Europeiska året för interkulturell dialog 2008, och bedriften att förhandla om en ny konvention om skydd och främjande av kulturell mångfald inom ramen för Unesco visar unionens framgångar. Jag vill försäkra parlamentet om att genomförandet av programmet så snart som möjligt efter det slutliga beslutet kommer att ge oss möjlighet att göra mer för kulturen genom Kultur för EU, både kvantitativt och kvalitativt. Jag är säker på att vi kommer att få många tillfällen till samarbete när det gäller genomförandet.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Bilaga - Kommissionens ståndpunkt
Kommissionen skulle vilja fästa den lagstiftande myndighetens uppmärksamhet på behovet av att det budgetpaket som nämndes i den grundläggande rättsakten om inrättande av programmet Kultur (2007-2013) uttrycks i gällande priser, och att detta inte görs senare än vid dess slutliga offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning. Detta motsvarar normal budgeteringssed och kommer att bidra till att den lagstiftande myndighetens beslut efterlevs, med all den öppenhet som krävs. För programmet i fråga uppgår beloppet i gällande priser till 400 miljoner euro.
| sv |
2. Lärdomar att dra för kärnsäkerheten i Europa efter kärnkraftsolyckan i Japan (
| sv |
Röstförklaringar
Muntliga röstförklaringar
Gerard Batten: (EN) Herr talman! Jag vill framföra en röstförklaring om sammanträdeskalendern för 2012. Det vi röstade om var förstås bara strunt eftersom man inte tar itu med problemet med de tre olika parlamenten: Strasbourg, Bryssel och naturligtvis Luxemburg, som alla glömmer. De totala sammanlagda kostnaderna uppgår troligen till omkring 250 miljoner euro i månaden.
Jag vill komma med ett konstruktivt förslag. Varför sammanträder vi inte i Strasbourg vid tolv olika tillfällen under en vecka i stället för att sammanträda vid tolv olika tillfällen i Strasbourg: Första dagen - tre sammanträden, andra dagen - tre sammanträden, tredje dagen - tre sammanträden, fjärde dagen - tre sammanträden. På detta sätt behöver vi bara tillbringa en vecka om året här. Vi kan tillbringa resten av tiden i Bryssel om vi måste det, och vi kan göra enorma kostnadsbesparingar och undvika en mängd besvär.
Daniel Hannan: (EN) Herr talman! Det är något märkligt med parlamentets månatliga förflyttningar mellan två säten. Vi predikar om en sund finanspolitik, och ändå ger vi ut hundratals miljoner pund i månaden på att flytta tolkar och utskottssekreterare och alla ledamöter. Vi talar om global uppvärmning, och ändå släpper vi ut tusentals ton växthusgaser när en ström av lastbilar transporterar den nödvändiga dokumentationen fram och tillbaka.
Jag vet att parlamentsledamöterna använder sig av argumentet om den symboliska betydelsen av Strasbourg, den historiska tanken och så vidare, och jag känner mig ganska tilltalad av att EU som en klubb av nationer ska dela på institutionerna hellre än att koncentrera allt till Bryssel. Men låt oss på ett eller annat sätt få ett enda säte. Varför överlåter vi inte till parlamentet att besluta att vi aningen ska sammanträda här i denna vackra stad i Alsace permanent eller att vi ska sammanträda permanent i Bryssel?
Låt oss hur som helst få slut på slöseriet och låt oss i dessa kärva tider försöka återlämna en del av våra besparingar till våra hårt ansatta skattebetalare.
Bruno Gollnisch: (FR) Trots att de flesta röstade för förslaget innebär det ett försök att undergräva det som står i fördragen, som är mycket tydligt och där det fastslås att 12 sammanträden måste hållas i Strasbourg. För att slippa ett av sammanträdena hävdar man att två olika sammanträden skulle kunna hållas samma vecka. Detta är också ett sätt att gå förbi det mycket tydliga tolkningsbeslut som EU-domstolen avkunnade när parlamentet ville övergå från 12 sammanträden till 11.
I 20 år har vi upplevt förstulna försök att beröva Strasbourg sätet för EU. Visserligen - och mina kolleger har rätt när det gäller denna punkt - är den nuvarande situationen ohållbar, men vi är inte tvungna att göra Bryssel till EU:s Washington DC. Vi kunde ha sammanfört alla verksamheter i parlamentet i Strasbourg, men det hade krävts något annat än de franska myndigheternas ständiga försumlighet för att förverkliga detta.
Bernd Posselt: (DE) Herr talman! Det som hände i dag innebar inte att Bryssels lag segrade över Strasbourgs lag, eftersom vi också minskade antalet sammanträden i Bryssel med ett. Ställningen är därför 1 till Bryssel och 1 till Strasbourg. Men vi har röstat mot lagstiftningen - beslutet att hålla plenarsammanträdena för augusti och oktober under en vecka vardera är olagligt, eftersom man i fördraget har fastställt att det måste hållas plenarsammanträden varje månad.
Detta kan inte heller motiveras som en kostnadsbesparing eftersom kostnaderna - som för övrigt uppgår till 70 miljoner euro, vilket är mycket - inte uppkommer på grund av Strasbourg utan snarare på grund av att verksamheten ständigt, mot fördraget, flyttas in i skuggorna av byråkratin i Bryssel.
Om vi skulle koncentrera vårt arbete till Strasbourg skulle vi både spara pengar och få ett oberoende demokratiskt ansikte i Europa!
Peter Jahr: (DE) Jag anhöll att få tala om budgetförhandlingarna eftersom jag anser att Europaparlamentet inte alltid behandlas rättvist i detta sammanhang. Som parlamentsledamöter behöver även vi stödja besparingar, men vi måste också uppfylla våra skyldigheter på rätt sätt. Den föreslagna ökningen av budgeten för Europaparlamentet, som ligger långt under inflationstakten, är därför inte rimlig. Där tar man till exempel inte hänsyn till att antalet parlamentsledamöter har ökat med 18, att vi måste finansiera Kroatiens anslutning eller till de övriga investeringar vi måste göra.
Jag förmodar att man slutligen kommer att hitta en sund kompromiss om denna fråga.
Erminia Mazzoni: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Som vi vet är Turkiet en strategisk partner till EU. Landets läge är av avgörande betydelse för unionens ekonomiska och politiska intressen och gör att det har en viktig roll för att främja EU:s verksamhet i Svartahavsområdet och för att främja fredliga förbindelser i Mellanöstern.
I 2010 års rapport om de framsteg som har gjorts under förhandlingarna om Turkiets anslutning till EU visar man emellertid att processen går långsamt och att de politiska krafterna i Turkiet är emot vissa av de grundläggande bestämmelserna i associeringsavtalet. Jag anser inte att de turkiska myndigheterna har gjort några betydande framsteg när det gäller rättvisa, de grundläggande rättigheterna, informationsfrihet, religionsfrihet och invandring, trots det offentliga trycket på dessa frågor.
De ekonomiska intressena i regionen kan inte utgöra någon anledning för oss att göra eftergifter när det gäller grundläggande rättigheter och friheter. I parlamentets resolution intar man en bestämd ståndpunkt inför denna situation och uppmanar kommissionen och rådet att inte förslösa de positiva resultat som har uppnåtts sedan 2005 och framför allt att inte upphäva den befintliga bilaterala överenskommelsen genom tanken på ett privilegierat partnerskap.
Jag är orolig över att man genom denna partnerskapstanke skulle kunna äventyra påskyndandet av den anslutning som måste fortsätta att vara vårt övergripande mål.
Jarosław Kalinowski: (PL) Herr talman! Vår jord är till större delen täckt av vatten. Emellertid uppskattar vi inte så ofta potentialen och betydelsen av hav och oceaner för den ekonomiska utvecklingen.
Atlantregionen är särskilt viktig för fiske, transporter och energi. Den är källan till nästan 50 procent av världens fångster samt till en mängd olika mineraltillgångar som metaller, olja och gas. Våldsamma klimatfenomen inträffar också där, och dessa kan få katastrofala följder för kustregionerna. Därför är det viktigt att utforma den rätta strategin för Atlantregionen - en strategi som stärker god förvaltning och bidrar till skyddet av miljön och till ett bättre liv för människorna i regionen.
Erminia Mazzoni: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Diskussionen om denna resolution måste grundas på direktiv 2008/56/EG, det så kallade ramdirektivet om en marin strategi.
Som min kollega sade i sitt tidigare anförande handlar resolutionen om skyddet av den marina miljön, eftersom man genom det direktiv jag nämnde fastställer gemensamma principer, på grundval av vilka medlemsstaterna måste utveckla sina egna strategier tillsammans med tredjeländer för att uppnå goda miljövillkor i de marina vatten de är ansvariga för.
Detta är därför den ram på vilken strategin för Atlantområdet borde ha byggts, samt på grundval av rådets anvisningar av den 14 juni 2010, vilket påpekades av kommissionsledamoten när han talade i parlamentet.
I stället ligger den resolution som har lagts fram för omröstning i parlamentet utanför denna ram, och där föreslår man - till skillnad från resultatet av det samråd som har genomförts av kommissionen - en makroregional strategi samt att man ska arbeta med territoriella i stället för marina frågor.
Denna inriktning innebär att man fattar ett annat beslut. Jag hoppas att man genom kommissionens meddelande, i enlighet med de tidigare uttalandena i parlamentet, kommer att föra tillbaka initiativet till räckvidden för direktivet om den integrerade marina strategin, som jag stöder i dess nuvarande utformning. Därför har jag har avstått från att rösta.
Joanna Katarzyna Skrzydlewska: (PL) Herr talman! Det gladde mig att höra resultatet av omröstningen om framstegsrapporten om Turkiet. Jag är säker på att alla ansträngningar som syftar till att förvandla Turkiet till verklig pluralistisk demokrati där man värnar om skyddet av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna förtjänar vårt stöd.
De senaste åren har visat att Turkiets ansträngningar att bli en av EU:s medlemsstater har positiva effekter. Unionens medlemsstater bör fortsätta att stödja Turkiet att genomföra dessa reformer. Det är nödvändigt att framför allt koncentrera sig på de mest problematiska frågorna, till exempel den konstitutionella reformen, pressfriheten, kvinnornas rättigheter och skyddet av de nationella minoriteterna. Jag vill också rikta uppmärksamheten på problemet med genomförandet av tilläggsprotokollet till avtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet.
Debora Serracchiani: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har röstat för resolutionen om Turkiet eftersom den konstitutionella reform som ägde rum den 12 september förra året enhälligt betraktades som ett viktigt framsteg av Turkiet när det gäller EU.
Naturligtvis återstår fortfarande många åtgärder att vidta, och i detta sammanhang vill jag uttrycka min oro över de många arresteringarna av journalister. Jag vill understryka att Turkiet är EU:s sjunde största handelspartner, att EU är Turkiets viktigaste handelspartner och handeln - som i århundraden har bedrivits utan problem - har främjat integrationen och det fredliga samspelet mellan folken.
Jag välkomnar därför de stora framsteg som har gjorts för att inleda förbindelser mellan EU och Turkiet, framför allt genom de vattenvägar som korsar norra Adriatiska havet och norra Tyrrenska havet, där man nu ser en ström av över 250 000 lastbilar om året passera i båda riktningarna, tillsammans med en viktig järnvägslänk för godstransporter från hamnar till destinationer inom EU. På detta sätt har det varit möjligt att bli av med en betydande mängd tunga lastbilar på vägarna, och jag hoppas att detta kommer att fortsätta.
Andrzej Grzyb: (PL) Herr talman! Turkiet är en viktig granne till EU, och den rapport från 2010 som har lagts fram belyser viktiga förändringar som har ägt rum i detta land. De konstitutionella förändringarna gör otvivelaktigt ett starkt intryck, och de är ett grundläggande bidrag till demokratiseringen av livet i Turkiet.
Det finns emellertid områden där vi skulle vilja se större framsteg. En viktig fråga i detta sammanhang är naturligtvis främjandet av förbindelserna med grannländerna. Utan en lösning av Cypernfrågan hamnar alla andra frågor för alltid i en återvändsgränd. En liknande situation föreligger i fråga om de grundläggande friheterna, däribland religionsfriheten. Jag hoppas att slutsatserna i rapporten tyder på att framsteg kan uppnås i Turkiet och att man erkänner att landet förändras inte bara ekonomiskt utan också i frågor som är viktiga med tanke på medborgerliga rättigheter och frihet.
Adam Bielan: (PL) Herr talman! Som medlem av förra årets delegation till Turkiet hade jag möjlighet att med egna ögon se de framsteg Turkiet gör när det gäller integrationsprocessen med EU. Vi bör förvisso ha en positiv inställning till de turkiska myndigheternas sätt att hantera frågor som rör religionsfrihet, kvinnornas rättigheter, fackföreningsrättigheter, rättsreformen, översynen av lagstiftningen för radio och tv och förbättringarna av förbindelserna mellan det civila och militären. Jag medger också att det är viktigt att förbättra förbindelserna mellan regeringen och oppositionen, att respektera mediefriheten, inklusive internet, att göra förbättringar på området för de medborgerliga rättigheterna och rätten till mötesfrihet och genomföra en grundlig reform av valsystemet. Ytterligare en störande sak är det ökande problemet med våld i hemmet och så kallade hedersmord. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt frågan om att öppna gränsen mellan Turkiet och Armenien och till stöd för förhandlingar om en stabilisering av situationen på Cypern. Jag stöder resolutionen, eftersom jag anser att utvidgningen av EU med Turkiet ligger i vissa EU-medlemsstaters intresse, däribland Polens.
Markus Pieper: (DE) Herr talman! Jag har avstått från att rösta om framstegsrapporten om Turkiet, men inte därför att jag inte samtycker till analysen i den - trots vissa reformer är kritiken av presscensuren, kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, det turkiska valsystemet och religionsfriheten tillräckligt avslöjande. Anledningen till att jag avstod från att rösta är att jag anser att Europaparlamentet måste reagera tydligare.
Om Turkiet vägrar att genomföra viktiga reformer måste vi avbryta medlemsförhandlingarna. Det är på tiden att parlamentet kräver att anslutningsförhandlingarna upphör.
Hannu Takkula: (FI) Herr talman! Det är helt sant att Turkiet har gjort framsteg under de senaste åren, men när vi ser på Köpenhamnskriterierna för medlemskap i EU har Turkiet fortfarande en lång väg att gå. Vi kan kanske förutsäga att Turkiets anslutning till EU inte kommer att äga rum under vår livstid. Framför allt har landet fortfarande en lång väg att gå när det gäller de viktiga antaganden vi gör om mänskliga rättigheter och rättigheterna för kvinnor och barn. Dessa rättigheter är emellertid centrala för EU och värdegemenskapen.
Det är också mycket viktigt att överväga situationen på Cypern. Om Turkiet vill ockupera halva Cypern, som är en av EU:s medlemsstater, måste vi naturligtvis vara hårda mot dem i denna fråga. Vi kan inte acceptera en situation där Turkiet nu spelar två olika spel och följer två olika program. I denna fråga bör vi uppmuntra dem att utvecklas demokratiskt men mycket tydligt förklara att EU inte kommer att ge upp sina värderingar och försäkra dem att detta är ett faktum.
Daniel Hannan: (EN) EU:s attityd till Turkiet kommer en dag att betraktas som ett generationsfel, som ett etiskt misstag. Vi kunde rimligen ha antagit en av två principer. Antingen kunde vi med god vilja ha arbetat för en eventuell anslutning eller så kunde vi från början ha sagt: ”Hör ni, det kommer inte att bli någon anslutning. Låt oss därför utarbeta ett alternativt arrangemang.” I stället har vi utlovat en eventuell anslutning med fingrarna korsade bakom ryggen. Vi har avgett löften som vi inte har för avsikt att uppfylla.
Se nu på saken ur Ankaras synvinkel. Hade de gjort en rad svåra och smärtsamma medgivanden om radiosändningar, om sekulariseringen och framför allt om Cypern, en fråga där turkcyprioterna röstade för EU-planen och där enstaka grekcyprioter förkastade den och belönades?
Vi har fått dem att kräla i stoftet om massakrerna i Armenien, vi har pådyvlat dem tiotusentals sidor om gemenskapens regelverk och i slutändan kommer vi att göra helt om och knäppa med fingrarna åt dem.
Vi riskerar just det vi påstår att vi fruktar, nämligen en alienerad västfientlig stat på tröskeln till Europa. För 50 år sedan försvarade turkarna Europas flank mot bolsjevikernas expansionism. Vi kanske en dag ber dem att göra detsamma mot den jihadistiska extremismen. De förtjänar bättre.
Bernd Posselt: (DE) Herr talman! Trots att jag delar Markus Piepers oro har jag röstat för denna rapport eftersom vi åter - i början av rapporten - mycket tydligt har fastslagit att förhandlingarna för vår del är en lång process utan förutbestämt resultat. Vi förkastade förslaget från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen där man försökte specificera anslutningen, liksom vi har gjort när det gäller liknande förslag av socialdemokraterna föregående år. Parlamentet har därför hittat den rätta linjen.
Vi bör emellertid snart vidta nästa steg och, som Markus Pieper sade, uppriktigt förklara för Turkiet att för vår del kommer en turkisk anslutning helt enkelt inte i fråga eftersom det skulle överbelasta Turkiet och överanstränga EU. Ett politiskt integrerat EU med Turkiet som medlem är inte möjligt. Det är en stor villfarelse som vi måste överge.
När det gäller de framsteg som har gjorts ligger de i Turkiets intresse, ett land som är medlem av Europarådet och Nato och som är vår närmaste bundsförvant.
Janusz Władysław Zemke: (PL) Herr talman! Jag vill hänvisa till den diskussion som ägde rum i parlamentet om Montenegros europeiska integrationsprocess. Under diskussionen bad jag företrädaren för kommissionen och rådet om en tidtabell för denna process och att säga när Montenegro kan bli en fullvärdig kandidat till medlemskap i EU. Tyvärr fick jag inget svar på denna fråga. Trots detta röstade jag för att parlamentet skulle anta resolutionen, eftersom jag anser att det finns viktiga skäl varför vi bör göra det. Först och främst är detta en viktig resolution för Kroatien. För det andra är detta en vägvisare för andra länder som i dag är en del av Balkan. Jag anser emellertid att det finns en tredje, mycket viktig anledning: Det är en positiv resolution där man visar att unionens värderingar fortfarande är attraktiva.
Bernd Posselt: (DE) Herr talman! När det handlar om utvidgningspolitik behöver vi någon form av regelverk. Vi måste därför, som planerat, slutföra förhandlingarna med Kroatien i juni och sedan inleda anslutningsprocessen för detta land under hösten med vår omröstning. Vi vill att Kroatien ska vara medlem av EU nästa år eller senast året därefter.
Allt måste sedan fortsätta, men hur? Vi måste integrera den lilla men svåra återstoden av sydöstra Europa. Först och främst gäller det Makedonien och sedan Montenegro. Detta är en signal till de andra staterna i regionen att de, om de uppfyller kriterierna, också har en plats i våra led. Till skillnad från Turkiet är detta i grunden europeiska stater, och därför har de naturligtvis en framtid inom gemenskapen.
Framför allt är Montenegro ett litet land med en viktig europeisk tradition. Jag ser redan fram mot förhandlingarna med Montenegro.
Clemente Mastella: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det återstår fortfarande mycket att göra för att bekämpa diskrimineringen i EU. Jag håller med föredraganden Lívia Járóka när hon säger att även om den diskriminering som är baserad på etnicitet nu skulle kunna anses vara utplånad fortsätter den socioekonomiska utestängningen av de flesta romer, vilket är en av de största utmaningar vi måste ta itu med under de kommande åren.
Detta beror på en hel rad faktorer, t.ex. geografiska nackdelar, låg utbildningsnivå eller sammanbrottet för de centralt planerade ekonomierna som lockar till sig många lågkvalificerade arbetstagare.
En strategi för att förbättra deras socioekonomiska integrering kommer inte att äventyra utan snarare komplettera lagstiftningen mot diskriminering. En betydande del av de europeiska romerna står inför sådana osäkra och ogynnsamma villkor att åtgärder som syftar till att främja social integrering måste betraktas som ett sätt att avhjälpa en av de största bristerna i arbetet med att förverkliga de grundlagsstadgade mänskliga rättigheterna i Europa.
Jens Rohde: (DA) Herr talman! Det blir alltid en känslomässig debatt när vi diskuterar romerna här i parlamentet. Det finns en grupp som anser att vi inte bör göra någonting - det angår inte EU - och sedan finns det en annan grupp som anser att vi inte kan betala ut nog med pengar, även om de inte används på rätt sätt. Inget av dessa sätt att angripa problemet är särskilt användbart, och i varje fall löser vi inte romernas problem. Det är därför bra att vi har detta betänkande. Det är bra därför att vi nu har fattat ett beslut att undersöka de resultat som har uppnåtts som ett resultat av de betydande medel som vi redan har anslagit till integreringen av romerna. Vi behöver se vilka projekt som har varit till nytta för integreringen innan vi kan fastställa en lämplig strategi och därigenom se till att pengarna används på ett bra sätt. Venstre, Danmarks liberala parti har därför röstat för detta betänkande. Det innebär att arbetet för romerna går framåt. Tack så mycket, herr talman!
Salvatore Iacolino: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Med dagens antagande av detta initiativbetänkande har parlamentet gjort verkliga framsteg för en lämplig integrering av romerna i de samhällen som tar emot dem.
Det är i hög grad vår sak att övervinna marginaliseringen av de romska samhällena genom att fullständigt erkänna deras grundläggande rätt till sjukvård, utbildning och skydd av sårbara grupper. Vi välkomnar också bättre samordning med lokala och regionala organ samt förbättringen av den del av texten som innehåller bestämmelser om att konkreta kontroller ska göras av att medlen använts på ett konsekvent och effektivt sätt i förhållande till det förväntade resultatet tillsammans med den del där man inför kriterier för att belöna medlemsstater som garanterar att de tilldelade resurserna används på ett korrekt sätt.
Emellertid kunde troligen mer ha gjorts när det gäller erkännandet av ömsesidiga rättigheter och förpliktelser, eftersom det är viktigt att komma ihåg att romerna har ett gemensamt ansvar för sin effektiva integrering.
Carlo Fidanza: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi är alla överens om behovet av en europeisk strategi för integrering av romer, och naturligtvis får man inte undervärdera den eventuella diskrimineringen av romerna, men rättigheter kan inte finnas utan förpliktelser, och ingen integration kan finnas utan laglighet.
Chockerande ohygieniska illegala slumområden, en stor andel ungdomar som lämnar skolan i förtid, illegala verksamheter som t.ex. stöld och häleri, kvinnor och barn som drivs ut i prostitution, tiggeri, vägran att ta emot alla de erbjudanden om integration och sysselsättningsstöd som föreslås av de lokala myndigheterna. Detta är verkligheten för många romska samhällen i mitt land och i andra europeiska länder. Det är lite falskt att säga att ansvaret enbart ligger hos institutionerna och aldrig hos dem som har valt att utsätta samhället för ett sådant uppträdande.
Slutligen beklagar jag att man i denna text underlåter att hänvisa till det korrekta genomförandet av direktiv 2004/38/EG, där man fastställer stränga krav för EU-medborgare som vistas i en annan medlemsstat och om utvisning av dem av säkerhetsskäl. Av dessa anledningar har jag röstat mot de övriga i min grupp.
Alfredo Antoniozzi: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Lívia Járókas betänkande är särskilt viktigt just nu och kommer att, tillsammans med det meddelande som kommissionen är på väg att anta, fungera som utgångspunkt för vidare diskussioner inom ramen för EU-plattformen för romers integrering, som ska äga rum i Budapest den 7-8 april.
Jag stöder ett införande av bindande miniminormer på EU-nivå för utbildning, sysselsättning, boende och hälso- och sjukvård. Jag anser att man bör lägga särskilt fokus vid grundskolan, som är avgörande för att den romska minoriteten ska kunna integreras helt.
Den tydliga vädjan som Frankrike, Rumänien, Bulgarien och Finland riktat till kommissionen är mycket välkommen. Kommissionen behöver dock ta mer ansvar och ta en aktiv, strategisk och ledande roll i genomförandet av en effektiv strategi för romers integrering. Det finns ett tydligt behov av att definiera vilka skyldigheter de nomadiserande folkgrupperna har.
Pino Arlacchi: (EN) Herr talman! Min grupp stöder betänkandet eftersom det är ett steg i rätt riktning i det att man efterlyser en EU-strategi och en färdplan för integreringen av romer.
Betänkandet utgår ifrån en klar inblick i de ytterst heterogena kulturella aspekterna mellan olika romska samhällsgrupper i Europa. Samtidigt vill man ha ett införande av bindande miniminormer på EU-nivå för att inleda en verklig integrationspolitik. EU-strategin behandlar alla typer av kränkningar av romernas grundläggande rättigheter och efterlyser ökad tillgång för romer till arbetsmarknaden genom mikrokrediter för företagande och egenföretagande. Min grupp uppskattar särskilt det fokus som läggs vid utbildning för romska barn, i synnerhet upphävande av segregeringen i klassrum genom att anställa romska skolmedlare och öka antalet romska lärare.
Lara Comi: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Detta viktiga initiativbetänkande belyser behovet av att ta fram en EU-strategi för den sociala integreringen av romer. Det stämmer att vi behöver bekämpa den ekonomiska och sociala diskrimineringen av EU:s romer, vilken har ökat på grund av den ekonomiska krisen.
EU måste ta fram en rättslig ram och undvika att hantera detta problem genom icke-bindande lagstiftning, eftersom den är otillräcklig och inte hjälper att nå våra mål. Det är lika viktigt att behålla arbetsgruppen för romer som en permanent organisation och börja utforma en mekanism för detta som liknar den som bedömer den inre marknaden.
Sedan måste EU göra allt i sin makt för att garantera sina medborgare - och i synnerhet de mest utsatta grupperna - skydd av alla mänskliga rättigheter som rör människans värdighet. När allt kommer omkring är integreringen av romer främst en fråga om grundläggande rättigheter, även om vi måste be de romska samhällsgrupperna att försöka integrera sig och inte stänga in sig i sin värld där de inte respekterar EU:s eller medlemsstaternas lagar.
Antonello Antinoro: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Med dagens omröstning har vi kommit närmare en - hur ska jag uttrycka det - definitiv lösning på detta problem, men vi har inte antagit den bästa lösningen.
Jag vill påpeka att de över 300 ändringsförslag som lagts fram till betänkandena har omvandlats till 38 kompromissändringsförslag - som alla antagits - vars syfte är att ge en bättre definition av strategins prioriterade sektorer, det vill säga strategins mål. Genom den permanenta arbetsgruppen kommer kommissionen att behöva se till att man samlar in och sprider statistik och god praxis, och medlemsstaterna kommer att behöva utse en regeringstjänsteman - förhoppningsvis på hög nivå- som ska fungera som kontaktpunkt för genomförandet av strategin.
Vi kunde dock varit skarpare och ärligare om vi betänkandet hade tagit upp de åligganden och skyldigheter som den romska samhällsgruppen i vilket fall bör respektera i värdlandet. Det är vad jag hoppas på, nämligen att vi snart hittar lösningar som gör det lättare för denna samhällsgrupp att lättare samexistera i samtliga medlemsstater.
Roberta Angelilli: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Inga fler barn som inte går i skolan, inga mer barn som tvingas tigga eller exploateras. Detta är bara ett par av målen i Lìvia Járókas betänkande, som är ett viktigt politiskt initiativ.
Förutom principförklaringar väntar vi på kommissionens förslag - som ska komma i april - för att vi ska få tydligare och utökat delat ansvar och samarbete mellan medlemsstaterna och EU-institutioner när det gäller romer. Målet måste vara att på bästa sätt tillvarata de resurser som finns, till att börja med EU:s medel, och undvika att lokala myndigheter tvingas ta hand om alla problem och hantera konstanta nödsituationer.
Sedan hoppas jag att en debatt inleds om direktiv 2004/38/EG, där specifika villkor fastställts - som arbete, tillräckliga ekonomiska resurser och sjukförsäkring - för att behålla rätten att bo i ett visst land, men som samtidigt lämnar ett antal luckor när det gäller situationer där dessa krav inte fullföljs. Denna brist måste åtgärdas så fort som möjligt.
Raffaele Baldassarre: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för betänkandet, och jag vill gratulera Lìvia Járóka till det arbete hon gjort. Hon har lyckats sammanföra olika ståndpunkter och upprätta tydliga mål och prioriteringar för strategin, nämligen specifika åtgärder mot kringresande, garanterad grundläggande hälso- och sjukvård, lika tillgång till grundskole-, gymnasie- och högskoleutbildning och rätten till boende.
Strategins syfte är en verklig integrering. Det är uppenbart att kommissionens och lokala myndigheters roll kommer att vara avgörande när det gäller att kontrollera och förvalta EU-medel.
Den enda bristen i betänkandet är frånvaron av instrument för att ta reda på hur stark önskan om integration är i de romska samhällsgrupperna och de konsekvenser som kan uppstå av eventuell motvillighet mot att stanna i en medlemsstat eller delta i insatser och hjälp- och välfärdsprogram, som inte kan pågå i det oändliga utan att uppvisa resultat.
Mitro Repo: (FI) Herr talman! Jag röstade för Lìvia Járókas betänkande, men jag vill förklara min ståndpunkt lite närmare. På många sätt utgör romerna en paradox för EU. EU:s grundläggande värderingar och ideal utmanas i praktiken, men å andra sidan handlar detta om en grundläggande rättighet, det vill säga den fria rörligheten, som är en traditionell livsstil för en nation. Det finns romer även i Finland; där är problemet främst den undermåliga utbildningsnivån och påföljande arbetslöshet. Därför måste vi investera särskilt i utbildning.
En slapp lagstiftning räcker inte längre, inte heller slappa åtgärder. Vi behöver en konsekvent lagstiftning och praktiska åtgärder som är bindande för alla. Alla medlemsstater och EU-institutioner har ansvar för detta. Kali sarakosti: Glad fasta till er alla.
Miroslav Mikolášik: (SK) Herr talman! Vi diskuterar integrationen av romer. Det finns romer i många EU-länder - både i Öst- och Västeuropa.
Det är intressant att även om både frihet och demokrati har funnits längre i västeuropeiska länder än i centrala och östra Europa, vilket vi ser i mitt eget land och vårt grannland Ungern, ser vi liknande problem både i väst och öst. Vi har inte övervunnit dessa skillnader än.
Man pratar om integrationen av romer i syfte att de ska lyckas på arbetsmarknaden och få en bättre hälsa. Enligt den nuvarande lagstiftningen är tillgång till utbildning och sjukvård garanterad överallt, och det är synd att den romska befolkningen i många fall inte skickar sina barn till skolan för att få utbildning.
Hannu Takkula: (FI) Herr talman! Efharisto, tack. Lìvia Járókas betänkande är utmärkt. Jag tror att alla här i parlamentet håller med om att det är dags att agera på EU-nivå för att se till att alla omfattas av de mänskliga rättigheterna. För tyvärr har de inte tillämpats när det gäller romer.
Det räcker inte med ett bra betänkande: vi behöver handling. Nu är det dags att ställa en grundläggande fråga. Hur går vi vidare nu för att förhindra att betänkandet blir en naiv dröm eller ett hopkok av olika åsikter? Hur får vi det att fungera i praktiken så att romerna får en bättre ställning i EU?
Det är även viktigt att göra en uppföljning av betänkandet. Vi kanske behöver en ombudsman för frågor som rör romer på EU-nivå, som kan rapportera om åtgärderna som vi beslutat om och som ser till att de fungerar i praktiken. På så sätt kan vi hantera detta på ett korrekt och lyckat sätt.
Clemente Mastella: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den senaste tidens djupa ekonomiska kris som har drabbat Europas industrier har också tydliggjort industrins betydelse för EU:s ekonomi.
EU:s ekonomi har oftast utgått från tanken att marknaden ska reglera sig själv, och hittills har den bedrivits huvudsakligen genom enstaka åtgärder i stort sett utan samordning mellan medlemsstaterna. I Europa 2020-strategin erkänns för första gången behovet av ett nytt förhållningssätt genom ett flaggskeppsinitiativ. Det är dags för EU att till fullo utnyttja medlemsstaternas gemensamma möjligheter till hållbar förnyelse och ytterligare utveckling av den industriella basen med kvalitetsarbeten.
EU:s industrier måste behålla ledarskapet på nyckelområdena och får inte hamna på efterkälken. Det är dags för EU att välja sin egen väg för framtidens industri. Vi måste se till att EU:s marknad skapar sitt eget förädlingsvärde.
Därför krävs en tydlig makroekonomisk samordning av den ekonomiska politiken, skattepolitiken och budgetpolitiken som verkar för tillväxt och sysselsättning, t.ex. genom en harmonisering av företagsbeskattningen.
Erminia Mazzoni: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Bernd Langes betänkande behandlar ett högaktuellt problem: hur vi ska reagera på den ekonomiska och finansiella kris som på allvar har drabbat vår produktionsstruktur.
Jag anser att svaret i denna resolution är mycket positivt eftersom den lyckas föra samman de variabler som krävs för att skapa en bra ekonomisk återhämtningsplan. Tanken att fokusera på innovation och forskning med hänsyn till storleken på vår näringslivsbas är mycket viktig, och jag anser att den livar upp kommissionens kanske något mer konservativa hållning.
Jag uppskattar föredraganden Bernd Langes arbete, som har lyckats integrera mer än 500 ändringsförslag och lägga fram en resolution som totalt sett bidrar enormt till vårt arbete. Vad som växer fram är en riktad industripolitik i europeiska termer, som omfattar de olika sektorerna och som medverkar genom användningen av övervakningsmodeller både ovanifrån och nedifrån.
En kontroversiell punkt återstår: det europeiska patentet. Jag är fortfarande helt emot denna fråga, men det har inte hindrat mig från att rösta för detta mycket positiva betänkande.
Alfredo Antoniozzi: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Detta betänkande belyser många positiva aspekter och återspeglar de funderingar och krav som olika nationella branschförbund har uttryckt. Därför kan jag inte annat än stödja den allmänna andan i Bernd Langes betänkande.
Men vissa viktiga frågor har inte tagits upp eller lösts, t.ex. kravet på nya lagstiftningsåtgärder för resurseffektivitet och, framför allt, frågan om ett djupare samarbete på patentområdet. Vi måste nu absolut ta itu med frågan om EU:s regler för ursprungsmärkning som enligt min mening är ett oumbärligt verktyg för att stärka och förbättra den europeiska industrin och dess konkurrenskraft.
Jag har röstat för Bernd Langes betänkande därför att jag hoppas att antagandet av detta betänkande kommer att mana alla institutioner att arbeta för att genomföra det ambitiösa program som har lagts fram och omsätta det i praktiska strategier.
Jarosław Kalinowski: (PL) Herr talman! Industrin utvecklas över hela världen med en enorm hastighet. För att inte hamna efter Kina eller Indien krävs omedelbara ändringar. Europa, som är litet i jämförelse, bör dock erbjuda världen mer än bara fler giftiga fabriker, så därför anser jag att det är rätt att investera i ny teknik, i att utveckla medicinen och farmakologin och i innovativa lösningar inom områden som vi redan känner till väl, bland annat jordbruket. Jag syftar inte på enorma anläggningar för boskapsuppfödning, utan på skapandet av nya lösningar som gör det enklare att odla grödor, föda upp djur och producera hälsosam och ekologisk mat, samt att producera energi från alternativa energikällor. Det är just sådana investeringar som dagens ekonomi behöver. Innovativa lösningar är också ett svar på de demografiska förändringar som äger rum i ett åldrande Europa. Tack.
Miroslav Mikolášik: (SK) Herr talman! Industripolitik är en del av ekonomisk politik och måste som sådan syfta till hållbar tillväxt, högre sysselsättning och en anständig livskvalitet för alla EU-medborgare.
Den europeiska industrin utsätts för stark konkurrens från utvecklingsländerna. EU måste därför föra en aktiv industripolitik för att befästa och stärka den europeiska industrin som drivkraften för ekonomisk tillväxt. Vi måste säkra en fungerande inre marknad genom att förhandla fram gynnsamma villkor i handelsavtalen med tredjeländer, men också genom att skydda mot illojal konkurrens och överträdelser av konkurrensreglerna och de immateriella och industriella rättigheterna från tredjeländer.
EU har stora möjligheter att säkra en konkurrensfördel när det gäller högkvalificerad arbetskraft och utveckling av innovativ teknik, områden som nödvändigtvis är kopplade till fler investeringar inom forskning och utveckling.
Adam Bielan: (PL) Herr talman! Industriprodukter står för nästan tre fjärdedelar av EU:s export och ger jobb åt 57 miljoner människor, utan att räkna de extra arbetstillfällena inom näraliggande tjänster. Industrin har därför enorm betydelse för vår ekonomi och påverkar alla övriga sektorer inom ekonomin. När vi nu drar lärdom av den senaste ekonomiska krisen och den ökande konkurrensen på världsmarknaden, är det viktigt att vi vidtar de åtgärder som krävs för att befästa den europeiska industrins starka ställning och fortsätta med dess systematiska utveckling.
I detta avseende verkar Europa 2020-strategin vara ett försök till ett nytt förhållningssätt, som till fullo utnyttjar medlemsstaternas möjligheter till hållbar förnyelse och utveckling av den industriella basen och samtidigt garanterar kvalitetsarbeten. Det ger EU möjlighet att behålla ledarskapet på nyckelområden i ekonomin. Den integrerade industripolitiken, som syftar till att åstadkomma en gradvis och hållbar övergång från en huvudsakligen produktionsinriktad till en kunskapsbaserad industri, ser mycket lovande ut. Därför stöder jag denna resolution helt och hållet.
Cristiana Muscardini: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det vore otänkbart att låta en sektor som står för 57 miljoner arbetstillfällen i hela EU, tre fjärdedelar av EU:s export av industriprodukter och uppskattningsvis en tredjedel av bruttoförädlingsvärdet i EU vara utan stöd i form av sektorsomfattande strategier som syftar till tillväxt och utveckling.
En konkurrenskraftig handelspolitik kan inte existera utan nyskapande, högklassig industriell verksamhet. Jag stöder de förslag som utskottet för internationell handel har lagt fram, och särskilt de som framhåller vikten av ett effektivt system för handelspolitiska skyddsåtgärder som använder de tillgängliga instrumenten när det är befogat.
Att försvara EU:s intressen i framtida förhandlingar för att skydda industrin och arbetstillfällena är en absolut nödvändighet för att övervinna krisen och för att se till att den reala ekonomin, tillsammans med tillverkningsindustrin, får företräde framför den finansiella ekonomin och att spekulativa bubblor, som har orsakat så stor skada, undviks.
Peter Jahr: (DE) Herr talman! Jag anser att det är mycket viktigt att vi kan diskutera detta betänkande och rösta om det i dag. Det vore förstås bättre om några kriser aldrig inträffade, men det vore ännu värre om inga lärdomar drogs av de kriser som inträffar. Det är just för att vi har lärt oss av den senaste krisen som vi återigen engagerar oss i industripolitiken i EU, särskilt då det fanns ett stort antal människor före den senaste krisen som trodde att man lätt kan tjäna pengar med pengar. Ekonomipolitiken och industripolitiken är trots allt avgörande för vårt välstånd inom EU. Jag anser därför att det är ytterst viktigt att vi har engagerat oss i den här frågan.
Det är förstås en bra sak att ägna sig åt innovation och framtidsorienterad industripolitik, men jag anser att det är lika viktigt att vi har framhävt vår traditionella industri i detta betänkande. Jag är mycket nöjd med detta och hoppas att vi kommer att fortsätta diskutera den här frågan.
Seán Kelly: (GA) Herr talman! Jag röstade för detta utmärkta betänkande, och det var verkligen dags att vi fokuserade på en industripolitik för EU. Det är ingen tvekan om att vi har halkat efter under de senaste åren jämfört med de stora länderna i världen, men jag hoppas att vi kommer att kämpa oss förbi i framtiden.
(EN) Herr talman! Nu när jag har visat mitt stöd för dokumentet vill jag uttrycka min oro över en punkt i motiveringen, där man på sidan 32 efterlyser en harmonisering av företagsbeskattningen. Det är något som mitt land inte skulle instämma i. Företagsbeskattningen eller bolagsskatten är mycket viktig för oss, och det är upp till varje land att fastställa sina egna skattesatser. Det är väl känt att vissa länder som påstås ha en hög bolagsskatt i verkligheten betalar mycket mindre.
(GA) Hur som helst är detta ett bra betänkande, och jag stöder det gärna.
Andrzej Grzyb: (PL) Herr talman! Den resolution som är resultatet av debatten om den reala ekonomin förtjänar stöd. Den senaste tiden har framför allt kännetecknats av den utmaning som globaliseringen har inneburit för den europeiska industripolitiken och den verkliga produktionen i Europa. Hur vi kan uppnå målen i Europa 2020-strategin, i synnerhet att skapa nya arbetstillfällen och motstå en utlokalisering av industripolitiken, är en grundläggande fråga som har diskuterats under debatten om denna resolution. Svaret på frågan huruvida Europa måste förlora den traditionella industrin är att detta inte behöver ske, vilket också framkom av debatten om små och medelstora företag som hölls under förra sammanträdesperioden.
Tillgången bland annat till råvaror, inklusive råvaror för elproduktion, är en stor utmaning. Vi måste ägna stor uppmärksamhet åt innovationer och åt att använda resultaten av vetenskaplig forskning inom industri. En annan viktig uppgift är att använda de synergier som finns mellan EU-politikens olika delar, t.ex. mellan industri/jordbrukspolitiken och handelspolitiken. Tack.
Izaskun Bilbao Barandica: (ES) Herr talman! Jag röstade för detta betänkande därför att EU måste satsa ordentligt på industripolitiken och möta riskerna med krisen, konkurrensen från tredjeländer och globaliseringen, genom en ökad offentlig finansiering som återspeglas i det framtida ramprogrammet.
Varför? För att bedriva forsknings- och utvecklingsarbete. För att öka de privata investeringarna och uppmuntra den offentliga och den privata sektorn att arbeta tillsammans. Detta kommer att ge oss möjlighet att skapa kvalificerade arbetstillfällen.
Men vi måste utnyttja den vetenskapliga och tekniska kompetens som finns i regioner där man har skapat innovationssystem och konkurrenskluster, och där innovationen och effektiviteten överskrider den som råder på nationell nivå. Ett sådant exempel är Euskadi, regionen Baskien.
Utnyttja den kunskap som finns i regionerna. Var inte blinda för denna europeiska verklighet eftersom vi genom att erkänna och acceptera den kan stärka vår ledande ställning inom industripolitik med tanke på de aktuella hoten.
Skriftliga röstförklaringar
Diane Dodds: skriftlig. - (EN) Jag vill be mina kolleger att föreställa sig för ett ögonblick att de är affärsmän. Ni har för närvarande två fabriker, men om ni bara hade en fabrik skulle ni kunna öka produktiviteten och samtidigt minska kostnaderna med 150 miljoner pund samt skydda miljön. Det är vad era aktieägare önskar. Vilken affärsman vid sina sinnens fulla bruk skulle behålla två fabriker? Men vi är ju faktiskt affärsmän, kolleger, vår uppgift är att styra och framför allt att övervaka hur våra väljares - aktieägarnas - pengar används.
Vi slösar 150 miljoner pund per år genom att hålla 11 sammanträden här i Strasbourg. I ett parlament som är besatt av grön politik väljer en del att i onödan pumpa ut 20 000 ton kolmonoxid i miljön. Jag berömmer Ashley Fox för hans arbete att åtminstone tillföra en smula sunt förnuft under 2012 och 2013.
Krzysztof Lisek: Jag röstade för ändringsförslag 1 till utkastet till Europaparlamentets sammanträdeskalender för 2012 och 2013. Trots att jag förstår den symboliska karaktären av att plenarsammanträden hålls i parlamentets säte i Strasbourg måste vi, med tanke på den kritiska ekonomiska situation som råder i Europa, efterlysa besparingar, och det är vad detta ändringsförslag går ut på. Att hålla två sammanträden under en och samma vecka är framför allt en gest gentemot EU-medborgarna eftersom det är deras skatter vi använder för att bekosta de dyra och tidskrävande resorna inte bara för ledamöterna utan också för tjänstemän och assistenter.
David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade för ändringsförslag 1, som avskaffar det sammanträde som föreslagits för vecka 40 2012. Jag ser detta som ett litet steg för att minska slöseriet i samband med resor från Bryssel till Strasbourg.
Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Eftersom jag är en av de som har undertecknat det viktiga ändringsförslaget är jag glad att det har antagits. Europaparlamentets sammanträdeskalender för 2012 bör nu ändras enligt följande: stryk den sammanträdesperiod som föreslagits för vecka 40 (1-4 oktober), dela upp den andra sammanträdesperioden i oktober (22-25 oktober) i två enskilda sammanträdesperioder: första perioden 22-23 oktober, andra perioden 25-26 oktober.
Licia Ronzulli: Resultatet av denna omröstning sätter ett viktigt prejudikat på den väg som jag hoppas en dag kommer att leda till att parlamentets samtliga verksamheter samlas på en enda plats.
Egentligen anser jag att vi inte längre kan tolerera det slöseri med offentliga resurser och luftföroreningar som orsakas av parlamentets två säten, som varje månad tvingar tusentals människor att göra långa och besvärliga resor mellan Bryssel och Strasbourg. Att lägga ihop oktober månads två sammanträdesperioder i kalendern för 2012 sänder en stark signal, och jag är optimistisk om att den väg vi har valt är mer ärlig och i linje med medborgarnas önskemål.
Thomas Ulmer: Jag avvisade dessa ändringsförslag och kommer att inleda ett överträdelseförfarande vid EU-domstolen tillsammans med min kollega Bernd Posselt.
Derek Vaughan: skriftlig. - (EN) Enligt europeisk lag måste tolv plenarsammanträden äga rum vid Europaparlamentets säte i Strasbourg varje år. Omröstningen om att ändra kalendern så att två av dessa Strasbourgsammanträden kan ske under samma vecka återspeglar ledamöternas önskan att minska kostnaderna och koldioxidutsläppen. Därför stöder jag detta betänkande som gör det möjligt för oss att hålla de tolv plenarsammanträden som krävs på elva veckor, vilket sänker kostnaderna och miljöpåverkan av vårt arbete. Som ledamot av Europaparlamentet vill jag företräda mina väljares ekonomiska och miljömässiga intressen. Jag uppmanar också den brittiska regeringen att ta upp frågan med andra medlemsstater, eftersom det är rådets ansvar.
Jarosław Leszek Wałęsa: Jag röstade för ändringsförslag 1, där det föreslogs att oktober månads två sammanträdesperioder slås ihop och hålls under samma vecka under Europaparlamentets plenarsammanträden för 2012. Jag är emot att Europaparlamentets arbete är uppdelat på tre olika platser. Ändringsförslaget innebär att vi kommer att spara både tid och pengar, och att tusentals färre ton koldioxid kommer att släppas ut i luften. Besparingar måste göras - ändringsförslaget innebär att inte bara ledamöter utan också tusentals tjänstemän vid Europaparlamentet som vanligtvis arbetar i Bryssel samt journalister, lobbyister och personal från kommissionen och från de olika medlemsstaternas administrationer kommer att resa till Strasbourg elva gånger i stället för tolv. Det kommer att minska kostnaderna för transport, traktamente, hotell osv.
John Attard-Montalto: skriftlig. - (EN) I dag har parlamentet röstat om sin sammanträdeskalender för 2012 och 2013. Det är första gången under min erfarenhet som parlamentsledamot som ändringsförslagen har godkänts av majoriteten. Det innebär att ledamöterna inte behöver åka till Strasbourg tolv gånger per år, utan i stället elva gånger för att hålla tolv sammanträdesperioder i Strasbourg. ”Resecirkusen” varje månad från Bryssel till Strasbourg har blivit synonym med slöseri, både när det gäller de 200 miljoner euro som den kostar och de 20 000 ton koldioxid som släpps ut.
Ledamöterna får inte bestämma var de ska sitta, men de har makten att bestämma hur många gånger parlamentet måste flytta från en stad till en annan. Omkring 350 ledamöter har gett sitt stöd till detta ändringsförslag som innebär att två av våra sammanträdesperioder kommer att rymmas inom en och samma vecka, vilket sparar kostnader, tid och energi i samband från tur- och returresor. Det kommer också att sända en positiv signal till våra väljare. Jag hoppas också att detta kommer att bana väg för en kalender där tolv sammanträdesperioder hålls på sex veckor. Jag samtycker dock inte till att kalendern för 2013 lades fram för omröstning samtidigt under detta sammanträde. Det är helt klart en manöver för att inte ytterligare förlänga detta förfarande under denna mandatperiod.
Alain Cadec: I omröstningen om Europaparlamentets sammanträdeskalender för 2012 och 2013 har 58 procent av ledamöterna godkänt det ändringsförslag som avskaffar en av de två sammanträdesperioder som hålls i Strasbourg under oktober månad. Detta ändringsförslag är helt enkelt en kränkning av fördragen! I fördragen utses Strasbourg som parlamentets säte, och det föreskrivs att tolv sammanträdesperioder ska hållas där varje år. Två sammanträdesperioder hålls i oktober för att ta igen det arbete som inte utförs under augusti. Förutom dessa sammanträdesperioder i Strasbourg hålls parlamentsutskottens möten och de extra sammanträdesperioderna i Bryssel. År 1997 slog domstolen fast principen om att Europaparlamentet måste sammanträda varje månad i Strasbourg. Fördragen lämnar inget utrymme för tvivel: Strasbourg är inte Europaparlamentets andra säte; det är institutionens enda säte. Den grupp som motsätter sig Strasbourg håller på att bli organiserad och visar sina muskler mer och mer i ett försök att få folk att tro att parlamentet enhälligt är mot Strasbourg. De som förespråkar sätet i Alsace måste göra sig mer hörda. De har lagens legitimitet och 50 års europeisk integrationshistoria på sin sida.
Nessa Childers: skriftlig. - (EN) Jag röstade för en ändring av 2012 års kalender för att spara på skattebetalarnas pengar, för att spara på koldioxidutsläppen och för att minska de störningar i parlamentets arbete som uppstår till följd av den månatliga resan till Strasbourg.
Marielle De Sarnez: I EU-fördragen anges uttryckligen att Strasbourg är Europaparlamentets enda säte, och att tolv sammanträdesperioder ska hållas där varje år. En omröstning hölls dock i veckan i syfte att slå ihop två Strasbourgsammanträden under en och samma vecka i oktober 2012 och i oktober 2013. De demokratiska ledamöterna röstade emot detta beslut. Frankrike har för sin del redan meddelat att man inom kort tänker hänskjuta ärendet till Europeiska unionens domstol. Faktum är att beslutet fattades i uppenbar strid med andan och bokstaven i fördragen, eftersom man bör minnas att bestämmelserna i texterna enbart får ändras efter ett enhälligt beslut av medlemsstaterna.
Nathalie Griesbeck: Den här veckan har vi röstat om Europaparlamentets sammanträdeskalender för 2012 och 2013. Jag beklagar att en majoritet av ledamöterna har röstat för en ändring (som jag motsatte mig starkt) som slår ihop oktober månads två sammanträdesperioder under en och samma vecka. Jag anser att omröstningen är helt i strid med andan i EU:s fördrag där det uttryckligen anges att Strasbourg är Europaparlamentets säte och att tolv sammanträdesperioder ska hållas där varje år. Debatten om var Europarlamentet har sitt säte dyker upp hela tiden, och i dag angrips parlamentets säte i Strasbourg ännu en gång. Det finns dock historiska referenser till sätet i Strasbourg, som dessutom omnämns i lagtexter, och det bör inte ifrågasättas genom dessa upprepade angrepp. Frankrike meddelade nyligen att man hänskjuter ärendet till Europeiska unionens domstol, ett drag som jag vill applådera och som jag stöder.
Giovanni La Via: Jag röstade för ändringarna i Europaparlamentets sammanträdeskalender för 2012 eftersom jag anser att det är rätt att försöka begränsa slöseriet med ekonomiska och andra resurser när vi utför våra parlamentariska uppdrag. Beslutet att hålla oktober månads två sammanträdesperioder under en och samma vecka innebär egentligen att vi kan undvika en tur- och returresa till Strasbourg, med allt vad detta innebär i resursbesparing. Slutligen anser jag att detta beslut är i linje med vad som redan händer i dag, med sammanslagningen av två sammanträdesperioder i september.
Alfredo Pallone: Jag röstade för de ändringar som föreslogs i Europaparlamentets sammanträdeskalender för 2012 och 2013 eftersom jag anser att det är möjligt att respektera fördragen fullständigt och samtidigt slå ihop två av parlamentets sammanträdesperioder under en och samma vecka för att undvika att åka till Strasbourg två gånger på en månad. Det kommer att göra det möjligt för oss att dra ner på EU-institutionernas kostnader och att undvika att slösa tid och pengar. Det kommer att kräva mer arbete av både mig själv och mina kolleger när det gäller att organisera förfarandena, men det kommer att visa allmänheten ett starkare engagemang i att undvika meningslöst slöseri med offentliga medel.
Catherine Stihler: skriftlig. - (EN) Jag anser att det är onödigt att hålla två enskilda sammanträdesperioder i oktober. Enligt EU-fördragen måste parlamentet hålla tolv sammanträdesperioder i Strasbourg varje år. Två sammanträdesperioder får dock hållas under en och samma vecka. Genom att låta bli att resa till Strasbourg två gånger under samma månad kan parlamentet föregå med gott exempel när det gäller att minska sina koldioxidutsläpp och att spara på offentliga medel.
David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade för ändringsförslag 1 som avskaffade den sammanträdesperiod som hade föreslagits för vecka 40 2013. I likhet med beslutet om 2012 års kalender bidrar det till att minska parlamentets kostnader.
Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Eftersom jag är en av de som har undertecknat det viktiga ändringsförslaget är jag glad att det har antagits. Europaparlamentets sammanträdeskalender för 2013 bör nu ändras enligt följande: stryk den sammanträdesperiod som föreslagits för vecka 40 (30 september-3 oktober), dela upp den andra sammanträdesperioden i oktober (21-24 oktober) i två enskilda sammanträdesperioder: första perioden 21-22 oktober, andra perioden 24-25 oktober.
Licia Ronzulli: Resultatet av denna omröstning sätter ett viktigt prejudikat på den väg som jag hoppas en dag kommer att leda till att parlamentets samtliga verksamheter samlas på en enda plats.
Egentligen anser jag att vi inte längre kan tolerera det slöseri med offentliga resurser och luftföroreningar som orsakas av parlamentets två säten, som varje månad tvingar tusentals människor att göra långa och besvärliga resor mellan Bryssel och Strasbourg. Att lägga ihop oktober månads två sammanträdesperioder i kalendern för 2013 sänder en stark signal, och jag är optimistisk om att den väg vi har valt är mer ärlig och i linje med medborgarnas önskemål.
Thomas Ulmer: Jag avvisade dessa ändringsförslag och kommer att inleda ett överträdelseförfarande vid EU-domstolen. Talmanskonferensen borde inte ha låtit detta förslag gå till omröstning.
Luís Paulo Alves: Jag röstade för detta betänkande som respekterar principen om att institutionerna bör ha tillräckliga resurser för att förvaltas på ett rigoröst och effektivt sätt. I en tid av ekonomisk och finansiell kris i Europa, när allmänheten tvingas skära ner på sina personliga utgifter, bör både EU och de nationella institutionerna göra likadant. Detta bör dock inte utgöra ett hinder för nödvändiga offentliga investeringar som medför vinst på medellång och lång sikt. Jag vill betona att Lissabonfördragets konsekvenser för utgifterna under rubrik 5 bör stabiliseras under 2012 även om Kroatiens anslutning, som är planerad till 2013, kommer att påverka budgeten för 2012.
Ställda inför den nuvarande situationen kanske vissa institutioner har svårt att upprätthålla en balanserad budget. För att de ska lyckas instämmer jag med de åtgärder för god förvaltning som avser administrativa resurser och planer för kostnadsnedskärningar och en anpassning till effektiv och miljövänlig teknik. Slutligen kan parlamentet inte äventyra villkor som krävs för att ge alla medlemsstater sunda arbetsförhållanden, på lika villkor.
Marta Andreasen: skriftlig. - (EN) Jag röstade mot José Manuel Fernandes betänkande om budgetprioriteringar för 2012 eftersom parlamentet kommer att efterlysa en ökning av sin budget med fem procent trots att de övriga EU-institutionerna kommer att nöja sig med en procent. Kostnaden för EU är faktiskt ohållbar för EU-länderna och måste minskas. Jag är bestört över att Europeiska historiens hus har godtagits som en del av detta betänkande: det är ett fåfängt projekt som kommer att kosta över 70 miljoner euro och som står helt i strid med de påstådda åtstramningskraven.
Laima Liucija Andrikien: skriftlig. - (LT) Jag röstade för detta betänkande som fastställer den allmänna ramen och de allmänna prioriteringarna för 2012 års budget beträffande finansieringen av EU:s institutioner. Med tanke på den pågående ekonomiska krisen är det mycket viktigt att säkerställa en god finansiell förvaltning för att tillämpa principerna om sparsamhet, effektivitet och ändamålsenlighet. Jag delar föredragandens åsikt att institutionerna som ett resultat av dessa principer bör lägga fram planer för kostnadsnedskärningar. Dessutom måste institutionernas samtliga utgifter tydligt specificeras och motiveras. Parlamentet och de övriga institutionerna bör två gånger om året lägga fram rapporter om sitt eget budgetgenomförande med uppgifter om genomförandet av varje enskild budgetpost. Jag anser därför att parlamentet och de övriga institutionerna bör visa prov på budgetansvar och återhållsamhet. Jag välkomnar inrättandet av ett nytt avsnitt X i EU-budgeten för Europeiska utrikestjänsten med en anslagstilldelning på 464 miljoner euro. Jag vill dock uppmana utrikestjänsten att använda de medel den tilldelats för att genomföra sin verksamhet och uppnå konkreta resultat.
Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade för detta betänkande. Nästa års budget måste vara ansvarsfullt avvägd och prioritera de områden som är oupplösligt förbundna med Europa 2020-strategin. När budgeten utarbetas måste principen med hållbara styrelseformer garanteras med avseende på aspekterna med effektivitet och ändamålsenlighet. EU-institutionerna måste garanteras tillräckliga resurser för att kunna utföra sina uppgifter på rätt sätt. Samtidigt måste institutionerna också bemöta den aktuella finansiella, ekonomiska och sociala situationen inom EU, tillämpa stränga förvaltningsförfaranden och förvalta resurserna med stränghet och effektivitet. Jag håller med om att EU-institutionerna i hög grad kan bidra till att minska kostnaderna och skapa skalekonomier, genom exempelvis centraliserade upphandlingar, gemensamma tjänster mellan institutionerna och e-förvaltningssystem etc.
Elena Băsescu: Jag röstade för detta dokument eftersom jag anser att Fernandesbetänkandet om budgetprioriteringarna för 2012 på ett lämpligt sätt stakar ut riktningen för nästa år. Jag godkänner och stöder tanken i betänkandet att prioritera intern personalrekrytering. Det kommer att bidra till ökad effektivitet genom att tidigare förvärvad erfarenhet används, samtidigt som utbildningskostnaderna och kostnaderna för anpassning till en helt ny organisationskultur minskas. Samtidigt är det viktigt att i detalj jämföra de faktiska utgifterna med de utgifter som budgeterats under 2011 och att exakt fastställa orsakerna till betydande avvikelser. EU-institutionerna måste utarbeta och sända kommissionen planer för att skära ned sina utgifter, med specifika tidsfrister och mätbara mål. Vi kan inte endast begära att vanliga medborgare och den privata sektorn ska göra uppoffringar. Också EU-institutionerna måste göra det. Parlamentet måste vara en förebild, visa solidaritet och mycket noga följa hur resurserna används.
Regina Bastos: skriftlig. - (PT) Betänkandet om prioriteringarna för 2012 års budget för parlamentet och de övriga EU-institutionerna som jag röstade för tar delvis hänsyn till den aktuella ekonomiska, finansiella och sociala situationen. Det är med andra ord en budget som utmärks av återhållsamhet och stränghet. I betänkandet förespråkas hög kvalitet på lagstiftningen, minskade kostnader, minskad miljöpåverkan och en nollbaserad ökning, det vill säga en ökning som följer inflationen. Även förslaget att kommande budgetar bör vara fleråriga är viktigt för att de ska kunna följa den fleråriga budgetramen. I betänkandet nämns också Kroatiens möjliga anslutning 2013.
Maria Da Graça Carvalho: Jag stöder betänkandet om riktlinjerna för budgetförfarandet för budgetåret 2012, där man betonar behovet att konsolidera de nödvändiga resurserna för att hantera den nya institutionella ram som följer av Lissabonfördragets ikraftträdande. En ansvarsfull inställning till budgetfrågor är av yttersta vikt för såväl parlamentet som de övriga institutionerna. Den aktuella krisen och den höga offentliga skuldsättningen gör det absolut nödvändigt att uppvisa återhållsamhet och att tillämpa principerna med sparsamhet, effektivitet och ändamålsenlighet. Det bör betonas att vissa investeringar, särskilt i teknik, skulle kunna leda till framtida besparingar på lång sikt och därför inte bör förhindras. Jag vill också betona att förslag om att minska pappers-, energi- och vattenförbrukningen samt utsläppen bör läggas fram som en del av parlamentets och de övriga institutionernas organisationskultur. Det vore också önskvärt att minska mängden material för spridning av fysiska medier, vilka borde ersättas av digitala medier.
Nessa Childers: Jag röstade för en begränsning av parlamentets budget för 2012, med tanke på de ekonomiska, finansiella och sociala kraven på EU:s medlemsstater. Vi åtog oss att försöka minska vissa utgifter och att motivera resten i detalj. Projekt som redan inletts, som exempelvis den europeiska historiens hus, bör dock inte påverkas. Detta är en stram budget som följer inflationen. Samtidigt får nedskärningarna inte inverka negativt på kvaliteten hos parlamentets lagstiftningsarbete.
Carlos Coelho: skriftlig. - (PT) Jag stöder José Manuel Fernandes utmärkta betänkande, för vid en tidpunkt då vi upplever en allvarlig finansiell, ekonomisk och social kris då en mängd uppoffringar krävs av allmänheten måste vi vara de första som föregår med gott exempel genom att anta riktlinjer för en budget som utmärks av återhållsamhet och åtstramning. De resurser som krävs för att EU-institutionerna ska kunna göra vad som förväntas av dem bör dock tillgängliggöras, särskilt med tanke på den nya institutionella ramen till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande.
Jag vill också betona vikten av att förvaltningen av dessa resurser omfattas av högre och strängare effektivitetsstandarder och strängare och öppnare kontroller. Det är även viktigt att främja skapandet av synergier och undvika onödig duplicering i fråga om personal och uppgifter.
Diane Dodds: skriftlig. - (EN) När parlamentet diskuterar budgetprioriteringar sker det i sammanhanget med nedskärningarna inom EU-medlemsstaternas offentliga sektorer, den stigande arbetslösheten, hushållens allt högre utgifter och en allmän ekonomisk osäkerhet, såväl nationellt som i många familjer. Vilka anser EU att prioriteringarna bör vara i denna oerhört allvarliga och prövande situation? En prioritering är märkligt nog den europeiska historiens hus.
Om mina väljare fick frågan om dessa 100 miljoner har använts på ett bra sätt vid den här tidpunkten gissar jag att få, om några alls, skulle svara ja. Det är dags att vi - Europaparlamentets ledamöter, kommissionen och tjänstemännen - skärper oss. Prioriteringarna måste först och främst gynna våra väljare och syfta till att underlätta deras liv. EU-medel får inte slösas bort endast för att tillfredsställa personer som är besatta av att förverkliga sina idealistiska visioner av en gemensam EU-historia eller identitet för sitt eget höga nöjes skull. Detta måste upphöra.
Lena Ek, Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström: skriftlig. - Vi har valt att ställa oss bakom detta budgetbetänkande. Dels för att det så tydligt betonar vikten av sparsamhet och återhållsamhet i dessa svåra ekonomiska tider, dels för att det välkomnar det anslag om 464 miljoner euro som beviljats Europeiska utrikestjänsten, vars viktiga verksamhet hör till det område som EU bör fokusera på.
Samtidigt är vi dock mycket kritiska till investeringen om totalt 549,6 miljoner för att utvidga den s.k. KAD-byggnaden i Luxemburg, och delar inte alls föredragandens förhoppning om att detta kommer att leda till besparingar på sikt. Det enda rimliga vore istället att förlägga Europaparlamentet och dess arbete till en enda ort.
Göran Färm, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog och Åsa Westlund: skriftlig. - Vi svenska socialdemokrater röstade ja till betänkandet om prioriteringarna för bl a Europaparlamentets budget 2012.
Betänkandet intar en kritisk och ifrågasättande hållning gentemot en rad budgetförslag med stora kostnader och förespråkar att nästa års parlamentsbudget max bör öka med inflationstakten, d.v.s. i reala termer motsvara plus minus noll jämfört med 2011. Vi vill även understryka att vi instämmer i betänkandets ytterst tveksamma och kritiska inställning till projektet om att etablera ett hus för europeisk historia. I dessa tider av hårt tryck på nationella budgetar anser vi det olämpligt att starta upp ett sådant, troligtvis mycket kostsamt, projekt.
Vi vill dock påpeka att vi helst hade velat se en ännu mer restriktiv hållning till parlamentets budget för 2012, med förslag också på besparingar och omfördelningar för att finansiera nya behov. Kommissionen förespråkar en ökningstakt på max 1 procent för EU-institutionernas administrativa budgetar för nästa år, ett initiativ som vi anser bör stödjas. En ökning på max 1 procent skulle, jämfört med inflationen, i praktiken innebära en nedskärning av den totala storleken av parlamentets budget.
Diogo Feio: Med vederbörlig hänsyn till EU:s aktuella finansiella, ekonomiska och sociala situation är det allt viktigare att institutionerna svarar med den kvalitet och effektivitet som krävs, och att de tillämpar stränga förvaltningsförfaranden så att besparingar kan göras. Vi måste nu anstränga oss för att fullt ut nå målen i Europa 2020-strategin, som är inriktade på tillväxt och sysselsättningsskapande. Det är också nödvändigt att nå en varaktig jämvikt och eftersträva konsolidering i alla budgetkategorier. Därför är det viktigt att även fortsättningsvis ha en försiktig inställning till administrativa utgifter. Parlamentet bör sammanfattningsvis bevara principen med lagstiftning av hög kvalitet, respektera principen med god förvaltning och insyn, och garantera en anda med budgetansvar i den allmänna ramen och prioriteringarna för 2012 års budget.
João Ferreira: skriftlig. - (PT) I betänkandet prioriteras ”principen om hög kvalitet på lagstiftningen”. Med tanke på att detta, trots begreppets tvetydighet, i grunden kommer att vara beroende av de politiska riktlinjer som tillämpas för lagstiftningsprocessen, förespråkar vi att en rättvis resursfördelning - materiellt såväl som personalmässigt - ska erbjudas parlamentet till stöd för parlamentsarbetets krav och räckvidd. Betänkandet är mångordigt och innehåller begrepp som exempelvis ”god förvaltning”, ”skalekonomier”, ”effektivitet”, ”ändamålsenlighet”, ”kostnads-nyttoanalys”, ”omfördelning av personal”, ”rörlighet” och så vidare. Europeiska utrikestjänsten tycks dock vara utesluten från denna förteckning när det gäller stöd för ”EU:s utrikespolitiska ambitioner”. Vi instämmer fullständigt i vikten av ”att ledamöter av alla nationaliteter och oavsett språk behandlas lika när det gäller deras möjligheter att fullgöra sina skyldigheter och delta i politisk verksamhet på sitt eget språk om de så önskar”. Detta innebär dock mycket mer än att ordna tolkning vid utskottens möten, såsom föredraganden föreslår. Det omfattar även tillhandahållande av tolkning vid samordnarnas möten, trepartsmöten, delegationer, parlamentariska församlingar och annat. Det omfattar även att alla officiella och arbetsrelaterade dokument översätts i tid. För närvarande finns det oacceptabla brister på båda dessa områden.
Ilda Figueiredo: skriftlig. - (PT) Detta är ytterligare ett betänkande om kontinuiteten hos EU:s budgetpolitik, som framför allt är underordnad de politiska riktlinjerna inom ramen för lagstiftningsprocessen. Vi förespråkar dock en rättvis matchning av parlamentets tillgängliga arbetsresurser - såväl materiella som personalmässiga - till behoven och räckvidden för parlamentets arbete, utan att kostnaderna eller eventuella besparingar överdrivs, och utan att parlamentets arbete undergrävs.
Vi kan dock inte låta bli att påpeka att i stället för begrepp som ”god förvaltning”, ”skalekonomier”, ”effektivitet”, ”ändamålsenlighet”, ”kostnads-nyttoanalys”, ”omfördelning av personal”, ”rörlighet” och så vidare behöver EU en annan politik, bland annat en avsevärd minskning av de militära utgifterna och utgifterna för Europeiska utrikestjänsten.
Vi stöder skyddet av lika behandling av ledamöter av alla nationaliteter och språk när det gäller deras möjligheter att fullgöra sina skyldigheter och delta i politisk verksamhet på sitt eget språk, men man måste komma ihåg att detta handlar om mycket mer än att ordna tolkning vid utskottssammanträden, såsom föredraganden anger. Det omfattar även tillhandahållandet av tolkning vid samordnarnas möten, trepartsmöten, delegationer, parlamentariska församlingar och annat. Det omfattar även översättning i tid av alla officiella och arbetsrelaterade dokument.
Lorenzo Fontana: Betänkandet av José Manuel Fernandes rör riktlinjerna för budgetförfarandet för budgetåret 2012 för EU-institutionerna. I betänkandet föreskrivs bland annat ökad stränghet - med tanke på den tuffa ekonomiska krisen - när det gäller den byråkratiska förvaltningen av EU:s organisationssystem. Därför stöder jag José Manuel Fernandes genom att rösta för hans text.
Nathalie Griesbeck: Jag röstade för att anta detta betänkande, som innehåller riktlinjer för budgetprocessen för budgetåret 2012: en allmän ram och budgetprioriteringar för EU-institutionernas funktionssätt (med undantag för Europeiska kommissionen). I betänkandet föreslås framför allt att Europaparlamentets budget ska minskas med tanke på medlemsstaternas ekonomiska, finansiella och sociala situation, vilket jag välkomnar. Jag motsatte mig slutligen bestämt de ändringsförslag där man angriper Europaparlamentets säte i Strasbourg, och gläder mig över att de förkastades av en majoritet i Europaparlamentet.
Juozas Imbrasas: Jag gav mitt stöd till detta betänkande, eftersom det är mycket viktigt att prioritera principerna med god förvaltning, nämligen sparsamhet, effektivitet och ändamålsenlighet. Vid genomförandet av de olika politiska linjerna måste de uppnådda resultaten beaktas, och varierande utgifter bör när det är möjligt och deras omfattning kräver det omfattas av regelbundna kostnads-nyttoutvärderingar. Till följd av tillämpningen av dessa principer bör institutionerna lägga fram planer för kostnadsnedskärning, och en reflexion bör ske om fördelarna med centralisering, så att skalekonomier kan skapas (dvs. centraliserad upphandling och gemensamma tjänster för institutionerna). Det är oumbärligt med ett interinstitutionellt samarbete för att utbyta bästa praxis som främjar effektivitet och möjliggör besparingar. Jag anser att det interinstitutionella samarbetet bör förbättras när det gäller översättning, tolkning, rekrytering (EPSO) och Emas och att det bör utvidgas till att även omfatta andra områden. Vid en tidpunkt med ekonomisk kris, hög offentlig skuldsättning och åtstramningar under pågående nationella åtgärder för budgetkonsolidering bör Europaparlamentet och de övriga institutionerna uppvisa ett budgetansvar och självkontroll. Parlamentets mål bör vara att utarbeta lagstiftning av hög kvalitet, och alla nödvändiga resurser bör tillgängliggöras i det syftet. Samtidigt är det viktigt att budgetrestriktionerna respekteras.
Cătălin Sorin Ivan: Under de aktuella ekonomiska, finansiella och sociala förhållandena utgör riktlinjerna för 2012 års budgetförfarande en verklig utmaning, särskilt eftersom EU-institutionerna måste göra betydande besparingar, men samtidigt måste ha tillräckliga resurser för att kunna utöva sin verksamhet med största yrkesmässighet och effektivitet. Jag stöder i det avseendet ett bättre interinstitutionellt stöd för att utbyta förfaranden som kan leda till en strategi för att stärka förbindelserna mellan EU och dess medborgare, samtidigt som en stram budget bevaras och besparingar görs så att målen för Europa 2020-strategin kan genomföras på ett framgångsrikt sätt.
Även om 2012 års budget för parlamentet och de övriga institutionerna bör handla om konsolidering bör det inte innebära att hinder skapas för investeringar, eftersom investeringsprojekt gör att EU:s ekonomier fungerar smidigt.
Sist men inte minst instämmer jag i föredragandens påpekande att det är oacceptabelt att inte erbjuda tolkning vid Europaparlamentets utskottssammanträden, eftersom parlamentets ledamöter måste kunna tala sina modersmål. Också jag har befunnit mig i en situation där jag inte kunde utnyttja tolkningstjänsterna, inte ens när jag lade fram ett betänkande.
Barbara Matera: skriftlig. - (IT) Budgetarna för 2012 och 2013 bör bygga på konsolidering och ta hänsyn till nedskärningen av medlemsstaternas utgifter och fastställa ett riktmärke för de nivåer som kommer att antas i nästa budgetram.
Syftet med denna budget måste vara hög kvalitet, vilket innebär att målsättningarna kommer att vara sparsamhet, effektivitet och ändamålsenlighet och en så liten användning som möjligt av de tillgängliga resurserna. Under denna konsolideringsfas måste parlamentet eftersträva en ökning av budgeten, dock inte över inflationstakten. Den tröskeln förutsätter ett stort ansvar. De ökade utgifterna på grund av utvidgningen med Kroatien och de 18 nya ledamöterna i Europaparlamentet som föreskrivs i Lissabonfördraget kommer att integreras genom en ändringsbudget.
För att begränsa utgifterna hoppas jag att alla institutioner kommer att sända den nödvändiga informationen i förväg så att en allmän ram kan fastställas för administrativa utgifter. Därmed kommer budgetmyndigheten att kunna fatta beslut om användningen av resurserna mot bakgrund av en flerårig och hållbar strategi som syftar till att kunna jämföra informationen över tid och institutionerna emellan.
David Martin: Jag välkomnar detta betänkande, där det klargörs att parlamentet förväntar sig att presidiet ska lägga fram realistiska äskanden när det presenterar budgetberäkningen. Parlamentet är berett att behandla presidiets förslag på en fullständigt behovsbaserad och välbetänkt grund för att se till att verksamheten vid institutionen fungerar på ett korrekt och effektivt sätt. Parlamentet betonar att syftet med den ändringsskrivelse som presidiet lade fram för budgetutskottet i september är att ta hänsyn till de behov som var oförutsedda vid den tid då budgetberäkningen utarbetades och betonar att den inte ska ses som en möjlighet att göra om de beräkningar som man tidigare kommit överens om. I överensstämmelse med den interinstitutionella hållningen ska de utvidgningsrelaterade behoven integreras genom antingen en ändringsskrivelse eller en ändringsbudget. Även behoven för de 18 nya ledamöter som tillkommer genom Lissabonfördraget ska integreras genom en ändringsskrivelse eller ändringsbudget.
Jean-Luc Mélenchon: Detta betänkande har den stora förtjänsten att det betonas att Europaparlamentets ledamöter måste utföra sina arbetsuppgifter på sitt eget språk. Bristen på översättningar vid ett antal sammanträden, i meddelanden som är ställda till oss, och i gemensamma resolutioner som är under förhandling, är ett oberättigat hinder för vårt arbete som parlamentsledamöter och därmed för demokratin. Jag stöder denna begäran. Jag vägrar dock att stödja det slöseri med pengar och den demokratiska avvikelse som inrättandet av Catherine Ashtons Europeiska utrikestjänst innebär. Jag vägrar också att stödja användningen av privata företag i stället för civila tjänstemän.
Nuno Melo: Lissabonfördraget har gett parlamentet nya ansvarsområden. Detta medför mer administrativt arbete, vilket gör att ledamöterna behöver kvalificerad personal som kan fungera som rådgivare. Denna nya situation ger upphov till två problem: ökade kostnader på grund av behovet av fler assistenter, och mer utrymme för att dessa ska kunna utföra sina uppgifter under goda arbetsförhållanden. Denna situation leder till ökade kostnader. Det är svårt att förklara i dessa kristider, men om parlamentets arbete ska vara utmärkt måste det ha de nödvändiga finansiella och personalmässiga resurserna. Det är skälet till min röst.
Alexander Mirsky: Även om betänkandet innehåller de centrala riktlinjerna och prioriteringarna för 2012 års budget, däribland standarder för Europaparlamentets lagstiftningsarbete, anser jag inte att budgetökningen med avseende på inflationstakten är korrekt eller motiverad. Det finns andra mekanismer och sätt att lösa gemensamma problem och prioriteringar. Jag röstade för betänkandet.
Andreas Mölzer: skriftlig. - (DE) Utgiftstaket för den fleråriga budgetramen för EU:s budget för 2012 har återigen höjts. I tider då medborgarna måste dra åt svångremmen måste även EU göra besparingar. Det finns många tillfällen att göra besparingar, allt från att avstå från ett av mandaten i parlamentet, till att minska den stora mängden EU-organ och skärpa kampen mot bedrägerier inom biståndsprogrammen.
Genom att hänvisa till den ekonomiska och finansiella krisen har EU endast lagt ett fåtal planer på is, men har inte gjort några verkliga besparingar, trots att dessa åtgärder presenteras som stora besparingar. Detta är mer än orättvist gentemot EU-medborgarna, och det är precis lika orättvist att motivera alla ytterligare kostnader med de allt större kraven i och med Lissabonfördraget. Därför röstade jag mot budgetbetänkandet.
Franz Obermayr: skriftlig. - (DE) Detta betänkande omfattar en höjning av utgiftstaket för den fleråriga budgetramen för EU:s budget för 2012. Till följd av den ekonomiska och finansiella krisen har medborgarna i medlemsstaterna tvingats acceptera åtstramningsåtgärder och därmed ta på sig den största delen av krisens inverkan. Också EU bör minska sina utgifter. Detta omfattar den okontrollerade ökningen av organ och fortsätter med föranslutningsstödet för Turkiet och den kostsamma dupliceringen av strukturer och administrationskostnader till följd av Europeiska utrikestjänsten. Jag röstade därför mot betänkandet.
Alfredo Pallone: I José Manuel Fernandes resolutionsförslag om riktlinjerna för 2012 års budgetförfarande ges en översikt över administrationen av parlamentets budget inför en framtida optimering av förvaltningen av de tillgängliga resurserna för EU-institutionerna, och därför röstade jag för texten. Parlamentet måste anta en budget för att konsolidera den framtida budgetramen och de ytterligare personalresurser som krävs för att möta kraven i Lissabonfördraget, och för att förbättra och komplettera de tillgängliga byggnaderna, informationstekniken och tolkningstjänsterna. Det främsta målet är fortfarande att hitta ett bra sätt att förvalta resurserna så att kostnaderna kan hållas nere samtidigt som tjänsterna förbättras.
Miguel Portas: skriftlig. - (PT) Jag valde att lägga ned min röst, för även om man i texten nämner att möjliga besparingar i nästa års budget bör identifieras anges dessa inte specifikt i texten. Om vi vill vara konsekventa bör besparingsåtgärderna börja med Europaparlamentets ledamöter.
Paulo Rangel: Jag röstade för detta betänkande, eftersom jag anser att den nuvarande finansiella, ekonomiska och sociala situationen i EU inte får hindra institutionerna från att tillämpa stränga förvaltningsförfaranden så att de nödvändiga besparingarna kan göras. En verklig ansträngning måste göras för denna konsolidering. När det gäller sunda förvaltningsprinciper bör institutionerna lägga fram kostnadsminskningsplaner, och tydligt specificera och motivera de utgifter som presenteras. I samma anda vill jag offentligt framföra min uppskattning för min kollega José Manuel Fernandes utmärkta arbete.
Crescenzio Rivellini: skriftlig. - (IT) Jag röstade för betänkandet om riktlinjerna för 2012 års budgetförfarande eftersom jag anser att den nuvarande ekonomiska krisen - som just nu framför allt inverkar på sysselsättningen - kräver en gemensam insats med nedskärningar i medlemsstaterna och vid EU-institutionerna. Jag instämmer därför i uttalandet att den allmänna principen för EU-finansieringen under de nuvarande omständigheterna är en modell med en stram budget.
Jag anser hur som helst att jag måste betona att trots den ekonomiska situationen måste unionens budget, och i synnerhet parlamentets budget - såsom den enda EU-institution som är direktvald av medborgarna - främst vara inriktad på att främja och föra medborgarna närmare EU, särskilt i tider som dessa då framtiden är så oviss. Jag anser framför allt att det vore en särskilt god idé att överväga en bättre fördelning av parlamentets informationskontor i medlemsstaterna och en mer strategisk placering av dessa, delvis mot bakgrund av de senaste omvälvande händelserna i grannstaterna.
Raül Romeva i Rueda: Jag röstade för texten även om jag skulle ha föredragit att vissa ändringsförslag om behovet för parlamentet att minska antalet arbetsorter till en inte hade antagits.
Nuno Teixeira: Riktlinjerna för 2012 års budget bygger på en jämvikt mellan behovet att ge EU-institutionerna tillräckliga och lämpliga resurser för att kunna utöva sin verksamhet och nödvändigheten att hitta ett kvalitativt och effektivt svar på den nuvarande finansiella, ekonomiska och sociala krisen. I det förslag som lagts fram påpekas att institutionerna kan ha svårigheter att upprätthålla den finansiella disciplinen och den återhållsamhet som krävs för att följa det fleråriga finansiella programmet, särskilt i fråga om rubrik 5. Föredraganden kräver därför sunda förvaltningsprinciper, som exempelvis sparsamhet, effektivitet och ändamålsenlighet, så att en större stränghet, enkelhet, tydlighet och öppenhet kan nås.
För parlamentets del omfattar detta dokument, som jag röstade för, behoven i och med Kroatiens anslutning 2013, det ökade antalet Europaparlamentsledamöter med 18 ledamöter och behovet av extra personal till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande. För de övriga institutionerna är det värt att framhålla det nya avsnittet X om Europeiska utrikestjänsten som, i och med det nya fördraget, kommer att möta de finansiella behoven i och med inrättandet av en ambitiös institutionell ram till stöd för EU:s utrikespolitik.
Peter van Dalen: skriftlig. - (NL) I enlighet med José Manuel Fernandes betänkande måste Europaparlamentet briljera på lagstiftningsområdet, och alla resurser måste tjäna detta syfte. För mig måste det finnas en andra prioritering här också, nämligen att parlamentet måste briljera när det gäller budgetdisciplin. Regeringarna, företagen och medborgarna måste nu återigen utvärdera sina utgifter. Europaparlamentet måste göra detsamma - vi måste fokusera på nya prioriteringar i stället för på mer pengar. Vi behöver en ny inriktning eftersom EU:s administrativa utgifter har ökat snabbare än dess totala utgifter, och parlamentets utgifter har ökat snabbast av alla. I skäl F i betänkandet hänvisas till Europeiska utrikestjänsten, som sannolikt kommer att kosta mer pengar. Också detta måste ändras. Varför har utrikestjänsten flera dussintals anställda och lyxlokaler på exotiska platser som Barbados och Madagaskar? Om man granskar tjänsten närmare ser man att den inte behöver mer pengar. Detta måste vara den absolut främsta budgetprioriteringen för EU: att inte spendera mer pengar, utan på ett bättre sätt.
Angelika Werthmann: Riktlinjerna för 2012 års budgetförfarande består i utvalda enskilda avsnitt som sammanförts under rubrikerna ”ekonomi” och ”konsolidering”. Många EU-medborgare och nationella regeringar har tvingats till besparingar och begränsade utgifter på grund av konsekvenserna av den finansiella och ekonomiska krisen. Det är i denna situation mer än berättigat för Europaparlamentet att föregå med gott exempel genom sitt förslag till budget för 2012. Under 2012 kommer EU att stå inför nya och oundvikliga utgifter. Detta beror på Kroatiens möjliga anslutning, den nyligen inrättade Europeiska utrikestjänsten och de tre finansiella organen. För att stoppa den automatiska processen med ökade budgetkrav, vilket leder till en ökad budget, är det nu dags att fastställa möjliga besparingar i EU-budgeten. Detta bör till exempel omfatta en affärsanalys av EU-organen och en utvärdering av EU-organens personalresurser och byggnadspolitik.
Luís Paulo Alves: Jag röstar för denna resolution eftersom en strategi för Atlantområdet är oumbärlig för EU:s territoriella sammanhållning, särskilt i sammanhanget med den östliga utvidgningen av EU:s gränser. Det är värt att notera att vi inte främst borde se Atlantområdet som ett yttersta randområde utan mer på ett sätt som bekräftar dess centrala geografiska läge i världen som en del av en strategisk inriktning med regionen som centrum. För EU utgör Atlanten ett gränsområde till Nordamerika, Sydamerika och hela Västafrika. En strategi för Atlantområdet där medlemsstaterna och deras regioner deltar bör också prioritera nya områden med innovation inom ekonomi och vetenskap, särskilt nya produkter och tjänster med anknytning till miljön, förnybar och marin energi, livsmedelsrelaterad marin bioteknik, hälsa och smarta teknikintensiva produkter och tjänster.
Strategin för Atlantområdet får inte isoleras, utan bör snarare införlivas i uppsättningen med EU:s övergripande mål, med tanke på lärdomarna av strategin för Östersjön, som anpassades efter inledningen av perioden med budgetplanering för 2007-2013, vilket tveklöst har begränsat initiativets räckvidd.
Laima Liucija Andrikien: Jag röstade för denna resolution om EU:s strategi för Atlantområdet. Fem EU-medlemsstater ligger vid Atlantkusten - Frankrike, Irland, Portugal, Spanien och Storbritannien. Det behövs därför en strategi för att samordna dessa länders åtgärder i regionen. Jag håller med föredraganden om att det främsta mervärdet med EU:s regionala strategier uppstår genom att samarbete och samordning sker på flera nivåer och genom att tillgängliga medel investeras på ett mer strategiskt sätt, inte genom att man skjuter till ytterligare resurser. Jag anser att denna strategi bör ta upp följande frågor av gemensamt intresse: miljö och klimatförändringar, däribland förebyggande och bekämpning av marina utsläpp av fartyg, transporter och tillgänglighet, forskning, innovation, kultur, fritid och turism, marina tjänster och utbildning, samt fiske- och skaldjurssektorn.
Jag vill påminna om att en av de första strategierna av detta slag är EU-strategin för Östersjöområdet som godkänts av Europeiska rådet, och som omfattar åtta EU-medlemsstater, däribland mitt eget land Litauen. Denna strategi är inriktad på att göra Östersjöområdet miljömässigt hållbart, framgångsrikt, lättillgängligt, säkert och tryggt. Denna strategi har redan inletts framgångsrikt, och jag anser därför att EU-strategin för Atlantområdet skulle gynna inte bara denna region, utan också hela EU.
Sophie Auconie: skriftlig. - (FR) Samarbete i fråga om gränsöverskridande problem är ett av de stora mervärdena hos det arbete som utförs inom EU. Min kollega Alain Cadec har arbetat i månader för att stärka samarbetet mellan regionerna i Atlantbågen, så att de kan göra mesta möjliga av eventuella synergier. Jag röstade därför för denna resolution, där parlamentet ”uppmanar kommissionen att snarast möjligt utforma EU-strategin för Atlantområdet som en integrerad strategi där maritima och territoriella frågor tas upp”.
Zigmantas Balčytis: Jag röstade för denna resolution. Territoriell sammanhållning är en av EU:s viktigaste målsättningar och en förutsättning för en effektiv, ekonomiskt stark och konkurrenskraftig inre marknad. Atlantområdet är en särpräglad region med ett dynamiskt havsområde vars känsliga miljö måste skyddas och har påverkats av klimatförändringarna. Atlanten är ett område i EU:s utkanter, med stora tillgänglighets- och förbindelseproblem. Jag anser därför att denna strategi måste antas omgående, vilket kommer att bidra till att ta itu med de grundläggande problemen i denna region när det gäller öppnande, sammankoppling av transport- och energinät och utveckling av marin energi, utveckling av stads- och landsbygdsområden samt tätare förbindelser land-hav och hav-inre vatten.
Maria Da Graça Carvalho: Jag stöder parlamentets resolution om EU-strategin för Atlantområdet, som jag anser är mycket viktig, eftersom fem medlemsstater gränsar till Atlanten: Frankrike, Irland, Portugal, Spanien och Storbritannien. Denna strategi föreslås som en lösning av viktiga frågor, som marin energi, miljö och klimatförändringar, transporter och tillgänglighet, säkerhet och övervakning, forskning, innovation, den kreativa sektorn, kultur, fritid och turism, marina tjänster och sjöutbildning, fiskeri samt fisk- och skaldjurssektorn. Ett territoriellt samarbete inom EU, vilket befästs i denna strategi genom ovannämnda aspekter, kan avsevärt bidra till att intensifiera integrationsprocessen i Atlantområdet genom ett större deltagande av det civila samhället i beslutsfattandet och genomförande av konkreta insatser. Jag vill också betona att detta initiativ kan och bör leda till en bättre användning av EU-medel, och inte till ökade utgifter.
Carlos Coelho: skriftlig. - (PT) Som ledamot som valts av ett land i Atlantområdet måste jag betona vikten och behovet av att inrätta en EU-strategi som tar hänsyn till de geografiska, demografiska och ekonomiska särdragen hos denna region. En integrerad och samlad strategi måste inrättas för att garantera en synergi och konsekvens mellan sektorspolitiken på detta område, som skulle skapa det nödvändiga mervärdet för att kunna ta itu med utmaningarna med hållbar utveckling och konkurrenskraft i denna region i synnerhet och i Europa i allmänhet. Jag ifrågasätter inte behovet av en metod på EU-nivå som bygger på ett förstärkt samarbete mellan de medlemsstater som gränsar till Atlanten, kustsamhällena, den privata sektorn och det civila samhället, och genom vilken denna gemensamma strategi kommer att gynna alla aktörer.
Detta borde göra det möjligt att fastställa gemensamma problem och utmaningar samt gemensamma prioriteringar, och skapa de synergier som krävs för att främja en mer effektiv resursanvändning. Det är viktigt att inte bara förbättra konkurrenskraften och hållbarheten hos de traditionella sektorerna, utan även att utnyttja hela potentialen hos Atlantområdet, med nya marknader, produkter och tjänster, med ledning av två huvudprioriteringar: att skydda miljön och ekosystemen och skapa sysselsättning.
Edite Estrela: skriftlig. - (PT) Jag röstade för denna resolution eftersom jag stöder behovet av att kommissionen snarast möjligt inrättar en EU-strategi för Atlantområdet där maritima och territoriella frågor tas upp. Denna strategi bör ta itu med frågor av gemensamt intresse, som exempelvis miljö och klimatförändringar, marin energi, sjötransporter, säkerhet och övervakning till havs, fiske, turism, forskning och innovation. Också Azorerna, Madeira och Kap Verde bör införlivas och få en framträdande roll i denna strategi.
Diogo Feio: Atlanten utgör i dag en av EU:s gränser och har varit en av den europeiska kontinentens viktigaste kontaktvägar mot världen. Det var över denna ocean som européerna, framför allt portugiserna, kom i kontakt med folk, ekonomier och kulturer som tidigare varit okända för varandra och skapade vad som i dag är en verkligt globaliserad värld. I dag är Atlantområdet marginaliserat jämfört med Europas centrum, och detta kan och måste åtgärdas genom insikten att Atlanten och förbindelserna med de större partner som gränsar till den, som exempelvis Brasilien och USA, kan bekräfta den geostrategiska centralitet som dock har förflyttats genom de asiatiska ländernas utveckling. Regionens betydelse motiverar fullt ut inrättandet av en EU-strategi som, i enlighet med den roll som historiskt reserverats för den ocean vars namn den bär, inte är begränsad till medlemsstaterna, utan snarare kan innebära en koppling till dessa andra kuster. I det hänseendet vill jag betona hur oerhört viktiga och oersättliga de yttersta randområdena är för att strategin ska bli framgångsrik. Dessa områden förtjänar fortfarande ett särskilt stöd från unionen, som kan hantera de kostnader som är förknippade med avskildheten och främja utländska kontakter.
José Manuel Fernandes: Den 14 juni 2010 bad rådet kommissionen att utarbeta en EU-strategi för Atlantområdet inom ett år, eftersom detta område är ett yttersta randområde med särskilda egenskaper såväl när det gäller dess potential som dess känsliga miljö. Med tanke på områdets betydelse på global nivå behövs därför en strategi som är ambitiös och beaktar områdets marina och territoriella aspekter. Denna resolution är ett viktigt bidrag när det gäller att utarbeta denna strategi, eftersom den är inriktad på betydelsefulla aspekter som exempelvis behovet att skapa synergier med annan politik bland annat på områdena för miljö, energi, transport, turism, marina resurser, i syfte att anta en makroregional politik och gå mot den internationella strategi som krävs för att inrätta goda förbindelser med de länder som gränsar till Atlanten. Jag välkomnar parlamentets antagande av denna resolution, eftersom jag är övertygad om att denna EU-strategi för Atlantområdet kommer att påskynda den hållbara tillväxten i området och prioritera havsfrågorna på EU-agendan.
João Ferreira: skriftlig. - (PT) Vi stöder utarbetandet av strategier i syfte att skapa ekonomisk, social och territoriell sammanhållning i vissa makroregioner, vilket naturligtvis borde få de medel som krävs för att detta ska kunna genomföras fullt ut och effektivt. Var och en av dessa strategier - förberedelse, utarbetande och genomförande - bör aktivt omfatta länderna och regionerna inom strategiernas geografiska räckvidd, och bör bygga på samarbete mellan dessa länder och regioner. Dessa strategier kan och bör ta upp frågor av gemensamt intresse, som exempelvis när det gäller detta specifika förslag om en EU-strategi för Atlantområdet: marin energi, miljöskydd, däribland förebyggande och bekämpning av havsföroreningar, transport och tillgänglighet, forskning och innovation och andra frågor. Vi ifrågasätter och motsätter oss dock bestämt vissa punkter i resolutionen. Vi röstade därför inte för texten. Resolutionen skyddar inte principen att nya resurser, särskilt finansiella sådana, bör anpassas till de nya målen på området för sammanhållningspolitiken för att vara effektiva. I resolutionen föreslås också att strategin ska vara underordnad EU:s utrikespolitik, målen för den internationella handelspolitiken, Europa 2020-strategin och uppnåendet av ”målen för den inre marknaden”.
Ilda Figueiredo: skriftlig. - (PT) Det är viktigt att fortsätta att utarbeta strategier som syftar till ekonomisk, social och territoriell sammanhållning i vissa makroregioner, vilket naturligtvis borde få de medel som krävs för att detta ska kunna genomföras fullt ut och effektivt. Var och en av dessa strategier - förberedelse, utarbetande och genomförande - bör aktivt omfatta länderna och regionerna inom strategiernas geografiska räckvidd, och bör bygga på samarbete mellan dessa länder och regioner. Dessa strategier kan och bör ta upp frågor av gemensamt intresse, vilka i fallet med EU-strategin för Atlantområdet är följande: marin energi, miljöskydd, däribland förebyggande och bekämpning av havsföroreningar, transport och tillgång, forskning och innovation och andra frågor. Vi ifrågasätter och motsätter oss dock bestämt vissa punkter i resolutionen. Vi röstade därför inte för texten.
I resolutionen skyddas inte principen att nya resurser, särskilt finansiella resurser, bör anpassas till de nya målen på området för sammanhållningspolitik för att vara effektiva, vilket innebär att vi kommer att ha en hel del löften men få åtgärder. De nya resurserna ska även underordnas målen för den internationella handelspolitiken, Europa 2020-strategin och uppnåendet av ”målen för den inre marknaden”.
Pat the Cope Gallagher: Jag stöder bestämt åtgärderna på EU-nivå för att inrätta en integrerad strategi för Atlantområdet. Denna strategi måste vara inriktad på att stimulera den ekonomiska utvecklingen på Atlantöarna och i Atlantens kustregion.
Atlantområdet är ett av de områden som har mest vind-, våg- och tidvattenenergi, men denna energipotential utnyttjas inte tillräckligt. Fritids- och turismverksamheten i Atlantens kustområden är också en värdefull ekonomisk resurs. Det finns en verklig tillväxtpotential här, som exempelvis utveckling av strategiska småbåtshamnar i varje land.
Särskilt sektorerna för sjötransporter, hamnar och fisk- och skaldjur - däribland vattenbruk - skulle gynnas av inrättandet av ett närmare samarbete mellan de medlemsstater som gränsar till Atlanten. Alla strategier för Atlanten måste vara förenliga med bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken. Det har under årens lopp skett en förbättring av samarbetet mellan medlemsstaterna i frågor som rör trygghet, säkerhet och övervakning till havs.
Eftersom Atlantbågen är så omfattande måste dock en integrerad strategi antas för att göra den verksamhet som samordnas av medlemsstaterna bättre och mer effektiv.
Estelle Grelier: skriftlig. - (FR) Antagandet av en parlamentsresolution om utkastet till strategi för Atlantområdet ger mig tillfälle att framhålla det trängande behovet av åtgärder på EU-nivå för att införa en gemensam strategi för användningen av våra havsområden och hitta en gemensam lösning på de befintliga problemen. Engelska kanalen är ett särskilt tydligt exempel på detta: den är en strategisk sjöfartsport till EU, den är både en viktig länk mellan Atlanten och Nordsjön (20 procent av världens flotta och över 500 fartyg över 300 ton seglar över Engelska kanalen dagligen) och ett område för fiske, fritidsverksamhet, ballastutvinning och snart - vilket jag välkomnar - energiproduktion från vindkraftverk till havs. Denna koncentration av verksamhet gör att man allvarligt måste reflektera över hur sjöfartssäkerheten kan hanteras i detta område på EU-nivå, som en del av en gemensam strategi. Därför uppmanade jag vid debatten om strategin för Atlantområdet återigen kommissionsledamoten med ansvar för havsfrågor och fiske, Maria Damanaki, att införliva Engelska kanalen i det förslag som hon ska lägga fram i juni.
Juozas Imbrasas: Jag röstade för detta dokument, för som vi vet har Atlantområdet sina egna specifika särdrag eftersom det är ett dynamiskt havsområde (tack vare sjöfartstransporter, fiske, marin energi etc.), ett område vars känsliga miljö måste skyddas och har påverkats av klimatförändringarna, och även ett avlägset område inom EU, med tillgänglighets- och förbindelseproblem och få större stadscenter. Vi måste snarast möjligt utforma EU-strategin för Atlantområdet som en integrerad strategi där maritima och territoriella frågor tas upp. Denna strategi bör omfatta en bättre samordning av mål och medel, en stark koppling till Europa 2020-strategin och EU:s politik efter 2013.
Strategin syftar till en bättre användning av EU-medel och inte till ökade utgifter. Den måste vara väl förankrad i EU:s regionalpolitik och den integrerade havspolitiken. Jag anser att den också borde underlätta synergier med annan politik inom EU, som exempelvis de transeuropeiska transportnäten, den gemensamma fiskeripolitiken, klimat- och miljöåtgärder, ramprogrammet för forskning och utveckling, energipolitiken etc. Det är viktigt att förbättra tillgängligheten i havsområdena vid Atlanten och öka rörligheten för personer, varor och tjänster i dessa regioner, för att nå målen för den inre marknaden och målet för sammanhållningspolitiken, särskilt genom utvecklingen av närsjöfart och motorvägar till sjöss.
David Martin: Jag röstade för detta betänkande om EU-strategin för Atlantområdet, där det förespråkas att strategin bör inrättas inom ramen för det sammanhållningspolitiska målet med territoriellt samarbete (mål 3) och bygga på ett integrerat och territoriellt tillvägagångssätt som omfattar flera områden och syfta till en bättre samordningspolitik mellan de olika styrelsenivåerna på ett visst territorium, med fokus på relevanta frågor. Föredraganden är också övertygad om att EU:s territoriella samarbete i hög grad kan bidra till intensifieringen av integrationsprocessen inom Atlantområdet genom ett ökat deltagande av det civila samhället i beslutsprocessen och genomförandet av konkreta åtgärder.
Nuno Melo: Atlantområdet har sina egna specifika särdrag eftersom det är ett dynamiskt havsområde, och jag vill betona dess sjötransporter, fiske och marina energi. Det är ett område med en känslig miljö som måste bevaras men som är föremål för kusterosion och extremt väder, och det är dessutom ett avsides beläget område. En integrerad EU-strategi krävs därför där maritima och territoriella frågor tas upp. Det är skälet till min röst.
Willy Meyer: Jag röstade för denna resolution, där man uppmanar EU att inrätta en EU-strategi för Atlantområdet. Ett territoriellt samarbete inom EU kan avsevärt bidra till att intensifiera integrationsprocessen i Atlantområdet genom ett större deltagande av det civila samhället i beslutsfattandet och genomförandet av konkreta åtgärder. I texten uppmanas EU att se till att strategin tar upp maritima och territoriella frågor. Samarbetet inom strategin måste också först och främst utgå från de berörda parternas behov, och Europaparlamentet anser därför att de politiska prioriteringarna måste bestämmas i samförstånd.
Alexander Mirsky: Med beaktande av Atlantområdets särdrag uppmanar parlamentet kommissionen att snarast möjligt vidta åtgärder för att inrätta EU-strategin för Atlantområdet som en integrerad strategi där maritima och territoriella frågor tas upp. Även om parlamentet anser att denna strategi måste leda till synergier mellan den berörda politiken på EU-nivå, nationellt, regionalt och lokalt, uppmanar det kommissionen och medlemsstaterna att införa förenklade regler för att underlätta genomförandet av strategin och minska de administrativa bördorna. Detta är enligt min åsikt omöjligt, eftersom inga effektiva åtgärder för att påverka kommissionen hittills har antagits. Jag får intrycket av att kommissionen ännu inte har börjat ändra sina prioriteringar inom ramen för Lissabonfördraget, och tillämpar en oberättigad och utdragen retorik med parlamentet för att främja sina egna syften. Detta gynnar inte det allmänna intresset och inverkar faktiskt negativt på hela situationen. Jag stödde betänkandet, men jag är fortfarande av denna åsikt.
Andreas Mölzer: skriftlig. - (DE) Fem EU-medlemsstater gränsar till Atlanten. Särskilt Frankrike, Portugal och Spanien tycks inte se fördelarna med detta geografiska faktum, eftersom Atlanten spelar en tämligen stor roll när det gäller de flyktingströmmar som nu hotar att öka till följd av kriserna i de nordafrikanska länderna. Människosmugglare använder alltför gärna vägen via Atlanten, eftersom Spaniens gränsstaket uppfördes 2005. För att förhindra en våg av framför allt ekonomiska invandrare vore det bra om EU snabbt utarbetade en strategi för Atlantområdet som också omfattar denna aspekt, även om de båda kvarvarande Atlantstaterna - Storbritannien och Irland - inte har någon eller liten inverkan i detta hänseende. Eftersom detta område knappast eller inte alls tas upp i resolutionen lade jag ner min röst.
Wojciech Michał Olejniczak: Vid dagens omröstning antog Europaparlamentet resolutionen om en EU-strategi för Atlantområdet. Strategin är ytterligare ett EU-initiativ som inte är inriktat på att lösa problemen i ett enskilt land, utan i hela Atlantområdet, vilket omfattar så många som fem medlemsstater.
Det är viktigt att uppmärksamma att strategin ska vara orienterad nedifrån och upp. Områdets geostrategiska placering möjliggör ett samarbete på områdena för sjöfartssäkerhet, internationell handel och fiske, samt skydd av den marina miljön och bevarande av den biologiska mångfalden.
Jag anser att det är nödvändigt att fråga kommissionen vilka resurser som kommer att avsättas för att genomföra denna strategi, eftersom den är särskilt viktig för inrättandet av den nya budgetramen. Ytterligare en viktig fråga enligt min åsikt är processen med att ta strategin i bruk och möjligheten att det kan vara nödvändigt att inrätta fler finansiella instrument.
Rolandas Paksas: Jag samtycker till resolutionen om en EU-strategi för Atlantområdet, som kommer att bidra till områdets hållbara utveckling. Ytterligare en åtgärd måste dessutom vidtas för att genomföra en av EU:s målsättningar - territoriell sammanhållning. Med tanke på Atlantområdets geostrategiska läge måste kommissionen vidta omedelbara åtgärder och utarbeta en integrerad strategi för detta område, som skulle stärka det internationella samarbetet och främja initiativ till trepartssamarbete, och ta upp maritima och territoriella frågor. Det faktum att ett effektivt territoriellt samarbete kommer att främja utvecklingen av marin energi och skapa en gynnsam miljö för användning och sammankoppling av transport- och energinät betonas.
För att denna strategi ska nå de fastställda målen måste den vara väl förankrad i EU:s regionalpolitik och integrerade havspolitik. Endast detta kan garantera synergier med annan EU-politik och skapa villkor för ett bättre riktat och mer effektivt utnyttjande och användning av EU-medlen, utan att öka utgifterna. Dessutom kommer antagandet av denna strategi att förbättra tillgängligheten i kustområdena vid Atlanten, och leda till större rörlighet för personer, varor och tjänster.
Alfredo Pallone: Resolutionsförslaget om EU-strategin för Atlantområdet följer på en begäran från Europeiska rådet till kommissionen om att utarbeta en integrerad strategi som tar upp maritima och territoriella frågor i Atlantområdet. Jag röstade för resolutionen om att be kommissionen att förbereda och rapportera om förhandlingarna om den planerade strategin senast i juni. Syftet är att få till stånd en bättre samordning i området om frågor som exempelvis den integrerade havspolitiken, de transeuropeiska transportnäten, fiskeri, klimat- och miljöåtgärder, forskning och utveckling samt större rörlighet för personer, varor och tjänster i området för att nå sammanhållningspolitikens mål, genom att garantera att allt är förenligt med Europa 2020-strategin och med EU:s politik för perioden efter 2013.
Miguel Portas: skriftlig. - (PT) Jag röstade för denna resolution, för eftersom Portugal är ett land som gränsar till Atlanten, med ett dynamiskt havsområde med stor potential, och även om det har en känslig miljö som måste bevaras anser jag att det är positivt att EU erkänner potentialen hos sitt Atlantområde. Jag anser också att många av problemen i detta stora område bör hanteras på EU-nivå genom en integrerad EU-strategi för regionen, och genom möjligheten till en territoriell sammanhållningspolitik som bör utgöra en grundläggande ram för de val som unionen gör. Unionen har dock inte fattat några beslut, eftersom besluten har offrats fullständigt på grund av oacceptabla budgetbegränsningar till följd av politiska åtstramningsval som inte främjar utveckling.
Paulo Rangel: Med tanke på Portugals särskilda geostrategiska läge är detta en mycket viktig fråga, särskilt när det gäller säkerhet och övervakning till havs. Jag anser därför att inrättandet av EU-strategin för Atlantområdet är mycket relevant.
Raül Romeva i Rueda: I det aktuella resolutionsförslaget betonas att det största mervärdet med EU:s makroregionala strategier uppstår genom att samarbete och samordning sker på flera nivåer och genom att tillgängliga medel investeras på ett mer strategiskt sätt, och inte genom att man skjuter till ytterligare resurser, såsom betonades i resolutionen om en EU-strategi för Donauområdet som antogs i parlamentet förra månaden. I resolutionsförslaget betonas det svenska ordförandeskapets slutsatser: inga nya institutioner, inga nya bestämmelser, inga nya pengar.
Utskottet för regionalpolitik ville dessutom att denna strategi skulle vara orienterad nedifrån och upp med deltagande av alla berörda parter (regionala och lokala myndigheter, medlemsstaterna, EU, privata intressenter samt organisationer i det civila samhället, däribland interregionala nätverk och berörda organisationer) i utformningen och genomförandet av strategin. Verts/ALE-gruppen har lagt fram ändringsförslag om utvecklingen av marin energi, förebyggande och bekämpning av havsföroreningar från fartyg, och utveckling av närsjöfarten och motorvägar till sjöss, som alla har antagits.
Antolín Sánchez Presedo: Som galicier och medundertecknare till detta initiativ stöder jag en ambitiös strategi för Atlantregionen. Jag uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag före juni 2011 som är inriktat på tillväxt och inrättande av hållbara arbetstillfällen i linje med Europa 2020-strategin. Det makroregionala området är maritimt, känsligt och avlägset beläget, så strategin kräver en integrerad, övergripande och territoriell inriktning, vars samtliga dimensioner bör skydda miljön, främja tillgängligheten, rörligheten och förbindelser och främja sammanhållning.
Strategin bör också underlätta synergier mellan EU:s olika politikområden, som exempelvis turism, motorvägar till sjöss och transeuropeiska transportnät, den gemensamma fiskeripolitiken, energipolitik, och i synnerhet marinenergi, klimatförändringsåtgärder, ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling, flerspråkighet, och generellt sett all politik som kommer att tillämpas från 2014 och framåt - och mellan all relevant politik som utarbetas på området av de olika ansvariga myndigheterna. Planen måste utarbetas, antas och genomföras på ett öppet och trovärdigt sätt, genom samarbete mellan alla offentliga institutioner, och med deltagande av den privata sektorn och det civila samhällets organisationer.
Nuno Teixeira: Eftersom den europeiska Atlantkusten är så omfattande har den stor potential och flera specifika särdrag. Atlantområdet erbjuder en betydelsefull och dynamisk maritim verksamhet och består av regioner som skiljer sig mycket från varandra men som har det gemensamma särdraget att de är beroende av verksamheten i Atlantens havsområden. Det finns avlägsna regioner i Atlanten som är svåra att nå, eftersom de är fysiskt mycket avlägsna från Kontinentaleuropa. Jag talar särskilt om EU:s yttersta randområden, där problemen med förbindelser och tillgänglighet visar sig i den ekonomiska och sociala utvecklingen. Det är dock också viktigt att nämna att dessa regioner har unika fördelar jämfört med andra EU-regioner. Förutom deras permanenta begränsningar har deras egna särdrag en potential som bör beaktas som en del av en integrerad syn på Atlantområdet.
Målet med territoriell sammanhållning möjliggör, eller snarare förutsätter, en harmonisk utveckling i alla EU-regioner, med beaktande av särdragen i varje region. Jag hoppas därför att de yttersta randområdena i Makaronesien, däribland min hemregion Madeira, beaktas vederbörligt i alla framtida strategier för Atlanten, och att vi med en integrerad strategi kan övervinna de största svårigheterna och utmaningarna i dessa regioner.
Luís Paulo Alves: Jag röstar för denna resolution eftersom jag anser att Turkiets anslutning till EU är av strategiskt intresse både för landet och för EU, men det krävs att Turkiet stärker sitt åtagande i reformeringsprocessen för att uppfylla anslutningskriterierna. Detta gäller i synnerhet på områdena för tryckfrihet, förenings- och mötesfrihet, åtagandet att skapa ett snabbare, mer oberoende och mer rättvist rättsväsen som på ett mer effektivt sätt samarbetar i kampen mot terrorism samt när det gäller kampen för kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter i allmänhet. Dessutom är tillbakadragande av turkiska trupper från Cypern ett grundläggande villkor för att bygga upp ett gott grannskapsklimat.
Laima Liucija Andrikien: skriftlig. - (LT) Jag röstade för denna resolution om 2010 års framstegsrapport om Turkiet. När Turkiet inledde sina förhandlingar om EU-anslutning åtog sig Turkiet att genomföra reformer, att skapa goda grannskapsförbindelser och att stegvis anpassa sig till EU. Det är dock tydligt att Turkiets framsteg går för långsamt och att landets regeringsföreträdare visar ovilja mot att genomföra reformer och demokratisera landet. Europaparlamentet är allvarligt oroat över den försämrade tryckfriheten, vissa handlingar som innebär censur och över den ökande självcensuren inom de turkiska medierna, däribland på internet. Vi fördömer inskränkningarna av mötesfriheten och i synnerhet de våldsamma polisingripandena mot studentdemonstrationerna vid Ankaras universitet i december 2010.
Europaparlamentet uttrycker också oro över att försvarare av de mänskliga rättigheterna förföljs i Turkiet. Dessa händelser utgör endast en del av brotten mot de mänskliga rättigheterna i ett land som har som mål att bli en medlemsstat i EU. Det är tydligt att den nuvarande situationen för de mänskliga rättigheterna i Turkiet är komplicerad, och man borde till och med säga att den strider mot EU:s värderingar och politik. Mot en sådan bakgrund leder förhandlingar om EU-medlemskap till en återvändsgränd. Jag anser därför att de turkiska myndigheterna omedelbart måste anta omfattande reformer på alla politiska områden eller överväga möjligheten att inte bli medlem i EU, utan i stället en strategisk partner.
Charalampos Angourakis: Europaparlamentets rapport och motsvarande förslag till resolution, vilka har antagits i kammaren, visar att det pågår en imperialistisk maktkamp inom EU och att en konflikt omger de ekonomiska och politiska förbindelserna samt att målen genomförs i samarbete med borgerligheten i Turkiet. Dessa frågor innebär att människorna i landet utnyttjas, att stora imperialistiska intressen får kontrollera vinstgivande tillgångar och att människor i Mellanöstern, Nordafrika och i hela området utnyttjas. Samtidigt som den kapitalistiska krisen och de imperialistiska angreppen har trappats upp har Europaparlamentet dolt den turkiska regeringens politik mot gräsrötterna och attackerna mot de sociala rättigheterna och grundläggande friheterna för landets arbetstagare.
Den turkiska regeringen fortsätter att de se de folkliga krafter som protesterar mot brotten mot kurdernas rättigheter som terrorister. Europaparlamentet tolererar Turkiets omedgörlighet och anfall mot Republiken Cypern. Parlamentet har röstat mot förslagen och ändringsförlagen om Republiken Cypern och dess lagliga rättigheter i området. Greklands kommunistiska parti är helt och hållet emot att Turkiet får ansluta sig till EU, eftersom partiet kämpar mot denna imperialistiska organisation. Ledamöterna från Greklands kommunistiska parti röstade mot rapporten om Turkiet eftersom en EU-anslutning av Turkiet inte kommer att leda till någonting annat än lidande för arbetstagarna.
Pino Arlacchi: skriftlig. - (EN) Syftet med mitt yttrande är att motivera varför jag lade ner min röst om resolutionen om Turkiet. Jag lade ner min röst eftersom jag ansåg att den saknade positiv inspiration och att den inte uttryckte tydlig uppskattning för några av huvuddragen i den turkiska regeringens nyligen genomförda åtgärder. Resolutionen har en alltför förmyndaraktig attityd gentemot ett stort land som inte förtjänar denna behandling.
Kraven på Turkiet är alltför stora med alltför många detaljer och alltför orealistiska standarder som ska uppfyllas. Om dessa standarder tillämpades på EU:s medlemsstater skulle många av dem inte vara kvalificerade att ansluta sig till EU. Jag hoppas att denna attityd mot Turkiet kommer att ändras framöver, och jag hoppas att parlamentet kommer att visa ett större engagemang för sitt mål att Turkiet snart ska bli en medlemsstat i EU.
Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade för denna resolution. Turkiet åtog sig att genomföra reformer, skapa goda grannskapsförbindelser och att successivt anpassa sig till EU. Dessa åtaganden och insatser av Turkiet bör ses som en möjlighet för Turkiet att bli mer modernt med stöd från de turkiska medborgarna och det civila samhället för ytterligare demokratisering av Turkiet och för arbetet att skapa ett öppet och pluralistiskt samhälle. Trots de framsteg som gjorts på vissa områden är Turkiets situation fortfarande komplicerad. Hittills har Turkiet gjort långsamma framsteg ifråga om reformer. Den pågående konflikten mellan de politiska partierna och bristen på vilja från regeringens sida samt motståndet mot att arbeta i riktning mot samförstånd om nyckelreformer innebär att det inte finns några synliga resultat och att situationen på vissa områden har förvärrats, särskilt när det gäller tryckfriheten. Den turkiska regeringen har åtagit sig att genomföra omfattande reformer för att modernisera landet, och den måste därför öka dessa insatser för att upprätta en demokratisk stat som grundas på principen om skilda befogenheter med en balans mellan verkställande, lagstiftande och rättskipande funktioner och respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.
Mara Bizzotto: För femte året i rad har Turkiet misslyckats med att följa vad Europa begär. De fundamentalistiska rörelserna har ökat sin verksamhet, vilket regeringen inte bekämpar på grund av sina nationalistiska och islamistiska politiska åsikter.
Ställningen för de religiösa kristna minoriteterna och kvinnorna har försämrats under flera år. Turkiet önskar därför inte att anpassa sig till västvärldens demokratiska standarder. Landet har valt en väg som innebär en återgång till islamistisk politik, något som kommer att leda till att Turkiet distanserar sig ännu längre ifrån anslutning. Ett land som har som mål att inta en ledande roll i den arabisk-muslimska världen med en aggressiv utrikespolitik gentemot väst, och Israel är ett land som självt visar skälen till varför min grupp sedan lång tid tillbaka har haft en motsatt åsikt jämfört med dem som vill se att Turkiet blir en medlemsstat.
Medan rapporten å ena sidan kastar ljus över många problematiska aspekter som har visat sig de senaste åren applåderar den samtidigt de ”framsteg” som den turkiska regeringen har gjort på vissa områden. I huvudsak håller rapporten dörren öppen till Europa för Ankara, och det är skälet till varför jag röstade nej till rapporten. Turkiet är inte Europa och kommer aldrig att vara det, varken kulturellt eller politiskt. De steg tillbaka som Turkiet har tagit bör övertyga även de mest entusiastiska förespråkarna att ge upp tanken på att detta land ska ansluta sig till det europeiska projektet.
Sebastian Valentin Bodu: Europaparlamentet måste fortsätta att uppmuntra stater som vill bli medlemmar i EU därför att det är endast genom att uppmuntra demokratiska förändringar och snabbt bestraffa missförhållanden och dårskap som man kan möjliggöra för dessa länder att anpassa sig till medlemsstaternas gemensamma demokratiska och ekonomiska standarder. Det är därför det är naturligt att välkomna de första steg som har tagits mot reformer av konstitutionen i Turkiet, vilket dock gör det tydligt att det krävs omfattande reformer av systemet. Turkiets politiska problem, dess förbindelser med Grekland, vilka fortfarande är spända och till och med är i ett dödläge, den betänkliga dialogen mellan de politiska partierna och begränsningen av tryckfriheten är sammantaget skäl för att slå av på takten i anslutningsförhandlingarna. Turkiets omedelbara mål är sannolikt att vara programmet för viseringsundantag som medlemsstaterna har infört för turkiska medborgare. Att slutföra förhandlingarna om återtagandeavtalet kommer med säkerhet att leda till bättre hantering av migrationen.
Kommissionen måste inleda en dialog med Turkiet om viseringar så snart som avtalet träder i kraft. Europa har inte råd att låta en stat av Turkiets storlek känna sig frustrerad över det sätt på vilket dess medborgare behandlas. Turkiet förväntar sig sannolikt att parlamentets resolution ska vara mer till nytta för landet. Det faktum att parlamentet säger att förhandlingsprocessen med EU är långdragen och att utgången är oviss återspeglar dock inte den egentliga verkligheten.
Philippe de Villiers: Medlemsstaterna har helt klart allt att vinna på att behålla goda förbindelser med Turkiet, men återigen har EU misskrediterat sig med sin rapport om Turkiets framsteg inför anslutning.
För det första lyssnar Turkiet fortfarande inte till Europas folk som är oroade över dessa framtidsutsikter, vars resultat är att hundratals miljoner euro har använts urskillningslöst varje år (i föranslutningsstöd) och att ingenting har getts tillbaka.
För det andra erkänner unionen dock att den inte har lärt sig av att Turkiet överträder internationell rätt i Cypern och de grundläggande rättigheterna i det egna landet, hånar sina armeniska och grekiska grannar, förtrycker de minoriteter som bor på landets territorium och inte ens behagar hålla fast vid de åtaganden som det har gentemot unionen.
När kommer vi att ha mod att ta oss ur denna fälla? Kommer våra ledare att komma tillbaka till verkligheten och förslå ett partnerskap med Turkiet i stället för medlemskap?
Edite Estrela: Jag röstade för denna rapport eftersom jag anser att reformerna i Turkiet har gått långsamt, även om de har varit betydande. Det bör betonas att den ändring som nyligen genomfördes av den rättsliga ramen stärker kvinnors rättigheter och bidrar till ökad jämställdhet, men det återstår mycket att göra för att vända den låga sysselsättningsgraden bland kvinnor.
Göran Färm, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog och Åsa Westlund: skriftlig. - Vi svenska socialdemokrater stöder kravet på att Turkiet ska erkänna folkmordet. Men vi anser att det är viktigt att det faktum att Turkiet kritiseras för att folkmordet inte erkänns inte får bli ett vapen i händerna på de tyvärr främlingsfientliga krafter som till varje pris vill hålla Turkiet utanför EU. Vi tycker att det är viktigt att fortsätta förhandla om medlemskap med Turkiet och sätta press på landet att leva upp till Köpenhamnskriterierna. Det kommer nämligen att tvinga dem att leva upp till kraven på mänskliga rättigheter och till en mer progressiv syn på minoriteter såsom de kurdiska, armeniska och assyriska och syrianska folken, som vi tror kanske skulle bli de största vinnarna av att Turkiet blev medlem i EU, ett EU som är genuint demokratiskt och berett att acceptera mångfald. Därför la vi ned våra röster gällande ändringsförslag 38.
Diogo Feio: Med tanke på den stora instabilitet som råder i sydöstra Medelhavsområdet och hela den muslimska världen är det tydligt att den turkiska regimen trots alla sina svagheter har kunnat utvecklas på ett mer fredligt och ordentligt sätt och att landet har försökt att anpassa sig till och integrera sig med EU genom att anta unionens standarder och bästa metoder. I dag är Turkiet en regional makt som EU måste uppmärksamma särskilt, eftersom sambandet mellan dessa fakta är betydelsefullt. Samtidigt måste det erkännas att Turkiet fortfarande inte uppfyller de objektiva kriterier som skulle göra det möjligt för landet att ansöka om fullt medlemskap i unionen och att det kommer att ta tid innan de reformer som landet nyligen har genomfört kommer att leda till de förväntade resultaten. Jag hoppas att Turkiet kommer att nå framgång i sina insatser för demokratisering och att unionens förbindelser med Turkiet, oavsett hur de kommer att se ut, kommer att vara öppnare och mer fördjupade till nytta för båda parter.
José Manuel Fernandes: Förhandlingarna om Turkiets anslutning till EU inleddes i oktober 2005, en process som fortfarande pågår och som är långt ifrån att leda till ett resultat inom en nära framtid. EU, som är intresserat av att föra en politik för goda grannskapsförbindelser, välkomnar denna integration när det gäller Turkiet som en strategisk partner. Det finns dock vissa problem som förhindrar att processen går framåt. Det första problemet är att de grundläggande rättigheterna i form av yttrandefrihet, respekt för minoriteters rättigheter och principen om rättsstaten inte följs. EU anser att detta är en oacceptabel situation som förvärras ytterligare genom ockupationen av en stor del av Cyperns territorium. Turkiet måste därför bevisa att landet genomgår en förändringsprocess, särskilt genom att tillämpa den lagstiftning som ändrades 2007 och genom att fullt ut följa de åtaganden som gjorts gentemot EU. Jag röstar för denna rapport i förhoppning om att den turkiska regeringen kommer att anta de godkända rekommendationerna så snart som möjligt, eftersom folket i Turkiet kommer att dra nytta av fördelarna.
João Ferreira: Turkiet ockuperar militärt delar av en medlemsstat i EU: Republiken Cypern. Trots den cypriotiska regeringens insatser för att lösa problemet och upprepade initiativ i form av goodwill för att komma fram till en rimlig lösning visar de turkiska myndigheterna inga tecken på att vilja tillmötesgå dessa ansträngningar. De för i stället en politik som innebär att FN-resolutioner inte följs och att de norra delarna av ön ockuperas och koloniseras. Det bör vara en central punkt i denna resolution. I denna resolution framkommer dock att man accepterar att denna situation fortsätter. I resolutionen förtigs också att arbetstagare, fackföreningsmedlemmar och vänsteranhängare i Turkiet förtrycks, liksom den kurdiska minoriteten. De som har röstat för denna resolution är snarast måna om att uppmana Turkiet att ”stödja och aktivt bidra till genomförandet av EU:s politik och åtgärder i regionen”, särskilt på energiområdet, varvid landets ”konstruktiva engagemang” i Nato-operationer i Afghanistan och i Balkanområdet betonas, liksom förnyelsen av de ”nära banden med Israel”. Dessa tankar illustrerar väl den djupare meningen och betydelsen av EU:s utvidgningsprocesser som särskilt i fallet Turkiet innebär att EU har önskemål om att dess befogenheter och intressen ska hörsammas.
Carlo Fidanza: Jag välkomnar rapporten från min nederländska kollega Ria Oomen-Ruijten som företräder Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokraterna). Texten är mycket balanserad. I den betonas några av de kritiska frågor som ännu måste lösas för att närma Turkiet till EU, och det konstateras också hur detta kan ske; även den olösta frågan om folkmordet på armenierna behandlas. De turkiska myndigheterna måste också ta ansvar för ockupationen av en del av Cypern och konflikten med Republiken Cypern, som är medlemsstat sedan 2004.
En annan grundläggande punkt är den interreligiösa dialogen med olika samfund, bland annat det kristna samfundet, och särskilt möjligheten för dessa samfund att få rättslig status för att öppna och bedriva verksamhet i sina gudstjänstlokaler. Jag anser att det är dags att lämna hyckleriet bakom oss och att konstant brottas med Turkiets folk, för vi visste från början att hindren skulle vara svåra att komma över. Turkiet är inte i Europa, varken kulturellt eller geografiskt, även om landet har extremt starka handelsmässiga förbindelser med Europa. Av dessa skäl anser jag att det skulle vara mer fruktbart och värdefullt att upprätta ett privilegierat kommersiellt partnerskap i stället för att hålla fast vid den långa och snåriga vägen mot anslutning.
Ilda Figueiredo: Som vi har betonat uppkommer många frågor vid förhandlingarna med Turkiet om anslutning till EU. Det här är en process som främjas av stormakterna inom EU, och det finns många motsägelser eftersom målen omfattar integration av detta stora land i EU:s inre marknad, kontroll över dess ekonomi och utnyttjande av dess geografiskt strategiska läge i Mellanöstern, Kaukasus och Centralasien, särskilt när det gäller tillgång till och kontroll av energikällor och marknader i dessa regioner.
Resolutionen är också instruktiv på denna punkt, eftersom den uppmanar Turkiet att ”stödja och aktivt bidra till genomförandet av EU:s politik i regionen”, särskilt på energiområdet, varvid landets ”konstruktiva engagemang” i Nato-operationer i Afghanistan och i Balkanområdet betonas, liksom förnyelsen av de ”nära banden med Israel”.
I resolutionen förtigs också att arbetstagare, fackföreningsmedlemmar och vänsteranhängare i Turkiet förtrycks, liksom det turkiska folket. När det gäller Cypern intar parlamentet som vanligt en ambivalent hållning, även om det är oklart varför, med tanke på att Turkiet inte har tagit något steg i riktning mot att erkänna Cypern, en medlemsstat i EU, utan fortsätter sin militära ockupation av den norra delen av ön, där turkiska medborgare får bosätta sig för att ändra den demografiska balansen, vilket sker i strid mot FN:s resolutioner.
Bruno Gollnisch: De stora grupperna har inte haft modet att i utskottet försvara sina egna politiska val rörande Turkiets anslutning till EU. För att undvika att tala om fullt medlemskap i unionen har vänsteranhängarna, eller ett privilegierat partnerskap när det gäller de så kallade högeranhängarna, gjort en uppgörelse. De har bestämt sig för det vanliga meningslösa alternativet med en ”öppen” process - med andra ord en process med en osäker utgång. Men vem vill fortsätta med förhandlingar som inte har några klart definierade mål? Människorna i Europa, som till övervägande delen motsätter sig denna anslutning, och regeringarna, liksom parlamentet, som vägrar att lyssna på dem, gör dem till åtlöje. Parlamentet beklagar varje år det faktum att Turkiet inte har uppfyllt sina åtaganden, att reformerna går långsamt, att villkoren för kvinnor och de kristna minoriteterna försämras, att landet är i konflikt med en medlemsstat osv.
Och parlamentet misslyckas totalt att dra lärdom av detta! Turkiet och dess folk görs till så mycket åtlöje - med katastrofala diplomatiska konsekvenser, vilket vi såg nyligen i samband med Recep Tayyip Erdoğans besök i Tyskland och Nicolas Sarkozys besök i Turkiet. Inte heller Nicolas Sarkozy har modet att följa sin påstådda övertygelse: Är han för ett partnerskap och inte en anslutning? Då borde han säga det tydligt och handla i enlighet med detta.
Catherine Grèze: Jag är för förhandlingarna och Turkiets anslutning till EU, men bara på villkor att de mänskliga rättigheterna och demokratin respekteras. Av denna anledning röstade jag för ändringsförslaget, i vilket man föreslog att det armenska folkmordet ska erkännas. Det är en central historisk handling och förutsättningen för Turkiets anslutning till unionen.
Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag röstade för detta dokument eftersom anslutningsförhandlingarna med Turkiet inleddes den 3 oktober 2005 efter det att rådet hade godkänt förhandlingsramen och eftersom inledandet av förhandlingarna var en startpunkt för en långvarig och öppen process. Turkiet har åtagit sig att genomföra reformer, skapa goda grannskapsförbindelser och att successivt anpassa sig till EU, och dessa insatser bör ses som en möjlighet för Turkiet självt att förnya sig. Att fullt ut uppfylla Köpenhamnskriterierna i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådets möte i december 2006 är fortfarande utgångspunkten för anslutning till EU som är en gemenskap som grundas på gemensamma värderingar. Som huvudsakliga aspekter och prioriteringar i denna integration skulle jag vilja peka ut skapande av goda grannskapsförbindelser, förbättrat samarbete mellan EU och Turkiet, ökad social sammanhållning och ökat välstånd samt uppfyllande av Köpenhamnskriterierna.
Anneli Jäätteenmäki: skriftlig. - (FI) Turkiet har önskat bli medlem i EU sedan 1960-talet, men nu har samtalen om medlemskap i praktiken stannat av. Turkiet måste se sig i spegeln; landet har inte genomfört Ankaraprotokollet och har inte erkänt Cypern. Landet måste dessutom genomföra reformer när det gäller medborgerliga rättigheter och mänskliga rättigheter innan det kan ansluta sig till unionen. Dessa rättigheter omfattar religionsfrihet och erkännande av kvinnors rättigheter. Detta är fakta. Unionen bör emellertid också se sig i spegeln. Det finns starkt motstånd mot Turkiet i EU som grundas på fördomar och rädsla för olikheter. De stora medlemsstaterna som Tyskland och Frankrike är rädda för Turkiet som är ett stort, inflytelserikt land. Situationen i Nordafrika har återigen visat att Turkiet är en skicklig aktör inom utrikespolitiken. Faktum är att Turkiet är skickligare på detta än EU eller enskilda medlemsstater i EU.
Sedan 1990 har Turkiet byggt upp goda grannskapsförbindelser och stabilitet i den omgivande regionen - när det gäller gränserna till Europa, södra Kaukasus, Centralasien och Mellanöstern. De ungdomar i Nordafrika som så gärna vill se reformer tittar på Turkiet. Turkiet är en stark ekonomisk aktör. Till skillnad från den europeiska ekonomin är Turkiets ekonomi dynamisk och växande, trots den ekonomiska kris och lågkonjunktur som har drabbat Europa och resten av världen. Detta kan inte ignoreras.
Sandra Kalniete: I dag när vi med dämpad röst och minskade förhoppningar iakttar de revolutioner som har dragit fram över en del av arabländerna är min övertygelse att Turkiets medlemskap i EU är en geopolitiskt strategisk nödvändighet som väger allt tyngre. Turkiet är en demokratisk islamisk stat som kan vara ett inspirerande exempel för andra arabländer som önskar införa ett demokratiskt styrelseskick som grundas på principen om rättsstaten och respekt för mänskliga rättigheter samtidigt som deras religiösa värderingar bibehålls. Jag är oroad över att vi sänder felaktiga signaler till Turkiets medborgare och stärker inflytandet från anti-europeiska och islamistiska fundamentalistgrupper. Vi måste erkänna att vi genom att göra så också stöder dem som inte vill se EU som den viktigaste aktören på världsarenan. Vi måste stå upp för sanningen och medge att Europa inte kan konkurrera ifråga om ekonomisk utveckling med länder som Kina, Indien och Brasilien. Att låta Turkiet få ansluta sig till unionen skulle göra oss större och mer ekonomiskt konkurrenskraftiga.
Vi måste också erkänna Turkiets stabiliserande geopolitiska betydelse. Jag vet av erfarenhet från Lettland att anslutningsförhandlingarna är viktiga instrument för att uppmuntra till reformer, och det är därför viktigt för EU att inleda förhandlingar om nya kapitel med Turkiet. Turkiets önskan att inleda förhandlingar med EU om införande av ett system med viseringsfrihet är motiverad, Turkiets regering har tagit betydelsefulla steg framåt, och jag vill därför betona att kritiken i EU:s framstegsrapport om Turkiet bör sättas i relation till en objektiv bedömning av de resultat landet har uppnått.
Ramona Nicole Mănescu: Turkiet haft en utomordentlig ekonomisk tillväxt som har gjort det möjligt att på tio år gå från att vara den 27:e största till den 16:e största ekonomin i världen. Det är EU:s sjunde största handelspartner, och EU är Turkiets huvudsakliga handelspartner. Runt 88 procent av direktinvesteringarna i Turkiet kommer från EU-stater, vilket visar hur starka våra band är. Ur politisk synvinkel är landet en modell för stabilitet och demokrati för muslimska stater. Förhandlingarna med Turkiet bör få ett uppsving. Jag anser exempelvis att det är viktigt att påbörja förhandlingskapitel 15, som handlar om energi, också för EU:s medlemsstater. Turkiets strategiska betydelse för unionens energisäkerhet får inte ignoreras i en tid då vi vill diversifiera energikällorna och då projektet med gasledningen Nabucco är ett betydelsefullt exempel på detta. Jag anser därför att Turkiet måste bli delaktigt i hög grad, också före anslutningen, i EU:s energiprojekt eller i regionala samarbeten i Svartahavs- och Medelhavsområdet.
David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade för denna rapport, i vilken Turkiets medborgare och det civila samhället lovordas för att de stöder Turkiets fortsatta demokratisering och att de engagerar sig ett öppet och pluralistiskt samhälle, men det konstateras att Turkiets framsteg är långsamma när det gäller reformer, och den turkiska regeringen uppmanas att genomföra omfattande reformer, både för att uppfylla Köpenhamnskriterierna och för att Turkiet ska moderniseras, och regeringen uppmanas att öka sina insatser i detta hänseende.
Kyriakos Mavronikolas: Under de senaste åren har inte Turkiets attityd förändrats, vare sig gentemot EU eller Cypern. Turkiska kolonisatörer och ockupationsstyrkor finns fortfarande på ön. Det är viktigt att notera att turkcyprioterna på det ockuperade Cypern demonstrerar mot Turkiet, och de protesterar mot de ekonomiska svårigheter som råder på grund av den turkiska ockupationsarméns närvaro. I ett uttalande hänvisade Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan till de turkcypriotiska demonstrationerna då han sade att han accepterade att Turkiet invaderade Cypern för sina strategiska intressens skull.
Jean-Luc Mélenchon: Denna resolution är en föreläsning för Turkiet om demokrati. Sådana föreläsningar är olämpliga. För endast två månader sedan välkomnade parlamentet förhandlingarna mellan kommissionen och diktatorn överste Khadaffi. Och vad ska man säga om integrationen mellan unionen och Turkiet?
Parlamentet hävdar att ett partnerland bör uppmärksammas på betydelsen av maktdelning, men kräver inget sådant inom unionen, och detta är faktiskt oacceptabelt. Det finns dock värre saker; i texten hotas Turkiet med att anslutningsförhandlingarna med EU stoppas om landet inte omedelbart uppfyller unionens nyliberala dogmer, och man påminner om Köpenhamnskriterierna. Alla som har ett allmänt innerligt intresse för människor vet att Europa måste ändras innan det utvidgas. Jag är motståndare till ytterligare utvidgning tills social dumpning har stoppats, och jag kommer att rösta nej till denna arroganta text.
Nuno Melo: Turkiets eventuella anslutning till EU är fortfarande upphov till stora reservationer. Landets fortsatta ockupation av en del av Cypern, dess vägran att öppna hamnar och flygplatser i regionen, brotten mot politiska, religiösa och etniska minoriteter, diskrimineringen av kvinnor, förbud mot politiska partier och återinförande av lagar som begränsar rättskipningen vid militärdomstolarna är några exempel som visar detta. Det finns också andra grundläggande frågor. Större delen av Turkiet är inte geografiskt en del av Europa. Turkiet har en islamisk identitet som är mycket olik den judisk-kristna identiteten i de flesta EU-länder, landets sekularisering hålls endast i schack genom militär makt. Rörligheten för människor från det land som skulle ha EU:s största befolkning skulle skapa stor obalans på arbetsmarknaden. Inget av detta hindrar erkännande av de insatser som Turkiet har gjort under de senaste åren för att uppfylla EU:s kriterier, och landets ovärderliga roll inom Nato erkänns. Ett relevant övervägande skulle vara om det vore bättre att garantera Turkiet privilegierat partnerskap med EU med särskilda förmåner i stället för att skapa falska förväntningar och förhoppningar om medlemskap, något som vore svårt mot bakgrund av de fakta och omständigheter som landet måste anpassa sig till.
Willy Meyer: Jag är positiv till Turkiets anslutning till EU och välkomnar de framsteg som landet har gjort och som är till nytta för medborgarna. Det bör dock samtidigt nämnas att för att Turkiet ska kunna bli en medlemsstat i EU måste landet uppfylla Köpenhamnskriterierna och de skyldigheter som EU har ålagt sig självt och sina medlemsstater, liksom varje kandidatland. Turkiet måste respektera internationell rätt, och landet måste göra betydligt mer för att lösa problemet med kurderna, erkänna folkmordet på armenierna och ha normaliserade förbindelser med grannländerna. Turkiet måste därför dra tillbaka sina ockupationsstyrkor från Republiken Cypern.
Louis Michel: Jag anser att det är av väsentlig betydelse att Turkiet slutligen får ansluta sig till EU om unionen vill öka sitt politiska, strategiska och ekonomiska inflytande på internationell nivå. Att integrera landet i Europa kommer att gynna européerna åtminstone i lika hög grad som det kommer att gynna turkarna.
Vi bör inte glömma att Turkiet traditionellt är ett sekulariserat land, det har stor makt och har stora tillgångar på mänskliga resurser. Det är en inkörsport till marknaderna och energivägarna i Asien och Mellanöstern. Landet är också helt pålitligt inom Nato. De turkiska myndigheterna har gjort vissa insatser när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna och förtjänar att nämnas. Antagandet av ändringar av konstitutionen är därför ett steg i riktning mot den nödvändiga demokratiska standardiseringen inför anslutningen.
Även om nya lagar rörande radio och television är välkomna framsteg är dock yttrandefrihet och mer specifikt pressfrihet ändå en anledning till oro. På samma sätt är resolutionen om Cypernfrågan en förutsättning för framsteg i anslutningsprocessen.
Alexander Mirsky: skriftlig. - (EN) Turkiets anslutning till EU är inte av strategiskt intresse för EU förrän Turkiet erkänner folkmordet på armenierna och drar tillbaka sina trupper från Cypern. Jag röstade nej till resolutionen i sin helhet och nej till många enskilda avskyvärda punkter.
Andreas Mölzer: Framstegsrapporten om anslutningsförhandlingarna med Turkiet var återigen mer än sakliga. Med tanke på omständigheterna kan man dock undra vad som kan förväntas. Turkiet är inte ett europeiskt land - geografiskt, kulturellt och historiskt - och landet har ett annat synsätt på många frågor av dessa skäl. Med tanke på allt detta har det alltid förvånat mig hur parlamentet kan lägga fram så politiskt korrekta och positiva resolutioner om detta ämne. Sanningen får aldrig sägas, och tydliga ord måste undvikas om de alls är möjliga att uttala. Det är verkligen dags att säga sanningen om Turkiet. Det måste tydliggöras för turkarna att de är våra vänner och partner på många områden, men att anslutning till EU faktiskt inte är möjligt.
Rationella krafter i Turkiet har för länge sedan erkänt att anslutning till EU inte är det mest värdefulla målet för dem. Mot bakgrund av landets läge och de många förbindelserna mellan de turkiska folken i Kaukasus och med araberna innehar Turkiet en viktig strategisk ställning i Mellanöstern. EU bör beakta detta och erkänna Turkiet som en viktig strategisk partner utanför sina gränser.
Claudio Morganti: Jag undrar hur det är möjligt att de grundläggande frågorna om Turkiet inte nämns i denna rapport, framför allt den katastrofala situationen på Cypern. I den norra turkiskkontrollerade delen av ön är systematiska överträdelser av de grundläggande rättigheterna vanliga, och Turkiet försöker se till att fler människor bosätter sig där, något som definitivt inte bidrar till den fredsprocess som vi hoppas på.
En annan grundläggande fråga som förvånar mig och som inte har betonats tillräckligt är Turkiets upprepade vägran att erkänna folkmordet på armenierna, vilket ägde rum förra århundradet. Av dessa och andra skäl röstade jag mot rapporten, eftersom jag är starkt och ståndaktigt motståndare till Turkiets eventuella framtida anslutning till EU.
Justas Vincas Paleckis: skriftlig. - (LT) EU behöver Turkiet, och Turkiet behöver EU. Det är viktigt inte bara när det gäller handel och ekonomiska förbindelser och investeringar. För nästan 100 år sedan vände sig Turkiet mot Europa och kan och måste bli en bro som förbinder vår kontinent med den muslimska världen. Tyvärr har det inte erkänts att förhandlingarna om Turkiets anslutning till EU har saktat av. EU väntar på framsteg, särskilt när det gäller skyddet av de mänskliga rättigheterna, jämställdhet mellan könen och skyddet av yttrandefriheten, tryckfriheten och religionsfriheten. Normalisering av förbindelserna med Cypern är en annan viktig fråga. Denna konflikt måste lösas på ett sätt som är till fördel för både Turkiet och Cypern. Det är viktigt att komma fram till en fredlig lösning av konflikten.
Händelserna i Nordafrika visar det viktiga bidrag som Turkiet kan ge genom att sprida stabilitet och demokratiska värderingar. Folken i Libyen, Egypten och andra arabiska stater ser Turkiet och EU som ett exempel, och de måste följa efter. Jag röstade för rapporten, eftersom den är mycket balanserad. Den återspeglar väl ställningen för Turkiets integration i EU under 2010. Jag har alltid förespråkat turkiskt medlemskap. Landet måste dock genomföra Ankaraprotokollet och göra mer, särskilt när det gäller minoriteter, kvinnor, tryckfrihet och rättsstatsprincipen.
Alfredo Pallone: Jag röstade för parlamentets resolution om 2010 års framstegsrapport om Turkiet. Kommissionens årliga rapport visar att moderniseringen av Turkiet i riktning mot ett demokratiskt och pluralistiskt system är en långsam och smärtsam process, men att den turkiska regeringen, de turkiska medborgarna och det civila samhället arbetar i riktning mot det. Det inrikespolitiska käbblet om reformer underlättar inte för att uppnå europeiska standarder, men visar dock att det finns ett engagemang för förändring och modernisering. De händelser som nyligen inträffat i Medelhavsområdet visar hur viktigt det är att utvärdera reformerna och situationen steg för steg och att undvika att inta förenklade ståndpunkter i frågan.
Georgios Papanikolaou: Jag röstade för förslaget till resolution om 2010 års framstegsrapport om Turkiet. Förutom allt annat innehåller den en viktig uppmaning till den turkiska regeringen om att tillämpa de bilaterala återtagandeavtal som ingåtts i väntan på tillämpningen av återtagandeavtalet mellan EU och Turkiet. Denna uppmaning är ännu mer värdefull mot bakgrund av de händelser som nyligen ägt rum i Nordafrika, vilket har gjort att Grekland är i centrum för invandringsvågen. Vi befinner oss i en tid då vi, var vi än är och var vi än står, måste betona de faror med invandringen som vi kan komma att ställas inför; vi kan inte bara stå bredvid och titta på något som redan inträffar. Som ett kandidatland bör Turkiet samarbeta med EU så att vi tillsammans med Grekland och andra medlemsstater kan hejda den våg av invandare som försöker komma in i EU illegalt.
Rovana Plumb: I förslaget till resolution om Turkiet uppmärksammas situationen för de mänskliga rättigheterna. Det ständiga dödläget mellan Turkiet och Cypern, den bräckliga dialogen mellan de politiska partierna, inskränkningarna i pressfriheten, kvinnors rättigheter och andra grundläggande rättigheter är några av de faktorer som har lett till att takten i anslutningsförhandlingarna har blivit långsammare enligt förslaget till rapport. Förhandlingarna ses som ”en lång process där resultatet inte är givet på förhand”. Jag anser att Turkiets anslutning till EU måste ses som en strategisk fördel för båda parter: EU och Turkiet. Jag uppmanar därför den turkiska regeringen att påskynda reformprocessen för att fullt ut uppfylla anslutningskriterierna.
Paulo Rangel: Processen att föra Turkiet närmare EU:s mål har varit och kommer att vara lång. Jag har därför alltid förespråkat fördjupade förbindelser mellan EU och Turkiet genom successivt genomförande av partnerskap på olika områden. Att skapa långsiktiga förväntningar på integration anser jag inte är positivt vare sig för EU eller för Turkiet.
Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Trots de framsteg som har nämnts under debatten finns det fortfarande inledande problem när det gäller kvinnors och minoriteters rättigheter, yttrande- och tryckfrihet, sociala obalanser, fattigdom, barnens rättigheter, utbildning, ett oberoende rättsväsen och politiska interventioner av armén.
Kommissionen konstaterar att personer på höga poster inom de beväpnade styrkorna dock har gjort ett antal uttalanden som går utanför deras befogenheter, särskilt rörande rättsliga frågor. Kommissionen kom fram till följande slutsatser om rättsväsendet: Undersökningar i några fall med stark profil fortsatte att väcka oro. Detta tyder på att polisens arbete måste förbättras och även arbetsförbindelserna mellan polisen å ena sidan och rättsväsendet å andra sidan måste förbättras.
Licia Ronzulli: Det finns fortfarande många olösta frågor om Turkiets framsteg i förhandlingarna om EU-medlemskap.
För det första måste den pågående frågan om Cypern lösas mellan de grekcypriotiska och de turkcypriotiska grupperna, och tillbakadragande av de turkiska trupperna måste också behandlas. Förhandlingarna är nu inne i en särskilt känslig fas. Stora tvivel måste dessutom återigen tas upp rörande landets kulturella bakgrund, vilken är nära förbunden med islamiska traditioner - vilka ligger långt ifrån Europas katolska kristna rötter.
Oreste Rossi: Trots att man i framstegrapporten starkt kritiserar Turkiets ställning kvarstår tydligt intentionen att låta landet ansluta sig till EU. Vi kan inte stödja detta på grund av följande anledningar som visar att landet inte har någonting gemensamt med resten av Europa: geografiskt läge, religiös tro, militaristiskt beslut att fortsätta ockupera delar av EU på norra Cypern, vägran till pressfrihet, begränsningar i yttrandefriheten, religionsdiskriminering och kränkning av kvinnors rättigheter. Allt detta för Turkiet ännu längre bort från Europa.
I dag kan inga andra religioner än islam starta och driva religiösa samfund, värva anhängare, bilda prästerskap eller ha status som juridisk person. Turkiska regeringen vill inte efterleva EU:s viktiga fördrag och protokoll, och den vill heller inte samarbeta på ett tillfredsställande sätt när det gäller kontroller av illegal invandring. Av dessa anledningar röstade jag mot betänkandet.
Bart Staes: Jag har alltid varit för Turkiets anslutning till EU förutsatt att landet uppfyller Köpenhamnskriterierna och att Turkiet antar unionens regelverk på ett korrekt sätt. I dag röstade jag för förslaget till resolution om framstegsrapporten om Turkiet. Resolutionen ger uttryck för ett tydligt och balanserat politiskt budskap inför valet till parlamentet. Turkiet har gjort stora framsteg på vägen mot medlemskap, exempelvis delöversyn av konstitutionen, civil kontroll av militären och delreform av rättsväsendet. Men det krävs ytterligare åtgärder. Och de behöver öka takten. Europaparlamentet betonar att bättre garanti för mänskliga rättigheter, inklusive för kvinnor och minoriteter, är av stor vikt, liksom ett oberoende rättsväsende. Dessutom måste vikt läggas på yttrandefriheten och i synnerhet pressfriheten, med tanke på den pressade situationen nyligen när journalister blev arresterade. Turkiet måste också uppmuntras att bli en förebild för demokratiseringsprocessen i arabvärlden. Jag tycker därför att det är beklagligt att väsentliga delar av anslutningsförhandlingarna blockeras av vissa medlemsstater.
Catherine Stihler: skriftlig. - (EN) Jag stöder denna rapport som välkomnar de konstitutionsändringar som har skett i Turkiet men också tar upp områden som fortfarande är problematiska, till exempel att Turkiet inte genomför Ankaraprotokollet. Genom att uppmuntra Turkiet att fortsätta genomföra reformer hoppas Europaparlamentet att se förbättringar i respekten för mänskliga rättigheter och jämställdhetslagarna, något som kommer att gagna medborgarna i Turkiet.
Thomas Ulmer: Framstegsrapporten om Turkiet visar tydligt vilka brister som har förekommit i processen hittills. Turkiet släpar helt klart efter förväntningarna. Vi kan inte tillåta någon ”anslutningsrabatt” som grupperna Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet och De gröna/Europeiska fria alliansen har efterlyst. I detta sammanhang måste vi också se kritiskt på premiärminister Recep Tayyip Erdoğans framträdanden i Tyskland där han uppmanade turkarna i Tyskland att sluta integrera sig. Sådana tal gagnar inte ett gott samarbete och är en förolämpning mot både Tysklands och EU:s ansträngningar. Dessutom finns det fortfarande mycket i övrigt att önska när det gäller pressfriheten och lösningen av Cypernfrågan.
Geoffrey Van Orden: skriftlig. - (EN) Jag har alltid stått bakom Turkiets anslutningsprocess samtidigt som jag är fullt medveten om att vissa allvarliga frågor måste lösas. Framstegsrapporten 2010 är ett någorlunda balanserat dokument, och jag har röstat för det trots ett antal reservationer - inte minst över Cypernfrågan där jag verkligen beklagar att de ändringar som innehöll en uppmaning till rådet att uppfylla sitt löfte att få slut på isoleringen av norra Cypern röstades ned. Turkiet spelar en framträdande roll som bro mellan väst och öst, och vi bör skicka positiva och välkomnande signaler.
Angelika Werthmann: Jag röstade för 2010 års framstegsrapport om Turkiet som var tydligt negativ. Enligt rapporten har Turkiet under de senaste fem åren inte gjort några nämnvärda framsteg i reformprocessen eller i att uppfylla EU:s anslutningskriterier. Det finns fortfarande tydliga brister på områden som mänskliga rättigheter, press- och yttrandefrihet och kvinnors rättigheter. Som medlem i kontaktgruppen på hög nivå för kontakterna med den cypriotiska befolkningen på norra delen av Cypern är jag väl medveten om att samma sak gäller för det olösta problemet med Cypern.
Joachim Zeller: Jag röstade för rapporten, men bara för att den mycket tydligt visar att det inte sker några framsteg i anslutningsförhandlingarna med Turkiet. Det är snarare tvärtom, eftersom vi kommit till ett stillestånd eller till och med har tagit ett steg tillbaka när det gäller respekten för civila och mänskliga rättigheter, religionsfrihet, mötesfrihet och pressfrihet samt i Cypernfrågan. Det är faktiskt så att Turkiets nya utrikespolitiska ställning, till exempel när det gäller Iran och Syrien, gör att man tvivlar på om Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan verkligen menar allvar när han säger att landet närmar sig Europa. Dessutom är det fortfarande oklart hur de miljarder euro som har betalats ut till Turkiet som stöd för anslutningen har använts. Den enda slutsats man kan dra av detta är att anslutningsförhandlingarna måste stoppas. Turkiet är fortfarande en av EU:s viktigaste partner. Tanken på fullt medlemskap ter sig dock alltmer overklig.
Luís Paulo Alves: Jag stöder denna resolution eftersom jag är övertygad om att Montenegro skulle bli ett framgångsrikt exempel för EU i Balkanländerna med tanke på att det uppfyller alla villkor som har satts upp av kommissionen för att inleda anslutningsprocessen. Jag är dock orolig över den korruption som råder, i synnerhet på områden som bygg- och anläggningsprojekt, privatisering och offentliga upphandlingar och det ännu allvarligare problemet med diskriminering mot minoriteter och de mest utsatta grupperna. Mediernas oberoende är ett annat bekymmer.
Laima Liucija Andrikien: skriftlig. - (LT) Jag röstade för denna resolution om Montenegros europeiska integrationsprocess. Europaparlamentet ser positivt på de reformer som Montenegro har genomfört och välkomnar de framsteg landet har gjort i den europeiska integrationsprocessen. Europeiska rådet beslutade den 17 december 2010 att bevilja Montenegro statusen som kandidatland för anslutning till Europeiska unionen. Jag delar det beklagande som står i resolutionen om att statusen som kandidatland frikopplats från rätten att inleda förhandlingar. Det är viktigt att beslutet om att inleda sådana förhandlingar inte får skjutas upp på ett otillbörligt eller oskäligt sätt. Jag förväntar mig förhandlingarna inleds senast efter det att kommissionen offentliggjort sin framstegsrapport för 2011, förutsatt att Montenegro gör goda framsteg med att uppnå de riktmärken som kommissionen fastställt.
Sophie Auconie: EU är mycket positivt till de framsteg som har gjorts i utvidgningsprocessen men noterar att stora utmaningar kvarstår i de flesta berörda länder. Denna resolution handlar om Montenegro. Jag stöder den eftersom jag anser att den är balanserad: den lägger tonvikt på att Montenegro har gjort stora framsteg, inte bara när det gäller ekonomin, utan också i kampen mot korruption. Samtidigt som Montenegro självfallet måste göra ytterligare insatser anser jag det rätt att landet beviljas officiell status som kandidatland för anslutning till Europeiska unionen.
Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade för denna resolution. Europeiska rådet framhöll återigen att EU utgör västra Balkans framtid och att tillväxt och stabilitet är särskilt viktigt i den här regionen. Att döma av de framsteg som Montenegro har gjort på olika områden är det uppenbart att landet tar förberedelserna för en europeisk integrering på allvar. Regeringen och oppositionspartierna i Montenegro har nått en allmän enighet när det gäller den europeiska integreringen och har gjort det till högsta prioritet. Rapporten visar också att föranslutningsinstrumentet fungerar bra i Montenegro och att betydelsefulla rättsliga och administrativa reformer har genomförts. Montenegro engagerar sig starkt i det regionala samarbetet, är en konstruktiv regional partner och spelar en stabiliserande roll i västra Balkanregionen.
Mara Bizzotto: skriftlig. - (IT) I rapporten finns de olika skälen till varför Europa inte bör bevilja att Montenegro ansluter sig till EU. Ohanterbar korruption, fortgående allvarlig social diskriminering av kvinnor och flera etniska minoriteter, standarder för mediepluralism som ligger långt ifrån europeiska nivåer och den ständiga närvaron av organiserad brottslighet i ekonomiska och politiska sammanhang i landet.
Jag står inte heller bakom rådets allmänna ståndpunkt när det gäller Balkanländernas anslutning till EU. Det är en politisk och strategisk orimlighet att se Europa som det oundvikliga ödet för länder i före detta Jugoslavien. Det verkar som de senaste erfarenheterna inte räknas på de högsta nivåerna i våra institutioner. Att till varje pris försöka skynda på utvidgningen och få med ekonomiskt svaga och politiskt instabila länder har verkligen inte varit till någon hjälp för konsolideringen av EU-projektet. Det har i stället försvagat dess struktur, saktat ned beslutsfattandeprocesser och försvårat utvecklingen av gemensamma insatser på områden som är viktiga för livet på vår kontinent.
Jag röstade därför emot denna resolution som, trots att den också lyfter fram de många problem som är förenade med Montenegros anslutningsprocess, ändå håller fast vid grundtanken att ge landet möjlighet att ansluta sig till EU.
Maria Da Graça Carvalho: Jag välkomnar det intresse och engagemang som regeringen och oppositionspartierna i Montenegro har visat när det gäller den europeiska integrationen. Resultatet av denna process är att landets rättsliga och konstitutionella ram har inrättats och nästan slutförts och att ekonomiska reformer har genomförts. Det finns dock ett antal områden att förbättra, t.ex. korruption, organiserad brottslighet, diskriminering och pressfrihet. Jag vill uppmana landet att fortsätta längs denna väg, vilket jag hoppas snart kommer att leda till att förhandlingsprocesser inleds.
Diogo Feio: Montenegro har visat att landet vill fortsätta välja Europa. Jag välkomnar denna beslutsamhet hos landets ledare samt de förändringar som har skett för att nå upp till europeiska standarder, speciellt när det gäller demokrati, mänskliga rättigheter och respekt för rättstatsprincipen.
Trots de framsteg som landet har gjort står det klart att landet fortfarande har lång väg att gå innan det är redo att ansluta sig till EU. Jag hoppas att vi kommer att fortsätta känna Montenegros beslutsamhet och att Montenegro, i stället för att formellt stråla samman med EU, förbättrar folkets levnadsvillkor och funktionen i sina institutioner funktioner så att det kan bli ett välmående land.
José Manuel Fernandes: De europeiska institutionerna har vid ett antal tillfällen erkänt att det finns ett strategiskt intresse att utvidga EU till Balkanländerna. Anslutningen av nya stater är beroende av olika omständigheter. Den första är att staten uttrycker sitt intresse, sedan måste den lova att följa en rad grundläggande rättigheter för medborgarna. Eftersom Republiken Montenegro har uttryckt sitt intresse att ansluta sig till EU beslutade rådet den 17 december 2010 att bevilja landet status som kandidatland. Som framgår av rapporten har Montenegro gjort ett antal framsteg, speciellt genom inrättandet av en ny rättslig konstitutionell ram och i kampen mot korruption. Men det finns områden där större framsteg behövs, till exempel pressfrihet och respekt för icke-statliga organisationer. Jag röstade för parlamentets resolution om Montenegros europeiska integrationsprocess, i vilken rekommenderas att integrationsprocessen påskyndas. Jag vill uppmana de montenegrinska myndigheterna att fortsätta med sina insatser för att uppfylla de fastställda målen eftersom landet är en viktig granne till EU och ett land som vi vill samarbeta med.
João Ferreira: skriftlig. - (PT) När det gäller Montenegro står det klart att inriktningen och tanken med utvidgningsprocesserna är avsedda för att tillfredsställa de stora EU-makterna och deras intressen, vilket gagnar deras stora företag, såsom utökade marknader, tillgång till och kontroll av geostrategiska platser och manuellt arbete som kan utnyttjas och användas för att ytterligare degradera arbetsstyrkan inom EU som helhet. Eftersom de randområden som har skapats efter successiva utvidgningsprocesser är uttömda måste man skapa nya. Många löften ges i dag till folket i Montenegro, precis som i andra länder både nu och då. Men priset är högt, och de har bara fått reda på en viss del. Just i detta fall är det viktigt att komma ihåg att processen med att upplösa Jugoslavien genomfördes av Nato och EU:s stormakter, som i dag försöker locka Montenegro att ansluta sig till det EU som är efterträdare i den processen.
Ilda Figueiredo: skriftlig. - (PT) Vi står inför ytterligare en episod i den fullständiga sönderdelningen av Jugoslavien och vad som återstår av det. Den här gången är det Montenegros tur. Efter att ha ålagt Jugoslavien åtstramande ekonomiska och finansiella åtgärder, med stöd av internationella valutafonden och Världsbanken, stod stormakterna i Nato och EU bakom den etniska delning som slutade i krig och att nya ”suveräna stater” snabbt skapades.
Den framtida integreringen av Montenegro i EU följer nu efter den här processen och är ett angrepp mot socialismens bedrifter, med syftet att tillfredsställa ekonomiska och finansiella gruppers intressen genom att utnyttja arbetsstyrkan, marknaden, det geostrategiska läget och ländernas naturresurser.
Nu ges det stora löften. EU vinkar med miljoner euro i så kallat stöd och utveckling. Men hur mycket kommer detta att kosta och när kommer det att ske, om det nu verkligen gör det?
Vår erfarenhet så här 25 år efter Portugals kapitalistiska integrering i EU är att den utlovade utvecklingen aldrig sker. Vad vi har uppnått är ödelagd produktion och sysselsättning, utnyttjande av arbetstagare, förstörelse av offentliga tjänster, skulder och ökat beroende av andra länder. Därför har vi våra tvivel om denna process.
Lorenzo Fontana: EU:s utvidgningsprocess fortsätter enbart på geografiska premisser, och som jag redan har sagt här i kammaren har rådet varit för snabbt med att bevilja länder status som kandidatland innan länderna i fråga har uppnått demokratiska kvalitetsstandarder som åtminstone närmar sig en någorlunda tillfredställande nivå. Korruption, smuggling, organiserad brottslighet och överträdelser av pressfriheten är bara några av de faktorer som gör att jag anser att Montenegro fortfarande ligger långt ifrån Europa. Dessa anledningar räcker för jag inte ska stödja denna resolution som stakar ut riktlinjerna för en europeisk framtid i Balkanländerna utan att ta hänsyn till områdets faktiska problem.
Jiří Havel: Beslutet att bevilja Montenegro status som kandidatland var i första hand politiskt. Montenegro skulle troligtvis ha behövt vänta längre på det om inte denna fråga hade kommit upp samtidigt som Albanien. Men denna jämförelse blir självfallet till Montenegros fördel. Många av de reservationer som gäller för Montenegro ”överförs” från den ena årsrapporten till den andra, och vi märker på kommissionens uttalanden att politiseringen av den statliga byråkratin, rättväsendets oberoende, organiserad brottslighet och miljö nu är ”återkommande egenskaper”. Det finns inga väsentliga framsteg i sikte i bekämpningen av den djupt rotade korruptionen, och det får vi inte underskatta.
Under de rådande omständigheterna är det därför en bra lösning att bevilja Montenegro status som kandidatland utan att sätta en tidsfrist för inledande av anslutningsförhandlingar. EU genomförde en liknande strategi mot f.d. jugoslaviska republiken Makedonien 2005. Skillnaden är att det för att komma över den barriär som f.d. jugoslaviska republiken Makedonien står inför krävs enighet mellan två stater. Montenegros öde däremot ligger helt och hållet i dess egna händer. Jag antar att allt detta framgick mycket tydligt i de senaste samtalen mellan Herman van Rompuy, José Manuel Barroso och Jerzy Buzek och den nye ledaren i Montenegro, Igor Lukšić, världens yngsta premiärminister. Ingen tycker om att låta sig styras för länge. Detta gäller även för ett land som trots att det inte är medlem i EU har använt euron som sin nationella valuta under många år.
Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag röstade för detta dokument på grund av den allmänna enighet som råder kring EU-integrationen mellan regeringen och oppositionspartierna i Montenegro och den tonvikt som de lägger vid denna fråga, vilket har medfört goda framsteg inom reformprocessen sedan landet blev självständigt. Jag välkomnar att Montenegro beviljades status som kandidatland för anslutning till EU och att de montenegrinska medborgarna har fått möjlighet att resa utan visum (full viseringsfrihet) till EU:s Schengenområde. Jag välkomnar att inrättandet av landets rättsliga och konstitutionella ram nästan har slutförts, att det gjorts goda framsteg med att anta viktig korruptionsbekämpande lagstiftning och att reformen av rättsväsendet gått framåt. Men det finns fortfarande behov att förändra den offentliga förvaltningen, stärka personalresurserna inom den lokala förvaltningen och motverka organiserad brottslighet, i synnerhet penningtvätt och smuggling. Mediebranschen måste kunna arbeta utan politisk påverkan, och tillsynsorganen måste vara garanterat oberoende.
Giovanni La Via: Jag röstade för resolutionen som syftar till att stödja Montenegros integration i det europeiska systemet eftersom vi alla har sett att detta land har gjort betydande framsteg när det gäller att införa goda förfaranden och instrument.
Detta är nödvändiga åtgärder inte bara för att gå med i EU utan även för att skapa en rättslig, civil och social struktur i ett land som måste utvecklas i enlighet med bestämmelserna och med sikte på gemensamma framsteg på de olika förvaltningsnivåerna.
Montenegro har redan inlett viktiga reformer som följaktligen går i rätt riktning, vilket även innebär att skapa förvaltningsstrukturer som i framtiden kommer att kunna göra effektivt bruk av strukturfonderna, något som kommer att vara till stor nytta för detta land.
Inför inledningen av de förhandlingar som vi ser fram emot hoppas många kolleger och jag att vi ska kunna skapa lämpliga förhållanden för medborgarna i Montenegro, utan korruption och som sjuder av initiativ för demokratisk utveckling.
Monica Luisa Macovei: skriftlig. - (EN) Jag röstade för resolutionen för att erkänna Montenegros framsteg inom europeisk integration och för att peka på de mål som alltjämt återstår att uppnå för befolkningens bästa. När resolutionen behandlades i utskottet för utrikesfrågor bidrog jag med ändringsförslag som gäller rättssystemets effektivitet och förutsägbarhet. Att offentliggöra alla domar och göra rättspraxisen enhetlig bör vara prioriteringar för att garantera allmänhetens förtroende och ett förutsägbart rättssystem. Ökad finansiering för att domstolar ska kunna arbeta snabbt och effektivt och enhetliga åtgärder för att utbilda domare krävs också. Det måste utvärderas hur effektivt EU-medel använts på områden som rättsliga reformer och korruptionsbekämpning. Rättsstatsprincipens genomgående enhetlighet i en nation är avgörande för politiska och demokratiska framsteg.
David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade för detta resolutionsförslag som välkomnar den allmänna enighet som råder kring EU-integrationen mellan regeringen och oppositionspartierna i Montenegro och den tonvikt som de lägger vid denna fråga, vilket medfört goda framsteg inom reformprocessen sedan landet blev självständigt. Dessutom välkomnas det nya politiska ledarskapet i Podgorica, och den nya regeringen uppmuntras att fortsätta med Montenegros EU-integrationsprocess och att påskynda de reformer som behövs för att landet ska uppfylla Köpenhamnskriterierna. I resolutionen välkomnas också Europeiska rådets beslut av den 17 december 2010 att bevilja Montenegro status som kandidatland för EU-medlemskap. Man beklagar dock att statusen som kandidatland frikopplats från rätten att inleda förhandlingar och understryker att beslutet om att inleda sådana förhandlingar inte får skjutas upp på ett otillbörligt eller oskäligt sätt. Det förväntas att förhandlingarna inleds senast efter det att kommissionen offentliggjort sin framstegsrapport för 2011, förutsatt att Montenegro gör goda framsteg med att uppnå de riktmärken som kommissionen fastställt.
Jean-Luc Mélenchon: I denna resolution uttrycks stöd för kravet på att Montenegros medborgare måste underkasta sig Köpenhamnskriterierna och tilltagande privatiseringar. Unionen har reducerats till en aggressiv och anspråksfull liberal doktrin. Jag vill inte ha något av detta. Jag kommer att rösta mot resolutionen.
Nuno Melo: Som kandidatland för framtida EU-medlemskap har Montenegro visat sin beredvillighet att gå vidare med sitt ställningstagande för Europa genom den beslutsamhet som dess ledare visar och de förändringar som har genomförts i landet för att närma det till europeiska krav, särskilt i fråga om demokrati, mänskliga rättigheter och respekt för rättsstatsprincipen. Men trots de framsteg som har gjorts är detta inte nog, och Montenegro måste fortsätta sina ansträngningar innan landet är redo att gå med i EU. Jag hoppas att denna beslutsamhet kommer att fortsätta att ge resultat och att anslutningen till EU blir verklighet så att Montenegro kan erbjuda sina invånare bättre levnadsförhållanden och utveckla myndigheternas verksamhet för att bli en allt bättre stat.
Willy Meyer: Jag är positiv till att inleda diskussioner om Montenegros EU-medlemskap eftersom jag av princip är positiv till utvidgning. Men jag har ändå inte kunnat rösta för denna resolution eftersom kommissionen kräver en rad reformer av Montenegro som ligger i linje med EU:s nyliberala politik såsom privatiseringen av den offentliga sektorn och anpassning av utbildningssystemet till Bolognaprocessen. Av alla dessa skäl röstade jag inte för resolutionsförslaget utan lade i stället ner min röst.
Louis Michel: Alltsedan Montenegro blev självständigt 2006 har landet tydligt visat att det vill bli medlem i EU: Euron infördes officiellt 2006, och ett stabiliserings- och associeringsavtal har varit i kraft sedan den 1 maj 2010. Montenegros medlemskap i unionen kommer att ge landet större politisk, ekonomisk och social stabilitet och öka stabiliteten på Balkan. Jag välkomnar verkligen Montenegros ansträngningar för att bli en konstruktiv partner i det regionala samarbetet, särskilt som en följd av de olika regionala avtal som landet har slutit med sina grannar om återtagande och utlämning och i rättsliga och polisiära frågor. Befästandet av fred och stabilitet gagnar inte bara regionen utan hela Europa.
Jag kräver därför att anslutningsförhandlingarna börjar så snart som möjligt, särskilt sedan rådet beviljat Montenegro status som kandidatland i slutet av december 2010. Montenegros insatser för att uppfylla anslutningskriterierna är framgångsrika, även om det alltjämt krävs avsevärda framsteg, särskilt när det gäller korruption och organiserad brottslighet, informationsfrihet och jämställdhet.
Alexander Mirsky: skriftlig. - (EN) Även om utskottet för utrikesfrågor välkomnar rådets beslut att bevilja Montenegro status som kandidatland kvarstår allvarliga problem när det gäller korruption, särskilt i samband med byggprojekt, privatiseringar och offentlig upphandling. Det finns fortfarande problem när det gäller minoriteter och även oskyddade grupper. Det skulle vara korrekt att övervaka genomförandet av parlamentets rekommendationer till Montenegro, och om dessa genomförs anser jag att medlemskap för ett land som Montenegro bara kan bli till fördel för EU.
Franz Obermayr: Det råder ständigt ett spänningsförhållande som inte alltid är lätt att överbrygga mellan respekten för de mänskliga rättigheterna och andra nationella intressen (kanske av militär eller ekonomisk art). Även Förenta staterna och EU överskrider då och då denna fina skiljelinje, vilket framgår av kränkningarna av de medborgerliga friheterna och uppgiftsskyddet i samband med kampen mot terrorism. EU måste därför mer beslutsamt och konsekvent ta ställning för de mänskliga rättigheterna inom och utanför unionen. Med utanför unionen tänker jag särskilt på skyddet av kristna minoriteter i islamska länder och i Asien. Därför röstade jag för detta förslag till resolution.
Wojciech Michał Olejniczak: I dag antog Europaparlamentet resolutionen om Montenegros europeiska integrationsprocess. Utvidgningen av EU till att omfatta västra Balkan bekräftades redan 2003 i Aten, och därför har parlamentet uttryckt förhoppningen att anslutningsförhandlingarna ska börja före årets slut. I resolutionen riktas uppmärksamheten på de betydande förbättringarna av den politiska och sociala situationen i Montenegro och även på Montenegros positiva inställning till europeisk integration.
Tyvärr har Montenegro alltjämt inte övervunnit problemet med korruption och organiserad brottslighet. Ett mycket viktigt och hittills olöst problem är enligt min åsikt diskriminering av etniska grupper och även av kvinnor som är underrepresenterade i beslutsfattandet och inom den offentliga förvaltningen. Ännu en positiv företeelse är landets kamp mot censur och insatserna för att garantera yttrandefriheten. Men det rapporteras fortfarande om angrepp på journalister och aktivister.
Justas Vincas Paleckis: skriftlig. - (LT) EU-integration är den viktigaste drivkraften för Montenegros framsteg. Detta land har åstadkommit mycket under de senaste 12 månaderna, framgångsrikt genomfört strukturella och ekonomiska reformer och effektivt bekämpat korruption och organiserad brottslighet. Etniska minoriteter lever fredligt tillsammans i Montenegro, och landet utvecklar med framgång goda förbindelser med grannländerna. Därför har EU och Montenegro undertecknat ett stabiliserings- och associeringsavtal. Jag röstade för denna resolution därför att den helt riktigt anger ytterligare åtgärder för att reformera Montenegro. Det är nödvändigt att göra framsteg för att befästa rättsstatsprincipen, fortsätta att genomföra reformer av förvaltningen, förbättra offentliga tjänstemäns kapacitet, ändra vallagen och stärka det civila samhället och oberoende medier. Det är viktigt att landet upprätthåller dynamiken och fortsätter det arbete som har påbörjats.
Alfredo Pallone: Montenegro blev ett av de officiella kandidatländerna för EU-anslutning i december 2010, men ännu har inget datum fastställts för inledandet av verkliga förhandlingar. Jag stöder andan i resolutionen, där man berömmer Montenegros regering för att den prioriterar reformer i samband med integrationsprocessen och framför förhoppningar om att officiella förhandlingar ska inledas under året, trots de problem som fortfarande kvarstår att lösa. När det gäller att föra Balkan närmare EU är Montenegro det land som har den bästa sociopolitiska situationen. Därför röstade jag för resolutionen, eftersom jag anser att Montenegros och de övriga Balkanländernas anslutning till EU är av grundläggande strategisk vikt för Europa med tanke på Balkanregionens stabilitet, utveckling och resurser.
Paulo Rangel: Jag erkänner den insats som gjorts i Montenegro, särskilt när det gäller rättsliga reformer, kampen mot korruption och mot olika typer av diskriminering, men jag vill betona att detta arbete måste fortsätta och fördjupas. En lång rad frågor måste dock fortfarande särskilt uppmärksammas. Jag tänker framför allt på de ekonomiska frågorna och på behovet av nya strukturella förändringar som trots de lyckade ekonomiska reformerna har visat sig nödvändiga på grund av den finansiella krisen. Jag vill göra en sista kommentar om en fråga som är viktig för mig: behovet av bättre kvalitet på den lagstiftning som parlamentet utarbetar.
Raül Romeva i Rueda: Detta är ett bra och välbalanserat resolutionsförslag som tar upp alla relevanta politikområden. Montenegro, som blev kandidatland i december 2010, väntar fortfarande på att förhandlingar ska inledas. Detta kritiseras i punkt 2 i resolutionsförslaget: ”beklagar [...] att statusen som kandidatland frikopplats från rätten att inleda förhandlingar och understryker att beslutet om att inleda sådana förhandlingar inte får skjutas upp på ett otillbörligt eller oskäligt sätt”. Föredraganden förväntar sig att förhandlingar ska inledas efter 2011 års framstegsrapport. Ett antal intressanta punkter rör föranslutningsinstrumentet (punkt 5), korruption (punkt 8), informationsfrihet (punkt 10), organiserad brottslighet (punkt 14) och anti-diskriminering (punkterna 17-22). Många punkter rör frågan om anti-diskriminering och berör alla relevanta aspekter som exempelvis romer, ashkalier och egyptier (punkterna 17 och 22), homosexuella, bisexuella och transpersoner (punkt 17), kvinnor och våld i hemmet (punkterna 17-19), etniska frågor (punkt 21) och det civila samhället (punkterna 5, 10, 23, 24 och 32). Resolutionsförslaget är i allmänhet mycket positivt till det civila samhällets organisationer och innehåller flera punkter om dessa, främst punkterna 23, 24 och 32.
I dessa punkter upprepar parlamentet ”hur viktigt det är för demokratin att det finns aktiva och oberoende civilsamhällesorganisationer” och ”uppmuntrar Montenegros regering att upprätthålla ett nära samarbete och en regelbunden dialog med frivilligorgan”.
Licia Ronzulli: skriftlig. - (IT) Ända sedan Montenegro officiellt blev ett kandidatland för EU-anslutning den 17 december 2010 prioriterade landets regering omedelbart reformer för att påskynda anslutningsprocessen till EU.
Det finns fortfarande ett antal problem att lösa, som exempelvis valreformen och reformen av den offentliga administrationen och rättssystemet, men i resolutionsförslaget klargörs att Montenegro gör framsteg. Italien stöder fullt ut landets strävan att bli EU-medlem, eftersom man anser att Montenegros och västra Balkans anslutning tillgodoser ett grundläggande EU-intresse på så vis att den främjar stabilitet, regionalt samarbete och utveckling i ett geografiskt område med mycket stor betydelse för Europa.
Catherine Stihler: skriftlig. - (EN) Jag röstade för denna resolution, där man förespråkar att Montenegro bör ges kandidatstatus för EU-anslutning. I resolutionen betonas också frågorna om jämställdhet och korruption, vilka måste lösas i Montenegro, och åtgärder för att hantera dessa problem krävs.
Angelika Werthmann: Jag röstade för resolutionsförslaget, eftersom man i texten tämligen tydligt fastslår att Montenegro sedan sin självständighet 2006 har gjort betydande framsteg genom interna reformer. Vi får dock inte blunda för att det som alltid finns allvarliga problem med korruption och organiserad brottslighet, yttrandefrihet och diskriminering. Samtidigt förklaras dock i texten att Montenegros regering är beredd att effektivt ta itu med dessa problemområden och har antagit ett paket med passande och lämpliga åtgärder.
Iva Zanicchi: Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att EU-anslutningsprocessen i Montenegro kan tillgodose ett grundläggande strategiskt EU-intresse, nämligen att främja och försöka garantera stabiliteten och utvecklingen i ett geografiskt område med avgörande betydelse för vår kontinent. Samtidigt kan Montenegros anslutning stärka kampen mot den Balkanbaserade organiserade brottsligheten. Det måste också betonas att under processen med att föra Balkanländerna närmare EU har det i Montenegro länge funnits ett starkt internt samförstånd om en eventuell EU-anslutning, och landet har uppvisat en mogen och försonande inställning till grannstaterna.
Luís Paulo Alves: Jag röstade för detta betänkande, eftersom de värderingar som styr den europeiska integrationen utgår från att EU är fritt från fördomar och diskriminering för att de mänskliga rättigheterna ska respekteras. Denna diskriminering förvärras genom den aktuella ekonomiska krisen, och integreringen av den romska befolkningsgruppen bör ses som ett gemensamt ansvar för EU-institutionerna och EU:s medlemsstater och regioner, och alla tillgängliga EU-resurser bör användas för att lösa denna situation.
Kommissionen bör spela en ledande roll i denna process och särskilt uppmärksamma förfrågningarna om tekniskt stöd, men framför allt lägga fram en strategi där försvaret av de mänskliga rättigheterna, rätten till utbildning och yrkesutbildning, kultur, sysselsättning, idrott, anständiga bostäder, hälso- och sjukvård och bättre hygienförhållanden för romer är prioriterade områden. Dessutom bör insatser göras för att öka romernas politiska och medborgerliga deltagande, med början hos de yngsta romerna.
Laima Liucija Andrikien: Jag röstade för denna resolution om EU:s strategi för integrering av romer. Romerna är Europas största etniska minoritet, men de är också mycket isolerade och deltar därför nästan inte alls i de nationella ekonomierna. Jag instämmer i föredragandens åsikt att integreringen av romerna är en nödvändig investering, eftersom det är billigare att integrera romerna än att upprätthålla deras undermåliga socioekonomiska villkor. Ytterligare en viktig dimension som jag vill betona är att den övergripande integreringen av romer i grunden är en människorättsfråga. En stor del av Europas romer lever under så undermåliga förhållanden - de deltar nästan inte alls i ekonomin, eftersom de berövas grundläggande mänskliga rättigheter - att främjandet av deras sociala införlivande inte kan diskuteras inom ramen för allmänna politiska korrigeringar, utan måste hanteras som en fråga som handlar om att åtgärda en av de största bristerna i uppfyllandet av de konstitutionella och mänskliga rättigheterna i Europa. Genom att anta denna strategi har Europaparlamentet tagit första steget mot att främja en social och ekonomisk integrering av romerna, och nu måste rådet och kommissionen vidta de nödvändiga åtgärderna för att se till att denna strategi genomförs på ett framgångsrikt sätt.
Sophie Auconie: skriftlig. - (FR) Omkring 10-12 miljoner romer bor i EU. Många är drabbade av diskriminering och social utestängning. De är till största delen EU-medborgare, och EU måste anta en strategi för deras införlivande. Därför röstade jag för denna text. I texten föreslås en handlingsplan som bygger på de grundläggande värderingarna med jämlikhet, tillgång till rättigheter, icke-diskriminering och jämställdhet mellan könen, med stöd från de redan tillgängliga strukturfonderna.
Zigmantas Balčytis: Situationen för romerna i EU är tämligen komplicerad. En stor andel av Europas 10-12 miljoner romer har utsatts för systematisk diskriminering och kämpar därför mot en oacceptabel nivå med social, kulturell och ekonomisk utestängning och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Dessutom bor många romer i regioner som är bland de ekonomiskt och socialt minst avancerade i EU, och därför har romska barn ofta inte tillgång till utbildningssystemen, vilket senare leder till att de diskrimineras på arbetsmarknaden och hindras från att integreras i samhället. EU har utarbetat en rad användbara verktyg, mekanismer och medel för att främja integreringen av romer, men dessa är spridda över olika politiska områden och deras effekt och fördelar förblir därför begränsade. Jag håller med om att medlemsstaterna måste förbättra genomförandet av EU:s strategi för integrering av romer och garantera att alla berörda direktiv och all relevant EU-lagstiftning införlivas och tillämpas fullt ut, vilket skulle förhindra segregering och diskriminering av romer.
Regina Bastos: skriftlig. - (PT) I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna förbjuds diskriminering på grund av exempelvis kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, samt nationalitet. Det finns omkring 10-12 miljoner romer i Europa, varav merparten är EU-medborgare, och de utsätts för systematisk diskriminering och intolerans. Romernas integrering är alla medlemsstaters och EU-institutioners ansvar.
I betänkandet uppmanas medlemsstaterna att samarbeta med EU och den romska befolkningens företrädare för att utarbeta en integrerad politik, med användning av de tillgängliga EU-resurserna inom ramen för de befintliga strukturfonderna, i syfte att stödja integreringen av romerna, eftersom det är billigare att integrera romerna än att upprätthålla deras otrygga socioekonomiska villkor. En harmonisk integrering av den romska befolkningen förutsätter att alla bidrar: romerna själva och deras värdsamhällen. Därför har jag gett betänkandet mitt stöd.
Jean-Luc Bennahmias: Att Lívia Járókas betänkande har antagits av en mycket stor majoritet är ytterligare en politisk signal som bekräftar att EU är medvetet om sitt ansvar gentemot denna etniska minoritet, som är den största och mest förföljda minoriteten i Europa. I betänkandet betonas de prioriterade områden som måste tas upp i strategin, som exempelvis kampen för att den romska befolkningens grundläggande rättigheter ska respekteras. Strategin måste vara inriktad på utbildning, men måste också förhindra extrem marginalisering och att orättvisa förhållanden fortplantas. Strategin måste slutligen syfta till att införa innovativa metoder för att ge verklig tillgång till arbetsmarknaden och till sunt boende till överkomligt pris.
Den aktuella utmaningen är såsom nämns i betänkande att se till att EU-medlen utnyttjas fullt ut och används på ett sätt som gynnar romerna. Instrumenten finns, men de används mycket ineffektivt.
Romernas integrering är en EU-fråga. Det är nu upp till kommissionen att lägga fram slutliga förslag på grundval av dagens parlamentsomröstning. Samtidigt som EU respekterar subsidiaritetsprincipen måste det fullt ut utgöra en drivande kraft och ena de berörda aktörerna på alla nivåer så att den positiva effekten av EU-medlen ökas och romerna till sist blir verkliga EU-medborgare.
Mara Bizzotto: Betänkandet om integreringen av romerna tar i grunden inte hänsyn till svårigheterna med romernas sociala integration om man betänker att det ofta är den romska befolkningen själv som inte vill integreras i våra länders sociala struktur.
Detta är en kulturell faktor som inte kan förnekas eller ignoreras: romerna har sina egna traditioner och seder som gör det svårt att integrera dem i en social miljö med processer, livsstilar och vanor som är mycket olika deras egna. All politik för integrering av romer måste därför ta hänsyn till detta hinder, dvs. deras faktiska vilja eller beredskap att integreras.
Bortsett från sociologiska hänsyn måste jag erinra om att med tanke på dessa och andra svårigheter kommer den politik som föreslås i betänkandena om den romska befolkningen att kräva mycket stora medel från EU och medlemsstaterna utan att de önskade resultaten nås när allt kommer omkring. Utan att skräda orden är detta vad som hittills har skett, och det finns ingen anledning att tro att situationen kommer att förändras framöver. Jag röstade därför emot betänkandet.
Vilija Blinkevičiūt: Jag röstade för detta betänkande, eftersom de romer som lever i Europa behöver EU:s stöd. I EU-strategin för integrering av romer föreslås obligatoriska minimistandarder för utbildning, sysselsättning, bostäder och hälso- och sjukvård. En stor andel av de europeiska romerna lever dock under mycket undermåliga förhållanden - de deltar nästan inte alls i det ekonomiska livet, vilket leder till att de berövas grundläggande mänskliga rättigheter. I Europaparlamentets strategi prioriteras därför att skapa sysselsättning bland romer och förbättra deras utbildning, bostäder och sociala trygghet. Det är viktigt att se till att segregeringen av romska barn i skolorna och klassrummen upphör. Det är också mycket viktigt att uppmuntra romerna att delta i alla områden av det offentliga och politiska livet samt i de icke-statliga organisationernas arbete. För att genomföra strategin för integrering av romer är det ofrånkomligt att strategin framför allt är en EU-intern strategi och att den allmänna tillsynen över prioriterade områden och mål ligger inom gemenskapens struktur, tillsammans med årsrapporter om hur strategin fortskrider och en utvärdering av dess resultat.
Sebastian Valentin Bodu: skriftlig. - (RO) De omkring 10-12 miljonerna romer borde ha rätt till minimistandarder på EU-nivå för att få arbete och utbildning. I Europaparlamentets resolution, som syftar till att påverka den framtida strategin för integrering av romer, erbjuds ett bättre skydd av de grundläggande rättigheterna samt ökad EU-finansiering. Rumänien känner mycket väl till denna minoritets svårigheter, men också deras bekvämlighet. EU borde vara medveten om att det finns en mycket stor motvilja mot förändring inom denna etniska grupp, däribland mot social integrering. Romerna har utsatts för diskriminering under århundradenas lopp, men har samtidigt valt att stå utanför samhället. Denna bedömning är mycket rättvisande, men vi måste inse att våra lösningar mycket ofta är otillräckliga eller svåra att förstå för romerna.
Den framtida EU-strategin om integrering av den romska minoriteten måste naturligtvis prioritera förenlighet med och främjande av de grundläggande rättigheterna till arbete, bostäder, hälsa och i synnerhet utbildning, trots föräldrarnas motstånd. Ingen bör dock förvänta sig snabba förändringar. Förändringar kommer troligtvis att krävas under flera generationer för att denna minoritet ska följa vissa regler för social samexistens.
Jan Březina: En grundförutsättning för att utarbeta något slags förnuftig strategi för integrering av romer är att samla in och lämna uppgifter om romernas socioekonomiska situation (främst utbildning, hälsa, bostäder och sysselsättning). Såväl medlemsstaterna som de internationella organisationerna (Internationella organisationen för migration och OECD) borde därför fokusera mer i detalj på dessa frågor och bidra till att anta konkreta mål om exempelvis andelen romer som slutför gymnasieutbildningar och eftergymnasiala utbildningar, som är anställda inom offentlig förvaltning eller företräds i olika sektorer av samhällslivet och det politiska livet. Kommissionen bör sedan använda dessa data för att utarbeta en tydlig och realistisk EU-strategi för integrering av romer. Vi kan överväga att införa resultatbonusar för EU-strategin för den romska minoriteten, inom ramen för sammanhållningspolitiken. Mer effektiva metoder för att övervaka användningen av de EU-resurser som är specifikt avsedda för marginaliserade medborgargrupper måste hur som helst utarbetas.
För romernas införlivande är det också nödvändigt att använda finansieringsmöjligheterna med Progress-programmet, programmet för livslångt lärande, kulturprogrammet (2007-2013) och folkhälsoprogrammet (2008-2013). Kommissionen bör i detta sammanhang ge Europaparlamentet en förteckning över de projekt till förmån för romerna som den har finansierat sedan 2000, och redogöra för resultaten av dessa.
Maria Da Graça Carvalho: Jag välkomnar EU:s engagemang när det gäller att fastställa bindande standarder som garanterar romerna tillgång till utbildning, sysselsättning, bostäder och hälso- och sjukvård. I detta initiativ behandlas inte bara de inneboende mänskliga värderingarna i det sociala införlivandet av etniska minoriteter, utan även de ekonomiska framstegen tack vare den minskade arbetslösheten. Jag samtycker till åtgärderna i denna integrationsstrategi, framför allt kampen mot svart arbete och ökningen av romska lärare. Det är viktigt att romerna själva deltar i integrationsprocessen, så att en hållbar utveckling garanteras inifrån och ut, vilket skulle främja i stället för att påtvinga en strävan efter en positiv roll i samhället. Denna process bör också fokusera på alla slags överträdelser av de grundläggande rättigheterna, framför allt social utestängning och diskriminering i samhällslivet.
Françoise Castex: Frågan om integrering av romerna är en stor utmaning som EU måste anta. Betänkandet går i rätt riktning, eftersom det framhåller Europaparlamentets vilja att fullt ut bidra till denna målsättning.
Nessa Childers: skriftlig. - (EN) Jag röstade för detta betänkande, eftersom Europas 10-12 miljoner romer bör omfattas av bindande minimistandarder på EU-nivå för att förbättra deras tillgång till sysselsättning, utbildning, bostäder och hälso- och sjukvård. I resolutionen, där man vill påverka kommissionens kommande strategi för integrering av romer, krävs också ett bättre skydd av de grundläggande rättigheterna och en bättre användning av EU-medel. Jag hoppas att EU:s regeringar nu svarar på detta tydliga budskap från parlamentet.
Carlos Coelho: skriftlig. - (PT) Jag stöder föredraganden Lívia Járóka, som förespråkar en samordnad EU-politik som komplement till den befintliga lagstiftningen, i syfte att främja integreringen av EU-medborgarna i den romska etniska gruppen - som av rådet uppskattas omfatta mellan 10 och 16 miljoner personer. Denna politik ska omfatta antagande av åtgärder för att bekämpa rasism och diskriminering. Genomförandet och den korrekta tillämpningen av denna politik måste också garanteras. Åtgärder bör dock också antas för att bemöta romernas specifika behov och för att främja deras socioekonomiska införlivande, som exempelvis rätten till arbete, bostäder, utbildning, hälso- och sjukvård och annat.
Utöver den humanitära aspekten av romernas integrering bör detta också leda till en utökning av arbetskraften till stöd för välfärdssystemet, och till en minskning av de sociala och hälso- och sjukvårdsrelaterade förmåner som staten garanterar personer som lever i fattigdom, för att inte nämna att brottsligheten kan komma att minska. Integreringen bör ta hänsyn till skyddet av barn och respektera lagstiftningen. Detta gemensamma europeiska problem kräver en gemensam europeisk lösning med en integrerad och sektorsöverskridande strategi som möjliggör stöd för och specifika åtgärder i de mest underutvecklade områdena och i områden med allvarliga strukturella nackdelar.
Marielle De Sarnez: skriftlig. - (FR) Vi har just med stor majoritet antagit EU-strategin om integrering av romer. Detta är en stark politisk signal som bekräftar att EU är medvetet om sitt ansvar gentemot denna minoritet, som är Europas största och mest förföljda. EU och dess medlemsstater måste genom konkreta åtgärder hantera den skamliga segregeringen av romer. I betänkandet betonas vikten av att respektera romernas grundläggande rättigheter, och i synnerhet tillgången till utbildning. För att undvika risken för marginalisering är det också viktigt att föra en innovativ politik som ger verklig tillgång till sysselsättning, och att ge dessa människor, varav den stora merparten är permanent bosatt inom EU, tillgång till sunda bostäder till ett överkomligt pris. EU-medlen finns, men de måste användas på ett sätt som gynnar romerna. Det är nu upp till kommissionen att utarbeta de slutliga bestämmelserna utifrån förslagen i detta betänkande på ett sammanhängande sätt med utgångspunkt i subsidiaritetsprincipen och med målsättningen att se till att romerna blir verkliga EU-medborgare.
Karima Delli: skriftlig. - (FR) Parlamentet har antagit en bra text, som betonar EU:s viktiga roll när det gäller att garantera romernas sociala integrering i EU, genom tillämpning av denna strategi på lokal nivå. I betänkandet påpekas att en strategi för romerna endast kan genomföras med romernas deltagande - vi måste kort sagt arbeta ”med” innan vi arbetar ”för”. Romerna bör därför vara delaktiga i beslutsfattandet.
I texten framhålls romernas svåra levnadsförhållanden och den diskriminering och de problem med tillgång till grundläggande tjänster som de upplever. Det betonas att respekten för EU-medborgarnas fria rörlighet måste garanteras. Man nämner också betydelsen av socialt skydd, yrkesutbildning, utbildning och tillhandahållande av offentliga tjänster för det sociala införlivandet. Man kritiserar den otillräckliga tilldelningen av medel, när pengarna skulle kunna komma till verklig nytta. Den verkliga nackdelen med betänkandet är dock att de konservativa i Europaparlamentet insisterar på att nämna behovet att bekämpa romernas så kallade ”långvariga beroende” av välfärdssystemet. Detta är en skandalös fördom som återigen syftar till att marginalisera romerna.
Anne Delvaux: , skriftlig. - (FR) Det gläder mig verkligen att Europaparlamentet har antagit Lívia Járókas betänkande med överväldigande majoritet. I betänkandet konstateras att utestängningen och diskrimineringen av romerna måste bekämpas för att främja deras sociala, kulturella och ekonomiska integration, stärka skyddet av deras grundläggande rättigheter och bättre använda EU:s medel. Parlamentet har antagit prioriteringar som man är enig om, och kräver att EU antar en handlingsplan om frågan, att EU-medel ska utnyttjas och föreslår att en kriskarta ska antas som visar var merparten av den romska befolkningen finns. Vad beträffar specifika åtgärder kan man nämna tillgången till utbildning, som är en lika stor prioritet för romerna som för andra folkgrupper. Vi måste dessutom övervaka användningen av EU-medel för att se till att pengarna verkligen når de avsedda mottagarna.
Parlamentet har också lagt fram tydliga krav på att EU-organ ska inrättas under övervakning av den aktuella arbetsgruppen för romer, i syfte att ge finansiellt EU-stöd till relevanta lokala initiativ och i god tid fastställa och rapportera felaktig användning av medel. Finansieringens räckvidd bör dessutom utvidgas till att omfatta projekt för att förbättra offentliga tjänster.
Ioan Enciu: Jag röstade för detta betänkande eftersom jag anser att en EU-strategi för integrering av den romska minoriteten är en positiv och välkommen åtgärd. Romerna måste särskilt uppmärksammas på EU-nivå, med tanke på de ihållande problemen med deras sociala och ekonomiska integration och på att rörligheten bland romer är hög. Jag anser dock att de största ansträngningarna ännu ligger framför oss. Strategierna och handlingsplanerna för integreringen av romerna har varit och är tillgängliga på alla nivåer, men de har inte genomförts fullt ut. För att strategin ska bli framgångsrik måste den genomföras på lämpligaste sätt. Med detta i åtanke anser jag att en strukturerad dialog mellan romerna, den icke-statliga sektorn och de lokala myndigheterna måste utgöra grunden för genomförandet av den framtida strategin.
Edite Estrela: skriftlig. - (PT) Jag röstade för betänkandet, eftersom jag anser att integreringen av romer inte bara har att göra med moraliska krav eller EU:s människorättsförpliktelser. Ett antal studier har visat att utestängningen av dessa EU-medborgare har medfört socioekonomiska kostnader för medlemsstaterna. Romernas sociala införlivande är en nödvändig investering, och kommer att medföra finansiella fördelar på lång sikt.
Diogo Feio: Romerna har historiskt sett utsatts för diskriminering och fientlighet från medlemsstaternas största befolkningsgrupper. Omfattande diskriminering kvarstår också inom de romska befolkningsgrupperna, och strategin för deras integrering måste omgående åtgärda detta faktum i stället för att bara försöka dölja det. Jag anser att en EU-strategi för integrering av romer och alla andra missgynnade etniska minoritetsgrupper bör välkomnas.
Jag anser också att strategin har stor möjlighet att bli en framgång om den får stöd genom aktivt deltagande av den befolkningsgrupp som den syftar till att integrera. Utan alla aktörers deltagande, interagerande och engagemang i denna gemensamma ansträngning riskerar strategin att inte bli något mer än ett uttryck för goda intentioner. Mycket kvarstår att göra för att vända trenden med diskriminering av romer. Jag hoppas att strategins framgång slutligen kommer att berättiga dess långsamma avskaffande.
José Manuel Fernandes: Detta betänkande handlar om utarbetandet av en EU-strategi för integrering av romer. Det är ett mycket användbart och uppmuntrande dokument som kommissionen och parlamentet gemensamt sammanställt och som innehåller rekommendationer om målsättningarna i Europa 2020-strategin i fråga om fattigdomsminskning och bekämpning av social utestängning, så att en inkluderande tillväxt kan främjas inom hela EU. Den romska befolkningen har en mycket dynamisk demografi, till skillnad från andra etniska grupper, och man tror att romerna i vissa länder, exempelvis Ungern, kommer att utgöra över 50 procent av den ekonomiskt aktiva befolkningen 2050. Det är därför absolut nödvändigt att de integreras, inte bara etniskt, eftersom det är en fråga om mänskliga rättigheter, utan även för att göra välfärdssystemen hållbara. Det har visat sig att detta inte är en kostnad, utan snarare en ”nödvändig investering som ger ekonomiska vinster på lång sikt”. Kostnaderna för utestängningen är ibland större än kostnaderna för införlivandet, om man tar hänsyn till dess fördelar. Jag välkomnar antagandet av detta betänkande och kommissionens rekommendation om att kontrollera och övervaka hur medlemsstaterna följer strategin.
João Ferreira: skriftlig. - (PT) I den antagna resolutionen förespråkas antagandet av en EU-strategi för integrering av romer, tillsammans med utvecklingen av en införlivande handlingsplan som bygger på de grundläggande värderingarna med jämlikhet, utövande av rättigheter, icke-diskriminering och jämställdhet. Syftet är att se till att den romska befolkningen får verklig tillgång till utbildning, arbetstillfällen, bostäder, hälso- och sjukvård och kultur. Hänvisningen till EU-program och finansiering som kan användas för romernas sociala och ekonomiska integration är lämplig, eftersom dessa underutnyttjas. Resolutionen är desto viktigare med tanke på att det är allmänt känt att romerna har varit föremål för en beklaglig och oacceptabel diskriminering i ett antal EU-länder, som exempelvis Frankrike och andra medlemsstater.
Ilda Figueiredo: skriftlig. - (PT) Att romerna i de olika EU-länderna diskrimineras är allmänt känt. De har alldeles nyligen haft problem i Frankrike och andra EU-stater, som skulle kunna förvärras på grund av den ekonomiska och sociala krisen. Föredraganden, som är av romskt ursprung, har därför velat uppmärksamma parlamentet på denna situation.
I den resolution som antogs i dag förespråkas i detta sammanhang att kommissionen ska föreslå och rådet anta en EU-strategi som främjar romernas integrering i form av en handlingsplan på EU-nivå, som kommer att vara betydelsefull och inkluderande på flera olika nivåer och bygga på de grundläggande värderingarna med jämlikhet, utövandet av rättigheter, icke-diskriminering och jämställdhet mellan kvinnor och män.
Det är på samma sätt värt att komma ihåg att det finns EU-program och EU-finansiering som kan användas för romernas sociala och ekonomiska integrering, men att kunskaperna måste förbättras på alla nivåer om dessa ska användas korrekt. Syftet är att se till att den romska befolkningen får verklig tillgång till utbildning, arbetstillfällen, bostäder, hälso- och sjukvård och kultur.
Lorenzo Fontana: Att hantera problemen i den största etniska minoriteten i Europa kräver pragmatism, snarare än något slags falsk och mjäkig liberalism. Vi talar om att ge den romska minoriteten en hel rad rättigheter som många medborgare bara åtnjuter tack vare dagliga uppoffringar. Jag anser inte att denna EU-strategi eller detta beslut förtjänar stöd, eftersom detta fenomen också medför stora skillnader mellan medlemsstaterna. Vissa länder befinner sig i en objektivt sett svår situation, medan andra knappt påverkas av fenomenet. Därför anser jag att det vore mer effektivt att tillämpa subsidiaritetsprincipen. Jag tänker därför inte ge mitt stöd till den text som lagts fram.
Bruno Gollnisch: skriftlig. - (FR) Inget betänkande från Europaparlamentet har någonsin varit så nära galenskap. Strategin om integrering av romer innebär nämligen ett systematiskt främjande av en liten befolkningsgrupp i allt och överallt, obligatoriska kvoter på alla områden, däribland i beslutsorgan och näringslivet, och systematisk offentlig finansiering av denna grupps påstådda behov, däribland bostäder. Denna minoritet sägs naturligtvis ofta vara utsatt för illvillig diskriminering, och dess egna skyldigheter ifrågasätts aldrig. Det bör sägas att föredraganden själv hör till denna minoritet, vilket bevisar att den inte är så förtryckt som det påstås. Detta är uppriktigt sagt som att be en kines att utforma EU:s handelspolitiska skyddsåtgärder.
För att återgå till ämnet, vilka andra EU-medborgare, som kanske också lever i fattigdom och otrygghet och i sina hemländer har uteslutits från de sociala förmåner som redan är en prioritering för andra medborgare, är föremål för så stora omsorger från er sida? Det är denna systematiska diskriminering av EU-medborgare som sker på deras bekostnad som är skälet till att EU-medborgarna i allt högre grad förkastar Brysselmodellen.
Nathalie Griesbeck: Europaparlamentet antog den här veckan med stor majoritet ett betänkande om EU-strategin för integrering av romer. Detta är ytterligare en tydlig politisk signal som bekräftar att EU är medvetet om sitt ansvar gentemot denna etniska minoritet, som är Europas största och mest förföljda. I betänkandet betonas strategins prioriterade områden: grundläggande rättigheter, lika rättigheter, kampen mot diskriminering, utbildning, tillgång till sysselsättning, arbetsmarknaden, bostäder och så vidare. Åtgärder behövs på alla dessa områden. För min del betonade jag i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor nödvändigheten att särskilt uppmärksamma barn och minderåriga vid utarbetandet av en sådan strategi. I betänkandet betonas också den felaktiga användningen av de tillgängliga EU-medlen för integrering av romer: administrativa förseningar och bördor, otillräckliga kunskaper, bristande delaktighet för de lokala myndigheterna och så vidare, är alla svårigheter som medlemsstaterna, de lokala myndigheterna, de berörda parterna och andra måste hantera för att garantera att dessa EU-medel utnyttjas fullständigt. Denna strategi kommer att behöva utformas senare i varje medlemsstat och kommer därmed att bedömas på lokal nivå.
Sylvie Guillaume: Frågan om romernas integrering är ett verkligt europeiskt problem, och därför måste EU gå till själva roten av den diskriminering som den romska befolkningen utsätts för genom att bekämpa stereotyper för att garantera lika tillgång till sysselsättning, bostäder, hälso- och sjukvård och utbildning. Det gläder mig därför att Europaparlamentet har tagit upp frågan och antagit detta betänkande, som ska ge kommissionen en grund för reflexion. I betänkandet kritiseras medlemsstaternas felaktiga användning av de EU-medel som bör avsättas för projekt för integrering av romer, men jag hoppas att kommissionen kommer att gå längre genom att tvinga medlemsstaterna att offentligt redogöra för hur de använt dessa medel.
Juozas Imbrasas: Jag röstade för detta dokument, även om jag anser att detta betänkande borde ha förkastats. Det är för tillfället inte nödvändigt att stärka en strategi som bara är inriktad på en grupp. Vi behöver snarare en effektiv nödstrategi som är inriktad på att lösa frågan om laglig och olaglig migration för att framför allt garantera ekonomisk stabilitet, sysselsättning, säkerhet, allmän ordning och rättvisa för alla EU-medborgare som är en del av en medlemsstat ur demografisk, kulturell, traditionell, historisk och ekonomisk synvinkel.
Cătălin Sorin Ivan: EU:s inställning till problemet med romerna har varit och är fortfarande otillräcklig. Lívia Járókas betänkande för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, samt bidragen från de andra associerade utskotten, bör ge ny drivkraft åt en verklig strategi för integrering av romer, vilket vi förväntar oss av kommissionen nästa månad.
Jag tror verkligen att vi alla är måna om att få till stånd verkliga förändringar för den romska befolkningsgruppen och ge dem alla förutsättningar till socialt införlivande. Därför måste vi fokusera på de tillgängliga politiska och finansiella instrumenten och vidta direkta åtgärder inom centrala områden som utbildning och hälsa.
Samarbete på alla nivåer, från EU-nivå till lokal nivå, är också grundläggande, för utan gemensamma insatser vore alla resurser bortslösade. Romerna måste göras delaktiga i utformningen av politiken. Därför måste vi hitta lösningar som förbinder oss med de personer som utgör kopplingen mellan beslutsfattandet och genomförandenivåerna.
Vi måste till sist erkänna vikten av det budskap som vi sänder i och med detta betänkande. Vi får dock inte glömma att flera budskap har sänts och att tiden nu är inne för konkreta åtgärder.
Jarosław Kalinowski: Romerna är kulturellt sett en av världens rikaste nationer. Deras närvaro skapar mångfald i många olika länder. Stereotyper och diskriminering inverkar dock negativt på romerna och bidrar tyvärr inte till att inrätta en dialog, vilket är nödvändigt. Vi lever sida vid sida, och vi måste äntligen acceptera varandra för att sätta stopp för fenomenet med utestängning. I det syftet är det nödvändigt att stödja utbildning, så att romska barn inte hindras från att gå i skola i Europa tillsammans med andra barn. Det är också nödvändigt att stödja initiativ som gör det möjligt för romerna att få lagliga arbeten och lättare acklimatisera sig i det land där de för närvarande bor. Vi är rädda för det okända. Om vi fick mer kunskaper om romernas rika kultur och seder skulle integrationen säkert ske snabbare.
Timothy Kirkhope: skriftlig. - (EN) ECR-gruppen stöder helt och hållet införlivandet och integreringen av romerna i medlemsstaterna och EU. Lika tillgång till sektorn för offentliga tjänster och arbetsmarknaden och frihet från diskriminering är nödvändigt för alla folkgrupper oavsett ras, etnicitet eller arv. Vi stöder också bestämt betänkandets målsättningar när det gäller en bättre användning och fördelning av EU-medlen för att fullt ut stödja romerna. Vissa avsnitt i betänkandet som handlar om hälsa, utbildning och sysselsättning går dock in på områden som vi anser att medlemsstaterna borde lagstifta om.
Giovanni La Via: Om resolutionen om EU:s strategi för integrering av romer antogs vid omröstningen i dag skulle det utgöra en användbar drivkraft för främjandet av icke-diskriminering i medlemsstaterna, samt ett incitament att anta instrument till skydd för romer. Det gäller i synnerhet de mest utsatta grupperna, i enlighet med bestämmelserna i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Jag anser att ytterligare ett mål som bör nås för att genomföra en seriös och gedigen politik för romernas införlivande är utarbetandet av ändamålsenliga ekonomiska instrument. Resolutionen behandlar en särskilt betydelsefull fråga - även för mitt land - med målsättningen att verkligen integrera romerna så att de fullt ut kan delta i det ekonomiska, sociala och kulturella livet i de länder där de befinner sig, på villkor att de respekterar värdstatens principer och lagar vill jag tillägga. Jag stöder slutligen begäran om att kommissionen ska inta en ledande roll när det gäller en enhetlig strategisk samordning i partnerskap med medlemsstaterna genom att inrätta en arbetsgrupp som kan agera som en permanent organism med ansvar att övervaka och samordna frågan.
Petru Constantin Luhan: Jag röstade för detta betänkande eftersom jag välkomnar dess oerhört noggranna granskning av komplexiteten hos frågan om den romska befolkningsgruppen i EU. Jag dristar mig till och med till att säga att när merparten av dessa problem har lösts, kommer det att innebära att ett stort antal av de problem som vi nu står inför som europeiskt samhälle har lösts. Jag vill bara nämna hur strukturfonderna skulle kunna användas för att stödja prioriteringarna i EU:s strategi för integrering av romer. Jag anser att betydande medel måste avsättas för dessa samhällens ekonomiska och sociala utveckling. Då otillräckligt stöd avsätts för finansiella insatser eller för en lämplig tidsperiod för den önskade inverkan, kommer effekterna inte att bli dem som vi för närvarande förväntar oss. Vad som krävs är prioritering, en smart användning av medlen och politiska åtaganden. Annars kommer de finansiella resurserna att vara bortslösade. Jag inväntar till följd av detta betänkande med intresse vilka åtgärder kommissionen kommer att vidta härnäst. Jag hoppas att denna strategi kommer att ge det nödvändiga mervärdet i och med genomförandet av en EU-åtgärd till stöd för romernas införlivande.
David Martin: skriftlig. - (EN) Jag välkomnar detta betänkande om den svåra situationen för romerna, som är den mest marginaliserade gruppen inom EU. I resolutionen fastställs praktiska åtgärder för att förbättra romernas hälsa, utbildning och välfärd. Detta omfattar åtgärder för att förbättra deras tillgång till arbetsmarknaden och sunda bostäder. Denna resolution är en möjlighet för romerna att bättre integreras i samhället.
Jean-Luc Mélenchon: Här har vi återigen en resolution som inte består av annat än tomma ord. Det gläder mig att man i texten kritiserar rashatspropaganda, etnisk kartläggning, olaglig insamling av fingeravtryck samt olagliga avhysningar och avvisningar. Jag motsätter mig dock de beska piller som vi tvingas svälja under tiden: fulla befogenheter för kommissionen på området, stigmatisering av romerna i en text som gör anspråk på att försvara dem, konkurrens på arbetsmarknaden och konkurrenskluster. Denna förvirrade inställning är oacceptabel.
Nuno Melo: EU är ett område för solidaritet och införlivande, så unionen måste göra vad den kan för att förhindra diskriminering av romerna och ge dem samma rättigheter i fråga om utbildning, sysselsättning, hälso- och sjukvård och bostäder i alla medlemsstater, samt i stater som vill ansluta sig till EU. Romerna bör ta hand om barnen, som vanligtvis hindras från att gå i skolan, och göra något åt att barn och kvinnor används för tiggeri. De bör göra något åt att tiggeri ses som en livsstil, och åt att man väljer att inte arbeta och i stället utnyttjar välfärdssystemen i tredjeländer. Beslutsamma åtgärder måste vidtas för att stoppa diskrimineringen. Om detta ska lyckas kan romerna dock inte ställa sig vid sidan av samhället och måste bidra till sin egen integrering på ett europeiskt område där det är önskvärt med integrering.
Willy Meyer: Jag röstade för betänkandet om EU:s strategi för integrering av romer. I texten framhålls att det är nödvändigt att utarbeta en EU-strategi för att skydda och integrera denna befolkning. Man uppmanar också medlemsstaterna att anta och stärka effektiv lagstiftning mot diskriminering - även flerfaldig sådan - på livets alla områden, och för att garantera, skydda och främja grundläggande rättigheter, jämlikhet, icke-diskriminering och rätten till fri rörlighet, bland annat genom medvetandehöjande åtgärder riktade till romer och icke-romer, så att diskriminerande hinder undanröjs.
Louis Michel: skriftlig. - (FR) I dag behövs EU-åtgärder för att främja den sociala, kulturella och ekonomiska integrationen av omkring 10-12 miljoner romer. Romerna har utsatts och utsätts fortfarande för systematisk diskriminering, utestängning, människorättsbrott och stigmatisering. Det betänkande som vi just har antagit är ett viktigt steg mot åtgärder för att minska marginalisering, fattigdom och social utestängning.
Mycket kvarstår dock att göra för att förhindra diskriminering. Även om diskriminering på grund av etniskt ursprung kan utrotas, förblir den socioekonomiska utestängningen av merparten av den romska befolkningen en bister verklighet. Många romer i Europa deltar inte alls i ekonomin och lever under så undermåliga förhållanden att de inte kan utöva sina grundläggande rättigheter.
Jag anser dessutom att romernas införlivande borde börja i den tidiga barndomen, genom att barnen registreras i folkbokföringen, får tillgång till utbildning av kvalitet, och att föräldrarna får stöd att söka arbete. Kommissionen måste anta bindande minimistandarder på EU-nivå som kräver deltagande av såväl de lokala och nationella myndigheterna som av EU-myndigheterna.
Alexander Mirsky: skriftlig. - (EN) De områden där större EU-insatser behövs till stöd för processen med integrering av romer är prioriterade inom EU. Det finns tyvärr problem som rör utbildning, hälso- och sjukvård och dessa människors extrema isolering. I betänkandet uppmanas kommissionen att lägga fram en strategisk plan för införande av bindande minimistandarder på EU-nivå för dessa prioriteringar, däribland sanktioner för medlemsstater som inte uppfyller målen. Även om jag inte är övertygad om att vi kommer att lyckas med detta i sin helhet röstade jag ändå för texten.
Andreas Mölzer: skriftlig. - (DE) Romerna och sinterna - det är den politiskt korrekta termen, även om vissa medlemmar i dessa etniska grupper uppfattar denna term som nedsättande och hellre vill kallas ”zigenare” - lever naturligtvis i viss mån under förfärliga förhållanden. Samtidigt får vi inte bortse från att bristen på framsteg mot en bättre levnadsnivå också hänger samman med dessa gruppers traditioner, som de fortsätter att hålla fast vid. Typiskt välvilliga försök att socialisera dessa grupper har under många år gjorts som alla har misslyckats, eftersom de inte har accepterats av den stora majoriteten av detta nomadiska folk. EU har avsatt 12 miljarder euro fram till 2013 för integrering av minoriteter, och det är redan tämligen tydligt att pengarna kommer att slösas bort för merparten av romer och sinter.
Såväl klanstrukturen som myndigheternas avsaknad av rätten att ingripa förhindrar denna onda cirkel från att någonsin brytas. Den strategi som har planerats är inte bara oförmögen att förändra någonting av vikt, utan skulle på vissa områden som exempelvis ”icke-diskriminering” till och med kunna bli ett självändamål. Dessutom brister betänkandet i insikten att man inte kan tala om en rätt att införlivas i välfärdssystemet. Därför förkastar jag bestämt texten.
Claudio Morganti: Jag beslutade att rösta mot betänkandet, eftersom jag inte anser att det är berättigat att EU avsätter enorma resurser för integrering av romer. I en tid av ekonomisk kris och allmänna svårigheter vill EU göra ännu snabbare framsteg när det gäller att garantera specifika medel och gynnsamma villkor för den romska befolkningen på ett antal områden.
Denna etniska grupp har historiskt sett förblivit isolerad i Europa, många gånger inte för att andra velat det, utan på grund av sin livsstil. De har frivilligt stannat kvar i samhällets marginaler för att kunna fortsätta att leva enligt sina egna seder, som är mycket avvikande från Europas gemensamma värderingar och uppfattningar. I stället för en specifik EU-strategi för integrering av romer skulle jag föredra att vi agerade på EU-nivå för att inrätta en verklig och effektiv gemensam invandringsstrategi, vilket framstår som allt mer nödvändigt och inte längre kan skjutas upp.
Rareş-Lucian Niculescu: En EU-strategi för romer är tveklöst en absolut nödvändighet, eftersom denna folkgrupp är en EU-minoritet som samtidigt utmärks av en mycket stor gränsöverskridande rörlighet, med tanke på deras livsstil. Jag röstade för denna resolution, särskilt eftersom den betonar hur viktigt det är med utbildning och yrkesutbildning av god kvalitet som en faktor som kan påverka människors privat- och yrkesliv och eftersom utbildning därför är den mest pålitliga lösningen för att se till att romerna integreras i samhället.
Franz Obermayr: skriftlig. - (DE) Medan merparten av EU-medborgarna snabbt åldras växer den romska befolkningsgruppen snabbt. I Ungern, där romerna för närvarande utgör mellan 6 och 8 procent av befolkningen, kommer romerna att utgöra över 50 procent av den arbetsföra befolkningen senast 2050. Det är därför ännu värre att den romska livsstilen i EU liksom alltid utmärks av arbetslöshet, en utbildningsnivå långt under genomsnittet, organiserad brottslighet och prostitution, samt en tillflykt till ett parallellt samhälle. Kvinnornas situation i det ofta ålderdomliga romska samhället är särskilt dramatisk, och deras brist på utbildning och därmed utestängning från arbetsmarknaden är så mycket större. I det aktuella betänkandet hanteras visserligen några av dessa problem, men på ett ensidigt sätt. Integrering går åt båda hållen. Romerna måste bidra genom att sända sina barn till skolan, integreras bättre på arbetsmarknaden och stoppa brottstendensen. Jag röstade därför emot betänkandet.
Justas Vincas Paleckis: Jag röstade för detta betänkande, eftersom vi omgående måste förändra en situation som levt kvar ända in på 2000-talet som innebär att en stor del av de 10-12 miljonerna romer i Europa utsätts för diskriminering och ekonomisk och social isolering. Vägen till integration är en lång och komplicerad process som beror på villkoren i de enskilda länderna och lokala regionerna. EU:s strategi bör garantera tydliga mål och medel för finansieringsprogrammen. Det största ansvaret vilar dock hos de nationella regeringarna och lokala myndigheterna, som bäst känner till situationen i sin region. Utbildning, hälso- och sjukvård, en bostadspolitik och en snabbare integrering av romerna på arbetsmarknaden - det är svaret på detta långvariga problem. Om de romska EU-medborgarna inte kan integreras ordentligt i EU-medlemsstaternas samhällen skulle detta sända en signal om att EU:s integrationspolitik generellt sett är dålig.
Alfredo Pallone: EU har nu arbetat i åratal med problemen med minoriteters sociala införlivande och skydd. Lívia Járókas betänkande om strategin för integrering av romer omfattar en handlingsplan för deras socioekonomiska integrering som syftar till att inrätta ett EU-projekt med nationella strategier för att hantera problemet, som delvis utgår från kostnaderna för varje enskild medlemsstat. Jag röstade för betänkandet just för att vi behöver en ny rättslig ram inom EU som omfattar åtgärder för att bekämpa diskriminering och skydda de mänskliga rättigheterna och för att integrera romerna i de olika medlemsstaterna genom en plan som garanterar dem utbildning och hälso- och sjukvård.
Georgios Papanikolaou: Jag röstade i dag för Europaparlamentets betänkande om EU:s strategi för integrering av romer. Deras införlivande i samhället är en mycket viktig fråga som rör alla medlemsstater i allmänhet och Grekland i synnerhet, där 35 procent av romerna enligt studier (från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter) är analfabeter och endast 4 procent har en minst tioårig skolgång. Nyckeln till införlivande är utbildning och avskaffandet av segregeringen i skolorna. Vid sidan av en fullgod hälso- och sjukvård och lika sysselsättningsmöjligheter måste medlemsstaterna närmare granska i vilken utsträckning EU:s medel för romer faktiskt används på ett sätt som gynnar mottagarna.
Rovana Plumb: skriftlig. - (EN) Vi vet att 10-12 miljoner europeiska romer fortfarande utsätts för allvarlig systematisk diskriminering i fråga om utbildning (där de ofta utsätts för segregering), bostäder (i synnerhet tvångsavhysning och undermåliga levnadsvillkor, ofta i getton), sysselsättning (en särskilt låg sysselsättningsgrad) och lika tillgång till hälso- och sjukvårdssystemen och andra offentliga tjänster, samt en förbluffande låg nivå i fråga om politiskt deltagande. EU:s strategi för integrering av romer bör omfatta åtgärder för att garantera övervakningen av romernas situation i fråga om respekten och främjandet av deras grundläggande sociala rättigheter, jämlikhet, icke-diskriminering och fri rörlighet inom EU, och också för att ge vuxna tillgång till utbildning, yrkesutbildningsmöjligheter och hjälp att söka arbete, vilket är avgörande för att stödja rekrytering och fast arbete för romerna i syfte att undvika att cementera den sociala utestängningen.
Kommissionen och medlemsstaterna bör ta itu med de romska kvinnornas särskilda behov genom att tillämpa ett genusperspektiv i all politik för integrering av romer och genom att skydda särskilt utsatta undergrupper. Jag uppmanar därför kommissionen att för Europaparlamentet årligen lägga fram en uppföljning av EU-strategin för integrering av romer för att övervaka de framsteg som skett på nationell nivå.
Paulo Rangel: Jag röstade för detta betänkande, som handlar om behovet att effektivt ta itu med problemen och utmaningarna med den känsliga frågan med att integrera den romska befolkningsgruppen.
Raül Romeva i Rueda: Parlamentets betänkande av Lívia Járóka om EU-strategin för integrering av romer antogs vid omröstningen i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor den 14 februari då en majoritet av ändringsförslagen från Verts/ALE-gruppen antogs av föredraganden eller införlivades i kompromissändringsförslagen, tillsammans med många av gruppens viktigaste ståndpunkter i frågan: nämligen att strategin för integrering av romerna bör ha ett inifrånperspektiv: den bör utformas av romer för romer, vilket innebär ett bemyndigande av romerna, införlivande i beslutsprocessen, anställning av romsk personal/medlare i nyckelpositioner på lokal och nationell nivå samt på EU-nivå; stopp för olagliga metoder som fortfarande tillämpas med straffrihet i EU-medlemsstaterna: våld mot romer, överträdelse av rätten till fri rörlighet, allt fler extremistiska politiska partier och politiker samt extremistisk politik, systematisk segregering av romska barn i skolan, utbredd bostadssegregering av romer, människohandel, nekad tillgång till hälso- och sjukvård och tvångssterilisering av romska kvinnor.
Licia Ronzulli: Den 6 april kommer kommissionen att lägga fram sitt meddelande om integrering av romer. Den här frågan finns också med bland prioriteringarna för den ungerska regeringen, som för närvarande innehar det roterande ordförandeskapet. I parlamentets resolution framhålls behovet av att romerna i större utsträckning integreras i det moderna samhället.
Personligen anser jag att det är upp till dessa befolkningsgrupper att anpassa sig till vårt samhälle utan att vi ska tvingas anta strategier för att gynna dem men vars resultat ofta inte alls motsvarar förväntningarna. Okunnighet, bristande utbildning och analfabetism är ofta liktydigt med avsaknad av framtidsutsikter. Utan utbildning är det omöjligt att delta aktivt i samhället. Romernas svårigheter med att hitta arbete är ofta ett resultat av deras låga utbildningsnivå, och utbildningssektorn måste därför vara den grund på vilken de kan bygga en egen framtid.
Oreste Rossi: Det här betänkandet är helt och hållet oacceptabelt, eftersom det ett antal gånger upprepas att integrering av romerna är en ekonomisk nödvändighet och skulle medföra ekonomiska fördelar för medlemsstaterna. Vidare föreslås en arbetsgrupp för romerna som ett permanent organ inom kommissionen, och systematisk diskriminering, oacceptabel utestängning och kränkningar av mänskliga rättigheter fördöms.
I betänkandet betonas också behovet av en gemensam EU-strategi för att bekämpa alla former av kränkningar av romernas rättigheter, inklusive insamling av fingeravtryck och avvisning. Böter föreslås för nationella regeringar som inte respekterar bindande EU-normer i fråga om romerna och främjar anställning av romer i den offentliga förvaltningen och anställning av romska lärare i skolorna för att skydda deras kultur genom användning av deras språk. Som en sista förolämpning mot yttrandefriheten vill man dessutom fördöma avfärdande och diskriminering av romer vid politiska möten. Det är uppenbart att jag måste rösta mot ett betänkande som är helt och hållet anstötligt och skadligt för människors rätt att vara herrar över sina egna hus.
Olga Sehnalová: En EU-strategi för integrering av romer måste först och främst baseras på kunskap om lokala förhållanden. Strategin är därför otänkbar utan ett nära samarbete med de lokala myndigheterna och de samhällen där förklaringen måste omsättas i daglig samlevnad mellan majoritetsgruppen och romerna. I betänkandet bortser man inte från den aspekten, och jag har därför röstat för det.
Bart Staes: Romerna kämpar mot systematisk diskriminering i Europa och måste brottas med utestängning, kränkningar av deras mänskliga rättigheter och stigmatisering. Genom att rösta för bindande EU-normer i dag hoppas jag att de 10-12 miljonerna romer ska få bättre tillgång till arbete, utbildning, bostäder och hälso- och sjukvård. Det är positivt att man i betänkandet kräver att de bästa åtgärderna ska utformas i samarbete med intressenterna. I betänkandet framhålls också regionalpolitikens grundläggande betydelse. Medlemsstaterna har faktiskt tillgång till medel för att hjälpa romerna med integrering, men de pengarna utnyttjas knappt. Det är alltså upp till medlemsstaterna att ta sitt ansvar.
Något annat som är positivt i betänkandet är tanken att kommissionen måste införa kriterier för att belöna alternativt straffa de medlemsstater som uppfyller respektive inte uppfyller målen. Det enda negativa är hänvisningen till romernas ”långvariga beroende” av välfärdssystemet. Det är en mycket konservativ och fördomsfull uppfattning som på nytt marginaliserar romerna. Jag hoppas att kommissionen införlivar detta betänkande med sitt eget förslag, som sannolikt kommer att läggas fram den 5 april. Det ska enligt planen antas av rådet före sommaren. Romernas integrering är en av det ungerska ordförandeskapets prioriteringar.
Catherine Stihler: skriftlig. - (EN) Jag stödde detta betänkande, som syftar till att bekämpa diskriminering av romerna och innehåller en uppmaning till medlemsstaterna att utforma strategier för deras integrering på arbetsmarknaden. Romerna är en av de mest marginaliserade grupperna i EU, och vi måste därför se till att åtgärder vidtas för att motverka den sociala utestängning som drabbar dem.
Alexander Alvaro: I omröstningen om Langebetänkandet avstår jag från att rösta om punkt 31 på grund av den oklara formuleringen - det talas både om euroobligationer och om obligationer för EU-projekt. Jag röstar dock för betänkandet som helhet, eftersom jag inte har något emot obligationer för EU-projekt i sig. Obligationer för EU-projekt bidrar till finansiering av omfattande innovations-, infrastruktur- och återindustrialiseringsprojekt. Här handlar det inte om instrument för att göra skulder till en gemenskapsfråga, såsom skulle vara fallet med euroobligationer.
Luís Paulo Alves: Jag röstade för det här betänkandet, eftersom industripolitiken är en prioritering inom Europa 2020-strategin och den viktigaste drivkraften för EU:s ekonomi. Att denna sektor står i centrum beror på att den står för tre fjärdedelar av EU:s export, sysselsätter 57 miljoner människor och står för 80 procent av investeringarna i forskning och utveckling. Om EU ska kunna konkurrera på det här området anser jag att fokus måste läggas på att främja miljövänliga och innovativa kunskapsbaserade projekt.
Laima Liucija Andrikien: skriftlig. - (LT) Jag röstade för denna viktiga resolution om industripolitik för en globaliserad tid. Den globala krisen har påverkat den europeiska industrin, och för att återhämta sig från krisens följder och möta dess utmaningar måste EU därför föra en industripolitik som kombinerar konkurrenskraft, hållbarhet och anständigt arbete, och som samtidigt kan stimulera ekonomin, öka sysselsättningen, minska miljöförstöringen och förbättra livskvaliteten. Jag stöder resolutionens uppmaning till kommissionen och medlemsstaterna att utveckla en ambitiös, miljöeffektiv och grön industristrategi för EU för att återskapa tillverkningskapaciteten i hela EU samt generera högt kvalificerade och välbetalda arbeten i EU.
Europaparlamentet betonar betydelsen av små och medelstora företag för industrilandskapet, i synnerhet för en hållbar sysselsättning på regional nivå och för den ekonomiska såväl som den kreativa dynamiken och upprätthållandet av en hög tillväxt. Det är därför nödvändigt att fortsätta att sträva efter bättre tillgång till finansieringsmöjligheter för små och medelstora företag och särskilt utveckla reella möjligheter för riskkapital och i samband med omstruktureringen av finansmarknaden stärka de kortsiktiga och långsiktiga finansieringsmöjligheterna för små och medelstora företag och de finansieringskällor som de föredrar, att öppna marknader och skapa rättvisa förutsättningar för konkurrens och därigenom göra det lättare för företagare och små företag att växa och utvecklas till företag med verksamhet i hela Europa.
Elena Oana Antonescu: Den globala krisen har påverkat den europeiska industrin och ytterligare förvärrat de problem som omvandlingen till en industri baserad på såväl kunskap som lönsamhet fört med sig, vilket på ett genomgripande sätt påverkar industrins utveckling och arbetsmarknaden. För att möta dessa utmaningar anser jag att det krävs en industripolitik som kombinerar konkurrenskraft, hållbarhet och anständigt arbete, och som samtidigt kan stimulera ekonomin, öka sysselsättningen, minska miljöförstöringen och förbättra livskvaliteten i EU.
I betänkandet talas det om att främja industriell utveckling med smart och framåtblickande reglering och incitament för marknaden på basis av korrekta bedömningar av marknadsutvecklingen, och stöd till en global utveckling mot rena, hållbara och innovativa former av produktion, distribution och konsumtion. Jag röstade för detta betänkande eftersom jag anser att industripolitiken i Europa bara kan bli framgångsrik om den är fast förankrad både i en ny finanssektorsstruktur som främjar investeringar och förhindrar spekulation, och i en makroekonomisk politik som styr skatte-, finans- och budgetpolitiken i EU mot en hållbar tillväxt och sysselsättning.
Sophie Auconie: Det står helt klart att det pågår en avindustrialisering i Europa. Europas tekniska och ekonomiska ställning hotas av den ökade globaliseringen och konkurrensen från de länder som utvecklas snabbt. EU måste därför anta en industripolitik som kombinerar konkurrenskraft, hållbarhet och anständigt arbete. Målen är att stimulera ekonomin, öka sysselsättningen, minska miljöförstöringen och förbättra livskvaliteten. Det här är huvudtemat för denna resolution, som jag stöder. Framför allt är jag positiv till att EU-obligationer utfärdas för att göra det möjligt för EU att finansiera innovation, infrastruktur och återindustrialisering.
Liam Aylward: 57 miljoner människor är anställda inom industrin i EU, och 75 procent av den europeiska exporten rör samma sektor. Sektorn har avgörande betydelse för EU:s framtida konkurrenskraft. Jag är positiv till att det i Europa 2020-strategin finns en uppmaning till att skapa högkvalitativa arbetstillfällen och ta fram utbildning för att hjälpa och stödja utvecklingen av denna industriella bas. Därför röstade jag ja till betänkandet.
Eftersom små och medelstora företag står för två tredjedelar av alla nya arbetstillfällen i sektorn är jag också positiv till betänkandets avsnitt om småföretagens tillgång till offentliga upphandlingsmöjligheter och deras roll för att förbättra näringslivspolitiken.
De små och medelstora företagen måste få bättre tillgång till ramprogrammet. Det måste finnas stöd och hjälp till tekniköverföring och innovation. Jag håller med föredraganden om att EU bör utveckla och uppmuntra innovativa kluster i regionala områden. Den stora fördelen med sådana kluster är att de kan överföra kunskap, utveckla forskningsverksamhet, kompetens och infrastruktur och skapa arbetstillfällen i regionerna.
Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade ja till betänkandet. EU är världens största marknad, men vi utnyttjar inte vår enorma potential. Vi är en mycket öppen marknad men står inför stora hinder när det gäller att nå utländska marknader. Den ofullbordade inre marknaden på områden som energi gör att vi måste anpassa oss till villkor dikterade av externa parter som direkt påverkar vår konkurrenskraft. Industrins bärkraft är beroende av de små och medelstora företagens bärkraft som trots alla genomförda åtgärder går igenom en svår period. Jag håller med om att innovationen är central för dagens industri, men på det området kan vi inte direkt skryta över vår förmåga att snabbt bemöta förändrade globala marknadsvillkor. Jag anser att vi i dag har en nyanserad och heltäckande bild av industrin. Nu måste medlemsstaterna och kommissionen göra sitt för att se till att våra ambitioner och mål bidrar till att skapa ett modernt och konkurrenskraftigt näringsliv.
Jan Březina: Europeisk industri lider fortfarande av konsekvenserna av den ekonomiska krisen och behöver en samordnad strategi på EU-nivå för att framgångsrikt kunna hantera dem. EU måste ta fram en strategi för industrin med strategiska områden för investering. Dessa prioriteringar ska sedan beaktas i budgetplanen, de årliga budgetarna och i övrig EU-politik. Den europeiska industrin kommer inte att utvecklas utan ambitiös finansiering, särskilt inom forskning och energi, telekommunikation och transportnät (TEN) och därmed inom de offentliga tjänster som stöder företagsklimatet. Jag anser dock att det varken behövs eller är lämpligt att börja emittera EU-obligationer i detta syfte (euroobligationer eller obligationer för EU-projekt). EU är inte en oberoende politisk enhet, och därför bör dess inkomster i huvudsak bestå av medlemsstaternas bidrag. Dessutom innebär euroobligationer en form av lån, vilket kan strida med principen om en balanserad EU-budget. Ett finansiellt stöd till innovation, infrastruktur och återindustrialisering bör i huvudsak bygga på ökade resurser inom åttonde ramprogrammet för forskning och utveckling samt på konkurrens- och innovationsprogrammet så att europeisk industri kan behålla sin konkurrenskraft på global nivå och därmed också utnyttja privata investeringar effektivt.
Maria Da Graça Carvalho: Europa inser just nu att det har blivit mindre konkurrenskraftigt på de globala marknaderna. Europa måste hitta metoder för att stärka sin industriella bas och bemöta nya utmaningar. Syftet med betänkandet om en industripolitik för en globaliserad tid är att lägga fram förslag till hur europeisk industri kan få ny kraft. En integrerad och hållbar industripolitik måste bygga på forskning, innovation, effektivare resursutnyttjande, råvarustrategier, på att stärka små och medelstora företag och på att utveckla regionala nätverk. Det är framför allt viktigt att energieffektivitet och införandet av informations- och kommunikationsteknik blir basen för denna industriella revolution så att konkurrenskraften, den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen kan öka. Jag är särskilt positiv till att traditionell europeisk industri lyfts fram eftersom den är mycket viktig för vår ekonomi. Åtgärder som införandet av ny teknik och ökad satsning på forskning och innovation i sektorer som tillverkningsindustrin är avgörande. Detta är enda sättet om vi vill ge europeisk industri en ledande ställning i världen.
Françoise Castex: Industripolitiken är mycket viktig för EU, och det här betänkandet är en möjlighet för kommissionen. Det första meddelandet var nämligen en besvikelse. Parlamentet ger genom sitt arbete kommissionen konkreta förslag som den måste ta ställning till. Betänkandet bör sammanföras med våra förslag som antogs av Europaparlamentet den här veckan, bland annat principen om skatt på finansiella transaktioner på EU-nivå och EU-obligationer (euroobligationer). Vi måste genom politiken visa att det går att förena innovationer på arbetsmarknaden med tekniska innovationer.
Jorgo Chatzimarkakis: Vid omröstningen om Langebetänkandet lägger jag ned min röst i omröstningen om punkt 31 eftersom den är otydligt formulerad när den hänvisar både till euroobligationer och till obligationer för EU-projekt. I övrigt röstar jag ja till betänkandet eftersom jag inte har något emot obligationer för projekt i sig. Sådana obligationer kan finansiera omfattande innovationer, infrastruktur och återindustrialisering. Det här handlar inte om att införa instrument för att föra upp skulder på EU-nivå, vilket däremot är fallet med euroobligationer.
Marielle De Sarnez: Europa måste uppenbarligen ta fram en europeisk industriell strategi på lång sikt. Vi kan inte vara det enda ekonomiska området i världen som ensidigt tillämpar frihandelsprinciper och samtidigt inte har en aning om vad våra största konkurrenter håller på med. Kommissionen måste inse att i och med krisen är gällande regler inte längre adekvata för dagens ekonomi och att det är dags att på allvar stärka EU:s anti-dumpningsvapen och tillämpa den allmänna principen om ömsesidighet i handel. EU behöver en europeisk strategi som kan fungera som motor för stora industriella projekt som Galileo och Iter. Den ska också stödja produktionsbranscher och basen av små och medelstora företag. Den måste stimulera och öka investeringar i forskning och utveckling så att vi kan behålla en ledande högteknologisk ställning. På samma sätt måste den se till att kampen mot förfalskningar intensifieras och att Europa får en offensiv patentpolitik.
Karima Delli: Betänkandet kännetecknas inte av någon högre kvalitet eftersom det är resultatet av en mycket bred kompromiss mellan ledamöterna. Det har både inslag som är mycket positiva för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och vissa tankar som vi förgäves har försökt lyfta bort. Huvudsaken är ändå att betänkandet ger ledamöterna möjlighet att framföra en ganska progressiv syn på Europa 2020-strategins flaggskeppsprogram för industrin.
I betänkandet efterlyser man mer hållbara transportsystem genom effektiv teknik, interoperabilitet och innovativa lösningar för mobilitet. Behovet av att energi- och resursbesparingar ska vara själva kärnan i europeisk industripolitik lyfts fram. I det sammanhanget poängteras också den enorma sysselsättningspotential och de fördelar i form av sänkta kostnader som en effektivare energianvändning förväntas ge.
De åtgärder som antas för att effektivisera energianvändningen måste därför ligga bakom initiativen inom alla industriella sektorer. Ledamöterna försökte också uppmuntra de insatser som görs för att bemöta bristen på kompetens så att arbetskraftens kompetens kan höjas och fler unga nyutexaminerade lockas till industrin.
Robert Dušek: Industrin står för nästan en tredjedel av EU:s BNP. Industriprodukter utgör tre fjärdedelar av exporten, och omkring 57 miljoner europeiska medborgare är anställda inom industrin. Den europeiska industrin var redan inne i en omstrukturering innan krisen började. I dagsläget påverkas den särskilt av den globala ekonomins snabba och föränderliga utveckling och av en hårdnande konkurrens. En ny typ av globalisering växer fram som leder fram till ett globalt samhälle baserat på kunskap, forskning och innovation. Behovet av att stävja klimatförändringarna och behålla maximal biologisk mångfald gör att industrin måste hitta en väg mot nollutsläpp av koldioxid och ett effektivt energiutnyttjande. Den europeiska industrin bör även framdeles ha en strategisk ställning i viktiga sektorer och undersöka möjligheterna till en hållbar återhämtning där så många kvalificerade arbetstillfällen som möjligt kan behållas. Föredraganden föreslår en lång rad åtgärder för att detta ska bli verklighet. Jag samtycker och stöder inrättandet av en försörjningskedja som gynnar innovationer, effektivare resursutnyttjande, bättre utnyttjande av offentliga anbud - särskilt för små och medelstora företag - ökad produktion av så kallad ren energi samt en generellt bredare integrering av små och medelstora företag i själva begreppet europeisk industri. Betänkandet är bra för europeisk industri eftersom föredraganden är väl insatt i ämnet, och jag röstar därför ja till det.
Ioan Enciu: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till betänkandet eftersom jag anser att det visar vägen framåt mot en stabil, sammanhållande och sysselsättningsbaserad industripolitik för europeisk arbetskraft. Forskning och utveckling är avgörande för innovation och handel och är en av hörnstenarna i EU:s politik även i framtiden. Jag anser att industrin har en central betydelse för att behålla arbetstillfällen i Europa, och därför måste vi öka insatserna för att behålla en stark industriell bas, bli den mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen och se till att det finns täta nätverk mellan företag i olika medlemsstater för att kunna göra gemensamma industriella prioriteringar. Vissa av mina ändringsförslag i betänkandet gäller snabbare introduktion av nya produkter på marknaden, garantier för att europeisk tillverkning stärker basen i den europeiska ekonomin och förenklade finansieringsprogram för industrin.
Edite Estrela: Jag röstade ja till betänkandet eftersom jag stöder resonemanget att vi måste ha en ambitiös och miljömässigt effektiv industriell strategi om vi ska kunna förnya och stimulera Europas produktionskapacitet och få en central roll när det gäller att skapa högkvalificerade och välbetalda arbetstillfällen inom EU.
Diogo Feio: Just när Europa står mitt i en kris utan motstycke, som orsakats av, om än inte helt, budgeten, får vi inte glömma industrins stora betydelse. Industrin står för 37 procent av Europas bruttonationalprodukt och står inför stora utmaningar i en globaliserad värld där tillväxtekonomier - och även USA - följer en offensiv industripolitik baserad på enorma investeringar i forskning och utveckling på nyckelområden i konkurrens med Europa, men med fördelen av att inte behöva följa samma miljömässiga, sociala och arbetsmarknadsrelaterade krav. Här finns ingen universallösning. Trots många fördelar är Europa 2020-strategin inte något trollspö för europeisk industri i en värld där konkurrensen är global och stenhård.
Jag anser därför att specialisering är enda vägen för europeisk industri och definitivt ett åtagande att arbeta för kvalitet och den nyaste tekniken, i kombination med rationalisering av kostnader och effektivare ledning. Europeiska produkter måste vara de bästa. Inte för att de är billigare - det kommer aldrig att hända - utan för att de är bättre och mer innovativa. Bara det bästa inom europeisk industri kan göra detta till verklighet. Vi hoppas de har kapacitet att klara utmaningen.
José Manuel Fernandes: Den europeiska industrins betydelse är odiskutabel. Den står för tre fjärdedelar av exporten, en tredjedel av EU:s bruttoförädlingsvärde och en tredjedel av sysselsättningen. Industrin är visserligen dynamisk men har inte sluppit undan den ekonomiska krisen och måste stå överst på Europas politiska dagordning, vilket också förespråkas i betänkandet. Industripolitiken borde stå i centrum för vår uppmärksamhet eftersom den handlar om framtiden, om att skapa sysselsättning och gynna investeringar i produktionen. Men industripolitiken innehåller också utmaningar: hur kan vi garantera hållbara resurser inför klimatförändringarna?
EU behöver en sammanhängande industripolitik som ger företag tillit och hjälper dem att klara krisen. Den måste gynna modern industri som är effektiv, sänker energikostnaden och koldioxidutsläppen och som är miljömässigt ansvarstagande, konkurrenskraftig, inriktad på forskning, innovation och återvinning av råvaror. Vi får nämligen inte glömma att industripolitik också är socialpolitik. Därför röstade jag ja till betänkandet. Jag skulle dock vilja lyfta fram behovet av att stärka stödet till små och medelstora företag som sysselsätter huvuddelen av alla arbetstagare i EU:s näringsliv samt behovet av att införa ursprungsmärkning.
João Ferreira: Det här är ytterligare ett betänkande som är fullt av motsägelser. Det har å andra sidan vissa positiva inslag som vi uppskattar - försvaret av industrin och de små och medelstora företagen. En modern och effektiv industri som skapar arbetstillfällen och är miljömässigt hållbar är ett viktigt verktyg för utvecklingen i alla länder och regioner. Den nuvarande inramningen av EU-politiken, där de mest negativa aspekterna har försämrats under årens lopp, är dock tydligt ogynnsam för dessa strävanden. Den har snarare gynnat nedrustningen av viktiga produktionscentrum, avindustrialisering, försvunna arbetstillfällen och ett ökat beroende av ett oändligt antal länder och regioner.
Liberaliseringar och internationell avreglering av handeln utgör en central del av den här politiska ramen och bidrar definitivt till dagens förhållande. I betänkandet fortsätter man dock förespråka samma politik. Man godkänner den men bortser från dess konsekvenser. I betänkandet omhuldas också den heliga principen om ”fri konkurrens” och en fördjupad inre marknad. Båda är avläggare av nämnda ram om offentlig-privata partnerskap och till och med synergier mellan civila och militära investeringar. Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster försökte lyfta ur de mest negativa aspekterna i betänkandet och samtidigt behålla de som var bra. Tyvärr avslog parlamentets majoritet alla förslagen. Därför röstade vi nej.
Ilda Figueiredo: Tyvärr antogs inte några av våra ändringsförslag som var tänkta att lyfta ut de mest negativa aspekterna ur betänkandet. Vi röstade därför nej i parlamentets slutliga omröstning om resolutionen.
Som jag nämnde i debatten i plenum finns det positiva inslag i betänkandet, men samtidigt många motsägelsefulla ställningstaganden. Å ena sidan vill man i betänkandet försvara industrin och små och medelstora företag. Men å andra sidan innehåller betänkandet förslag om avreglering av handeln och fri konkurrens, om en fördjupad inre marknad, om offentlig-privata partnerskap och till och med synergier mellan civila och militära investeringar.
Vi vill ha industrier som är effektiva i fråga om resursutnyttjande, som är mindre beroende av kol, som värderar arbetstillfällen med tillhörande rättigheter och som ger kvinnor samma rättigheter i fråga om tillgång till arbete, befordran, löner och medverkan i ledningsgrupper och administrativa instanser.
Vi förespråkar en annan politik, framför allt vad gäller industripolitik, utrikeshandel, finans-, forsknings-, vetenskaps- och innovationspolitik som stöder små och medelstora företag, liksom ett åtagande att utbilda och höja kompetensen hos arbetstagare samt respektera deras värdighet.
Lorenzo Fontana: Bernd Langes betänkande om en industripolitik för en globaliserad tid tar upp oerhört viktiga frågor, till exempel tillgång till lån för företag och framför allt små och medelstora företag. Jag uppskattar särskilt tanken på att sammanbinda industrivärlden med universiteten för att ge Europas universitet stimulans och därmed återknyta till målen för Europa 2020. Därför röstade jag ja.
Elisabetta Gardini: Europa 2020-strategin har bekräftat behovet av att ta fram en ny industripolitik för att kunna behålla en solid och hållbar industriell bas i Europa.
En stark och välmående industri är verkligen central för tillväxten i EU. I dagens läge med globalisering och intensiv internationell konkurrens är det därför mycket viktigt att skapa en ram som är ännu mer gynnsam för industrins utveckling. Det här betänkandet är verkligen värt en eloge för att ge en detaljerad bild av industripolitiken mot bakgrund av den ekonomiska krisen som har skadat sektorn svårt. Betänkandet ger också olika fingervisningar om hur europeisk industri kan återupplivas.
Därför anser jag att det är viktigt att det politiska syfte som anges i det flaggskeppsinitiativ som Antonio Tajani lade fram den 28 oktober omvandlas till konkreta åtgärder, till exempel starkare och mer internationella små och medelstora företag, lättare tillgång till lån och fastställande av en ny modell för industriell innovation. Utöver detta måste Europa ta risken att öka produktiviteten med nya idéer genom att öka investeringarna i forskning som måste bli den nya motor som ger Europa tillbaka dess framstående position.
Adam Gierek: Den internationella marknaden reagerar på behovet att möta konsumtionsmodellens krav, som redan har tagit form i högt utvecklade samhällen och samhällen under utveckling. Det håller på att uppstå en anda av ”konkurrenskraft till varje pris”, och med det menar jag konkurrenskraft som påverkas av mer än bara förmågan till nyskapande inom industrin och förändringar i konsumtionsmodellen.
Vi kan inbegripa följande i förteckningen över ofördelaktiga företeelser som följer av konkurrenskraften: en konsumtionsmodell som införts av industrin, som slösar energi och råmaterial; konkurrens som inte bygger på överlägsenhet för de metoder som används, utan på finansiell överlägsenhet för förmögna monopolföretag; en fragmentarisk konkurrenskraft som endast omfattar den finansiella fasen av bearbetning och inte den totala konkurrenskraften - med detta menar jag konkurrenskraft som tar hänsyn till framställning av råmaterial och produktionsmaterial; överstatliga, ofta icke-europeiska företags övertagande av råmaterial- och energimarknader; ökade energipriser och till följd av detta även ökade priser för råmaterial, genom lagstiftning som innebär att det införts ett system med utsläppshandel i EU-medlemsstaterna; samt orättvis konkurrens som införts främst av stora, överstatliga företag, bland annat finansföretag.
Jag ser det här betänkandet som en bra start på en mycket viktig diskussion om framtiden för en konkurrenskraftig industri i Europa, och därmed för själva Europa. Därför röstade jag för betänkandet.
Bruno Gollnisch: Jag beklagar att det här betänkandet inte har lagts fram tidigare, till exempel under den tid när vi i Bryssel kritiserade inrättandet av spjutspetsföretag, eller när Mittal gjorde sitt fientliga uppköp av Arcelor och berövade Europa det enda stycke järn- och stålindustri som fanns kvar. Under flera årtionden har EU arbetat hårt för att förstöra vårt industriella system och våra arbetstillfällen inom industrin, genom europeisk sektorpolitik, europeisk konkurrenspolitik och europeisk frihandelspolitik, som ni alla här systematiskt har lovordat, stött och främjat. När vi har ställts inför en katastrof har ni försöksvis gått över till det som Nationella fronten har föreslagit under en lång tid: att vi ska erkänna den centrala betydelsen av en industriell bas, utveckla strategiska sektorer, skydda oss mot orättvis konkurrens och hjälpa till att tränga igenom de yttre marknaderna, garantera och trygga råmaterialförsörjningen, reglera uppköpsbud, göra konkurrenspolitiken till föremål för strategiska och socioekonomiska krav samt krav för offentliga tjänster, ge offentligt stöd till framväxande och innovativa sektorer och så vidare.
Det är dock i senaste laget, och EU, som har hållit fast vid sina ultraliberala ideologiska grundvalar, är definitivt inte den bästa nivån att fatta besluten på och införa sådan politik på.
Juozas Imbrasas: Jag samtyckte till detta betänkande, eftersom industrin inom EU står för uppskattningsvis en tredjedel av bruttoförädlingsvärdet i unionen, det vill säga nästan tre fjärdedelar av EU:s export utgörs av industriprodukter, och för en tredjedel av sysselsättningen, vilket innebär att den försörjer omkring 57 miljoner människor. Den senaste djupgående ekonomiska krisen har slagit hårt mot Europas industrier. Men krisen har också belyst industrins betydelse för EU:s ekonomi och visat att det inte har gjorts tillräckligt för att tillgodose alla dess behov med tanke på de nuvarande klimatutmaningarna. Produktionstillväxten har fallit till sin lägsta nivå under de senaste tjugo åren, och vissa europeiska industrisektorer befinner sig i ständig kris på grund av illojal konkurrens från tredjeländer; detta gäller särskilt förhållandena på arbetsmarknaden, miljön och skyddet av immateriella och industriella rättigheter.
Eftersom USA, Japan och Kina för en aktiv och stark industripolitik som stöds av ledande spetsprodukter och tjänster finns det risk för att den europeiska industrin hamnar på efterkälken. En integrerad och hållbar industripolitik i EU bör bygga på följande huvudaspekter: behovet att införa en innovationskedja som kopplar vetenskaplig forskning till praktisk tillämpning, för att använda resurser mer effektivt och öka ren energiproduktion.
Vi måste uppmana EU att utveckla strategier som leder till långsiktiga förändringar och att föra en utbildningspolitik som kan tillfredsställa behoven på arbetsmarknaden. Vi måste bekämpa spridningen av den svarta ekonomin och tillfälligt arbete som inte har deklareras under krisen, vilket förvrider konkurrensen, och det finns också förslag på att underlätta för små och medelstora företag att delta i offentlig upphandling.
Silvana Koch-Mehrin: skriftlig. - (DE) Jag lägger ned min röst om punkt 31 i omröstningen om Bernd Langes betänkande på grund av den tvetydiga formuleringen, där man hänvisar till euroobligationer och obligationer för EU-projekt. På det hela taget röstar jag dock för betänkandet, eftersom jag inte har någonting emot obligationer för EU-projekt i sig. Obligationer för EU-projekt tjänar som finansiering av betydande innovation, infrastruktur och återindustrialisering. Det här är inte en fråga om medel för att göra skulder till en gemenskapsfråga, vilket vore fallet med euroobligationer.
Giovanni La Via: Enligt min åsikt är dagens omröstning ett viktigt steg framåt mot att komma ur den ekonomiska och finansiella kris som har drabbat Europa och dess industrisektorer. Resolutionen behandlar en huvudsektor som behöver stöd för att göra det möjligt för EU att genomföra en industripolitik som måste förena höga produktionsnivåer med ett åtagande för konkurrenskraftig och hållbar förnyelse. Därför välkomnar jag hänvisningen till Europa 2020-strategin, som måste vara vägledande för ett fullständigt genomförande av Europas prioriterade åtgärder genom stora investeringar i innovation och forskning, vilket är nödvändigt för Europas tillväxt och utveckling. På det hela taget anser jag att föredraganden Bernd Lange har gjort ett bra arbete. Han har lyckats samla åsikter och förslag från över 500 ändringsförslag och utarbetat ett betänkande som jag samtycker till och stöder, med undantag av EU-patentet. Jag anser inte att det är rätt att inleda ett ökat samarbete i en sektor av strategisk betydelse - nämligen immateriella rättigheter - eller att det kommer att få positiva följder för den europeiska industrin.
Bogusław Liberadzki: Industripolitik för en globaliserad tid håller på att bli ett stort problem för unionen och enskilda medlemsstater. Strävan efter att minimera produktionskostnaderna och produktionspriserna är på väg att bli orsaken till att industriproduktionen läggs ned i unionen, vilket leder till att fabriker flyttas till platser utanför EU, som vi sedan importerar produktion från. Detta får motsatta effekter: Det leder till förlorad kapacitet för industriell utveckling, teknisk utbildning och förmåga till nyskapande, och som en följd av detta, ett beroende av andra länder. Hela industrisektorer går omkull, till exempel varvsindustrin i Polen. Strängare miljökrav, som endast har införts i EU, och asiatiska producenters tolerans av dumpning påskyndar avindustrialiseringen i Europa. Det krävs en förståndig politik som gör det möjligt för Europa att behålla sin industrikaraktär.
Petru Constantin Luhan: Den senaste ekonomiska krisen har bekräftat att små och medelstora företag fortfarande är drivkraften för ekonomisk och social utveckling, i och med att de spelar en central roll för att främja ekonomisk konkurrenskraft och skapa arbetstillfällen. Jag välkomnar betänkandet, och jag anser att EU:s instrument till stöd för konkurrenskraften måste ses över på nytt och stärkas i syfte att strama upp de administrativa förfarandena och underlätta för små och medelstora företag att få tillgång till finansiering. Det är också absolut nödvändigt att införa innovativa mekanismer för incitament, som bygger på att man når de mål som är kopplade till smart, hållbar tillväxt med en integrationsaspekt, och att främja närmare samarbete med de finansiella institutionerna. En viktig metod för att finansiera innovation för små och medelstora företag är finansieringsinstrumentet med riskdelning, som finns tillgängligt via Europeiska investeringsbanken. För att se till att detta blir framgångsrikt måste kommissionen dock avsevärt öka finansieringen, även genom finansiering av innovation med hjälp av ERUF-medel, och stödja direkta privata investeringar och innovativa finansieringsmekanismer för innovativa högriskprojekt, även för projekt där små- och medelstora företag deltar.
David Martin: skriftlig. - (EN) Jag instämmer i det som står i betänkandet, nämligen att vi endast kan öka hållbarheten och konkurrenskraften i europeisk industri och få den att behålla sitt globala ledarskap genom en EU-strategi för att främja starka och kompetenta mänskliga resurser med en stark kreativ potential och aktivt engagemang i innovation och utveckling, nya och innovativa tekniker/processer/lösningar som genererar mervärde, forskning och utveckling inriktad på de krav som en hållbar utveckling innebär, en effektiv leverantörskedja för produktion av kvalitativa varor och tjänster, en effektivare organisation av produktions- och ledningsstrukturer, allmänt bättre resurseffektivitet som leder till mindre koldioxidavtryck, kostnadseffektiva och hållbara transportslag, smart och effektiv logistik och högkvalitativ infrastruktur, en stabil och helt fungerande inre marknad samt lika villkor i handelsförbindelserna med tredjeländer.
Jiří Maštálka: Betänkandet om industripolitik för en globaliserad tid är ett viktigt dokument i den kris som har drabbat Europas ekonomi och framför allt industriproduktion. Men huvudfrågan saknas i betänkandet, det vill säga den verkliga orsaken till de väldiga ekonomiska problemen. Det är den fria konkurrensens globala kapitalism och otyglade nyliberalism, som EU tyvärr bygger på. EU behöver inte fler strategidokument som bokstavligt talat spottas ut av kommissionen, utan det finns ett trängande behov av att förändra dess grundvalar och särskilt en förändrad inriktning mot en social och fredlig union med en reglerad finansiell sektor. Eftersom vi håller på att diskutera ett ”strategiskt dokument”, vill jag säga att erfarenheten visar att det inte är lika svårt att utarbeta sådana dokument som det sedan är att utveckla dem på de enskilda områdena och att flexibelt övervaka och utvärdera effekterna av de föreslagna åtgärderna. Immateriella rättigheter till exempel, inbegripet industriella rättigheter, är ett bevis på detta.
Gesine Meissner: skriftlig. - (DE) Jag lägger ned min röst om punkt 31 i omröstningen om Bernd Langes betänkande på grund av den tvetydiga formuleringen, där man hänvisar till euroobligationer och obligationer för EU-projekt. På det hela taget röstar jag dock för betänkandet, eftersom jag inte har någonting emot obligationer för EU-projekt i sig. Obligationer för EU-projekt tjänar som finansiering av betydande innovation, infrastruktur och återindustrialisering. Det här är inte en fråga om medel för att göra skulder till en gemenskapsfråga, vilket vore fallet med euroobligationer.
Nuno Melo: Industrin inom EU står för uppskattningsvis en tredjedel av bruttoförädlingsvärdet i unionen, eftersom nästan tre fjärdedelar av EU:s export utgörs av industriprodukter, och för en tredjedel av sysselsättningen. Den har även en multipliceringseffekt, vilket innebär att man uppskattar att varje industriarbete skapar ytterligare två arbetstillfällen inom näraliggande tjänster. Mot bakgrund av detta är det ingen som bestrider betydelsen av industrisektorn för medlemsstaternas ekonomier, men den ekonomiska krisen har ändå kastat tvivel över vikten av denna sektor, till skada för de finansiella sektorerna och tjänstesektorerna, och det är dags att vi ser över situationen och återgår till att kraftigt investera i denna sektor. Den europeiska industrin går mot specialisering av och engagemang för kvaliteten av dess produkter och mot den senaste tekniken. Vår industriproduktion måste utmärka sig genom innovation och kvalitet, aldrig genom pris.
Andreas Mölzer: För att bevara konkurrenskraften mitt i den globala ekonomiska omvälvningen får industrin som betydande ekonomisk sektor inte åsidosättas. Hållbarhet och mänskliga arbetsvillkor bör både uppmuntras och efterlysas, eftersom konkurrensen från tillväxtländer som Kina, Indien och Brasilien hela tiden växer och trycket på Europas inre marknad ökar. Hållbarhet och tillväxt är två modeord som ofta hörs, framför allt inom industripolitiken, men deras genomförande är högst tveksamt, främst på grund av bristen på tillgängliga resurser. Jag lägger ned min röst, eftersom jag anser att de föreslagna åtgärderna inte på något sätt kommer att vara tillräckliga för att se till att Europa intar en globalt ledande ställning i industrisektorn.
Rolandas Paksas: Jag röstade för resolutionen, eftersom EU:s industrisektor har drabbats hårt av den pågående ekonomiska krisen. I dagens värld är konkurrensen kraftig i industrisektorn, och därför måste denna sektor behålla sin konkurrenskraft och förmåga till nyskapande, genom att innovativa idéer, kvalitet och teknologiskt ledarskap stöds. Vi måste öka resurserna, överföra spetsteknologi och underlätta deras införlivande bland företag. Vi måste göra allt vi kan för att se till att befintliga resurser (mineraler) används på lämpligt sätt inom EU, så att vi undviker att de exporteras utanför EU:s gränser, och att vi hindrar oligopol från att bildas i handeln.
EU-stöd bör inte användas till snabblösningar, utan till investeringar inför framtiden, som är inriktade på att skapa nya arbetstillfällen, så att varje medborgare har arbete i sitt eget land. Särskild uppmärksamhet måste riktas mot så kallade problemområden där den industriella utvecklingen är låg eller där arbetslösheten är hög. Följaktligen behöver vi främja uppförandet av europeiska teknik-, industri- och vetenskapsparker och företagscentrum. Dessa organisationer är särskilt viktiga för att aktivt skapa och utveckla modern teknik och garantera ekonomisk utveckling och modernisering, samtidigt som det skapas nya arbetstillfällen. Små och medelstora företag måste uppmuntras att investera i kluster. För dessa bör det skapas en gynnsam företagsmiljö, och den administrativa bördan bör minskas. Djuprotad byråkrati förhindrar industriell utveckling och skadar konkurrenskraften för de produkter som skapas.
Alfredo Pallone: Jag röstade för betänkandet av Bernd Lange, eftersom EU vid sidan av Europa 2020-strategin måste arbeta för en livskraftig utveckling och bättre använda resurserna för att garantera innovation. Betänkandet om industripolitik för en globaliserad tid innehåller exakt dessa mål: industriella innovationer och förenklingar av befintlig lagstiftning med medborgarnas intressen i centrum, och betydelsen av små och medelstora företag, som är drivkraften i den europeiska ekonomin. Små och medelstora företag måste garanteras gynnsamma villkor och enklare tillgång till finansiering. Det är viktigt att betona att det är genom strukturfonderna som vi kommer att kunna förverkliga en dynamisk industripolitik som ligger i framkanten. Om strukturfonderna används korrekt kommer de att lägga grunden till tillväxt i Europa.
Rovana Plumb: Industrin inom EU står för uppskattningsvis en tredjedel av bruttoförädlingsvärdet i unionen, det vill säga nästan tre fjärdedelar av EU:s export utgörs av industriprodukter, och för en tredjedel av sysselsättningen, vilket innebär att den försörjer omkring 57 miljoner människor (plus dess multipliceringseffekt, i och med att man uppskattar att varje industriarbete skapar ytterligare två arbetstillfällen inom näraliggande tjänster). Det finns 15 hörnstenar: byggandet av en ny innovationskedja, ökad resurseffektivitet, tydliga mål för hållbara produkter, användning av offentlig upphandling, främjande av ren energiproduktion, en övertygande råvarustrategi, omformning av handeln för en rättvis samexistens och hållbar produktion, ett utkast till en obligatorisk sektorsinriktad industripolitik, små och medelstora företag ska engageras, utveckling av regionala verksamhetsområden, större möjligheter att förutse förändringar i industrin, omstrukturering, kompetensutveckling, utvidgning av de anställdas deltagande i beslutsprocessen samt långsiktiga handlingsprogram.
EU:s industripolitik måste vara inriktad både på en hållbar, miljöeffektiv och globalt konkurrenskraftig förnyelse av den industriella basen och på en hållbar övergång från en i första hand produktionsbaserad industri till en kunskapsbaserad industri, samtidigt som vi utan tvivel är förpliktade att investera i EU och inrätta strategiska partnerskap mellan företag i unionen.
Fiorello Provera: Genom det här betänkandet har parlamentet belyst viktiga frågor som förtjänar att lyftas fram när det gäller tillväxt för industrin i Europa. Jag syftar på erkännandet av den strategiska roll som små och medelstora företag har och behovet att göra det enklare att få kredit genom förenklade finansieringsförfaranden samt vikten av internationalisering som en faktor för konkurrenskraft.
Det är även viktigt med en koppling mellan innovation och industrivärlden genom ständiga förbindelser mellan företag och universitet, och detta inbegriper försäljning av resultat och uppmuntran till användning av dem. Av denna anledning stöder jag innehållet och förslagen i betänkandet av Bernd Lange.
Paulo Rangel: Den senaste ekonomiska och finansiella krisen har belyst betydelsen av industrin för EU:s ekonomi, vilket innebär att det är viktigt att erkänna behovet av en integrerad strategi för industripolitiken, som förenar konkurrenskraft, innovation och hållbarhet samtidigt som den visar sig vara i stånd att främja tillväxt, skapa arbetstillfällen och garantera miljöskydd. Industrin i Europa står inför flera utmaningar, så det krävs åtaganden om investeringar i ny teknik och nya lösningar, i utbildning av personal, i effektiva produktionssystem och förvaltningsmodeller och i stärkta små och medelstora företag.
Evelyn Regner: Jag röstade för betänkandet eftersom jag är övertygad om att en integrerad industripolitik för Europa är oumbärlig, särskilt för att kunna möta de nya utmaningar som globaliseringen fört med sig, och det är därför nödvändigt att ytterligare utveckla industripolitiken. Industripolitiken är en drivkraft för hållbar sysselsättning och välfärd i samhället. Genom ett enda industriarbete skapas åtminstone ytterligare två arbetstillfällen. Europas ställning inom industripolitiken håller alltmer på att ifrågasättas till följd av den ökande industrialiseringen i tillväxtländerna och den växande styrkan hos våra största konkurrenter, som till exempel USA och Kina. Vi måste därför själva utvecklas mer, och för att det ska kunna ske måste vi se till att förnya vår industriella bas genom att vidta åtgärder inom specifika branscher, men också genom att allmänt sett främja Europas konkurrenskraft på global nivå och en hållbar tillväxt i den europeiska industrin.
I betänkandet uppmanas också till en integrerad industripolitik som ska tjäna som grund för miljö-, konkurrens- och handelspolitiken för att förbättra resurseffektiviteten. I betänkandet framhävs dessutom vikten av ett konstruktivt partnerskap med arbetstagare och fackliga organisationer. Behovet av att förbättra samordningen mellan EU och medlemsstaterna betonas också i betänkandet. Jag anser att dessa åtgärder är absolut nödvändiga. Genom betänkandet vidtas åtgärder för att den vidare utvecklingen av industripolitiken ska kunna angripas med den målmedvetenhet och klokhet som krävs.
Britta Reimers: I omröstningen om Langebetänkandet avstår jag från att ta ställning till punkt 31 på grund av den oklara formuleringen där såväl euroobligationer som obligationer för EU-projekt nämns. Jag röstar emellertid för betänkandet som helhet eftersom jag inte har något emot obligationer för EU-projekt i sig. Obligationer för EU-projekt används för att finansiera omfattande projekt för innovation, infrastruktur och industriell omvandling. Det handlar inte om instrument för att göra skulder till en gemenskapsfråga, vilket skulle vara fallet med euroobligationer.
Crescenzio Rivellini: Vid plenarsammanträdet i dag röstade vi om Bernd Langes betänkande om industripolitik för en globaliserad tid. Industrin inom EU står för uppskattningsvis en tredjedel av bruttoförädlingsvärdet i unionen - nästan tre fjärdedelar av EU:s export utgörs av industriprodukter - och för en tredjedel av sysselsättningen, vilket innebär att den försörjer omkring 57 miljoner människor. Med multipliceringseffekten inräknad, då man uppskattar att varje industriarbete skapar ytterligare två arbetstillfällen inom näraliggande tjänster, är industrins inverkan på sysselsättningen ännu mer betydande.
EU:s industripolitik bör dessutom vara inriktad både på en hållbar, ekologiskt effektiv och globalt konkurrenskraftig förnyelse av den industriella basen och på en hållbar omställning från övervägande tillverkningsindustri till kunskapsbaserad industri. Det är mycket viktigt att integrera alla EU:s politikområden för att alla aspekter som påverkar industrin ska samverka. I Bernd Langes initiativbetänkande om industripolitiken upprepas den ståndpunkt som framfördes i meddelandet från kommissionsledamoten med ansvar för näringsliv och företagande, Antonio Tajani, tillsammans med några nya idéer som syftar till en viktig förnyelse av industrisektorn till följd av den ekonomiska krisen.
Raül Romeva i Rueda: Parlamentet har i dag ställt sig bakom en rad åtgärder för att främja den europeiska industrins konkurrenskraft. Jag gläder mig över erkännandet att energi- och resurseffektivitet måste ligga till grund för omställningsprocessen i den europeiska industrin om vi ska kunna bemöta krisen och globaliseringens utmaningar. Hållbarhet måste erkännas som en central del av den ”konkurrensanalys” och de ”kontroller” som ska genomföras av kommissionen som en del av dess initiativ för bättre lagstiftning. I betänkandet uppmanas med rätta till slutna industriproduktionssystem, större resursproduktivitet, resurshållbarhet, återanvändning, materialåtervinning och återtillverkning.
I betänkandet efterfrågas också instrument för att främja utveckling och tillväxt av miljöinnovativa små och medelstora företag samt utveckling av ekoindustriparker. Det är viktigt att anpassa EU:s industripolitik till våra klimat- och energipolitiska mål. De gröna förväntar sig att kommissionen ska ta itu med den utmaningen i sina kommande strategiska initiativ, som strategin för resurseffektivitet, råvarustrategin och småföretagsakten.
Oreste Rossi: Till slut har EU erkänt industrins viktiga roll genom att uppmana till en förenkling av möjligheten att erhålla kredit och till en minskning av byråkratin. Under de senaste åren har vi sett hur man har antagit åtgärder som innebär tunga bördor för den europeiska industrin och som gynnar illojal konkurrens från produkter som importeras från tredjeland. Jag vill peka på de kostnader som följer av kampen mot klimatförändringarna och åtgärderna för att minska eller avskaffa tullar.
I betänkandet framhävs betydelsen av forskning som ett redskap för att avvärja konkurrens, och man pekar på yrkesutbildning av arbetstagare och den information som måste ges till konsumenterna. Låt oss emellertid inte glömma att bortsett från alla fina ord finns det risk för att det ska uppstå en klyfta mellan medlemsstaterna, vilket leder till att det inte finns någon större önskan om att skapa en industriell framtid tillsammans. Jag syftar på vad som har hänt med det europeiska patentet, vilket har lett till att EU har utestängt Italien och Spanien, och användningen av fördjupat samarbete mellan andra medlemsstater. Jag röstade för betänkandet eftersom de principer som tas upp i det är värda att stödja.
Czesław Adam Siekierski: Industrin i Europa står inte bara inför följderna av den ekonomiska krisen utan också inför de nya utmaningar som en globaliserad tid innebär. Företagen måste reagera på lämpligt sätt på allt snabbare förändringar av ekonomiska trender. Tillväxtekonomierna håller på att förändra maktbalansen på de internationella marknaderna. Med utvecklingen av ett kunskapsbaserat samhälle håller också den roll som den vetenskapliga forskningen och innovationen spelar på att stärkas, eftersom detta leder till ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft. De problem som EU:s ekonomi ställs inför är bland annat demografiska förändringar och produktionsnedgång. Huvudmålen för EU:s industri är ökad konkurrenskraft och innovationsförmåga. För att uppnå detta är det nödvändigt att vidta en rad åtgärder samtidigt. Det är mycket viktigt att fortsätta arbetet med den inre marknaden och harmoniseringen av tull- och skattelagstiftningen. Den byråkratiska bördan för företagen bör minska och den rättsliga ramen förenklas. Samarbete mellan företagen bör främjas genom företagskluster, nätverk och kompetenscentrum, och åtgärder bör vidtas för att främja synergieffekter mellan universiteten och företagen.
Det kan också vara värdefullt att använda alternativa mekanismer, som offentlig-privata partnerskap, som bygger på riskdelning mellan privata och offentliga investerare, och att utnyttja hävstångs- och dominoeffekter. Det är mycket viktigt att stödja små och medelstora företag, som utgör grunden för den europeiska industrin, genom ekonomiskt stöd inom områdena innovation och tekniköverföring och genom att inkludera kriterier för innovation och hållbarhet i anbud i samband med offentlig upphandling. Man får inte glömma att se till att utgifterna för forskning som utgår från samarbete mellan den offentliga och privata sektorn ökar.
Catherine Stihler: Jag röstade för betänkandet där man lyfter fram olika sätt att stärka EU:s industriella bas. Industrin står för ungefär en tredjedel av sysselsättningen i EU, och därför är det så viktigt att vi ser till att den behåller sin livskraft även i fortsättningen.
Nuno Teixeira: Den europeiska industrin och dess multipliceringseffekt står för ungefär en tredjedel av bruttoförädlingsvärdet i EU och försörjer 57 miljoner människor. Det är nödvändigt att skapa en industripolitik som främjar samordning mellan medlemsstaterna och deras konkurrenspotential, såsom det uttrycks i Europa 2020-strategin. Betänkandets relevans i tider av lågkonjunktur visar att denna sektor trots sin betydelse är ställd i bakgrunden. Detta kräver att man för att bemöta tillväxtekonomiernas konkurrenskraft närmare undersöker de utmaningar som den europeiska industrin står inför, särskilt den omstrukturering och nyorientering av industrins uppbyggnad som måste ske med utgångspunkt från ett globalt kunskapssamhälle genom innovation och forskning. Bortsett från detta framträder en ny dynamik, klimatförändringar, demografiska förändringar och urbaniserings- och avfolkningsprocesser. Av de 15 punkter som föredraganden lagt fram vill jag lyfta fram de åtgärder som har betydelse för små och medelstora företag (SMF), som är den verkliga drivkraften för tillväxten i EU. Förenkling av EU-förfaranden för att erhålla stöd, mer och bättre information till små och medelstora företag om operativa program, skapande av innovationskluster och nätverk samt ökat stöd från Europeiska centralbanken är viktiga initiativ för att den europeiska industripolitiken ska vara framgångsrik.
Alexandra Thein: Jag lägger ned min röst om punkt 31 i omröstningen om Langebetänkandet på grund av den oklara formuleringen, eftersom det talas om både euroobligationer och projektobligationer. Som helhet röstar jag dock för betänkandet eftersom jag inte har något emot projektobligationer i sig. Projektobligationer finansierar omfattande innovations-, infrastruktur- och återindustrialiseringsprojekt. Det handlar inte om ett instrument för EU-skulder, vilket är fallet med euroobligationerna.
Derek Vaughan: Jag stödde betänkandet eftersom man framhåller behovet av en konsekvent framtida industripolitik i EU. Industritillverkningen i EU sysselsätter över 60 miljoner personer, och med en stark EU-politik kan vi lösa en del av de problem som tillverkarna står inför. Betänkandet är ett led i Europa 2020-strategin och anger 15 ”hörnstenar” för en stark politik som kommer att garantera att EU kan hålla takten med konkurrenterna från USA, Kina och Japan, som investerar massivt i forskning och utveckling av spetsteknik, kan sänka sina kostnader till följd av billig arbetskraft och har mindre stränga immaterialrättsliga regler. Bland de mest användbara rekommendationerna i betänkandet finns behovet av en innovationskedja som kopplar industrirelaterad forskning till innovation och teknisk tillämpning, och ökad tonvikt på effektivitet och hållbarhet, vilket anknyter till målen i Europa 2020-strategin.
Iva Zanicchi: Jag bestämde mig för att rösta för Bernd Langes initiativbetänkande eftersom det utgör parlamentets bidrag till en diskussion som är oerhört viktig för näringslivet: den europeiska industripolitiken.
Betänkandet har ett antal positiva aspekter, till exempel den allmänna vädjan till EU-företagen att uppfylla miljöstandarder, men endast på frivillig basis och utan stränga krav. Industrins centrala roll - och inte bara industripolitikens - för EU:s tillväxt lyfts också helt riktigt fram. Om vi följer exemplet i det betänkande vi har röstat om i dag, anser jag att det är viktigt att samtliga institutioner och berörda parter strävar efter att förverkliga de mål som stakas ut i betänkandet och omsätter dem i konkreta åtgärder. Följande aspekter är särskilt viktiga: åtgärder för skydd av immaterialrätten, konsolidering av en industriell innovationsmodell av högsta kvalitet, modernisering av industrierna, särskilt med avseende på miljöskydd och försiktig användning av energiresurser och slutligen stöd för att skapa förutsättningar som stimulerar internationalisering av små och medelstora företag.
| sv |
Begäran om fastställelse av parlamentarisk immunitet
Talmannen: Nu till några administrativa tillkännagivanden. Luigi de Magistris har lämnat in två förfrågningar om att få utnyttja sin immunitet och sina privilegier i två rättegångar i Cosenza och Milano där han är part. Viktor Uspaskich har lämnat in en begäran om att få utnyttja sin immunitet och sina privilegier i en rättegång i Vilnius där han är part. Corneliu Vadim Tudor har lämnat in en begäran om att utnyttja sin immunitet och sina privilegier. I enlighet med artikel 6.3 kommer dessa förfrågningar att skickas till det ansvariga utskottet, det vill säga utskottet för rättsliga frågor.
Sergio Paolo Francesco Silvestris: (IT) Herr talman! Detta är ingen ordningsfråga. Jag förstod helt enkelt inte vad du just sade.
Om jag har rätt har Luigi de Magistris begärt försvar för sin immunitet. Det måste vara ett missförstånd. Eftersom Luigi de Magistris är förkämpen i kampen mot immunitet i mitt land, måste det troligtvis ha misstolkats. Jag anser det vara osannolikt att Luigi de Magistris skulle ha begärt försvar för sin immunitet. Jag måste ha missförstått detta, och jag skulle därför vilja ha ett förtydligande i den här frågan.
Talmannen: Som jag sade var det en begäran om att försvara hans immunitet. Den kommer som vanligt att behandlas av vårt utskott i enlighet med artikel 6.3.
| sv |
Bekämpning av hiv/aids i Europeiska unionen och angränsande länder 2006-2009 (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Georgs Andrejevs, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om bekämpning av hiv/aids i Europeiska unionen och angränsande länder 2006-2009.
Georgs Andrejevs : föredragande. - (EN) Fru talman! Jag skulle vilja börja med att tacka rådsordföranden för hennes uppmuntrande ord i Bremen - och som jag också hoppas få höra här i dag under vår debatt - liksom för hennes ständiga engagemang i kampen mot hiv/aids. Som förbundskanslern, Angela Merkel, sa i sitt inledningsanförande vid konferensen i Bremen är kampen mot hiv/aids alla medlemsstaters ansvar. Jag anser fullt och fast att varenda nationell regering borde följa Tysklands exempel och ta fullt politiskt ansvar genom att sätta upp kampen mot hiv/aids på förteckningen över de politiska åtgärder som prioriteras högst.
I dag ombeds parlamentet att rösta om mitt betänkande om bekämpning av hiv/aids i Europeiska unionen och angränsande länder 2006-2009, som innehåller många viktiga förslag om hur sjukdomen ska bekämpas. Åtskilliga kolleger bidrog till denna slutliga konsoliderade version, och jag vill ta detta tillfälle i akt för att tacka alla mina kolleger som bidrog till detta betänkande i egenskap av skuggföredragande eller genom att lägga fram ändringsförslag. Deras bidrag var av stort värde och uppskattades högt.
Som ni känner till lades det, efter omröstningen i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, fram flera nya ändringsförslag av de politiska grupperna, som vi ska rösta om under dagens sammanträde. Flertalet av dessa ändringsförslag får mitt stöd. Men jag kunde inte instämma i vissa av dem. Om ett av ändringsförslagen godkänns skulle det i själva verket förlänga den rådande situationen där två av EU:s medlemsstater inte inrapporterar uppgifter till EU:s övervakningsorgan om hiv/aids, särskilt till Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar. I mitt betänkande uppmanar jag därför de ansvariga organen i dessa två medlemsstater att börja inrapportera uppgifter. Alla de övriga 25 medlemsstaterna rapporterar sina nationella uppgifter anonymt, något som inte strider mot skyddet av personuppgifter.
Jag vill uppmärksamma er på och be om ert stöd för ändringsförslag 4, som lagts fram av gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, om lika tillgång till läkemedel i Europeiska unionen. Låt mig kort förklara skälet bakom framläggandet av detta ändringsförslag. Som det redan har sagts i betänkandet är tillgången till antiretroviral behandling och antiretrovirala läkemedel olika och varierar bland Europeiska unionens medlemsstater. Låt mig samtidigt påminna er om artikel 300 i EG-fördraget som utgör en rättslig grund för kommissionen att föra förhandlingar på alla medlemsstaters vägnar om rådet bemyndigar kommissionen att göra det. I detta fall skulle kommissionens mandat begränsas i räckvidd och varaktighet till att endast omfatta dessa särskilda förhandlingar, nämligen för lika tillgång till antiretrovirala läkemedel, om Europaparlamentet och rådet skulle besluta till förmån för detta förslag. Förhandlingar för 27 medlemsstaters räkning skulle ge ett resultat som skulle kunna gynna alla och ge alla medborgare inom EU lika tillgång till dessa läkemedel.
Som avslutning skulle jag än en gång vilja tacka alla mina kolleger som bidrog till det arbete som gjorts med detta betänkande. Arbetet med att bekämpa denna pandemi kommer inte att ta slut efter dagens omröstning. Det kommer att fortsätta ute på fältet. Jag skulle därför vilja uppmana alla de nationella regeringarna och kommissionen att stödja icke-statliga organisationer, sociala organisationer och samhället som helhet för att bekämpa hiv/aids. Jag kräver att det skapas möjligheter för dem genom att de nödvändiga finansiella resurserna anslås till dem som bekämpar denna epidemi i frontlinjen. Det civila samhällets roll i denna kamp ska inte underskattas, och vi måste garantera vårt fullständiga politiska stöd.
Ulla Schmidt: Herr talman, ärade ledamöter! Jag vill tacka er för denna möjlighet att tala inför er i dag, och Georgs Andrejevs också, för att han lagt fram detta betänkande, som klargör att hiv/aids fortfarande är en farlig sjukdom som, fastän vi ofta - och med rätta - förknippar den med Afrika, också är en aktuell fråga för vår egen kontinent, Europa.
I delar av vår kontinent sprider sig infektionen snabbare än i andra delar av världen, och den håller tyvärr på att öka i alla Europeiska unionens medlemsstater. Därför måste vi ta till oss denna fråga, för hiv/aids är mer än ett hälsoproblem. Det är också knutet till den ekonomiska och sociala utvecklingen i de stater som drabbas.
Därför gläder det mig mycket att vi lyckades få över 41 europeiska länder, däribland några av våra grannar, företrädda av ministrar eller biträdande ministrar vid konferensen i Bremen, att vi lyckades betona vikten av en allians mellan regeringen och det civila samhället i kampen mot hiv/aids och att det också klargjordes att hiv/aids måste betraktas som en viktig fråga. Jag är mycket tacksam mot den tyska förbundskanslern för hennes tydliga uttalande och för att resultaten och slutsatserna från denna konferens kommer att stå på dagordningen, inte bara för rådet (hälso- och sjukvård) utan också för toppmötet i juni.
Det viktigaste som uträttats med Bremenförklaringen är att man i fyra tydliga, centrala punkter fastställt vilka våra prioriteringar måste vara, och dessa sammanfaller i mycket hög grad med det ni har fastställt i ert betänkande och med dess resonemang.
Vi måste prioritera förebyggande i alla våra strategier, för det finns varken medicin eller vaccin som kan hindra spridningen av hiv/aids.
Det är absolut nödvändigt att mänskliga rättigheter för personer som har fått sjukdomen erkänns, respekteras och främjas, och detta inkluderar deras rättighet att skyddas från diskriminering och brännmärkning.
Vi måste garantera allmän tillgång till diagnostisering och behandling. Frågan om huruvida vi kan förhandla om priserna för medicin har precis tagits upp. Ett framsteg som nåtts i Bremen är att läkemedelsindustrin klargjort att lämpliga åtgärder måste omfatta mediciner till överkomligt pris, och man har tillkännagett sin villighet att tillsammans med kommissionen, parlamentet och medlemsstaterna finna ett sätt för varje medlemsstat att garantera tillgång till behandling och injektioner till överkomligt pris genom att förhandla om priser. Detta är framstegen.
Det behövs också ett förnyat och större engagemang för forskning och utveckling, med bättre sammankoppling av resurser i Europa och större investering i vaccin och mikrobicider.
Jag är av den uppfattningen att denna konferens har lett till vissa framsteg, och det skulle glädja mig mycket om medlemsstaterna, tillsammans med parlamentet och kommissionen, skulle placera denna fråga överst på dagordningen, och därmed ge budskapet att aids är en fråga som rör oss alla. Det är inte bara ett problem för våra grannländer, utan för hela Europa. Det har en stark koppling till vår sociala och ekonomiska utveckling, och till om vi lyckas eller misslyckas med att erbjuda allmänheten mervärde.
Markos Kyprianou: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka föredraganden, Georgs Andrejevs, och ledamöterna i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för deras utmärkta arbete när det gäller att utarbeta detta betänkande. Jag skulle också vilja tacka de två andra utskotten, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, för deras bidrag till denna viktiga fråga.
Låt mig också säga hur glad jag är över att Ulla Schmidt, den tyska hälsoministern, är här i dag. Det är första gången under mina tre år som kommissionsledamot som min kollega från rådet har deltagit i en liknande debatt i kammaren. Det gläder mig oerhört mycket, eftersom det visar vikten av att alla tre institutionerna samarbetar mycket nära, mycket beslutsamt och mycket effektivt för att ta itu med denna sjukdom.
Hiv/aids: är det ett bortglömt problem, eller är det en dold sjukdom? Är vår taktik att den kommer att försvinna om vi inte talar om den? Nåväl, det fungerar inte på det sättet. Frågan är då om vi har blivit passiva? Tar vi för givet att vi har övervunnit detta problem, att det inte finns behov av åtgärder eller att det är ett problem för andra, för vissa riskgrupper? Att de därför måste ta itu med det, medan vi inte behöver oroa oss? Människor kanske tänkte så tidigare, men det gläder mig att det inte är så i dag. Vi vet nu att detta är ett samhällsproblem. Kanske samhället betalar nu för vår tidigare passivitet, och det är nu dags att vidta nya effektiva åtgärder för att ta itu med detta problem.
De flesta av er känner till hur frustrerad jag är över att människor i Europeiska unionen, där vi har den högsta utbildningsnivån i världen, den bästa hälsovården och den högsta levnadsstandarden, fortfarande dör på grund av att de väljer fel livsstil. Genom våra ansträngningar för att säkerställa ett förebyggande försöker vi ta itu med detta. För mig är det frustrerande, och till och med genant, att vi fortfarande efter 20 eller 25 år måste diskutera samma hiv/aids-frågor. Vi måste fortfarande diskutera samma åtgärder som ska vidtas, åtgärder som nu borde vara standard och rutin i Europeiska unionen. Vi måste fortfarande förklara att användningen av kondomer helt enkelt är det mest effektiva sättet att skydda oss själva. Det är en enkel sanning. Vi måste också förklara att alla befinner sig i farozonen. Vi kan inte börja tala om för vissa grupper att det är deras problem och att de som inte befinner sig i riskgruppen inte behöver oroa sig. Vi måste fortfarande betona att enkla förebyggande åtgärder faktiskt skyddar.
Resultatet av Eurobarometerundersökningen är, som ni känner till, chockerande. En stor andel av befolkningen inom Europeiska unionen tror fortfarande att de kan smittas av hiv/aids genom att kyssas på munnen, dricka från samma glas eller använda samma toalettsits. Det är pinsamt att folk inte vet mer än så efter 25 år. Eller, ännu värre, att omvårdnaden av patienter som är hiv-positiva faktiskt skulle kunna smitta vårdpersonalen.
Jag anser att vi måste trappa upp våra ansträngningar. Det är nu ett problem för allmänheten, särskilt ungdomar och kvinnor. Ett stort antal ungdomar blev sexuellt aktiva efter att 1980-talets kampanjer hade upphört. Vi såg en enorm våg av kampanjer som gjordes av berömda personer - skådespelare, regeringschefer och sångare - som placerade detta problem i blickfånget och hjälpte till att uppmärksamma oss på hur man skulle hantera det. Tyvärr har detta upphört. Vi trodde att vi hade saker under kontroll, men det hade vi inte. De nya generationerna som växer upp är okunniga. Jag är därför tacksam mot det tyska ordförandeskapet, hälsoministern och förbundskanslern själv för att de åter riktar uppmärksamheten mot denna sjukdom och de enkla sätt som vi kan skydda oss på.
Samtidigt är det oerhört viktigt att investera i forskning, och kommissionen gör det. Det är viktigt att investera i läkemedel - jag ska inte upprepa det som redan har sagts - och att se till att effektiva antiretrovirala läkemedel som alla har råd med finns tillgängliga. Detta är viktiga åtgärder som vi kan vidta. För det är något som vi prioriterar mycket högt, och som jag sa gläder det mig mycket att rådet och det tyska ordförandeskapet, och även parlamentet, ser på ärendet på samma sätt.
Vi kommer att återuppta och trappa upp våra kampanjer för att utbilda ungdomar. Vi kommer åter att uppmuntra till användningen av kondomer. Vi kommer att genomföra forskning när det gäller förebyggande åtgärder och läkemedel. Denna kommer att vara könsrelaterad, eftersom vi inser att det finns aspekter som skiljer sig åt mellan män och kvinnor, och vi kommer att anpassa vår forskning och våra ansträngningar för att ta hänsyn till denna verklighet. Jag har noterat punkten i betänkandet och instämmer i att vi, inom kommissionen, måste se till att vi samarbetar inbördes, med de individuella avdelningarna som ansvarar för fastställda områden, samtidigt som vi också behandlar ämnet som ett globalt problem. Vi vet att det påverkar grannländerna, men även utvecklingsländer, och vi ansvarar för att samarbeta med dem också.
Jag skulle vilja berömma föredraganden och parlamentet för betänkandet. Det tar verkligen upp alla de viktiga frågorna. Vi kommer att arbeta med dessa frågor. I vissa fall, som när det gäller avdelningsövergripande samarbete inom kommissionen, gör vi redan det. Vi kommer också att vidta åtgärder genom att utnyttja anslag och program. Under 2007 kommer vi till exempel att arbeta med att utveckla förbättrade metoder när det gäller att ta itu med riskfyllt sexuellt beteende hos ungdomar och förebyggandet av hiv/aids hos homosexuella och bisexuella män samt utveckla utbildningsprogram för vårdpersonal och icke-statliga organisationer för att förbättra behandlingen och omvårdnaden av människor som lever med hiv/aids.
För oss är detta något som vi prioriterar mycket högt. Det handlar inte bara om en politisk åtgärd eller en strategi. Det handlar om moraliskt plikt. Jag anser att systemet som helhet har svikit våra medborgare under de senaste 20 åren, och nu är det dags att återuppta våra ansträngningar och rätta till våra misstag.
Talmannen: Tack så mycket för ert tal, fru kommissionsledamot. Det innehöll känsla och engagemang, och det gick i linje med parlamentets intressen och krav.
Zita Gurmai : föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. - (HU) Hiv/aids, en av de farligaste sjukdomarna som finns i dag, känner inga gränser. Under de senaste två åren har antalet hivsmittade flickor och kvinnor ökat i alla delar av världen, och i särskilt snabb takt i Östeuropa, Asien och Latinamerika. Åtgärderna mot denna epidemi kan därför inte inskränkas till EU:s territorium, utan det krävs ett omedelbart, globalt samarbete. År 2005 smittades närmare 5 miljoner människor av hiv över hela världen, och 3 miljoner människor avled till följd av aidsrelaterade sjukdomar. Av dessa var omkring en halv miljon barn.
Den andra växande riskgruppen är kvinnor, eftersom allt fler smittas av hiv-viruset utan att veta om det, och de i sin tur blir bärare av detta virus som de sedan kan föra över till sina barn. I en strategi för att bekämpa hiv/aids bör skyddet av kvinnor och barn utgöra den viktigaste delen. De mest effektiva verktygen i denna kamp är förebyggande, information, verktyg för allmän utbildning och en ökad användning av de mest lämpliga distributionskanalerna, insamling av uppgifter, forskning och tidig diagnos och behandling. Vi måste säkerställa att alla personer, oberoende av ålder och kön, utan undantag får tillgång till hälso- och sjukvård av hög kvalitet.
Antonios Trakatellis: för PPE-DE-gruppen. - (EL) Herr talman! För att stoppa hiv/aids-infektionen i EU och våra grannländer behövs en integrerad strategi som främjar förebyggande åtgärder, både på gemenskapsnivå och i dessa länder, men enligt min uppfattning också på en världsomfattande skala.
Antalet människor som smittas av aids och antalet som lever med aids ökar ständigt, och varje dag registreras 12 000 nya infektioner över hela världen. Det finns inget vaccin mot sjukdomen, och än så länge har ingen terapeutisk behandling visat sig vara framgångsrik.
En integrerad strategi måste, för att anknyta till det som Hippokrates en gång sa: ”att förebygga är bättre än att bota”, bestå av att främja ett effektivt förebyggande. Förebyggande kan ske med hjälp av allmänhetens medvetenhet - som kommissionsledamoten nämnde - och därför kan alla nödvändiga förebyggande åtgärder vidtas.
Vidare måste vi vidta vissa åtgärder för att få ett slut på fördomar relaterade till just denna sjukdom. Människor som är hiv/aids-smittade drabbas ständigt av intolerans och diskriminering. Vid sidan av arbetet för förebyggande måste vi naturligtvis främja områdena forskning och innovation, som kommer att möjliggöra nya mediciner och eventuellt vaccin.
Avslutningsvis vill jag tacka Georgs Andrejevs för hans fantastiska arbete. Vi har haft ett utomordentligt samarbete, och det tackar jag honom för. Jag tror att vi med detta betänkande kan utarbeta en alldeles utmärkt strategi för förebyggande, både inom Europeiska unionen och på en världsomfattande skala.
Dorette Corbey: för PSE-gruppen. - (NL) Herr talman! Aids fortsätter att vara en tragedi, inte bara i utvecklingsländer utan också i Europa, inte bara bland homosexuella och narkomaner utan också bland heterosexuella och de som är fullständigt avhållsamma, och därför vill jag tacka vår föredragande varmt. Georgs Andrejevs har lagt ned mycket arbete och skrivit ett utmärkt betänkande.
Vår grupp måste göra allt vi kan för att sätta stopp för aidsepidemin, och vi måste investera med detta i åtanke. Vi måste först och främst investera i människor, i kvinnor. Vi måste ta förebyggandet på allvar. Vi måste ta kvinnors, ungdomars, sexarbetares och narkomaners verklighet på allvar, och använda denna verklighet som grund. Det är av största betydelse att det tillhandahålls bra information i skolor och på sjukhus, den sortens information i vilken människors moraliska val behandlas med respekt. Den bör också innehålla information om alla sexuellt överförbara sjukdomar, eftersom dessa ökar mottagligheten för aids.
För det andra måste vi investera i nya produkter, i mikrobicider, i produkter som ger kvinnor möjlighet att skydda sig mot aids, i mediciner och i vaccin, och i mer miljövänliga mediciner. Vi måste se till att kondomer blir mer allmänt tillgängliga för män och kvinnor.
För det tredje måste vi investera i politisk innovation. Vi måste omedelbart övervinna de hinder som finns. De grupper som är i störst behov av mediciner och vaccin har ofta inte råd med dem. Orsakerna till detta är de höga utvecklingskostnaderna för mediciner och den relativt korta återvinningstiden, som leder till att nya mediciner har oöverkomliga priser. Vi måste ta itu med dessa problem och det allmänna ansvar som hör samman med dem. Det finns lösningar på denna situation, exempelvis fler partnerskap mellan den offentliga och den privata sektorn för att utveckla aidsmedicin och -vaccin, vilket skulle kunna sänka kostnaderna i viss grad, samtidigt som vi också bör använda alla de möjligheter vi har för att upphäva patenträtter i allmänhetens intresse, något som avtalen om handelsrelaterade immateriella rättigheter (TRIPs) anger tonen för.
Vad som slutligen behövs om oumbärliga mediciner ska bli tillgängliga för kampen mot aids är bättre förhandlingar med läkemedelsindustrin, något som kommissionen kan spela en nyckelroll i, och jag stöder med glädje föredragandens ändringsförslag med detta syfte.
Marios Matsakis: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman, fru minister, herr kommissionsledamot! Jag vill gratulera professor Georgs Andrejevs till hans utmärkta betänkande. Aids är ett stort hot mot den globala hälsan, och märkligt nog blir hotet allt större allteftersom behandlingen av de drabbade förbättras, eftersom patienternas överlevnadsgrad ökar med förbättrad behandling och gruppen smittade därmed växer.
Jag vill bara passa på att uppmärksamma en aspekt: smitta som beror på narkotikamissbrukares användning av infekterade nålar. Många tusen smittas på grund av detta varje år. Detta problem kan lösas enkelt åtminstone i EU:s medlemsstater, om bara regeringarna kunde förstå det enkla faktum att narkotikaberoende är en sjukdom, inte en straffbar gärning, och därför borde ordentliga åtgärder vidtas så att narkotikaberoende individer ges rena, icke infekterade nålar att använda i behandlingen av deras sjukdom. Detta borde göras under ordentlig medicinsk kontroll och övervakning och utan polisens eller rättsinstansernas inblandning. Jag hoppas att regeringarna till sist kommer att använda det sunda medicinska förnuftet, och inte en polisiär slägga, för att ta itu med narkotikaberoende sjuka människor.
Det intresserar mig att höra kommentarerna från kommissionen och ministern i denna fråga.
Bogusław Rogalski: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Det gläder mig att få tala inför kammaren under denna betydelsefulla debatt om ett av den moderna tidens allvarligaste problem och hot: kampen mot hiv och aids.
Samhället verkar i dag ha blivit ganska blaserat när det gäller hiv/aids-frågan. Problemet uppmärksammas inte tillräckligt, och man investerar inte tillräckligt i frågan i relation till hotets allvar och omfattning. Och verkligheten är en tydlig kontrast till detta: nästan 40 miljoner människor över hela världen är smittade med hiv-viruset, och över 95 procent av dem bor i utvecklingsländer. Detta faktum borde föranleda oss att ge mer stöd till dessa länder. Det som är mest oroande är att mer än hälften av de nya hiv-fallen finns bland personer under 25 år. Antalet fall i Europeiska unionen och dess grannländer ökar i en oroande takt. Vi bör också komma ihåg att de personer som är mest mottagliga för hiv-infektion är narkomaner, invandrare och män som har sex med män. Alla dessa grupper kräver extra omsorg och stöd. Det är anledningen till att det är så viktigt att alla institutioner och organisationer som stöder säkrare livsstilar och undvikandet av risker inkluderar kampen mot hiv i sina program. Det är också viktigt att kommissionen använder sin grannskapspolitik för att nå hotade områden i länder som gränsar till EU, med särskild fokus på Kaliningradenklaven, där hotet också ökar med oroande hastighet. Men det vi borde fokusera mest på är tydliga informationskampanjer om hiv-infektion, eftersom detta är det viktigaste sättet att hejda denna moderna farsot på. Jag vill återigen understryka att det bara är förebyggande av och utbildning om hiv, i synnerhet bland ungdomar, som kan bidra till att avstyra en epidemi i global skala.
Umberto Guidoni: för GUE/NGL-gruppen. - (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Aids är inte på långa vägar en besegrad sjukdom. Antalet nya fall fortsätter att öka, och sjukdomen har antagit proportionerna av en global epidemi. Det som är mest oroande är att hälften av alla nya fall drabbar personer under 25 år.
I Europa tror över 50 procent av befolkningen att man kan smittas av aids genom en kyss. Därför behövs informationskampanjer som skrivs på ett vetenskapligt korrekt språk och som tillhandahåller tydlig information till befolkningen om förebyggande, metoder att skydda sig på och riskfyllt beteende.
Alla former av isolering måste bekämpas, genom att politik och program utarbetas för främjande av social integration och tillgång till arbetsmarknaden för personer som bär på detta virus. Det behövs också offentliga medel till främjande av verksamhet för forskning och utveckling där det fokuseras på behov inom folkhälsan, där alla har tillgång till forskningsresultaten, inklusive de fattigaste patienterna.
De mediciner som behövs för att rädda miljontals liv får inte behandlas som vanliga varor som styrs av marknadens krav. Vi måste, precis som det står i betänkandet, garantera alla människors rätt till hälso- och sjukvård och tillgång till mediciner.
Irena Belohorská: (SK) Jag vill börja med att tacka föredraganden för ett detaljerat betänkande som täcker alla aspekter av kampen mot denna lömska sjukdom. Det är beklagligt att Europeiska centret för epidemiologisk övervakning av aids (EuroHIV) saknar nationella uppgifter från Spanien och Italien, fastän centret betraktar dem som de två länder med flest fall av sjukdomen, och trots att det uppskattade antalet personer som bär på detta virus nästan är tre gånger så högt som den officiella siffran. Slovakien beräknas t.ex. ha tio gånger fler smittade personer än vad den officiella statistiken visar.
Det är förståeligt nog svårt att få precisa siffror, eftersom det också finns personer som vägrar att behandlas och som håller sig borta från all sjukvård. Lagstiftningen löser inte detta problem, och trots risken för infektion kan ingen tvinga en person till behandling. Ofta är det till och med svårt att fastställa källan till infektionen. I fråga om syfilis är det enkelt att identifiera en person som bär på smittan. När det gäller hiv tar detta mycket lång tid. Jag stöder kommissionsledamot Markos Kyprianous betoning på svårigheten när det gäller forskning och hans ansträngningar att se till att behandling ges inom ramen för det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling.
Michael Cashman : föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. - (EN) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att gratulera föredraganden till hans arbete med detta oerhört viktiga betänkande.
Får jag först säga att aids och hiv naturligtvis inte är fördomsfulla i sig själva. Det drabbar alla som direkt utsätts för antingen användning av dåligt behandlat blod, som ofta är smittat och överförs, osäkert sex eller felaktig användning av nålar för att bara räkna upp några exempel.
Men det som vi måste ta itu med är hur vi ska förebygga spridningen. Det verkar som om frågan om information och utbildning i helhet står högst upp på dagordningen. Vi måste informera människor om hur de kan skydda sig. Vi måste informera människor om deras rättigheter och om tillgång till läkemedel. Samtidigt måste vi skapa ett fullständigt förfarande för att öka medvetenheten i samhällen och hos individer som inte själva känner sig hotade eller inte tror att de kommer att drabbas av aids och hiv.
När vi ser närmare på Afrika, där miljoner och åter miljoner liv ödeläggs, och när vi ser på Europa, där alltfler ungdomar smittas av hiv-viruset, får vi inte bara granska tillgång till behandling, utan också kostnaden för behandling. Vi måste göra allt i vår makt för att minska kostnaden för behandling och göra den tillgänglig för alla.
Till dem som påstår att användningen av kondomer inte är ett effektivt sätt för att hindra överförandet av hiv-viruset vill jag säga att de gör stor skada och faktiskt kostar oss liv. Kondomer fungerar. Byte av nålar fungerar. God praxis fungerar, och det räddar liv. Och de som förespråkar avhållsamhet? Ja, om avhållsamhet kan fungera i sexuella förhållanden, så gör det naturligtvis det. Men om avhållsamhet inte är ett alternativ? Den unga 14-åriga flicka som våldtogs på landsvägen i Afrika: har hon ett val? Nej. Hon har inget val. Och det är här som det är så viktigt med utbildning och medvetenhetshöjande arbete och att få ett slut på den diskriminering som fördärvar livet för de människor som lever med aids och hiv.
Slutligen, jag tror inte att hon citeras så ofta här i kammaren, men jag vill citera Madonna - det vill säga popstjärnan. Hon sa en gång att det är ett hjältedåd att komma ut och förklara sin sexualitet. Att komma ut och säga att man är hiv-positiv och hantera den diskriminering och den ilska som man lider av på grund av detta är att utnämna sig själv till en krigare: en krigare för att man utkämpar de slag som man vill att andra generationer aldrig ska behöva utkämpa igen.
Jag lovordar betänkandet, och jag lovordar parlamentet för det.
Åsa Westlund: Herr talman! Mellan 1998 och 2005 smittades enligt officiell statistik mer än 215 000 människor av hiv i EU. I Europa smittades nästan 650 000 personer. Många av dem var under 25 år.
På ett sätt gör detta mig väldigt matt och sorgsen. Det gör mig också väldigt upprörd, eftersom detta, precis som Kyprianou tidigare sa, sker helt i onödan. Dessa människor hade kunnat undvika att bli smittade. Därför är jag väldigt glad att vi idag har denna debatt. Jag är väldigt glad över det betänkande som vi skall rösta om och över att kommissionen och rådet har sagt sig vara villiga att prioritera dessa frågor.
Det går nämligen att komma åt den okunskap som har visat sig finnas om hur hiv och aids smittar. Detta visar bara att vi måste satsa ännu mer på information och på öppenhet om sexualitet överhuvudtaget. Vi måste våga prata om jämställdhet och sexuellt självbestämmande. Att det framför allt är de mest utsatta grupperna i samhället som drabbas av hiv och smittspridningen visar att vi måste jobba på nya sätt för att verkligen nå alla grupper i samhället. Att det är utsatta grupper som drabbas ställer också vårt arbete mot stigmatiseringen av hivsmittade inför väldigt tuffa utmaningar. Vi måste prioritera detta väldigt, väldigt hårt.
Jag är också väldigt glad över att man i betänkandet lyfter fram stödet till den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria. Det är ett väldigt viktigt arbete som jag hoppas att vi kan stödja mera. Jag är också väldigt glad över att betänkandet och flera ändringsförslag pekar på betydelsen av att bekämpa tuberkulos och hiv parallellt. Jag är tacksam över det arbete som vi har lovat att tillsammans utföra för att motverka denna helt onödiga smittspridning.
Karin Scheele: (DE) Herr talman! Det som gör dagens debatt om kampen mot hiv/aids inom Europeiska unionen och i dess grannländer så viktig är att till och med vi i parlamentet ibland glömmer bort fakta om sjukdomen.
Hiv/aids fortsätter att vara en hotfull sjukdom, inte bara i afrikanska länder utan också i våra egna medlemsstater och i våra grannländer. Andelen personer som smittats med hiv ökar, och man beräknar att antalet smittade personer är tre gånger högre än den officiella siffran - vilket har sagts ett flertal gånger tidigare i dag.
Det är dock bra att alla EU:s institutioner återigen har talat för en effektiv kamp mot denna hotfulla sjukdom, och jag kan inte göra annat än att dela kommissionsledamot Markos Kyprianous frustration över att få se uppgifter som dessa om antalet nya infektioner och över sådan missvisande information efter de många år som vi trott att de yngre generationerna hade tagit till sig budskapet. Vi måste organisera informationskampanjer, inte bara för att förhindra att fler smittas med hiv, utan också för att förhindra att människor som har smittats brännmärks och för att ge människor den kunskap som behövs, för det är ganska otroligt att det fortfarande finns människor som tror att man kan smittas genom kyssar eller från ett vattenglas, och det är på detta område för utbildning och förebyggande som det görs alldeles för lite, som åtgärder måste inledas.
Jag slutar aldrig att förfäras över det bemötande som vissa religiösa grupper ger utbildning och informationskampanjer som stöds av de berörda ministrarna i vissa medlemsstater, och också här måste vi klart och tydligt visa den politiska flaggan.
Vad som bland annat står på spel är efterlevnaden av EU:s lagstiftning som den är utformad. Det finns ett direktiv i vilket normer för kvalitet och säkerhet för insamling, hantering och distribution av mänskligt blod fastställs, och vi måste se till att alla medlemsstater genomför det till fullo, inte minst för att skydda sina egna medborgare.
Ulla Schmidt: Herr talman! Jag vill tacka alla Europaparlamentets ledamöter, och också kommissionen, för den debatt som vi har haft i dag, som mycket tydligt visar hur våra gemensamma åtgärder för att göra allt vi kan för att hålla antalet personer som smittas med infektionen så lågt som möjligt, och för att säkerställa en obegränsad tillgång till behandling för personer som bär på infektionen, i mycket hög grad är beroende av att ämnet inte blir tabubelagt och av att de drabbade inte brännmärks och diskrimineras.
Det gläder mig att det har förklarats, både här och vid den stora konferensen i Bremen, att hiv/aids måste placeras överst på dagordningen, för jag är fast övertygad om att om stats- och regeringscheferna måste ta till sig denna fråga för att vi överallt, inte minst i våra grannländer, ska kunna säkerställa skapandet av den infrastruktur som krävs om samarbetet med det civila samhället och, framför allt, med drabbade ska ge resultat och om de saker som det har hänvisats till verkligen ska kunna uträttas.
Det första som måste göras är att fundera över förebyggande och information och ställa oss själva frågan hur vi ska få fram budskapet till ungdomar, till invandrare och till dem som har svårt att få tillgång till den, som t.ex. de kvinnor som har tvingats till prostitution. Detta kan bara göras genom nära samarbete mellan de som har politisk makt och de inom det civila samhället som tar på sig ansvaret och samarbetar med oss, och omnämnandet av tvång till prostitution klargör att detta inte bara handlar om hälsopolitik, för regeringarna måste göra allt de kan för att skydda kvinnor.
För det tredje är förebyggande bara möjligt om vi talar öppet om hur smittan kan överföras, och det skulle mycket väl kunna leda till att vi i våra egna länder antar en narkotikapolitik som inte kriminaliserar narkotika, för fastän det måste vidtas åtgärder, även genom lagen, mot knarklangare måste de som blivit sjuka till följd av sitt beroende garanteras sådana saker som tillgång till rena nålar och till stöd och tjänster. Allt detta spelar en viktig roll i denna fråga. Detta är långtifrån en enkel väg att ta, inte minst i länderna runt omkring oss, där medlemsstaterna och deras regeringar anklagas för att själva agera langare och uppmuntra narkotikaberoende - ett tabubelagt ämne i många länder - genom att anta en sådan politik.
Det är av den anledningen som jag blev väldigt glad i Bremen över att se att ministrarna från de nya östeuropeiska medlemsstaterna var villiga att tala mycket rakt om dessa saker, för denna raka och öppna inställning till dessa problem, och avlägsnandet av tabut, är ett sätt att röra sig framåt i den riktning som vi alla hoppas kunna göra.
I och med detta har vi, om vi samlar bästa metoder på området för förebyggande och utbyter idéer, om vi investerar tillsammans i forskning och utveckling och antar denna sak, redan tagit ett steg framåt.
För det andra är jag starkt för att parlamentet, medlemsstaterna och kommissionen alla når insikten att en verklig kampanj mot hiv/aids också kräver den sortens infrastruktur i vilken hälso- och sjukvård möjliggörs samtidigt som de personer som får behandling finner kvalificerade personer att tala med under behandlingen.
För det tredje måste vi se till att tillgång till medicin till överkomligt pris kan garanteras i alla medlemsstater, genom att låta 10 procent av vårdbudgeten läggas på vaccin mot hiv och behandling.
Jag uppskattar det tillfälle som getts till denna debatt i dag, och det gläder mig att vi kommer att fortsätta ett nära samarbete för att ta itu med denna fråga, med tanke på de människor som lever tillsammans med oss och för att ungdomar ska kunna skyddas mot hiv/aids-infektion.
Markos Kyprianou: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka alla ledamöter och ministern för en mycket intressant debatt.
Som ni känner till var vårt motto i år för vår hiv/aids-kampanj ”Aids ... kommer ni ihåg mig?”. Tyvärr måste vi fortfarande påminna människor - inbegripet, måste jag tyvärr säga, beslutsfattare - om att denna sjukdom existerar.
Detta måste göras på flera sätt. För det första, när det gäller beslutsfattare upprepar jag det som ministern redan har sagt. ”Att lägga ut pengar på denna insats är inte en kostnad, det är en investering.” Vi måste påminna våra ledare och beslutsfattare om detta. För övrigt är det inte bara vår moraliska plikt mot våra partnerländer utanför Europa att ta itu med hiv/aids i grannländer och i utvecklingsländer, det är också en åtgärd i självförsvar. Vi måste använda alla praktiska argument för att övertyga de som fattar beslut.
Jag instämmer naturligtvis i att förebyggande är den viktigaste politiska åtgärden, eftersom det inte finns något botemedel för närvarande. Men förebyggandet kan göras mer effektivt genom utbildning och information. Det måste göras mycket på ett väl avvägt sätt: å ena sidan måste vi utbilda människor, särskilt ungdomar, i att detta är en farlig sjukdom. Det är inte som influensa: man kan inte ta antibiotika och sen försvinner den. Den skulle i slutändan kunna vara dödlig. Vi måste visa på sjukdomens risker, men inte på ett sätt som marginaliserar, stigmatiserar eller diskriminerar de smittade. Stigmatisering hindrar också behandling av sjukdomen, eftersom människor är rädda för stigmat. Folk går inte och testar sig och förblir ovetande om att de är smittade. Det slutar med att de smittar andra och inte söker behandling själva.
Det är en delikat balansgång, men det är vår uppgift, och vi måste göra det. Som man redan har nämnt är det beklagligt att ungdomar har osäker sex i dag. Som jag sa i mina inledande anmärkningar är användningen av kondomer något som vi måste fortsätta att påminna unga människor om: det är ett viktigt sätt för dem att skydda sig på. Avhållsamhet är något som borde grunda sig på moral och religiös övertygelse, inte fungera som en åtgärd mot sjukdomen, eftersom vi vill att människor ska känna till hur de skyddar sig om de beslutar sig för att ha sex. Alla är berättigade att ha sina moraliska övertygelser. De kan agera utifrån dessa, men utbildningen måste finnas där. De måste känna till hur man skyddar sig.
Som jag sa kommer vi också att särskilt betona forskning och utvecklingsåtgärder, i synnerhet skyddsåtgärder för kvinnor, och särskilt åtgärder som kvinnor kan vidta som inte kräver den manliga partnerns samtycke. Därför instämmer jag i hög grad i denna punkt i betänkandet.
Civilsamhället är en mycket viktig faktor för oss. Vi måste utveckla partnerskap - inte bara vi inom EU:s institutioner, utan också de europeiska medborgarna - så vi planerar ett mycket nära samarbete med civilsamhället, och vi har det redan. Vi upprättade ett forum för det civila samhället för hiv/aids-frågor 2005, och vi har gjort detta till en central aspekt i vårt arbete för att ta itu med hiv/aids inom EU. Forumet för det civila samhället höll faktiskt ett möte i går och ska mötas i dag i Luxemburg för att diskutera denna viktiga fråga. Det består av icke-statliga organisationer, kvinnogrupper, homosexuella och bisexuella män, prostituerade, intagna i fängelser, narkomaner. Vi måste innefatta hela samhället när det gäller att behandla denna fråga.
Jag håller med Marios Matsakis om att vi måste arbeta med att hantera frågan om narkotikaberoende personer och byte av nålar, eftersom jag instämmer i att det är en hälsofråga och inte handlar om brottslighet.
Vi har också nämnt Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar, det instrument som vi skapade tillsammans och som borde utgöra en mycket effektiv mekanism när det gäller övervakning och behandling av detta viktiga problem. Jag anser därför att denna debatt, och förhoppningsvis blir det fler, inte bara kommer att bidra till att dra till sig uppmärksamheten från alla de som måste fatta rätt beslut, utan också kommer att hjälpa europeiska medborgare att få information om den fortsatta existensen av detta problem. På kommissionens vägnar kan jag försäkra er om att detta kommer att stå kvar överst på vår politiska dagordning.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Jag anser att det är på sin plats att återigen gratulera Georgs Andrejevs till det utomordentliga betänkande som han har utarbetat och säga att denna debatt har varit en av de mest tillfredsställande debatter som vi har fört under den senaste tiden, då den visar på stor harmoni mellan rådet, kommissionen och parlamentet. En debatt som visar på engagemang och som jag anser ger hopp när det gäller hur Europeiska unionen som helhet bör agera i fråga om interinstitutionella åtgärder i förhållande till ett problem som står i förgrunden av allas bekymmer.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 142 i arbetsordningen)
Véronique Mathieu: skriftlig. - (FR) Aids är den största epidemin i historien, och den påverkar alla regioner, alla sociala sektorer och alla åldersgrupper. I dag smittas en person var sjätte sekund.
Europaparlamentet måste ge en nystart åt en kampanj som tappat farten, och jag välkomnar det initiativbetänkande som vi röstar om i dag.
Aids håller på att glömmas bort, men sjukdomen har inte glömt oss - den sprids huvudsakligen bland ungdomar, kvinnor, invandrare och inom de nya medlemsstaterna. Unga européer blir allt mindre vaksamma och verkar förväxla befintlig behandling med botemedel. Vi måste lägga detta på minnet: aids dödar fortfarande människor.
Sjukdomen känner inga gränser, och vår solidaritet måste, nu mer än någonsin, vara gränsöverskridande. Det är anledningen till att det gläder mig att man i betänkandet inte bara rekommenderar europeiska åtgärder på områdena för förebyggande, information och forskning, utan också internationella åtgärder genom grannskapspolitik och Tacisprogrammet.
Kampen mot aids är inte bara en kamp mot en epidemi. Den spelar också en roll i främjandet av hälso- och sjukvård och sexuella rättigheter, liksom av kvinnors rättigheter. Detta är inte bara en gemensam politisk åtgärd; det är en allmängiltig plikt.
Alessandro Battilocchio: skriftlig. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Uppgifterna om det nuvarande tillståndet i kampen mot aids är nedslående: över hela världen lever mer än 39 miljoner människor med hiv, och bara under 2006 smittades 4,3 miljoner människor av viruset. Uppgifterna som rör Europeiska unionen är också upprörande, för de visar på en betydande ökning av nya fall under de senaste sju åren.
Därför är det nödvändigt för såväl nationella som europeiska institutioner att anta en ny strategi så snabbt som möjligt. De måste fastställa förebyggande åtgärder som ska riktas till riskgrupper och upprätthålla informationskampanjer och kampanjer för utbildning om sexuell hälsa i skolorna, eftersom hälften av alla nya fall drabbar personer under 25 år. Europeiska unionen och det internationella samfundet har en plikt att garantera tillgång till medicin och behandling till överkomliga priser över hela världen, också i de fattigaste länderna, genom att bekämpa läkemedelsföretagslobbyn, och att genomföra forskning för en så snar produktion som möjligt av nya, innovativa antiretrovirala mediciner, vaccin och mikrobicider.
I ljuset av dessa uppgifter uppmanar jag alla medlemsstater som ännu inte har gjort det, bland andra Italien, att frigöra de medel som utlovats den globala fonden. Den italienska regeringen bör ge sitt ekonomiska bidrag, som i detta fall är 260 miljoner euro, till den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria så snart som möjligt.
(Sammanträdet avbröts kl. 11.50 och återupptogs kl. 12.00.)
| sv |
11. Multilateralt avtal om inrättande av ett gemensamt europeiskt luftrum (omröstning)
- Resolutionsförslag
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet
| sv |
Avtalstexter översända av rådet: se protokollet
| sv |
Stärkandet av OSSE - en roll för EU (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är rådets uttalande om stärkandet av OSSE och EU:s roll.
Olivier Chastel: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har äran att tala inför er på uppdrag av den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Catherine Ashton.
Som ni vet kommer stats- och regeringscheferna i de 56 deltagarländerna i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) om tre veckor att sammanträda vid ett toppmöte i Astana. Detta datum - 35 år efter slutakten från Helsingfors, 20 år efter Parisstadgan för ett nytt Europa och 11 år efter toppmötet i Istanbul - och den plats som valts i Kazakstan vittnar om händelsens betydelse.
OSSE söker nya impulser. Vissa har tvivlat på organisationens relevans. Tvister mellan de deltagande staterna, dess oförmåga att övervinna de sista resterna av det kalla kriget och de frysta konflikterna har gradvis förlamat den och urholkat dess trovärdighet. President Medvedevs vädjan i juni 2008 om att den europeiska säkerhetsstrukturen ska ses över och grundas på ett fördrag, fick inte bara ett positivt gensvar utan gav också ny livskraft åt dialogen inom OSSE och satte i gång Korfuprocessen. De debatter som förs inom OSSE har, utan att utesluta andra relevanta forum för säkerhet, bidragit till att återupprätta förtroendet. EU och dess medlemsstater har spelat en central roll i detta avseende, och den rollen har även betonats och fått stöd i Libor Roučeks resolutionsförslag. Konferensen för översyn, vars sista fas kommer att äga rum i Astana, har utgjort en grund för att strukturera nästa toppmöte.
Våra företrädare i Wien förhandlar för närvarande om det slutliga dokumentet, som de kommer att lägga fram för de olika stats- och regeringscheferna. Detta dokument kommer att bestå av tre delar: dels en bekräftelse av OSSE:s principer, regler och åtaganden, dels de gemensamma utmaningar vi står inför samt våra prioriteringar, och slutligen en viktig aspekt för EU: en handlingsplan. Det slutliga dokumentet måste vara tillräckligt tydligt för att alla våra medborgare ska kunna förstå det.
EU:s mål, som delas av andra deltagande stater, är att återupprätta OSSE som en säkerhetsgemenskap som omfattar den stora euroatlantiska och eurasiska regionen, en gemenskap som är enad, utan skiljelinjer, vars medborgare lever i frihet och fred, där tvister löses på fredlig väg och där de gemensamma principer, normer och åtaganden som utgör OSSE:s regelverk respekteras. Det är detta mål som måste sättas upp vid toppmötet, det mandat som måste levereras - och handlingsplanen utgör en färdplan för att uppnå detta mål.
Som betonas i detta resolutionsförslag måste handlingsplanen skapa en balans mellan de tre dimensionerna för att skydda det globala, kooperativa säkerhetsbegrepp som präglar OSSE och göra det unikt. EU kommer att se till att handlingsplanen i alla tre dimensioner återspeglar de prioriteringar som angavs av utrikesministrarna vid deras möte i juni 2010.
När det gäller den politisk-militära dimensionen har uppmuntrande framsteg gjorts i diskussionerna om Wiendokumentet om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder. Vissa framsteg kan hänföras till toppmötet. Vad gäller fördraget om konventionella styrkor i Europa (CFE) är det absolut nödvändigt att dess livskraft återställs. Förhandlingarna har kommit en bra bit på väg, och det är upp till stats- och regeringscheferna att driva på för att de ska kunna fortsätta.
OSSE:s kapacitet inom alla tre dimensioner måste förstärkas så att OSSE på ett bättre sätt ska kunna fullgöra sin uppgift inom områdena tidig varning, konfliktförebyggande, krishantering och återuppbyggnad.
De konkreta förslag som har lagts fram av unionen och dess samarbetspartner ligger på bordet. För att kunna skapa en säkerhetsgemenskap måste vi lösa den problematiska frågan om konflikterna i Transnistrien, Nagorno-Karabach och Georgien, som fortfarande hotar att blossa upp, vilket händelserna 2008 visade. Bristen på framsteg undergräver förtroendet, och toppmötet måste ge en möjlighet att göra ett gemensamt politiskt åtagande om att lösa dessa konflikter, öka insatserna i den riktningen och befästa detta åtagande med en färdplan.
När väl den frågan är löst måste OSSE blicka framåt och kombinera sina insatser med andra relevanta internationella organisationer för att bemöta nya gränsöverskridande hot. Dessa hot är bekanta nog för att jag inte ska behöva räkna upp dem här, och EU hoppas även att frågan om energitrygghet kommer att hanteras inom ramen för konfliktlösning.
Inom ramen för OSSE måste nya impulser ges till den ekonomiska och miljömässiga dimensionen, det måste finnas ett större engagemang för gott styre och öppenhet, och vi måste få ett säkrare svar på den säkerhetsutmaning som utgörs av energiförsörjningen i samband med klimatförändringarna.
De mänskliga rättigheterna, de grundläggande friheterna, demokratin och rättsstatsprincipen utgör grundvalen för de värderingar och principer som säkerhetsgemenskapen kommer att byggas på. Det räcker inte att upprepa deras giltighet. Det är absolut nödvändigt att stärka dem och befästa deras tillämpning. Stats- och regeringscheferna kommer att få ta del av möjliga vägar framåt inom detta område: effektivare översyn och genomförande av åtaganden samt uppföljning av rekommendationer från OSSE:s institutioner. För EU är den mänskliga dimensionen av särskild betydelse eftersom den ligger till grund för ”samexistensen” både för medborgarna och medlemsstaterna. Unionens fokus ligger på att öka pressfriheten och på betydelsen av fria och demokratiska val i OSSE-området. Den roll som kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter har bör stärkas i detta avseende, och dess självständighet bör bevaras. De medel som krävs för att stärka den höga representantens arbete för att främja mediernas frihet måste också garanteras.
Andrzej Grzyb: Herr talman! Vi har fått information från den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik, och samtidigt har vi också den resolution som har utarbetats av Libor Rouček, där det står att Korfuprocessen har gett OSSE ny energi, vilket Olivier Chastel, talesman för den höga representanten, också har bekräftat i sitt uttalande.
Jag skulle vilja säga att OSSE är och kan fortsätta att vara en mycket viktig institution för att lösa regionala konflikter genom att ta itu med frågor som rör nationella minoriteter och stödja demokratiseringsprocessen i medlemsstaterna. Vi bör också vidmakthålla balansen mellan OSSE:s tre dimensioner - den politisk-militära dimensionen, den ekonomiska och miljörelaterade dimensionen samt den mänskliga dimensionen. Den traditionella uppfattningen av säkerhet, så kallad ”hard power”, som handlar om att garantera säkerheten genom närvaron av militära styrkor eller stabiliserande krafter, är lika viktig som säkerheten inom områdena ekonomi, sociala aspekter, livsmedel eller ekologi. OSSE bör lägga större vikt vid åtgärder på dessa områden.
Jag vill här betona den roll som kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter spelar för demokratiseringen, t.ex. när det gäller valobservationer och att göra rekommendationer i betänkanden, vilket redan har nämnts. OSSE kommer att kunna spela en större roll bara vi stärker organisationen, t.ex. genom att ge större stöd till ODIHR.
Jag vill också betona att OSSE:s positiva roll inte bara gäller dess arbete som medlare utan även när OSSE leder sin egen verksamhet. OSSE för oss också närmare de stater som innehar det roterande ordförandeskapet. Jag kan t.ex. nämna det nuvarande ordförandeskapet, som innehas av Kazakstan och som bl.a. har åstadkommit en lösning av krisen i Kirgizistan och en medling mellan Turkmenistan och Uzbekistan. Vi inser dock att det finns en bristande respekt för de mänskliga rättigheterna i Kazakstan, vilket bl.a. rapporteras av organisationer som övervakar mänskliga rättigheter.
På toppmötet i Astana i december bör man anta en handlingsplan som kan leda till färdigställandet av en stadga för en säkerhetsgemenskap i OSSE-området. En sådan plan är också av intresse för medlemsstaterna i EU. Jag vill uttrycka mitt starka stöd, både för den ståndpunkt som har presenterats och den resolution som har lagts fram av Libor Rouček.
Libor Rouček: I år firas trettiofemårsminnet av slutakten från Helsingforskonferensen. Helsingforsprocessen har bidragit till viktiga historiska förändringar i Europa. En kontinent som tidigare delades av andra världskriget och kalla kriget lever nu i fred och samarbete. Medborgarna i de flesta länder bakom den gamla järnridån kan fullt ut åtnjuta sina mänskliga, medborgerliga och demokratiska rättigheter och friheter.
Trots detta har dock inte alla målen i Helsingforsprocessen uppnåtts helt och hållet. I många regioner finns det fortfarande konflikter mellan grannländer och etniska grupper. Många länder har problem med införandet av medborgerliga rättigheter och demokrati. Dessutom utsätts alla medlemsstater i OSSE för nya utmaningar och hot mot säkerheten, exempelvis terrorism, organiserad brottslighet, människohandel och narkotikahandel samt hot mot energitryggheten, den miljömässiga säkerheten och nätsäkerheten.
Trettiofem år efter Helsingfors och elva år efter det förra toppmötet i Istanbul behöver OSSE nya impulser, förnyelse och reformer. En lämplig ram för att diskutera dessa reformer utgörs av Korfuprocessen som når sin kulmen vid det kommande toppmötet i december i Astana.
I sin resolution, som vi kommer att rösta om i morgon, har Europaparlamentet satt samman en rad förslag och idéer inför detta toppmöte. Vi föreslår t.ex. att en särskild plan om konfliktförebyggande, krishantering och återuppbyggnad efter konflikter bör diskuteras och antas vid toppmötet, liksom en handlingsplan med en färdplan för arbetet med en stadga för en säkerhetsgemenskap inom OSSE-området.
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa är, som redan har nämnts, en unik och integrerad del av den euro-atlantiska och eurasiska säkerhetsstrukturen med en bred medlemsbas som förenar länder från Vancouver till Vladivostok. Det unika med denna organisation ligger i att den sammanlänkar de politiska, militära, ekonomiska, miljömässiga och mänskliga dimensionerna av samarbetet. Europeiska unionen med sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, som förstärks genom Lissabonfördraget, bör utöka samarbetet mellan de två organisationerna, för endast genom sådant samarbete kan gemensamma mål uppnås.
Anneli Jäätteenmäki: för ALDE-gruppen. - (FI) Herr talman! Konferensen för säkerhet och samarbete i Europa var av historisk betydelse, OSSE är i dag en nödvändig och erkänd organisation för samarbete. Numera är OSSE ofta den organisation som tillåts komma in i krisdrabbade regioner där andra inte blir insläppta. OSSE är därför en oerhört viktig organisation, t.ex. i Centralasien, oavsett om det handlar om att stödja polisens arbete, förebyggande av narkotikamissbruk eller förbättrad gränssäkerhet.
Särskilt OSSE:s ”humanitära korg” är unik. Inom sitt verksamhetsområde har organisationen utvecklat modeller för arbetet med mänskliga rättigheter, kampen mot människosmuggling och kapacitetsuppbyggnaden i instabila stater. EU har för sin del fokuserat mer och mer på polisinsatser och användandet av halvmilitära karabinjärer i dessa. EU har verkligen en mycket kraftfull politik för utvecklingsbistånd. OSSE har också kunnat skapa ett tydligt samband mellan miljö och säkerhet i utvecklingspolitiken.
EU måste dra lärdom av detta, men framför allt kan EU lära sig av OSSE:s insatser i sin egen verksamhet. I allmänhet är OSSE på plats mycket tidigare eftersom organisationen har mer erfarenhet och kompetens och har mycket erfarna experter. Organisationen är så stark som medlemsstaterna vill att den ska vara. Samarbetet mellan OSSE och EU, den ömsesidiga respekten för varandra och det ömsesidiga erkännandet är alla mycket viktiga saker.
Reinhard Bütikofer: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman! Olivier Chastel sade att Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) söker en ny dynamik. Parlamentet vill hjälpa OSSE att hitta denna dynamik. Detta resolutionsförslag, som utarbetats under ledning av vice ordföranden, ger - och faktiskt med stöd från en bred majoritet i parlamentet - uttryck för en mycket progressiv ståndpunkt om OSSE:s roll.
OSSE har fått ny drivkraft från olika håll. Till exempel har de förslag som har lagts fram av Förenta staternas vicepresident utgjort ett mycket positivt bidrag. Men vi behöver nu en tydlig definition av målen i Korfuprocessen. Det är viktigt för det kommande toppmötet. Alla tre dimensioner i OSSE bör stärkas, särskilt kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter.
Men vi vill också vidta nya åtgärder. Det är värdefullt i detta resolutionsförslag. Till exempel väcks frågan om det bör vara möjligt för EU att ta på sig OSSE:s uppdrag i framtiden, inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. I fråga om Kirgizistan skulle det t.ex. ha varit mycket fördelaktigt om vi hade haft denna typ av möjlighet och hade kunnat göra något sådant där, exempelvis tillsammans med våra ryska samarbetspartner.
Det har också till exempel föreslagits - och Libor Rouček har redan nämnt detta - att man inom ramen för Korfuprocessen ska ha som mål att utarbeta en stadga för en säkerhetsgemenskap i OSSE-området. Det är rätt sätt att svara på agerandet från Ryssland, som anser det nödvändigt att förnya diskussionerna om den gemensamma säkerheten i det euroatlantiska området.
Jag är säker på att OSSE kommer att fortsätta att vara viktigt för den gemensamma euroatlantiska säkerhetsstrukturen, och jag hoppas att vi också kommer att bidra till att göra den framgångsrik.
Charles Tannock: för ECR-gruppen. - (EN) Herr talman! OSSE spelar en allt viktigare roll för att främja fred och stabilitet på vår europeiska kontinent. Det faktum att Förenta staterna, Kanada, Ryssland och många centralasiatiska länder också är fullvärdiga medlemmar ger organisationen stor trovärdighet och bredd - ”från Vancouver till Vladivostok”, som OSSE själv skryter med.
OSSE är snabbt på väg att göra anspråk på Europarådet som det viktigaste och mest relevanta forumet för att diskutera demokratin - med sin ODIHR-filial som stöder valövervakning - de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen i Europa. OSSE:s fältverksamhet i länder som Georgien och Moldavien bidrar i hög grad till att stabilisera samhällen som har traumatiserats av den senaste tidens tvister och frusna konflikter.
Kazakstans nuvarande ordförandeskap i OSSE har bidragit till att stärka organisationens profil och rikta vår uppmärksamhet på Centralasien, särskilt på frågan om säkerhet och kampen mot internationell terrorism.
Utan tvekan finns det många möjligheter att utveckla EU:s förbindelser med OSSE. Men jag hoppas att den höga representanten vid utformandet av detta partnerskap kommer att fästa vederbörlig vikt vid att undvika dubbelarbete för att inte slösa med skattebetalarnas pengar i en tid av åtstramning. Hon bör också överväga att samordna OSSE, EU och särskilt ESFP och Nato inom ramen för partnerskapet för fred.
Slutligen vill jag föreslå att de två organisationerna - Europarådet och OSSE - kanske skulle kunna överväga en sammanslagning. Det skulle kunna spara mycket pengar.
Helmut Scholz: för GUE/NGL-gruppen. - (DE) Herr talman! Min grupp välkomnar att Europaparlamentet efter flera år nu på allvar tar itu med frågan om OSSE och därmed huvudsakligen ger ett positivt svar på frågan om hur EU förhåller sig till OSSE, till de mål, värderingar och mekanismer som man enades om i Helsingfors och framför allt till de nuvarande uppgifterna. I ditt betänkande, herr vice talman, framgår tydligt att EU och OSSE inte är hemliga konkurrenter utan samarbetspartner som kan och måste använda sina individuella kompetenser och erfarenheter för att lösa de invecklade problemen i Europa.
Det finns två aspekter som jag särskilt skulle vilja lyfta fram med tanke på Astana. I Europa behöver vi en förnyad europaomfattande dialog om framtiden för vår kontinent från säkerhetspolitisk synpunkt, denna kontinent är större än EU och präglas fortfarande av stora säkerhetspolitiska obalanser. Korfuprocessen gör det möjligt att föra en strukturerad diskussion, och den bör utformas av medlemsstaterna så att man i slutändan når konkreta resultat i fråga om nedrustning och omställning av försvarsindustrin. På samma sätt som EU och OSSE behöver varandra på detta område kräver också frågorna om klimatskydd och energiförsörjning ett fördjupat strukturerat samarbete.
Mariya Nedelcheva: (FR) Herr talman, herr Chastel, mina damer och herrar! I mitt tal skulle jag vilja betona den nyckelroll som valobservatörsuppdragen har för att stärka våra förbindelser med Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och även mer allmänt för att stärka våra yttre åtgärder.
Att garantera respekten för medborgerliga och politiska rättigheter är en av EU:s grundläggande värderingar. I förlängningen är garanterandet av valförfarandets okränkbarhet avgörande för trovärdigheten i unionens yttre åtgärder. Eftersom både OSSE och EU sänder ut observatörsuppdrag har de allt att vinna på att samarbeta inom detta område.
Det förefaller mig därför som att inrättandet av Europeiska utrikestjänsten kräver att man utarbetar förfaranden som möjliggör ett nära samarbete mellan OSSE:s kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter och utrikestjänstens avdelning för valobservatörsuppdrag, för att på så sätt undvika risken för dubbelarbete och stärka EU:s yttre åtgärder i OSSE-området.
Detta samarbete bör äga rum före, under och efter utplaceringen av observatörer, eftersom ett uppdrag av hög kvalitet är ett uppdrag som är väl förberett, fungerar effektivt på plats och övervakas på ett korrekt sätt. När jag säger det vill jag upprepa Europaparlamentets betydelse i denna fråga: det faktum att direkt och demokratiskt valda företrädare för den europeiska allmänheten har möjlighet att observera val utanför EU:s gränser för att se till att de hålls på korrekt sätt är en avsevärd tillgång för EU som vi måste bevara till varje pris.
Slutligen erkänner man i den europeiska säkerhetsstadgan de ekonomiska och miljömässiga dimensionernas viktiga roll. Stabiliteten och säkerheten är ofta beroende av dem. Därför är det viktigt att mer effektivt lyfta fram OSSE:s och Europaparlamentets expertis på dessa områden; regelbunden användning och utveckling av ekonomiska fakta och miljöuppgifter utgör en ytterligare garanti för att vårt gemensamma uppdrag kommer att lyckas.
Stärkandet av valobservatörsuppdragen genom ökat samarbete mellan EU och OSSE, och genom att skicka i väg oss parlamentsledamöter till de berörda områdena, kommer att leda till en förstärkning av unionens utrikespolitik. Det är så vi verkligen kommer att kunna uppfylla de mål som fastställts i Lissabonfördraget.
Csaba Sándor Tabajdi: (HU) Herr talman! Jag vill gratulera dig till ditt initiativ, för vi vet alla att EU är den viktigaste och mest inflytelserika organisationen i Europa. Samtidigt har OSSE och Europarådet så stor erfarenhet inom många områden att om vi t.ex. skulle lägga ihop EU:s tyngd med OSSE:s erfarenhet av att hantera etniska konflikter så skulle den humanitära säkerheten kunna stärkas påtagligt i EU. På vilket område kan OSSE ge ett mervärde? Som jag nyss nämnde: i etniska konflikter, eftersom OSSE har en högkommissarie för nationella minoriteter, som medlar mellan majoritet och minoritet, och som har varit inblandad i lösningen av många etniska konflikter, samtidigt som vi vet att EU inte har något system för minoritetsskydd. Begreppet ”minoritet” har först nyligen införts i ingressen till Lissabonfördraget, och eftersom mina kolleger har nämnt frusna konflikter bör det påpekas att 90 procent av dessa är etniska konflikter. Med andra ord måste unionen bygga vidare på denna erfarenhet. Den måste t.ex. bygga vidare på OSSE:s stora antal program för den romska minoriteten. Jag vill rekommendera dessa till kommissionen och föreslå att OSSE:s erfarenheter på detta område ska beaktas när kommissionen utarbetar det övergripande ramdokumentet om strategin för romer.
Likaså måste man beakta OSSE:s Köpenhamnsdokument från 1992, som innehåller en bestämmelse för självständiga minoriteter som är giltig än i dag. Slutligen vill jag säga några ord om pressfriheten. När jag lyssnar till OSSE:s tjänsteman har jag lagt märke till att denne kritiserar EU:s medlemsstater långt djärvare än kommissionens företrädare när pressfriheten är begränsad. Detta är en av anledningarna till att jag stöder en institutionalisering av förbindelserna mellan EU och OSSE, eftersom detta ytterligare kommer att stärka Europeiska unionen, freden i EU och dess humanitära säkerhet. Jag tackar för er uppmärksamhet.
Heidi Hautala: (EN) Herr talman! Jag stöder verkligen det Reinhard Bütikofer sade om behovet av att vidmakthålla balansen mellan OSSE:s tre dimensioner, eller ”korgar”. Jag vill särskilt nämna att vi måste försvara den mänskliga dimensionen.
Det gläder mig mycket att man i betänkandet tar hänsyn till att det sittande ordförandeskapet, Kazakstan, måste uppmanas att respektera de mänskliga rättigheterna och OSSE:s grundläggande värderingar före toppmötet i Astana. Vi vet att situationen där är långt ifrån tillfredsställande. Det förekommer många allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, fruktansvärda fängelseförhållanden, etc.
Jag är också mycket glad över att se att betänkandet ger uttryck för uppfattningen att Europaparlamentet måste bli mer aktivt i den mänskliga dimensionen. Det är verkligen en anmärkningsvärd prestation att det civila samhället kan delta fullt ut, och vi måste stödja det parallella evenemang som det civila samhället kommer att organisera före toppmötet i Astana. Toppmötet får inte bli en ren PR-övning för Kazakstan.
Marek Henryk Migalski: (PL) Jag anser att vi som europeisk union bör stärka samarbetet med OSSE, särskilt när våra intressen är inblandade, t.ex. i Transnistrien eller Georgien inom ramen för Nicolas Sarkozys sexpunktsplan. Som Heidi Hautala sade bör detta samarbete också stärkas i människorättsfrågor.
Man bör emellertid också komma ihåg att EU är en separat enhet, och samarbetet med OSSE får inte leda till att vi blir föremål för beslut som fattas av OSSE, vars medlemskap som ni vet inte är begränsat till europeiska länder. Att godta ett fullständigt samarbete med OSSE skulle vara kontraproduktivt för EU. Vi bör ha ett nära samarbete, men vi bör ändå se till att hålla isär dessa två enheter.
Csaba Sógor: (HU) Sedan grundandet har Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa betraktat varning och förebyggande av potentiella konflikter som sin främsta uppgift. Högkommissarien för nationella minoriteter och högkommissariens kontor utför särskilda uppgifter i organisationens institutionella system, som syftar till att förhindra uppkomsten av ansträngda relationer mellan majoriteter och minoriteter. Detta är vad britterna kallar den tidiga varningens diplomati. Trots att lösningen på omtvistade frågor inom EU:s territorium i första hand garanteras av EU:s institutioner har OSSE i vissa fall en viktig roll att spela. Ett exempel på detta är den slovakiska språklagen, då högkommissarien för nationella minoriteter försökte medla mellan parterna. Med tanke på resultatet kan denna medling tyvärr inte beskrivas som framgångsrik. Lagen är fortfarande en källa till spänningar eftersom den är diskriminerande och strider mot andan i många internationella överenskommelser. Europeiska kommissionen för demokrati genom lag, även kallad Venedigkommissionen, har klart och tydligt slagit fast detta. Vi kanske hade varit närmare en lösning på denna fråga i dag om den oerhört viktiga institutionen OSSE hade förvarnat om konflikten och arbetat mer effektivt för att minska spänningarna.
Joe Higgins: (EN) Herr talman! OSSE, får vi höra, handlar om att främja politisk frihet, mediefrihet och mänskliga rättigheter. Olivier Chastel, får jag då fråga dig hur du får ihop det med att man ger Kazakstan ordförandeskapet för OSSE i år och den status det innebär att ha ett stort toppmöte i landets huvudstad, Astana, i december? Är du medveten om att de politiska rättigheterna i Kazakstan undertrycks på ett cyniskt sätt, att mediefriheten hindras och att de mänskliga rättigheterna rutinmässigt krossas?
Fackliga och sociala aktivister kastas rutinmässigt i fängelse på falska anklagelser. På ett besök i Kazakstan med delegationen i september fick jag avgörande bevis för den mest brutala behandling i fängelserna. För två veckor sedan rullade kommissionens ordförande José Manuel Barroso ändå ut röda mattan för den man som är ansvarig för dessa illdåd - president Nazarbajev - utan att yttra ett endaste ord av kritik. Varför, herr Chastel? Handlar det om järn- och stålaffärer? OSSE:s toppmöte i Kazakstan bör ställas in omedelbart om du menar allvar med att göra gemensam sak med de modiga förkämparna för mänskliga, demokratiska, politiska och sociala rättigheter och arbetstagares rättigheter i Kazakstan.
Olivier Chastel: Herr talman! Först vill jag tacka dig och alla talare för kvaliteten på denna debatt. Jag kommer naturligtvis att vidarebefordra era förslag till Catherine Ashton, särskilt de som rör rationaliseringen av resurser, användningen av hennes nya tjänst - Europeiska utrikestjänsten - och samarbete. Vidare kommer jag inte att upprepa vad jag sade inledningsvis i denna debatt. Många har redan tagit upp ett antal gemensamma frågor.
En särskild punkt nämndes: situationen för de mänskliga rättigheterna i Kazakstan. Ni gör rätt i att lyfta fram denna aspekt, och flera av er har gjort det i kväll. Det är en mycket viktig fråga för EU och vi tar upp den under vartenda möte vi har med de kazakiska ledarna. Behovet av att fortsätta arbetet vad gäller politiska rättigheter, sociala rättigheter och demokratisering nämndes - tvärtemot vad ni verkar hävda - under president Nazarbajevs senaste besök här.
Därför vill jag helt enkelt avsluta med att säga att toppmötet i Astana under Kazakstans ledning erbjuder våra högsta tjänstemän en viktig möjlighet att befria Europa från det förflutnas bördor, att engagera sig i byggandet av en säkerhetsgemenskap som sträcker sig från Vancouver till Vladivostok - som du påpekade, herr Rouček - och att reflektera över de nya uppdrag vi måste utföra i 2000-talets politiska och säkerhetsmässiga miljö.
Det gläder oss att parlamentet kan ge sitt stöd till EU:s och dess företrädares prioriteringar. Vi behöver detta tydliga stöd för att betona betydelsen av individens värdighet och av att ordna fria och rättvisa val, samordna insatserna mot gränsöverskridande hot och uppnå en harmonisk ekonomisk och social utveckling i en hållbar miljö. Jag hoppas att den politiska viljan att skriva ett nytt kapitel i OSSE:s rika historia kan förverkligas i Astana. Lita på att Europeiska unionen kommer att ta sitt ansvar där.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 11 november 2010, kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Krzysztof Lisek: Herr talman, mina damer och herrar! Europa måste ta itu med en ny dimension av problem som terrorism, digitala hot, människohandel och narkotikahandel. För att klara av dessa utmaningar måste vi utveckla ett effektivt system för att upptäcka hot och lösa konflikter. OSSE är den rätta platsen att föra en omfattande debatt på temat europeisk säkerhet. Det är ett av de största forum för utbyte av idéer om internationell säkerhet som tidigare har visat att det kan vidta effektiva åtgärder. Samtidigt har det dock på senare tid tyvärr visat sig att OSSE:s strukturer inte står i proportion till den moderna världens behov, t.ex. i fråga om den olösta konflikten i Kaukasien och den otillräckliga reaktionen på den konflikten i Georgien 2008. Det ligger i vårt gemensamma intresse att modernisera dessa strukturer så att de i framtiden kan bli ett redskap för att snabbt reagera på hot som uppstår. Man bör stärka OSSE:s resurser på detta område genom att ändra dess gamla åtgärdsmekanismer och skapa nya. Detta är det enda sättet att göra det möjligt för OSSE att arbeta effektivt för säkerheten i Europa och Eurasien. Med tanke på säkerheten i EU bör vi fortsätta den process som vi inledde under 2008 på Korfu. Med vårt stöd kan OSSE bli en betydande och effektiv kraft för lag och ordning i Europa och Eurasien. Jag välkomnar initiativet att stärka samarbetet mellan EU och OSSE.
Cristian Dan Preda: Jag välkomnar debatten om Libor Roučeks betänkande inför toppmötet i Astana i december, där vi hoppas att OSSE:s roll ska kunna stärkas. EU måste inta en tydlig ståndpunkt i förhållande till en organisation som kan spela en viktig roll för den regionala säkerheten och främja demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter.
I detta sammanhang anser jag att två viktiga frågor måste ställas. Den första gäller stärkandet av OSSE:s mänskliga aspekt. Mänskliga rättigheter och demokrati är av grundläggande betydelse efter Lissabon, och inrättandet av Europeiska utrikestjänsten ger möjlighet att utforma ett omfattande säkerhetskoncept. För det andra vill jag betona att Korfuprocessen måste fokusera mer på att lösa olösta konflikter, ett område där OSSE kan ge ett verkligt mervärde jämfört med andra regionala organisationer av detta slag.
Jag vill lyfta fram punkt 8 i Libor Roučeks resolutionsförslag, som fick ett brett stöd i utskottet för utrikesfrågor. Vi måste påminna om behovet av en varaktig lösning på konflikten i Transnistrien, med respekt för Republiken Moldaviens territoriella integritet och suveränitet. För att uppnå detta måste vi snabbt och utan några förhandsvillkor återuppta förhandlingarna i formen 5+2.
| sv |
Muntliga frågor och skriftliga förklaringar (ingivande): se protokollet
| sv |
13. Situationen i Republiken Moldavien
- Före omröstningen:
Hannes Swoboda: (DE) Herr talman! Av tekniska skäl kunde inte vi socialdemokrater underteckna den gemensamma resolutionen inom den tillåtna tiden utan vi undertecknade den senare. Hela gruppen står bakom den. Jag säger detta särskilt för våra rumänska kollegor, med Adrian Severin i spetsen.
- Före omröstningen om punkt 10:
Marian-Jean Marinescu: (EN) Herr talman! Jag skulle vilja föreslå följande muntliga ändringsförslag till punkt 10: Jag skulle vilja lägga till namnet Sergiu Mocanu. Texten skulle i så fall få följande lydelse: ”... arresteringar på politiska grunder, såsom i fallen Anatol Matasaru, Sergiu Mocanu och Gabriel Stati.”
| sv |
1 december, Världsdagen mot AIDS (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett uttalande av kommissionen om Världsdagen mot aids, som hölls den 1 december 2007.
Markos Kyprianou: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Vi får återigen tillfälle att diskutera detta allvarliga hälsohot i Europaparlamentet. Det är bara några månader sedan vi diskuterade gemenskapens handlingsplan på det här området. Vår oro gäller givetvis inte bara EU utan hela världen.
Vi är bekymrade över det tilltagande antalet människor som smittas, drabbas av och lever med hiv världen över. 33 miljoner människor är för många, som vi ser det. Vi vill därför vidta åtgärder inom EU men även samordna med alla andra internationella aktörer utanför EU för att ta itu med frågan på global nivå. Detta ligger också i linje med EU:s nya hälsostrategi, som bl.a. går ut på att EU ska spela en global roll på hälsoområdet.
Det finns en del områden vi kan koncentrera oss på. För det första, att förebygga smitta. Det är oerhört viktigt. Och samtidigt, att se till att alla ges möjlighet att testa sig och vid behov får tillgång till behandling och vård. För att åstadkomma detta måste vi öka medvetenheten. Detta är av mycket stor betydelse och ett område där vi ligger efter - jag återkommer strax till det. Sedan har vi den sociala stigmatiseringen. Det är ett av våra största bekymmer och fungerar på sätt och vis som en ond cirkel. Den sociala stigmatiseringen gör att människor inte vill testa sig och ta reda på om de smittats, och därför kan de smitta andra. De söker inte behandling och de testar sig inte, med alla negativa följder det får. Problemet är störst bland våra unga, och det är dem vi framför allt bekymrar oss för och inriktar oss på.
Våra studier och undersökningar visar att ungdomar verkligen har bristande kunskaper - man skulle kunna säga att det råder okunnighet om dessa hälsohot. Det är därför viktigt att på ett balanserat sätt, genom att informera utan att skapa panik men också utan att framkalla likgiltighet, visa att det handlar om en allvarlig sjukdom utan något botemedel men att man kan skydda sig, och vi kan visa dem hur det går till. Samtidigt måste vi tala om för våra ungdomar att de inte ska vara rädda för medmänniskor som smittats och har sjukdomen.
Eurobarometerundersökningarna vittnar om två ytterligheter. En del ungdomar tror att det inte är något att oroa sig för: man tar lite antibiotika och så går det över. Andra tror att man kan få sjukdomen bara genom att röra vid en smittad person eller genom att dricka ur samma glas eller kyssa en smittad. Vi ser alltså två extrema synsätt när det gäller detta hälsohot, och inget av dem främjar vårt syfte, att kontrollera spridningen och hindra att fler smittas.
Världsdagen mot aids är en betydelsefull dag när vi får tillfälle att diskutera och öka medvetenheten. Vi bör dock inte begränsa oss till denna enda dag, och det gläder mig därför att vi, åtminstone i EU, kontinuerligt kommer att diskutera dessa frågor. Men när det handlar om ungdomar måste vi komma ihåg att vi hade mycket aktiva, effektiva och aggressiva kampanjer på 1980-talet och lyckades nå målet med ökad medvetenhet. Sedan upphörde vårt arbete och vi glömde att en ung generation, en ny generation ungdomar blev sexuellt aktiva efter det att kampanjerna avslutats. En del av dem föddes faktiskt strax innan kampanjerna avslutades och hade ingen nytta av de insatser för att öka medvetenheten som gjordes då. Därför ser vi de resultat jag nyss nämnde. Vi vet att vi genom enkla budskap, enkla metoder, förebilder, kända personer, opinionsledare som föregår med gott exempel och förklarar hur situationen ser ut kan åstadkomma den medvetenhet vi vill ha.
Årets initiativ från vår sida var ett förslag till EU:s hälsoministrar om att samtidigt besöka skolorna och diskutera problemen med ungdomarna på Världsdagen mot aids, för att ta reda på vad de vet, berätta vad vi vet och utbyta synpunkter. Gensvaret var positivt: mer än hälften av medlemsstaternas ministrar gjorde som vi föreslagit.
Våra besök i skolorna - jag var också med - blev en tankeställare, med debatter och diskussioner med ungdomarna för att få reda på, i första hand, vad de vet och inte vet om sjukdomen, och även en del praktiska problem. De vet t.ex. att det bästa sättet att skydda sig är att använda kondom, men hur ska de få tag på kondomer? De är alltför generade eller oroliga eller blyga. Vi ser alltså en del praktiska aspekter som vi aldrig sett som problem eller trott att vi skulle stå inför i Europa. Ändå finns de där.
Eftersom vi vill tala med ungdomar på ett språk som de förstår har kommissionen också i år tagit initiativ till produktion av ett nytt tv-inslag om hur hivsmitta kan förebyggas. Det gjordes genom en tävling för ungdomar, och det vinnande bidraget var gjort av en polsk student. Vi producerade det och det sändes av flera tv-kanaler och användes även vid skolbesöken. Detta är en viktig strategi som vi måste följa: vi måste tala med ungdomar på ett språk som de förstår.
Som jag sa tidigare sträcker sig emellertid utmaningarna när det gäller hiv och aids långt utanför EU:s gränser. Det stämmer att man globalt sett har gjort goda framsteg när det gäller tillgång till hivrelaterade tjänster, särskilt i låg- och medelinkomstländer. I dag bor omkring 95 procent av de människor som smittats med hiv i sådana länder.
Tack vare en ökning utan motstycke av den internationella finansieringen i dessa länder har antalet människor som får behandling ökat kraftigt, från 100 000 personer 2001 till 2,5 miljoner 2007. Det är imponerande siffror, men ändå är det mer än 70 procent av dem som behöver behandling med antiretrovirala läkemedel i dessa länder som inte får eller har tillgång till sådan behandling. Det visar att vi fortfarande har långt kvar.
EU:s insatser finansieras genom ett brett spektrum av finansiella instrument på både nationell och global nivå, t.ex. den globala fonden. Det finns även andra finansieringsmekanismer grundade på offentlig-privata partnerskap. Dessa gemensamma insatser inom det internationella samfundet har lett till framsteg, men vi har fortfarande långt kvar och ett starkt samarbete mellan EU-institutionerna är nödvändigt.
Som jag sa inledningsvis är vårt främsta mål att minska antalet nya hivinfektioner och arbeta för att finna de bästa tänkbara lösningarna i fråga om stöd, behandling och vård för dem som redan lever med hiv och aids. Jag vill därför än en gång betona att kampen mot stigmatisering - social utestängning och diskriminering av människor som lever med sjukdomen - är mycket viktig för att vi ska lyckas ta kontroll över situationen. För att klara det måste vi inleda kampanjer för att öka medvetenheten och förstärka dessa kampanjer.
Därför är Europeiska kommissionens motto i arbetet mot aids ”Kommer du ihåg mig?”, för det är en bortglömd sjukdom på alla plan, eller har åtminstone blivit det. Nu ska vi ställa den i förgrunden igen, men vi riktar oss inte bara till medborgarna med påminnelsen om att sjukdomen finns, utan även till beslutsfattarna. Vi måste se till att aids kommer tillbaka högst upp på den politiska dagordningen och att alla nödvändiga åtgärder vidtas. I detta sammanhang räknar jag med Europaparlamentets stöd, och det vet jag att jag har.
John Bowis: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Det är så mycket som måste göras. Jag vill först ta upp det som kommissionsledamoten verkligen framhöll i sitt anförande, nämligen konsekvenserna för barn. En av de kampanjer som pågår i år är ju nämligen den för att förebygga aids hos barn. Vi vet att det varje minut, varje dag, föds ett barn med hiv och att 2,3 miljoner barn i världen lever med hiv. Endast ett barn av tio som behöver antiretroviral behandling får det, och utan behandling dör uppskattningsvis en tredjedel av spädbarnen under sitt första levnadsår och hälften innan de fyllt två. Vi vet att 15,2 miljoner barn under 18 år har förlorat en eller båda sina föräldrar på grund av aids och att det 2010, det magiska året, kommer att finnas mer än 20 miljoner barn som blivit föräldralösa på grund av sjukdomen.
Det här är barnens historia, det här är den utmaning vi står inför när det gäller barnen, men det är givetvis också ett vuxenproblem. Vi vet hur många människor i våra respektive länder som fått diagnosen hiv och lever med den. Antalet ökar hela tiden, och vi känner till den skrämmande statistik som visar att en av tre inte vet om att de smittats.
Det här är problemet, men det finns specifika utmaningar som jag anser att vi bör fokusera på i år, och kommissionsledamoten har gett oss en antydan om några av dem. Baskunskapsnivån har i själva verket sjunkit under de senaste fem åren. Allmänheten är mindre medveten än den varit. Myterna och missförstånden har blivit fler. En av fem känner inte till att hiv smittar genom oskyddat sex. Mindre än hälften av alla sexuellt aktiva människor använder alltid kondom vid sex med en ny partner.
Vi vet att antalet människor som fått diagnosen har tredubblats sedan 1997 och att det blir allt vanligare med ett riskfyllt sexuellt beteende. Vi vet att en fjärdedel av alla hivrelaterade dödsfall beror på sen diagnos och att en tredjedel kan förebyggas. Och vi vet framför allt att hivsmittade asylsökande som fått avslag alltför ofta inte kan få kostnadsfri behandling mot hiv och alltså inte har råd med livräddande vård utan i stället kan fortsätta att smitta andra. Dessutom vet vi att antalet hivsmittade bland manliga interner är 15 gånger högre än bland befolkningen i övrigt.
Allt detta vet vi, men vi känner också till de hoppfulla signalerna från forskarna. Nyligen fick jag själv i Rwanda bevittna den forskning och de kliniska prövningar som pågår liksom behovet av försök med vaccin för afrikaner i Afrika.
Men allt detta brådskar. Målet är satt till 2010, och vi är nästan där. Herr kommissionsledamot! Vår mandattid tar slut 2010. Jag vill inte att vi ska gömma oss bakom den omständigheten och låta våra efterträdare ta över. När du och jag kanske lämnar våra uppdrag 2009 vill jag att vi ska kunna säga att vi åtminstone hållit detta löfte.
Jan Marinus Wiersma: för PSE-gruppen. - (NL) Herr talman! Mina komplimanger till kommissionen för dess arbete, som kommissionsledamoten just har beskrivit. Jag skulle idag vilja framhålla den internationella aidsdagens betydelse och vårt gemensamma ansvar i kampen mot denna sjukdom. Anledningen är att en katastrof breder ut sig över hela världen, en katastrof som inte får den uppmärksamhet som den förtjänar.
Min grupp uppskattar därför att vi har denna debatt idag i Strasbourg. Statistiken talar för sig själv. I hela världen finns det 33 miljoner människor som har fullt utvecklad aids eller är hiv-positiva, och totalt har 25 miljoner människor över hela världen dött i sjukdomen.
Men många människor agerar som om aids inte existerar. Eftersom aids är förknippat med sex föredrar människor att inte prata om det. Detta gör det svårt - som kommissionsledamoten säger - att utbilda människor om aids. Dagens unga generation betalar ett högt pris på grund av detta. Hälften av alla nya hiv-infektioner drabbar människor som är yngre än 25 år. Under den tid det tar för mig att berätta detta, kommer ytterligare sex unga människor ha blivit infekterade med viruset och tre barn kommer att ha dött i aids. Vi talar här om en generation som inte har upplevt en värld utan aids.
Katastrofen är inte begränsad till Afrika. Under de senaste åren har antalet hiv-infektioner i Europa och Centralasien fördubblats från 1,25 till 2,4 miljoner. Det är hög tid för Europeiska unionen att göra något. Denna fruktansvärda sjukdom som förstör livet för miljoner familjer över hela världen går att förebygga. Aids kan bekämpas med effektiv information, lättare tillgång till kondomer och läkemedel som man har råd med.
Kommissionsledamoten påpekar mycket riktigt att vi har låtit aids bli en glömd sjukdom på vår egen kontinent. Dagens europeiska ungdom var inte med när de stora offentliga informationskampanjerna pågick under 1990-talet. Vi måste agera kraftfullt om vi inte vill förlora kontrollen här.
Som en symbolisk handling och på grund av att vi anser att det är ett mycket viktigt initiativ, lanserade min grupp förra månaden en kampanj för att få skatten på kondomer sänkt till 5 procent i hela Europa. Förhållandet att momsen på kondomer varierar så mycket - i vissa länder är den så hög som 25 procent - visar att vi i Europa inte har en gemensam strategi inför detta gemensamma problem, eller åtminstone att vi inte gör tillräckligt mycket.
Det portugisiska ordförandeskapet har gett vår kampanj ett stort stöd och vi hoppas på ett positivt stöd även från kommissionsledamot László Kovács när han inleder debatten om det europeiska momssystemet i slutet av nästa år.
Holger Krahmer: för ALDE-gruppen. - (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! "Yours for ever, AIDS” läste jag på ett plakat på internationella aidsdagen, som ägde rum för nästan två veckor sedan. Budskapet var att aids går att behandla men inte att bota. Många människor, särskilt yngre människor, glömmer bort detta eller väljer att nonchalera det. Infektionssiffrorna som föregående talare har redovisat, talar för sig själva. Utbildning är der enda sättet att förebygga hiv och aids, och jag är glad att kommissionsledamoten delar min uppfattning.
Men utbildning får inte begränsas till affischkampanjer eller till besök i skolor av regeringsministrar. Detta tilldrar sig snabb uppmärksamhet och fångar kanske mediernas intresse också, men det ändrar inte beteendemönster, särskilt inte bland unga människor.
Aids och hiv gav en gång stoff till skräckhistorier ur verkliga livet i pressen. Många människor kände sig osäkra och rädda eftersom ingen visste hur farligt viruset var egentligen. Jag önskar mig inte tillbaka till den tiden, men eftersom hiv/aids har blivit en vardagsrealitet och behandlingsmetoderna har blivit säkrare, får inte problemet automatiskt samma offentliga uppmärksamhet numera.
Många människor har blivit vana vid dessa budskap, och vissa har även tröttnat på att höra och se dem. Det är irrationellt, men det är en realitet. Utbildningen måste anpassas till att ta hänsyn till dessa förändrade förhållanden. Utbildningen måste utformas för att nå ut och fånga människors uppmärksamhet och skräddarsydd information måste riktas till specifika målgrupper på deras egna vardagsspråk. Det finns unga människor därute som felaktigt uppfattar hiv som en risk man kan negligera, och det är särkilt viktigt att vi engagerar dem på deras kognitiva kunskapsnivå och tvingar dem att tänka igenom konsekvenserna av att få infektionen.
Många människor tänker fortfarande inte på konsekvenserna förrän det är för sent tyvärr, nämligen när de vid testning får veta att de är hiv-positiva av läkare eller socialarbetare. Då blir sjukdomen som dittills varit en vag och avlägsen företeelse, plötsligt mycket verklig. Först när vi har lyckats få människor att tänka på hiv innan det är för sent har vi gjort framsteg.
Tålmodigt långsiktigt arbete kommer att krävas för att uppnå det målet. Det måste finnas medel, service och projekt som har utformats för olika målgrupper - ju mer differentierade och ju mer anpassade till personlig erfarenhet de är, desto bättre kommer projekten att bli. Välgörenhetsorganisationer, till exempel AIDS-Hilfe i Tyskland, kan här fortsätta att spela en viktig roll om de antar denna nya utmaning. Tyvärr är inte det förhållandet överallt.
De som är hiv-positiva idag har en stor chans att få leva ett långt liv, åtminstone i Västeuropa. I andra delar av världen, till exempel i Afrika, gäller andra förhållanden. Men denna för oss så goda situation bör inte göra oss självbelåtna.
Vittorio Agnoletto: för GUE/NGL-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är läkare som har arbetat med aids i tjugo år och jag måste uppriktigt säga att jag hade väntat mig mer detaljerade och pragmatiska förslag från kommissionen. I Europeiska unionen är sexuella relationer den vanligaste smittvägen. Några exempel:
1) Uppmanar kommissionen alla medlemsstater att anordna sexualundervisning i skolor?
2) Uppmanar den medlemsstater att införa priskontroll på kondomer som för närvarande är det enda sättet att hindra sexuell överföring?
I Europa är den näst vanligaste smittvägen intravenös, särskilt bland dem som använder droger. Vad gör kommissionen i det fallet för att uppmana medlemsstater att genomföra strategier för riskbegränsning, det enda sättet på vilket intravenös överföring kan minskas bland dem som inte lyckas , inte kan eller inte vill sluta med droger?
När det gäller övriga världen hade jag väntat mig att kommissionen skulle komma hit och informera oss. - Efter åtta månaders dödläge med parlamentet uppmärksammar vi att parlamentet har röstat för att göra en ändring i artikel 6 i Trips-avtalet och så länge det inte har lett till någon ändring, är kommissionen förpliktigad att strida för att ändra WTO:s regler. För närvarande tillåter Trips-avtalets regler multinationella företag att behålla patent i tjugo år med följden att läkemedel inte når Afrika. Vi har inte hört något alls om detta! Om de reglerna inte ändras, så är talet om Afrika inget annat än struntprat!
Till sist, hur är det möjligt när alla talar om kampen mot aids, att man låter kommissionsledamot Peter Mandelson skriva till den thailändska regeringen för att be den att inte anta lagar som gör det möjligt att distribuera generika, och i sina skrivelser gynna och namnge företag som Sanofi-Avensis? Enligt min uppfattning borde kommissionen ha något att säga om detta!
Françoise Grossetête: (FR) Herr talman! Ja, aids har krävt för många offer - alldeles för många. Aids fortsätter och kommer att kräva många fler offer. Tragiskt nog kommer många barn att bli infekterade före födseln. Vi har fått siffrorna. De är skrämmande, och jag tänker inte gå igenom dem igen.
Sorgligt nog fortsätter aids att spridas inte bara i EU:s medlemsstater utan även i icke-medlemsstater, och för att bekämpa denna nya smittvåg är det mycket viktigt att vi trappar upp de förebyggande åtgärderna, ser till att mer behandling, vård och stöd finns och skapar de partnerskap som är absolut avgörande för arbetet. Vid sidan av förebyggande arbete behöver vi göra informationen mer tillgänglig och göra det lättare för människor att få rådgivning, behandling och social service. Vi behöver lindra den negativa inverkan av sjukdomen - en av de sorgligaste sidorna är att den är tabubelagd, en sjukdom som människor inte vågar prata om öppet. För att uppnå allt detta behöver vi mobilisera tillgängliga resurser och fokusera forskningen, samordna vårt arbete och finansiera specifika projekt. Endast om alla berörda arbetar tillsammans i ett konstruktivt partnerskap kan vi ge ett betydelsefullt och långvarigt bidrag till att hejda epidemin.
Det är påfallande att dagens unga européer aldrig har upplevt effektiva förebyggande kampanjer av de slag som genomfördes på 1980-talet. Det europeiska samhället måste ta sitt ansvar här och få ut den livsnödvändiga informationen om hiv och aids bland unga människor. De allra senaste undersökningarna visar en häpnadsväckande nivå av okunnighet om sjukdomen bland de unga. 54 procent av ungdomarna i EU:s ”gamla” medlemsstater tror att man kan bli hiv-smittad genom att dricka ur samma glas som en infekterad person. Det visar hur oerhört viktigt det är att öka medvetenheten och att satsa på förebyggande åtgärder och information om kondomanvändning. Priset på kondomer är ett annat problem som man måste ta itu med. Undersökningen visar också att vi inte kan minska våra insatser. Vi kan inte bortse från det som inte längre är en ”ny” sjukdom. För att öka medvetenheten måste vi framföra de rätta budskapen - budskap som är mer anpassade till mottagarna. Insatser förbereds för närvarande när det gäller detta. Budskapen vi sprider måste vara mer aktuella och de måste göra verkligt intryck på unga människor. Till helt nyligen och mest av etiska skäl överlät man huvudsakligen åt patienten själv att söka rådgivning och att be om hiv-test. I efterhand kan vi nu identifiera två problem med det tillvägagångssättet: för det första var tillgången på dessa tjänster dålig och för det andra var människor rädda för att bli stämplade och diskriminerade. I låginkomstländer är det faktum att testerna är frivilliga ett allvarligt problem vid bekämpning av aids-pandemin. Hur kan fattiga, lågutbildade patienter förväntas gå med på att informeras? Hur kan en person som aldrig hört talas om hiv gå med på att låta testa sig?
Vilken nytta har dessutom en person av att hiv-testa sig i ett land som inte har något socialt skyddssystem? Nyligen gjorda undersökningar i Afrika söder om Sahara visar att endast 12 procent av männen och 10 procent av kvinnorna hade gjort testen och fått svar. Denna sjukdom är ett överhängande hot redan nu och vi får inte ge upp kampen mot den!
Pierre Schapira: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Aids förblir en av de stora farsoterna under det tjugoförsta århundradet trots det internationella samfundets exceptionella insatser för att bekämpa sjukdomen i över 20 år, om än med tillfälliga avmattningsperioder.
Nummer 6 på listan med FN:s millenniemål, som antogs i september år 2000, är att stoppa och vända spridningen av aids före 2015. Men den nuvarande situationen i utvecklingsländerna - och särskilt i Afrika där dödstalen till följd av aids fortfarande stiger - kräver att vi fördubblar våra insatser om vi ska nå målet.
Det finns flera möjliga vägar för EU att agera här. För det första kan vi utöka samarbetet, särskilt med lokala myndigheter på södra halvklotet, eftersom det endast är på lokal nivå som man kan hitta varaktiga lösningar när det gäller vård av drabbade, sjukdomsförebyggande åtgärder, läkemedelsförsörjning, fortlöpande informations- och preventionskampanjer, och hälsovård i största allmänhet, så att de klarar den lokala befolkningens behov.
För det andra måste vi finna vägar att ta itu med bristen på hälsovårdspersonal i låginkomstländerna. EU behöver träda in här med praktiskt genomförbara och noggrant planerade program, för att göra det möjligt för hälsovårdspersonal att utföra det arbete som de utbildats för i sina egna länder under goda villkor och i lämpliga strukturer samt med nödvändig utrustning och läkemedel.
Slutligen kommer kampen mot aids att på längre sikt kräva ett starkt engagemang för att patienter i utvecklingsländer ska få tillgång till de läkemedel som de behöver och har råd med. Med tanke på att aidspatienter på södra halvklotet redan har utvecklat resistens mot den första generationens läkemedel som de behandlats med, är det viktigt att göra de senaste behandlingsmetoderna tillgängliga i generisk form i låginkomstländer. Av det skälet skulle jag vilja be kommissionen att, i syfte att skydda patienter med aids, uttryckligen se till att bilaterala och regionala avtal som redan träffats - särskilt avtalen om ekonomiskt partnerskap - inte innehåller några villkor som kan göra det svårare för länder på södra halvklotet att utnyttja all den flexibilitet som medges enligt Tripsavtalet och Dohaförklaringen från 2001.
Jag har inget mer att säga. Den oacceptabla situationen med miljontals människor som dör i aids varje år kräver att Europeiska unionen tar sitt ansvar. Det är dags att sluta prata och att sätta igång och arbeta.
Markos Kyprianou: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag ska fatta mig kort eftersom jag inser att vi har ont om tid.
Jag vill bara påpeka tre eller fyra saker. För det första är det här ett problem som drabbar hela befolkningen och det är det budskapet vi försöker förmedla. Det är inte längre en sjukdom som bara drabbar riskgrupper och som vi andra inte behöver bry oss om. Det är en fråga som gäller hela befolkningen - ungdomar, kvinnor. Vi måste öka medvetenheten om detta, och vi måste också föra fram det politiska budskapet.
Invandrarfrågan har nämnts, och här har vi en särskild strategi. Det portugisiska ordförandeskapet hade frågor med anknytning till hälsa och invandring som ett tema. Tillgång till behandling, testning och vård för invandrare - även de som saknar identitetshandlingar - är en viktig fråga. Diskussionerna på det här området gäller inte bara skyddet av invandrarna och deras mänskliga rättigheter, något som vi givetvis prioriterar, utan även skyddet av samhället som helhet.
De frågor som tagits upp, t.ex. möjligheten till sprutbyte för narkomaner, främjande av kondomanvändning, sexualundervisning i skolorna och problemen i våra fängelser, är alla saker som vi diskuterar med medlemsstaterna och det civila samhället. Vi har en tankesmedja där alla deltar genom att diskutera och utbyta bästa praxis och erfarenheter. Men inom EU inser vi naturligtvis att vi inte har den behörighet som krävs. Det är medlemsstaternas ansvar att genomföra politiken. Vi kan höja den politiska profilen och hålla diskussioner på teknisk nivå, men i slutändan är det alltså medlemsstaternas ansvar att ta konkreta initiativ.
När det gäller de övriga frågor som Vittorio Agnoletto tog upp lyssnade jag med stort intresse till vad han sa om TRIPs. Jag har noterat frågan och dess möjliga inverkan på tillgången till läkemedel i utvecklingsländer, och även de övriga frågor han tog upp när det gäller förbindelserna med länder utanför Europa. Jag kommer att väcka dessa frågor med mina kolleger som ansvarar för de olika områdena och redogöra för vad ledamoten sagt.
När det slutligen gäller tillgången till antiretrovirala läkemedel, inledningsvis inom EU och sedan förhoppningsvis i andra områden, stöder vi mycket aktivt det tyska ordförandeskapets initiativ efter Bremenkonferensen för tillgång till billig antiretroviral behandling för alla patienter som behöver det. Vi har redan en framgångssaga, om uttrycket tillåts, i Bulgarien. Men vi kommer givetvis att driva frågan vidare med ordförandeskapet, med kommissionens stöd, och förhoppningsvis kan vi, när modellen väl etablerats, låta vår strategi omfatta även länder utanför EU. Detta har vi hela tiden som mål.
Jag vill än en gång tacka ledamöterna för en mycket intressant debatt. Jag har noterat alla frågor som tagits upp.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
| sv |
Afghanistan - ett år efter Bonn-överenskommelsen
Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om Afghanistan - ett år efter Bonnöverenskommelsen.
Herr Yiannitsis, rådets tjänstgörande ordförande, har ordet.
Herr talman, herr kommissionär, parlamentsledamöter! När vi så här ett år efter Bonnöverenskommelsens undertecknade 2001 ser på vad som har gjorts för att genomföra den i sin helhet skulle jag vilja understryka att överenskommelsen har lagt grunden för att skapa en ny och modern afghansk stat, för vilken man skulle kunna uttrycka en behärskad tillfredsställelse i fråga om de framsteg som gjorts fram till i dag.
Vi betonar särskilt att man efter att ha installerat en tillfällig regering och förvaltning lyckades sammankalla en extra Loya Jirga, som i det följande valde en president. Man inrättade en rättslig kommission och en oberoende kommission för de mänskliga rättigheterna. Man bildade en centralbank och gav ut en ny valuta. Man bildade en konstituerande kommission som förtrupp till författningskommissionen. Man antog ett förslag om en nationell ram för utveckling vilken skall användas som vägledning för återuppbyggnad och främjande av en bättre situation i landet. President Karzai påbjöd att en afghansk nationell armé skulle ställas upp, något som är ett viktigt steg i riktning mot att låta afghanerna själva ansvara för sitt lands säkerhet och stabilitet. Den 22 december 2002 skrev Afghanistan och sex grannländer under Kabulförklaringen om god grannsämja och icke-inblandning i varandras inre angelägenheter, vilket är en viktig utveckling för freden och stabiliteten i regionen. Vi skulle på det hela taget kunna säga att president Karzai och den afghanska övergångsregeringen har gjort ganska mycket för att leda in Bonnprocessen på rätt väg.
Jag skulle vilja framhålla att man vid det möte som ägde rum den 2 december i Petersberg i avsikt att bekräfta viljan att genomföra Bonnöverenskommelsen om Afghanistan och att ge insatserna för landets återuppbyggnad en ny dynamik lyckades enas om ett uttalande som innehåller tydliga hänvisningar till målen och tidsplanen för att genomföra överenskommelserna från Bonn, till införandet av den nya författningen och till valen 2004.
Det kvarstår dock fortfarande många utmaningar i övergångsskedet vilka den afghanska övergångsregeringen - men även det internationella samfundet - måste svara på. Under det gångna halvåret har få reformer genomförts, den synliga återuppbyggnaden har varit liten och maktbalansen såväl inom centralförvaltningen som mellan centrum och perifera regioner har återställts endast i begränsad utsträckning. Framsteg måste göras på dessa områden för att stärka förtroendet bland det afghanska folket, som när allt kommer omkring är nyckeln till regeringens stöd. Den grundläggande tankegången i Bonn var för övrigt just från att hela övergångsbygget skall utgå från landets traditionella, lokala, etniska och religiösa strukturer. Och representativiteten måste värnas till varje pris, även om den styrs av regler som fastställs centralt av regeringen.
Under de kommande månaderna är det följaktligen nödvändigt att skapa ännu bättre ordning, att begränsa de fientliga handlingar som äger rum, att förbättra institutionernas funktion, för det finns annars en risk att det uppstår en stämning av besvikelse bland folket, att det vänder centralregeringen ryggen och bryr sig mindre om det internationella samfundets vädjanden samt att de insatser som görs för att uppnå målen enligt Bonnöverenskommelsen sätts på spel. Regeringen är splittrad redan genom sin sammansättning, eftersom dess medlemmar kommer från landets alla regioner, och insatserna för att stödja och påskynda landets återuppbyggnad är därför av särskild vikt. Ett effektivt sätt att stödja centralregeringen är att se till att allt bistånd kanaliseras genom regeringen, i syfte att bekräfta dess auktoritet i hela landet och säkra grannländernas och de lokala ledarnas engagemang för en sådan utveckling.
Säkerheten fortsätter att utgöra en prioritering, och vi anser att det är nödvändigt att uppmuntra alla afghanska grupperingar att lösa sina meningsskiljaktigheter på fredlig väg. Vi har förståelse för det afghanska folkets uppfattning att önskvärda framsteg inte har kommit till stånd i den mån som man skulle önska trots att förhållandena fortfarande präglas av osäkerhet. Även landets ekonomiska återuppbyggnad bör utgöra en prioritering. De afghanska myndigheterna bör i samarbete med Internationella valutafonden upprätta en ändamålsenlig och bindande makroekonomisk och monetär ram som gör det möjligt att trygga en stabil ekonomisk utveckling och att investera givarnas bidrag. Inom denna ram bör de internationella givarna från Tokyo uppmuntras att verkligen tillhandahålla de utlovade medlen genom den nationella investeringsbudget som den afghanska förvaltningen har lagt fram.
Gemenskapens bistånd till Afghanistan kommer givetvis även fortsättningsvis att förenas med villkor som dikteras av grundläggande principer och värden som vi delar som medlemmar av den västliga kulturen. Våra villkor är avsedda att främja ambitionerna enligt Bonnöverenskommelsen och, följaktligen, att samla alla parter i Afghanistan i en process som är i gång och som syftar till fred, representativ förvaltning, stabilitet, bekämpning av terrorism samt begränsning av olaglig produktion av och handel med narkotika. Gemenskapens bistånd bör syfta till nationell stabilitet och till återuppbyggnad, till bättre livsmedelsförsörjning och till stöd för återvändande flyktingar och landsflyktingar.
Att stärka demokratiska värden, pluralism och respekten för de mänskliga rättigheterna, omfattande kvinnors rättigheter, utgör en nödvändig förutsättning för den sociala och politiska utvecklingen i landet. Vi uppmuntrar den afghanska övergångsregeringen att i nära samarbete med det internationella samfundet fastställa verifierbara referenspunkter och tidsplaner som gör det möjligt att genomföra Bonnöverenskommelsen i sin helhet. Rådet har redan uttryckt sin tillfredsställelse över den roll som Turkiet åtagit sig när det gäller ledningen av den fredsbevarande styrkan (ISAF). Vi vill tacka Tyskland och Nederländerna för att de har samtyckt till att överta ledningen av ISAF under de närmaste sex månaderna och önskar dem lycka till med det svåra uppdrag som de åtar sig.
Jag skulle vilja upprepa Europeiska unionens åtagande att i samarbete med Förenta nationerna hjälpa Afghanistan att sätta stopp för olaglig produktion av och handel med narkotika genom att påskynda genomförandet av program för återuppbyggnad, bland annat i de regioner där dessa grödor odlas, genom att bygga upp brottsbekämpande institutioner och genom att ge lokalbefolkningen alternativa möjligheter att skapa sig en bättre framtid.
För att Afghanistan skall utvecklas till en modern stat måste en rad reformer lyckas på områdena säkerhet, förvaltning, rättvisa, finanser och social välfärd. Vi stöder inrättandet av kommissioner för utarbetande av en författning, för modernisering av rättssystemet och för skydd av de mänskliga rättigheterna. Vi påpekar dock att kommissionen för offentlig förvaltning ännu inte fungerar fullt ut. Europeiska unionen har åtagit sig att bistå dessa organ i deras arbete. Dessutom måste den rättsliga kommissionen stärkas så att framsteg rörande det processuella systemet kan komma till stånd. Vi välkomnar att Italien har bidragit i den riktningen genom att anordna konferensen om rättvisa i Afghanistan, som ägde rum i Rom i december. Det bedöms i detta fall vara nödvändigt med tidsplaner och riktmärken för att garantera att Bonnöverenskommelsen genomförs. Omedelbara prioriteringar är framför allt att få i gång kommissionen med ansvar för att utarbeta en ny författning samt att anta en vallag för genomförande av val före juni 2004. Ordförandeskapet kommer att fortsätta att följa dessa frågor genom Europeiska unionens särskilda representant i Afghanistan.
År 2003 kommer att vara ett viktigt år för landet och det kommer med stor sannolikhet att vara avgörande för dess framtida form. Under detta år bör president Karzai genomföra de reformer som krävs för att omorganisationen och återuppbyggnaden skall kunna framskrida snabbt, de lokala ledarnas makt måste minskas avsevärt, en modern och funktionell författning som utgår från principerna för god samhällsstyrning måste utarbetas, en extra Loya Jirga måste sammankallas och förberedelserna inför valen 2004 gå framåt, så att det afghanska folket får se sina förhoppningar om framsteg och fredliga förhållanden i Afghanistan uppfyllas, vilket skulle ge afghanerna möjlighet att själva forma sin framtid, utan våldsamheter och rädsla. Vi upprepar Europeiska unionens oavbrutna åtagande att bidra konkret till återuppbyggnaden av Afghanistan.
Vi påminner slutligen om att rådet, med sina slutsatser från den 4 december 2002, redan har uppmanat den höge representanten och Europeiska unionens särskilda representant, Vendrell, att följa genomförandet av åtagandena från Petersberg mycket noga och att i samarbete med kommissionen formulera rekommendationer om ytterligare åtgärder som Europeiska unionen kan vidta till stöd för den afghanska övergångsregeringen.
Herr talman! Tillsammans med min kollega Ionitsis välkomnar jag varmt detta tillfälle att diskutera framstegen i Afghanistan under det gångna året. Förändringarna har, som jag sade till utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik i december, i många avseenden varit dramatiska och erbjuder en verklig möjlighet att bygga en stabil demokrati. Men valet av tidpunkt är avgörande, vilket ministern med rätta framhöll. Nu finns en begränsad öppning som vi måste använda oss av. Dessa första framsteg riskerar att gå förlorade om inte president Karzai och hans regering lyckas stärka sin ställning i hela landet.
Men innan jag talar om de stora utmaningarna vi har framför oss vill jag säga några ord om framgångarna under 2002, framgångar som vunnits under extremt svåra förhållanden.
Det är bara ett år sedan givarna möttes i Tokyo och utlovade mer än 1,8 miljarder US-dollar i bistånd för 2002. Sedan dess har mycket uträttats i Afghanistan. Under sommaren utsågs president Karzai av en extraordinär Loya Jirga att leda Afghanistans övergångsregering. En författningskommission och en rättslig kommission har inrättats. En ny valuta har införts och återhämtnings- och återuppbyggnadsprocessen har kommit igång under ett allt starkare ledarskap från den afghanska regeringen.
Det internationella samfundet har inte bara levt upp till sina åtaganden från Tokyo, utan utbetalningarna har även gjorts i ett anmärkningsvärt högt tempo, inte minst i jämförelse med vissa problem som vi har haft i det förflutna.
Jag anser att man ärligt kan säga att Europeiska unionens och Europeiska kommissionens meriter i detta avseende har varit särskilt imponerande. I början av december hade 755 miljoner av Europeiska unionens samlade åtagande på över 830 miljoner euro faktiskt betalats ut. Kommissionen har spelat en ledande roll i samordningen av Europeiska unionens insatser och vi har varit aktivt engagerade i att bygga en strategisk dialog om Afghanistan med Förenta staterna och andra partners inom G-8.
Jag måste säga att jag är mycket stolt över kvaliteten i gemenskapens biståndsprogram och den snabbhet med vilken det har genomförts. Det är ett fint exempel på en framgångsrik koppling mellan hjälpåtgärder och återuppbyggnad, och det har varit ett bra test av reformen av tjänsten för yttre representation. Vi bör även hylla den enastående personalen på det nyinrättade EG-kontoret i Kabul.
Jag vill även berömma den särskilda representanten som bidrar med så mycket kunskaper och insikter till sitt oerhört krävande arbete.
I mer konkreta termer har vårt utvecklingsprogram på över 205 miljoner euro under 2002 bidragit till att finansiera: för det första, driften av 238 hälsokliniker och över 450 skolor på grundnivå som en del av den kampanj för att få igång undervisningen som regeringen drev under 2002, för det andra, röjning av landminor och bomber som inte exploderat från mer än 8 000 kvadratkilometer, för det tredje, att omkring 17 000 arbetstagare i offentlig tjänst har återgått i arbete, inklusive att mer än 2 000 lärare och 2 000 sjuksköterskor och läkare har återgått i tjänst och för det fjärde, till att skapa arbeten. Genom våra program för landsbygdens återhämtning och återställande av städerna finansierar vi bara i år över 3 miljoner arbetsdagar. Jag bör även hänvisa till återuppbyggnaden av infrastruktur. Kommissionen har redan, tillsammans med den svenska och den pakistanska regeringen, inlett ett provisoriskt återställande och återuppbyggande av vägen Kabul-Jalalabad-Torkham, och en fullständig återuppbyggnad kommer att inledas nästa år .
Dessutom har vårt humanitära bistånd hjälpt till att finansiera återvändandet till Afghanistan för över 1,8 miljoner flyktingar. Över 70 miljoner euro har använts av ECHO under 2002.
Detta innebär att de pengar som vi totalt har förbrukat i Afghanistan under de senaste tolv månaderna, pengar som anslagits av detta parlament, nu uppgår till 275 miljoner euro. Jag tror inte att någon kan påstå att vi inte har gjort - eller inte längre gör - vår del när det gäller återuppbyggnaden av Afghanistan.
Utmaningen för 2003 kommer att vara att konsolidera dessa tidiga framsteg. Kommissionen kommer att fortsätta att spela en ledande roll. Vi förutser ett totalt utvecklingsbistånd på omkring 185 miljoner euro, och det humanitära biståndet från ECHO kommer även det att fortsätta med mellan 45 och 55 miljoner euro. Detta innebär att vi, enligt nuvarande uppskattningar, kommer att använda mellan 230 och 240 miljoner euro i Afghanistan i år. Ni minns säkert att jag i Tokyo, på kommissionens vägnar, utlovade 1 miljard euro i återuppbyggnadsbistånd på fem år. Då ingår inte de siffror för humanitärt bistånd som jag har nämnt, så det totala bidraget från Europeiska kommissionen, av era skattebetalares pengar, till Afghanistan, oräknat medlemsstaternas bidrag, kommer att överskrida 1 miljard euro till återuppbyggnaden av Afghanistan. Förr har sådant arbete hånats som nationsbyggande eller socialt arbete av några människor. När jag ser tillbaka tror jag uppriktigt sagt att vi inte skulle ha de problem i Afghanistan som vi har haft de senaste åren om vi hade gjort fler sådana insatser på 1980- och 1990-talen.
(Applåder)
Framgång under 2003 kommer att bero på tre nyckelfrågor. Det är, för det första, nödvändigt att förbättra den inre säkerheten. För det andra måste mänskliga rättigheter respekteras, inklusive mänskliga rättigheter för kvinnor och minoriteter. Ett av de besök som berörde mig djupast när jag besökte Kabul i fjol var när jag besökte en skola i det sönderbombade område som utgör södra och västra Kabul där unga kvinnor hade återupptagit sin skolgång efter sex år och undervisades i fysik i skolsalar utan svarta tavlor och utan läroböcker. Jag måste säga att både personalens och de unga kvinnornas engagemang och hängivenhet var enastående: den som någonsin ansett att det hade varit rätt av oss att stå vid sidan och låta talibanernas styre fortsätta i det oändliga borde kanske ha varit med vid det tillfället. Den tredje nyckelfrågan är behovet av ett fortsatt långsiktigt åtagande från givarna och av effektiv samordning. Skälen för en bättre samordning har framförts mycket övertygande av ledamöter av detta parlament och jag kommer att säga ett par ord om det senare om jag får. Inre säkerhet är avgörande inte bara för Afghanistans framtid utan även för möjligheterna att ge bistånd. Biståndsarbetare måste kunna arbeta utan att behöva frukta för vedergällning. I detta sammanhang vill jag uttrycka min starka oro över att en biståndsarbetare dödades och två andra blev svårt skadade i Kabul strax före jul. Jag tror att vi ibland underskattar det mod och det engagemang som krävs av biståndsarbetare som arbetar under sådana förhållanden.
President Karzais åtagande vid den andra konferensen i Bonn den 2 december att bilda en afghansk nationell armé är ett välkommet steg framåt, liksom den nyligen undertecknade Kabulförklaringen om goda grannskapsförbindelser. Regeringen måste trycka på så att en nationell armé kan bildas snarast men det kommer uppenbarligen inte att ske från en dag till en annan.
Under tiden måste det internationella samfundet göra allt det kan för att stödja President Karzai och för att stärka regeringens ställning över hela landet, också i kampen mot odlandet av opiumvallmo. Ministern har redan berört våra farhågor i detta avseende. Om man tittar på de aktuella siffrorna från FN så finns det goda skäl inte bara för oro, utan för bestörtning. Antalet hektar för opiumproduktion har ökat påtagligt, de priser som betalas till odlarna för vallmo har ökat snabbt och heroinproduktionen har expanderat på ett sätt som kommer att få konsekvenser inte bara för de omgivande länderna utan även för europeiska länder och för finansieringen av organiserad brottslighet och terrorism både i och utanför regionen. Jag anser att vi måste ägna det här problemet mycket större uppmärksamhet under det kommande året. Det är ett problem med direkta följdverkningar för den politiska makten i Afghanistan. På det hela taget behöver vi påtagliga riktmärken för att kunna mäta framstegen i linje med vad som avtalades vid det andra mötet i Bonn. De är viktiga inte bara för att formulera vår vision av Afghanistans framtid, utan även för att stödja de reformvänliga inom regeringen.
Detta har en avgörande betydelse för mänskliga rättigheter . Nya rapporter framhäver den oacceptabla situationen för minoritetsgrupper och kvinnor i vissa delar av landet. Vi måste trygga en bestående förändring genom att se till att inrättandet av en oberoende kommission för mänskliga rättigheter resulterar i påtagliga förändringar på det grundläggande planet och att den nya författningen omfattar mänskliga rättigheter för alla, däribland kvinnor. Dessa frågor är otvivelaktigt avgörande med tanke på de allmänna val som skall äga rum i mitten av 2004.
Utan god samordning mellan biståndsgivarna kan vi inte heller hoppas att åstadkomma en varaktig förändring. Vi måste alla fortsätta att framföra ett kraftfullt och konsekvent budskap till den afghanska regeringen om nödvändigheten att ta itu med den inre säkerheten, att respektera mänskliga rättigheter för alla och att ange riktmärken för framsteg.
Jag skulle vilja avsluta genom att understryka att vi måste vara inställda på att detta kommer att ta lång tid - oavsett vilka andra händelser som kan komma att inträffa under 2003. Det kommer att ta tid att bygga upp en sammanhängande stat på nytt och det kommer även att ta tid att förbättra de oacceptabelt låga nivåerna när det gäller utbildning och hälsovård. Jag vill försäkra parlamentet om mitt personliga engagemang för dessa arbetsuppgifter. Jag besökte Kabul för första gången i maj 2002 och jag kommer att åka tillbaka i februari som en del av en resa till de centralasiatiska republikerna. Under mitt besök har jag för avsikt att prioritera diskussionerna om förbättrad samordning mellan givarna, inklusive det arbete som uträttas av icke-statliga organisationer. Stödet från denna kammare har varit mycket uppmuntrande, särskilt när det gäller ansträngningarna att säkra finansiering för Afghanistan under 2003. Jag ser fram emot ett lika givande förhållande till parlamentet under det kommande året och jag vill uttrycka min stora tacksamhet för parlamentets initierade och tankeväckande bidrag till diskussionen om dessa frågor. Ibland är det svårt för det internationella samfundet att fokusera på mer än ett eller två ekon på dess radarskärm vid en given tidpunkt. Det finns en faktisk risk att vi tar för givet att vår uppgift i Afghanistan är avslutad bara för att vi inte läser så mycket om Afghanistan på tidningarnas förstasidor. Detta är långtifrån fallet. Det återstår ett ofantligt arbete för oss i Afghanistan. Det finns svåra uppgifter för det internationella samfundet i de centralasiatiska republikerna och det finns anledning till oro när det gäller läget i Pakistan. Så jag hoppas att vi kan fortsätta att fokusera på detta arbete under de kommande åren, oavsett vilka tragiska händelser annorstädes som kommer att göra anspråk på vår uppmärksamhet.
Herr talman, herr rådets tjänstgörande ordförande, herr kommissionär! Efter att ha hört era uttalanden tror jag mig kunna inleda med att säga att ni kan räkna med helhjärtat stöd, inte bara från min politiska grupp, utan också från samtliga grupper i parlamentet. Detta vet jag eftersom jag har deltagit i förhandlingarna om den gemensamma resolution som kommer att antas i morgon.
Afghanistan ett år efteråt - för mig inträffade detta redan för fyra månader sedan, den 9 september 2002, när jag reste till Kabul för att där företräda Europaparlamentet vid de ceremonier som anordnades med anledning av ettårsdagen av mordet på överste Massoud. Jag hade då förmånen att bevittna hur ett helt folk hyllade den man som hade inkarnerat motståndsandan och så väl förstått att försvara de frihetsvärden som var så viktiga för honom.
Jag kunde också konstatera en märkbar förbättring av läget i huvudstaden och dess omgivningar, en förbättring som kännetecknades av att hundratusentals tvångsförflyttade och flyktingar som hade tvingats på flykt av talibanregimen i snabb takt återvände till sina hem. I juni 2000 hade jag mött dem i flyktinglägren, där de var beroende av humanitär hjälp för att överleva, en hjälp som fortsatte att komma dem till del, tack vare modiga ansträngningar från den handfull frivilligorganisationer som stannat kvar på plats, trots de hinder den sittande regimen ställde upp för dem. Detta var något ni framhöll, herr kommissionär. Slutligen kunde jag uppskatta de ansträngningar som den provisoriska regeringen gjorde för att i landet som helhet återupprätta den endräkt som är en nödvändig förutsättning för att bygga en varaktig fred.
Men jag kunde också konstatera att hotet från de fundamentalistiska terroristerna fortfarande var överhängande. Dessa hade nyss offrat tiotals oskyldiga liv genom att låta en bomb explodera på en marknad i hjärtat av Kabuls arbetarkvarter. Jag slogs även av det kaotiska intryck man fick av de alltför många internationella organisationerna. De arbetade visserligen med att på plats distribuera den hjälp som behövdes för att bygga upp landet på nytt, men utan att egentligen samarbeta, vare sig sinsemellan eller med myndigheterna eller det afghanska folket.
Herr rådets tjänstgörande ordförande! Sammanfattningsvis, och som ni sade, upplevde jag en dämpad tillfredsställelse, sprungen ur kluvna känslor. Jag kände mig lugnad av att konstatera att man gjort stora ansträngningar för att tillämpa Bonnavtalen under de internationella organisationernas överinseende, något som möjliggjort stora framsteg. Jag var medveten om att spelet dock var långt ifrån vunnet. Slutligen kände jag mig övertygad om att allt måste göras för att stärka den provisoriska regeringens bräckliga myndighet, genom att förse den med resurser som gör att den kan visa sig i stånd att förbättra säkerheten och de afghanska medborgarnas ekonomiska och sociala situation i landet som helhet.
Var står vi då i dagsläget? President Karzais regering fortsätter tillsammans med övergångsförvaltningens enheter att arbeta för att främja stabilitet, demokrati och välstånd i Afghanistan. Men för det första har den fortfarande lång väg kvar innan den uppnått alla sina mål, framför allt på grund av att den inte lyckats utsträcka sin myndighet till de delar av territoriet som fortfarande styrs av ett litet antal krigsherrar som avvisar varje form av trohetsband gentemot de centrala myndigheterna. Detta gör att läget vad beträffar de mänskliga rättigheterna för män och kvinnor i Afghanistan inte har förbättrats i nivå med regeringens ambitioner och det åligger vårt parlament att peka på detta läge och kräva att all nödvändig hjälp tillhandahålls för detta ändamål. Det gäller kanske särskilt ett utvidgande av de internationella fredsbevarande truppernas mandat. För det andra är kampen mot al-Qaida-anhängarnas och mulla Omars fundamentalistiska fanatism fortfarande inte vunnen. Det finns starka skäl att misstänka att de fortfarande får stöd från de så kallade okontrollerade områdena i angränsande territorier. Därför välkomnar vi det åtagande som grannländernas regeringar gjorde förra månaden och uppmanar dem att förbehållslöst samarbeta för att fullständigt förstöra kvarvarande nätverk av terroristorganisationer.
Till sist och kanske framför allt, beklagar vi djupt den nuvarande bristen på samråd mellan de olika aktörer som medverkar i återuppbyggnadsarbetet. Rådets tjänstgörande ordförande nämnde detta, och jag var glad över att höra det. Vi vädjar om att man skall inrätta en verklig myndighet med uppgift att ansvara för den nödvändiga samordningen. Som ni sade måste allt stöd som beviljas av det internationella samfundet gå via regeringen, för att förstärka dess myndighet. Framför allt måste man upphöra att ge stöd till vissa av de lokala krigsherrarna.
Med adress till kommissionär Patten vill jag avslutningsvis tillägga att vi hoppas att kommissionen skall anstränga sig för att i genomförandet av kommissionens egna projekt arbeta för att förstärka den afghanska regeringens myndighet och förmåga genom att i allt högre grad ta dess kompetens i anspråk och använda sig av inhemsk arbetskraft, som erbjuder resurser som för närvarande kanske inte utnyttjas i tillräcklig omfattning.
Herr talman! För dem som har varit där, som har stått uppe på bergen, som känner folket, är Afghanistan ett praktfullt land. Den afghanska befolkningen är ett starkt folk som förtjänar vårt stöd. Befrielsen av Afghanistan genom den internationella koalitionen mot terrorism, mot talibanerna och mot al-Qaidas nätverk har lyckligtvis medfört stora framgångar. Kommissionär Patten sade med rätta att detta inte minst beror på Europeiska unionens ansträngningar. Det finns en ny, tillfällig regering, inte mindre än 1,8 miljoner afghaner har återvänt efter en, för många, ofrivillig vistelse i utlandet under årtionden, och tusentals flickor och kvinnor har nu åter chans att få undervisning i Afghanistan. Samtidigt utgör det faktum att några av de mycket betydelsefulla internationella aktörerna avleds till en ny spelplan, nämligen Irak, ett hot mot dessa framgångar. Det skulle vara mycket dramatiskt om den internationella koalitionen mot terrorism nu skulle dela upp sig och avledas i riktning mot Irak. Nu vill vi tvärtom få extra stöd till och extra koncentration på Afghanistan från den internationella koalitionen, för som man med rätta redan har nämnt här kan vi annars falla tillbaka.
Den afghanska övergångsregeringen ATA, som leds av president Karzai, har med hjälp av ISAF kontroll över huvudstaden Kabul, men krigsherrarna spelar i själva verket fortfarande en alltför stor roll i olika regioner i landet, t.ex. i Herat. Där hotas dagligen de mänskliga rättigheterna, kvinnors rättigheter och återuppbyggnaden. Den största och viktigaste prioriteringen måste vara en utvidgning av ISAF-mandatet, för att stödja ATA i upprättandet av en nationell armé som omfattar hela Afghanistan. Nederländerna och Tyskland kommer att spela en ledande roll i ISAF-styrkan från och med februari, förhoppningsvis med ett mandat som verkligen demobiliserar krigsherrarna, bygger upp den nationella armén och återställer makten över hela Afghanistan. Därigenom skulle det viktiga avtal som Afghanistan slöt med grannländerna den 22 december förra året också få en extra chans. Och först då skulle också afghanerna kunna vidmakthålla tillräckligt stort förtroende och ha möjlighet att själva ta hand om återuppbyggnaden.
Herr talman! Nästan 2 miljoner flyktingar har återvänt, 700 000 befinner sig på vägarna i Afghanistan, alltså internally displaced. Därför är det också så viktigt att vi i samarbete med de lokala krafterna verkligen formar den återuppbyggnad som kommissionär Patten talade om och som man nu har inlett, i synnerhet på området för undervisning och hälsovård, med högre prioritet för kvinnor och flickor.
Herr talman! År 2004 skall rättvisa val hållas, och en ny grundlag skall förberedas. Förberedelserna inför detta val är av avgörande betydelse, för det är på detta sätt man verkligen grundar för en bred, genusmedveten, multietnisk och representativ regering.
Det har gjorts oerhörda framsteg. Man har inrättat en kommission för mänskliga rättigheter och en författningskommission och upprättat en centralbank, men man kan fortfarande falla tillbaka kraftigt, som general Morillon helt riktigt sade. Därför stöder jag eftertryckligen det grekiska ordförandeskapets och kommissionär Pattens åsikt. Låt oss sätta in de ansenliga belopp som vi har till förfogande för kommande år koncentrerat, kopplat till våra ansträngningar. Mot bakgrund av allt som sker på andra platser i världen måste vi nu se till att Afghanistan blir en framgång. Det kommer att lyckas enbart om vi håller fast vid denna koncentration under det kommande året.
Herr talman! Tillåt mig först gratulera den grekiske ministern till att ha övertagit ordförandeskapet. Vi ser med tillförsikt fram mot sex framgångsrika och effektiva månader.
Rådets ordförande förklarade i dag att vårt mål måste vara att föra Afghanistan fram till en ställning som en modern självständig stat. Kvinnors rättigheter ger anledning till allt större oro, situationen förbättras inte, den blir allt sämre. I många delar av landet har det blivit obligatoriskt att täcka ansiktet och kvinnors rörelsefrihet är mycket begränsad. Det räcker med en nyck från polisens sida för att kontrollera att de är oskulder. Kvinnor släpas till sjukhus och underkastas en läkarundersökning. De är med andra ord på väg tillbaka till sin traditionella underordnade roll som mannens egendom. Kommissionären har redan förklarat att kvinnors rättigheter angrips i vissa delar av landet, men jag skulle säga att detta även inträffar på centralregeringens nivå. Det är nu förbjudet för kvinnor att vara presentatörer i radio eller tv, vilket några av dem har varit med stor framgång. Jag hyser inte några tvivel om att kvinnliga journalister även utsätts för tryck i de skrivna medierna.
Andra har redan kommenterat det faktum att kvinnor är underrepresenterade, men jag vill be er erinra er det berömda Loya Jirga som var manligt till nästan 100 procent. När den biträdande hälsovårdsministern nyligen besökte Europeiska kommissionen var det den manlige biträdande hälsovårdsministern, dr Feroz, som deltog, inte hälsovårdsministern, den enda kvinnliga ministern, själv. I 40 procent av alla hälsovårdsinrättningar finns det inte en enda kvinna på någon nivå i personalen trots att det över hela världen är kvinnor som bär det grundläggande ansvaret för familjernas hälsa.
Ordet Afghanistan betyder bokstavligen ?sorgens och lidandets land?. För kvinnor håller Afghanistan återigen på att bli landet för deras djupaste sorg och lidande. Självfallet hjälper det med humanitärt bistånd, men lika självfallet är det inte tillräckligt. Jag gratulerar varmt både ECHO och hela kommissionen för deras fantastiska arbete i Afghanistan. Men om vi vill hjälpa till att föra Afghanistan in i den moderna världen, måste de mest grundläggande mänskliga rättigheter och respekt mellan könen bli både ett kännemärke för vårt bistånd och en pågående måttstock för vår framgång. Det är det inte i dag. Om vi ser på vad Solana angav som målen för Europeiska unionens engagemang i Afghanistan, så nämns inte kvinnor, och kvinnors rättigheter finns helt enkelt inte med. Men om vi menar allvar så måste vi gripa oss an denna attityd, för det är en attityd, en stamkultur från Baluchistan som har spridits i området.
Varför är vi så undfallande när det gäller kvinnors rättigheter? Är det för att Afghanistan är ett islamiskt samhälle? Jag behöver inte citera Koranen för att påminna er om att män och kvinnor var jämlika i Koranen ända sedan islams begynnelse, så det kan inte vara orsaken. Jag ber er, ändra ministerrådets prioriteringar och sätt kvinnors rättigheter högt på dagordningen. Om vi misslyckas med detta kommer vi inte att ha någon framgång alls.
(Applåder)
Herr talman! I går hävdade det grekiska ordförandeskapet att den prioriterade frågan under dess mandatperiod är att ge mottot ?vårt Europa? en reell innebörd, och skapa en gemensam framtid med gemensamma värden. Det räcker dock inte med att fastställa värdena, utan rättvisan, kampen mot fattigdomen och freden är värden som måste tillämpas fastän vägarna är svårframkomliga. I verkligheten är det så att ju mer man talar om fred, desto mer krigas det. Man talar om förhandlingar och förbereder truppinsatser. Hur länge skall detta hyckleri fortgå? Hur länge skall palestinska barn dödas av kulor och civila israeler av mänskliga bomber, hur länge skall ryska soldater döda i Tjetjenien och Förenta staterna anse att det har intressen att bevaka överallt, och så vidare?
Jag kan inte fortsätta, världen är för stor och fruktansvärd. Är det en retorisk eller patetisk fråga? Nej! Det är politisk och moralisk indignation, en maning att bygga ett Europa som inte talar med kluven tunga, som indianhövdingen sade när hans folk förintades och sattes i reservat. Ett år efter Bonnavtalet råder det inget tvivel om att det har gjorts många framsteg. Uppgifterna från kommissionen och de utmärkta analyser som kommissionär Patten har gjort är imponerande, men jag skall inte uppehålla mig vid dem eftersom han läste upp dem mycket tydligt. Vi vet alla att det, i ett läge med så mycket förödelse, inte finns några genvägar när det gäller att genomföra det som ligger i det allmänna intresset, utan att förstöra särarten. Det gäller att utveckla samhälleliga strukturer och bygga upp hus, vägar, skolor och sjukhus igen. Det gäller att inte låta de flyktingar som återvänder dö av svält och kyla och det gäller att slå till mot odlingen av och handeln med opium, och ge befolkningen alternativ.
Jag har själv sett vilka framsteg som har gjorts framför allt i Kabul under året - skolor som har öppnat igen, ungdomar som studerar journalistik - men samtidigt har jag sett och hört att det är nyckelaktörer som de militära ledarna och Förenta staterna som har banat vägen för misslyckandet när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna, som fortfarande är tydligt. Jag talar inte bara om missbruk och diskriminering av kvinnor på arbetsplatserna, på gatorna eller i media, för övrigt inte enbart i Heratområdet, där den illa beryktade Khan finns, utan i hela landet. Jag talar också om social diskriminering, om en politik som bygger på tjänster och gentjänster, om en svågerpolitik som är allmänt utbredd men som framför allt visar sig när det gäller att förse militära ledare, som borde ställas inför den internationella domstolen, med vapen, bidrag och politiskt stöd - och den huvudansvarige för detta är Förenta staterna.
Att hjälpa centralregeringen, socialministeriet - jämställdhetsministern Habiba Sarabi har vädjat till oss alla om mer hjälp och stöd från Europeiska kommissionen till jämställdhetspolitiken, kvinnopolitiken - att möjliggöra demokratiska val 2004: allt detta är nödvändigt. Det är dessutom nödvändigt att, som kommissionär Patten sade, utvidga den centrala makten till att omfatta de olika regionerna i landet, framför allt att skilja den militära och den civila makten åt, att ge kommissionen för mänskliga rättigheter råg i ryggen, inte bara den afghanska - Sima Samara är en modig kvinna som oförtrutet fortsätter sitt arbete - utan också Unama. I Kabul träffade jag företrädare för Unama som inte kunde åka runt i landet, inte bara av rädsla för krigsherrarna utan också för marines, av rädsla för att öppna munnen och berätta vilka brott mot de mänskliga rättigheterna som också vi är medskyldiga till. Det finns alltså ett behov av att göra undersökningar för Unama. Att tiden går hjälper dock inte de demokratiska krafterna: det sade ju kommissionär Patten, och han sade också att vi kommer för sent. 1980 hade vi kanske kunnat göra mer. Jag tror att de bidragsgivande länderna borde lyssna mer uppmärksamt på de röster som höjs från regeringen, men framför allt från kvinnoorganisationer, som med eftertryck säger att vi måste bryta krigsherrarnas makt och bygga upp landet med rättvisa och demokrati, för det kan inte finnas någon demokrati där det finns tortyr och massakrer som i Mazar-i-Sharif. Europa måste fortsätta att göra sin del. Vi har ingen annanstans att vända oss: vårt arbete och vårt engagemang måste kännetecknas av kontinuitet.
Herr talman! För fyra månader sedan förde vi i denna kammare, delvis med samma människor, också en debatt om Afghanistan. Jag har läst igenom det betänkandet ännu en gång, och måste komma till slutsatsen att ett stort antal av de ämnen som behandlades då tyvärr fortfarande är mycket aktuella, exempelvis kvinnornas ställning. Jag har ärligt talat inte mycket att tillägga till Emma Nicholsons imponerande anförande i denna fråga. Jag anser emellertid att det är hög tid att gå längre än att bara konstatera att kvinnornas ställning har försämrats sedan förra året. FN:s kommission för mänskliga rättigheter, som har en särskild föredragande för kvinnors ställning, bör verkligen starta en utredning på platser där vi alla vet att kvinnornas ställning har försämrats, exempelvis i Herat. Det är också på tiden att det internationella samfundet, som omfattar Europeiska unionen, klargör att bistånd är beroende av framsteg när det gäller kvinnornas ställning och att tillbakagång får konsekvenser på sikt.
En annan fråga som vi behandlade för fyra månader sedan var - och detta har också nämnts här av ett antal kolleger - utvidgningen av ISAF-mandatet utanför Kabul. Kofi Annan kallade denna utvidgning för ett villkor för fortsatt stabilitet i Afghanistan. Kommissionären själv sade i sitt svar på vårt bidrag för fyra månader sedan, och jag citerar: medlemsstaterna kommer säkert att uppmärksamma kommentarerna från många av parlamentsledamöterna. Herr Yiannitsis! Jag ställer än en gång den fråga som jag också ställde till er danska kollega: är man i rådet beredd att ställa pengar och trupper till förfogande för att möjliggöra denna utvidgning? Om så inte är fallet, var så vänlig att tala om det så att vi inte fortsätter att bära på den illusionen. Jag är övertygad om att det är nödvändigt, för annars kommer det inte att bli någon stabilitet i hela Afghanistan.
Varför finns det ett sådant behov för utvidgning av ISAF-mandatet? Det har uteslutande att göra med vad jag skulle vilja kalla krigsherrarnas perversa återkomst. Jag citerar återigen Patten från den 4 september. Då sade han: vi får inte använda krigsherrarna på nytt i striden mot al-Qaida. Bäste kommissionär, bästa kolleger! Tyvärr sker detta fortfarande. En del av krigsherrarna stöds fortfarande ekonomiskt, men också med vapen inom ramen för striden mot terrorism. Detta, kolleger, måste få ett slut. Annars finns det helt enkelt ingen chans för allt som vi talar om här vad gäller reformer. Ett faktum är till exempel att många krigsherrar och generaler samtidigt också är guvernörer. Detta kan inte fortsätta. Det höjer bara deras anseende, och det måste verkligen upphöra.
ISAF:s ställning har kommit i kläm till och med i Kabul. Antalet incidenter har ökat och den nuvarande turkiska befälhavaren har med rätta varnat för att den här situationen bara kommer att förvärras vid ett anfall på Irak. Det är mycket förståeligt att det finns en ökande oro i Tyskland och Nederländerna, de länder som övertar ledningen för ISAF, för att krigsherrarna vid ett anfall mot Irak skall utnyttja detta till att tillsammans med al-Qaida hetsa upp människorna mot alla västerlänningar, inte enbart soldater utan också hjälparbetare. Om ISAF:s mandat inte utvidgas, om krigsherrarnas roll inte försvagas, finns det helt enkelt ingen chans för reformerna. Då fortsätter kränkandet av de mänskliga rättigheterna och - låt oss inte glömma det - då kommer det internationella samfundets, även Europeiska unionens, trovärdighet i kläm. Detta får inte ske.
Herr talman! President Karzai har gjort en förtjänstfull insats när han, trots tusen svårigheter, påbörjade sammanställningen av texten till en ny konstitution och inrättandet av en nationell armé, oundgängliga hörnstenar om man vill bygga en sekulariserad, demokratisk och fungerande stat. De uppgifter som kom fram under Petersbergskonferensen är uppmuntrande: Europa har redan avsatt 830 miljoner euro, som kommer att få konkret effekt på sjukvården, utbildningen - en utbildning som nu äntligen också flickorna får del av - säkerheten, genom minröjning och omhändertagande av bomber som inte har exploderat, jordbruket, återställandet av stadsmiljöerna, återuppbyggandet av infrastrukturen och hjälpen till återvändande flyktingar som äntligen kan komma hem till sitt land igen.
Det återstår dock fortfarande mycket att göra: stora delar av de medel som Europa har avsatt är fortfarande blockerade och det krävs att våra länders regeringar engagerar sig mer i Afghanistans demokratiska utveckling. En knäckfråga för utvecklingen är att utvidga jordbruket på bekostnad av opiumodlingen. I detta läge är det uppenbart att inte bara unionen utan också de enskilda nationella regeringarna, deras jordbruksministrar, kanske också tillsammans med de nationella jordbrukarorganisationerna, omedelbart måste hjälpa Afghanistan och de afghanska jordbrukarna att ställa om odlingarna, bland annat med hjälp av tekniker och experter på området.
Terrorhotet kvarstår dock, och Europa måste befästa sitt politiska och moraliska engagemang för att stödja de sekulariserade regeringarna i de muslimska länder som vill bekämpa den fundamentalistiska extremismen. Det är ju inte bara så att medlemmarna i de olika terrornätverken fortfarande arbetar i de delar av det afghanska territoriet som ännu inte kontrolleras av regeringen, utan de bor och verkar också i angränsande länder och har förbindelser med områden som har blivit centrum för deras utbredning och rekrytering, såsom vissa områden i Somalia och Sydostasien.
Stödet till Afghanistan har en större dimension än den uteslutande politiska eller ekonomiska principen om internationellt samarbete och blir en väldigt konkret utmaning till försvar för civilisationen, folkens värdighet och friheten nu och i framtiden.
När det gäller frågan om kvinnorna är detta fortfarande ett omfattande och olöst problem, men man bör komma ihåg att det finns kvinnliga ministrar i Afghanistan, till exempel ministern för kvinnofrågor, och att första ambassadrådet vid Afghanistans ambassad i Bryssel är en kvinna, som aktivt arbetar och samarbetar med regeringen för att just förbättra kvinnornas villkor.
Slutligen kan vi inte, när vi nu gör upp en första balansräkning för det fria Afghanistan, glömma kommendant Massud och Europas slapphet när han bad om hjälp, bara några månader innan han mördades och före tragedin i New York. Vi upprepar därför uppmaningen till detta parlament att instifta ett Sacharovpris, eller ännu hellre ett Massudpris, till hans minne, ett pris som skall tilldelas dem som dödas när de försvarar sina folk och sin frihet.
Herr talman, kära kolleger! Det är intressant att höra vissa rekonstruktioner där man - med all rätt - nagelfar dagsläget, men helt glömmer eller låtsas glömma gårdagen, när talibanerna härskade, eller som i andra sammanhang kritiserar åtgärder som kanske kommer att leda till ett krig i Irak, men glömmer de tusentals, hundratusentals, som har massakrerats, torterats och utrotats av Saddam Husseins regim. Jag vill säga till kollegan Morgantini att det kanske förekommer brott mot de mänskliga rättigheterna i Afghanistan i dag. Om vi däremot hade lyssnat på henne och hennes vänner och det internationella samfundet på deras inrådan inte hade gått in i Afghanistan, hade det visserligen inte förekommit några brott mot de mänskliga rättigheterna där, eftersom det helt enkelt inte hade funnits, vilket det heller inte fanns, några mänskliga rättigheter över huvud taget. Jag tycker alltså att man måste ta hänsyn till hur verkligheten såg ut före kriget och till det som det internationella samfundet och regeringen Karzai, uppenbarligen med tusen svårigheter, försöker att få till stånd.
Vad detta anbelangar vill jag berätta om någonting som hände för två dagar sedan och som jag tycker är väldigt viktigt: Den afghanska regeringen anslöt sig till, ratificerade, fördraget om den internationella brottsmålsdomstolen. Detta är någonting oerhört om ni betänker hur verkligheten i Afghanistan ser ut, när många länder - däribland tyvärr Förenta staterna - är emot. Då tycker jag att vårt parlament skall notera och uppmuntra denna vilja att, också på detta sätt, bli en fullvärdig medlem av det internationella samfundet. Denna domstol kommer kanske framöver att få ta ställning till just de brott som har begåtts i detta land.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Det afghanska folkets decennielånga lidande förbjuder oss att föra denna diskussion med cynism, även om frestelsen är stor. Faktum är att det var ett redan fattigt land som ödelades under decennierna efter Sovjetunionens invasion och som sedan slog sig själv i spillror i ett inbördeskrig innan talibanerna raserade resten, men i och med att talibanregimen störtades uppstod möjligheten att bygga upp landet på nytt.
Det finns dock skäl att undra hur långt både den militära segrarens och den nuvarande regeringens auktoritet räcker för att verkligen skapa stabilitet och få till stånd en återuppbyggnad. Vi kan konstatera bristen på den stabilitet som krävs för att få fart på biståndsarbetet i hela landet. Är det inte ett misstag att vi på breda områden låter återuppbyggnaden endast handla om Kabul? I Kabul trampar de icke-statliga organisationerna varandra på fötterna för att genomföra projekt i huvudstaden, eftersom arbetet vore för farligt på andra håll. Detta gör att biståndet snabbt och koncentrerat går till projekt som inte gagnar hela landet.
Men utan stabilitet i hela landet kan vi genomföra hur många givarkonferenser vi vill utan att förmå näringslivet att satsa privata pengar på investeringar. Privata pengar satsas nämligen enbart på investeringar där det både militärt och rättspolitiskt råder en viss säkerhet om att de satsade medlen kommer att kunna bearbetas vidare och inte gå förlorade.
Jag menar alltså att detta är något vi måste undersöka mycket noggrant och inte brösta oss med åtgärder som i själva verket inte hjälper människorna. Det snabba stöd som hela landet behöver måste också fördelas rättvist. Exempelvis tycks det inte vara så självklart att majoriteten av den afghanska befolkningen, pashtunerna, görs lika delaktiga som andra i de politiska besluten i Kabul och i fråga om andra praktiska saker. Om så inte är fallet fruktar jag att följden blir ett motstånd som kan utnyttjas av nya krigsherrar för att skapa nya interna konflikter under våren eller sommaren. Sådana konflikter gör det ännu svårare att garantera stabilitet i hela området, att få investeringar, genomföra biståndsarbete - landet hamnar i en ond cirkel - och vi får en situation där vi når ännu magrare resultat.
Sådana förutsättningar kan faktiskt leda till en situation som är mycket, mycket farligare för den enskilde soldaten än det som just nu planeras i Irak - det säger jag mycket medvetet eftersom soldater från mitt eget hemland kommer att ta över ansvaret där tillsammans med andra. Detta är en synpunkt som det finns skäl att uttrycka. Kopplingen är kanske inte politiskt korrekt, men jag fruktar att sanningen ser ut så, eller i alla fall att risken finns.
Den som känner till Afghanistans historia vet att utländska trupper aldrig har mått bra särskilt länge där. När jag tänker på att inte ens Förenta staterna längre kan garantera säkerheten för sina soldater utan börjar bygga upp läger i vissa områden dit man kan dra sig tillbaka om natten, då påminner detta om andra liknande exempel.
Herr talman! Jag vill därför be er att i en öppen diskussion med oss se dessa fakta i vitögat och på så sätt åstadkomma verkliga förbättringar och inte bara skapa en känsla av att det strömmar ut pengar, pengar som man faktiskt vet inte löser problemet på sikt.
(Applåder)
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Jag tvivlar inte på att ni skulle förstå mig mycket bra även om jag talade tyska, men för att hedra det grekiska ordförandeskapet kommer jag att plåga tolkarna med min grekiska.
Herr ordförande! Jag instämmer helt i er beskrivning av situationen i Afghanistan. Jag tror att vi alla känner en behärskad tillfredsställelse och att vi alla ser de brister som ännu finns i landet och allt det som bör göras under kommande år. Ni talade själv om bristen på säkerhet, om sammanstötningarna av militär karaktär och om produktionen av och handeln med narkotika - som även kommissionären tog upp - och jag tror att detta parlament samtycker fullständigt till de tidsplaner som ni föreslår när det gäller valen i Afghanistan och arbetet för att förbättra den allmänna situationen.
Jag vill inte upprepa de saker som vi är överens om. Jag vill betona två punkter som inte kan utelämnas när vi diskuterar Afghanistan. Vi måste tala även om förskräckliga händelser som ägde rum där med kampen mot terrorism som förevändning. För att undvika missförstånd: jag stöder kampen mot terrorism i Afghanistan och på alla andra platser till 100 procent. Krigsherrarna och talibanerna var aldrig våra allierade. Det var inte Europeiska unionen som genom Pakistan utbildade, utrustade och hjälpte talibanerna. Det var andra som hjälpte fram dessa, som i dag givetvis bör bekämpas. Men kampen mot terrorismen, kampen mot kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och mot terrorn mot kvinnor, kampen för demokrati och rättsstaten är endast trovärdig när den sker inom ramar där de mänskliga rättigheterna respekteras och där livets rättigheter gäller även för människor som kanske är terrorister eller brottslingar.
Jag vill komplettera dagens diskussion om Afghanistan genom att tala om två mycket mörka sidor av detta krig. För det första de förfärliga anklagelserna rörande slakten i Mazar-i-Sharif. Jag anser att det är FN:s skyldighet att inte bara utreda och undersöka dessa anklagelser i detalj, utan även att tillkännage och offentliggöra resultaten av utredningarna. Och, för det andra, den skam som vi alla borde känna inför ödet för fångarna i Guantanamo och i andra uppsamlingsläger där de amerikanska militära styrkorna samlar ihop talibaner som de har gripit eller andra människor som de har tagit till fånga och kallat talibaner. Europeiska unionen måste se till att utplåna denna vanära och skam.
Herr talman, kära kolleger! För en gångs skull har jag förmånen att inte tala om abstrakta ting, utan kan låta mitt inlägg utgå från en resa som några av oss har gjort. Tillsammans med mina kolleger bland de socialistiska ledamöterna i Europaparlamentet gjorde jag i november en resa till Afghanistan. Herr kommissionär! Jag vill gärna säga att mottagandet från Europeiska kommissionens företrädare på platsen, och det arbete de utför där nere, måste stärka er känsla av stolthet över alla dessa medlemmar i Europeiska kommissionen som vi träffade, och som hjälpte oss att besöka området och träffa de politiskt ansvariga. Detta var det första jag ville säga, eftersom Europeiska kommissionens arbete på plats är enastående.
Jag minns hur det var i Bonn för drygt ett år sedan. Jag minns också hur starkt utskottet för kvinnors rättigheter prioriterade behovet av att klargöra att kvinnorna måste delta i en process där makten i samhället organiseras. Jag minns också att vi i Europaparlamentet sammanställde en rapport om kvinnornas roll i väpnade konflikter, en roll på två olika plan - som offer och som aktörer. Jag vill tala om båda dessa roller samtidigt. I dag finns det ett sätt att tala om båda dessa samtidigt, i förhållande till vad den afghanska befolkningen förväntar sig av EU. Detta är också något jag vill betona - att vi har ett ansvar gentemot den afghanska befolkningen, som förväntar sig stora saker av oss.
För att återvända till kvinnornas situation är frågan mycket komplex, men samtidigt är det otvetydigt så att vi måste vara tydliga! Inom några veckor kommer vi att få en afghansk konstitution. En kommitté inrättades för detta ändamål i november. Av nio ledamöter i denna kommitté är två kvinnor. Men vad exakt är det man menar när man talar om de afghanska kvinnornas roll i konstitutionen? Man talar om att återgå till 1964 års konstitution. Jag var nyfiken nog att titta på 1964 års konstitution. Mänskliga rättigheter i allmänhet och kvinnors rättigheter i synnerhet nämns där i ytterst vaga ordalag. Detta säger de själva i Afghanistan. Allt detta är mycket vagt.
Själva vet vi att man inte i någon lagtext och inte i någon konstitution efter andra världskriget underlåter att särskilt nämna kvinnors rättigheter. Jag finner det därför viktigt att se till att kvinnorna omnämns i den afghanska konstitutionen, vilket också kommissionär Patten nämnde. Med utgångspunkt i de diskussioner vi hade där nere menar jag att detta inte är självklart. Men det är en av våra uppgifter.
Därför betonar jag denna fråga så envist, precis som jag gjorde där nere, i samband med att jag träffade olika personer. Kvinnornas rättigheter är en indikator. Det är inte bara en indikator vid konflikter, utan även en indikator på samhällssituationen i stort. Kom ihåg vad Fourier sade, nämligen att kvinnornas frihet är ett mått på samhällsförändringar.
Herr talman! Faran med utrikespolitiska initiativ för att motverka terrorism efter katastrofen den 11 september är att vi förleds att tro att allt har lösts i de delar av världen där denna strategi har kommit till användning. I verkligheten förhåller det sig dock tämligen annorlunda. I Afghanistan kontrolleras större delen av landet utanför Kabul fortfarande av krigsherrar och regionala ledare som fortsätter att kränka de mänskliga rättigheterna i stor omfattning, inklusive tortyr och försvinnanden av afghanska civila. Kvinnors rättigheter kränks, som redan har nämnts, också genomgående.
Tillsammans med fängslandet av 600 människor som vare sig åtalats eller ställts inför rätta på Guantanamobasen på Kuba, som Sakellariou nämnde, är detta frågor som vi har en benägenhet att glömma bort genom att vi lurar oss själva att problemen är lösta och håller på att lösas. I Afghanistan har situationen förvärrats i Heratprovinsen under guvernör Ismail Khans styre. Där det en gång fanns en vidsynt litterär och kulturell tradition förföljs nu kvinnor på nytt och utestängs från utbildning, hälsovård och rättvisa. Till och med under talibanerna fanns det åtminstone ett sken av central kontroll som begränsade dessa regionala envåldshärskares framfart. Nu har många regioner återgått till ett i det närmaste diktatoriskt styrelseskick och regionala ledare som kränker mänskliga rättigheter politiskt och ekonomiskt drar fördel av återuppbyggnadsfonder.
Det måste bli slut på det här. Unama (United Nations Assistance Mission to Afghanistan), måste omedelbart sluta upp med att finansiera dessa kränkande krigsherrar.
Några av oss i Europaparlamentet såg nyligen en film av den skotske filmaren Jamie Doran, som lade fram konkreta bevis för att det finns en massgrav i Mazar-i-Sharif-regionen som kan innehålla kvarlevorna av 3 000 krigsfångar som dödats och torterats av antitalibanska styrkor. Detta är ett illdåd som medlemmar i de amerikanska styrkorna bevittnade och inte förhindrade. Det gläder mig att Förenta nationerna och Europeiska unionen nu har kommit överens om att undersöka det påstådda brottet.
Herr talman! Återuppbyggnaden av Afghanistan har enligt min åsikt inte tillnärmelsevis börjat, trots de försäkringar om motsatsen som lämnades i kammaren i dag. Krigsherrarna vidmakthåller fortfarande sitt järngrepp utanför Kabul och kvinnor bär fortfarande burka och har inte några som helst rättigheter, som till exempel till utbildning eller grundläggande hälsovård. Jag anser att Förenta staterna och resten av västvärlden gör rätt i att försöka förstöra al-Qaida och eliminera Usama bin Ladin, men hittills har de inte lyckats. Man har gjort ett stort nummer av kvinnors rättigheter i Afghanistan, men som jag sade, ingenting har förändrats.
Jag anser att Afghanistan bara är toppen på isberget vad Förenta staterna beträffar. Många kommentatorer menar att det är en del av en strategi för att försäkra sig om tillgång till oljan från Kaspiska havet. Nu uppstår frågan hur många fronter som kommer att öppnas efter Afghanistan. Den amerikanska förvaltningen förbereder sig för krig mot Irak, med oförutsägbara följder som ingen kommer att kunna kontrollera. De kommer naturligtvis att vinna kontroll över de irakiska oljekällorna, men Afghanistan glöms bort. I en aktuell opinionsundersökning i England var 71 procent emot att deras regering deltar i ett krig utan säkerhetsrådets godkännande. Det råder inte något tvivel om att andra europeiska ledare, tillsammans med Tony Blair, kommer att foga sig i Förenta staternas vilja så snart kriget börjar och strunta i vad folket anser, vilket säger en hel del om vår demokrati.
Det irakiska folket har plågats av död och förstörelse under de gångna elva åren under Förenta staternas sanktioner, liksom Afghanistans folk. Vi måste se klart på vår politik i Mellanöstern och andra håll.
Herr talman! Läget i Afghanistan är starkt knuten till läget i hela Mellanöstern. Den kan inte betraktas isolerad från den stigande förkrigsstämningen i Irak. Fredsstiftarna i Afghanistan måste på allvar bevisa att detta handlar om stabilitet och uppbyggnad av demokratiska strukturer och inte om att skapa fred i syfte att lättare kunna exploatera råvaruresurserna i regionen eller bygga pipeliner för att transportera bort de centralasiatiska olje- och gasfyndigheterna.
Varje avsteg som görs från folkrätten under förevändning att man bekämpar terrorismen skadar svårt det internationella rättssystemets kulturarv. 200 års uppbyggnad av ett civilt samhälle hotas. Det minsta som krävs för att världssamfundet skall behålla sin trovärdighet i Afghanistan är en oberoende undersökning av anklagelserna i samband med den påstådda massakern i Mazar-i-Sharif och att resultaten offentliggörs.
Jag vill tacka det grekiska ordförandeskapet för att Irak och krigsförberedelserna har blivit en central fråga. Tack också till utrikesministern för de mycket tydliga och konkreta orden om läget i Afghanistan.
Herr talman, herr rådsordförande, ärade kolleger! Trots krisen, från Nordkorea till Mellanöstern och den oförutsebara situationen i Irak, får vi inte glömma bort Afghanistan. Därför är det välkommet att det nya grekiska ordförandeskapet har gjort, eller vill göra, Afghanistan till en prioriterad fråga. Kampen för stabilitet i Afghanistan har inte på långa vägar vunnits efter att talibanregimen störtades och Hamid Karzai installerades som president i Afghanistan. Det är oroande att veta att talibankämpar återigen organiserar sig kring krigsherren Hekmatyar för att trampa sönder den ömtåliga planta som den statliga och demokratiskt orienterade ordningen är. Det är bekymmersamt att övergångsregeringen Karzais auktoritet inte når längre än till Kabuls yttre gränser, och det är oroande att veta att opiumodlingen upplever en renässans. Det är verkligen en kapplöpning med tiden, men vi får inte ge upp våra ansträngningar att stödja den politiska tidsplan som ju faktiskt skall mynna ut i allmänna val i mitten av 2004. Resultatet kan jämföras med det välkända vattenglaset som är antingen halvfullt eller halvtomt.
Vi måste faktiskt ställa in oss på att på längre sikt ge både ekonomiskt och politiskt stöd för att ge uppbyggnaden av demokratiska institutioner en chans i detta land som under flera decennier har härjats av krig och inbördeskrig. Den internationella säkerhetsstyrkans (ISAF) mandat måste givetvis också förlängas. Jag har svårt att förstå att förlängningen endast har fått klartecken för 2003. Det är dock positivt att Tyskland och Nederländerna förklarar sig beredda att överta ledningen för styrkan. Det finns ett allmänt tecken på att Europa endast tveksamt ställer upp på ett längre engagemang genom dessa små åtgärder. Även de många konferenserna i Washington, Kabul, Bonn och Oslo påminner ibland snarare om en lugnande tablett än om en energisk politik som vill stötta dem som skall bygga upp demokratin i landet.
Kravet på att förlänga mandatet för den internationella säkerhetsstyrkan och att utvidga dess mandatområde är ett korrekt krav, som hittills tyvärr inte har uppfyllts i realiteten. Alla Afghanistans grannländer måste samarbete för att förhindra att al-Qaida-nätverket återigen växer sig starkt i området. Här har det hänt lite grann. Inte heller bör man helt och hållet släppa tanken på en seriös byrå för återuppbyggnad enligt exemplet Kosovo.
Det är säkert värdefullt att parlamentet sänder en ny delegation till Afghanistan i vår, men för att detta skall bli meningsfullt måste kunskaperna också omsätts i politik. Hit räknas framför allt det politiska stödet för förmedling av know how. Vad handlar då detta huvudsakligen om? Det handlar om att åtskilja civil och militär makt, förhindra en fundamentalistisk islamisk reaktion inom rättsväsendet och framför allt om att förhindra humanitära katastrofer.
Herr talman! Jag hade förmånen att på inbjudan av FN:s medlare Brahimi tala till de afghanska ledarna vid Bonnkonferensen. Jag var då ordförande för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor och hade lyssnat till en representant för organisationen Rawa om kvinnornas situation i Afghanistan. Jag kunde följaktligen till ledarna ställa de självklara kraven att kvinnor skall finnas med i den provisoriska och den permanenta regeringen och inte marginaliseras vid återuppbyggnadsarbetet.
Utskottet anordnade tillsammans med icke-statliga organisationer en konferens för kvinnor från Afghanistan. De gemensamma prioriteringarna förde vi sedan fram i en resolution som parlamentet antog vid sammanträdesperioden under december 2001. På utskottets vägnar begärde jag att budgetutskottet skulle göra ett särskilt tillägg om stöd till kvinnorna i Afghanistan, vilket utskottet och parlamentet också gjorde.
Varför ger jag er denna bakgrund? Därför att jag ser väldigt få spår av den i den gemensamma resolutionen. Ordet ?kvinnor? och deras mänskliga rättigheter saknas. Kvinnornas prioriteringar nämns inte i resolutionen, men väl den afghanska regeringens. Kravet om att alla biståndsprojekt skall ha ett jämställdhetsperspektiv saknas också.
Kvinnors rättigheter glöms snabbt bort i den manliga värld vi lever i. Den starka och drivande jämställdhetsministern i den provisoriska afghanska regeringen lyftes ut och kvinnorna i Afghanistan är nu nästintill osynliga som aktörer, trots att förmodligen två tredjedelar av befolkningen består av kvinnor och barn.
Min fråga till kommissionen och ministerrådet är, hur skall detta tolkas, har kvinnorna på nytt glömts bort, ställs inga krav om kvinnorna till den afghanska regeringen?
Kvinnorna var offer under såväl den norra alliansen som talibanerna. Kvinnorna är fredens viktigaste aktörer. En politik för Afghanistan måste vara en politik för majoriteten, för kvinnor och barn.
Herr talman! Jag skulle ju faktiskt kunna fortsätta där min kollega Theorin slutade. Det förefaller som om många av de ämnen vi tar mycket allvarligt på när vi håller våra tal inte tas på samma allvar i praktiken. Kvinnors rättigheter och rättsliga ställning är ett av dessa ämnen, medan andra är internationell rätt och mänskliga rättigheter. När vi talar om Afghanistan kommer jag helt naturligt att tänka på de människor som befinner sig på Guantánamo. Där sitter europeiska medborgare. Vad har hänt med deras rättigheter? Under vilket rättssystem sorterar de? Inget överhuvudtaget. Att Förenta staterna inte respekterar internationell rätt är vi medvetna om, men de respekterar inte heller sin egen lagstiftning. Jag tycker det är egendomligt att vi har ett beslut här från Europaparlamentets sida, där man över huvud taget inte vill ta ställning till det faktum att flera europeiska medborgare sitter i fångläger och att vi inte vet hur länge de skall sitta där, vilka deras framtidsutsikter är, eller vilket rättssystem de lyder under. Jag tycker också att det står i skarp kontrast till vad man i andra sammanhang kräver när det gäller efterlevnad av internationell rätt. Irak är ett mycket bra exempel, där vi kräver att de skall uppfylla internationella bestämmelser och Förenta nationernas resolutioner. På det sättet ger vi folk - även i Afghanistan - intrycket att det finns två olika normer i den här världen, nämligen den norm vi kräver att de skall leva efter och den norm vi själva har tänkt oss att gå efter, eftersom vi har makten och därmed enligt vår egen mening också rätten.
Vi står inför liknande problem när det gäller massakern i Mazar-i-Sharif. Mycket tyder på att amerikanska soldater fanns på plats. Några påstår att soldaterna deltog. Mycket tyder i alla fall på att de var närvarande, och ändå gör vi ingenting för att få till stånd en ordentlig undersökning och kräva att de ansvariga ställs inför domstol. Jag tycker att dessa dubbla normer utgör ett problem. Det innebär svårigheter i vårt förhållande till Afghanistan och till det afghanska folket.
Varför är det så svårt att skapa förändring? Att anlända till Afghanistan eller Kabul är att träda in i en exklusiv mansvärld. Män med genomträngande ögon och hotande blickar på kvinnor. Det yttre har förändrats hos vissa män, men inte det inre. När man exempelvis promenerar runt på välkända Chicken Street i Kabul ser man de tiggande kvinnorna i smutsiga, gamla burkor, tiggande barn, män inbegripna i diskussioner. Vi får inte glömma att det fortfarande existerar en kultur med män som anser att kvinnor inte skall få utbildning. Finns det lösningar? Ja! I ett land där man alltid har stridit mot varandra måste man sätta kvinnor emellan, där måste kvinnor få den där prominenta platsen emellan, mitt i, och den måste man tvinga fram. För kan vi exempelvis föreställa oss ett samhälle i Europeiska unionen med en hälsovård utan kvinnor, där undervisning skulle existera utan kvinnor? Det är bara ett enda av de många exemplen.
Herr talman! Vi får inte glömma Afghanistan. Det är det internationella samfundets plikt att hjälpa en av dess hårdast prövade medlemmar att återfå sin suveränitet, efter att under 30 års tid ha prövats genom alla katastrofer man kan föreställa sig - utländska invasioner, inbördeskrig, kommunismens och islamismens ok, torka, statsmaktens sammanbrott och upprättandet av en terroristisk international. När talibanerna försvann framträdde ett land där alla nationalstatens strukturer måste återskapas, i första hand de strukturer som gör det möjligt att säkerställa yttre och inre säkerhet, nämligen en nationell armé och polisstyrka, nödvändiga instrument för att den lagliga regeringens myndighet skall kunna utövas på territoriet som helhet.
Under den period då arméns och polisens basenheter byggs upp, i ett land där de privata miliserna räknar trettio gånger fler soldater än den afghanska armén, hade det varit klokt att utsträcka den internationella säkerhetsstyrkans mandat geografiskt, framför allt i de främsta opiumproducerande regionerna där krigsherrarna får sina inkomster.
Tillsammans med Frankrike, Förenade kungariket och Italien, som aktivt medverkar till att bygga upp den afghanska armén, svarar EU för en viktig del av detta återuppbyggnadsarbete. Den andra prioriterade uppgiften är att återställa en skatte- och tullmyndighet, för att rasera det system för uppdelning av statens inkomster mellan olika väpnade grupper, som inrättats i skydd av den utländska invasionen och inbördeskriget. Inom detta område, som också är viktigt, måste våra länder vara aktiva. Herr talman! De förfogar över all nödvändig sakkunskap.
Herr talman! Efter ett år kan vi glädja oss åt det som det afghanska folket, med stöd av det internationella samfundet, har uppnått, men allt detta visar bara hur mycket som återstår att göra. Det kommer inte att vara någon lätt match för Afghanistan. Troligen måste demokratierna fortsätta sitt engagemang i många år. Bakslag kommer att inträffa och detta engagemang kommer att utsättas för svåra påfrestningar. Vi kan se hur stora problemen är när vi inser att president Karzais auktoritet inte sträcker sig mycket längre än till Kabul och några andra städer och att hans personliga säkerhet fortfarande i stor utsträckning ligger i utländska händer.
Jag instämmer i ordförandeskapets gratulationer till de turkiska väpnade styrkorna som övertog organisering och befäl för den internationella styrkan i Afghanistan (ISAF) från Förenade kungariket i juni i fjol. Det finns övertygande skäl för att sprida den internationella fredsbevarande styrkan till viktiga platser utanför Kabul tills Afghanistans nationella armé klarar att fullgöra sina förpliktelser, men sådana styrkor skulle vara mycket sårbara.
Faktum är att krigsherrar fortsätter att härska i många av de mera avlägsna områdena och deras engagemang för fredlig utveckling och demokrati är i stort sett obefintligt. De är intresserade av personlig makt och vad de kan vinna på kriminell verksamhet. Det är möjligt att få dem att gå över - men till vem som helst. Än mer oroande är tecknen på förnyad aktivitet från al-Qaida och talibanerna i gränsområdena med Pakistan, och att de håller på att omgruppera sig i läger på båda sidor av gränsen i förbund med lokala mujahedin. Detta sker trots närvaron av en stor amerikanskledd säkerhetsstyrka som verkar parallellt med ISAF.
Just nu agerar västliga militära styrkor i Bosnien, Kosovo och Makedonien, liksom i Afghanistan. Det kommer att komma nya krav på insatser inte bara när det gäller Irak, utan även på andra platser. Faktum är att samtliga våra länder behöver en större militär förmåga och måste vara beredda att använda den, vid sidan av andra instrument, tillsammans med Förenta staterna och andra allierade.
Afghanistans grannar har drabbats hårt av flyktingproblemet, men även länder som till exempel Förenade kungariket har känt av följderna. Under de senaste åren har afghaner utgjort den största gruppen bland de asylsökande i Förenade kungariket. I sinom tid måste dessa människor återvända hem. Med detta i åtanke välkomnar jag rådets beslut av den 29 november att anta handlingsplanen för återvändande för Afghanistan, den första tillämpningen av detta program.
Till sist, Afghanistan är ett av de mest minerade länderna i världen. Detta är en följd av den före detta sovjetarméns och i synnerhet de stridande gruppernas verksamhet under de senaste tio åren. Trots ett massivt internationellt ekonomiskt bistånd, där i synnerhet Europeiska gemenskapen har varit en viktig bidragsgivare, har bara en liten del av de antipersonella landminorna röjts och antalet skadade är fortfarande mycket högt.
Landminor och misstanken att ett område kan vara minerat är ett av de största hindren för återuppbyggnad och en återgång till någon sorts normalt tillstånd. Vi måste hitta effektivare, snabbare metoder med deltagande av lokalbefolkningen för att få bukt med detta gissel, inte endast i Afghanistan utan även på andra håll. Det handlar inte bara om finansiering, detta är ett avgränsat praktiskt område där kommissionen har en nyckelroll och där det krävs en ännu tydligare fokusering.
Herr talman! Vi diskuterar i dag, ett år efter Bonnöverenskommelsen, Afghanistan. I själva verket har vi diskuterat Afghanistan i många årtionden, eftersom Bonnöverenskommelsen bara är ett stadium i en pågående kris. Redogörelsen är både positiv och negativ. I dessa frågor är det emellertid medborgarna som svarar för redogörelsen. Det vill säga, i befolkningens ögon gör det ingen skillnad om det är krigsherrar eller talibaner som står för våldet. Våra mål måste därför vara att upprätta en stabil rättsstat, stabila institutioner, så att de demokratiska processerna kan fungera, och respekt för alla rättigheter för alla. Det krävs mycket arbete och mycket möda - och framför allt en långsiktig strategi. Frågan är om alla krafter som verkar i regionen följer en gemensam strategi. Vi har talat om Europeiska unionen, om våra 15 eller 25 länder, men inte ett ord har sagts om t.ex. Rysslands, Förenta staternas eller Pakistans strategi för regionen. Följer de samma linje som vi eller har de en annan syn, vilket skulle innebära att de gemensamma målen inte är gemensamma?
Under dessa förhållanden är det alltså tydligt att redogörelsen innehåller många positiva saker - situationen är i dag inte som den var för ett år sedan - men det finns också många saker som oroar oss: det finns en risk att utvecklingen vänder och att situationer som absolut inte får uppkomma på nytt gör det. Det skulle följaktligen inte skada med en redogörelse för grundläggande fakta, för ökningen av brottsligheten, för gränserna för en stats verksamhet eller för frågor som vart de europeiska medborgarnas pengar tar vägen. För om jag minns rätt har man i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik sagt, för att ta ett exempel, att 80 procent av pengarna går till att hålla i gång de icke-statliga organisationer som verkar på platsen och att endast 20 procent går in i landet. Att göra en så stor andel av landets befolkning som möjligt delaktig är därför avgörande för utvecklingen av institutionerna, för demokratiseringen och stabiliseringen.
Herr talman, herr tjänstgörande ordförande, herr kommissionsledamot! Afghanistans strategiska betydelse kan inte överskattas. Ett fredligt och stabilt Afghanistan är ett viktigt bålverk mot ett återuppblomstrande för de extrema krafterna i regionen.
Ett år efter Bonnkonferensen är en lämplig tidpunkt för att begrunda EU:s bidrag till återupprättandet av fred, stabilitet och trovärdiga politiska strukturer.
Kommissionär Patten gjorde rätt i att understryka det bidrag som EU i sin helhet och kommissionen i synnerhet har lämnat under det gångna året.
EU-medel har använts för att finansiera hälsokliniker och skolor på grundnivå, röjning av landminor, återvändandet av viktiga arbetstagare i offentlig tjänst, skapandet av arbeten för att bekämpa opiumproduktionen som ökar kraftigt i Afghanistan efter talibanerna, återuppbyggnad av infrastruktur, uppröjningsaktioner i sju städer och stöd till ca 1,8 miljoner flyktingars återvändande till landet.
Det är en imponerande lista och kommissionen, ECHO och de olika biståndsorganisationer som har varit delaktiga förtjänar beröm.
När det gäller frågan om bistånd i stort bör det emellertid framhållas att, även om det samlade biståndet från det internationella samfundet kan tyckas vara enormt jämfört med andra krisområden, så ligger Afghanistan i botten om vi ser på bistånd per capita. De genomsnittliga utfästelserna om bistånd till Bosnien, Kosovo, Östtimor och Rwanda uppgick till i genomsnitt 250 US-dollar per person, mot 75 US-dollar för Afghanistan.
Det internationella samfundet bör uppmärksamma detta. Som kommissionären själv framhöll så är det mycket effektivare och mera ekonomiskt att investera tidigt istället för att betala för att samla ihop resterna efteråt.
Mot bakgrund av våra starka meriter när det gäller bistånd anser jag att vi har den moraliska auktoritet som krävs för att utöva tryck på våra internationella partner att de skall omsätta sin muntliga utfästelser i pengar. Vi bör även använda vårt inflytande för att se till att det blir en lämplig balans mellan kortsiktigt bistånd och insatser för en långsiktig återuppbyggnad.
EU har gjort mycket men vi får inte bli självbelåtna eller låta Afghanistans problem trängas åt sidan av möjligheten att det blir krig med Irak eller av problemen med Nordkorea. Vi har en moralisk förpliktelse att skapa varaktig fred och stabilitet, att ta itu med problemen med krigsherrarna, förbättra mänskliga rättigheter, i synnerhet, som andra talare har påpekat, kvinnors rättigheter, och upprätta en verklig demokrati i Afghanistan. Mycket återstår att göra. De demokratiska val som skall hållas nästa år, skapandet av en nationell armé och strävan efter goda grannskapförbindelser är alla positiva steg i rätt riktning.
Herr talman! Talibanregimen i Afghanistan störtades för ett år sedan, och ändå har den katastrofala situationen för kvinnorna knappt förbättrats. Detta kunde den första fem personer starka parlamentsdelegationen, som den socialdemokratiska gruppen tog initiativ till, helt nyligen övertyga sig om på plats, och inte bara i Kabul, utan även i inlandet. Sjukvårdssystemet är en katastrof, var tjugonde minut dör en afghanska på grund av graviditet eller förlossning. Detta är världens högsta registrerade siffra.
Utbildningssystemet hade kollapsat fullständigt. I dag angrips flickskolorna återigen av fundamentalister. De flesta afghanskorna nekas förvärvsarbete, den politiska makten och återuppbyggnaden är de knappast delaktiga i. Vi har talat med president Karzai och många av hans kabinettsministrar och entydigt gjort klart att besluten från Petersberg i Bonn endast kan genomföras om även kvinnorna görs rimligt delaktiga. Europeiska unionen hjälper till efter bästa förmåga. Kommissionen gör ? det vill jag återigen starkt betona ? ett fantastiskt arbete lokalt, genom att tjänstemännen är starkt delaktiga i det lokala byggandet av nationen, som kommissionär Patten sade - och det genom högst personliga insatser. Detta förtjänar ett särskilt tack.
Låt oss se framåt. Jag uppmanar starkt presidiet att bjuda in både president Karzai och ordföranden för den oberoende människorättskommissionen, doktor Sima Samar, hit till Europaparlamentet för att tillsammans med oss framför allt diskutera förberedelserna inför valen och den lagstiftande rådsförsamlingen Loya Jirga. Att kvinnors rättigheter utan inskränkningar skall vara förankrade i denna författning måste vara ett tydligt budskap för ett demokratiskt Afghanistan.
Det är svårt att återvända till normalitet i ett land där 70 procent av alla afghanska kvinnor enligt en amerikansk studie lider av svår depression och 65 procent har ständiga självmordstankar. Frågan om sexualiserat våld är strikt tabubelagd i samhället. Vi har hört kvinnoorganisationer beklaga att arbetet är mycket svårt att utföra även i de internationella organisationerna; deras rörelsefrihet är starkt kringskuren, vilket förbudet för kvinnor att köra bil eller ens cykla bidrar till.
Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor har tagit upp detta ett flertal gånger. Vi har talat med kvinnoministern - ställföreträdande kvinnoministern för övrigt - och Soraya Sobrani beklagar sig över att det inte finns några som helst ekonomiska resurser för hennes kompetensområde. Det uppstår slitningar på grund av bristande samordning av de icke-statliga organisationernas och regeringsgruppernas arbete. Även här behövs vårt stöd.
Tyvärr saknas fortfarande ett banksystem i Afghanistan. Även detta gynnar den fortsatta korruptionen. Med tillfredsställelse hör jag dock att det råder brett samförstånd, inte bara här i kammaren, utan även i ordförandeskapet och kommissionen om att kvinnornas situation måste förbättras. Låt oss alltså gemensamt ta itu med att förbättra kvinnornas situation och hoppas på fred och stabilitet i regionen! Detta blir också vårt budskap till våra vänner i Förenta staterna: Inget krig i Mellanöstern!
Kära kolleger! Jag skulle kort men hjärtligt vilja välkomna tredje årskursen i skolan ?Escola Média Estatal D. E. Montemurro? från Gravina i Apúlia, vinnare till priset ?Vi bygger Europa? som den italienska deputeradekammaren har instiftat. Det huvudsakliga målet med detta initiativ är att främja deltagandet även från de yngsta medborgarna i debatten om det framtida Europa.
Av detta skäl vill vi ge våra lyckönskningar till dessa ungdomar för att de har vunnit första pris i denna tävling och jag är glad över deras uppmärksamma deltagande i kammarens pågående arbete. Lyckönskningar!
(Applåder)
Herr talman! Även jag har upplevt den unika erfarenheten att vara i Afghanistan och se situationen med egna ögon. Jag kunde framför allt konstatera det utmärkta arbete som våra medarbetare på platsen utför, och som även ni framhöll, herr kommissionär, liksom Europeiska unionens starka närvaro. Så här ett år efter Bonnöverenskommelsen anser jag dock att det finns allvarliga samordningsproblem, såväl i fråga om tillhandahållandet och distributionen av bistånd som - framför allt - i fråga om den förda politiken. Det vill säga, Europeiska unionen följer en politisk linje, som syftar till att stödja en stark centralregering i Afghanistan, medan Förenta staterna följer en annan linje, som överensstämmer med landets favorittaktik: taktiken att söndra och härska, som vi känner igen från taliban- och mujaheddintiden. De stöder i dag således de krigsherrar som de anser vara vänligt sinnade. Även Morillon och Sakellariou tog upp detta. Följden av denna splittrade politik från västs sida är tyvärr att hela regioner är bortom och utanför centralregeringens kontroll, vilket är förklaringen till den nya ökningen av opiumproduktionen, som år 2002 uppgick till 70 procent av produktionen i världen.
Kvinnornas situation är givetvis fortfarande tragisk på alla områden. De blå spökena fortsätter att synas på Kabuls gator, eftersom ytterst få kvinnor vågar ta av burkan och sätta sitt liv på spel. Det må vara att talibanerna har förlorat sin makt, men deras anda är allestädes närvarande. Min åsikt är att ekonomiska och sociala framsteg är en omöjlighet så länge kulturen av våld, religiös fanatism och kvinnoförakt härskar i landet. 98 procent av kvinnorna är analfabeter och ekonomiskt beroende, och 99 procent av dem föder barn helt utan läkarhjälp. Allt detta utgör naturligtvis en utmärkt grogrund för extremrörelser, som talibanerna.
Herr rådsordförande! Jag anser att det grekiska ordförandeskapet kan ge ett värdefullt bidrag genom att föreslå att en europeisk fond särskilt för kvinnorna i Afghanistan skall inrättas, det vill säga en särskild post i budgeten för 2004. Denna fond skulle finansiera inrättandet av strukturer som underlättar kvinnornas integrering i det offentliga livet. Dessutom, herr kommissionär, föreslår jag att vi bjuder in president Karzai till Strasbourg att tala inför plenum i Europaparlamentet.
Herr talman! Bland alla de orostecken som borde få oss att gå samman inför den syn det internationella samfundet erbjuder, vet vi inte längre åt vilket håll vi skall vända oss. Låt oss inte glömma Afghanistan, som i dag börjar likna en sorts karikatyr, en karikatyr av det amerikanska imperiet. Givetvis till olycka för de folk som befinner sig i geostrategiska och oljestrategiska områden, som det afghanska folket gör i dag, vilket de förstås har gjort under lång tid. De har varit underkastade det brittiska imperiet, det sovjetiska imperiet och är i dag underkastade det amerikanska imperiet. Men det finns trots allt en stor skillnad i sakernas tillstånd, för det amerikanska imperiet tar sig alla friheter, ridande på sitt goda samvete, så till den grad att man exempelvis kallar ett bröllop för en ?omgruppering? och raserar en hel by, såsom skedde för några månader sedan.
Sedan den 11 september är landet nämligen en parodi på det goda samvetet. Uppenbarligen har Europa avstått från att spela någon form av roll, annat än som en förmedlare av humanitär hjälp, eftersom vi inte ens hade modet att kritisera detta bedrägeri, som består i att man halvt ödelägger ett land, för att en brottsling sökt sin tillflykt dit. Om det en dag kom en galning från Förenta staterna och gömde sig i Förenta staterna efter att ha förstört ett torn i La Défense i Paris, då skulle jag inte komma på tanken att rekommendera min regering att förstöra en del av Amerikas förenta stater och därefter utse en guvernör att styra landet. Jag säger guvernör, för att det är uppenbart att Karzai bara är en amerikansk guvernör. Måtte EU en dag vinnlägga sig om att spela en roll, måtte EU sluta att gå i Förenta staternas ledband, måtte EU åtminstone sluta att förhindra medlemsstaterna från att spela en egen roll.
Herr talman! Jag skulle också vilja tacka rådets ordförande och kommissionär Patten för det de har berättat för oss. I likhet med andra kolleger var även jag i Afghanistan med en delegation från Europaparlamentet nyligen, och jag kan vittna om sanningshalten i det som kommissionär Patten sade. Låt oss inte glömma att vi kom till ett land som har förötts av 23 års krig och år av torka. Det har verkligen gjorts betydande insatser under det år som har gått sedan den första Bonnkonferensen och jag tycker också att vi bör applådera den beslutsamhet, försakelse och kompetens som kännetecknar våra funktionärer från kommissionen i Kabul. Det är sant att det har öppnats skolor och att man har börjat bygga upp några vårdkliniker. Det utförs ett värdefullt arbete, framför allt i form av stöd till myndigheterna. I detta sammanhang skulle jag vilja uppmana kommissionär Patten att inte bortse ifrån frågan om specialutbildning av personalen, bland annat tullpersonalen, vilken är grundläggande.
Det är dock också sant - och jag tror att det i viss mån framgick vid den senaste Bonnkonferensen - att de mest engagerade bidragsgivande länderna kräver att regeringen Karzai skall visa större beslutsamhet. En del kritik har framförts: de reformer som regeringen Karzai själv har utannonserat dröjer. Även om det har tillsatts en kommission som skall upprätta en ny konstitution blockeras arbetet av religiösa frågor, av minoriteterna, trots att man måste gå vidare, framför allt genom att särskilt erkänna också kvinnors rättigheter. Säkerheten är fortfarande ett stort problem, det finns inget domstolsväsende, det finns inget nationellt försvar och det finns ännu ingen fungerande poliskår. Allt detta är sant. Europeiska unionen, som har gjort väldigt mycket, måste alltså insistera på dessa punkter.
Slutligen skulle jag vilja säga några sista ord om kvinnors rättigheter, och här i Europaparlamentet vidarebefordra den vädjan som minister Sarabi riktade till oss: varje givarland har valt ett speciellt insatsområde, men ingen har valt det specifika området kvinnors rättigheter. Jag vill vädja till Europeiska unionen och oss alla, så att vi inte glömmer detta: det finns inga möjligheter till framåtskridande och till att komma ur den här situationen om inte kvinnorna har en huvudroll i denna process.
Herr talman! Jag skulle vilja tacka Europaparlamentets ärade ledamöter för den debatt vi har haft, för det stöd de har uttryckt för en rad tankar och förslag som förts fram av ordförandeskapet och för Europeiska kommissionens tankar och förslag, fastän det inte ligger under min behörighet.
Vi har noterat en rad användbara förslag. Jag skulle vilja säga att jag särskilt instämmer i behovet av att utvidga regeringens roll utanför Kabuls gränser, så att fler delar av landet kan stabiliseras och normaliseras i högre grad, i behovet av att utvidga ISAF-styrkans mandat, så att den kan verka i samma politiska riktning, och för det tredje i det som har sagts om de mänskliga rättigheterna - oavsett om det gäller kvinnor, fångar eller fiender. Av institutionella, historiska och politiska skäl är vi angelägna om att de mänskliga rättigheterna respekteras. Det rör sig om en historisk tradition i Europa som vi måste värna överallt där så är nödvändigt.
Av debatten har det tydligt framgått att det vi vill skapa i Afghanistan - och detta är givetvis ingen nyhet - är ett land där demokratins och frihetens värden, utsikterna till ekonomisk utveckling och förtroende kan bli verklighet. Historiskt motsvarar detta en hård, svår och mångårig process i vilket land som helst. Jag vet inte något land där så väldiga förändringar har ägt rum under tidsrymder som inte varit ganska långa. Från vår sida krävs stark politisk vilja, det krävs ekonomiskt, politiskt och humanitärt stöd, men det krävs även pragmatism i fråga om vad som kan göras, hur långt vi kan nå, vilka förhållanden som råder, vilka svårigheterna människorna där står inför, vilka balanser som måste respekteras, vilka värden som är gängse där och hur vi kan hjälpa till i önskvärd riktning.
Vi är långt ifrån den punkt där vi kan säga att spelet i Afghanistan är vunnet. Den tid som vi har bakom oss är kort, och det återstår ännu väldigt mycket för oss att göra under mycket lång tid. Utvecklingen i Afghanistan kommer att påverkas av många faktorer, både externa och interna. Vi måste se på enskilda frågor - hur det går med författningen, vad som sker på det humanitära området och mycket mer -, men när vi funderar över hur vi skall kunna påverka utvecklingen där måste vi anlägga ett övergripande synsätt, följa en övergripande strategi. Framgången mäts varken med ett eller ett fåtal kriterier, som vi kan nämna och varav många har nämnts, vare sig det gäller institutionella frågor, individuella rättigheter eller ekonomiska framgångar. Framgången kommer att mätas av den samtidiga positiva utvecklingen på många områden som har det gemensamt att de berör landets politiska, institutionella, sociala och ekonomiska liv.
Jag skall vara mycket kortfattad i mitt svar på en debatt som har varit oerhört vittomfattande. Andrews bidrag omfattade inte bara Afghanistan utan även Irak. Om han hade haft möjlighet att stanna till slutet av debatten skulle jag sagt att jag är rädd att vi kommer att få fler tillfällen att diskutera Irak och kanske kommer han att ha möjlighet att delta då.
Jag vill tacka ledamöter som till exempel Fraisse som lovordade det arbete våra tjänstemän i och utanför Kabul uträttar. De har verkligen en svår uppgift. Att leda våra program där är inte ett enkelt uppdrag. Jag kommer förvisso att vidarebefordra ledamöternas lovord. Jag vill även upprepa att jag instämmer med Van Orden i att detta kommer att ta lång tid. Det finns inga enkla lösningar i Afghanistan. Vi måste upprepa det om och om igen. Vi kan helt enkelt inte säga att vad vi har åstadkommit hittills är en framgång och så gå vidare till nästa misslyckade tillstånd. Det finns en hel del för oss att göra, inte minst, som Fraisse sade, i att hjälpa till med att skapa offentliga tjänster i Afghanistan som kan tillhandahålla sådana tjänster som vi skulle önska till hela samhället. En del av medlemmarna av den afghanska diasporan som har återvänt till Afghanistan har kvaliteter som inger en hel del förtröstan om vad som skulle kunna åstadkommas i det landet. Jag kan nämna Ghani och många andra afghaner som har återvänt till sitt land för att hjälpa till med återuppbyggnaden efter de år av medeltida grymheter som folket i Afghanistan tvingades utstå. Så jag kan försäkra Fraisse att vi kommer att fortsätta att ge bistånd och utbildning för offentliga tjänster den uppmärksamhet det förtjänar.
Vi har gett mer bistånd till regeringens löpande verksamhet än de flesta andra givare i Afghanistan. Det är inte något som givare brukar anse särskilt lockande eller sexigt. Givare vill för det mesta ha projekt och blå plaketter på väggar och flaggor som vajar över byggnader. Men om det inte finns en god offentlig förvaltning i Afghanistan, om det inte finns sjuksköterskor och lärare och läkare och poliser, män och kvinnor, och om inte dessa människor regelbundet får sin lön så kommer det inte att finnas någon regering som kan utvidga sin makt till hela landet. Därför fortsätter jag att försvara vår prioritering av detta.
Man måste vara döv för att inte uppfatta de farhågor som kammaren har gett uttryck för när det gäller kvinnors rättigheter som en del av en allmän oro över mänskliga rättigheter. Jag skulle kunna räkna upp projekten vi stöder, som till exempel kvinnoparken i Kabul, men jag skall bara säga att jag anser att det bästa sättet att återspegla parlamentets omsorg är att ta upp denna fråga vid mötet i Afghanistan Development Forum i mars, när vi skall granska framstegen. Då kommer vi att framhålla att detta parlament, som anslår dessa medel med så stor intelligens och generositet, önskar att vi skall se till att frågan om kvinnors rättigheter står i centrum för regeringens utvecklingsstrategi.
Låt mig bara säga ett ord om samordning mellan biståndsgivarna, då många talare har nämnt det och jag bara snuddade vid det i mina inledande anmärkningar. Jag instämmer till fullo i att utvecklingsbiståndet till Afghanistan måste användas så effektivt som möjligt och att en effektiv samordning är avgörande. Den afghanska regeringen har nu inrättat de strukturer som krävs för att samordna givarna. Vid genomförandegruppens möte i oktober kom man överens om att övergå till en rådgivande grupp vilket är den vanliga organisationsformen i länder som mottar omfattande bistånd från det internationella biståndssamfundet. Vi stöder detta initiativ med kraft. Det bör säkerställa en god samordning mellan givare och att medel riktas in på de prioriteringar den rådgivande gruppen har kommit överens om.
Vi har även inrättat ett informellt europeiskt givarforum för att bidra till en samordnad hållning från Europeiska unionen i nyckelfrågor och inför möten. Det finns även ett informellt nätverk av givare mellan Europeiska kommissionen och medlemsstaterna, Förenta staterna och Japan. Genom ECHO har kommissionen fått omfattande erfarenheter av att arbeta i Afghanistan under de senaste tio åren och har etablerat nära arbetsrelationer med icke-statliga organisationer. När krisen i Afghanistan bröt ut var den främsta prioriteten att ge ett snabbt och effektivt humanitärt bistånd, men när vi nu ser framåt kommer det att vara viktigt att alla givare verkar inom den ram och de prioriteringar som den rådgivande gruppen fastställer. Så vi är medvetna om problemen. Vi vill göra mer för att lösa dem och, som jag sade i mitt inledningsanförande, jag tänker gå vidare med detta när jag, om Gud vill, besöker Afghanistan nästa månad.
Jag har mottagit sex resolutionsförslag, ingivna i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0001/2003) av Roth-Behrendt för parlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 76/768/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter (15073/1/2001 - C5-0072/2002 - 2000/0077(COD)).
Herr talman! Ni påpekade helt korrekt att detta är tredje behandlingen av betänkandet om kosmetiska produkter. De flesta av oss vet att detta är en fråga som parlamentet gång på gång har behandlat i tio år nu. De allra flesta förslag, både i den förra och i denna lagstiftning rör området ?förbud mot djurförsök och förbud mot försäljning av produkter som har testats på djur?.
Detta är också de områden som hela tiden har varit och fortfarande är de mest omstridda. Allra mest omstridd, både inom och utanför EU, blev frågan: ?Får det i framtiden förekomma djurförsök för tandkräm och schampo?? Mycket omstridd blev frågan om en produkt som är testad på djur skall få säljas. Parlamentet har hela tiden hävdat att det enda sättet att förhindra export av tester är att koppla testförbudet till ett förbud mot marknadsföring, dvs. mot försäljning.
Detta var också den avgörande frågan i första och andra behandlingen av den sjunde ändringen av direktivet om kosmetiska produkter. Både i det ansvariga utskottet och här i parlamentet har vi dock påpekat att kosmetika och kosmetiska produkter skall omfattas av bestämmelser som utgör ett direkt konsumentskydd. Vi har påpekat att exempelvis information om produktens hållbarhet är viktig för konsumenterna. Konsumenterna skall veta hur länge en kosmetiskt produkt håller efter att den har öppnats. Även för detta lade parlamentet fram förslag i första och andra behandlingen. Och slutligen krävde parlamentet - vilket jag som föredragande med glädje stödde - att skadliga ämnen som är kända för att vara cancerframkallande, mutagena eller påverka människors fortplantningsförmåga inte får användas i kosmetika.
Detta var de viktigaste delarna i andra behandlingen. Allt var omstritt. I andra behandlingen fanns det en mycket stor majoritet, men kommissionen tog inte precis emot oss med öppna armar. Men i dag, i den tredje behandlingen, bör vi egentligen hellre berömma oss själva. Därför vill jag också säga att förlikningsförfarandet har varit svårt. Jag har de senaste åren, direkt eller indirekt, varit med om många förlikningsförfaranden. I detta förlikningsförfarande var jag till en början inte säker på att vi verkligen skulle nå en kompromiss. Men det gjorde vi. Resultatet blev följande: Vi kommer att få ett förbud mot djurförsök i kosmetika sex år efter att lagen har antagits. Vi kommer att få ett förbud mot försäljning av de flesta produkter vars innehåll har testats på djur, sex år efter att lagen har antagits. Det kommer också att göras undantag för tre olika test, eftersom ingen i nuläget kan säga när det kommer att finnas alternativ för dessa tre.
Kosmetikaindustrin är inte helt oskyldig till detta. Att dessa test är så dåligt utvecklade beror inte minst på att kosmetikaindustrin de senaste åren har varit, nå, låt oss säga lite sömngångaraktig. Vi vill nu sporra dem och ge dem lite tid att utveckla alternativ.
Jag vill vara tydlig och säga att det vi har nått är en kompromiss. Kompromissen är precis som alla kompromisser inte världens bästa. Jag vet att kosmetikaindustrin inte tycker att den är världens bästa. Och jag vet att djurskyddsorganisationerna är övertygade om att man kunde ha gått längre. Jag har hela tiden sagt till kollegerna i djurskyddsorganisationerna att om de har någon som når längre, så hit med honom, då får han göra det.
Jag har tillsammans med mina kolleger försökt driva igenom det som har varit möjligt. Låt mig därför avslutningsvis säga följande: Jag vill tacka det avgående danska ordförandeskapet som vi har haft ett utmärkt samarbete med, och slutligen vill jag också tacka kommissionen. Till slut blev även kommissionen samarbetsvillig. Herr Liikanen! Jag skulle ha önskat att det blev så litet tidigare. Nåväl, det var åtminstone inte för sent. Sedan vill jag också tacka kollegerna i förlikningsförfarandet och i förlikningskommittén.
Detta är ett av skälen till att jag uppskattar just detta parlament och inte vill sitta i något annat. Samarbetet mellan kollegerna av alla nationaliteter och alla andra grupper har varit så öppet, hederligt, direkt och stödjande, att jag är övertygad om att något liknande inte står att finna i något annat parlament i världen! Det har varit en fröjd att tillbringa natten med er, ända till kl. 04.20 på morgonen. Det har varit ett rent nöje att nå detta resultat och att få vara er föredragande. Därför vill jag återigen särskilt tacka de kolleger som hela tiden stöttade mig, även då vinden blåste litet snålare från alla håll.
(Applåder)
Fru talman! Jag vill först av allt tacka ledamöterna för deras intresse för detta förslag, i synnerhet vill jag tacka föredraganden Roth-Behrendt för hennes konstruktiva arbete. Jag vill även tacka ledamöterna i Europaparlamentets delegation i förlikningskommittén. Det gläder mig att höra att Roth-Behrendt inte bara är engagerad i frågan utan att hon till och med tycker om nattliga förlikningar; det är inte så många som till denna grad uppskattar arbetet i institutionerna.
Då förlikningen håller på att avslutas framgångsrikt välkomnar kommissionen denna överenskommelse som ger ett tydligt ramverk för djurförsök på kosmetikaområdet. Den lösning man har kommit fram till erbjuder en verklig fördel för djurhälsan samtidigt som det tryggar konsumenternas hälsoskydd och våra internationella åtaganden. Lösningen att användningen av alternativa metoder skall bli obligatorisk så tidigt som möjligt och så snart de har validerats vetenskapligt är en god förbättring av djurhälsan och skickar en tydlig politisk signal.
För kommissionen tillhör incitamentet för utvecklingen av alternativa metoder och förbättringen av valideringsprocessen de viktigaste delarna. I den frågan måste Europeiska unionen spela en ledande roll genom att främja utvecklingen av djurförsök på internationell nivå. Detta kommer att göras med vederbörlig hänsyn till valideringens utveckling inom OECD.
Låt mig dock framhålla att många andra viktiga aspekter ingår. För det första, bestämmelserna som syftar till att förbättra hälso- och konsumentskyddet, i synnerhet genom mera relevant information till konsumenterna. För det andra, förbättrade säkerhetskrav när det gäller produkter för barn och produkter avsedda för intimhygien. För det tredje, införandet av krav på märkning av kortaste hållbarhet efter öppning samt märkning av doftallergener. Samtliga dessa aspekter är tydligt till konsumenternas fördel.
Avslutningsvis måste vi konstatera att mycket arbete har lagts ned på att nå ett resultat som kan vara tillfredsställande för alla och jag hoppas att vi nu kan slutföra detta viktiga direktiv.
Fru talman, herr kommissionär! För det första vill jag uppriktigt gratulera min kollega Roth-Behrendt till att ha fört detta svåra direktiv framåt, och jag vill framför allt gratulera henne till hur hon har lyckats med den bedriften.
Under denna mandatperiod har jag haft tillfälle att diskutera många frågor, några av dem verkligen svåra och komplicerade, men jag har nog aldrig sett någon som har visat en sådan energi för att nå enighet, vilket föredraganden har gjort genom att samarbeta med alla berörda parter under arbetet med detta direktiv.
Detta har inte varit en debatt där det har funnits motsättningar och de politiska grupperna har hållit på sina egna ståndpunkter, det har framför allt varit en debatt där man antingen har kämpat för att hindra eller föra framåt en fråga som Europaparlamentet sedan flera år tillbaka har haft en enig och sammanhängande ståndpunkt om. Parlamentet har sett saken på ett annat sätt än kosmetikaindustrin och när det gäller flera centrala punkter har vi även haft en annan åsikt än kommissionen.
Parlamentet visste vad det ville: fastställa en tidsplan för ikraftträdandet av förbudet mot djurförsök och saluföring av produkter som har testats på djur. Man ville dessutom förbättra den allmänna ramen för lagstiftningen om dessa produkter i medlemsstaterna.
Industrin å sin sida förkastade till en början dessa krav precis som den gjort under flera år, vilket är anledningen till att inte har varit möjligt att genomföra den sjätte ändringen av direktivet.
Föredraganden har redan redogjort för den långa debattprocessen och samarbetet mellan de parlamentariska grupperna och industrin, kommissionen och de behöriga förvaltningarna i medlemsstaterna och hur man i november förra året slutligen nådde en kompromiss efter en mycket lång förlikning som tog, om jag inte minns fel, tolv timmar.
Enligt min åsikt finns det ärligt talat inga förlorare i den här frågan. Jag är övertygad om att även industrin vinner på de nya kompromisserna om att förbud mot tester och saluföring kommer att börja gälla sex år efter det att direktivet har trätt i kraft. Den främsta anledningen är att industrin bättre kommer att kunna tjäna medborgarnas intressen när det gäller djurskydd, utan att för den skull förringa betydelsen - inte på något sätt - av säkerhet och ett brett marknadsutbud, även - varför inte - när det gäller de produkter som redan finns på marknaden.
En av de svåraste frågorna i arbetet med det här direktivet har varit att begränsa undantagen genom att fastställa en tidsfrist på tio år för fortsatt tillämpning av några konkreta och absolut nödvändiga testkategorier för vilka man ännu inte funnit alternativa metoder.
En annan faktor som gör produkterna säkrare är att man inför ett förbud mot användning av farliga cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska ämnen i kosmetiska produkter.
Jag är övertygad om att denna sjunde ändring öppnar nya möjligheter för industrin när det gäller forskning och utveckling av nya produkter som är garanterat effektiva och framför allt säkra, men som det inte är nödvändigt att testa på djur.
Enligt min åsikt är detta en stor utmaning för industrin. Jag uppmuntrar den även till att utnyttja nya de nya konkurrensfördelar som forskningen kan ge och hoppas att industrin kommer att visa intresse och god vilja för ett nära samarbete med parlamentet om de här frågorna.
Europaparlamentet både kan och skall förklara att denna sjunde ändring är en framgång och industrin bör ta tillvara på tillfället för att utarbeta en ny kommunikationsstrategi som grundas på de överenskommelser som har nåtts och på industrins ställningstagande för att bemöta konsumenternas aktiva intresse för den här frågan, inte bara när det gäller djurförsök utan även, som vi har sett, när det gäller andra punkter i direktivet, som att öka kontrollen av saluföring av dessa produkter.
Avslutningsvis vill jag än en gång betona det givande samarbetet mellan alla berörda parter och jag vill särskilt peka på att medlemsstaterna och industrin intog en mer flexibel hållning, visserligen inte förrän på slutet, men det var ändå positivt, för att nå denna slutgiltiga överenskommelse.
Fru talman! Jag vill tillfoga mina gratulationer och avsluta med en varning. Jag gratulerar Roth-Behrendt som har uppnått så mycket i denna utdragna process. Kanske hade hon inte lyckats åstadkomma så mycket om hon redan från början hade vetat om hur stora hindren och svårigheterna i själva verket var. Ibland hjälper det att vara litet ovetande om svårigheterna.
Detta förslag sätter djurs välbefinnande före människors fåfänga, men aldrig före människors hälsa. Det inför tidsfrister som graderas utifrån svårighetsgrad och det inför även nya referensstandarder som bör och kommer att respekteras. Jag vill även tacka kommissionen för den förmedlande roll den har spelat. Den har tagit hänsyn till lagar och prejudikat, men även till de starka åsikter som framförts av detta parlament och som har genljudit här under tre olika kommissioner i mer än tio år.
Det är en oerhörd tillfredsställelse för oss alla att vi nått fram till detta slut. Mina kolleger i förlikningskommittén gav uttryck för sin frustration över denna process i den sista maratonsittningen. Det var bokstavligen talat i elfte timmen som vi nådde fram till det resultat som alla önskade. En ny tecknad serie med tjusiga manliga och kvinnliga karaktärer, som visar hur spännande det är att arbeta i Europaparlamentet, har just delats ut till ledamöterna. Om det blir ytterligare en utgåva av denna serie borde den handla om den långa natten med Roth-Behrendt i slutskedet av dessa förhandlingar.
Jag vill även tacka det danska ordförandeskapet. Man ser alltför ofta ett ordförandeskap som ser problemen rakt in i ögonen bara för att sedan springa sin väg. Danskarna visste att de kunde nå en uppgörelse och de nådde den - med stor skicklighet enligt min åsikt. Det var en uppgörelse - jag vill säga detta innan jag fortsätter med en varning - som uppfyller parlamentets viktigaste önskemål. Den håller. Den är en signal till handling och inte en ursäkt för förseningar. De djurskyddsorganisationer som drev en outtröttlig kampanj för denna utgång bör inte klaga över den kompromiss vi har åstadkommit. Nu riktas uppmärksamheten på efterlevnaden med en bestämmelse om att finna alternativa testmetoder, i synnerhet på de svåraste områdena när det gäller toxicitet.
Ingen av oss bör be om ursäkt för hur vi har tagit oss hit där vi står i dag. Personligen är jag stolt över det faktum att föredraganden lyckades föra oss genom detta förfarande och det förstärker parlamentets anseende, inte endast för dess förfaranden utan även för deras effektivitet.
Fru talman! Med breda partiöverskridande majoriteter har detta parlament klargjort att det inte längre är berett att acceptera att djur skall behöva lida för att man skall ta fram ännu fler produkter för att smickra den mänskliga fåfängan. Det är en moralisk fråga; människors hälsa kommer att skyddas, för efter tidsfristerna för ett slut på djurförsök kommer det helt enkelt inte att vara möjligt att släppa ut nya kosmetiska produkter på marknaden förrän det finns alternativa testmetoder.
Detta är det sjunde ändringsförslaget till det ursprungliga direktivet, varje gång tidsfristen närmade sig beviljades industrin en förlängning som resulterade i att incitamenten för att investera i utvecklingen av alternativ försvann. I dag drar vi en linje som inte får flyttas fler gånger. Djurskyddsgrupper är inte nöjda med utfallet av förhandlingarna mellan parlamentet och rådet, men jag hoppas att de inser att verkliga framsteg har gjorts. Kommissionens förslag har förändrats, det kommer att bli ett totalförbud för djurförsök inom EU och ett förbud för försäljning av kosmetika som testats på djur utanför EU, sex år efter ikraftträdandet.
Månad in och månad ut har ministrarna sagt oss att ett sådant försäljningsförbud skulle strida mot Världshandelsorganisationens bestämmelser, men dessa invändningar övervanns till slut under våra nattmanglingar.
Jag vill hylla vår föredragande Dagmar Roth-Behrendt, och jag tackar vår chefslobbyist Marlou Heinen från The Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals (RSPCA), Emily McIvor från The British Union for the Abolition of Vivisection (BUAV), och Charles Laroche från Unilever som representerade den acceptabla sidan av en industri som många har vant sig vid att misstro.
Det finns praktiska åtgärder som måste genomföras nu. I synnerhet måste tillståndsförfarandena för nya testmetoder skyndas på. Nu måste de kemiska och farmaceutiska industrierna, som använder samma testmetoder, utsättas för tryck att ta fram alternativ.
Kosmetikaindustrin bör inse hur starkt detta parlament känner i denna fråga. Direktivet medger inte några uppskov med tidsfristerna och kommissionen måste förstå att om den kommer tillbaka om några år med förslag till ny lagstiftning för att utsträcka tidsfristerna ännu en gång kommer den att få ett mycket fientligt gensvar.
Fru talman! Som vi alla vet var det frågan om ett heltäckande och snabbt förbud mot djurförsök vid kosmetikatester som blev den stora frågan i denna förlikning. Uppgörelsen som vi nådde har mött kritik från många håll. Inte minst djurskyddsorganisationer har kritiserat den för att det tar för lång tid att genomföra förbudet. Jag håller med om den kritiken. Jag tycker att vi kunde ha gått snabbare fram. Det är dock viktigt att kritisera den som förtjänar kritik. Hade det varit Europaparlament som hade avgjort frågan så hade det också gått snabbare, kanske hade förbudet varit i kraft redan nu.
Faktum är att den som skall ha kritiken i detta fall är EU:s ministerråd. Framförallt vissa medlemsstater gjorde allt för att fördröja förbudet. Den som skall ha förtjänsten av att förbudet införs är Europaparlamentet.
Den person som absolut skall ha mest beröm i detta sammanhang är vår föredragande Roth-Behrendt. Jag har sällan sett en mer energisk, kompetent och kraftfull ledning av en parlamentsdelegation i en förlikning, och det kändes mycket bra att få arbeta tillsammans med Roth-Behrendt. Jag tackar henne för denna strålande arbetsinsats.
Fru talman! Det är en stor framgång för parlamentet att cancerframkallande ämnen i framtiden inte längre får användas i kosmetiska produkter. Den gröna gruppen har kämpat hårt för detta. Detta har legat oss varmt om hjärtat, men vi vet också att ståndpunkten inte skulle ha fått majoritet utan det stora engagemanget från föredraganden som gjorde våra krav till sina. Därför vill vi varmt tacka Dagmar Roth-Behrendt för att hon infogade den ståndpunkt som var så enormt viktig för oss.
Jag förmodar att rådet först tänkte avvakta en riskbedömning av att släppa ut cancerframkallande ämnen på marknaden. Detta var helt oacceptabelt, och därför är vi också glada att rådet övergav sin vänta och se-mentalitet, för cancerframkallande ämnen hör inte hemma i kosmetika! Det är inte bara det sunda förnuftet som säger att ingen vill ha cancerframkallande ämnen i sin hudkräm, utan detta får också stöd av den vetenskapliga kommittén.
Vi är mycket glada att mängden ingående skadliga ämnen i framtiden måste anges på de kosmetiska produkterna. Säkert måste vi övervaka noggrant att parlamentets krav efterlevs, nämligen att allmänheten, i ett offentligt register eller vad det nu blir, får tillgång till information om vilka produkter som skadar hälsan. Visserligen är det en droppe malört i glädjebägaren att det giltiga förbudet mot marknadsföring fördröjs i fem år för elva test och tio år för ytterligare tre, men med tanke på medlemsstaternas ovilja att genomföra detta och försöket att rentav avskaffa marknadsföringsförbudet helt, vilket vi framgångsrikt motsatte oss, blir detta trots allt ett mycket stort steg framåt. Det finns nu tydliga och realistiska riktlinjer för utvecklingen och marknadsföringen av alternativa test, varför detta är en stor framgång för parlamentet, alltså inte enbart för djurskyddet, utan även för konsumenterna.
Fru talman! Förlikningen har lett till ett resultat som ingen i slutänden är nöjd med. De som försvarar djurens rättigheter anser att texten inte går tillräckligt långt. Industrin tror inte att man kan hålla tidsfristerna och konsumenterna förstår inte vad som har beslutats, framför allt när det gäller djurförsök, som är den centrala frågan i direktivet. Genom att förbjuda djurförsök och saluföring av produkter testade på djur utan några möjligheter till undantag, sex år efter det att direktivet trätt i kraft, ställs kosmetikaindustrin genom detta direktiv mot väggen och dess innovationsförmåga urholkas. Ändå ville vi alla, och det redan då förhandlingarna inleddes, få fram sunda och icke-allergiframkallande produkter på marknaden, undvika att utsätta djur för onödigt lidande och bevara sysselsättning, konkurrenskraft och kunnande i våra företag med stort mervärde för exporten.
Som vi ser det kommer dock den fastställda tidsgränsen att leda till att det inte längre går att garantera säkerheten för saluförda produkter - eftersom dessa inte kommer att ha genomgått en fullständig testning som ger samma garantier som djurförsök. Den kommer att leda till att europeiska produkter missgynnas på marknaderna i tredje land, där man fortsätter att använda sig av djurförsök, som för närvarande är den enda helt tillförlitliga testmetoden, samt till att man riskerar WTO-sanktioner, då WTO kan betrakta detta förbud som ett handelshinder för kosmetiska produkter som tillverkas utanför Europeiska unionen. Det är en allmän uppfattning att det kommer att finnas få alternativa metoder inom den närmaste tioårsperioden och att det kan bli möjligt att helt ersätta djurförsöken först om cirka 15 år. Enligt min mening hade det varit mer realistiskt att enas om ett förbud om tio år, med undantag för tre typer av test, nämligen sådana som mäter reproduktionstoxicitet, toxikokinetik och toxicitet vid upprepad användning. Trots detta finns det några positiva punkter, exempelvis att hållbarheten för kosmetiska produkter skall anges på förpackningen, samt eventuell förekomst av allergiframkallande ämnen. Detta är konkreta åtgärder som förbättrar konsumentskyddet.
Till sist konstaterar jag att vissa direktiv nu är föremål för sin sjunde översyn, samtidigt som vi inte alltid lyckas se över en del andra direktiv, exempelvis fågeldirektivet, som är från 1979, och habitatsdirektivet, som nyligen firat tioårsjubileum.
Fru talman, kära Dagmar! Herr Bernié! När jag steg in här i kammaren var jag fortfarande på gott humör. Det beror säkert på mig att jag inte har lagt märke till er de senaste åren. Under hela debatten om kosmetiska produkter har ni i alla fall inte begärt ordet, och inte kan jag påminna mig om att ni skulle ha deltagit allvarligt och seriöst i debatten, och här kommer ni nu och pekar på vad fel allt har blivit.
Kära Dagmar! En hel ouvertyr av hyllningar har regnat över dig i dag. Jag ansluter mig gärna till detta. Det har du förtjänat, och vi hade förmånen att få tillbringa hela nätter med dig - vem får väl det? Självklart finns det både för- och nackdelar i alla direktiv. Dörren är inte helt stängd, men jag menar att vi har kommit ett stort steg framåt genom att slå fast att bilan kommer att falla i slutet av en viss tidsrymd - 2009, om du frågar mig. Herr Bernié! Som marknadsekonom vet jag mycket väl att industrin behöver fakta och siffror för att kunna planera - det är inget ni behöver undervisa mig om. Industrin kommer i dag att gå ut och anställa unga människor, forskare, läkare och ingenjörer, i jakten på alternativ. Detta är vad ledarna behöver, och därför är detta rätt väg att gå.
Herr Liikanen! Ni vet hur mycket jag uppskattar er, men ibland lägger er myndighet fram rätt trista förslag. Nu är ni dock på rätt väg, och jag vill verkligen uppmuntra er att vara ståndaktig i frågan om detta är förenligt med Världshandelsorganisationen eller inte. Och visst kommer ni att vara ståndaktig, för ni vet att parlamentet står bakom er med hela sin tyngd. Jag tror att vi kommer att nå ett bra resultat.
Mina damer och herrar! Jag behöver inte mina tre minuter. Europa och företrädarna för de europeiska medborgarna har förstått att djuren måste ges ett annat värde. Jag kan bara hålla med, och vi kommer att göra allt för att få till stånd en seriös och trovärdig minskning av antalet djurförsök. Vi accepterar att det alltid finns en liten korridor där det fortfarande krävs test. Jag tror också att detta är nödvändigt. Men den höga siffran måste oåterkalleligen minskas. Detta är ett framsteg - gratulerar, Dagmar Roth-Behrendt!
(Applåder)
Fru talman! Jag tänker börja med att tacka Roth-Behrendt för hennes utmärkta och mycket konsekventa arbete med direktivet. Jag måste säga att jag definitivt har uppskattat nätterna tillsammans med Dagmar. Det såg besvärligt ut till en början, eftersom en del medlemsstater och även delar av industrin gjorde allt för att förhindra rimliga bestämmelser när det gäller djurförsök. Men tack vare Roth-Behrendts och andra personers envishet har vi faktiskt lyckats nå ett acceptabelt resultat inom två områden.
Först några ord om djurförsöken. Ett förbud mot djurförsök och ett förbud mot marknadsföring av nya produkter som utvecklats genom djurförsök kommer nu att genomföras. Förbudet kommer när det gäller de flesta försöken att träda i kraft om sex år. Tyvärr kommer förbuden för tre försöksområden - tre försöksmetoder - först att träda i kraft om tio år, med risk för ytterligare senareläggning. Man skulle kunna säga att båda fristerna är för långa. Det har vi också påpekat från Europaparlamentets sida, men som framgick vid förhandlingarna var det en del medlemsstater som helt enkelt lade hinder i vägen för ett beslut om ett tidigare upphörande med dessa djurförsök. Nu gäller det för kommissionen att göra en konsekvent uppföljning. Jag instämmer helt i Davies kommentar. Direktiven har hittills inte följts upp på ett tillfredsställande sätt och detta har inneburit helt onödiga lidanden för miljoner försöksdjur. Det är tydligt att man accepterat en slapp hållning när det gäller utvecklingen av alternativa metoder och denna slappa attityd måste upphöra i och med detta direktiv.
Ett annat betydande framsteg berör oss konsumenter. Vi får först och främst ett förbud mot användning av en rad cancerframkallande ämnen och dessutom mot ämnen som har en negativ inverkan på vår fortplantningsförmåga. Särskilda säkerhetskrav kommer att införas när det gäller barn, märkning kommer att införas för allergiframkallande komponenter och dessutom kommer hållbarheten att anges på de enskilda produkterna. Jag anser att det på det hela taget är fråga om ett genombrott när det gäller onödiga djurförsök och även när det gäller folkhälsan och konsumentskyddet inom kosmetikområdet.
Totalt sett har vi nått ett bra resultat och jag ber ännu en gång kommissionen om att göra en konsekvent uppföljning. Jag tror att vi från Europaparlamentets sida kommer att få bevaka uppföljningen på avstånd.
Fru talman! Jag ansluter mig till hyllningskören för Roth-Behrendt. Jag tycker du är ett utmärkt och utsökt exempel, inte bara på en duktig parlamentariker utan även på det vi så väl behöver, nämligen kraftfulla kvinnor i politiken. Tack för ditt arbete, din insats och ditt temperament! Du behövs!
Det är bara att konstatera att en kompromiss är en kompromiss. Jag kan till fullo förstå djurskyddsorganisationernas sorg över att det tar så lång tid innan förbudet införs, att så pass många tusen djur går åt för vår fåfängas skull. Jag är trots detta glad över att vi ändå nådde fram till någon sorts gräns, någonting att ta i, någonting att hålla i. Jag är också mycket glad över att konsumentskyddet har tagits på allvar, att vi får innehållsdeklarationer och att det blir förbud mot vissa ämnen som är klart olämpliga, kanske framförallt i medel vi använder på barn och ungdomar som är mer utsatta än vi är.
När det gäller djurskyddet skulle jag vilja se framåt och vidga debatten lite. Vi ser återigen dessa förfärliga filmer om djurtransporter, slakterier och om hur vi i Europa hanterar våra djur. Tänk om parlamentet hade inflytande, hade medbeslutanderätt i jordbrukspolitiska frågor. Tänk er den situationen med hänsyn till den inställning och uppfattning som en oerhört stor majoritet i parlamentet har om djurskydd! Tänk hur långt vi skulle ha kunna kommit, även om vi vet att demokratins beslutsform är kompromissen. Kompromissen, den demokratiska kompromissen, lovar oss nämligen en enda sak, vi kommer aldrig att få precis som vi vill.
Fru talman! Tre mål var av stor betydelse för De gröna. Först och främst avskaffandet av testning av kosmetiska produkter på djur. Detta lyckades, och mina gratulationer till Dagmar Roth-Behrendt som skötte förhandlingen utmärkt.
Den andra punkten, som var mindre aktuell, gäller de farliga ämnena. Farliga ämnen får inte förekomma i kosmetika. Vi segrade också på den punkten, och också här mina gratulationer till Roth-Behrendt.
Den tredje punkten gäller de ämnen som förorsakar allergier. Det finns fortfarande kosmetika som innehåller ämnen som förorsakar allergier. Från början ville Gruppen De gröna ha ett totalförbud mot dessa ämnen, men vi kan nöja oss mycket väl med den märkning som vi nu beslutat om, eftersom vi tror att den i praktiken kommer att innebära det samma. Det finns redan nu tecken på att en hel del stora företag kommer att ta bort dessa ämnen ur sin kosmetika. I det avseendet har vi alltså också segrat. Jag måste få säga en sak: jag förstår egentligen inte djurskyddsföreningarnas kritik. Vi har uppnått allt vi kunde uppnå, och beröm till föredraganden och hela förlikningskommittén.
Fru talman! Den hittills förda politiken som inneburit att vi gett industrin tid att utveckla alternativa försöksmetoder har inte gett resultat. Ett beslut om förbud mot försök och marknadsföring är mycket viktigt. Utveckling av nya skönhetsprodukter bör inte innebära att djur utsätts för lidanden. Jag vill därför gratulera Dagmar Roth-Behrendt till resultatet av hennes långvariga strävan. Även om förlikningstexten inte blev så restriktiv som Europaparlamentet önskade, så innehåller den de rätta principerna. För mig är det fortfarande en gåta att rådet inte kommer till slutsatsen att farliga ämnen som är cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska, helt bör undvikas i kosmetiska produkter i enlighet med försiktighetsprincipen. Alla ämnen, även i kategori 3, skall inkluderas. Även barn använder produkter som innehåller dessa ämnen, till exempel schampo och duschtvål, och man bör inte ta några risker. Men förlikningstexten går i rätt riktning, så ännu en gång lycka till i din lovvärda kamp, Dagmar - Junirörelsen röstar naturligtvis för förlikningstexten.
Fru talman! Jag skulle vilja instämma i de gratulationer som riktats till vår kollega Dagmar Roth-Behrend för all den energi och vilja hon har lagt ned på att få sitt betänkande antaget. Vi minns för övrigt de livliga debatter vi haft i kammaren, debatter som ofta blir starkt känsloladdade, varje gång det är fråga om djurskydd och folkhälsa.
Jag vill ändå påminna om att kosmetiska produkter inte bara är lyxprodukter. Det är också i stor utsträckning dagligvaror, för daglig hygien, som på grund av sin frekventa användning måste bedömas med avseende på deras säkerhet. Även om det är legitimt att vilja begränsa djurförsöken, får vi för den skull aldrig glömma att vårt överordnade mål är att garantera medborgarnas hälsa. Där måste vi vara kloka nog att skilja mellan behovet av att hitta alternativ till djurförsök och behovet av att främja folkhälsan.
Men vi får heller inte försätta kosmetikaindustrin i svårigheter. Den utgör en viktig del av vår ekonomi. Industrin har sedan länge varit informerad och har haft möjlighet att planera de investeringar som krävs för att utveckla alternativa metoder. Som föredraganden förklarade har vi diskuterat det här i gott och väl tio år nu. Det är för övrigt värt att framhålla att stora ansträngningar redan har gjorts och att uppmuntrande resultat har noterats. Men vi kan inte med säkerhet förutspå vetenskapliga framsteg. Vetenskapliga resultat kan inte beordras fram och kan inte heller programmeras så att de infaller ett visst datum, men de kan uppmuntras.
Det är mot den bakgrunden jag tänker mig att det är nödvändigt att fastställa tidsfrister och eventuella förlängningar när det gäller metoder som i dag ännu befinner sig på ett förstadium. Vi måste lita på industrin, men vår roll är ibland att stimulera den att göra mer, att ändra sin bild av framtiden, att utveckla en medvetenhet om förväntningarna i vårt samhälle. De kosmetiska produkterna har visat sig vara säkra. Nu måste informationen till konsumenterna också bli tydligare och mer relevant. Märkningen måste alltså vara perfekt och inte ha motsatt effekt till vad som är tänkt. Låt mig ta exemplet med olika allergiframkallande ämnen. Den information som förmedlas får inte skrämma konsumenten. Den skall vara enkel och ge konsumenten möjlighet att välja på bästa sätt, när han eller hon är särskilt känslig för en produkt.
Jag vill avsluta med att säga att denna tredje behandling är ett bra exempel på det utmärkta parlamentariska arbete som uträttats och som föredraganden ansvarat för.
Om man ser enbart till kosmetikan är resultatet av förlikningen mycket bra. Industrilobbyn har återigen segrat över betydelsen av djur som lider i onödan. Den europeiska befolkningen vill tillåta djurförsök endast när detta är absolut nödvändigt. Och den absoluta nödvändigheten gäller inte för skönhetsprodukter, alltså borde det ha kommit ett ovillkorligt förbud mot försäljning och tester med detta direktiv. Men det förbudet existerar inte. Vårt parlaments ståndpunkt var redan en kompromiss, men i och med det här resultatet har vi hamnat ännu längre bort ifrån vad vi önskade. Först 2009 träder ett partiellt förbud i kraft, och tre tester får utföras fram till 2013, och kanske till och med därefter. Skulden för denna bristfälliga kompromiss ligger inte hos parlamentets delegation till förlikningskommittén, utan hos kommissionen och rådet som har låtit sig ledas enbart av kosmetikaindustrins intressen.
Bättre information till konsumenten kommer förhoppningsvis att leda till att denna inte vill bli vackrare genom att köpa ful kosmetika. Det är av yttersta vikt att myndigheter, vetenskap och industri investerar i alternativa metoder. Det är inte alls något problem, eftersom det ständigt kommer nya medel på marknaden. De får bara inte framställas på bekostnad av djur som lider i onödan. Det finns redan ett stort antal produkter med ett stort antal säkra ingredienser på marknaden som har testats på djur, och vad mig beträffar är detta tillräckligt. Europa ger ett mycket dåligt intryck med det här direktivet, som jag av den anledningen inte tänker stödja.
Fru talman! Det har varit en lång väg. Denna tredje behandling är inte slutet på resan men det är en viktig punkt på vägen mot skydd för människors hälsa och en förbättring av djurs välbefinnande. Föredraganden har med rätta lovordats i dag för att hon har lett oss längs denna väg.
När vi hör frasen ?långt havandeskap? har vi hitintills brukat tänka på elefanter. I framtiden kommer vi att tänka på europeisk lagstiftning. Det har verkligen varit ett långt havandeskap. Därefter hade vi födslovärkarna som höll på från kl. 4 på eftermiddagen till kl. 4 på morgonen och till slut gav vi liv åt ett program som kommer att hålla måttet och det är därför vi välkomnar denna punkt i dagens debatt.
Ursprungligen lade kommissionen fram ett förslag om att sätta stopp för försöken. Det skulle emellertid inte ha åstadkommit mer än det förslag som antogs i Förenade kungariket. Det satte stopp för försöken på djur, vilket bara resulterade i att försöken exporterades. Vi var nära att göra just det och föra över försöken till länder där djurens välfärd prioriteras mycket lägre än i medlemsstaterna. Det var rätt av oss att skifta debatten till ett stopp för försäljningen av produkter som testats på djur inom Europeiska unionen.
Vi erinrade oss och vi gör det igen att det sjätte ändringsförslaget trädde i kraft den 1 juli. Formellt sett borde det ha lett till ett stopp för all forskning på djur. Det skulle inte ha blivit någon ytterligare utveckling av nya produkter, inte bara på området för sminkprodukter utan även på områden som medicinska schampon och tandhygien.
Vi såg längre än det och vi ser det sjunde ändringsförslaget som den sista chansen. Det anger måldatum som sätter stopp för försäljningen. Vi kom fram till att en generell tidpunkt inte var hållbar och sökte därför efter en tidsplan, och i takt med att validerade alternativ blir tillgängliga för varje test kommer det att bli förbjudet att utföra det testet på djur. Alla sådana test kommer att förbjudas inom sex år, med undantag för de tre som föredraganden har riktat uppmärksamheten på, för vilka det kommer att finnas en tillåten tidsplan på tio år med möjlighet till förlängning i två år, om, och endast om, detta parlament stöder förlängningen genom medbeslutande.
Nu är det inte bara kommissionen som står inför en utmaning, som andra kolleger har sagt, utan industrin. Det är industrin som måste sätta fart på sökandet efter validerade alternativ. Det samarbete som redan finns mellan parlamentet och industrin har varit verkningsfullt. Det har bidragit till att övertyga först kommissionen och därefter till och med den minoritet i rådet som inte ville gå med på detta. Till slut kom även denna minoritet med och det är därför vi är där vi är i dag, i en optimistisk sinnesstämning.
(Applåder)
Fru talman, kolleger, herr kommissionär! Den kompromiss som rådet och parlamentet har nått efter noggrant övervägande är en framgång för djurens välbefinnande eftersom testning av kosmetika på djur förbjuds genom denna, självfallet där det redan finns alternativa metoder. Detta är värt beröm. Jag kan utan några som helst problem acceptera detta.
Jag är vidare mycket glad över den sex år långa övergångsperioden för att finna alternativ, för det är nu en gång så att det finns tre kategorier av tester som är särskilt svåra att ersätta, och för dessa har industrin därför fått tid på sig till 2013 för att utveckla alternativa metoder. För kolleger, låt oss vara ärliga, vilka av er skulle anmäla sig frivilligt till tester av nya ämnen? Det är därför inte med rätta som denna övergång kritiseras, med som argument att detta är ett kryphål i lagen för att fortsätta att tillåta djurförsök. Så länge människor inte ställer sig till förfogande för tester måste möjligheten finnas kvar att testa vissa bulkprodukter på andra sätt. Dessa bulkprodukter används ju också i läkemedelsindustrin, och för läkemedel har vi naturligtvis andra normer än för läppstift. Jag kan alltså acceptera denna kompromiss utan svårighet.
Fru talman, herr kommissionär! Det är en mycket viktig dag för den europeiska kosmetikaindustrin i dag. En helt ny tid börjar för kosmetiska produkter, vilket väldigt många kvinnor har väntat väldigt länge på. Jag hoppas att marknaden fylls av produkter som gör unga vackra flickor ännu vackrare. Men produkterna är också mycket viktiga för äldre kvinnor, för man vill ju åtminstone vara en attraktiv mormor för sina barnbarn. Och visa mig den mormor som vågar förklara för sina barnbarn att den kräm som hon använder, själv eller på barnen, bär skulden till många, många djurs lidanden. Hon skulle vara ganska körd som mormor!
Det är så här, berömda och mycket vackra kvinnor har för länge sedan gått över till produkter som inte använder djurförsök. Julia Roberts t.ex. älskar naturkosmetika och använder helst en rosenkräm från en tysk tillverkare. Detta, mina damer och herrar, gör alltså en berömd amerikansk skådespelerska! Möjligen är detta en mycket viktig signal för den amerikanska kosmetikaindustrin. Skall amerikanska skådespelerskor verkligen behöva välja europeiska produkter om de vill undvika djurförsök? Detta är faktiskt ett fattigdomsbevis för den amerikanska industrin.
Jag älskar kosmetika. Min hårfärg har jag l'Oréal att tacka för, min parfym bär märket Dior och min hudkräm kommer från Förenade kungariket. Engelska kvinnor har ju så vacker hy. I framtiden kommer jag dock att bli ännu mer förtjust i att använda kosmetika. Jag skall föreslå Dagmar Roth-Behrendt som hedersmedlem i alla djurskyddsorganisationer.
I dag vill jag dock även rikta ett varmt tack till den europeiska kosmetikaindustrin för samarbetet, och jag önskar dem en ofantligt stor omsättning. Må de tjäna vansinnigt mycket pengar på sina nya produkter!
(Applåder)
Fru talman! Jag skall erkänna att jag är litet rörd, för så omfattande hyllningar och sådana bevis på uppskattning är faktiskt ingen självklarhet här i kammaren. Visst gör det gott, för så mycket beröm brukar politiker inte få, åtminstone inte så ofta och så regelbundet. Detta har gjort gott, och jag har hela tiden försökt ge beröm tillbaka.
Jag vill tacka för debatten. Jag hoppas att detta var den sista debatten om frågan här i kammaren, och Ni hörde, herr Liikanen, att det nu är er uppgift att kontrollera att framsteget blir ett faktum. Det är er uppgift att tillsammans med er kollega Busquin se till att Gemensamma forskningscentret får tillräckliga finansiella medel för att utveckla de alternativ som krävs. Det är er uppgift att driva på och stödja industrin och tillsammans med dem se till att det snabbt tas fram alternativ och att dessa alternativ snabbt godkänns. Detta är något vi måste göra tillsammans. Herr kommissionär! Ni har i dag hört följande - en nyhet som säkert också kommer att nå kosmetikaindustrin och medlemsstaterna: Vi kommer mycket noggrant att kontrollera att tidsplanen håller och att bilan verkligen faller denna gång, som Florenz med flera uttryckte saken. Nu vill jag inte höra mer av frågan här i parlamentet. Jag vill att det räcker med att vi nu har en tidsplan, som kanske rentav uppfylls tidigare än så.
Låt mig avslutningsvis ännu en gång säga tack - det var därför jag begärde ordet här på slutet igen. Men inte tack till er, kära kolleger - det har jag redan gjort. Nu vill jag tacka dem som har varit en förutsättning för mitt arbete. Först och främst gäller detta min medarbetare Annika Nowak, som förmodligen sitter på kontoret och lyssnar och som känner till allt material bättre än jag. Sedan gäller det i hög grad förlikningskommitténs kansli. Det finns bra medarbetare här i parlamentet, vissa är ännu bättre, t.ex. förlikningskommitténs kansli, som i dag sitter där. Det är dem som har haft det tyngsta arbetet, mycket, mycket mer än jag själv.
Avslutningsvis vill jag tacka den medarbetare i min partigrupp som under de senaste åren har gett mig alla de råd jag har behövt i rollen som samordnare och föredragande. Utan henne skulle jag aldrig ha stått stadigt på marken. I dag sitter hon här för allra sista gången, eftersom hon kommer att gå vidare till andra uppgifter. Kerry Postlewhite, som förmodligen sitter här i plenum för allra sista gången. Det är ledsamt, men jag vet att hon kommer att göra något nytt, till egen nytta och glädje. Jag har ingen aning om hur vi - mina kolleger och jag - skall arbeta vidare utan henne i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Vi skall försöka på något sätt. I dag sitter hon här med ett av sina dokument för allra sista gången, och därför vill jag alldeles särskilt tacka henne: Kerry Postlewhite.
Jag tackar för debatten och hoppas att vi strax får en bra omröstning.
Tack, fru föredragande!
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
Sammanträdet avbryts fram till kl. 12.00.
(Sammanträdet avbröts kl. 11.49 och återupptogs kl. 12.00.)
Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.
Resolutionsförslag (B5-0027/2003) av Di Lello Finuoli för GUE/NGL-gruppen om invandrings- och asylpolitik
(Parlamentet förkastade resolutionsförslaget.)
Gemensamt resolutionsförslag
Herr talman! Det gäller en kort ordningsfråga. Det är två korta noteringar: För det första, för att beklaga och be om ursäkt då jag är författare till ett förslag till alternativ resolution, men på grund av dåliga väderförhållanden kunde jag inte delta i debatten om detta betänkande i måndags kväll. Jag vill alltså be om ursäkt för detta och meddela kammaren det för kännedom. För det andra vill jag be presidiet uppmärksamma att den första omröstningen vi skall hålla om ändringsförslag 49 inte är en ordinär omröstning, det är inte en gemensam omröstning om ändringsförslaget. Det handlar i stället om första gången vi skall använda en av de nya parlamentsbestämmelserna, artikel 140.4, och alltså om möjligheten att anta en alternativ allmän text.
I enlighet med arbetsordningens nya artikel 140.4 kommer vi först att rösta om ert ändringsförslag att ersätta hela resolutionsförslaget med en ny text.
Före omröstningen om ändringsförslag 23:
Herr talman! Vår omröstningslista tycks inte följa samma ordning som er. Det är möjligt att det är vårt snarare än ert problem, men skulle vi kunna stanna upp ett ögonblick och klarlägga saken? Vi har inte ändringsförslag 6 eller ändringsförslag 30 så vi är lite förvirrade just nu.
Skulle mina kolleger kunna hjälpa mig här? Jag tror att vi har tappat bort sidan.
Vi har missat en hel sida.
Det är i sin ordning. Vi skall nog komma i kapp.
(Skratt och applåder)
Det har liberalerna sagt i hundra år.
(Skratt och applåder)
Före omröstningen om ändringsförslag 24:
Herr talman! Jag ville bara påpeka ett översättningsfel i den franska versionen. Jag har jämfört med övriga versioner. Därför vill jag säga till mina vänner i PPE-DE-gruppen att det är lämpligt att rösta för detta ändringsförslag, och att den franska versionen givetvis bör rättas.
Vi skall se till att alla språkversioner stämmer överens.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Det än en stor glädje för mig att hälsa företrädare för det egyptiska parlamentet, under ledning av dr Mustafa El-Feki, välkomna till åhörarläktaren.
(Applåder)
Detta är det första besöket av företrädare från det egyptiska parlamentet sedan 1987. Det äger rum vid en mycket viktig tidpunkt när det gäller Mellanöstern. Vi vill särskilt önska delegationen framgång under nuvarande omständigheter.
Herr talman! Det muntliga ändringsförslaget består av en social insats. Under punkt 14 s, där det talas om att särskild uppmärksamhet bör ägnas vårdbehoven på landsbygden skulle jag vilja tillägga ?och i bergsområdena?. Detta kan också ses som en tribut till det internationella bergsåret och de många berg vi har i Europa.
Herr talman! Jag beklagar likafullt att omröstningen gått till på detta sätt. Jag beklagar att våra kolleger inte var seriösa hela vägen och inte respekterade de ansträngningar som våra kolleger i kammaren som arbetat med denna resolution hade gjort.
(Applåder)
Jag instämmer till fullo med er.
Omröstningen är avslutad
Vi har röstat mot Europaparlamentets resolution om invandrings- och asylpolitik, framför allt för att man där på flera ställen angriper rådet, som anklagas för att ?obstruera framstegen? i antagandet av texter.
Man skall veta att det i själva verket försiggår en strid mellan två sätt att se på invandringspolitiken. De medlemsstater som samlas i rådet försöker att hävda ett (relativt) restriktivt synsätt, medan kommissionen hela tiden lägger fram mycket ?öppnare? förslag. Man skulle kunna tro att de inspirerats av tanken att invandrarnas och flyktingarnas rättigheter är överordnade EU-medborgarnas rätt till säkerhet.
Europaparlamentet visar här tydligt på vilken sida man står. Vidare kräver man uttryckligen att parlamentet snarast skall anta slapphänta förslag från kommissionen om återförening av familjer och rättigheter för varaktigt bosatta invandrare. Man påpekar till och med att dessa rättigheter ?så långt som möjligt skall närma sig EU-medborgarnas rättigheter?.
Enligt Nicefördraget (som beslutades av ländernas regeringar!) skall dessa frågor tyvärr snart avgöras genom beslut med kvalificerad majoritet i rådet. Det blir ännu ett trumfkort för kommissionen när den vill driva igenom sina förslag.
Vi röstar på det hela taget emot Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraternas, Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupps och Europeiska socialdemokratiska partiets grupps gemensamma resolution avseende asyl- och invandringspolitiken. Vi är motståndare till att Europeiska unionen skall ha inflytande på detta område. Det bör vara medlemsstaternas uppgift att själva bestämma. Vi kan dock stödja de delar av resolutionen där man behandlar flyktingarnas och invandrarnas sociala och humanitära situation och tar sikte på att förbättra denna.
Vi har röstar för GUE/NGL-gruppens resolutionsförslag och mot den gemensamma resolutionen. De som skrivit under denna visar än en gång att de bara bekymrar sig om den fria rörligheten för varor, och inte om människors fri- och rättigheter.
Vi är mot en taggtrådsinhägnad Europafästning, oavsett om taggtråden sätts upp mot människor som flyr undan förtryckarregimer och söker en fristad, eller mot dem som helt enkelt flyr undan fattigdom.
Vad beträffar de ord om hållbar utveckling som vi serveras, för att tusentals kvinnor och män inte skall försöka fly från sina länder för att komma undan fattigdomen, så liknar de ren bluff. Medan en hållbar utveckling avlöses av en annan fortsätter bara klyftan mellan de plundrande imperialistiska länderna och de fattiga länderna att öka.
Mot den eviga refrängen i flertalet av resolutionerna om ?kampen mot den olagliga invandringen?, ställer vi behovet av att ge alla så kallade olagliga invandrare en rättslig ställning.
Vi upprepar också kravet att alla som bor och arbetar i Europeiska unionen skall ha samma rättigheter som medborgarna i EU:s medlemsstater - däribland rätten att delta i val - och samma friheter - däribland rätten till fri rörlighet.
Brittiska konservativa ledamöter har konsekvent varit emot en gemensam invandrings- och asylpolitik och vi anser att denna politik bör avgöras av medlemsstaterna. De brittiska konservativa ledamöterna kommer därför att rösta mot denna resolution.
Vi har i dag i Europaparlamentet röstat för den gemensamma resolutionen (B5-0031/2003) om invandrings- och asylpolitik. Detta förslag innefattar flera bra beståndsdelar som kan innebära en förbättring av invandrings- och asylpolitiken inom Europeiska unionen.
Vi är dock medvetna om att frågan rör förhållanden som omfattas av avdelning IV i EG-fördraget och inte gäller för Danmark, jämför protokollet om Danmarks ställning.
Även om rådet i Tammerfors i oktober 1999 fastställde ramarna för en gemensam politik i asyl- och invandringsfrågor, måste man konstatera att vi inte har gjort några större framsteg och att vi absolut måste vidta de åtgärder som krävs, framför allt för att sätta stopp för den olagliga invandringen och människohandeln.
Vi måste förbättra vårt flyktingmottagande så att presumtiva flyktingar inte längre frestas att tillgripa olagliga metoder. I juni 2002 åtog sig Europeiska rådet i Sevilla att påskynda genomförandet av det program som antogs i Tammerfors. Vi kräver därför att rådet uppfyller sina åtaganden och slutar att lägga hinder i vägen för de väntade framstegen. Vi kräver ett snabbt och effektivt genomförande av slutsatserna från Sevilla och vi beklagar att en gemensam invandringspolitik ännu inte har införts. Vi måste reagera snabbt, för vi kan inte längre blunda för de tragedier som för närvarande utspelar sig i våra medlemsstater.
Herr talman! Jag röstade med nöje för betänkandet mot djurförsök med kosmetika av Dagmar Roth-Behrendt. Hur kommer det sig att jag röstade för? Jag måste säga att fiskarna, som jag länge har hjälpt och stött i de betänkanden som handlar om dem, har spridit ut att Fatuzzo hjälper och lyssnar på djuren, och således har många andra djurarter fått reda på detta. Och därför bad många av dessa varelser att jag - med mina små resurser, med min röst - skulle se till att dessa försök upphör, eftersom de inte uppskattar dem så värst. De bad mig också göra vad jag kunde för att deras skinn inte skall bli till pälsar: också detta är viktigt och bör snart bli verklighet. För dagen har vi uppnått det jag röstade för, vilket återfinns i förlikningsförfarandet om Roth-Behrendts betänkande.
Denna sjunde ändring av direktiv 76/768/EEG om kosmetiska produkter har en väsentlig karaktär. Genom förslaget vill man nämligen åstadkomma en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter, och därutöver är huvudsyftet att i Europeiska unionen införa ett permanent och slutgiltigt förbud mot testning av färdiga kosmetiska produkter på djur.
Detta syfte skulle ha kunnat förbli en from förhoppning om inte parlamentet hade krävt att man samtidigt skall införa ett omedelbart förbud mot testning av färdiga kosmetiska produkter och ingredienser på djur, i de fall då alternativa testmetoder har godkänts av Europeiska centret för validering av alternativa metoder, och ett förbud mot saluföring av kosmetiska produkter som har testats på djur. Jag tror nämligen att ett samtidigt införande av dessa båda förbud är det enda verkligt effektiva sättet att stimulera införandet av alternativa testmetoder.
Med hänvisning till försiktighetsprincipen tror jag slutligen att det är nödvändigt att användning av cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska ämnen, som beroende på deras potentiella risker klassificeras i kategori 1, 2 och 3, förbjuds i kosmetiska produkter.
Europaparlamentet har slagits för en utvidgning och fördjupning av direktivet om kosmetiska produkter, speciellt när det gäller djurförsök. Här har parlamentet förespråkat följande: Förbud mot djurförsök från och med 2004, förbud mot försäljning av produkter som har testats på djur fem år efter att detta direktiv har antagits, främjande av alternativa testmetoder. Tyvärr var Europeiska kommissionens ståndpunkt från början att förbjuda djurförsök i Europa i stället för att förbjuda saluföringen. Jag gratulerar till att såväl rådet som kommissionen under förlikningsförfarandet har följt Europaparlamentets linje och uppnått ett avtal som föreskriver ett förbud för tester och saluföring för största delen av testmetoderna, inom en tidsperiod på sex år, och för tester där det ännu inte finns några alternativa testmetoder en genomförandeperiod för förbudet på tio år.
Herr talman! I punkt 55 i Swiebels betänkande, som församlingen har antagit, kräver man på de sista två raderna att det på grundval av Amsterdamfördraget snarast skall författas ett direktiv som innebär att alla de andra formerna av diskriminering som ännu inte har reglerats, vilka framgår av artikel 13, skall förbjudas, däribland diskriminering av medborgare på grund av ålder eller funktionshinder. I Italien har vi fortfarande en lag som nekar äldre medborgare invalidpension, fastän yngre medborgare har rätt till sådan pension. Jag tror inte att den ålder man har när man insjuknar spelar någon roll: man blir lika sjuk ändå. Jag tycker inte att det är någon skillnad på unga och gamla som inte har någon inkomst. Jag tycker speciellt att det är diskriminering att inte ge en europeisk medborgare invalidpension bara för att hon är äldre än 65 år, när pensionen utgår innan dess, och därför röstade jag mycket gärna för detta betänkande.
Herr talman! En tillfällig vänstermajoritet på fem röster har i dag skadat frågan om de mänskliga rättigheterna. Jag anser att man kan ha de mest skilda uppfattningar om alla politiska frågor, men en sådan polarisering i fråga om mänskliga rättigheter håller jag i sak för extremt skadlig. I stället för att dela in kammaren i två lika stora ideologiska läger som stångas sinsemellan bör vi, med stadgan om de grundläggande rättigheterna som utgångspunkt, agera seriöst och i samförstånd mot faktiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna och mot diskriminering. Jag menar att frågan om de mänskliga rättigheterna är mycket viktigare än så för en rättslig gemenskap som är enad kring just dessa rättigheter. Därför har jag röstat emot betänkandet. Det är inte så att allt som det står mänskliga rättigheter på verkligen innehåller mänskliga rättigheter. Om vi vill dra upp regler för hur munkarna i Athos skall organisera tillgången till sina kloster, om vi vill förordna om religiösa samfund, om vi vill tvinga på medlemsstaterna vissa definitioner av äktenskap och familj, som många av oss - däribland jag - verkligen förkastar, då har detta inte med mänskliga rättigheter att göra, utan med ideologi. Och ideologi hör inte hemma i ett sådant betänkande.
Herr talman! Som har nämnts har detta parlament med ynka fem rösters övervikt lagt ett av de mest nedslående, liksom skamliga, kapitlen i vårt arbete här till historien: ett betänkande som hade titeln ?om situationen för de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen? och som tvärtom kränkte, eller kränker, många av de rättigheter som ligger medborgarna närmast om hjärtat. En av dem alla är familjen som institution, som minst sagt ställs på huvudet i detta betänkande, där man sätter upp samboförhållanden mellan män och kvinnor av samma kön och rätt till adoption för ensamföräldrar eller homosexuella som modell för framtidens familjer. Och sedan anför man också just Nederländerna som förebild, ett land där man förutom allt detta också har laglig eutanasi och fria droger.
Om detta är den samhällsmodell som parlamentet förfäktar i dag är jag inte med på noterna och - detta är den svaga punkten - det är inte heller majoriteten av medlemsländerna: det är bara två eller tre som indirekt kommer att följa den nederländska modellen. Nu kommer det att uppstå ett institutionellt impasse, eftersom varken kommissionen eller rådet är beredda att acceptera denna inriktning - det har de redan sagt. Vi har gått miste om ett tillfälle att vara konsekventare och klokare.
Ledamöterna från brittiska Labour och jag har röstat för Swiebels betänkande, som på det hela taget tjänar ett värdefullt syfte. Alla medlemsstater måste vara tillräckligt starka och trygga i sig själva för att tåla kritik. Detta innebär inte att varje kritik automatiskt bör accepteras som giltig. Betänkandet bygger på andrahandsinformation från icke-statliga organisationer och andra organisationer. Därför har ett antal smärre faktafel smugit sig in.
Förenade kungariket tar alla anklagelser om våld och rasism från offentliganställda tjänstemän på stort allvar. Alla anklagelser undersöks noggrant och åtal väcks.
Fängslandet av utlänningar som misstänks för terrorism är en mycket allvarlig fråga. Ibland krävs dock exceptionella åtgärder för att möta potentiella hot mot den nationella säkerheten. Det var verkligen aldrig meningen att 1951 års Genèvekonvention skulle skydda terrorister och därför är det rätt att göra ett undantag för dem.
Även om den inte är perfekt så söker Förenade kungarikets lagstiftning främja arbetstagares rättigheter och uppmuntrar arbetsgivare att alltid behandla anställda med vederbörlig hänsyn. De anställda har även rätt att söka laga gottgörelse om så är lämpligt.
När det gäller moderskapsrättigheter i Förenade kungariket har alla gravida kvinnor rätt till 18 veckors ledighet, som kan påbörjas upp till 11 veckor innan barnets födelse.
Så vi har vissa reservationer beträffande betänkandets exakthet men vi välkomnar det och har röstat för.
Resolutionen om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen är på det hela taget positiv. Det finns dock vissa problematiska punkter, som punkt 78 om det begränsade tillträdet till berget Athos. Jag anser att man i ett fall som detta kan tumma på kvinnornas rättigheter, men aldrig när det gäller frågor som sysselsättning, lika lön, våld i hemmet eller bekämpning av människohandel. Jag tycker inte att det går att tala om fri rörlighet på den där smala landremsan, där man har en egen tidsuppfattning och följer sedvänjor och traditioner som är tusentals år gamla. Snart kommer vi att kräva etablerings- och näringsfrihet och översvämma klostren med Coca Cola-kiosker.
I en värld som likriktas och blir allt ytligare måste vi värna den kulturella rikedom som kommer från det förflutna - utan att påverka dagens samhälle - och låta människorna på berget Athos leva vidare genom tiden i sin egen takt.
Det faktum att punkt 78 togs med får mig dock att rösta emot betänkandet i dess helhet.
Vi svenska socialdemokrater avger denna röstförklaring angående följande punkter:
Punkt 23:
Vi är emot att använda uttrycket ?påtvingad prostitution?. Vår åsikt är att prostitution alltid är påtvingad. Bakom prostitution finns alltid tvång, beroende och utnyttjande. Man kan inte tala om frivillig prostitution och därför inte heller om påtvingad.
Punkt 67:
Vi anser att Sverige skall underteckna ILO-konventionen nr 169 om ursprungsfolkens rättigheter. En anslutning till konventionen kräver dock en anpassning av svensk rätt. Bland annat måste man tydligt identifiera omfattningen av den mark som samerna traditionellt innehar eller nyttjar. En särskild utredning - gränsdragningskommissionen för renskötselområdet - har regeringens uppdrag att fastställa omfattningen av dessa områden. Utredningen skall vara klar vid slutet av 2004 och skall sedan på remiss. Det innebär att det dröjer några år innan en svensk ratificering är möjlig.
Punkt 133:
Sverige blir i motiveringen till punkt 133 utpekat i samband med två uppmärksammade dödsfall där polisens, åklagarens, och rättsläkarens agerande har fått hård kritik. Vi vill tydliggöra att den svenska regeringen har reagerat på kritiken och tillsatt en utredning som blev klar förra året. Utredningen har genomförts utifrån ett uttalat medborgarrättsperspektiv och är på olika punkter kritisk till brottsutredningen.
Jag tycker inte att försvaret av de grundläggande rättigheterna kan och får bli ett ideologiskt banér för en eller annan grupp, utan att det skall vara någonting som förenar alla medborgare. När man läser Swiebels betänkande framgår det däremot att detta viktiga engagemang för allas rättigheter har förvandlats till anklagelser mot somliga: särskilt mot Italien och mot dem i Italien som har dristat sig till att rösta tvärt emot vad föredraganden vill.
Också när det gäller värnandet av familjen och de värden som sammanhänger med den intar man i betänkandet en sekteristisk och partisk ståndpunkt, som visserligen är legitim för en politisk grupp men som inte kan och inte får bli en gemensam ståndpunkt för Europeiska unionen. Bortsett från de religiösa aspekterna - som jag dock inte tycker att man kan ignorera helt, mot bakgrund av den vikt som den kristna kulturen har i Europa - glömmer man i betänkandet fullständigt bort den stora sociala och fostrande betydelse det traditionella äkta paret otvetydigt har, som en grundläggande beståndsdel i den väv som håller samman samhället. Man skall absolut försvara den enskildes rätt att ha vilken relation som helst, men de europeiska institutionerna kan, enligt min mening, inte jämställa dessa relationer med den samhälleliga institution som familjen i traditionell mening är.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
Den moderata delegationen i Europaparlamentet anser att det är oerhört viktigt att det varje år skrivs ett parlamentsbetänkande om hur EU:s medlemsstater lever upp till de mänskliga rättigheterna. Mänskliga rättigheter är den viktigaste grundstenen för det europeiska samarbetet. Det är självklart att vi ställer minst lika hårda krav på våra egna länder som på kandidatländerna och andra länder utanför unionen.
Det är däremot olyckligt att betänkandet inte enbart fokuserar på grundläggande rättigheter utan även uttrycker vissa politiska önskemål. Oavsett om man håller med om dessa politiska visioner eller inte, riskerar denna metod att devalvera betydelsen av de grundläggande rättigheterna. Detta är skälet till varför vi inte kan rösta för betänkandet i sin helhet.
Dessutom röstar vi emot punkt 43, eftersom den är felaktigt formulerad. Naturligtvis är principen om att man inte skall kunna straffas för samma brott två gånger grundläggande. Detta innebär dock inte att fängelse och utvisning skall uteslutas som straff för allvarliga brott.
Vi motsätter oss också att EU lägger sig i frågor som rör former för familjerelationer, eftersom vi anser att familjepolitik i enlighet med subsidiaritetsprincipen är en nationell angelägenhet.
Jag är djupt bekymrad över att läsa den kritik som riktas mot Förenade kungariket i detta betänkande. Jag konstaterar att de flesta Labourledamöterna röstade för de avsnitt som berör Förenade kungariket och jag kan mycket väl förstå deras misströstan efter bara fem år med en Labourregering.
För egen del kände jag mig tvungen att rösta mot betänkandet. Kanske borde Labourledamöterna ena sig kring parollen ?Det kan bara bli bättre? vid nästa val.
Det årliga betänkandet om situationen för de grundläggande friheterna i Europeiska unionen som lades fram i dag är en text utan slut, som mycket ofta går utanför parlamentets befogenheter, och som försöker skuldbelägga medlemsstaterna, som vore de i detta avseende farliga och återfallsbenägna brottslingar, när vi tvärtom hör till ett område av världen där dessa rättigheter åtnjuter ett gott skydd.
Vi har följaktligen röstat för ändringsförslag 49 som föreslår en alternativ resolution som sammanställts av vår kollega Ribeiro e Castro. Det är en kortare text, som kritiserar Europaparlamentets expansionspolitik och styr våra diskussioner till dagens verkliga problem. Främst i raden av dessa står terrorism, människohandel, sexuellt utnyttjande av barn, förakt för familjen och andra, bara alltför verkliga problem.
Som man kunde befara har parlamentet framhärdat med sin ursprungliga resolution, och kompletterat sina tidigare galenskaper med att bevilja gifta homosexuella par samma rättigheter som familjer, helt slopa dubbla straff och olika åtgärder som syftar till att ytterligare mjuka upp asylpolitiken och tvärtom begränsa möjligheterna till utvisning. Vi har således röstat mot.
Vi har i dag röstat för punkt 41 i Swiebels betänkande, eftersom vi vill att Europeiska unionens gemensamma asylpolitik - om den nu beklagligtvis kommer att antas - skall baseras på både humanism och respekt för internationella konventioner. Vi vill även att de mänskliga rättigheterna skall vara och förbli en orubblig utgångspunkt. Principiellt anser vi dock inte att man bäst uppnår detta genom att skapa en gemensam europeisk flyktingpolitik förankrad i den överstatliga första pelaren.
Junirörelsen röstar också för hela betänkandet, eftersom de mänskliga rättigheterna inom Europeiska unionen naturligtvis skall respekteras, och kanske till och med utökas. Detta trots att vi inte vill ha någon gemensam asylpolitik, någon inskrivning av stadgan om grundläggande rättigheter eller ett upprättande av en människorättsagentur inom Europeiska unionen.
Junirörelsen arbetar för att stödja och förbättra förhållandena när det gäller de mänskliga rättigheterna såväl inom som utom Europeiska unionen. Vi stöder alla människors rätt till ett värdigt liv, men vi anser inte att det nödvändigtvis måste vara så att detta bäst uppnås i Europeiska unionens regi.
Arlette Laguiller kritiserade i sitt inlägg de snäva ramarna för detta betänkande, liksom vissa av de ställningstaganden som görs där och som är oacceptabla, framför allt när det talas om kampen mot olaglig invandring.
Att vi ändå har röstat för detta betänkande beror på att de rekommendationer som går i rätt riktning - och som försvarar grundläggande rättigheter, som kritiserar rasism och främlingsfientlighet och som motsätter sig dödsstraff - retar gallfeber på de mest reaktionära partierna i denna kammare. Och vi vill inte att vår röst direkt eller indirekt skall kunna förknippas med dessa människors röster.
Medlemsstaterna och EU har tagit för vana att ge lektioner i demokrati och försvar av de mänskliga rättigheterna överallt i världen. Oftast brukar denna metod kombineras med krav på en avreglerad marknad och konkurrens.
Efter att ha läst Swiebelbetänkandet har medlemsstaterna även anledning att sopa rent framför sin egen dörr. Genom betänkandet avslöjas ett stort antal kränkningar av de mänskliga rättigheterna i EU. Inte ett enda land kommer undan! Könsdiskriminering och diskriminering riktad mot minoriteter, som romerna, polisvåld, bedrövliga förhållanden i fängelser och på polisstationer, rasistiska handlingar och rasistiskt våld, att grundläggande rättigheter ifrågasätts i terroristbekämpningens namn, ny säkerhetspolicy och repressiva metoder på invandrings- och asylområdet, för att inte tala om kränkningarna av de sociala rättigheterna och de ofta förekommande kränkningarna av de fackliga rättigheterna.
I betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor tar föredraganden stöd av ett stort antal exempel och nöjer sig inte med att kritisera. Regeringarna uppmanas att handla och detaljerade förslag och rekommendationer läggs fram inom många områden. Tillsammans med min grupp gläder jag mig åt att majoriteten i parlamentet har antagit betänkandet, som ytterligare förbättrats genom att ändringsförslagen från min grupp antagits.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
I betänkandet framförs kritik och beröm angående de mänskliga rättigheterna i Portugal, som vi anser är sanna och balanserade. Det vore inte acceptabelt om de portugisiska myndigheterna inte tog vederbörlig hänsyn till detta, med förevändningen att statens rätt är viktigare än medborgarnas rättigheter, och detta är skälet till att jag har röstat för betänkandet.
Betänkandets motivering innehåller mindre noggrann information som dock inte har påverkat denna röst, då jag tycker att den inte har varit viktig för dess innehåll och för att omröstningen inte gällde denna information och den inte kommer att publiceras.
Liksom de lokala, regionala eller nationella institutionerna måste även de europeiska institutionerna vara fria att inta en hållning, kritisera eller berömma arbetet i institutioner på en annan nivå än deras egen. Ett betänkande om de mänskliga rättigheternas situation i Europeiska unionen som inte värderar Europas lagstiftning och agerande är dock inte ett betänkande om Europeiska unionen, utan bara ett betänkande om medlemsstaterna.
Detta betänkande om medlemsstaterna måste därför följas av ett annat av större betydelse, som bedömer de europeiska institutionernas arbete när det gäller de mänskliga rättigheterna.
De grundläggande rättigheterna är centrala för vårt politiska engagemang. Därför kunde vi inte rösta för detta betänkande. Förra året antog parlamentet en metod som omfattade antagandet av stadgan, inrättandet av resurser, däribland nätverket av sakkunniga, och ett gemensamt arbete mellan de tre föredragande, i syfte att uppnå konsensus.
Denna metod har inte följts och detta betänkande är mer en spegling av vad föredraganden anser än resultatet av en genomgripande analys. Det behandlar hela stadgan, och inget annat, och är alltså en analys som går igenom artikel för artikel och land för land. Det var ett tillfälle för parlamentet att tillförsäkra sig kontroll över medlemsstaterna.
Stadgan och inget annat, det vill säga artiklarna som de ser ut, och inte som vi skulle vilja att de såg ut. Detta betänkande får inget inflytande över stadgan, eftersom endast ett nytt konvent kan förändra artiklarna.
Jag beklagar att betänkandet går längre än stadgan i sina rekommendationer, och det är bara att beklaga att man i sin militanta iver har ersatt strävandet efter konsensus med den provocerande och överdrivna tonen i vissa förslag. Dessutom är det fullkomligt onödigt att ägna sig åt överbudspolitik.
Detta betänkande kunde ha mötts av förväntan av pressen och av fruktan från medlemsländerna. Men eftersom dess upphovsmän inte kunnat enas kring det, kommer det att landa på de onödiga betänkandenas sophög.
Det går inte att separera medborgarskapet från deltagande i ett lands politiska liv. Medborgarskapet är ett tecken på att man tillhör en särskild grupp, inte bara i strikt juridisk mening, utan även på ett mycket praktiskt plan.
Rätten att delta i lokala val är ett sätt att delta. Tredjelandsmedborgare kan redan, på många olika sätt, delta i samhällslivet inom Europeiska unionen. Att ge dem rösträtt på lokal nivå är att tillerkänna dem en ytterligare rättighet, men med detta erkännande följer också skyldigheter som är förbundna med rättigheten.
Därför bör beviljandet av rätten att delta i lokala val för tredjelandsmedborgare som kan visa att de har varit bosatta i landet i minst fem år vara kopplat till ett frivilligt åtagande från deras sida. Detta åtagande skall bekräfta att man ansluter sig till de demokratiska värderingarna och mänskliga rättigheterna, enligt hur de formuleras i exempelvis nationella grundlagar och författningar samt i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna från 1950, som i synnerhet skyddar religionsfrihet, och förbjuder varje form av diskriminering grundad på religion, kön och ras.
Medborgarskapet måste definieras genom ett visst sätt att uppträda som samhällsmedborgare, såväl som genom ett aktivt och dagligt deltagande i samhällslivet.
Vi anser betänkandet vara mycket bra och röstar därför för det. Vi delar dock inte föredragandens absoluta övertygelse att den enda, grundläggande möjligheten att åstadkomma hållbarhet beträffande mänskliga rättigheter i Europeiska unionen skulle vara att införa rättighetsstadgan i kommande fördrag.
Vi tar klart avstånd från det perspektiv i resolutionen som syftar till att ge stadgan om grundläggande rättigheter ett ?konstitutionellt? värde, något den inte har, och vi vill påminna om den kritik vi riktade mot dessa försök och mot det bakåtsträvande innehållet i rättigheterna som den innehåller beträffande dess antagande under toppmötet i Nice, vilket andra då stödde och nu stöder.
Vi tar klart avstånd från en vision om kontroll och inblandning i medlemsstaternas inre angelägenheter, vilken förstärks i Nicefördraget, vilket vi då kritiserade medan andra stödde det och stöder det.
Vi glömmer inte heller metodaspekterna i hela processen och anser att den framlagda resolutionen listar en rad rekommendationer - och här vill vi understryka att det endast handlar om rekommendationer - som vi anser i allmänhet försvarar grundläggande rättigheter, bl.a. när det gäller frihetsområdet, invandrares rättigheter, den fria rörligheten, rätten till privatliv, till information, att inte diskrimineras, jämställdhet mellan män och kvinnor, rätten till barndom, rättigheter för funktionshindrade, de sociala rättigheterna, främst genom en värdering av den reviderade europeiska sociala stadgan, och ILO-konventionerna, samt tillgång till rättsväsendet.
Därför har vi röstat för betänkandet.
Resolutionen i Joke Swiebels betänkande är särskilt negativ när det gäller Grekland. På de flesta punkter där kritik framförs eller Grekland uppmanas att förbättra sig har dock antingen de nödvändiga ändringarna av den grekiska lagstiftningen redan gjorts - och den erforderliga förbättringen alltså kommit till stånd - eller så har de första stegen i modifieringen av lagstiftningen redan tagits.
Vi anför det följande som några exempel på detta:
1. Vi uppmanas (se punkt 17) att avskaffa dödsstraffet. Man nämner dock inte tre saker:
a) Dödsstraffet har avskaffats, med undantag för i den militära strafflagen, där det endast kan tillämpas vid brott i krigstid.
b) Lagförslaget om att avskaffa dödsstraffet även i den militära strafflagen är redan färdigt.
c) Dödsstraff verkställs inte i de fall de trots allt har utdömts.
2. Vapenvägrare:
a) Den nya bestämmelse som medger befrielse från vapentjänst ingår redan i en författningsskrivelse.
b) I den grekiska lagstiftningen begränsas denna särbehandling inte längre till vägrare som anför religiösa skäl, utan den har utvidgats även till vägrare som anför allmänna samvetsskäl.
De brittiska konservativa ledamöterna anser att detta betänkande är en upprörande inblandning i Förenade kungarikets och andra medlemsstaters inre angelägenheter. De oförsvarliga angreppen på värdefulla offentliganställda tjänstemän som poliser och fängelsevakter är fullständigt oacceptabla och kan inte bestyrkas. Verkligheten är att vi lever i en farlig värld där vår frihet hotas av terrorister, diktatorer och våldsamma brott.
Den brittiska allmänheten har rätt att förvänta sig att deras valda företrädare skall försvara och skydda dem och inte lämna dem utan skydd på dessa livsviktiga områden.
Betänkandet kastar en skugga över Europeiska unionen. I sitt betänkande ger Swiebel uttryck för sina egna personliga åsikter om mänskliga rättigheter. Brittiska konservativa europaparlamentariker uppmanar parlamentets organ att se till att framtida betänkanden av detta slag anförtros någon som griper sig an frågan på ett mindre personligt och mera objektivt sätt.
Som varje år och samma dag sitter vi här nu med Europaparlamentets traditionella betänkande om situationen för de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen. Utöver den sedvanliga klagosången ställer sig det betänkande vi föreläggs än en gång bakom de invandringsvänliga, människorättsivrande, anarkistiska, antinationella och kolonialistiska lobbygruppernas fixa idéer.
Således innehåller betänkandet ett representativt urval av villfarelser: alltifrån erkännandet av utlänningars rösträtt och valbarhet till kvotering för att ge utlänningar tillträde till arbetsmarknaden, rätten för homosexuella att gifta sig, slopande av den nuvarande franska åldersgränsen för giftermål, som ligger på 15 år för flickor och på 18 år för pojkar, samt att tolkningen av begreppet nationell minoritet skall utökas till att omfatta alla etniska minoriteter.
Men detta betänkande skulle ändå bara vara sorgligt banalt, om det inte inslängt bland alla dessa beaktandemeningar fanns ett krav på att upphäva det sedan 1045 gällande förbudet för kvinnor att beträda Athosberget, en grekisk helgedom för ortodoxa munkar. Föredraganden anser att ett sådant förbud strider mot principen om icke-diskriminering och jämställdhet! När är det dags att införa obligatorisk samundervisning för kvinnor och män i våra kloster?
Den som fastställer grundläggande rättigheter inom Europeiska unionen måste veta om dessa rättigheter efterlevs på ett seriöst sätt av berörda myndigheter. Joke Swiebel har mycket förtjänstfullt kartlagt de mångfaldiga missförhållandena inom Europa på området för mänskliga rättigheter. Hon fäster med rätta uppmärksamheten på överträdelser från polisen, missförhållanden i fängelser, diskriminering av etniska minoriteter, fel vid rättegångar i brottmål och rester av ojämlik behandling av kvinnor och män. Detta gäller också barnarbete, icke EU-medborgares tillgång till arbetsmarknaden, svårigheten att beviljas medborgarskap i det land där man bosatt sig och avsaknaden av rösträtt för den som ännu inte förfogar över detta medborgarskap. Medlemsstater i EU visar sig inte ratificera internationella fördrag om nationella minoriteter, gränsöverskridande television, den europeiska reviderade sociala stadgan och statusen för adopterade och utomäktenskapligt födda barn. Minderåriga sätts in som barnsoldater. Överdrivna auktoritära säkerhetsåtgärder, som nu rättfärdigas med hänvisning till den aktuella faran för terrorism, hotar att bli av långvarig karaktär. Vi behöver denna inventering för att på ett bättre sätt kunna få ett slut på missförhållanden. Det är anmärkningsvärt att detta självklara betänkande antogs med endast 25 röster mot 20 i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. En stor minoritet inom detta parlament vill uppenbarligen inte bekämpa de befintliga överträdelserna av de grundläggande rättigheterna.
Under hela min tid som parlamentsledamot kan jag inte minnas att jag någonsin läst en lika befängd text som den som i dag föreläggs oss av Swiebel.
Givetvis finner man de federalistiska påhitten om att stadgan om de grundläggande rättigheterna skulle ha bindande karaktär och att den eventuellt kan omvandlas till ett förord i en illusorisk europeisk konstitution. Men utöver denna aspekt av frågan - redan den i princip oacceptabel - är det idén att använda denna stadga som ett instrument mot medlemsstaterna som väcker indignation.
Att använda sig av stadgan om de grundläggande rättigheterna för att väcka talan mot medlemsstaterna och i slutänden tvinga fram seder och bruk och ibland till och med avvikande beteenden som är helt främmande för vårt gemensamma judiska och kristna arv i alla nationella rättsordningar. Detta är föredragandens öppet deklarerade mål.
Den legitima kampen för respekten för de mänskliga rättigheterna får inte blandas ihop med osunda hjärnspöken, och detta utan hänsyn till det allmänna bästa.
Min grupp har lämnat in ett alternativt resolutionsförslag, i ett enda syfte: att rädda kammarens heder som redan blivit tillräckligt misskrediterad genom att detta befängda Swiebelbetänkande antagits i utskottet, ett betänkande som är ett verkligt destillat av det mest kväljande innehållet i människorättsivrarideologin.
Det finns inget som en god politisk kamp. Demokratiskt sett gratulerar jag Swiebel till hennes slutliga framgång. Men den knappa skillnaden i röstetal genom vilket mitt eget förslag till alternativ resolution inte antogs i kammaren (med bara 23 rösters skillnad) och den oerhört lilla majoritet som antog slutresolutionen (bara fem rösters övervikt) illustrerar väl att man valt fel väg att gå. Det för inget gott med sig för det europeiska bygget att vi i en så viktig fråga för traditionen, historien och européernas enhällighet, är så djupt splittrade, vilket leder oss till en radikala konfrontationer. I själva verket kan den som läser den antagna resolutionen tro sig befinna sig under en fruktansvärd förföljelsesituation, som under några av de mörkaste diktaturerna under 1900-talet! Föredragandens metodförskjutning (och den knappa majoriteten) ledde till sådana överdrifter av värderingarna att de visar ett totalt förakt för det faktum att Europeiska unionen är en av de få privilegierade regionerna i hela världen när det gäller de mänskliga rättigheterna och respekten och garantierna för dessa. Vi avvisar kort sagt själva den verklighet som alla känner till och vi försätter oss i en löjlig situation, genom att ge efter för en sekteristisk vänsteragenda. Det är ingen god tjänst: varken för Europa eller för de mänskliga rättigheterna.
Slutligen är jag glad över att vi tog initiativ till ett allmänt alternativt förslag: Med tanke på att UEN-gruppen bara består av 22 ledamöter ger de 246 rösterna förslaget fick i kammaren en bra vink om dess relativa framgång, som ett instrument för politiskt klargörande och för att slå fast skillnaderna.
. Jag har röstat emot betänkandet.
Det framstår som unikt i Europaparlamentets historia att en föredragande presenterar ett betänkande om mänskliga rättigheter, vilket på goda grunder blir så hårt kritiserat, och samlar en så påfallande knapp majoritet (274 ja-röster, 269 nej-röster och 14 nedlagda röster).
Betänkandet är ett uttryck för ett partipolitiskt selektivt val. Människorättsbegreppet missbrukas. Det sker genom att föredraganden går långt vid sidan av och utöver betänkandets utgångspunkt och uppgift (exempelvis familjelagstiftning eller grekiska munkars egendomsrätt på Athos), vilken är stadgan om de grundläggande rättigheterna i EU. Därmed späds och tunnas människorätten ut och devalveras i värde. Detta är nog så allvarligt.
Jag ställer mig mycket frågande till hur väl underbyggt det långtgående påståendet i punkt 133 är att det i sju medlemsstater i EU, däribland Sverige, skulle råda ett ?klimat av straffrihet? avseende förseelser och våldshandlingar från polis och fängelsepersonal.
Vi europeiska kristdemokrater lyckades dock avlägsna punkt 83 (279 ja-röster, 259 nej-röster och 9 nedlagda röster) med uppmaningen till medlemsstaterna ?att öppna äktenskapet för personer av samma kön? då detta inte är en EU-angelägenhet.
Jag skulle gärna vilja gratulera Joke Swiebel till hennes förträffliga arbete. Också jag är besviken över att 13 av de 15 medlemsstaterna inte verkar uppfylla sin plikt att lämna periodiska rapporter till de för detta inrättade tillsynskommittéerna om situationen för de mänskliga rättigheterna i sitt land. Som EU skall vi fungera som en förebild, och vår trovärdighet i tredje länder hotas i annat fall.
Som ordförande för den tvärpolitiska gruppen för regionala språk och minoritetsspråk vill jag gärna understryka vad det betyder för folk att få använda regionala språk och minoritetsspråk. Språket utgör en del av vår personliga och kulturella identitet och är därigenom en av våra grundläggande rättigheter. Det är den viktigaste kommunikationsformen mellan människor. Genom att stimulera användningen av minoritetsspråk förstärker man den sociala sammanhållningen på regional nivå. Av den anledningen har jag röstat för punkterna 66 och 68. Det är ett första steg.
EU har, enligt artikel 149 i Fördraget om Europeiska unionen, uppgiften att stödja den språkliga mångfalden. Detta är inte tillräckligt: det måste snabbt skapas en rättslig grund för regionala språk och minoritetsspråk i fördraget.
Språket är en viktig aspekt av vårt kulturarv, och det skulle vara synd om regionala språk och minoritetsspråk skulle gå förlorade på grund av försummelse och undertryckande.
Herr talman! Vi i Pensionärspartiet är övertygade anhängare av detta betänkande om Europeiska unionens insatser till stöd för övervakningen av de yttre gränserna i våra 15 stater, som snart blir 25 och strax därefter 27. Jag anser att det är viktigt att vi omedelbart ger ekonomiska resurser, stöd från Europeiska unionens sida, till framför allt dessa nya kandidatländer som, om två eller fyra år, kommer att utgöra unionens yttre gränser. Det står ju klart att det är här de svaga gränserna finns och att de första månaderna efter det att dessa stater, teoretiskt och praktiskt, träder in i Europeiska unionen, kommer att bli de mest riskabla i fråga om kränkningar av Europas nya yttre gränser.
Herr talman! Jag har med glädje röstat för Pirkers betänkande eftersom det är en fortsättning på det arbete jag hade förmånen att göra 1998, då vi antog betänkandet - mitt betänkande var det då - om utvidgningen österut och inre säkerhet. Detta var första gången som idén om ett europeiskt gränsskydd utvecklades. Sedan dess har medlemsstaterna gjort viktiga framsteg genom den italienska genomförbarhetsundersökningen, och kommissionen genom detta meddelande - för vilket jag vill tacka kommissionär Vitorino. Detta är dock endast ett första steg i rätt riktning, och jag vill klart och tydligt säga att jag förespråkar arbetet för ett seriöst europeiskt gränsskydd, dvs. för en europeisk säkerhetsstyrka vid gränserna, som har gemensamt rättsligt underlag och som finansieras gemensamt. Allt annat vore ett lappverk. För det föreslagna utbildningsorganet rekommenderar jag att vi utnyttjar den polishögskola som föreslogs redan i betänkandet 1998 och som nu har börjat förberedas för att jämka samman resurserna och undvika dubbelarbete. Jag tror att vi då är på rätt väg. Brottsligheten är internationellt organiserad, och därför måste vi äntligen börja organisera brottsbekämpningen på gemenskapsnivå.
När kommissionen i sitt meddelande av den 7 maj 2002 försökte få med sig medlemsstaterna i riktning mot en illa verklighetsförankrad, överstatlig (så kallat integrerad) förvaltning av de yttre gränserna, fick regeringarna ned den på jorden igen genom att anta en plan för förvaltningen av de yttre gränserna som innehöll praktiska och användbara åtgärder: utbyte av goda erfarenheter, operativ samordning, gemensam fortbildning, kompatibel utrustning, gemensam riskanalys ... Europaparlamentets Pirkerbetänkande ligger relativt nära denna linje, och det gör vi också, vilket vi förklarade redan i samband med Europeiska rådet i Sevilla i juni 2002.
I betänkandet verkar man dock beklaga att rådet kritiserat tanken på en integrerad europeisk gränsskyddskår, vilket var skälet till att vi lade ned vår röst vid omröstningen. En sådan överstatlig organisation av det yttre gränsskyddet skulle nämligen vara mycket kontraproduktivt, eftersom medlemsstaterna därigenom skulle fråntas ansvaret. Det är av avgörande betydelse att varje land fortsätter att bestämma över sina gränser.
Däremot är det bra om medlemsstater som på grund av sitt geografiska läge har stora kostnader i detta avseende, kostnader som deras grannländer i unionen drar nytta av, får tekniskt bistånd och ekonomiskt stöd från dessa länder i motsvarande omfattning. Den europeiska solidariteten bör här kunna komma till uttryck på ett bra sätt.
Föredraganden instämmer med kommissionen och rådet och vill att EU skall inrätta en integrerad förvaltning av medlemsstaternas yttre gränser. Detta är långt ifrån uppnått, med tanke på den rivalitet som råder mellan medlemsstaterna inom själva unionen. Men vad skall detta tjäna till? Mot vem och mot vad riktas åtgärden?
Det går ni inte närmare in på, för det skulle vara att erkänna att denna gemensamma förvaltning av gränserna inte alls syftar till att skydda Europas folk. Det sägs inte öppet, men syftet är istället att förvandla Europeiska unionen till en fästning som det skulle bli än svårare att ta sig in i för invandrare, fattiga och flyktingar.
Vi har självklart röstat emot detta betänkande.
Det är fråga om ett meddelande från kommissionen om en integrerad förvaltning av EU:s yttre gränser i syfte att garantera ett område för frihet, säkerhet och rättvisa.
Man kan självklart inte annat än välkomna inrättandet av en samordning mellan medlemsstaterna för att kontrollera de yttre gränserna. För att garantera säkerheten inom EU, i synnerhet efter utvidgningen, är det nämligen nödvändigt att säkra
det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna på gränsskyddsområdet, att bekämpa alla former av inre och yttre hot som terrorismen för med sig, och bekämpa illegal invandring.
Oavsett det kan jag inte ställa mig bakom det repressiva och säkerhetsorienterade synsätt som döljer sig bakom vissa av dessa förslag, även om, och särskilt som, detta synsätt för närvarande röner framgång inom EU, och framför allt i Frankrike. Vi är alltför benägna att bekämpa symtomen istället för de verkliga orsakerna till de farsoter som fattigdom och arbetslöshet utgör. Vi skall heller inte glömma att vi saknar en egentlig politik till förmån för invandrarna.
Ingen kan förneka att rätten till säkerhet är en grundläggande rättighet. Men ingen skall heller vara ovetande om att vi inte får offra övriga grundläggande fri- och rättigheter för att trygga denna rättighet.
I Europaparlamentet har vi i dag varken röstat för eller emot Pirkers betänkande (A5-0449/2002) om integrerad förvaltning av de yttre gränserna. Förslaget innehåller mycket som är positivt, men vi anser inte att tiden är inne för att upprätta en gemensam gränsskyddskår.
Samtidigt vill vi påpeka att frågan rör förhållanden som omfattas av avdelning IV i EG-fördraget och inte gäller för Danmark, jämför protokollet om Danmarks ställning.
Schengensamarbetet har inneburit en ökad frihet för medborgarna att kunna resa i medlemsstaterna utan att visa pass vid de inre gränserna. Givetvis ställer en sådan reform krav på en mer effektiv kontroll av de gemensamma yttre gränserna. I detta sammanhang är det av yttersta vikt att nuvarande och kommande medlemsstater samarbetar nära för att säkerställa en likvärdig gränskontroll längs hela den yttre gränsen, särskilt genom utbildningsinsatser och gemensamma riktlinjer.
Vi är emellertid tveksamma till idén om en EU-finansierad gränsstyrka. Den nationella polisens monopol på brottsbekämpning och gränsbevakning inom medlemsstatens territorium är grundläggande och bör bevaras. Polis från andra länder bör inte ha befogenhet att agera i andra medlemsstater utom under mycket speciella omständigheter, vilket också anges i Schengenkonventionen. Dessa bestämmelser bör så långt det är möjligt även gälla gränskontroll.
Medlemsstaternas bestämmelser och traditioner vad gäller polisarbete, inte minst vad gäller förfaranden vid ID-kontroll och gripanden, skiljer sig åt i många avseenden. Med en gemensam gränsstyrka kan det finnas risk att dessa bestämmelser inte skulle respekteras fullt ut. Det ökade behov av personal som kan uppstå för att säkra en effektiv bevakning av EU:s yttre gräns bör istället kunna uppfyllas genom ekonomiskt stöd till berörda medlemsländers gränsmyndigheter.
Jag vill gratulera Hubert Pirker till det utmärkta betänkandet om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet ?om en framtida integrerad förvaltning av EU-medlemsstaternas yttre gränser? som jag stöder, särskilt det lämpliga i att inrätta en europeisk gränsskyddskår som, även utan att ersätta de nationella myndigheternas ansvar för förvaltningen av respektive yttre gränser, skulle göra det möjligt att samarbeta för att garantera unionens inre säkerhet och tillämpningen av principen om den fria rörligheten.
Jag vill också framhålla att jag är övertygad om att effektiviteten i förvaltningen av gränserna utan tvivel kommer att förbättras genom att vidta gemensamma åtgärder för förvaltningen av de yttre gränserna.
EU har slopat sina inre gränser. Förutom den stora, inre marknaden, har vi det stora Schengenområdet. Vi kan röra oss fritt. I utbyte mot att alla dörrar till de 15 lägenheterna i EU-huset på detta sätt har tagits bort, hade de 380 miljonerna hyresgäster rätt till en effektiv portvakt i entrén till det gemensamma bostadshuset.
Men denna portvakt är inte längre i tjänst vid de yttre gränserna. I Almeria, i Brindisi, och så snart som i juni 2004 i Polen, på Cypern och i de baltiska länderna, kan allt passera fritt: narkotika, hallickar, invandring, människohandel, brottslingar, terrorister. Säkerheten garanteras inte längre. Föredraganden kräver radar- och satellitövervakning, en gemensam övervakningspolicy, fortbildning genom en sorts motsvarighet till den integrerade skattekontrollens Fiscalisprogram, fast på gränsövervakningens område, och givetvis den ofrånkomliga europeiska gränspolisen.
Här vill man ha en gränspolis, på samma sätt som andra vill ha en kustpolis. Inte ens den traditionella europeiska byrån saknas, som skall lösa alla problem. Den går under namnet SCIFA+, ett organ som skall ansvara för att samordna gränsskyddet. Under tiden läcker de yttre gränserna som såll, och låter allt passera. Och det är i grund och botten den enda effektiva lösningen. När Europa väl har svämmats över från öster och söder, då kommer vi inte längre att behöva övervaka gränserna, eftersom alla redan har kommit in.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
Gemensam utbildning av tjänstemän, gemensam utveckling av radarutrustning, anskaffning av mobila övervakningsanordningar och en gemensam gränsskyddskår passar i ett annat slags Europa än det som EU hittills har gjort anspråk på att vara. Om EU utvecklar sig till en enda superstat ligger det nära till hands att det blir en enda utrikesminister, med en enda ambassad i varje land utanför EU:s gränser och med ett enda gemensamt säte i Förenta nationerna. Det märkliga är att ingen öppet förespråkar en sådan superstat. Medlemsstaterna vill vidmakthålla sina ambassader och sina säten i FN, och utrikesministrarna samordnar hellre sitt arbete genom ett gemensamt sekretariat än genom Europeiska kommissionen. Just på området för allt som har att göra med utländska förbindelser och försvar försöker vi visa att EU fortfarande består av 15 suveräna stater. Först när vi vill ha en enda superstat är det konsekvent att också välja ett gemensamt tillträdesförfarande för invandrare och besökare från länder utanför EU:s gränser, och också ett enhetligt gränsskydd. Det märkliga är att vi nu tar ett beslut om avskärmandet av ?Fästning Europa? från de fattiga delarna av yttervärlden, utan att vi inom detta fort har nått någon överenskommelse om en gemensam framtid. Därför avvisar jag detta förslag.
Nätverken för olaglig invandring, människohandeln, den organiserade brottsligheten och kampen mot terrorismen är frågor som utan några tvivel är en allmän och prioriterad angelägenhet och som enligt definitionen i Laeken kräver samarbetsmekanismer mellan nuvarande enheter som har ansvaret för den yttre gränskontrollen. Men i Schengenregelverket kan vi konstatera att det redan i dag finns strukturer för behörighet och makt för att fastställa ?gemensamma bestämmelser? och förfaranden för polissamarbete.
Trots allt går detta förslag längre, det har objektivt sett till avsikt att inrätta en europeisk gränsskyddskår med funktioner som är de nationella myndigheternas strikta behörighet, och därför kan vi inte stödja det. Dess faktiska arbete skulle framför allt gälla kontroll av handlingar, utfrågning av utlänningar, meddelande beviljande eller nekande av inresa i landet. Naturligtvis väcker en sådan europeisk poliskår frågetecken angående sin omtvistade och mer än tveksamma effektivitet. Men huvudsakligen, och så som själva kommissionens meddelande hävdar, skulle den skapa känsliga problem av konstitutionell natur i olika medlemsstater. Det är därför en prioritering att göra de nationella poliserna effektivare och förse dem med sådan behörighet, och se till att få ett lämpligt samarbete mellan dem för att kunna ge en tillfredsställande lösning på dessa situationer.
Detta betänkande behandlar kommissionens meddelande om en bättre förvaltning av de yttre gränserna, som knyter medlemsstaternas arbete till europeiska åtgärder, vilka är nödvändiga med hänsyn till de hot som särskilt den organiserade brottsligheten, terrorismen, den olagliga invandringen och det förestående inträdet av nya länder i EU utgör.
I ljuset av erfarenheterna från tillämpningen av Schengenregelverket anser vi att det är lämpligt att utveckla en gemensam politik för förvaltningen av de nuvarande och framtida yttre gränserna och införliva denna politik i det förbättrade arbetet i medlemsstaterna. Men den europeiska förvaltningen av gränserna är fortfarande en nationell behörighet och skall tillämpas på nationell nivå, och jag är på denna punkt helt överens med föredragandens ståndpunkt.
I detta sammanhang är de ständiga utbildnings- och instruktionsprogrammen för tjänstemän och ledare, aktualisering av projicering och installation av apparater och utrustning samt utarbetande av en integrerad riskanalys helt nödvändiga. Trots föredragandens förslag om att inrätta en europeisk poliskår bestående av specialenheter som tillfälligt skall ställas till förfogande för de nationella myndigheterna i risksektorer för de yttre gränserna, om det behövs och medlemsstaterna begär det, något som är polemisk, gör jag bedömningen att betänkandet i stort är positivt och jag röstar alltså för det.
Jag röstade för detta betänkande av följande korta skäl. Å ena sidan vikten av kommissionens meddelande, som diskuterar en bättre förvaltning av de yttre gränserna, knyter medlemsstaternas arbete till europeiska åtgärder, vilka verkligen är nödvändiga med hänsyn till de hot som särskilt den organiserade brottsligheten, terrorismen, den illegala invandringen och det förestående inträdet av nya länder i EU utgör. Å andra sidan, det praktiska förhållningssättet hos föredraganden, som understryker att förvaltningen av våra gränser fortfarande hör till den nationella behörigheten och skall utövas på nationell nivå. Men detta får inte hindra att vi i ljuset av erfarenheterna från tillämpningen av Schengenregelverket utvecklar en samordnad politik för förvaltningen av de nuvarande och framtida yttre gränserna och införliva denna politik i det förbättrade arbetet i medlemsstaterna. Därför förespråkar jag också förslaget om att på gemenskapsnivå anta utbildningsprogram (som omfattar ständig utbildning) för tjänstemän och ledare eller utarbetande av en integrerad riskanalys. Jag är också öppen för att inrätta en europeisk skyddskår som består av specialenheter som tillfälligt skall ställas till förfogande för de nationella myndigheterna i risksektorer för de yttre gränserna, om det behövs och på medlemsstaternas begäran. Jag vill för övrigt peka på att Portugal är just en av de viktigaste och känsligaste yttre gränser i EU - sjögränser i det här fallet - som inte uppmärksammas särskilt av alla övriga länder.
Herr talman! Många pensionärer köper värdepapper i ett försök att få det bättre på äldre dagar. Generoso Andrias dokument, som vi har bifallit, går dessa småsparare till mötes, dessa medborgare som inte har mycket pengar men för vilka det fortfarande är mycket viktigare med sänkta kostnader när de investerar sina små medel i värdepapper. Jag applåderar alltså initiativet med detta betänkande och innehållet som vännen Generoso Andria har lagt fram för församlingen och som församlingen, med deltagande av mig personligen, antog i dag.
Även ur finansmarknadernas och den kapitalistiska ekonomins perspektiv är Europeiska unionens nationella splittring ett handikapp. Och unionens hela historia sedan årtionden tillbaka visar att ni endast med största svårighet och mycket bristfälligt lyckas överbrygga den.
På det finansiella området skulle ni vilja kopiera det system som finns i Förenta staterna. Men för att skapa detta skulle man behöva tillämpa tvingande lagstiftningsåtgärder i medlemsstaterna, något som de vägrar. Det mest löjeväckande är när föredraganden - som är bankman till yrket - förklarar att man skulle behöva inrätta verkliga offentliga tjänster, utan vinstintresse påpekar han. Detta skulle göra gränsöverskridande transaktioner enklare och billigare!
I ett skede då både EU-institutionerna och nationalstaterna är i färd med att rasera de allmänna nyttotjänster som gagnar befolkningen, är detta krav på offentliga tjänster som skall användas av finans- och bankmän en ?syndens hyllning till dygden?, det vill säga hyckleri.
Vi är för att utveckla allmänna nyttotjänster som gagnar befolkningen. Vi har däremot inget till övers för humörsvängningarna hos finansmän som konfronteras med problem som beror på hur deras eget system är beskaffat. Så försök ni att lösa era problem inom familjen. Och eftersom vi inte hör dit har vi lagt ned vår röst i denna omröstning.
Detta betänkande ingår i handlingsplanen för finansiella tjänster i den så kallade Lissabonstrategin för att integrera de finansiella marknaderna och tjänsterna till 2005 och genomföra en större avreglering av kapitalrörelserna, vilket vi motsätter oss. Genom att utgå ifrån ett färskt meddelande från kommissionen som syftar till en reglering av clearing och avveckling av affärer med värdepapper, det vill säga för att integrerade värdepappersmarknader skall fungera, framför allt vid gränsöverskridande transaktioner, och genom att utgå ifrån målet om avreglering av kapitalrörelser och skapandet av en gemensam marknad för de finansiella tjänsterna försöker man också harmonisera reglerna, lagstiftningen och metoderna för clearing och avveckling i de olika medlemsstaterna med tanke på de stora nationella skillnaderna på detta område.
Därifrån kommer inriktningen på att skapa en gemensam europeisk infrastruktur, och användningsförslagen enligt amerikanskt exempel, och man trycker på kommissionen att studera en liknande hypotes för Europeiska unionen och förespråkar att medlemsstaterna i nästa översyn av direktivet 93/22/EEG om investeringstjänster ger investmentbolag från andra medlemsstater tillträde till nationella clearing- och avvecklingssystem, vilket vi är emot.
Herr talman! Förslagen i det dokument från Mario Mantovani om framtidens hälso- och åldringsvård som vi har antagit är perfekta och man kan absolut instämma i varenda rad, vilket jag gjorde. Jag skulle vilja understryka hur viktigt det, enligt min personliga åsikt och enligt Pensionärspartiet, som jag företräder i Europaparlamentet, är att de europeiska fonderna för utveckling av tekniker för kirurgiska ingrepp på distans blir mer omfattande. I dag kan en kirurg i Rom operera en patient - oftast är det äldre patienter - som befinner sig i Finland eller i Belgien, och tvärt om. Detta innebär ett liv utan gränser och att vi måste ge största möjliga stöd från Europa till alla medborgare, särskilt till de sjuka.
Frågan om hälsovård och äldreomsorg är en viktig fråga som berör oss alla. Betänkandet är tankeväckande och väl övervägt.
Jag vill understryka det som sägs i början av betänkandet att hälso- och sjukvården tillhör medlemsstaternas ansvarsområden. Det är viktigt att det förblir på det viset. Men alla medlemsstater kan lära av varandra och det behövs i synnerhet på de nyckelområden som omfattas av detta betänkande.
Det gläder mig att mina ändringsförslag accepterades av både föredraganden och hela kammaren i dag. De äldres särskilda behov av hälso- och sjukvård måste uppmärksammas mycket mer, i synnerhet i landsbygdsområden. I mitt eget land säger prognoserna att allt fler äldre kommer att flytta till landsbygdsområden när de går i pension. De rotar sig i sådana samhällen. Ett långt, aktivt och meningsfullt liv beror mer på sociala relationer än på motion, och det är viktigt att så många som möjligt av de äldres behov kan mötas inom deras lokalsamhällen snarare än långt därifrån i städer och centralorter.
Detta är en utmaning, men det är en utmaning som vi måste möta.
Vi är tveksamma till innehållet i Mantovanis betänkande. Vi stöder ELDR-gruppens ändringsförslag som förespråkar en samarbetsmetod i stället för den öppna samordningsmetoden. Vi är emot utarbetandet av gemensamma standarder för övervakning av hälso- och sjukvårdsstrategierna och utvecklingsstrategier för hälso- och sjukvårdstjänsterna inom detta område.
Som svenska liberaler ser vi den europeiska integrationen som en möjlighet att nå lösningar på gränsöverskridande problem, såsom miljö, handel, rörlighet över gränserna, mänskliga rättigheter och konflikthantering.
Vi tror också på subsidiaritetsprincipen, dvs. att beslut skall fattas så nära den de berör som möjligt. Det måste stå klart för alla medborgare att EU enbart skall syssla med de frågor man kan bäst, nämligen de gränsöverskridande. Alla andra frågor bör hanteras på lokal, regional eller nationell nivå.
Hälso- och sjukvård samt äldreomsorg är exempel på områden där EU bara bör ha begränsad behörighet. Varje medlemsstat bör ha det fulla ansvaret och rätten att själv besluta om dessa frågor, då dessa är tydliga exempel på områden som inte är direkt gränsöverskridande.
Hälso- och sjukvård samt äldreomsorgen är frågor som traditionellt står högt upp på vår liberala dagordning.
Efter att självförvållat ha skaffat sig ett demografiskt underskott lika allvarligt som under första och andra världskriget, men denna gång i fri- och rättigheternas, de grundläggande rättigheternas och födslokontrollens namn, vilket innebär att antalet födda barn begränsas, upptäcker Europa att befolkningen åldras. Med människor i pensionsåldern och framför allt människor i hög ålder, över 85 år, som inte längre klarar sig själva, med motoriska handikapp och förståndshandikapp.
Eftersom man i betänkandet dessutom noterar att psykiska sjukdomar hos äldre i främsta hand drabbar kvinnor, får dessa efter att ha blivit sterila på 80-talet bli senila och dementa på 2010-2020-talet.
Inför denna kliniska, budgetmässiga, ekonomiska och sociala situation ställer föredraganden rätt frågor och förlorar sig i ett mischmasch av luddiga lösningar. Det handlar om ekonomi. Var skall vi hitta pengarna för att täcka ett belopp på mellan 4 och 8 procent av BNP, för den tunga sjukvård, den ständiga omvårdnad som miljoner av européer som inte längre klarar sig själva behöver? Det handlar om arbetsmarknaden. Var är geriatrikerna, de personliga assistenterna, de specialiserade vårdklinikerna, de utbildningar som krävs för dessa befolkningsgrupper?
Svaret på dessa utmaningar ligger därför i den ?nya åldringsekonomi?, som måste uppfinnas, med nya yrkesbevis för assistenter i åldringsvården, nya medicinska och ?utommedicinska? inriktningar, en ny och mänsklig stadsplanering.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
Nyttiga och oumbärliga allmänna inrättningar kostar pengar. Utan att använda gemenskapsmedel finns det inte tillräckliga tillgångar för människor som är gamla, sjuka eller arbetslösa. Då finns ingen ordentlig hälsovård för den stora majoriteten av människorna, ingen undervisning, ingen kollektivtrafik, ingen miljövård och inga inrättningar för äldre. Utskottet för socialfrågor vill ha en kombination av bästa metoder, tillgänglighet och hög kvalitet. Det tjänar inte mycket till att formulera sådana vackra målsättningar utan att med tillräckliga medel möjliggöra att dessa mål verkligen uppnås. Den ständiga strävan efter skattesänkning förstör bra tjänster och den i detta sammanhang nödvändiga solidariteten. Man hävdar oupphörligen att dessa tjänster skulle kunna bli mycket billigare utan att kvaliteten skulle behöva sänkas. Detta skulle då uppnås genom att koppla in privata företag med vinstsyfte, genom minskning av resurserna, genom att låta arbetet utföras av färre människor och med högre bidrag från de som använder sig av tjänsterna. I Nederländerna har mångåriga besparingar lett till stängning av små sjukhus, väntelistor inom hälsovården, brist på nya lärare och ett kraftigt uttunnande av den tidigare väl fungerande kollektivtrafiken. Detta betänkande utgår i slutändan från en sådan modell. Eftersom det till sist är de svagaste som får betala räkningen avvisar jag denna modell.
Tack vare medlemsstaternas politik har EU klart exceptionella hälsovårdssystem på ett internationellt plan. Men det är ändå en ständig uppgift att skydda dem som är särskilt sårbara eller har allvarliga ekonomiska svårigheter för att klara de höga behandlingskostnaderna. I detta perspektiv är förslagen i kommissionens meddelande - som syftar till att ge tillgång, kvalitet och ekonomiska möjligheter till hälsovård för de äldre - strategiska. Att organisationen av hälsovårdssystemen, dess finansiering och planering är medlemsstaternas sak hindrar inte ett gemenskapssamarbete i äldrevårdspolitiken, särskilt när det gäller hälsan, tvärtom kan ett utbyte av erfarenheter och lösningar bidra till den önskvärda ekonomiska och sociala sammanhållningen.
Jag stödde helt detta betänkande, som för övrigt införlivade viktiga bidrag från vår kollega Mussa (från UEN-gruppen), nämligen angående erkännandet av den viktiga roll som spelas av de som utför hälsovården, förslaget till gemensam finansiering av vissa utbildningsprojekt och frågan om misshandel av äldre.
Slutligen bör vi framhålla behovet av en ?Ny inställning? när det gäller de äldre för att se dem som en viktig ny resurs att värdera och inte som en social börda. De senaste 50 åren har den genomsnittliga medellivslängden nästan fördubblats. Därigenom föddes en ny värld. Genom bättre skydd kan Europa och européerna dra nytta av den enorma kunskapsmängd, erfarenhet och kännedom som är ett värdefullt kapital hos de äldsta.
Herr talman! Jag har glädjen att ha en systerson, Silvio Nardini - han vet inte om att jag talar om honom i Europaparlamentet - som jag är mycket stolt över, eftersom han ingår i den europeiska styrka som har satts in för att skapa fred i Afghanistan: han är en top gun, som de säger på bio, men han står med båda fötterna på jorden. Han sade till mig: ?Jag har varit i Förenade Arabemiraten och dirigerat flygtrafiken mellan Italien och Afghanistan tidigare och jag är där nu. Jag är mycket glad och stolt över det jag gör, det får mig att känna mig nöjd med mig själv. Detta är inte krig, det är att bringa fred och befästa freden där så behövs?. Därför röstade jag, med ännu mer entusiasm, för detta betänkande om Afghanistan.
Vi svenska socialdemokrater avger följande röstförklaring:
Vi stöder resolutionen men vill påpeka att kvinnor eller deras mänskliga rättigheter inte nämns. Kvinnornas prioriteringar, som parlamentet ställde sig bakom i december 2001, nämns inte heller i resolutionen men väl den afghanska regeringens. Vi menar att det måste finnas krav på att alla biståndsprojekt skall ha ett jämställdhetsperspektiv och att kvinnor skall finnas representerade i regeringen.
Kvinnorna var offer under såväl Norra alliansen som talibanerna. Kvinnorna är fredens viktigaste aktörer.
En politik för Afghanistan måste vara en politik som riktar sig även till majoriteten av det afghanska folket, nämligen kvinnorna och barnen.
Ett år efter kriget mot Afghanistan är detta land fortfarande i krigsherrarnas våld, även om talibanregimen inte längre är kvar, och leds av en ny regim som ingen har valt. Kvinnornas situation är inte bättre än förr, barnen har lika dålig tillgång till utbildning som tidigare, utan att ens nämna den oerhörda fattigdomen hos majoriteten av landets invånare, en fattigdom som ytterligare förvärrats av den död och förstörelse som orsakades av planen från väst.
Förenta staterna har med EU-ländernas samförstånd lagt ut enorma summor på att vräka bomber över landet. Men för stormakterna är det inte tal om att lägga ned ens en del av dessa pengar på att göra befolkningens liv lite lättare.
De olika resolutionerna förmedlar i sig själva en retuscherad bild av den katastrofala situation Afghanistan befinner sig i. Men som alltid nöjer man sig med att välkomna, kräva och uppmana. Vi har inte velat instämma i detta kraftlösa jämrande, när de flesta av dem som i dag jämrar sig stödde stormakternas brutala politik för ett år sedan.
De brittiska konservativa ledamöterna har röstat för resolutionen om Afghanistan, som innehåller mycket användbart, men vi kan inte acceptera den underförstådda kritiken av Förenta staternas aktioner i skäl I, och i den nya punkten 15 a, önskemålet att EU skall skapa en politisk roll för sig själv, förslaget i punkt 15 att rådet bör ompröva sitt förslag för återsändande av flyktingar eller förslaget i den nya punkten 10 a att de militära styrkorna i ISAF skall användas för att undersöka kränkningar av de mänskliga rättigheterna, oaktat vår uppriktiga önskan att situationen för mänskliga rättigheter skall förbättras, i synnerhet när det gäller kvinnornas situation.
Röstförklaringarna är avslutade.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.29 och återupptogs kl. 15.00.)
Jag vill meddela resultatet av den andra valomgången i omröstningen för val av Europeiska ombudsmannen:
Röstande ledamöter - 535,
Blanka eller underkända röstsedlar - 26,
Avgivna röster - 509
Absolut majoritet - 255.
De avgivna rösterna fördelade sig på följande sätt: Diamandouros 294 röster, Perry 215 röster. Diamandouros har erhållit majoriteten av de avgivna rösterna. Jag utnämner honom därför till europeisk ombudsman. Jag gratulerar honom till hans utnämning och anmodar honom att i sinom tid avlägga en ed inför domstolen, i enlighet med vår arbetsordning.
(Applåder)
Jag vill inte bara gratulera vår nya ombudsman utan även ta tillfället i akt att föra våra tack för och vår uppskattning av Söderman, Europeiska unionens första ombudsman, och hans arbete till protokollet.
Herr talman! Tillåt mig ta detta tillfälle och vara den första ledamoten som gratulerar professor Diamandouros till hans utnämning till europeisk ombudsman. Under de senaste åren har jag haft nöjet att arbeta med Jacob Söderman, som har varit en enastående ombudsman för Europa, men det gläder mig mycket att se att befattningen som ombudsman kommer att övergå i professor Diamandouros trygga händer. Uppdraget som ombudsman är en avgörande befattning för europeisk demokrati. Det är viktigt att den vilar i kompetenta händer och nu vet vi att så kommer att vara fallet.
Jag vill framhålla en sak. Samtliga kandidater till posten som ombudsman - och de förtjänar alla ett tack för deras bidrag till debatten - har värnat den kodex för god förvaltningssed som detta parlament har lagt fram och stött på förslag av Söderman. Vi bör med skärpa framhålla för de europeiska institutionerna, i synnerhet kommissionen, att även de nu bör gripa tillfället att utan ytterligare förseningar godkänna denna kodex så att vi kan vara säkra på att Europa har den goda förvaltning det behöver och förtjänar och som alla anställda inom institutionerna önskar tillhandahålla.
Jag framför mina varmaste gratulationer till professor Diamandouros.
(Applåder)
Tack för era kommentarer, herr Perry. Jag vill tacka er och de andra kandidaterna för att ni har gett oss vitaliteten i ett demokratiskt val.
Herr talman! Som rådets tjänstgörande ordförande skulle jag vilja uttrycka mina hjärtliga gratulationer till Europaparlamentet för dess val. Jag vet att kandidaterna, särskilt de två som var kvar i slutomgången, har enastående egenskaper och kompetens. Jag anser att Europaparlamentet har gjort ett utmärkt val. Jag tror att Diamandouros kommer att bidra även till de europeiska frågorna och att valet av honom kommer att bidra till att ombudsmannen utvecklas ytterligare som institution.
Tillåt mig, i min egenskap av biträdande utrikesminister, som Diamandouros kollega vid Atens universitet och som hans vän sedan många år tillbaka, att till att börja med uttrycka min glädje och rörelse över att han har valts till denna befattning, att gratulera honom och samtidigt uttrycka min ledsnad över att Grekland kommer att förlora honom för en tid. Han utgör faktiskt en sådan tillgång att det ur varje tänkbar aspekt innebär en stor förlust för oss i Grekland. Vi hoppas dock att vi så småningom kommer att få tillbaka honom med ännu större erfarenhet och kompetens.
(Applåder)
Herr talman! På kommissionens, kollegiets och alla de som arbetar inom kommissionens vägnar, vill jag framföra mina varmaste gratulationer till professor Diamandouros med anledning av hans utnämning. Det är en stor dag för honom och en stor dag för Grekland, även om jag inser att Europas vinst kommer att vara Greklands förlust. Professorn har utomordentliga meriter för att klara dessa betungande plikter, inte minst att han är vän till kommissionär Diamontopoulou, så det finns många skäl att erkänna att han besitter alla de kvaliteter och all den erfarenhet och de kunskaper som krävs för detta krävande arbete. Jag vill även framföra min hyllning till det arbete som Söderman uträttat under de senaste åren.
Jag är övertygad om att professor Diamandouros kommer att utföra sina åligganden på ett sätt som kommer att åtnjuta detta parlaments förtroende och även förtjäna ett överväldigande förtroende från Europas medborgare. Vi önskar honom lycka till på denna resa och vi försäkrar honom att i detta fall är det ännu intressantare att komma fram till och stiga i land på Itaka än att resa dit.
Om jag, som har förlorat nästan lika många val som jag har vunnit, får lov så skulle jag även vilja hylla Perry som jag vet åtnjuter hela kammarens aktning. Jag är säker på att hans smakfulla kommentar för en liten stund sedan bara kommer att stärka hans anseende.
Vi ger professorn alla våra välgångsönskningar och jag är säker på att han kommer att göra ett enastående arbete.
(Applåder)
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr talman! Jag vill på min och mina kollegers vägnar tacka Perry för att ha varit en god kandidat i detta val. Roy Perry är, som ni märkte, en av de största förkämparna för en god förvaltning. Jag vill också få fört till protokollet, samt framförallt inför de närvarande personerna uttrycka att vi i vår blivande ombudsman, Diamandouros, har fått en värdig efterträdare till Jacob Söderman. Diamandouros är verkligen en person som kan fortsätta i Södermans spår, och jag tror att jag på parlamentarikernas vägnar kan säga att vi kommer att se fram emot ett gott samarbete med honom.
Vi skall också vara tacksamma för att vi hade ett gott utbud av professionella kandidater. Jag tror att det faktum att vi under pågående mandatperiod har valt en ny ombudsman också har gjort att parlamentskollegorna i dag ännu bättre känner till ombudsmannens arbete, och att vi är eniga om vad som skall göras.
Till sist lite smolk i glädjebägaren: finska notisbyrån skickade för mer än en halvtimme sedan textmeddelande om hur valet hade gått. Jag ber vår värdige vice talman och alla andra att se till att kandidater och andra inte får kännedom om viktiga nyheter som dessa i korridorerna eller genom textmeddelanden från notisbyråer, utan att vi så vitt som möjligt kan spara sådana nyheter till det högtidliga sammanträde som vi håller här i kammaren.
Tack så mycket, fru Thors. Era kommentarer har noterats.
Herr talman! Jag vill påpeka att det i gårdagens provisoriska protokoll som har delats ut står att jag har röstat ja i slutomröstningen om resolutionen i betänkandet av Napolitano. Det är fel. Det bör skrivas in i protokollet att jag lade ner min röst i omröstningen om det betänkandet.
Tack så mycket, herr Nogueira Román, för er anmärkning. Jag försäkrar er att parlamentets enheter har noterat vad ni sagt och att protokollet kommer att rättas till.
(Protokollet från föregående sammanträde justerades.)
Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om rekommendationen (A5-0410/2002) av Galeote Quecedo och om de muntliga frågorna (B5-0508/2002, B5-0509/2002) till rådet och kommissionen för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om ingående av ett Europa-Medelhavsavtal om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Libanon, å andra sidan.
Herr talman! En av konsekvenserna av terroristattackerna den 11 september är otvivelaktigt att uppmärksamheten har riktats mot Mellanöstern och även om det bara vore i eget intresse bör Europeiska unionen bidra till att lugna den upprörda stämningen i denna region genom att inleda ett politiskt och ekonomiskt samarbete och stärka ramen för förbindelserna mellan Europeiska unionen och Medelhavsländerna i allmänhet.
I det här sammanhanget utgör arbetet för att inrätta en gemensam parlamentsförsamling för Europeiska unionen och Medelhavsländerna ett värdefullt bidrag och jag uppmuntrar de libanesiska kollegerna att delta i den satsning som såväl Europaparlamentet som parlamenten i regionen gör på det här området.
Libanon, det land som Europarlamentet i morgon genom sin omröstning kommer att inleda ett privilegierat samarbete med, är utan tvivel en mycket viktig aktör i området. I dag, efter sexton långa år av krig i landet kan Libanon bli en reskamrat till Europeiska unionen i de idoga försöken att finna en lösning på den regionala konflikten. Låt oss hoppas att vi blir Medelhavspartner för freden!
Associeringsavtalen, som det vi diskuterar i dag, är en grundläggande faktor i Europeiska unionens externa agerande och handlar om något mer än bara handel; syftet med dem är att skapa en ram för en politisk dialog. Jag strävar efter, och jag är övertygad om att hela parlamentet gör detsamma, att undantaget Syrien kommer att kunna lösas så snart som möjligt.
Med tanke på detta avtal vill jag ta upp några frågor som har kommit upp under debatterna i utskottet. För det första har frågan om stabila gränser med Israel fortfarande inte lösts slutgiltigt och även om vi naturligtvis välkomnar Israels reträtt från södra Libanon i maj 2000, uppmanar vi därför parterna att nå en överenskommelse på det området.
För det andra håller hizbollahgruppen fyra israeliska medborgare kidnappade sedan år 2000 och i det här konkreta fallet och i allmänhet när det gäller personer som har anhållits och försvunnit i flera länder i regionen - uppskattningsvis 17 000 libanesiska medborgare - är det nödvändigt att man ingriper. Därför skulle jag vilja fråga det grekiska ordförandeskapet om man kommer att göra något för att medla i detta beklagliga ärende med de försvunna personerna.
Vårt utskott har även påtalat behovet av att de syriska trupper som är stationerade i Libanon slutgiltigt dras tillbaka i enlighet med resolution 520 från säkerhetsrådet, så att respekten för Libanons suveränitet och integritet respekteras. Därför vädjar vi till den libanesiska regeringen att hänskjuta denna fråga till våra kolleger i Libanons parlament, så att man kan inleda en debatt som gör det möjligt att göra framsteg i den här ytterst viktiga frågan.
Jag stöder och vill ge mitt erkännande till de ansträngningar som de libanesiska myndigheterna gör i kampen mot terrorismen, särskilt när det gäller att tillämpa resolution 1373 från Förenta nationerna.
Den här frågan och även andra kommer att ingå i den politiska debatt som kommer att inledas mellan Europeiska unionen och Libanon, och det gäller särskilt frågorna om tillämpningen av den klausul som finns i artikel 2 i detta avtal. I rådets och kommissionens närvaro vill jag även uppmana till att man genomför en djupgående debatt om hur effektiv tillämpningen av denna klausul är och om möjliga mekanismer för uppföljning och utvärdering av resultaten i en gemensam parlamentsförsamling. Respekt för de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna skall i det här sammanhanget vara en av huvudfrågorna för denna parlamentariska församling.
Jag är övertygad om att en gemensam parlamentsförsamling är ett grundläggande instrument som kommer att vara mycket användbart för att stödja de enorma ansträngningar som den sittande regeringen med premiärminister Hariri i spetsen genomför för närvarande för att förbättra Libanons ekonomiska situation.
Herr talman! Vi vill att antagandet av avtalet knyts samman med sökandet efter en lösning på hur området kan stabiliseras. Libanon, som en gång kallades för ?Mellanösterns Schweiz?, har under många år tvingats acceptera angrepp både inifrån och utifrån. Europeiska unionen bör ge det bidrag som krävs för att landet skall få stabilitet och därmed själv ge ett viktigt bidrag till en allmän stabilisering - och jag menar att avtalet är ett lämpligt instrument för detta. Att detta sker på området jordbruk och jordbruksprodukter, i den fria handeln genom industriprodukterna, på området handelslagstiftning och i fråga om bestämmelser för att avgöra produktens ursprungsland, är ett viktigt framsteg. Vi välkomnar också att man genom en separat korrespondens har lyckats infoga samarbetet kring kampen mot terrorism i projektet.
Men som talarna före mig nämnde finns det en rad punkter som jag gärna vill ta upp, t.ex. frågan om de syriska truppernas närvaro. Problemet måste helt klart lösas för att kunna tillvarata de utvecklingsmöjligheter som finns hos beslutsfattarna i landet och därmed stödja stabiliteten, men även för att kunna bidra till att skapa fred i hela regionen. Det är också viktigt att Europaparlamentet, i det samarbete som vi vill vidareutveckla med det libanesiska parlamentet, påpekar vikten av att dödsstraffet avskaffas, att FN:s konvention mot tortyr ratificeras och att Internationella brottmålsdomstolens Romstadga undertecknas för att utvecklingen skall kunna fortsätta.
Parlamentet har uttryckligen välkomnat Libanons ansträngningar - och kommer att göra så även i morgon - när det gäller att genomföra säkerhetsrådets resolution 1373 och frysa tillgångarna för terroristiska grupperingar. Vi ber rådet och kommissionen att infoga en antiterrorklausul med liknande innehåll i alla framtida överenskommelser i enlighet med vad Europeiska rådet beslutade i Sevilla.
Mina damer och herrar! Det finns ett alldeles särskilt svårt problem, nämligen situationen för de palestinska flyktingarna. Detta är en stor belastning för Libanon, vilket vi måste förstå. Även här bör vi samarbeta nära med Libanon för att finna en förnuftig lösning på problemet - som inte enbart har att göra med levnadsvillkoren utan även med fredspotentialen i hela området - och därmed skapa sunda förbindelser mellan Palestina och Israel och säkra freden på sikt. Det finns en lång rad andra problem som hänger samman med detta.
Herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Vi vill att övergångsperioden på tolv år inte överskrids för att skapa ett frihandelsområde med Libanon och hoppas att avtalet skall genomföras utifrån detta.
Herr talman, ärade Europaparlamentsledamöter! Diskussionen om Libanon står faktiskt i direkt samband med de diskussioner som äger rum om Mellanöstern, såväl när det gäller frågorna om Israel som när det gäller våra diskussioner de senaste 24 timmarna om Irak.
Situationen i Libanon förblir mycket komplicerad, främst på grund av att många folkgrupper lever sida vid sida, med följden att man vid betraktandet av problemen måste ta hänsyn till de olika etniska grupperna, de olika språken och de olika religionerna, utan att glömma bort att Libanon även utgör tillflyktsort för ett stort antal - omkring 370 000 - palestinska flyktingar. Dessa folkgrupper företräds på institutionell nivå. Genomförandet av bestämmelserna i det så kallade Taif-avtalet av den 22 oktober 1989, som bland annat rör stationeringen av syriska styrkor i vissa delar av Libanon, avser i första hand förbindelserna mellan Libanon och Syrien. Rådet följer noga den inhemska politiska dialogen i Libanon. Det israeliska tillbakadragandet från södra Libanon i maj 2000, som följdes av den libanesisk-syriska arméns partiella reträtt i juni 2001, utgör ett första steg. Samtidigt finns det en risk att Hizbollahs närvaro i landets södra delar blir en destabiliserande faktor för Libanon i dess förbindelser med Israel. Parlamentsvalen den 3 september 2000, som genomfördes fritt, vittnar om en utveckling i rätt riktning, mot en normalisering av situationen i Libanon. Den destabiliserande inverkan som konflikten i Mellanöstern har på Libanon kan följaktligen understrykas.
Rådet har vi många tillfällen bekräftat att det ser kampen mot terrorism som en prioritering. I detta sammanhang har terrordådet på Bali nyligen än en gång påvisat behovet av ett nära internationellt samarbete mot terrorism. Genomförandet av den handlingsplan som Europeiska rådet antog i september 2001 utvecklas bra. När det gäller dess externa dimension har rådet beslutat att införliva frågan om kampen mot terrorism inom ramarna för det avtal som Europeiska unionen sluter med de tredje länderna. Det faktum att Libanon är bland de första länder som samtyckt till att underteckna avtalet med Europeiska unionen om denna fråga visar landets vilja att samarbeta aktivt med EU, även på området informationsutbyte. Det samband som finns mellan samarbetsavtalet, i frågor som rör kampen mot terrorism, och associeringsavtalet framhävs av det faktum att de två avtalen undertecknades samtidigt, nämligen den 17 juni 2002 i Luxemburg, och att de kommer att träda i kraft samtidigt - mycket snart, hoppas jag.
När det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna följer rådet de relevanta frågorna mycket uppmärksamt. Rådet har uttryckt sin oro över den libanesiska militärens uppträdande mot kristna aktivister i augusti 2001 och över stoppandet av den oberoende TV-stationen MTF:s verksamhet i september förra året. Associeringsavtalet kommer även att öka möjligheten att följa denna fråga, liksom det kommer att uppmuntra behöriga myndigheter i Libanon att respektera de mänskliga rättigheterna i än högre grad. Jag påminner om att respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna genom avtalet blir en grundläggande beståndsdel i de två sidornas inrikes- och utrikespolitik. Vidare kommer avtalet att innebära att en regelbunden politisk dialog inleds på olika nivåer, främst i associeringsrådet, om alla frågor av intresse.
Tillåt mig att tillägga några saker om associeringsavtalet, till vilket Europaparlamentet ombeds ge sitt samtycke. Associeringsavtalets undertecknande var en viktig utveckling och början på ett nytt kapitel i våra förbindelser med Libanon. Avtalet gäller främst mellanstatliga förbindelser, men sörjer även för en operativ ram för affärsvärlden och för det civila samhället. Detta avtal är viktigt för EU:s Medelhavspolitik i sin helhet och utgör ytterligare ett steg i riktning mot att upprätta ett frihandelsområde för Europa och Medelhavsländerna. Jag vill betona att Libanon nyligen har ratificerat såväl associeringsavtalet som interimsavtalet, vilket kommer att träda i kraft den 1 mars 2003. Goda kanaler för kommunikation mellan politikerna på bägge sidor av Medelhavet är en viktig faktor för ett konstruktivt förhållande mellan EU och våra partner i Medelhavsområdet. På det bilaterala planet medger associeringsavtalet en möjlighet för associeringsrådet EU-Libanon att underlätta samarbetet och kontakterna mellan Europaparlamentet och Libanons parlamentariska institutioner. Dock bör de berörda parlamentarikerna fastställa ramen för denna dialog, som vad rådet beträffar bör utgöra ett komplement till den mer allmänna dialogen mellan EU och Medelhavsländerna.
Jag välkomnar resultaten av det senaste sammanträdet för forumet Europa-Medelhavsländerna i Bari i juni 2002, där man underströk den parlamentariska dimensionen i vårt samarbete med Medelhavsländerna.
Vi undersöker just nu samarbetsmekanismerna för att inrätta en parlamentarisk församling Europa- Medelhavsländerna. Europaparlamentet inledde arbetet för att inrätta en sådan parlamentarisk församling för Europa och Medelhavsländerna, vilken skulle bestå av ledamöter från de 27 nationella parlamenten och från Europaparlamentet. Vid konferensen mellan EU och Medelhavsländerna i Valencia föreslog man att den parlamentariska dimensionen i dialogen mellan Europa och Medelhavsområdet skulle stärkas genom inrättandet av en parlamentarisk församling Europa-Medelhavsländerna.
Jag välkomnar det senaste sammanträdet för det parlamentariska forumet Europa-Medelhavsländerna i Bari den 17-18 juni 2002, vid vilket man tog ställning för ett inrättande av en parlamentarisk församling Europa-Medelhavsländerna och beslutade att inrätta en arbetsgrupp för en sådan församlings skapande. De höga tjänstemännen med ansvar för Barcelonaprocessen enades å sin sida även om att inrätta en arbetsgrupp för samordning med Barigruppens verksamhet.
Det grekiska ordförandeskapet avser att utnyttja dynamiken i samarbetet EU-Medelhavsområdet och stärka dess parlamentariska dimension. Det rör sig om en av vårt ordförandeskaps prioriteringar för att uppnå nya nivåer av integration och öka trovärdigheten för samarbetet EU-Medelhavsområdet. I detta syfte undersöker vi just nu samarbetsmekanismerna och de erforderliga åtgärderna för att inrätta ovannämnda församling. Det är önskvärt - om än inte nödvändigt - att forumet Europa-Medelhavsländerna vid sitt nästa sammanträde på Kreta den 27 maj 2003 fattar ett beslut om att vidareutvecklas till parlamentarisk församling. Konferensen med utrikesministrarna på Kreta den 26-27 maj 2003 skulle i så fall kunna välkomna beslutet, så att denna nya institution blir verklighet.
Herr talman! Kammaren behandlar i dag en mycket viktig resolution om godkännande av det associeringsavtal som ingicks med Libanon i juni i fjol. Denna överenskommelse är inte bara viktig för våra förbindelser med Libanon, den har även en avgörande betydelse i det övergripande partnerskapet mellan Europeiska unionen och Medelhavsländerna, då den utgör ännu ett steg mot ett slutförande av systemet med associeringsavtal inom ramen för Barcelonaprocessen (det enda avtal som fortfarande är föremål för förhandlingar är det med Syrien och jag hoppas få tillfälle nästa månad att försöka övertala syrierna att engagera sig mera på allvar i förhandlingarna om ett avtal).
Libanon är en nyckelpartner i Europa-Medelhavsområdet. När premiärminister Hariri blev vald i september 2000, satte han en ambitiös tidsfrist för sin regering - att slutföra förhandlingarna med Europeiska kommissionen före utgången av 2001. Det gläder mig att han har hållit detta löfte och jag uppmanar kammarens ledamöter att rösta för resolutionen, och godkänna avtalet.
Parlamentet har, enligt min bedömning, framför sig en möjlighet att ge Libanon en stabil grundval för att bygga sin framtid. Landet har genomgått ett fruktansvärt inbördeskrig. Det har varit utsatt för yttre inblandning, det är fortfarande sårbart. Libanon brottas nu med återhämtning och modernisering under besvärliga ekonomiska omständigheter. Utsikterna för fred i Mellanöstern inom den närmaste framtiden är dåliga, man har pyrande spänningar längs gränsen med Israel och står inför den oroande möjligheten av en militär konflikt i Irak.
Det finns ett brett stöd för detta nya förstärkta förhållande till Europa i Libanon. Det libanesiska parlamentet ratificerade både associeringsavtalet och interimsavtalet i december. Interimsavtalet tillåter båda sidor att påbörja den 12-åriga övergångsperiod som skall leda till ett gradvist införande av frihandel från mars 2003. Detta är ett tydligt tecken på att Libanon menar allvar med att på ett tidigt stadium uppfylla sina åtaganden att öppna stora delar av sin handel och närma sin lagstiftning till Europeiska unionens. Det kommer även att vara bundet av sina åtaganden om respekt för de grundläggande principerna om mänskliga rättigheter och demokrati från detta datum och jag återkommer till detta om en liten stund.
Frihandelsområdet kommer att medföra djupgående förändringar för det libanesiska affärslivet. Libanon får med rätta beröm för arbetskraftens affärsskicklighet. Landet har redan en liberal ekonomisk strategi och man har begärt inträde i Världshandelsorganisationen. En öppning av marknader och ekonomier kommer att föra med sig fördelar genom ekonomisk avreglering och ökad konkurrenskraft. Libanon kommer genast att kunna dra fördel av marknadstillträde för sina jordbruksprodukter och sina bearbetade jordbruksprodukter. Och unionen kommer att vinna på förbättrat tillträde till Libanons tjänstesektor så snart dessa dispositioner har slutförts. Genom att det anger Libanons engagemang för ekonomiska och sociala reformer kommer detta avtal att sända ett tydligt och positivt budskap till den internationella och europeiska investerare om möjligheterna till utländska direktinvesteringar i Libanon.
Det framgångsrika resultatet av den andra givarkonferensen i Paris i november i fjol, som organiserades med stort engagemang och framgång av president Chirac, vittnar om att detta budskap redan har uppfattats. Av de 18 regeringar som deltog var sex medlemsstater och kommissionen var också företrädd på högsta nivå. Det finns ett tydligt intresse av att Libanon skall klara sig igenom de ekonomiska svårigheterna i samband med återhämtningen efter kriget och minska sin skuld. Det utlovade beloppet för att bistå med att minska skuldbördan motsvarade förväntningarna (sammanlagt utlovades omkring 4,3 miljarder US-dollar).
Men associeringsavtalet är först och främst en politisk överenskommelse, vilket är anledningen till att det lägger så stor vikt vid politisk dialog. Avtalet är ett kraftfullt uttryck för gemensamma värden och gemensamma mål. Det är genom dialog som deltagarna i detta partnerskap kan gå vidare med sitt gemensamma engagemang för att uppnå fred i Mellanöstern. Vår dialog, och detta var en punkt som Galeote Quecedo hänvisade till, kommer att spänna över de grundläggande principerna om mänskliga rättigheter och demokrati med en uppriktighet och en förståelse som jag hoppas har sitt ursprung i ett nära partnerskap. Libanons pluralistiska samhälle, som omfattar många sekter och religiösa grupper, har fungerat bäst när det har funnits samförstånd, tolerans och en öppen debatt - något som är tämligen unikt i regionen. Vi är emellertid medvetna om de farhågor som parlamentets utrikesutskott har gett uttryck för när det gäller vissa punkter avseende situationen för mänskliga rättigheter i Libanon. Avtalet erbjuder ytterligare ett forum för att ta itu med dessa frågor. Genom att ratificera associeringsavtalet kommer Europeiska unionen att utlösa viktiga åtaganden från Libanons sida när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati, migration och återvändande, penningtvätt, kampen mot organiserad brottslighet och olagliga droger samt rättsligt samarbete. Jag är även medveten om de farhågor som har framförts när det gäller mediernas frihet. Jag kan försäkra er om att kommissionen kommer att fortsätta att vaka över dessa frågor varhelst och närhelst det är möjligt.
Avtalet kommer även, som ministern påpekade, att utlösa Libanons samarbetsåtaganden för att motverka terrorismen, vilka anges i den utväxling av skrivelser som han hänvisade till.
Vårt partnerskap kommer att omfatta mycket mer än handel och politik. Det kommer att vara vittomspännande och omfatta så olika områden som samarbete inom vetenskap, utbildning, energi, turism, miljö och industri. Socialt och kulturellt samarbete är också viktiga i avtalet när det gäller arbetstagares rättigheter och social dialog.
Vårt partnerskap kommer att finansieras genom bidrag under Medaprogrammet som jag hoppas kommer att, så långt det är möjligt, koncentreras på ett genomförande av avtalet. Så vi rör oss i riktning mot våra övergripande ambitioner i det södra Medelhavsområdet med det avtal med Libanon som vi har förelagt parlamentet och jag hoppas verkligen att vi kan gå vidare från detta till att slutföra systemet med associeringsavtal genom framgångsrika förhandlingar med Syrien.
Jag anbefaller å det varmaste detta avtal till parlamentet.
Herr talman! Nu på morgonen nämnde vi här i denna kammare det afghanska folkets öde att ha plågats av årtionden av krig och inbördes strider, och jag kan inte glömma detta när jag tar till orda i samband med denna nya debatt.
Jag glömmer inte att det libanesiska folket har genomgått samma prövningar och det gläder mig att det efter dessa prövningar har kunnat hitta de resurser som krävs för att börja återskapa den modell för etniskt och mångkulturellt samarbete som ni talade om, herr rådets tjänstgörande ordförande, och som hela världen beundrade innan rädslan för andra människor bröt ut som en sjuka därnere, rädslan för att behärskas. Denna sjuka skulle senare härja på Balkan, där jag personligen har kunnat konstatera ödeläggelsen i dess spår.
Jag glömmer inte ?balkaniseringen? av det libanesiska territoriet, som var lika destruktiv som senare ?libanoniseringen? av f.d. Jugoslavien. Därför måste jag glädja mig åt de framsteg som har uppnåtts och som har gjort det möjligt att ingå detta associeringsavtal med Libanon. Herr kommissionär! Ni hade rätt när ni sade att avtalet i första hand är politiskt. Jag är säker på att det i morgon kommer att antas av en stor majoritet i parlamentet, enligt förslaget från vår kollega Gerardo Galeote.
Herr rådets ordförande! Jag inser dock att det återstår stora svårigheter, som ni själv, kommissionären och våra kolleger Elmar Brok och Gerardo Galeote har redovisat under denna debatt.
Personligen menar jag att den libanesiska modellen - där alla berikas av kontakten med de andra, oavsett kultur och religion - först nu har börjat byggas upp. Enligt min uppfattning kommer den att fullbordas först när det libanesiska folket har återfunnit sitt totala oberoende på det sätt som man önskar. Detta omöjliggörs i dag av de främmande truppernas fortsatta närvaro på libanesisk mark. FN:s generalförsamling kräver sedan länge att dessa trupper skall dra sig tillbaka. Herr rådets tjänstgörande ordförande! Ni sade oss att ett första steg hade tagits i och med att en del av dessa trupper hade återkallats. Som jag ser det är detta inte nog.
Därför ansluter jag mig förbehållslöst till den begäran som formuleras av föredraganden, nämligen att FN:s säkerhetsråds resolution nr 520 skall beaktas och att frågan om de syriska truppernas närvaro på Libanons territorium skall underställas det libanesiska parlamentets bedömning. Parlamentet värnar som vi vet om fullständig respekt för sitt lands suveränitet, territoriella integritet, enhet och politiska oberoende.
Herr talman, herr ordförande i rådet, herr kommissionär! Associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Libanon är ett tecken på framsteg i våra numera decenniegamla förbindelser. Libanon är, som redan har framhållits flera gånger, ett land som har upplevt 16 år av inbördeskrig och som i dag återigen har lyckats lägga sin etniska, kulturella och religiösa pluralism till grund för en fredsprocess: ett komplext och utslagsgivande land, med tanke på dess historia och geopolitiska läge. Vi hoppas att de närmare förbindelser som detta avtal kommer att leda till skall bidra till att göra denna process oåterkallelig och ytterligare framsteg när det gäller respekten för mänskliga rättigheter och konsolidering av demokratin och rättsstaten.
Det är just därför som de libanesiska myndigheterna och de europeiska institutionerna måste ta den artikel i avtalet som handlar om mänskliga rättigheter på allvar. Detta parlament insisterar på denna punkt, eftersom ekonomin och handelsutbytet måste gå hand i hand med friheten, demokratin, kvinnornas roll och informationsfriheten. Vi noterar med tillfredsställelse att Libanon har undertecknat den internationella konventionen om kvinnors rättigheter och konventionen mot tortyr. Vi hoppas att man skall gå från undertecknande till ratificering och sedan fortsätta på den inslagna vägen och avskaffa dödsstraffet, ställa sig bakom Internationella brottmålsdomstolen, ta reda på sanningen om försvunna personer och reformera rättsväsendet så att gränserna för den militära rättsskipningen och den roll den skall spela blir tydliga. Denna process borde stödjas av Medaprogrammet, med ett uttryckligt stöd till en självständig utveckling av det civila samhället.
En annan avgörande fråga är ett slut på konflikten mellan Israel och Palestina, fred i regionen, vilket bara kan åstadkommas varaktigt genom att en palestinsk stat upprättas. Det var mycket betydelsefullt att Israel drog sig tillbaka ur Libanon, men det har inte lett till fred. Just eftersom freden aldrig är en mekanisk företeelse utan kräver stor politisk vilja är det viktigt att en fredsvilja breder ut sig, först och främst i länderna i regionen. Därför måste spänningen vid den libanesisk-israeliska gränsen upphöra och Syrien bör dra tillbaka sin militära närvaro i Libanon. De palestinska flyktingarna måste få en framtid, till att börja med bättre levnadsvillkor, vilket inte bara är ett ansvar för det land som härbärgerar dem utan för hela det internationella samfundet, det vill jag påminna om. Det är således grundläggande att flyktingarna kan dra nytta av Medaprogrammet och att Europa, med hänsyn till allt detta, visar sig särskilt generöst. Slutligen hoppas vi att avtalet kommer att vara till stöd för ekonomiska reformer och för handelsutbytet, som redan är betydande.
I dag har vi dock också tillfälle att fundera på partnerskapet Europa-Medelhavsområdet mer i allmänhet - vilket rådets ordförande gjorde - efter det att utvidgningsprocessen är genomförd, inom ramen för det reformarbete som har inletts i och med konventet. Vår uppgift i dag är att skapa nya utrikesförbindelser för en utvidgad union och ge Europa en mer betydelsefull roll i världen. Det partnerskap som föddes i Barcelona 1995 utformades när unionen bestod av tolv länder. I dag behöver vi en vidare och mer organisk syn på denna process, som omfattar Medelhavsområdet, Balkan och Gulfländerna. För det andra: för vilken politik? Ordförande Prodi har flera gånger sagt: ?Allt utom institutionerna?. Europaparlamentet har, å sin sida, sedan länge tagit ställning för ett partnerskap Europa-Medelhavsområdet som omfattar alla de politiska områden som vi hanterar gemensamt med medlemsländerna. Uppmaningen är alltså att gå längre än de, om än viktiga, besluten vid den senaste ministerkonferensen i Valencia.
Slutligen institutionerna: Som ni påminde om, herr ordförande, beslöt man i Valencia att ge det parlamentariska forumet status som en riktig parlamentarisk församling. Detta kan bli ett mycket viktigt steg, och för att det skall bli framgångsrikt borde man här ta hänsyn till de påpekanden som jag redan har gjort om den geopolitiska dimensionen och politiken. När den parlamentariska församlingen blir en riktig institution bör den få reell rätt att fatta de beslut som denna process medför och bli den aktiva aktören i detta stora möte mellan kulturer. Sedan är det viktigaste att man förser sig med instrument för att kunna göra verkliga framsteg när det gäller rättigheter, demokrati och frihet.
Herr talman! Flera problem som rör Libanon har nämnts här i kammaren trots att många positiva tecken också existerar. Vi i ELDR-gruppen vill lyfta fram några av dessa problem.
Situationen i Libanon är mycket osäker och komplicerad, och den syriska närvaron i landet gör att man ibland kan ifrågasätta om Libanon är en helt självständig stat. Övergreppen mot de mänskliga rättigheterna är omfattande. Jag kan bara nämna de 17 000 saknade libaneserna, den begränsade yttrandefriheten, våldet mot demonstrerande studenter, dödsstraffet och förstås situationen för de palestinska flyktingarna, som flera kollegor har nämnt. Även dessa flyktingar måste komma till åtnjutande av de positiva fördelar som associeringsavtalet kan ge.
ELDR-gruppen har lagt fram ett antal ändringsförslag som bl.a. handlar om de 200 libaneser som hålls fångna i Syrien. Ett dussin finns också i Israel. Situationen för dessa flyktingar måste klargöras. Libanon måste också ratificera Genèvekonventionen. Vi känner stor oro för flyktingarnas situation.
Handel och utbyte är dock bra. Det gynnar i längden demokrati och utveckling, både politiskt, ekonomiskt och socialt. Associeringssavtalen är även en viktig del i Barcelonaprocessen. Därför röstar vi ja till detta associeringsavtal i hopp om att det kommer att leda till utveckling i Libanon. Vi känner dock en viss tvekan eftersom Libanon är långt ifrån en demokrati, och brotten mot de mänskliga rättigheterna är flagranta. Vi känner också viss oro, eller snarare frustration, över att det alltid talas om människorättsklausuler som kan tillämpas om ett land bryter mot ett associeringsavtal med EU. Dessa klausuler är ingenting annat än ett kraftigt slag i luften. Jag vill verkligen vädja till kommissionär Patten att se till att mekanismer kan utvecklas som gör att vid brott mot de mänskliga rättigheterna kan artikel 2 i associeringsavtalet användas och aktiveras på ett meningsfullt sätt, då vi vet att dessa brott förekommer.
Nu när EU:s utvidgning är på väg att ta konkret form vill jag först av allt uttrycka min förhoppning om att närmandet mellan Europa och Libanon skall bidra till att skissa ramen till ett verkligt, gemensamt Medelhavsprojekt. Vägen dit går via en dialog mellan jämställda parter. Behovet är så mycket mer akut som risken för krig i Irak innebär en påfrestning för förbindelserna med arabvärlden i stort.
Sedan måste alla medel användas för att komma bort från våldsspiralen i Mellanöstern, vilket också har nämnts. Europa och Libanon skulle kunna spela en mer aktiv roll för att främja respekten för FN-resolutionerna, att en palestinsk stat bildas och att Israel fullt ut och förbehållslöst erkänns i regionen. Jag tänker då särskilt på det erbjudande om fred som antogs av arabländerna i Beirut och som utgjorde en seriös utgångspunkt.
Även om kriget i Libanon lyckligtvis tillhör det förgångna, är bristen på en allomfattande fred i regionen som helhet ett hinder för ett verkligt återuppbyggande och en utveckling av landet i stort. Detta är särskilt giltigt i södra Libanon, där gränsproblemen med Israel är olösta. Närmare tre år efter det israeliska tillbakadragandet är behoven fortfarande gigantiska vad gäller återuppbyggnad av infrastruktur och bostäder samt bevattningsprojekt.
Samma sak gäller den syriska närvaron. Även om den inte kan förklara allt, hindrar den troligtvis libaneserna från att lyckas utplåna alla ärr efter kriget. Libanon existerar i libanesernas tankevärld, men många efterlyser att den libanesiska staten skall hävda sin position mer kraftfullt. Vägen dit går framför allt via en demokratisk och verkligt oberoende rättsstat, i syfte att skapa konkreta ramar för och utveckla samexistensen mellan libaneser. Jag tänker i synnerhet på respekten för yttrandefriheten, rättsväsendets oberoende, asylsökandes rättigheter, försvunna personer och dödsstraff.
Detta gäller även de palestinska flyktingarnas situation. Även om Libanon lyckligtvis fortfarande är ett land som tar emot palestinier, gör det förhållande att det inte finns några utsikter till en rättvis och varaktig lösning att den socialt mycket svåra situation som hundratusentals flyktingar befinner sig i förvärras. Rätten att återvända hem måste erkännas som legitim, men den diskriminering som i praktiken drabbar palestinska flyktingar i Libanon är oacceptabel. Tillgång till arbete och sociala skyddsnät måste i större utsträckning garanteras, med vårt bistånd.
Till sist får vi inte försumma de ekonomiska och sociala aspekterna. Trots att det efter krigets slut restes krav på genomförandet av en ambitiös återuppbyggnad, är den nuvarande situationen dyster. Vissa sammanfattar den på följande sätt: ?Libanons ekonomi står med ena foten i tredje världen och med den andra i den urbana världen?. Skulden uppgår till trettio miljarder US-dollar. Orättvisorna är skriande. Den höga konsumtionen bland de rikaste samhällsskikten gränsar till en krypande fattigdom, som förstärks av höga levnadskostnader och de allt fler låginkomsttagarna. Det är sant att Libanons premiärminister i november förra året i Paris lyckades utverka ett bistånd på drygt fyra miljarder euro från vissa europeiska och arabiska länder samt internationella finansieringsorgan. Men jag är mer än skeptisk till de positiva effekterna av att inrätta ett frihandelsområde. De förlorade tullintäkterna riskerar att få allvarliga konsekvenser för nyttiga offentliga utgifter. Följaktligen bör EU:s stöd i högre omfattning ges via ett aktivt stöd till de organisationer som verkar inom det humanitära och sociala området.
Jag fortsätter att tro att modernitet och social utveckling består i att sätta mänskliga faktorer snarare än varor och kapital i centrum för Europa-Medelhavsförbindelserna. Medborgarforumet Euromed ser således det sociala och ekonomiska resultatet av partnerskapet som överlag negativt. Vi måste lyssna till kritiken!
Herr talman! Våra kolleger påminde oss nyss om att 17 000 familjer saknar besked om vad som hänt deras närmaste, att medierna förhindras att arbeta och censureras av myndigheterna, att journalister fängslas, att den dömande makten används som ett verktyg för att uppnå politiska syften, att underrättelsetjänstens inflytande finns överallt, att tusentals flyktingar utsätts för diskriminering, främst palestinier, att tortyr används trots att Libanon anslutit sig till konventionen mot tortyr, att Syrien utan uppehåll fortsätter sin inblandning i ett tredje lands angelägenheter, att kvinnor diskrimineras. Listan över rapporterade kränkningar av de mänskliga rättigheterna är lång. Mycket av detta framkom vid den utfrågning som anordnades i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik.
Och likväl stöder alla de organisationer som kämpar för demokrati i detta land idén med detta associeringsavtal. Kära kolleger, herr kommissionär och herr rådsordförande! Det säger något om de enorma förväntningar som knyts till detta avtal, och samtidigt om vidden av de utmaningar vi måste anta för att kunna uppfylla dessa vitt spridda förväntningar.
Det resolutionsförslag som har lagts fram för oss, och som vi kommer att rösta om tillsammans med associeringsavtalet, är en relativt heltäckande text - jag vill för övrigt gratulera föredraganden till detta - och tar upp många problem som Libanon i dag måste lösa för att kunna spela den roll vi förväntar oss att landet skall spela för att stabilisera situationen i hela regionen.
Gruppen De gröna har vederbörligen bidragit till detta och vi vill komplettera med några punkter som vi i dag finner viktiga, för övrigt tillsammans med andra kolleger. Först och främst vill vi uppmana den libanesiska regeringen att se till att rättigheterna för de flyktingar, gästarbetare och asylsökande som befinner sig på libanesisk mark respekteras, och upphöra med all diskriminering, i första hand av palestinska flyktingar. Vi vill även att kommissionen och rådet officiellt skall begära att Syrien och Israel lämnar upplysningar om libanesiska medborgare som finns fängslade i dessa länder. Enligt de uppgifter som har rapporterats av Solidar, vars talesman för övrigt var inbjuden till utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, skall 12 libaneser sitta fängslade i Israel och 200 andra medborgare i hemlighet hållas fängslade i Syrien. Enligt min mening kan EU:s institutioner hjälpa till att kasta ljus över denna fråga, som utgör en belastning för förbindelserna i regionen.
Gruppen De gröna i parlamentet vill även uppmärksamma kammaren på de påtryckningar den libanesiska pressen utsätts för. Vi kräver att pressens frihet respekteras fullt ut, i alla dess former, särskilt vad gäller journalister och andra medier som uttrycker kritik mot regeringens politik. Vi kräver att detta land respekterar de oppositionellas rättigheter - alla vet att oppositionella behandlas mycket illa. Slutligen kräver vi att ledamöter av det libanesiska parlamentet skall knytas till och aktivt delta i arbetet i forumen för den framtida parlamentariska EU-Medelhavsförsamlingen. Detta är givetvis en förutsättning om vi vill ge större tyngd åt detta avtal med Libanon, för att stabilisera regionen och hitta en lösning på problemen i Mellanöstern.
Kära kolleger! Jag upprepar att detta associeringsavtal innebär en utmaning. Det är en nödvändighet vi ställs inför, och som jag ser det skulle den bli än mer fruktbar om vi äntligen fick tillgång till alla mekanismer som gör det möjligt att följa upp, komplettera, föreslå och fortlöpande och seriöst utvärdera i första hand genomförandet av artikel 2 i detta associeringsavtal.
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att gratulera det grekiska ordförandeskapet som är här för att inleda sitt arbete, och även till valet av europeisk ombudsman som också är av grekisk nationalitet, och allt detta i ett ögonblick när kammaren skall ledas av en kollega av samma nationalitet, vilket gör detta sammanträde till en verklig grekisk olympiad, som jag stort nöje ansluter mig till.
Herr talman! Europaparlamentet skall i dag yttra sig om avslutandet av avtalet mellan EU och Medelhavsstaterna angående association mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan, och Libanon å den andra. Detta avtal ingår, vilket är uppenbart, inom ramen för EU:s partnerskap med Medelhavsstaterna som skapades genom Barcelonaförklaringen 1995, och det är vår plikt att stimulera dess framsteg trots den osäkra politiska säkerhets- och fredssituationen i regionen i fråga. En av de mest påtagliga aspekterna i den process som inleddes i Barcelona är att den gör överensstämmelsen möjlig mellan den bilaterala dimensionen i det samarbete medlemsstaterna har med Medelhavsområdet - Spanien, Frankrike, Italien bland andra, och där också Portugal finns med då det även om det är en Atlantstat har viktiga ekonomiska band och grannskapsband med Medelhavsländerna i Maghreb - och den multilaterala dimensionen som Europeiska unionen har åtagit sig, vilken både kan och bör förstärkas ömsesidigt.
Vi hyser inga tvivel, herr talman, om att Medelhavsregionens stabilitet, och särskilt i Mellanöstern, till stor del beror på lämpliga partnerskap för ekonomisk, politisk, social och kulturell utveckling, vilka unionen ägnar särskilt intresse. Det kvarstår dock en annan typ av problem som i dag är totalt oundviklig, som framför allt gäller säkerheten och kampen mot terrorismen, men också kampen mot korruption och penningtvätt, liksom främjandet av demokrati och de mänskliga rättigheterna, och som när det gäller just Libanon väcker vår oro. Det är därför vi tror att de frågor vår kollega Brok, ordförande i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, ställde ger större relevans och vi behöver konkreta och tydliga svar på dessa från både rådet och kommissionen.
Vi måste vara medvetna om att de libanesiska myndigheternas politiska inriktning fortfarande är starkt dominerad av Syrien och att Damaskus på ett avgörande sätt ställer villkoren för den libanesiska regeringens ståndpunkt när det gäller fredsprocessen mellan Israel och Palestina, trots den israeliska arméns tillbakadragande från södra Libanon i maj 2000. I själva verket är Syrien - till skillnad från Libanon, vars regim som tur är går framåt när det gäller demokrati och maktfördelning, trots de tydliga institutionella svagheterna och svår obalans av politisk-religiös natur -, en diktatur, ovanligt nog av monarkistiskt snitt, som tekniskt sett befinner sig i krig med Israel sedan sexdagarskriget med alla de faror som denna spända situation innebär för fredsprocessen i Mellanöstern och värre ändå, det är ett land som har en betydelsefull militär styrka i Libanon, med nära 30 000 man, förutom de mer än 300 000 invandrare som arbetar framför allt i jordbruket och byggnadsbranschen.
Om vi till denna närvaro, eller kanske skall vi kalla den ?ockupation?, lägger andra palestinska flyktingar, i allmänhet fattiga och dåligt integrerade i det libanesiska samhället, vilka är knappt tre och en halv miljoner människor, och den extremistiska rörelsen, för att inte kalla den för något annat, Hizbollahs närvaro i landets parlament, så kan vi förstå den besvärliga situation i Libanon som unionen måste hålla ett öga på och inta en mäklande roll för att nå fred, säkerhet och utveckling. Denna satsning från EU och Medelhavsländerna är så mycket viktigare då unionen utvidgas till Central- och Östeuropa där den kommer att koncentrera den största delen av sina ekonomiska resurser.
Vi får inte glömma att Europa är eller bör vara polycentriskt. Unionen har tyngdpunkter i norr, vid Medelhavet, Atlanten och även de ytterst avlägsna regionerna och naturligtvis på kontinenten, men det är balansen mellan sina komponenter och respekten för mångfalden som gör Europa mer demokratiskt, säkert, utvecklat och säkerligen mer respekterat internationellt sett.
Genom att sluta ett associeringsavtal med Libanon sätter EU sin egen politiska trovärdighet på spel, såväl internt som externt. Ännu vid det senaste Europeiska rådet i Köpenhamn erkände rådet på nytt Israels legitima oro för sin säkerhet. Rådet har också engagerat sig i kampen mot den internationella terrorismen. Ingen av de två kärnpunkterna i EU:s medlemsstaters utrikespolitik är förenlig med den maktfaktor som Hizbollah utgör i den libanesiska politiken. Södra Libanon kallas i dag inte för inte för ?Hizbollahlandet?. Sedan Israels militär drog sig tillbaka från detta gränsområde i maj 2000 är det Allahs parti som styr och ställer. Tack vare enig medverkan av Syrien och Iran har denna shiitiska terrororganisation byggt upp en imponerande militär närvaro i området. Samt en stor raketarsenal som täcker hela den norra delen av den judiska staten. Och allt detta inom direkt räckhåll för libanesiska islamister som oförtrutet fortsätter att öppet eftersträva fysisk ödeläggelse av Israel.
Den uppmärksamhet som i föreliggande resolution från detta parlament ägnas åt den beklämmande situationen vid Israels nordliga gräns förbigår den politiska verkligheten på plats, med orsak och villkor. Denna europeiska oro kommer inte att skada Hizbollah. Allahs parti nämns helt enkelt inte! Men vad anser rådet om detta? Jag skulle gärna vilja få reda på av det grekiska ordförandeskapet vilka steg man önskar ta i fråga om Hizbollah i Beirut, Damaskus och Teheran. Diplomatisk passivitet gör att EU inte alls framstår som trovärdigt som fredsmäklare i Mellanöstern.
Vad gäller direkt och indirekt engagemang i terrorverksamhet mot staten Israel håller Hizbollah i ännu mindre grad igen. Det handlar i sammanhanget också om bildandet av terroristceller bland israeliska araber. Därtill hör också en fullständig identifiering med den andra palestinska intifadan. Eller med Hizbollahs generalsekreterares, Hassan Nasrallahs, ord: ?Palestinas intifada utgör i dag vår frontlinje?.
Kort sagt, om det skall bli tal om en verkligt trovärdig gemensam kamp mot terrorismen bör EU omedelbart sätta upp Hizbollah på sin lista över terroristorganisationer - det är också anledningen till mitt ändringsförslag - och sedan bör de libanesiska myndigheterna ta kontroll över hela landet. Endast sådana åtgärder har en stabiliserande, fredsfrämjande effekt i hela regionen, för i och med detta hotas samtidigt de destabiliserande regimerna av att tvingas avgå. En sådan kraftfull hållning skulle också anslå den rätta tonen för förhandlingarna om EU:s framtida förbindelser med Damaskus och Teheran.
I annat fall visar de europeiska institutionerna stöd i ord men inte i handling för Israels utsatta situation och för den globala kampen mot terrorism. Tills EU visar att man verkligen tar dessa punkter seriöst i fråga om förbindelserna med dessa länder röstar jag emot ett associeringsavtal med Libanon. Vad som ytterligare stärker min hållning är att de europeiska institutionerna knappt ställer några verkliga krav på garantier på Beirut vad gäller respekt för de mänskliga rättigheterna.
Herr talman, herr rådets ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag är nyligen hemkommen från Libanon, som jag besökte strax före jul tillsammans med Jean-Marie Le Pen. Vi togs väl emot av såväl libanesisk press som av framstående personer som den maronitiske patriarken Monseigneur Sfeir, och den tidigare statschefen Amin Gemayel. Det är omöjligt att inte känna stor sympati för detta folk som är så älskvärt och raffinerat och som med så stort mod har övervunnit prövningarna i form av närmare 20 års ofta fasansfulla krig och inbördeskrig. Detta borde få oss att fundera över farorna i att öppna gränserna, när flyktingarna har börjat uppträda som herrar i detta land. Samt fundera över riskerna som är förknippade mer flera aspekter av det mångkulturella samhälle som vissa till varje pris vill se ta form i Europa, där det fram till nu inte har funnits.
Vi är i princip positiva till att utveckla förbindelserna med denna viktiga kulturnation, med traditioner från antiken, som i allmänhet står Europa mycket nära, framför allt med tanke på den franskspråkiga tradition som jag här är en av företrädarna för. Men vi kan bara ha förbindelser med en suverän stat, en försonad stat, en ärlig och opartisk stat.
En suverän stat förutsätter givetvis att de syriska trupperna drar sig tillbaka. Såsom nästan samtliga talare har påpekat är truppernas närvaro inte längre befogad, sedan den israeliska ockupationen av södra Libanon har upphört. Framför allt måste FN:s säkerhetsråds resolutioner verkligen tillämpas och detta tillbakadragande måste vara fullständigt. De syriska påtryckningarna på Libanons inrikespolitik måste likaså upphöra.
En försonad stat förutsätter ett slut på det förtryck som också har nämnts av andra talare, och som riktar sig mot studenter, politiska dissidenter, framför allt kristna. En förutsättning är att vissa rättegångar och vissa efterkrigsprocesser upphör, som man med rätta kan benämna stalinistiska. Den allmänna amnestin måste utsträckas till att omfatta samtliga. Jag tänker då särskilt på den före detta ledaren för den libanesiska armén, Samir Geagea, och hans fruktansvärda öde. Han är den enda ledaren för en stridande falang i denna konflikt som nu sitter fängslad, i armélokaler, i ett rum som saknar belysning, där han nu har suttit i åtta år. Ingen begriper, eller snarare alla begriper bara alltför väl varför Samir Geagea sitter fängslad, när ledaren Walid Jumblatt för sin del är sysselsatt med närmast officiella uppgifter. Hans övergrepp kan mycket väl mäta sig med vad de värsta aktörerna i denna konflikt gjort sig skyldiga till.
Slutligen förutsätter en ärlig och opartisk stat ett slut på den tveksamma affärsverksamhet som alltför ofta blir resultatet när detta krigshärjade land skall återuppbyggas. Detta är tre förutsättningar för att detta avtal - som vi välkomnar - skall bli så effektivt som möjligt.
Herr talman! Jag hade förmånen att besöka Libanon för första gången för ungefär 20 år sedan som journalist och jag har följt utvecklingen i det olycksdrabbade landet under åren som gått. Det var när palestinierna drevs ut från Jordanien av kung Hussein och drog in i Libanon där de förstörde vad som dittills hade varit en fristad av relativ fred och civilisation i Mellanöstern. För besökaren, oavsett om denne var journalist eller turist, erbjöd Libanon då tre stora fördelar: folkets charm, det faktum att britterna hade dragit in elektricitet och vatten och att kokkonsten till stor del hade införts av fransmännen.
Vid mitt senaste besök var det uppmuntrande att se att dessa tre stora traditioner åter gör sig gällande sig i återuppbyggnaden av landet. Det genomgår, som kommissionären sade, denna återuppbyggnadsprocess i tider som måste vara bland de svåraste någonsin, i synnerhet om man ser det ur en ekonomisk synvinkel. Men jag är, i likhet med många andra ledamöter av denna kammare som känner Libanon väl, säker på att det libanesiska folkets energi och beslutsamhet kommer att vinna framgång i slutändan. De har överlevt det förflutna på ett utomordentligt sätt och förblivit civiliserade och ständigt lika intagande. Det är viktigt att vi bibehåller mycket nära band, som den föregående talaren nämnde. Den franska anknytningen är bara en av många mellan Europeiska unionens medlemmar och resten av Mellanöstern. Libanon är en brännpunkt från vilken vi kan verka och genom vilken vi kan verka.
Jag ser fram emot att inom en inte alltför avlägsen framtid kunna återvända till Beirut, en stad varifrån jag bara har de bästa minnen men jag ser också fram emot att kunna hälsa fler människor från Libanon välkomna hit, i synnerhet parlamentariker. Det finns så mycket vi kan göra genom exemplets makt att det är viktigt att denna kammare upprätthåller dessa band.
Till sist vill jag påpeka att det alltid var via Libanon som man brukade ta kontakt med andra länder i Mellanöstern. Mot bakgrund av de nuvarande spänningarna i Mellanöstern är det viktigt för oss att bevara dessa band, i synnerhet för kommissionären som utan tvekan har förälskat sig i Libanon på samma sätt som många av oss har gjort. Det är även viktigt att kommissionären kan använda Libanon som en språngbräda genom vilken han kan tala till förnuftiga och demokratiskt sinnade människor i de andra länderna i Mellanöstern.
Herr talman! Även jag har direkt erfarenhet av Libanon och för att brodera vidare på de bilder som användes av föregående talare, vill jag säga att man kan vara förälskad i Libanon, men att kärleken i detta fall inte får hindra att man bevarar sin klarsynthet. Och jag har en känsla av att Europeiska unionen har förhandlat med ett officiellt Libanon, ett Libanon som i någon mån är teoretiskt, för att inte säga mytomspunnet, och att den libanesiska verkligheten i dag tyvärr befinner sig mycket långt ifrån de idylliska visioner en del vill använda för att rättfärdiga detta avtal, och att vår debatt lyckligtvis återställer verkligheten i all dess nakna sanning.
Libanon är ett land vars oberoende i dag vållar problem. Mer än tio år efter Taif-avtalet, har israelerna dragit sig tillbaka, men syrierna finns kvar och deras närvaro är mycket påtaglig i ett land där de utövar ett protektorat och vars oberoende de aldrig på allvar har erkänt. Återstår krigsherrarna, återstår frånvaron av ett rättssamhälle, återstår medier i ledband, vilket vi helt nyligen såg prov på vid den franskspråkiga världens senaste kongress, återstår narkotikahandeln, korruptionen, terroristbaserna och framför allt Hizbollah, vilket har påpekats.
Herr talman! Vi befinner oss därför i en paradoxal situation, eftersom bilden av den libanesiska verkligheten ger en hel rad skäl som skulle leda till att avtalet upphävdes om det existerade och om det tillämpades. Detta är den paradox vi i dag står inför. Behövs det en associering? Herr talman! För att en associering skall komma till stånd krävs två parter. Är verkligen Europeiska unionen i dag en fullt trovärdig partner? Tyvärr finns det fortfarande skäl att tvivla!
Herr talman! Det råder inget tvivel om att associeringsavtalet EU-Libanon sträcker sig längre än till förbindelser med den libanesiska regeringen och att det får en exceptionell betydelse för förbindelserna inom ramen för dialogen och samarbetet med Medelhavsområdet och Mellanöstern, framför allt i stunder som denna då krigets vindar blåser så starkt och riskerar att underminera utvecklingen av samarbetet mellan våra folk och drabba den fortfarande sårbara libanesiska regeringen. Det har varit krig i många år, främmande intåg och invasioner, vilka ännu inte definitivt är över, från Syriens men också Israels sida. Det har pågått ett inbördeskrig som har ödelagt relationer i samhället och i familjerna, även om det internationella samfundets nonchalans också har varit till skada. Nyckeln till Libanons återfödelse kan vara den styrka som också har varit dess svaghet: blandningen av kulturer och religioner som är fast rotade i landet, men sinsemellan olika.
Den libanesiska regeringen skall ha en eloge för att den har lyckats bibehålla en balans mellan parterna och vill återuppbygga ett suveränt land genom en demokratiseringsprocess som är svår, eftersom det fortfarande förekommer klara brott mot yttrandefriheten och de mänskliga rättigheterna, social ojämlikhet och korruption. Jag tänker särskilt på de palestinska flyktingarna, som enligt lag inte får arbeta, inte får vård och inte får röra sig fritt. Det är hyckleri från Libanons sida att hävda att man gör detta för att flyktingarna skall återvända till Palestina. Vad detta anbelangar anser jag att vi, när vi utvecklar förbindelser och projekt med Libanon, måste insistera och hitta instrument som gör att de avtal och de engagemang som vi går in i respekteras, även om exemplet med avtalet EU-Israel och Israels öppna brott mot artikel 2 verkligen inte ger andra länder några garantier för att de skall respekteras. Jag anser dock att det är ytterst viktigt att vi tar detta steg, eftersom vi är klart övertygade om att vi måste hjälpa till med återuppbyggnaden av detta land, men detta land måste återuppbyggas med klarhet beträffande yttrandefriheten och de mänskliga rättigheterna.
Herr talman, kära kolleger! Det civila samhället i Libanon följer med stort intresse undertecknandet av detta associeringsavtal. Europa är Libanons viktigaste handelspartner och en av de stora finansiärerna som stöder landets program för att modernisera ekonomin, men Europa erbjuder också en garanti för att de grundläggande rättigheterna respekteras på den väg som leder till upprättandet av demokratiska fri- och rättigheter.
Man kan fortfarande notera grova kränkningar av yttrandefriheten. Ett exempel är när TV-kanalen MTV tvingades stänga i september förra året, efter att ha låtit oppositionen yttra sig i samband med fyllnadsval. Att domstolen bekräftade detta beslut ökar bara ytterligare oron inför denna situation. Oegentligheter i rättssystemet främjar inte respekten för yttrandefriheten, och domstolarna utnyttjas i allt högre grad som redskap för att utöva påtryckningar.
När det gäller de försvunna libaneserna gäller det över 17 000 personer som har försvunnit spårlöst sedan kriget i Libanon inleddes och fram till nu. Tio år efter konfliktens slut har ingen ordentlig undersökning genomförts för att ta reda på vad som har hänt dem. Vissa har troligen avrättats i Libanon, men kropparna har aldrig eftersökts. Det verkar också som om offer för människorov har återlämnats till Syrien för att överföras till syriska fängelser. En anhörigkommitté togs nyligen emot av de syriska myndigheterna, som utlovade en undersökning, men ännu har ingenting hänt. Vad beträffar de libanesiska myndigheterna fortsätter de att tiga. Opinionen reser allt högre krav på ett totalt tillbakadragande av de syriska trupperna från landet. I kombination med korruptionen inom det libanesiska politikerskiktet bidrar nämligen truppernas närvaro till att upprätthålla ett instabilt klimat som domineras av en katastrofal ekonomisk situation.
För att demokratiklausulen inte skall förbli tomma ord är det ytterst viktigt att införa mekanismer för fortlöpande utvärdering och uppföljning av dess genomförande, detta redan från det att avtalet träder i kraft, i samarbete med de frivilligorganisationer som har nära till vardagsverkligheten. I detta land där de grundläggande friheterna och demokratiska fri- och rättigheterna ofta skändas, sätter de libanesiska medborgarna i stor utsträckning sin lit till dessa avtal, eftersom de utgör ett påtryckningsmedel som medborgarna inte kan vara utan.
Herr rådsordförande, herr kommissionär! Jag tar tillfället i akt att välkomna er till Europaparlamentets plenum. Undertecknandet av Europa-Medelhavsavtalet om upprättande av en associering med Libanon utgör utan tvekan ett viktigt steg för att främja vår strategi, som syftar till att skapa ett frihandelsområde i Medelhavsområdet, men samtidigt även ett område av fred, säkerhet och hållbar utveckling för alla medborgare. Jag tycker att vi kan se optimistiskt på vårt samarbete med Libanon. Libanon är historiskt ett land som är öppet för omvärlden och som särskilt är vänt mot Europa och vår kultur, och landets samarbete med EU sträcker sig tillbaka till 1978, även om EU då hade ett annat namn. Vi måste emellertid ta hänsyn till att landet är under full återuppbyggnad - inte bara ekonomisk, utan även social och ideologisk - efter inbördeskriget. När man befinner sig i Libanon känner man starkt att landet fortfarande söker ett sammanhang och en identitet. Samtidigt utgör samexistensen mellan olika kulturella och religiösa grupper ett intressant experiment, och vi bör stödja detta experiment så att det lyckas. Jag tror att associeringsavtalet kommer att hjälpa landet att gå i riktning mot att stärka reglerna för den fria marknaden, vilka redan tillämpas, men även att stärka demokratin och att främja den ekonomiska och sociala utvecklingen. De europeiska organen, men även medlemsstaterna, måste utnyttja alla de möjligheter som avtalet erbjuder för att ge Libanon chansen att delta i programmen för kulturutbyte och att aktivera det civila samhället. Samtidigt bör vi arbeta för att förbättra situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna, vilket många kolleger har sagt, men i alla händelser även situationen för de över 350 000 palestinska flyktingarna.
Inom denna ram anser jag att de hänvisningar som görs avtalsförslaget om att främja kvinnans roll i den ekonomiska och sociala utvecklingsprocessen genom utbildning, yrkesutbildning och underlättande av ekonomiska investeringar är mycket positiva. Jag beklagar dock att dessa hänvisningar inte är tillräckliga för att verkligen främja respekten för kvinnors rättigheter och beklagar att varken den tjänstgörande rådsordföranden eller kommissionären har sagt ett ord om denna fråga. Jag skulle vilja påminna er om att Europaparlamentet i en resolution rörande respekten för kvinnors rättigheter inom ramen för samarbetet mellan EU och Medelhavsområdet har krävt en uttrycklig bestämmelse för skyddet av kvinnors rättigheter, och att det samtidigt krävde att åtgärder skall vidtas för en politik för övervakning av skyddet, liknande den som har genomförts i de länder som var kandidatländer och som nu är våra nya medlemmar.
På utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågors vägnar skulle vi vilja uppmana Europeiska kommissionen att sörja för mekanismer för övervakning och utvärdering av framstegen och att kräva av regeringen i Libanon - och detta är ett måste även i de andra associeringsavtalen - att den skall visa den nödvändiga politiska viljan att påskynda de lagstiftningsreformer, förvaltningsreformer och andra reformer som fordras för att uppnå rättslig jämställdhet mellan män och kvinnor samt att den skall integrera ett jämställdhetsperspektiv i all sina politik. Detta är en förutsättning för att vi skall kunna åstadkomma den utveckling som vi önskar i Libanon men även ett gott klimat för samarbetet med Europeiska unionen.
Herr talman, ärade parlamentsledamöter! Jag skulle vilja göra några mycket korta kommentarer.
Jag skulle först vilja tacka kommissionär Patten för de mycket analytiska och användbara aspekter han har redogjort för rörande läget i Libanon och rörande Europeiska unionens politik och kommissionens arbete i den riktningen.
Min andra kommentar är att Libanon för ungefär två årtionden sedan genomlevde en tragedi. Vi ser i dag ett annat land, som återigen med stora svårigheter försöker övervinna enorma strukturella problem. Libanon är en del av hela pusslet i Mellanöstern liksom en del av den europeiska politiken för Medelhavsländerna. Landet ligger i vårt närområde, och det är självklart att det finns ett särskilt intresse. Båda dessa omständigheter får följaktligen Europeiska unionen och rådet att vara mycket uppmärksamma och att stödja den politik som utvecklas.
Jag har med stor uppmärksamhet noterat det som sagts om de mänskliga rättigheterna, särskilt om de försvunna personerna, och vi kommer att informera rådet om dessa frågor. Jag skulle dock vilja påpeka att vi just för att kunna bemöta sådana frågor om så bara en aning effektivare försöker få grannländer, såsom Syrien, att delta i arbetet som rör de mänskliga rättigheterna, i syfte att förbättra våra möjligheter att påverka utvecklingen i regionen.
När det gäller frågorna om Hizbollah vill jag upplysa er om att rådet i sina regelbundna sammanträden och diskussioner om de frågor som gäller Mellanöstern ägnar frågorna om terrorism särskild uppmärksamhet. Ni känner till att väldigt många mått och steg har vidtagits och att väldigt många beslut har fattats. Rådet väger alla faktorer med stort uppmärksamhet, och jag är säker på att det kommer att övergå även till kraftfullare åtgärder när det bedömer att det är ändamålsenligt och nödvändigt. Det har redan vidtagit en rad åtgärder.
Jag vill avslutningsvis säga att ett associeringsavtal är ett viktigt verktyg. Det kan få betydande positiva verkningar, men under vissa förutsättningar. Förutsättningarna är att det finns en fungerande ekonomi, att det finns ett starkt produktionssystem, att det finns sysselsättning, att det finns förtroende och att det finns möjlighet till samarbete. Det säger sig självt att det inte går att uppnå samma resultat när det förekommer väpnade sammanstötningar och råder osäkerhet. Vår strävan och vårt mål är dock att just genom olika slags samarbeten - och associeringsavtalet är ett sådant - i den mån vi kan stödja utvecklingen i regionen och välståndet och bättre framtidsutsikter för regionen och våra förbindelser med ett land som hör till Medelhavsområdet, som ligger i ett område i vår närhet.
Herr talman! Den förvirring som emellanåt har funnits i Libanon har uppenbarligen lett till förvirring även i Europaparlamentet. Låt mig påpeka att ändringsförslagen 10-15 inte - som det står - har lagts fram av utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, utan av kollegan Belder, och att de också skall bedömas så.
Herr Brok! Tack så mycket för er anmärkning. Jag för min del bör upplysa er om att plenums enheter redan förbereder en ny förteckning över ändringsförslagen med denna korrigering, vilket kommer att meddelas i morgon före omröstningen om rekommendationen och resolutionen i fråga.
Jag har mottagit ett resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 42.5 i arbetsordningen, rörande den fråga som har debatterats1
Nästa punkt på föredragningslistan - och jag skulle nästan säga till det grekiska ordförandeskapets ära - är kommissionens uttalande om den nordliga dimensionen.
Herr Patten! Jag har förstått att vi alla har problem med tidschemat och därför skulle jag vara tacksam om ni kunde fatta er så kort som möjligt, ärade ledamöter, eftersom det finns problem med anslutningsflyg, som även berör kommissionären själv.
Herr talman! Jag skall försöka uppfylla det önskemålet. Vi vänder oss nu, så att säga, från en ände av Europa till en annan. Den nordliga dimensionen fortsätter att inta en ytterst viktig plats på kommissionens dagordning för yttre förbindelser. Kommissionen har arbetat hårt för att genomföra handlingsplanen för den nordliga dimensionen som antogs vid Europeiska rådets möte i Feira i juni 2000, och att förbereda en ny handlingsplan. Vi är fast beslutna att även framdeles spela en ledande roll för att gå vidare med detta viktiga initiativ.
Förra året gjordes betydelsefulla framsteg i samtliga nio sektorer som omfattas av handlingsplanen. Kommissionens årliga lägesrapport för 2002 om genomförandet av handlingsplanen för den nordliga dimensionen ger en fullständig översikt över dessa resultat. Jag skulle vilja ta några konkreta exempel. Kommissionen har aktivt bidragit till att sätta i gång miljöpartnerskap för den nordliga dimensionen med dess stödfonder för miljö- och kärnkraftsprojekt i nordvästra Ryssland. Kommissionen är den överlägset största bidragsgivaren till fonden med 50 miljoner euro på tre år, i huvudsak för kärnkraftsrelaterade projekt. Miljöpartnerskap för den nordliga dimensionen är ett tydligt exempel på hur samarbetet inom den nordliga dimensionens region kan uppnå påtagliga resultat på mycket känsliga områden där det krävs brådskande insatser.
I detta sammanhang har mycket uppmärksamhet även ägnats åt att lösa de återstående detaljerna i det multilaterala miljöprogrammet för kärnenergisektorn i Ryssland, det så kallade MNEPR. Jag hoppas att vi nu är mycket nära en lösning och att detta viktiga avtal kan undertecknas inom kort.
Mycket uppmärksamhet har även ägnats den nordliga e-dimensionen, energifrågor, transport, infrastruktur, affärsverksamhet och handelssamarbete och samarbete i kampen mot organiserad brottslighet. Vi har även fortsatt att stödja gränsöverskridande samarbete genom Tacisprogrammet, med ett totalt bistånd till nordvästra Ryssland mellan 1996 och 2003 på omkring 122 miljoner euro, varav ungefär hälften för gränsövergångar.
Kommissionen har även lagt stor vikt vid att förbättra samordning och samverkan mellan dess viktigaste program i regionen (främst Tacis, Phare och Interreg) för att underlätta genomförandet av gemensamma projekt i området för den nordliga dimensionen. Detta har redan bidragit till en avsevärd ökning av antalet projekt som presenterades med ansökan om finansiering till Tacis/Interreg eller Tacis/Phare under 2001-2002.
Det gångna året har även inneburit en fortsatt dialog med de viktigaste aktörerna i den nordliga dimensionen. Den slutliga överenskommelsen med Ryssland och Litauen i frågan om transitering till och från Kaliningradregionen är ett bra exempel på en konkret framgång i förhållandet mellan EU och Ryssland som bör medföra fördelar för den vidare regionen inom den nordliga dimensionen. Vi har redan tillhandahållit 40 miljoner euro till Kaliningrads utveckling och ytterligare 25 miljoner är planerade för de kommande åren. Vi är fast beslutna att bistå de ryska myndigheterna med att förbättra levnadsstandarden och ta itu med de utmaningar som den utgör för regionen i stort.
Kommissionen har även följt arbetet inom de mellanstatliga organisationerna i den nordliga dimensionens region på nära håll, inklusive Östersjöstaternas råd (CBSS), Euro-arktiska Barentsrådet (BEAC) och Arktiska rådet självt. Genom att bygga vidare på de positiva resultat som redan uppnåtts kommer den nordliga dimensionen att stärkas ytterligare inom den närmaste framtiden. Under de kommande åren måste den nordliga dimensionen ta itu med konsekvenserna av Europeiska unionens utvidgning, och fokusera på att stärka banden med Ryssland som en granne.
Två ministermöten organiserades av Danmark under de senaste sex månaderna, båda var fokuserade på nästa handlingsplan. Kommissionen håller på att förbereda nästa handlingsplan för den nordliga dimensionen under perioden 2004-2006 på grundval av de riktlinjer som antogs av rådet i oktober i fjol.
Vi genomför ett omfattande samråd som involverar medlemsstater, partnerländer, och regionala organ, samt affärsvärlden, den akademiska världen och det civila samhället. Vårt mål är att kunna lägga fram ett konsoliderat utkast av handlingsplanen (som kommer att ersätta den nuvarande den 1 januari nästa år) senast i mitten av detta år.
Mycket arbete återstår fortfarande. Kommissionen tar med glädje ledningen i förberedelserna för denna nya handlingsplan. Men jag vill göra klart att det kommer att krävas en aktiv insats från alla berörda parter om vi skall nå framgång och jag är övertygad om att Europaparlamentet önskar göra sin del i denna process. Jag ser förvisso fram emot att få höra de bidrag som ledamöterna kommer att göra för att se till att den nordliga dimensionen, som har börjat så bra, kan gå från framgång till framgång, i synnerhet efter utvidgningen av unionen.
Herr talman, ärade minister, ärade kommissionär Patten! I början av 1990-talet hade jag glädjen att i en liten grupp bestående av ca 25 personer, med Frankrikes nuvarande president Jaques Chirac som ordförande, delta i samarbetet mellan Rysslands demokratiska styrkor och de europeiska borgerliga partierna. Vår slogan för samarbetet löd ?there is no great Russia without Europe, and no great Europe without Russia?.
Uttrycket stämmer ännu bättre in på dagens läge när Europeiska unionen utvidgas österut och Ryssland utgör från unionens synpunkt sett det väderstreck där vi har de största möjligheterna att idka samarbete, men även måste klara av många, till och med otaliga, hinder på vägen av vilka bland annat den organiserade brottsligheten, människohandeln och narkotikarutterna utgör ett regionalt hot, även om hotet mot säkerheten har skingrats. Den nordliga dimensionen innebär naturligtvis samarbete mellan alla länderna i området, Tyskland, Polen och länderna kring Östersjön samt Finland, Sverige och mera avlägsna länder, bland annat i frågor som rör hotet mot miljön, kärnsäkerhet, infrastruktur och förebyggande av smittsamma sjukdomar, men vårt främsta problem är dock att integrera Ryssland i det här samarbetet.
Trots kommissionär Pattens långa hedervärda resultatlista skulle det vara lätt att i samband med den nordliga dimensionen även kritisera kommissionen och rådet för bristande initiativ, men faktum är att problemen inte i första hand beror på oss, utan på Rysslands inställning. Begreppet den nordliga dimensionen har trots det - som vi hörde - utgjort ett bra verktyg i utarbetandet av strategin. På fältet har president Putin ännu inte lyckats i sin målsättning att göra Ryssland till en rättsstat, ?lagens diktatur?, som han sade, utan korruption, brottslighet och tillämpandet av en fullständigt oberäknelig förvaltning utgör alltjämt ett hinder för att utvecklingen av samarbetet skall sträcka sig till medborgarna, näringslivet och unionen, kanske i större omfattning än vad Rysslands otillräckliga ekonomiska samarbetsresurser någonsin gör. Men därför, och just därför, har vi anledning att inom ramen för den nordliga dimensionens nästa åtgärdsprogram för åren 2004-2006 kraftigt öka den politiska aktiviteten på det hållet för att övertyga ryssarna om att vårt samarbete innebär fördelar för båda parter, men säkert är viktigare för dem än för oss.
Kommissionen utvidgas med flera nya medlemmar 2004. Jag anser fortfarande att det är värt att överväga om en av dem kunde koncentrera sig på utvecklingen av samarbetet mellan våra närområden, Ryssland, Ukraina, Vitryssland och Medelhavet. Detta vore ett praktiskt arbete, som inte, kommissionär Patten, skulle konkurrera med de stora utrikespolitiska linjerna som förespråkas av de övriga inom kommissionen eller rådet. Även vi inom parlamentet, som kommissionären sade, kan och bör aktivera oss på ett nytt sätt, när fokus riktas från utvidgningen mot våra närmaste grannar. Betydelsen av dessa länders delegationer ökar och man bör öka deras aktivitet. Handen på hjärtat kolleger: hur många av oss har bekantat oss med förhållandena i nordvästra Ryssland, på den ukrainska landsbygden eller i gränsområdena? Våra vägar har i första hand lett till de stora städerna och förvaltningsmyndigheterna. Frågorna som berör Afrika och Asien är viktiga, det förstår även vi här uppe i norr, men om vi ser på Europa ur våra barns perspektiv är dock det viktigaste väderstrecket det närbelägna Ryssland som erbjuder stora möjligheter. Min erfarenhet baserar sig naturligtvis på samarbetet i närområdena mellan Finland och Ryssland, men jag tror att de obundna icke-statliga organisationerna, vilka man även hänvisar till i parlamentets förslag till resolution, i Finland redan gör ett minst lika gott arbete som myndigheterna och staten i sitt eget arbete, bland annat när det gäller att lappa på Rysslands obefintliga socialskydd. Vår uppgift är att uppmuntra och hjälpa dem.
Jag tackar kommissionen för redogörelsen och även för tankarna inför framtiden. Jag tror att man redan sedan 1999 har gjort en hel del grundläggande arbete för att få Ryssland att delta ännu aktivare. Idén om att undersöka möjligheterna för anslaget eller för att uppta det i budgeten, vilket ingår i parlamentets gemensamma förslag till resolution som jag förövrigt inte citerar vidare, måste understödjas eftersom vi alla siktar på långsiktiga idéer och program. Storleken på och utökandet av anslagen beror sedan mera på våra samarbetspartners i Ryssland och de övriga länderna i våra närområden än på oss.
Herr talman! Jag hoppas att det inte var fråga om symbolik när företrädaren för rådet, den grekiske ministern, lämnade salen när vi inledde diskussionen om den nordliga dimensionen. Jag hoppas verkligen att Grekland och Italien, i vilkas program det inte nämns något om den nordliga dimensionen, även beaktar den nordliga dimensionen. Vi nordbor inser också betydelsen av Barcelonaprocessen och samarbetet mellan länderna kring Medelhavet.
Herr talman! Jag vill tacka kommissionär Patten för att parlamentet redan i det här skedet av det nya åtgärdsprogrammet om den nordliga dimensionen har en chans att delta i det här arbetet. Målet bör ju vara det att kommissionen i ännu högre grad förbinder sig att ansvara för specialfrågor som gäller EU:s nordliga områden. Jag tror att även ordförandelandet Grekland antar den här utmaningen, och jag hoppas att landet som ordförande har en chans att under vårens lopp övertyga parlamentet om detta, för nu lyckas det inte. Jag har dock personligen redan kunnat höra denna försäkran. EU:s kommande åtgärdsprogram om den nordliga dimensionen bör vara övergripande, varvid man möjliggör en politisk och ekonomisk dialog samt verksamhet inom alla samhälleliga sektorer.
Som kommissionär Patten sade har man på energiområdet redan idkat samarbete under en längre tid. Dessutom har man gjort framsteg i de samarbetsprojekt som gäller miljön. På det området måste man visserligen ytterligare förstärka samarbetet. Det finns många utmaningar inom den nordliga dimensionen, inte minst med anknytning till kärnkraft och kärnavfall. Dessutom är Finska viken speciellt sårbar och därför måste man till exempel ytterligare driva på vattenreningsprojekten i Sankt Petersburg. När det gäller den nordliga dimensionen kommer vi dock inom kort att få ett nytt partnerskapsprogram inom social- och hälsovård, vilket kommer att spela en betydande roll i det nya åtgärdsprogrammet för den nordliga dimensionen. Hälso- och socialfrågorna går oftast hand i hand. Dåliga sociala förhållanden ger näring åt en dålig hälsa och även åt sjukdomar som sprids över gränserna, på det här området behövs alltså ett starkt samarbete.
I samband med åtgärdsprogrammet för den nordliga dimensionen måste man alltjämt fortsätta att utveckla gränsövergångsställena och få Ryssland intresserat av att underlätta gränsöverskridningarna vid de nuvarande gränsövergångsställena. Men nu vill jag speciellt fästa kommissionärens uppmärksamhet vid en fråga som han redan tog upp här, det vill säga hur vi kunde få gränssamarbetet att fungera ännu bättre. Kommissionen har redan inlett arbetet med att utveckla Phare-, Tacis- och Interregsamarbetet. Vi behöver dock administrativa reformer, ett gemensamt program för att genomföra åtgärder inom det här området samt mindre byråkrati och mer aktivitet. Jag tror att man kommer att beakta dessa aspekter i det kommande åtgärdsprogrammet.
Herr talman! Som förste vice ordförande i delegationen för förbindelserna med Schweiz, Island och Norge under de senaste tre åren, har jag haft nöjet att vid flera tillfällen företräda parlamentet vid ministermöten om den nordliga dimensionen.
Jag vill fokusera på processen - det är den som bekymrar mig - och parlamentets rätt att bidra på rätt sätt till den nya handlingsplanen. Jag välkomnar handlingsplanen och de ansträngningar som både det svenska ordförandeskapet och nu senast det danska ordförandeskapet har lagt ned på den nordliga dimensionen. Utvidgningen kommer att innebära en språngvis förändring av den nordliga dimensionen. Den kommer inte längre att vara en fråga om utrikespolitik på hög nivå som bara handlar om förhållandet till Ryssland. Den kommer att handla om många länder som nu kommer att vara medlemsstater och grannarna kommer inte att vara desamma. Den kommer att handla om frågor som har att göra med EU:s region- och miljöpolitik. Detta innebär att det civila samhället och ledamöter av denna kammare och andra valda företrädare måste bli fullständigt delaktiga.
Vid det första ministermötet jag deltog i, i Luxemburg, gjordes ett åtagande att anordna ett forum för den nordliga dimensionen. Det har ännu inte sett dagens ljus. Det borde ha skett för länge sedan. Jag tycker mig märka en viss motvilja mot att göra denna kammare fullt delaktig i den nordliga dimensionen. Jag hoppas att jag har fel. När denna politik förändras skulle jag önska ett mycket mera regelbundet system med årsrapporter och en relation till denna kammare, för den nordliga dimensionen berör alla våra medborgare. Miljön och klimatet längst uppe i norr är viktiga för den europeiska solidariteten.
Jag uppmanar kommissionären att göra denna kammare fullt delaktig.
Herr talman! Den nordliga dimensionen utgör en nordlig motsvarighet till EU:s samarbete med länderna kring Medelhavet. Även om man talar om nordlig menar man också EU:s östra yttre dimension.
I norr finns två hav som måste skyddas mot naturkatastrofer. Östersjön som snart nästan utgör ett innanhav i EU är världens mest förorenade hav. I dagens läge är den isbelagd, vilket beskriver de svåra naturförhållandena. Följderna av en oljekatastrof motsvarande Prestiges haveri skulle vara katastrofala. Barents hav hotas å andra sidan av kärnavfall samt exploatering av naturresurser på havsbotten. När man bygger gasledningar från Barents hav till Tyskland behöver man även medlemsstaternas investeringar för att förhindra miljöförstörelse i samband med gasproduktionen.
Vår grupp är nöjd med den resolution som de politiska grupperna här tillsammans har kommit överens om. Där har man lagt fram de centrala element som kommissionen bör ta hänsyn till i beredningen av åtgärdsprogrammet för 2004-2006.
Tyvärr nämnde inte årets ordförandeländer utvecklingen av den nordliga dimensionen i rådets åtgärdsprogram. Medelhavsländerna Grekland och Italien försummar ordförandelandets förpliktelser att representera hela EU:s intressen.
Energisamarbetet är strategiskt viktigt. Beträffande energin är EU beroende av importerad gas från öst. Ökningen i EU:s energibehov kommer under de följande årtiondena helt och hållet att tillgodoses med östgas. Investeringarna inom energibranschen förbättrar säkerheten vid gasleveranser och fördelar ansvaret för en hållbar exploatering av energitillgångarna.
Västländernas investeringar i miljöskydd, kärnsäkerhet och infrastruktur utgör även viktiga samarbetsobjekt. För att råda bot på Rysslands miljöproblem har man genomfört några pilotprojekt. De utgör positiva steg i rätt riktning i en situation där det krävs av os att vi rättar till den ryska kapitalismens ansvarslösa utnyttjande av naturen och människorna.
Även bekämpande av fattigdomen inom EU:s närområden hör till den nordliga dimensionens verksamhetsfält. Civilsamhället har varit initiativkraftigt och måste fås med i EU:s projekt. De icke-statliga organisationerna utgör ett vapen i kampen mot byråkratin både inom EU och i Ryssland.
Den nordliga dimensionens bil körs i dag på för låg växel, bilen har inte automatväxel, och därför måste Grekland och Italien nu lägga i en större växel. Jag instämmer i den kritik som ledamot Suominen framförde: Företrädaren för ordförandelandet Grekland borde vara på plats när man diskuterar den nordliga dimensionen. Förutom Medelhavet hör även de övriga haven i EU till ordförandelandets ansvarsområde.
Herr talman, ärade kommissionär Patten! Jag vill önska er riktigt varmt välkommen till parlamentet för att diskutera den nordliga dimensionen med oss. Idén till denna diskussion, vilket kollega Wallis redan hänvisade till, väcktes i delegationen som ansvarar för förbindelserna med Schweiz, Island och Norge. Vi upptäckte att Europaparlamentet i själva verket inte har fört någon sådan diskussion, där man konkret strävar efter att säkra parlamentets deltagande i EU:s nordliga dimension.
När man här har krävt att Italien och Grekland rättar till sitt uppenbara misstag och inkludera den nordliga dimensionen i sitt program, vill jag berömma Danmark som agerade på ett alldeles förträffligt sätt och bjöd in parlamentet till ministermötena såväl i Luxemburg som på Grönland. Vi hoppas nu att parlamentets deltagande i den nordliga dimensionen på det här sättet skall bli etablerat.
Ärade kommissionär! Ni nämnde några lyckade projekt och jag vill stöda er i ert uttalande om finansieringsmodellen för det här miljöprogrammet. Det verkar som om man nu äntligen har kommit på ett sätt med vilket EU, de olika givarländerna och internationella finansinstituten alla kan dra sitt strå till stacken för att lösa de massiva miljö- och kärnsäkerhetsproblemen. När vi förhandlade med de olika politiska grupperna om en gemensam resolution - vilket skedde mycket enhälligt - lade vi med tillfredsställelse märke till att det i Barents euroarktiska råd i Kirkenäs förra veckan verkar ha uppstått ett visst samförstånd om att Ryssland undertecknar MNEPR-konventionen som ni nämnde, vilket ju är ett villkor för att kärnsäkerhetssamarbetet skall kunna inledas på allvar. Jag är övertygad om att man nu verkligen utan dröjsmål måste ta itu med detta arbete och man måste se till att Ryssland verkligen fullföljer ratificeringen av konventionen.
Det arktiska samarbetet är en mycket väsentlig del av den nordliga dimensionen och vi har kunnat sätta oss in i den oro som exempelvis ursprungsbefolkningen i norr känner för sina traditionella näringsgrenar. När permafrosten börjar smälta i norr orsakar det en mängd olika katastrofer. Därför har parlamentet bjudit in företrädare för ursprungsbefolkningen att under vårens lopp diskutera dessa och övriga frågor med anknytning till den nordliga dimensionen och det arktiska samarbetet.
Till slut vill jag bara konstatera att det är en verkligt stor utmaning att överbrygga välfärdsklyftan mellan Ryssland och Europa. Det är säkert den allra viktigaste utmaningen, och den kan vi främja genom samarbete på social- och hälsovårdsområdet inom ramarna för programmet.
Utvidgningen av Europeiska unionen placerar länderna i den nordliga dimensionen i en mycket speciell och starkt förändrad position. Alla väntar sig mycket av detta, i synnerhet också en stark ekonomisk utveckling. Den ökade ömsesidiga öppenheten visar att det finns mycket förmånliga utsikter för samarbete på området för ekonomi och samhälle. Nyttjandet av detta kräver ett helt annat sätt att tänka om Ryssland. Denna förändring har lyckligtvis skett, men den var inte självklar. Trots vissa icke tillfredsställande signaler från Ryssland beträffande den parlamentariska demokratin, förhållandet till icke-inhemska religioner och framför allt det fortsatta kriget i Tjetjenien, måste vi ha en positiv hållning också gentemot Ryssland.
Den nordliga dimensionens politik är alltså en del av vår politik med två målsättningar. En politik som inte försummar kritik, även om den är skarp, utan dessutom prövar och utnyttjar konstruktiva syften. Det är mycket viktigt att verkställa handlingsplanens olika politiska former. Detta skulle innebära en mycket jämn och mångsidig hållning hos Europeiska unionen, och det är också bra för utvecklingen av de närliggande områdena. Sättet på vilket detta utförs är naturligtvis av stor betydelse, och det är ofta också av politisk och kulturell karaktär. Exempelvis marknadsparter, men också samhällsorganisationer, bör spela en stor roll. Politisk integration måste alltid gå hand i hand med samhällelig integration, där ett stort antal oberoende organisationer kan vara involverade. Därför kan handlingsplanen också vara av betydelse för den samhälleliga demokratiseringen av de berörda områdena, först och främst Ryssland.
Det danska ordförandeskapet gjorde sitt bästa i fråga om den nordliga dimensionen. Det sätter jag högt pris på, som det kommer från ett sydligt beläget nordligt land. Vi räknar med att också Grekland kommer att känna ansvar för den nordliga dimensionen. I detta sammanhang bör i synnerhet utsugningen av energikällor, energitransporten - eventuellt också till Europeiska unionen - och kärnavfallet prioriteras. Delegationen för den ryska Duman reste nyligen norrut, och där kunde vi ta del av de stora problemen med kärnavfallet. Europeiska unionen är en av de mycket stora givarna, kanske den största, men upprensningen sker ändå tämligen långsamt. Man kan inte avmontera mer än ett litet antal atomubåtar per år. Det är av stor betydelse för oss alla att detta påskyndas. Området där i norr är ytterst sårbart och vi bör, också med tanke på Norge och andra länder som har intressen där, ta vårt ansvar.
Att samtidigt finna lösningar för avloppsvattnet, i synnerhet vid S:t Petersburg och Kaliningrad, ses som mycket positivt, också för de människor som bor där. Man får lika litet glömma sociala frågor som är knutna till folkhälsan och liknande, för att tydliggöra att det för oss handlar om människor. Vi har sett att det redan finns mängder av råd och forum som engagerar sig i den nordliga dimensionen. Jag hoppas därför att det kommer att bli tal om en passande samordning, så att man inte överlappar och springer framför fötterna på varandra i för hög grad. Man har också redan talat om en budgetpost för den nordliga dimensionen. Jag har förstått att det finns tekniska problem bundna till inrättandet av en enda sådan budgetpost, och jag skulle gärna vilja veta vad kommissionären anser om detta.
Herr talman, herr kommissionär! Det finns några punkter jag gärna vill ta upp. En del har talarna före mig redan nämnt. Jag skall därför koncentrera mig på några få punkter.
Jag har läst kommissionens dokument med intresse, likaså de olika initiativ som rådet har börjat diskutera och som delvis också redan har börjat omvandlas i konkreta åtgärdsplaner. Alldeles särskilt intressant är vårt försök att definiera ett område som för närvarande är sammansatt av olika intressen och som diskuteras och leds av olika nationaliteter. Till exempel nämner ni i åtgärdsplanen helt riktigt de olika möten som ni har haft med Kanada och Ryssland. Jag menar att det Ni gör är av högsta intresse. Precis som mina kolleger skulle jag önska att Europaparlamentet fördes närmare arbetet.
Definitionen av regionen med sina särskilda problem, sina särskilda kriterier och sin utveckling - jag menar att detta är ett försök som utgår från de faktiska förhållandena även i fråga om den politiska dimensionen, t.ex. utrikes- och säkerhetspolitiken. Men ni har även infogat frågor som hälsa, forskning, infrastruktur, energi och hela informationssektorn. Det unika här är att vi verkligen tar hänsyn till regionernas särskilda intressen, inte bara kopplat till våra europeiska intressen eller betraktat utifrån vårt europeiska perspektiv, utan vi infogar och tar verkligen hänsyn till den ryska dimensionen i överläggningarna. Samma sak gäller Kanada. Ett stort tack för detta, som ju lättar litet på den ganska snäva fokusering som Europa numera har på de rent europeiska intressena. Tusen tack för detta!
En vädjan: Gör Europaparlamentet mer delaktigt och försök att hitta möjligheter att stödja parlamenten och kollegerna i de olika länderna i deras arbete. Vi har ju Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, och där har vi redan etablerat ett mycket bra samarbete för att stödja regeringarnas och förvaltningarnas arbete. Samma sak känner vi igen från olika andra parlamentariska samarbetssituationer. Jag menar att ni fortfarande behöver denna typ av samarbete, att den typen av samarbete rentav kan vara till stöd för er.
En fråga saknar jag helt. Visserligen är alla de olika intressen och frågor som tas upp relevanta, men antingen missade jag det i min läsning eller också hittade jag inte rätt dokument. Jag kan inte riktigt se att Ni koncentrerar er på den ekonomiska dimensionen som en självständig fråga i området. Men det är möjligt att jag missade detta, och i så fall ber jag om ursäkt.
Herr talman! Den nordliga dimensionen måste ses som ett vitt begrepp. Den innefattar såväl unionens yttre förbindelser som dess interna politik. När det gäller de yttre förbindelserna omfattar den områdena kring Östersjön och Barents hav samt hela det arktiska området. I och med att Europeiska unionen utvidgas får det gränsöverskridande samarbetet större betydelse, när vår gemensamma gräns med Ryssland förlängs och vi får nya grannar.
Det gränsöverskridande samarbetet utgörs i första hand av bilateral verksamhet; å ena sidan mellan EU och dess medlemsstater och å andra sidan mellan Ryssland och våra övriga grannar. Å andra sidan har vi även två användbara multilaterala forum, Östersjörådet och Barents euroarktiska råd. Såväl den bilaterala som multilaterala verksamheten begränsas av penningbrist. I det bilaterala gränsöverskridande samarbetet begränsas EU-finansieringen till Interregprojekten och en liten del av Tacisprojekten. Barents- och Östersjösamarbetet finansieras inte alls av EU.
I vår gemensamma resolution föreslås än en gång att man upprättar en särskild budgetpost för den nordliga dimensionen. I praktiken kunde detta innebära en betydlig ökning av EU:s finansiering riktad till verksamhetsområdet för Östersjörådets och Barents råd och att pengarna åtminstone delvis skulle kanaliseras via dessa råd.
Den här gången behandlar vi den nordliga dimensionen utgående från en resolution given av den kommissionär som ansvarar för de yttre förbindelserna. Man måste även komma ihåg principerna för den nordliga dimensionen när vi behandlar region- och jordbrukspolitiken för den utvidgade unionen samt övriga inre politiska angelägenheter vilka speciellt påverkar utvecklingen inom de nordliga områdena. Betydelsen av den nordliga dimensionen ökar även för de inre politikområdenas del när de baltiska länderna och Polen ansluter sig till unionen.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Man kan säkert ställa sig bakom kommissionens principiella uttalanden om utvecklingen och den fortsatta utformningen av den nordliga dimensionen. Detta gäller t.ex. de olika sakförhållanden som skall jämkas samman i ett närmare samarbete, från lösningar på miljöproblem via forskning och teknisk utveckling till telekommunikation. Listan över partner är lika imponerande som i tidigare initiativ. Säkert råder det heller ingen tvekan om att omfattningen och intensiteten i samarbetet kan komma att växa snabbt i och med att de baltiska staterna ansluter sig till EU och att chanserna ökar för att bygga ut förbindelserna med framför allt Ryssland.
Respekten för dessa och andra positiva element utesluter dock inte kritiska synpunkter, och jag skall hålla mig till två. Det är t.ex. påfallande att rådets direktiv delvis utgår från en rätt okritisk analys. Något mindre påfallande gäller det hittills tyvärr även för kommissionens framställningar. Framför allt gäller det den osäkerhet som fortfarande drabbar många investerare som främst vill engagera sig i kandidatländerna och i Ryssland. Brister i förvaltning och rättspraxis förtigs snarare genom förskönande omskrivningar än att de beskrivs på ett realistiskt sätt. Det handlar säkert om mer än bara en språklig nyans när man säger att ansträngningarna för att avhjälpa missförhållandena inte bara behöver fortsätta utan också fördjupas avsevärt.
För det andra: Den tekniska infrastrukturen och dess utveckling har en nyckelroll för hela regionen. De många punktvisa åtgärderna måste samordnas bättre. Idéerna och planerna för trafiken på vägar och järnväg måste genomföras betydligt snabbare om vi skall nå konkreta förbättringar. Kort sagt: planeringen och resultaten är hittills absolut positiva. Men nu gäller det att tydligare än hittills prioritera och skapa avgörande förbättringar på nyckelområdena.
Herr talman, ärade kommissionär, bästa kolleger! Sydliga delar i Ryssland, Kaukasus och områdena kring Kaspiska havet befinner sig i en ond cirkel av långvariga konflikter. Förenta staterna bygger - har redan byggt - ett nätverk av militärbaser i närheten av den ryska sydgränsen, tillsammans med Azerbajdzjan och Georgien bygger de en oljeledning förbi Ryssland till Turkiet, oljeledningen som går genom Tjetjenien har förstörts i kriget.
Ärade kolleger och speciellt kommissionären! Ryssland tar nu sikte på de nordliga trafikförbindelserna och naturresurserna. Inom en kort tidsrymd har man redan börjat bygga en andra oljehamn i bottnen av Finska viken. Ett enormt gasledningsprojekt från Ishavet via Östersjön till Centraleuropa är under arbete. Samtidigt testar man redan att transportera olja från Obs deltaområde till Murmansk och därifrån ut på världsmarknaden. Med andra ord har Ryssland genomfört en strategisk förändring som börjar synas i vår verksamhet, men dessa är Rysslands egna lösningar. Nu är det fråga om Europeiska unionens roll i sammanhanget.
Ryssland utvecklas - precis som ledamot Suominen sade - till en allt viktigare samarbetspartner för oss, och - precis som ledamot Seppänen sade - utgör energin den centrala frågan här. Varför? Där framstår vårt beroende av Ryssland som tydligast. Den här goda idén och modellen om en nordlig dimension som är behäftad med oklarhet och ringaktning behöver nu en central tyngdpunkt och den borde utgöras av energin. Om den lyfts upp som en primär fråga i nästa åtgärdsprogram kan vi även agera på andra områden: på områden som rör miljön, kulturen, utbildningen, hälsan, trafikförhållandena och informationssamhället. Sålunda skulle hela den här stora frågan få mer fart och inte minst av den anledningen att Polens och de baltiska staternas anslutning även för med sig ett ökat tryck inom EU på att förbättra den nordliga dimensionens struktur. När det gäller finansieringen så fungerar - så som ledamot Hautala sade - finansieringsmodellen för miljöprogrammet som ett bra exempel. Det finns alltså pengar, nu är det fråga om handling.
Jag tackar Danmark för dess aktivitet, och nu väger jag Grekland på samma våg som Danmark har vägts och berömts.
Jag välkomnar en ny handlingsplan för den nordliga dimensionen som kommer att omfatta tre nya baltiska stater och Polen, som blir EU-medlemmar 2004, Ryssland, med vilket jag stöder en privilegierad status i ett gemensamt ekonomiskt område en dag, samt EES-staterna Island och Norge.
Jag är bekymrad över miljöriskerna längst uppe i norr och jag uppmanar kraftfullt Ryssland att skriva på MNEPR-avtalet, vilket de har lovat att göra, om gemensamma insatser för nedmontering av deras förbrukade kärnbränslestavar och de stridsspetsar som ruttnar i deras ubåtar och kan kontaminera Murmanskområdet.
Förhandlingar om anslutning till EES för tio länder inleddes i Bryssel så sent som förra veckan. Utvidgningen av EU är förenad med en samtidig utvidgning av EES för att skydda den inre marknadens enhetlighet.
Det finns inte något försvar för tanken att EES-ländernas bidrag skulle vara jämförliga med medlemsstaternas och kommissionens krav att Norges bidrag skall höjas 22 gånger är absurt.
Tredjeländer åtnjuter inte samma rättigheter och privilegier som medlemsstater. I vissa fall är marknadstillträdet begränsat på grund av tulltaxor. Ett exempel är att Norge går miste om frihandeln i fisk med Polen. EES-avtalet är ett bra avtal men det har sina begränsningar. Aktuella opinionsundersökningar i Norge tyder på att allmänhetens syn på unionen håller på att förändras, att stödet för medlemskap växer och oundvikligen kommer att dominera den politiska dagordningen vid nästa val. Jag skulle även vilja ta upp frågan om Vitryssland, som gränsar till fyra av medlemsstaterna, deltar i handlingsplanen och, mot bakgrund av dess förbund med Ryssland, en dag skulle kunna bli medlem av gruppen. Det är viktigt för EU att upprätthålla sin tvåspårspolitik och trycka på för demokratiska reformer där. Men trots våra politiska meningsskiljaktigheter med det landet är vi fortfarande engagerade i områden av gemensamt intresse som till exempel hur vi skall ta itu med olaglig invandring och gränsöverskridande brottslighet.
Herr talman! Mot bakgrund av den ömtåliga situationen när det gäller Kaliningrad och de baltiska staternas nära förestående anslutning får den nordliga dimensionen en ännu större betydelse. Vi måste försöka se till att vi har ett så nära förhållande till Ryssland som möjligt i all vår politik.
Den nordliga dimensionen har gjort det möjligt för oss att fokusera på utvecklingen i Östersjöområdet, vad gäller energitillgång, telekommunikationer och ekonomiskt bistånd. Det skulle därför glädja mig om vi för tillfället kan fortsätta den processen och i synnerhet understryka Kaliningrads betydelse som en viktig källa till svårigheter och frågor som Europeiska unionen bör lösa.
Herr talman! De som tror att den nordliga dimensionen är begravd misstar sig. För närvarande finns det ett större behov av projektet än någonsin. I och med utvidgningen österut får vi fyra nya medlemsstater kring Östersjön och unionens gräns med Ryssland förlängs ytterligare.
En av framtidens utmaningar är att säkra energiförsörjningen i Baltikum. Man måste få något annat i stället för oljeskiffer och Ignalina. Man kan inte enbart leva på importerad gas från Ryssland. Baltic Ring måste tas med i programmet.
I programmet bör man även kunna se tydliga länkar till EU:s förbindelser med de nordliga delarna i Norge, Island, Grönland, Förenta staterna och Kanada. Målet är att den nordliga dimensionen vid sidan av Medaprogrammet skall växa och utgöra ett av de framgångsrika EU-programmen. Den nordliga dimensionen, liksom Medaprogrammet, är hela EU:s angelägenhet.
Projektet har med fog kritiserats för brist på konkretion. Jag hoppas att man gör mitt betänkande, som Europaparlamentet antog i maj 1999 och som till sitt innehåll uttryckligen koncentrerade sig på konkreta förslag, till en av hörnstenarna för den nordliga dimensionen.
Problemet med den nordliga dimensionen har varit att finansieringen har skrapats ihop från olika EU-program. Verksamheten kompliceras av att man sprider ut dess förvaltning på ett flertal av kommissionens generaldirektorat. Projektet är som ett lapptäcke. Kommissionen bör organisera sig internt så att ansvaret för utvecklingen av den nordliga dimensionen, precis som i Medaprogrammet, ligger hos en hög tjänsteman vid ett generaldirektorat. I enlighet med tidigare förslag understöder jag även en egen budgetpost för den nordliga dimensionen.
Herr talman! Det är glädjande att det grekiska ordförandeskapet är närvarande igen. Frånvaron kritiserades. Jag har noterat vilka kolleger som har talat. Hittills är jag den sydligaste av dem som har uttalat sig i frågan. Kanske borde vi agera annorlunda i fortsättningen. Intresset för samtliga regioner borde kunna vara lite mer symmetriskt.
När president Ahtisaari för första gången namngav den nordliga dimensionen som idé 1997, visste inte alla inblandade först vad man skulle tro om en sådan ordskapelse. Sedan dess har ordet fyllts med stort innehåll, och vi hörde just att det andra åtgärdsprogrammet planeras, och jag menar också att tyngdpunkterna ligger rätt. Kollegerna har ju flera gånger räknat upp de olika områdena.
Tyvärr kan jag - liksom under de år jag arbetade med Östersjösamarbetet - konstatera detsamma som Suominen, nämligen att vi har en hel rad frågor och konkreta förslag som vi delvis desperat erbjuder Ryssland, men att man står och stampar på rysk sida. Ändå är fördelarna så uppenbara för Ryssland om man t.ex. tänker på potentialen i uppbyggnaden av exportkapaciteten eller vår beredskap att stå för betydande summor för att garantera förbättringar på miljöområdet i Ryssland - vilket givetvis även sker i vårt eget intresse.
Låt mig säga en sak om gränserna: Jag hoppas att EU, de tre baltiska staterna och Polen skall föra konkreta samtal med Ryssland redan innan de fyra kandidatländerna ansluts till EU för att gränsförvaltningen skall fungera lika bra där från 2004 som det uppenbarligen gör redan nu vid de moderniserade finsk-ryska gränsövergångarna. Jag tror att detta på många håll väsentligt skulle sänka kostnaderna för export och import av varor och tjänster. Jag hoppas också att vi vid dessa gränser skall se till att vi i samarbetet kring kampen mot den organiserade brottsligheten även från rysk sida får bättre ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! Ni ger mig stickrepliken. Av alla som hittills har talat är jag den som bor längst söderut, och om det inte vore för Alperna skulle jag ha fri utsikt över Medelhavet. Jag tillåter mig därför att på de sydliga kollegernas vägnar påstå att även vi intresserar oss för vad som händer i norr. Jag förmodar att talmannen ger mig rätt!
Låt mig helt kort beröra följande frågor. Först energin. I energifrågan handlar det om att äntligen förverkliga den baltiska ringen, dvs. elförbindelserna runt Östersjön. Detta skulle vara oss till stor hjälp, även i de baltiska staterna. Det andra är att vi absolut måste undvika olyckor med olja eller gas i den nordliga regionen. Naturen skulle behöva många år för att återhämta sig, mycket, mycket längre än i söder. Detta måste till varje pris undvikas.
Den tredje frågan betraktar jag som den viktigaste punkten: nedrustningen. Det har redan talats om ubåtarna som ligger och rostar i nordvästra Ryssland och som vi har projekt för. Jag vill uttryckligen berömma kommissionen för detta. Dock uppmanar jag gärna kommissionen att i en förklaring meddela oss vilka åtgärder för nedrustning som planeras tillsammans med rådet, vilka beslut som har fattats och vad som går via vår budget, så att Europaparlamentet kan diskutera alla de åtgärder som vi medfinansierar. Det var mycket positivt att kommissionen anordnade en stor nedrustningskonferens i Bryssel i början av december, jag var själv där, och jag är förvånad över de många initiativ som har lagts fram. Det hör dock även till att kammaren diskuterar saken så att frågan når en bredare publik.
Så tillbaka till energin. Låt mig peka på en paradox. I västra Europa ersätter vi kol och kärnkraft med gas. I framtiden kommer vi att köpa allt mer från Ryssland. Ryssarna säljer allt mer gas till oss eftersom de tjänar mer pengar på det än att använda gasen själva. På hemmaplan ersätter de följaktligen gas med kol och kärnkraft. Detta innebär att det sammantaget inte sparas alls på vare sig kärnkraft eller koldioxid. Jag vill att vi tar upp frågan, nämligen om vår politik är riktig. Jag skulle också vilja att frågan tas upp i energidialogen med Ryssland. Det är helt enkelt absurt det som sker, åtminstone om man betraktar det utifrån. Det påståendet vågar jag göra!
Herr talman! Jag vill välkomna att den nordliga dimensionen nu sätts på EU:s dagordning. I kommissionär Patten har EU en stark ledare på det utrikespolitiska området. Jag är övertygad om att kommissionären noga följer Barentssamarbetet där de nordiska länderna tillsammans med Ryssland agerar för att göra bestående insatser mot den allvarliga risk de skrotade, kärnvapenbestyckade ubåtarna i detta område, inte minst i Murmansk, utgör.
Jag vill också ta upp strategin gentemot Vitryssland inom ramen för den nordliga dimensionen. Vi har inte råd att ha pariastater intill våra egna gränser i Europa. Därför är det viktigt att Europeiska unionen, under ledning av ministerrådet och kommissionär Patten, genomför en strategi som upprätthåller en stark och långsiktig kritik av de bristande mänskliga rättigheterna i Vitryssland. Detta bör kombineras med en dialog med de vitryska myndigheterna vad gäller brottsbekämpning och gränskontroller, inledningsvis på låg nivå. Denna dialog bör även ske i syfte att stimulera en ekonomisk utveckling i Vitryssland och stärka det civila samhället.
Östersjön är nästintill ett mare nostrum inom Europeiska unionen. Östersjön är ett ekonomiskt område som måste utvecklas. I relationerna till Ryssland måste vi fortsätta ställa krav på en fördjupad demokrati. Vi får dock inte glömma att ta upp förbindelserna med Vitryssland på låg politisk nivå. Det behövs!
Herr talman! Förslaget till resolution om den nordliga dimensionen understryker på rätt sätt de frågor som för tillfället är de viktigaste. Man bör dock se den nordliga dimensionen som en dynamisk process. Jag vill speciellt lyfta fram två faktorer som påverkar dynamiken: utvidgningen och miljön.
I takt med utvidgningen måste vår uppfattning om ?nordlig? ändras så att man i slutet av detta årtionde i större utsträckning avser den arktiska norden och i mindre utsträckning den ?nord? vars betydelse varierar beroende på vem som talar.
I och med utvidgningen ändras även EU:s roll på Östersjön märkbart: i praktiken är Östersjön från och med början av nästa år ett innanhav inom EU. Med alla sina bekymmer och möjligheter måste den synas i EU:s politik i allmänhet. Man måste ge Östersjön ökad betydelse inom EU:s alla politiska områden, samtidigt som dess betydelse inom den nordliga dimensionen minskar.
Ryssland kommer naturligtvis även i fortsättningen att utgöra en viktig del inom den nordliga dimensionen, men vid polcirkeln ligger väst och öst nära varandra: den nordliga dimensionen gör det även möjligt att förstärka banden västerut. EU borde därför fatta beslut om att ansluta sig som medlem till Arktiska rådet, där medlemmarna utöver Förenta staterna och Kanada för närvarande är Island, Danmark, Norge, Sverige, Finland och Ryssland.
Det vore märkligt om EU fortfarande hamnar utanför det redan 1996 grundade rådets arbete, speciellt när så många av EU:s egna projekt tillsammans med Arktiska rådets projekt kunde skapa viktiga synergier. Samtidigt skulle det förstärka det euro-atlantiska samförståndet på miljöområdet, vilket på de senaste åren inte har varit det bästa. EU:s politik som gäller klimatförändringar kunde på så sätt få en ny internationell grund att basera praktiska åtgärder på.
De känsliga arktiska områdena är de första som lider av klimatförändringarna, och förändringen påverkar förr eller senare hela EU ända till Medelhavet. Det är klart att exempelvis smältande glaciärer innebär potentiella hot, som när de blir verklighet skulle omvälva praktiskt taget hela den europeiska kulturen och ekonomin.
Jag har mottagit fyra resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen.
Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden med frågor till rådet (B5-0001/2003). Vi skall nu behandla en rad frågor till rådet.
Eftersom de behandlar samma ämne, kommer fråga 1 och fråga 2 att besvaras tillsammans. Fråga nr 1 från Josu Ortuondo Larrea (H-0833/02):
Angående: Omedelbar tillämpning av direktiven i anslutning till Erika I och II
Den 13 november 2002 förliste tankfartyget Prestige efter en olyckshändelse utanför Galiciens kust, vilket har orsakat en miljökatastrof.
När de direktiv avseende säkerheten till sjöss som ingick i paketen Erika I och Erika II väl hade antagits fördröjdes tillämpningen, och sista fastställda datum för tillämpning infaller först under år 2003.
Var det inte från rådets sida ett misstag att fastställa så sena datum för tillämpningen av direktiven? Skulle inte ha varit bättre att inte skjuta upp tillämpningen så mycket?
Finns det inte skäl att tidigarelägga datumet och omgående tillämpa direktiven för att förhindra en större katastrof? Fråga nr 2 från Manuel Medina Ortega (H-0839/02):
Angående: Oljetankfartyg i vattnen utanför Azorerna, Kanarieöarna och Madeira
Det oljeutsläpp som orsakades av förlisningen av oljetankfartyget ?Prestige? har fått förödande konsekvenser för Galiciens kustområden. Samtidigt är Azorerna, Kanarieöarna och Madeira utsatta för liknande faror. Vilka åtgärder avser rådet således att vidta för att garantera att säkerhetsbestämmelser tillämpas i vattnen kring dessa tre öregioner?
Herr talman, ärade parlamentsledamöter! Vi känner alla till de allvarliga händelserna nyligen på detta område. Jag skulle dock vilja hålla mig till de frågor som ställts.
Redan i december förra året hade rådet tillfälle att gemensamt med Europaparlamentet, under en allmän debatt om Prestige-katastrofen, granska de problem som står i samband med de upprepade olyckorna av detta slag.
Eftersom det då uttryckte sin sorg över den katastrof som oljetankern Prestiges skeppsbrott orsakade utanför Galiciens kust i november i fjol, önskar det även nu bekräfta alla medlemsstaternas och kommissionens föresats att förbättra sitt samarbete för att få fram säkra fartyg och förhindra de föroreningar som fartygen ger upphov till. Ett bevis på denna vilja är framför allt den nya europeiska sjösäkerhetsbyrån.
Redan den 6 respektive den 9 december vidtog rådet åtgärder, i form av slutsatser, såväl i fråga om de aspekter som rör sjötransporter som i fråga om dem som rör skyddet av miljön.
Inom ramen för medbeslutandeförfarandet har parlamentet och rådet godkänt fem av de sex rättsakter som kommissionen föreslagit med paketen av lagstiftningsåtgärder Erika I och Erika II. Datumen för dessa rättsakters ikraftträdande har valts i syfte att, å ena sidan, garantera att de kan genomföras så snabbt möjligt och, å andra sidan, utveckla hamnmyndigheternas kontrollmöjligheter - när rör sig om hamnstatskontroll. I fråga om avvecklingen av tankfartyg med enkelskrov följs den tidsplan som fastställts internationellt, inom ramen för Internationella sjöfartsorganisationen (IMO), en tidsplan som ter sig fullt genomförbar, särskilt mot bakgrund av medlemsstaternas löfte att inte utnyttja den möjlighet till undantag som IMO medger. I avsikt att stärka unionens strategi när det gäller frågan om säker sjöfart uppmanade Europeiska rådet i Nice ?medlemsstaterna att i förtid genomföra de åtgärder som de 15 medlemsstaterna enats om, eftersom det inte föreligger behov av en internationell ram?.
I de slutsatser som rådet antog den 6 december 2002, särskilt i punkterna 1, 5 och 8, uppmanar det ?kommissionen att skyndsamt lägga fram ett förslag om påskyndad avveckling av tankfartyg med enkelskrov? och ?medlemsstaterna att påskynda överföringen av det ändrade direktivet om hamnstatskontroll för att kunna tillämpa de förstärkta kontrollåtgärderna så snart som möjligt, helst före den 1 januari 2003?, liksom det enträget uppmanar ?medlemsstaterna att så snart som möjligt och senast den 1 juli 2003 upprätta planer för att fastställa skyddade platser för fartyg i nöd?.
Rådet önskar understryka att de åtgärder som rådet och parlamentet har vidtagit genomförs i alla hamnar i gemenskapens medlemsstater liksom på dessas territorialvatten, omfattande ögrupperna, Azorerna, Kanarieöarna och Madeira.
Jag var föredragande för ett av betänkandena om det så kallade paketet Erika I. Olyckan med fartyget Erika inträffade den 19 december 1999. Jag anser att kommissionen hade gjort allt den skulle, eftersom den redan i mars 2000 lade fram det första åtgärdspaketet. Parlamentet arbetade med det, och mer försenade än vi skulle ha önskat, kunde vi slutligen enas om ett förslag i december 2000 - ett år efter olyckan med Erika - och rådets dåvarande företrädare, den franska transportministern, hade gett sitt samtycke. Dagen efter detta rådssammanträde frystes hela det avtal som vi hade nått på grund av Europeiska folkpartiets grupps agerande och det första Erikapaketet antogs inte förrän ett år senare (december 2001). Och det värsta av allt är att det inte bara var Europeiska folkpartiets grupp som stoppade paketet Erika I, utan även rådet, som försenade sin gemensamma ståndpunkt om fartyg med dubbelskrov till augusti 2001.
Nu, efter en katastrof i november 2002 - tre år efter olyckan med Erika - har rådet och medlemsstaterna fortfarande inte antagit något beslut om när åtgärderna i paketen Erika I och Erika II skall träda i kraft. Därför vill jag fråga följande: varför fattar man inte lämpliga beslut för att vi skall slippa drabbas av en liknande katastrof igen och varför påskyndar man inte antagandet av åtgärderna på ett smidigt sätt, vilket den här frågan kräver?
När det gäller de frågor som rör säkerheten inom sjöfarten reagerade ministerrådet omedelbart på den uppkomna situationen, och det önskar gå vidare mycket snabbt med att vidta åtgärder som förhindrar detta slags naturkatastrofer i framtiden.
Rådet är särskilt lyhört när det gäller miljön och de föroreningar som uppstår i fall som detta, föroreningar som är mycket allvarliga, och jag kan försäkra ledamoten att det grekiska ordförandeskapet kommer att gå framåt i sådan takt och med sådan noggrannhet att de lämpliga åtgärderna vidtas.
Herr tjänstgörande rådsordförande! Ni besvarade inte mina frågor om vattnen kring ögrupperna Kanarieöarna, Madeira, Azorerna och Europeiska unionen.
I dessa vatten passerar 70 000 fartyg, många av dem stora oljetankfartyg, verkliga bjässar på 100 000, 200 000 ton och däröver, och när som helst skulle en olycka med ett av dessa stora oljetankfartyg kunna orsaka ekonomisk ruin för många av dessa öar, som enbart lever på turistnäringen.
Ni kommer att förstå problematiken bättre om vi tänker oss att detta skulle inträffa i ert eget land. Tänk er vad en olycka i Egeiska havet, i östra Medelhavet, eller till och med utanför Greklands territorialvatten skulle innebära. Vilka följder skulle detta få för era öar? Är det inte nödvändigt, herr tjänstgörande rådsordförande, att Europeiska unionen antar säkerhetsbestämmelser för att skydda de vatten utanför unionens kuster som är utsatta för risker?
Förenta staterna och Kanada har gjort detta, även utanför sina territorialvatten, och jag menar att Europeiska unionen är bemyndigad för att göra det.
Jag har redan betonat att rådet och det grekiska ordförandeskapet är särskilt intresserade av att främja denna åtgärd. Man har instämt fullständigt i de beslut som fattades på rådsnivå i december och kommer att gå framåt med relevanta förfaranden i snabb takt.
Jag skulle vilja nämna en sak för den tjänstgörande rådsordföranden, som jag önskar all lycka i världen.
Det är nödvändigt att rådet agerar snabbare. Från och med den 1 januari har den spanska staten till följd av katastrofen med Prestige börjat tillämpa vissa restriktiva bestämmelser för fartyg med enkelskrov. Detta har lett till att det skapas köer av fartyg med enkelskrov som vill gå in i Gibraltar för att kringgå kontrollerna.
Förenade kungariket får inte stå utanför och det får inte finnas franska hamnar, som på sätt och vis är olagliga, som tar emot fartyg när Europeiska unionen agerar i en annan riktning. Därför vill jag be er att agera mycket snabbt i den här frågan. Ingen av Europeiska unionens medlemsstater får ställa sig utanför dessa mycket nödvändiga bestämmelser.
Det är ingen fråga, det är en åsikt och vi noterar den, men om den tjänstgörande rådsordföranden vill svara ...
Vi håller med ledamoten, men jag skulle vilja påpeka att det är Europeiska kommissionen som har initiativet när det gäller genomförande och relevanta förslag.
Herr talman! Rådets ordförande har precis betecknat detta problem som en ?naturkatastrof?. Jag vill fråga er av vilket skäl ni anger en naturlig orsak för en katastrof som har tydligt politiska orsaker och således hade kunnat undvikas? En naturkatastrof är helt klart något helt annat. Det är som att kalla en krock mellan flera bilar eller lastbilar på en motorväg för naturkatastrof! Det är andra skäl som det är nödvändigt att klargöra.
Jag tror att det grekiska ordförandeskapet börjar illa med denna fråga om man verkligen anser att detta är en naturkatastrof. Och jag frågar: Av vilket skäl använder ni just denna beteckning som jag menar är fullkomligt felaktig?
Det är en lingvistisk fråga. Jag har ingen åsikt om saken, den tjänstgörande rådsordföranden kommer att besvara frågan som han finner lämpligt. Hur som helst är det en följdfråga. Om rådsordföranden vill uttrycka sin åsikt ...
Jag skulle vilja påpeka att frågan om vad som är naturkatastrof och vad som är olycka oundvikligen, om man skall reda ut begreppens exakta innebörd, leder in på en annan diskussion, som jag inte tror att det är någon mening med att vi ger oss in på. Det är en diskussion som jag själv har varit med om i rådet (allmänna frågor) i samband med inrättandet nyligen av den fond som skall användas vid naturkatastrofer, såsom man till exempel beskrev översvämningarna i somras i vissa regioner i Europa. Det rör sig om mycket speciella och små skillnader - såväl ur rättslig synvinkel som ur politisk och praktisk synvinkel - men, som jag sade, det skulle leda in oss på en helt annan diskussion.
Herr talman! Jag respekterar alltid att det är ni som talman som bestämmer, jag visste inte om jag kunde ställa en följdfråga eller inte.
Jag önskar den tjänstgörande rådsordföranden lycka och framgång under ordförandeskapet och jag skulle vilja ta upp frågan om Prestige ur en europeisk synvinkel.
Anser ni inte att man bör ta itu med en katastrof av det här slaget, som redan påverkar fler än en medlemsstat, som ingen vet hur den kommer att sluta, eftersom vi har ett sjunket vrak med 55 000 ton olja kvar på sjöbotten, en olycka vars konsekvenser är en verklig tragedi för områden med mycket högt miljövärde för hela Europeiska unionen, för hela det europeiska arvet, och som får återverkningar för hela sjölagstiftningen och så vidare, ur en europeisk synvinkel och att man till och med går så långt som att parlamentet inrättar ett tillfälligt utskott eller en tillfällig undersökningskommitté för att undersöka saken ur alla synvinklar och samordna alla bekämpande åtgärder för att något sådant aldrig mer skall upprepas?
Vid en katastrof eller olycka, i vilket fall av denna omfattning, är det självklart mycket viktigt att man undersöker vilka orsakerna var och vilken situation som uppkom såväl som vilka erfarenheter och lärdomar den ger oss som vi kan använda för att undvika att något liknande inträffar i framtiden. Jag anser inte att det ligger under min behörighet att visa Europaparlamentet huruvida det är ändamålsenligt att inrätta en kommission. Det grekiska ordförandeskapet har tagit ställning på rådsnivå och anser att det bör finnas en kommission som gör en övergripande analys av hela frågan, av hur olyckan skedde och av alla dess följder, så att de beslut som rådet uppmanas att fatta underbyggs av en noggrann och uttömmande objektiv analys av frågan i dess helhet.
Fråga nr 3 från Camilo Nogueira Román (H-0847/02):
Angående: Lagstiftningspaketen Erika och den amerikanska oljeutsläppslagen från år 1990
Varför har rådet efter olyckan med oljefraktfartyget Erika och även tidigare efter de olika olyckorna utanför Galiciens kust, bland annat de som inbegrep fartygen Polycomander, Aegean Sea, Urquiola och Cason, i de två lagstiftningspaketen Erika inte infört de strikta åtgärder för ekonomiska och säkerhetsmässiga garantier som utkrävs av redare och fartyg i den amerikanska oljeutsläppslag som antogs år 1990 med anledning av olyckan med Exxon Valdez?
Efter en rad mycket allvarliga olyckor under senare år utanför europeiska kuster i samband med transporter till sjöss av farliga ämnen har rådet, gemensamt med Europaparlamentet, vidtagit åtgärder för att undanröja risken att sådana katastrofer upprepas. Det eftersträvade målet har varit - och jag betonade detta även i mitt förra svar - att uppnå en hög miljöskyddsnivå, särskilt när det gäller livsmiljöer och biologisk mångfald.
Såsom redan har framhållits konstaterade rådet i december 2002 att transporterna till sjöss av vissa ämnen fortsätter att vara förenade med betydande risker för havet och den kustnära miljön liksom för de människor som är beroende av dessa. Följaktligen bör ytterligare åtgärder genomföras.
När det gäller den fråga som ställts, vilken innehåller en hänvisning till lösningen med den amerikanska lagen, fäster rådet ledamotens uppmärksamhet på det förslag som lades fram i december i fjol om att undersöka möjligheten att skapa en gemensam mekanism med vilken oljebolagen och de rederier som dessa anlitar, fartygsägarna, befraktarna och försäkringsbolagen inte bara skall sörja för insatser för att förhindra utan även för insatser som är effektiva vid eventuella ekologiska katastrofer eller olyckor.
Rådet har vidare betonat att det är nödvändigt att försiktighetsprincipen, principen om att miljökatastrofer skall hejdas vid källan och principen om att förorenaren skall betala tillämpas vederbörligen vid transporter till sjöss.
Herr talman, herr rådsordförande! Vid denna tidpunkt är hela samhället övertygat om att den internationella sjötrafiken är den vilda kapitalismens kungarike som inte tar hänsyn till samhällsintressena, och som till och med är en brottslig kapitalism. Det är nödvändigt att fastställa bestämmelser som stoppar denna olyckliga situation.
Det finns olika sätt att lösa detta problem på. En är den som Förenta staterna antog efter Exxon Valdezolyckan 1989 genom att upprätta Oil Pollution Act, 1990. Jag vill påminna om att det garantibelopp som krävs av fartygsägarna är på 1 miljard US-dollar och ett obegränsat ansvar, och just nu kräver man Exxon Mobil på 4 miljarder US-dollar i skadestånd.
Dubbelskrov, kustbevakning osv., är delar av denna inriktning. Ett annat sätt är det som skedde efter Erika, en lagstiftning som, även om det är ett framsteg, inte direkt tillämpas av rådet eller av medlemsstaterna, vilka föredrar att röra sig i de internationella maffiornas miljöer. Så finns det länder som Galicien som just nu i stället drabbas av konsekvenserna och vars befolkningar, inklusive fiskare och frivilliga, måste kämpa mot oljeutsläppet med sina egna händer. Jag tror att den enda lösningen är att Europeiska unionen skapar sin egen lagstiftning (vi skulle till och med kunna kalla den för Prestige-lagstiftning) genom att i detta fall följa Förenta staternas exempel. Och utifrån detta skulle säkert hela den internationella lagstiftningen förändras. Jag vill fråga om man kommer att ta några initiativ i denna riktning?
Jag har redan tidigare sagt att dessa olyckor, dessa katastrofer, skapar ett problem som måste angripas gemensamt; det rör sig om frågor som på grund av sin natur kräver ett övergripande angreppssätt.
Man kan faktiskt inte godta att detta slags olyckor leder till katastrofer av denna omfattning. Rådet vill främja lösningar, vilket det också gör, och jag anser att det är mycket viktigt att det finns förslag och idéer från många sidor när vi angriper detta problem, som inte bara har att göra med båtarnas teknik, utan även med en rad andra frågor - ekonomiska, sociala, institutionella, organisatoriska - och med hur man ser på dessa frågor på politisk nivå och på EU-nivå.
Fråga nr 4 från John Walls Cushnahan (H-0871/02):
Angående: De senaste katastroferna inom sjöfarten
Under november och december 2002 har det inträffat flera svåra sjöfartsolyckor i europeiska vatten, dels katastrofen med Prestige som fortsätter att läcka olja vilken håller på att förstöra Galiciens kuster och de marina ekosystemen, dels den kollision som nyligen inträffade mellan fraktfartyget Tricolor och Kariba och därefter kollisionen mellan fraktfartyget Nicola och vraket efter Tricolor. Erkänner rådet, mot bakgrund av ovanstående, att det finns ett uppenbart behov av samordnade insatser från Europeiska unionens sida? Vad anser rådet vidare om det förslag jag lade fram inför konventet om Europas framtid i juni 2002 (referens konv. 150/02) om inrättande av en EU-kustbevakning, med tanke på de allvarliga konsekvenserna av sådana sjöfartsolyckor?
Rådet håller med ledamoten om att det finns ett uppenbart behov av samordnade insatser från EU:s sida när det gäller den situation som uppkommit till följd av dessa olyckor till havs. Detta är för övrigt den ståndpunkt som det ständigt upprepar och stöder. Rådet påminner särskilt om att det den 20 december enhälligt antog en förordning om särskilda åtgärder för kompensation till fiskeri-, skaldjurs- och vattenbrukssektorerna i Spanien som drabbats av oljeläckaget från fartyget Prestige. Kommissionen lade fram förslaget den 19 december. Europaparlamentet yttrade sig samma dag. Förslagets syfte är att bidra till att ersätta skadorna genom unionen. Det sörjer för ekonomiskt stöd genom en omfördelning av medlen, bland annat med en ny planering för den spanska andelen av Fonden för fiskets utveckling. Dessutom kommer en del av budgetresurserna - omkring 30 miljoner euro - för omställning av de spanska fiskefartyg som fram till och med 1999 var beroende av fiskeavtalet med Marocko att anslås för att ersätta skadorna i fråga.
Under sitt sammanträde den 19 december 2002 antog rådet följande uttalande: ?Med tanke på den allvarliga olyckan med oljetankern Prestige utanför Spaniens nordvästra kust välkomnar rådet, som ett första steg, antagandet av rambeslutet om straffrättsligt skydd för miljön.
I detta sammanhang noterar rådet slutsatserna från Europeiska rådet den 12 och 13 december 2002 om sjösäkerhet och förorening till havs, som uttrycker tillfredsställelse med kommissionens åtgärder för att hantera följderna av olyckan och 'dess avsikt att se över behovet av ytterligare särskilda åtgärder', däribland 'frågor som rör skadeståndsansvar och motsvarande påföljder'. Därför, och i full överensstämmelse med de åtgärder som skall övervägas i enlighet med gemenskapens befogenheter på områdena skydd för transportsäkerhet och skydd av miljön, bör rådet överväga kompletterande åtgärder för att straffrättsligt stärka skyddet för miljön, särskilt haven?.
I fråga om inrättandet av en EU-kustbevakning är rådet inte behörigt att uttrycka sina åsikter om eventuella förslag som har lagts fram inför konventet om Europas framtid eller som har diskuterats av detta.
Herr ordförande! Jag välkomnar det faktum att ni erkänner behovet av samordnade insatser från EU:s sida, men vad jag framförde till er var att de inte endast måste vara samordnade utan även tillräckligt omfattande och underbyggas med tillräckliga resurser.
Går ni med på att de problem vi står inför i Europas hav inte enbart handlar om sjöfartssäkerhet och miljöföroreningar? Det handlar om det sätt på vilket våra hav används, till exempel för olaglig invandring, organiserad brottslighet, handel med människor och faktiskt missbruk av våra fiskelagar.
Går ni med på att vi behöver en adekvat svarsmekanism och att det enda sättet att ta itu med problemet skulle vara att inrätta en EU-kustbevakning? Anser ni inte att vi skulle kunna lära oss något från Förenta staternas övergripande strategi för att gripa sig an dessa problem?
Det har talats mycket i rådet och på andra håll om hur man skall ta itu med terrorismen, ändå glömmer vi att en sådan fara lika gärna kan finnas på våra hav som i luften. Om t.ex. ett terroristangrepp med användning av kemiska, biologiska eller kärnvapen skulle komma från havet så skulle en kustbevakning vara den första försvarslinjen.
Jag håller inte med er om att detta inte skulle ligga inom rådets ansvarsområde. Det har alltid tillhört rådets ansvarsområde att överväga hur man skall hantera allmänhetens fruktan. Det händer att medborgare är besvikna på EU. Håller ni inte med om att det skulle vara lättare att övertyga dem om Europas värden om vi tar itu med problem som hotar deras säkerhet och välfärd på ett samordnat och övergripande sätt?
Jag håller med ledamoten om att nya företeelser och problem kräver nya lösningar och att dessa lösningar måste vara övergripande och kunna omfatta så många aspekter på problemet som möjligt. Jag anser att man av det jag har sagt både angående denna fråga och angående de föregående frågorna kan dra slutsatsen att vi måste finna mer övergripande lösningar för att förhindra att liknande situationer uppkommer på nytt, att vi måste avsätta resurser - och beslut har fattats om sådana resurser - att vi måste undersöka de orsaker som leder till dessa problem och att vi måste vara tillräckligt fantasirika och lyhörda så att vi verkligen får fram nyskapande lösningar, vilka dock även måste vara effektiva.
Jag vill allmänt påminna ledamöterna om man skall ställa konkreta frågor som inte får ta längre än en minut under frågestunden. Det här är inte en allmän debatt, där vi har mer tid på oss för att uttrycka våra åsikter. När ni talar längre tar ni tid från andra kolleger som väntar på att få ställa sina frågor. Jag har antecknat flera ledamöter som vill ställa följdfrågor. I den ordning som de har bett om ordet kommer Ortuondo och Dhaene före de övriga.
Herr tjänstgörande rådsordförande! Vi har talat om att rådet har beslutat sig för att påskynda ikraftträdandet av bestämmelserna om nödhamnar - som förefaller mig vara en bra och nödvändig åtgärd - och beslutet om en europeisk kustbevakning. Det skulle vara önskvärt att beslutet om denna kustbevakning träder i kraft så snabbt som möjligt, och detsamma gäller förslaget om en fond för ersättning för skada från föroreningar vid olyckor, liknande den som Förenta staterna har.
Jag vill konkret fråga er om ni inte anser att det för den här typen av katastrofer skulle vara nödvändigt att även ha en pilotplan för nödsituationer på europeisk nivå. Anser ni inte att det skulle vara nödvändigt med en europeisk snabbinsatsstyrka för detta slags frågor där frivilligstyrkorna skulle ingå? Anser ni inte likaså att det är nödvändigt att identifiera de särskilt känsliga farvattnen, så att man kan utarbeta en plan för nödsituationer för varje enskilt fall?
Jag tror att jag med mina inlägg redan har besvarat den fråga som ställts. En undersökning, särskilt av kommissioner, vilka skall granska såväl de orsaker som ledde till dessa olyckor som de problem som uppkom och de insatser som är nödvändiga vid sådana situationer, som inte är lätta att hantera. Jag tror att allt detta kommer att ge oss den ytterligare kunskap som vi behöver för att rådet, efter att ha granskat, diskuterat och utvärderat framlagda förslag, skall kunna fatta lämpliga beslut.
När det gäller frågan om att inrätta nya organ kan man - i teorin - hålla med om att det skulle vara ändamålsenligt och nödvändigt, men det skulle ge upphov till en rad institutionella och praktiska frågor, vilka rådet givetvis skulle vara tvunget att ta hänsyn till efter en ingående behandling.
Herr talman! Det förvånar mig en smula att rådet svarar att man inte har befogenhet för det möjliga upprättandet av en kustbevakning. Likväl bör man ta beslut om detta. I går sade kommissionär de Palacio att hon skulle ta initiativ till detta, och jag förväntar mig ändå ett svar från rådsordföranden i detta sammanhang. Kommer han att försvara detta i rådet? Är han förespråkare för detta eller inte? Jag vill ha ett tydligt svar på det.
Jag tror att mitt inlägg inte har blivit helt förstått. Jag sade att rådet inte är behörigt att uttrycka åsikter om förslag om att inrätta en EU-kustbevakning vilka har lagts fram inför konventet om Europas framtid. För det är ett självständigt institutionellt organ, eller i alla händelser en självständig institution, och vi kan inte blanda oss i deras diskussioner. Om det däremot kommer förslag från Europeiska kommissionen, kommer rådet självfallet att granska dessa och redogöra för sin åsikt inom ramen för sina vanliga förfaranden.
Herr talman! Tack så mycket för er välvilja. En enkel fråga: Tänker herr rådsordföranden åka till Galicien?
Ja, jag är begränsad av arbetsordningen. Jag har lika stor skyldighet att följa den som ni har.
Fråga nr 5 från Alexandros Alavanos (H-0837/02):
Angående: Cypernfrågans lösning och Cyperns EU-anslutning
En atensk dagstidning (TA NEA den 3 december 2002) har publicerat ett EU-arbetsdokument som sammanställts inför de beslut som skall fattas i Köpenhamn och detta dokument har väckt stor oro. Dokumentet skall enligt tidningen diskuteras i princip på COREPER-nivå och i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser). Det handlar om Cyperns anslutning och förutser två möjliga scenarier. I det första förutses en anslutning av hela ön förutsatt att en principöverenskommelse om en lösning av Cypernfrågan på grundval av Kofi Annans förslag har undertecknats före mötet i Köpenhamn. I det andra scenariet förutses att man - om Glafkos Clerides och Rauf Denktash inte har undertecknat någon principöverenskommelse före mötet i Köpenhamn - separerar Cyperns anslutning från övriga länders och behandlar ärendet på nytt i april 2003. Det första man lägger märke till i dessa scenarier är att man knyter en lösning av Cypernfrågan direkt till anslutningen och att man i vilket fall som helst inte ens nämner det utfästelsen från Helsingfors om att en lösning inte var en förutsättning för anslutningen.
Vilka åtgärder tänker rådet vidta för att Helsingforsbesluten, som kopplar bort Republiken Cyperns anslutning från den politiska lösningen av problemet, skall tillämpas, i synnerhet med tanke på att den turkcypriotiska sidans förhalningar har gjort slut på alla tidsmarginaler för grundliga förhandlingar om en rättvis och livskraftig lösning av Cypernfrågan?
Vid Europeiska rådet i Köpenhamn, den 13 december, slutfördes anslutningsförhandlingarna med Cypern. Cypern kommer att mottas som ny medlemsstat i unionen den 1 maj 2004. Unionen har hela tiden framhållit att den absolut föredrar att ett enat Cypern ansluts. När det gäller denna fråga välkomnar Europeiska unionen de två sidornas föresats att fortsätta förhandlingarna med avsikt att nå en helhetslösning på Cypernproblemet senast före utgången av februari 2003 och med utgångspunkt i förslagen från FN:s generalsekreterare. Om dessa ansträngningar visar sig framgångsrika, kommer rådet - enhälligt och på grundval av förslag från kommissionen - att fastställa de anpassningar av villkoren för Cyperns anslutning till Europeiska unionen som är nödvändiga beträffande den turkcypriotiska folkgruppen. Om ingen lösning nås, kommer genomförandet av regelverket på den norra delen av ön att skjutas upp till dess rådet beslutar annorlunda, på grundval av förslag från Europeiska kommissionen.
Jag vet att min fråga är inaktuell, vilket beror på att det var tvunget att formulera den omkring två månader före dagens sammanträde och på att Europeiska rådet i Köpenhamn inte hade ägt rum. Jag tackar för svaret, men skulle med anledning av frågan och svaret, men även med anledning av hänvisningen till generalsekreterarens plan, vilja fråga följande:
Avser rådet att på något sätt delta i den diskussion om Annan-planens utveckling som äger rum, i synnerhet när de gäller de aspekter på och delar av planen som inte medger att det europeiska regelverket rörande fri rörlighet och etableringsfrihet tillämpas?
Herr minister! Ni känner till vårt partis ståndpunkter om Cyperns anslutning till Europeiska unionen. Om den fria delen av Cypern ansluts, delas ön. Om Annan-planen framskrider, får vi en kamouflerad delning. Jag skulle vilja ställa er en konkret fråga:
Ifall man inte uppnår enighet om Annan-planen och den fria delen av Cypern ansluts, kommer en del av Europeiska unionen att vara under främmande belägring. Jag undrar hur rådet skulle hantera det faktum att en del av Europeiska unionen skulle vara under främmande belägring och om ni har någon uppfattning om hur saker och ting på den ockuperade delen skulle utvecklas.
Jag skulle vilja påpeka att det inte bara är en del av Cypern som ansluts. På grundval av de beslut som fattats ansluts hela Cypern. Det är bara det att gemenskapens regelverk inte kan genomföras på en del av Cypern. Vidare, eftersom jag har tillfrågats om min uppfattning, är den att vi hoppas att det kommer att gå att finna en lösning. Oavsett om det sker till den 28 februari eller senare, till Cyperns formella anslutning till Europeiska unionen den 1 maj 2004, eller till och med ännu senare, räknar rådet med att bägge sidor skall uppnå resultat, och jag tror att själva dynamiken i situationen, såsom vi har sett den i utvecklingen på den turkcypriotiska delen - med gårdagens demonstrationer som ett färskt exempel - själva verkligheten, kommer att bidra till att en lösning nås och till att vi får ett helt, enat Cypern i unionen, med alla de positiva följder som denna union kommer att medföra för ön.
Fråga nr 6 från Sarah Ludford (H-0842/02):
Angående: Processrättsliga garantier för svarande i brottmål
I Grekland frikände hovrätten nyligen de s.k. ?flygplansskådarna? (tolv britter och två nederländare) från misstankar om spioneri. Tidigare hade dessa personer på lösa grunder dömts av en förstainstansdomstol. Anser rådet att detta visar att man inom Europeiska unionen bör skapa ett gemensamt system med garantier för de personer som är anklagade för brott, och att man bör förbättra domarnas utbildning?
I artikel 6 garanterar Europadomstolen rätten till en rättvis rättegång. Håller rådet med om att det dock tar för lång tid att utdöma påföljder för de medlemsstater som begår överträdelser?
Är rådet berett att utfästa sig att snabbt och välvilligt behandla förslaget till ett rambeslut om gemensamma standarder för processrättsliga garantier för personer som är anklagade för brott inom Europeiska unionen, vilket kommissionen har tagit med i sitt lagstiftnings- och arbetsprogram för år 2003?
Jag skulle vilja betona att rådet inte kommenterar genomförandet av rättsliga ärenden i medlemsstaterna.
Rådet har heller inte möjlighet att uttala sig om det övervakningssystem som upprättats inom ramen för Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Denna konvention utfärdades av Europarådet. Dessutom ligger det internationella övervakningssystem som upprättats i syfte att övervaka konventionsstaternas genomförande av konventionen under Europarådet. Rådet anser inte att det hör till dess uppgifter att kommentera hur de internationella system för övervakning av de mänskliga rättigheterna som inrättats av internationella organisationer fungerar.
När det gäller kommissionens utannonserade förslag till ett rambeslut om gemensamma standarder för processrättsliga garantier för personer som är anklagade för brott inom EU, försäkrar rådet ledamoten om att det kommer att granska detta förslag med stor uppmärksamhet så snart det har lagts fram av kommissionen.
Tack. Ministern har rätt. Jag önskar inte uppehålla mig vid mina egna väljares erfarenheter i Grekland, utan jag skall börja med att säga att det var en allmän lättnad över att appellationsdomstolen i Grekland insåg att flygplansskådarna var oskyldiga. Rättssystemet fungerade alltså till slut och det är vi alla mycket tacksamma för.
Men visst visar detta och många andra fall att vi behöver förbättra våra standarder för straffrätt generellt i hela Europeiska unionen, i frågor som tillgång till tolk och rättshjälp samt även det rättsliga oberoendet. Jag bör tillägga att jag även är kritisk gentemot min egen medlemsstat, Förenade kungariket, den enda av de 15 som utsätter människor för fängslande utan rättegång enligt antiterroristlagarna, så det är inte så att jag kritiserar andra och skonar mitt eget land. Men jag skulle önska att ministern gav mig någon sorts svar om han anser att rådet betraktar detta som en viktig prioritet. Han sade att han inte kan kommentera Europeiska konventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna, men jag anser att vi även talar om tillämpningen av stadgan om de grundläggande rättigheterna. Vi talar om problemen med att genomföra den europeiska arresteringsordern i några länder på grund av farhågor att det inte finns minimistandarder som gäller över hela EU. Skulle jag kunna få någon sorts respons från rådet att de betraktar detta som lika viktigt som kommissionen gör?
Genomförandet av stadgan för de mänskliga rättigheterna är en fråga som diskuteras i konventet om Europas framtid. I egenskap av nationell minister, och inte som företrädare för rådet, skulle jag vilja betona att vi stöder ett infogande av stadgan för de mänskliga rättigheterna, och jag önskar och hoppas att övriga stater instämmer i detta. För att åter tala i egenskap av företrädare för rådet kommer rådet, såsom jag har sagt, ifall kommissionen bedömer att det behövs sådana initiativ, vilka är väsentliga och viktiga för personer som står anklagade, särskilt då dessa kommer från ett annat land, att granska dem med stor uppmärksamhet.
Herr rådsordförande! Man tar här upp frågan om garantier, men inom ramen för en straffrättslig harmonisering i Europa. Det finns mycket allvarliga problem, som berör väldigt många av Europeiska unionens medborgare, vilka, när de passerar gränsen från ett land till ett annat, hamnar i en helt annan rättslig verklighet. Och det gäller ofta överträdelser - som exempel anför jag unga människors bruk av hasch eller andra lätta droger - som i ett land kan få dem i fängelse medan de i ett annat land inte ens räknas som överträdelser. Den grekiska regeringen har visat lyhördhet i dessa frågor. Avser det grekiska ordförandeskapet, särskilt på detta område, som gäller ungdomarna, att ta några initiativ för att motverka den oenhetliga lagstiftningen i Europeiska unionen?
Jag skulle vilja betona att dessa frågor rör en pelare som nyligen har börjat utvecklas i Europeiska unionen och att det finns mycket fasta gränser för vad den kan omfatta. Jag upprepar att alla förslag som är förenliga med unionens institutionella system - för detta är under alla omständigheter ett måste - kommer att granskas av rådet. Om jag skulle kunna säga det som företrädare för unionens ordförandeskap stöder Grekland att den tredje pelaren överförs till gemenskapens behörighet inom ramen för konventet om Europas framtid, och vi hoppas att en sådan utveckling kommer att göra det möjligt att på gemenskapsnivå vidta åtgärder som motverkar olika förhållanden vilka verkligen nödvändiggör samarbete och ett mer övergripande angreppssätt på EU-nivå.
Fråga nr 7 från Bernd Posselt (H-0865/02):
Angående: Polishögskolan och Europeiska unionens gränsskydd
När avser rådet att fatta slutgiltigt beslut om Europeiska polishögskolans säte, och hur går förberedelserna inför inrättandet av en gemensam gränspolis vid Europeiska unionens yttre gränser?
Det första halvåret 2002 beslutade rådet att Europeiska polishögskolan tillfälligt skall placeras i Danmark, tills det finns ett beslut om dess permanenta säte. I avvaktan på en varaktig lösning anses dagens tillfälliga arrangemang fungera tillfredsställande.
I den sista punkten i planen för förvaltning av EU-medlemsstaternas yttre gränser, som antogs av rådet under dess möte den 12 och 13 juni 2002, anges en möjlighet att inrätta en europeisk gränsövervakning. I planen nämns dock inrättandet av en europeisk gränsövervakningskår som en bland de möjliga framtida institutionella åtgärder som skulle kunna bedömas vara lämpliga för att utveckla en integrerad förvaltning av de yttre gränserna efter en ingående rättslig undersökning av frågan om rättslig grund och efter fastställande av de medel som skulle behövas. I Sevilla betonade Europeiska rådet även kommissionens avsikt att fortsätta att utreda en sådan övervakningsstyrkas ändamålsenlighet och genomförbarhet. Såvitt vi vet har kommissionen redan påbörjat denna undersökning.
Dessutom begärde Europeiska rådet i Sevilla att det så snart som möjligt skulle inrättas en gemensam enhet för personer som arbetar med kontroll och övervakning av de yttre gränserna, vilken skulle bestå av cheferna för medlemsstaternas gränskontrollmyndigheter och ha som uppgift att samordna de olika åtgärder som anges i förvaltningsplanen, i syfte att stegvis införa en integrerad förvaltning av de yttre gränserna.
Denna gemensamma enhet inrättades den 22-23 juli 2002 inom ramen för rådets strategiska kommitté för invandring, gränser och asyl. Den gemensamma enheten, även kallad ?SCIFA+?, påbörjade omgående genomförandet av förvaltningsplanen och sammanträdde fem gånger under det danska ordförandeskapet. Vid ett av dessa sammanträden deltog även kandidatländerna.
Herr talman! För det första vill jag fråga när beslut skall fattas om Europeiska polishögskolans slutgiltiga säte. Ni kanske känner till att parlamentet 1998 föreslog och började diskutera polishögskolan på mitt initiativ. Vi ansåg ursprungligen att den skulle placeras i gränsområdet mellan nuvarande EU och kandidatländerna. Alltså, först frågan: När avser rådet att fatta slutgiltigt beslut om Europeiska polishögskolans säte? Den andra frågan rör gränsskyddet: Vad anser rådet om ett eget europeiskt rättsligt underlag för den europeiska gränspolisen? Och den tredje frågan: Skall den just omnämnda instansen med ansvar för det integrerade europeiska gränsskyddet ha ett fast säte? Om ja, var?
Mitt svar på frågan när en slutgiltig lösning kommer att kunna nås är beroende av frågan när medlemsstaterna kommer att komma överens.
När det gäller den andra frågan skulle jag vilja säga att det grekiska ordförandeskapet, för egen del, under trycket av frågor rörande organiserad brottslighet och invandring som följer av utvecklingen i Asien, för ett och ett halvt år sedan, i en skrivelse av premiärminister Simitis, uttryckte den ståndpunkten, den nödvändigheten, att det behövs gemensamma gränsskyddsorgan så att en europeisk gränsövervakning verkligen kan utvecklas stegvis. Som ni vet ger detta upphov till många frågor, vilka granskas och måste besvaras, så att de blir lösta. Vi är, som grekiskt ordförandeskapsland och som medlemsland, särskilt intresserade av att arbeta i denna riktning.
Ledamotens tredje fråga är nästan identisk med den första. ?Var?? kommer att bestämmas efter samråd med övriga parter, och det ligger inte under min behörighet att säga var ett sådant organ skall vara beläget.
Fråga nr 8 från Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (H-0875/02):
Angående: Initiativ för små och medelstora företag
Vid toppmötet i Barcelona uppmanades medlemsstaterna att påskynda genomförandet av den europeiska stadgan för små och medelstora företag och kommissionen att utarbeta en grönbok om företagarandan inom små och medelstora företag. Har rådet inom ramen för det grekiska ordförandeskapet för avsikt att införa några konkreta strategier eller vidta några konkreta åtgärder för att stimulera verksamheten i små och medelstora företag? Har rådet för avsikt att be kommissionen att före utgången av det grekiska ordförandeskapet lägga fram denna grönbok, och att samtidigt presentera en kvalitativ och kvantitativ utvärdering av små och medelstora företags deltagande i Europeiska unionens befintliga stödprogram samt vad detta deltagande har gett för resultat?
Som ledamoten känner till ser det grekiska ordförandeskapet det som en av sina främsta prioriteringar att stimulera och stödja de små och medelstora företagen, inom ramen för Lissabonstrategin. Rådets ordförande, Simitis, sände i fjol, tillsammans med Nederländernas dåvarande premiärminister, Kok, en skrivelse om nödvändigheten av att påskynda åtgärderna för de små och medelstora företagen.
Kommissionen har förklarat att den inom kort ämnar lägga fram grönboken om företagaranda och de små och medelstora företagen, vilken ledamoten hänvisar till. Så snart grönboken har lagts fram kommer rådets behöriga organ att ägna sig åt den med vederbörlig prioritet. Dessutom understryker kommissionen i sitt färska meddelande med titeln ? Industripolitiken i ett utvidgat Europa?, som även det kommer att granskas ingående under det grekiska ordförandeskapet, den centrala roll som de små och medelstora företagen spelar när det gäller att främja industriell dynamik och innovativa idéer. Förbättrade allmänna villkor för de små och medelstora företagen, och särskilt den företagsamhet som står i samband med de små och medelstora företagen, anses vara av avgörande betydelse inom ramen för en modern industri- och företagspolitik.
Oberoende av grönboken kommer man vid Europeiska rådets vårmöte att granska det stadium på vilket genomförandet av den europeiska stadgan för små och medelstora företag befinner sig, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i själva stadgan och givetvis med hänsyn tagen till Europaparlamentets krav.
Herr rådsordförande! Jag beklagar att jag har tvingat er att säga saker som redan är kända. Det som jag känner ett behov av att tala mer om i anslutning till min fråga är vad nytt ni kommer att tillföra denna process i syfte att stärka de små och medelstora företagen, som - vilket vi alla vet - utgör den största källan till sysselsättning, vilken vi kämpar för att öka i Europa. Enligt min mening - och jag klargör detta även i den fråga som jag riktar till er - behövs det en utvärdering av de europeiska programmen, av den finansiering som hittills har gått till företagen, för erfarenheten visar oss att det finns länder som utnyttjar pengarna bättre än andra och som genom innovation uppnår resultat när det gäller deras konkurrenskraft och följaktligen även skapandet av arbetstillfällen. Jag anser att det verkligen är avgörande och viktigt för Lissabonprocessen att det sker en utvärdering av vår politik gentemot de små och medelstora företagen och frågar er därför, herr rådsordförande, om ni kan ge mig några upplysningar om era planer.
Det grekiska ordförandeskapets inlägg i frågan genomsyrades i sin helhet just av den andemeningen att de små och medelstora företagen utgör en viktig stomme för sysselsättningen i hela den europeiska ekonomin. Det initiativ som vi tog för ett år sedan - då som medlemsland - syftade just till att angripa de små och medelstora företagens problem. Vilka är dessa problem, och var ser vi vårt bidrag? Vi ser det i det att initiativet kan bidra till att minska eller - om möjligt - undanröja de hinder som små och medelstora företag ställs inför när de vill utveckla sina verksamheter, att ge dem enklare tillgång till kapital, att förenkla administrativa förfaranden, att stödja skapandet av nätverk, att höja färdigheternas kvalitet och stärka sysselsättningens kvalitativa särdrag, att uppmuntra företagsamhet inom ramen för utbildningssystemet och givetvis även att stödja små och medelstora företags innovativa verksamhet.
Allt detta är i dag faktorer som bestämmer livskraften och konkurrensförmågan särskilt för det lilla eller medelstora företaget, vilket vi - som ordförandeskap - vill och kommer att främja.
Fråga nr 9 från Hans-Peter Martin (H-0877/02):
Angående: Anslutningsdatum för de nya medlemsstaterna
Mot bakgrund av de beslut som fattats om utvidgningen av Europeiska unionen med tio nya medlemsstater ställs följande frågor:
Är rådet medvetet om att det planerade anslutningsdatumet den 1 maj 2004 medför oskäligt höga kostnader för skattebetalarna genom nytillsättningen av kommissionsledamöter och även tillsättningen på kort tid av nya ledamöter av Europaparlamentet?
Tog rådet över huvud taget hänsyn till detta när datumet fastställdes?
Efter Europeiska rådets möte i Göteborg har EU:s mål varit att slutföra anslutningsförhandlingarna i god tid så att de nya medlemsstaterna kan delta i valet till Europaparlamentet 2004 som medlemmar, och detta mål har verkligen tagit fast form i och med besluten i Köpenhamn.
Med anslutningsdatumet den 1 maj 2004, som man enades om i Köpenhamn, uppnås detta mål, och det ger även tillräckligt med tid för ratificeringen av anslutningsfördraget, tid som har bedömts vara nödvändig.
I slutsatserna från Europeiska rådet i Köpenhamn sägs att kommissionärerna från de nya medlemsstaterna skall delta i den nuvarande kommissionen från anslutningsdatumet, det vill säga den 1 maj 2004. Sedan en ny ordförande för kommissionen har utsetts av Europeiska rådet skall det nyvalda Europaparlamentet godkänna den nya kommissionen, som bör börja sin tjänstgöring den 1 november 2004. Samma datum skall Nicefördragets bestämmelser rörande kommissionen och omröstningsförfaranden i rådet börja gälla. Det nödvändiga samrådet med Europaparlamentet om dessa frågor fortsätter och skall ha avslutats i slutet av januari 2003. Dessa arrangemang garanterar de nya medlemsstaternas fulla deltagande i unionens institutionella ram, och de löpande kostnaderna för detta deltagande i unionens organ hanteras genom de lämpliga förfarandena för beslutsfattande.
Herr talman, tjänstgörande rådsordförande, mina damer och herrar! Även om jag för tillfället tror att vi inte har mer än två, tre ledamöter här! Herr rådsordförande! Får jag komma med litet beröm: under de fyra år som jag regelbundet och intensivt har ställt frågor har hittills ingen lyckats undvika att svara på frågan så skickligt som Ni just gjorde.
Min fråga var högst konkret och gällde inget av allt det som ni redogjorde för. Jag beklagar - det kanske är normalt att förbereda sig så dåligt på att besvara frågor i Grekland, men här i kammaren är det faktiskt inte normalt. Jag tillåter mig att upprepa frågan: Är rådet medvetet om att det planerade anslutningsdatumet 1 maj 2004 medför oskäligt höga kostnader för skattebetalarna - drakmer, euro, pengar, skattebetalarnas pengar - genom nytillsättningen av kommissionsledamöter och även tillsättningen på kort tid av nya ledamöter av Europaparlamentet? Tog rådet över huvud taget hänsyn till detta när datumet fastställdes?
Jag skulle vilja betona för ledamoten att rådet, när det fattar sina beslut och med respekt för Europeiska unionens institutionella ram, självklart även tar hänsyn till de ekonomiska kostnader som förutses - pengarna, med hans egna ord - men rådet är förpliktat att respektera Europeiska unionens institutionella förfaranden och de följder som härrör från medlemsländernas anslutning på de konkreta datum som fastställts.
Fråga nr 10 från Konstantinos Alyssandrakis (H-0880/02):
Angående: Försök att störta Venezuelas lagligt valde president
Efter det misslyckade statskuppsförsöket i Venezuela intensifieras försöken från de ekonomiska och politiska makthavarna och deras internationella supportrar (Förenta staterna m.fl.) att störta president Chávez. Oppositionskontrollerade medier har inlett en desinformationskampanj, bankerna hotar med att dra in olika tjänster, till och med att inte tillåta uttag av tillgodohavanden, och landet hotas av enorma böter om det inte lever upp till sina åtaganden om att leverera överenskomna oljekvantiteter.
Vad tänker rådet göra för att förhindra dessa ingripanden utifrån till stöd för den ekonomiska oligarkins försök att störta den lagligt valde president Chávez och ta kontrollen över det femte mest betydelsefulla oljeproducerande landet i världen, och för att se till att Venezuelas folkvilja respekteras på internationell nivå?
EU följer uppmärksamt situationen i Venezuela, samtidigt som det tydligt har klargjort sin ståndpunkt, såväl officiellt som för de partner och myndigheter som medverkar i försöken att nå - givetvis genom förhandlingar - en fredlig och författningsenlig lösning på den politiska krisen i landet. Jag hänvisar särskilt till de uttalanden som gjorts av unionens på varandra följande ordförandeskap den 12 april och den 10 oktober 2002, av beskickningscheferna den 8 december och av den höge representanten den 19 december.
Ordförandeskapet upprepade nyligen, den 23 december, EU:s ståndpunkt i ett uttalande av följande lydelse: ?Europeiska unionen fortsätter - med tilltagande oro - att noga följa hur den inrikespolitiska situationen i Venezuela utvecklas. Europeiska unionen uttrycker sin tillfredsställelse över Amerikanska samarbetsorganisationens (OAS) antagande av resolution 833, som stöder de demokratiska institutionerna i Venezuela, liksom över de medlingsförsök som görs av organisationens generalsekreterare. Inom denna ram stöder Europeiska rådet resolut det arbete som OAS generalsekreterare lägger ned för att skapa lämpliga förutsättningar för dialog och nationell försoning. Europeiska unionen uppmanar Venezuelas institutioner och befolkning att verka för en fredlig och författningsenlig lösning på krisen som gör det möjligt att återställa en stabil situation i landet och att främja ekonomiska framsteg och social utveckling med full respekt för demokratins och rättsstatens principer.?
Rådet vill avslutningsvis betona att OAS ständiga råd, i sin resolution av den 16 december, uppmanade alla delar av samhället att skydda den fria funktionen för demokratins grundläggande beståndsdelar i avsikt att nå en författningsenlig, demokratisk och fredlig lösning på grundval av val.
I går genomfördes en demonstration som organiserades av vår grupp, med inbjudna parlamentsledamöter från Venezuela. De gav oss en bild av situationen i landet, att Venezuelas folk står bakom den valde president Chavez, vars val har bekräftats över fem gånger, och med beslutsamhet möter det av de storkapitalistiska intressena, men även - vilket alla vet - av Förenta staterna, organiserade försöket att störta honom. Det faktum att Europeiska unionen följer situationen på avstånd och med uppmärksamhet, såsom ni sade, och talar om en författningsenligt lösning samtidigt som det är fullständigt uppenbart vilka som befinner sig inom ramen för Venezuelas författning och vilka som är utanför dessa ramar - jag påminner mig också om den spanska regeringens inlägg i fjol under det spanska ordförandeskapet, som i allt väsentligt välkomnade kuppen mot president Chavez - visar att Europeiska unionens uppträdande inte skiljer sig mycket från Förenta staternas, som dessutom, åtminstone skenbart, intar hållningen ?att vänta och se vad som händer?. Vi skulle dock förvänta oss något annat.
Som jag har sagt är rådet mycket angeläget om att den inrikespolitiska krisen i Venezuela får en lösning inom ramen för författningen och vederbörliga lagliga och fredliga förfaranden, och det kommer att fortsätta att följa samma logik och linje. Jag är övertygad om att rådet, när det gäller Venezuela, uttömmer eller kommer att uttömma alla de möjligheter som finns längs denna linje. Jag har ingenting mer att tillägga, för detta täcker väldigt många frågor.
Fråga nr 11 från Efstratios Korakas (H-0881/02):
Angående: Upptrappning av förberedelserna för krig mot Irak
Förenta staterna och Förenade kungariket intensifierar sina föreberedelser för ett militärt ingripande mot Irak. De transporterar militär och krigsmateriel till området och bäddar för ett inbördeskrig genom att förse alla inom och utom Irak som skulle kunna tänkas stå på deras sida med vapen. Enligt uppgift anlitas minst sex europeiska länder för utbildning av den irakiska oppositionens styrkor. Vidare har den ungerska regeringen bekräftat att Förenta staterna framfört ett officiellt krav på att få använda basen Taszar för utbildning för 4 500 irakier som ?översättare och administratörer?. Allt detta strider totalt mot Förenta nationernas beslut och leder till tvivel på det arbete som kontrollörerna utför.
Vad tänker rådet göra för att sätta stopp för dessa åtgärder från Förenta staterna och Förenade kungariket, vilka är en fara för världsfreden, och för att undvika att Förenta nationernas säkerhetsråd legaliserar kriget, och på detta sätt se till att leva upp till kravet från den världsomspännande och europeiska fredsrörelsen som genom stora antikrigsdemonstrationer har visat vad den anser?
Ledamoten känner till slutsatserna om Irak från Europeiska rådet i Köpenhamn.
Det är allmänt känt att FN utför vapeninspektioner i Irak sedan den 27 november, i enlighet med resolution 1441. Syftet med resolutionen är att ge Irak möjlighet till en fredlig avrustning. Jag upprepar det som även rådets ordförande sade i går: att kriget inte är oundvikligt. Nyckeln till en fredlig lösning är ett riktigt genomförande av resolution 1441 och mer specifikt ett aktivt samarbete med FN:s inspektörer från Saddam Husseins sida.
Nästa steg i denna process för chefen för FN:s kommission för övervakning, kontroll och inspektion (Unmovic), Hans Blix, och för chefen för Internationella atomenergiorganet (IAEA), dr El Baradei, är att den 27 januari inför säkerhetsrådet lägga fram en rapport om resultaten av deras utvärdering av Iraks redovisning av de massförstörelsevapen som landet förfogar över. FN:s säkerhetsråd förblir det främsta forumet för att lösa Irakfrågan.
Vi har både i dag och i går hört Greklands premiärminister och rådets ordförande och står faktiskt slagna av häpnad, skulle jag säga. Vi har beslutat att ställa ett land, ett folk, mot väggen och begär vidare att det skall avrusta fullständigt - till på köpet vi, och i ännu högre grad Förenta staterna, som tillverkar, exporterar och använder massförstörelsevapen. Det skulle vara en helt annan sak om något sådant skedde inom ramen för en ansats till allmän avrustning. Emellertid, vi har hört det i dag, och vi hörde det även i går. Vad måste göras? Irak måste tuktas och avrustas! Vi måste anta en tydlig gemensam ståndpunkt i Irakfrågan! Rådets ordförande har i dag inte sagt ett ord om det faktum att inspektörerna hittills inte har upptäckt någonting, utan både Bush och Europeiska unionen insisterar på att de måste hitta något på ett eller annat sätt. Dessutom sade Simitis i går att det inte har någon betydelse att Europeiska unionen har fyra medlemmar - säkerhetsrådet bestämmer. Likväl, vad skall han göra med dessa fyra medlemmar? Men, herr talman, han talar bara om Kina och Ryssland. Naturligtvis har även de ett ansvar, men de fyra EU-länderna, vad skall de göra? Jag vill också be honom tala om vad som kommer att hända med de amerikanska baserna inom Europeiska unionen, för i Tyskland och Souda, liksom i Irakregionen, har redan tusentals soldater samlats, redo för strid. Är det detta som är fredsansträngningen?
Rådet anser att FN:s säkerhetsråd måste respekteras i fråga om dess institutionella roll och allmänt den roll som det spelar i det globala systemet. Vi är i grund och botten intresserade av att veta vad som avhandlas där och vilka beslut säkerhetsrådet fattar. Frågan om huruvida inspektörerna arbetar effektivt eller inte och hur de värderar hela situationen kommer att besvaras när deras rapporter läggs fram. Europeiska unionen, som union, insisterar inte på någonting. Vad det grekiska ordförandeskapet dock insisterar på är, som det har förklarat, att det i den händelsen att det drar ihop sig till krig kommer att göra allt det kan för att Europeiska unionen skall kunna spela sin roll. När det gäller de amerikanska baserna i Europeiska unionen tycker jag inte att det är ett ämne som hör till frågan och kommer således inte att säga någonting om saken.
Fråga nr 12 från Ioannis Patakis. Frågeställaren ersätts av Alyssandrakis (H-0882/02):
Angående: Förenta staternas avhopp från antirobotavtalet och riskerna för världsfreden
Efter Förenta staternas ensidiga avhopp från antirobotavtalet (ABM-avtalet) har landet meddelat att det före år 2004 har för avsikt att utveckla ett nationellt antirobotförsvarssystem, och detta skall inledas med installation av försvarsrobotar i Alaska.
Vad tänker rådet göra för att sätta stopp för denna fara för världsfreden, i synnerhet med tanke på att Europeiska unionens medlemsstater uppmanas att bidra till detta program - Förenta staterna har ju redan begärt att få använda militärbaser och radaranläggningar i Förenade kungariket och Danmark?
Rådet har inte tagit ställning till Förenta staternas planer på ett antirobotförsvar, och ingen medlemsstat har någon åsikt i denna fråga i rådet.
Europeiska unionens medlemsstater har dock stött resolutionen rörande en bilateral minskning av strategiska kärnvapen och den nya strategiska ramen, som lades fram av Förenta staterna och Ryssland vid det 57:e mötet i FN:s generalförsamling. Resolutionen, som antogs enhälligt av generalförsamlingen den 22 november 2002, gäller det nya strategiska förhållande som uppstått mellan Förenta staterna och Ryssland efter ABM-avtalets upphörande.
Herr rådsordförande! Det är ganska konstigt att Europeiska unionen, samtidigt som den försöker spela en roll på den internationella scenen, vilket även Greklands premiärminister förklarade för oss i går, inte har tagit ställning i frågan om Förenta staternas så kallade antirobotförsvar. Det är en mycket viktig fråga, en fråga som har sysselsatt den globala fredsrörelsen, vilken har fördömt detta försök av Förenta staterna att militarisera rymden för att tjäna sina egna syften, och, faktiskt, om Europeiska unionen inte fördömer Förenta staternas planer så godkänner den i praktiken dessa.
Jag noterar ledamotens inlägg och kommer att betänka det han har sagt.
Mycket riktigt, det är ingen fråga. När det inte ställs någon egentlig fråga är det upp till den tjänstgörande rådsordföranden att bestämma vad han anser vara lämpligt.
Herr Korakas har ordet i en minut för en följdfråga.
Liksom vid föregående fråga undviker rådets ordförande här, jag vet inte varför - eller kanske vet jag varför, men jag vill i vilket fall som helst inte säga det - att nämna Förenta staterna med ett endaste ord. Som ni vet har det även här i parlamentet hörts kraftiga protester mot Förenta staternas beslut att säga upp AMB-avtalet, och vi har alla sagt att det kommer att orsaka en ny upprustning, en ny kapprustning, med väldiga hot mot och risker för världsfreden.
Jag ställer nu frågan: Kommer rådet att försöka få Förenta staterna att upphäva sitt beslut att utveckla rymdmissilerna med alla de risker detta för med sig?
Det var samma sak tidigare: Angående baserna sade ni: ?Jag vet inte. Det stod inte i frågan.? Han är grek! Souda ligger i Grekland! Vad är det fråga om? Vi kan åtminstone svara, herr rådsordförande!
Jag anser att jag har svarat i de tidigare inläggen. Det är allmänt känt enligt vilket förfarande och på vilket sätt utrikespolitiska frågor behandlas på EU-nivå. Jag håller följaktligen fast vid dem och tycker att jag med det jag har sagt har besvarat de frågor som ställts rörande detta ärende.
Eftersom de behandlar samma ämne, kommer fråga nr 13 och fråga nr 14 att tas upp tillsammans. Fråga nr 13 från Matti Wuori (H-0884/02):
Angående: Mänskliga rättigheter i Tjetjenien
Vilka åtaganden har Europeiska unionen fått från Ryssland efter toppmötet Europeiska unionen-Ryssland den 11 november 2002 med tanke på hur allvarlig den humanitära situationen och den bristande respekten för de mänskliga rättigheterna är i Tjetjenien? Hur skall civilbefolkningen kunna skyddas, hur är flyktingsituationen inom landet, släpps internationella observatörer in och hur kan man hindra att säkerhetsstyrkorna begår nya övergrepp?
Kommer Europeiska unionen mot bakgrund av den allvarliga situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i Tjetjenien att ta initiativ till en resolution om Tjetjenien vid Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheter som kommer att hålla sitt 59:e möte? Fråga nr 14 från Bart Staes (H-0889/02):
Angående: Situationen i Tjetjenien
Vid det senaste toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryssland den 11 november 2002 i Bryssel hänvisade bägge parter till situationen i Tjetjenien. Frågor som utan tvivel diskuterades var bland annat skydd av den civila befolkningen, fritt tillträde till regionen för Förenta nationernas människorättsinspektörer och oberoende observatörer, fångars rätt till besök från Röda korset, förhindrande av misshandel, tortyr, våldtäkt, försvinnanden och utomrättsliga avrättningar (oberoende av vilken sida de utförs), brott mot de mänskliga rättigheterna och eventuella krigsbrott.
Har rådet sedan dess fått några konkreta indikationer om att Ryssland skulle ha vidtagit konstruktiva åtgärder beträffande någon av dessa frågor?
De frågor som ledamöterna tar upp har ställts många gånger under sammanträdena för politisk dialog med Ryssland. Det är följaktligen tydligt att situationen i republiken Tjetjenien inom Ryska federationen i högsta grad fortsätter att oroa EU. Av den senaste lägesrapporten från Europarådets generalsekreterare framgår mycket tydligt att det tyvärr fortfarande finns allvarliga brister i Tjetjenien när det gäller de mänskliga rättigheterna och rättsstaten.
Mot bakgrund av situationen för de mänskliga rättigheterna i Tjetjenien är det ett särskilt beklagligt faktum att vi har låtit mandatet för stödenheten inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) löpa ut. OSSE har utfört ett värdefullt arbete sedan dess mandat började 1995, och EU har uppmanat den ryska regeringen att göra allt den kan för att en stödenhet med brett mandat skall kunna verka i landet även i fortsättningen.
Ganska uppmuntrande är däremot den kontinuerliga närvaron av sakkunniga från Europarådet på kontoret för den särskilda företrädaren för Rysslandspresident med ansvar för skyddet av de mänskliga rättigheterna samt de politiska rättigheterna och friheterna i Tjetjenien. Det visar att det finns ryska myndigheter som arbetar med att lösa de frågor som berörts av EU och andra aktörer.
Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har bedömt att Moskva gjort tillräckliga utfästelser för att man skall kunna tillåta utlämning av personer av tjetjenskt ursprung som uppträder som terrorister mot Ryssland. Bland andra garantier har det klargjorts att de anklagade inte kommer att riskera dödsstraff, att deras hälsa och säkerhet kommer att skyddas och att de kommer att ha ohindrad tillgång till lämplig läkarvård och rättshjälp.
I fråga om situationen för de personer som tar sig från Tjetjenien till Ingusjien har de ryska myndigheterna på nytt försäkrat EU om att de inte kommer att tvingas återvända mot sin vilja. Samtidigt uttrycks fortfarande oro över ödet för de människor som återvänder till Tjetjenien. EU insisterar på att det är nödvändigt att i förväg vidta åtgärder för lämpliga boende- och levnadsförhållanden för dessa personer.
När det gäller att förhindra säkerhetsstyrkornas övergrepp utgör kommentarerna nyligen om frågan av ryska ministrar tecken på att det finns en önskan att sätta stopp för de erkända fallen av övergrepp. Vi hoppas att utbytet för en tid sedan av befälhavaren för de ryska militära insatserna i Tjetjenien har gett militärmakten en tydlig signal om att lagen måste respekteras av alla utan undantag.
Särskilt efter attacken i Groznyj den 27 december 2002 är det nödvändigt att vi förstår den allmänna rädsla och den osäkerhet som råder bland Tjetjeniens befolkning, liksom de ryska myndigheternas oro. Mot bakgrund av det som sagts, och de svåra politiska förhållandena, bör vederbörlig vikt fästas vid de ansträngningar som görs såväl i det ryska parlamentet som inom regeringen för att införa en tillräcklig politisk kontroll av den militära verksamheten i Groznyj.
Slutligen granskar EU för närvarande sin ståndpunkt och sin strategi inför det kommande 59:e mötet för FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Det är inte möjligt att ge några detaljer innan vederbörliga förhandlingar har förts med alla medlemsstater.
Herr talman! Vi är ytterst oroade över att situationen i Tjetjenien ser ut att ha försämrats dramatiskt ännu efter det att den muntliga frågan till rådet framfördes. OSSE:s kontor i Groznyj är stängt, den planerade resan för Europaparlamentets delegation till Tjetjenien inhiberades utan några godtagbara skäl. Redaktör Politkovskajas rapporter har varit alarmerande läsning, omständigheterna kring arméns obestraffade grymheter har förvärrats, tvångstömningen av flyktinglägren i Ingusjien fortsätter. Under dessa förhållanden är det uppenbart att vi inte kan låta Europarådet ensamt ansvara för övervakningen och uppföljningen, utan Europeiska unionen måste även i den kommande sessionen vid FN:s människorättskommission inta en mera målmedveten linje.
Jag instämmer i ledamotens åsikt - för det var inte en uppföljningsfråga - att även rådet verkligen visar samma särskilda lyhördhet för utvecklingen i Tjetjenien. Genom fortlöpande kontakter, samarbete och samråd med Ryssland försöker det påverka situationen i önskvärd riktning, även med hjälp av Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna, och låt oss hoppas att vi med den påverkan vi kan utöva kommer att bidra till att vår bild av Tjetjenien förändras snabbt och till det bättre.
Först och främst skulle jag vilja önska den grekiska ministern lycka till med ordförandeskapet under de kommande sex månaderna. Det kommer att bli en tung uppgift, och jag vill verkligen ge er mina varmaste lyckönskningar. Jag tackar er också, herr minister, för det mycket utförliga svaret. Ni avgav en mycket lång förklaring. Men jag kan inte bli fri känslan av att ni inte har skrivit den själv. Detta är naturligtvis en förklaring som har utarbetats efter samråd mellan de femton, mellan diplomater. Och jag måste få säga detta: det är en förklaring som inte har något att göra med verkligheten på plats. Alla rapporter som når oss - Wuori påpekade detta - omtalar ett mycket allvarligt tillstånd vad gäller de mänskliga rättigheterna. Vi vet alla att problemet i Tjetjenien kan lösas enbart efter politiska överläggningar, efter samtal mellan människor och mellan företrädare. Jag skulle vilja fråga det grekiska ordförandeskapet konkret om det enligt honom är möjligt för rådet att på ett kreativt sätt vidta åtgärder för att möjliggöra en politisk lösning på den tjetjenska frågan genom förhandlingar mellan samtliga berörda parter.
Rådet vidtar de mått och steg som jag har talat om just därför att det anser att situationen för de mänskliga rättigheterna i Tjetjenien uppvisar allvarliga problem som måste angripas, och det uttömmer sina möjligheter att påverka. Vidare, när det gäller överläggningarna med Ryssland och rådets interna diskussioner står dessa frågor ofta på rådets dagordning. Rådet kommer att se i vilken grad och på vilket sätt det kan påverka så att vi verkligen uppnår ett mycket bättre resultat. Det faktum att rådet intresserar sig och ständigt uttalar sig i denna riktning är ett bevis på dess vilja att påverka situationen i landet.
Herr talman! OSSE har som bekant körts på porten. Tysklands förre minister Blüm skickades - trots att han hade visum - tillbaka av de ryska myndigheterna när han var på väg till Tjetjenien. Duman sköt besöket av parlamentets delegation på framtiden. Man vill alltså inte ha någon i regionen. Min fråga till Er lyder: Kan rådet utöva påtryckningar på Ryssland för att vi, dvs. både kommissionen - genom kommissionär Nielson eller någon annan - parlamentet och rådet, så snart som möjligt kan resa med en delegation till Tjetjenien för att på plats informera oss om läget? Ryssland har när som helst möjlighet att informera sig på plats var som helst i Europeiska unionen. Vi bör ha samma rättigheter hos vår ryska partner, nämligen möjligheten att när som helst samla information på plats.
Just denna fråga ansluter till de frågor av samma innebörd som formulerats i mer allmän form av andra ledamöter. Mitt svar är följaktligen att rådet kontinuerligt undersöker, på ett mycket konkret sätt, hur det kan påverka situationen i Tjetjenien. Även vi, som råd, är mycket bekymrade över de problem som finns där, och de politiska målen är desamma som ledamöterna har nämnt.
Herr Yiannitsis! Jag tackar er för er medverkan under frågestunden här i parlamentet och vi träffas åter vid nästa månads frågestund i Strasbourg.
Frågestunden är avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 19.00.)
Genom att godkänna Pirkers betänkande, som Greklands kommunistiska parti (KKE) röstade emot, har Europaparlamentet lagt grundstenen till genomförandet av de rasistiska och främlingsfientliga beslut som syftar till att stoppa migrationsströmmarna vid EU:s gränser.
Vid toppmötet i Sevilla beslutade man att skapa ännu en överstatlig , repressiv mekanism - den europeiska gränspoliskåren - vars omedelbara inrättande dock hindras av medlemsstaternas författningar. Kommissionen har därför beslutat att skapa en gränspolishybrid, som den kallar ?gemensam enhet för övervakningen av de yttre gränserna?.
Man har dessutom beslutat att integrera ännu en text av rent polisiär karaktär med gemenskapens lagstiftning - den ?gemensamma handboken för de yttre gränserna? - efter att först ha reviderat den i mer antidemokratisk riktning.
Slutligen planerar man att använda även satelliter och radar för att bevaka EU:s gränser, genom att utnyttja satellitnavigeringssystemet Galileo, och till listan med övervaknings- och kontrollorgan har man lagt ännu ett, ?SCIFA+?, som kommer att fungera som ett styrande och samordnande organ.
Det är oroande att den resolution som Europaparlamentet har röstat igenom präglas av despoti i ännu högre grad än kommissionens meddelande. I betänkandet finner man att den organiserade brottsligheten likställs med olaglig invandring, som anförs som ett exempel på ett modernt hot, liksom propaganda som ?förändrade hotscenarier? och kritik mot det försenade inrättandet av gränspoliskåren osv.
I ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i Sevilla i juni 2002 uppmanade rådet kommissionen att genomföra en undersökning om ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna och unionen vid förvaltningen av de yttre gränserna. Detta skulle ske före juni 2003 varför resultaten av denna studie fortfarande inte genomförts.
Trots detta väljer Europaparlamentet i resolutionen att föregripa studien och begära att konventet skall studera möjligheterna att finna en rättslig grund för en europeisk gränsskyddskår och rådet att inrätta en sådan styrka.
Vi kan se att behov föreligger om närmare samarbete på detta område, men anser att ett så långtgående förslag statsrättsrättsligt, juridiskt, demokratiskt och finansiellt kräver en kvalificerad utredning som grund innan ärendet över huvud taget kan behandlas. En gränsvaktsstyrka, hur tillfälliga mandat den än skall åläggas, är trots allt en ny institution och en ny juridisk behörighet för EU.
Kommissionens meddelande om hälso- och sjukvårdens och äldreomsorgens framtid fokuserar på tillgänglighet, kvalitet och ekonomisk hållbarhet och ger ett användbart ramverk för utbyte av idéer beträffande de utmaningar som alla medlemsstater står inför på detta område. För flera år sedan tog vi initiativ till det framgångsrika Europeiska året för de äldre som gav ett erkännande åt de äldres bidrag i våra samhällen.
Betänkandet från utskottet för sysselsättning och socialfrågor vidgar väsentligt detta ramverk. Det gläder mig att meddelandet diskuteras så att medlemsstaterna och allmänheten kan lära sig mer om de utmaningar vi står inför. Hälso- och sjukvårdens organisering, finansieringen och planeringen är självfallet angelägenheter som tillhör medlemsstaternas ansvarsområden.
Familjen, den roll som spelas av lokala grupper och frivilliga som kan erbjuda understöd för tillfällig vård av äldre anhöriga måste ingå i denna hälsostrategi.
Jag stödde inte de ändringsförslag som inte erkänner de positiva förändringarna av vården för äldre människor. Jag stöder kommissionens bedömning att EU på det hela taget har en hälsosituation och en hälsovård som är bland de bästa i världen. Jag stödde de ändringsförslag som syftar till att främja samarbete snarare än den öppna samarbetsmetoden.
Jag gratulerar Mantovani till det betänkande han har lagt fram och som behandlar en fråga som bör engagera oss alla, nämligen den framtida hälsovården och äldrevården.
Då det handlar om ett meddelande som i allmänhet har fått enhälligt stöd hos flera olika talare skulle jag vilja betona mitt stöd för kommissionens slutsatser och de avsikter som har föreslagits inom ramen för utvecklingen av en praktisk politik för att uppnå ett aktivt åldrande och deltagande från alla berörda parter i fastställandet av politiken för socialt skydd, integrering och sysselsättning. Medlemsstaterna bör, med tanke på behovet av att ge en lösning för åldrandet som inte bara garanterar den ekonomiska tillväxten utan också en ekonomisk hållbarhet, och i enlighet med den strategi som antogs av Europeiska rådet i Göteborg i juni 2001, ha som mål att uppfylla: ökad sysselsättning, minskning av statsskulden för att kompensera ökningen av pensions- och vårdkostnader samt reformering av pensionssystemet.
Rådet har välkomnat Annan-planen som ett förslag som kan ge en lösning på Cyperns problem. Det räknar med att de två sidorna skall komma överens och samarbetar med Europeiska kommissionen för att se på vilka områden av det europeiska regelverket planen kan orsaka problem.
Övergångsperioder, som är en vanlig företeelse - även när det gäller förhandlingarna med kandidatländerna - som godtas eller sannolikt kommer att godtas även i detta fall, eller också marginella undantag utan särskild betydelse för regelverket som Europeiska kommissionen har förklarat att den kan hantera i syfte att underlätta en lösning av Cypernproblemet - givetvis under förutsättning av de två sidorna, den grekcypriotiska och den turkcypriotiska, kommer överens - kommer att kunna inarbetas i den slutliga lösningen utan att ge upphov till större problem i fråga om lösningens dynamik och resultat.
| sv |
6. Förkommersiell upphandling: Att driva på innovation för att få offentliga tjänster av hög kvalitet i Europa (
| sv |
Återupptagande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 3 maj 2001.
Meddelande från talmannen
Kära kolleger! Som ni vet har ETA:s terrorism slagit till i Spanien, till och med under valkampanjen i Baskien, genom mordet den 6 maj i Saragossa på Manuel Giménez Abad, ordförande i Aragons folkparti, den 11 maj med en bilbomb i Madrid, där sorgligt nog 13 personer sårades. Jag framförde omedelbart å mina egna och å Europaparlamentets vägnar vår djupa sympati och våra uppriktiga kondoleanser till Manuel Giménez Abads familj. Jag har också framfört vårt stöd till de spanska myndigheterna.
Åtminstone en sak framgår tydligt av resultaten från valet som ägde rum i den spanska delen av Baskien: det baskiska folket, som mobiliserat sig för att gå till valurnorna, förkastar våldet. Jag kan nu bara hoppas att alla politiska krafter lyssnar till detta budskap.
Jag ber er att hålla en tyst minut.
(Kammaren höll en tyst minut.)
Arbetsplan
Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista som utarbetats av talmanskonferensen vid sammanträdet torsdagen den 10 maj i enlighet med artikel 110 i arbetsordningen har delats ut.
När det gäller måndag, tisdag och onsdag har jag inte fått någon begäran om ändring.
Beträffande torsdagen:
När det gäller aktuella och brådskande frågor av större vikt har jag fått två önskemål om ändringar:
Om mänskliga rättigheter, en begäran om att den andra underpunkten, med beteckningen "Guatemala", skall ersättas av en ny underpunkt med beteckningen "Situationen för de mänskliga rättigheterna i Kamerun". Denna begäran kommer från Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen.
(Parlamentet biföll begäran.) När det gäller torsdagens ämne "Olagligt utnyttjande av naturresurserna i Demokratiska republiken Kongo", har jag fått en begäran från Gruppen Europeiska enade vänstern/nordisk grön vänster om att ersätta denna punkt med en ny punkt med beteckningen "Översvämningar i Frankrike".
Fru talman! På samma sätt som vi som parlamentsgrupp precis har stött begäran om rubriken Kamerun, utgår vi ifrån att andra parlamentsgrupper nästa månad kommer att hjälpa oss att föra upp Guatemala och Rios Monts ställning samt de mycket allvarliga kränkningarna av mänskliga rättigheter på föredragningslistan. Vi föreslår också att nästa månad ta upp denna del, mycket viktiga betänkanden och situationen i Kongo, eftersom vi, EU, är direkt inblandade, och det tycks som om vi skulle kunna behandla det nästa månad. Och även den mycket allvarliga situationen med översvämningar i Frankrike. Vi stöder alltså denna begäran.
Kära kollega! Jag noterar mycket gärna detta uttalande, men som ni vet är det talmanskonferensen som kommer att granska den situation ni beskriver. När jag tittar på gruppordförandena förefaller det mig som om det föreligger viss enhällighet kring det ni just föreslagit. Jag tror faktiskt att man kan anta att saker och ting kommer att gå i den riktningen.
(Parlamentet godkände förslaget.)
När det gäller onsdagen den 30 och torsdagen den 31 maj 2001 har ingen begäran om ändring lämnats.
Arbetsplanen är därmed fastställd.
Inlägg som rör procedurfrågor
Fru talman! Jag har en ordningsfråga om dödsstraffet i Förenta staterna. Jag skulle vilja be er att skriva till Förenta staternas president, Bush, och be att dödsstraffet mot Tim McVeigh, den högerextremistiske terrorbombaren i Oklahoma, förvandlas till livstids fängelse, om ni inte redan har gjort det.
Detta på grund av vårt långvariga motstånd mot dödsstraffet i Förenta staterna, som i just det här fallet förstärks av den ökande bevisningen för att bombdådet inte utfördes av en galen ensambombare utan att det var en del av en sammansvärjning av den högerextremistiska Aryan Republic Army (ariska republikanska armén). Att avrätta honom i det här skedet skulle vara att motverka sökandet efter sanning och rättvisa, och det skulle tjäna de intressen och den ideologi som återfinns hos just de personer som är inblandade i brottet.
(Applåder)
Tack, herr Ford.
Som ni säkert vet har vi beslutat att vara medorganisatörer till en mycket viktig kongress, som kommer att hållas i juni, om att avskaffa dödsstraffet i hela världen. Vi har fattat detta beslut inom presidiet och inom ramen för talmanskonferensen för att gå helt i riktning mot det ni föreslår. Det högtidliga sammanträdet kommer till och med, helt undantagsvis, att äga rum i Europaparlamentets kammare, för att visa på vårt engagemang.
Fru talman! Ni nämnde valet i den autonoma regionen Baskien. Spaniens Reconquista av den autonoma regionen Baskien har inte lyckats. Vi, Euskal Herritarrok, har betalat för det.
Gårdagens val har varit en hård tävling i vem som är bäst på att bekämpa vårt politiska alternativ. Det är därför inte förvånande om vi framstår som förlorare. Det verkliga misslyckandet står emellertid de spanska nationalisterna, Partido Popular och Aznars regering för. De har inte uppnått målet att driva ut de baskiska nationalisterna ur den autonoma regeringen.
Valresultatet ger oss ett tydligt budskap. En stor majoritet av det baskiska folket uppmanar de politiska partierna att återgå till 1998 års Lizarra-avtal för att komma vidare från den nuvarande situationen. Europeiska unionen kan inte längre betrakta denna fråga som en inre angelägenhet för kungariket Spanien.
Fru talman! Varje gång ett mord sker i Baskien eller i Spanien tvingas vi under den högtidliga ritualen i denna kammare då dessa brottsliga handlingar fördöms och vi håller en tyst minut, lyssna på hur en europeisk ledamot som är expert på begravningstal utnyttjar tillfället och propagerar för ett program som vi skulle respektera om det inte följdes av den tragiska kontrasten i form av brott och död.
Det är ett olämpligt och i synnerhet meningslöst agerande som inte kommer att övertyga någon i denna kammare. Jag ber att ni ägnar er energi och er retoriska förmåga, om ni nu har en sådan, åt att övertyga era vänner om att de skall sluta döda. Tack så mycket, fru talman.
(Applåder)
Tack, herr Obiols. Som ni förstår, sårar denna kollegas ord mig också mycket och jag föredrar att inte ta upp dem, för att undvika att gå in i denna verkligt oanständiga polemik.
Fru talman! Jag vill gratulera Berlusconi till hans lysande seger i det italienska valet. Jag hoppas att Michel, Belgiens nuvarande utrikesminister, och hans likasinnade, den europeiska pressen på vänsterkanten, nu kommer att hålla tyst och respektera det italienska folkets demokratiska val utan fler krav på sanktioner av Österriketyp eller inblandning från EU:s sida.
Jag skulle vilja påminna den nya italienska regeringen om det löfte som gavs av Amatos tidigare regering och som stöddes av alla Europaparlamentsledamöter från regeringskoalitionen här i kammaren, att ända den skamliga ständiga exilen för kungahuset Savoy och låta dem återvända till sitt ursprungsland, genom att ändra den italienska konstitutionen som snart som möjligt.
Fru talman! Jag skulle vilja ta upp en konkret fråga med stöd av artikel 44.5 i arbetsordningen, som handlar om de prioriterade skriftliga frågorna, vilka kommissionen måste besvara inom tre veckor.
Redan den 15 februari 2001 framställde jag en prioriterad fråga till kommissionen om arbetet med fastighetsregistret i Grekland. Det är den enda fråga där det råder meningsskiljaktigheter mellan kommissionen och den grekiska regeringen.
Kommissionen borde ha gett mig ett svar senast omkring den 10 mars. Jag har inte fått något svar. Parlamentets tjänstemän har framfört fyra påminnelser: den 19 mars, den 2 april, den 18 april och den 2 maj. Kommissionen har fortfarande inte gett något svar.
Mot denna bakgrund, både med tanke på speciellt denna fråga och i allmänhet, skulle jag vilja att ni framhåller att det är nödvändigt att kommissionen respekterar tidsfristerna för de frågor vi ställer.
Tack, herr Alavanos. Eftersom jag antar att kommissionen inte har något svar att ge er direkt - man meddelar mig att det tyvärr är fallet - kommer vi att insistera på detta återigen. Ni kan räkna med mig.
Fru talman! Nu när valen i Italien har ägt rum och ingen längre kan anklaga oss för valtaktik vill jag fråga om ni har fått ytterligare en skriftlig begäran från den spanska högsta domstolen beträffande upphävandet av Berlusconis immunitet och om ni utan dröjsmål kommer att behandla denna, med tanke på att denna handling har bekräftats av åtta domar, däribland en av författningsdomstolen som, det vet ni, är det högsta rättsliga organet, högre än statsrådet. Högsta domstolen har emellertid rätt att vända sig direkt till denna kammare med krav om behandling av en skriftlig begäran.
Jag skulle vilja veta om ni har mottagit den enligt min beskrivning och hur ni kommer att gå tillväga.
Fru Sauquillo! Jag är mycket tacksam att ni tagit upp denna fråga och därmed givit mig tillfälle att lämna grundläggande information till våra kolleger. Jag måste säga att jag verkligen ville det, men jag hade inte kunnat ta initiativet till det själv.
En punkt är avgörande. Spaniens utrikesminister skrev till mig för några dagar sedan för att överlämna yttrandet från regeringsrätten. Som ni minns, kära kolleger, väntade vi på det. Den spanska regeringen hade vänt sig till regeringsrätten som yttrat sig. Detta yttrande, det måste jag säga, bekräftar den juridiska försiktighet som jag trodde mig ha vidtagit: med andra ord anser regeringsrätten att begäran om hävande av immuniteten borde överlämnas till oss av det spanska justitieministeriet och inte direkt av högsta domstolen. Så är det. Det ankommer naturligtvis inte på mig att kommentera ståndpunkten från medlemsstaternas domstolar. Jag tror att det skulle föra oss mycket långt. Det är självklart, fru Sauquillo, att när det gäller mig väntar jag på att kanske få denna begäran en dag, den rätta vägen, i enlighet med vår arbetsordning; om den behöriga myndighet som enligt den spanska regeringsrätten verkligen är justitieministeriet, om justitieministeriet överlämnar en begäran om att häva den parlamentariska immuniteten för en av dessa kolleger, liksom för andra, skall jag naturligtvis överlämna dessa direkt till utskottet för rättsliga frågor, efter att ha meddelat kammaren det.
Jag tror att det hela är tydligt nu. Det har det för övrigt alltid varit, för ett stort antal bland oss. Dessa frågor har varit föremål för viss polemik, som jag personligen beklagar. Men ni skall veta att jag för min del känner absolut ingen motvilja mot någon av er.
Fru talman! Om jag har förstått er rätt har den spanska författningsdomstolen bekräftat er uppfattning och beslutat att en anmodan om upphävande av immuniteten kommer att skickas till er via den spanska regeringen även från den spanska högsta domstolen. Det uppstod en kontrovers om huruvida detta är nödvändigt och då förespråkade ni det.
Låt mig i denna situation få ställa en tilläggsfråga till kollegan Sauquillos fråga: Vet ni om handlingarna redan är på väg hit? Har ni fått besked om att handlingarna kommer att översändas till er på nytt? Ja eller nej?
För det andra: Har jag för övrigt uppfattat er rätt, att ni så snart handlingarna har inkommit har för avsikt att ålägga utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden ärendet? Kommer det att ske omedelbart eller kommer ni först att göra ett tillkännagivande i kammaren? Enligt era egna uttalanden borde ni, när ni erhållit handlingarna, först meddela kammaren och först därefter ålägga utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden ärendet. Det skulle innebära att vi först efter nästa sammanträde i kammaren kan räkna med ett åläggande för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. Därför undrar jag nu helt konkret: Kommer ni så snart handlingarna har inkommit att oberoende av kammaren överlämna ärendet till utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, det vill säga handlingarna beträffande den presumtivt misstänkte Berlusconi och den presumtivt misstänkte Dell' Utri? Det rör sig ju här om två olika fall.
Tack, herr Schulz. Till att börja med tackar jag er för att ni velat notera beslutet från författningsdomstolen och konstaterar att detta beslut, detta yttrande från den spanska författningsdomstolen, bekräftade den juridiska försiktighet vi vidtagit. När jag sade att jag inte kände någon motvilja talade jag om några kolleger; jag tänkte lite på er eftersom ni faktiskt fällt mycket hårda ord, men allt detta är glömt.
Jag skall nu svara mycket uppriktigt, mycket tydligt på era frågor, och till att börja med den första: har jag fått en ny begäran som gått via den officiella vägen med den spanska regeringen? Svaret är nej. För närvarande har jag inte mottagit någonting. För det andra, när jag får denna begäran, kommer jag helt enkelt att tillämpa artikel 6 i arbetsordningen där det står: Varje begäran från en i en medlemsstat behörig myndighet - det är alltså tydligt att myndigheten verkligen är behörig - om upphävande av en ledamots immunitet skall tillkännages i kammaren - så står det i arbetsordningen -, och hänvisas till behörigt utskott.
Jag kan därför säga er att utskottet för konstitutionella frågor håller på att titta på om allt detta inte borde putsas och ändras. Man kan tro att det kanske inte är rätt förfarande men för närvarande, herr Schultz, måste ni förstå att jag tillämpar arbetsordningen så som den röstats fram i vår kammare. Jag tror att jag uttryckt mig mycket tydligt.
(Applåder)
Fru talman! Jag skulle bara vilja fråga er om det skulle vara möjligt för er att snabbt meddela oss de skrivelser ni fått och som ni hänvisat till, så att vi kan få se den exakta lydelsen.
Talar ni om dem från justitie- och utrikesministeriet? Naturligtvis, jag trodde att ni redan fått dem. Då skall vi självfallet göra det nu.
Fru talman! Vid sin förra session i Strasbourg den 5 april antog parlamentet en resolution med begäran om frigivning Tziakourmas, som blivit kidnappad på Cypern. Jag har nu nöjet att meddela parlamentet att kidnapparna har frigett Tziakourmas. Jag är säker på att parlamentets kraftfulla och nästan enhälliga beslut har bidragit till denna frigivning.
Jag skulle vilja tacka alla kolleger som bidragit till att denna resolution antogs. Jag skulle också önska att denna frigivning vore början på ett nytt beteende från dem som kidnappade honom och att de skulle tillåta turkcyprioterna att komma i kontakt med sina grekiska landsmän, för i så fall skulle situationen på Cypern snabbt kunna normaliseras.
Tack, herr Katiforis.
Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0162/2001) av Maaten för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror (C5-0086/2001 - 1999/0244(COD)).
. -(NL) Fru talman! Det är nu tredje gången som vi diskuterar detta ämne, och rådet och parlamentet har tillbringat en spännande natt i syfte att runda av diskussionen. Det bör inte förvåna någon att diskussionen i förlikningskommittén den kvällen dominerades av domstolens uttalande om riktlinjerna för tobaksreklam. Detta har flera juridiska aspekter, och frågan är nu om vi är säkra på alla de juridiska aspekter som diskuterats. Nej, givetvis inte. Det handlade ju om en annan fråga med andra bestämmelser vid domstolens uttalande, men vi kan med säkerhet säga att vi har handlat i överensstämmelse med den anda i vilken domstolens uttalande skedde, och det var vad som kunde förväntas av oss. Exportbestämmelserna har bringats i överensstämmelse, så att samma kriterier för tjära, nikotin och kolmonoxid kommer att gälla för export från och med år 2007 som för produkter som säljs inom Europeiska unionen. I den bemärkelsen är frågan nu i linje med domstolens uttalande. Jag är också glad över att denna fråga nu även har tagits upp av Världshälsoorganisationen. Vi har nått överensstämmelse i fråga om offentliggörande av ingredienser och en gemenskapsförteckning över ingredienser. Detta är en ytterst viktig och banbrytande bestämmelse. Ytterst är den inre marknaden mest betjänt av en gemenskapsreglering när det gäller ingredienser och tester samt folkhälsa. Det är också viktigt med hänsyn till en eventuell framtida bedömning av mindre hälsofarliga tobaksprodukter. När det gäller bestämmelserna för till exempel snus, så är det ingen hemlighet att jag personligen hörde till den minoritet som tyckte att produkten skulle ha kunnat säljas i Europeiska unionen. I kommissionens rapport kommer vi dock tillbaka till detta vid inledningen av nästa parlamentsperiod, och troligtvis likaså till andra, mindre hälsofarliga tobaksprodukter som tas fram. Detta område kommer med säkerhet att bli en politisk utmaning för oss alla. Vi har nått överensstämmelse i fråga om varningstexter. Enligt vår mening kan det inte bli tal om något förbud av tobaksprodukter, och beslutet att röka eller inte är ett individuellt, moget beslut så länge som andra inte kommer till skada, men det bör ske på grundval av tillräcklig information. Följderna av rökning är så pass allvarliga att konsumenterna bör varnas rejält, och vi går nu alltmer, även om det i mitt tycke är otillräckligt, i samma riktning som den kanadensiska lagstiftningen, vilken är mer intelligent än vad vi i Europeiska unionen hittills har kunnat få till stånd. Jag är mycket nöjd med att medlemsstaterna håller med om möjligheten att även använda bilder om de så önskar, och jag uppmanar kommissionen, vid antagandet av de kommande bestämmelserna före utgången av 2002, att noga titta på vad som har tagits fram i utlandet, till exempel Kanada.
Låt oss övergå till vilseledande benämningar: stora cigarettillverkare, såsom Philip Morris, instämmer i vad parlamentet och rådet vill uppnå på denna punkt. Det är självklart att en vilseledande benämning, vare sig det är ett varumärke eller ej, inte får föras ut på marknaden. Det är dock en juridiskt svår fråga, kanske i synnerhet om det rör sig om ett ord som "mild". I förlikningskommittén valde vi slutligen den formulering som rådet hade föreslagit, vilken är baserad på riktlinjerna för kosmetika, och jag anser att vi på så sätt har valt en förståndig väg som även är juridiskt säker.
Jag vill gärna ta tillfället i akt och visa rådet min uppskattning. Även om det portugisiska ordförandeskapet arbetade med detta i inledningsskedet, och det svenska ordförandeskapet i slutskedet, går min uppskattning till det franska ordförandeskapet, som spelade en avgörande roll i denna fråga, samt till kommissionären. Jag kan kanske för en gångs skull frångå protokollet och även nämna John Ryan, som sedan flera år aktivt spelar en mycket viktig roll på detta område inom kommissionen. Jag vill även tacka parlamentsutskottet för dess tålamod under denna märkliga förlikningsnatt, samt Sabine Magnano och Klaus Beyer för det administrativa stödet. Men jag vill framför allt nämna Renzo Imbeni, vår utskottsordförande den kvällen, som drog våra viktigaste punkter inför helvetets portar, eller i alla fall inför rådets portar. Jag anser dessutom att deltagandet från de icke-statliga organisationerna och industrin var positivt. De bidrog stort med sina insatser. Det var en extraordinär förlikning. Som avslutning har jag tre kommentarer.
För det första har parlamentet, kommissionen och rådet givit en gemensam presskonferens, och det var en nyhet och en positiv erfarenhet. Jag vill framhålla den snabba beslutsprocessen. Vi har på knappt ett år fått igenom denna kontroversiella och komplicerade lagstiftning på ett noggrant sätt. Var finns nu de långsamma kvarnarna i Bryssel och Strasbourg som det alltid talas om?
Slutresultatet är, i mitt tycke, bättre än såväl rådets gemensamma ståndpunkt som parlamentets sluttext. Detta visar att medbeslutandeförfarandet med en jämbördig inblandning av parlamentet, trots att det är omständligt, ändå är det bästa sättet att komma fram till beslut i unionen.
Fru talman! Det är, som föredraganden redan har sagt, inte första gången som tobak står på dagordningen. Vi har ofta diskuterat detta ämne. Det är ett besvärligt ämne, eftersom det finns olika motstridiga intressen, framför allt när det gäller hälsa och själva industrin, vilken till stor del utgörs av små och medelstora företag, alltså själva kärnan i vår ekonomi. Hänsyn bör även tas till sysselsättningen.
Det är bra att kommissionen har kommit med nya riktlinjer, och att den har tagit initiativet till att på hälsovårdsområdet göra allt för att motverka de negativa följderna av rökning, till exempel genom en sänkning av halterna, förbud mot skadliga ämnen, varningstexter och bättre märkning, genom att påvisa farorna med passiv rökning och genom produktinformation. När det gäller harmonisering av den inre marknaden är det kommissionens avsikt att göra så mycket som möjligt för att motverka olika utgångslägen och eliminera handelshinder genom att exempelvis tillkännage halterna, och ytterligare harmonisera riktlinjerna för varningstexter och produktinformation. Jag hoppas att vi kan uppnå ett ömsesidigt erkännande av testmetoder.
Export till tredje land är en känslig punkt. Personligen stöder jag ståndpunkten att vi inte skall exportera sådant som vi anser vara otillåtligt skadligt för EU-invånare, även om landet i fråga inte har lagstiftning på det området. Jag beklagar om detta är ofördelaktigt för sysselsättningen i vissa länder. Jag vill emellertid tillägga att fler arbetstillfällen, enligt min åsikt, har gått förlorade genom omorganiseringar och nedläggning av företag genomförda av industrin, än på grund av politiska bestämmelser. Därför är jag för stunden ganska optimistisk i fråga om det. Jag anser dessutom att vi har nått en rimlig kompromiss vad gäller övergångsperioderna.
När det gäller den rättsliga grunden hänvisar jag till att dessa riktlinjer bygger vidare på tre bestående riktlinjer. Jag utgår således ifrån att vi har en riktig rättslig grund, då vi också har rådfrågat parlamentets, kommissionens och rådets rättstjänster.
Som avslutning har jag två mer allmänna kommentarer. Den första gäller ungdomar och rökning. Jag skulle varmt välkomna större ansträngningar från medlemsstaterna för att avråda ungdomar från att börja röka, till exempel genom en prispolitik, eller genom att göra försäljningsställen oattraktiva och svårtillgängliga för ungdomar, eller genom att förbjuda gratis utdelning av cigaretter på terrasser eller i närheten av skolor. För närvarande är detta inte fallet överallt.
Min andra kommentar handlar om subventioner till tobak. Vi har å ena sidan dessa riktlinjer där vi vill avråda från rökning och där vi påvisar hälsofaran, samtidigt som Europa ger stora bidrag till tobaksodling. Jag förespråkar att dessa på lång sikt bör fasas ut.
Slutligen vill jag ge föredraganden en komplimang för resultatet och tacka honom för samarbetet.
Fru talman! Vi har nu nått fram till den sista akten för detta viktiga direktiv. Den överenskommelse som man har kommit fram till i förlikningskommittén innebär ett godkännande av föredragandens utmärkta arbete och av den samarbetsanda som har växt fram inom vår församling kring detta ämne som är så viktigt för de europeiska medborgarna. Den text som vi står i begrepp att rösta om utgör ett viktigt steg framåt jämfört med den text som kommissionen föreslog, men än mer i jämförelse med den tidigare situationen.
För en gångs skull har man i reglerna för harmonisering av den inre marknaden fäst större avseende vid de europeiska medborgarnas hälsa än vid storproducenternas intressen. Denna text är kort sagt ett viktigt exempel på hur den europeiska unionen ämnar bemöta medborgarnas hela tiden alltmer påträngande krav på att deras hälsa skall värnas. Låt oss verkligen hoppas att detta exempel snart följs inom andra områden, så som livsmedelssäkerheten.
Utan att på nytt gå in på överenskommelsens innehåll vill jag gärna betona två avgörande punkter. Den första är att tvånget att tillämpa gränsvärden för tjära, nikotin och kolmonoxid utvidgas till att gälla även för cigaretter som går på export till tredje land. Denna åtgärd har stått i centrum för diskussionen, först i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och sedan i plenarsammanträde. Det fanns de som försvarade exportföretagens intressen genom att hävda att unionen med denna åtgärd inte alls skulle bidra till en förbättring av världens hälsa, och det fanns de som föredrog att hävda principen att det som är skadligt för gemenskapens medborgare även är skadligt för medborgare i tredje land, men ändå hävdade att det är nödvändigt med en tillräckligt lång övergångsperiod för att ge de som är verksamma inom sektorn möjlighet till omställning. Vi har trott på denna andra möjlighet och den text som förlikningskommittén har godkänt har gett oss rätt.
Den andra avgörande punkten rör den slutgiltiga regleringen av tillsatsämnen för tobaksprodukter. Förutom för att ge smak och doft åt en viss produkt används sådana ämnen faktiskt även för att öka rökarnas beroende. Med vårt direktiv måste producenter och importörer av tobaksprodukter inte bara meddela den saluförda produktens exakta sammansättning, utan även rättfärdiga förekomsten av varje enskild ingrediens. Dessutom skall kommissionen före utgången av 2004 lägga fram ett förslag som syftar till att definiera en positiv lista på godkända ingredienser. Detta är inte åtgärder av mindre betydelse. Tillsammans med förbudet mot produktbeskrivningar och ökningen av den yta som är reserverad för medicinska varningar kan dessa åtgärder verkligen ge ett viktigt bidrag till kampen mot tobaksberoendet.
Fru talman! I detta parlament har vi som sedvänja att utförligt gratulera föredraganden, och jag tänker ofta att detta är något av slöseri med tiden när man förfogar över så få sekunder. Det säger ju sig självt att föredragandena gör ett bra arbete. Men jag vill göra ett undantag för Jules Maaten. Med detta betänkande bevisar han nämligen att när man som föredragande spelar en aktiv roll, och tar överläggningarna med rådet och kommissionen på allvar, och strävar efter att få stöd från dem som deltar i överläggningarna, så kan man lyckas. Detta beror naturligtvis även på kommissionen och rådet. Därför är det angenämt att vi, i slutet av det svenska ordförandeskapet, kan lägga fram detta exempel. Egentligen skulle detta betänkande kunna visas upp i skolorna som ett exempel på hur en europeisk riktlinje kan komma till stånd efter överläggningar mellan kommissionen, rådet och parlamentet. Jag skulle önska att detta oftare var fallet.
Jag håller sedan en tid tillbaka på med politik, och när jag för första gången medverkade till lagstiftning om begränsning av cigarettreklam och införande av varningstexter på cigarettpaket, ansåg många kolleger att detta var totalt orimligt. Sedan dess är striden mot tobaksmissbruk och regelbunden användning av tobak vedertagen överallt. Men det finns ändå skillnader. Jag minns första gången jag åkte till Sverige för ett sammanträde - jag var då själv rökare -, och rökarna fick hålla till i ett separat rum där det verkligen stank. Där fick man röka, men det smakade inte alls gott. I själva sammanträdesrummet var rökning inte tillåten. Där fanns nämligen en skylt med "Rökning förbjuden", och det hade jag aldrig sett eftersom jag kom ifrån en kultur där sammanträden och rökning hörde ihop. Jag konstaterar nu att det sociala trycket på rökare har ökat i de flesta länder, och att stora framsteg har gjorts tack vare kampanjer, trots den misstro till dessa som rådde i åratal. Antalet rökfria tågkupéer måste utökas överallt. Vi måste i allt högre grad kunna vistas och sammanträda i rökfria lokaler. Det sociala trycket måste dock öka för att avhålla framför allt ungdomar och även kvinnor från att börja röka. Det är smärtsamt att konstatera att så många människor börjar röka trots kampanjerna. Jag har egna erfarenheter av att sluta med rökning, och det är betydligt svårare än att börja röka. Med detta sagt hoppas jag att de strikta bestämmelserna som går emot lobbyisternas anda och intressen, kommer att följas upp, och jag anser att Maatens föreslagna åtgärder för att stoppa bidragen till tobaksodling kanske kan vara en bra sporre.
Herr talman! Som vi alla vet orsakar tobaksrökningen mycket allvarliga negativa effekter på folkhälsan. Det är viktigt att notera att dessa negativa effekter inte bara drabbar rökarna själva utan även dem som vistas i rökiga miljöer, allergiker samt många andra. Rökning leder också till kraftigt ökade sjukvårdskostnader i många länder. I egenskap av politiker har vi till uppgift att varna för riskerna med rökning, att minska skadligheten i tobaksprodukterna och att försöka komma åt felaktig marknadsföring.
Jag anser att den förlikning som vi uppnått med ministerrådet är ett uppenbart steg i rätt riktning på det här området. I GUE/NGL-gruppen är vi t.ex. speciellt nöjda med kraven på en lägre tjärhalt, gränsvärdena för nikotin och kolmonoxid, tydligare varningstexter och krav på redovisning av tillsatser från företagens sida. Vi ser resultaten på dessa områden som stora framsteg.
På två områden hade vi önskat att åtgärder skulle vidtas snabbare, men vi anser att man åtminstone är på rätt väg. Det gäller förbudet mot vilseledande märkesnamn, där inget årtal för genomförandet fastställs, vilket vi gärna hade sett. Det får bli en framtida uppgift. Det finns åtminstone ett åtagande i den riktningen framöver. Vi hade också velat att man hade gått snabbare fram vad gäller exportförbud för tobaksprodukter som inte godkänns enligt EU:s regler. Det är litet besvärande att det går bra att exportera sådant som vi anser vara hälsofarligt i våra egna länder. Vi hade helst sett ett samtidigt förbud i EU och ett exportförbud vad gäller dessa produkter, men ett förbud har åtminstone fastställts till år 2007.
Tidigare under denna förlikning har det svenska snuset diskuterats, och vi menar att man kommit fram till en bra lösning även på det området. Den innebär att undantaget för Sverige, att behålla det traditionella snuset, bibehålls utan att man öppnar marknaden i andra EU-länder. Vi anser att andra EU-länder har rätt att tacka nej till denna produkt i fall de vill avstå ifrån den, vilket säkert flera av dem vill.
I sin helhet är vi mycket nöjda med resultatet av förlikningen, och anser att föredraganden gjort ett gott arbete. Om man vill vara litet kritisk kan man säga att EU har problem med trovärdigheten när det gäller tobakspolitiken i sin helhet. Fortfarande spenderas kanske en miljard euro per år på subventioner till tobaksodling. Skall vi bli mer trovärdiga i arbetet mot tobaksrökningens skadeverkningar är det kanske dags att börja avveckla dessa subventioner.
Herr talman! Det gläder mig att jag får tillfälle att tala i denna mycket viktiga fråga. Jag gratulerar föredraganden till hans sätt att handskas med detta betänkande genom tre behandlingar och genom utdragna förhandlingar med rådet i förlikningsprocessen. Den slutliga texten, som vi kommer att rösta om i morgon, skall välkomnas som frukten av framgångsrika förhandlingar. Kammaren har från början gjort klart att vi förväntar oss att stränga regler skall tillämpas på hela området för tillverkning, förpackning och marknadsföring av cigaretter och andra tobaksprodukter.
Det bör noteras att 80 procent av förstagångsrökarna i EU är under 18 år. Statistiken visar mycket tydligt att rökning dödar en halv miljon människor årligen i EU. Cigarettrökning är orsaken till dödliga sjukdomar hos en fjärdedel av alla rökare. Rökning orsakar 85 procent av alla lungcancerfall, och hälften av alla dödsfall i förtid bland livslånga rökare orsakas av tobaksbruk.
De nya bestämmelser som föreslås kommer att utgöra ett viktigt steg framåt. Medlemsstaterna har varit tillmötesgående mot de farhågor som uttryckts av parlamentet och har godtagit de viktigaste aspekterna av våra rekommendationer. I Irland dödar rökning sex gånger så många människor per år som trafikolyckor, arbetsolyckor, mord, narkotika, självmord och aids sammantaget. Sjutusen dödsfall inträffar i Irland varje år till följd av tobaksrelaterade sjukdomar, och en tredjedel av dessa inträffar före 65 års ålder. Tjugofem procent av alla hjärtrelaterade sjukdomar orsakas av rökning. Slutligen, detta är häpnadsväckande siffror, som jag är säker på att detta parlament kommer att fortsätta att arbeta för att få ned.
Herr talman! Under tiden som jag håller mitt anförande, dör uppskattningsvis fyra människor i Europeiska unionen till följd av rökning. Rökare lever kortare och har sämre hälsa. Rökning är således ett allvarligt hot mot folkhälsan. Detta är skäl nog att motarbeta rökning. Men många människor röker redan. I Nordeuropa visar det sig framför allt vara människor med lägre utbildning och lägre inkomster. Genom det beroende som skapas är det mycket svårt att sluta röka. Tyvärr är det fortfarande många unga människor som börjar röka. Tobakstillverkare för en uttrycklig politik i den riktningen genom att ge rökning och cigaretter en sportig och tuff framtoning i reklamen. När tobaksindustrin väl har lyckats övertala en ung människa, är den i regel garanterad ännu en trogen kund. Denna kundbindning förstärks ytterligare genom en ökad beroendeeffekt från tillsatser i cigaretterna som gör att nikotinet kan tas upp bättre i kroppen. Dessutom använder sig tobaksindustrin av vilseledande benämningar, såsom "mild" och "lätt" (light), för att ge intryck av att detta är tobaksprodukter som är mindre skadliga.
Den föreliggande riktlinjen behandlar ovannämnda problem på ett adekvat sätt. Även jag vill tacka Maaten för hans stora insatser och det uppnådda resultatet. Även det svenska ordförandeskapet har sörjt för att denna akt behandlades snabbt, och jag visar min uppskattning för detta.
När parlamentet i december förra året, vid andra behandlingen, hade antagit 32 ändringsförslag såg situationen emellertid väldigt annorlunda ut. Från rådet hördes besvikelse. Uppenbarligen hade de inte förväntat sig att parlamentet ville ändra så mycket i den gemensamma ståndpunkten. Den nederländska hälsovårdsministern menade till och med att Europaparlamentet försvagade riktlinjen. Jag anser emellertid att de flesta ändringsförslagen innebar en förbättring av den gemensamma ståndpunkten.
Tyvärr kritiserade denna minister Europaparlamentets så kallade "betänkliga" roll på grund av att Europaparlamentet enligt uppgift dansade för mycket efter cigarettindustrins pipa. Det är mycket riktigt så att cigarettindustrins lobby har arbetat stenhårt, men, som tur är, uppenbarligen med liten framgång. Europaparlamentet ville till och med göra varningstexterna på cigarettpaket strängare genom att ersätta de allmänna varningarna "Rökning dödar" och "Rökning kan döda" med mer konfronterande texter som: "Rökning dödar en halv miljon människor i Europeiska unionen varje år", "Rökning orsakar cancer och hjärtsjukdomar" och "Passiv rökning skadar människor i din närhet och särskilt barn". I själva verket är detta mer sanningsenligt, eftersom ingen dör direkt av att tända en cigarett. Men tyvärr ändrades inte formuleringarna av rådet.
Svarta lungor och ruttna tänder är också hälsofarliga följder av rökning. Att konfrontera rökare med illustrationer på cigarettpaketen av vilka konsekvenserna är för dem själva och deras omgivning, har jag därför inga invändningar emot. Det är ju meningen att dessa konfrontationer skall ha en förebyggande verkan. Jag är därför nöjd med att rådet har tagit över denna idé från parlamentet. Ett förbud mot de vilseledande benämningarna, såsom "mild" och "lätt" (light), har likaså mitt stöd.
Ytterligare en positiv punkt är att man i ingressen uppmärksammar på tillsatser som förstärker beroendet. Ett tydligt förbud mot ammoniaktillsatser och tillsatser som innehåller ammoniakföreningar hade emellertid varit bättre.
Herr talman! Som avslutning känner jag mig åter tvingad att understryka att den europeiska tobakspolitiken är inkonsekvent. Å ena sidan avråds från tobaksanvändning, å andra sidan läggs årligen mer än 1 miljard euro på subventioner till tobak. Jag fruktar att många cigaretter kommer att rullas innan dessa subventioner, som nu enbart går upp i rök, har fasats ut till en nollnivå.
Herr talman! Jag vill gärna säga att jag anser att det är en mycket viktig fråga som vi behandlar i dag, och som vi skall besluta om i morgon. Jag tror man kan säga att det inte finns någon större mördare på grund av livsstil än just cigaretterna. Det var bra att industrin inte kunde få parlamentet och övriga att darra på handen i fråga om den rättsliga grunden. Nu får vi faktiskt ned nikotinhalten och tjärhalten i cigaretterna, och vi får också ett par regler för de tillsatsämnen som näringslivet hittills har använt. Det är ämnen som har bidragit till att göra cigaretterna ännu mer vanebildande än de skulle vara utan dessa ämnen. Det är ju faktiskt ganska otroligt att man hittills har godtagit denna produktionsmetod. Det är bra att vi får något gjort åt det.
Jag vill också gärna peka på de nya märkningsbestämmelserna, de nya bestämmelserna för varning på förpackningarna. Med de bestämmelser vi nu får, menar jag att det blir svårt för konsumenter av cigaretter - och för nya potentiella konsumenter av cigaretter - att inte uppmärksamma att cigaretter faktiskt är mycket hälsovådliga. Det är också bra att vi får ett par bestämmelser om de särskilda positiva beteckningar man har kunnat använda för cigaretter, som "mild" och "light". Det skulle ha gjorts förr, men det är bra att det nu kommer bestämmelser. Jag anser att denna typ av beteckningar är mycket vilseledande och ger ett felaktigt intryck. De skapar en falsk trygghet hos konsumenterna.
Och slutligen vill jag gärna nämna exporten. Vi har haft en diskussion om vad jag vill kalla för exporthyckleri i denna fråga. Det kan ju inte vara riktigt att vi i EU skall sälja cigaretter utanför vårt område som vi anser vara så hälsovådliga att de inte bör användas av våra egna medborgare. Det skall komma en övergångsbestämmelse för exporten. Den anser jag inte vara nödvändig, men det är ju en politisk kompromiss. Vi kan i varje fall glädja oss över att det blir ett tidsbegränsat hyckleri på maximalt tre år. Jag anser allt som allt att det är en bra dag för EU:s folkhälsopolitik, som vi kan vara mycket nöjda med.
Herr talman! Det har tagit nästan ett och ett halvt år att slutföra detta tobaksdirektiv, och jag vill tacka föredraganden för hans hårda arbete.
Denna lagstiftning kommer att få en dramatisk inverkan. Den kommer att förändra sättet att sälja cigaretter i Skottland, Förenade kungariket och hela Europeiska unionen. Direktivet kommer att innebära att halten av de mest beroendeframkallande och farliga ämnena i cigaretter sänks; det kommer att innebära att vilseledande beskrivningar som "ultra", "light" och "mild" förbjuds, och det kommer att innebära att gigantiska hälsovarningar införs.
Tack vara det arbete som utförts av Europaparlamentsledamöter har vi även fått en garanti för att kommissionen kommer att utarbeta nya regler för användningen av hälsovarningar med bilder på cigarettpaket före december år 2002. Efter årtionden av knep och felaktig information från tobaksindustrin kommer budskapet om rökningens verkliga pris slutligen att börja träffa rätt.
Som vi alla vet är rökning den största orsaken till ohälsa och sjukdomar som kan förebyggas runtom i Europeiska unionen. Över en halv miljon människor i EU dör varje år i onödan av rökning. I själva verket har en person som får diagnosen lungcancer i genomsnitt mellan tre och tio månader kvar att leva.
I slutet av denna månad infaller den rökfria dagen i världen. Det finns inget bättre sätt att fira detta på än genom att se till att detta nya direktiv träder i kraft nästa år. Jag skulle här vilja uppmana kollegerna att underteckna den skriftliga förklaringen om en rökfri dag i EU.
Kampen mot tobaksjättarna fortsätter emellertid. Jag ser fram emot de nya förslag om ett förbud mot tobaksreklam som kommissionen kommer att lägga fram inom kort. Ett liv som går förlorat på grund av tobak är ett liv för mycket.
. (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Det är med stor glädje som jag svarar på denna debatt om förlikningskommitténs utkast till direktivet om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror. Detta direktiv är kulmen på flera års hårt arbete av kommissionen på grundval av de bästa vetenskapliga råd som finns att tillgå.
Vi har utvecklat och föreslagit ett kvalitativt steg framåt för att skydda folkhälsan, i det att vi har arbetat inom gränserna för den rättsliga grunden för den inre marknadens fullbordande. Det direktiv som ni har framför er i dag kommer att innebära en betydande förbättring i jämförelse med vår nuvarande lagstiftning, liksom det kommer att fylla många av de luckor som har gjort de nuvarande bestämmelserna ineffektiva.
Det föreliggande direktivet kommer att föra fram Europeiska gemenskapen i främsta ledet för de ansträngningar som görs för att få kontroll över de dödsfall och sjukdomar som orsakas av tobakskonsumtion. Man har följaktligen sett allvarligt på missbruk hos unga människor i framtida generationer och skapat en ram för att minska den enorma skada som orsakas av denna produkt.
Jag behöver knappast påminna parlamentet om omfattningen av de hälsoskador som tobaken vållar vår befolkning, som är större än den för mer allmänt diskuterade orsaker. Världshälsoorganisationen uppskattar att antalet dödsfall i gemenskapen som har samband med tobak överstiger en halv miljon per år. Den siffran omfattar inte de rökare som lider av allvarliga och försvagande sjukdomar, som andnings- och hjärtsjukdomar. Detta gör bekämpning av tobaksmissbruk till det viktigaste verktyget för att minska döds- och sjukdomsfallen ibland oss.
Jag måste här ge en komplimang till parlamentet och i synnerhet föredraganden, Maaten, vars ändringsförslag avsevärt har förbättrat detta lagförslag och gjort det fullständigt. Kommissionen har med glädje godtagit många av dessa ändringsförslag. Maes sade i sitt anförande inför parlamentet att detta var ett skolexempel på samarbete mellan Europeiska unionens tre stora lagstiftande institutioner; jag skulle vilja säga samma sak, men även nämna den roll som EG-domstolens har spelat genom sitt utslag i målet som gällde direktivet om reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror. Jag skulle vilja gå längre och säga, i det att jag upprepar vad Maes har sagt om att detta är ett skolexempel, att denna fråga - som gäller tobak och tobakslagstiftningen - både i det första direktivet om reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror, som jag kommer att lägga fram inom kort, och i detta direktiv, är värd en noggrann granskning av varje seriös studerande av EG-rätt eller juridik. Frågan erbjuder ett tydligt exempel på hur alla institutionerna kan arbeta bra tillsammans för att utforma en politik och föra fram den politiken i form av värdefull lagstiftning inom gränserna för de behörigheter som fastställs i de fördrag som ändrar Romfördraget, och en granskning kommer att dämpa farhågorna hos dem som oroar sig för att de europeiska institutionerna skall bli för starka, eftersom gränslinjerna i denna lagstiftning är tydligt fastställda av domstolen och respekterade av institutionerna.
Kort sagt är detta, som Maes har sagt, ett skolexempel, som unga studerande bör studera ytterligare. Direktivet innebär att flera befintliga direktiv från det sena 1980-talet stöps om. Vi har använt förslaget för att uppdatera och göra befintliga instrument fullständiga på grundval av den vetenskapliga utvecklingen, och här omfattas, för första gången, flera viktiga harmoniseringsåtgärder.
Jag skulle vilja nämna fastställandet av en sänkt högsta gräns för tjära i cigaretter och införandet, för första gången, av en högsta gräns för nikotin och kolmonoxid. Dessa högsta gränser kommer att direkt minska de agenser i cigaretter som orsakar cancer, framkallar beroende och leder till hjärt-kärlsjukdomar. Vårt mål är emellertid inte att framställa en säker cigarett, eftersom det är omöjligt, utan helt enkelt att minska mängden av de farligaste beståndsdelarna i produkterna.
Vad som är viktigt är att dessa regler nu gäller för alla importerade produkter och för alla produkter som tillverkas i gemenskapen. Vi kommer således inte att exportera produkter som vi anser vara olämpliga för våra egna medborgare. Vi löper heller inte risken, mot bakgrund av den betydande smugglingen, att farliga exportprodukter skall leta sig tillbaka till gemenskapsmarknaden.
Jag har upprörts särskilt av tobaksindustrins cyniska försök att använda arbetslöshetsspöket för att hota detta förslag. Samma hotelser framfördes även när de ursprungliga tobaksdirektiven antogs i slutet av 1980-talet. De var inte sanna då och är det inte nu heller. Det finns inte utrymme för dubbelmoral för våra egna medborgare och för andra, när vi talar om en beroendeframkallande och dödlig produkt.
En annan nyhet i den här texten är kravet på att tillsatserna i tobaksprodukter skall redovisas - kanske den enskilt viktigaste bestämmelsen i denna lagstiftning. För närvarande vet vi inte på gemenskapsnivå vilka dessa tillsatser är och - vad som är viktigare - varför de tillsätts produkten. Tillverkare och importörer kommer i framtiden att vara skyldiga att redovisa dessa beståndsdelar.
Vi kommer därefter att gå i riktning mot att förbereda ett lagstiftningsförslag när dessa uppgifter har lämnats. Detta kommer att ske före den 31 december år 2002. Det gläder mig att kunna säga att förberedelser för denna följande lagstiftning, som bygger på de lämnande uppgifterna, kommer att påbörjas under mitt mandat som kommissionär. Under mellantiden har medlemsstaterna fria händer när det gäller skyddet av sina konsumenter.
Ett annat viktigt inslag i detta direktiv är den betydande ökningen av storleken på paketens hälsovarningar. Dessa kommer att bli större, i syfte att garantera att konsumenterna informeras fullständigt om de hälsorisker som de utsätts för, och det kommer nu, för första gången, att ges information om hur man får hjälp med att sluta röka. De tidigare bestämmelserna var för vagt formulerade, och med det nya direktivet säkerställs att varningarna kommer att skrivas i färger som är lätt läsbara och att de inte kan döljas, vilket nu är fallet.
Som en följd av ett ändringsförslag från denna kammare kommer man nu för första gången att införa varningar med färgbilder. Detta kommer att öka varningarnas genomslagskraft väsentligt.
Under de senaste åren har forskningen påvisat betydelsen av att undvika vilseledande produktbeskrivningar på tobaksprodukter som kan vilseleda konsumenten att tro att en viss produkt är säkrare än en annan. Med detta direktiv införs ett krav på att inte använda sådana vilseledande benämningar på tobaksprodukter. Syftet är att skydda såväl rökare som icke-rökare från vilseledande framställningar av de faror som sådana produkter innebär för dem.
I syfte att sörja för en mekanism för att hålla dessa regler uppdaterade har vi också inbegripit en bestämmelse om regelbundna rapporter av kommissionen och ett kommittéförfarande.
I ett tidigare uttalande, när den första behandlingen ägde rum, lovade jag att rådgöra med sakkunniga på tobaksområdet vid utarbetandet av denna rapport och eventuella efterföljande förslag. Jag kan i dag tala om för er att arbetet redan har kommit i gång med att rekonstruera kommissionens rådgivande kommitté för förebyggande av cancer och med att inrätta en arbetsgrupp för tobaksfrågor. Jag måste emellertid fästa er uppmärksamhet på att kommissionen tror att det kommer att bli svårt att klara den tidsfrist som föreskrivs i artikel 5.3 i denna text, vilken innebär att tiden för att rådfråga dessa kommittéer och därefter anta regler för användning av varningar med färgbilder blir kort.
Jag hoppas också att jag under de kommande veckorna kommer att kunna uppfylla mitt löfte om att lägga fram ett nytt förslag om reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror. Detta kommer att ersätta det direktiv som i oktober förra året förklarades ogiltigt att EG-domstolen.
Jag betraktar också gemenskapens lagstiftningsverksamhet som ett komplement till det arbete som pågår med Världshälsoorganisationens ramkonvention om rökning och annat tobaksbruk. Jag välkomnar närvaron av en observatör från Europaparlamentet, lämpligt nog Maaten, i gemenskapens delegation, som i början av denna månad möttes i Genève, när den andra förhandlingsrundan om denna konvention ägde rum.
Låt mig slutligen ännu en gång uttrycka min uppskattning för ert stöd och förtroende, som möjliggör ett snabbt antagande av detta viktiga direktiv, och för de ord som sagts om kommissionens engagemang. Jag skulle särskilt vilja hylla John Ryan och hans betydande insats i denna fråga under åren.
Jag hoppas att man under de kommande åren kommer att se detta direktiv som en hörnsten för våra ansträngningar att minska de hälsoskador som orsakas av rökning.
Tack så mycket, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon tisdag kl. 12.00.
Djurfoder
Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om andrabehandlingsrekommendation (A5-0136/2001)från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt (13724/1/2000 - C5-0047/2001 - 2000/0068(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 95/53/EG om fastställande av principerna för organisationen av officiell kontroll på djurfoderområdet samt av rådets direktiv 70/524/EEG, 96/25/EG och 1999/29/EG om djurfoder (föredragande: Marit Paulsen)
. Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Rådet har antagit de flesta av de förslag som parlamentet antog under den första behandlingen. Vi fick igenom de viktigaste principfrågorna, t.ex. att även användarledet, dvs. de som utfordrar djuren skall omfattas av kontrollen. Detta är en framgång, då ungefär två tredjedelar av allt djurfoder i unionen produceras på gårdar.
Vad däremot rådet, och eventuellt också kommissionen, inte har tagit ad notam, är att vi bytte ut ordet "kontaminerad" mot "innehåller främmande ämnen". Det här är faktiskt inte en lek med ord. Begreppet "kontaminerad" måste rent vetenskapligt definieras som ämnen och/eller bakterier som har tillkommit utifrån, "innehåller främmande ämnen" däremot inkluderar även de ämnen som bildas naturligt t.ex. vid lagring, när fett oxiderar och mykotoxiner bildas. Det finns mängder av ämnen som är klart olämpliga i foder, men som inte kommer utifrån. De har uppstått i naturliga processer som egentligen inte borde ha ägt rum. Man skall inte låta hö mögla, det blir då rent ut sagt farligt. Jag har återingett alla ändringsförslag som innebär att det inte skall heta "kontaminerad", utan att det skall heta "innehåller farliga ämnen".
Vi har även återingett ändringsförslag 24 från första behandlingen som handlar om gemenskapskontrollen. I detta fall hänvisade rådet till en förlikning som hade skett med Bart Staes, efter det att vi hade börjat arbeta på betänkandet vid första behandlingen. Jag har nu ändrat ändringsförslaget för att få med formuleringen från TSE-förordningen, som antogs vid förra plenarsammanträdet i Bryssel.
Vi bör bemöda oss om att skapa en tydlig, enhetlig och lättbegriplig lagstiftning. Därför har jag har valt att ordagrant kopiera TSE-förordningens formuleringar om gemenskapkontrollen. Det är lättare för dem som skall hantera lagarna och som skall efterleva dem om åtminstone standardbestämmelserna som återkommer i direktiv efter direktiv är likadant utformade. Jag tycker att det är mycket viktigt. Bart Staes kommer att lägga fram ett muntligt ändringsförslag på det här området som innebär en viss utvidgning, och som jag kan godkänna.
Det är av avgörande betydelse att vi får heltäckande kontrollsystem i hela unionen. Det innebär inte särskilt stora bekymmer, om än hårt arbete, att stifta goda lagar i hela den livsmedelssäkerhetskedja som vi nu arbetar med. Det stora problemet gäller kontrollen och efterlevnaden. De goda lagarna, mina kära kolleger, är något bra, men de innebär faktiskt bara ord på papper så länge inte kontrollen och efterlevnaden fungerar!
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Nu föreligger rådets gemensamma ståndpunkt inför ändringen av direktivet om fastställande av principerna för organisationen av officiell kontroll på djurfoderområdet samt direktivet beträffande djurfoder. Paulsen har slutligen klargjort anledningen till detta igen.
De senaste årens kriser och skandaler har gjort en omarbetning av bestämmelserna på djurfoderområdet nödvändig. Ändringen av direktiven skall harmonisera och fastställa de officiella djurfoderkontrollerna i Europa. Medlemsstaterna blir nu skyldiga att införa lämpliga nödfallsåtgärder för att kunna bekämpa omfattande risker i samband med djurfoder.
Kommissionen får fullmakt att vidta tillfälliga försiktighetsåtgärder, om djurfoderprodukter framställda i EU utgör allvarliga risker för människor, djur och miljön. Medlemsstaterna åläggs att utan dröjsmål informera kommissionen i detalj vid fall av smitta. På det viset garanteras ett omedelbart ingripande från kommissionens sida.
Dessutom måste medlemsstaterna sammanställa en årsrapport om alla incidenter och oegentligheter på djurfoderområdet och överlämna den till kommissionen. Rådet har accepterat Europaparlamentets huvudkrav på en omfattande djurfoderkontroll, nämligen användningen av ett samlande begrepp som inbegriper alla produkter som används i livsmedels- och djurfoderskedjan fram till slutkonsumenten. Dessa omfattas av den gemensamma ståndpunkten. Därigenom har den intensiva diskussion som har förts inom Europaparlamentet beaktats. Jag vill i det här sammanhanget tacka föredragande Paulsen för att hon har löst sin svåra uppgift.
Rådet har emellertid inte bestämt sig för att beakta parlamentets krav om att utvidga direktivet till att även omfatta förändringar som har uppstått genom fel och brister i bearbetningsprocessen. Paulsen påpekade just detta. Därför lägger föredraganden på nytt fram motsvarande ändringsförslag från den första behandlingen i den nödvändiga något anpassade utformning som hon beskriver. Betänkandet antogs med enhällighet i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor.
De anpassningar av ändringsförslagen som har gjorts var nödvändiga för en bättre överensstämmelse med motsvarande artiklar i direktiv 1999/29/EG om främmande ämnen och produkter i djurfoder. Vidare har en anpassning gjorts till artiklarna i frågan i TSE-förordningen om gemenskapskontroller. Om dessa antas skapas ett enhetligt, överskådligt och genomblickbart kontrollsystem som är anpassat till nutidens krav.
Herr talman! Även jag vill gratulera fru Paulsen till hennes flit med att utarbeta och föra i hamn detta betänkande och upprepa det som en tidigare talare sade om Maatens betänkande - men som är lika sant för det här - att det är en förebild för andrabehandlingsförfarandet.
Vi står här med en hygglig enhällighet i utskottet, med ett mycket blygsamt antal ändringsförslag, men med en absolut visshet om att vi vill framhärda i vår åsikt. Om det skall vara någon mening med medbeslutande, är det en ståndpunkt som vi kommer att stå fast vid till slutet.
Jag framför min grupps ståndpunkt i stället för Roth-Behrendt, som, vilket vissa av er känner till, befinner sig på sjukhus i Berlin. Jag träffade henne i förra veckan i Berlin, och jag är säker på att hon kommer att tillfriskna snabbt och skulle vilja att alla visste om att hon är med oss i våra förehavanden i dessa frågor om livsmedelshygien och livsmedelssäkerhet.
Kammaren skall i kväll bara behandla sex ändringsförslag: fem från utskottet som helhet och det sjätte framlagt av gruppen De gröna. Min grupp stöder dem alla av en enkel anledning: vi borde vid det här laget verkligen ha lärt oss läxan att precision och identifiering av möjliga risker i djurfoder hör till det mest centrala i de försiktighetsåtgärder som vi måste vidta.
Vi har under de senaste två eller tre åren sett nog av de fruktansvärda metoderna i delar av djurfoderindustrin, metoder som ibland var olagliga redan enligt den tidens regler. Vi måste ta itu med dem, och det snabbt. Precision är själva kärnan i det som Paulsen har sagt oss i dag. Framför allt språklig precision: ordet "kontamination" är inte tillfredsställande när det används i fraseologin i livsmedelsmyndighetsförslagen, som vi kommer att diskutera inom kort. Det är inte tillräckligt när det måste finnas en möjlighet till en ytterligare process för undersökning och kontroll av skadliga material som kan införas mycket tidigt i tillverkningen av djurfoder.
Jag är mycket glad över att en viktig princip tas med i detta betänkande när det nu går vidare till nästa skede: att vi alla, i vårt eget intresse, bör se lika allvarligt på djurfoder som på livsmedel för människor. De två är mer eller mindre omöjliga att skilja åt, både när det gäller deras inverkan på människor och på de djur med vilka vi delar denna planet.
Det pågår en valrörelse i Storbritannien, och jag knackade i går dörr i ett litet samhälle på landsbygden. Människorna frågade om veterinärkontrollerna var trygga och säkra och om de möjligen skulle kunna vara självövervakade. Jag känner och företräder människorna på den orten sedan trettio år. För tio år sedan skulle man aldrig ha hört dessa funderingar. Det faktum att de nu dominerar talar för detta betänkande.
Tack så mycket, herr Whitehead.
Jag ber att ni till Roth-Behrendt framför våra önskningar om en snar förbättring.
Herr talman, herr kommissionär! På min grupps vägnar vill jag tacka min kollega för ett värdefullt arbete. Jag bad om ordet närmast för att meddela att vi stöder de ändringar som föredraganden gjort. Användarledets, dvs. odlarnas, inställning till dem är att de är de ytterst försvarbara.
Begreppet " offentlig kontroll" som nämns redan i betänkandets rubrik är slående, eftersom någon heltäckande offentlig kontroll inte existerat, varför resultatet av detta har varit skandalöst. Jag anser också att definitionen och karaktäriseringen av offentlig kontroll, vilket inbegriper " alla produkter som hänför sig till utfodring av djur" är mycket bra. I ändringsförslaget betonas också att även fel som uppkommit i produktionsprocessen bör beaktas, vilket också är på sin plats. I ett par ändringsförslag betonas likaledes kontrollen på ett träffande vis. Man har exempelvis definierat begreppen " avsändarnation" och " avnämarmedlemsstat" samt samverkan mellan dem, vilket förutsätts. Samarbete och kontroll bör ske öppet, liksom även kontrollen inom en medlemsstat, vilket nämns i ändringsförslag 5. I ändringsförslaget nämns även man skall ge experterna all nödvändig hjälp. Definitioner och bestämningar av denna typ är av speciellt värde då man beaktar hur genomförande och kontroll kommer att ske enligt direktivet.
Slutligen, herr talman, vill jag framlägga ännu en synpunkt. Ur närhistorien minns vi bland annat dioxinerna och användningen av slam i foder. Vi går mot ett utvidgat EU. I de tillkommande medlemsstaterna är jordbruket dominerande. De frågor som är centrala för oss - såsom frågan om offentlig kontroll - måste vara klara innan utvidgningen.
Herr talman! Jag instämmer i komplimangerna till föredraganden för hennes engagemang. Djurfoder eller, rättare sagt, de ingredienser som används för tillverkning av djurfoder är förståeligt nog centrala för de förordningar som reglerar livsmedelssäkerheten och konsumentskyddet. Parlamentet och kommissionen har sannerligen arbetat hårt för att få till stånd kontroller som måste undanröja risken för att BSE-krisen eller dioxinskandalen, som har kostat jordbrukarna och livsmedelssektorn stora summor och vållat konsumenterna så mycket oro, skall inträffa igen för all framtid.
Vi har lärt oss en kostsam läxa, men det var en läxa som markerade en viktig vändpunkt i EU:s livsmedelsproduktion och som vi kan dra nytta av på längre sikt. Det finns ingen plats för dissidenter i denna nya ordning, och de som bryter mot bestämmelserna måste straffas hårt.
På samma gång som det inte är en tid för att fördela skulden för det som har hänt, anser jag att jordbrukarna på det hela taget var oskyldiga offer för grupper i en samvetslös djurfodersektor, av vilka några använde avloppsslam som ingrediens i djurfoder, medan andra fortsatte med att använda olagligt kött- och benmjöl.
. (EN) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle först vilja tacka fru Paulsen och utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor för det breda stödet för kommissionens förslag om kontroll av djurfoder. Jag är också tacksam mot kammaren, för om detta förslag antas, kommer det att betyda att ett av mina första löften - att förbättra livsmedelskvaliteten och livsmedelssäkerheten - uppfylls.
Som ni vet bygger förslaget på tre huvudfrågor. Den första gäller den skyldighet som åligger medlemsstaterna att ha beredskapsplaner för att ta itu med foderkriser. För det andra kommer förslaget att erbjuda en rättslig grund för antagandet av skyddsåtgärder för produkter som härrör från gemenskapen. För det tredje kommer det att erbjuda ett system för informationsutbyte på djurfoderområdet, och det finns en särskild hänvisning till ett system för tidig varning.
Den gemensamma ståndpunkt som antogs av rådet i februari, som också fick stöd av kommissionen, förbättrade kommissionens förslag. Förslagets tre huvudfrågor beaktades på vederbörligt sätt i den gemensamma ståndpunkten, som även inbegriper många av parlamentets förslag från den första behandlingen.
Jag är helt säker på att detta stämmer överens med de mest grundläggande delarna i den gemensamma ståndpunkten. När det gäller de ändringsförslag som lagts fram för denna plenarbehandling, kan kommissionen godta ändringsförslagen 1, 2, 3 och 4, som kommer att förtydliga texten. Kommissionen kan även godta ändringsförslag 5, eftersom man med det tar hänsyn till framväxandet av annan viktig lagstiftning i denna sektor, som förordningen om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av viss transmissibel spongiform encefalopati, vilken godkändes av Europaparlamentet under den senaste sammanträdesperioden. Kommissionen godtar i princip det berättigade kravet på att Europaparlamentet skall informeras om resultaten av kontrollerna. Ändringsförslag 6 kan emellertid inte godtas i sin nuvarande form, eftersom det inte föreskriver att övriga medlemsstater skall informeras av konsekvensskäl. Jag har hört att avsikten var att lägga fram ett muntligt ändringsförslag för att få med en sådan hänvisning, och om så sker, är jag i stånd att godta även det ändringsförslaget. Om det muntliga ändringsförslaget läggs fram, kommer det att ta ändringsförslag 5 plats. Om det blir så, kan kommissionen godta det.
Sammanfattningsvis gläder det mig att kunna säga att kommissionen kan godta ändringsförslagen 1, 2, 3 och 4. Ändringsförslag 5 godtas, medan ändringsförslag 6 inte godtas, såvida det inte ges den form som jag föreslår, vilket jag har hört är möjligt för parlamentet.
De fem ändringsförslagen till Paulsens betänkande är riktiga när det gäller principerna, och jag hoppas att även rådet kommer att hålla med om att de förtjänar att införlivas i det slutliga direktivet.
Alla institutioner har visat god vilja i det här ärendet, och jag hoppas att det slutliga direktivet kan godkännas snabbt. Jag är tacksam för det uppbyggliga sätt på vilket Europaparlamentet har behandlat detta ärende.
Tack så mycket, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon tisdag kl. 12.00.
Rörlighet för studerande och lärare
Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om andrabehandlingsrekommendation (A5-0115/2001) från av utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om rådets gemensamma ståndpunkt (13258/1/2000 - C5-0029/2001 - 2000/0021(COD) (A5-0115/2001) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets rekommendation om rörlighet inom gemenskapen för studerande, personer som genomgår yrkesinriktad utbildning, volontärer, lärare och utbildare (föredragande Robert J.E. Evans).
. (EN) Herr talman! Detta betänkande avser ett kommissionsförslag som lades fram i januari år 2000, ett förslag som utarbetades i enlighet med artiklarna 149 och 150 och i vilket medlemsstaterna uppmanas att uppmuntra rörlighet hos personer som studerar på en kurs, genomgår en period av yrkesinriktad utbildning, arbetar som volontärer, lärare eller utbildare i en annan medlemsstat, vare sig det sker inom ramen för ett gemenskapsprogram eller inte. När denna rekommendation från kommissionen lades fram för parlamentet, stod det mycket snabbt klart att det var ett bristfälligt dokument, vilket kommissionen faktiskt själv också erkände. Om man skall vara efterklok, skulle det kanske ha varit enklare om vi hade förkastat det för 18 månader sedan och börjat om från början, men det gjorde vi inte, och jag och mina kolleger har arbetat hårt för att uppvisa någonting för parlamentet och för att bärga någonting från det.
Vid vår första behandling i Strasbourg i oktober antog parlamentet ändringsförslag som i mina ögon skulle förbättra textens kvalitet, och jag uppmärksammade några av de oriktigheter och brister som jag alldeles nyss nämnde. Vi strävade också efter att utvidga det ursprungliga förslagets omfattning, till att omfatta till exempel forskare, vilket hade begärts av utskottet för sysselsättning och socialfrågor. För det tredje uppmanade vi medlemsstaterna och kommissionen att fastställa riktmärken och exakta mål och att mäta framstegen mot de fastställda målen, det vill säga att fastställa indikatorer för att övervaka dem.
Kollegerna kommer kanske ihåg att detta betänkande lades fram för parlamentet vid en tidpunkt som var särskilt känslig för kommissionen. Jag förstår att den var angelägen om att matcha insatser med resurser och att den av den anledningen förkastade alla ändringsförslag som innebar krav på uppföljningsinsatser. Den förkastade inte alla ändringsförslag, bara dem vars innebörd var att den skulle vidta uppföljande åtgärder, något som är mycket viktigt. Den förkastade också allt som hade samband med forskare, vilket jag kunde förstå.
Jag har sedan dess haft långa överläggningar och förhandlingar med kommissionens personal, som jag tackar för deras tid, med det franska ordförandeskapet, som prioriterade detta betänkande, och, för den delen, på sista tiden med det svenska ordförandeskapet, som även det har varit generöst med sin tid och energi.
Vi har undersökt sätt att täcka in följande viktiga områden: arten av volontärarbete samt administrativa, finansiella, språkliga och kulturella hinder för rörlighet. Den gemensamma ståndpunkt som man nu har nått bidrar till att göra texten klarare, särskilt när det gäller medborgare i tredje land. I ståndpunkten förkastas, emellertid, de flesta av parlamentets ändringsförslag om social trygghet och rättigheter till socialt skydd - områden som vi har känt är av avgörande betydelse för intressegrupper som studenter, lärare och andra. Det är anledningen till att vi har varit tvungna att lägga fram några ändringsförslag till den gemensamma ståndpunkten.
Jag har i den andra behandlingen lagt fram sex ändringsförslag, vilka särskilt hänvisar till den handlingsplan som antogs vid toppmötet i Nice, som det är viktigt att hänvisa till, eftersom den klargör många av de saker som vi ville ta upp. Jag har begärt vissa uppföljningsinsatser från medlemsstaternas sida. Jag har undersökt sätt på vilka vi kan sänka de administrativa kostnaderna för att genomföra denna rekommendation. Jag har, hoppas jag, klargjort de uppföljningsinsatser som förväntas av kommissionen och tagit bort ett onödigt och potentiellt skadligt krav i den gemensamma ståndpunkten.
Alla dessa ändringsförslag är tillåtliga, och jag har fört nya diskussioner med det svenska ordförandeskapet för att vara säker på att de ligger i linje. Det finns en eller två tekniska detaljer som jag skulle vilja ta upp i morgon i form av muntliga ändringsförslag, bara för att klargöra texten och öka den språkliga konsekvensen. Jag vill att betänkandet skall vara klart och otvetydigt, så att det kan gå igenom, och så att det står helt klart för medlemsstaterna vad som förväntas av dem. Som en följd av detta betänkande kommer vi att ta några - om än prövande - steg mot att skapa rörlighet för personer som genomgår utbildning, lärare, studenter, akademiker och andra, så att de verkligen kan flytta från ett land till ett annat inom Europeiska unionen, göra det till verklighet och ta ett första steg framåt.
Herr talman! Vi debatterade tidigare riktlinjerna för tobak, ett mycket kontroversiellt ämne med många motstridiga intressen. Vi debatterar nu ett betänkande över vilket, enligt min mening, mycket få meningsskiljaktigheter består. I utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott antogs betänkandet enhälligt, och jag ger föredraganden, Robert Evans, mina gratulationer. Jag gläder mig åt detta betänkande. I och med detta betänkande skärps den gemensamma ståndpunkten ytterligare, och slutsatserna från toppmötet i Nice har också beaktats. Rörlighetsprogrammet ger studenter, lärare, volontärer, personer som genomgår yrkesinriktad utbildning och andra möjlighet att skaffa sig internationell erfarenhet. Med en allt bättre fungerande inre marknad där människor i allt högre utsträckning arbetar i andra länder, och i ett alltmer multikulturellt samhälle är detta ytterst viktigt. Sådana erfarenheter kan bidra till ökade språkkunskaper och kunskaper om olika kulturer, även i de europeiska länderna.
Herr talman! Kanske än mer viktigt är att det framgår att deltagarna får en bättre känsla för Europa, för den europeiska tanken och vikten av europeiskt samarbete. Även därför är det ett bra och ytterst viktigt program. Det är just därför synd att det, som vi vet, fortfarande finns hinder att kämpa med för dem som vill använda sig av rörlighetsprogrammet, hinder vad gäller till exempel social trygghet, sjukförsäkringar, uppehållstillstånd, erkännande av studiepoäng, språkproblem och så vidare.
Vid första behandlingen gjordes en inledande insats med åtgärder för att avlägsna dessa hinder. I den gemensamma ståndpunkten kom man, enligt min mening, fram till en bra kompromiss, och under alla omständigheter innebar det ett steg framåt. Rekommendationens text hade dock kunnat förbättras. Det finns mer garantier för att medlemsstaterna inte använder den frihet som fördraget erbjuder på ett sådant sätt att den fria rörligheten för personer hindras i onödan.
Jag vill även ta detta tillfälle i akt för att ta upp ett problem som redan har funnits i flera år, och som också är känt sedan flera år tillbaka. Det är ett problem som tas upp vid i stort sett varje besök i valkresten, och det är den enorma byråkrati som alla som vill använda programmet konfronteras med. Det är en enorm byråkratisk papperskvarn. Jag gläds därför åt att man i det betänkande som går till omröstning denna vecka förespråkar en utvärdering, ett förslag om genomförande av programmet och de åtgärder som medlemsstaterna har vidtagit på detta område. Herr talman! Jag hoppas att även de omständliga arbetssätten och förfarandena kan tas med i denna utvärdering.
Slutligen, välkomnar jag kommissionens avsikter att upprätta en liknande rekommendation för forskare. Som föredraganden redan har nämnt, erfar dessa samma hinder, och jag gläds åt att kommissionen hoppas kunna lägga fram en rekommendation om detta inom kort.
Herr talman! När jag tar till orda är det på grund av min glädje över det resultat som har uppnåtts. Det är en stor dag för utbildningspolitiken i hela Europa. Antagandet av denna rekommendation måste oundvikligen leda till större rörlighet för studenter och andra som är under utbildning, och rörlighet för studenter är av största betydelse för den fortsatta utvecklingen av Europeiska unionen. Ju fler personer som flyttar till ett annat land under en period - antingen det är på grund av studier eller arbete - ju större blir förståelsen mellan våra befolkningar på det mänskliga, kulturella och yrkesmässiga planet. Förståelse är det "lim" som skall till för att binda Europeiska unionen samman. Ju större rörligheten för studenter och andra är, ju starkare blir detta "lim" för att hålla det europeiska projektet samman.
Den andra stora vinsten är att det kommer att ske en bättre anpassning av arbetskraften till den internationella arbetsmarknaden och till framtidens arbetsmarknad, som kommer att kännetecknas av flexibilitet och anpassningsförmåga. Det är helt nödvändigt för Europa att leva upp till dessa krav, om vi skall kunna hysa någon förhoppning om att hålla jämna steg med de andra större ekonomiska aktörerna på den globala scenen. Amerikanerna har en mycket hög grad av rörlighet bland de studerande och när det gäller arbetskraften. Detta är helt säkert ett område där vi kan dra lärdom av USA.
Jag måste framföra ett tack - ett stort tack - och gratulera herr Evans, som har utfört ett mycket stort, ihärdigt och förträffligt arbete i samband med detta betänkande. Jag tillåter mig också att uttrycka glädje över att denna rekommendation är anpassat till personer i kandidatländerna i Central- och Östeuropa. Det är av största vikt att unga människor från kandidatländerna också deltar i EU:s utbildningsprogram. Man kan i det sammanhanget ställa frågan om huruvida EU:s utbildningsprogram är tillräckliga. Vi bör titta närmare på om de kan effektiviseras och eventuellt utvidgas, så att fler unga kan få möjlighet att studera i utlandet. Alla unga människor bör förr eller senare under sin utbildningstid prova på att utbilda sig i ett annat land, och likaså är det också viktigt för lärare och volontärer att de får inspiration från andra håll. Vi är också på rätt väg med detta förslag från Evans.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Enigheten i utskottet har visat att vi är nöjda med framstegen sedan vår senaste debatt den 4 oktober i fjol. Lagförslaget förbättras ytterligare av ändringsförslagen och uppnår en tidsenlig obyråkratisk nivå. Vi befinner oss dock långt ifrån målet i vardagen. Vi måste alla satsa stort på att överenskommelserna också förverkligas i praktiken och att de friheter som vi erkänner som Europeiska unionens grundprincip även påverkar vardagen för alla människor, inte bara för unga människor i Europa.
Kära kolleger! Sedan den inre marknaden infördes har medborgarnas rörlighet visserligen stärkts, men den kan stärkas ytterligare. Vi måste i fortsättningen undanröja de hinder som ännu står i vägen för den fria rörligheten. Lika rättigheter och förmåner, erkännandet av studier utomlands, främjandet av en språklig mångfald, främjandet av informationsutbyte och avvecklingen av förvaltningstekniska och finansiella hinder måste förverkligas i praktiken och inte bara skrivas ned i ett åtgärdsprogram. En av de föregående talarna påpekade att vi ännu inte är framme vid målet vad gäller frågan om beskattning, frågan om erkännande av sjukförsäkringar, arbets- och socialrätt, socialförsäkringar och det ömsesidiga erkännandet av examina! Jag kräver därför att vi i alla dessa frågor i större utsträckning tillämpar EU:s princip om diskrimineringsförbud, för rörligheten förutsätter även det sociala stödet och en viss minimistandard, så att personer som är rörliga inte missgynnas på andra sätt.
. (FR) Herr talman! Rörligheten är en av de frågor som ligger kommissionen varmt om hjärtat. Vi fäster stor betydelse vid detta - vilket kollegerna i parlamentet också sagt - såväl när det gäller individens personliga berikande som byggandet av den stora europeiska familjen. Att vara rörlig är att känna sin nästa, det innebär att arbeta bättre tillsammans, också efter studierna.
Herr Evans! Jag skulle verkligen vilja tacka er för det arbete ni utfört, för ert engagemang och för era ansträngningar för att finna lösningar på problem som inte alltid är enkla på grund av de institutionella gränserna som, tyvärr, hindrar oss att gå framåt så snabbt som vi alla skulle vilja.
Europaparlamentet har visat prov på utmärkt samarbete. Utöver Evans skulle jag också vilja tacka alla ledamöter i kommissionen som bidragit till att parlamentet, rådet och kommissionen tillsammans hittar lösningar efter ett långt förfarande.
Texten i rådets gemensamma ståndpunkt, som parlamentet skall uttala sig om, är resultatet av en lång debatt mellan de tre institutionerna; jag tror att den slutliga texten motsvarar förväntningarna hos alla aktörer när det gäller rörlighet i Europa, även om jag instämmer med parlamentsledamöterna i att en text inte räcker, den måste också följas av konkreta handlingar.
Men i den fortsatta debatten om rekommendationen anser jag att vi emellertid går framåt på den väg som föreslagits vid toppmöten i Lissabon och Nice, där man förespråkade att politiken när det gäller undervisning och utbildning skall spela en avgörande roll i den ekonomiska tillväxten och det sociala förnyandet av Europa, vilket därmed gjort rörligheten till en av de viktigaste politiska frågorna.
Det är också i det sammanhanget, herr talman, som man måste förstå handlingsplanen för rörligheten som fastställdes av rådet i Nice, eftersom den är ett operativt komplement till åtgärderna i rekommendationen och är ett uttryck för ett nytt engagemang från medlemsstaterna till förmån för rörligheten. När det gäller åtaganden skulle jag vilja betona min kollega Busquins engagemang, som arbetar aktivt för att forskarna skall åtnjuta samma rörlighet.
Tillåt mig, innan jag redogör för den ståndpunkt som kommissionen avser att anta vid denna andra behandling, att gå tillbaka till de ändringsförslag som antagits av parlamentet vid den första behandlingen, eftersom er föredragande talade om det.
Jag är glad att kunna konstatera att såväl kommissionen i sitt ändrade förslag den 9 november förra året som rådet i sitt förslag den 19 januari i år instämde i hela eller delar av en stor del av dessa ändringsförslag, särskilt dem som tillförde preciseringar till texten för att förstärka gemenskapsåtgärderna. Den gemensamma ståndpunktens text innehåller därför 40 av de 56 ändringsförslag som röstades igenom av parlamentet vid den första behandlingen.
Nu, vid den andra behandlingen, föreslår Evans 6 ändringsförslag till den gemensamma ståndpunkten som jag skall uttala mig om. Vissa av dessa ändringsförslag innebär en uttrycklig hänvisning till handlingsplanen för rörlighet i dess egenskap av ny juridisk handling om rörlighet; det är ändringsförslagen 1 och 3. De syftar alltså till att skapa synergi mellan dessa två initiativ: och säger man synergi säger man också godkännande från kommissionen, eftersom vi instämmer i de två texterna. Jag skulle ändå i beaktandet som ändrats genom ändringsförslag 1 vilja lägga till hänvisningen till rådet i Nice, som ursprungligen gällde ändringsförslag 3. Det handlar egentligen om en obetydlig ändring som inte påverkar innehållet.
Jag instämmer också i ändringsförslag 2 och 4 som tillför preciseringar när det gäller uppföljningen av rekommendationen, bl. a. om tidsplanen och innehållet i rapporterna från medlemsstaterna och kommissionen om genomförandet av rekommendationen.
Jag anser också att de preciseringar som önskades av parlamentet i ändringsförslag 3, beträffande profilen för ledamöterna i expertgruppen, är fullständigt relevanta; avslutningsvis ansluter jag mig till åsikten som framförts av parlamentets utskott för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott, där man föreslår att den tillfälliga precisionen skall tas bort i princip upp till ett år, i fastställandet av rörlighet och volontärverksamhet i ändringsförslag 5 och 6. Detta innebär en mer flexibel formulering, enligt vilken den rörlighet som åsyftas i rekommendationen äger rum under begränsad tid, i enlighet med kommissionens ursprungliga förslag.
Så ni ser, kära föredragande, att kommissionen kan godkänna de 6 ändringsförslag som lämnats i den andra behandlingen genom en liten omformulering i ändringsförslag 3. Enligt vår mening visar denna samstämmighet när det gäller parlamentets, kommissionens och - det är jag övertygad om - också rådets åsikter, att vi alla är på väg åt samma håll.
Jag skulle också, herr talman, vilja tacka parlamentet som alltid förstått betydelsen av rörligheten, och som alltid visat på sin vilja att samarbeta under hela förfarandet, även i svåra stunder - eller hur, herr föredragande? Vi har uppnått en överenskommelse som inte är politisk, men som gäller de djupare behoven hos våra studenter och lärare.
Jag skulle också vilja erinra om den viktiga roll som parlamentet fått, i gemenskapsinitiativ som rör rörligheten, exempelvis meddelandet om de nya europeiska arbetsmarknaderna som bl.a. innebär att en task force om kompetens och rörlighet inrättas på hög nivå, eller i den sociala dagordningen som förespråkar modernisering av reglerna som syftar till att upprätthålla de sociala rättigheterna för arbetstagarna när det gäller rörlighet. Jag skulle vilja påminna parlamentsledamöterna om denna text där det just påpekats att ett av de stora problem som ännu inte lösts ligger inom det sociala området.
Avslutningsvis, skulle jag vilja säga att jag i hela kommissionens namn verkligen engagerar mig för att snabbt införa det system som anges i rekommendationen. Det kommer att göra det möjligt för oss att följa upp det hela inom ramen för en gemensam åtgärd bland medlemsstaterna; med detta avser jag att bemöta den berättigade oron som parlamentet uttryckt under hela förfarandet när det gäller en verkligt effektiv uppföljning.
Tack så mycket, fru kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon klockan 12.00.
Ny teknik i morgondagens utbildning
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott
om följande tre betänkanden:
A5-0299/2000 av Alavanos om kommissionens rapport till rådet och Europaparlamentet: "Att bana väg för framtidens utbildning - Att främja innovation med hjälp av ny teknik" (KOM(2000) 23 - C5-0147/2000 - 2000/2090(COS));
A5-0302/2000 av Perry om kommissionens rapport om genomförandet av vitboken "Lära och lära ut - på väg mot kunskapssamhället" (KOM(1999) 750 - C5-0145/2000 - 2000/2088(COS));
A5-0152/2001 av Mauro om kommissionens meddelanden om initiativet och handlingsplanen 2001-2004 - "eLearning - Att planera morgondagens utbildning" (KOM(2000) 318 - C5-0741/2000 - KOM(2001) 172 - C5-0151/2001 - 2000/2337(COS));
samt den muntliga frågan
B5-0168/2001 till kommissionen om framtidsmålen för grund- och yrkesutbildningssystemen.
Jag börjar med att överlämna ordet till Alavanos.
Herr talman! Det betänkande som jag har åtagit mig som föredragande för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott bygger på en text från kommissionen, som offentliggjordes i januari 2000 med titeln " Att bana väg för framtidens utbildning - Att främja innovation med hjälp av ny teknik" . Därefter har Europeiska rådet agerat mycket snabbt. I slutsatserna från Lissabonmötet i mars fanns således ett uttalande om övergången till en konkurrenskraftig, dynamisk och kunskapsbaserad ekonomi, och vid Europeiska rådets möte i Santa Maria da Feira togs initiativen till e-Europe och eLearning. På sätt och vis har alltså utvecklingen hunnit ikapp denna text från kommissionen. Å andra sidan har Europaparlamentets utskott för kultur fått möjlighet att fastställa vissa allmänna riktlinjer för den politik som skall föras av Europeiska unionen, en union som inte bara innebär ekonomiskt och monetärt samarbete utan också samarbete på utbildningsområdet, och Europeiska unionen har en viktig roll att spela i utvecklingen av kunskapssamhället.
Dessa allmänt hållna principer och ställningstaganden finns med i det betänkande jag åtagit mig att utarbeta. Jag skall försöka sammanfatta betänkandet i de tio punkter som jag anser viktigast.
För det första: Europeiska unionen intar inte den främsta platsen på global nivå. Unionen ligger långt efter i synnerhet i förhållande till Förenta staterna. Utbildningsanstalternas utrustning är bristfällig i fråga om informations- och utbildningsteknik, och därför behövs det en kraftsamling för att utvecklingen skall gå snabbare. En kraftsamling som inte får leda till att man imiterar Förenta staterna utan att man skapar en modell för tillämpning av den nya tekniken, som bygger på Europeiska unionens kulturella principer.
För det andra: frågorna kring teknik, information och kommunikation innebär en mängd olika risker för diskriminering, ojämlikheter, utslagning, att man återskapar det gamla kända Europa med klyftan mellan nord och syd i fråga om teknisk utvecklingsnivå. Det finns risk för ojämlikheter mellan länderna, mellan regionerna, mellan olika grupper i samhället, mellan minderåriga och vuxna, mellan män och kvinnor, mellan elever och föräldrar, mellan privata och offentliga skolor. Vi måste ta hänsyn till alla dessa risker om vi skall kunna skapa ett kunskapssamhälle som är inspirerat av principerna om rättvisa, sammanhållning, jämlikhet.
För det tredje: jag stöder tanken på Europeiska unionens dynamiska närvaro på utbildningsområdet, men parallellt med unionens insatser och samordningen av medlemsländernas insatser måste vi alltid ta hänsyn till de speciella förhållandena i varje land, de kulturella särdragen och den kulturella mångfalden i Europeiska unionen och i synnerhet den språkliga mångfalden. Det finns en skillnad mellan stora och små språk. Vi får inte låta något visst språk eller vissa språk dominera över de andra, och vi måste särskilt uppmärksamma de speciella svårigheterna för de små språk som inte skrivs med latinskt alfabet.
För det fjärde: det är viktigt att vi underlättar spridandet av den nya tekniken, vilket innebär lägre priser för att få tillgång till den, särskilda åtgärder, såsom förmånligare tariffer, skatteåtgärder för att införa tekniken vid utbildningsanstalterna, insatser för att sänka priset på telekommunikationer, i synnerhet kostnaden för tillgång till Internet.
För det femte: vi får inte låsa fast den nya tekniken vid de tre nivåerna i den klassiska utbildningsstrukturen, utan vi måste ta hänsyn till de vuxna, det livslånga lärandet, alla dessa människor som står utanför det traditionella utbildningssystemet. Vi måste dessutom beakta vilken viktig roll den nya tekniken kan få för att bekämpa arbetslösheten.
För det sjätte: vi måste tänka oss en mänsklig modell som inte bara bygger på ett överflöd av information. Vår modell måste kunna kombineras med elevernas fritidsaktiviteter, den måste kunna stimulera fantasin och kreativiteten på andra områden och främja det sociala livet i skolan. Vi vill inte ha en teknik som bara riktar sig till individen och leder till isolering och främlingskap för eleven.
För det sjunde: man måste satsa speciellt på utbildning av lärarna, så att de inte blir något slags museidatorer på skolorna. Det innebär att man måste satsa på yrkeskunnandet men också på ett pedagogiskt och kritiskt förhållningssätt till den nya tekniken.
För det åttonde: inte bara insatser "uppifrån" utan en växelverkan med samhället på grund av de skiftande omständigheterna och problemens komplexitet. I denna process räcker det inte med att bara skaffa datorer till skolorna, utan det krävs medverkan av föräldraföreningar, psykologer och lärare.
För det nionde: eftersom utvecklingen går så snabbt och den nya tekniken snabbt blir föråldrad, måste vi särskilt beakta frågor kring budget, teknisk infrastruktur, pedagogisk fortbildning.
Och för det tionde: kommissionen, som har tagit viktiga initiativ - närmare bestämt fru Reding , kanske i högre grad måste uppmärksamma resultaten av den nya teknikens användning i skolorna, strukturfondernas roll, utbytet av erfarenheter mellan medlemsländerna, osv.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att ganska många kolleger kanske hyser betänkligheter inför någon av punkterna. Själv hyser jag betänkligheter i fråga om punkt 23, om det generella godkännandet av Bolognaavtalen, men betänkandet har fått stöd och antagits enhälligt i utskottet, och jag hoppas att så kommer att ske också i plenum.
. (EN) Herr talman! Jag är övertygad om att alla i denna kammare - och, oss emellan sagt, i kommissionen och rådet - är överens om att utbildning är viktigt. President Kennedy sade om Amerika: "Våra framsteg som union kan inte vara snabbare än våra framsteg på utbildningsområdet." Om det var sant för Amerika då, är det helt säkert sant för Europa i dag.
Jag är också övertygad om att vi alla är överens om att huvudansvaret för utbildningen ligger hos, och inom, medlemsstaterna; vi bör inte glömma bort att huvudansvaret för att utbilda sig ligger hos studenterna och stipendiaterna själva. Vi bör också göra vårt bästa för att ge skolor och högskolor så stor självbestämmanderätt som möjligt. Den fråga som vi måste ställa oss är: vad kan Europa göra? Vad kan vi tillföra på utbildningsområdet?
Det faktum att denna debatt äger rum visar att vi i Europaparlamentet - tillsammans med kommissionen och rådet, det skall erkännas - har arbetat för att större uppmärksamhet skall ägnas Europas roll i utbildningen. Vår kontinents välstånd beror på den utbildningsstandard som erbjuds våra medborgare.
De andra betänkanden som vi debatterar i kväll behandlar nuet och framtiden. Mitt betänkande avser den rapport som huvudsakligen behandlar det förflutna. Delar av rapporten är kritik, men det rör sig om kritik mot det som har ägt rum i det förflutna, inte mot det som äger rum nu. Mitt betänkande gäller vitboken "Lära och lära ut - på väg mot kunskapssamhället." Det är en mycket imponerande titel, men jag är inte alltför säker på att rapporten är fullt så positiv.
Efter Lissabon och Stockholm råder ingen tvekan om den vikt som Europa tillskriver utvecklandet av en kunskapsekonomi. Jag är övertygad om att kommissionär Reding och hennes lag kommer att se till att kommissionens framtida insatser till svar på den högre prioritet för utbildning som man kom överens om vid toppmötena i Lissabon och Stockholm kommer att överträffa de insatser som specificeras i mitt betänkande. Jag är rädd för att jag efter att ha läst kommissionens meddelande inte har en mycket klarare bild av hur långt Europa i själva verket har kommit i riktning mot kunskapssamhället och av i vilken riktning vi önskar gå. Jag tycker tyvärr att dokumentet är vagt och att det visar på en brist på verklig handling under de senaste åren, fastän det finns några viktiga undantag.
De huvudmål som kommissionen har försökt uppnå i genomförandet av sin vitbok förefaller lovvärda: att främja anställbarhet och utöka kunskapsmöjligheterna. Jag är inte helt säker på vad som menas med att hjälpa till att bygga ett medborgarnas Europa - det verkar vara ett inneuttryck från för några år sedan.
Tyvärr har man i kommissionens rapport egentligen inte specificerat några konkreta framsteg av kommissionen i fråga om de fem uppställda målen. Rapporten är ganska entusiastisk, men vag när det gäller vissa åtgärders inverkan. Vad vi och allmänheten - och helt säkert vi som budgetmyndighet - vill veta är hur mycket pengar som använts? Hur mycket var nya pengar (i motsats till fonder i befintliga program)? Vilket var det europeiska mervärdet? Vilka resultat har uppnåtts? Och vilka läxor har lärts för framtiden? Jag ber kommissionen att se till att vi får den informationen, så att vi i framtiden, i egenskap av budgetmyndighet, kan yrka på mer medel för detta mycket viktiga arbete.
Många av de projekt som nämns är utan tvekan värda att utforska ytterligare: till exempel det europeiska systemet för överföring av studiemeriter. Men som framgick av den debatt som vi höll tidigare i kväll kan vi fortfarande inte - 40 år efter EU:s bildande, 15 år efter Europeiska enhetsakten - påstå att akademiska meriter erkänns ömsesidigt över hela Europa.
Det finns saker som kan och bör göras på europeisk nivå. Europas rikedom i form av språklig mångfald är ett problem likaväl som en styrka. Jag skulle vilja säga: låt oss vara realistiska, i stället för alltför idealistiska. Kan vi begära att medlemsstaterna skall kräva att ingen får påbörja högre utbildning utan att ha ett betyg i ett modernt språk utöver det egna? För i vissa medlemsstater är det ännu inte ett krav. Vi måste utan tvekan göra mer när det gäller informationsteknik, men den frågan behandlas i andra betänkanden. Jag kommer inte att ta upp den.
Den inre marknaden kräver en mycket rörligare arbetskraft än vi har för närvarande. Rörligheten i Europa är mindre än hälften så stor som den i Förenta staterna. Vi måste göra vår arbetskraft rörligare, och det betyder mer resurser på europeisk nivå för yrkesvägledning och arbetslivserfarenhet. Jag är övertygad om att de organ som ger yrkesvägledning runtom i Europa inte har tillräckliga resurser för att väcka studenterna till insikt om möjligheterna på Europas inre marknad.
Jag skulle emellertid vilja säga att det inte bara är upp till kommissionen att vidta åtgärder. Låt mig föreslå ett sätt på vilket detta parlament skulle kunna hjälpa till. Vi stöder, naturligtvis, de utbildningsutbyten som äger rum inom ramen för Erasmus, Sokrates och så vidare vid det europeiska utbildningsinstitutet i Florens, men antalet studenter som får tillfälle att uppleva Europa är inte tillräckligt.
Jag har länge tyckt att de 100 miljoner euro som vi varje år betalar för att använda den här byggnaden under en vecka per månad är ett fruktansvärt resursslöseri. Jag föreslår att vi överväger att göra om denna byggnad till ett Europauniversitet. Det skulle vara bra för Europas studenter, för staden Strasbourg, Frankrike, detta parlament och Europa.
Herr talman! Även om jag kommer att ta upp några av de ämnen som kollegan Alavanos redan har berört så vill jag i första hand bidra till diskussionen genom att beskriva några aspekter av den situation som vi befinner oss i och i vilken eLearning kommer att sätta sina spår. Enligt min uppfattning kommer detta att ske genom att två grundläggande inslag kommer i centrum, för övrigt tror jag att detta är de viktigaste förtjänsterna som vi bör räkna kommissionens två dokument tillgodo: först kommunikationen och sedan handlingsplanen.
En korrekt tolkning av subsidiaritetsprincipen: handlingsplanen eLearning har kommit att placeras i den känsliga diskussionen om hur staterna använder sina utbildningssystem genom att understryka att uttrycket "europeiskt utbildningsområde" är ett förnuftigt uttryck, ett positivt uttryck som vi måste hysa tilltro till, utan att vara rädda för att det skall undergräva våra länders kulturella identitet. Och de nya teknikerna är säkerligen en av de frågor som man kan arbeta på mycket mer för att framhäva dessa gemensamma inslag.
Det andra positiva inslaget består, enligt min uppfattning, i att handlingsplanen eLearning främjar en positiv och, skulle jag även vilja säga, social tolkning av några fenomen som är typiska för globaliseringen. I den meningen vill jag säga att handlingsplanen på sätt och vis besvarar något av kollegan Alavanos oro därför att den, otvivelaktigt, ställer möjligheterna att få tillträde till kunskapssamhället på ett sätt som undviker obalanser och ger, skulle jag vilja säga, en ny innebörd åt samarbetet mellan allmänna och privata institutioner. På något sätt framhävs och problematiseras det partikulära, alltså att en nations utbildningssystem hursomhelst väger tyngre än något annat system, till och med tyngre än regeringssystemet och de måste därför komma i åtnjutande av de största ansträngningarna från samtliga aktörer vid utformandet av en welfare community.
Innan jag uppehåller mig vid några särskilda inslag, så vill jag gärna tacka kommissionen och i synnerhet kommissionär Reding och hennes medarbetare för den hjälpsamhet som de har visat mig. Jag vill även tacka kollegorna i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott, budgetutskottet och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor som under dessa månader har sökt att hjälpa mig, vilket har varit mycket uppskattat.
Jag vill gärna ha sagt att i fråga om de specifika inslag som berörs i mitt betänkande så har jag särskilt uppehållit mig vid utbildningen av lärare. Jag skulle vilja ge er en idé om hur betydelsefull, hur viktig denna fråga är genom ett exempel. När Dante färdas genom helvetet och skärselden ledsagas han av en vägvisare: denna vägvisare är Vergilius. Vergilius är en person med mycket stora moraliska kvalitéer men i det ögonblicket förfogar han även över allt det bästa som den klassiska kulturens teknik kan erbjuda honom. Vergilius använder till exempel metaforens teknik och han gör det därför att Dante skall nå fram till en djupare kunskap och därför att han bättre skall kunna förstå den värld han lever i.
Om vi nu inte skulle se till att de europeiska lärarna kan använda sig av de nya teknikerna på ett nyttigt och realistiskt sätt så gör vi läraren till en halverad Vergilius, det vill säga en Vergilius som inte är i stånd att låta Dante - den Dante som är var och en av deras elever - tillryggalägga den väg som leder till rening och kunskap, därför att de inte behärskar de nya metaforerna, de nya strukturerna, de nya digitala teknikerna som kan göra det möjligt att förverkliga ett utbildningssystem som äntligen är befriat från de begränsningar som härrör från en inte sällan fragmentarisk och oordnad bildning.
Det är i denna mening som frågan om lärarnas utbildning är en fråga som måste ha högsta prioritet och de ansträngningar som skymtar fram på några sidor i handlingsplanen måste helt visst förstärkas och belönas. De måste förstärkas och belönas därför att vi alla måste förstå att eLearning inte bara kommer att föra med sig en reform av några delar av våra utbildningssystem utan en verklig reform av mentis. Vi måste komma fram till en tydlig formulering av i vilken utsträckning och på vilket sätt denna förändring är nödvändig inom unionens utbildningssystem. Och för att nå dit tror jag att vi helt säkert måste göra stora ansträngningar, även när det gäller budgeten och preciseringar av budgetplaner.
Sammanfattningsvis vill jag, med ett förnyat tack till våra kollegor, i första hand anförtro dem själva kärnan i vårt budskap, det vill säga att de nya teknikerna är, som jag har försökt att framhäva, ett verktyg, ett medel - de är inte målet - men här och nu är detta medel oundgängligt.
Herr talman, kära kolleger! Jag företräder i dag Gargani som av förståeliga skäl befinner sig i Italien. Vi har i denna stora utbildningspolitiska debatt lagt till en fråga till kommissionen och rådet - rådet kan tyvärr inte vara här i dag - eftersom vi anser att nu när alla plötsligt talar om ett europeiskt utbildningsområde, att Europaparlamentet som alltid har talat om och kämpat för detta, men ständigt har stoppats av ministerrådet, inte bara kan se på medan saker och ting sker utan medverkan från parlamentet, medborgarnas valda företrädare, saker som är viktiga och som vi länge har uppmanat till. Jag anser att det var oförskämt - det kanske är att ta i - att det var oseriöst att den 8 februari be parlamentet om ett yttrande om framtidsmålen för grund- och yrkesutbildningssystemen som lades fram för rådet exakt fyra veckor senare. Så får det inte fortsätta! Därför har vi tagit initiativet till denna debatt och ber att vi i framtiden skall engageras i diskussionen på ett seriöst sätt.
Vi företräder alla den uppfattningen att detta betänkande om grund- och yrkesutbildningen i Europeiska unionen efter rådsmötet i Lissabon innebär ett stort framsteg, eftersom konkreta mål fastställs i detta och den framtida rollen för grund- och yrkesutbildningen definieras. Det är en problematisk cirkel som angår alla europeiska medborgare. Jag upprepar igen att det handlar här om något vi alltid har påtalat. Som föredragande av Sokrates har jag därför - hittills utan framgång - kämpat för detta. Om en försenad framgång nu infinner sig är jag tacksam för det.
Vi måste dock alltid se till att det inte handlar om ett politiskt område som kan genomföras utan medlemsstaternas stöd. Här handlar det om sådant man endast kan ta sig an inom subsidiaritetens ramar. Vi kan ge exempel, vi kan göra en översikt av hur det ser ut i det ena eller andra landet. Kanske kan medlemsstaterna lära sig av varandra. Krutet måste inte alltid uppfinnas på nytt. Mycket mer kan vi inte göra på de här områdena.
Vi vill poängtera att den öppna samordningsmetod som Europeiska rådsmötet i Lissabon tog initiativet till, och inom vilkas ramar detta betänkande har framställts, inte får leda till att rollen för de organ som fastslås i fördragen ej respekteras. Vi företräder den uppfattningen att de allmänna övervägningarna beträffande grund- och yrkesutbildningens framtida roll inom ramen för den öppna samordningsmetoden inte bara måste beakta medlemsstaternas bidrag utan framför allt även Europaparlamentets och kommissionens bidrag under iakttagande av subsidiaritetsprincipen.
Vi kan styrka att de slutsatser som Europeiska rådsmötet i Stockholm drog och de fastlagda strategiska målen som formulerades, kan bilda grunden för ett arbetsprogram det kommande årtiondet. Men sådant kostar pengar. Jag vill påminna mina damer och herrar om att man inte alltid bara kan tala vackert och avge magnifika slutförklaringar och uppmana kommissionen att arbeta. I slutändan står vi alla där och säger att jag hör vad som sägs, men jag tvivlar, eftersom pengarna till allt det vi vill sätta igång saknas. Förhoppningsvis leder regeringschefernas insikt om hur oerhört viktig utbildningen i Europeiska unionen är, mycket viktigare än många tror i dag, även till att mer pengar betalas till detta.
Jag vill uppmärksamma kommissionen och rådet på att vi vidhåller att Europaparlamentet i en anda av interinstitutionellt samarbete mellan rådet, parlamentet och kommissionen måste bli delaktigt i utarbetandet av uppföljningsbetänkandet liksom alla åtgärder det leder till och som vidtas inom ramen för det långsiktiga arbetsprogrammet. Jag är säker på att kommissionären kommer att åstadkomma detta. Jag hoppas bara att det vidarebefordras till rådet och att det hela följer i Redings fotspår. I övrigt hoppas jag att vi gemensamt arbetar för det som fastslås i arbetsprogrammet.
Herr talman, ärade talman, ärade fru kommissionär, ärade kolleger! Jag slår säkert in en öppen dörr då jag säger att utbildning och yrkesutbildning i en modern kunskapsbaserad ekonomi blir allt viktigare, om vi i Europa vill kunna hävda oss i konkurrensen med andra industrialiserade världsdelar. Jag begränsar mig till de rekommendationer som tas upp i mitt yttrande.
För det första: på utbildningsområdet måste otvivelaktigt mer uppmärksamhet läggas vid utbildning i informationsteknologi, såväl för studenter som för lärare. Studenter som måste försaka en sådan förberedelse löper risken att uteslutas från utvecklingen av den nya ekonomin. Vi ligger fortfarande långt bakom Förenta staterna i fråga om användning av informationsmöjligheter i undervisningen och yrkeslivet. Med tanke på att ungefär en fjärdedel av de arbetstillfällen som skapades under förra årtiondet har anknytning till informationssamhället, måste vi inse att studenter måste få en grundlig förberedelse. Vi måste även sträva efter en optimal användning av de investeringar som myndigheterna gör i användning av teknik.
För det andra: man har redan ett antal gånger påvisat nödvändigheten av att föra samman studenter med näringslivet i syfte att forma framtidens företagare.
För det tredje är upprättandet av många fler skolor för en andra chans nu nödvändigt med tanke på att det nuvarande antalet är alldeles för litet. Två provprojekt planeras i Spanien, Frankrike och Tyskland - de stora länderna -, men kommissionen säger inget om de andra länderna. Med tanke på storleken hos de stora länderna skulle fem projekt vara önskvärda, medan åtminstone två projekt behöver planeras i de mindre länderna. Genom en utökning av antalet provprojekt skulle skolorna för en andra chans kunna bli ett effektivt instrument för att förstärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen och bättre bekämpa uteslutning.
Slutligen vill jag tala om språkkunskaper, en av de viktigaste europeiska målsättningarna. Vår föredragande, som jag tackar för hans betänkande, anser att det att kunna tala två språk redan är en succé. I mitt yttrande vill jag gå ytterligare ett steg. För att främja den sociala integrationen och studenternas chanser på arbetsmarknaden måste enligt min åsikt kunskaper om tre språk anses vara ett minimum. Varför? Därför att flera medlemsstater har mer än ett officiellt språk. Belgien har tre. Att lära sig de officiella språken i det land där studenterna är medborgare är självklart av stor vikt när det gäller att integreras i arbetsprocessen, men att kunna ytterligare ett språk utöver de officiella språken är mer än önskvärt. Om vi tittar på Eurostats senaste sammanställning av språkkunskaper så kan vi konstatera att mindre än hälften, endast 45 procent av Europeiska unionens medborgare, kan delta i ett samtal på ett annat språk än deras modersmål. För att komma till saken finns det alltså mycket som skall uträttas, men det är sant även för de övriga punkterna som har tagits upp in denna lärorika debatt.
Herr talman! För att vi skall kunna möta de utmaningar som de ekonomiska och sociala förändringarna och kravet på en hållbar utveckling i dag utgör, krävs det ett kunskapssamhälle som bygger på livslångt lärande. I ljuset av den senaste tidens uppsägningar runtom i Europa, kommer omskolning och utbildning att spela en ännu viktigare roll när det gäller att anpassa arbetstagarnas kompetens i syfte att göra det möjligt för dem att finna nya arbeten. För att detta skall fungera effektivt måste tillräckliga medel ställas till förfogande.
Livslångt lärande har en mycket vidare innebörd än så: det är viktigt även för den personliga utvecklingen och som ett medel för att skapa ansvarstagande medborgare, genom att det uppmuntrar människor att delta fullt ut i samhället. Det livslånga lärandet kan följaktligen hjälpa till att bryta den onda cirkeln av fattigdom och arbetslöshet. Genom informellt och icke-meritgivande lärande kan det också vara ett mycket effektivt sätt att engagera både vuxna och ungdomar i de mest eftersatta områdena, som är de människor som i högst grad hotas av social utslagning och fattigdom, men som ofta har en mycket negativ inställning till formell utbildning och därför sannolikt i minst utsträckning söker sig till den typen av utbildning.
Tyvärr har man missat tillfället att framställa en uttömmande rapport om kommissionens vitbok "Lära och lära ut - på väg mot kunskapssamhället", med exempel på bästa praxis, som skulle ha varit av stort värde för alla dem som arbetar på området. Rapporten innehåller inte tillräckligt med information om hur effektiva och kostnadseffektiva olika åtgärder har varit, och det finns lite information om vad som har gjorts i fråga om åtgärder inriktade på särskilda grupper, som kvinnor, äldre arbetstagare, invandrare, familjer i eftersatta områden, långtidsarbetslösa samt människor med funktionshinder. Så på samma gång som det runtom i EU finns universitet, högskolor och samhällsgrupper, såväl som regionala och lokala regeringar, som utför ett utmärkt och banbrytande arbete på detta område, återspeglas det faktiskt inte i rapporten. Jag håller därför med föredraganden om att detta, även som en interimsrapport om vad som när allt kommer omkring var en ambitiös vitbok, är en misslyckad sammanfattning av framstegen i denna mycket viktiga fråga. Jag hoppas att framtida rapporter kommer att vara positivare och att de i sig själva kan utgöra användbara verktyg för dem som arbetar inom utbildning.
Herr talman, fru kommissionär! Budgetutskottet har lagt största vikt vid denna fråga, nämligen vid initiativet "eLearning" och vad det kan bidra med för att medborgarna genom lämplig utbildning skall få bättre levnads- och arbetsvillkor i det nya informationssamhället. Jag vill påminna om att i de allmänna riktlinjerna för 2002, som antogs den 3 april, och som är viktiga politiska instrument i budgetfrågor, ses initiativet "eLearning" som en viktig etapp för att uppnå det strategiska mål som Europeiska rådet i Lissabon fastställde, som grundar sig på kunskaper, för att garantera en hållbara ekonomisk tillväxt med fler och bättre anställningar och bättre ekonomisk sammanhållning. I detta sammanhang krävs det att kommissionen studerar möjligheten att fastställa en lämpligare rättslig ram, som gör det möjligt att faktiskt komplettera medlemsstaternas agerande på detta område. Budgetutskottets yttrande i Mauros betänkande går också i denna linje. Det upprepar att ett initiativ av denna betydelse motiverar skapandet av ett specifikt program med egen rättslig grund. Det är alltså inte lämpligt att använda befintliga program, så som Leonardo, Sokrates, Kultur 2000, forskningsprogram eller strukturfonderna, som finansieringskällor för det nya initiativet som bör fungera självständigt även när det gäller finansieringen. Samtidigt följer vi med största intresse genomförandet av de förberedande åtgärderna på detta område i budgeten för detta år, efter år 2001. Jag avslutar med att gratulera vår kollega Mauro för det utmärkta arbetet.
Herr talman! Jag tror att vi vid eLearning framför allt bör vara medvetna att vi ger oss in i en helt ny värld, att vi utforskar sådant som är nytt och att vi därför inte får fastna i gamla hjulspår. Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor har åter konstaterat att kvinnor i stor utsträckning fortfarande är uteslutna från webben. Internetverksamheten och allt som har att göra med New Economy är ännu inget "sesam öppna dig" för kvinnor, något som nyligen konstaterades på en stor internationell konferens i Hamburg. 18 länder redogjorde där för sina erfarenheter. Här råder en digital brist på överensstämmelse. Kvinnornas medverkan på Internet i förhållande till männens är ett mot fyra. Tillgången förbättras visserligen, men bland de nya studenterna utgör kvinnorna endast 20 procent, medan 80 procent är män. Bland nyföretagare på Internetområdet är antalet kvinnor fortfarande försvinnande litet.
Därför kräver vi rent konkret att en ny tillgång skapas för kvinnor, att en speciell mjukvara tas fram för kvinnor, eftersom användandet skiljer sig åt och eftersom kvinnor fortfarande har dåliga kvalifikationer.
Om vi tar fasta på besluten från toppmötet i Lissabon och vill utforma ett kunskapsbaserat samhälle, måste vi ha uppmärksamheten särskilt riktad mot kvinnorna. Man måste till exempel i vissa frågor frångå samundervisningen. Man måste finna nya vägar.
Jag anser att det är särskilt viktigt att vi hämtar in vår eftersläpning i utvecklingen gentemot amerikanarna. Även här visar det sig att de amerikanska kvinnorna i mycket större utsträckning har tillgång till Internet. I vissa fall har de till och med gått om männen. Jag tror att vi har goda möjligheter att ingripa med vår handlingsplan. Därför ber jag att vi i utformningen av handlingsplanen lägger särskild vikt vid utvecklandet av en starkare och mer specifik medverkan från kvinnornas sida.
. (FR) Herr talman! Om jag förstått rätt ger ni mig ordet för att besvara den muntliga frågan. Jag skall svara senare på diskussionen om betänkandena.
Jag skulle vilja tacka kollegan Gargani, som företrätts av Doris Pack i dag, för den muntliga frågan om de konkreta framtida målsättningarna för utbildnings- och undervisningssystemen.
Utöver frågan om vem som erhållit vad och när, och vilket betänkande som utarbetats, sade Pack något som är grundläggande, nämligen att Europaparlamentet ligger bakom alla strider för att utbildningen skall bli annat än en regional och nationell beståndsdel och för att den europeiska dimensionen med utbildning inte bara skall föras upp på dagordningen utan även erkännas med sina välgörande effekter. Vi har nästan uppnått det, fru Pack, eftersom det sedan Lissabon skett en slags tyst revolution, ett enormt steg framåt. Men även om vi tagit detta enorma steg framåt får man inte glömma att många strukturer, framför allt nationella, fortfarande befinner sig i den gamla tiden, som inte är så gammal, eftersom de bara är ett år eller två, och att vi alltså fortfarande har svårigheter att uppnå denna balans mellan uppfattningen om subsidiariteten i en annan tid och uppfattningen att subsidiariteten mycket väl kan samarbeta med europeiska intressen. Det är lite grann ett balansnummer jag håller på att utföra, med er hjälp, genom att försöka att gå mycket långt och samtidigt se till att inte förbruka vissas förtroende, som ser med ett ont öga, ett kritiskt öga, på att man kan trampa på subsidiariteten.
Jag skulle nu vilja svara tydligt på begäran från Gargani. Det stämmer att Europeiska rådet i Lissabon bad rådet (utbildning) och inte kommissionen att inleda en allmän diskussion om de framtida konkreta målsättningarna för undervisningssystemen, och lägga fram en rapport för Europeiska rådet under våren 2001. Det är kommissionens uppgift att se till att rådet gör framsteg även om inget direkt har begärts av kommissionen. Men i slutändan är det ändå kommissionen som förberett rådets arbete. Och det är kanske på grund av dessa ursprungliga svårigheter som parlamentet inte fått dokumenten i fråga i tid för att kunna reagera. Parlamentet fick dokumenten efteråt, direkt efteråt. Vi har därför tagit lärdom av denna situation som inte är någons fel, men som beror på vissa arbetssätt. Det är anledningen till att jag anser att vi i framtiden måste arbeta lite annorlunda. Och, mina damer och herrar parlamentsledamöter, vi känner till tidsfristerna. Stats- och regeringscheferna fattade beslut vid toppmötet i Stockholm den 23 och 24 mars 2001, på grundval av den text som antagits av rådet (utbildning) den 12 februari 2001.
Det handlar om att fortsätta arbetet, dvs. att inget nytt kommer att ingå i strukturen. Det kommer att finnas nytt i texterna, det hoppas jag verkligen, men inte i strukturen eftersom det nu kommer att finnas en fortsättning. Rådet (utbildning) kommer att varje gång planera toppmötena. Nästa råd (utbildning) den 29 november 2001 kommer redan att förbereda toppmötet i Barcelona. Under det spanska ordförandeskapet kommer det alltså att kortsiktigt, före toppmötet i Barcelona, bli ett nytt möte i rådet (utbildning).
Herr talman! Jag skulle därför verkligen av hela mitt hjärta vilja att parlamentet engagerar sig för att förbereda dessa tidsfrister. Ni vet mycket väl att jag försökt att informera parlamentet och införliva det i de pågående diskussionerna om uppföljningen av denna rapport, och jag kan mycket klart säga att jag kommer att vara uppmärksam på varje diskussion som Europaparlamentet kommer att låta mig delta i under detta år, och det är anledningen till att jag begär initiativ från parlamentet i frågan och, tro mig, vid varje råd, upprepar jag för ministrarna vilken betydelse de folkvalda har på detta område. Jag hoppas att samarbetet på grundval av de fortsatta rapporter som nu följer sker på ett sådant sätt att Europaparlamentets bidrag fullständigt kan beaktas.
Herr talman, kära kolleger! Jag vill uttala mig på fyra punkter. För det första vill jag säga att det ambitiösa målet som Sokrates i många år har haft, nämligen att skapa ett europeiskt utbildningsområde, snart blir verklighet - jag hoppas även i texterna! Rådet, rådsmötena i Feira, Lissabon och Stockholm och även i Nice har framhävt betydelsen av och rollen för fostran och utbildning i samhället och för kunskapssamhället. Jag poängterar gärna: fostran och utbildning innebär i dag för det första viktiga politiska prioriteringar i Europeiska unionen, för det andra en politisk utmaning och en vetenskaplig utmaning, för alla vet vi: Utan fostran och utbildning kan vi inte heller erbjuda de unga utbildningsmöjligheter. För det tredje innebär det en möjlighet att vidareutveckla det språkliga och kulturella arvet i Europa och ge det ett europeiskt mervärde.
Den andra punkt jag vill ta upp: Kommissionen och rådet tycks å ena sidan vara maximalister och å andra sidan minimalister - maximalister i de strategier och politiska ambitioner som de utvecklar, som de sätter på pränt. Å andra sidan är Europeiska unionen och i synnerhet rådet stora minimalister när det handlar om att förse de stora förslagen med finansiella medel. De som ständigt får utskällning är kommissionen eller parlamentet eller någon annan, men aldrig herrskapet som storslaget förkunnar hur viktig utbildning, hur viktig fostran är! Om de nästa dag skulle ge pengar till det vore vi alla - i synnerhet våra medborgare - ytterst tacksamma!
Europeiska unionen har egentligen alltid varit snål med budgeten för utbildning. Och jag kan påminna alla kolleger om förlikningskommitténs hemska maraton där det handlade om det lilla vi ytterligare begärde till Sokrates. Jag hoppas att det flödar in lite mer pengar till Sokrates för den utvärdering av Sokrates-programmet som förmodligen kommer att ske de närmaste två åren. Det gläder mig, eller det bör glädja parlamentet, att ett initiativ till eLearning nu föreligger. Parlamentet som företräds av budgetutskottet - det har vi hört, och även Costa Neves har sagt det - kräver att detta inte får ske på bekostnad av något redan befintligt program. Dessa program har ett syfte! Och för detta och inget annat har de försetts med medel! Därför finner jag det riktigt när vi säger att eLearning är viktig, och vi poängterar att det också måste finnas ett program som är ordentligt försett med medel. Vi behöver inga dubbla insatser på området.
Den tredje punkten är, jag beklagar och är ledsen över det, att vi inte har varit tillräckligt delaktiga i de allmänna frågorna - och det nämnde jag tidigare som företrädare för Gargani. Vi måste ta ansvar för de konkreta målen i systemet, vi måste hjälpa till att förverkliga detta och det interinstitutionella samarbetet måste garanteras. Jag godtar och funderar över det ni har sagt, fru kommissionär, så har ni uppfattat det hela och ni kommer i framtiden att införliva detta.
Den fjärde punkten är följande: Med tanke på utvidgningsdiskussionerna och nästa regeringskonferens behövs en synlighet för våra uppgifter i Europeiska unionen, det behövs ett europeiskt utbildningsområde som synliggörs för medborgarna. Därför måste medborgarna själva ha tillgång till det, därför måste medborgaren även genom företrädare för ledamöterna ständigt kunna ta detta program i anspråk. Vi behöver riktlinjer, vi behöver ambitiösa mål, vi behöver åtgärder, vi behöver åtgärdsprogram, som givetvis också är försedda med medel, och när vi gör allt detta på utbildningsområdet behövs inte längre så många informationskampanjer från kommissionen och parlamentet, då har vi nått fram till medborgarna där de befinner sig. Jag hoppas att vi tillsammans kommer att följa den vägen!
Herr talman! Först av allt vill jag lovorda alla de betänkanden som vi har framför oss, i vilka huvuddragen anges för våra gemensamma strävanden när det gäller utbildningssystems framtid i Europeiska unionen. De klargör även några av de frågor som vi nu står inför och som hör samman med utvecklandet av sådana system. Den första frågan avser det europeiska området för utbildning, som hänger över alla betänkanden som ett frågetecken, och det finns utan tvekan en mängd åsikter om detta: det råder ingen som helst tvekan om, och detta påverkar inte subsidiaritetsbegreppet, att vi måste samordna vår utbildningspolitik i unionen i jakten på målen från Lissabon. Om vi inte gör detta, kan vi inte nå dem: så enkelt är det. Vi måste ha en enhetlig uppfattning om vad som är bra och vad som är dålig praxis. Vi måste ha en uppfattning om undervisnings- och inlärningsmodeller, hur vi vill använda dem och vilka värderingar vi vill meddela genom dem. Vi måste förstå att detta kommer att innebära en betydande förändring, på grund av de nya typer av utbildningssystem som vi behöver i dag. Vi måste lära av bästa praxis. Vi behöver därför uppdaterad "hård" och "mjuk" statistik för att vara säkra på att vi kan tillhandahålla de värdefullaste riktmärkena, så att våra system kan motsvara de allra bästa.
Dessa betänkanden pekar också mot utvecklandet av utbildningsinnehåll. Med risk för att inbjuda till strid skulle jag vilja påminna er om att Cisco Systems och Microsoft redan nu tillhandahåller skolorna innehåll. Vi måste se till att de tillhandahåller det slags innehåll som vi vill se i våra skolor. Vi behöver rörlighet. Rörlighet är inte bara nyckeln till en framgångsrik europeisk inre marknad; det är nyckeln till en framgångsrik union, när det gäller såväl dess sociala och politiska innehåll som dess ekonomiska innehåll. Betänkandet som gäller rörlighet inom gemenskapen för studerande, personer som genomgår yrkesinriktad utbildning, volontärer, lärare och utbildare innebär ett avsevärt framsteg i denna fråga, men hur länge har Bologna funnits utan att ha fått en utbredd tillämpning?
Hur garanterar vi lika tillgång till rörlighet för alla människor, när man i medlemsstaterna inte har lika tillgång till språkfärdigheter? Jag skulle vilja påstå att det för allmän tillgång till rörlighet krävs allmän tillgång till språkinlärning och språkundervisning. Här, liksom på andra områden, är ny teknik en av nycklarna för att komma åt alla dessa lösningar. Vi kan installera all den maskinvara och all den infrastruktur som vi vill över hela Europa, men om vi inte har ett utbildningssystem som lär människor färdigheter i skolor och inom ramen för det livslånga lärandet, kommer vi inte att kunna utnyttja maskinvaran och infrastrukturen till fullo.
Herr talman, fru Reding, kolleger! Enligt slutsatserna från Lissabon och Stockholm måste Europa bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi. Att vi här i dag håller denna kombinerade debatt om ny teknik och rörlighet inom utbildningen, visar att Europeiska unionen verkligen vill arbeta seriöst med detta, och därmed betonar vikten av dessa frågor. De tre betänkandena om eLearning från Mauro, Perry och Alavanos är utmärkta betänkanden. Jag vill tacka dem stort för det arbete som de har lagt ner. Min parlamentsgrupp, ELDR, sätter stort värde på projektet eLearning, och bättre skolning för såväl studenter som lärare. Bättre utrustning i alla utbildnings- och yrkesutbildningsinrättningar samt ett högkvalitativt innehåll bidrar alltihop till ett högre deltagande på arbetsmarknaden. Det är uppenbart att utbytet av bästa praxis kan spela en betydelsefull roll, och där kan vi i Europa bidra på ett stimulerande sätt. Det är självklart att vi inte får begränsa oss till de vanliga utbildningsinrättningarna. Ett livslångt lärande, även efter det att man har dragit sig tillbaka från det aktiva arbetslivet, och utbildningsmöjligheter i fråga om ny teknik utanför de vanliga utbildningsinrättningarna, måste båda stimuleras. Detta har jag sagt redan tidigare. De socialt och fysiskt eftersatta måste engageras, och alla måste få garantier för att deras ansträngningar belönas med kvalifikationer som erkänns i hela Europa. Detta är viktigt för den inre marknaden. Jag kommer noggrant att följa själva handlingsplanen, och jag insisterar på att vi regelbundet får rapporter och analyser om den.
En sista punkt som jag vill ta upp är följande: i förslaget om Framtidsmålen för grund- och yrkesutbildningssystemen hänvisas också utförligt till användningen av informations- och kommunikationsteknik. Det är emellertid ett bevis på slarvighet från kommissionens och rådets sida att ha försummat att lägga fram förslaget för parlamentet. Även om man i Stockholm avtalade att bland annat i undervisning tillämpa den öppna samordningsmetoden, visar det på en kraftig brist på demokrati och öppenhet om denna metod innebär att rådet sänder förslagen till medlemsstaterna utan att höra parlamentet. Europaparlamentet med sina direkt valda ledamöter är ju den mest lämpliga instansen att koppla in vid öppen samordning. Men jag förstår, fru kommissionär, att ni nu har tagit på er tagelskjortan. Jag vill emellertid tydliggöra att min parlamentsgrupp anser att Europaparlamentet måste involveras i uppföljningsrapporten, och att vi där måste vara djupt involverade.
Herr talman! Jag vill gratulera vår föredragande och tacka henne för de många idéer som hon har ställt samman och som vi skall rösta om i konkreta betänkanden. Vi lever i en tid av snabba förändringar, men det får inte vara så att ena hälften av mänskligheten, eller kanske en minoritet, skall kunna ta del av dessa förändringar, och andra inte. Hela demokratiseringen ställer oss därför inför stora problem i samband med den teknik som här diskuteras.
Föregående talare talade om ett livslångt lärande. Jag läste en plädering för att i stället kalla det att lära genom att leva. Egentligen tycker jag att det låter bättre. För livslångt lärande låter som en hård uppgift, medan att lära genom att leva stimulerar vår nyfikenhet varje dag. För barn måste det bli: att lära genom att leka. Det gäller även att leka med de material som finns tillgängliga för att utvecklas, tillgång till information, att lära sig hur man lär sig. I det sammanhanget fick jag höra ett klagomål från en av medlemmarna i lärarkåren vid en skola i Flandern, som klagade på att han nu hade utrustat sin skola med 200 datorer, och sett till att alla klasser är tillgängliga, men att det inte finns några stadgar för människorna. Det finns inget såsom en stadga för samordnare av informations- och kommunikationsteknik. Jag tyckte detta var en utmärkt idé att lägga fram för er. För om vi endast betonar infrastrukturen och inte ett bra sätt att använda den, inte ser till att det didaktiska materialet i den pedagogiska miljön är användarvänligt, inte gör det tillgängligt och håller det uppdaterat varje dag, då tjänar allt detta ingenting till. Jag kommer ihåg när språklaboratorierna infördes i skolorna; det var ett stort och moderiktigt ögonblick, och alla skolor med självrespekt hade ett sådant språklaboratorium. Titta bara på vilken röra det blev, och fråga er hur länge de var i bruk. Jag anser därför att vi måste ställa oss frågan: var står vi nu? Man säger att det i Flandern finns en dator per tio elever. Jag önskar att detta vore sant, jag hoppas att det är sant, men vad vill vi uppnå, var vill vi befinna oss om fem eller tio år? Jag hoppas att vi kan undvika en klyfta mellan de som kan och de som inte kan delta.
Herr talman! I de betänkanden vi diskuterar förekommer hela tiden ord om undervisning och utbildning för kunskapssamhället, medborgarnas samhälle, europeiskt mervärde och andra storordiga fraser med tvivelaktigt innehåll. På detta sätt försöker man skyla över innebörden i de reaktionära, utbildningsfientliga reformer av utbildningssystemen som förespråkas i vitboken.
Lyckligtvis har det i många av Europeiska unionens länder uppstått en våg av protester mot denna politik. I Grekland har de enormt omfattande protestaktionerna bland skolelever, studerande, studenter och lärare mot denna reaktionära politik, som innebär en försämring av utbildningen, lett till en mycket explosiv situation, uppsägningar i universitetsledningen, ockupationer eller t.o.m. stängning av universitet.
Tendensen att skapa massutbildning under perioden 1960-80 har i dag ersatts av en ny modell, i överensstämmelse med kapitalets moderna krav. Kapitalet vill ha en stor mängd billig arbetskraft, halvutbildad genom livslångt lärande, och en liten elit av verkliga vetenskapsmän. Man banar väg för ett nytt slags yrkesutbildning, som styrs av den kapitalistiska marknadens direkta behov, samtidigt som den vetenskapliga kunskapen och specialiseringen flyttas över till doktorandstudier med höga avgifter för ett litet fåtal.
Kunskapen får ge vika för färdigheterna, dvs. skrivning, läsning, räkning, enkel datoranvändning och, som komplement, färdigheter som gör att de unga lätt kommer att kunna anpassa sig till de kapitalistiska omstruktureringarna, samtidigt som de får lära sig att vara disciplinerade arbetstagare och medborgare.
Utbildningsanstalterna uppmanas att bli mera flexibla för att garantera en snabbare anpassning till arbetsmarknaden. När man överger ett allmänt kunskaps- och bildningsideal till förmån för färdigheter av betydelse för anställbarheten innebär det att barnen inom folkets breda lager inte kan skaffa sig de grundläggande kunskaper som är nödvändiga för att de skall fungera som tänkande och aktiva medborgare, som bärare av det sociala framåtskridandet. Storkapitalet vill tränga in på utbildningsområdet för att förverkliga sitt främsta mål, att skapa ny vinstgivande näringsverksamhet. Detta är den egentliga innebörden i det omtalade samarbetet mellan skolor och företag.
De betänkanden vi diskuterar, och i synnerhet Perrys betänkande, har inga som helst invändningar mot riktlinjerna i vitboken, utan kritiken gäller uteslutande att förverkligandet av dessa riktlinjer försenats.
Herr talman, folken i Europeiska unionen måste bekämpa och omintetgöra denna utbildningsfientliga politik. De måste slå vakt om sin grundläggande rättighet, rätten till kostnadsfri offentlig utbildning av hög kvalitet för alla, en utbildning som är anpassad till produktionsbehoven i varje enskilt land men som också tar hänsyn till begåvningsinriktning och talang. Vi som företräder Greklands kommunistiska parti kommer att göra vårt bästa för att arbeta i denna riktning.
Herr talman! Jag vill börja med att gratulera kommissionen, kommissionärerna och i synnerhet Reding för det arbete de har lagt ned i syfte att spränga gränserna för inskränkningar och subsidiaritetsprincipen i syfte att upprätta gemensamma program som besegrar denna så konkreta verklighet i vilken utbildningssystemet utvecklas.
Jag tror att en av de mest sammansatta aspekterna i Europas historia - där samma fenomen upprepas - är tendensen till konvergens och fragmentering, tendensen att enas och distansera sig, att delas i tusen bitar. Vi befinner oss i en epok då det åter sker en nationalistisk tillbakagång mot en globalisering, uppenbarligen en missuppfattad sådan, något som har en tendens att splittra staterna och regionerna. Det som har drabbats hårdast är kulturen och utbildningen, fångade och bundna av sina egna gränser. Ändå är det vissa program som endast kan genomföras uppifrån.
Subsidiaritetsprincipen tolkas dessutom fel, och förstörs enligt mig av staterna och många regioner som använder den för att utöka sin egen makt och - det bör påpekas - för att från statsmakternas sida utöva kontroll över folks tankar och utbildningssystemet. Staten bör hur som helst erbjuda gratis undervisning för alla, men den bör inte utöva total kontroll.
Vi kan tänka oss ett flygplan som endast flyger fram till provinsens gräns, till regionens gräns eller till landets gräns. På utbildningsområdet har vi som mål att våra kulturkunskaper endast skall flyga fram till gränsen och resultatet blir givetvis ett förstört och splittrat projekt. Därför lovordar och applåderar jag förslaget från kommissionen, det enda överstatliga organet med förmåga att agera på området, och anser att vi bör stödja det med idéer, paragrafer och åtgärder. Jag tycker att en av våra första debatter bör handla om subsidiariteten och inte bara den trångsynta tolkning som nu görs av denna.
Å andra sidan ser jag det som att det inte finns ett gemensamt Europa utan en gemensam tanke eller åtminstone en förmåga att kommunicera. I det avseendet tror jag - och jag lovordar här även de sammankomster som nyligen har inletts med företagen - att vi inte kommer att kunna genomföra detta projekt utan privata initiativ. Staterna kan på grund av sina begränsade befogenheter inte sträcka sig utöver sina gränser. Och vi upplever exakt samma fenomen i regionerna: varje region skapar sitt intranet (alla är stolta) eller sitt egonet. På det viset blir resultatet en produkt som är summan av flera faktorer, men helheten är aldrig summan av delarna. Därför ber jag att en debatt inleds om subsidiaritetsprincipen där vi analyserar i vilken utsträckning medborgarnas frihet går förlorad. Företagen är de enda som med kommissionens hjälp har förmåga att verkställa projekt och flyga över bergen som örnar med en global överblick.
Jag anser att vi endast med ett Europa som konvergerar och inte ett Europa som splittrar kan se till att detta program genomförs och inte blir en källa till frustrationer. Vi måste se till att vi inte om två år talar om det vi ville i dag, men de inte lät oss göra.
Herr talman, kära kolleger, käre kommissionär! Det är ingen tillfällighet att vi här i dag håller en gemensam debatt om ett antal väldigt viktiga betänkanden. Det är inte alls någon tillfällighet, då allt detta har att göra med frågan: tar vi ny ansats eller inte? Vad är det som det handlar om? I Lissabon togs flera viktiga beslut med ett antal konkreta målsättningar. Frågan är nu, kommer vi att kunna uppnå även dessa målsättningar? Det är det som dagens debatt handlar om.
Låt mig först komma med två kommentarer, två punkter som jag anser vara beklagliga. För det första saknar jag, fullt begripligt, debatten om det livslånga lärandet. Den kommer senare, och parlamentet skall också få säga sitt om det, men jag saknar den eftersom konceptet livslångt lärande egentligen är ett mycket viktigt koncept som måste vara överordnande för de ämnen som debatteras här ikväll. Jag saknar den debatten. Jag saknar också länkarna till konceptet ett livslångt lärande i flera av betänkandena. Detta är begripligt med tanke på timingen.
Min andra punkt är mycket mindre begriplig, och jag återkommer snart till den. Det är dock märkligt att vi här håller en debatt om utbildning, och att vi inte med ett enda ord nämner Bolognaförklaringen kvällen före toppmötet i Prag. Vi har helt enkelt inget att säga om detta, eller hur?
Låt mig helt kort återgå till ett antal betänkanden som ligger framför oss. Perry har med rätta sagt att hans betänkande i viss mån handlar om förfluten tid och i mycket mindre mån om nutiden och framtiden. Det är riktigt, men vi kan lära oss mycket från det. Mycket att lära, just för framtiden. Perry har helt rätt när han säger att kommissionen inte har lyckats med sina målsättningar. Målsättningarna var inte konkreta, de var inte mätbara, det fanns inga indikatorer, och var är det europeiska mervärdet från vitboken? Låt oss tänka över detta ett tag. Låt oss försöka definiera vad ett europeiskt mervärde är. Det är nu åter kvällen före en debatt om Europas framtid. Det är riktigt att man talar om debatten om Kompetenzabgrenzung; i Belgien är diskussionerna säkert mycket aktiva kvällen före kongressen i Laken. Men vad är då Kompetenzabgrenzung? Vad handlar denna debatt om utbildning om? Den handlar om subsidiaritet. Men låt oss då definiera det väl och inte gå som katten kring het gröt, som vi alltför ofta gör. I rådets förslag om framtiden för grund- och yrkesutbildningssystemen står ett antal intressanta punkter, ett antal målsättningar som jag skriver under på. Men det rör sig åter om vaga målsättningar, inga indikatorer, inga mätmöjligheter, och i och med det riskerar vi åter att hamna i ändlösa diskussioner. Det får vi, i uppföljningen efter Lissabon med den debatt som vi nu för, absolut inte låta ske.
Om vi inte klarar av att gå mot en europeisk öppen samordning med de europeiska riktlinjerna för sysselsättning som tydligt exempel, då tror jag inte att vi kommer att ta några steg framåt. Jag arbetade i mitt förra liv hos den flamländska arbetsmarknadsministern. I det kabinettet tragglade man med de europeiska riktlinjerna för sysselsättning. Jag skulle gärna se att man i alla medlemsstaters kabinett för undervisning arbetade hårt med ett antal konkreta målsättningar för att omsätta dem i politik, för att på så sätt forma ett verkligt europeiskt utbildningsområde.
Jag återvänder till Bologna. Det är ytterst pinsamt. Jag blir sällan eller aldrig tilltalad som Europaparlamentariker om den europeiska utbildningspolitiken, utom när det gäller Bologna. Jag har fått en massa brev och e-post. Skall jag då säga: ursäkta, det var en mellanstatlig metod, och Europaparlamentet vet inte vad det skall säga om den. Jag uppmanar å det kraftigaste, fru kommissionär, att ni tar till er och oss detta, för Bolognaförklaringen handlar inte enbart om ett antal konkreta målsättningar, utan även om demokratiseringen i undervisningen och ett livslångt lärande. Om vi inte kan göra den kopplingen så anser jag att vi går miste om en chans.
Herr talman! Jag välkomnar betänkandet om eLearning-initiativet och gratulerar föredraganden till innehållet i betänkandet. eLearning blir allt viktigare. Fram till i dag har det kanske tillskrivits mindre vikt inom utbildningen. Det blir, emellertid, allt uppenbarare att våra barns framtid verkligen är en digital framtid. Det blir därför allt viktigare att förbereda sig för att använda informations- och kommunikationstekniker.
Högsta prioritet måste ges till att utbilda lärare på detta område. Detta stöder jag helt och fullt. Men det som oroar mig är att lärarna, när de återvänder till sina respektive skolor, upptäcker att det finns ytterst få hjälpmedel för informations- och kommunikationsteknik som de kan använda sig av. Som oftast upptäcker de att de inte kan vidarebefordra de kunskaper som de förvärvat genom utbildningskurser till barnen och använda informations- och kommunikationsteknik i klasserna på grund av resursbrist. Utan de nödvändiga verktygen för att uppfylla målen på eLearning-dagordningen, kommer målen från toppmötet i Lissabon inte att nås. Med tanke på att kommissionen inte har någon direkt jurisdiktion över utbildningen i medlemsstaterna, hur kommer den att säkerställa att dessa mål uppfylls och att medlemsstaternas regeringar ser till att skolorna får den utrustning som är nödvändig för att förverkliga dessa mål?
Ett annat problem är att tekniken går framåt i en sådan rasande fart att det har blivit nödvändigt att byta ut datorutrustningen med några få års mellanrum. Detta har varit, och kommer att vara, ett ytterligare problem för skolor som arbetar med mycket knappa budgetar. Det är likaså viktigt att utbildningen i informationssamhället görs tillgänglig för alla individer under hela deras liv, så att sysselsättningsmöjligheter kan förverkligas och den personliga utvecklingen främjas. Detta är viktigt och speglar utvecklingsriktningen och minskningen i tunga näringar till förmån för tjänstenäringar som i hög grad är beroende av digitalt kunnig personal. Låt oss minska klyftan mellan Europa och Förenta staterna. Låt oss skapa ett eEuropa som är tillgängligt för alla.
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Jag är glad över att vi diskuterar så många områden, eftersom det tydligt visar hur de frågor som tas upp påverkar utbildningspolitiken och vårt liv. De olika utbildningspolitiska lådorna kan inte skiljas åt, precis som föremålen i dessa inte bara kan delas in i olika läroplaner där var och en försvarar sitt eget område. Det tycker jag att den här debatten är ett bra bevis på. Jag befinner mig i dag i en mycket angenäm sits, eftersom mitt land Österrike ligger främst i Europa vad gäller skolornas nätverk i samband med eLearning och de nya medierna. 61 procent av skolorna i Österrike - det vill säga 3860 skolor - är anslutna till Internet och samtliga gymnasieskolor, cirka 1000. 1090 skolor har egen hemsida på Internet. Alla universitet är knutna till varandra genom det akademiska datanätet och därmed även det alleuropeiska forskningsnätverket för stöd till forskningssamarbete TEN 155.
Det är glädjande, men jag vill samtidigt påpeka att det inte räcker med det. Det är en riktig och viktig utveckling som vi har påbörjat, men ytterligare åtgärder krävs och därför gläder det mig att kommissionen och det svenska ordförandeskapet har inlett European School Net, initiativet e-scola. Senast förra veckan visades hur datorn och Internet kan användas i undervisningen för att höja kvaliteten på undervisningen och skapa nya inlärningsmöjligheter med målet att i framtiden utnyttja det sammanställda undervisnings- och inlärningsmaterialet liksom praktiska exempel och göra dessa mer tillgängliga.
Fru kommissionär, jag tackar för era påtryckningar i den här frågan. Vi är tillsammans inne på rätt väg. Målet känner vi till, men vägen dit är lång. Nu har jag kommit fram till några punkter i debatten. För det första begreppet subsidiaritet. Jag är en stark anhängare av subsidiaritetsprincipen och kommer från ett land med en mycket stark federalism. Jag vill ändå avråda alla medlemsstater från att ta subsidiaritetsprincipen som en förevändning - något som ofta sker - för att slippa vidta de europeiseringsåtgärder som krävs. Subsidiaritet betyder för mig i det här sammanhanget ett förverkligande nära medborgarna, att på regional och individuell nivå uppfylla de nödvändiga kraven, de nödvändiga gemensamma europeiska uppgifterna för att kunna möta världens utmaningar och uppfylla vårt ansvar gentemot de unga.
För det andra: Utbildning - det visar även detta exempel - är inget självändamål, utbildning från skolan till ett livslångt lärande över till tillvaratagandet av varje ålders livsskede är snarare förutsättningen för att vi över huvud taget skall kunna förverkliga vårt mål, att bli en kunskapsbaserad ekonomi i världen, nummer 1. Utbildningspolitiken är därför nyckeln till framgång inom den ekonomiska politiken. Utbildningspolitiken är förutsättningen för att dagens unga skall kunna klara sig på morgondagens arbetsmarknad och att vi som Europa skall kunna uppfylla vår roll i den internationella konkurrensen.
Därför vill jag säga till Korakas, som anser att det redan börjar komma protester mot dessa mål: Vi som politiker måste satsa allt på att tala om för människor att denna utveckling äger rum och förbereda oss på det.
Slutligen tre punkter: För det första, det ville Martens säga, handlar det inte bara om datorutrustning. Det handlar om den etiska frågan: Hur använder man det som är tillgängligt via datorn? Den etiska frågan om nyttjandet är vid sidan av handhavandet en viktig utbildningspolitisk uppgift. Vi måste också se till att inga nya sociala laddningar uppstår mellan dem som är insatta och dem som inte är det. Det kan uppstå en ny klasskamp om utbildningen inte sätts in i samhället på rätt sätt. Jag kräver därför också att industrin går in som fadder för skolorna så att alla kan tillgodose kravet på datorer.
Nästa punkt är det livslånga lärandet. Jag ber att vi satsar allt på att inte glömma bort de äldre i utbildningen, för endast därigenom kan vi uppfylla de europeiska målen, stå oss i den internationella konkurrensen, göra utvidgningen till en framgång och inte skapa nya sociala laddningar.
Herr talman! Kommissionär! Man vill göra EU till världens konkurrenskraftigaste ekonomiska makt inom loppet av tio år, på ett sätt som inte åsidosätter någon individ. Vi vill utveckla Europa så att envar känner sig delaktig. Därför är det självklart att utbildningen är ett viktigt led i unionens strategi. Inte ens en framstående socialpolitik kan motverka utslagning, såvida man inte ser till att utbildningen håller en hög kvalitet och följer jämlikhetsprincipen.
Att satsa på ett utbildningssystem som är tillgängligt för alla innebär ett effektivt utnyttjande av tillgängliga mänskliga resurser. Det här innebär inte bara att finna och uppmuntra begåvningar, vilket i och för sig är viktigt, utan att se till att alla får undervisning i grundläggande kunskaper och färdigheter. Samtidigt bör utbildningen bidra till att unga och vuxna kan utnyttja sina begåvningar och uppleva framgångar.
I februari godkände Europeiska unionens utbildningsministrar en rapport om de konkreta målen för medlemsstaternas utbildningssystem. Arbetet kommer att fortsätta. En rapport om uppföljningen av ärendet kommer att läggas fram vid Europarådets möte på våren 2002.
Vi i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott är belåtna över denna utveckling. I utskottet har man redan länge betonat vikten av en diskussion om utbildningen i Europa. Vi är emellertid ledsna över att parlamentet än så länge har åsidosatts i beredningsarbetet. Det är inte en prestigefråga utan ett ineffektivt utnyttjande av befintliga resurser. Jag är övertygad om att om man kopplade in parlamentet i uppställningen av utbildningsmålen så skulle det bidra med en viktig europeisk synvinkel.
Fastän utbildningen faller inom ramen för närhetsprincipen, bör man i de olika staternas utbildningspolitik, jämsides med förbättringen av konkurrensförmågan, också beakta individen. Den europeiska utbildningspolitiken bör utvecklas så att den främjar unionsmedborgarnas rörlighet och ömsesidiga umgänge.
Herr talman! Enligt min uppfattning har man försummat en självklar faktor under utarbetandet av målen för de framtida utbildningssystemen, men också i en fråga som behandlats tidigare, kvaliteten i skolutbildningen, som bygger på indikatorer.
Den självklara faktorn är det enorma intresse som finns för dessa frågor inom utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott, vilka är av central betydelse för den kommande tioårsperioden och som är av central betydelse för Europas framtid.
Som ni vet, följer Europaparlamentet noga och stöder alla initiativ och åtgärder från kommissionens sida, vare sig det rör sig om eLearning, de studerandes rörlighet, språkinlärning eller utbildningssystemens kvalitet. Jag anser att den öppna metod för samordning som föreslogs i Lissabon genom större flexibilitet kommer att bana väg för många nya idéer, som är nödvändiga i Europa för att förbättra utbildningen och främja bästa tänkbara metoder. Denna öppna metod innebär emellertid att Europaparlamentet måste medverka för att garantera största möjliga samförstånd och öppenhet, men också för att ta udden av kritiken från dem som anser att metoden med öppen samordning innebär ett brott mot reglerna.
Herr talman! I Europa av i dag har utbildningens betydelse växt bortom alla gränser. I synnerhet det livslånga lärandet blir allt viktigare för människornas vardag, antingen det gäller tillträde till sysselsättningsmöjligheter, att använda bankomater för att få ut kontanter eller att behöva koppla upp sig för att komma åt banktjänster och andra tjänster på grund av att de allmänna tjänsterna stängs i en tid av konkurrens och avreglering.
Det är anledningen till att det vid den här tidpunkten är viktigt att vi, när vi i Europaparlamentet talar om utbildning, är säkra på att den är allomfattande. Naturligtvis måste vi ta vederbörlig hänsyn till de människor som för närvarande befinner sig i det formella utbildningssystemet, och det är mycket viktigt att förbättra Erasmus- och Escola-programmen och andra liknande program. Vi får dock inte glömma bort att vi nu riskerar att skapa en ny klass av tekniskt okunniga människor, som kommer att förvägras tillträde till den nya, underbara informationsmotorväg och det nya, underbara informationssamhälle som vi är i färd med att skapa.
Under de närmaste tio åren bör vi följaktligen - som min kollega har sagt - rikta in oss på att se till att de personer som nu är medelålders får tillgång till kunskaps-, informations- och utbildningsverktygen, så att de klarar av att leva i den förändrade värld som kommer att växa fram. Jag ger mitt stöd till de framlagda betänkandena. Jag vet att kommissionären kommer att vara mycket uppfinningsrik när det gäller att lägga fram nya idéer om eLearning och utbildning.
. (FR) Herr talman! Mycket har sagts, och sagts på ett bra sätt. Jag skulle ha önskat att många ministrar var här för att lyssna till det som parlamentet hade att säga om frågor som det europeiska överskottet, respekten för subsidiariteten, samtidigt som man bedrivit en europeisk politik. Jag tror att det skulle ha varit mycket viktigt att ministrarna med egna öron lyssnar till det som de folkvalda har att säga.
Jag skulle först av allt vilja tacka Perry för hans betänkande om vitboken. Vitboken är från 1995. Det är länge sedan! För revolutionen, kära föredragande, om den har ägt rum så skedde det förra året, under de senaste 12 till 15 månaderna, efter Lissabon egentligen. Och sedan 1995 har de idéer som lagts fram, huvudsakligen av Europaparlamentet - jag ger Doris Pack rätt: initiativtagaren till hela denna politik var utan tvivel Europaparlamentet - dessa idéer har alltså, åtminstone delvis, omsatts i praktiken.
Erkännande av kompetens: jag vet att mycket återstår att göra, men de akademiska poängen vid universiteten börjar fungera.
Rörligheten: jag vet mycket väl att vi i praktiken inte har kommit så långt, men det fattades ett beslut i Nice om rörligheten. Vi har konkreta saker nu, vilket är mycket bättre än det fåtal stora idéer som vi kunde tillkännage för fem, sex eller sju år sedan.
Språkkunskaper: saker och ting rör på sig i våra medlemsstater, tack vare bl. a. Europeiska språkåret, inom vars ram alla diskuterar, kommunfullmäktige, elevernas föräldrar, lärarna själva. Frågan ger upphov till en störtflod och man kan därför hoppas att denna störtflod också kommer att märkas i vår dagliga undervisning.
Investering i utbildning: jag lämnar den till subsidiariteten och jag instämmer i beklagandet från de parlamentsledamöter som säger att de vackra orden borde följas av budgetmedel. Men det råder inga som helst tvivel om att de flesta av idéerna från 1995 i dag håller på att genomföras och att vi förfogar över en verktygslåda för att få dem att gå framåt. Jag är därför inte lika pessimistisk som många av parlamentsledamöterna på detta område, för jag har sett och känt att situationen utvecklats sedan toppmötet i Lissabon. Det har skett en grundläggande förändring som naturligtvis är för långsam, men saker och ting rör åtminstone på sig och det är redan ett mycket stort steg framåt.
Livslångt lärande: ja, under 1996 togs de första stegen i frågan. Jag lade fram min text om det som Maes kallar: "leva genom lärande", det skulle vara underbart att kunna tillämpa det, men det är inte kommissionen som skall tillämpa livslångt lärande i våra medlemsstater, eller i våra regioner. Kommissionen kan uppmuntra, knuffa på, den kan ge idéer, men tillämpningen på fältet är förbehållen våra utbildningsministrar, fackföreningar och arbetsmarknadens parter. Det finns ett helt nytt informellt system för lärande att skapa i de flesta av våra medlemsstater. Och, kära kolleger, jag vill påstå att under ytterligare tio år kommer vi att tala om livslångt lärande och vi kommer sannolikt att ta små steg framåt, men vi kommer inte att finna någon definitiv lösning på problemet.
Informationstekniken: jag skall återkomma till den i detalj, men även här har det hänt enormt mycket alltifrån framhävandet av ett problem till medvetenheten om att det krävdes konkreta åtgärder. Titta på Netdays Europa, titta på E-scolas. E-scolas är naturligtvis i dag inte fler än tusen. Det skulle behövas femtusen, tiotusen, hundratusen, det vet jag mycket väl. Men dessa tusen skolor representerar erfarenheten på fältet. Jag skulle vilja tacka inte bara Europaparlamentet, som får saker och ting att gå framåt, utan även alla människor som arbetar på fältet, med stor idealism, ofta ensamma, med mycket begränsade medel, och som satsar hela sitt hjärta eftersom de tror på framsteg. De är fantastiska och jag tycker vi skall tacka alla dem som på fältet hjälper oss att omsätta våra idéer i praktiken. Handlingsplanen eLearning bidrar också till att situationen utvecklas. Jag har redan sagt det och jag upprepar det: man bör lära sig sina grannländers språk utöver sitt modersmål. De som inget gör börjar få dåligt samvete. Det är alltid en början! Vi skall inte sluta upp med att underhålla detta dåliga samvete.
Vissa kolleger har talat om subsidiariteten. För mig är uppfattningen om subsidiariteten mycket tydlig. Jag respekterar den, men jag vill skapa ett europeiskt mervärde, med uppkoppling, informationsutbyte, spridning av goda tillämpningar.
Kära kolleger! Jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på analyserna av kvaliteten på undervisningen i grund- och gymnasieskolan. Det är en revolution! Skulle ni ha kunnat föreställa er 1995 att ministrarna skulle ha godtagit att en utlänning kommer till dem för att se hur långt de kommit när det gäller undervisningskvalitet? Nej! I dag görs det. Systemet är ännu inte fulländat, men jämförelserna gör det möjligt för ministrarna att se var deras fördelar och brister finns, och de kommer att anstränga sig för att lösa dessa brister.
Ekonomiska bestämmelser: Vitboken innehöll inga. Trots detta har vi utarbetat ett imponerande antal pilotprojekt, som vi finansierat och som ofta legat till grund för reformer på fältet. Kommissionen har hela tiden under de senaste åren velat spela rollen som kuvös för idéer, en drivande roll. Jag skall i detta sammanhang nämna skolorna med enskild läroplan eller den europeiska volontärtjänsten.
När det gäller skolorna med enskild läroplan var jag tveksam. Jag besökte dem och blev förtjust. De syftar inte till att ersätta utbildningen, utan att lösa sociala problem och resultaten är utmärkta. Personalen är mycket engagerad, utbildarna tror på sin uppgift och räddar ungdomar. Det är verkligen fantastiskt. Projektet har nyligen utvärderats, herr Perry, och resultatet kommer att överlämnas till parlamentet. Utvärderingen visar på den stora framgången med pilotprojektet och de tretton skolorna. Andelen misslyckanden ligger bara på 6 procent, medan andelen misslyckanden i institutioner eller liknande initiativ normalt ligger mellan 30 och 50 procent. Ni ser alltså att framsteg verkligen sker och jag skulle i vilket fall som helst vilja att detta system som visat sig så framgångsrikt inrättas i fler medlemsländer.
De målsättningar som utformades i vitboken återfanns i Luxemburgprocessen, i Cardiffprocessen liksom i den sociala dagordningen. Som ni vet deltar numera utbildningsministrarna i debatterna om de sociala frågorna, på samma sätt som socialministrarna och Ecofin. Det är ett enormt framsteg, som inte haft några återverkningar ännu, men det faktum att man är närvarande och tillför något är grundläggande. Utbildningsministrarnas åsikt uttrycks i de krav som lagts fram för Europeiska rådet.
Men det åligger oss, kära kolleger, att fastställa de nya prioriteringarna, inleda fleråriga program, starta nya debatter och skapa nya utmaningar. Jag tror att vi är på rätt väg och vi har all anledning att vara både positiva och optimistiska.
Detta bör inte få oss att tro att vi uppnått allt redan. Det är långt ifrån fallet. Men maskinen är ändå igång och framsteg har gjorts. År 1995 fanns det bara stora idéer och inga konkreta åtgärder på fältet. Nu går vi framåt.
Jag skulle nu vilja säga några ord om Bologna. Vid det första rådet (utbildning) som jag deltog i, kunde jag konstatera att Bologna bara var föremål för ett mellanstatligt förfarande. Jag uppnådde att man införlivade det i gemenskapsramen genom att ansluta kommissionen till processen, tillsammans med ministertrojkan.
Inom ramen för det svenska ordförandeskapet erkänner jag att tidpunkten nu kommit för att genomföra nya framsteg, och jag är övertygad om att ministerkonferensen i Prag kommer att möjliggöra detta. Jag har redan tagit kontakt med det belgiska ordförandeskapet - för även där finns det en uppföljning - för att fortsätta på denna väg. Vi förväntar oss nu att ministerkonferensen i Prag och sedan det belgiska ordförandeskapet tar över stafettpinnen.
Kära kolleger! Jag kan mycket väl tänka mig att Europaparlamentet förbereder ett initiativbetänkande, exempelvis efter Prag. Man kan inte alltid vänta på att kommissionen utarbetar en rapport för att reagera. Parlamentet har en egen initiativrätt. Använd den för att göra er röst hörd!
När det gäller betänkandena om "eLearning" från Alavanos och Mauro vill jag tacka parlamentet, föredragandena och utskotten - som har varit många om att samarbeta - för det stöd de givit mig i ärendet redan från början. Alavanos och Mauro har utfört ett fantastiskt arbete: Alavanos före och Mauro under tiden. Detta är grundläggande, för även här har processen hjälpt oss mycket vid avgörande tillfällen när det handlat om att utforma konceptet med "eLearning", direkt efter Lissabon, liksom åtgärdsprogrammet "eLearning", direkt efter det senaste Europeiska rådet.
Jag skulle åter vilja ta upp de tre grundläggande budskap som inte bara lagts fram av föredragandena utan även diskuterats av parlamentsledamöterna.
Den första principen gäller tillgång för alla. Ni vet mycket väl att planen "eLearning" direkt efter toppmötet i Lissabon ledde till olika initiativ i vissa medlemsstater för att installera datorer i klassrummen.
Men en dator i ett klassrum är inte ett mål i sig. En dator är bara en maskin, ett verktyg. En dator skall kunna användas, att den finns betyder inte att den används. Man får därför aldrig, enligt min uppfattning, skilja verktyget från den person som använder det. Kort sagt: ja till utrustning i skolorna, men det behövs mer, ja till utrustning i skolorna, men ja också till telematikcentrum i våra kommuner, för det är inte bara de som går i skolan som skall vara delaktiga i vårt datasamhälle. Det finns också de som har slutat skolan.
Utbyte av vetenskaplig information, utökning av bibliotekens tjänster, inrättande av ett europeiskt nät för tillgänglig undervisning, särskilda tjänster, är alla grundläggande åtgärder för att bekämpa social utslagning. Och social utslagning kommer det också att bli om man för att ge större tyngd åt statistiken nöjer sig med att installera datorer utan att ge lärarna lämplig utbildning. Jag är mycket uppmärksam på rapporten om kvinnor och särskild utbildning som skulle behövas, med tanke på deras helt annorlunda synsätt på tekniken. Jag tror att man måste ta hänsyn till det.
Vi måste också utbilda våra lärare. Vi har talat mycket om det den senaste tiden. Lärarna är nyckeln till att eLearning lyckas. Men de flesta av dem är inte rustade för att använda datorerna, för att se till att dessa datorer, dessa programvaror, detta innehåll blir ett pedagogiskt stöd. Det är nödvändigt att inskärpa i deras sinnen att man kan undervisa på annat sätt med den nya tekniken. Jag skulle i det hänseendet vilja återge det som sagts av Rocard, föredragande från utskottet för sysselsättning och socialfrågor, som funnit stort gehör för tanken att man radikalt bör omorganisera undervisningen, lokalerna, tiderna och innehållet.
Vi står inför en ny värld och vi är inte många som inser vad det innebär. Jag skulle här vilja säga att denna nya värld inte bara går via ett deltagande i den offentliga servicen utan även via ett ansvarstagande inom industrivärlden. Det är anledningen till att jag i förra veckan arrangerade det första toppmötet om eLearning i Bryssel, i partnerskap med den privata och offentliga världen. Det var ett utmärkt toppmöte eftersom det resulterade i fantastiska utbyten och samtidigt gjorde klart att den privata sektorn och företagen måste ta ansvar för den savoir-faire som finns på området. Det idealiska skulle naturligtvis vara att åstadkomma en symbios mellan dessa två. Om de politiska besluten måste fattas av de politiskt ansvariga, kan genomförandet mycket väl vara resultatet av en symbios mellan den privata sektorns kunnande och det pedagogiska kunnandet inom den offentliga sektorn. Om dessa två förenas kan det bli mycket effektivt. Idén har väckts och jag hoppas att den kommer att följas av konkreta åtgärder på fältet.
Genom detta återknyter jag till ett annat ämne. Ja, Europa visar vägen, men det är inte i ett elfenbenstorn i Bryssel som dessa teorier kommer att omsättas i praktiken. Det sker i våra regioner, i våra städer och samhällen. Den metod som bör användas är bottom up: med andra ord de politiska besluten måste fattas någonstans, men de måste omsättas i praktiken inte uppifrån och ned utan på fältet. Alla bidrag till att inleda konkreta projekt på fältet är välkomna.
Som ni ser, kära kolleger, står vi inför ett stort äventyr. Det rör på sig överallt, inte alltid i rätt riktning. Men man tar också lärdomar. Man har ibland bett mig om mer konkreta åtgärder, men det finns redan mycket konkret på fältet och inte bara sedan ett år. De konkreta åtgärder som genomförts inom ramen för våra program Sokrates och Leonardo har ju lett till en mängd saker som man i dag finner i utbildningssystemen. I grunden fanns dessa program som ni ville ha, för vilka ni - tillsammans med kommissionen - krävde och fick seriös finansiering och som trots alla administrativa problem, som ni regelbundet rapporterar om, är positiva.
Kära kolleger! Vi har alltså redan sett rätt i flera år. Vi går tillsammans i rätt riktning, vi tar jättekliv framåt och mycket snabbare än man någonsin vågat hoppas för två eller tre år sedan. Det finns några små problem här och där. Låt oss ta oss an dessa tillsammans, men optimistiskt, för saker och ting blir verkligen bättre.
Tack så mycket, fru kommissionär.
Ordförandeskapet har med tillfredsställelse konstaterat, fru kommissionär, att ni vid upprepade tillfällen tilltalat ledamöterna med "kära kolleger", ett tecken på den nostalgi ni känner över er tid som parlamentsledamot för inte så länge sedan. Även om jag inte själv var här under förra mandatperioden, förstår jag att denna nostalgi är ömsesidig och att även ledamöterna saknar era värdefulla inlägg från den tid då ni var med i kammaren.
Mina damer och herrar, den gemensamma debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon tisdag kl. 12.00.
Jag har även nöjet att meddela att ordförandeskapet som avslutning på denna debatt har mottagit ett resolutionsförslag (B5-0341/2001) från utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott. Omröstningen om förslaget kommer att äga rum på onsdag kl. 11.30.
(Sammanträdet avslutades kl. 20.43.)
| sv |
Återupptagande av sessionen
Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 5 februari 2009.
| sv |
7. Tillsättning av vitaminer och mineralämnen samt vissa andra ämnen i livsmedel (omröstning)
- Betänkande: Scheele
| sv |
Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet
| sv |
21. Typgodkännande av motorfordon och motorer (
| sv |
Öppnande av sammanträdet
(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)
| sv |
Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet
| sv |
12. Handel med tortyrredskap (omröstning)
| sv |
Undertecknande av rättsakter som antagits i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet: se protokollet
| sv |
Frågetimme med kommissionens ordförande
Talmannen: Nästa punkt är frågetimmen med kommissionens ordförande.
Martin Schulz: för S&D-gruppen. - (DE) Herr talman! Jag ser att våra kolleger från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) fortfarande är på lunch. Det gläder mig att du ler åt mig, herr talman. Du var lite hetsig i dina kommentarer om mig tidigare, men du har tydligen lugnat ner dig lite under lunchpausen.
Kommissionsledamot Günther Oettinger, som jag tror du känner väl, har sagt att det ska göras stresstester - där är han ju - jag såg honom inte. Günther Oettinger, det är trevligt att se dig här. Günther Oettinger är en av Angela Merkels lydiga elever och han är nu också kärnkraftsmotståndare. Men Fukushima var en Damaskusvandring för honom och precis som en modern Saul har han nu, i likhet med så många andra, sett den lysande stjärnan på himlen. Han har åtminstone avslöjat att han anser att det var ett par kärnkraftsanläggningar som inte skulle klara stresstesterna. Det tycker jag är mycket intressant.
Günther Oettinger, om du nu misstänker att det finns stresstester som inte kommer att ge det önskade resultatet eftersom de system som ska testas kanske inte klarar testet, varför ingriper inte kommissionen direkt för att stänga de anläggningarna? Om stresstesterna liknar de som användes för bankerna, där vi efter stresstesterna upptäckte för det första att de inte var tillräckligt tydliga och för det andra att resultaten inte återspeglade den faktiska situationen, så kommer kärnkraftsfrågan att bli mycket farligare än bankfrågan.
Min fråga är därför följande: Hur kan du vara medveten om att vissa system inte kommer att klara stresstesterna och ändå inte göra något åt saken?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) För det första: för att får reda på resultatet av testet måste vi först genomföra det. Om en viss anläggning inte skulle klara testet är det fortfarande en öppen fråga vilka åtgärder som bör vidtas. Om en uppgradering inte är tekniskt eller ekonomiskt rimlig kommer reaktorer att behöva stängas och avvecklas. Man kan emellertid tänka sig situationer där säkerhetsuppgraderingar är ekonomiskt meningsfulla och tekniskt genomförbara, så det är vad vi kan lova i det här stadiet.
Martin Schulz, jag tycker det var viktigt att rådet efter intensiva diskussioner kom överens om kommissionens roll. Jag kan säga att diskussionerna till en början enbart handlade om samordningen av nationella tillsynsmyndigheter, och efter påtryckningar från mig uppmanades kommissionen att lägga fram förslag på omfattning och metoder och fick även uppdraget att före årets slut lägga fram en fullständig rapport om resultaten.
Detta ska vi göra för samtliga kärnkraftsanläggningar i EU. Vi ska göra det med full insyn. Det är viktigt att man inser det. Jag anser att detta är ett framsteg i fråga om kärnsäkerhet.
Martin Schulz: för S&D-gruppen. - (DE) Herr Barroso! Du är en mycket intelligent person, men du besvarade inte min fråga. Jag måste därför fråga dig en gång till: När Günther Oettinger säger att han förväntar sig att några av de anläggningar som för närvarande är knutna till nätet inte kommer att klara stresstesterna tolkar jag det som att ni är medvetna om att säkerheten vid de anläggningarna är så dålig att de inte kommer att klara att uppfylla kriterierna. Men varför inte ingripa direkt? Jag tycker att detta är en högst påtaglig fara i dagsläget.
José Manuel Barroso: Kommissionsledamot Günther Oettingers uttalande var mycket försiktigt. Det kan inträffa, men för att kontrollera om det inträffar eller inte måste vi göra seriösa, trovärdiga tester. Det är just det vi ska göra, med full insyn och baserat på bästa tillgängliga expertis.
Som du vet har kommissionen inte behörighet att stänga några kärnkraftverk. Det faller inom den nationella behörigheten. Det vi tänker göra - och till skillnad från före Europeiska rådets senaste möte har vi ett tydligt mandat att göra det - är att arbeta med nationella oberoende tillsynsmyndigheter för att genomföra mycket seriösa, trovärdiga stresstester. Vi håller nu på att utarbeta metoder och omfattning för de stresstesterna.
Låt mig också säga till Martin Schulz att vi måste vara oerhört ansvarsfulla och inte skapa panik när det gäller dessa mycket känsliga frågor. Vi måste gå metodiskt tillväga, baserat på bästa tänkbara vetenskapliga expertis.
Guy Verhofstadt: för ALDE-gruppen. - (EN) Vi är alla överens om att EU är mer än bara en inre marknad och att det även är ett politiskt projekt för att se till att det finns demokrati på kontinenten och att rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna skyddas, främjas och stärks.
Om det inte var så tror jag att skillnaden mellan oss och Kina skulle vara obetydlig. Detta gäller för samtliga medlemsstater, inklusive Ungern. Regeringen där har nu utarbetat ett förslag till ny konstitution som ska antas i mitten av april. Det innehåller enligt min mening en del oroväckande hänvisningar till rösträtt för minoriteter, förbud mot aborter och enkönade äktenskap, återföreningssträvanden och restriktioner för institutionerna för att se till att de gör som regeringen vill.
José Manuel Barroso, vad tänker kommissionen göra för att försvara de gemensamma konstitutionella principerna demokrati, rättsstatsprincipen och grundläggande rättigheter enligt artikel 2 i fördraget, när de äventyras i medlemsstaterna på det sätt som i dag sker i Ungern?
José Manuel Barroso: Vi håller verkligen med om att EU inte bara är en inre marknad. EU handlar om värden och för att en viss stat ska få bli medlem av EU måste den respektera de värdena Ett av värdena är rättsstatsprincipen, och vi måste respektera våra lagar. Som du vet är antagandet av en nationell konstitution ett viktigt steg för varje medlemsstat, en avgörande process som befolkningen och institutionerna i den aktuella medlemsstaten bestämmer över helt på egen hand.
Det är de ungerska institutionerna som ska avgöra innehållet i och förfarandet för antagande av den nya konstitutionen i enlighet med sina egna nationella regler och, om det är relevant, internationella regler och EU:s bestämmelser. Vi kommer att bevaka den här frågan ur EU:s synvinkel, men naturligtvis hoppas vi att de ungerska myndigheterna ska se till att den nya konstitution som slutligen antas ska återspegla de värden som EU vilar på.
Guy Verhofstadt: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr kommissionsordförande! Jag förstår ditt svar. Men du vet ju att samtliga 27 medlemsstater måste ändra sina konstitutioner så de överensstämmer med europeiska värderingar. Ungern gjorde det innan landet blev medlem av EU. Det finns till och med länder som gjort det efter det att de blev medlemmar. Polen gör det just nu, Frankrike gör det också eftersom det finns saker i den franska konstitutionen som inte stämmer med Lissabonfördraget.
Det är viktigt att se till att Ungern tillämpar dessa principer, även efter antagandet av den nya konstitutionen. Det är viktigt att kommissionen tittar på detta.
José Manuel Barroso: Samtliga medlemsstaters konstitutioner måste återspegla och överensstämma med EU:s värderingar, de grundläggande europeiska värdena demokrati, rättsstatsprincipen, mänsklig värdighet och respekt för de grundläggande rättigheterna. Detta är en fråga som inte ens har diskuterats. Jag har fortfarande inte sett en konstitution i någon av EU:s medlemsstater som strider mot de värderingarna. Men om det skulle inträffa skulle vi behöva agera.
Som du vet, Guy Verhofstadt, så har vi mycket goda meriter i frågan. Vi agerade nyligen i mycket känsliga frågor som gällde bland annat de ungerska medielagarna. Den ungerska regeringen sade direkt att om kommissionen kunde hitta något som stred mot EU:s regelverk så skulle de ändra lagen, vilket de också gjorde.
I andra medlemsstater där det har förekommit problem gällande icke-diskriminering har kommissionen också klart tagit ställning. Ur den synpunkten kan du vara säker på att kommissionen kommer att följa de här frågorna mycket noggrant.
Marian-Jean Marinescu: för PPE-gruppen. - (EN) Den europeiska planeringsterminen, som börjar tillämpas i år, kommer att bidra till att stärka budgetdisciplinen, den makroekonomiska stabiliteten och tillväxten, och den kommer att tvinga medlemsstaterna att ändra sin ekonomiska politik och budgetpolitik. På kort sikt kommer dessa nya politiska strategier att få stor betydelse för EU-medborgarnas liv i de flesta medlemsstater.
Har kommissionen identifierat, eller planerar den att genomföra en utvärdering av, de konsekvenser de nödvändiga nationella förfarandena kommer att få för Europas ekonomiska, sociala och politiska landskap i framtiden?
José Manuel Barroso: Vi tar mycket allvarligt på den processen. Det var mycket viktigt att komma överens om vad vi kallar den europeiska planeringsterminen, eftersom medlemsstaterna nu enhälligt har kommit överens om att frågor som gäller den ekonomiska politiken i en medlemsstat kan påverka alla de andra, och att alla de andras frågor påverkar den egna politiken. Vi kommer att lämna rekommendationer i frågan, också beroende på de program som medlemsstaterna lägger fram för oss. Men syftet med detta är att göra livet för våra medborgare bättre.
Vi gör klart att målet för alla insatser för att konsolidera statsfinanserna, alla ansträngningar för att göra strukturreformer, är att skapa tillväxt, hållbar tillväxt, tillväxt för alla, vilket är huvudmålet för EU. Detta var den övergripande överenskommelsen om vad vi har kallat Europa 2020-strategin. Det är mot bakgrund av dessa prioriteringar som vi ska bedöma de nationella program som nu ska redovisas och som vi nu ska samarbeta kring i partnerskap med våra medlemsstater.
Marian-Jean Marinescu: för PPE-gruppen. - (EN) Den viktigaste aspekten av denna politik är disciplinen. Om samtliga medlemsstater tillämpar kraven kommer resultatet att bli positivt. Om det råder skillnader mellan medlemsstaterna kommer resultatet inte att bli som vi alla hoppas.
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Jag instämmer helt, Marian-Jean Marinescu. Det är just därför institutionerna måste vara oberoende och göra sitt jobb helt självständigt och i äkta gemenskapsanda, för vi har tidigare sett att det ibland kan vara lockande att inte fatta beslut eller genomföra dem på ett enhetligt, konsekvent och trovärdigt sätt.
Därför kommer kommissionen att göra sitt bästa för att garantera lika villkor och rättviseprinciper. Disciplin, dvs. respekt för ingångna avtal, är verkligen grundläggande för att EU ska bli framgångsrikt.
Rebecca Harms: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr kommissionsordförande! Under förra veckan fastställde kommissionen gränsvärden utifrån en förordning som alltid ska tillämpas när det uppkommer problem i samband med radioaktivitet som påverkar livsmedelsimport, i detta fall från Japan. Förvånande nog är de gränsvärden ni har infört för produkter från Japan betydligt högre än de som tillämpas för samma produkter i Japan. De är också högre än de gränsvärden som anges i sådana fall för livsmedel från till exempel Förenta staterna, ett land där kärnkraft används i stor utsträckning. Dessa gränsvärden är också högre än de som tillämpas för EU och för de länder från vilka vi importerade varor efter katastrofen i Tjernobyl och som fortfarande gäller för cesium i vissa fall. Varför ska det vara på det viset? Varför har vi fastställt så höga gränsvärden?
José Manuel Barroso: Herr talman! Jag besvarar naturligtvis gärna Rebecca Harms fråga, även om jag trodde att vi hade kommit överens om att diskussionen i dag skulle bestå av två delar - en allmän del och sedan en del om Japan.
Rebecca Harms tar upp en mycket viktig fråga. För det första garanterar de nödåtgärder som vidtogs den 25 mars för importen av foder och livsmedel från Japan de europeiska konsumenternas säkerhet och en enhetlig tillämpning i hela EU. Vi anser att åtgärderna är proportionella i förhållande till risken och att de har ett bredare syfte än de åtgärder som vidtagits i andra delar av världen, såsom Förenta staterna och Kanada. Såvitt jag vet och baserat på de vetenskapliga rön som står till vårt förfogande, är detta en säker strategi.
Tullen ser till att livsmedel och foder enbart kan komma in på EU:s marknader om det finns garantier för att de är säkra att konsumera. Enligt det nuvarande arrangemanget har de japanska myndigheterna själva - och det är sant som Rebecca Harms säger - infört ännu striktare krav för livsmedelsprodukter för inhemsk konsumtion och export.
Till följd av de strängare regler som införts i Japan har vi i kommissionen beslutat att det skulle vara korrekt att som en ytterligare säkerhetsåtgärd ändra de nuvarande nivåerna, som gäller sedan den 25 mars, i avvaktan på ytterligare vetenskapliga analyser av halterna enligt förordning (Euratom) nr 3954/87. Den analysen kommer att göras av kommissionen, tillsammans med lämplig vetenskaplig expertis, före den 30 juni för att vi ska komma fram till enhetliga normer för importen.
Låt mig understryka att samtliga kontroller som medlemsstaterna hittills har utfört av den japanska livsmedelsimporten visar på försumbara nivåer av radioaktivitet, som ligger betydligt under de nuvarande europeiska eller japanska normerna. Låt mig upplysa om att kommissionen nästa fredag kommer att föreslå för ständiga kommittén för livsmedelskedjan att en översyn av våra normer görs för att anpassa dem till de japanska normerna. De kommer sedan att träda i kraft från och med nästa vecka. Jag vill också på nytt understryka att detta är en ren säkerhetsåtgärd som gör det möjligt att påbörja den nödvändiga vetenskapliga utvärderingen av de halter som för närvarande tillåts i hela världen, så att EU än en gång kan visa att unionen tillämpar de striktaste normerna.
Rebecca Harms: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr Barroso! Om jag förstått er rätt innebär detta att strängare gränser gäller för fisk som fått i sig radioaktiva ämnen från Tjernobyl och importerats från Norge än för importerad radioaktiv fisk som fångats nära Japan? Det tycker jag är fel och oansvarigt, och jag vill veta om ni är beredda att korrigera dessa gränser, som är extremt höga med internationella mått mätt.
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Fru Harms! Vi måste fatta beslut i dessa frågor utifrån vetenskapliga fakta. Jag kan inte fatta beslut enbart utifrån personliga åsikter. Vi har bestämmelser som fastställdes efter Tjernobyl. De gjordes utifrån främsta vetenskapliga fakta. Japan befinner sig i en mycket känslig situation när det gäller livsmedelssäkerhet, vilket det finns många orsaker till. Landet har gränser som skiljer sig från de vi har i EU. Det är just på grund av dessa olika normer som vi har beslutat att vi under en övergångsperiod ska tillämpa de japanska normerna.
De tillåtna nivåerna är lägre, vilket innebär att deras normer är högre. Vi ska tillämpa detta för Japan. Under tiden ska vi konsultera den nationella expertkommittén och EU:s expertkommitté, så att vi vid behov kan fastställa gemensamma och enhetliga regler för all import. Jag tror att det är det bästa, mest proportionerliga och vetenskapliga tillvägagångssättet. Jag tror inte att något annat tillvägagångssätt skulle vara lämpligt i nuläget.
Jan Zahradil: för ECR-gruppen. - (EN) Till skillnad från mina kolleger anser jag fortfarande att EU främst är ett ekonomiskt projekt och att den gemensamma marknaden är dess kärna. Vi har hört mycket om ekonomisk styrning de senaste dagarna och veckorna, kanske för mycket för min smak, men lite om tillväxt och konkurrenskraft.
José Manuel Barroso, som du vet utgör British Conservative Party den största delen av min grupp, och Storbritanniens premiärminister David Cameron och åtta andra EU:s stats- och regeringschefer skickade en skrivelse till dig och Herman Van Rompuy med förslag på hur vi kan få i gång EU:s tillväxt igen efter finanskrisen. Förra veckan publicerade David Cameron även en broschyr med titeln ”Let us choose growth”, som jag kan rekommendera samtliga parlamentsledamöter att läsa.
Hur ser dina planer ut för den närmaste framtiden vad gäller tillväxt, konkurrenskraft och fullbordande av EU:s inre marknad? Vilka praktiska åtgärder tänker du vidta för att nå dessa mål?
José Manuel Barroso: Det är svårt att på en minut göra den inre marknaden rättvisa. Jag kan dock försäkra Jan Zahradil att vi denna månad kommer att presentera inremarknadsakten, som är en mycket ambitiös samling förslag för att genomföra och fördjupa den inre marknaden, och avskaffa hinder när det gäller tjänster och de många administrativa bördor som drabbar främst små och medelstora företag.
Följande konkreta insatser kan jag tillkännage i dag: konkreta åtgärder för att små och medelstora företag ska få tillgång till finansiering och minskad administrativ börda för våra företag, i synnerhet små och medelstora företag.
Låt mig också säga att skrivelsen jag fick var undertecknad av nio av EU:s premiärministrar och statsöverhuvuden och är ett mycket viktigt dokument. Just nu när våra budgetar är så ansträngda är det viktigt att frigöra den inre marknadens fulla potential. Den är tvivelsutan en tillväxtmöjlighet för EU.
Jan Zahradil: för ECR-gruppen. - (EN) Herr Barroso! Jag vill inte hamna i någon kontroversiell debatt, och jag har full tillit till era goda intentioner. Men du kan den institution du styr. Europeiska kommissionen är ibland svår att styra. Skulle du kunna berätta för oss hur du ska se till att kommissionen under ditt ordförandeskap kan undvika tendensen - som ibland är alltför uppenbar - att överreglera snarare än att avreglera eller reglera på ett bättre sätt?
José Manuel Barroso: Låt oss inte ha förutfattade meningar om kommissionen. Kommissionen har gjort bra ifrån sig. Vi har redan gjort vissa förbättringar: en 31-procentig minskning av kommissionens administration, varav 22 procent redan godkänts av rådet och parlamentet. I själva verket motsätter sig rådet vissa åtgärder för att minska bördan.
Jan Zahradil, jag tror att du håller med om att 27 olika byråkratier är värre än en byråkrati. Så kommissionen gör mycket för att underlätta för företag runtom i Europa, genom att genomföra den inre marknaden. I själva verket kommer motståndet ofta från nationella myndigheter i form av till exempel ”gold plating” av direktiv och så vidare. Vi kommer att var noga med genomförandet av agendan för bättre lagstiftning, som jag tror att vi kan vara överens om.
Lothar Bisky: för GUE/NGL-gruppen. - (DE) Min fråga liknar den som Martin Schulz ställde. Därför vill jag fokusera på en särskild aspekt. Som du förstår har vi utifrån vår erfarenhet av stresstester för banker blivit mer försiktiga när det gäller stresstester, även de för kärnkraft. Min fråga gäller Euratom.
Jag vill inte sätta mig till doms över de enorma summor som Euratom slukar när det gäller forskning. Min åsikt är att dessa forskningsanslag går till en teknik som innebär enorma risker. Jag tror inte att dessa risker kontrolleras som sig bör, och jag tror inte heller att det finns tillräckligt utrymme för gemensamt beslutsfattande i frågan. Kärnkraft tar inte hänsyn till nationella gränser. Däri ligger problemet. Borde inte beslut om kärnkraft fattas gemensamt eftersom strålning inte tar hänsyn till gränser?
José Manuel Barroso: Som det fastställs i Lissabonfördraget, Lothar Bisky, är energimixen medlemsstaternas ansvarsområde. Det är inte upp till EU:s institutioner att besluta vilka energikällor varje land ska ha.
Slutsatserna från Europeiska rådets senaste möte var dock ett framsteg eftersom man kom överens om att testa alla kärnkraftverk i EU. Detta kommer att ske under ledning av den europeiska gruppen av tillsynsmyndigheter på kärnsäkerhetens område och kommissionen. Kommissionen kommer även att lägga fram en rapport som ska offentliggöras.
Vi befinner oss nu i en situation där både de som är för och emot kärnkraft - eftersom medlemsstaterna har olika ståndpunkter - åtminstone är överens om att vi måste skärpa villkoren när det gäller kärnsäkerhet. Det genomförs troligtvis lättare på EU-nivå än på nationell nivå.
Lothar Bisky: för GUE/NGL-gruppen. - (DE) Herr Barroso! Vad tycker du om idén att inrätta en EU-institution för främjande av förnybar energi, miljövänlig energi och energisparande inom ramen för EU-fördraget? Anser du att förslaget är värt ert stöd då det skulle kunna hjälpa oss att snabbare undanröja riskerna med kärnkraften?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Vi har redan lagt fram förslag om detta, nämligen den så kallade 20-20-20-agendan, där medlemsstaterna till exempel enhälligt - för enhällighet krävs i frågan - kom överens om målen på 20 procent för förnybara energikällor till år 2020. Vi är på god väg att nå detta mål. Så det finns redan EU-lagstiftning som är bindande för medlemsstaterna.
Är medlemsstaterna redo att gå vidare? Det kan vi diskutera, men jag kan berätta att de såvitt jag förstår, utifrån mina samtal, tycker att de bör arbeta mot att nå detta mål först. Så vi behöver antagligen inte inrätta en ny institutionell ram på gemenskapsnivå. Men vi måste arbeta med stor beslutsamhet mot de mål som vi har enats om och även, om så beslutas, fastställa ambitiösare mål.
Nigel Farage: för EFD-gruppen. - (EN) Herr Barroso! Jag är förvirrad. Hjälp mig. Vad har EU för linje i fråga om Libyen? Jag fick en skrivelse den 1 april från Catherine Ashton där hon berättade att EU hade gett mer än 75 miljoner euro i humanitärt bistånd, och att EU trots den osäkra situationen har erbjudit sig att bidra till att främja dialog. Detta skrev hon ändå många dagar efter det att bombningarna börjat. Det är vad hon har sagt.
Å andra sidan har vi tuffingen Herman Van Rompuy, som har gjort det tydligt att målet med aktionerna i Libyen är ett regimskifte. Han sade även att insatsen i Libyen inte kunnat genomföras utan EU, samt att Frankrike och Tyskland inte kunnat göra en militär insats utan att först ha fått stöd av Europeiska rådet. Vi har alltså två ledare inom EU som säger emot varandra. Skulle du kunna förklara detta och berätta hur EU ställer sig till Gaddafi och Libyen?
José Manuel Barroso: Medlemsstaterna har enhälligt kommit överens om att Gaddafi bör avgå. Det finns ingen motsägelse i att föra en dialog med människor som vi anser att vi bör tala med. Det var antagligen vad Catherine Ashton syftade på. Vi har till exempel haft besök av två företrädare för Gaddafis motståndare.
Den militära insatsen var emellertid inte EU:s beslut. Vissa medlemsstater i FN:s säkerhetsråd beslutade, på grundval av ett samförstånd som nåtts i Europeiska rådet, att införa en flygförbudszon. Men det var inte EU:s beslut eftersom det fanns olika uppfattningar om hur situationen skulle lösas. Det måste vi förstå. Verkligheten är att det rådde olika uppfattningar om hur vi skulle hantera situationen i Libyen.
Jag håller dock också med Herman Van Rompuy om att säkerhetsrådet inte hade kunnat fatta dessa beslut om Europeiska rådet inte intagit denna ståndpunkt. Besluten var historiska såtillvida att de innebär ett fullgörande av ansvaret att skydda.
Nigel Farage: för EFD-gruppen. - (EN) Det finns sannerligen många olika åsikter här. Jag undrar om ordförande Barroso skulle hålla med mig om att det inte var ett av EU:s bästa beslut att utse en kvinna som tillhört extremvänstern, en pacifist och före detta kassör för den brittiska kampanjen för kärnvapennedrustning, som har visat sig inkompetent, till chef för er nya utrikestjänst och ansvarig för den yttre säkerheten. Jag kan bara tacka Gud för Catherine Ashton. Utan henne skulle vi antagligen vara ännu mer inblandade i Libyen.
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Medlemsstaternas beslut att, med mitt stöd, utse Catherine Ashton till EU:s utrikesrepresentant var ett bra beslut, anser jag.
Hon är en mycket hängiven EU-medborgare. Hon delar absolut inte dina åsikter, men det tror jag inte är något verkligt problem. Jag tycker att hon bidrar till våra mål på ett ärligt och bestämt sätt, men låt oss vara uppriktiga. Hon har ett mycket svårt och krävande arbete. Det hon gör nu gjordes tidigare av minst tre eller fyra personer. Dessutom har hon behövt inrätta den Europeiska utrikestjänsten.
Jag tycker att de av er som inte sympatiserar med hennes idéer bör ge henne en ärlig chans. Jag tycker att det är en förbättring att vi nu har en hög representant som samtidigt är ordförande för kommissionen. Jag kan intyga att hon är entusiastisk och målmedveten och hanterar alla dessa frågor i sann EU-anda.
Andrew Henry William Brons: (EN) Herr talman! Kan kommissionens ordförande tänka sig ett scenario där alla medlemsstater, även Storbritannien, tvingas införa euron, i strid med medborgarnas vilja - som kanske uttryckts i en folkomröstning - och i strid med regeringens uttryckta önskan? Enligt Lissabonfördragets ingress är medlemsstaterna förpliktade att inrätta en ekonomisk och monetär union: en gemensam, stabil, valuta. Ordet ”gemensam” antyder att det inte ska finnas andra valutor jämte denna.
Det finns givetvis ett protokoll till fördraget där det fastställs att Storbritannien är förpliktat att införa euron endast om det till rådet anmäler sin avsikt att göra detta. Men frågan är om protokollet kommer att skydda Storbritannien mot fördragets bestämmelser. Andra länder utanför euroområdet verkar ha en mindre privilegierad situation. I artikel 140 i fördraget fastställs att medlemsstater med undantag vartannat år ska granskas med avseende på hur de förverkligar den ekonomiska och monetära unionen.
José Manuel Barroso: Jag förstod inte frågan, men om frågan är huruvida Storbritannien kommer att tvingas ansluta sig till euron är svaret nej.
Andrew Henry William Brons: (EN) Herr talman! Vi vet att Storbritannien skyddas av protokollet, men protokollens giltighet är en fråga som omfattar mer än den gemensamma valutan.
Det finns ett protokoll som ger Storbritannien och två andra länder undantag från stadgan om de grundläggande rättigheterna, men kommissionens rättstjänst har sagt att undantagen i bästa fall har en begränsad tillämpning. Är kanske även protokollet som ger Storbritannien undantag från den gemensamma valutan begränsat?
José Manuel Barroso: Om du vill ha en fullständig rättslig analys skickar jag gärna den analys som genomförts av kommissionens rättstjänst. Men så mycket kan jag säga - jag är ledsen om det gör dig besviken - att Storbritannien inte kommer att tvingas ansluta sig till euron.
Talmannen: Nästa punkt är EU:s insatser i samband med tragedin i Japan. Det är många kolleger på listan. Jag får be er att inte visa ett blått kort om ni vill vara med på listan för ögonkontaktsförfarandet, eftersom det är en annan sak. Var snälla visa ett vitt kort - eller något annat. Det blå kortet är för ett annat förfarande.
Alejo Vidal-Quadras: (ES) Herr talman, ordförande Barroso! Efter den allvarliga olyckan vid kärnkraftverket i Fukushima har kommissionens reaktioner, med undantag av någon liten miss, präglats av den hängivenhet, försiktighet och noggrannhet som är nödvändig.
Den fruktansvärda händelsen har dock gett upphov till kraftig motvilja mot denna energikälla. För att minska risken för negativa följder vid valurnorna har vissa regeringar plötsligt ändrat ståndpunkt och lagt ned planerna på att bygga nya kärnkraftverk eller bestämt sig för att inte underhålla de befintliga.
Kärnkraft står för 14 procent av vår energiförbrukning, det finns ett konstant och förutsägbart ökande behov av elektricitet och vi har som mål att minska koldioxidutsläppen med 85 procent till 2050. Därför är det många, däribland jag själv, som undrar, i denna troligtvis kortvariga situation, om kommissionen planerar några lagstiftningsmässiga eller politiska åtgärder för att förhindra att denna stämning hotar vår energistrategi på längre sikt.
José Manuel Barroso: Som jag redan sagt i svaret till en annan kollega tillhör beslut om energimix medlemsstaternas ansvarsområde. Som du vet finns det medlemsstater som använder kärnkraft, däribland ditt land Spanien, och länder som inte använder kärnkraft, däribland mitt land Portugal. Det är inte upp till kommissionen att bestämma om medlemsstaterna ska ha kärnkraft. Vi måste hålla oss till våra ansvarsområden.
Vi har fått nya mandat för säkerhetsfrågor som rör kärnkraft. Jag anser att vi kan och bör nå de mål som vi satt upp för minskning av växthusgasutsläppen. Det går att nå det enhälligt överenskomna målet på 20 procent om medlemsstaterna verkligen anstränger sig och tillämpar alla tänkbara åtgärder för att nå ett mål som är oerhört viktigt för både EU och resten av världen.
Sandra Kalniete: (LV) Herr talman! Omvärlden har nu i flera veckor följt händelserna i Japan med oro och medkänsla. Jag vill än en gång uttrycka min respekt för den japanska befolkningen. Vi är i tanken med de människor som arbetar dag och natt i kärnkraftsreaktorerna i Fukushima för att förhindra en kärnkraftskatastrof. De är verkliga hjältar som offrar hälsa och liv för Japan och mänskligheten. Japan står inför den enorma uppgiften att återuppbygga de förstörda områdena, vilket kommer att kräva väldiga resurser och inhemska investeringar. Därför måste EU inleda förhandlingar om ett frihandelsavtal med Japan. Då Japan har som princip att ingå förhandlingar endast när det finns en fast beslutsamhet att slutföra dem och nå resultat, är jag övertygad om att de befintliga grå områdena kommer att klaras upp under förhandlingarna och att vi kan sluta ett frihandelsavtal som båda parter kan godta.
Jag skulle vilja fråga ordförande Barroso om kommissionen stöder ett inledande av förhandlingar om ett frihandelsavtal under det kommande toppmötet mellan Japan och EU den 25 maj, och om inte, varför inte och när kan förhandlingarna inledas?
José Manuel Barroso: Låt mig också börja med att, på kommissionens vägnar, uttrycka vår stora beundran, respekt och solidaritet med Japans befolkning. Jag skickade ett personligt meddelande till premiärminister Naoto Kan direkt efter katastrofen. Jag talade med honom i telefon i går igen för att få reda på den senaste utvecklingen, och han uttryckte sin tacksamhet över EU:s solidaritet.
När det gäller handel kom man under toppmötet mellan EU och Japan förra året överens om att man skulle undersöka hur man bäst kan gå tillväga för att förbättra våra förbindelser. Ett alternativ på den ekonomiska sidan är att EU och Japan inrättar ett gemensamt livsmedelsorgan. Det skulle kräva stort engagemang från båda sidor och villighet att tackla bland annat icke-tariffära åtgärder och avlägsna sådant som står i vägen för de europeiska företagens tillgång till den japanska marknaden för offentlig upphandling. EU har upprepade gånger framfört krav i samtalen med Japan. Det gläder mig att Europeiska rådet nu har tydliggjort sin ståndpunkt. I går sade jag igen till Japans premiärminister att vi är beredda att samarbeta med Japan, förutsatt att Japan hanterar detta på ett konstruktivt sätt. Han lovade att man från Japans sida kommer att vara konstruktiv i hanteringen av frågor som även berör EU.
Edit Herczog: (EN) Herr talman! I nyhetsinslag om olyckan i Fukushima och debatter om följderna syns inte aktieägarna. Vi ser varken investerare eller politiker, men vi ser de anställda: arbetarna som kämpar i olycksområdet. Jag stöder helt striktare normer för kärnsäkerhet, men är ni beredda att bjuda in företrädare för de anställda, det vill säga fackföreningarna, till aktieägarnas samtal för att stärka och upprätta normer, och är ni beredda att på ett globalt plan främja dessa kärnsäkerhetsnormer? Om ja, hur föreslår du att detta ska göras?
José Manuel Barroso: Europeiska rådet har beslutat att försöka främja högsta möjliga normer, både i EU och med våra partner. Günther Oettinger har till exempel redan varit i kontakt med ryska partner. Ryssland och Ukraina har sagt att de är intresserade av att samarbeta med oss. Vi försöker även se om vi kan nå samma samarbete med Schweiz och, även om det samarbetet inte är så omfattande än, med Turkiet och Armenien.
I går när jag talade med Japans premiärminister sade han att han också vill samarbeta med oss, och även delta i de internationella insatserna i G8 och G20, för att åstadkomma bättra kärnsäkerhet i världen. Vi har nu förutsättningar att göra stora insatser, både på EU-nivå - vilket är säkert nu - och globalt, i samarbete med Internationella atomenergiorganet och andra internationella organ.
Sarah Ludford: (EN) Herr talman! För ett år sedan i Haiti framstod EU som trögt i sin katastrofhjälp och sitt humanitära bistånd. Är du nöjd med den operativa samordningen mellan EU och medlemsstaterna under den senaste tidens katastrofer, och då särskilt i Japan?
Vad har hänt sedan kommissionens meddelande för tre år sedan om stärkande av unionens katastrofinsatser, där man efterlyste mer enhetlighet och effektivitet för att EU:s katastrofinsatser skulle bli mer samordnade?
Har den senaste tidens erfarenheter i Japan, och även de i Nordafrika som dock var av annan natur, bidragit till kommissionens reflexion över huruvida vi behöver en effektiv EU-mekanism för humanitärt katastrof- och återuppbyggnadsbistånd ?
José Manuel Barroso: Jag är stolt över att kommissionen, företrädd av Kristalina Georgieva som är med oss i dag, var först med att skicka en specialistdelegation till Japan efter de tragiska händelserna.
Jag kan försäkra er att Japan verkligen uppskattade denna insats. Vi har gett Japan både politiskt och moraliskt stöd: vårt system har varit effektivt. Det var faktiskt de japanska myndigheterna som först bad oss samordna medlemsstaternas insatser eftersom de föredrog samordnat stöd, snarare än bilateralt stöd, från de olika medlemsstaterna.
Även om Japan är ett mycket rikt land som klarar att hantera kriser av detta slag, visar vi vår solidaritet genom att ge humanitärt bistånd på 15 miljoner euro. Av dessa kommer 10 miljoner euro från EU:s budget efter beslut av kommissionen, och omkring 5 miljoner från medlemsstaterna.
Vi är i grunden nöjda med de samordnade insatserna i humanitärt avseende, men det stämmer att vi alltid kan bli bättre om medlemsstaterna är beredda att godta en samordnad och enhetlig metod för att skydda civilbefolkningen och ingripa vid kriser.
RadvilMorkūnaitė-Mikulėnien: (EN) Herr talman! Vid Europeiska rådets möte i mars bekräftades EU:s roll som främjare av högsta möjliga kärnkraftnormer i världen och EU:s grannskap.
Minst två nya kärnkraftsprojekt vid EU:s yttre gränser ger upphov till stor oro, på grund brist på insyn och samråd med de länder som berörs. Nya kärnkraftverk som innehåller experimentella reaktorer kommer att byggas i Kaliningradenklaven mellan två medlemsstater, endast 23 kilometer från EU:s östra gräns i Vitryssland. EU bör, i samarbete med lämpliga internationella organ, se till att man tillämpar högsta normer för kärnsäkerhet och miljö redan från det att projektet inleds och ge internationella kärnkraftsexperter möjlighet att bedöma båda projekten, i synnerhet urvalskriterierna när det gäller platsen.
EU skulle kunna förhindra en osäker kärnkraftsutveckling genom att inte köpa energi som producerats på bristfälliga kärnkraftverk. Hur ser kommissionen på sin roll när det gäller att förhindra en osäker kärnkraftsutveckling vid EU:s yttre gränser? Vilka åtgärder kan ni vidta?
José Manuel Barroso: Ett bra exempel är våra förbindelser med Ukraina. Jag kommer att närvara vid kärnkraftsmötet i Kiev den 19 april 2011, som anordnas av Ukrainas regering, och jag kommer att vara där med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. Vi har varit en av de största givarna - kanske rentav den största - till Tjernobyl för att det ska kunna repareras.
Som Europeiska rådet uppgav i sina slutsatser får inte prioriteringen att säkerställa kärnkraftverkens säkerhet upphöra vid våra gränser. EU kommer att kräva att liknande stresstester utförs i grannländerna och i hela världen, både vid befintliga och planerade anläggningar. Relevanta internationella organisationer bör utnyttjas i full utsträckning.
Så vi kommer verkligen att prioritera kärnsäkerhet i våra förbindelser med tredjeländer, däribland de som du nämnt.
Elisa Ferreira: (PT) Herr talman! Krisen i Japan har gett än mer mening till vårt gemensamma åtagande att ta fram en 20-20-20-strategi. Vi fortsätter emellertid att vänta, om det så är på 20-20-20 eller 2020-strategin, och på meningsfulla och kraftfulla instrument för att få EU på rätt väg och komma ifrån åtstramningsåtgärder, arbetslöshet och otillräcklig tillväxt samt problemet med statsskulderna som man inte fått bukt med. Är det inte dags att EU hittar nya finansieringskällor och genomför effektiva tillväxt- och sammanhållningsåtgärder utifrån ett annat förhållningssätt till problemen med energi och hållbar tillväxt? Det är min fråga.
José Manuel Barroso: Det är med största nöje som jag svarar dig, Elisa Ferreira, även om det inte direkt gäller ”krisen i Japan”. När det gäller att hitta finansiering har jag nu under förmiddagens debatt sagt att vi i kommissionen kommer att lägga fram förslag i kommande budgetramar för det vi kallar finansiering av EU-projekt genom obligationer: det vill säga obligationer för investeringar i särskilda projekt, strukturprojekt, såsom projekt för europeiska nät, som helt säkert kommer att omfatta energi. Jag hoppas, Elisa Ferreira, att du kommer att stödja dessa förslag, och skulle även vilja ha de olika regeringarnas stöd. Vi måste alla ställa oss bakom detta. Bristen på resurser i många medlemsstater på grund av nedskärningar i investeringsbudgetarna innebär att EU inte får sluta investera i Europas tillväxt i denna omfattning. Det finns många områden där jag tror att en euro som investeras på EU-nivå ger bättre avkastning än en euro som investeras på nationell nivå, som till exempel när det gäller energi.
Michèle Rivasi: (FR) Herr talman! Först något positivt. Jag välkomnar att ni ska anpassa EU:s maxnivåer till Japans nivåer, eftersom vi vid tiden för kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 297/2011 insåg att de nivåer som kommissionen föreslagit var alldeles för höga. Jag välkomnar därför detta, och jag skulle vilja att det införlivades i denna förordning.
Min andra punkt gäller import av livsmedel från Japan. Frågan är av grundläggande betydelse. Kommer vi att tvingas ha förorenad mat, även om föroreningsnivån understiger maxnivåerna, för att hjälpa Japans ekonomi? Du har säkert barn själv. Jag undrar, ska jag ge mina barn mjölk som innehåller 500 Bq jod, när det finns mjölk som har 0 Bq jod? Jag undrar om kommissionen inte borde överväga att förbjuda livsmedel och foder som importeras från Japan på grund av föroreningsrisken, och i stället hjälpa och stödja japanerna ekonomiskt eller med oförorenade livsmedel.
Till sist måste jag vädja till dig, José Manuel Barroso. Jag har kontaktats av Areva, som har rest till Japan där deras utrustning har beslagtagits och förvaras på flygplatsen. Det är mycket viktigt för dig att, om möjligt, kräva att den japanska regeringen lämnar ifrån sig all utrustning - masker, robotar och så vidare - som har beslagtagits på flygplatsen.
Talmannen: Bästa kollega, du tar andra ledamöters talartid. Listan över väntande ledamöter är lång.
José Manuel Barroso: Det sista kände jag inte till. Om jag kan få lite mer information hjälper jag gärna till.
Angående mjölken har du rätt, Michèle Rivasi. Jag har tre barn, och dessutom har jag ett barnbarn som just nu bara dricker mjölk. Det är det enda han kan äta, så jag är lika angelägen som du om att den mat och mjölk som vi importerar till EU är av bra kvalitet.
Den information vi har, som är baserad på de expertrapporter vi har fått, säger att de åtgärder vi har vidtagit räcker för att hantera riskerna som de ser ut i nuläget. Vi har ännu inte fått några rapporter om smittade livsmedel innehållande halter som skulle kunna utgöra en hälsorisk för våra konsumenter, och vi kommer att fortsätta tillämpa de högsta normerna.
Niki Tzavela: (EL) Herr talman! Jag skulle vilja be ordförandena för kommissionen och rådet att på något sätt hylla de drygt 50 anonyma japanska arbetare som arbetar med vetskapen att de ska dö. Här i parlamentet hyllar vi de aktivister som kämpar med att rädda brunbjörnen, till exempel i Himalaya. Med all respekt, har ingen här tänkt tanken att vi borde säga något om de människor som, trots att de vet att de kommer dö, har arbetat flera dagar i sträck?
Jag skulle vilja läsa upp orden från en japansk arbetare som lyckades ge en kort intervju. Han sade: ”Jag känner starkt att det bara är vi som kan göra detta jobb och vi kan inte åka hem förrän vi är klara”. Tepcos skyddsdräkter tog snabbt slut. Han och hans kolleger fick göra vad de kunde med lösa delar.
(Talmannen avbröt talaren.)
Talmannen: Fru Tzavela! Du har talat i nästan två minuter trots att du bara hade en minut, även om allt du sagt är viktigt för oss.
José Manuel Barroso: Jag stöder dina synpunkter, Niki Tzavela. Jag tycker att det du sade är oerhört viktigt. Jag ser dessa män som riktiga hjältar; vi hyser den största respekt och beundran för deras mod och generositet. Och låt mig säga något om det japanska folket också. Kommissionsledamot Kristalina Georgieva var där nyligen, inte långt från olycksområdet, och en av de saker som hon imponerades av var japanernas tålighet, värdighet och ödmjuka sätt. Så jag tycker att det är på sin plats att vi från Europaparlamentet i Strasbourg sänder ett budskap av respekt och beundran till Japans befolkning, i synnerhet de hjältar som offrar sina liv för resten av befolkningen.
Talmannen: Fru Tzavela! Jag håller med kommissionens ordförande.
Georgios Papanikolaou: (EL) Herr talman! Nordöstra Japan kommer att vara förorenat de kommande 300 eller 400 åren, och livet kommer aldrig att bli detsamma. Det är vad specialisterna säger.
Under tiden fortsätter man att planera bygget av ett kärnkraftverk i ett aktivt jordbävningsområde. Det har Turkiet sagt till oss, och om en liknande katastrof skulle inträffa i Turkiet, om man genomför detta, kan hela EU hamna i riskzonen. Det är sunt förnuft.
Vad har kommissionen att säga om allt detta? Hur ser miljönormerna för kärnkraftsanvändning ut i samarbetet med kandidatländerna (du nämnde tre länder tidigare, jag syftar på kandidatländerna),?
José Manuel Barroso: Herr talman! Mitt svar är ja, men detta gäller även kandidatländer. Vissa av de länder som nu är med i EU och som var kandidatländer för en tid sedan var - enligt förhandlingarna - tvungna att omarbeta sina säkerhetsnormer och, i vissa fall, stänga vissa kärnkraftsanläggningar. Vi menar allvar.
Vi kommer att ställa frågan till våra turkiska partner - det nämnde jag redan i mitt tidigare anförande - och inte bara till Turkiet, utan till alla de partner som är nära våra gränser. Jag tycker att vi bör ägna detta extra mycket uppmärksamhet. Samtidigt kommer vi att dela med oss av den information vi har om våra egna kärnkraftsanläggningar. Det är så vi kan lösa detta på ett konstruktivt sätt.
Franz Obermayr: (DE) Som vi alla vet betyder demokrati att folket styr, vilket vi tog fasta på i Österrike 1978. Vi höll en folkomröstning om kärnkraft och det tydliga resultatet var att landet skulle förbli ett kärnkraftsfritt område. Det fick oss att anta lagen om ett kärnkraftsfritt Österrike, som nu ingår i vår konstitution.
Men vad händer på EU-nivå? Det finns planer på att utföra stresstester för kärnkraftsanläggningar och offentliggöra resultaten. Dessa planer är dock inte bindande och inbegriper inte några särskilda krav på att åtgärda brister. Därför stöder jag Österrikes kampanj för avveckling. Jag skulle även vilja se att den spreds till resten av EU. Vi är alla väl medvetna om att detta inte är någon lätt fråga eftersom kärnkraft i huvudsak är medlemsstaternas ansvar.
Därför, ordförande Barroso, vill jag fråga dig följande: Kommer du att yrka på enhetliga, bindande EU-normer, och kommer du att se till att EU:s miljönormer, och då i synnerhet miljökonsekvensbedömningarna, genomförs korrekt samt att sanktioner införs mot dem som bryter mot reglerna?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Vi kommer att göra allt vi kan enligt gällande fördrag. Som ni vet ger fördragen medlemsstaterna viss nationell behörighet när det gäller energi, men vi använder oss av den behörighet vi har. Europeiska rådets slutsatser, som ger kommissionen - tillsammans med nationella oberoende tillsynsmyndigheter - en viktig roll när det gäller insatser för kärnsäkerhet, är ett framsteg. Vi kommer att göra det offentligt med full insyn. Men jag är säker på att du vet från andra fall att vi ibland har svårt att tillämpa bindande lagstiftning och bindande bestämmelser på EU-nivå. Med det sagt tror jag att de insatser som våra medlemsstater och europeiska partner kommit överens om kommer att bli verkningsfulla.
Linda McAvan: (EN) Herr Barroso! Du har redan delvis besvarat denna fråga, som gäller livsmedelssäkerhetsfrågor och import från Japan. Jag undrar om du kan berätta hur mycket mat vi importerar från Japan, så att vi kan lindra medborgarnas oro.
En annan sak som jag börjar få skrivelser om är att kommissionen har fastställt de rekommenderade gränserna för strålning utifrån två olika förordningar: en för Tjernobyl och en annan allmän. Det skapar förvirring. Jag har läst den fråga och det svar som gäller detta på kommissionens webbplats, men jag måste säga att det är mycket komplicerat. Jag undrar om du kan förklara detta. Varför finns det två olika förordningar?
Om du inte kan förklara detta i dag, kan ni åtminstone vara tydligare på kommissionens webbplats så att mina väljare kan förstå vilka gränsvärden som gäller, varför de har fastställts och varför vissa gränsvärden gäller för Tjernobyl men inte i övrigt?
José Manuel Barroso: Jag ska försöka, men detta är mycket tekniska frågor; jag var själv tvungen att ta en snabbkurs för att förstå en del av språket. Men först, importen av livsmedel och foder är verkligen marginell. EU importerar livsmedel och foder från Japan till ett värde av 216 miljoner euro, vilket motsvarar ungefär 0,4 procent i värde och mindre än 0,1 procent i volym av EU:s totala import av livsmedel och foder. För den japanska ekonomin är det också lite. Jag skulle kunna ge er en lista över de importerade produkterna, men jag har bara en minut så jag kan inte göra det i dag.
När det gäller den andra frågan om anledningen till de olika gränsvärdena fastställdes de värdena efter Tjernobyl. Det gjordes utifrån vetenskapliga fakta, och därför anser vi att de är lämpliga. Nu har vi dock en ny tragedi, långt borta i Japan. Som jag sade har Japan mycket höga livsmedelssäkerhetsnormer. För att undvika att deras normer motsäger våra har vi - som jag meddelade i dag - beslutat att vi ska harmonisera våra normer, åtminstone med Japans normer, medan vi enligt vetenskapliga metoder ser över vilka globala normer vi skulle kunna tillämpa för all import till EU. Det förklarar varför det finns skillnader, men de är förmodligen övergående skillnader.
Talmannen: Ordförande Barroso! Tack för din närvaro här i plenum med oss, och för dina svar, den livliga debatten och framför allt för det du sagt om EU:s viktiga hantering av tragedin i Japan.
Debatten är härmed avslutad.
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
Herr talman! Jag vill ta upp en i mina ögon viktig sak: Jag anlände i går till Strasbourg med Olympic Airways flyg 165 från Aten till Frankfurt. När Olympic Airways flygplan kom fram till Frankfurt, omringades det av tyska polismän. Ingen talade något annat språk än tyska, och vi fick inte lämna planet om vi inte visade upp vårt pass för de tyska poliserna. Jag påminner om att såväl Grekland som Tyskland och Frankrike är länder som ingår i Schengen.
Det värsta är att detta inte var ett undantagsfall; det förekommer, enligt uppgifter som nått mina öron, systematiskt på Frankfurts flygplats med alla flygplan som kommer ifrån Grekland. Jag anser, som ledamot i Europaparlamentet, där vi har röstat om Schengen så många gånger, att det faktum att de tyska myndigheterna, när det finns en lagstiftning om fri rörlighet för personer, i verkligheten systematiskt överträder denna, innebär både en förolämpning och en nedvärdering av vårt arbete. Och eftersom detta berör även rörligheten för Europaparlamentets ledamöter, skulle jag vilja att parlamentets ordförandeskap tar de lämpliga initiativen, så att vi kan åka till Strasbourg som personer som hör hemma i Europeiska unionen och Schengen.
Ledamot Alavanos! Vår talman borde åtminstone skicka en utskrift av ert inlägg till myndigheterna i Förbundsrepubliken Tyskland och till flygplatsmyndigheterna i Frankfurt. Jag vet inte vad som kan vara skälet till nuvarande praxis, men på så vis borde vi åtminstone kunna få upplysningar som påminner om en förklaring eller eventuellt kanske man upphör med dessa rutiner som, jag håller med er, inte har mycket med Schengenbestämmelserna att skaffa.
Herr talman! I måndags i min frånvaro och utan tidigare anmälan tog Murphy, ledaren för den brittiska socialistgruppen upp en fråga om mitt stöd till den danska kampanjen mot EMU. Han var mycket försiktig med att inte anklaga mig för något men har i alla fall lyckats ge intryck av att jag på något sätt är misstänkt. Jag vill föra till protokollet att min inblandning i den danska folkomröstningen har varit helt skilt från mitt arbete i denna kammare och att jag aldrig har brutit mot någon parlamentsregel. Till skillnad från den danska ja-kampanjen kan nej-kampanjen inte vara hänvisade till skattebetalarnas pengar eller stöd från Europeiska unionen.
Det är upprörande att Murphy skulle ha försökt att ge intryck av att jag är under utredning när han har misslyckats med att ta fram bevis eller även göra någon som helst anklagelse mot mig. Det kan inte vara rätt att ledamöter utsätts för denna typ av grundlösa insinuationer. Jag vill be er insistera att Murphy antingen anklagar mig rakt ut eller ber om ursäkt.
Ledamot Hannan! Naturligtvis är Murphy fri att bestämma hur och om han vill svara.
Herr talman! Vi klagar ofta över hur vi blir behandlade av rådet. Låt mig då peka på en episod som är av radikalt annorlunda natur, något som inträffade i går under debatten om de utrikespolitiska prioriteringarna. Vi fick en rapport från rådets ordförande, från kommissionären, följt av en debatt. På grund av en närmast total stelbenthet från ordförandeskapets sida fick rådets ordförande och kommissionär Patten sedan, efter debatten, inte möjlighet att svara på alla de frågor som uppkom under den ganska intensiva debatten. Jag förstår alltså inte varför parlamentet beklagar sig över rådets attityd. I går var rådets ordförande närvarande i kammaren mellan kl. 9.00 och 19.00 - samtidigt som antalet närvarande parlamentsledamöter inte var särskilt stort - och vi förhindrade faktiskt ett svar från såväl rådet som från kommissionen på de mycket viktiga frågor som ställdes av olika kolleger. Detta tycker jag inte är särskilt korrekt, nej, snarare på gränsen till att bli betraktat som ouppfostrat.
Ledamot Dupuis! Jag tror knappast att det var fråga om stelbenthet från ordförandeskapets sida, utan snarare att det rörde sig om en qui pro quo, ett missförstånd i relationerna mellan ordförandeskapet vid det aktuella tillfället och rådets och kommissionens företrädare.
Herr talman! Jag är ganska överraskad över det jag hörde från vår engelska kollega, Hannan, därför att i danska medier har han uppträtt som ledamot av Europaparlamentet. Om han hade uppträtt som privatperson, skulle han ha låtit det visa sig under den danska kampanjen. På det hela taget tycker jag att Hannan skulle ha stannat kvar hemma i England och skött sina egna affärer och låtit oss sköta våra affärer i Danmark. Vi har ingen nytta av den typ av personer som kommer och spelar apa i Danmark.
Herr talman! Jag vill inte hindra kammaren för länge, men jag tycker att Hannan protesterar för mycket! Jag framförde en mycket enkel begäran till talmannen i måndags. Talmannen gick med på min begäran och hänvisade ärendet till kvestorerna. Men då Hannan finns här i kammaren denna morgon kan han kanske ge oss en försäkran om att han kommer att göra ett tillägg i sitt uttalande om ekonomiska intressen för att tala om varifrån pengarna kom. Det danska folket har rätt att veta före folkomröstningen den 28 september varifrån bidragen till nej-kampanjen har kommit.
Hur som helst, vi kan inte fortsätta debatten och vi kan inte heller göra denna kammare till ett bihang till den diskussion som äger rum inför den danska folkomröstningen. Vi har redan förstått vad som är problemets kärna. Var och en får bete sig som han eller hon anser vara bäst.
Rätt till familjeåterförening
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0201/2000) av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening (KOM(1999) 638 - C50077/2000 - 1999/0258 (CNS)).
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka fru Klamt, som var den ursprungliga föredragande som utskottet, som jag har äran att vara ordförande för, utsåg för att granska denna fråga. Klamt utförde ett betydande arbete med detta förslag till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening. Hon förtjänar beröm för det arbete som hon gjort. Jag vill gratulera henne för det.
Jag har ärvt detta speciella överflöd som ordförande för utskottet därför att Klamt ansåg vid slutet av omröstningen i utskottsberedningen att hon inte längre kunde stödja texten i sin nuvarande form och därför lägger jag fram den i kammaren i dag.
Jag vill berömma Europeiska kommissionen till en rapport med väl framförda argument och bra utformad, och som utarbetats på rekordtid med tanke på den relativa bristen på resurser i de berörda avdelningarna och de krav som fastslogs vid Europeiska rådet i Tammerfors förra året. Kommissionen har lagt fram ett utmärkt direktivförslag som skall tillåta tredjelandsmedborgare som lagligen är bofasta i en av unionens medlemsstater att vistas i en annan medlemsstat, såsom krävs om ett verkligt område för frihet, säkerhet och rättvisa skall kunna inrättas.
Kommission har uttalat, helt med rätta enligt min åsikt, att det mål för nollinvandring som nämndes i tidigare gemenskapsdiskussion aldrig var realistiskt och strävade i stället efter att lägga fram realistiska förslag för skydd av tredjelandsmedborgares rättigheter i enlighet med de många internationella fördrag som har undertecknats av medlemsstater, som exempelvis den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och de internationella avtalen från 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska och sociala rättigheter.
Mycket tydligt erkänns betydelsen av laglig invandring. Familjens betydelse som enhet erkänns också och hur viktigt det är att lyckas med att integrera medborgare från tredje land som lagligen är bofasta i en EU-medlemsstat är hela grunden för dessa förslag.
Vi har i mitt utskott övervägt ett antal omtvistade områden, inte minst frågan om att inkludera familjemedlemmar i uppstigande led. I kommissionens förslag fastslås klart skillnaden i juridisk mening i behandling av en familjemedlem i nedstigande respektive uppstigande led. Det är uppenbart att man i samband med det internationella rättsliga regelverket måste nämna FN:s konvention om barns rättigheter. Enligt denna konvention är stater skyldiga att se till att barnet inte skiljs från föräldrarna. Det finns ingen liknande konvention som gäller familjemedlemmar i uppstigande led men det är uppenbart att om vi önskar leva upp till våra humanitära ideal måste vi ge möjlighet för tredjelandsmedborgare att ta med sig beroende familjemedlemmar i uppstigande led in i sina familjeenheter. Detta har varit en fråga som diskuterats i utskottet. Jag är glad att se att ett antal ändringsförslag till det slutgiltiga betänkandet har lagts fram; i synnerhet ändringsförslagen 18-23, i vilka föreslås en kompromiss om denna fråga.
Får jag kort presentera några av de ändringsförslag som läggs fram i utskottets betänkande. I ändringsförslag 3 behandlas behovet av information och fastslås att för att få en effektiv bedömning av situationen i medlemsstaterna skall kommissionen behöva mer information från medlemsstaterna. Ändringsförslag 5 handlar om familjemedlemmar i uppstigande led. Detta har nu övertagits på sätt och vis av kompromissen ändringsförslagen 18-23. I ändringsförslag 6 fastslås de verkliga problem som förvaltningarna i medlemsstaterna för närvarande har med den arbetsbörda som skapats genom begäran om familjeåterförening.
Enligt ändringsförslag 9 tillåts varje medlemsstat att införa mer fördelaktiga bestämmelser än dem som fastslås i direktiven och krävs att dessa nya regler inte får sänka de gällande skyddsnormerna. I ändringsförslag 11 behandlas på vilka grunder en medlemsstat får avslå en släktings rätt till invandring, nämligen på grund av offentlig policy, inrikes säkerhet samt folkhälsa. I våra ändringsförslag strävar vi efter att fordra att varje medlemsstat som vill neka invandring på dessa grunder tillhandahåller mycket tydlig motivering.
Jag vill inte kommentera alla de 66 ändringsförslag som lagts fram till mitt betänkande, men jag skulle vilja säga att detta är ett mycket komplext område. Parlamentet hade ganska lite tid att granska det och oundvikligen lyckades man i utskottet inte uppnå alla de kompromisser som krävdes för att få ett gynnsamt resultat. Jag vill därför uppmana ledamöterna att noga titta på de ändringsförslag som har lagts fram i kammaren så att vi kan komma fram till kompromisser och låta oss gå vidare på ett effektivt och humanitärt sätt.
Herr talman! Som föredragande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden var min uppgift relativt lätt i jämförelse med den uppgift som kollegerna i det ansvariga utskottet hade, och jag vill gratulera alla kolleger i det ansvariga utskottet till resultatet, även om vi i kammaren nu ändå måste diskutera några kompromissändringsförslag.
Den uppgift som utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden hade var enkel såtillvida som det framlagda förslaget till direktiv knappast medför några problem ur rättslig synvinkel, och det politiska utrymmet att utforma det inte heller är särskilt stort. Jag vill också uttryckligen berömma den logistiska kvaliteten i förslaget till direktiv, vilket man ju inte kan göra i fråga om alla förslag till direktiv. Med den nya artikel 63 i EU-fördraget är det nu gemenskapens uppgift att reglera frågan om familjeåterförening, och gemenskapen måste vidta dessa åtgärder i överensstämmelse med de folkrättsliga riktlinjerna, särskilt i överensstämmelse med Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de andra folkrättsliga instrumenten, som redan nämnts av vår utskottsordförande.
Rätten till respekt för familjelivet är en universell mänsklig rättighet. Den är inte delbar och kan inte förbehållas enbart unionsmedborgare. Detta skulle, särskilt i tider när vi parallellt utarbetar en europeisk stadga om de grundläggande rättigheterna, vara en tvivelaktig utgångspunkt.
När nu familjeåterföreningen skall regleras av gemenskapen, så skall också obegripliga och delvis absurda luckor i det befintliga rättsläget åtgärdas. Detta gäller i synnerhet rätten för unionsmedborgarna själva att leva i sitt hemland tillsammans med sina anhöriga från tredje land och kunna bilda en familj tillsammans med dem utan att tvingas utnyttja den fria rörligheten och slå sig ned i en annan stat i Europeiska unionen.
Ur rättslig synvinkel kan därför detta direktiv bara välkomnas, och man kan hoppas att substansen i kommissionens ursprungliga förslag inte ändras i parlamentet och framför allt inte heller i rådet.
Herr talman! I princip är alla ense om att öppna inre gränser tvingar fram en invandrings- och asylpolitik som är harmoniserad i hela Europa. Kommissionen har lagt fram det första förslaget till lagstiftningsinitiativ på detta område, som gäller rätten till familjeåterförening. Tyvärr har kommissionen försummat att bädda in detta förslag till direktiv i ett helhetskoncept. Vad tjänar det till att veta vilka anhöriga som har inrese- och uppehållsrätt i EU, om man inte vet vilka invandrargrupperna och invandringsorsakerna är och hur de skall regleras?
Dessutom skall vi här rösta om ett laginitiativ, där det saknas absoluta grundvalar. Vi förfogar inte över en gemensam värdering av den demografiska utvecklingen, och vi vet inte heller vilka följder detta laginitiativ kommer att ha för de enskilda medlemsstaterna. Bristande helhetsstrategi och bristande statistiska grundvalar är tyvärr inte de enda punkter man kan kritisera. Kommissionen blandar ihop invandring av ekonomiska skäl med asyl. Jag anser att familjeåterförening för asylsökande och flyktingar kräver andra regler än familjeåterförening för invandrare. För den som drivs bort ur sitt hemland måste andra regler gälla än för dem som utvandrar av ekonomiska skäl.
Man måste klart skilja mellan asylsökande och flyktingar å ena sidan och invandring, alltså economic migration, å andra sidan. Detta möjliggör rättvisa regler för människorna och deras situation. En stor del av mina ändringsförslag syftar till denna separering.
Ett annat problem i det föreliggande förslaget till direktiv är utvidgningen av familjebegreppet. Ett rättsanspråk på familjeåterförening bör också omfatta mor- och farföräldrar, vuxna barn och ogifta par. Här visar sig dilemmat: Det saknas ett helhetskoncept för invandringen. Därigenom blir familjeåterföreningen nu den enda legala möjligheten till invandring. De planerade vittomfattande bestämmelserna om familjeåterförening lämnar dörren öppen för okontrollerbart missbruk.
Ställ bara er själva frågan: Vem skall besluta och enligt vilka kriterier, om ett partnerskap förespeglas i syfte att möjliggöra invandring? Därför kräver jag i vissa av mina ändringsförslag att kärnfamiljen skall prioriteras. Ytterligare ett kardinalfel ligger i att kommissionens förslag inte räknar med några som helst åtgärder för integrering. Man kan inte ta in människor i ett främmande land utan att skapa förutsättningar för en fredlig och vänskaplig samexistens mellan utlänningar och infödda.
Avslutningsvis kan det konstateras att vi med ett direktiv i föreliggande form omöjliggör en saklig och effektiv diskussion om invandringen i sin helhet. Om medborgarna har en känsla av att de blir överkörda av en invandringsvåg, reagerar de med avvisande hållning.
Om vi skapar öppna, begripliga bestämmelser kommer acceptansen att stiga för att integrera främlingar. Med måttfulla och genomtänkta lösningar kan vi bemästra både problem som utlänningsfientlighet och problem med för hög ålder bland befolkningen i Europeiska unionen. Men detta förslag till direktiv är möjligen en dålig utgångspunkt för detta! Tack så mycket!
(Applåder)
Herr talman! Jag beklagar Klamts ord. Jag vill börja med att gratulera kommissionen och kommissionär Vitorino till detta förslag som jag tycker är mycket fulländat, väl genomarbetat och lägligt, nästan ett år efter toppmötet i Tammerfors. Det handlar om att i dag, i detta parlament, göra klart om vi vill att invandrare och flyktingar som bor legalt bland oss skall kunna göra det med sina familjer, med öppna dörrar mot ett normalt liv och en total integration i vårt samhälle, eller om vi skall fortsätta att hysa myten om att det bland oss finns provisoriska medborgare vars slutgiltiga öde är att återvända till de hypotetiska hem de kom ifrån.
Jag tycker att frågan är tillräckligt viktig för att arbeta på att nå enhällighet. Alla grupper var överens i utskottet förutom PPE. Jag skulle önska att vi i dag kunde ge de människor som lever bland oss beskedet att de kan göra det med en erkänd rätt att leva med sina familjer. Min grupp, herr talman, har denna vilja, även om jag också, för min grupps räkning, skulle vilja be kommissionen att tänka två gånger på en av de aspekter som det nuvarande direktivet innehåller. Vi har tillämpat de bestämmelser vi debatterar i dag även på människor som står under kompletterande skydd. Tyvärr har vi inte några enhetliga kriterier i Europeiska unionen, vi har ingen gemensam asylpolitik. Vi har alltså väldigt olika situationer i många länder, och på denna lilla punkt kan jag vara överens med Klamt.
Det handlar inte om att dessa människor avvisas - de har rätt att leva med familjen - utan om att kommissionen måste tänka två gånger på detta och att det blir föremål för ett framtida direktiv som omfattar människor som har tillfälligt och kompletterande skydd, i väntan på den framtida harmoniseringen av unionens asylpolitik. För övrigt gratulerar jag kommissionen och hoppas att den får ett kraftfullt stöd här i kammaren.
Herr talman! Gruppen ELDR stöder detta betänkande som ett av de betydelsefulla byggnadsblock som krävs för att skapa området för frihet, säkerhet och rättvisa och genom att följa upp toppmötet i Tammerfors, där man med rätta gjorde det till en prioriterad fråga att införa rättigheter till fri rörlighet för lagligen bofasta tredjelandsmedborgare. Detta är en orättvisa som måste rättas till.
Liksom fru Terrón i Cusí är jag förvånad över PPE-gruppens ställningstagande vilken vanligtvis lägger stor vikt vid familjens värde men som i dag undergräver familjen genom att vara emot familjeåterförening som skall bidra till att socialt integrera dessa lagligt bofasta invandrare. Detta tycker vi verkar onaturligt.
För att ta upp några specifika punkter i betänkandet, först av allt inkluderandet av mottagare av subsidiärt skydd. Vi skall vänta och höra vad Vitorino säger men det går ett rykte om att kommissionen kommer att godkänna ändringsförslag som tar bort dessa mottagare. ELDR-gruppen skulle beklaga det för att vi anser att liksom flyktingar bör mottagare av subsidiärt skydd finnas med. De är bofasta personer sedan lång tid, de är inte jämförbara med mottagare av tillfälligt skydd. Vi skall lyssna på debatten därför att vår överskuggande önskan är att få igenom det mesta i detta förslag.
Om familjemedlemmar i uppstigande led anser vi att ändringsförslag 20 är överflödigt, eftersom det finns en generell rätt i artikel 9 i förslaget om att tillämpa icke-diskriminerande behovsprovning för alla inresande personer. Vi är dock villiga att titta på de om det kan hjälpa till att rädda betänkandet.
Det är viktigt att vara helt tydliga om ogifta partner. I förslaget kommer inte medlemsstater tvingas att lagligen erkänna ogifta partnerskap, men om de gör det måste de behandla ogifta partner såsom äkta make och maka. Det har funnits mycket felaktig information om denna fråga, inte minst det som satts igång av de konservativa i Förenade kungariket - rubriker i sensationstidningar om skandalösa komplotter av EU som skall tvinga Förenade kungariket att godkänna flyktingars homosexuella älskare. Det rör upp intolerans mot homosexuella och jag beklagar det djupt.
Herr talman! Vi kommer i dag att rösta om ett betänkande som i vissa EU-stater har lett till politisk upprördhet. Ändå har kommissionen och kommissionär Vitorino gjort ett mycket bra arbete, som jag å min grupps vägnar här vill tacka för.
Europeiska rådet bekräftade vid sitt särskilda möte i Tammerfors att Europeiska unionen måste säkerställa en rättvis behandling av anhöriga från tredje land. Kommissionen genomför detta beslut. Detta direktiv är i sig logiskt och bör genomföras så snabbt som möjligt. Tyvärr har det funnits och finns fortfarande förbehåll mot att ta med flyktingar med temporärt skydd i detta direktiv, liksom mot att erkänna relationer mellan personer av samma kön som grundval för familjeåterföreningen.
Denna dispyt visar än en gång att integrations- och migrationspolitiken tyvärr fortfarande är ett irritationsmoment i Europeiska unionen. Detta sammanhang är ändå omfattande. Hur som helst bör det skapas möjligheter att sammanföra anhöriga till medborgare från tredje land som lever åtskilda. Principiellt är det alltså en fråga som bör stödjas av var och en, särskilt när det gäller barn, och just dessa barn - oavsett om de är flyktingbarn eller migrantbarn - bör också ges framtidsutsikter i Europeiska unionen.
I den politiska diskussionen hörs det däremot röster mot detta direktiv. Man kan hoppas att majoriteten i vår kammare kommer att godta direktivet i den form som lagts fram av kommissionen. Jag vet att mina socialistiska kolleger väntar på en förklaring från Vitorino, i förhoppningen att man efter påtryckningar från flera inrikesministrar i EU-staterna skall offra flyktingarna i detta direktiv. Jag beklagar detta beslut och att i denna kammare inrikesministrar uppenbarligen har mer att säga till om än ledamöterna, som bör handla i enlighet med sitt samvete!
Av den anledningen vädjar jag än en gång om att vi skall stödja detta direktiv från kommissionen och äntligen ge signal till en tidsenlig, modern och human integrationspolitik. Jag hoppas att socialisterna inte kommer att göra denna deal med de konservativa!
Herr talman! Låt gå för den här gången: jag vill gratulera kommissionen till dess seriösa och välavvägda arbete. För när invandringsfrågor kommer på tal är det ofta så att vi hindras att resonera objektivt och gå framåt på grund av häftiga känslor, överdrifter och politiska baktankar.
Eftersom man i denna text ingående behandlar frågan om rätten till familjeåterförening och fastställer exakta villkor för hur denna rätt skall tillämpas, skapas möjligheten att föra en verklig debatt. Här är man långtifrån misstänksam på förhand, vilket man så ofta annars är gentemot dem som vill leva med sin make eller maka och sina barn. I stället erkänns det legitima med en sådan rätt, även om det i dag skulle krävas att rätten också omfattade homosexuella och att ingen kategori fick uteslutas, vilket min kollega nyss påpekade angående asylsökande.
I texten noteras också det faktum att det i dag finns flera typer av familjer i våra samhällen, framför allt olika äktenskapsliknande förhållanden, och att det därför inte finns någon anledning att diskriminera invandrare som lever i sådana förhållanden. Därmed bidrar man till att ge ordet "integration" en verklig innebörd. Genom harmoniseringen av medlemsstaternas lagstiftningar kommer detta förslag till direktiv att ge invandrare ett skydd och en rättslig säkerhet, och framför allt förhindra att de får böja sig för politiska strömningar i nationerna.
Jag skulle därför önska att kommissionens och parlamentets fortsatta arbete tar intryck av detta föredöme. Kanske kan vi då tala mer om lika rättigheter och invandringens ofta positiva bidrag, genom att ta upp de centrala frågorna kring integration samt bekämpningen av arbetslöshet, otrygghet, våld och diskriminering, som invandrare kan falla offer för.
Invandringen är inte något problem. Vi måste i stället bestämma oss för att tala om det verkliga problemet, dvs. den obalans mellan Nord och Syd som ofta driver kvinnor och män att fly misären. Vi måste också erkänna att strömmen av invandrare som kommit till unionens länder har varit mer eller mindre konstant i tjugo år. Med andra ord: genom att anta mer restriktiva lagar har staterna inte minskat det totala antalet människor som kommer hit, de har bara minskat antalet legala invandrare och i stället ökat och skapat illegala invandrare.
Eftersom förslaget till direktiv utgår från dessa värderingar kommer det inte bara att få positiva konsekvenser för invandrarna och deras familjer - det kommer också att bli en viktig symbolisk kraft för mottagande och integration. Jag skulle verkligen önska att vi kunde följa samma riktlinje under vårt följande arbete.
Herr talman, mina kära kolleger! I likhet med hela den invandringspolitik som stöttas av EU-institutionerna finns det en oroande tendens i den text vi nu behandlar.
Visst var det tidigare berättigat att oroa sig för att en viss form av kapitalism bedrev något slags import av arbetare genom att ta dem ifrån sina familjer, med alla de risker för rotlöshet som det kunde föra med sig. Men i dag har vi kommit mycket längre än så.
Det som tidigare endast var - och som i bästa fall fortfarande är - tillfälliga arbetskontrakt, har en tendens att bli en definitiv etablering. Och det som var definitivt för en person tenderar att bli definitivt för alla dem som kan tänkas omge honom. Den nära familjen först och främst, men också den vidsträckta familjen, och vi vet att denna vidsträckta familj är stor, med tanke på de sociala strukturerna i ursprungsländerna. Där kan civilstånd för övrigt vara något tämligen summariskt. Och efter den vidsträckta familjen - bröder, kusiner, syskonbarn, föräldrar, mor- och farföräldrar - kommer den polygama familjen. Och därefter (för varför endast gynna familjeband?) kommer samboförhållanden och snart homosexuella förbindelser, vilket föregående talare, Sylla, just föreslog. Detta visar att den här politiken för med sig betydande risker för avarter.
Det här kommer att sluta i något som vi för övrigt kan notera redan nu. Nämligen en verklig folkinvandring - ett rent självmord - organiserat av medlemsstaterna, men även EU-institutionerna. Det är uppenbart att Europa begår självmord. Den enda lösningen värdig sitt namn består i att organisera en familjeåterförening, men att göra det i ursprungslandet med hjälp av utvecklingspolitiken, som resurserna i fråga borde gå till.
(Applåder)
Herr talman! Jag är fortfarande upprörd över de 14 andra medlemsstaternas fördömande av Österrike, och beträffande föreliggande betänkande vill jag säga att jag beklagar det sätt som det behandlats på i det ansvariga utskottet, nämligen det sätt som har lett till att föredraganden - en snarast ovanlig händelse - slutligen inte kunde identifiera sig med resultatet, utan drog bort sitt namn. Man har helt enkelt sopat bort kloka och välgrundade ändringsförslag från föredraganden, som hon i dag återigen har lagt fram och motiverat, och som jag därför kan referera till, men också förslag från andra utskottsledamöter - jag antar att det skett av politiskt-ideologiska orsaker - och inte behandlat dem korrekt.
När jag bedömer denna brist på korrekt handlande hänvisar jag bland annat för Österrikes del till beslutet från regeringschefskonferensen den 17 maj 2000, där alla nya österrikiska regeringschefer enhälligt, nämligen tvärs över alla partigränser, avvisade förslaget till direktiv i denna form. Jag beklagar agerandet i utskottet därför att jag tror att just när det gäller ett sådant känsligt område så skadar en murbräckemetod saken mer än den gagnar den.
Herr talman, herr kommissionär! Dokumentet som vi har här är liksom betänkandet ett etikettbedrägeri. Det står någonting annat utanpå än vad som faktiskt finns i dessa dokument. Vi skulle med förtjusning rösta för en familjeåterförening, ty en sådan är ytterst human, och den är också kärnan i en integrativ beståndsdel, men här handlar det om något helt annat. Här handlar det om att starta en samhällspolitisk diskussion om hur långt kretsen för dem som har rätt att flytta efter kan utvidgas utöver familjen.
Ni lägger här fram förslaget om de ogifta partner och deras föräldrar och barn som skall komma efter, och enligt förslaget räcker det för er redan med vittnesmål i ursprungslandet för att belägga ett partnerskap - hur det än kan se ut. Det betyder då att barn eller föräldrar som flyttar efter har samma rättigheter som unionsmedborgarna på utbildnings- och arbetsområdet liksom på det sociala området. Människosmugglarna och dokumentförfalskarna kommer att tacka er som stöder detta förslag, och befolkningen - det kan ni också vara säkra på - kommer att reagera med vrede!
Ni kommer vidare med förslaget beträffande flergifte, dvs. den första frun accepteras med barn och släktingar i uppstigande led, men ni säger också i detta dokument att det naturligtvis är möjligt att ta med nästa fru och hennes släktingar, om barnets väl så kräver. Den fråga som uppstår är följande: Hur långt skall man fortsätta att öppna dörren för en okontrollerbar invandring?
För oss är det inte något godtagbart förslag som här diskuteras. Det saknas ett helhetskoncept, det saknas siffergrundvalar, det saknas en differentiering, och ni går också utöver Amsterdamfördraget, som nämligen kräver att man skall ta hänsyn till staternas integrationsförmåga. Vi kommer bara att rösta för föreliggande dokument om man följer våra ändringsförslag och vår politiska linje!
(Applåder från höger)
Herr talman! Efter det som nyligen hände i Dover, då 29 illegala kinesiska invandrare kvävdes till döds, har tragedin bakom den illegala invandringen och hur den skall kunna hanteras blivit oerhört viktiga frågor som Europeiska unionen med nödvändighet måste ta itu med i dag.
Denna problematik manar oss att arbeta för en särskilt känslig fråga: utvecklingen av en harmoniserad europeisk invandringspolitik. Den kommer att bli en av det 21:a århundradets viktigaste frågor. Förslaget till direktiv som Europeiska kommissionen lägger fram till oss i dag - om att införa en rätt till familjeåterförening - faller under denna rubrik. Jag vill därför tacka och särskilt gratulera kommissionen, som under kommissionär Vitorinos ledning har utarbetat denna text.
Rätten till familjeåterförening är en mycket viktig beståndsdel för att ett normalt familjeliv skall kunna förverkligas, och det är för övrigt vad som har föreskrivits sedan länge, i artikel 8 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Enligt denna artikel har varje person rätt till respekt för sitt familjeliv. Det är också en särskilt känslig fråga med hänsyn till skillnaderna mellan medlemsstaternas befintliga lagstiftningar, eftersom den kan krocka med suveränitetsbegreppet. Men det är just denna utmaning som Europaparlamentet står inför: att lyckas övervinna den här typen av motsättningar.
Förslaget till direktiv - som vi i dag skall yttra oss om - är ur min synvinkel en mycket viktig text som bör få Europaparlamentets bestämda och definitiva stöd. Texten erbjuder nämligen verkliga möjligheter till en legal invandring. Och jag vill påminna om att denna invandring till största delen består av familjeinvandring. Direktivet är ett första exempel på en konstruktion av det här slaget i linje med Amsterdamfördraget och Europeiska rådets möte i Tammerfors, det har redan påpekats. Därav dess stora betydelse.
Jag vill även påminna om att den moderna världen medför många fördelar, men också en risk för att vissa befolkningsgrupper blir helt utestängda, bl.a. utlänningar, och att det är vår skyldighet som europeiska demokrater att vara särskilt uppmärksamma på detta.
Det direktiv som kommissionen föreslår möjliggör ett stort steg framåt på helt tillfredsställande villkor, men med nödvändiga garantier - alla nödvändiga garantier. Det har t.ex. aldrig varit tal om, vilket jag nyss hörde, att tillåta återförening av polygama familjer. Det stämmer inte alls. Låt oss komma ihåg att det här handlar om den första texten i en process som består i att överföra pelaren "rättsliga och inrikes frågor" till gemenskapens befogenhetsområde, vilket ligger helt i linje med Amsterdamfördraget och slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors i november förra året. Vi får också komma ihåg att det endast handlar om att införa en rätt till familjeåterförening, varken mer eller mindre, samt att avskaffa begreppet familjeåterförening som ett privilegium.
Vad det handlar om för vår del är faktiskt att bygga upp ett medborgarnas Europa, något vi vill skall bli verklighet för att Europa skall kunna vidareutvecklas. Det är vår sak, kära kolleger, att ta tag i den här möjligheten för att lyckas med denna uppgift.
(Applåder)
Herr talman! Jag anser faktiskt att det här förslaget till direktiv är ett steg framåt. Samtidigt regleras förfarandet för familjeåterförening fortfarande av restriktiva villkor, när man i stället borde insistera på det faktum att det trots allt är arbetslösheten och otryggheten som borde förbjudas, och inte rätten för en invandrare att leva med de sina när denne inte kan uppvisa tillräckliga resurser eller en lämplig bostad.
Samhället utvecklas långsamt för infödda medborgare, men utvecklas trots allt - ta t.ex. omröstningen om PACS (Pacte civile de solidarité et de concubinage) i Frankrike. Samtidigt är familjebegreppet fortfarande mycket stelt för invandrare. Enligt gällande lagstiftningar skall ett uppehållstillstånd dras in om familjen upplöses, något som i praktiken förbjuder skilsmässor. Och homosexuella par är fortfarande inte accepterade, vilket påpekades för en liten stund sedan. Under förevändning att man bekämpar polygami dömer man en andra fru eller sambo och dennas barn till en illegal tillvaro och ett ännu starkare beroendeförhållande.
Uppfattningen om familjeåterförening måste därför frigöras från de ålderdomligheter som fortfarande existerar och som är ett resultat av en besatt invandringskontroll. Men för att avsluta skulle jag vilja säga att Watsons betänkande lyckligtvis är ett verkligt framsteg, efter arbetet i utskottet med det ursprungliga betänkandet av Klamt. Jag måste säga att när jag hör Gollnischs rasistiska, reaktionära och oacceptabla uttalanden får jag lust att rösta för detta betänkande. Det är en fråga om värdighet.
Herr talman, mina damer och herrar! Tvärt emot en vitt utbredd uppfattning och också tvärt emot debatten här under förmiddagen handlar det för detta direktiv inte om den allmänna bindande definitionen av begreppet familj för hela Europeiska unionen. Det handlar i stället om att exakt fastslå vem som skall ha rätt att flytta efter på grundval av släktförbindelser i samband med invandring.
Att familjer har rätt att leva tillsammans är fullkomligt obestridligt. Men det beror ju på var gränsen dras för vad som är en familj. Jag har till exempel en hustru och två barn, och de har också barn, och jag har syskon, far- och morbröder och fastrar och mostrar. Om man räknar tillsammans alla dem som jag lever nära tillsammans med, är det 25 personer. Om jag, ärade herr kommissionär Vitorino, till exempel skulle ansöka om asyl i Portugal, då kunde jag helt visst inte göra anspråk på att få bo där tillsammans med 25 släktingar. Det måste alltså finnas en förnuftig gränsdragning. Det är det avgörande problemet med detta direktiv. Man måste också skilja mellan om någon befinner sig i Europeiska unionen för en viss tidsperiod eller på obegränsad tid. Här måste jag klart påpeka att detta förslag till direktiv utvidgar familjeåterföreningen utöver det som hittills varit vanligt i Europeiska unionens medlemsstater. Det är ytterligare en signal för invandring som naturligtvis får avsevärda följder.
Här blir följderna för stater med en hög invandringskvot, exempelvis Österrike, Tyskland och Beneluxländerna, helt annorlunda än exempelvis för stater som Portugal, Finland eller andra, som inte har så mycket att göra med invandring. Eftersom det här finns en dramatisk utvidgning av familjeåterföreningen, en av de viktigaste orsakerna till att någon flyttar efter, kan vi inte rösta för direktivet i detta skick. Därför, herr kommissionär, hoppas jag, med all respekt för ert arbete, också att ert förslag i rådet inte kommer att få det nödvändiga enhälliga godkännandet.
(Applåder)
Herr talman! Jag skulle först av allt vilja framföra mina varma gratulationer till Europeiska kommissionen, särskilt till kommissionär Vitorino för hans mycket positiva lagstiftningsförslag, som reglerar frågan om familjeåterförening. Äntligen händer någonting i Europa, efter årtionden med en europeisk invandringspolitik helt utan innehåll, men, framför allt, efter många års vägran från européernas sida att erkänna att de medborgare från tredje land som lagligen lever i Europeiska unionen måste omfattas av de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Att rättigheten till familjeliv erkänns utgör en av de grundläggande förutsättningarna för integrering av flyktingar och invandrare i det sociala livet i det land som de lever i. Tyvärr är det i det här parlamentet så, att det är just de personer som talar sig varma för och prisar familjen som det högsta värdet som undergräver den, såsom när det gäller detta förslag till direktiv om återförening av flyktingarnas och invandrarnas familjer. Självgodheten och hyckleriet är de främsta kännetecknen för den flanken i parlamentet, och vi har vid upprepade tillfällen sett exempel på dess agerande.
Jag skulle dock vilja säga att jag förstår den tvekan som finns hos många regeringar, min egen inte undantagen, inför detta direktiv. Länder som Tyskland, som har tagit emot miljontals flyktingar och invandrare, kommer utan tvekan att få axla en mycket tung börda. På samma gång skulle jag emellertid vilja påminna om och betona invandrarnas stora bidrag till den ekonomiska tillväxten i våra länder, genom deras arbete och genom skatterna. De sociala börda som förslagets kritiker talar om kan minskas, om flyktingarna och deras familjemedlemmar ges rättighet att arbeta, något som föreslås av kommissionen.
Avslutningsvis, herr talman, skulle jag vilja klargöra att detta direktiv fastställer minimivillkor och att det står regeringarna fritt att besluta om bättre villkor för familjeåterförening.
Herr talman, ärade kolleger! För första gången under min tid som ledamot i denna kammare är jag i dag glad över att rådet kommer att ta hänsyn till ett vansinnigt och farligt yttrande från parlamentet så som det förtjänar, nämligen inte alls!
Kommissionär Vitorino, trots all aktning för er person, som jag också alltid har uttryckt här i kammaren - redan kommissionens förslag är präglat av en vårdslös okunnighet vad gäller situationen just i de medlemsländer, som under de gångna åren generöst har gett många flyktingar och asylsökande uppehållstillstånd och rätt till skydd! Ni överanstränger vårt samhälle och utsätter er för risken att på så vis skapa en grogrund för något som vi här i kammaren alltid har bekämpat. Man måste fråga de liberala och socialdemokratiska ledamöterna från de stora medlemsstaterna, ty jag har hittills bara hört talare från de små medlemsstaterna från denna sida, om de överhuvud taget fortfarande har någon kontakt med väljarna, om de är medvetna om konsekvenserna och om de har förstått att mer makt åt parlamentet i dessa frågor också medför ett ökat ansvar.
Den tid är förbi när man här utan konsekvenser kunde uttala världsförbättrardrömmar! Jag skulle vilja veta hur ni skall rättfärdiga dagens beslut gentemot era medborgare! I dag beslutar många av er om detta förslag bara därför att ni redan vet att rådet aldrig kommer att godkänna det i detta skick. Detta uppfattar jag som ovärdigt. Det motsäger vår uppgift, det motsäger det uppdrag som vi har fått från väljarna.
Jag vill bara helt kort än en gång gå in på det som ni har sagt om flergiftet och skakat på huvudet åt. Läs artikel 3.2. Där står det ju att det är förbjudet för flera hustrur och deras barn att flytta efter, men att det är tillåtet för en hustru och hennes barn att göra det. Det betyder att jag kan ha gift mig med någon här i medlemsstaterna, och jag kan i vissa fall åtminstone hämta hit en fru. Det betyder alltså att det finns en tillåtlighet. Så är det ändå! Så kan man...
... nej, om ni gör en juridisk tolkning av det, så kan man förstå det just så! Det lämnar fritt utrymme för alla tolkningsmöjligheter. Här kan man bara göra en sak: avslå detta förslag!
Herr talman, mina damer och herrar! Efter Amsterdamfördragets ikraftträdande är detta första gången Europaparlamentet rådfrågas om ett förslag till direktiv från kommissionen till rådet angående den legala invandringen av personer från tredje land.
Det är därför en signal om djupa institutionella förändringar som har införts genom fördraget och som av stats- och regeringscheferna under Europeiska rådet i Tammerfors betraktades som prioriterade på den europeiska politiska dagordningen. Kommissionen ansåg att det var genom ett förslag om familjeåterförening som vi borde inleda denna väg, detta viktiga arbete med att skapa en gemensam europeisk invandringspolitik. Jag skulle först vilja säga varför vi väljer denna fråga - för att svara på en kritisk anmärkning från Klamt som jag, oavsett meningsskiljaktigheterna, skulle vilja gratulera till det arbete hon har bedrivit som föredragande i detta ämne.
Jag tycker att familjeåterföreningen är ett koncept som ligger helt i linje med de plikter alla medlemsstater tagit på sig på internationell rättslig nivå för flera decennier sedan. I alla internationella rättsinstrument från hänvisningen till den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna till FN:s internationella pakter från 1966 och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna fastställs skyddet för familjen som en viktig beståndsdel för att garantera den social freden. Jag tror inte att någon kan förneka att familjeåterföreningen också är ett viktigt integrationsinstrument för invandrare från tredje land i värdsamhällena. Detta har också successivt erkänts av Europeiska unionens organ. Det vill säga, sedan 1993 har rådet hela tiden uppmärksammat frågan om familjeåterförening. Vi måste erkänna att kvantitativt sett är frågan om familjeåterföreningen relevant, eftersom den i dag utgör ett av de främsta skälen till invandring till de europeiska länderna.
Det är inte direktivet som skapar denna invandringsström, direktivet går ut på att reglera en verklighet som existerar inom unionen. Därför gör den som inte vill förstå att detta direktiv syftar till att skapa rättsregler för att möta en redan existerande situation, och som vill göra kommissionen ansvarig för skapandet av en ny invandringspolitik, en felaktig bedömning av den verklighet vi arbetar med.
Kommissionen ansåg därför att familjeåterföreningen förtjänade en prioriterad behandling i förhållande till andra former av legal invandring. Det gäller inte bestämmelser om ankomst och bosättning av ekonomiska skäl, invandring av arbetstagare, eller invandring av studenter. Det handlar, enligt vår mening, om att införa bestämmelser om ett annorlunda mottagande som svarar mot vissa värden - främst skyddet av familjen - och ett strategiskt politiska mål, främjandet av en integration av nationaliteter från tredje land, vilka redan är bosatta legalt i unionen, i värdsamhällena. Vi utgår från en diskutabel princip men tills motsatsen är bevisad anser jag att den är giltig. Den innebär att familjeåterföreningen är en faktor som främjar den personliga stabiliteten hos den invandrade, eftersom familjelivet alltid utgör ett viktigt instrument för stöd till integrationen i värdländerna.
Stats- och regeringscheferna underströk dessutom enhälligt i Tammerfors behovet av att garantera en likvärdig behandling av nationaliteter från tredje land som bor legalt i unionens medlemsstater. De betonade också att det är nödvändigt att samtidigt utveckla en mer dynamisk integrationspolitik, och att ambitionen med denna politik måste vara att erbjuda medborgare från tredje land likvärdiga rättigheter och skyldigheter som unionens medborgare. Detta är, ärade ledamöter, de värden och de politiska åtaganden som kommissionen har grundat sitt förslag på. Jag skulle också vilja understryka att kommissionen föreslår ett initiativ där familjeåterföreningen betraktas som en rättighet. Men det är inte en absolut rättighet för medborgare från tredje land som är bosatta i unionens länder, och som är legalt bosatta. Det är tvärtom en villkorad rättighet, av processuell eller materiell karaktär när det gäller definitionen av familjemedlemmarnas ställning de har i det land som har tagit emot dem och när det gäller deras rättigheter.
Jag är beredd att diskutera detta förslag i alla sina konsekvenser. Det franska ordförandeskapet ansåg dessutom detta ämne centralt under dess ansvariga period. Vi är för vår del beredda att så snabbt som möjligt komma med ett modifierat förslag så att vi kan nå ett positivt resultat under det franska ordförandeskapet.
Jag skulle vilja tacka alla ledamöter som har deltagit i debatten. Det har både här och i kommissionen, varit en levande, ibland nästan passionerad, debatt eftersom den handlar om en känslig fråga där det naturligtvis finns en stark återspegling av de olika nationella verkligheterna. Det är svårt att finna en gemensam punkt på europeisk nivå. Men framför allt har denna debatt ett grundläggande kännetecken. Det är att det inte längre är en debatt om uttalade avsikter, det är en debatt om bestämmelser, rättsligt bindande bestämmelser, som måste tillämpas. Därför är det naturligt att det är en levande, till och med passionerad, debatt, och en debatt där det finns meningsskiljaktigheter.
Kommissionen kommer att lägga största vikt vid ert yttrande. Jag skulle vilja gratulera Watson till det arbete han har gjort genom att lägga fram ett betänkande under de svåra omständigheter som denna debatt innebär.
Jag skulle vilja presentera kommissionens inställning i de svåraste politiska frågorna i detta direktiv.
För det första, beträffande förslagets tillämpningsområde: Kommissionen anser att flyktingar skall innefattas i dess tillämpningsområde. Det vore svårt att, ur politisk synvinkel, förstå varför man tillerkände de ekonomiska invandrarna rätten till familjeåterförening men inte de enligt Genèvekonventionen erkända flyktingarna. Men jag medger att det är nödvändigt att utesluta dem som har tillfälligt eller kompletterande skydd. Det handlar inte om en förändring av principfrågan. Jag är övertygad om att vissa av de som har tillfälligt eller kompletterande skydd också borde ha rätt till återförening med sina familjer. Men frånvaron av en gemensam uppfattning på europeisk nivå, och framför allt, kommissionens avsikt att nästa år lägga fram ett direktiv för parlamentet och rådet om tillfälligt och kompletterande skydd, kommer att göra det möjligt att ta upp rätten till familjeåterförening i detta mycket nära förestående direktiv. Därför går vi med på att ändra förslaget och utesluta dem som har tillfälligt eller kompletterande skydd.
Beträffande frågor om familjebegreppet: jag skulle vilja göra mycket klart att kommissionen i detta förslag inte går in i definitioner av familjebegreppet. Detta förslag bygger helt på varje medlemsstats egen definition av familjen. Och till exempel frågan om ogifta par. Detta förslag säger inte att alla medlemsstater är skyldiga att erkänna ogifta par och sammanboende i alla sammanhang. Vad det säger är bara: att i de länder där ogifta par, i den nationella rätten och för den egna nationaliteten, jämförs med gifta par, i dessa länder bör ogifta par också erkännas när det gäller familjeåterförening för medborgare från tredje land. Därför skulle jag tydligt vilja säga att det inte finns några indikationer på att gynna familjeåterförening för polygama familjer. Ursäkta, texten är tydlig! Det är omöjligt att gynna ankomsten av en andra fru! Det finns bara ett undantag, ett tag för barnen i det andra äktenskapet om barnens intresse motiverar detta. Men hur skall man förklara en annorlunda behandling av barnen i ett andra, ett polygamt, äktenskap än barnen i ett första äktenskap eller barnen till ett ogift par? Jag är ingen omstörtare av moraliska värden, men jag tror att vi först och främst måste ta hänsyn till barnens intressen.
Slutligen, herr talman, är kommissionen beredd att godkänna en rad ändringsförslag och andra förändringar avseende familjemedlemmars rättigheter, om villkoren och klargörande av villkoren för familjeåterföreningen, den situation då återföreningen får självständig status samt när det gäller bestämmelserna för förfarandet. Denna uttömmande upplysning kommer att ske innan omröstningen.
Jag skulle vilja sluta med att säga att detta naturligtvis kommer att ge upphov till debatt. Debatten med rådet kommer inte att bli lätt, liksom debatten med Europaparlamentet inte var lätt. Jag respekterar alla ledamöters åsikter. Jag hoppas att Europaparlamentets yttrande blir ett så långtgående stöd som möjligt. Jag hoppas också att det skall vara möjligt för oss alla - oberoende av våra meningsskiljaktigheter, vilka är naturliga och till och med nyttiga, eftersom de är viktiga för demokratin - att samla våra krafter när detta direktiv är antaget, för att lösa den viktiga fråga vi har framför oss - och att skapa ett tydligt och öppet rättssystem som garanterar de legala invandrarnas integration i värdlandet - för denna integration är nyckeln till en lyckad gemensam invandringspolitik på europeisk nivå.
Tack, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.
Särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning i unionen
Nästa punkt på arbetsordningen är betänkande (A5-207/200) av Boumediene-Thiery för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om kommissionens rapport om tillämpningen av direktiven 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (rätt till bosättning) och kommissionens meddelande om särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa (KOM(1999) 127 KOM(1999) 372 - C5-0177/1999, C5-0178/1999 - 1999/257 (COS)).
. (FR) Herr talman, kära kolleger! Jag vill först och främst tacka alla dem som med sina resonemang har bidragit till att berika debatten. Innan jag går in på att redogöra för mitt betänkande skulle jag vilja börja med en fråga som ständigt förföljer mig. Denna fråga utgör enligt min mening kärnan i betänkandets problematik och kommer att avgöra omröstningens inriktning. Frågan är: vad betyder egentligen det europeiska medborgarskapet?
Handlar det om ett enkelt uttryck avsett att marknadsföra EU, eller vill vi verkligen ge detta ord ett innehåll? För de allra flesta invånare i dagens Europa är det europeiska medborgarskapet fortfarande ett innehållslöst begrepp. Om vi vill göra Europa till något annat än ett omfattande frihandelsområde, måste vi agera för att medborgarskapet skall bli något mer än bara ett begrepp och för att det skall förankras i de europeiska invånarnas vardag. Det är i det ljuset jag ser på vår debatt. De direktiv som granskas rör gemenskapens medborgare, men det krävs också arrangemang till förmån för medborgare från tredje land.
Tack vore, det här betänkandet kan vi sammanfatta läget vad gäller personers fria rörlighet och bosättning i unionen. När det gäller fördragen utgår jag från både artikel 14 om fri rörlighet för personer och artiklarna 17 och 18 om europeiskt medborgarskap. Medlemsstaterna har gjort enorma framsteg vad gäller fri rörlighet för varor, tjänster och kapital, men det står klart att vi ligger långt efter när det gäller personer.
En kort historik och direktivens innehåll: den fria rörligheten var ursprungligen förbehållen personer med en ekonomisk verksamhet. I juni 1990 antog rådet tre förslag till direktiv från kommissionen för att utvidga denna rätt till alla medlemsstaters medborgare, även de som inte ägnar sig åt någon ekonomisk verksamhet. Jag skall bara erinra om direktivens allmänna riktlinjer. För pensionärer och andra icke-yrkesverksamma människor är bosättningsrätten öppen för dem som har en sjukförsäkring och tillräckliga resurser. För studenter är villkoren att de skall vara inskrivna vid en godkänd utbildningsinrättning och ha en sjukförsäkring. I båda fallen kan icke-självförsörjande makar och barn få följa med tillståndsinnehavaren och eventuellt arbeta.
Att införliva dessa direktiv har varit dubbelt problematiskt. Å ena sidan har medlemsstaterna införlivat direktiven mycket sent, och å andra sidan har nästan alla stater införlivat direktiven på ett undermåligt sätt. Dessutom har kommissionen varit tvungen att inleda 14 överträdelseförfaranden. Kommissionen noterar: "På grund av att direktiven har införlivats på ett felaktigt sätt har medborgare i unionen berövats vissa av sina rättigheter och konfronterats med omotiverade administrativa problem."
Låt oss konkret utvärdera situationen. Den rätt till fri rörlighet och bosättning som bekräftats i Maastrichtfördraget kränks av ekonomiska överväganden. Begreppet tillräckliga resurser tolkas av myndigheterna på ett oegentligt sätt. Vilka inkomster skall beaktas för en bedömning av resurser? Vilka bevishandlingar? Hur skall man redogöra för en utvecklingsbar ekonomisk situation som kan bero på det stöd som make/maka ger? På grund av att förfarandena för godkännande är långa och besvärliga blir det ofta nödvändigt att teckna en andra sjukförsäkring i mottagarlandet. Om man inte kommer in i det avlönade arbetets regelsystem är det svårt att få uppehållstillstånd, och en instabil arbetssituation förvärras med den otrygghet som ett uppehållstillstånd medför.
När det gäller särskilda åtgärder som är berättigade av skäl som har att göra med den allmänna ordningen, har kommissionen konstaterat många orimliga tolkningar, t.ex. att en straffrättslig dom motiverar ett systematiskt bortförande och utvisning. Slutligen är de administrativa förfarandena alltför långa - mer än sex månader - och kostar mycket när det krävs täta förnyade tillstånd. Ofta är giltighetstiden två år i stället för de normala fem.
För att komma tillrätta med de här problemen skall jag här presentera de viktigaste åtgärder som förordas. Vårt första förslag är att be kommissionen att förbereda ett ramdirektiv som utgår från den grundläggande rätten till fri rörlighet och bosättning, så att den skall förverkligas, i stället för att utgå från ett begreppsligt synsätt som med nödvändighet ger utrymme för tvetydigheter. Efter detta kommer det alltid att vara möjligt att införa en rad särskilda åtgärder för att hjälpa medborgare i förhållande till deras egen situation. En sådan omstöpning av befintliga direktiv bör innebära att den grundläggande rätten till fri rörlighet och bosättning särskiljs från alla slag av ekonomiska överväganden. Åtgärderna bör vidtas samtidigt som administrativa förfaranden förenklas rejält och handlingar tillhandahålls gratis. En övergångsåtgärd i väntan på att sådana bestämmelser införs kan vara att ge alla dem som ansöker om uppehållstillstånd ett tillstånd som räcker i ett år. Att harmonisera de sociala trygghets- och pensionssystemen är ett måste. Och när det slutligen gäller särskilda åtgärder som är motiverade med hänsyn till den allmänna ordningen, kan vi inte annat än uppmana staterna till att avgränsa sina tolkningar, sätta stopp för dubbla straff och skydda vissa kategorier från utvisning.
Några klargöranden för att avsluta. Rättigheterna bör vara knutna till en person och förflyttas med denna person. De medborgare från tredje land som bor och arbetar lagligen i en medlemsstat bör åtnjuta samma rättigheter som EU-medborgare. Det är för övrigt synd att rådet inte ger någon som helst uppföljning till förslaget om medborgarskap och hemvist.
Sammanfattningsvis hoppas jag ha övertygat er om att stödja en bestämt medborgerlig strategi för rätten till fri rörlighet och bosättning, vilket är centralt för att ett europeiskt medvetande skall skapas. Vid en tidpunkt då diskussionerna om Europas framtid är ett allmänt samtalsämne och vi utreder en framtida stadga med grundläggande rättigheter, måste vi stödja alla förslag till ett område med frihet, rättvisa och jämlikhet där alla invånare och medborgare som medverkar till Europabygget skall ha samma rättigheter. Till sist: i dag råder fri rörlighet för varor, kapital och tjänster i unionen. Det kanske är dags för människorna att få samma rättigheter som de varor de konsumerar.
. (EN) Jag vill gärna gratulera föredraganden. Vi har här att göra med en länge väntad översyn av flera direktiv som gäller rättigheter för bofasta som inte är ekonomiskt aktiva. Min startpunkt är liksom hos föredraganden att vi måste ge medborgarskap i Europeiska unionen verklig mening. Uttalandet i fördraget att varje medborgare skall har rätt till fri rörlighet och bosättning inom medlemsstaternas territorier och verkligheten är fortfarande mycket långt ifrån varandra.
Jag drar nytta av erfarenheten från flera språkstudenter från andra medlemsstater i min egen valkrets. De mottog ett standardbrev från vårt lokala socialförsäkringskontor där de ombads att närvara vid en två timmar lång intervju och att ta med sig så många dokument som möjligt av en icke fullständig lista över cirka tjugo dokument som pass, bankutdrag eller hushållsfakturor för att "fastställa deras identitet". När jag undersökte detta ärende vidare sade man till mig att det inte var ett EU-ärende därför att samma brev skulle sändas till bofasta i Förenade kungariket. Under vilka omständigheter kan jag inte föreställa mig. Och tidsrymden på två timmar, ännu löjligare, skulle rädda dem från att få parkeringsböter i den lokala bilparkeringen!
Jag skulle inte vilja se några medborgare bli behandlade på samma sätt som dessa studenter. Historiken för de direktiv som rör rättigheter för vistelse av icke ekonomiskt aktiva är olycklig: Ej tillämpade, överträdelseförfaranden, ett lapptäcke av olika och besvärliga krav. Man kan flytta runt en potatissäck i Europa lättare än en medborgare kan röra sig. Om vi skall kunna vädja till våra medborgare och den grundläggande rätten till fri rörlighet skall bli verklig då är helt enkelt en snabb kodifiering av detta område i gemenskapslagstiftningen sedan länge påkallad. Då och bara då skall uttalandet i fördraget om europeiskt medborgarskap bli verklighet i stället för bara ord.
Herr talman! Vi talar stort och brett om mänskliga rättigheter inom EU, men i praktiken är det ofta så att medborgarrätt är liktydigt med pengar. Den som har arbete och kan försörja sig skyddas av lagstiftningen, men det finns stora grupper som inte har eget arbete och som därför saknar rättigheter. Det kan gälla studerande som skall bevisa att de har en riktig studieplats, eller pensionärer som skall bevisa att de medför pension eller egen förmögenhet om de flyttar. Det kan också gälla tredjelandsmedborgare och särskilt familjemedlemmar som är tredjelandsmedborgare och som inte får följa med när familjeförsörjaren får arbete på andra sidan gränsen.
Det betyder att de som är ekonomiskt svagast fortfarande diskrimineras. I betänkandet föreslås viktiga förbättringar för dessa grupper, som i praktiken är större än man skulle kunna tro. De skall få bättre möjligheter att flytta och utvidgad rätt att bosätta sig i ett annat land.
I detta sammanhang vill jag ytterligare peka på att rätten till rörlighet på arbetsmarknaden och rätten till bosättning inte är samma sak. I dag finns det många arbetare som skickas på korttidskontrakt för arbete i andra medlemsstater och som inte alls får någon rätt till bosättning. För dem som inte har säker inkomst eller annan försörjning är rätten till bosättning dessutom nästan lika med noll.
Arbetskraftens fria rörlighet skyddas av den inre marknadens lagstiftning. För de flesta människor är det dock viktigare att deras rätt till bosättning, inklusive rätten att bo kvar, skyddas. Det gäller att man inte tvingas flytta även om man inte kan försörja sig själv. Här skulle det behövas en radikal förbättring, och det vore bra att ta itu med det problemet nu när medlemsländernas ekonomi ser ut att vara bättre än tidigare.
Herr talman! Boumediene-Thierys betänkande går in på de problem som kommissionen berör i sin rapport över sakernas tillstånd när det gäller tillämpning av föreskrifterna rörande uppehållsrätt. Men Boumedine-Thiery vill att tillämpningsområdet för uppehållsrätten i detta sammanhang skall utvidgas till medborgare i tredje land.
Utskottet för framställningar har uppmanats avge ett yttrande, eftersom det utgör en särskild instans som direkt befattar sig med våra medborgares problem. Intrång på rättigheterna i unionsmedborgarskapet förekommer tyvärr fortfarande alltför ofta; det håller jag uttryckligen med om. För det första genomförs gemenskapens rättsliga föreskrifter om uppehållsrätt i långsam takt. Framför allt underordnade instanser i medlemsstaterna känner oftast inte till ifrågavarande bestämmelser. För det andra uppstår det våldsamma inskränkningar på grund av problem vid erkännandet av examina. Vad har man för nytta av ett uppehållstillstånd om man inte har rätt att i värdlandet utöva det yrke man är utbildad för? För det andra uppstår problem på grund av att föreskrifterna om fri rörlighet eller socialförsäkringsbestämmelserna inte är anpassade till den föränderliga arbetsmarknaden. Det går ändå inte an att jag nekas ersättning för läkararvoden i utlandet, bara därför att jag inte har rätt formulär!
Herr talman, vi har föreskrifter om unionsmedborgarnas rätt att uppehålla sig i andra medlemsstater. Men dessa tillämpas fortfarande inte fullt ut. Det finns fortfarande fall när en unionsmedborgares uppehåll i en annan medlemsstat omöjliggörs. Låt oss alltså uppmana EU:s medlemsländer att ofördröjligen tillämpa de befintliga gemenskapsföreskrifterna, och detta innan vi tänker på att utvidga sådana rättigheter till tredje land!
Herr talman! Om man inte godtar de ändringsförslag vi har ingivit till Boumedienes betänkande, kommer min grupp att rösta emot av skäl som jag anser vara grundläggande.
De direktiv vi diskuterar i dag handlar om den fria rörligheten och bosättningen för studenter och personer som har slutat sitt yrkesverksamma liv, eller ej aktiva som dessutom uppbär pension för invaliditet eller ålderdom, eller får bidrag - alla gemenskapsmedborgare -, förutom de undantag som förutses i ett annat direktiv om utvisning av skäl som den allmänna ordningen, säkerhet och folkhälsa.
Problemet är att Boumediene utvidgar tillämpningsområdet av dessa direktiv till tredjelandsmedborgare. Till exempel utvidgas familjeåterföreningen i punkt 20 i resolutionen till att gälla familjemedlemmar utanför gemenskapen, för släktingar i uppåtstigande led och avkomlingar, som inte är underhållsberättigade, vilket skulle utvidga tillämpningen till ett obegränsat mottagande. Likaså är likställdheten mellan partners och äktenskap, vilket inte skulle ställa till med några större problem för gemenskapsmedborgarna med tanke på lagstiftningens variation, men däremot när det gäller tredjelandsmedborgare eftersom det skulle innebära verkliga svårigheter för att garantera en stabil samlevnad. Detta kan ge upphov till så kallade vita äktenskap eller konvenansäktenskap, med påföljande bedrägeri.
Jag anser också att all kasuistik som hänvisar till migrerande arbetstagare, ligger utanför denna debatt, inte så mycket i grunden utan för att det inte ingår i studiet av dessa direktiv.
Det är - som kommissionen säger - nödvändigt att förbättra informationsnivån för att de europeiska medborgarna skall ha mycket klart för sig sina rättigheter till fri rörlighet på den inre marknaden, och detta genom klara, koncisa och konkreta bestämmelser, och genom att använda ny kommunikationsteknik, som Internet, television eller lokala och regionala informationsmedier. Jag tycker inte, herr kommissionär, att förslaget om att svaren på parlamentets frågor skall nå medborgarna via de kommunikationskanaler man tycker är lämpliga, är ett bra tillvägagångssätt. Jag tycker att det verkar opraktiskt, bland annat för att ibland inte ens parlamentsledamöterna läser dessa svar.
Det är också nödvändigt att avskaffa den absurda pappersexercisen för att motivera villkoren och beloppet för pensionen. Jag tycker att ett identitetskort för pensionären eller dataresurserna bör ersätta de besvärliga ackrediteringarna. Detsamma skulle gälla studenterna. För att underlätta deras rörlighet måste vi undvika onödiga kostnader och göra deras uppehälle förenligt med deras studie- och lärlingsperioder.
Slutligen skulle jag också vilja betona att det är meningslöst att, som man gör i resolutionens punkt 6, binda den allmänna ordningen till Schengenområdet i ett förslag som riktas till Europeiska unionens medborgare, för vilka Schengenlagstiftningen inte tillämpas, utan gemenskapsdirektiven, särskilt de som handlar om den allmänna ordningen.
Jag anser att det är nödvändigt, för att aktualisera denna lagstiftning, att omarbeta texterna med en ny förordning och förenkla hindren för den fria rörligheten och för gemenskapsmedborgarnas bosättning.
Herr talman, kolleger! Jag vill börja med att tacka Europeiska kommissionen för dess ihärdiga insatser för att prioritera frågan om rätten till bosättning inom ramen för fri rörlighet för personer i Europa, nu igen genom dessa två meddelanden om rätt till bosättning. För det andra skulle jag vilja gratulera föredraganden till hennes betänkande. Hon har valt en bredare infallsvinkel, kollega Hernandez Mollar, med rätt till bosättning för alla medborgare, även arbetande, även tredjelandsmedborgare. Det har förresten redan lagts fram förslag om detta. Min partigrupp stöder den infallsvinkeln eftersom förslagen ligger kvar på rådets bord utan att det händer särskilt mycket och det trots Veilbetänkandet, trots handlingsprogrammet, trots lagstiftningsinitiativen.
Inom ramen för den här debatten skulle jag särskilt vilja ta upp fyra saker. För det första att den europeiska arbetsmarknaden den senaste tiden i allt högre grad har behov av rörlighet, det är allt fler företag som inte kan fylla sina lediga arbetsplatser. Då är det ju obegripligt att det fortfarande finns så många hinder för den fria rörligheten för personer och för rätten till bosättning, främst när det gäller tillfälliga kontrakt, deltidsarbetande personer och arbetslösa som söker arbete i ett annat land. För det andra så försvarar även min partigrupp ett öppet synsätt med avseende på det europeiska medborgarskapet och för oss betyder det att även personer som inte arbetar, pensionärer, studenter, måste få rätt till bosättning, naturligtvis på vissa villkor. Med anledning av de hinder som vissa medlemsstater nu lägger upp, kolleger, får måste vi dock dra slutsatsen att vissa medlemsstater inte alls vill ha något europeiskt medborgarskap. För det tredje, ett medborgarskap som inte innebär en diskriminering på grund av familjeform. Sambor, ogifta, även homosexuella, i de länder där de formerna för sammanboende är erkända, kolleger, måste också kunna utöva sin rätt till bosättning, i annat fall fråntar vi tusentals människor rätten att leva tillsammans i en familj. Till sist också ett sätt att se på medborgarskapet som är öppet även för tredjelandsmedborgare, invånare i Europeiska unionen, lagligt boende och varaktigt boende, utan diskriminering. Vi stöder alltså det här betänkandet av kollega Boumediene utan förbehåll. Vi hoppas att kommissionen skall fortsätta fördöma medlemsstaternas bristande och oroväckande införlivande men framför allt hoppas jag, kolleger, ur djupet av mitt hjärta, att rådet äntligen tar mod till sig och startar en grundlig debatt om den fria rörligheten för personer.
Herr talman! Det har tack och lov blivit en förändring i den europeiska gemenskapens lagstiftning under de senaste 30 åren från att fri rörlighet för personer ses som en rent ekonomisk fråga - funktionell rörlighet - till att det ses som en personlig rättighet. Detta har inneburit mycket retorik om medborgarnas Europa men inte förändrat mycket av inställningen hos medlemsstaternas förvaltningar, såsom Wallis har påpekat.
När jag säger det förbiser jag inte de ekonomiska fördelarna med fri rörlighet. I Boumediene-Thierys betänkande understryks - och jag gratulerar henne för dess kvalitet - att genom att underlätta rörlighet främjas dynamik och ekonomisk konkurrenskraft. Så varför ignorerar högern detta? Men den verkliga gränslinjen för de liberala är huruvida medlemsstaterna tror på och respekterar begreppet europeiskt medborgarskap som inte bara tillåter medborgare i en medlemsstat och deras familjer att flytta runt utan att också tilldela sådana rättigheter i allra möjligaste utsträckning till lagligt bofasta tredjelandsmedborgare och deras familjer - vilket olyckligtvis inte behandlades i kommissionens rapport.
Det är mycket förargligt när ministerrådet och enskilda regeringar vrider sina händer över det låga deltagandet i europeiska val, startar kampanjer med ballonger och plastpåsar om folkets Europa och försöker vinna medborgarnas röster i folkomröstningskampanjer men fortfarande använder hindrande byråkrati när dessa medborgare har mage att hävda sin europeiska, lagliga rätt till fri rörlighet.
Dessa regler är ändå alltför komplicerade. Vi behöver en fullständig översyn för att strama upp och göra ett obehindrat utövande av fri rörlighet kristallklar. Det är inte för mycket begärt. Som fru Wallis nämnde bör det vara lika lätt för människor att förflytta sig över gränser som det är för artiklar eller potatis.
Herr talman!Vi stöder betänkandet av Boumediene-Thiery. Det är faktiskt dags att börja respektera principen om lika rättigheter och bryta med den logik som medför en misstänksamhet mot invandring. Staterna tillåter sig själva att vägra ge utländska studenter uppehållstillstånd - trots att dessa är inskrivna vid godkända utbildningsinrättningar - om staten i fråga skulle anse att en student har bytt inriktning eller inte gör tillräckligt snabba framsteg, något som borde vara en sak för universitetsmyndigheterna. Denna misstänksamhetens logik framkallar en besatt hänvisning till den allmänna ordningen och den skandalösa metoden att utfärda dubbla straff. För ett och samma brott får utlänningar inte bara sitta i fängelse, utan blir också systematiskt ålagda förbud att vistas på landets territorium. En sådan landsförvisning kränker principen om likhet inför lagen, som står inskriven i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, artikel 7. Det är slutligen viktigt att underlätta beviljande och förnyelse av varaktiga uppehållstillstånd för emigranter, eftersom ett osäkert uppehållstillstånd medverkar till en otrygg arbetssituation, diskriminering och överutnyttjande.
Till sist är det dags att främja ett europeiskt medborgarskap grundat på hemvist. Rösträtten bör utsträckas till att omfatta medborgare från länder utanför gemenskapen, om vi vill få främlingsfientligheten och rasismen i Europa att gå tillbaka.
Herr talman! Som redan har påpekats av de talare som yttrat sig före mig är rätten till fri rörlighet, även om den betraktas som en av de viktigaste faktorerna i det europeiska medborgarskapets grundläggande fri- och rättigheter, en rättighet som alltför ofta stöter på många hinder, något som också visas av det stora antalet framställningar till Europaparlamentet i just denna fråga.
Jag vill gärna uppehålla mig vid en aspekt som verkligen lyfts fram i betänkandet, nämligen nödvändigheten att bekämpa de felaktiga och överdrivet restriktiva tolkningar av begreppet den allmänna ordningen som görs av vissa medlemsstater. En person som till exempel är bosatt i ett visst land sedan barndomen, eller åtminstone sedan många år, och som följaktligen har rotat sig i och som är knuten till det aktuella landet med kulturella och sociala band och även familjeband, borde inte kunna utvisas om inte vederbörande gjort sig skyldig till ett brott som ses som allvarligt i det aktuella landets straffrätt. Tyvärr inträffar motsatsen mycket ofta.
En annan punkt som jag skulle vilja uppmärksamma gäller medlemmarna av vissa kungliga familjer, till exempel den italienska, som, trots att de verkligen inte utgör något hot mot rikets säkerhet, inte får till fullo utnyttja sin legitima rätt till fri rörlighet. Det måste nu äntligen vara dags att seriöst ta itu med dessa problem och verkligen avlägsna hindren för den fria rörligheten, just därför att - som redan sagts - det verkar som om potatis och andra varor har lättare att förflytta sig i Europa än medborgarna själva.
Fri rörlighet och fri bosättning är en rättighet som innefattas i de europeiska fördragen och är beviljade alla medborgare och bör endast nekas i exceptionella fall när det finns ett verkligt hot mot allmän säkerhet. Det är därför desto mer besynnerligt att, 50 år efter undertecknandet av konventionen om de mänskliga rättigheterna som ironiskt nog undertecknades i Rom, och ett år efter Amsterdamfördraget som upprätthåller dessa rättigheter, en europeisk familj som under tusen år varit involverad i kontinentens historia vägras de grundläggande rättigheter som min kollega nämnde.
I betänkandet Watson krävs sådana rättigheter för familjeåterförening och i betänkandet Boumediene-Thiery krävs fri rörlighet och fri bosättning även för tredjelandsmedborgare och dömda brottslingar. Denna familj, som nämndes, är den tidigare kungafamiljen av Savojen bosatt i Italien och mindre kränkningar begås också mot Österrikes och Greklands kungahus av deras respektive regeringar.
Den trettonde övergångsartikeln i den italienska konstitutionen, absurt rubricerad "övergångsartikel" men fortfarande gällande efter 53 år, är inte bara en kränkning av europeiska fördrag utan också sexuellt diskriminerande då den gäller bara manliga kungliga ättlingar, oavsett hur avlägsna släktingar de är till den konstitutionella monarken kung Victor Emanuel som ansågs skyldig till att ha undertecknat oacceptabla fascistiska krigslagar.
Ironiskt nog får ättlingar till Mussolini inte bara bo i Italien men en sitter faktiskt i det italienska parlamentet. Denna artikel är skamlig och förlegad och alla ledamöter i parlamentet även de som är emot kungadömen bör förena sig med mig och uppmana den italienska regeringen att tillåta en oskyldig europeisk familj att återvända till sitt ursprungsland där de inte utgör något möjligt hot mot den allmänna säkerheten eller stabiliteten i den italienska republiken.
Vi kan bara kräva mer rättigheter för de europeiska medborgarna om alla deras rättigheter vidmakthålls oberoende av ursprung och utan diskriminering. Denna fråga gäller mycket mer än enskilda familjer och syftar rakt till kärnpunkten för unionens upprätthållande av sina egna lagar och fördrag. Antingen har vi en europeisk union grundad på lagar eller så har vi det inte. Jag rekommenderar därför mitt ändringsförslag 14 till denna kammare.
Får jag gratulera fru Boumediene-Thiery till hennes betänkande om särskilda åtgärder för unionsmedborgares rörlighet och bosättning som är berättigade på grundval av offentlig politik, allmän säkerhet eller folkhälsa. Det är ett mycket bra betänkande. Tyvärr kan jag under två minuter bara ta upp några av dess svagheter. Till att börja med har kommissionen inte tagit tag i frågan med de 12 till 14 miljoner medborgare i tredje land som lagligen bor i unionen och som för närvarande diskrimineras och utanför unionens östater i praktiken kan röra sig fritt, men inte enligt lagen vilket naturligtvis skapar situationer där de utnyttjas och används på olagliga sätt.
Med all vederbörlig respekt för föredraganden måste jag säga att vi också har ett problem med flera frågor som hon inte har tagit upp, en av dem är frågan om fotbollshuliganism. Jag är generellt för fri rörlighet, men jag anser att den måste begränsas. Jag tror normalt inte att personer som inte har dömts för brott skall hindras att röra sig fritt, men det finns ett europeiskt problem som man undviker på europeisk nivå. Europol borde användas för att förhindra fri rörlighet för personer som dömts för fotbollsrelaterade brott för att säkerställa att de inte orsakar samma typ av problem som vid tidigare världscuper och europamästerskapstävlingar. Jag anser också att bestämmelserna bör åberopas på grund av allmän säkerhet för att förhindra fri rörlighet för tyska nynazister som i Danmark framställer material där judeutrotningen förnekas med tydlig avsikt att återimportera det till Tyskland, där det är olagligt. Jag hoppas att den danska regeringen kommer att använda bestämmelserna i detta fall.
På samma sätt måste vi se till att systemet inte missbrukas. Jag hoppas naturligtvis att den fria rörligheten för människor som har otur att vara hiv-positiva inte begränsas på något sätt på grund av folkhälsa.
Jag håller i princip med Tannock. Naturligtvis bör Europas kungahus tillåtas att röra sig fritt. Men jag går inte med på hans prioriteringar. När vi ignorerar rättigheter för 12 till 14 miljoner lagligt bosatta är rättigheter för två familjer jämförelsevis betydelselösa.
Herr talman! Jag vill börja med att instämma med alla dem som har understrukit att den fråga vi diskuterar handlar om grunden för det europeiska medborgarskapet. Vi skulle kunna säga att denna rätt ger ett praktiskt och konkret uttryck för det europeiska medborgarskapet, och den stora utmaningen vi har framför oss nu är att av denna legalt erkända rätt göra en praktiskt fungerande verklighet i medborgarnas vardag.
Jag håller också med dem som har understrukit att genomförandet av dessa direktiv har skett mycket långsamt och i vissa fall till och med felaktigt. Å andra sidan måste vi också ta itu med de svårigheter som uppstått vid tillämpningen av direktivet när det gäller de särskilda åtgärder som gäller unionsmedborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa, för vilka det bör finnas riktlinjer, inte bara för medlemsstaterna, som fram till nu har gjort ganska olika tolkningar av direktivets bestämmelser, utan också för medborgarna när det gäller deras rättigheter.
Medlemsstaterna kan införa restriktioner för rätten till fri rörlighet för gemenskapsmedborgare, nämligen när det gäller att komma in i eller avvisas från landet, liksom vid utfärdande eller beviljande av bosättning om detta är motiverat med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. De får emellertid inte missbruka denna möjlighet i Europeiska unionen som grundas på rättsstaten, respekten för de mänskliga rättigheterna och särskilt på den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna samt, inom kort, en stadga om grundläggande rättigheter. Det är därför dessa undantagsregler från den fria rörligheten har varit föremål för en restriktiv tolkning.
Slutligen, herr talman, vill jag hålla med min kollega Hernandez Mollar när han stöder förslaget från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om att försöka få med de olika texterna i en gemensam, direkt tillämpningsbar förordning, vilket skulle bli ett första dokument om det europeiska medborgarskapet och som skulle ge all nödvändig information, inte bara till medborgarna om deras medborgerliga rättigheter, utan också till de respektive administrativa organ i varje medlemsstat som skall tillämpa den befintliga lagstiftningen.
Herr talman, herr kommissionär! Som redan Hernández Mollar framhållit - och jag tackar för att han så entusiastiskt mottagit ändringsförslag 15, som jag personligen lagt fram - så anser även jag att detta dokument inte kan godkännas om inte ändringsförslagen från Europeiska folkpartiets grupp accepteras.
Jag instämmer i Tannocks ändringsförslag 14 om kravet på fri rörlighet för ättlingarna till det italienska och grekiska kungahuset och applåderar monarkin.
I ändringsförslag 15 applåderar jag personligen pensionärerna, för i det här betänkandet, samtidigt som det underlättar den fria rörligheten i Europa för personer som har sitt ursprung utanför gemenskapen, så permanentas i stället svårigheten för de europeiska medborgarna att röra sig inom det europeiska territoriet, och framför allt gäller detta de handikappade.
När jag skulle avresa från Bergamos flygplats Orio al Serio för att resa till Strasbourg träffade jag en pensionär, mycket gammal - 80 år - som uttryckte ett önskemål om att få komma till Paris där han skulle bo hos sin dotter, men som inte kunde göra det av rädsla för att förlora hela sin italienska pension, den enda inkomstkällan. En andra person, invalidiserad till 100 procent, sade sig vilja resa till London, men det gick inte för i så fall hade han förlorat sin invalidpension. Slutligen, en tredje person, invalidiserad - och rullstolsbunden - sade sig vilja resa till sin bror, men, om han hade gjort det, så hade han förlorat sitt tillägg för oförmögna.
Vårt mål borde med andra ord vara den fria rörligheten i Europa för handikappade medborgare och pensionärer.
Kollega Fatuzzo! Ni har fått mig att börja tänka efter vart jag skall resa när jag blir gammal.
Kommissionär Vitorino har ordet.
. (FR) Herr talman! Å kommissionens vägnar skulle jag först och främst vilja gratulera Boumediene-Thiery och alla dem som har deltagit i denna debatt. För kommissionen tror jag att införandet av ett europeiskt medborgarskap har skapat ett nytt rättsligt och politiskt sammanhang, och vår avsikt är att ta alla de praktiska konsekvenserna av detta, såväl inom lagstiftningen som i det dagliga förvaltningsarbetet. När det blir dags för det räknar kommissionen mycket med Europaparlamentets stöd.
När det gäller det förslag till resolution som ni har lagt fram, skulle jag bara vilja framföra två eller tre synpunkter direkt till utskottet. De tre direktiven om icke-yrkesverksammas rätt till bosättning har, det är jag säker på, gett tusentals medborgare i unionen möjlighet att åtnjuta denna rättighet utan att stöta på några särskilda problem. Samtidigt händer det fortfarande att direktiven tillämpas på ett felaktigt sätt. Jag kan garantera er att kommissionen alltid griper in, och vi försöker alltid göra det med principfasthet , även om det inte alltid märks att vi griper in. Och om inget samförstånd uppnås tvekar vi inte att översända motiverade yttranden till staterna ifråga. De klagomål från medborgare som får ett positivt administrativt svar genom utomrättsliga förfaranden uppgår till några hundra.
Men kommissionens agerande avser också medlemsstaternas lagstiftningar. Enligt min mening skulle man kunna nämna flera fall där vårt ingripande har lett till en ändring av medlemsstaters lagstiftningar, och ibland t.o.m. till att EG-domstolen har granskat ärenden och kommit med en positiv lösning. Det saknas inte heller exempel på att medlemsstaternas utnyttjar begreppet allmän ordning på ett oegentligt sätt, framför allt i syfte att bortföra medborgare från andra länder från medlemsstatens territorium. Jag kan emellertid försäkra er att antalet sådana fall är begränsat och att Europeiska kommissionen alltid vidtar erforderliga åtgärder i enlighet med gemenskapsrätten när de trots allt dyker upp.
Men man kan ändå inte hävda att en strikt tillämpning av gemenskapsrätten är tillräcklig för att undanröja hindren mot unionsmedborgarnas fria rörlighet, med tanke på det stora antalet hinder som fortfarande existerar på grund av brister i gemenskapsrätten. Dessa brister identifierades redan i kommissionens andra rapport om europeiskt medborgarskap, liksom i rapporten om personers fria rörlighet från högnivågruppen ledd av Veil, vilken presenterades för kommissionen 1997.
I övrigt vill jag uppmärksamma er på det faktum att vi i förmiddags diskuterade direktivet om familjeåterförening och att kommissionen enligt slutsatserna från Tammerfors skall lägga fram ett förslag om erkännande av villkor för inresa, mottagande och bosättning samt om den rättsliga statusen för medborgare från tredje land som vistas legalt i unionen. Vi arbetar för närvarande i den riktningen.
Av alla dessa skäl delar kommissionen den uppfattning som framförs av flera parlamentsledamöter, dvs. att det krävs en övergripande omstöpning av befintliga texter för att skapa ett enda rättsligt instrument, som skall organisera och garantera att rätten till fri rörlighet och bosättning skall kunna utövas utan hinder. En sådan omstöpning, som för övrigt föreskrivs i kommissionens åtgärdsprogram för år 2000, är redan under förberedelse. Den utgår från idén att rätten till fri rörlighet och bosättning måste särskiljas från den tidigare hänvisningen till tillståndsinnehavarens ekonomiska situation. Denna rätt skall hädanefter knytas till ett begrepp och en status som följer direkt av det europeiska medborgarskapets betydelse.
Unionsmedborgarens status är odelbar, vilket med nödvändighet kräver ett enhetligt allmänt system för rörlighet och bosättning, för att uppnå målet att unionsmedborgarskapets innehåll skall berikas i enlighet med unionens politiska ambitioner.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Bedömning av vissa planers och programs inverkan på miljön
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A5-0196/2000) av Schörling för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådet gemensamma ståndpunkt (C5-0180/2000 - 1996/0304(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om bedömning av vissa planers och programs inverkan på miljön.
. Herr talman! Jag är mycket glad över att jag har fått förtroendet att vara föredragande för andrabehandlingen som gäller SEA-direktivet, som jag anser utgör ett viktigt steg mot ett nytt förhållningssätt i miljöpolitiken. Jag vill tacka alla kolleger i miljöutskottet, kommissionen och särskilt det portugisiska ordförandeskapet för ett utmärkt samarbete.
Detta förslag till direktiv handlar om strategiska miljöbedömningar, på engelska SEA, vilket kortfattat innebär en systematisk process för att identifiera, analysera och bedöma påverkan och troliga effekter på miljön, av planer och program. Detta skall göras på ett så tidigt stadium som möjligt i planeringen, bland annat för att man skall kunna hitta alternativa lösningar innan man går vidare i beslutsprocessen. En miljörapport skall skrivas och göras tillgänglig för miljömyndigheter, allmänheten och för miljöorganisationer, som också skall ges tillräckligt med tid för att reagera på rapporten.
Detta är ett mycket viktigt direktiv för hela gemenskapens miljöpolitik, för att man skall få ett instrument som gör det lättare att leva upp till de åtaganden som gjorts i fördraget och i andra överenskommelser om en hållbar utveckling och om att försiktighetsprincipen skall beaktas. En modern miljöpolitik värd namnet måste göra allt för att miljöskador inte skall uppstå och för att miljöpåverkan minimeras. I dag är ofta fallet att man försöker identifiera och reparera skadorna när de redan har uppstått. Redan när vi planerar måste vi lära oss att med politikområden, planer och program undvika och minska de negativa effekterna och inverkan på miljön. SEA-direktivet utgör ett mycket viktigt steg mot ett sådant förhållningssätt.
Tyvärr finns inte politikområden med i detta direktivförslag, trots att de fanns med i kommissionens ursprungliga förslag från 1991, och trots att alla forskare på området faktiskt tar för givet att även politikområden måste omfattas av en SEA, en strategisk miljökonsekvensbedömning. Det har inte varit möjligt att uppnå detta i rådet, men miljöutskottet har ansett att även politikområden måste inkluderas i den översyn som skall göras om fem år. Detta behandlas i ändringsförslagen 2 och 21.
Ett avgörande argument när kommissionen slutligen lade fram detta förslag 1996 var att bedömningen på projektnivå kommer in alldeles för sent i beslutsprocessen. Detta är faktiskt en av huvudpunkterna i direktivet - att man skall komma in tidigt i beslutsprocessen.
Vid första behandlingen hade Europaparlamentet ganska mycket synpunkter; man tyckte att det var ett förslag i rätt riktning men att det var alldeles för otillräckligt på många områden. Parlamentet lade fram 29 ändringsförslag, varav 15 mer eller mindre återfinns i den gemensamma ståndpunkten.
För att en SEA skall bli ett verkligt användbart instrument måste direktivets räckvidd vara tillräckligt stor, och miljörapporten och utvärderingarna måste naturligtvis vara av mycket hög kvalitet. Rådet har nu i den gemensamma ståndpunkten försämrat texten på en rad områden, bland annat just när det gäller direktivets räckvidd och definitionen av vad som skall omfattas av direktivet. Även kommissionen var mycket, mycket kritisk till denna gemensamma ståndpunkt, eftersom den har blivit alldeles för begränsad i förhållande till ursprungstexten.
Miljöutskottet har försökt återställa lite av balansen, bland annat genom ändringsförslagen 6 och 7 som breddar räckvidden, genom att inte begränsa det enbart till planer och program som är knutna till EIA-projekt, eller MKV på svenska. Det tillåts inte att hela kategorier av planer och program undantas. Vi kan inte heller acceptera att finansiella planer och hela försvarssektorn undantas ifrån SEA-bedömningar. Detta behandlas i ändringsförslag 10, som också tar upp att strukturfonder naturligtvis också måste omfattas av SEA i nästa omgång. Andra ändringsförslag som förbättrar direktivet handlar om större öppenhet och insyn, och om att man också skall samarbeta och samråda med länder utanför gemenskapen.
Personligen är jag mycket förvånad över ändringsförslag 26 från Nassauer och 29 andra ledamöter, som vill avvisa den gemensamma ståndpunkten. I utskottets behandling nämndes överhuvudtaget inte denna möjlighet. Det är klart att de har sin fulla rätt att föreslå detta, men menar de verkligen att EU:s miljöpolitik är ett utanpåverk som är till intet förpliktigande? Skall Europaparlamentet bara strunta i fördragstexten, i överenskommelsen från Cardiff, i femte miljöprogrammet osv? Jag tycker faktiskt inte att förslaget är riktigt seriöst.
Ändringsförslagen 11 och 31 bekymrar mig också lite grand. Särskilt i ändringsförslag 11 sägs att medlemsländerna skall definiera på vilken nivå SEA skall utföras om planer och program ingår i ett hierarkiskt system. Därmed ifrågasätts faktiskt hela idén med att upprätta en SEA, så jag hoppas att dessa ändringsförslag inte går igenom.
Herr talman! Detta är en liten men betydelsefull åtgärd att utvidga medlemsstaternas arbetsuppgifter till att göra strategiska miljökonsekvensbedömningar av planeringsramar liksom av aktuella planer där genomförandet skulle eller kunde påverka miljön på ett betydande sätt. Alla medlemsstater röstade för den gemensamma ståndpunkten men några klargjorde att de inte skulle gå mycket längre än så. Vår uppgift är att ansvarsfullt klargöra och förbättra och på PPE-DE gruppens vägnar gratulerar jag föredraganden, fru Schörling, för det arbete hon utfört och för det samråd hon har haft med oss. Vi kommer dock att förkasta några av hennes ändringsförslag, framför allt dem som innebär att man vill utvidga systemet till all finansiell planering, till försvar och civilförsvar, till samråd utöver vad som är rimligt och till de allmänna politikområden hon just nämnt, vilket blir mer av en önskelista än fasta förslag.
Vi är dock överens om att det inte verkar vettigt att undanta projekt som helt eller delvis finansieras av Europeiska unionen, särskilt strukturfonder, och vi är helt överens om att det är klokt att diskutera med grannstater utanför Europeiska unionen. Vi är överens om att det bör ske en tillräcklig återrapportering, inte bara om de miljörisker som identifieras genom miljökonsekvensbedömningen utan om den åtgärd som man föreslår vidta för att minska eller undanröja riskerna. Vi måste också naturligtvis överväga ändringsförslag 26, på några tyska kollegors vägnar, vilka förkastar den gemensamma ståndpunkten. Jag förstår farhågorna hos kollegor från Tyskland och några delar av Italien. Dessa beror på det sätt som vissa regeringar och regionala styrelser har valt att genomföra bedömningarna. Dessa regeringar ger miljökonsekvensbedömning och Europa dåligt rykte för något som är överdrifter som de själva vållat och de behöver noga se över sin inhemska policy.
Men detta är en subsidiaritetsåtgärd som ger medlemsstaterna ansvar för de närmare detaljerna. Det är inte Europas stora hand som sträcker ut sin kontroll till lokala planeringsfrågor. Men det ser till att vi vid vår planering framför allt vid våra respektive gränser tar hänsyn till miljöns kvalitet inom och över våra gränser när man kommer överens om planeringsramar. Vi anser det vara en bra sak och min grupp PPE-DE kommer därför inte att stödja ändringsförslag 26 och kommer att rösta för den gemensamma ståndpunkten. Vi skall då rösta för det ändringsförslag som vi stödde i utskottet och för ett ytterligare klargörande ändringsförslag som har lagts fram sedan dess, men vi skall motsätta oss ändringsförslagen, vilka vi anser vara ett alltför långt steg i fråga om vad som är önskvärt, praktiskt och godtagbart.
Herr talman! Det direktiv som vi står i begrepp att rösta om innebär ett viktigt framsteg. Skyldigheten att göra en miljökonsekvensutredning i ett extremt tidigt skede av den fysiska planeringen gör det i själva verket möjligt att fullständigt integrera miljöfrågorna redan i det förberedande stadiet, när miljöplaner och miljöprogram utarbetas. Unionen har äntligen förstått att man inte längre kan begränsa sig till att i efterhand reparera de skador som orsakats av en kortsynt planering, utan att skadorna måste förebyggas så tidigt som möjligt i processen.
De ändringsförslag som godkändes i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har medfört viktiga förbättringar i rådets gemensamma ståndpunkt.
För det första slår man fast att för att kunna utöva ett så effektivt inflytande som möjligt på de nationella vanorna, så måste direktivets tillämpningsområde vara så omfattande som möjligt. I det sammanhanget anser jag att planer och projekt som finansieras av strukturfonderna absolut måste falla inom ramen för direktivets tillämpningsområde, för de utgör, framför allt inom de eftersatta regionerna, i praktiken alla program som genomförs.
För det andra så har principen om rådfrågning av och information till allmänheten och berörda organisationer under hela behandlingsprocessen återupprättats, vilket även stämmer överens med Århus-konventionen.
I sin helhet anser jag alltså att detta är en bra text. Jag förstår den oro som uttryckts av kolleger från stater som är av federal natur och som fruktar att de lokala myndigheterna skall bli överlastade med arbete. Men jag hävdar ändå att de ändringar som gjorts, framför allt i och med ändringsförslagen 19, 29 och 31, kommer att vara tillräckliga för att undvika en dubblering av de två direktiven och tvärtom garantera respekten för miljön.
Herr talman! Varje dag blir vi uppmärksammade på att miljön förändras. I söndags lyssnade jag på ett svenskt radioprogram där det sades att man i mellersta Sverige borde ställa in sig på att nederbörden kommer att öka med 50 procent inom de närmaste åren. På något sätt finns miljöfrågorna alltid med i den allmänna opinionen i dag. De måste därför komma med på ett bättre sätt också i det politiska arbetet. Därför vill jag lyckönska Schörling till ett mycket bra betänkande, som tar fram att miljöaspekterna måste tas med i ett tidigt skede. Miljöfrågorna måste i princip genomsyra all verksamhet, kanske framför allt den ekonomiska.
När det gäller planer, byggplaner etc. är det naturligtvis angeläget, såsom föreslås i detta betänkande, att man tar hänsyn till miljöaspekterna så tidigt som möjligt så att man kan undvika att göra fel, undvika ökade kostnader och hamna rätt så snart som möjligt.
Jag tycker att det är väldigt viktigt och bra att Schörling tar upp att direktivets räckvidd bör breddas. Det är angeläget att den ekonomiska verksamheten kommer med i miljöprövningen. Det är naturligtvis självklart för EU, som lägger en mycket stor del av sin budget på jordbruksområdet och på regionalpolitiken, på strukturfonderna, att dessa områden prövas ur miljösynpunkt. Vi kan inte gå in och göra det omedelbart, men så fort som möjligt när det kommer nya planer. Det är orimligt att som i dag med EU-medel stödja verksamheter inom dessa sektorer som i andra sammanhang bekämpas ur miljösynpunkt.
Vi måste försöka skapa ett system där vi tänker miljömässigt ifrån början, även när det handlar om ekonomiska frågeställningar. Detta är en stor och viktig fråga. Jag inser att stora delar av denna kammare inte håller med mig, men jag och min grupp stödjer Schörling helt i detta sammanhang.
Herr talman! Jag skall kort ta upp fyra ämnen som har diskuterats mycket i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Vi är i grunden positiva till förslaget från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och från dess föredragande.
Vi anser att när det gäller inkluderandet av vissa sektorer i direktivet, särskilt gruv- och försvarsindustrin, kan de inte stå utanför. Naturligtvis med den försiktighet som krävs.
Jag vill också betona inkluderandet av förvaltningen av vattenresurser. Spanien kommer mycket snart att lägga fram en ambitiös regeringsplan, den nationella vattenplanen, som kommer att få en tydlig effekt där den tillämpas. Vi anser att det är nödvändigt att dessa bedömningar utförs.
Även allmänhetens roll, öppenheten, är mycket viktig för oss. Det finns ett direktiv om rätten till information, nummer 313, som medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna hela tiden har underlåtit att uppfylla.
Även studiernas kvalitet och hälsofrågan i de viktiga berörda sektorerna bör tas med. En god miljökvalitet och en god hälsa är tätt sammankopplade.
Herr talman! Jag gläder mig över tillfället att få lämna ett kort bidrag till denna debatt och därmed bekräfta parlamentets positiva roll med att lägga fast en dagordning för de högsta miljöskyddsnormerna. Det finns naturligtvis en kostnadsfaktor i miljöhantering men likaså en ekonomisk vinst som inte är lätt att kvantifiera men som likväl finns.
Det föreslagna direktivet där det krävs en miljökonsekvensbedömning innan en regional eller kommunal plan antas är klokt med hänsyn till miljön och ekonomin. Alltför ofta förr i tiden har vi sett kostsamma utvecklingsplaner misslyckas till följd av miljöhänsyn som inte beaktades i den inledande planeringsfasen.
Slutligen vill jag vädja till professionella planerare att använda sunt förnuft genom att ta hänsyn till åsikter hos offentliga företrädare och samhällsgrupper. Ett exempel på tillvägagångssätt av det slag som man sett alltför ofta har inte alltid uppfyllt medborgares krav på detta viktiga område. Planering får inte endast förbehållas dem som har akademisk examen. Valda medlemmar måste visa större omsorg och omvårdnad när de upprättar utvecklingspolicy som i sista hand kommer att påverka unionens medborgare.
Herr talman! Strategisk bedömning av miljöpåverkan är ett instrument som myndigheter kan använda sig av för att bedöma om politiska avsikter, planer och program passar ihop med konceptet en hållbar utveckling. På det sättet uppnår vi att miljön blir bättre integrerad i ekonomin eftersom även makroekonomiska beslut måste föregås av en strategisk bedömning av hur miljön kommer att påverkas. Därför är det viktigt att myndighetsorgan verkligen inser vad som är nyttan med att så mycket som möjligt förebygga skador på miljön.
Det är också viktigt att vi tydligt kan fastställa för vilka planer det behövs en bedömning av miljöpåverkan och för vilka det inte behövs. Rådet har varit intensivt sysselsatt med det här. Det är bra att politiska avsikter, inbegripet en bedömning av miljöpåverkan, skall presenteras för myndigheterna. Ett myndighetsorgans beslut kan i så fall även vara att en plan, ett program eller en politisk avsikt inte blir av utan blåses av i ett tidigt skede eller ersätts av ett miljövänligare alternativ.
Å andra sidan finns det en stor risk att det måste göras för många bedömningar av planers och programs miljöpåverkan. Om det utförs grundliga undersökningar av planer och program som knappast påverkar miljön alls så är det bortslösad energi. Ännu värre är det att det här instrumentet förlorar en hel del av sin kraft. I det avseendet är det att gå lite för långt att även låta alla ekonomiska planer ingå i detta, såsom utskottet för miljö har föreslagit.
Herr talman! Det bästa sättet att integrera miljöfrågorna i alla politikens områden är att man tar med miljöaspekterna i bilden i ett så tidigt planeringsskede som möjligt. På det sättet undviker vi de problem som vi i dag har när det gäller att samordna markanvändning, ekonomisk verksamhet och allmänhetens förväntningar. Det finns en strategisk bedömning av miljökonsekvenserna som förutom markplaneringen bland annat berör program inom sektorer som jordbruk, trafik, turism och energi. För att kunna samordna alla dessa viktiga frågor och få dem att fungera på ett hållbart sätt ur både miljömässig och social synvinkel krävs det tillräckligt långsiktiga planer. Långsiktiga på det sättet att de fungerar som verklig vägledning för separata åtgärder. I detta avseende måste man tacka föredraganden för ett väl utfört arbete.
Det är helt naturligt att strukturfondsprogram, planer och åtgärder tas med i beräkningarna när man tittar på den här frågan. Det är också viktigt att man agerar på ett riktigt sätt på olika nivåer, inte för komplicerat och byråkratiskt utan så att man tar hänsyn till den nya kunskap som hela tiden strömmar in. I detta avseende har man kanske varit alltför rädd för parallella funktioner, men härvidlag hoppas jag att det här betänkandet efter den här behandlingen blir så bra som möjligt.
Herr talman! Kära kolleger! Det är ett nytt instrument och motsvarar artikel 6 i Amsterdamfördraget, samt integrationen av miljöpolitiken på andra områden. Det är en ömtålig planta, och vi önskar alla att det skall bli en framgång. Jag önskar också att det röner framgång bland mina medborgare där hemma. Därför frågar jag mig ibland samma saker som de också gör. När jag tittar på rådets förslag utgår jag från att en medborgare kommer att ställa frågan: Hur kan det vara på det viset att något skall granskas efter att Europeiska unionen har tagit bort de planer och projekt som finansieras av Europeiska unionen själv? Så får det väl inte vara! Jag betraktar det på samma vis. Tillämpningsområdet måste också utvidgas till områden som finansieras av Europeiska unionen.
För det andra kommer medborgaren just i Förbundsrepubliken Tyskland kanske att fråga sig varför det skall granskas på delstatsnivå, förbundsnivå, regional nivå samt på kommunal nivå, varigenom förfarandet drar ut på tiden. Jag anser inte att det är försvarbart. Det är saken som avgör och inte att samma ärende granskas än en gång på varje nivå. Därför måste vi tydligt säga: Dubbelarbete måste undvikas! Såtillvida stöder jag uttryckligen ändringsförslag 31 av Guido Sacconi.
En tredje fråga kommer medborgaren kanske att ställa sig: Varför händer ingenting efter att det granskats och kanske vissa konsekvenser har påvisats? Därför måste vi göra klart att bestämmelserna också är bindande. Det får ju inte vara på så vis att en granskning genomförs och resultatet häftas ihop och försvinner i pärmarna! Vi behöver en bindande förpliktelse som säger att de resultat som kommer fram också genomförs. Därför stöder jag eftertryckligen ändringsförslag 17 och 18, så att vi kan genomdriva lite mer bindande kraft i genomförandet av miljöskyddsåtgärder efter granskningen. Därför önskar jag att Schörlings betänkande når framgång.
. (ES) Herr talman! Jag vill först tacka föredraganden för hennes konstruktiva inställning och öppenheten för dialog med alla berörda parter - inklusive kommissionens avdelningar -, vilket jag hoppas gör att vi till slut uppnår ett positivt resultat för detta direktiv. Jag vill också framhäva kvaliteten på det betänkande vi diskuterar i dag och jag vill ta upp de problem som, enligt min mening, är de viktigaste som har tagits upp i de olika ingivna ändringsförslagen och i de olika ledamöternas inlägg, och jag vill tacka innerligt för era förklaringar och åsikter.
Först vill jag bland nyckelfrågorna peka på de ändringsförslag som innebär en utvidgning av tillämpningsområdet för det framtida direktivet. Den gemensamma ståndpunkten skiljer klart på de planer för vilka de strategiska miljöbedömningarna är obligatoriska och de där det är nödvändigt att göra ett urval, en sållning. Kommissionen är inriktad på detta upplägg, under förutsättning att den gemensamma ståndpunkten förbättras, för vi anser att den annars är otillräcklig.
För det första måste det finnas en balans mellan de planer där den strategiska miljöbedömningen är obligatorisk och de där det gäller att göra ett urval.
För det andra måste direktivets tillämpningsområde i vilket fall som helst vara tillräckligt brett och på ett systematiskt sätt inkludera de planer som har betydande miljöeffekter.
Därför stöder kommissionen med entusiasm vissa av parlamentets ändringsförslag som utvidgar tillämpningsområdet för detta direktiv på ett balanserat sätt, exempelvis andra och femte delen i ändringsförslag 5, vilket förutom av föredraganden har tagits upp av flera andra talare, till exempel González, och i vilket det också föreslås att gruvdriften skall omfattas, samt ändringsförslag 6.
Vi tycker dock att vissa ändringsförslag går för långt och kräver en strategisk miljöbedömning för planer som troligtvis inte kommer att ha några betydande miljöeffekter. Exempelvis skulle fjärde delen i ändringsförslag 5 göra dessa bedömningar obligatoriska för alla planer i de sektorer som nämns i direktivet; tredje delen i ändringsförslag 10 skulle innebära en onödig belastning för medlemsstaterna.
Vissa ändringsförslag begränsar tillämpningsområdet ännu mer och motsäger i själva verket det jag har tagit upp. Vissa ändringsförslag reducerar tillämpningsområdet, till exempel 3, som begränsar tillämpningsområdet till EU-finansierade planer, eller ändringsförslagen 11 och 31, som låter medlemsstaterna välja planeringsnivå för genomförandet av strategiska miljöbedömningar. Härigenom skulle ett stort antal planer med miljöeffekter uteslutas. Om nu parlamentet godkänner dessa ändringsförslag tillsammans med dem som omfattar de planer som inte har några betydande miljöeffekter, anser jag att vi får en motsägelsefull text.
Dessa ändringsförslag tycks komma ur rädslan att fördubbla bedömningarna. En rädsla som enligt min mening inte är välgrundad. Planeringen brukar genomföras på olika nivåer och var och en har sina egna kännetecken. Genomförandet av bedömningar på olika planeringsnivåer är inte en dubblering av bedömningarna, särskilt när det gäller det skydd som redan omfattas av artiklarna 4, 5 och 10 i den gemensamma ståndpunkten, vilka just syftar till att undvika denna dubblering, och vilka exempelvis Lange har nämnt.
För det tredje vill jag peka på de ändringsförslag som slår fast urvalsförfarandena och fastställer omfattningen av bedömningen - 7, 8 och 13 -, planerings- och programmeringsförfarandena för urvalet samt fastställandet för omfattningen av bedömningen, och som kräver att man genomför ett urval i varje fall, med deltagande från allmänheten i varje enskilt fall. Jag anser att målet med urvalet och fastställandet av omfattningen av bedömningen är att så snabbt som möjligt och så effektivt som möjligt kunna fastställa de mest relevanta planerna och miljöproblemen. Att fastställa det bästa sättet för att hantera dessa frågor kräver praktiska erfarenheter. Vi tycker alltså att det är för tidigt att slå fast att alla omständigheter motiverar ett urval och en bred omfattning. Av detta skäl anser vi att genom att införa bestämmelser om urval och omfattning i den nationella lagstiftningen, kan medlemsstaterna gå längre än direktivets krav, och därför godtar vi inte dessa ändringsförslag.
Vi godtar inte heller det ändringsförslag som innebär ett avvisande av den gemensamma ståndpunkten - ändringsförslag 26 - vilket går emot andra förslag. Jag tror inte att det är nödvändigt att säga att direktivet om strategisk miljöbedömning är ett nyckelinstrument för integrationen av miljöfrågan i de olika politikområdena, och för att främja en hållbar utveckling i Europeiska unionen. Jag anser att ett avvisande av den gemensamma ståndpunkten skulle innebära ett allvarligt slag mot de principer som hör till fördragens kärna och som bör genomsyra all vår politik.
Jag förstår att vissa av er anser att detta är otillräckligt, men vi måste tänka på att det perfekta ibland kan stå i motsättning till det som är bra. Jag tycker att vi måste finna något godtagbart som innebär ett steg framåt, i stället för att hamna i en blockerad situation. Herr talman! Efter att noga ha studerat alla ändringsförslag skulle jag vilja säga att kommissionen kan godkänna ändringsförslag 1, 5 (del två och fem), 6, 12, 28 (första delen) och 29. Ändringsförslagen 9 (den del som handlar om att kravet på motivering till att en strategisk miljöbedömning inte är nödvändig), 10 (del ett och två), 15, 17, 18, 20, 23, 24 och 25 är i princip godtagbara, men med en viss bearbetning av formuleringarna. Kommissionen kan dock inte under några omständigheter godta ändringsförslagen 2, 3, 4, 5 (del ett, tre och fyra), 7, 8, 9 (den del som kräver en motivering för att kräva en strategisk miljöbedömning eller ej), 10 (del tre), 11, 13, 14, 16, 19, 21, 22, 26, 27, 28 (del två), 30 och 31.
Tack så mycket, fru kommissionär!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen äger rum i dag kl. 12.00.
Mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester från fartyg
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0213/2000) av Bouwman om Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv 92/23/EEG om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester (C5-0348/2000 - 1998/0249(COD)).
. (NL) Herr talman, fru kommissionär, ärade åhörare! Vi behandlar här ett direktiv som är avsett, och det kommer fler senare i år, för bekämpande av havsföroreningar. Jag talar naturligtvis om Erika-direktiven som kommer senare. Det skulle kanske vara en mycket bra start på den här säsongen, på det franska ordförandeskapet, att få parlamentet att anta det här direktivet och särskilt resultatet av förlikningen mellan rådet och parlamentet. Därför vill jag även tacka rådets företrädare, även det portugisiska ordförandeskapet som också spelat en roll, men även i slutskedet det franska ordförandeskapet, kommissionen samt medarbetarna och mina kolleger i förlikningskommittén.
Kärnan i förslaget är naturligtvis att, och det har vi redan diskuterat tidigare, fartygen är skyldiga att anmäla sig och leverera avfall. Hamnar är skyldiga att utarbeta en plan för avfallsbehandling och se till att det finns anläggningar för avfallsbehandling eller organisationer som kan utföra den behandlingen. Allt det för att förebygga att problemet, havsföroreningarna, bara blir värre och det är redan mycket illa ställt. En nyligen genomförd undersökning av KIMO Coast Watch visar att bergen med avfall på stränderna fortfarande växer, att havet fortfarande blir förorenat, att det finns förfinade tekniker för att blanda ut slam i havsvattnet och så vidare.
Om vi ser på de reningsanläggningar som redan finns i en del hamnar så talas det till och med om en minskad avlämning av avfall i stället för en ökning. Officiellt måste avfall levereras i enlighet med Konventionen om förhindrande av havsföroreningar från fartyg (Marpol) och andra avtal, i praktiken visar det sig att det inte sker. Det är skälet till att kommissionen med rätta lagt fram det direktiv som vi nyligen haft ett förlikningsförfarande för.
Det kanske vore bra att i det här sammanhanget klargöra resultaten från förhandlingarna, det är ju ändå så att dessa resultat måste vi bedöma tillsammans för att sedan här i parlamentet kunna besluta om vi accepterar dem eller inte. Den viktigaste delen var när allt kom omkring finansieringen och den finansieringen är inte oviktig. Den är viktig eftersom vi hoppas att ett finansieringssystem, om vi bortser från de skyldigheter som finns, skall stimulera fartyg till att leverera sitt avfall. Därför har vi också länge debatterat med rådet, och kommissionen har varit till god hjälp, för att se till att de finansiella aspekterna blir inbyggda i det hela på något sätt.
Parlamentet ville på ett eller annat sätt inkassera 90 procent via hamnavgifterna. I samtal med kommissionen har vi debatterat lite mer nyanserat om det men slutligen ändå beslutat att gå till förhandlingarna med den siffran. Rådet ville länge varken ha med ordet "significant" eller nämna ett procenttal. När allt kommer omkring är det dock, särskilt med tanke på den kontrollklausul som diskuterades i ett tidigare skede, viktigt att ta upp det.
Varför är procenttalet så viktigt? Av det enkla skälet att om vi skulle använda oss av principen om att förorenaren betalar på normalt sätt så kan varje fartyg betala i hamnen men det kan också besluta att helt enkelt släppa ut i havet. Den principen fungerar alltså inte så bra i det här fallet. Därför anser vi att inkasseringen skall äga rum på det sättet som den nu beskrivs. Det procenttal som vi nu kommit överens om, åtminstone den tolkning som ges i kommissionens förklaring, alltså 30 procent, kan vi godkänna, särskilt med tanke på den kontrollklausul som också antagits. I det sammanhanget har vi avtalat att direktivet utvärderas på nytt tre år efter att det trätt i kraft och att det då kontrolleras om det verkligen är fråga leveransen av avfall verkligen ökat eller om det uppstått en situation som ger anledning till en eventuell höjning av procenttalet eller en omprövning av systemet. Det kan vi acceptera.
Det vore kanske bra att tala om att vi lyckats komma överens om de 25 procent kontroller som vi strävar efter samt även om en lösning för de förseningar som kan uppstå vid leveransen av avfall, varvid det i det sammanhanget är den nationella lagstiftningen som gäller i första hand.
För små båtar har undantag gjorts, inte i första hand med avseende på längden utan på grundval av antalet passagerare: tolv. Det betyder att de i varje fall inte har någon anmälningsplikt, men att de verkligen måste leverera avfall. Små hamnar måste under den närmaste tiden göra ordentliga försök att uppfylla kraven i det här direktivet.
Avslutningsvis kan det också sägas att vi med avseende på traditionella segelfartyg, som vi i första hand ville göra undantag för genom att ta upp dem på en särskild lista, har beslutat gå med på att lägga till Marpol-konventionen med avseende på avloppsvatten. Ännu en gång tack till var och en och främst mina kolleger.
Herr talman, kära fru vice ordförande, kära kolleger! PPE-gruppen röstar med en reservation med glädje för resultatet, ty när allt kommer omkring medför det nya direktivet framsteg när det gäller skydd av havet och rättvisa ramvillkor bland hamnarna i unionen. Direktivets betydelse ligger framför allt i att alla medlemsstater förpliktas att äntligen i alla hamnar, där så erfordras, säkerställa inrättandet av mottagningsanordningar i hamn inom de närmaste två åren. Vidare åläggs kaptenerna att använda sig av dessa inrättningar. Vi hoppas att därmed det illegala utsläppandet av fartygsgenererat avfall reduceras via principen i dessa båda förpliktelser och att miljöskyddet för havet på så vis förstärks, samt att också konkurrenssituationen mellan hamnarna förbättras.
Jag tror att förlikningsförfarandet till slut var framgångsrikt, ty vi har ändå kunnat genomdriva att fartygen, oberoende av det faktiska ianspråkstagandet av inrättningen, måste lämna ett väsentligt bidrag till kostnaderna . Vi som parlament skulle hellre ha velat få igenom vårt krav på att "väsentligt" skall betyda minst 90 procent, ty det skulle ha inneburit att parlamentets krav uppfylldes, och det skulle inte finnas någon som helst ekonomisk anledning längre att i fortsättningen helt enkelt kasta fartygsavfallet i havet. Då hade man hur som helst betalat kostnaderna, och alltså kunde man också utnyttja anläggningarna! Men denna konsekventa no special fee-bestämmelse kunde rådet inte kämpa sig fram till. Därav vår reservation mot bestämmelserna. Och vi hoppas att kommissionen - om det faktiskt är så att det även i fortsättningen förekommer att man släpper ut avfallet i haven - vid revisionen om tre år kommer att föreslå en ändring.
Men hur som helst, fru vice ordförande, är vi tacksamma mot er för att ni med ert uttalande - vilket när allt kommer omkring är väsentligt - åtminstone så att säga har fastslagit en bas om 30 procent som gemensam åsikt från rådet och parlamentet, och vi räknar med att rådet också kommer att handla i enlighet med ert uttalande.
För det andra har vi, som min kollega redan har nämnt, uppnått ytterligare två framgångar i havsskyddets och Europamedborgarnas anda. Ty för det första har vi fastslagit att 25 procent av alla handelsfartyg också verkligen måste kontrolleras vad gäller en vederbörlig avfallshantering; Marpol är bra, men inte om den bara står i bokhyllan! Bara om man faktiskt kontrollerar om avfallshanteringen har ägt rum, skyddar man havet.
För det andra har vi även satt press på medlemsstaterna för att de också skall uppfylla sin skyldighet att faktiskt inrätta mottagningsanordningar: Vi har genomdrivit att medlemsstaterna måste införa bestämmelser om skadeersättning för den händelse att fartygen onödigtvis måste bli liggande i hamnarna, endast därför att det inte finns några avfallshanteringsanläggningar eller för att de inte räcker till. Därför måste fartygen visserligen betala, men de skyddas också.
Herr talman, avslutningsvis vill jag i gruppens namn tacka utskottets ordförande Hatzidakis och föredraganden Bouwman för deras engagerade och framgångsrika förhandlingar.
Tack så mycket, herr Jarzembowski! Jag skulle ha blivit förvånad om Piecyk nu inte hade velat tala i tre minuter!
Herr talman! Och jag skulle ha blivit mycket förvånad om ni inte åter hade lett detta sammanträde! Det är nämligen en bra dag för haven i Europa, och även för er personligen, herr talman, eftersom jag vet att ni är en entusiastisk dykare. Om ni sedan kan dyka i ännu renare vatten i Europa, gläder vi oss allesammans. Men det är haven som har prioritet.
Jag tror att vi i dag kan gratulera varandra. Vi kan gratulera föredraganden Theo Bouwman, vi kan också gratulera delegationen, ty vi har lyckats att på väsentliga punkter förbättra ett direktiv respektive en gemensam ståndpunkt från rådet. Den hade urvattnats, och jag tror att parlamentet har sörjt för klara bestämmelser - nämligen klara bestämmelser för alla.
För det första: Det har sagts att alla hamnar måste tillhandahålla anläggningar för avfall och lastrester. Ett viktigt steg! För det andra: Alla fartyg måste också betala, och detta oberoende av det faktiska ianspråkstagandet. Det är den egentliga nya princip som här har införts. Det handlar här inte om några små belopp, utan det handlar om väsentliga belopp. Det stämmer att man med 30 procent inte kan vara 100-procentigt nöjd. Det är fullständigt klart. Ändå har principen med systemet utan särskilda avgifter med de 30 procenten införts och fastslagits. Naturligtvis kan den förbättras. Men ingen kan släpa efter denna princip.
För det tredje: Alla måste kontrollera, nämligen minst 25 procent av fartygen. Och jag tror att vi också bör uppmana medlemsstaterna att gå utöver 25 procent. Vi bör uppmana dem till konkurrens att kontrollera mera. Vi har nämligen så ofta för de fartyg som ligger i hamnarna - t.ex. i fråga om "Erika" eller andra fartyg - tvingats konstatera att kontrollen är en av de avgörande frågorna. Om den inte genomförs, gör inga andra bestämmelser någon nytta.
Facit av dessa direktiv är att den kriminella avfallshanteringen i hög sjö inte längre kommer att löna sig så som den gjort tidigare. Jag anser också att föroreningen av havet inte längre får behandlas som en gentlemannaförseelse. Europas hav blir renare, faunan och floran och inte minst fisket kommer att dra nytta av det. När allt kommer omkring kommer detta direktiv också i stor utsträckning turismen till godo, ty utan rena stränder kan knappast heller turismen upprätthållas. Därför är det en bra dag för Europas hav och också en bra dag för er, herr talman!
(Applåder)
Herr talman, fru kommissionär, kolleger! Sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft har Europaparlamentet medbeslutanderätt bland annat i transportfrågor. Skillnader i insikt mellan rådet och parlamentet, och det förekommer regelbundet, behöver inte längre lösas så ensidigt. Att det inte bara är teori har visat sig i det här förfarandet.
Villkoren för lossning av fartygsavfall i gemenskapens hamnar har diskuterats mycket. Parlamentet har tidigare betonat att ett antal element inte fick saknas. Lyckligtvis har rådet för det mesta, ibland efter påtryckning, även insett det meningsfulla med dessa punkter.
En viktig skiljepunkt har dock blivit kvar in i det sista: fartygens egna bidrag till insamlingen av avfall. Europaparlamentet hade som ståndpunkt att användaren måste betala största delen av de kostnader som förorsakas. I det sammanhanget skulle det finnas möjlighet att tillämpa varierande avgifter för att inte tvärtom stimulera olagliga lossningar. Slutsatsen var en andel för det egna bidraget som låg långt över 50 procent.
När jag går igenom förhandlingsresultatet så kommer den andel som avtalats där inte ens i närheten. Det beklagar jag. Jag anser dock att det faktum att ett procenttal överhuvudtaget nämns är ett steg i rätt riktning.
Därför skall jag också, men utan för stor entusiasm, instämma i det här betänkandet. Därvid vill jag tacka för den stora mängd energi som föredraganden lagt ner på det här projektet.
Herr talman, fru vice kommissionsordförande! Det är kanske första gången som jag talar här i parlamentet utan att vilja uttrycka oro eller funderingar om föremålet för diskussionen, för jag instämmer helt i resultatet av förlikningen och skulle vilja gratulera såväl Bouwman och de andra kolleger som deltog i förlikningskommittén som de Palacio och hennes enheter till att vi alla har arbetat tillsammans och nått detta resultat, som är mycket positivt för de europeiska medborgarna. Jag tror att resultatet av vårt arbete i slutändan kommer att tjäna kvaliteten på våra hav, turismen och de europeiska medborgarnas livskvalitet. Det är ett steg framåt. Jag tror att vi skyddar miljön effektivare än tidigare, men jag utesluter naturligtvis inte att det skulle kunna göras på ett ännu bättre sätt. Men här står vi alltså, och om vi märker att det nya systemet inte fungerar så effektivt som vi trodde att det skulle fungera, kan vi se över det.
Jag skulle vilja ta tillfället i akt och säga, eftersom vi har en förlikning framför oss, att jag, som utskottets ordförande, skulle önska att vi så långt som det är möjligt undviker dessa förfaranden. Av den anledningen är det nödvändigt att rådet samarbetar, och det måste överge sin sekretesstraditionen, tala öppnare och samarbeta bättre med parlamentet, så att både kommissionens och vårt eget arbete kan fortskrida snabbare, särskilt på vårt eget utskotts område, där det finns många frågor som indirekt berör medborgarna. Jag hoppas att denna tradition kommer att förändras med det franska ordförandeskapet. Vi står dock redo för ett bättre samarbete och högre hastighet när det gäller alla våra arbeten, rådets, kommissionens och parlamentets.
Herr talman, kära kolleger! Som ny ledamot har jag för första gången utsetts till ledamot i förlikningskommittén, och jag måste säga att det har tillfredsställt mig att se hur förfarandet fungerar, hur företrädarna för Europeiska unionens grundläggande organ strävar efter och lyckas nå en gyllene medelväg, det vill säga förena det önskvärda med det möjliga, samtidigt som hänsyn tas till de verkliga förutsättningarna och möjligheterna, som självklart inte är desamma för alla Europas hamnar.
Särskilt i den viktiga avgiftsfrågan är det viktiga att man har beslutat att fartygen, med logiska undantag, skall betala en så pass stor andel av kostnaden för bortskaffning av avfall, oavsett om de använder anläggningarna eller inte, att många hamnar och båtar inte hamnar i en svår situation. Det är uppenbart att detta leder till dels att drivkraften till att dumpa till havs begränsas betydligt, dels att varje hamn får möjlighet att bedriva en prispolitik. Låt oss, till exempel, inte glömma att de europeiska hamnarna i Medelhavet mittemot sig har konkurrenter, hamnarna i Nordafrika, vilket inte är fallet för hamnarna i Östersjön och Nordsjön. Utöver detta säkras också möjligheten att ändra systemet för täckning av ytterligare kostnader, om detta bedöms vara nödvändigt under dess genomförande.
Frågans kärna är att vi i och med godkännandet av det gemensamma utkast som diskuteras kommer att få se ett direktiv som skall skydda våra hav och stränder från de föroreningar som härrör från fartyg träda i kraft, samtidigt som vi kommer att ha förbättrat bilden av Europeiska unionen som en förebild på miljöpolitikområdet, som ett exempel för resten av världen, utan att ha tappat känslan för vad som är rimligt.
Herr talman! Efter många års kamp skall vi nu fatta det avgörande beslutet om mottagningsanordningar, som gör det möjligt att bland annat lämna oljerester i hamn, i stället för att dumpa dem i havet. Detta är självfallet ett utomordentligt stort steg i rätt riktning.
Det är samtidigt bekymmersamt att det in i det längsta har funnits de som har motarbetat denna självklarhet. Det faktum att det har krävts en tredje behandling och tillsättande av en förlikningskommitté, tillsammans med ett i stora delar oengagerat ministerråd visar på detta. Därmed är också sagt att det som vi i dag uppnår är en kompromiss.
I det ursprungliga förslaget var nästan alla delar av kostnaderna täckta av hamnavgiften, enligt det system som länge har funnits i delar av Östersjön. Det innebar att det fanns en ekonomisk motivation för ett fartyg att lämna ifrån sig oljerester i en hamn i stället för att dumpa dem i havet. Nu skall bara delar av kostnaden täckas på detta sätt, medan en utomordentligt stor del av kostnaden blir en ytterligare merkostnad för båtägaren.
Det återstår, som jag ser det, att se vilka effekter detta kommer att få. Jag tror att det är mycket viktigt att vi är beredda att följa utvecklingen och fatta ytterligare beslut om detta skulle visa sig vara nödvändigt. Därför är den utvärdering som avses i förlikningskommitténs förslag och den kontroll av fartyg som skall göras en utomordentligt stor fördel.
Herr talman! Först av allt vill jag tacka föredraganden, herr Bouwman, för hans insatser under en ganska lång tidsperiod för att förhandla fram detta mycket tillfredsställande förslag vilket - som alla kollegor hittills har uttalat - avsevärt kommer att minska mängden avfall som olagligt dumpas i haven runt Europa. Låt oss stanna upp och fundera på problemets omfattning.
Bouwman hänvisade helt riktigt till Erika. Detta var verkligen en tragedi av enorma proportioner med betydande och kanske bestående konsekvenser men mängden av avsiktliga utsläpp från oljetanker längs alla våra kuster blir obetydlig i jämförelse med oljespillet från Erika. Det är det problemet som detta speciella förslag syftar till att lösa. Jag är glad att detta kommer att ske genom att säkerställa att medlemsstaterna tillhandahåller adekvata anläggningar i alla sina hamnar, att deras fartyg och ägare är tvungna att använda dem, att avgiftssystemen är rättvisa och väl avvägda och framförallt att 25 procent av fartygen inspekteras för att se till att dessa krav uppfylls.
Jag välkomnar i synnerhet den treåriga översynen därför att jag är endast angelägen om att medlemsstaterna skall genomföra denna lagstiftning som de nu har skrivit under. Som Jarzembowski bör känna till alltför väl inspekterar flera medlemsstater vad gäller hamnkontroll fortfarande inte 25 procent av fartygen. Om de inte klarar av det, vad säger att de kommer att klara av detta? Det är vår utmaning till dem: Säkerställa att de följer den mycket aktningsvärda överenskommelse som vi förhoppningsvis kommer att skriva under denna vecka.
Herr talman! Jag skulle först vilja gratulera vår kollega Theo Bouwman till den så länge osäkra utgången för denna text. Enligt min mening är detta framför allt ett viktigt maritimt datum, och en förberedelse för Erika-paketet, vilket vissa av våra kolleger har påpekat. I många avseenden finns här förslag till lösningar på ännu allvarligare problem, dvs. de miljöbrottsliga handlingar som kallas "tankrengöring till havs" och som smutsar ned våra kuster med råolja och allehanda avfall. Det här är också - varför inte säga det - en parlamentets seger över rådets betänksamheter mot att införa ett avgiftssystem som följer av det sunda förnuftet. Principen om att den som förorenar skall betala fungerar inte i det här fallet, eftersom förorenaren inte kan identifieras.
Vill vi lösa denna fråga, krävs det att vi går mot ett system med allmänna, obligatoriska avgifter som inte är kopplade till själva avfallshanteringen. Jag tillhör dem som i egenskap av franska parlamentsledamöter har verkat för en lösning på den här frågan, även om det har stridit mot den franska regeringens uppfattning eller reservationer i frågan. Jag tillhör dem som gläder sig åt den här kompromissen. Men kompromissen får inte bli ett kryphål, och den måste genomföras och kontrolleras strikt på nationell nivå.
Det är mot den bakgrunden som jag ville framföra ståndpunkten hos en fransman som trots den franska regeringens betänksamheter har arbetat för detta mål. Denna text gynnar uppenbart stora hamnar och missgynnar små hamnar utan utrustning. Därför uppmanar jag kommissionen att hjälpa medlemsstaterna att utrusta småhamnarna, eventuellt inom ramen för strukturfonderna eller med andra medel. För också de är viktiga beståndsdelar i den fysiska planeringen och utgör regionala och lokala ekonomier. Om man ger små hamnar hjälp med att installera mottagningsanordningar för avfall tror jag att man kommer att garantera en framgång för det här direktivet.
Herr talman! Först vill jag gratulera föredraganden till ett bra resultat. Jag brukar inte göra det allmänt här i parlamentet, men när det finns skäl utdelar jag ett tack till föredraganden och de andra som har arbetat med betänkandet.
Som min kollega Stenmarck sade känner vi till detta system från Östersjösamarbetet. Sedan mars 1998 förutsätter Östersjörekommendationen ett sådant system. Jag vill dock säga att till vissa delar är överenskommelsen en besvikelse ur Östersjöperspektiv. Jag vill också hänvisa till den lag som vi har godkänt i Finland där det sägs att avgiften icke får vara beroende av hur mycket fartygsavfall som lämnas i hamnen. I Finland har vi sedan den 1 juni ett sådant system för oljeavgifter. I det avseendet är överenskommelsen en besvikelse.
De senaste dagarna har vi fått uppgifter om att även när det gäller grått vatten och de eutrofierande föroreningarna är avsiktliga och oavsiktliga utsläpp från fartyg den största föroreningskällan i Östersjön. Vi är vana vid att principen om att den som förorenar betalar inte fungerar när det gäller olja, men också när det gäller den övriga eutrofieringen så finns det problem.
Vi vet att alla har varit utsatta för en hård lobbyverksamhet från hamnorganisationen i Europa som hela tiden har motsatt sig detta förslag. Resultat är därför ändå gott. Uppföljningen är dock ytterst viktig. Kommissionären har ett erkänt stort intresse för havet och den rena miljön. Det är viktigt att uppföljningen görs på allvar, så att eventuella kompletterande åtgärder kan vidtas vid behov. Detta är ett första steg, men jag konstaterar att det är viktigt att vi har strängare bestämmelser för Östersjön, som kanske ändå är det allra, allra känsligaste innanhavet i Europa.
Herr talman! Betänkandet av vår kollega Bouwman, ett resultat av ett långdraget förfarande, fick en ännu större aktualitet i Frankrike på grund av att oljefartygets Erikas haveri inträffade under tiden, då för övrigt den behörige miljöministern inte ansåg sig behöva avbryta sin semester.
Detta betänkande bidrar till arbetet med att förebygga föroreningar till havs, eftersom det behandlar utrustning för tankrengöring. I media uppmärksammas inte tankrengöringar lika mycket som haverier, trots att de står för merparten av föroreningarna.
Det bör emellertid medges att en gemenskapslagstiftning inte vore nödvändig om unionens medlemsstater - som alla har undertecknat den internationella konventionen till förhindrande av förorening från fartyg, kallad Marpol - hade infört erforderliga bestämmelser. Det räcker inte heller med att anklaga föga nogräknade skeppsredare eller fartygskaptener, även om sådana finns. Det man måste ta hänsyn till är det faktum att det ofta är omöjligt att genomföra tömningar i hamn, eftersom det saknas nödvändiga anordningar och eftersom lagringsproblemet också är oerhört svårt att lösa, ett problem som i sig skapar avfallshanteringsproblem.
I en tid då jordbruksanordningar övervakas med satellit kan vi knappast tro att det skall vara så pass svårt att fartyg som gör tankrengöringar till havs skall kunna tas på bar gärning.
Vi kommer emellertid att rösta för detta betänkande, eftersom det tycks kunna bidra till ett bättre förebyggande av föroreningar och eftersom det - då det ligger på en generell nivå - ger medlemsstaterna en viss handlingsfrihet vad gäller valet av tillämpningsmetod.
. (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Det är tillfredsställande för mig att få delta i dagens debatt om godkännandet av direktivet om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester.
Först vill jag, liksom de tidigare talarna, gratulera föredraganden, Bouwman, till det utmärkta arbetet. Under denna tid har han lyckats kombinera stränghet, flexibilitet och intelligens för att uppnå ett resultat som är godtagbart för alla institutioner och som kan användas för att göra våra hav renare.
Jag måste nämna som exempel att just denna sommar var en av nyheterna i det land jag känner till bäst, Spanien, att de södra kusterna förorenades av utsläppen från en bottenrengöring av en oljetanker på internationellt vatten. Detta är ett av de 100 000 fall som inträffar vid de europeiska kusterna under året. Det handlar om att se hur vi skall kunna, om inte sätta stopp för dem helt och hållet - då tror jag vi måste diskutera havsrätten som till stor del utgår ifrån vad haven var under 1600- och 1700-talen vilket inte hade något att göra med dagens situation -, så åtminstone att, där vi har kapacitet att göra det, så mycket som möjligt mildra eller begränsa deras skadliga resultat för våra hav.
Jag tycker att vi har kommit till en punkt som innebär ett stort steg framåt och kommer att innebära en påtaglig förbättring av havsmiljön mot de medvetna föroreningarna från vissa fartyg - för det är inte alla som gör på detta sätt - vid våra kuster.
Detta direktiv stöds i sin nuvarande version av alla. Redarna stöder det eftersom det innebär att de kan förfoga över avfallsanläggningar, vilket redan finns i vissa europeiska hamnar, men tyvärr inte i alla, särskilt inte i småhamnarna, där medlemsstaterna måste genomföra betydande investeringar. Hamnarna stöder det då de kan undvika att deras investeringar i denna typ av anläggningar innebär en konkurrensnackdel vilket ibland tyvärr har varit fallet, eftersom vissa hamnar har gjort betydelsefulla ansträngningar och andra inte. Det stöds också av de sektorer som påverkas mest av avfallsproblemet och arbetet för en hållbar utveckling. Jag tror att alla vi närvarande här i kammaren och även rådets och kommissionens företrädare kan räkna oss till dessa, inte bara miljövännerna utan alla som oroas av denna typ av problem.
Vi anser att frågor som planeringen av avfallshanteringen, obligatorisk leverans av fartygens avfall, förhandsanmälan, inspektioner - krav på att 25 procent av fartygen skall inspekteras - avgifter som stimulerar till användning av hamnanordningar för rengöring av fartygsbottnar, nödvändigtvis kommer att bidra till att minska havsföroreningarna. Givetvis stöds det också av de tre institutionerna, kommissionen, rådet och parlamentet, för vi vet att det kommer att innebära något positivt för våra medborgare.
Det hade varit olyckligt om vi inte hade kunnat uppnå detta avtal, som alla eftertraktar och hoppas på. Jag vill tacka rådet för dess flexibilitet och konstruktiva vilja, och även parlamentet, särskilt föredraganden, för det arbete som har utförts under denna tid och i förlikningen. Kommissionen har uppnått några kompromisser som har underlättat detta avtal, vilka innebär att specificera att "betydelsefullt" betyder att åtminstone 30 procent av kostnaderna för rengöring av hamnbottnar skall täckas på ett övergripande sätt, oavsett om man använder dessa hamnanordningar eller ej. Om vi under de tre närmaste åren ser att åtgärderna i medlemsstaterna inte är tillräckliga och att vi inte uppnår önskat resultat, förbehåller sig kommissionen möjligheten att lägga fram ett nytt direktiv som tydligt fastställer en lägsta procentsats för de allmänna avgifterna eller en obligatorisk rengöringsavgift i de olika europeiska hamnarna. Det är också kommissionens ansvar att se till att denna inspektion på 25 procent, en annan nyckeldel i detta direktiv, utförs av medlemsstaterna.
Jag vill på nytt understryka min tacksamhet till kammaren för att den har hållit fast vid behovet av en förstärkt revisionsmekanism för avgiftssystemet, vilket utan tvivel låter oss fortsätta framåt och utföra en detaljerad studie av det nuvarande systemets utveckling, vilket vi har inlett, och av miljöeffekterna.
Herr talman! Det har redan nämnts i debatterna hur vi har drabbats av konsekvenserna från Erika-tragedin, men bottenrengöringar medför mer än en Erika om året vid de europeiska kusterna. I dag tar vi således ett stort steg framåt. Detta hindrar inte att vi fortsätter framåt i frågor om oljetankrar och trafiksäkerheten för transporter av förorenande material, såsom olja och dess biprodukter, frågor som vi hoppas inom den närmaste tiden inte bara går framåt i denna kammaren och i rådet, utan att de också kompletteras med tilläggsinitiativ som, enligt vad kommissionen meddelat, kommer att läggas fram inom kort.
Tack så mycket, fru kommissionär!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen äger rum i dag kl. 12.00.
(Sammanträdet avbröts kl. 11.55 och återupptogs kl. 12.00.)
Fru talman! Får jag utnyttja er och parlamentets välvilja ett ögonblick och välkomna en delegation från Kazakstan på diplomatläktaren? De finns i parlamentet i dag och i morgon för att höja kunskapen om det forna Sovjetväldets kärnprovsprogram som inte bara gav allvarliga utan också enorma följder för deras land. Det gjordes 607 kärnprovssprängningar i atmosfären mellan 1949 och 1990. Detta har skapat total förödelse i delar av deras land och jag hoppas att parlamentet skall lyssna till dem välvilligt i det seminarium som de håller här i eftermiddag. De har ett enormt problem med att öka världens medvetenhet om detta problem från tidigare Sovjetunionen. Vi skall även diskutera problemen med den ubåt som sjönk, en annan del av det kärnvapenarv som lämnats av Sovjetunionen.
Tack herr Provan, jag välkomnar med nöje denna delegation.
OMRÖSTNING
(Parlamentet antog beslutet.)
Betänkande (A5-0213/2000) av Bouwman för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till rådets direktiv om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester (C5-0348/2000 - 1998/0249(COD))
(Parlamentet godkände det gemensamma utkastet.)
Andrabehandlingsrekommendation (A5-0206/2000) från utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om rådets gemensamma ståndpunkt (7492/1/2000 REV - C5-0325/2000 - 1998/0300(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om genomförandet av åtgärder för att stödja Turkiets ekonomiska och sociala utveckling (föredragande: Morillon)
De Palacio, kommissionen. (ES) Fru talman! Kommissionen kan godta de tre ändringsförslag som parlamentet har ingivit i andra behandlingen när det gäller Morillons betänkande.
(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd (efter dessa ändringar).)
Andrabehandlingsrekommendation (A5-0196/2000) från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt (5683/1/2000 - C5-0180/2000 - 1996/0304(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan (föredragande: Schörling)
. (ES) Fru talman! Beträffande detta betänkande kan vi godkänna ändringsförslagen 1, 5 (del två och fem), 6, 12, 28 (första delen) och 29.
Vi kan i princip godta, med några förändringar i texten, ändringsförslagen 9 (den del som kräver en motivering för varför en strategisk miljöstudie inte är nödvändig), 10 (första och andra delen), 15, 17, 18, 20, 23, 24 y 25.
Kommissionen kan dock inte godta - det vill säga, den avvisar - ändringsförslagen 2, 3, 4, 5 (del ett, tre och fyra), 7, 8, 9 (den del som kräver en motivering för att kräva en strategisk miljöbedömning eller ej), 10 (del tre), 11, 13, 14, 16, 19, 21, 22, 26, 27, 28 (del två), 30 och 31.
(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd (efter dessa ändringar).)
Betänkande (A5-0204/2000) av Valdivielso de Cué för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1488/96 om finansiella och tekniska stödåtgärder (Meda) för reformering av ekonomiska och sociala strukturer inom ramen för partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet (KOM(1999) 494 - C5-0023/2000 - 1999/0214(CNS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0194/2000) av Varela Suanzes-Carpegna för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om ingående av protokollet om fastställande för perioden 1 januari 2000 - 31 december 2001 av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som föreskrivs i avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Guineas regering om fiske utanför Republiken Guineas kust (KOM(2000) 304 - C5-0315/2000 - 2000/0154(CNS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0188/2000) av Varela Suanzes-Carpegna för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning angående ingående av ett protokoll om fastställande för perioden 3 december 1999 - 2 december 2002 av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som föreskrivs i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Mauritius regering om fiske i Mauritius vatten (KOM(2000) 229 - C5-0253/2000 - 2000/0094(CNS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0201/2000) av Watson för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening (KOM(1999) 638 - C5-0077/2000 - 1999/0258(CNS))
Före omröstningen
Fru talman, mina kära kolleger! Jag har äran att lägga fram en begäran om återförvisning av betänkandet till utskottet, med stöd av artikel 144 i arbetsordningen.
Jag skall inte återkomma till de bestämmelser som har att göra med debatten, men jag anser det faktiskt nödvändigt att kommissionen granskar betänkandet på nytt. Det är ingen hemlighet för någon att det har varit ett svårt arbete och att den föredragande som ursprungligen utsågs, Eva Klamt, slutligen drog sig tillbaka eftersom hon inte ville att hennes namn skulle förknippas med betänkandet, vilket gjorde att det i stället blev Watson som lade fram det för oss.
Tre osäkerheter motiverar enligt min mening en återförvisning till utskottet: för det första en osäkerhet om begreppet återförening - är detta en möjlighet för dem som bor här permanent, för flyktingar, för dem som vistas här tillfälligt?
En andra osäkerhet om begreppet familj: rör det sig om kärnfamiljer, legitima familjer, utvidgade familjer, polygama familjer, samboförhållanden... (Blandade reaktioner) Men, mina kära kolleger, denna uppräkning följer av era egna inlägg. Eftersom det t.o.m. har begärts att "homosexuella" familjer skall inkluderas, förstår jag inte varför ni protesterar.
Till sist en osäkerhet om begreppet kontroll, såsom det formuleras i yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden: skall denna kontroll endast göras utifrån ett antagande, ett väl underbyggt antagande? Skall det vara riktade kontroller, punktkontroller? Alla dessa begrepp bör preciseras, och därför har jag den äran att lägga fram denna begäran om återförvisning till utskottet.
En kollega önskar göra ett inlägg emot.
Fru talman! Jag kan inte förstå vad PPE-gruppen vill. Jag inser att vissa ledamöter är emot det direktiv vi skall rösta om, men i omröstningen i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor var det en klar majoritet för detta direktiv. I förmiddags hade vi en mycket fruktbar debatt med kommissionären och jag anser att det vore oförklarligt om vi, nästan ett år efter toppmötet i Tammerfors, inte skulle godkänna det första förslaget till direktiv om harmonisering i rättsliga och inrikes frågor angående invandring, som kommissionen har lagt fram, och det finns heller inga skäl till detta.
Det finns ledamöter som har en totalt motsatt inställning till invandrarnas rätt att bo med sina familjer, men det är inte majoritetens inställning i denna kammare, vilket har återspeglats i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Jag yrkar alltså på att vi fortsätter med omröstningen angående detta förslag från kommissionen.
Tack, fru Terrón i Cusí.
Om föredraganden så önskar föreslår jag att han uttalar sig.
. (EN) Fru talman! Jag motsätter mig återförvisning till utskottet. Jag konstaterar att ingen från Gollnisch grupp vid något tillfälle i utskottet tog upp någon fråga om definitionen av återförening eller familj eller kontroll. Denna fråga har diskuterats fullständigt i utskottet och här i kammaren denna morgon. Jag ser inget skäl till att inte gå till omröstning.
Jag är skyldig er en ursäkt, fru talman för jag misstänker att ni inte har framför er föredragandens synpunkter på alla de olika ändringsförslagen. Om detta är fallet önskar jag väldigt gärna före omröstningen redovisa för kammaren min ståndpunkt om de ändringsförslag som utskottet lagt fram. Vad gäller de ändringsförslag som lagts fram till kammaren kommer jag eftersom de varit ämne för debatt i sista minuten att överlämna alla dessa till kammarens egen klokhet.
Tack, herr Watson. Det är mycket klart.
(Parlamentet förkastade begäran om återförvisning till utskottet.)
Före omröstningen om kommissionens förslag
Fru talman! Ursäkta om jag nu avbryter. Jag vill ställa en fråga till Vitorino, innan vi kommer fram till den slutliga omröstningen. Ni sade i förmiddags att ni kommer att rösta för ändringsförslag 19, om det blir föremål för omröstning. Jag vill bara ha en bekräftelse på att ni också faktiskt kommer att överta detta ändringsförslag 19.
Fru talman! Jag vill gärna fråga kommissionären om han kan tala om för oss vilket av de ändringsförslag som antagits denna morgon han kommer att godkänna innan slutomröstningen om lagstiftningsresolutionen.
. (FR) Jag måste säga att omröstningen gick så snabbt att jag fick göra mitt bästa för att hänga med i er beslutskapacitet. Vad gäller de ändringsförslag som har godkänts, har kommissionen betänksamheter angående ändringsförslag 9, och jag anser att vi borde överväga vår ståndpunkt på nytt. Jag lovar er att reflektera över det.
När det gäller det godkända ändringsförslaget 19, som innebär att detta förslag till direktiv om familjeåterförening skall omfatta flyktingar men däremot inte personer som omfattas av tillfälligt eller subsidiärt skydd, vidhåller jag min ståndpunkt som jag redovisade under debatten. Vi anser att direktivet endast bör avse flyktingar enligt Genèvekonventionens definition. Frågor som rör familjeåterförening för de personer som omfattas av tillfälligt eller subsidiärt skydd skall behandlas med ett oberoende rättsligt instrument, som kommissionen för övrigt redan håller på att förbereda. Det kommer att läggas fram för parlamentet och rådet under nästa år.
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Resolutionsförslag (B5-0658/2000) av Luís Queiró för UEN-gruppen om EU:s prioriteringar för de externa åtgärderna
Före omröstningen
Fru talman! Före omröstningen vill jag vända mig till er och be att ni, med tanke på att en politisk grupp som inte har deltagit i förhandlingarna om avtalstexten har skrivit under texten, ger lämpliga instruktioner till berörd administrativ avdelning för att detta missbruk inte upprepas. Vi måste erkänna alla gruppers rätt att uttrycka sig i kammaren, men texten är i princip från de grupper som har förhandlat fram den. Om någon vill ansluta sig till den krävs en överenskommelse mellan alla de grupper som har utarbetat avtalstexten.
Fru talman! Kompromissförfarandet är ett ad hoc-förfarande som inte omfattas av parlamentets regler. Men när en text väl har ingivits tillhör den alla parlamentsledamöter som önskar stödja den. Jag anser således att ordförande Barón Crespos invändning inte håller.
Fru talman! Ledamöterna och deras grupper har möjlighet att tala i kammaren, men förslaget är från dem som har genomfört det och kan inte tillskrivas dem som inte varit med, något som kan skapa förvirring om ett så viktigt ämne och om eventuella oönskade allianser med extremhögern.
Herr Barón Crespo! Som ni vet finns det ingen artikel i arbetsordningen som klargör denna detalj, men det är brukligt att de som har ingivit texten accepterar att den undertecknas av andra. Det är en sedvana som alltid har varit gällande i parlamentet.
(Parlamentet förkastade resolutionsförslaget.)
Gemensamt resolutionsförslag om EU:s prioriteringar för de externa åtgärderna
(Parlamentet antog resolutionen.)
Gemensamt resolutionsförslag om inrättande av ett centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet
Före omröstningen
Fru talman! Jag skulle vilja fråga kollegerna i PPE-gruppen och den liberala gruppen om de har för avsikt att stå fast vid sitt resolutionsförslag. Den innehåller faktiskt flagranta osanningar och man tar dessutom till stridsyxan alldeles för sent. Den diskussion vi hade i går kväll visade att såväl kommissionen som rådet stöder ett centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet. Det var dessutom något som ni, fru talman, begärde å allas våra vägnar vid Europeiska rådets möte i Lissabon. Vi kan inte rösta om en resolution där de politiska grupperna säger att varken rådet eller kommissionen stöder idén om att inrätta ett europeiskt centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet. Det är en flagrant osanning och i logikens namn anser jag att de två grupperna borde dra tillbaka sitt resolutionsförslag.
Jag ser inget sådant tecken. Jo, fru Plooij-van Gorsel, ni har ordet.
Fru talman! Det finns ingen som helst anledning att ta tillbaka den här resolutionen och det tänker vi inte göra heller.
(Parlamentet förkastade det gemensamma resolutionsförslaget.)
Resolutionsförslag (B5-0653/2000) från Chichester för PPE-DE-gruppen om inrättande av ett europeiskt centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet
(Parlamentet förkastade resolutionsförslaget.)
Resolutionsförslag (B5-0656/2000) från Plooij-van Gorsel och Clegg för ELDR-gruppen om inrättande av ett europeiskt centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0209/2000) av Veltroni för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om principer och riktlinjer för gemenskapens audiovisuella politik i den digitala eran (KOM(1999) 657 - C5-0144/2000 - 2000/2087(COS))
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0199/2000) av Heaton-Harris för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om kommissionens rapport "Enkät om Erasmus-studenternas socioekonomiska bakgrund" (KOM(2000) 4 - C5-0146/2000 - 2000/2089(COS))
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0207/2000) av Boumediene-Thiery för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om kommissionens rapport om tillämpningen av direktiven 90/364, 90/365 och 93/96 (rätt till bosättning) och kommissionens meddelande om särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa [KOM(1999) 127, KOM(1999) 372 - C5-0177/1999, C5-0178/1999 - 1999/2157(COS)]
(Parlamentet antog resolutionen)
Röstförklaringar- Betänkande (A5-0213/2000) av Bouwman
Fru talman! Förfarandet med Bouwmanbetänkandet visar på ett bra sätt hur oöversiktligt den europeiska beslutsprocessen fungerar och vilka invecklade kompromisser den leder till. Parlamentet var fördelat mellan förespråkare för två olika lösningar. Till sist var en majoritet för en av lösningarna, en majoritet som även Europeiska enade vänstern tillhörde. I normala myndighetsförhållanden skulle det uttalandet av parlamentet vara det slutgiltiga men inte i Europeiska unionen. Här måste det till en förlikning.
Förlikningsförfarandet mellan rådet och parlamentet gav en kompromiss som är ganska intetsägande så länge inte en förklaring från kommissionen bifogas. I den förklaringen står det hur kommissionen förklarar "substantiellt" i artikel 8.1. Substantiellt visar sig här betyda 30 procent men det får inte tas upp i själva texten. Från början stod striden mellan majoritetens 90 procent och minoritetens 0 procent. Nu ligger andelen närmare 0 än vid 30 och den får inte ens nämnas officiellt. Alla är nu överens om att avfall och lastrester från fartyg inte längre får hamna i havet, men det finns stora meningsskiljaktigheter om hur insamlingen av fartygsavfall skall gå till och främst om hur det skall betalas. Runt Östersjön och Nordsjön föredrogs en finansiering genom en allmän avgift för varje fartyg och därigenom skall det förhindras att någon tjänar ekonomiskt på att inte leverera avfall på de officiellt angivna platserna. Runt Medelhavet gavs däremot förtur till ett system med betalning per mängd levererat avfall. I stället för att först vidareutveckla systemen separat och jämföra miljökonsekvenserna mot varandra så försöker man nu på ett forcerat sätt komma fram till en enhetlig lösning. Det är till nackdel för den nordliga modellen. Det vore bättre om det hela reglerades per hav i stället för per union. Utan Europeiska unionen hade det varit lättare att reglera det här mellan grupper av självständiga länder per hav. I det här fallet har Europeiska unionens existens inte varit produktivt för sökandet efter en gemensam lösning som fungerar över gränserna. Min partigrupp har ändå röstat för eftersom den här lösningen är bättre än att inte göra någonting. Jag hoppas att det ändå skall ske en omprövning om några år, så att den ursprungliga avsikten med Bouwmanbetänkandet kan få gälla.
Fru talman! Pensionärerna och de äldre älskar rent vatten och därför, i egenskap av företrädare för pensionärerna i detta parlament, röstade jag för detta direktiv som syftar till att göra havet renare, framför allt i närheten av hamnarna.
Jag minns fortfarande tydligt vad som hände när jag som barn badade i havet utanför Genua, min födelsestad, och ofta kom upp hur havet nedsmetad med olja som kycklingen Calimero i serierna, han som alltid är alldeles svart och som, med rätta, klagar över det.
I och med detta direktiv organiseras äntligen mottagningen av avfall från fartyg som anlöper hamnarna, och detta är något positivt. Jag röstade för, även om det hade varit bättre att reglera även det som händer i övriga staters hamnar runt Medelhavet. Vi ger stora bidrag, till exempel via Meda-programmet, till länderna runt Medelhavet. Vi borde även begära att de organiserar avfallsmottagandet i sina hamnar!
. (FR) Jag har redan haft tillfälle att uttrycka mig i den här frågan vid plenarsammanträdesperioden i mars, en fråga som vid den tiden var mycket känslig, eftersom debatten om säkerhet till havs var mycket häftig till följd av Erikas haveri. Att diskussionerna förs i en mer dämpad ton i dag betyder inte att de är mindre viktiga.
De europeiska medborgarna är faktiskt djupt oroade över föroreningen av medlemsstaternas hav och kuster. Europaparlamentet har gett röst åt denna legitima oro och ändrat det direktiv om hantering av fartygsavfall som Europeiska kommissionen har föreslagit, på ett sådant sätt att medlemsstaterna görs ansvariga. Som ett alternativ till principen att den som förorenar skall betala - en princip som man bara kan konstatera är ineffektiv - har vi föreslagit ett system med avgifter som betalas av samtliga fartyg som anlöper en hamn, vare sig de utnyttjar anordningarna för avfallslämning eller inte. Denna avgift skulle finansiera den här typen av anordningar med 90 procent. Systemet skulle uppmuntra fartygen att leverera sitt fartygsgenererade avfall eller annat avfall i hamnarna, i stället för att rengöra tankarna ute till havs. Det var uppenbart att rådet inte skulle godkänna ett sådant förslag. Diskussionerna har därför helt logiskt fortsatt inom förlikningskommittén.
Europaparlamentets och rådets förhandlare kom fram till följande överenskommelse : alla fartyg som anlöper en hamn i en medlemsstat skall avsevärt (i en förklaring från kommissionen som är bifogad texten står det att detta innebär minst 30 procen bidra till kostnaderna), oavsett hur de använder anordningarna. Om någon del av kostnaderna inte täcks av denna avgift skall den täckas på grundval av de typer och kvantiteter av fartygsgenererat avfall som fartyget verkligen levererar.
Dessutom skall kommissionen utarbeta en rapport inom tre år efter genomförandet av direktivet, där effekten av de olika avgiftssystemen på den marina miljön skall utvärderas. Om kommissionen mot bakgrund av denna utvärdering anser det nödvändigt, kommer den att föreslå ändringar till direktivet genom att införa ett system som innebär att fartygen betalar en lämplig procentsats av vad mottagningsanordningarna i hamn kostar, dock inte mindre än en tredjedel. Denna avgift skall alla de fartyg betala som anlöper en av medlemsstaternas hamnar, oavsett deras egentliga utnyttjande av anordningarna.
Jag är nöjd med den kompromiss vi har lyckats nå fram till. Detta direktiv utgör ett betydelsefullt steg mot en effektivare strategi för skyddet av marina arter.
. (FR) Vi har således kommit fram till det sista skedet i utformningen av detta förslag till direktiv, och även om förlikningens resultat inte gör mig helt nöjd kan jag inte annat än godkänna kompromissen. Det måste medges att denna kompromiss hedrar Europaparlamentet, dess behärskning och mognad vad gäller Europeiska unionens lagstiftningsförfarande.
Europeiska kommissionen föreslår att åtgärderna skall koncentreras på anordningar i de europeiska hamnarna, eftersom den är medveten om hur olämpligt det är med olagliga tankrengöringar till havs, och även det oacceptabla beteende som innebär att vissa besättningar drar fördel av en tragisk olycka för att helt ostraffat släppa ut ytterligare avfall och på så sätt förvärra havsföroreningarna. Alla hamnar måste utrustas med anordningar som kan hantera fartygens avfall, samtidigt som varje fartyg som anlöper en av dessa hamnar skall betala kostnaderna för mottagande och hantering av avfallet (parlamentet hade önskat att de skulle betala 90 procent av kostnaderna, men till följd av kompromissen med rådet blir det åtminstone 30 procent), oavsett om fartygen utnyttjar anordningarna.
Det här är ett första steg, ett erkännande av principen att den som förorenar skall betala. Ett ack så nödvändigt steg, men däremot inte tillräckligt. Vi får inte gömma oss. Om vi verkligen har ambitionen att rena haven och bevara naturens jämvikt för kommande generationer, krävs det att vi utformar mer radikala åtgärder, framför allt när det gäller det finansiella ansvaret för anordningarna och kravet på att undvika snedvridningar av konkurrensen mellan hamnarna. Det krävs kort sagt en verkligt offentlig organisation för avfallshantering.
För stunden kan jag bara rekommendera parlamentet att godkänna resultaten av denna förlikning.
. (FR) Verts/ALE-gruppen är nöjd med att det på föredragandens förslag, en ledamot av vår grupp, har införts mer bindande bestämmelser om inrättande av hamnanordningar för mottagande och hantering av fartygsavfall. Det är framför allt viktigt att avgiften, som skall täcka minst 30 procent av kostnaderna, blir obligatorisk för varje transportenhet. För det handlar inte om att den här organisationen, som det inte finns några verkliga möjligheter att kontrollera, skall göra det möjligt att kringgå lagstiftningen om föroreningsbegränsningar, under förevändning att man skapar "ekologiska båtar" som i första hand genom förbränning kan hantera allt sitt avfall till havs. Det skulle nämligen medföra lossning av påstått förbränd råolja och hushållsavfall, avsaknad av selektivitet och medverkan till växthuseffekten.
Dessa förslag har samma inriktning som förslagen i det kommande direktivet om begränsning av marina föroreningar, för vilket jag är föredragande för yttrande från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi.
Förslagen gör det möjligt att förmå alla fartyg att uppföra sig på samma sätt i det europeiska havsområdet, och de bidrar till att det inrättas nödvändig utrustning i unionens hamnar och att alla dessa anordningar finansieras.
Bestämmelserna bör åtföljas av en strikt kontroll och granskning av fartygens beteende, bl.a. med hjälp av Equasis- och Galileo-systemen, som det franska ordförandeskapet har beslutat att införa så snart som möjligt.
Rekommendation (A5-0206/2000) av Morillon
Fru talman! Jag röstade för. I somras var jag som turist i Turkiet för att besöka den stad som upptäcktes av Schliemann, det mytomspunna Troja i Iliaden, när en pensionerad gammal turk kom fram till mig. Han hade känt igen mig och medan han följde med mig på besöket till Trojas ruiner frågade han mig: "Men när ni diskuterade Morillondirektivet, hur kan det komma sig att ni inte godkände de ändringsförslag i vilka man uppmanade Turkiet att inte bygga kärnkraftsanläggningar, eller åtminstone att göra så att de inte blir förorenande, att lösa kurdproblemet och att avskaffa dödsstraffet? Av vilka skäl har man inte velat tydligt och klart införa dessa punkter i dokumentet?"
Alltnog, det är detta jag kritiserar, bland annat, i det dokument som vi har röstat om.
Fru talman! Jag röstade inte för betänkandet, eftersom jag inte anser att stödåtgärderna är tillräckliga för att åstadkomma en verklig förnyelse av den turkiska staten, ett verkligt skydd av de mänskliga rättigheterna, ett verkligt skydd för minoriteterna. Naturligtvis skall de stater som behöver stöd också få det, men, å andra sidan, det är lämpligt att man först kräver att de respekterar det som jag här har räknat upp.
. (EL) Europaparlamentet måste hålla fast vid de tre ändringsförslagen:
Ändringsförslaget om att undanta kärnenergin i jordbävningsdrabbade områden i Turkiet, när det gäller produktionssystemet.
Ändringsförslaget om att skydda den kulturella identiteten och avskaffa dödsstraffet.
Ändringsförslaget om att bidra till en lösning på kurdfrågan.
Jag röstade därför för dessa ändringsförslag.
Jag anser dock att Europaparlamentet borde ha hållit fast vid sin ståndpunkt om ändringsförslagen i den första behandlingen, artikel 5 (kriterier för Turkiets anslutning), artikel 15 (upphävande av samarbetet med Turkiet i händelse av hinder i frågor om demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter, skydd för minoriteter), artikel 35 (årsrapport om skyddet för demokratiprinciperna, rättsstatsprincipen, de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt respekten för internationell rätt). Tyvärr har Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik givit vika för påtryckningarna från rådet, som driver en principlös realpolitik gentemot Turkiets regering, vilket leder till att de turkiska medborgarna berövas den demokratiska stimulans som EU skulle kunna ge.
. (FR) Turkiets integration i Europeiska unionen intresserar i högsta grad det europeiska storkapitalet, ett intresse som befordras av EU-institutionerna, även parlamentet. Men Europaparlamentet skulle åtminstone kunnat dra fördel av den turkiska regeringens önskan om att ansluta sig till Europeiska unionen för att kräva så pass grundläggande åtgärder som att dödsstraffet avskaffas, demokratiska friheter införs eller förtrycket av det kurdiska folket upphör.
Men också på de här områdena innehåller betänkandet så pass urvattnade formuleringar att de inte längre betyder någonting, eftersom åtgärder skall vidtas "utan att några känsliga punkter berörs". Den känsliga punkt som framför allt inte får beröras är den turkiska generalstaben, som bombar, plundrar och torterar i regionen med kurdisk befolkning.
Och medan parlamentets föredragande anstränger sig för att hitta ett sätt att ta upp de mänskliga rättigheterna utan att stöta sig med de militärer som behandlar just dessa rättigheter med förakt, förbereder sig ett franskt-tyskt-belgiskt konsortium för att leverera en ammunitionsfabrik till Turkiet.
Detta är något som avslöjar oändligt mycket mer om den sanna karaktären på banden mellan det europeiska storkapitalet och den turkiska diktaturen, än alla de tillkrånglade texter som vi ombeds uttala oss om.
. (FR) Under den här sammanträdesperioden har Europaparlamentet verkligen nått höjden av hyckleri. Inom loppet av 24 timmar kommer ni att godkänna ett finansiellt anslag på flera tiotals miljoner euro till Turkiet och samtidigt fördöma samma Turkiet för att ha bombat den kurdiska befolkningen i Irak och därmed ha kränkt ett annat lands luftrum! Och när jag säger fördöma överdriver jag verkligen, inte bara textens betydelse, utan också era intentioner.
Man kan fråga sig vad som har hänt med respekten för de mänskliga rättigheterna, som ni inflikar lite varstans, men som borde vara ett villkor för alla former av stöd eller samarbete från Europeiska unionens sida. I det här precisa fallet verkar det som om frågan har begravts och att ert samvete har variabel geometri.
Det är dags att låta handlingarna stämma överens med orden. Ni skulle förändras, men EU-politiken skulle framför allt bli mer sammanhängande och vinna större auktoritet.
Betänkande (A5-0196/2000) av Schörling
Fru talman! Jag röstade för detta betänkande som inför en strategisk miljöbedömning, dvs. en speciell uppmärksamhet gentemot miljöproblemen när man skall förverkliga stora byggprojekt, eftersom jag anser att allt som tar sikte på naturens skönhet, landskapets skönhet osv., är något positivt. Detta är viktigt även för pensionärerna. Även om det finns brister. När det gäller de stora byggnadsverk som staterna bestämmer sig för att genomföra borde man låta den berörda staten bestämma, utan att alltför detaljerat reglera frågan huruvida det stora byggnadsverket är korrekt ur miljösynpunkt eller ej. Och detta för att de stora byggnadsverken måste förverkligas snabbt, och ålderspensionärerna har inte tid att vänta för länge!
. (FR) I nästan fem år har den här texten spökat i förfarandenas labyrinter.
Att vi avstod från att stödja det ändringsförslag som syftade till att förkasta direktivet, var givetvis inte för att kompensera de personer i kommissionen, rådet och parlamentet som har arbetat med den här texten i åratal. Vi är naturligtvis inte här för att legitimera den ofta befängda lusten hos Brysselteknokratin att vilja lagstifta om allt mellan himmel och jord. Att vi förkastade det här ändringsförslaget beror på att företagen behöver tydliga ramar för att kunna agera.
Den kvarstående frågan är därför tillämpningsområdet, dvs. själva definitionen av "planer och program".
Den obligatoriska delen av tillämpningsområdet rör planer och program för projekt inom sektorer som jordbruk, skog, fiske, energi, industri, transporter, avfallshantering, vattenhantering, telekommunikationer, turism, fysisk planering och stadsplanering. Detta obligatoriska kriterium skall kompletteras med en urvalsmekanism, en förstudie ("screening") som görs på medlemsstaternas initiativ (den s.k. icke-obligatoriska delen).
Att miljöskyddet och hänsynen till detta skydd är en nödvändighet, ja t.o.m. en skyldighet, det är jag med på, men i subsidiaritetens namn är staterna bättre lämpade att garantera ett sådant skydd. Vi stöder därför inte de ändringsförslag som syftar till att utvidga tillämpningsområdet, som i stället bör begränsas till att enbart gälla de planer och program som kan få betydande återverkningar.
Hur tröttsamt är det inte att man från alla håll och kanter ständigt och ensidigt försöker ge unionen större befogenheter på bekostnad av staterna. Med miljöhänsynen som förevändning vill föredraganden ägna sig åt alla politikområden inom staterna. Det handlar inte om att ifrågasätta intresset av att ta hänsyn till miljön i samband med utvärderingar av politiska åtgärder, men det är orimligt att alltid tillämpa samma förfarande och framför allt att detta förfarande förestavas av Europeiska unionen.
Vi har förtroende för våra stater och vi försvarar den gemensamma ståndpunkten , men "miljöalibit" är bara ett instrument för unionens mål att få grepp om alla områden, här kallade "politikområden". Vi känner väl till unionens befogenheter och dess metodarsenal. Man utnyttjar miljön för att kunna nästla sig in överallt, alltifrån våra vattenledningar till ledningen av vår nationella politik! Vi säger nej. Frankrike har klart och tydligt angett, liksom flera andra delegationer, att tillämpningsområdet inte bör omfatta nationella politikområden.
Betänkande (A5-0204/2000) av Valdivielso de Cué
Fru talman! Jag röstade för detta dokument, som lades fram av Valdivielso de Cué och som avser den nya utformningen av Meda-programmet. Jag stöder starkt - och inte bara för att jag företräder Italien - alla initiativ som för länderna runt Medelhavet närmare varandra. Jag önskar faktiskt att man skulle höja avsättningarna till Meda. I all blygsamhet har jag bildat en konfederation av pensionärspartier från staterna runt Medelhavet för att understryka Medelhavets betydelse för Europa och för de länder som gränsar till Europa, eftersom även länderna i Afrika och Orienten som vetter mot Medelhavet gränsar till Europa. Därför röstade jag för förslaget.
. (EL) EU:s politik gentemot länderna i Medelhavsområdet har inte som mål att utveckla dessa länder utan att öka det europeiska kapitalets inflytande. Stödprogrammet Meda tjänar det målet.
Skapandet av en frihandelszon för EU och länderna i Medelhavsområdet har inget annat syfte än att göra det lättare att få in de europeiska industrivarorna på dessa länders marknader och att på samma gång få kontroll över de rikedomar som finns i länderna.
Talet om att stabilisera demokratin, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna är ingenting annat än EU:s vanliga förevändningar för att blanda sig i andra länders inre angelägenheter.
De strukturanpassningar som stöds genom Meda syftar huvudsakligen till att införa de så kallade marknadslagarna i dessa länder, de ekonomiskt starkares herravälde. Slutresultatet kommer att bli att dessa länder sjunker ännu djupare ned i underutvecklingen och att de blir satelliter till EU, till följd av de orättvisa partnerskapsavtalen.
Greklands kommunistiska parti (KKE) kämpar för samarbete mellan folken på lika villkor och utan inblandning från ett land i ett annat lands inre angelägenheter. Vi betonar särskilt de utvecklade, kapitalistiska ländernas ansvar för den nuvarande situationen i de underutvecklade länderna, som är ett resultat av den plundring av dessa länder som har ägt rum fram till dags dato. Det är ytterligare ett skäl till att de utvecklade länderna är skyldiga att hjälpa de underutvecklade länderna att utveckla sin produktionsbas och höja livskvaliteten för sina invånare.
Eftersom såväl det föregående Meda-programmet som de ändringsförslag som föreslås är långt ifrån de ovanstående målen, röstar KKE:s Europaparlamentsledamöter emot Valdivielso de Cués betänkande.
. (FR) Europa kommer att utvidgas österut. Det står inskrivet i Agenda 2000. Däremot har Europa en suddig gräns söderut, och det står skrivet i dess geografi.
Söderifrån kommer båtar och flottar till södra Italien och södra Spanien. De är fyllda och överfyllda med albaner, turkar, muslimer, män, kvinnor och barn från alla länder i Medelhavsområdets ytterkanter. Det är en våg, en störtflod, som kommer att växa sig större år för år, och Europa kommer att dränkas, även om de bofasta har reagerat mot flödet av nomader, som i El Elejido 1999 och på några andra sällsynta ställen.
Eftersom de europeiska ledarna inte vill ha någon roll back och inte lyckas förverkliga någon containment, försöker de helt logiskt att få nomaderna att stanna kvar innan de ger sig iväg. Och det är just vad det förnuftiga Meda-programmet går ut på.
Denna Europas Medelhavspolitik skisserades vid EU-toppmötet i Cannes i juni 1995, instiftades vid konferensen i Barcelona i november 1995 - under namnet partnerskapet mellan Europa och Medelhavsländerna - och genomfördes genom Meda-förordningen av den 23 juli 1996. Politiken vilar på ett antal regionala och nationella investeringsprojekt. Det rör sig inte om så mycket: 3,3 miljarder euro från 1995 till 1999, från Marocko till Gaza och Västbanken, även om man hamnar högre än Världsbankens finansiella satsning på 4,4 miljarder euro om man tar hänsyn till lånen på 3,6 miljarder från EIB.
Det är inte så mycket, inte bara för att dessa 3,6 miljarder i åtagandekrediter i realiteten innebär en kollektiv betalning som begränsas till 648 miljoner euro, utan också för att strategin inte är anpassad till vidden av problemet.
Visst är det bra att det har skett en utveckling från bilaterala stöd till en övergripande, multilateral strategi. Och visst innebär Meda II (för perioden 2000-2006) en ökning av krediterna på inte mindre än 47,1 procent, vilket ger ett totalanslag på 8,5 miljarder euro. De europeiska bönderna skulle nöja sig med en hälften så stor, ja med en tre gånger mindre ökning.
Men det är inte vad en Medelhavspolitik handlar om. Det handlar inte om program, och om fler tjänstemän i Bryssel för att förvalta dessa program. En Medelhavspolitik som kan anta utmaningarna på områden som befolkning, miljö, klimat, islam och kultur måste vara en storslagen strategisk vision som ger stadga åt, integrerar, stabiliserar och bringar ordning i Medelhavsområdet kring självständiga och mellanstatliga institutioner med uppdraget att utforska omfattande gemensamma områden: vatten, miljö, migrationer, skogsskövling, osv.
Under sådana förutsättningar och med hjälp av integrerade metoder och institutioner, såsom ett högre Medelhavssekretariat, kan man börja tala om budgeten. För då kommer det att finnas strategiska planer och inte diverse taktiska anslagsfördelningar. Men man måste agera snarast, snarast möjligt, innan det koloniserade Europa inte längre har något annat att dela med sig av än en kulturellt utarmad befolknings förfall.
skriftlig. (DE) Partnerskapet mellan EU och staterna söder om Medelhavet innehåller en rad positiva beståndsdelar. Det bör vidareutvecklas och fördjupas. Men betänkandet om reformering av Medaprogrammet visar på flera sätt i fel riktning.
Europeiska unionen har beslutat att sluta ett frihandelsavtal med länderna söder om Medelhavet - vilka helt paradoxalt bara genomför ensidiga avregleringar. Sådana avtal får en särskilt negativ effekt på de ekonomiskt missgynnade; det har redan befintliga frihandelsavtal bevisat. I betänkandet medges att denna risk existerar i samband med frihandelsavtal. Varför skulle annars "stödåtgärder" beskrivas och krävas, med vilka de negativa effekterna av frihandeln skall lindras?
Om man inser risken med frihandelsstrategin, men ändå håller fast vid den, har de sociala, ekologiska och kulturella beståndsdelarna i programmet enbart en återställande och skadebegränsande karaktär - trots att den borde vara ledprincipen för sådana avtal.
För att dessutom bli bidragsberättigade måste Medaländerna uppfylla kraven för Bretton-Woods-institutionerna (exempelvis Internationella Valutafonden). Just deras program är kända för sina socialt orättvisa program som direkt syftar till avreglering.
I Europa-Medelhavspartnerskapet måste det handla om att minska obalansen mellan regionerna norr och söder om Medelhavsområdet, att förbättra livskvaliteten för människorna och främja förståelsen mellan dem i de olika regionerna. Men om man gör frihandeln till en ledande princip, då förfaller dessa mål till att bli en fasad, och de som vinner är än en gång några rika personer.
Dessutom protesterar jag mot att Europa-Medelhavspartnerskapet missbrukas som ett instrument för att förhindra migration därifrån in i EU. Inte bara i fördrag med Medelhavsländerna, utan i varje avtal med tredje land har Europeiska unionen sedan något tid tillbaka skrivit in "kampen mot illegal migration" och "återförandet" av "illegala" flyktingar som ett mål. På så vis lägger varje enskilt avtal ännu en byggsten till fästningen Europa. Även detta betänkande är ett exempel på den europeiska politiken om avskärmning gentemot migranter och flyktingar. Länderna i det södra Medelhavsområdet görs till förgårdar för fästningen Europa. De skall se till att "oönskade personer" inte kommer in i EU. Jag undrar hur EU gentemot partnerstaterna i Medelhavsområdet vill pocka på att de mänskliga rättigheterna och individens frihet skall iakttas, när man själv inte respekterar migranternas rättigheter, utan gör dessa människor illegala, och till varje pris - inklusive dödande - vill hålla dem borta från Europa. Detta betänkande säkrar än en gång friheten för varor, tjänster och kapital. Det trampar än en gång på friheten och människornas rättigheter. Därför röstar jag trots vissa positiva beståndsdelar emot det.
. (FR) Jag har röstat för betänkandet av Valdivielso de Cué, eftersom partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet behöver ett stöd i form av ett operativt och effektivt Meda-program. I egenskap av förtroendevald från en stad som vetter mot Medelhavet, önskar jag att man kommer överens om att partnerskapet för perioden 2000-2006 förses med resurser som är jämförbara med de medel som beviljas Central- och Östeuropa.
När det gäller genomförandet av Meda-programmet är det positivt med de förenklande åtgärder som föreslås av Europeiska kommissionen och förstärks genom detta betänkande. Om man tittar på hur krediterna har genomförts inom ramen för det första Meda-programmet, hur kan man förklara att endast en fjärdedel av krediterna verkligen utbetalades, och det under en genomsnittlig period av fyra år? Den typen av problem skadar vår internationella trovärdighet och ger de europeiska skattebetalarna en beklaglig bild av hur EU-institutionerna använder sig av allmänna medel. Vi kan inte nöja oss med ett sådant facit.
Följaktligen kan vi inte annat än att stödja de ändringar som Europeiska kommissionen föreslår. Stödet till Medelhavsländerna måste vara snabbt och effektivt, i överensstämmelse med Europeiska unionens politiska prioriteringar. Betänkandet av Valdivielso de Cué bidrar till en förbättring av Meda-programmet, eftersom det här föreslås en decentralisering av projektens administration och förvaltning och nya riktlinjer för Med-kommittén, och eftersom man insisterar på ett förstärkt samarbete mellan unionen och medlemsstaterna.
Att Europaparlamentets deltagande i Medas beslutsprocess förstärks är en annan punkt som förefaller mycket viktig. När det gäller en så pass central fråga som ändringen av Meda-förordningen, beklagar jag att parlamentet endast kan uttala sig i enlighet med samrådsförfarandet.
Med ändringarna i det här betänkandet kommer Meda-programmet att förses med förenklade, decentraliserade och öppna förfaranden för genomförandet. Nu önskar jag att EU-budgeten ger programmet finansiella resurser som ligger i nivå med våra politiska ambitioner för Medelhavsområdet. Europeiska kommissionen har åtagit sig att förstärka den personal som är ansvarig för Meda, för att de mänskliga resurserna skall gå att jämföra med andra omfattande program som Phare och Tacis. I samband med granskningen av 2001 års budget bör Europaparlamentet se till att detta åtagande blir verklighet.
När det gäller de krediter som har anslagits till Meda-programmet är det min önskan att totalanslaget skall återspegla den politik som både rådet och parlamentet har tillkännagivit, nämligen att partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet skall bli en prioriterad extern åtgärd.
Ändringen av Meda-förordningen, som syftar till att förstärka beslutsprocessen och förenkla genomförandet av projekten, är en viktig etapp för partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet. Och jag kommer att vara uppmärksam, så att omröstningen av Medas budget blir ytterligare en etapp som kan bekräfta den betydelse vi tillmäter partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet.
Betänkanden (A5-0194 och A5-0188/2000) av Varela Suanzes-Carpegna
Fru talman! När det gäller Varela-betänkandet om fiskeavtalet med Guinea så röstade jag för, även om räkorna och tonfiskarna inte kommer att se med blida ögon på detta betänkande som reglerar jakten på dem. Jag lät Fernández Martín ta del av denna min uppfattning när det gällde Kanarieöarna, och han svarade helt riktigt: "Jo, men räkorna röstar inte, och dessutom är jag fiskare".
Fru talman! Det finns brister i detta betänkande eftersom det, å ena sidan, ger pengar till staten Guinea för att underlätta återväxten av den marina faunan och, å den andra, ger pengar till att skicka fiskefartyg från Europeiska unionen att fiska räkor och tonfisk i de vattnen. Jag tycker alltså att detta är en form av kolonialism som borde avskaffas.
När det gäller Varelas andra betänkande, det som handlar om fiskeriavtalet med Mauritius, så röstade jag faktiskt för det, fru talman, men jag måste få understryka att det bjöd mig emot. Varför? Jo, för att utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling presenterade ett ändringsförslag där man begärde att fiskarnas löner skulle regleras och, tillåt mig lägga till, även deras pensioner. Tyvärr togs inte det upp i ändringsförslaget. I och med detta dokument står vi i begrepp att göra upp ett handelsavtal, vi ger av unionens pengar, men vi begär inte att få kontrollera fiskarnas löneavtal. Detta är enligt min mening negativt!
Betänkande (A5-0201/2000) av Watson
Fru talman! Jag vill förklara rösterna på ELDR-gruppens vägnar. Vårt övergripande mål var att få igenom detta mycket viktiga betänkande som det första betänkande där Europeiska gemenskapens invandringslagstiftning förs över till gemenskapsnivå och som en fråga om rättvisa för tredjelandsmedborgare. Vi har därför visat solidaritet med andra likasinnade grupper och ledamöter. Vi stödde socialistgruppens ändringsförslag om att ta bort mottagare av subsidiärt skydd mot bakgrund av kommissionärens löfte att lägga fram ett förslag som omfattade dem liksom mottagare av tillfälligt skydd.
Vi hade föredragit att mottagare av subsidiärt skydd kunde vara kvar som en principiell sak eftersom de är lagligen bofasta under lång tid, men vi beslöt att bidra till att få igenom betänkandet. Likaså avstod vi från att rösta om frågor som gällde familjemedlemmar i uppstigande led för att vi överallt där det var möjligt önskar undanröja invändningar så att en klar majoritet för betänkandet kan säkerställas och då vi insåg att införandet av sådana släktingar skapar särskilda problem för några ledamöter. Några i min grupp skulle dock ha velat ge uttryck för en generösare attityd. Fru Malmström och fru van der Laan har bett mig att särskilt nämna dem i detta sammanhang.
Min grupp har avsiktligt röstat för att inkludera ogifta partner om den berörda medlemsstaten lagligen erkänner sådana partnerskap, vilket jag tror tre gör för närvarande. Vi anser att det är bara rättvist att inte blanda sig i inrikes beslut om att lagligen erkänna sådana partnerskap.
Fru talman! Som alla andra i Europeiska folkpartiets grupp röstade jag emot Watson-betänkandet, inte bara för att de ändringsförslag som lades fram av den grupp som jag har glädjen att tillhöra inte godkändes, utan för att pensionärerna har tröttnat på att se hur Europeiska unionen alltmer fylls av människor från länder utanför gemenskapen som inte har medel för att klara sitt uppehälle. I detta dokument sägs att de skall ha rätten att komma hit och förena sig med sina släktingar - något som i och för sig är alldeles utmärkt och som jag instämmer i - även släktingar till invandrare som lever i en viss medlemsstat i Europeiska unionen med en lön som bara motsvarar minimipensionen från de sociala myndigheterna. Men minimipensionen från de sociala myndigheterna är redan en svältlön för en person. Hur skall en invandrare med en så låg inkomst kunna mätta alla sina släktingar?
. (FR) Betänkandet av Watson om förslaget till direktiv om familjeåterförening har - trots att det präglas av en orimlig släpphänthet - med bred majoritet antagits av Europaparlamentet: 323 röster mot 212. Denna omröstning visar i vilken utsträckning parlamentsledamöterna och kommissionen, som står bakom det ursprungliga förslaget, håller på att misslyckas med sitt viktigaste uppdrag: att skydda Europas folk, inte att tillfredsställa hela världen.
Omröstningen bekräftar också det vi alltid har sagt om det faktum att Amsterdamfördraget överförde invandringspolitiken till gemenskapens behörighetsområde (i det här fallet har artikel 63.3 i EU-fördraget tillämpats för frågan om familjeåterförening), nämligen att överföringen av beslutsmakt från nationell till europeisk nivå inte används för att stärka nationerna - vilket somliga påstod för att vilseleda väljarna - utan tvärtom för att lättare kunna rasera deras försvarsmedel.
Förslaget till direktiv om familjeåterförening, såsom det har godkänts genom Watsonbetänkandet, instiftar på europeisk nivå en rätt till familjeåterförening. Juridiskt sett existerar den rätten ännu inte på europeisk nivå, och enligt vår uppfattning borde den inte existera som rättighet. Det är faktiskt inte mottagarstaten som ålägger invandraren att komma. Det är ett beslut som fattas av invandraren själv, och om han tas emot kan han inte åberopa en rätt att ta hit andra personer.
Man kan dessutom notera att motiveringen i förslaget till direktiv gör dygdiga hänvisningar till den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter och de internationella överenskommelserna från 1966 som "erkänner att familjen är samhällets naturliga och grundläggande beståndsdel och att den därför har rätt till skydd och stöd från samhället och staten". Men samtidigt visar det så kallade konventet, som utarbetar stadgan om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen, en envis vägran att ta hänsyn till denna princip. Resultatet blir att erkännandet av familjen som samhällets naturliga och grundläggande beståndsdel endast är till för att rättfärdiga familjeåterförening, men inte för att stödja europeiska familjer.
Det förslag till direktiv som godkänts genom betänkandet av Watson nöjer sig inte med att utropa denna icke-gällande rätt. Det är nämligen inte bara legala invandrare som får beteckningen "den som ansöker om familjeåterförening", utan också personer med flyktingstatus. De som har rätt att omfattas av familjeåterförening är dessutom inte bara sökandens make/maka eller minderåriga barn, utan också "ogift partner som har en varaktig relation med sökanden", vilket omfattar homosexuella par i de fall medlemsstatens lagstiftning jämställer dem med gifta par. Direktivet omfattar också myndiga barn som "av objektiva skäl inte kan klara sig på egen hand", liksom släktingar i uppstigande led, och det kan vara släktingar till såväl sökanden, make/maka som ogift partner.
Man kan konstatera att dammluckorna är maximalt öppna, och att syftet är att massivt uppmuntra en folkinvandring som kommer att förändra karaktären på Europas samhällen.
De nationella politiska klasserna skulle utan tvekan inte ha kunnat rösta igenom en sådan text, för de är mer övervakade av sina folk. Men så har de också överfört befogenheter till Bryssel, som har i uppdrag att i skydd av mörkret göra grovjobbet i deras ställe. Sådan ser Europas verkliga funktion ut i dag.
. (DA) De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet välkomnar initiativet om gemensamma bestämmelser för familjeåterföring, trots att vi har röstat emot enstaka punkter, inklusive ettårsregeln. Till följd av detta och med hänvisning till det danska undantaget på det rättsliga området, har de danska socialdemokraterna avstått från att rösta för det slutliga förslaget.
. (DA) Venstres ledamöter beklagar att den danska regeringen på grund av det danska undantaget inte har kunnat arbeta för att påverka direktivet och som enda land inte har vetorätt. Vi beklagar också att regeringen inte som andra länder kommer att ställa större krav på självförsörjning och lösning av bostadsfrågan m.m., när det rör invandrare som har rätt till familjeåterföring. Direktivförslagets förslag om rätt till familjeåterföring efter ett år kommer inte att utgöra några problem, om Danmark i likhet med andra länder ställde sådana krav som uttryckligen anges i direktivförslaget. I sådant fall skulle det inte vara kommunens uppgift att skaffa bostad och försörja ifrågavarande personer, som fallet är i dag. Men som situationen är, kan ettårsregeln inte praktiseras i Danmark utan att det uppkommer betydande problem. Vi avstår därför från att rösta om betänkandet, vilket vi beklagar, eftersom vi gärna hade sett en gemensam politik, särskilt på asylområdet.
. (FR) Efter de framsteg man fattade beslut om vid Europeiska rådets möte i Tammerfors i oktober 1999 i fråga om det europeiska området med frihet, säkerhet och rättvisa, och när vi nu diskuterar stadgan om de grundläggande rättigheterna, tycker jag att betänkandet vi debatterar i dag är av största betydelse. Det handlar om problematiken kring familjeåterförening.
För närvarande erkänns denna rätt endast genom internationella juridiska instrument, framför allt Europeiska konventionen angående skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna från 1950. På det nationella planet ser förhållandena mycket olika ut. Familjeåterförening är något som skyddar familjeenheten och gör det lättare för medborgare från tredje land att integreras i medlemsstaterna. Det är således nödvändigt att låta rätten till familjeåterförening omfattas av gemenskapsrätten.
Europeiska kommissionens förslag syftar till att införa en rätt till familjeåterförening för de tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i en medlemsstat, under förutsättning att vissa materiella villkor uppfylls och förfaranden följs.
Jag välkomnar det arbete som mina kolleger i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har gjort. De har stridit för att bekämpa den ytterst restriktiva och konservativa synen hos den först utnämnda föredraganden. De har lyckats åstadkomma en text som ligger närmare Europeiska kommissionens grundförslag, som enligt min mening på det hela taget var tillfredsställande.
De som kommer att få rätt till familjeåterförening är personer som tillhör någon av följande kategorier :
medborgare från tredje land som är lagligen bosatt på en medlemsstats territorium och innehar ett uppehållstillstånd för minst ett år;
flyktingar - oavsett hur länge deras uppehållstillstånd är giltiga - eller unionsmedborgare som inte utövar rätten till fri rörlighet.
De personer som kan komma i fråga för familjeåterförening är :
make/maka eller sambo till den som ansöker om familjeåterförening (även partner av samma kön) . Det bör dock noteras att bestämmelsen om ogifta partner endast är tillämplig i medlemsstater som jämställer ogifta par med gifta par ;
barn till gifta eller ogifta par, födda inom eller utom äktenskapet eller från ett tidigare äktenskap;
även barn till en make/maka eller partner omfattas, på villkor att maken/makan/partnern har den faktiska vårdnaden om och försörjningsplikt för barnet ;
släktingar i uppstigande led för vilka sökanden har försörjningsplikt, samt myndiga barn som inte kan försörja sig själva.
Jag talar på min och mina 28 kollegor från det brittiska arbetarpartiets vägnar. Vi ville gärna rösta och stödja detta betänkande även om av olika orsaker Förenade kungarikets regering har utnyttjat sin rätt att inte vilja vara med i detta initiativ.
Som ledamöterna är medvetna om var Förenade kungarikets regering part i slutsatserna vid Europeiska rådet i Tammerfors. Det finns dock olika praktiska punkter och frågor om suveränitet som landet tar mycket allvarligt på och som innebär att det inte är lämpligt eller möjligt för Förenade kungariket att vara med denna gång. Detta minskar dock inte vår regerings engagemang för principerna i betänkandet och de underliggande värden som är förbundna med det. I själva verket är det regeringens uttalade avsikt att Förenade kungariket inte skall ta en alltför avvikande väg från våra europeiska partner på detta viktiga område för invandringspolitik.
Parlamentsledamöterna från labour har därför röstat för detta betänkande och stöder fortsättningsvis principerna för familjeåterförening.
- Luxemburg är det land i Europeiska unionen som har den största andelen utlänningar i befolkningen: 37 procent. Majoriteten av dem - 87 procent - kommer från EU-länderna. Men sedan en tid växer andelen immigranter från tredje land snabbare än andelen EU-medborgare från de andra 14 medlemsstaterna.
För vår arbetsmarknad är vi anvisade till invandrare, även om de största flaskhalsarna på vår arbetsmarknad kompenseras med hjälp av gränsgångare från Frankrike, Belgien och Tyskland. Nästan en tredjedel av arbetskraften, mer än 80 000, är gränsgångare. Mer än hälften av den aktiva befolkningen har inte luxemburgskt medborgarskap. Dessa siffror illustrerar det intresse som mitt land har av en förnuftig immigrationspolitik och naturligtvis av den viktiga aspekten med familjeåterförening. Det hör säkert till kommissionens uppgifter, i synnerhet efter att Amsterdamfördraget trätt i kraft, att föreslå åtgärder inom ramen för Europeiska gemenskapen om inresa och uppehåll för medborgare från tredje land, framför allt med det helt säkert lovvärda målet att åstadkomma en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om villkoren för att släppa in och möjliggöra uppehåll åt medborgare från tredje land.
I ert förslag till direktiv beträffande rätten till återförening påpekar kommissionen med all rätt att närvaron av familjemedlemmar möjliggör ett normalt familjeliv och därigenom en ökad stabilitet och bättre möjligheter för människorna att slå rot i invandringslandet. Vi vet och uppskattar också att den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna och andra internationella konventioner erkänner familjen som samhällets naturliga kärncell, som bör få skydd och bistånd.
Mot denna bakgrund, och även om olika internationella avtal inte föreskriver någon rätt till familjeåterförening, välkomnar jag ändå i princip kommissionens förslag till ett rättsinstrument inom gemenskapen när det gäller familjeåterförening. Men vi vill varken ha ett absolut kaos eller nya möjligheter för människosmugglare. Vi måste framför allt garantera att sådana bestämmelser tar hänsyn till de enskilda medlemsstaternas upptagningskapacitet. Det skulle helt säkert inte vara fallet, om vi godkände betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor i dess föreliggande form. Föredraganden har gjort rätt i att dra tillbaka sitt namn från betänkandet, som antogs i utskottet med 25 röster mot 13. Ett direktiv i den form som nu föreslås av majoriteten av det ansvariga utskottet är helt enkelt ogenomförbart, farligt och kontraproduktivt. Enbart ändringsförslagen från min grupp och den ursprungliga föredraganden Klamt skulle ha kunnat få mig att rösta för detta betänkande.
Familjeåterförening, ja! Men hur definieras familjen? Hur många äkta män vid flergifte, hur många barn, partner, anhöriga i ordets vidaste bemärkelse, hur många skenäktenskapspartner skall en enda medborgare från tredje land med uppehållsrätt kunna dra ihop? 10, 20, 100, beroende på tradition och religion?
Säkert bör humanitära överväganden spela en roll. Men det hela måste ändå vara överskådligt och kontrollerbart. Det hänger framför allt på att de enskilda medlemsstaterna inte på grund av ett europeiskt direktiv råkar ut för en situation, som de inte längre klarar av att bemästra.
Naturligtvis bör medlemsstater, som har mer generösa regler, kunna behålla dessa.
I samband med denna förklaring gällde det för mig att varna för överdrifter med oförutsägbara följder, utan att därigenom ifrågasätta principen om familjens enhet. Tvärtom!
. Betänkandet behandlar främst två olika grupper, tredjelandsmedborgare och flyktingar, och deras rätt till familjeåterförening i EU-länder. Vi, svenska kristdemokrater, anser att dessa grupper bör behandlas separat. Flyktingars rätt till familjeåterförening bör behandlas likartat, men i ett separat direktiv.
Familjen är vårt samhälles viktigaste byggsten, och vi måste därför slå vakt om rätten till ett familjeliv. Framför allt måste rätten för barn att få återförenas med sina föräldrar värnas, men återföreningsrätten bör i vissa fall (till exempel när allvarliga hälsoskäl föreligger) även gälla nära familjemedlemmar i uppstigande led samt myndiga barn. Det är också rimligt att familjemedlemmar efter bland annat skilsmässa eller dödsfall får ett autonomt uppehållstillstånd i värdlandet, samt att familjemedlemmar ges rätt att arbeta och utbilda sig i detta land.
Med dessa reservationer och preciseringar stödjer vi ärendet.
skriftlig. (DE) Trots begränsningen till flyktingar enligt Genèvekonventionen röstar jag för detta betänkande. För de flesta homosexuella och de flyktingar som står under temporärt eller subsidiärt skydd innebär kommissionens förslag inga framsteg.
Men ur tysk synpunkt utgör det en förbättring av situationen för de flyktingar som kan möjliggöra en legal migration för andra människor enligt kriteriet om familjetillhörighet. Och jag röstar för detta också av följande skäl: När nu nästan dagligen flaggorna hissas mot högerextremism i Tyskland, så är det just den tyske inrikesministern Schily, som uttalar sig mot de migrationsvänliga bestämmelserna. Han befarar att "sexsiffriga tal" av migranter skall komma till Tyskland, om direktivet träder i kraft. I och med detta fungerar han som en verbal dörröppnare för dem som med våld vill driva ut denna "sexsiffriga" människomassa ur Förbundsrepubliken Tyskland - död eller levande. Därigenom blir engagemanget mot högerextremism inte bara till en skenhelig mask, utan förvandlas till sin motsats.
Fru talman! Skulle man inte kunna göra som tidigare: räkna upp alla dem som vill göra en skriftlig röstförklaring, så att man sedan kan gå?. Som det är nu är situationen omöjlig. Man måste vara här och vänta en halvtimme efter omröstningarna för att säga att man lämnar en skriftlig röstförklaring. Det tidigare systemet var trots allt bättre organiserat.
Bli inte irriterad, fru Lulling. Ni vet att det är mycket svårt att få tid till att tillkännage namnen på de kolleger som vill lämna en skriftlig röstförklaring. Våra tjänsteenheter kontrollerar om kollegerna verkligen är här och vi registrerar alla skriftliga förklaringar utan att behöva avisera dem. Vid röstförklaringarnas början kontrolleras att kollegerna verkligen är här, och då kallar jag endast de muntliga röstförklaringarna. Följaktligen är ni fri att gå.
Jag har suttit här nästan en halvtimme och väntat på att mitt namn ropas upp då jag upplystes av sessionstjänsten att jag måste vara närvarande för att min röstförklaring skulle inges som skriftlig. Jag förstår inte problemet. Varför kan inte våra sessionstjänster ge oss enkla och raka besked? Jag angav att jag ville göra en skriftlig röstförklaring och man sade mig att jag måste vara närvarande vid omröstningen för det första och att jag måste vänta till dess att jag ropades upp för att säga att jag ville lämna den skriftligen. Varför måste jag ödsla bort en halvtimme här?
Nej, det här sägs vara ett missförstånd. Det man har sagt till er är att ni var tvungen att närvara under omröstningen. Och så har jag alltid uppfattat det, inte att ni skall behöva vänta på röstförklaringarna.
Fru talman! Man sade till mig mycket klart att jag måste vara närvarande för att uppge att jag ville lämna en skriftlig röstförklaring. När jag inte var närvarande vid ett tidigare tillfälle fick jag en skrapa för att jag inte var här.
Vi kan inte fortsätta den här debatten, men jag lovar er att vi skall reda ut saken i presidiet, i första hand för att alla de talmän som leder omröstningssammanträden skall tillämpa samma regler i samband med röstförklaringar. Personligen anser jag att det mest korrekta vore att kontrollera att kollegerna är närvarande vid omröstningen, så att de kan få gå om de lämnar in en skriftlig röstförklaring, och att vi inte bör godkänna de röstförklaringar som har lämnats in av kolleger som inte deltagit i omröstningen. Det tycker jag är en bra regel. Men först vill jag utreda saken med de vice talmännen, som liksom jag själv leder omröstningssammanträdena. Tack för er förståelse.
Inrättande av ett centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet
. (FR) Jag vill visa mitt stöd till det nya uppdrag som skall anförtros en av Europeiska unionens byråer: att analysera och framför allt föregripa förändringarna inom näringslivet. Det är ett kraftfullt politiskt budskap som visar på en vilja att reagera på sådana förändringar, vilka är ett resultat av olika omvälvningar till följd av ekonomisk och finansiell utveckling, utveckling av ny teknik, internationell konkurrens och handelns globalisering.
Det var vid toppmötet i Luxemburg 1997 som man blev medveten om vikten av att mer ingående studera dessa fenomen för att inte längre behöva vara underkastad dem och för att kunna motarbeta deras negativa konsekvenser. Detta reflektionsarbete ledde till att en expertgrupp sattes samman, mera känd under namnet Gyllenhammar-gruppen, med uppdraget att analysera de ekonomiska och sociala konsekvenserna av förändringarna inom näringslivet.
I gruppens slutsatser lades det fram ett förslag till Europeiska rådets möte i Cardiff, i december 1998, om ett centrum för övervakning av förändringarna inom näringslivet, ett förslag som vi äntligen diskuterar i dag, och som jag hoppas kommer att konkretiseras inom en mycket snar framtid!
De senaste åren har präglats av alltfler omlokaliseringar, omstruktureringar och sammanslagningar, som i hög grad har förändrat europeiskt näringsliv och fått allvarliga återverkningar för sysselsättningen och den ekonomiska och sociala sammanhållningen.
Medlemsstaterna har varit dåligt förberedda på dessa förändringar och alltför ofta fått lida av dem. Med eller mot sin vilja har de försökt lappa ihop skadorna, och det under Europeiska kommissionens ibland klandrande överinseende; kommissionen har inte tvekat att döma mer än en stat för brottet att bevilja statligt stöd!
De första offren för dessa oförutsedda förändringar är självklart löntagarna, som trots att tillväxten har återkommit och den allmänna ekonomiska situationen förbättrats fortfarande lever i ett otryggt klimat.
På sista tiden har vi fått se att företagen i själva verket avskedar även när de går med vinst, för man måste ju omstrukturera och koncentrera och självfallet göra det utan att tänka på att fullgöra sina skyldigheter vad gäller information till och kommunikation med arbetstagarna! Jag vill ta tillfället i akt för att vädja till rådet, som blockerar förslaget till direktiv om information till och samråd med arbetstagare!
Kort sagt, detta övervakningscentrum borde användas som ett instrument för att föregripa förändringarna inom näringslivet. Då kommer man att kunna vidta nödvändiga åtgärder för att förbereda löntagarna på ett bättre sätt, framför allt genom att föreslå dem utbildningar så att de kan omskola sig till framtidens verksamhetssektorer! Jag stöder det förslag i resolutionen som innebär att rätten till livslångt lärande skall införas i stadgan om de grundläggande rättigheterna! Centrumets analyser bör självfallet få en bred allmän spridning.
. -(EN) Jag beklagar beslutet av PPE, ELDR och UEN att rösta emot PSE:s resolution om att inrätta ett europeiskt övervakningscenter av industriella förändringar. Ett sådant center skulle användas till att skapa en mer dynamisk strategi för en medellång och långsiktig industriell förändring som skulle gagna alla berörda - Kommissionen, Europaparlamentet, arbetsmarknadens parter, regeringar och lokala myndigheter.
Ett sådant center kunde införlivas i ett redan existerande organ eller inrättning genom att utvidga befintliga behörigheter såsom föreslagits i PSE:s resolution.
Att några irländska ledamöter skulle rösta mot ett sådant förslag är ofattbart med tanke på att Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor i Dublin skulle passa att utföra ett sådant arbete.
- (PT) De enorma industriella förändringarna de senaste åren, ett resultat av den växande globaliseringen, ny teknik och sociala förändringar, har inte bara gett upphov till en ekonomisk tillväxt och nya produktionssektorer, utan också ett växande antal sammanslagningar, stängningar och omlokaliseringar av företag vilket har lett till förluster av lokala marknader, arbetslöshet, försämrat socialt skyddsnät och arbetarskydd, högre social utslagning och ett enormt mänskligt lidande.
Det är därmed mycket viktigt att skapa ett centrum för övervakning av industriella förändringar för att stimulera en mer aktiv och ansvarsfull strategi för den industriella utvecklingen, med deltagande från arbetsmarknadens parter, för att försöka undvika de allvarligaste konsekvenserna av de industriella förändringarna.
Men det är också viktigt att kommissionen skyndar på revisionen av direktiv 94/95/EEG om inrättandet av ett europeiskt företagsråd och förordning (EEG) nr 4064/89, för att få ett större deltagande från arbetstagarorganisationer innan besluten om sammanslagning och företagsöverlåtelser, och ett bättre skydd och försvar för arbetstagarnas rättigheter.
Prioriteringar för de externa åtgärderna
. (EL) Vi röstar emot den gemensamma resolutionen om prioriteringarna i EU:s yttre verksamhet, för vi anser att den längre fram kommer att leda till, till råga på allt med förslag från Europaparlamentet, att medlemsstaterna fråntas varje möjlighet att utöva en självständig utrikes- och försvarspolitik och att de integreras i den gemensamma utrikes- och försvarspolitik som är under utformning och som redan har satt sin stämpel med politiska och militära ingripanden i tredje lands inre angelägenheter, i syfte att tjäna EU:s imperialistiska intressen, i strid med varje tolkning av internationell rätt och till nackdel för folken i EU och i de andra länderna. Det var fallet nyligen i Jugoslavien i allmänhet och Kosovo i synnerhet.
EU:s militarisering, kapprustningen, harmoniseringen av vapensystem och vapenindustrier, genomdrivandet av den starkes vilja i "globaliseringens" och den fria marknadens djungel går stick i stäv med folkens visioner om och strävanden efter fred, politisk och fredlig konfliktlösning och respekt för internationell rätt.
Det är uppenbart att denna politik går hand i hand med rådets beslut nyligen om att förbjuda all tillgång till handlingar som rör försvars- och säkerhetspolitiken.
Taktiken är att även i fortsättningen hålla människorna i unionens medlemsstater långt ifrån centrumen för beslutsfattande, så att de inte kan påverka utvecklingen; det vill säga att resa barriärer som hindrar folket, de nationella parlamenten och Europaparlamentet från att utöva något slags demokratisk kontroll.
Vi oroas särskilt av det faktumet att EU i dag, i det att unionen faktiskt överträder till och med de egna fördragen, med indirekta metoder försöker kringgå det interna motståndet. Unionen blir allt angelägnare om att stödja det europeiska storkapitalets intressen, erövra nya marknader och stödja euron - även militärt. Den "nya ordningen" ställer nya krav på folken och de mindre utvecklade länderna som förstärker dess herravälde.
I praktiken bedrivs en politik som troget tjänar storkapitalet och som dikteras av USA, som underkastas supermaktens order och främjar den "nya ordningen" - allt till folkens nackdel. Det förklarar också varför EU inte upprörs av den barbariska invasionen och fortsatta belägringen av 38 procent av Cyperns yta eller av Turkiets bombningar i Irak.
Frågan är, enligt vår åsikt, inte bara - och så mycket - om de gemensamma verksamheterna skall finansieras av gemenskapsbudgeten och i så fall hur, utan vi vill få ett stopp på hela denna politik, som är förödande för folkens intressen och för freden.
Frågan är inte om Solana, eller en annan herr GUSP, skall göra årliga uttalanden inför Europaparlamentet eller inte, utan hur Europas folk skall kunna ta sin framtid i egna händer och hur de skall kunna ingripa effektivt för att få till stånd fred, förbrödring och ett internationellt samarbete som grundar sig på ömsesidig utbyte.
I den gemensamma resolutionen begränsar man sig till de två ovanstående frågorna av sekundär betydelse och kommer fram till den godtyckliga slutsatsen, som samtidigt också är mycket farlig, att det "mellanstatliga systemet", på vilket EU:s utrikespolitik grundar sig, är orsaken till den gemensamma utrikespolitikens misslyckande och att dess framgång är beroende av en "gemenskapifiering" av densamma. Den vilseleder på så sätt folket och gör dem till byte för storkapitalets vid de här laget okontrollerade aptit.
Vi anser av alla de ovanstående skälen att denna "gemensamma" resolution på ett mycket dramatiskt sätt visar hur brådskande det är för folken att organisera sitt gemensamma motstånd och sin motattack mot denna kriminella politik, att ta initiativ över händelserna.
Betänkande (A5-0209/2000) av Veltroni
Fru talman! Jag röstade för Veltronis betänkande även och framför allt därför att jag, i min egenskap av företrädare för pensionärspartiet i Europaparlamentet, vet att pensionärerna och de äldre tillbringar en stor del av sin tid framför TV:n. Men jag hade gärna sett att det i detta betänkande äntligen presenterades idéer om att inrätta ett europeiskt TV-program. De europeiska medborgarna har rätt att se att Europa existerar och detta kan vi enkelt göra med europeiska TV-program. Det skulle dessutom vara bra om man kunde reglera de olika TV-kanalerna i Europeiska unionens olika medlemsstater så att man gav alla former av politiskt deltagande i de olika medlemsstaterna en möjlighet att komma till tals, något som i dag tyvärr inte alltid sker.
Fru talman! Jag röstade emot betänkandet för det finns fortfarande starka inslag av statlig kontroll och bidragstänkande i den här politiken. Här saknas en verklig öppning för konkurrensen och man fortsätter, framför allt, att finansiera en bransch - filmen - utan att se till resultaten. Man fortsätter med andra ord att ge pengar till regissörer som framställer struntfilmer som ingen vill se, men som ändå betalas även av dem som vägrar att ens se på reklamen för dem.
. (EL) Veltronis betänkande från utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott innebär helt klart en förbättring av Europeiska kommissionens meddelande om "principer och riktlinjer för gemenskapens audiovisuella politik i den digitala eran". De viktigaste punkterna i Europaparlamentets bidrag är följande:
1) Den europeiska industrins globala konkurrenskraft, särskilt gentemot USA, måste kopplas samman med en garanti för pluralism och kulturell mångfald.
2) Att effektiviteten för de åtgärder i direktiv 89/552/EG om "television utan gränser" som handlar om att främja europeiska produktioner höjs.
3) Att den språkliga mångfalden främjas.
4) Att minderåriga skyddas med nya metoder för programkontroll.
5) Att europeiska forum för samarbete i frågor om öppenhet och utvecklande av strategier för att angripa marknadskoncentrationer skapas.
6) Att det offentliga audiovisuella området stöds med möjligheter att sända globalt.
7) Att en inre marknad för filmindustrin främjas genom utfärdande av ett nytt direktiv.
Jag röstar för Veltronis betänkande, eftersom det innebär en betydlig förbättring av kommissionens meddelande, dock med vissa reservationer. Reservationerna hör å ena sidan samman med den konkurrensuppfattning som kan berättiga stora koncentrationer och koncerner på det audiovisuella området med motiveringen att vi blir starkare än amerikanerna, vilket leder till att Berlusconifenomenet breder ut sig, och, å den andra sidan, med bristen på genomförandemekanismer och kontrollinstrument som hindrar att Europaparlamentets politiska mål ännu en gång stannar vid önskningar, vilket ofta är fallet när det gäller de regelbundna ändringarna av direktivet om "television utan gränser".
. (FR) Jag är nöjd över att kunna välkomna detta betänkande om kommissionens meddelande, vars syfte är att fastställa principer och riktlinjer för gemenskapens audiovisuella politik i den digitala eran. Ett sådant arbete är faktiskt en nödvändighet med tanke på den digitala teknikens senaste utveckling.
Villkoret är att man respekterar de principer som gäller på området i fråga.
Skydd av mångfalden:
Angående detta uppdrag vill jag än en gång insistera på det faktum som slås fast i ett protokoll i en bilaga till Amsterdamfördraget: radio och TV i allmänhetens tjänst spelar en central roll när det gäller att bevara pluralismen och den kulturella och språkliga mångfalden.
Möjlighet att med hjälp av interventioner ge ett strategiskt stöd till tjänster av allmänt intresse:
Man måste garantera medborgarna tillgång till audiovisuella tjänster på grundval av kriterier som allmängiltighet, rimliga kostnader och icke-diskriminering.
Maximalt skydd för alla personer som framställer audiovisuella verk, och därmed möjlighet att erbjuda ett bättre skydd av de immateriella rättigheterna, upphovsrätten och närstående rättigheter:
I en digital miljö riskerar skyddet av upphovsrätten att förlora i effektivitet. Samtidigt utgör respekten för de immateriella rättigheterna grunden till livskraften inom biografsektorn och den audiovisuella sektorn. Därför är det mycket viktigt att snarast anta förslaget till direktiv om upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, både för att skydda skapandet och för att garantera tillgången till verken samt verkens spridning.
Ökat skydd för användare, som skall få olika garantier i förhållande till vilka tjänster de utnyttjar:
Jag ansluter mig till idén att förstärka försöken med programfilter och andra metoder för föräldrakontroll i syfte att skydda minderåriga.
Jag skall avsluta genom att insistera på att det krävs en revidering av direktivet "TV utan gränser" (direktiv 89/552/EEG). Vi måste stärka bestämmelserna om spridning av europeiska verk och oberoende produktion, så att de blir effektivare. I lagstiftningen bör man även föreskriva en skyldighet för såväl radio och TV i allmänhetens tjänst som för privata radio- och TV-bolag att reservera en del av deras årliga nettointäkter för investeringar i produktion och förvärv av europeiska audiovisuella verk, inbegripet filmer, verk som riktar sig till minderåriga samt verk av oberoende producenter.
Betänkande (A5-0199/2000) av Heaton-Harris
Fru talman! Jag röstade för Heaton-Harrisbetänkandet som avser studenternas möjlighet att flytta mellan olika universitet inom Europeiska unionen. Emellertid har man gjort en undersökning som visar något som jag tycker är mycket negativt: exakt hälften av de universitetsstudenter som skulle ha haft en möjlighet att utnyttja Erasmus-programmet har inte gjort det. Med andra ord, här finns sannerligen något som inte fungerar!
Låt mig ändå understryka att min röst för betänkandet även innebar en förhoppning om att det i morgon skall finnas ett program i Europa som inte enbart stimulerar de unga studenterna att flytta mellan olika universitet, utan som också ger denna möjlighet till de äldre, de som är inskrivna vid universiteten och som skulle vara lyckliga om de finge en möjlighet till utbyte med sina jämnåriga i andra stater inom Europeiska unionen, jämnåriga i sextio-, sjuttio- och åttioårsåldern eller ännu äldre.
. (FR) Jag gläder mig åt att i dag kunna uttala mig om detta betänkande, som är ett resultat av Europaparlamentets begäran vid förhandlingarna om revideringen av budgeten för Sokrates-programmets första etapp under 1998. Denna socioekonomiska enkät genomfördes under 1998 års sista månader och baseras på svar från nästan 10 000 studenter som deltog i åtgärder för studentutbyte under 19971998.
Erasmus-programmet startades 1987 inom ramen för Sokrates-programmet. Det står för 40 procent av Sokrates totala budget och syftar till att uppmuntra studenters rörlighet genom att utveckla utbildningens europeiska inriktning och ge ungdomar möjlighet att genomföra en del av sina studier i en annan medlemsstat. Med beslutet från den 24 januari 2000 har Sokrates-programmet gått in i sin andra etapp. Det är för övrigt synd att detta betänkande kom så sent efter det formella antagandet av Sokrates II - på så sätt har betänkandets slutsatser inte kunnat beaktas.
Alla är överens om att initiativet är positivt. Tack vare detta program utnyttjar 90 000 studenter varje år tillfället att studera utomlands. Mer än nio av tio har förklarat att de är mycket nöjda med sin utlandsvistelse, både från utbildningssynpunkt och ur sociokulturell synvinkel.
Men man måste ändå medge att deltagandegraden fortfarande är låg, med tanke på att 18 stater är medlemmar av programmet . Det är vad som framgår av kommissionens enkät : endast 1 procent av alla studenter har deltagit i Erasmus-åtgärderna för studentutbyte under 1999. Det återstår således mycket att göra för att nå 10 procent - programmets målsättning.
Man måste således försöka finna skälen till denna låga grad av deltagande. Enkäten ger oss en del svar.
57 procent av Erasmus-studenterna stöter på ekonomiska problem. Och ändå är det ofta ungdomar från privilegierade miljöer som reser ut som Erasmus-studenter. Detta är för övrigt en oacceptabel diskriminering som måste bekämpas genom att ge ett särskilt stöd till socio-ekonomiskt missgynnade grupper. Många problem kvarstår när det gäller erkännande av examensbevis. I egenskap av förtroendevald från en gränsregion möter jag regelbundet villrådiga unga människor med högskoleexamen, eftersom man vägrar att godta de studier som de har bedrivit i en annan medlemsstat.
Jag avslutar därför genom att vädja till det franska ordförandeskapet om att väga in alla dessa faktorer i det reflektionsarbete som ordförandeskapet har inlett inom gruppen "Vision om en gränsöverskridande rörlighet". Detta arbete skall leda fram till en handlingsplan som kommer att presenteras vid toppmötet i Nice, med syftet att motverka hinder mot denna typ av rörlighet.
skriftlig. (PT) Vi välkomnar godkännandet av detta betänkande till vilket vi har bidragit med flera förslag. Vi hoppas nu att kommissionen och medlemsstaterna vidtar nödvändiga åtgärder för att göra Erasmus-programmet mer tillgängligt för studenter från ekonomiskt svagare grupper, främst genom att i så hög grad som möjligt samordna de nationella bidragen till högre studier och Erasmus-stipendier, för att främja social rättvisa i tillgången till programmet och dess användning.
Vi kan inte fortsätta att tillåta att det allmänna deltagandet i programmet mycket knappt överstiger 50 procent och att trots det nära 57 procent av Erasmus-studenterna har haft allvarliga ekonomiska problem.
Precis som det sägs i betänkandet är det beklagligt att Erasmus-programmet främst har gynnat sociala skikt med högutbildade föräldrar som har förhållandevis goda ekonomiska förutsättningar och/eller som kommer från länder med högre offentligt studiestöd. Därför är det nödvändigt med åtgärder som leder till förverkligandet av dess ursprungliga syfte att göra det möjligt för tio procent av gemenskapsstudenterna att genomföra delar av sina licenciatexamen i en annan medlemsstat, och inte bara en procent som under 1997/1998, och se till att studenter från ekonomiskt svagare grupper får tillgång till programmet.
Betänkande (A5-0207/2000) av Boumediene-Thiery
Fru talman! "In cauda venenum", sade de gamla romarna, dvs. "till slut giftet". I detta betänkande, som jag röstade emot - och med goda skäl - underkändes ett ändringsförslag som jag lagt fram och i vilket jag krävde att handikappade, blinda, döva, personer som drabbats av allvarliga sjukdomar eller som var mycket gamla och som av den anledningen fick en sjukpension av medlemsstaterna, inte skulle behandlas i enlighet med Europeiska unionens nuvarande regler som säger att om de bosätter sig i en annan medlemsstat i unionen än den egna, så förlorar de sin pension. Detta innebär i praktiken att en handikappad person inte kan förflytta sig inom Europeiska unionen - från Italien till Storbritannien, från Frankrike till Tyskland osv. för om man flyttar och byter mantalsskrivningsort, så förlorar man alla de pensionsrättigheter som gör det möjligt att överleva. När skall denna orättvisa få ett slut?
. (FR) Vi anser att alla invandrade arbetstagare som bor och arbetar i något av Europeiska unionens länder skall ha samma rättigheter och samma friheter som Europeiska unionens medborgare, bl.a. rätten till fri rörlighet.
Trots betänkandets begränsningar i det avseendet och utan att vi ansluter oss till alla formuleringar, har vi röstat för, eftersom de förordade åtgärderna innebär ett framsteg i förhållande till den nuvarande beklagliga situationen för invandrade arbetstagare samt för arbetstagare som är unionsmedborgare men som flyttat till ett annat land.
Extremhögerns rasistiska motstånd mot betänkandet styrker oss att ta det steget.
. (FR) Redan 1957 fanns det, i Fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen, bestämmelser som syftade till att garantera arbetstagares fria rörlighet på gemenskapens territorium. Olika gemenskapsinstrument har gjort det möjligt att förverkliga denna rättighet.
Med två direktiv från 1990 (90/364/EEG och 90/365/EEG) utsträcktes rätten till bosättning, tack vare att man fastställde generella principer och regler för arbetstagare som inte längre är yrkesverksamma. Ett tredje direktiv (93/96/EG), som antogs 1993, innehåller särskilda bestämmelser för studenter. Och sedan 1993, i och med Maastrichtfördraget, får alla unionsmedborgare röra sig fritt och bo i Europeiska unionen (artikel 14 i EG-fördraget), eftersom denna rättighet är knuten till det europeiska medborgarskapet (artikel 18).
Syftet med det betänkande vi diskuterar i dag är att beskriva tillämpningen av direktiven om rätten till bosättning för studenter, pensionärer och andra icke-yrkesverksamma samt att granska de särskilda åtgärder som rör unionsmedborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa (direktiv 64/221/EEG).
Vad gäller den första delen måste man medge att direktiven i fråga visserligen har införlivats i de nationella rättsliga ordningarna, vilket ibland har varit ett mödosamt arbete, men att många kvarstående hinder måste undanröjas genom en serie riktade åtgärder. För att ta upp ett problem som jag känner väl till, studenternas problem, verka det vara nödvändigt att ge dem bättre information om deras rättigheter om de önskar studera i en annan medlemsstat. Man bör också lösa problemet med erkännande av examensbevis, vilket är ett stort problem inom vissa yrken.
När det gäller den andra delen finns det många svårigheter med tillämpningen av direktiv 64/221/EEG. Fördraget tillåter medlemsstaterna att införa begränsningar för personers fria rörlighet av skäl som har att göra med allmän ordning, säkerhet och hälsa. Men nu är det så att kommissionen konstaterar att staterna tolkar dessa begrepp på helt olika sätt, ibland alltför vittomfattande. Kommissionen insisterar på det faktum att begreppen bör tillämpas i enlighet med proportionalitetsprincipen och att de bör motiveras med ett påtagligt och tillräckligt allvarligt hot som rör ett för samhället grundläggande intresse. Begreppen måste under alla omständigheter stämma överens med Europeiska konventionen angående skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
För att komma tillrätta med de här svårigheterna framstår det nödvändigt med ramdirektiv som organiserar och garanterar det grundläggande utövandet av rätten till fri rörlighet och bosättning. Det skulle kunna möjliggöras genom en allmän omstöpning av de befintliga texterna, vilket skulle sätta stopp för den ojämlika behandling som just nu existerar i de olika medlemsstaterna.
Endast på detta villkor kan man ge unionsmedborgarna möjlighet att bli medvetna om och ge liv åt det begrepp som för många fortfarande är ett tomt skal, nämligen det europeiska medborgarskapet.
. (PT) Det är positivt att det betänkande som föredraganden har lagt fram för parlamentet har godkänts, vilket man inte kan säga om de flesta ändringsförslag som kommit upp i kammaren. Principen om fri rörlighet för personer, vilket ingår sedan 50 år i Romfördraget, stöter också på många svårigheter i sin praktiska tillämpning. Som nämns i betänkandet är tillämpningen av direktiven om rätten till bosättning för studenter och pensionärer (90/364, 90/365, 93/96) klart otillfredsställande, och likaså för migrerande arbetstagare.
Arbetstagare som har "icke-typiska" anställningar, deltidsanställningar, korttidsanställningar eller andra, möter svårigheter för bosättning i värdlandet. Som föredraganden framhäver finns det också numera miljoner tredjelandsmedborgare som bor legalt i Europeiska unionen, vilka ofta är berövade rätten till fri rörlighet och etablering. Därför är det viktigt att medlemsstaterna och kommissionen vidtar nödvändiga åtgärder för att se till att migrerande arbetstagares rättigheter uppfylls och deras situation förbättras.
Också när det gäller studenter och pensionärer är det viktigt att förenkla de byråkratiska processerna och underlätta den fria rörligheten och förflyttningen samt bosättningen för dessa EU-medborgare i alla medlemsstater.
- (DE) Jag har ingenting emot att vi anstränger oss för att lösa de problem som fortfarande finns beträffande uppehållet för unionsmedborgare, som ju kan röra sig och uppehålla sig fritt på hela Europeiska unionens territorium, i synnerhet också när de är pensionärer och studerande.
Men jag kan i princip inte rösta för detta betänkande, eftersom det missbrukar detta tillfälle för att kräva fri rörlighet och etableringsfrihet i hela unionen för alla medborgare från tredje land, som rättmätigt befinner sig i en medlemsstat.
Det finns miljoner sådana medborgare från tredje land, och det är helt enkelt oacceptabelt att begära av andra medlemsstater att de skall bära följderna av den fria rörligheten för miljoner människor, utan att man tar hänsyn till staternas upptagningskapacitet.
Många har betänkligheter när det gäller att ansluta Malta till Europeiska unionen. Det som krävs i Boumedienes betänkande vad gäller fri rörlighet för medborgare från tredje land skulle vara väldigt mycket mer graverande än om vi genast garanterade medborgarna från kandidatländerna i Central- och Östeuropa fri rörlighet och etableringsfrihet, utan övergångsperiod, vilket ingen förnuftig människa har för avsikt att göra.
Om vi verkligen vill underblåsa främlingshatet i gemenskapen, då är det bästa medlet att följa de överdrivna och oförnuftiga förslagen i Boumedienes betänkande, som ju tack och lov antogs i utskottet med endast 23 röster mot 15.
Det är säkert ett orimligt krav för de andra medlemsstaterna, om den tyska förbundsregeringen beviljar tyskt medborgarskap till ett par miljoner medborgare från tredje land, som bor på deras territorium, vid sidan av det egna. Med ett pennstreck skapar den på så vis ett par miljoner nya unionsmedborgare, med rätt till fri rörlighet, etableringsfrihet, ja rent av med rösträtt vid kommunal- och Europaval, medan samtidigt dess partivän kommissionär Verheugen kräver en folkomröstning för utvidgningen åt öster. Har vi då rätt till folkomröstning emot att förbundsrepubliken, utan att höra de andra medlemsstaterna, med sitt isolerade beslut ger oss ytterligare ett par miljoner unionsmedborgare?
Vi kan inte leva med följderna av en sådan kanske välmenad generositet, som framför allt också kommer att missbrukas av människosmugglare.
Förnuftig migrationspolitik, som vi orkar med, ja! Kaos, så som det skulle vara förprogrammerat av Boumedienes betänkande, nej!
. (EL) Den mängd problem och hinder som hör samman med rättigheterna för europeiska medborgare som rör sig inom EU eller är bosatta i ett annat medlemsland än det land i vilket de är medborgare, men även för tredjelandsmedborgare som lagligen uppehåller sig i Europeiska unionen, är så stor att den berömda rätten till "fri rörlighet" för många medborgare antingen är obefintlig eller innebär en kontinuerlig och hård kamp med många hinder.
Studenter, pensionärer, vissa kategorier av arbetstagare, särskilt personer som är sysselsatta i informella typer av arbete eller i deltidsarbete, ställs inför stora svårigheter och problem om de vill bosätta sig i mottagarlandet, dels på grund av mängden och volymen formaliteter som hör samman med utfärdande och förnyande av uppehållstillstånd, dels på grund av andra svårigheter som har samband med att de måste bevisa att de förfogar över tillräckliga medel.
Det räcker inte med att det allmänt kända "europeiska området med frihet" inte existerar i verkligheten; det är dessutom så hårt sammanbundet med ekonomiska kriterier att rätten till bosättning, på samma gång som den erkänns som en "oförgriplig" rätt, bara gäller för ekonomiskt oberoende personer. Det handlar alltså inte bara om en fullständig förvrängning av begreppen, utan också om ett uppenbart bedrägeri mot hundratusentals europeiska medborgare och deras familjer.
Om vi till allt detta dessutom lägger det oacceptabla fenomenet med oriktiga tolkningar av begreppet "allmän ordning och säkerhet", inte bara undergrävs och kränks den fria rörligheten och rätten till bosättningen i många fall, utan den blir också ett redskap för att överträda grundläggande demokratiska och individuella rättigheter, som den om skydd av personuppgifter. Med den allmänna ordningen som förevändning, sparas, sprids och bearbetas i Schengens informationssystem uppgifter om medborgarna, vilket innebär en överträdelse av fördragen och gemenskapsrätten, men även av internationell rätt. Vi betonar också de många fallen med utvisning av medborgare av ekonomiska eller allmänt föregripande skäl, vilka inte under några omständigheter, oavsett vilka anklagelserna är, berättigar till våldsamma avvisningar.
För att ge de grundläggande rättigheterna, men även värdigheten för de europeiska medborgarnas och de tredjelandsmedborgare som lagligen uppehåller sig i EU, ett elementärt skydd, är det nödvändigt att omedelbart förenkla förfarandena för bosättning och uppehälle, på ett sätt som säkerställer att denna rättighet kan utövas obehindrat och att orättvisorna försvinner och överträdelserna av de grundläggande demokratiska principerna upphör.
Medlemsstaterna bör så långt som det är möjligt förenkla och släppa på de nödvändiga förfarandena och formaliteterna för studenter och pensionärer när det gäller frågor om tillräckliga resurser, utfärdande och förnyande av uppehållstillstånd. Det är nödvändigt att förenkla utfärdandet och förnyandet av uppehållstillstånd för de rörliga arbetstagarna och att förbättra systemen för social trygghet och tillhandahållande av läkarvård, så att det blir ett slut på diskrimineringen av dessa arbetstagare. Det är även nödvändigt att underlätta familjeåterföreningar genom att förenkla villkoren för familjemedlemmars bosättning, och systemet för beviljande och utfärdande av uppehållstillstånd för perioder på åtminstone fem år, förutsatt att den sökande uppfyller alla nödvändiga villkor, måste förenklas rent allmänt. Avslutningsvis måste det bli ett slut på missbruket av bestämmelserna med hänvisning till den allmänna ordningen, vilket förvandlar de europeiska medborgarna till "potentiellt misstänkta" av skäl som inte har någonting med den allmänna säkerheten att göra, vilket innebär en iögonfallande överträdelse av rättsstatsprincipen, deklarationen om de mänskliga rättigheterna och stadgan för de grundläggande rättigheterna.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.50 och återupptogs kl. 15.00.)
Justering av protokollet från föregående sammanträde
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr talman! I det justerade protokollet uppges att jag har sagt att jag hade blivit avsiktligt felciterad. Jag har inte sagt det. Det var bara en möjlighet, inte ett uttalande. Det är viktigt. Jag vill inte säga att återgivningen var avsiktligt dåligt gjord under alla förhållanden - det var bara en möjlighet. I protokollet låter det som om jag gör en anklagelse. Jag skulle inte våga säga så för jag har inget bevis alls. Det är bara en möjlighet. Är det klargjort?
Vi noterar er anmärkning och det är naturligtvis, som ni vet, det som sägs i det fullständiga förhandlingsreferatet som är det som gäller. Där står det alltså klart vad ni har sagt.
Herr talman! I själva verket försökte jag rätta det fullständiga förhandlingsreferatet därför att i protokollet angavs bara att jag talade, inget annat. Angående det fullständiga förhandlingsreferatet poängterar jag det faktum att där fanns ett uttryck som jag inte hade använt. Det var problemet.
Ni kan skriva till sessionstjänsten för att be dem ändra era ord. Tydligen antog de något annat. Men ni har rätt att rätta era ord.
Herr talman! Kollegor ropade så det var svårt att höra vad jag sade. Just nu finns det inga problem. Vid tidpunkten ropade de spanska kollegorna så det var mycket svårt att höra. Därför kan jag inte säga...
Herr Gorostiaga Atxalandabaso, kammaren justerar inte det fullständiga förhandlingsreferatet. Vi justerar protokollet. Så om ni har ett problem ...
(Talmannen avbröts.) Var vänlig visa respekt för talmannen. Vi noterar era yttranden i protokollet. Ni kan skriva till sessionstjänsten för att rätta det fullständiga förhandlingsreferatet. Det är allt.
(Protokollet justerades.)
Samgåenden inom telekommunikationssektorn
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om samgåenden inom telekommunikationssektorn.
. (IT) Herr talman, ärade parlamentsledamöter! Jag vill tacka för möjligheten att tillsammans med er diskutera denna intressanta och viktiga fråga här i ett plenarsammanträde, förutom de många möjligheter jag får att tala i utskottet för ekonomi och valutafrågor.
Avregleringen av gemenskapens telekommunikationsmarknad kulminerade 1998 i och med den fullständiga avregleringen av tjänster och infrastruktur i de flesta länder inom Europeiska unionen. Avregleringen bidrog i betydande grad till en ökad tillväxttakt i våra ekonomier, till en sänkning - med så mycket som 35 procent - av avgifterna, till att ett flertal nya operatörer kom in på marknaden och till att nya tjänster kontinuerligt införts. Detta har naturligtvis medfört stora fördelar för konsumenterna, men även för de anställda inom telekommunikationssektorn.
Expansionen inom telekommunikationssektorn och Internet skapar många nya arbetstillfällen, såväl inom dessa båda sektorer som inom andra som kan dra nytta av den ökande effektiviteten. Enbart inom mobiltelefoni har det under de senaste fem åren tillkommit mer än 500 000 nya arbetstillfällen.
I juli 2000 lade kommissionen fram ett nytt åtgärdspaket inom området elektronisk kommunikation som framför allt lägger tonvikten vid behovet att främja tillgången till Internet via bredband - till rimliga kostnader - och att skapa ett regelverk som inte skulle bli alltför betungande för operatörerna inom denna sektor. Men det är även kommissionens uppgift att garantera att de vinster som görs genom konkurrensen kan bevaras, och att det i framtiden inte uppkommer några hinder för innovation och förnyelse.
Kommissionens möjligheter att ingripa på konkurrenspolitikens område är klart definierade i, å ena sidan, artiklarna 81 och 82 i fördraget och, å den andra, av koncentrationsförordningen.
Låt mig så ta upp just koncentrationerna, som var det som frågan direkt avsåg. Under de senaste åren har vi kunnat notera ett ökande antal koncentrationer inom telekommunikationssektorn och det finns inget som pekar på att den tendensen inte skulle hålla i sig. För närvarande kan vi notera att på den europeiska marknaden håller tyngdpunkten på att förskjutas från åtgärder som syftar till konsolidering till åtgärder som syftar till konvergens, vilket visas av de allianser som nyligen behandlats av kommissionen, t.ex. de mellan Vodaphone och Vivendi, eller den som just nu är föremål för behandling mellan America On Line och Time Warner.
Den snabba tekniska utvecklingen har dessutom gett impulser till samarbete mellan olika sektorer och till konvergens. Globaliseringen har lett till att många företag försöker växa för att därigenom öka sin konkurrenskraft på världsmarknaden: det gäller mobiltelefonoperatören Vodaphone; det gäller France Telecoms uppköp nyligen av Global One och Orange; Concerts övertagande av AT&T:s och BT:s internationella verksamhet; budet från Deutsche Telekom om att köpa Voice Stream i USA. Allt detta är positiva förändringar ur konkurrenssynpunkt. Det innebär en öppning av marknaderna, ökar företagens effektivitet och skapar, bland annat, en reell inre marknad i Europa.
Men kommissionen måste under alla omständigheter garantera att de aktuella operationerna inom telekommunikationssektorn inte äventyrar de vinster som gjorts genom avregleringarna och att de inte medför en begränsning av flödet av innovationer, till exempel genom att man tar kontrollen över en ny marknad. I det sammanhanget vill jag, herr talman, mycket kortfattat illustrera dessa båda risker och de åtgärder som kommissionen vidtagit för att motverka dem.
Låt oss till exempel se på problemet med att bibehålla den fria konkurrensen på de nationella marknaderna. Ett av de första beslut som fattades av den nuvarande kommissionen när det gäller koncentrationsfrågor var att, på vissa villkor, godkänna samgåendet mellan det svenska företaget Telia och det norska Telenor förra hösten. Samgåendet avbröts sedermera av de berörda parterna men genom de villkor som kommissionen ställde upp demonstrerade operationen ändå avsikten att skydda friheten på de nationella marknaderna från effekterna av samgåenden mellan dominerande carriers . Jag har inte tid att här i detalj gå in på de olika villkor som kommissionen ställde och de har dessutom offentliggjorts.
Låt mig så ta upp den andra av de allvarliga risker som vi måste bekämpa, nämligen att man genom samgåenden tar kontrollen över innovationer och över nya marknader. Jag vill här nämna två viktiga exempel: det första avser Worldcom och Sprint. Den 28 juni i år förbjöd kommissionen samgåendet mellan två amerikanska företag, Worldcom och Sprint . Sammanslagningen av Worldcoms och Sprints omfattande nätverk för Internetaccess och stora kundkretsar skulle ha lett till bildandet av ett nytt bolag av sådana dimensioner, jämfört med konkurrenterna, att det nya företaget skulle kunna diktera villkoren för tillträde till Internet och till sina kunder, vilket skulle skada konsumenterna och förhindra en förnyelse. Tyvärr kan jag inte lämna några detaljer om jag skall kunna hålla den tid som står till mitt förfogande, något som jag beklagar.
Det andra exemplet när det gäller åtgärder för att avvärja risken att någon tar kontroll över innovationerna gäller besluten Vodaphone/Mannesmann och därefter Vodaphone/Vivendi/Canal Plus. Kommissionen gjorde en bedömning av effekterna av dessa koncentrationer på de framväxande marknaderna och godkände i ett inledande skede båda fallen sedan parterna föreslagit att de skulle göra ett begränsat antal åtaganden. Förutom att lösa de klassiska problemen avseende marknadsandelar avsåg åtagandena att bevara konkurrensen på de nya, framväxande marknaderna.
Affären Vodaphone/Mannesmann lyfte fram problemen på den framväxande marknaden för paneuropeiska mobiltelefonitjänster, där det saknas permanenta lösningar för de multinationella företagen. För att eliminera dessa konkurrensproblem föreslog Vodaphone att man skulle tillåta en icke-diskriminerande tillgång till företagets integrerade nät och att tillåta konkurrenterna att erbjuda liknande tjänster under den period under vilken de var upptagna med att utveckla sina egna nät.
För att garantera att konkurrenterna inte skulle nöja sig med att enbart lita till det företag som blev resultatet av koncentrationen och avstå från att självständigt utveckla sina egna tjänster, begränsade kommissionen emellertid åtagandet till en period om tre år.
Kort därefter behandlade kommissionen fallet Vis-à-vis, det gemensamma företag som bildades av Vodaphone och Attach, Vivendi och Canal Plus för att skapa en Internetportal. Vis-à-vis kommer att bygga upp en portal för multipel Internetåtkomst för hela Europa, tack vare vilken de deltagande företagens kunder erbjuds ett stort urval webbtjänster som blir tillgängliga via kundernas datorer, mobiltelefoner och TV-apparater med digitala dekodrar.
Kommissionens undersökning visade att det gemensamma företaget skulle skapa problem på de framväxande nationella marknaderna för portaler för Internetaccess via TV och på de framväxande nationella och paneuropeiska marknaderna för portaler för Internetaccess via mobiltelefon.
För att eliminera dessa problem lovade parterna att se till att kunderna till de företag som ingår i det gemensamma bolaget skulle kunna välja andra portaler och att de inte nödvändigtvis skulle behöva koppla upp sig mot Internet via en portal som ägs av något av de aktuella företagen. Det åtagandet förenar denna affär med det tidigare fallet Vodaphone/Mannesmann, som jag redan har nämnt.
Herr talman! Som framgår av de exempel som jag kortfattat har beskrivit, så spelar gemenskapens regler på konkurrensområdet en viktig roll när det gäller att garantera att vinsterna med avregleringar och förnyelse verkligen förs vidare till de europeiska medborgarna.
Den roll som gemenskapens regelverk spelar när det gäller koncentrationskontroll är att garantera att man inte skapar eller förstärker en dominerande ställning som kan bromsa upp den tekniska och ekonomiska utvecklingen och att se till att medborgarna i Europeiska unionen kan dra nytta av den utvecklingen.
Som vi har kunnat se av erfarenheterna under de första årens avregleringar och vaksamma konkurrenskontroll har även de anställda fördel av detta, vilket visas av den siffra som jag nyss nämnt som exempel.
Herr talman! På min grupps och alla mina kollegors vägnar vill jag välkomna herr Monti till kammaren i dag till vad som är en diskussion i mycket rätt tid om regleringsordningen för telekommunikation, med tanke på att vi nu står inför mycket viktiga överväganden om telekommunikationspaketet.
Jag vill kort ta upp några av de viktiga punkter som han tog upp. Det är ganska klart för oss alla att hela världen av elektronisk kommunikation utgör en regleringsutmaning, men det ger er, herr kommissionär, och konkurrensmyndigheten med nya utmaningar, med tanke på den takt i vilken tekniken utvecklas. Många av idéerna som gäller marknadsandelar förändras också snabbt. På telekommunikationsområdet är det tydligt att marknadsandelar kan byta ägare mycket snabbare än några av de större industrisektorer som reglerats tidigare.
Jag är glad att er inställning är att försöka undvika att bromsa innovation genom alltför hårda kontroller. Det är ytterst viktigt. Jag skulle vilja att ni gav en försäkran om att ni kommer att utveckla expertkompetensen för vad som otvivelaktigt kommer att bli en ökande arbetsbörda om man ser på kommande samgåenden.
Från den kollegiala gruppens rapport känner vi till att ni kommer att tilldelas 92 extra tjänster. Det skulle vara intressant att höra hur ni tänker er att er enhet utvecklas i denna riktning.
Den andra frågan som kommer att tas upp vid våra överväganden om telekommunikationspaketet är att i denna mycket snabbutvecklande värld finns det oro inom industrin och bland investerare att överdrivet strikta mål om tröskelvärden för marknadsandelar som skall utredas - och det kan vara för mycket eller för litet i många fall - får inte hindra era ställningstaganden till områden där det står en verklig konkurrensfråga på spel. Vill ni kanske ta upp dessa punkter när ni svarar i vår debatt senare?
Herr talman! Får jag börja mitt inlägg genom att gratulera kommissionär Monti och hans tjänstemän för det samvetsgranna och professionella sätt som de hanterade det föreslagna samgåendet mellan MCI Worldcom och Sprint. Jag vill särskilt tacka honom och hans tjänstemän för att de försökte träffa fackföreningsmedlemmar från hela Europeiska unionen och även från Förenta staterna, vilka fick möjlighet att framföra sina synpunkter.
Utan tvivel är en av följderna med koncentrationer och uppköp effekten på sysselsättningen och jag vet att kommissionären, inom fördragets gränsdragning är lyhörd för detta. Vad som också måste understrykas är att det finns speciella tekniska skäl till varför en ägardominans, ett eventuellt missbruk av en dominerande ställning, är så allvarlig. I de flesta andra industrier kanske en sådan dominans eller potentiellt missbruk kan vara tillfällig, men om något företag säkrar en så stark dominans på detta område kommer den nästan säkert att behålla den, om inte för evigt, under en mycket lång tid.
I er presentation, herr kommissionär, nämnde ni faran med att ett företag får kontroll över dessa marknader. Detta är verkligen ett dilemma för parlamentet och för kommissionen. Vi accepterar de nästan oundvikliga och i många fall önskvärda koncentrationerna och uppköpen men vi ser också de möjliga och faktiska farorna. Parlamentet är konsekvent i sin åsikt om att inte skapa hinder för konkurrenskraft och innovation. Vi välkomnar den ståndpunkt som ni har tagit i denna speciella fråga.
En annan liten punkt: Mycket av denna konkurrens sker mellan Europeiska unionen och USA. Jag vet att ni mycket väl känner till hur viktigt det är för Europa att leda på dessa två viktiga områden för tredje generationens mobiltelefoner och digital television och jag hoppas att ni kommer att fortsätta era ansträngningar för att hålla den ledningen som är så avgörande för jobb, sysselsättning och välstånd i Europeiska unionen.
Jag skulle vilja ta upp det ämne som föregående talare just berörde, nämligen de transatlantiska aspekterna på avregleringen av telekommunikationsmarknaden och i synnerhet punkterna 6 och 7 i resolutionsförslaget, vilka hänvisar till det olyckliga initiativet av senator Hollings att begränsa överföringen av licenser till telekommunikationsföretag som är mer än 25 procent statligt ägda.
Detta verkar vara ett ironiskt vinglande mot en protektionistisk position just när vi här i Europa och i detta parlament skall inleda en debatt om de senaste hopen av åtgärder som enligt min åsikt skulle göra Europeiska unionens telekommunikationsmarknad den mest avreglerade och mest öppna marknaden i världen och som går långt utöver många om inte alla av de åtaganden som vi gjorde i GATT och WTO.
Detta är politiskt om inte tekniskt en osäker situation som kräver att uppmärksammas av denna kammare. Medan jag har en viss filosofisk sympati med senator Hollings och hans kollegor, vilka anser att statligt ägda företag har vissa gömda och ibland klara fördelar över deras privatägda konkurrenter är det sätt som kongressen i Förenta staterna försöker hantera denna fråga i motsats till både andan och ordalydelsen i USA:s multilaterala åtaganden. Jag vill be att kollegorna, när de överväger den senaste mängden av telekommunikationsinsatser under kommande veckor, inte låter detta lämnas obemärkt eller för den delen utan protester.
Herr talman, herr kommissionär! Jag minns att det vid mitten av förra året, när fusionen mellan de nordamerikanska företagen Time Warner och America Online proklamerades, fanns det röster som kallade det för en för en tidig inledning av 2000-talet när det gällde de kulturella och tekniska sidorna. Man gjorde då jämförelser. I USA hade 40 procent av hushållen tillgång till det stora nätverk som kallas Internet, medan vi i Europeiska unionen bara nådde 20 procent, och bara några få, mer tekniskt utvecklade medlemsstater, låg över denna nivå.
Jag anser att vi måste gå framåt och fördjupa oss i just detta: att undvika att få ett samhälle av två slag, ett samhälle med första rangens och andra rangens medborgare, tekniskt avancerade och tekniskt efterblivna medborgare. Vi måste kunna ge alla medborgare tillgång till det nya informationssamhället. Men samtidigt som vi fördjupar oss i företagskoncentrationer och i att skapa framsteg för den europeiska marknaden, måste vi vara medvetna om de faror som osäkerheten skapar i telekommunikationerna. Jag kommer just nu ihåg Echelonfallet, vilket handlar mycket om denna typ av frågor. I Europa, i Europeiska unionen, måste vi se till att det finns säkerhet, eftersom det utgör en del av de mänskliga rättigheterna.
Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Vi välkomnar att kommissionen och USA:s Department of Justice har förbjudit det planerade samgåendet mellan MCI Worldcom och Sprint, och vi noterar också med glädje att USA:s myndigheter inte vill godkänna uppgörelsen mellan AOL och Time Warner. Internet måste förbli ett kommunikationsmedium för alla. Därför måste man förhindra att telekommunikations- och mediagiganter bygger upp en dominerande ställning. Konkurrensrätten är ett effektivt instrument för detta.
Men koncentrationer har också följder för sysselsättning och social sammanhållning. Telekommunikation och media är inte några krisdrabbade branscher, utan ett expanderande område. Detta gör det objektivt sett lättare att också införliva social- och sysselsättningspolitiska aspekter i fusionsbeslut.
I USA har Federal Communication Commission sedan mitten av nittiotalet vid flera beslut om samgående förhandlat fram egna åtaganden för företagen för att öka antalet anställda, förbättra servicekvaliteten och bättre ta till vara allmänna intressen. Vi förstår därför inte varför man just i det socialstatliga Europa enbart går tillbaka till konkurrensrätten. Vi kräver att EU inför bindande socialklausuler för godkännandet av koncentrationer.
Utöver den konkurrensrättsliga granskningen behöver vi ytterligare kriterier vid beslut om samgående, exempelvis: För det första skall företagen med bindande verkan förplikta sig till att bibehålla eller bygga ut sysselsättningsnivån. För det andra: De skall förbättra servicekvaliteten för breda konsumentskikt. För det tredje: De måste strikt genomföra mekanismerna i den europeiska sociala dialogen och bestämmelserna i direktivet om information av och samråd med arbetstagarna även i övergångsfasen till det nya sammanslagna företaget. För det fjärde: Koncentrationen skall bidra till att främja allmänna intressen. Detta gäller punkter som säkerställande av en omfattande och modern samhällsomfattande tjänst liksom krav på data- och konsumentskydd. Bara på så sätt kan vi säkerställa att konkurrenspolitiken också stärker den europeiska sociala modellen i den nya ekonomin.
Herr talman! I inledningen vill jag säga att jag välkomnar kommissionens offentliggörande av de nya telekommunikationsdirektiven och förordningarna den 12 juli. Detta ingår i det pågående ramprogrammet för att förbättra kvaliteten i telekommunikationstjänster i Europa. Parlamentet och kommissionen har rätt när de är orubbliga vad gäller att unionen måste förbättra sitt telekommunikationsnät. Det är rimligt att säga att Förenta staterna möjligen ligger tre år före unionen avseende Internetanvändning. Med stöd av de nya direktiv som håller på att utarbetas för telekommunikationssektorn kommer Europeiska unionen att hinna ifatt USA snart, snarare än senare.
Detta ligger också i linje med slutsatserna från det nyligen genomförda europeiska rådsmötet i Portugal. EU:s ledare pekade på behovet att förbättra alla våra telekommunikationstjänster. Jag stöder rekommendationen att alla skolor i Europa måste utrustas med Internet. Ur irländskt perspektiv är jag speciellt nöjd med att detta program utvecklas i en mycket snabb takt.
Det har varit mycket tal i nationella och internationella media om auktionering av licenser för tredje generationens mobiltelefoner i Europa. Auktionen på dessa licenser i Tyskland och Storbritannien har förvisso gett stora summor pengar till respektive nationella statsfinanserna men vem skall i slutändan betala för dessa telefoner? Jag tror säkert att konsumenterna ännu en gång blir tvingade att bära den höga kostnaden för dessa licenser.
Herr kommissionär! Jag avundas er inte er uppgift rent allmänt, och i synnerhet inte när det gäller en sektor som telekommunikationer, en sektor som är ny och där utvecklingen är så svår att förutse att besluten som gäller konkurrens och koncentration blir särskilt svåra och som, om man betraktar besluten i ljuset av traditionella kriterier, inte alltid ligger i företagens intresse - och ofta inte ens i konkurrenternas intresse - i en sektor, telekommunikationer, som måste utvecklas i Europa för att vi skall få konkurrenskraftigare företag. Fallet Microsoft visar hur ett annat program, Linux, kunde utmana monopolställningen när man hävdade att Microsoft stod på höjden av sin dominerande ställning utan att det amerikanska justitiedepartementet behövde ingripa.
Jag hade gärna velat tala om fallet Vodaphone/Mannesmann, med de en aning problemetiska konsekvenserna för fallet France Telecom Orange; jag ville uttrycka min oro för att det förekommer försök från eller tendenser hos gemenskapens myndigheter, åtminstone från parlamentets sida, att utfärda regler som är alltför överlastade inom det här området.
I dag röstade parlamentet med mycket få invändningar, bland annat våra - och jag ber herr kommissionären att nogsamt notera detta - igenom ett dokument där vi uppmanar kommissionen att främja inrättandet av ett organ för att bekämpa marknadskoncentrationer som kan äventyra mångfalden. Det var en resolution om multimedia, men telekommunikationer och multimedia är en enda marknad och jag tror att man måste vara mycket försiktig när man ingriper i koncentrations- och omstruktureringsprocesser inom denna sektor. Till fromma för...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman, bästa kolleger! Jag tackar kommissionen för att den hindrade samgåendet mellan WorldCom och Sprint på ett så bestämt sätt, vilket var rätt gjort. På sista tiden har det skett en hemsk ökning av dessa fall. Antalet koncentrationer har femdubblats på tio år och uppgår till cirka trehundra om året. Harbour tog upp telekommunikationspaketet. Det visar vilken våldsam fart man har inom den här branschen. Det kräver mycket kunnande av oss alla.
Tele- och IT-branschen är speciell. Där handlar det inte om tillverkning av kärrhjul, utan det är en mycket speciell bransch, eftersom informationen är i dag det viktigaste produktionsmedlet. Dessutom är branschen förknippad, som vi tack vare Echelon-fallet och andra mycket väl vet, med möjligheten till övervakning - alltså möjligheten att övervaka folk, vilket också har blivit en mycket viktig affärsverksamhet. Ett annat kännetecken för branschen är att den är global, den överskrider nationella gränser och kulturgränser, och dessa egenskaper ligger på sätt och vis bortom all kontroll och möjlighet till uppföljning. Tvärtom kan dessa företag därigenom framkalla ett beroende, ty en del av den här affärsverksamheten äger rum i den mänskliga hjärnan. Det är en betydelsefull ny landvinning, och därför skulle jag vilja be om att kommissionen är särskilt noggrann vid den här typen av koncentrationer. Samtidigt som vi här strävar efter avreglering, herr kommissionär, har företagen en benägenhet till återreglering - att på nytt avtala om marknader vid sidan av demokratiska kontroll- och styrsystem. Som Clegg sade finns det förstås även problem mellan Europeiska unionen och Förenta staterna, såsom koncentrationsbegränsningen när det gäller Deutsche Telekom, där man givetvis måste ingripa.
Herr talman, herr kommissionär, ärade ledamöter! Min kollega Clegg har redan uttalat den liberala gruppens allmänna stöd till kommissionens förslag, och dess oro inför några specifika aspekter i förhållande till USA, vilka precis har nämnts.
Jag skulle vilja framhäva oron när det gäller en aspekt som finns med i den liberala gruppens ursprungliga resolutionsförslag, vilket i sin första punkt tar upp behovet att avvisa varje slags politisk inblandning i kommissionens politiska befogenhet. Tillämpad på den fråga vi diskuterar här, telekommunikationssektorn, är detta en oro som grundar sig på de fall som har inträffat i Spanien, för några månader sedan när det gäller samgåendet mellan Telefónica och ett holländskt företag, i Portugal och i andra sektorer i Frankrike. Det oroar oss att regeringarna fortfarande blandar sig i verksamheten hos de företag som söker uppnå en storlek och en konkurrenskraft som är lämpad för europeisk nivå. Därför stöder vi kommissionens förslag och vill uppmärksamma denna aspekt.
Herr talman! Inom telekommunikationssektorn har man faktiskt slagit alla rekord i fråga om företagskoncentrationer, med megafusioner både i Europa och på andra sidan Atlanten. Den här typen av operationer sätter miljarder dollar på spel till fördel för konsumenterna. Men konsumenterna är också de löntagare som konfronteras med företagsnedläggningar, omlokaliseringar och avvecklade arbetstillfällen. Telekommunikationssektorn har blivit en av den kapitalistiska globaliseringens symboler, en globalisering som låter denna sektor ta på sig kostnaderna för storhetsjakten.
Vid toppmötet i Lissabon talades det mycket om informationssamhället, som faktiskt kan möjliggöra betydande framsteg. Ja visst är det en utmaning! För i dag åtföljs den här typen av förändringar i allmänhet av en nedmontering av sociala rättigheter, en utveckling av deltidsarbeten och flexibla arbetsvillkor. Man får inte heller glömma konsekvenserna för informationsfriheten, den kulturella mångfalden och den offentliga sektorn. Kommissionen förbjöd samgåendet mellan MC Worldcom och Sprint endast för att det riskerade skada den fria konkurrensen.
Men vid en tidpunkt då Europeiska unionen bekräftar att det är sysselsättningen som prioriteras borde en sammanslagning också bedömas med hänsyn till dess konsekvenser för sysselsättningen och den fysiska planeringen. Man bör också förstärka rättigheter och befogenheter för arbetstagare och fackföreningar inom de europeiska företagskommittéerna, ja kanske rent av ge dem vetorätt i fråga om omstruktureringar och koncentrationer. Man skulle slutligen behöva främja gemensamma regler för att informationssamhället skall komma alla medborgare till del och grundas på lika tillgång, informationsfrihet och kulturell mångfald.
Jag vill välkomna kommissionären till parlamentet i dag på allas våra vägnar. Vi värdesätter alla betydelsen av er arbetsuppgift på kommissionens konkurrensenhet. Det är kanske kommissionens viktigaste uppgift att bibehålla fri konkurrens och se till att marknaden fungerar i hela Europeiska unionen.
I samband med telekommunikationer är det avgörande att säkerställa att konsumenterna får alla de fördelar som den fria marknaden kan erbjuda dem, i synnerhet den billiga tillgången till Internet. Metoden för att skapa denna billiga tillgång till Internet, som är mycket viktig för att kunna skapa en europeisk e-ekonomi för folket i Europa, är genom avreglering och fri konkurrens. Vi brukade reglera telekommunikationssektorn genom nationella regleringar men detta kommer att avta i framtiden eftersom vi rör oss mot en enda global reglering, nämligen marknaden.
Marknaden är den mest effektiva regleraren som ger bästa skydd för konsumenter och som ger konsumenter mer makt än hur många samrådsgrupper som helst inom kommissionen. I framtiden skall vi vilja ge konkurrensenheten för koncentrationer, mer arbete på grund av att marknaden bör spela en ännu större roll för telekommunikationssektorn än den gör för ögonblicket. Vi vill se ett slut på de fördelar som vissa av de gamla statliga monopolen ärvt.
Jag hoppas att ni skall tillämpa konkurrenslagstiftning och koncentrationslagstiftning kraftfullt men alltid se till att ni granskar varje samgående efter dess eget värde. Bara för att det kanske i slutändan blir ett stort bolag är detta nödvändigtvis inte dåligt för marknaden eller konkurrenshämmande. Vi måste komma ihåg att Europa förmodligen kommer att behöva några stora bolag om man skall kunna utnyttja fördelarna från Internetrevolutionen.
Herr talman! Jag vill knyta an till Mary Reads debattinlägg, nämligen till den del där hon gick in på effekterna på arbetsplatser och sysselsättning. Det är ju inte så att arbetstagarna i våra regioner och i våra valkretsar alltid med stor entusiasm väntar på en avreglering av tidigare skyddade områden. Det är ofta tvärtom.
När det gäller företagen inom den offentliga lokaltrafiken kommer vi under de närmaste veckorna och månaderna att tvingas besvara en massa frågor från de anställda. Vi, folkföreträdarna, måste besvara dem, inte kommissionen, som möjligen talar med topparna inom förbunden. Det är ju inte heller så att all frälsning ligger i en gränslös avreglering och öppning av marknaden. Öppnandet av marknaden för just telekommunikationer är dock ett exempel på att öppnande av marknaderna kan medföra fördelar för konsumenterna genom sjunkande priser och tillgång till nya tjänster. Avregleringen har medfört en häftig teknisk utveckling, vilket när allt kommer omkring haft till följd att man också kan notera en ökning av antalet arbetstillfällen, på stora områden rent av kvalitativt högvärdiga arbetsplatser.
Globaliseringen av våra ekonomier har här gett viktiga impulser för öppnandet av telekommunikationsmarknaderna i Europa, och omvänt har den gynnat utvecklingen på internationell nivå. Att man behöver vissa företagsstorlekar för att kunna uppträda som global player, är helt klart. Men det får naturligtvis inte leda till att nya monopol uppstår på marknader och delmarknader.
Det vi behöver är en konsekvent konkurrenspolitik via företagen, så att man förhindrar uppkomsten av en ensidig marknadskraft inom det nya helhetskomplexet multimedia/telekommunikation. Därför bör kommissionen stödjas i sitt beslut när det gäller World Com och Sprint. Vi hoppas också att de uppträder på liknande konsekvent sätt nu när det gäller Time Warner och AOL. Men framför allt är det viktigt att de i sina ansträngningar för att modernisera konkurrensrätten, i synnerhet när det gäller koncentrationsförordningen, tar detta till anledning att agera mycket konsekvent också i sina reformbemödanden. Vi hoppas att detta inte bidrar till att på något sätt skada konkurrenspolitiken.
Herr talman, herr kommissionär Monti, bästa åhörare! Det är ett naturligt agerande på marknaden att företagen inom telekommunikationsbranschen, där det just nu krävs miljardinvesteringar och stora grundläggande infrastrukturella anskaffningar från aktörernas sida, försöker finna samarbetspartner på den fria marknaden samtidigt som man respekterar dess spelregler. Det ligger i samhällets helhetsintresse att man i Europa skapar en miljö där företagen, dvs. den privata sektorn, själva kan ta hand om de infrastrukturella anskaffningar som krävs för ett informationssamhälle. När dessa företag dessutom samtidigt anställer mer arbetskraft, såsom vi i dag hört i ert inlägg, herr Monti, och på det sättet bidrar till den europeiska ekonomiska tillväxten, förstår jag verkligen inte de farhågor som man där på andra sidan av salen hyser om att dessa fusioner, som ligger helt i samhällets intresse, skulle inverka negativt på sysselsättningen i Europa.
Politiker och "trustbusters", som Monti, skall inte ingripa i den just nu pågående utvecklingen på marknaden annat än i de fall där kommissionen har tillräckliga grunder för att befara att just en viss koncentration kan snedvrida konkurrenssituationen och på det sättet skada konsumenternas intressen. Herr Rapkay! Ni kan vara säker på att ingen i den här salen vill se monopol på marknaden, inte oligopol heller. Detta måste verkligen begränsas till vissa fall, dvs. här måste man vara konsekvent. Å andra sidan måste kommissionen agera aktivt när det gäller uppföljningen av huruvida man verkligen har fritt tillträde till marknaden inom alla sektorer, såsom man konstaterar i punkt 3 i parlamentets gemensamma resolutionsförslag. Granskningen måste inriktas på den globala konkurrensen där det på sistone har förekommit problem, åtminstone när det gäller Deutsche Telekoms Voice Stream-affär. Jag skulle också önska att ni, herr Monti, kommenterar denna plan av USA:s kongress att förbjuda licensöverlåtelser till firmor som ägs av utländska bolag, vilket går stick i stäv mot WTO:s regler.
. (IT) Herr talman! Jag vill tacka de parlamentsledamöter som yttrat sig i debatten för den uppmärksamhet de ägnat åt denna fråga, för den uppskattning de så generöst visat för kommissionens verksamhet och för deras stöd. Jag ber om ursäkt om jag måste vara mycket, mycket kortfattad i mina svar.
Herr Harbour, ni påpekade en viktig punkt, nämligen att förhindra att marknadstrenderna hindrar innovation. Detta är verkligen en stor angelägen fråga för oss. Ni hänvisade till resultatet i förhandsrapporten av kommissionens expertgrupp. Jag är glad att expertgruppen har förstått behovet av konkurrenspolitik så klart. Vi har börjar utforma idéer om hur vi skall sätta in ytterligare resurser i generaldirektoratet för konkurrens, men vi måste först få stöd från budgetmyndigheten.
Fru Read, bland andra stödde beslutet vi fattade i slutet av juni om MCI Wellcome-Sprint. Det beslutet var grundat på många överväganden, inklusive några synpunkter från fackföreningar, fastän detta inte på något sätt fick oss att frångå reglering.
Fru Read och andra ledamöter i parlamentet nämnde några sektorer där Europa är ledande, till exempel tredje generationens mobiltelefoni och digital TV. Ett speciellt effektivt sätt att bibehålla marknadsledning är att se till att marknaden fungerar effektivt. Det är skälet till att vi kraftfullt kräver att konkurrenspolitiken strikt skall tillämpas mot bakgrund av marknadssituationen i Europa, oavsett företagens nationalitet. När företag upprättar eller stärker en dominerande ställning utan att föreslå de gottgörelser som krävs då har vi ingen annan utväg än att stoppa ett samgående, vilket vi nyligen gjorde i ett fall som gällde två europeiska bolag, Volvo och Scania, vilka faktiskt är etablerade i samma medlemsstat. Vi skulle ha gjort samma sak i ett annat fall där ett bolag var europeiskt (Pechiney) och det andra nordamerikanskt-kanadensiskt (Alcan) men koncentrationen drogs tillbaka. Dessutom vidtog vi liknande åtgärd i det nya fallet MCI Wellcome-Sprint där båda bolagen var amerikanska. Vi har upprättat utmärkt samarbete med våra amerikanska motparter i Justitiedepartementet och den federala handelskommissionen.
När vi talar om USA har flera ledamöter påpekat riskerna med Hollings-lagförslaget. Detta är bara ett förslag och jag hoppas att det inte kommer att bli lag men detta beror på era motsvarande amerikanska kollegor. Om det antas skulle jag dock anse det som ett oroande tecken på protektionism. Det skulle vara olyckligt om avregleringen som har utvecklats så enormt i USA, Europa och annorstädes under de senaste åren skulle börja gå bakåt i USA. Vidare är förslaget enligt vår åsikt klart oförenligt med USA:s WTO-åtaganden och andra grundläggande telekommunikationsavtal och kommissionen har genom min kollega Pascal Lamy gjort detta mycket klart för våra amerikanska motparter. Kommissionen motsätter sig också bestämt varje sådan lagstiftning i våra medlemsstater. För att skingra herr Gasòliba i Böhms farhågor har enbart kommissionen befogenhet att besluta om koncentrationer på gemenskapsskala. När en medlemsstat felaktigt intervenerar är kommissionen redo att bestrida en sådan intervention, vilket den bevisade i ett fall förra året i ett beslut riktat till den portugisiska regeringen.
Ortuondo Larrea, Markov och Rapkay hänvisade till det mycket viktiga fallet AOL-Time Warner. Ni skall vara medvetna om att jag inte kan säga så mycket just nu. Tidsfristen för kommissionens beslut är utsatt till den 24 oktober. Utfrågningen om denna koncentration äger rum i dag och i morgon i Bryssel. Vi uttryckte våra farhågor den 22 augusti när vi gjorde vårt uttalande om grunderna till våra invändningar till parterna. Det finns inget annat som jag kan säga i detta skede.
Gallagher och en annan ärad ledamot hänvisade till tilldelningssystemet för licenser för tredje generationens mobiltelefoner. Auktionerna kommer att öka antalet mobiltelefonoperatörer i unionen. Fler aktörer innebär mer konkurrens, så vi kan bara välkomna resultatet av auktionerna ur konkurrenssynpunkt.
Vi kommer uppenbarligen att se till att det konsortium som upprättas inte skall leda till samförståndspraxis eftersom medlemskap skall varierar från land till land. Man har påpekat att de summor som betalats till EU-regeringar för att erhålla licenser är för höga och om det gör det nödvändigt för operatörerna att gottgöra sina initialinvesteringar skulle detta leda till högre priser för konsumenter och kanske hindra utvecklingen av nya avancerade mobiltelefontjänster. Men detta är inte en konkurrenslagstiftningsfråga som sådan, medan däremot försök att införa konkurrensbegränsningar för att göra det lättare att ta igen kostnaderna skulle stödjas av konkurrenslagstiftningen.
Oavsett vilket system som används - auktioner, skönhetstävlingar eller vad det nu kan vara - de bestämda reglerna för en skönhetstävling eller en auktion kan dock kräva noggrann granskning för att till exempel garantera att innehavare inte gynnas och att man kan garantera icke diskriminering, insyn och proportionalitet. Så även om medlemsstater fritt kan välja antingen en skönhetstävling, ett auktionssystem eller en blandning av båda måste de fortfarande följa konkurrenslagstiftningen och den sektorspecifika telekommunikationslagstiftningen för licenstilldelning och bestämmelserna om statligt stöd.
I samband med detta kan jag nämna att generaldirektoratet för konkurrens för närvarande granskar ett klagomål mot Nederländerna tillsammans med GD för informationssamhället. De granskar också ett klagomål mot Frankrike, Belgien, Nederländerna och Tyskland och slutligen undersöker vi en UMTS-auktion enligt bestämmelserna för statliga stöd. Så vi försöker vara vaksamma som ni alla kräver av oss.
Della Vedova är orolig för att det skulle förekomma försök att med ett restriktivt regelverk lägga hämsko på utvecklingen inom denna sektor som är så lovande för den europeiska ekonomin. Jag kan försäkra er att kommissionen, när det gäller regelverket, försöker göra det så lite restriktivt som möjligt och just av den anledningen anser jag det viktigt att konkurrenspolitiken får spela en så framträdande roll som möjligt.
När det sedan gäller mångfalden, som Della Vedova nämnde i sitt anförande, så kan jag bara påminna om att medlemsstaterna har rätt att införa åtgärder till skydd för mångfalden. Detta ses i koncentrationsförordningen som ett av de legitima skälen för medlemsstaterna att ingripa, naturligtvis under förutsättning att ingripandet uttryckligen sker i syfte att försvara mångfalden.
Jag konstaterar att Villiers kräver att vi strikt skall tillämpa konkurrenslagstiftningen. Jag hoppas att vi skall leva upp till era förväntningar i framtiden utan att ha en förutfattad mening mot storlek som sådan. Vi måste granska situationerna från fall till fall. Storleken kan ibland skapa problem. Även mindre operatörer kan skapa konkurrensproblem och då måste vi ingripa.
Slutligen har flera ledamöter - Read, Markov, Ainardi, Rapkay - fastslagit och understrukit den gynnsamma effekten från utvecklingen av denna sektor på sysselsättningen men också uttryckt oro över samhällseffekten av samgåenden. Jag måste vara mycket kortfattad här. Detta ger upphov till två frågor. Vad beträffar den allmänna effekten på sysselsättningen tror jag starkt att om konkurrensen upprätthålls tenderar sysselsättningen att gynnas. Detta har tydligt varit fallet i telekommunikationsindustrin. Även om innehavare kanske har friställt några arbetstagare har avregleringen skapat många nya aktörer som skapar nya jobb.
Kommissionen är ytterst angelägen om att arbetstagares rättigheter garanteras. Hela utnyttjandet av kommissionens politiska instrument och bedömningen av koncentrationer begränsas bara till de aspekter som gäller konkurrenslagstiftningen. Kommissionen välkomnar dock engagemanget från företrädare för arbetstagare i kontrollprocessen av koncentrationer. Företrädare har rätt att få uttala sig i alla skeden av processen. Jag vet av erfarenhet att deras synpunkter är värdefulla bidrag för mina enheter.
Jag är alltmer övertygad om att en hård konkurrens är ett avgörande element för en samhällsorienterad marknadsekonomi, vare sig det gäller traditionella sektorer eller nya sektorer och - jag betonar båda adjektiven - samhällsorienterad och marknadsekonomi.
Tack så mycket, herr Monti, för ert detaljerade svar.
Jag har mottagit fyra resolutionsförslag, i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen, för att avsluta detta uttalande.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon torsdag.
Kloning av människor
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om kloning av människor.
. (FR) Herr talman, kära kolleger! De senaste framstegen inom biovetenskapen erbjuder mycket viktiga tillämpningsmöjligheter, men väcker också frågor av etisk karaktär som berör en majoritet av medborgarna. Det blir allt viktigare att föregripa etiska frågor för att integrera dem i en bredare dialog mellan vetenskap och samhälle.
I sitt meddelande från januari 2000 pekade kommissionen på det faktum att ett verkligt europeiskt forskningsområde endast kan förverkligas om vi också främjar ett verkligt europeiskt område med gemensamma etiska värderingar i Europa. För det ändamålet har kommissionen för avsikt att vidta initiativ, såsom att stärka banden mellan Europas etikkommittéer och åstadkomma ett utbyte av goda erfarenheter vad gäller etiska utvärderingar av forskningsprojekt.
Terapeutisk kloning, eller rättare sagt att för terapeutiska ändamål använda embryonala stamceller som tagits fram med hjälp av kloning, är ett exempel på en etisk fråga som väcks av de snabba biovetenskapliga framstegen. Terapeutisk kloning är en teknik som av uppenbara skäl är särskilt känslig med hänsyn till kultur, religion och etik.
Den brittiska expertgruppens rapport, som offentliggjordes den 16 augusti, erkänner det stora intresset av forskning om embryonala stamceller och den terapeutiska tillämpningen av sådana celler. Enligt denna rapport bör det vara tillåtet att bedriva forskning på det här området. Framför allt skall man kunna använda sig av embryon framställda genom kloning enligt den teknik som innebär en ersättning av kärnan, samtidigt som man rekommenderar tydliga juridiska och etiska ramar. När den här rapporten offentliggjordes var det många i hela Europa som intog en ståndpunkt om innehållet, och på europeisk nivå startade den en verklig debatt utanför berörda vetenskapliga kretsar. Precis som ordförande Prodi förklarade nyligen i ett pressmeddelande håller kommissionen långt ifrån tyst i den här frågan, utan önskar se en fortsättning på en upplyst debatt i nära samarbete med Europaparlamentet.
Respekten för medlemsstaternas nationella identitet innebär att Fördraget om Europeiska unionen låter staterna behålla sina prerogativ för att lagstifta i etiska frågor. Det finns i själva verket stora skillnader mellan olika lagstiftningar och även rättsliga luckor, vilket återspeglar en rad mycket olika tendenser i unionens länder. Men gemenskapens åtgärder på området för bioteknisk forskning stöds i allt högre grad på strikta grundprinciper med respekt för nationella tendenser. Det gäller bl.a. gemenskapens lagstiftning om patent på biotekniska uppfinningar, vilken uttryckligen vilar på en respekt för etiska grundprinciper som garanterar människans värdighet och integritet. Denna lagstiftning bekräftar principen att den mänskliga kroppen inte är patenterbar, och det gäller alla dess fysiska faser och utvecklingsfaser - inbegripet könsceller - liksom upptäckter av en sådan beståndsdel eller en sådan produkt, även en del av en mänsklig gensekvens.
Enligt denna lagstiftning får inte patentbestämmelserna omfatta reproduktiv mänsklig kloning och saluföring av embryon eller beståndsdelar av den mänskliga kroppen. Men samtidigt som direktivet reglerar villkoren för hur en uppfinning grundad på biologisk materia kan patentskyddas, är direktivets syfte inte att fastställa villkoren för hur själva forskningen får bedrivas.
När det gäller forskningen stöder Europeiska kommissionen det biomedicinska området sedan flera år tillbaka. Det femte ramprogrammet - som antagits enligt medbeslutandeförfarandet - respekterar grundläggande etiska principer och stöds på det yttrande som den europeiska etikgruppen avgav innan ramprogrammet antogs. Den forskning som uttryckligen är undantagen avser kloning för reproduktiva eller terapeutiska ändamål. Kloning av djur är också begränsad till ändamål som går att rättfärdiga på ett etiskt plan, i den utsträckning operationerna inte åsamkar onödigt lidande.
Ramprogrammet fyller också en föregripande funktion och ger för närvarande stöd till bioetiska studier om möjliga risker och fördelar med kloning. Dessutom utvecklas just nu kompletterande terapeutiska kloningsmetoder med syftet att utarbeta nya cellterapitekniker, framför allt genom det mycket viktiga arbete där man använder sig av vuxna stamceller. Denna forskning bedrivs med respekt för etiska grundprinciper och tillämpliga nationella bestämmelser.
Jag vill betona att etiska aspekter systematiskt beaktas vid utvärderingen av olika förslag, och att det görs en ingående etisk granskning av förslag som rör mer känsliga etiska frågor. Kommissionen väntar med stort intresse på yttrandet om användning av mänskliga stamceller som den europeiska etikgruppen kommer att avge i november i år. Denna grupp har visat ett oberoende och stor kompetens i frågor som är högst känsliga och mycket tekniska. Detta yttrande kommer precis som de tidigare att betyda mycket för inriktningen på gemenskapens forskningspolitik.
På ett mera allmänt plan kommer högnivågruppen med experter inom biovetenskapen - vilken nyligen inrättades på mitt initiativ - att hjälpa oss att bygga upp en verklig dialog mellan det vetenskapliga samfundet och samhället, i frågor som rör biovetenskaperna. En viktig etapp för uppbyggnaden av denna dialog är det diskussionsforum som kommer att anordnas av denna grupp den 6 och 7 november i Bryssel, där jag självklart inbjuder alla intresserade ledamöter i kammaren att delta. Även om kommissionen inte avser att vare sig lagstifta eller harmonisera på det etiska området, vill vi ge vårt bidrag till debatten med respekt för Europas många olika kulturer och strömningar. Det är också ett av målen med ett europeiskt forskningsområde, som steg för steg byggs upp.
Jag skulle vilja ställa en fråga om arbetets ordning.
Busquin har just gjort ett uttalande om kloning. När kommer debatten att äga rum?
Klockan 17.00, dvs. direkt efter debatten om utvidgningen.
Uttalande av Verheugen om utvidgningen
Nästa punkt på föredragningslistan är meddelandet om Verheugens uttalande om utvidgningen.
Jag välkomnar ordförande Romano Prodi och tackar för att han har kommit hit.
Jag vill meddela er att ordförande Prodi måste lämna oss klockan 16.35 för att bege sig till Millenniemötet i New York. Vi vill ändå tacka honom för att han ville närvara vid denna debatt, och utan att dröja längre skall jag nu ge honom ordet.
. (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill personligen yttra mig inför denna församling, tillsammans med kommissionär Verheugen, för att förtydliga den politiska innebörden av intervjun med honom den 2 september i Süddeutsche Zeitung och den politiska innebörden i den serie uttalanden för pressen som följde på den intervjun. Snart kommer kommissionär Verheugen att förklara för er exakt vad han sade och vilken hans avsikt var.
För egen del vill jag högtidligt inför er, parlamentets ledamöter, understryka min kommissions ovillkorliga engagemang när det gäller att föra det formidabla åtagande som utvidgningen innebär framåt. Jag har flera gånger understrukit att i och med att vi lovade att se till att utvidgningsprocessen startade på rätt spår, så blev det den viktigaste uppgift som denna kommission har åtagit sig.
Detta nya blad i unionens historia måste skrivas så snart som möjligt, i enlighet med de mål som bestämts av Europeiska rådet och kommissionen själv, mål som upprepade gånger beskrivits för denna församling. Som ni mycket väl känner till handlar det om en ur politisk synpunkt ytterst komplicerad operation och med ert vaksamma och konstanta stöd är kommissionen i färd med att föra förhandlingsprocessen framåt på ett öppet och objektivt sätt under strikt iakttagande av reglerna i det mandat vi fått.
När det gäller de demokratiska krafterna i de länder som kommer att bli medlemmar i unionen, så gör man enorma ansträngningar, ansträngningar som vi hela tiden riskerar att undervärdera. Men de ansträngningarna måste från vår sida motsvaras av lika stor politisk generositet. Den generositeten bör ta sig många olika uttryck. Vår första generösa handling, något som jag inte kan undgå att än en gång understryka, är att unionen bör vara beredd att öppna dörren för nya medlemmar senast den 1 januari 2003. Följaktligen är den huvuduppgift som unionen nu står inför när det gäller att ställa sitt eget hus i ordning att i Nice, i slutet av detta år, komma överens om en institutionell reform av god kvalitet för att undvika en utspädning av vårt system.
Vår politiska generositet har också en annan aspekt som det är vår plikt att visa upp, nämligen att vi alla måste anstränga oss för att få bredast möjliga stöd bland våra medborgare till förmån för utvidgningsprocessen. Själv fruktar jag att allmänheten ännu inte är tillräckligt övertygad.
Försöken att skapa ett demokratiskt stöd för detta åtagande av historiska dimensioner återspeglar sannerligen inte en vilja från vår sida att bromsa processen, utan snarare vår önskan att förstärka den. Vad som är det bästa sättet och de lämpligaste instrumenten för att skapa detta stöd i de olika medlemsstaterna eller i kandidatländerna är naturligtvis en fråga som det ankommer på dem själva att avgöra. Framför allt är de olika nationella ratifikationsförfarandena av nationell karaktär. Det är sannerligen inte kommissionens, eller kommissionär Verheugens, avsikt att lägga sig i den debatten.
Men trots allt - och detta är något helt annat - så borde var och en av oss bidra till att försöka förklara för våra respektive medborgare vad det är som står på spel. Jag har alltid uppmanat parlamentet, som jag nu står inför, till ett totalt engagemang när det gäller just detta: förklara, förklara, förklara för våra medborgare att utvidgningen inte utgör ett hot, utan en historisk möjlighet ur alla synpunkter, framför allt när det gäller freden på vår kontinent.
Den uppriktiga viljan från samtliga kommissionärers sida att föra den politik som kommissionen som helhet företräder är en viktig faktor i mitt ordförandeskap, och denna församling vet att jag inte saknar lämpliga instrument för att se till att den politiken respekteras, om så skulle behövas.
I det här aktuella fallet är jag fullständigt övertygad om att Günter Verheugen i alla avseenden är lojal med kommissionens politik, en politik som denna församling vid ett flertal tillfällen har godkänt. Jag har därför fullt förtroende för hans förmåga att leda förhandlingarna om utvidgningen till ett snabbt och positivt resultat.
(Applåder)
. (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag är mycket tacksam för detta meningsutbyte eftersom det ger mig tillfälle att säga några förklarande och ur min synpunkt också avslutande ord om den intervju som har utlöst denna storm.
Jag har i denna intervju som privatperson och i ett rent tyskt sammanhang påpekat att folkomröstningar kan hjälpa till att i högre utsträckning engagera medborgarna i händelse av stora europeiska projekt, som förändrar statens författningsnatur. Som exempel på detta nämnde jag Maastrichtfördraget, och inte utvidgningen. Avslutningsvis sade jag också att denna möjlighet inte finns i den tyska författningen. Ingen beklagar mer än jag att detta yttrande har tolkats som om jag hade yrkat på en folkomröstning om utvidgningen. Jag vill härmed klarlägga att jag inte har ställt ett sådant krav, varken för Tyskland eller för något annat land.
(Applåder)
Om man läser texten i all rimlighet och inte stöder sig på andrahandsrapporter kan man inte komma fram till någon annan slutsats.
Men vilket var det verkliga budskapet? Budskapet var att säga: Vi vill ha en utvidgning och vi vill ha den så snart som möjligt och så grundligt som det är nödvändigt. Många, många ledamöter i kammaren känner till att jag i ett år passionerat har ansträngt mig för att i direktkontakt med medborgarna i kandidatländerna och medlemsländerna klargöra att vi verkligen vill ha dessa nya medlemmar.
Vad jag försöker göra är att besjäla en process, som lätt skulle kunna slinta över i det rent tekniska. Vi vill säkra freden och stabiliteten i hela Europa. Vi vill ge unga demokratier chansen att likaberättigat ta del av Europas politiska och ekonomiska utveckling. Vi vill ytterligare stärka Europas roll i den internationella konkurrensen. Det finns inga alternativ till detta. Resultatet av utvidgningsförhandlingarna, efter att Prodis kommission tillträdde, är positivt. Lägesrapporterna, som kommissionen kommer att lägga fram i höst, kommer att visa att kandidaterna har gjort avsevärda framsteg och närmar sig det stadium där de är mogna för anslutning.
Kommissionen har för avsikt att i höst föreslå nya beståndsdelar i förhandlingsstrategin, som bör göra det möjligt att föra förhandlingarna ännu snabbare, och angripa de substantiella kärnfrågorna i förhandlingarna.
Jag vill fastslå att dessa framsteg bara är möjliga i nära samverkan med medlemsstaterna och Europaparlamentet. Jag tackar Europaparlamentet uttryckligen för det utmärkta samarbetet och för att det i varje fall hittills absolut har stött mig. Jag erkänner också uttryckligen den positiva roll som Europaparlamentet och dess ledamöter spelar i ansträngningarna att informera människorna i Europa om detta historiska projekt. Jag har alltid förordat att man skall söka ett så brett stöd som möjligt från befolkningen och i en brett upplagd diskussion med medborgarna förklara de stora fördelarna med att ansluta nya medlemsstater.
Vi måste övertyga människorna om att utvidgningen redan från början kommer att medföra politiska och ekonomiska fördelar för båda sidor. Vi behöver en bred demokratisk debatt om detta historiska projekt. Det var om dessa grundläggande idéer det handlade för mig i intervjun.
(Applåder) Det är absolut inte kommissionens avsikt - och det vore definitivt inte min avsikt - att föra in några som helst nya politiska villkor i förhandlingsprocessen eller beslutsprocessen. Strategin har fastslagits av Europeiska rådet. Den följs eftertryckligen av kommissionen.
Och som ordförande Prodi redan har sagt är det helt självklart att anslutningsfördragen ratificeras i de enskilda medlemsstaterna i enlighet med respektive rättsordning. Jag ser tre slutsatser: för det första måste vi genomföra en bred kommunikationsoffensiv i medlemsländerna och i kandidatländerna. Kommissionen har redan gjort de nödvändiga förberedelserna för detta. För det andra bör vi, där det uppstår oro och ängslan, inte vifta bort detta, utan öppet tala med medborgarna; vi bör hjälpa dem ...
(Applåder)... att ta till vara de nya chanserna och bemästra de nya utmaningarna. Jag tänker särskilt på gränsområdena. Även här har kommissionen ett koncept på gång.
Och för det tredje måste vi när det gäller frågor som är känslo- och ångestladdade - och det finns sådana i utvidgningsprocessen, exempelvis invandringen - agera med största möjliga noggrannhet och ögonmått. Men det finns vägar och möjligheter att lösa dessa problem. Och detta måste beslutas snarast och genom att gå in på problemen.
(Applåder)
Fru talman, kolleger! Jag skulle önska att vi inte behövde föra denna debatt i dag. Det ligger en tungt vägande procedur till grund för den, ett tungt vägande politiskt fel. Efter det som vi just har hört av kommissionsordförande Prodi och kommissionär Verheugen hoppas jag att sakerna efter denna debatt återigen är klara.
Vi har inte krävt något uttalande av ordföranden, utan ett uttalande av kommissionen. Jag är uttryckligen tacksam mot kommissionsordförande Prodi för att han anser proceduren vara så viktig att han i dag själv har tagit ställning. Kommissionsledamot Verheugen, jag har flera gånger läst igenom er intervju. Innan jag kommer fram till den egentliga kärnpunkten, vill jag hänvisa till följande mening, som jag verkligen är bestört och skakad över. Jag säger detta i all saklighet, eftersom jag i grunden också tror på varje ord som jag här helt lugnt säger, och eftersom det återspeglar min övertygelse.
Verheugen i intervjun: "Det hör till den närmast tragiska utvecklingen under det senaste åren, att parlamentet bara är ense i en sak, nämligen i oppositionen mot kommissionen." Herr Verheugen, vilken förståelse har ni för detta Europaparlament? Ni skulle inte inneha den tjänst ni har, om ni inte hade godkänts av oss.
(Applåder)
För vår grupp hävdar jag, och kommissionsordförande Prodi vet att vi i princip betraktar oss som kommissionens bundsförvant, när det handlar om att tillvarata fördragen, när det handlar om att Patten skall knytas till utrikespolitiken och när det handlar om att vi inte får några sekretariat. Vi står vid kommissionens sida och ber också om att ni noterar detta och inte insinuerar att vi principiellt skulle stå i opposition till kommissionen och i denna kammare bara skulle vara ense i denna fråga. Jag tillbakavisar detta i all enkelhet.
(Applåder)
Jag tillbakavisar detta, eftersom jag ber om att vårt arbete också skall förstås som ett stöd till kommissionen. Vi har en gemensam uppgift som vi skall bemästra för detta Europa!
Nu till själva sakförhållandet. Ni sade att man, när man läser er text på ett rimligt sätt, skulle kunna komma fram till ett annat resultat. Jag tror - och det är ju den diskussion som förs runt om i Europa - att även om man betraktar denna text på ett rimligt sätt så måste man komma fram till de slutsatser som vi har fört in i den offentliga debatten. Herr Verheugen, jag är tacksam för och jag accepterar när ni säger att det inte skall skapas några nya villkor. Därmed är det en gång för alla klart vad kommissionsordföranden också har sagt, nämligen att ni inte längre förespråkar att en folkomröstning i det land ni kommer från bör vara grundvalen för en utvidgning av Europeiska unionen. Det finns nämligen många som frågar sig, om det döljer sig en strategi bakom detta påpekande från kommissionär Verheugen. Andra personer - jag vill inte föra in partipolitik i debatten - t.ex. en viktig person från Förbundsrepubliken Tyskland, som står er politiskt nära, har just i dag ställt detta krav på en folkomröstning. Men jag är glad att detta i dag har klargjorts.
Bli inte upprörda! Jag är ju glad över att vi var överens om att diskutera denna fråga, ty frågan om utvidgning av Europeiska unionen är en framtidsfråga för den europeiska kontinenten på 2000-talet. Det är en framtidsfråga att kommissionen och parlamentet går samma väg.
(Applåder)
Vi måste nu gemensamt gentemot regeringarna yrka på att Nice blir en framgång. Vi bör göra detta gemensamt, och ömsesidigt förutsätta varandras goda vilja. Det viktigaste är - såtillvida har jag förståelse för den del av era yttranden som vi är fullständigt ense om - att vi skall övertyga människorna i våra länder om utvidgningen av Europeiska unionen, så att de vill gå den vägen tillsammans med oss. Vi som ledamöter i Europaparlamentet är alltid engagerade i denna fråga. Ty det var människorna i Centraleuropa som möjliggjorde kommunismens omvandling och nergång. Tysklands enande hade inte varit möjligt utan Solidarnosc i Polen.
(Applåder)
Låt oss nu - och det uppmanar jag kommissionen och oss alla - gemensamt gå denna väg för Europa! Detta parlament är ense om att vi måste gå denna väg gemensamt. Herr Verheugen, jag vill be er att ni också accepterar detta. Vi står i princip på kommissionens sida när det handlar om Europas utveckling i framtiden, enheten på vår kontinent och utvidgningen, ty Centraleuropas folk vill vara en del av vår värdegemenskap i Europeiska unionen. Det är vår politiska och moraliska förpliktelse att göra allt för att denna utvidgning så snart som möjligt skall kunna bli verklighet. Det ligger i säkerhetens, fredens och frihetens intresse på vår europeiska kontinent.
(Livliga applåder)
Fru talman, herr kommissionsordförande! Herr Verheugen, ni har nyss sagt att ni menade att er intervju skulle vara internt tysk - men det är ju inget internt tyskt problem. Och även om just Poettering har talat och nu jag, drar ni av detta inte den slutsatsen att detta är en tysk-tysk debatt.
Yttrandena från er, herr Verheugen, har i den socialistiska gruppen framkallat förvåning, irritation och också missnöje.
(Applåder)
Och här handlar det inte om folkomröstningars värde eller bristande värde för demokratin och medborgarnas deltagande i beslut i Europeiska unionen. Som talare för min grupp säger jag inte heller någonting om den interna tyska debatten beträffande sådana folkomröstningar eller liknande. Naturligtvis beslutar varje medlemsstat om anslutningen av nya stater i enlighet med reglerna i sin författning, alltså även Tyskland. Men just därför att den tyska författningen inte föreskriver en sådan folkomröstning, har era yttranden uppfattats som ett rop på införande av en folkomröstning och därigenom som ett försök att skjuta upp Europeiska unionens utvidgning österut. Jag vet, herr kommissionär, att detta verkligen inte var er avsikt! Men detta intryck har uppstått, och det måste vi bli av med!
(Applåder) Den socialistiska gruppen vill att Europeiska unionen skall uppfylla den förpliktelse som den tagit på sig gentemot Östeuropa. Vi vill att förhandlingarna skall föras snabbt och noggrant. Vi avvisar att man bygger upp nya hinder före anslutningen! Men det gäller då också vissa yttringar från er grupp, herr Poettering, exempelvis vad beträffar PPE:s inställning till anslutningen till EMU.
(Applåder)
Min grupp, den socialistiska gruppen, välkomnar att kommissionsordförande Prodi och kommissionär Verheugen här i dag har kommit med de nödvändiga klargörandena. Vi är tacksamma mot er för detta. Detta klargörande räcker för oss!
Nu skulle vi naturligtvis kunna säga: "Romano" locuta, causa finita.
Men fullt så enkelt är det naturligtvis inte, ty det grundproblem, kommissionär Verheugen, som ni har berört, är ett grundproblem som vi alla står inför: Kommissionen, ledamöterna i Europaparlamentet, regeringarna, partierna i våra medlemsstater. Grundproblemet är hur vi skall informera människorna i medlemsstaterna om anslutningen av östeuropeiska stater, övertyga dem och vinna över dem på vår sida när det gäller denna anslutning. Det är det avgörande, som vi måste åstadkomma! Där finns det förvisso ett stort underskott hos oss alla. Detta kan man bara göra genom att alltid klargöra för människorna att uppgiftens storlek hänger samman med storleken på den chans som erbjuds oss alla i Europa. Det måste vi göra klart! För detta måste ni, herr kommissionsordförande och herr kommissionär, och för detta måste vi alla krypa fram ur våra byråkratiska hål med detaljer och betänkligheter! Låt oss verkligen upphöja det vi gör till den historiska nivå där det hör hemma!
Politikergenerationen på 50-talet - Adenauer, Monnet, Schuman och andra - hade modet och framsyntheten att upphöja den flera hundra år gamla motsatsställningen mellan Tyskland och Frankrike till en europeisk gemenskap och påbörja enandet av Europas folk i väster.
Vår politikergeneration, mina damer och herrar, er och min, har för första gången på tusen år chansen att på frivillig väg sammanföra alla folk i Europa till en gemenskap i fred och demokrati. Denna chans får vi inte låta någon förstöra, och denna chans får vi inte försumma!
(Applåder)
Fru talman! I dag erbjuds en viktig möjlighet till rättelse och ett betydelsefullt steg framåt i denna debatt. Jag är oerhört glad att se kommissionens ordförande här och jag hoppas att herr Prodi, som kommissionens ordförande, kommer att hävda sitt ledarskap som ordförande på reguljär basis på det sättet om strategiska frågor som utvidgningen. Jag välkomnar speciellt därför hans uttalande i dag.
Jag godtar kommissionär Verheugens förklaring att han talade i ett tyskt sammanhang och som privatperson. Som kommissionär ansvarig för utvidgningen kan han dock inte unna sig lyxen att tala som privatperson. Det grundläggande problemet när vi ger blandade meddelande eller kanske dåligt uttryckta eller mindre välbetänkta meddelanden är att vi riskerar att ge fel meddelande. Från det sätt som denna intervju mottagits och kommenterats har detta uppenbarligen skett här.
I ärendet folkomröstning godtar jag hans förklaring. Den underliggande teorin är dock riktig. Vi behöver få allmänheten med oss och om det var hans syfte är det ett giltigt sådant.
Vad gäller att medlemsstater låter kommissionen göra grovjobbet hoppas jag att det inte gäller arbetet med utvidgningen. Jag är övertygad om att den undermeningen inte avsågs.
(Applåder) Om kommissionären menade att några statsmän i våra regeringar vill resa runt i centrala Europa och tala om att utvidgningen är på gång men sedan lämna detaljerna till kommissionen, bör ni säga så tydligt och vi skall stödja er när ni lägger fram detta till rådet.
(Applåder)Jag skulle vilja fråga kommissionären i rättvisans namn att dra tillbaka sitt uttalande att Europaparlamentet är enhälligt i endast ett avseende, nämligen att motarbeta kommissionen. Det kan inte bestyrkas. Kommissionärens förhållande till vårt parlament och dess utskott har alltid varit konstruktivt och positivt och bör förbli så. Sådant förtal av våra förbindelser mellan våra institutioner får inte tillåtas.
(Applåder)
Fru talman! Jag tackar kommissionens ordförande och kommissionär Verheugen för att de har gått med på den här debatten med oss. Detta ger oss ett utmärkt tillfälle att inleda en seriös och ärlig debatt om utvidgningen, och vi kan också tillsammans dryfta på vilket sätt vi kan engagera allmänheten i denna debatt. Det finns ingenting som är viktigare.
Jag kan förstå att man inom kommissionen kanske är lite irriterad över det sätt på vilket rådet emellanåt förhåller sig till utvidgningen. Rådet har inte kunnat presentera några konkreta utvidgningsplaner, och här måste det verkligen samla sina trupper. Det är inte heller bra att statschefer reser till ansökarländerna och ger lösa löften om att dessa alldeles snart skall kunna ansluta sig till unionen. Detta är inget seriöst utvidgningsarbete. Det är klart att allmänhetens förtroende kan återställas, men det kräver för det första att hela förhandlingsprocessen blir mer öppen. Även parlamenten måste delta i denna debatt, och här har vi nu ett bra tillfälle att konstatera att även vi i Europaparlamentet regelbundet debatterar detta.
Vad skall man sedan säga om den här tanken att man skulle kunna anordna folkomröstningar om utvidgningens slutresultat? Det är säkert inte helt rätt tidpunkt att fundera på en sådan sak, eftersom vi visst måste ha mod att berätta för folk att det redan har gått åtta år sedan de nuvarande ansökarländerna blev kallade till Europeiska unionen. Det har alltså redan gått åtta år sedan dess, men förhoppningsvis vågar vi tala om för allmänheten att den här processen redan är långt gången och att den är oåterkallelig. En folkomröstning är i och för sig ett alldeles utmärkt sätt att engagera allmänheten i beslutsfattandet. Jag vill tacka kommissionär Verheugen för att han vågat uttala detta ord. Till och med i Tyskland borde man enligt min mening överväga att lämna bakom sig de historiska farhågorna om att folkomröstningar över huvud taget skulle kunna vara farliga.
Låt oss titta på detta arbete med stadgan om grundläggande rättigheter. I dag håller man på att utarbeta en stadga om grundläggande rättigheter, men innehåller den en enda verklig möjlighet för en enskild medborgare att delta? Varför har vi inte inlett en debatt om europeiska folkomröstningar eller exempelvis om den rätt till medborgarinitiativ som till exempel schweiziska medborgare automatiskt har? Jag kan förstå att schweizarna inte vill ansluta sig till unionen innan de även som blivande medborgare i Europeiska unionen garanteras sådana här grundläggande rättigheter. Detta är den uppgift som vi gemensamt kan ta itu med för att verkligen åstadkomma ett medborgarnas Europa. Det är också det bästa sättet att skingra onödiga farhågor, eftersom människorna blir tvungna att upplysa sig själva, de blir tvungna att diskutera, de blir tvungna att skaffa sig information. Med andra ord är medborgarnas direkta rättigheter i allmänhet nödvändiga, men i detta fall kan man säkerligen inte gå till omröstning om utvidgningen.
Fru talman! I min grupp finns det olika uppfattningar om den planerade utvidgningen. Själv anser jag att det är en historisk nödvändighet och en chans, som varken får riskeras på grund av obetänksamhet, odemokratiskt förfarande eller byråkratisk eller nationell trångsynthet, och inte heller genom social hänsynslöshet i politiken.
Herr kommissionär, jag tvivlar inte på ert personliga engagemang för utvidgningen. Men när ni i dag säger att vi alla helt enkelt skulle ha läst intervjun på fel sätt, och jag sedan upptäcker att ni i morgonens utgåva av die Zeit själv säger att det skulle ha handlat om er årliga flopp, då frågar jag mig naturligtvis var vi egentligen står!
(Applåder)
Jag vill än en gång be er förklara det för oss. I juli kom ni i det ansvariga utskottet med mycket dunkla antydningar om svårigheterna. Inte heller när man frågade er var ni då beredd att konkretisera det. Ni har fullständigt rätt i att befolkningen måste dras in i beslutsprocessen. Men det betyder naturligtvis också att de demokratiskt valda ledamöterna måste ha sådana möjligheter. Jag tror att det måste bli slut på utväxterna från rådets och kommissionens hemliga diplomati gentemot parlamentet.
Det finns ytterligare ett problem: Jag stöder beslutsamt er uppfattning om att regeringarna inte får tvinga på medborgarna existentiella beslut , så som var fallet - där håller jag med er - med euron. Men en tysk folkomröstning får aldrig kunna utmynna i ett beslut om utvidgningens väl och ve. Det är för mig fantasilöst och oacceptabelt! Men ni kommer alltid att få ett konsekvent stöd från oss, om ni menar allvar med detta demokratiska deltagande. Jag erinrar mig också att ni på den tiden principiellt avvisade en folkomröstning i Tyskland om Maastrichtfördraget.
För det tredje - och det är det viktigaste: Om vi skall övertyga befolkningen om utvidgningen och anslutningen måste vi ta deras oro och förhoppningar på verkligt allvar. Jag anser inte att det i första hand går att göra med en PR-kampanj som kostar 150 miljoner euro, utan genom en demokratisk, social och sysselsättningspolitisk orientering om denna utvidgning. Av detta har man hittills märkt för lite, både i diskussionen om en stadga om de grundläggande rättigheterna och i reformeringen av unionen, liksom i anslutningsförhandlingarna.
Herr kommissionär, vårt centrala krav är följande: Bidra med er erkänt stora kompetens till att utvidgningen österut blir ett projekt för gemensam säkerhet, ett projekt för social solidaritet, ett projekt där medborgarna tillsammans kan vara med och besluta och utforma det! Då har ni oss alla på er sida.
Fru talman! Ordförande Prodi sade: "Själv fruktar jag att allmänheten ännu inte är tillräckligt övertygad" och flera kolleger upprepade den frasen. Det är kanske detta som är det verkligt allvarliga problemet: allmänheten är inte tillräckligt övertygad om skälen till att EU ägnar sig för mycket åt speciella frågor som rör de enskilda staterna och inte i tillräckligt hög grad åt de stor frågorna: arbetslösheten, invandringen, mänskliga rättigheter, omförhandlingen av det globala ekonomiska regelverket, finansbubblan, förbindelserna med USA, Europas möjligheter att skapa en egen stark ekonomi, en egen specifik vikt.
De europeiska medborgarna är rädda, det måste vi inse! Så därför, om vi vill att utvidgningen skall uppfattas som ett positivt mål för de medborgare som för närvarande är med i unionen och för dem som kommer att bli medlemmar, så måste vi börja engagera medborgarna i de politiska och institutionella processerna, och i så fall, ordförande Prodi, inte villkorslöst, som ni sade i ert anförande, för det finns ett villkor, och det är att utvidgningen verkligen blir något positivt för de medborgare som för närvarande är medlemmar i unionen och för dem som vi hoppas skall bli medlemmar i denna vår europeiska union så snart som möjligt.
Fru talman, herr kommissionär! Det är verkligen inte från de italienska radikala som det kommer att höras kritik för att man lagt fram ett förslag om att genomföra en folkomröstning om en mycket viktig fråga. Även detta var naturligtvis ett felsteg, som ledde till svårigheter för kommissionen och oss alla i vår egenskap av europeisk union: vi fick svårigheter när vi ställdes inför de legitima förhoppningarna från folken i Östeuropa, de folk som efter femtio års kommunistisk diktatur, med vår medverkan, nu sannerligen har rätt att få bli en del av Europeiska unionen.
Därför vänder jag mig till mina kolleger och ber dem rannsaka sina samveten; jag ber kommissionen göra detta, men jag ber även parlamentet göra det: hur går det egentligen i toppmötena i Biarritz och i Nice, där det står så viktiga frågor på dagordningen och där man verkar komma fram till platt intet? Ingenting om de institutionella reformerna, ingenting om det engagemang vi visat under åren som gått för att utvidgningen skall lyckas i länderna i södra Europa: jag tänker på paketen Delors I och Delors II. Och dessutom vill vi genomföra utvidgningen utan att spendera en enda lire utöver budgeten, vilken redan är otillräcklig för de femton. Detta är stora problem och intervjun med er, herr kommissionär, har skapat oro. Jag hoppas att vi med dessa förklaringar kommer igång igen, men de verkliga problemen ligger kvar på bordet: vilka reformer, vilka ekonomiska medel krävs om vi verkligen skall lyckas genomföra utvidgningen till Östeuropa?
Fru talman! Jag trodde att Verheugen skulle lämna en hel förklaring till den intervju som han gav till Süddeutsche Zeitung. En viktig sak han sade var att han ansåg att det enligt hans mening borde ha hållits en folkomröstning i Tyskland om införandet av euron. Nåväl, det är inte för sent. Anser han fortfarande att den tyska folkopinionen om euron bör testas och vad tror han resultatet blir?
. (DE) Fru talman! Jag vill först besvara några frågor som man konkret har ställt mig. Till att börja med till Poettering och Cox, vars justa inlägg jag tackar för. Jag noterar gärna att ni har gjort en annan analys av rollspelet mellan parlamentet och kommissionen, än jag helt kortfattat hade gjort. Jag måste även medge att det också stämmer fullständigt med mina egna erfarenheter. Man har bett mig att ta tillbaka denna bedömning. Det gör jag gärna...
(Applåder)
...eftersom denna diskussion har visat att jag här uppenbarligen har tagit miste, och det är alls inte svårt för mig att medge det!
Jag vänder mig än en gång till herr Cox: Ni har stött på ett visst tyskt ord, som jag har använt, och som översätts till engelska med dirty work. Jag vill bara förklara att i den del av Tyskland som jag kommer från, betyder detta ord ingenting annat än painful and hard work på engelska. Jag menade ingenting annat...
(Tillrop från kammaren)
...och den tolkning, som ni har gjort, ligger i varje fall mycket nära det som jag avser.
Vi behöver inte än en gång diskutera beslutsprocessen när det gällde införandet av euron i Tyskland. Jag var då ordförande i särskilda kommittén i tyska förbundsdagen, som förberedde ratificeringen av euron i Tyskland. Denna process avslutades redan i slutet av 1993. Där finns det inte något mer att besluta, frågan är avklarad. Det diskuterades då att befolkningen inte hade tagits med i tillräcklig utsträckning. Alla tyska kolleger kommer att bekräfta detta, och det var det som jag i intervjun än en gång erinrade om.
För övrigt vill jag gärna sammanfattningsvis fastslå att jag känner att debatten har visat att det för det första finns en mycket stor och bred enighet mellan komissionen och parlamentet i själva frågan om hur nödvändig, viktig och oåterkallelig utvidgningen är, och att det för det andra också finns en stor enighet om att vi gemensamt skall arbeta på att ta med Europas medborgare i detta epokgörande projekt.
(Applåder)
Tack, herr kommissionär Verheugen. Om det inte blir fler anföranden förklarar jag denna debatt avslutad. Vi kommer nu att återuppta debatten om kloning av människor. Jag tackar kommissionär Verheugen och hälsar kommissionär Busquin välkommen tillbaka.
Kloning av människor (fortsättning)
Herr talman, herr kommissionär! Det är min övertygelse att för varje person som verkligen tror på människan, så måste den ovillkorliga, moraliska garanti som varje människa har rätt att kräva, garanteras i sin helhet från och med första ögonblicket av människans existens.
Vi måste därför klart och tydligt säga definitivt "nej" till experiment som medför att man förstör mänskliga embryon: embryot är redan en mänsklig varelse med en egen identitet, och varje ingrepp som inte är till förmån för samma embryo utgör en kränkning av rätten till liv. Detta parlament måste understryka det som redan sagts flera gånger under de gångna åren, även så sent som i maj i år. Det är omoraliskt att utnyttja mänskliga embryon i forskningssyfte, just till de syften som USA:s president, Bill Clinton har lovat att finansiera med offentliga medel och som har godkänts av Tony Blairs brittiska regering.
Dessvärre verkar det som om kommersiella intressen trycker på i riktning mot forskning som, på diverse genvägar, når bortom alla tankar på att skydda det mänskliga liv som vi betraktar som liv från och med befruktningsögonblicket. Människokroppen är inte något man äger, det är något som existerar, en levande person, och därför kan den aldrig reduceras till en maskin som består av olika delar och till kugghjul, vävnader och funktioner.
Det man vill förverkliga är närmast en rovdrift på livet, motsatsen till den etik som innebär kärlek till människan, till hennes kropp, även i stadiet före födelsen, innan hon kommer till världen, till människans värld, med den kropp som vederbörande är. Det är visserligen sant att de som tar ett mänskligt embryo och tömmer det, tar bort den inre cellmassan och livet, anstränger sig att framhålla att därinne finns det ingen, för om det hade funnits någon, så skulle denna någon vara värd vår kärlek eller, i en värld utan kärlek, så skulle denna någon åtminstone ha rätt till respekt för sin mänskliga värdighet, för annars skulle världen enbart bestå av våld, brutalitet och cynism.
Kära kolleger! Att motsätta sig destruktiv forskning på embryon betyder inte att man följer en religiös princip, utan också en medmänsklig princip: det absoluta förbudet mot att göra sig till herre över någon annan, en princip som fortfarande borde vara djupt rotad i vårt samhälle. Vi kan inte tillåta att någon människa får en så stor makt över någon annan.
Men detta innebär inte att vi är emot forskning, tvärtom. Det finns alternativa forskningsmetoder: till exempel den forskning som bedrivs på stamceller som finns hos vuxna och celler som hämtas från navelsträngen omedelbart efter födseln, till exempel. Framför allt så existerar det redan en forskning på celler från vuxna, en forskning som verkar lovande. Många forskare är engagerade i alternativ till kloning och de står just i begrepp att bilda viktiga nationella forskningsgrupper med inriktning på just detta specifika område.
Slutligen föreslår vi en tillfällig kommitté som diskuterar dessa frågor. Vi vill se en fördjupning av de nya frågor som väcks av livsvetenskaperna, under förutsättning att det är klart att de ståndpunkter som intas av parlamentet inte får ifrågasättas. Det är med utgångspunkt från de ståndpunkterna som kommissionen borde hjälpa oss att komma fram till välgrundade riktlinjer.
Herr talman! I artikel 1 i förslaget till stadgan om de grundläggande rättigheterna står följande, jag citerar: "människans värdighet skall respekteras och skyddas". Enligt artikel 3 skall följande principer respekteras inom medicin och biologi, jag citerar igen: "förbud mot rashygieniska metoder, i synnerhet sådana som syftar till urval av människor; förbud mot att låta människokroppen och dess delar utgöra en källa till ekonomisk vinning; förbud mot reproduktiv kloning av människor".
Sådana högtidliga förklaringar är inte nödvändigtvis tillräckliga. Vetenskapens framsteg är förbluffande och den vetenskapliga forskningen framskrider ibland i en hastighet som är svår att förstå för vanliga dödliga, även för den politiska makten. Framstegstakten inom teknovetenskapen, dvs. förbundet mellan vetenskap och teknik, väcker etiska frågor som bär på en rad konsekvenser. Detta gäller framför allt det nya herraväldet över levande mekanismer. Den brittiska regeringens förslag - att föreslå parlamentet i Westminster en lag som syftar till att godkänna viss vetenskaplig forskning om terapeutisk kloning, även forskning om mänskliga embryon - har därför väckt alla slags positiva och negativa reaktioner och kommentarer.
Vissa politiska grupper här i parlamentet föreslår en omröstning om en så kallad aktuell och brådskande resolution. Men socialisterna är av den uppfattningen att den här typen av frågor är av en så stor betydelse för medicinens, biologins och det mänskliga samhällets framtid, att de förtjänar ett mer djupgående arbete från parlamentets sida än en resolution som sammanställs i all hast. Vi är inte vid OK Coral. Det handlar inte om att vara den första som drar blankt.
Förmiddagens diskussioner om centrumet för övervakning av förändringarna inom näringslivet visar att parlamentet har förmågan att rösta om allt och dess motsats inom loppet av några få minuter. Socialisterna beklagar den här typen av omröstningar, som påminner mer om rysk roulette än om ett seriöst parlamentariskt arbete. Vi vill ha en klar debatt om ett mycket viktigt ämne, om de möjligheter som gentekniken erbjuder och om de gränser som inte bör överskridas på detta område.
Alla dessa frågor sammantaget rör flera av parlamentets ständiga utskott. Det handlar faktiskt om ett klart övergripande problem, som förtjänar att behandlas av en särskild tillfällig undersökningskommitté. Kommitténs uppdrag skulle vara att bjuda in experter och organisera "hearings" med företrädare för olika uppfattningar, för att i lugn och ro förbereda en opartisk debatt som inte avgörs på förhand av trångsynta förutfattade meningar.
Jag skall avsluta genom att be er herr talman, genom att be oss alla att göra ett seriöst arbete. Vi är beredda att dra tillbaka vår resolution om de andra grupperna också gör det, och att försöka göra något värdefullt tillsammans.
Jag uppskattar kommissionärens uttalande och framför allt för att det var väl avvägt och genomtänkt.
Den resolution av ELDR som har lagts fram har samma inriktning. Vi vill inte få en snabb, dåligt övervägd reaktion på de händelser som har ägt rum i mitt land och på det tillkännagivande som den brittiska regeringen gjort. Dessa är allvarliga frågor och speglar våra medborgares djupa oro, men vi bör uppskatta hela innehållet i det brittiska tillkännagivandet och tillstå subsidiaritetsprincipen som kommissionären hänvisade till.
Det är endast ett förslag inte ett beslut och det baseras på en mycket grundlig och övervägd rapport från förste stadsläkarens expertgrupp om kloning. Frågan har behandlats under två år - alltför länge säger vissa kritiker, när det vägs mot möjlighet till fortsatt liv för personer med cancer, Parkinson eller organproblem som skulle kunna bli hjälpta genom denna forskning. Expertgruppen föreslår bara en förlängning av gällande bestämmelser i Förenade kungariket om de ändamål som ofullgångna foster får användas till inom forskningen.
Jag understryker att detta är en förlängning av gällande bestämmelser och kontroller på detta mycket känsliga område. Vi måste ta hänsyn till att det finns djup och genuin oro hos allmänheten på båda sidor av denna diskussion och det är vad vi försöker göra i vår resolution. Den brittiska regeringen har insett detta i sitt förslag då det kommer att bli ett ärende för fri omröstning, eventuellt senare i år. Jag tror, även om det inte är mitt partis regering, att den brittiska regeringen har gett ett avvägt och genomtänkt svar. Jag ber detta parlamentet att vara avvägd och ordentligt tänka över denna viktiga fråga när den skall behandlas.
Herr talman! Ännu en gång får vi ta itu med en debatt om grundläggande etiska frågor till följd av utvecklingen av biotekniken tillämpad på människan. Två uppfattningar står mot varandra: en sida vägrar se människan, särskilt embryon, som ett redskap, och oroar sig över vilka avarter som kan uppstå för samhället om en viss typ av teknik banaliseras, t.ex. kloning. Den andra sidan anser att människor som drabbats av svåra och hittills obotliga sjukdomar har rätt att åtnjuta den medicinska forskningens möjligheter, och att denna rätt står över alla andra hänsyn, vilka de än är.
Den brittiska regeringen tycks ha valt den andra attityden genom att uttala sig för terapeutisk kloning. Jag vill insistera på att det skedde utan något föregående internationellt samråd. Grundhypotesen för detta beslut är att terapeutisk kloning, dvs. kloning av odifferentierade embryonala celler som står till förfogande för forskning och produktion, är en lovande väg. Även om beslutet är välgrundat förses mänskliga embryon med en status som cellförråd för medicinskt bruk, och medför i första hand en framställning av embryon för forskningsändamål, och utan tvekan så småningom för produktionsändamål.
Enligt min mening är två synpunkter viktiga i det här skedet. Först och främst vill jag erinra om Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och biomedicin som antogs i Oviedo i april 1997. Utan tvekan är det en brist att den är oklar på flera punkter, men artikel 18 är däremot mycket tydlig: "Det är förbjudet att framställa mänskliga embryon för forskningsändamål". Fram tills nyligen har det i Europa funnits ett samförstånd på den punkten. Detta samförstånd har nu brutits genom den brittiska regeringens ställningstagande.
Den andra synpunkten: Enligt många specialister är andra vägar möjliga för att uppfylla de legitima förväntningarna hos dem som lider av allvarliga sjukdomar av genetiskt ursprung, kommissionären med ansvar för forskning, Busquin, påpekade det för en stund sedan. Framför allt de vägar som inte fordrar embryoproduktion genom kloning, utan metoder som inbegriper vuxna celler. Man kan undra varför man mot bakgrund av denna hypotes skyndar framåt på ett etiskt och socialt diskutabelt sätt?
Sammanfattningsvis, kära kolleger, anser jag att de hittills förvärvade kunskaperna om genterapi kan vara lovande för mänskligheten, men de bär också på risker och extrema tendenser. Vi har därför behov av en strikt regelram och tydliga juridiska riktmärken. Att upprätthålla ett förbud mot kloning av människor - inte upprätta, utan att upprätthålla det - är avgörande i det sammanhanget. Det är parlamentets ansvar att bekräfta detta, men inte på ett brådstörtat sätt, utan helt enkelt genom att vara konsekvent i förhållande till tidigare ställningstaganden.
Herr talman! För 200 år sedan föreslog doktorn och upplysningsfilosofen Cabanis att man skulle våga sig på att se över och korrigera naturens verk; för vore det inte skamligt att totalt försumma den mänskliga rasen efter att så vetgirigt ha ägnat oss åt metoder för att göra många djurarter vackrare och bättre. Som om det vore viktigare att ha ståtliga och starka oxar än livskraftiga och friska människor, och väldoftande fiskar snarare än kloka och goda medborgare.
I dag är Cabanis dröm på väg att bli verklighet. Och i dag har drömmen ett namn: rashygien. Denna dröm är en mardröm, en mardröm med flera ansikten, den ena mer monstruös än den andra. Det kan handla om fosterdiagnostik - som används för att ta bort embryon med Downs syndrom i syfte att bespara sig mödan att utrota själva sjudomen - eller om mångfaldigande av övertaliga embryon som får trängas i frysskåpen, eller slutligen om kloning av människor.
Men dessa embryon är faktiskt mänskliga varelser vilkas liv är heliga. De är människor. Vi är skyldiga att respektera deras värdighet. Vad tjänar storslagna förklaringar om de mänskliga rättigheterna till om vi kränker människans värdighet, och det i hemlighet i våra laboratorier. Kloning av människor skulle utan tvivel markera uppkomsten av en ny form av slaveri, där provrören tar kedjornas plats och laboratorierna slavskeppens.
Självklart kommer våra fromma själar att anklaga oss för att förvägra den vetenskapliga forskningen medel för att framskrida, och värre ändå, för att bota sjuka. Jag accepterar inte den formen av intellektuell terrorism. Dessutom är det frågan om inte alla dessa människor bara tar forskningen som en förevändning för att trollkarlens lärlingar skall få experimentera fritt. Eftersom jag är gift med en läkare är jag mycket angelägen om forskningens utveckling.
I det avseendet vore det utan tvekan mera lämpligt att uppmana forskarna att fördjupa sin forskning om möjligheten att ta fram differentierade stamceller för terapeutiska ändamål, framför allt från vuxna organ. Gentemot dem som drömmer om att lägga vantarna på livets mysterium är det vår rätt att försvara varje människas värdighet genom att otvetydigt förbjuda kloning av människor.
Herr talman, kära kolleger! Det verkar som om Fiori i sitt inlägg har klarlagt hela frågan: han har bekräftat att det handlar om att religiösa principer - hans egna - är detsamma som medmänsklighet.
Själv anser jag i stället att det som institutionerna måste hävda är en sekulariserad princip, dvs. de måste hävda att det som för vissa kan verka moraliskt oacceptabelt inte av den anledningen måste anses vara juridiskt ogenomförbart. Det handlar med andra ord om att åter bekräfta skillnaden mellan den rättsliga normen och de religiösa principerna. Om vi inte kan följa den principen, är jag rädd att vi kan komma att hamna var som helst.
Herr talman, kära kolleger! Om vi återgår till den aktuella frågan, så inser vi att inför det nya - även inför det nya som verkar lovande när det gäller att bota sjukdomar för miljoner och åter miljoner personer - blir reaktionen den normala, den traditionella, den man alltid ser, den reaktion som kräver förbud och korståg, den som ropar "barbarerna kommer!" utan att ens fråga sig om förbuden fungerar, eller skulle kunna fungera, eller om vi skulle kunna göra så att de respekteras, eller övervaka dem.
Det är samma attityd som man sedan länge uppvisar inför normala sociala fenomen, när det gäller till exempel abort, invandring eller till och med droger. Man förbjuder och sedan tvår man sina händer.
Jag tror i stället att politikens ansvar - svårare kanske, mer komplicerat - är att styra vissa fenomen, att sätta upp gränser, att undvika vilda västern . Detta är institutionernas uppdrag, oberoende av det religiösa samvetet hos var och en av oss, för den som nu har ett sådant. Just därför anser vi, de radikala på lista Bonino, att vi kan stödja kompromissen från den liberala gruppen, om än med vissa svårigheter. Vi vill försöka minska gapet mellan vetenskap och politik, mellan kultur och politik, vi vill försöka styra det nya utifrån ett sekulariserat synsätt, med en pragmatism baserad på experiment, genom gradvisa tillnärmningar, utan att genast och som alltid kasta oss ut i förbudskampanjer, som vi redan vet inte fungerar.
Det som sker nu är helt enkelt att vi återskapar, precis som när det gällde den olagliga aborten, en sjukvårdsturism som består av miljontals människor som kommer att resa för att i hemlighet söka bot någon annanstans. Detta är något mycket allvarligt och jag är mycket orolig för detta, så tänk på följande: förbudsvägen, vare sig när det gäller vetenskap eller sociala fenomen, har aldrig fungerat.
Det är vår skyldighet, anser jag, att bestämma, eller att försöka ta risken att bestämma, gränser för dessa gradvisa tillnärmningar, utan att vi försöker införa våra egna etiska principer - för dem som har sådana - som principer för ett medmänskligt beteende. En verkligt human hållning från institutionernas sida är att agera sekulariserat, genom experiment och debatt.
Herr talman! Jag vill be om ursäkt för att jag inte var här för en stund sedan, men jag hade meddelat sammanträdet om detta tillfälliga förhinder.
Herr talman! Min grupp ogillar den brittiska regeringens beslut om kloning av mänskliga celler. I våra ögon tar den vare sig hänsyn till gemenskapslagstiftningen på det här området eller det yttrande som Europeiska unionens etikkommitté är i färd med att utarbeta i fråga om konsekvenserna av forskningen om kloning. Vi är för ett förbud mot all forskning om kloning av människor, och vi vänder oss mot alla former av kommersiellt utnyttjande av biotekniska uppfinningar som avser kloning.
Godtar vi dessa principiella ståndpunkter är denna debatt bara en början i fråga om den attityd vi bör inta gentemot den biotekniska forskningen. Genom att anta ett förhållningssätt skall vi kunna uppskatta de etiska konsekvenserna av denna forskning, men utan att fördenskull riskera att bromsa de arbeten som kan förbättra människors hälsa.
Den här typen av civilisationsfrågor är ytterst känsliga, och därför ville min grupp inte att vi i all hast skulle förhandla fram resolutioner. Däremot uttalade vi oss redan från början för en tillfällig undersökningskommitté om kloning och bioteknisk forskning, för att vi skall kunna hålla de utfrågningar som krävs för att inta en ståndpunkt med full sakkännedom, när det blir dags för det.
Därför har min grupp inte undertecknat någon av de kompromissresolutioner som vi har behandlat i dag. I det här skedet uttalar vi oss alla enligt vårt eget samvete, utifrån de principer jag nyss har tagit upp.
Herr talman! I januari 1998 höll vi en debatt om Europarådets protokoll, i vilket ett förbud mot kloning av människor hade tagits med. Jag uttryckte då min oro för att länder som Förenade kungariket och Nederländerna, vilka då vägrade att underteckna protokollet, kanske inte var så villiga att göra förbudet så absolut.
Det var bara två år sedan. Nu vill den brittiska regeringen tillåta terapeutisk kloning av embryon för forskningsändamål. Jag kan inte helt undgå att få intrycket att man går en bit längre varje gång. Först gick det inte alls, nu får kloning genomföras på terapeutisk grund men inte för reproduceringsändamål. Som om det förklarar och rättfärdigar allt. Vad är då den stora skillnaden mellan terapeutisk kloning av mänskliga embryon och kloning för reproduktionsändamål? Och vad skall vi göra om det inom kort utövas påtryckningar för att tillämpa forskningsresultaten farmaceutiskt? Eller börja med kloning för reproduktionsändamål?
Jag ser varje nytt mänskligt liv som en gåva från Gud. Varje form av mänskligt liv skall behandlas med respekt. Det är också det enda sättet att skydda den mänskliga värdigheten på. Därför bjuder det mig emot att ett människoembryo behandlas som en förbrukningsartikel, rättfärdigad med det så kallade argumentet att det rör sig om forskning. Främst eftersom det även finns andra möjligheter att klona stamceller. Varför fattas då ändå det här beslutet, trots alla invändningar över hela världen?
Jag uppmanar den brittiska regeringen att snarast ompröva sitt beslut och ber det brittiska parlamentet att inte ge sitt stöd till det förslaget.
Herr talman! En stolt man vill leka Gud. Han vägrar att inse att han endast är ett levande väsen. Han vill vara skaparen. Den fråga vi har framför oss i dag är en strid mellan skapande och människans upptäckter. Det finns så högmodiga vetenskapsmän i dag att de redan tar patent på sina upptäckter, som om de har snubblat på sin egen skapelse. Dr William Hesseltine, chef för Gene Sciences Inc. har redan patenterat 100 mänskliga gener och hans företag har lämnat in ansökningar för 8 000 patent. De påstår att kloning handlar om främjande av hälsa. Jag påstår i dag att kloning av människor handlar om rikedom för vissa vetenskapsmän och deras företag. Några vetenskapsmän har tagit vansinnet från Hitlers fascism från slagfältet och är beredda att godkänna det i laboratoriet. Parlamentet måste förkasta detta och som ledamot av det brittiska parlamentet kommer jag att rösta emot det i mitt eget parlament.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Vi som PPE-grupp är upprörda över den brittiska regeringens planer på att klona mänskliga embryon. Hittills har alla ansvariga i Europeiska unionen varit eniga om att kloning av mänskliga väsen inte i något fall får accepteras.
Rådet, inklusive den brittiska regeringen, har i det femte ramprogrammet för forskning enhälligt godkänt en formulering där kloningen, även den så kallade terapeutiska kloningen, utesluts. I direktivet om patentering av biotekniska uppfinningar har parlamentet och rådet godkänt en text som föreskriver ett omfattande uteslutande av kloning av mänskliga väsen, eftersom denna teknik strider mot goda seder och allmän ordning.
Ärade herr kommissionär! I vissa offentliggöranden i pressen under de senaste dagarna och även i ert tal fanns det några oklarheter beträffande det femte ramprogrammet för forskning och framför allt beträffande patentdirektivet. Där väcktes intrycket att bara den reproduktiva kloningen skulle vara utesluten. Detta är fel! Jag har varit med om att arbeta ut båda texterna noggrant, och båda direktiven utesluter både terapeutisk och reproduktiv kloning.
Titta noga på dokumenten, herr kommissionär, och klargör detta, annars får ni problem med Europaparlamentet. Och jag tror inte att ni vill ha det. Nu säger regeringen i en medlemsstat upp detta allmänna samförstånd mellan staterna i Europeiska unionen och institutionerna .
Vi som parlament måste stå emot detta brott mot ett tabu. Men det är också viktigt att vi inte bara uttrycker vår åsikt, utan att detta också får följder. Därför har vi som PPE-grupp begärt att man i stadgan om de grundläggande rättigheterna tar med ett strängt förbud mot kloning av människor i alla stadier av deras utveckling.
Slutligen uppmanar jag kommissionen att strikt genomföra kravet ur det femte ramprogrammet för forskning att inte stödja några som helst former för kloning av människor. Det betyder också att undvika korssubventionerna inom forskningsinstitutionerna i Storbritannien. Den säkraste vägen att uppnå detta är att se till att de institutioner som klonar människor överhuvud taget inte längre stöds av Europeiska unionen.
(Applåder)
Herr talman! Man bör lyssna till kommissionären! Ärade herr talman, ärade herr kommissionär, kära kolleger! Det råder överhuvud taget inget tvivel om att bio- och gentekniken i dag spelar en betydande roll. Den kommer inom forskningen och med alla sina tillämpningar att fortsätta att öka i betydelse. Det är inte heller någon som tvivlar på det. Men är hanteringen av detta svåra område, som är fullt av förhoppningar och oro, höjt över allt tvivel? Jag fruktar att det inte är så.
Det bästa beviset för detta nej ger vi i dagens debatt. Vi reagerar med en parlamentariskt snabb reaktion på ett agerande i ett medlemsland i Europeiska unionen som rör lagen, och som för några dagar sedan försatte allmänheten i upprorsstämning. Och hur ser denna reaktion ut? En enda blick på föreliggande resolutionsförslag visar att det för Europaparlamentet i all hast inte återstår mycket mer än att upprepa sin redan flera gånger uttryckta inställning till kritiska områden inom forskningen och användningen av bio- och genteknik. Det är visserligen riktigt, men det är inte tillräckligt!
Vi måste göra bio- och gentekniken, men framför allt bioetiken, till en central fråga för Europaparlamentet. Jag är inte ensam om detta krav. Min grupp står bakom mig. Medborgarna begär på detta område ett mer förutseende engagemang av oss. Vi får inte längre stappla fram i bakhasorna på det som sker. Vi får inte längre flåsande kommentera den utveckling som redan skett. Europaparlamentet måste visa vägar så att bio- och gentekniken utvecklar sig till en välsignelse för mänskligheten och inte vänder sig mot den på grund av att etiska gränser överskrids.
Därför bör vi med stor majoritet besluta om den föreslagna kommittén, som erbjuder ett fundament för en förutseende lagstiftning. Vi måste vara medvetna om att medicinens och teknikens förmodligen största revolution är förbunden med biotekniken. Denna revolution får inte åtföljas av en sorglös lagstiftning. Vi måste inhämta råd från de bästa experterna och sörja för en sammanhållen lagstiftning i Europeiska unionens stater. I synnerhet frågorna om etik och skydd av den mänskliga värdigheten är så viktiga att vi inte får utlämna dem till en splittrad, eventuellt rent av motsägelsefull nationell lagstiftning.
Vi måste snarast ta itu med alla etiska frågor inom medicinen, tekniken och vetenskapen. Därför måste den kommitté som krävs i Europaparlamentet uppta sitt arbete så snabbt som möjligt. Vår omröstning kommer att ge startsignalen till detta.
Herr talman, kolleger! Biotekniken är just nu den en av de mest lovande teknikerna som skulle kunna innebära ett genombrott i den medicinska världen. Att sätta stopp för kloningstekniken i Europa får därför endast till följd att den forskningen fortsätter någon annanstans, till exempel i Förenta staternas eller i värsta fall i länder med mindre etiska normer än i Europeiska unionen. Experter, forskningsverksamhet och arbetstillfällen försvinner därmed till utlandet. Dessutom kommer produkterna ändå ut på marknaden i Europeiska unionen.
Vad handlar det nu egentligen om, kolleger? Vilka är vi att frånta människor deras rätt till botemedel? Är det inte lite väl enkelt att förbjuda en lovande potentiell teknik på grund av etiska skäl? Har inte varje människa rätt till hälsa och välmåga. Vem vågar sätta upp ett etiskt förbud mot detta? Jag kan tala om att jag och den liberala gruppen verkligen stöder den här resolutionen.
Herr talman! Vi har den förskräckliga situationen att terapeutisk kloning, som vi alltid har kritiserat, blir tillåten i en medlemsstat i EU. Medborgarna i Europeiska unionen förväntar sig en ståndpunkt från Europaparlamentet i ärendet. Jag anser att det inte är försvarbart om man döljer detta genom att säga att vi ger er bara ett lugnande piller, vi inrättar en klubb för en oändlig debatt, en icke ansvarig kommitté. Detta beslut som kommer att antas under de närmaste månaderna - ja rent av under de närmaste veckorna - måste vi i dag ta ställning till, och då naturligtvis också till de frågor som kommer att dyka upp i framtiden. Men låt oss inte skyla över detta genom att underlåta att ta ställning eller försöka gömma det i en kommitté och på så vis lugna befolkningen.
Jag tror att det är mycket viktigt det som nu sker. Den som accepterar terapeutisk kloning, han öppnar Pandoras ask; därigenom kommer också mardrömmen om klonade människor närmare, måttbeställda människor. Att godtyckligt skilja mellan reproduktiv och icke reproduktiv kloning är ett semantiskt trick. Lika problematisk är beteckningen terapeutisk kloning, ty någon terapi kan det inte vara tal om. Kloning, även terapeutisk kloning, öppnar dörren till att människan betraktas som enbart biologiskt material
Det är oförsvarligt, att uppsåtligt - jag betonar uppsåtligt - skapa liv för att använda det som forskningsmaterial. Detta motsäger de mänskliga rättigheterna. Det är också en klyvning av den mänskliga värdigheten om vi målinriktat tillverkar embryon som reservdelslager. Därför måste parlamentet utnyttja sina handlingsmöjligheter.
Herr forskningskommissionär, jag förväntar mig i dag också från er ett entydigt uttalande om hur ni avser att agera, om en medlemsstat inte hörsammar parlamentets och rådets beslut. Vi behöver en klar signal, och jag tror att det vore ett politiskt fattigdomsbevis om vi av trohet mot Blair skulle kasta samtliga etiska betänkligheter över bord.
Herr talman, herr kommissionär! Det säger sig självt att den kloning av människor som endast syftar till att reproducera en varelse som liknar en annan - enbart för att denna varelse skall bli bättre - skall vara helt förbjudet. Det har alltid varit parlamentets ståndpunkt, och jag tror att det är bra att åter hävda den. Men i dag handlar det om kloning för terapeutiska ändamål, och det medför många konsekvenser.
Konsekvenserna är dels medicinska. Man måste absolut skilja på terapeutisk kloning och reproduktiv kloning. Cellterapi innebär i dag ett oändligt hopp för många patienter som lider av genetiska eller degenerativa sjukdomar, som Alzheimer, Parkinson och cancer.
Konsekvenserna är dels etiska och filosofiska. Vilken status har ett embryo? För att besvara den frågan kan man gå tillbaka till de många debatter vi har haft om abort och provrörsbefruktning. Vilken status har de övertaliga embryon som är ett resultat av provrörsbefruktningar, och som är ämnade att förstöras? Skulle de inte åter kunna ge liv?
Konsekvenserna är slutligen ekonomiska och sociala. Detta är en samhällsdebatt. Vilken uppfattning har amerikanerna och japanerna i den här frågan? Europa måste inta en position i ett internationellt perspektiv och ta hänsyn till de forskningsmöjligheter som terapeutisk kloning innebär.
Det krävs en grundläggande debatt. Ni har begärt en sådan, och det är vi med på. Kanske vore det lämpligt att i första hand slå fast vad som är förbjudet att göra och sedan strikt reglera de metoder som accepteras. Skyddsanordningar är ett måste, eftersom frågor av det här slaget hanteras på olika sätt från ett land till ett annat, alltefter kultur.
Europeiska unionens handlande på det här området bör därför endast vägledas av allmänna grundprinciper. Och sådana principer existerar. Det handlar om respekten för människan, livet och friheten, men också för framsteg i alla människors tjänst.
(Applåder)
Herr talman! Kloning och patentsökning är och skall vara olagligt i samband med allt som rör människan. Det finns ingen skillnad mellan kloning av medicinska skäl och i fortplantningssyfte; målet får inte helga medlen när det som står på spel är den mänskliga värdigheten, som alltid skall respekteras i första hand.
Att använda mänskliga embryon för att tillverka organ kan därför inte rättfärdigas på något sätt. Genom att utnyttja embryon annullerar man faktiskt en människa som kunde ha varit, vilket på ett uppenbart sätt strider mot det värde vi ger det uppgivna målet att rädda andra människor. Frågan skulle verkligen vara annorlunda om användningen avsåg enbart stamceller och inte embryon.
Att försöka ändra själva grunden för de regler som styr livets ursprung tycker jag verkar etiskt fel. Vi måste stoppa upp och fundera över de tänkbara konsekvenserna av en upplösning av det naturliga systemet. Försiktighetsprincipen borde gälla och tillämpas även på kloning för medicinska syften. Det är ingen tillfällighet att det femte ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling 1998-2002 utesluter finansiering av projekt som innebär kloning av embryon i reproduktionssyfte och att det inte föreskriver någon finansiering av forskning som gäller medicinsk kloning.
Med respekt för de olika uppfattningar som finns i frågan anser vi det vara nödvändigt att definiera etiska normer baserade på respekten för den mänskliga värdigheten inom biotekniken.
Vi uppmanar den europeiska gruppen för etik inom forskning och ny teknik att tänka på de risker som är förknippade med att överträda vissa trösklar, där allt kan verka tillåtet om man bara låter bli att respektera den mänskliga värdigheten. Det är önskvärt att européerna, vilket ordförande Prodi hävdar, förenas kring gemensamma värderingar.
Därför bör kommissionen verka för en öppen debatt i syfte att hitta en rimlig balans mellan etiska regler, baserade på en vägran att utnyttja den mänskliga kroppen i kommersiella syften, och skyldigheten att uppfylla medicinska behov.
Vi uppmanar rådet att ta initiativet till en internationell konvention om användning av levande material för att undvika att mänskliga embryon kommersialiseras och används för onaturliga syften. Det är viktigt, herr talman, kära kolleger, att vi inte ger liv åt en helt ny människoart, något som för övrigt verkar ske även på grund av natur- och miljökatastrofer.
Herr talman! Det är synd att ingen av de brittiska kollegerna, som stöder regeringens hållning, har begärt ordet. Det hade varit intressant att även höra deras argument, ty jag kan nog föreställa mig att de också har haft funderingar. I Storbritannien har ju alltsedan 1990 embryoforskning varit tillåten fram till den 14:e dagen. Jag tror att det är logiskt, om nu nästa steg följer på detta.
Varför uppträder Storbritannien annorlunda än kontinenten? Det är ju en intressant fråga. Skillnaden finns uppenbarligen, oberoende av regeringarna. Man hade tidigare en konservativ regering och nu har man en labour-regering, och ingenting har förändrats. Varför är den allmänna opinionen annorlunda i Storbritannien än på andra sidan kanalen? Det vore till exempel en fråga som absolut lämpade sig för en diskussion i denna runda, ty vi har privilegiet att ha folkföreträdare här från hela Europeiska unionen. Det var mitt första påpekande.
Det andra påpekandet är att jag uppskattade det som Bonino sade. Det ligger mycket nära min uppfattning. Jag skulle också förespråka att vi i våra principer låter oss ledas av principen om att skilja mellan kyrka och stat. Staten är inte religiös. Staten skall respektera religionen. Även jag respekterar att någon är katolsk, evangelisk, judisk eller vad det nu kan vara. Men jag kräver också att min åsikt respekteras. Det kan man bara göra om man skiljer mellan stat och kyrka. Detta anspråk på ofelbarhet har redan skadat Europa vansinnigt mycket. Vi bör försöka komma bort från detta. Ingen har ett privilegium på etik. Även de som har en annan åsikt är etiska.
Vi har för övrigt om och om igen upplevt hur förbud mjukas upp i praktiken. Alla kan ge något exempel på det. Därför är jag fast övertygad om - vad vi än här beslutar - att kunskapen i ett samhälle som står öppet för världen kommer att söka sig sin egen väg i den forskning som bedrivs med olika vinkling. Vi blir i slutändan tvungna att på ett ansvarsfullt sätt hantera denna kunskap på så sätt att vi försöker att avgränsa det. Man kan kräva ett förbud mot all forskning, Francis Wurtz. Men det är utomordentligt naivt att tro att detta förbud kommer att respekteras. Till slut slipper vi inte ifrån att sätta gränser.
I detta fall känner jag samma sak som många andra. Allt sätter sig på tvären också hos mig vid tanken på att man slarvar omkring, forskar etc. med embryon. Det finns absolut gränser. Men den praktiska erfarenheten visar mig att man i slutändan kanske inte kan göra mer än att helt enkelt avgränsa detta. Vi har inget behov av att handla just nu. Vi har tid. Vi bör mycket noga överväga hur vi skall förhålla oss i denna fråga. Vi har utskott för detta, och många gånger är det också nyttigt att läsa en god bok.
En viktig europeisk värdering som vi alla, vare sig lekman eller religiös, är att varje experiment med människor endast skall utföras för deras odelade och direkta nytta. Vi frångår den principen på egen risk och här har vi uppenbarligen frångått den. Vi kan inte experimentera med människor i något stadium av deras utveckling och vi kan förvisso inte massproducera embryon till experiment. Nästa steg kommer att bli kommersiellt utnyttjande, vilket vårt eget direktiv om biopatent tillåter.
De brittiska myndigheterna hävdar att trots etiska tvivel är kloning av mänskliga embryon nödvändig, eftersom det är det enda sättet att hjälpa patienter som lider av olika sjukdomar. Många vetenskapsmän ifrågasätter detta och rekommenderar mer forskning med vuxna stamceller för att uppnå samma resultat med att bota sjukdomar. Kan vi inte samlas och hitta ett sätt att hantera stamcellsforskning utan att experimentera direkt med människor? Jag hoppas att denna kammare håller med om att detta är en värdering som Europa byggdes på.
Detta är ett känsloladdat ämne, inte minst på grund av titeln "Kloning av människor". Stamcellsforskning skulle vara en mindre pretentiös titel men mitt syfte är att be om lugna funderingar och överväganden om fakta och konsekvenserna för oss den mänskliga rasen, för vår hälsa och välfärd, för framtiden för vetenskapen och hälsoindustrin i Europa och inte minst för vår andliga välfärd.
Så låt oss reda ut några fakta. Fakta: Kloning av människor är förbjudet i Förenade kungariket. Det finns ingen avsikt att ändra detta och industrin i landet har inte för avsikt att genomföra kloning av människor nu eller i framtiden. Forskningens användning av stamceller från embryon är ett kortsiktigt svar på ett vetenskapligt behov att upptäcka metoder för att omprogrammera vuxna stamceller.
Fakta: Stamcellsforskning är hårt reglerad inom ramen för ett bindande parlamentsbeslut av den högt respekterade och noggranna "Human Fertilization and Embryology Authority". Det skulle kanske vare en bra idé om andra medlemsstater hade något motsvarande.
Fakta: Det har nyligen skett intressanta framgångar inom forskningen om vuxna stamceller, men det finns fortfarande betydande nackdelar i jämförelse med de unika egenskaperna hos stamceller hos embryon. Målsättningen för forskningen om stamceller hos embryon är att hitta metoder för att använda vuxna stamceller som inte har dessa nackdelar.
Så vi kommer ner till grundproblemet. Är ett foster upp till 14 dagar gammalt en levande varelse med fulla rättigheter för en levande människa eller för ett foster? Rätt eller fel har den brittiska och amerikanska lagstiftningen gett tillstånd till denna typ av forskning under tio år och många goda resultat har uppnåtts. Efter överläggningar och samråd i hela världen under många månader rekommenderas i Donaldson-rapporten att denna forskning skall förlängas för terapeutiska ändamål.
Valet är ert kollegor. Ni måste lyssna på ert samvete och följa er tro men även ta hänsyn till er grannes välfärd. At bry sig om sin granne är också en kristens uppgift. Han kanske har Alzheimer eller Parkinson eller diabetes.
Herr talman! Det här är en allvarlig och svår fråga som provocerats fram av det brittiska beslutet. Man måste också säga att nationernas lagstiftningar på området skiljer sig betydligt åt, vilket banar väg för okontrollerade metoder. Men som Françoise Grossetête nyss påpekade kan vi fråga oss - beaktat alla dessa olika förhållningssätt - vilket värde vissa länder verkligen tillmäter principen om respekten för mänskligt liv redan på fosterstadiet. Detta är en respekt som åsyftas i artikel 18 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, då den förbjuder framställning av embryon för mänskliga syften.
De många olika bestämmelserna visar hur komplex debatten är och att den väcker ett antal frågor som går in i varandra. Vad betyder respekten för livet? Vad betyder ett befruktat ägg i förhållande till ett embryo? Får man tillåta forskning om embryon för terapeutiska ändamål? Varifrån härstammar stamcellerna? Får man klona embryon? Härrör stamcellerna inte bara från vuxna vävnader, utan även från fostervävnader? Får man tillåta framställning av embryon för något annat syfte än livet självt? Med tanke på de svåra sjukdomar som i dag inte går att bota - har man då rätt att förhindra en fortsatt forskning som anses hoppfull?
Det här är frågor fyllda av implikationer, eftersom de handlar om livets mening. Och det är skälet till att vi måste ha en dialog, framför allt en dialog inom EU-institutionerna. Jag beklagar, herr kommissionär, att ordförande Prodi prioriterade sitt möte med pressen i måndags innan han informerade Europaparlamentet. Jag konstaterar att hans uttalanden i frågan var mycket försiktiga och mycket återhållna.
För det andra anser jag att parlamentet borde tillsätta en parlamentarisk tillfällig kommitté inför en sådan debatt. Kommittén skulle i första hand mycket snabbt ta initiativ till att fråga ut experter av samtliga tillhörigheter i Europa och på andra sidan Atlanten. Men debatten måste också äga rum offentligt, med allmänheten. Därför föreslår jag att det inrättas europeiska sessioner om bioetik, och att det äntligen inrättas en institution som skall reglera metoderna på området, när vi samtidigt skapar ett antal övervakningscentrum i onödan. Mitt förslag är att det inrättas en europeisk byrå för reproduktiv medicin och bioteknik.
. (FR) Herr talman! Jag tillåter mig att svara eftersom Liese ställde en precis fråga under debatten. Frågan gällde det femte ramprogrammet. På den punkten står det mycket klart, och det vet säkert Liese, att det femte ramprogrammet uttryckligen utesluter forskning om kloning för reproduktiva och terapeutiska ändamål. Det anges klart och tydligt, eftersom beslutet är ett resultat av medbeslutandeförfarandet.
Följaktligen är detta för närvarande helt klart uteslutet inom ramprogrammet. Jag ville bara klargöra denna punkt, eftersom ni ställde den frågan, herr Liese.
När det däremot gäller debatten, som jag inledningsvis sade, är det kommissionens önskan att delta i en debatt med parlamentet om de här frågorna. Vi har fått se att dessa frågor är mycket sammansatta och mycket intressanta.
Jag har mottagit åtta resolutionsförslag enligt regel 37.2.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Frågestund (kommissionen)
Nästa punkt på föredragningslistan är frågor till kommissionen (B5-0535/2000).
Första delen
Fråga nr 41 från (H-0613/00):
Angående: Samarbete med nätverk för narkotikarådgivning Sedan 1998 har samarbetet mellan kommissionen och de nätverk som den stöder försämrats avsevärt: Kontrakt mellan nätverken och kommissionen upprättas ofta först när de understödda projekten redan varit i gång i flera månader. Trots detta insisterar kommissionen på att projekten skall påbörjas även om det endast föreligger ett preliminärt skriftligt besked. Delbetalningarna från kommissionen försenas delvis med flera år. Alla nätverk drabbas av den alltmer omfattande förvaltningsapparaten och framför allt av uteblivna återbetalningar från kommissionen, vilket kraftigt begränsar deras arbete. Vissa föreningar har till och med tvingats lägga ner verksamheten på grund av dröjsmålen med betalningar från kommissionen.
Varför har kommissionen under senare år inte lyckats med att snabbt och samtidigt med genomförandet av projekten tillhandahålla de understödda nätverken kontrakt och delbetalningar?
. (EN) Kommissionen delar den ärade ledamotens bekymmer om problemen i fråga om kontrakt och betalningar för nätverk för narkotikarådgivning som subventioneras genom gemenskapens åtgärdsprogram för att förhindra narkotikaberoende.
Dessa problem har flera orsaker. För det första är det uppenbart att det har funnits brist på personal i direktoratet för folkhälsa i Luxemburg som ansvarar för detta arbete. Kort sagt, den extra personalen har varit otillräcklig för att kunna klara besvärliga förfaranden och ofta oerfarna bidragsmottagare som föreslagit alltför många små projekt. Denna situation förvärrades förra sommaren när ett beslut fattades baserat på rapporten från kommittén av oberoende experter att avsluta kontraktet med det kontor för tekniskt bistånd som hjälpte till att genomföra detta program.
För det andra har ett stort antal små projekt genomförts inom ramen för programmet mot narkotika och skapat ytterligare börda på den redan otillräckliga personal som vi har till vårt förfogande. Under de fem senaste åren har den genomsnittliga storleken på projekt som beviljats medfinansiering av kommissionen varit 180 000 euro.
För det tredje visar erfarenheten att deltagare i nätverken har haft lite kunskap om kommissionens kontrakts- och betalningsförfaranden. I många fall har kommissionen därför upprepade gånger behövt begära den dokumentation som krävdes för att slutföra kontrakt och göra utbetalningar.
För det fjärde, mot bakgrund av erfarenhet med anslag från gemenskapsbudgeten och kritiken från revisionsrätten kunde hårdare villkor tillämpats om den dokumentation som gällde kontraktskostnader vilket resulterade i dominoeffekter på tidpunkten för betalningar.
Som svar på dessa problem kommer jag att vidta flera åtgärder. Kommissionens förslag till ett nytt regelverk för folkhälsa och strategi understryker behovet av tydligare mål och effektivare ledning med större inriktning på de viktigaste prioriteringarna. Därför kommer färre men större projekt att medfinansieras i framtiden för att mer effektivt använda de personalresurser som behövs för att sköta genomförandet av programmet. Som budgetmyndigheten hela tiden understryker måste vi anpassa resurser och prioriteringar mer realistiskt i framtiden.
Dessutom, som ni känner till efter kommissionens nyligen gjorda översyn av sitt personalbehov, har en begäran om ytterligare tjänster inlämnats till budgetmyndigheten, inklusive en betydande ökning av tjänster för GD för hälsa och konsumentskydd. Om budgetmyndigheten godkänner detta kan flera av dessa tjänster användas för att ta hand om den typ av problem som vi diskuterar i dag.
Kontraktsinnehavares oerfarenhet om kraven på ekonomisk kontroll kommer fortsättningsvis att kräva en betydande rådgivning och annan hjälp från redan begränsade personalresurser. Direktoratet för folkhälsa avser att genomföra en kampanj för att hjälpa kontraktsinnehavare att förstå kommissionens förfaranden och krav bättre.
Vad gäller byråkratifrågan håller de berörda avdelningarna på att se över sina dokumentationskrav i syfte att förenkla och snabba upp betalningsförfarandena utan att förbise de nödvändiga åtgärderna för ekonomisk kontroll. Som ett resultat av de redan vidtagna åtgärderna har situationen förbättrats och jag förväntar mig att den förbättras ytterligare så att kontrakt kan upprättas snabbare och utbetalningar ske i enlighet med kommissionens 60-dagars regel.
Om ni har några speciella frågor kan ni kanske ge mig den information som behövs skriftligen och jag skall naturligtvis ta upp dem med min personal.
Ärade herr kommissionär! Det gläder mig att höra att vissa åtgärder kommer att vidtas. Visserligen tvivlar jag på att kommissionen, om den upptäcker problem med de partner som deltar i vissa projekt, söker felen till minst 50 procent hos dessa partner. Jag har information om att även små projektpartner är mycket kompetenta och vet exakt besked om hur fördragen lyder, exakt vad de måste lämna in. Jag fick ett fall skildrat för mig, där samma bilagor skickades in tre gånger och kommissionen sedan fortfarande påstod att den inte hade fått dessa bilagor. Därför vill jag än en gång vädja om att det skall finnas helt klara och i förväg fastslagna direktiv om förslagsställandet. Jag känner till dessa problem inte bara från narkotikaområdet, utan även genom många andra partner, som samarbetar med kommissionen och strävar efter en samfinansiering. Inte bara på narkotikaområdet dröjer det mycket länge och är mycket komplicerat, och jag tror att det inte helt enkelt beror på inkompetenta små projektpartner, utan också på att kommissionen inte klart har formulerat förutsättningarna.
En fråga var också om man verkligen vill vingklippa de små organisationerna i Europeiska unionen när det gäller att även i regionerna stödja narkotikaprojekt med helt olika utgångspunkter, särskilt på detta område, men även allmänt. Jag tror att det inte får handla om att bara ge stora organisationer möjlighet att åstadkomma något, utan målet måste vara att främja olika organisationsstrukturer. Jag anser att det är ett helt felaktigt försök till lösning
. (EN) I samband med den första frågan som togs upp menar jag inte att problemet beror helt på, som ni säger, inkompetenta projektpartner. Vad jag menar är att det är skälet till några av de problem som har uppstått. Det är något jag är bekymrad över och försöker lösa genom att se till att det finns klara riktlinjer såsom ni föreslår, så ni och jag är helt överens på den punkten.
När det gäller projektens storlek har sedan 1996 totalt 149 projekt utvalts för över 25 miljoner euro med ett genomsnittligt belopp på 180 000 euro per projekt. Enligt den nya hälsostrategin kommer vi att minska antalet projekt och öka deras värde och effekt och därigenom använda våra begränsade personalresurser effektivare. Det är inte alltid fallet att mindre projekt är bättre än större projekt, men om personalresurser används effektivare kommer detta att medföra en förbättring av de berörda projekten.
Fråga nr 42 från (H-0629/00):
Angående: Vetenskapliga råd om ftalater Kommer kommissionen nu att offentliggöra det uttalande som den vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö enades om den 25 november 1999, som beskrev kommitténs syn på kommissionens misstolkning av de vetenskapliga råden om ftalater, och som man dessutom hänvisar till i protokollet från den vetenskapliga styrkommitténs sammanträde den 10 december 1999? Vem är det inom kommissionen som är ansvarig för att den vanliga ordningen inte följts, nämligen att offentliggöra samtliga protokoll och rapporter samt uttalanden som de vetenskapliga kommittéerna enas om, och vem var ansvarig för att det huvudsakliga protokollet från den vetenskapliga kommitténs sammanträde den 25 november 1999 inte offentliggjordes förrän i april 2000?
. (EN) Tack för att ni ger möjlighet att klargöra ärendet som er fråga gällde. Såsom hänvisades till i protokollet från den vetenskapliga styrkommitténs sammanträde den 10 december 1999 informerade ordföranden i den vetenskapliga kommittén för toxitet, ekotoxicitet och miljö (SCTEE) den vetenskapliga styrkommittén om SCTEE:s avsikt vid dess sammanträde den 25 november 1999 att bifoga ett uttalande till protokollet för att klargöra tolkningen av dess synpunkt på ftalater i leksaker.
Det protokoll som diskuteras skulle normalt ha justerats vid SCTEE:s nästa sammanträde som ägde rum den 4 februari 2000. Men vid det sammanträdet ansåg flera av kommitténs ledamöter att protokollen i allmänhet var för långa och begärde att sekretariatet skulle använda samma format som övriga vetenskapliga kommittéer. Efter denna begäran beslöt kommittén att senarelägga justeringen av protokollet till nästa sammanträde då förslaget till en mer kortfattad version skulle finnas tillgänglig. Detta försenade oundvikligen justeringsprocessen till det följande sammanträdet den 11 april 2000.
Så snart som det hade justerats offentliggjordes dess innehåll på Internet - under samma vecka faktiskt, vilket är kommissionens vanliga praxis. Det har följaktligen inte skett någon försummelse att offentliggöra protokollet.
Jag är tacksam för kommissionärens svar även om jag måste säga att fem månader är en lång tid att vänta på ett protokoll. Vad jag säger nu är ingen kritik av kommissionären själv, men jag hoppas att han håller med mig om att vetenskapen måste informera oss för vårt beslutsfattande om risker och riskhantering. I detta fall var den vetenskapliga informationen allt annat än tillfredsställande. Den hade inte granskats någon av expertgrupp och så vidare. När det gäller den vetenskapliga kommittén och ordförandens åsikt var det betydelsefullt att hans råd - enligt hans ord - inte berättigade ett förbud. Det förbud som följde mot andra ftalater hade inget alls att göra med leksaker eller bitringar för barn. Denna händelse gav försiktighetsprincipen lite dåligt rykte. Den principen håller bara om besluten är vetenskapligt oklanderliga. Det var inte en positiv erfarenhet och jag hoppas att kommissionen håller med om att både kommissionen och parlamentet har mycket att lära av denna erfarenhet.
. (EN) Jag håller helt med den ärade ledamoten när han säger att våra beslut måste baseras på vetenskap och det är vad som hände i detta fall. Den aktuella kommittén utarbetade sin rapport, såsom den skall göra på sitt ansvarsområde vilket naturligtvis är riskhantering. Den informationen överlämnades till kommissionen, eftersom den är en av de EU-institutioner som ansvarar för riskhantering. Med hänsyn till det råd som dokumenten innehöll från den berörda kommittén ansåg kommissionen att ftalater eller leksaker avsedda att stoppas i munnen utgjorde en omedelbar och betydande risk för små barn under tre år.
Kommissionen gjorde en klar bedömning av detta ärende. Jag överlämnade brådskande förslag till kommissionen som jag har befogenhet att göra enligt det allmänna direktivet om produktsäkerhet och mina kollegor var överens om att detta var den lämpliga åtgärd som måste vidtas under omständigheterna.
Min kollega, kommissionär Liikanen, har en mer långsiktig strategi för hela frågan om ftalater och plastmjukgörare i leksaker och så vidare. Jag vill än en gång säga att jag håller med om att våra beslut måste fattas på vetenskaplig grund och det är enligt min åsikt vad som skedde i detta fallet.
Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 43.
Fråga nr 44 från (H-0688/00):
Angående: Vattenbehov i Mellanöstern Det ständigt ökande vattenbehovet i Mellanöstern utgör ett betydelsefullt element för det planerade samarbetet och kommunikationen mellan folken i området. Styrkommittén för den multilaterala samarbetsgruppen i vattenfrågor (MWGMR) i området återupptog, efter ett avbrott på tre år, arbetet 1999 och inrättade särskilda program för bevarandet och utnyttjandet av vattenresurserna i Mellanöstern. Dessa program finansieras bland annat av EU. Även i associeringsrådet EU-Israel diskuterade man nyligen vattenfrågan i Mellanöstern och Israel tog upp frågan om ytterligare medel till dessa program.
Vilken politisk linje har kommissionen för avsikt att följa i frågan för att främja samarbetet mellan folken i området och för att undvika konflikter om vattenresurserna?
. (EN) Vatten kommer att vara en avgörande fråga för Mellanöstern under kommande decennier. Regionen har den lägsta vattentillgången per capita i hela världen och den minskar stadigt. Vatten är verkligen en av huvudfrågorna för fredsprocessen i Mellanöstern, inte bara i förhandlingarna mellan Israel och Palestinierna utan också mellan Israel och Syrien. Kommissionens politik inriktas på de olika aspekterna i vattenfrågan i Mellanöstern, säkerheten liksom de ekonomiska, miljömässiga och sociala dimensionerna.
Rättvisa och vittomfattande vattenöverenskommelser mellan Israel och dess grannar, understött av effektivt och regionalt samarbete är nödvändigt för att få en hållbar fred i regionen. Kommissionen är aktiv deltagare i och en stor bidragsgivare till den multilaterala samarbetsgruppen i vattenfrågor för fredsprocessen i Mellanöstern. Som ett konkret bidrag har vi anslagit ytterligare 4 miljoner euro under 1999 för att slutföra de regionala databankerna för vatten. Vi arbetar också aktivt med konceptet för en regional samarbetsstruktur. Rådets speciella arbetsgrupp för vattenfrågor i Mellanöstern har träffat de israeliska, jordanska och palestinska cheferna för vattenförvaltningen och samordnar aktivt EU:s vattenpolitik.
Kommissionens politik syftar till att hjälpa regionen att skapa en hållbar förvaltning av de knappa vattenresurserna i kombination med hjälp med att undersöka nya vattenresurser. Den nuvarande förvaltningen och konsumtionen av vatten i Mellanöstern är inte hållbar. Uppskattningar visar att i den totala Medelhavsregionen går två tredjedelar av den totala nationella vattenförbrukningen till jordbruket medan det står för endast en tredjedel av BNP och sysselsättning. Denna skillnad är ännu större i Mellanöstern. Därför är en prioriterad insats att hjälpa till att förbättra den inhemska vattenpolitiken i länderna i Mellanöstern. I själva verket beslöt man vid utrikesministerkonferensen Europa-Medelhavet i Stuttgart 1999 att göra vattenfrågan till en prioriterad fråga för partnerskapet. Som ett första resultat skall den handlingsplan på 40 miljoner euro som antogs av ministerkonferensen Europa-Medelhavet i Turin i oktober 1999 om lokal vattenförvaltning skapa ytterligare möjlighet till samarbete inom denna sektor. En förslagsinfordran kommer att offentliggöras inom kort.
Jag tackar kommissionären för hans svar. Förutom att betona problemets allvar och dess inverkan på fredsprocessen i Mellanöstern, hade jag med min fråga också som mål att uppmärksamma att bristen på vattenresurser är ett allvarligt politiskt problem. Alla talar om de överhängande konflikterna om vattnet. Någonting måste göras. Jag frågar kommissionären vilka initiativ som kommer att tas för att få fram folkrättsliga regler för förvaltningen av vattenresurserna, så att eventuella härdar till lokala eller regionala motsättningar - förebud till konflikter och en säregen imperialism - kan motas i grinden. I sitt svar tar kommissionären upp frågan om Israel och Syrien, men även Tigris, Eufrat, Turkiet, Syrien och andra områden omfattas. Jag anser att det är nödvändigt att fastställa folkrättsliga regler för förvaltningen av vattenresurser, vilka måste innehålla tydliga bestämmelser för alla de berörda länder som genomkorsas av floder som rinner igenom mer än ett land. Detsamma måste gälla även för sjöar som omges av mer än ett land.
. (EN) Kommissionen stöder viktiga vattenprojekt hos den palestinska myndigheten och i Jordanien via Meda. Det senaste exemplet är ett gemenskapsbidrag på 5 miljoner euro i anslag till projektledning för vattenprojektet för Stor-Amman, plus ett betydande lån från Europeiska investeringsbanken.
Förutom det stöd vi ger till den multilaterala samarbetsgruppen i vattenfrågor kan jag nämna det treåriga åtgärdsprogrammet mellan Europa och Medelhavsländerna för vatteninformationssystem. Europeiska kommissionen bidrog med 1,2 miljoner euro för dess genomförande. Europa-Medelhavskonferensen om vattenförvaltning i Marseille mellan den 25 och 26 november 1996 anordnades på initiativ av Europeiska kommissionen och den franska regeringen med hjälp av staden Marseille. Den internationella vattenbyrån ansvarade för sekretariatet. Så kommissionen är hela tiden engagerad i detta projekt, har varit det en tid och fortsätter att vara det.
Fråga nr 45 från (H-0689/00):
Angående: Djurtransporter År 2000 har det fortfarande visats dokumentärprogram i TV, där det framgår att djur har transporterats inom EU på ett sätt som strider mot stadgandena i direktivet om djurtransporter och bryter mot alla etiska principer.
Vad tänker kommissionen göra för att få medlemsstaternas myndigheter att övervaka transporterna och kritiskt granska planerade rutter som sträcker sig in i andra medlemsstater?
När kommer kommissionen att framlägga omarbetade förslag till direktiv om transport av levande djur?
Hur tar kommissionen den omständigheten i betraktande att sådana medlemsstater som sköter transporterna seriöst får vidkännas högre kostnader än sådana som hela tiden bryter mot reglerna? Likväl är marknaden för livsmedel gemensam.
Vad gör kommissionen för att det överlag skulle gå att få slut på de långa djurtransporterna och ersätta dem med transporter av frysvaror och färdig mat?
Andra delen
. (EN) Jag håller med om att det är bekymmersamt att bestämmelser om djurtransporter inte tillräckligt efterlevs i vissa områden. Medan medlemsstater ansvarar för den dagliga tillämpningen av gemenskapslagstiftning utför livsmedels- och veterinärbyrån i mitt generaldirektorat särskilda kontroll- och inspektionsuppdrag för att kontrollera att medlemsstaterna tillämpar gemenskapens lagstiftning på ett effektivt och enhetligt sätt. Dessa kontroller har uppdagat vissa brister i tillämpningen av gemenskapslagstiftningen hos några medlemsstater. Detta har resulterat i att överträdelseförfaranden grundade på artikel 226 i fördraget inletts mot vissa medlemsstater och för andra pågår utvärdering.
Jag kommer inom kort att lägga fram en rapport till rådet och Europaparlamentet under det sista kvartalet i år om genomförandet i medlemsstaterna av gemenskapslagstiftningen om djurskydd. Rapporten kommer att visa att medlemsstaterna för närvarande har svårigheter att genomföra gemenskapslagstiftningen fullt ut. Som slutsats i rapporten avser jag att lägga fram förslag för att förbättra djurtransporter, finna lösningar på de problem som jag har nämnt, säkerställa inspektion av livsmedels- och veterinärbyrån samt, om tillämpligt, inleda överträdelseförfaranden.
Så snart som möjligt bör flera av direktivets grundläggande frågor utvärderas på vetenskaplig grund, bland annat data om transporttider, stress i samband med lastning och lossning samt lasttäthet. I detta sammanhang bör man också granska åtgärder som främjar att djuren slaktas närmare de platser där de är uppfödda.
Jag avslutar med att försäkra er att djurens välfärd ligger högt på kommissionens dagordning. Jag ser fram mot nya diskussioner när jag har lag fram rapporten om djurtransporter inom de närmaste veckorna.
Herr talman, herr kommissionär! Jag tackar för svaret, men jag skulle helt kort vilja konstatera att det nu, när EU är på väg att enligt en mycket snabb tidsplan utvidgas österut och man bland annat har transporterat hästar från Baltikum till EU:s område - dessa transporter har tagit upp till hundra timmar - , enligt min mening är rätt besynnerligt att vi av ansökarländerna kräver att de mycket strikt skall följa anvisningar och regler. Inom vårt eget område tillåter vi emellertid sådana överträdelser som - vilket man kunnat se öppet - är helt omänskliga när man tänker på det civiliserade Västeuropa. Jag skulle också vilja poängtera detta och fråga, vad för slags tidsplan man nu verkligen tänker följa med tanke på att vi måste ha ordning och reda hos oss själva innan de nya medlemsstaterna ansluter sig?
Även om jag inte kan ge er en detaljerad tidsplan försäkrar jag att vi redan inlett överträdelseförfaranden och andra fall håller på att bedömas. Situationen omprövas hela tiden och jag har haft flera diskussioner med generaldirektören för mitt GD, som är expert på transporter, och jag utnyttjar hans expertkunskap.
Jag vill också uppmärksamma er på våra förbindelser med ansökarländerna. Kommissionen anser att det effektivaste sättet att få en betydande förbättring av standarder för djurs välfärd är att arbeta mot ett internationellt samförstånd. De långa transporterna av hästar har diskuterats med chefer för veterinärtjänster i de Central- och Östeuropeiska länder som för närvarande förhandlar om anslutning till unionen.
En överenskommelse slöts i april om ett åtgärdsprotokoll för att förbättra skyddet av hästar och åsnor som transporteras långa avstånd. De första resultaten av protokollets genomförande kommer att diskuteras vid ett särskilt möte med alla behöriga myndigheter i anslutningsländerna i slutet av september i år. Så jag kan ge en försäkran om att denna fråga finns högt bland prioriterade frågor på min enhet och vi kommer att övervaka den nära och gå vidare med den aktivt.
Herr talman! Det vore intressant att få veta om kommissionen också avser att genomföra forskning på detta område, nämligen enligt modellen med best practice. Har ni även för avsikt att stimulera till att djurtransporter utformas så att de också faktiskt blir uthärdliga för djuren?
. (EN) Jag är nöjd genom det meddelande jag får från min enhet och övrig information som är tillgänglig för mig att alla åtgärder som krävs vidtas. På den grunden håller direktivet på att ändras för att förbättra djurskyddet under transport och ta fram i synnerhet ytterligare åtgärder för att skydda hästar genom en obligatorisk avlastning och fast vilopaus vid kommersiella transporter av hästar som passerar en gränsstation i unionen.
Jag skulle vilja ställa en hithörande fråga om förbud mot Staffordshireterrier i Tyskland enligt deras lagar om farliga hundar. Många i mina valkrets i Förenade kungariket skriver och protestera mot denna tyska lag som förbjuder vissa hundraser som inte verkar utgöra något hot mot allmän säkerhet. Med tanke på projektet om ett pass för sällskapsdjur på europeisk nivå och en rättighet nu för sällskapsdjur att röra sig fritt inom Europeiska unionen till följd av detta har kommissionen någon laglig befogenhet att intervenera och skydda djurs välfärd, i synnerhet dessa inhemska sällskapsdjur i Tyskland, av vilka det eventuellt kommer att ske en onödig slakt och möjligtvis också en utrotning av en fin brittisk hundras?
Herr kommissionär! Enligt arbetsordningen är inte frågan en följdfråga. Vi skulle kunna be Tannock ställa denna fråga till nästa sammanträde, men om ni önskar besvara den nu kan ni göra det.
. (EN) Av artighet till den ärade ledamoten skulle jag vilja säga att om ni informerat mig om denna fråga skulle jag förmodligen haft större möjlighet att ge ett uttömmande svar. Jag är den kommissionär som ansvarar för djurs välfärd. Det finns behörighet att hantera dessa frågor som gäller djurs välfärd. Om sådana ärenden kommer till min kännedom och faller under det berörda direktivet kan åtgärder vidtas. Det enda praktiska förslag som jag kan ger er är att ni skriver till mig och lämnar närmare upplysningar om den fråga ni tog upp, och då skall jag se till att mina enheter granskar den och behandlar den.
Herr Tannock! Ni kan göra det skriftligt bilateralt, eller ni kan göra det offentligt enligt arbetsordningen, och kommissionären kommer att svara er.
Tack så mycket, herr Byrne, för ert samarbete med parlamentet denna eftermiddag.
Frågor till Vitorino
Fråga nr 46 från (H-0600/00):
Angående: Meddelande om barnets rättigheter I november 1999 informerade kommissionen parlamentet om att den ville markera den tionde årliga minnesdagen av konventionen om barnets rättigheter genom att offentliggöra ett meddelande om barnets rättigheter. Kan kommissionen nu förse parlamentet med en slutgiltig tidsplan för offentliggörandet av meddelandet? Kan kommissionen nu förse parlamentet med en slutgiltig tidsplan för offentliggörandet av meddelandet? FN:s generalförsamlings extra session (UNGASS) om barn kommer att äga rum i september 2000. Hur avser kommissionen att samordna EU:s och medlemsstaternas bidrag till denna session? Anser kommissionen att offentliggörandet av ett meddelande om barnets rättigheter är av största vikt inför den extra sessionen?
. (EN) Jag vill hänvisa den ärade ledamoten till brevet daterat den 20 juni som hon och flera av hennes kollegor mottog från ordförande Prodi om just detta ämne. I sitt brev gjorde ordföranden helt klart kommissionens åtagande för alla åtgärder som garanterar barns rättigheter och nämner flera områden både externa och interna där kommissionen var aktiv i dessa mycket viktiga frågor.
Ordföranden eftersträvade dock även att föra in kommissionens insatser på dessa områden i samband med revideringen av fördragen. Han bekräftade att befogenhet till åtgärder som gäller barn fortfarande och huvudsakligen tillhör medlemsstaterna med hänsyn till avsaknad av en klar rättslig grund i fördragen för gemenskapen att garantera barns rättigheter i frågor som går utanför det gällande regelverket.
I det nuvarande regelverket har Europeiska kommissionen redan gjort flera betydande initiativ för att skydda barns rättigheter, exempelvis i programmen Daphne och Stop som jag ansvarar för. Kommissionen försöker också göra insatser på social- och utbildningsområdet i syfte att förbättra barnens situation.
Ytterligare bevis på den betydelse vi fäster vid detta ämne är det faktum att det var kommissionen som tog initiativet att införa en särskild artikel om barnets rättigheter i stadgan om grundläggande rättigheter. Förslaget till artikel om skydd av barn innehåller huvudprinciperna i New York-konventionen såsom rättigheten till det skydd och den omsorg som krävs för deras välfärd och hänsyn.
Vi kommer att fortsätta att kräva att det i stadgan förutses förbud mot barnarbete. I sitt brev uttryckte ordföranden också åsikten att det kunde vara lämpligt för kommissionen att undersöka om alla medlemsstater har följt innehållet i FN:s konvention om barns rättigheter. Även om alla medlemsstater har ratificerat konventionen varierar dess tillämpning mycket och medlemsstaternas synpunkter på hur man på bästa sätt skyddar barnens rättigheter avviker avsevärt.
Jag är övertygad om att en sådan undersökning kan bli ett lämpligt bidrag vid unionens deltagande i den särskilda sessionen i FN:s generalförsamling i september 2001. Kommissionen anser att dess pågående insatser för barn, dess aktiva arbete för ett lämpligt införlivande i stadgan om grundläggande rättigheter och dess stöd till denna tanke att genomföra denna undersökning utgör bevis på dess åtagande för detta viktiga ämne.
Som ni vet är jag en av era stora beundrare och jag är säker på att ni var lika besvärad att upprepa ert svar i dag som jag var att höra det. Jag känner till ert personliga åtagande men ni har faktiskt inte gett mig någon klar indikation på vad kommissionen i verkligheten tänker göra vid FN-konferensen som äger rum inom några veckor. Efter att ha lyssnat på de stora planer som kommissionen har beträffande djurs välfärd kan jag bara hoppas att den har liknande planer när det gäller barns välfärd.
Om man inser de juridiska gränser inom vilka ni måste arbeta kan ni i själva verket ge mig någon indikation på att någon från kommissionen till exempel kommer att närvara vid Förenta nationernas konferens i september? I vilket sammanhang och har de för avsikt att ge något bidrag till konferensen?
. (EN) Jag skall mycket gärna svara. Vi talar faktiskt båda om samma sak vilket är Förenta nationernas särskilda möte i generalförsamlingen om barns rättigheter i september 2001 nästa år. Eftersom vi talar om det är min inställning att vi bör göra en undersökning för att bedöma hur Förenta nationernas konvention om barns rättigheter har tillämpats i våra medlemsstater. Denna undersökning bör vara avslutad i tid för att kunna användas som grund för unionens deltagande i Förenta nationernas särskilda möte i generalförsamlingen nästa år.
Jag är säker på att vi kan räkna med stöd från det kommande svenska ordförandelandet under det första halvåret nästa år. Det har alltid framfört tydligt att det kommer att göra barns rättigheter en ytterst prioriterad fråga. Så jag tror att jag har förklarat vilken åtgärd vi avser att vidta och när vi avser att vidta den.
Herr talman! Är kommissionären överens med mig om att det verkar ske en ny och ökande kränkning av barn vilket faller inom Europeiska unionens befogenhet? Barn används av mödrar från Öst- och Centraleuropa för att tigga på gatorna i våra städer. De kommer för det mesta in i unionen som flyktingar. Antingen bör de tas hand om eller också är tiggeriet obefogat därför att de borde erhålla socialbidrag från staten. Detta är något som kanske skulle läggas till på listan över barnmisshandel vilket vi som en gemenskap bör granska mycket noga.
. (EN) Jag delar den ärade ledamotens oro i den meningen att tiggeri är en aktivitet där barnen tvingas, ibland av sin egen familj, att handla mot sin värdighet. Som ni vet ligger ansvaret att skydda barns värdighet framför allt hos medlemsstaterna. Trots det inleder vi nu en debatt om ett speciellt lagstiftningsinitiativ för att definiera listan över brott mot barn. Jag kommer att överväga och vara öppen för era förslag.
Fråga nr 47 från (H-0606/00):
Angående: Passfrihet inom Schengenområdet Hur anser Ni att passfriheten inom ramen för Schengenavtalet fungerat under de europeiska mästerskapen i fotboll i ljuset av de massarresteringar som ägt rum i Bryssel och Charleroi?
. (FR) Först och främst tror jag att man måste konstatera att ett stort antal av de personer som var inblandade i incidenterna i Bryssel och Charleroi kommer från en av unionens medlemsstater - Förenade kungariket - som inte är en del av Schengen-området. Det rör sig således om personer som när de reste ut för att se fotbollsmatcher i samband med EM 2000 fick genomgå personkontroller vid Schengen-områdets yttre gränser.
Det finns också anledning att erinra om att den belgiska och den nederländska regeringen hänvisade till en säkerhetsklausul i artikel 2.2 i Schengenkonventionen inför EM 2000. Denna klausul anger att när den allmänna ordningen eller nationens säkerhet är hotad - och enligt min mening uppfylls utan tvekan det kriteriet av de farhågor som huliganismen väcker - kan en medlemsstat besluta att det under en begränsad period skall utföras nationella gränskontroller som är anpassade till situationen, även vid Schengen-områdets inre gränser.
Den belgiska och den nederländska regeringen följde det föregående samrådsförfarande som föreskrivs av Schengen-avtalet. De åsyftade kontrollerna återinfördes tillfälligt vid de inre gränserna, men genomfördes inte systematiskt. Det rörde sig om riktade kontroller, framför allt med stöd av information från medlemsstaterna inom ramen för det polisiära samarbetet, dvs. upplysningar om supportrar som kunde utgöra ett hot mot den allmänna ordningen.
Att genomföra kontroller vid de yttre gränserna, och tillfälligt vid Schengen-områdets inre gränser, är inte samma sak som att stänga en gräns eller systematiskt avvisa personer som vill komma in i landet för att se en fotbollsmatch. I enlighet med Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen har unionsmedborgarna en grundläggande rätt att röra sig fritt på medlemsstaternas territorium, men restriktioner får införas av skäl som har att göra med den allmänna ordningen. Sådana restriktioner berör endast enskilda personer, dvs. när en person utgör ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som berör ett för samhället grundläggande intresse.
Jag kan således bekräfta att gemenskapen inte tillåter kollektiva restriktioner. Det räcker inte med att vara av en viss medlemsstats nationalitet och vilja se en fotbollsmatch för att kunna avvisas vid gränsen. Därför pågår redan nu en utvärdering av samarbetet mellan de berörda medlemsstaternas myndigheter. Detta gemensamma uppdrag syftar till att vi skall kunna ta lärdom av EM 2000 för att se hur vi i framtiden kan förbättra det rättsliga och polisiära samarbetet i fråga om bekämpningen av huliganismen.
Jag vill tacka kommissionär Vitorino för svaret. Jag höll så gott jag kunde på Portugal på plats i Bryssel på Kung Baudouin-stadion, men till sist vann Frankrike i en match där man faktiskt får säga att Frankrike hade det bättre laget. Jag höll dock på Portugal så långt jag någonsin kunde.
Jag tackar, som sagt, för svaret, men jag vill ändå ställa en följdfråga. Många människor tycker att det är motbjudande att det här i Europa förekommer kravaller, huliganism, ett agressivt språkbruk och ett våld som man till exempel i USA inte känner till i samband med idrottsevenemang. Jag vet att Storbritannien inte är med i Schengenavtalet, men den dagen kanske kommer. Tycker ni att de åtgärder vi vidtar nu är tillräckliga, och vilka lärdomar kan man dra inför framtiden? Nästa gång kanske Portugal dessutom går till final.
. (FR) Jag tror inte att det finns ett direkt, eller för den delen ett indirekt samband mellan Portugals förlust och huliganismen. Så ser spelet ut, och ibland har man otur. I vilket fall som helst stämmer det att Portugal kommer att anordna Euro 2004, och därför har kommissionen gett sitt stöd till (inom ramen för Euro 2000) flera konkreta initiativ till polissamarbete för försök med nya samarbetsmetoder och för att dra slutsatser av dem.
Vi håller nu på att utvärdera den här typen av åtgärder. Så snart utvärderingsrapporten kommer att finnas tillgänglig kommer vi att inleda ett reflektionsarbete. Sedan skall lagstiftningsåtgärder vidtas på europeisk nivå. För så ser målet ut: att vidta lagstiftningsåtgärder på europeisk nivå som kan stödja polissamarbetet i bekämpningen av huliganismen. För stunden inväntar jag utvärderingen. Den kommer utan tvekan att offentliggöras så snart den är färdigställd, och då kan debatten om vilka åtgärder som bör vidtas börja.
Jag har en följdfråga som också gäller Schengenavtalet och passfriheten. Som kommissionären säkert känner till kommer de nordiska länderna att anslutas till Schengenavtalet i mars nästa år.
Det har framkommit att de svenska medborgare som skall resa inom Schengenområdet även i fortsättningen måste bära med sig sitt svenska pass. De svenska ID-handlingarna anger nämligen inte medborgarskap, vilket krävs enligt Schengenavtalet. Det som utlovades som en union med passfrihet blir ett fortsatt passtvång för de svenska medborgarna.
Jag undrar om kommissionären kan bekräfta att Schengenavtalets regelverk i fortsättningen kräver att svenskarna, efter inträdet i avtalet, har med sina pass när de reser till Schengenområdet. Vad har ni för åsikt om detta?
Jag skulle vilja säga, herr ledamot, att denna fråga handlar om en annan sak, att skapa gemensamma modeller för resedokument: såväl för pass som för identitetskort. Dessa gemensamma modeller tas upp i fördraget och kommissionen befinner sig i ett framskridet stadium i utarbetandet av ett förslag för att anta gemensamma modeller för dessa instrument. Jag kan inte ange en fastställd tidsplan, det vill säga, jag kan inte garantera att dessa dokument kommer att ha antagits innan utsatt datum för integrationen av nordiska passunionen i Schengenavtalet för fri rörlighet. Vad jag kan säga är att vi arbetar aktivt på att formulera enhetliga standardmodeller som löser problem som det ledamoten tar upp.
Fråga nr 48 kommer att besvaras skriftligt.
Fråga nr 49 från (H-0692/00):
Angående: Europeisk polisakademi Hur långt har man för närvarande kommit i planeringen av en europeisk polisakademi, vilket innebär att existerande institutioner skapar ett virtuellt nätverk och att en konkret akademi inrättas på en konkret ort?
. (EN) Vid Europeiska rådet i Tammerfors i oktober 1999 begärdes att en europeisk polisakademi skulle inrättas för att utbilda högre polistjänstemän vilken skulle starta som ett nätverk av befintliga nationella institutioner. Betydande framsteg har skett hittills. Det portugisiska ordförandeskapet lade fram ett förslag till rådets förordning i slutet av juni 2000. Det franska ordförandeskapet avser att lägga till ett rådets beslut som skall antas i slutet av detta år. Detta skulle göra det möjligt att klara tidsfristen och ha den europeiska polisakademin inrättad senast år 2001, såsom angavs på kommissionens resultattavla för rättsliga och inrikes frågor.
Flera medlemsstater är positiva till att inrätta en europeisk polisakademi som ett permanent nätverk av nationella institutioner. Andra medlemsstater ser det aktuella förslaget till ett nätverk från ordförandeskapet som en etapp på vägen mot en institution på en konkret ort. Kommissionen har från början krävt att den europeiska polisakademin skall bli en fast institution efter det att den fungerat som ett nätverk under initialskedet i linje med slutsatsen från Tammerfors. Detta har lett till det förslag till förordning som nu innehåller följande strategi.
Från och med januari 2001 inrättas den europeiska polisakademin som ett nätverk av nationella utbildningshögskolor, en virtuell akademi. Den skall fungera i denna form under tre år. Efter den perioden skall ett beslut fattas om i vilken form den europeiska polisakademin skall fortsätta. Kommissionen har dock fortfarande uppfattningen att förslaget bör innehålla ett klart krav på att den europeiska polisakademin skall bli en fast institution efter att ha fungerat som ett nätverk under några år.
Herr talman, jag tackar kommissionsledamoten för hans exakta svar och för hans stora insats i detta ärende. Jag har ju nu utnämnts till föredragande för frågan, och vi kommer säkert att arbeta nära tillsammans för att driva frågan framåt.
Men min fråga är: Planerar kommissionen fortfarande att göra en studie över genomförbarheten för en faktisk akademi? Ty ni känner till att Europaparlamentet har krävt en faktisk och ingen virtuell akademi. Planerar ni att göra en studie över möjligheterna att genomföra det? Ni har säkert vårt fulla stöd för det.
. (EN) Det finns en första genomförbarhetsstudie av rådets generalsekretariat som låg till grund för detta aktuella resolutionsförslag från rådet. Men vi avser att främja vårt eget initiativ på området för att säkerställa att vi kommer att ha all nödvändig information för att kunna gå vidare så snart som möjligt. Det brådskar med detta andra steg för att kunna göra den europeiska polisakademin till en fast institution. Kommissionen kommer inte att ge upp den tanken.
Tack så mycket, herr Vitorino, för era svar denna eftermiddag.
Fråga nr 50 kommer att besvaras skriftligt.
Frågor till Diamantopoulou
Fråga nr 51 från (H-0647/00):
Angående: Social trygghet i en förstärkt europeisk ekonomi Under det sekel som just börjat kommer det tvivelsutan att vara en av Europeiska unionens huvuduppgifter att ge den sociala dimensionen den ställning den förtjänar i jämförelse med de ekonomiska och politiska dimensionerna. Gemensamma socialpolitiska mål måste definieras och förverkligas för att man på så sätt skall kunna se till att medborgarna i Europa blir delaktiga i att stödja processen för den fortgående integrationen och den kommande utvidgningen. Av denna anledning ombes kommissionen att meddela om man har för avsikt att inleda en ökad harmonisering av systemen för social trygghet, som fortfarande skiljer sig mycket från varandra, och en harmonisering av yrkeskvalifikationerna på alla områden.
Kan man med fog anta att Europeiska unionens hittills minst omfattande behörighetsområde, dvs. sociala frågor och sysselsättning, i framtiden kommer att utökas?
. (EL) Herr talman! De två grundläggande frågorna är om harmoniseringen av socialpolitiken kommer att öka och om kommissionens behörighet i socialpolitiska frågor kommer att utvidgas.
Jag skall börja med rådets beslut i Lissabon, i vilket man betonar behovet av att kombinera konkurrenspolitiken och politiken för social sammanhållning, behovet av att modernisera den sociala modellen, behovet av att investera i människan samt bekämpningen av den sociala utslagningen. I enlighet med fördragen har kommissionen, självfallet, ingen möjlighet att föreslå strategier i frågor som rör socialpolitiken. Men det måste framhållas att det efter Lissabon finns en samsyn i rådet, ett enhälligt beslut om att samarbeta på det socialpolitiska området och att utvidga metoden med öppet samarbete även till frågor som den sociala utslagningen, eller till frågorna om socialt trygghet.
Jag måste framhålla att man i den dagordning som lades fram i juli och som utarbetades i särskilt samarbete med parlamentet och föredraganden från utskottet för sysselsättning och socialfrågor, Van Lancker, noggrant beskriver de åtgärder och verksamheter som rör socialpolitiken inom fördragets ramar, men det sägs också uttryckligen att en harmonisering av socialpolitiken inte kommer att eftersträvas. En sådan anses för övrigt vara omöjlig. Våra förslag kan dock genomföras med verktyg som den sociala dialogen, strukturfonderna, särskilt Europeiska socialfonden, som har en stor budget, mainstreaming, politisk analys, forskning och, slutligen, lagstiftning.
I juli 1999 presenterade kommissionen ett nytt meddelande med titeln "En samordnad strategi för att modernisera social trygghet". I detta finns två huvudlinjer. Den ena är bekämpning av social utslagning och den andra det framtida samarbetet i frågor som rör social trygghet och pensionssystem. När det gäller båda dessa mål, hör antagandet och genomförandet av sociala visare som är nödvändiga för att vi skall kunna utvärdera vår politik, fastställandet av mål som rör fattigdom och kultur - någonting som kommer att diskuteras under det franska ordförandeskapet - och en överenskommelse om axlar som rör pensionernas livsduglighet till kommissionens prioriteringar.
Fru kommissionär! Tack så mycket för dessa klarlägganden. Låt mig formulera mitt särskilda önskemål som en tilläggsfråga: I vilken mån försöker kommissionen att i framtiden på särskilt sätt arbeta i den riktningen att socialförsäkringssystem, yrkesexamina och socialt ansvar skall underkastas en harmonisering? Uppräkningen av sakernas nuvarande ställning var mycket intressant, och även utvecklingen, som ju är mer positiv än den varit tidigare.
Men jag tror att vi måste övertyga Europeiska unionens befolkning om att etableringsfrihet inte är ett tomt ord, som slutligen gäller till 100 procent för turister, utan att etableringsfrihet är en realitet för människorna som arbetar och har arbetat - först beträffande försäkringssystemet och sedan pensionssystemet - och inte bara ett tomt ord. Jag tror att vi i det hänseendet med förenade krafter måste försöka övertyga rådet att här utforma en öppnare, mer progressiv och framtidsorienterad politik.
. (EL) Herr talman! Jag kan hålla med om ledamotens synsätt rent allmänt, men jag vill påminna om begränsningarna för dessa strategier på europeisk nivå, eftersom det rör sig om nationella strategier; för det andra, att det enligt våra undersökningar finns så stora skillnader i pensionssystemens och socialförsäkringssystemens struktur och uppbyggnad att vi inte kan tala om en harmonisering av dem; för det tredje, när det gäller de rättigheter som arbetstagare har under perioder då de rör sig ifrån land till land, finns det redan två förordningar. Rådet (arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor) diskuterade i juli ingående frågan om ändringen av förordningen om de arbetstagare som lever i ett land och arbetar i ett annat, men jag bör understryka att svårigheterna för en sådan harmonisering som ni föreslår nästan är oöverstigliga, på grund av de stora skillnaderna i systemen.
Herr talman, fru kommissionär! Harmoniseringen av systemen för social trygghet skulle förutsätta en harmonisering av socialtjänstens finansiering eller i praktiken en harmonisering av beskattningen, inte enbart när det gäller de tekniska ramarna utan också i fråga om skattesatser. Vi vet alla att man fortfarande inte kunnat uppnå politisk enighet i den här frågan och säkert inte heller kommer att uppnå det särskilt snabbt. Därför tror jag att en sådan här de små stegens politik är helt på sin plats även i den här frågan, och jag skulle fråga, hur det står till med en del av denna de små stegens politik, dvs. direktivet om en gemensam marknad för tilläggspensioner. Det var meningen att kommissionen skulle överlämna direktivet till behandling i Europaparlamentet redan i juli, och nu har vi hört att det uppenbarligen kommer att skjutas upp till september. Det kan också hända att det över huvud taget inte kommer att behandlas under det franska ordförandeskapet. Skulle ni kunna lämna någon aktuell information om detta direktiv om en gemensam marknad för tilläggspensioner?
. (EL) Herr talman! Jag skulle vilja säga att detta direktiv, som utarbetas i samarbete med andra direktorat och alla kommissionärer, som kommissionärerna för den inre marknaden och konkurrens, är under utveckling, och jag skulle vid ett senare sammanträde kunna ge er en mer fullständig text. Vi befinner oss i en diskussionsfas.
Fråga nr 52 från (H-0649/00):
Angående: Europeiska enskilda organisationer verksamma på samhällsområdet Man uppmärksammar i allt högre grad de europeiska enskilda organisationer som är verksamma på samhällsområdet och den roll dessa spelar som en viktig länk mellan Europas medborgare, kommissionen, parlamentet och rådet när det gäller områden som socialpolitik, handel, utveckling och miljö. Vilka planer har kommissionen när det gäller att föreslå en rättslig grund för den civila dialogen mellan EU:s institutioner och det organiserade civila samhället?
. (EL) Det är tydligt att en av de grundläggande frågorna under utarbetandet av vitboken om Europas nya styrelseform, med titeln "Demokratins utbredning i Europa", är det organiserade civila samhällets roll i demokratins nya funktionsformer i Europa och i alla medlemsländerna.
Nivån på och formerna för kommissionens samarbete med de enskilda organisationerna sysselsätter särskilt alla portföljer, vars program genomförs genom de enskilda organisationerna, och de har, skulle jag vilja säga, en särskild tyngd på samhällsområdet.
Som ni känner till, förs i dag en dialog på grundval av det arbetsdokument som har lagts fram av kommissionen med titeln "Kommissionen och de enskilda organisationerna för ett stärkt samarbete". Målet med denna dialog är att vi skall komma fram till nya förslag som rör viktiga frågor av politisk, men även av procedurmässig, karaktär; frågor av politisk karaktär, som organisationernas representativitet, och frågor av procedurmässig karaktär, som deras finansiering och funktion. Inom ramen för denna dialog, träffade jag den 30 mars 2000 medlemmarna i de europeiska enskilda organisationernas plattform, och vi förde en dialog med två kategorier av frågor. Den första bestod av de förslag som har lagts fram - och som var mycket värdefulla för dagordningen för socialpolitiken - och den andra var frågor som gällde de enskilda organisationernas representativitet och organisation på samhällsområdet på europeisk nivå, de ekonomiska problem som de stöter på och de särskilda procedurmässiga svårigheter som har samband med deras finansiering, kvaliteten på och föreskrifterna för de tjänster som de enskilda organisationerna tillhandahåller. Jag måste självfallet säga att deras bidrag är ytterst viktigt i denna dialog.
Nyligen, i juni, ägde ett möte rum mellan generalsekretariatets enhetsövergripande arbetsgrupp och plattformarna för de europeiska enskilda organisationerna på samhälls- och utvecklingsområdet, och vi tror att denna dialog kommer att avslutas inom kort, så att kommissionen , efter att ha utvärderat samarbetet fram till i dag, utvärderat den institutionella ram inom vilken de enskilda organisationerna verkar, kan lägga fram ett nytt övergripande förslag och därigenom stärka både deras institutionella roll och deras möjligheter att verka.
Tack herr kommissionär! Jag håller förvisso med om innehållet, i synnerhet i den första delen av ert svar. Jag är positiv till det faktum att icke-statliga organisationer finansieras via åtgärdsprogrammen mot utslagning och diskriminering. Men jag har en speciell fråga: Varför är bara åtta eller nio icke-statliga organisationer enligt min information finansierade genom dessa två program?
Vidare anser icke-statliga organisationer att de orättvist vägras möjlighet till ekonomiskt stöd till kärnverksamheten. Enligt min information tvingas de till projektfinansiering och 18 icke-statliga organisationer verksamma på miljöområdet mottar ekonomiskt stöd till sina driftskostnader från kommissionen. Det förefaller mig att två år efter budgetfrysningen 1998 det kanske är tid nu för kommissionen att reagera på vad som är mycket klara behov av stöd till kärnverksamheten hos de icke-statliga europeiska organisationer som är verksamma på samhällsområdet för att täcka deras driftskostnader.
. (EN) Som ni vet finns det beträffande speciellt sociala frågor och icke-statliga organisationer några regler som gäller storlek, representativitet och resultaten från dessa organisationer. Vi känner till att på detta sociala område finns det ett mycket stort antal icke-statliga organisationer och det är mycket svårt för kommissionens generaldirektorat att veta med vilka av dem de kan samarbeta. Ibland förekommer förvirring på nationell nivå. Så vi har beslutat att upprätta kriterier och att komma överens med de icke-statliga organisationerna om på vilka kriterier vi kan välja de organisationer som vi kan arbeta med. Detta är orsaken till att vi måste lösa problemet med representativitet och frågan om det nätverk som skall upprättas på europeisk nivå.
Fråga nr 53 från (H-0675/00):
Angående: Sysselsättningen i Grekland I svaret på min fråga (H-0778/99) om den grekiska handlingsplanen för sysselsättning svarade kommissionen att den grekiska regeringen erkänner problemet med att det inte är möjligt att registrera in- och utflödet av arbetskraft på arbetsmarknaden. Av denna anledning har den åtagit sig att för det första omstrukturera landets offentliga inrättningar för sysselsättning, för det andra skapa effektiva sysselsättningsfrämjande centra och för det tredje införa ett system för elektroniska kort och lämpliga elektroniska system för att alla dessa strategier skall kunna övervakas.
Hur ser utvecklingen av antalet arbetslösa ut i Grekland i dag, i vilken fas befinner sig landet när det gäller att leva upp till sin regerings ovannämnda åtaganden och kan kommissionen idag ge oss kvantitativa resultat (det vill säga hur många arbetslösa har hittat arbete) på grundval av de genomförda programmen för sysselsättningen?
. (EL) Enligt Eurostats uppgifter, uppgick arbetslösheten i Grekland 1998 till 10,7 procent, medan genomsnittet i Europa för samma period var 9,9 procent. För närvarande, för 1999, har Eurostat inga uppgifter för Grekland, och uppskattningarna för 1999 är 10,4 procent. Det är följaktligen tydligt att det råder brist på lämpliga statistiska uppgifter som kan visa arbetslöshetens utveckling, vilket gör det svårt att utvärdera de strategier och åtgärder som genomförs. Inom ramarna för den nya handlingsplanen för sysselsättning och de nya åtgärder som den grekiska regeringen har tillkännagett på grundval av denna handlingsplan för sysselsättning, vilka ligger i rätt riktning.
Det finns viktiga åtaganden som avser, för det första, organisering och anpassning av Greklands statistiska inrättningar och funktioner till de europeiska ländernas och Eurostats motsvarigheter, för det är tydligt att det är svårt att utarbeta specialriktade strategier utan en statistisk grund. För det andra finns ett åtagande om att snabba på omstruktureringen av de offentliga inrättningarna och inrättningarna för sysselsättning och de statistiska inrättningarna, och denna omstrukturering bör vara avslutad före slutet av 2001.
Kommissionen har inga uppgifter om antalet arbetslösa som har fått arbete tack vara de olika sysselsättningsprogrammen i Grekland, och det finns av den anledningen ett åtagande om att, i samarbete med kommissionen, kontinuerligt utvärdera utbildningsprogrammen, så att en tydlig övervakning sker av de personer som går igenom utbildningsförfaranden.
Jag skulle säga att framställandet av denna fråga sammanfaller med offentliggörandet av rekommendationerna för alla länder, och de mest grundläggande rekommendationerna för Grekland är att se över statistiken, visarna, undersökningarna och inrättningarna för sysselsättning, att analytiskt undersöka skattemässiga hinder och andra hinder till följd av gemenskapens stöd för inträde på arbetsmarknaden, att främja ett livslångt lärande och få med arbetsmarknadsparterna i den processen, att stödja företagsamhet och förenkla förfarandena för att skapa nya företag samt att uppmuntra arbetsmarknadsparterna till samarbete i syfte att modernisera förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, med bibehållen flexibilitet och säkerhet.
Fru kommissionär! Tack så mycket. Jag har ungefär samma statistiska uppgifter som ni har och dessutom de senaste uppgifterna från Eurostat, av den 5 september 2000.
Det som jag verkligen skulle vilja betona är följande: Jag har under många års tid, fru kommissionär, sedan långt innan ni utnämndes till er tjänst, försökt få reda på, om så bara en preliminär uppskattning, hur många personer som har fått jobb till följd av sysselsättningsåtgärderna, men jag har ännu inte lyckats få reda på någonting. Vilka är utsikterna att vi skall få reda på detta, om så bara siffran för en enda åtgärd, om inte den totala siffran?
För det andra, ni har sagt att vi kommer att se resultat mot slutet av 2001. Jag anser emellertid att det för närvarande är det icke godtagbart att föra något slags diskussion på grundval av dessa fakta, som för alla länder - månadsvis, totalt, per kategori - innehåller fullständiga siffror, medan Greklands kolumn ensam gapar tom. Jag frågar mig vad vi skulle kunna diskutera. Ni får ursäkta att jag säger er detta, men mitt tålamod har tagit slut.
. (EL) Grekland befinner sig i en övergångsperiod som, skulle jag vilja säga, motsvarar den första perioden för de strategier som gällde landets anslutning till den ekonomiska och monetära unionen.
Det är uppenbart att det på vissa områden, vilka har tagits upp, föreligger en eftersläpning jämfört med de andra länderna. Jag håller med er om att särskilt frågan om de statistiska uppgifterna är ytterst viktig, inte bara för utvärderingen utan även för strategiernas genomförande. Åtagandet inom ramen för handlingsplanen för sysselsättning är tydligt, problemet hänvisas till i rekommendationerna, det är en prioritet i direktiven och i riktlinjerna för sysselsättningen för år 2000, det hör till de frågor som omfattas av den grekiska regeringens åtaganden. Jag hoppas att situationen har förbättrats till nästa år.
Fru kommissionär! Jag tycker att ni personligen är sympatisk, men jag måste säga att jag inte tycker att den grekiska regeringen är det minsta sympatisk, särskilt inte när det gäller sysselsättningsfrågor, och det beror på resultaten. Och jag tror att det också beror på de saker som ni har sagt oss hittills. Hur kan man bedriva en sysselsättningspolitik utan att veta hur stor sysselsättningen är, utan att veta hur många personer som har fått arbete tack vara utbildningsprogrammen?
Jag vill koncentrera mig på en sak och ställa er en konkret fråga, för att inte dra ut på tiden. När det gäller utbildningen, vad anser ni och vad föreslår ni att den grekiska regeringen bör ändra under perioden 2000-2006 jämfört med den föregående perioden, under vilken vi alla har intrycket att saker och ting inte gick särskilt bra, även om uppgifterna inte är exakta. Men även de uppgifter som finns visar att sakernas tillstånd försämras oavbrutet. Vad bör alltså ändras under perioden 2000-2006?
. (EL) Innan jag börjar vill jag betona jag att varje land, av historiska och politiska skäl, har olika utgångspunkt och att det under den kommande femårsperioden, inom ramarna för den tredje gemenskapsstödramen, finns stora möjligheter för alla länder att utnyttja strategierna och resurserna.
Vad beträffar utbildningsområdet, som ni talade om, verkar i Grekland, vilket ni känner till, EKEPIS, det nationella centrumet för utfärdande av yrkesutbildningsbevis, som även det inrättades i samarbete med kommissionen, ett centrum för intygsutfärdande, med mycket tillfredsställande resultat och positiva utvärderingar, som under den kommande perioden kommer att slutföra förfarandena för intygsutfärdande. Det vill säga, det kommer att utfärda intyg för handledare, program, vilket inte har gjorts tidigare.
För det andra bör utbildningens inriktning kopplas samman med de val som landet gör på tjänsteområdet och i informationssamhället, det vill säga, utbildningens tematik bör kopplas samman med landets val.
För det tredje bör inrättandet av sysselsättningsfrämjande centrum slutföras enligt planeringen på det nationella planet. Till dags data har 24 inrättats. De bör bli åtminstone 100. Dessa centrum bör distanseras från det klassiska tillhandahållandet av tjänster till arbetslösa och övergå till de modeller som i dag finns även i Europeiska unionen och som är modellerna med individuellt tillhandahållande av tjänster till arbetslösa. Och naturligtvis bör förslaget om det elektroniska sysselsättningskortet genomföras, så att det finns en möjlighet till övervakning. Dessa åtaganden ingår i handlingsplanen för sysselsättning för år 2000. Det finns finansiering för att sätta i gång dessa program, och min uppskattning är att man under perioden 2000-2006 på utbildningsområdet bör rikta in den på de konkreta punkter som jag har tagit upp.
Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 54.
Frågorna nr 55, 56 och 57 kommer att besvaras skriftligt.
Frågor till Fischler
Fråga nr 58 från (H-0602/00):
Angående: Förseningar i samband med "särartsskydd för livsmedel" Efter en lång tid av arbete, forskning och diskussioner i Italien slutfördes 1994 ett dokument om obehandlad honung enligt förordning 2082/1992/EG. Detta dokument, som åtföljdes av en begäran om "särartsskydd för livsmedel", bereddes av föreningen för obehandlad honung och vidarebefordrades den 8 september 1995 till kommissionen via det italienska miljöministeriet. Kommissionen dröjde fram till augusti 1999 med att ge sitt godkännande, vilket endast uppnåddes efter en serie ingripanden från den italienska regeringens och särskilt från minister De Castros sida. Sedan dess har föreningen inte fått vidare information. Det har nu har gått elva månader sedan kommissionens godkännande och förordningen fastställer vissa tidsfrister för att införa skyddet. Kan kommissionen ange varför skyddet inte införts och vad den avser att göra för att lösa de befintliga problemen?
. (DE) Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! Förslaget om registrering av miele vergine integrale som det här handlar om, stämmer tyvärr inte överens med kraven i gemenskapens gällande bestämmelser. I synnerhet står användningen av denna beteckning i konflikt med hittillsvarande direktiv 409 av år 1974. Därför kunde hittills det italienska förslaget om skydd genom intyg om särskilda livsmedelskännetecken enligt förordning 2082 inte beviljas. Men som ni vet, finns det ett förslag om att ändra detta direktiv.
Så snart rådet och parlamentet nu ändrat direktivet och en sådan beteckning kommer att tillåtas, kan också granskningen av förslaget för den nämnda honungen äntligen avslutas framgångsrikt.
Jag är mycket tacksam för er punktlighet, herr kommissionär, men jag måste tyvärr säga att jag inte kan vara nöjd med detta.
För elva månader sedan verkar kommissionen dock ha uttryckt en positiv åsikt, vilket framgår av min fråga. Jag är medveten om att under tiden har den gemensamma ståndpunkten om direktivet ändrats och parlamentet väntar på att få diskutera den. Men jag tycker ändå att hänvisningen till förordning 2082/92 skulle kunna bortse från detta direktiv, att direktivet och förordningen skulle kunna anses vara separata kanaler.
Jag begär alltså en precisering i frågan, för annars kommer jag inte att ha med mig några goda nyheter till de italienska bönderna.
. (DE) Herr talman, herr parlamentsledamot! Det är mycket enkelt att förklara. Vi kan inte införa något ursprungsskydd för en produkt, om en sådan skyddsbeteckning står i motsatsställning till gemenskapens bestämmelser. Därför är det en förutsättning att just dessa ändrade gemenskapsbestämmelser först träder i kraft, för sedan finns det inte längre någon motsägelse. Då har vi inte heller något problem längre med att också ge det skydd som önskas av den italienska regeringen eller av den berörda regionen.
Fråga nr 59 från (H-0609/00):
Angående: EU-finansiering till Coillte Enligt EG-domstolens beslut från augusti 1999 har bolaget Coillte illegalt under åren 1993-1999 erhållit stöd från EU för bortfall av inkomster på skogsbruksområdet, detta under förordning 2080/92. Stödbeloppet uppgår till 6,5 miljoner pund. Enligt EG-domstolens beslut hade inte Coillte, eftersom det rör sig om ett bolag för utveckling av skogsbruk som till häften ägs av den irländska staten, rätt att erhålla sådana stödsummor.
Anser kommissionen alltså, mot bakgrund av detta beslut, att Coillte-bolaget inte heller är berättigat till nästa stödbetalning på 30,5 miljoner pund som skulle utgöra en del av den kommande skogsfinansieringsrundan inom ramen för förordning 2080/92?
. (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Ledamotens fråga utmynnar i huruvida företaget Coillte är berättigat att från medel ur Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket erhålla samfinansierat stöd för att utjämna inkomstförluster vid åtgärder för att nyplantera skog enligt förordning 2080 av år 1992.
Jag vill klargöra att det inte finns någon dom från EG-domstolen i denna speciella fråga. Men det stämmer att kommissionen inordnar företaget Coillte bland de statliga företagen, eftersom det ägs av irländska staten. Därigenom finns det inget anspråk på stöd för att utjämna inkomstförluster. Dessa stöd är enligt artikel 2.2b i förordningen om skogsplantering förbehållna jordbrukare och andra fysiska eller juridiska personer inom privaträtten. Därför har kommissionen för avsikt att avslå samfinansieringen för det betalade stöden retroaktivt från den 1 augusti 1996.
För åren 1997 och 1998 handlar det om ett totalt belopp om cirka 4,8 miljoner euro. Denna ekonomiska korrigering har bestridits av de irländska myndigheterna i ett s.k. förlikningsförfarande. Förlikningsinstansen arbetar fortfarande och har ännu inte avslutat behandlingen av denna fråga. Kommissionen företräder i detta förfarande ståndpunkten att de irländska myndigheterna hittills inte har lagt fram något bevis för att Coillte bör inordnas bland de privata företagen.
Kommissionen kan inte heller bekräfta vare sig det av ledamoten nämnda beloppet om 6,5 miljoner pund eller beloppet 30,5 miljoner, som uppenbarligen hänför sig till kommande betalningar. Kommissionen kommer dock även vid alla kommande yrkanden att inta samma ståndpunkt som den hittills gjort.
Det gläder mig att höra kommissionens svar därför att den finansiering som Coillte har arrangerades av staten. Det är ett halvstatligt företag och ansvarar för utveckling av skogsbruket. Nu använde företaget i själva verket de pengar som det fick från dessa räntebetalningar till köp av mark. Vad som är intressant liksom att ordföranden, Ray MacSharry, tidigare var europeisk kommissionär för jordbruk, är att han vägrar fortfarande att erkänna det faktum att Coillte är ett offentligt företag och inte berättigat till sådana betalningar. Vid ett möte med Coillte nyligen fick jag beskedet att regeringen kommer att bestrida detta beslut. Jag anser att det verkligen är att ödsla bort skattebetalarnas pengar att bestrida det då jag tror att det är helt klart för alla med en gnutta sunt förnuft att det inte är berättigat till dessa pengar. Vad som verkligen upprör är att de faktiskt har hindrat de människor som skulle ha erhållit pengarna från avfolkning av landsbygden för att se till att de personer som förlorade inkomst faktiskt fick pengarna och jag skulle vilja att kommissionen ser till att Coillte inte får några mer pengar då de hade inte rätt till dem för det första och att de betalar tillbaka dem. De uppger nu att staten måste betala tillbaka pengarna, vilket inte är godtagbart heller.
Herr talman! Jag kan egentligen inte tillfoga något här. Det är exakt kommissionens ståndpunkt som ledamoten här lägger fram. Det kan inte vara fråga om att en stat i egenskap av stat och, som i detta fall, 100-procentig ägare av ett företag, inte är någon inkomsttagare och därför inte heller kan uppvisa någon förlorad inkomst. Därför är det klart att dessa medel måste betalas tillbaka och att detta företag inte heller kan få några nya medel.
Dessutom kan jag säga er, beträffande förlikningsförfarandet, att detta förfarande inte är lika med ett skiljedomsförfarande, utan bara utgör åsikten hos en institution, som skapats av gemenskapen. Men slutsatserna är dock inte bindande för kommissionen, vilket vi ju också redan flera gånger har diskuterat här i parlamentet. Å andra sidan står det naturligtvis varje parti fritt att sedan gå till EG-domstolen, men det hör inte till våra befogenheter att besluta om det.
Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 60.
Fråga nr 61 från (H-0618/00):
Angående: Kostnad för utvidgningen och jordbruket i Medelhavsområdet Planerna och de senaste lagförslagen avseende jordbruket i Medelhavsområdet, som påverkar sådana odlingar som bomull, ris, frukt och grönsaker, tomater, nötter och olivolja, får allvarliga negativa följder för sysselsättningen och den sociala utvecklingen i dessa fattiga EU-områden. Hur avser kommissionen, mot bakgrund av detta och mot bakgrund av budgetplanerna inför EU:s utvidgning, att undvika att det blir Medelhavsjordbruket som i slutändan får betala kostnaden för nästa utvidgning?
. (DE) Herr talman! Jag vill säga att jag anser att frågan är viktig därför att det ger möjlighet till ett klarläggande. Ty det görs här en koppling mellan det sätt som de sydliga staterna och de sydliga produkterna behandlas på, och utvidgningen. Fru ledamot, jag kan verkligen försäkra er att de planerade reformerna i de sektorer, som ni har nämnt i er fråga, verkligen inte har någonting att göra med utvidgningen. Den tidsplan som här har gjorts upp är nämligen ett resultat av de förpliktelser som kommissionen har tagit på sig, efter att rådet utfärdat motsvarande förordningar. De är också ett resultat av nödvändigheten för oss att garantera effektiviteten i den gemensamma jordbrukspolitikens instrument och samtidigt ta hänsyn till den fulla omfattningen av marknadens utveckling.
Kommissionens reformförslag tjänar när allt kommer omkring till att genomföra den europeiska jordbruksmodellen i dessa sektorer. Det handlar om att säkerställa hållbarheten i alla dess tre dimensioner. Vi vill få de ekonomiska, sociala och miljöpolitiska målen på dessa områden att stämma överens. Sysselsättningen och de sociala framstegen, särskilt på landsbygden i Medelhavsområdet, spelar där naturligtvis en mycket viktig roll.
Eftersom den gemensamma jordbrukspolitiken enligt Agenda 2000, som ni vet, är uppbyggd på två pelare, och genomförandet av de nya utvecklingsplanerna för landsbygden, i synnerhet i mål 1-områden, ger ett påtagligt bidrag till att uppnå dessa mål, är det, anser jag, också klart vilka konsekvenser detta får.
I budgetplanen, som Europeiska rådet enades om förra året i Berlin, har man strikt skilt mellan de ekonomiska åtagandena för de 15 medlemsstaterna och de extra medel som är avsedda för kandidatländerna. Det finns därför för närvarande alls ingen möjlighet att använda medel, som är avsedda för EU:s 15 stater, till utgifter för kommande medlemmar, alltså för kandidatländerna. Därför anser jag att den oro som här yttrats verkligen inte är motiverad.
Herr kommissionär! Ni kanske kan besvara följande fråga på ett tydligare sätt, en fråga som är oerhört viktig för utvidgningen:
Innehåller unionens gemenskapslagstiftning som är tillämplig på kandidatländerna från utvidgningen, vilken gäller för kandidatländerna från den stunden - den så kallade gemenskapslagstiftningen -, innehåller den enligt er mening, konceptuellt finansiell hjälp och stöd från den gemensamma jordbrukspolitiken?
. (DE) Herr talman, högt ärade fru ledamot! Jag antar att ni, när ni talar om stödet, i första hand menar direktbidragen, så som de är föreskrivna i organisationen av marknaden, och som det efter utvidgningsdebatten äger rum en stor diskussion om.
Principiellt har ni rätt. På sikt gäller för alla medlemsstater samma acquis communautaire. Det kan därför också bara finnas en gemensam jordbrukspolitik, och inte två olika. Men ni vet själv mycket väl - och det har hittills i alla utvidgningsfall varit så, med Spanien, med Portugal, med alla andra stater - att det i anslutningsfördraget, som ju utgör primärrätten, finns övergångsbestämmelser, och i dessa övergångsbestämmelser ingår det naturligtvis också undantag från acquis communautaire. Det är ju meningen med övergångsbestämmelserna. Därför kan man besvara frågan om från och med när de nya tillkommande medlemsstaterna faktiskt i full utsträckning skall få direktbidrag, så som de föreskrivs i de gemensamma organisationen av marknaderna, först sedan utvidgningsförhandlingarna avslutats. Ty frågan är ju just föremål för utvidgningsförhandlingarna.
Fråga nr 62 från (H-0633/00):
Angående: Stöd till tobaksodling Årligen beviljas miljontals euro i stöd till tobaksodling inom EU, samtidigt som över en halv miljon EU-medborgare varje år dör till följd av tobaksrelaterade sjukdomar. Stöden till tobaksodling måste omfördelas så att de stöder odlarna att byta till odlingsväxter som är sundare än tobak.
Hur ämnar kommissionen i framtiden ändra fördelningsgrunderna för de strukturpolitiska stöden, så att vi skulle få ett slut på tobaksodling i stor skala inom unionen? Hur lång tid tror kommissionen att det tar innan ändringarna kan göras?
. (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Frågeställningen från ledamoten är ju ur min synpunkt inte precis ny. Jag vill erinra kammaren om att kommissionen redan 1996 lade fram en rapport om den gemensamma organisationen av marknaden för råtobak för parlamentet och rådet. I denna rapport hänvisades det också till att denna sektor på ett avgörande sätt bidrar till att bevara livskraften i några delvis mycket missgynnade regioner i gemenskapen, där det knappast finns några alternativ.
Med tanke på den då uppställda analysen av de sociala och ekonomiska följderna av ett avskaffande av det gemensamma stödet till tobaksodling förkastades denna möjlighet. Men den förkastades också därför att det bevisades att stödet till odlingen praktiskt taget inte har några effekter på tobakskonsumtionen och därigenom på hälsorisken i gemenskapen.
Tobakssektorn blev sedan genomgripande reformerad år 1998. Kärnpunkterna i reformen är följande: För det första en förbättring av kvaliteten, i synnerhet också en omställning till sorter som innehåller mindre tjära och nikotin. För det andra: Förstärkt forskning, som finansieras av gemenskapens tobaksfond. Här fördubblades medlen. Till de prioriterade uppgifterna för denna forskning hör att i synnerhet möjligheterna till en omställning från tobaksodling till andra aktiviteter undersöks. För det tredje: När det gäller omställning till andra kulturer föreskriver reformen också en mekanism, enligt vilken kvoter köps tillbaka av jordbrukare, som är beredda att ge upp produktionen. Därigenom erbjuds dessa jordbrukare så att säga pengar för att deras omställning till andra produkter skall underlättas.
Dessa bestämmelser, som är föreskrivna i organisationen av marknaden för tobak, kan också kompletteras inom ramen för stödåtgärderna för landsbygdens utveckling.
Avslutningsvis vill jag också säga att kommissionen naturligtvis kommer att utvärdera de åtgärder som beslutats i samband med reformen. Vi kommer att till den 1 april 2002 lägga fram en rapport för Europaparlamentet om hur den ändrade organisationen av marknaden fungerar.
Herr talman, herr kommissionär! Jag är tacksam för dessa svar. Det handlar om överföringen av dessa stöd till andra produkter. Jag har redan vid flera tillfällen fällt dessa kommentarer, ty det handlar ändå om en fråga som skakar mänskligheten så till den milda grad som tobak, som dödar så många av oss. När det gäller dessa analyser, som ni hänvisade till, skulle jag vilja veta vad för slags objektiva analyser de grundar sig på, ty jag är bekymrad över allas vår hälsa och likaså också över tobaksodlarnas utkomst. Man borde kunna ändra deras näring och bibehålla den på en sådan nivå att de kan producera ofarliga produkter åt oss alla.
. (DE) Herr talman, ärade fru ledamot! Jag beklagar att det inte var möjligt att tolka i början. För att fatta mig kort: Naturligtvis skall jag gärna sända er den analys som gjordes upp då. Även den sociala effekten och effekten på inkomsten granskades i denna analys. Det underlag som ni ber om skall jag gärna ställa till ert förfogande.
Känner kommissionären till forskningen vid det skotska institutet för Crop Research i Invergowrie nära Dundee som visar att tobaksplantor kan bli genetiskt modifierade så att de klarar implantering för att mångfaldiga potentiella vacciner mot cancer? Det är verkligen ganska ironiskt. Skulle det inte vara önskvärt att styra den europeiska tobaksodlingsindustrin mot sådana godhjärtade ändamål och att ytterligare främja denna typ av forskning?
. (DE) Herr talman, herr ledamot! Jag måste helt öppet säga att jag inte informerats om dessa forskningsresultat, men det kanske också beror på att de i första hand ju gjordes på grund av hälsoöverväganden och därför faller under vår hälsovårdskommissionärs ansvar. Men jag skall gärna informera mig om det. Men oberoende av om dessa resultat är mer eller mindre positiva, anser jag att vi egentligen måste - det får vi aldrig glömma - övertyga rökarna om det, så att de sedan också är beredda att köpa cigarretter som motsvarar dessa förutsättningar.
Det är inte ett problem för tobaksproducenterna, ty tobaksproducenterna kommer säkert att tillverka den tobak som marknaden begär. Kanske är det överhuvud taget bäst att hålla fast vid det som jag praktiserar sedan 15 år - tidigare rökte jag också - nämligen att helst inte röka alls: Då uppstår problemet bara i mycket ringa utsträckning.
Herr talman! Förebyggande hälsovård har hög prioritet för oss alla i denna kammare. Vi vet att tobaksodlingen har olika prioritet i medlemsstaterna. Därför frågar jag kommissionen, fastän jag alltid varit ickerökare: Menar kommissionen att om man nu helt och hållet skulle avskaffa tobaksodlingen i Europeiska unionen - så som många kräver - så skulle det ändå rökas trots detta, eftersom tobaksvarorna skulle importeras till EU?
. (DE) Fru ledamot! När man tittar på handelsbalansen vad beträffar tobak kan man konstatera att redan nu en mycket stor del importeras, framför allt av den tobak som används till cigarrettproduktion. Skillnaden är endast att vi med hjälp av den gemensamma organisationen av marknaden så att säga försöker att själva producera en del av det som ändå konsumeras, för att inte importera allt. Därmed ger vi olika familjer en chans att få inkomster av denna odling.
Jag är fullständigt övertygad om att man bara kan komma till rätta med hälsoproblemen, som utan tvivel förekommer i samband med tobakskonsumtion, genom att göra konsumenterna medvetna om vilka följder tobakskonsumtion kan ha för hälsan. Först när vi är i stånd att övertyga konsumenterna kommer också konsumtionen av tobak att gå tillbaka. Det är en illusion att tro att man kan styra denna fråga från producentsidan. Ekonomiskt sett går det bara från efterfrågesidan.
Tack så mycket, herr Fischler, för era svar.
Frågorna nr 63 till 109 kommer att besvaras skriftligt.
Jag förklarar härmed frågestunden avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 19.25 och återupptogs kl. 21.00.)
Vattenpolitikens område
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande(A5-0214/00) av Lienemann om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (C5-347/2000 - 1997/0067 (COD).
. (FR) Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar, kära kolleger! Jag tycker att vi tillsammans har gjort ett värdefullt arbete genom att förverkliga detta ramdirektiv om vattenpolitiken.
Vi har gjort ett värdefullt arbete och ett gemensamt kompromissarbete. Men det är en kompromiss som medför en hög kravnivå, vilket jag tror innebär ett kvalitativt och kvantitativt steg framåt i vattenförvaltningen. På lång sikt måste Europas medborgare överallt få åtnjuta vatten av hög kvalitet, vare sig det handlar om ytvatten eller grundvatten.
Kompromissen blev en möjlighet tack vare Europaparlamentets aktiva engagemang och det styrkeförhållande som parlamentet lyckades skapa, och tack vare alla gruppers mobilisering, särskilt de skuggföredraganden som har bistått mig och även tack vare Provan, ordföranden i vår delegation under denna svåra förlikning.
Men jag skulle också vilja tacka de andra aktörerna: självklart kommissionen, som har fått spela en roll som medlare och teknisk innovatör, och som har gjort det med stor principfasthet och effektivitet, samt fru kommissionären och alla kommissionens tjänsteenheter. Jag vill även tacka rådet, särskilt det portugisiska ordförandeskapet och dess utrikesminister Pedro Silva Perreira, som har möjliggjort detta avtal. Det vill jag särskilt betona, eftersom de ansträngningar som direktivet kräver med all säkerhet är svårare att genomföra för länderna i södra Europa än för andra länder i gemenskapen, som är mer gynnsamt belägna vad gäller vattenförsörjning.
På vilka punkter har då framstegen varit betydande? Första punkten: direktivets karaktär har ett ytterst bindande rättsligt värde. Andra punkten: den fråga som vi i parlamentet anser central kommer att verkställas, dvs. att utsläpp av prioriterade farliga ämnen måste elimineras och upphöra helt och hållet. Ni känner till att kammaren önskade att direktivet skulle vara förenligt med de åtaganden som har ingåtts inom ramen för Ospar-konventionen, och det påpekas i direktivet. Den mekanism som har inrättats innebär att en prioriteringslista över farliga ämnen kommer att upprättas vart fjärde år. Det rör sig om farliga ämnen, vilkas kvantitet måste minskas, och prioriterade farliga ämnen, som helt enkelt måste elimineras.
För det tredje hade vi den känsliga och viktiga frågan om grundvatten. Vi stötte på svårigheten att strikt fastställa vad det är vi kallar en god grundvattenstatus. För att ge en definition på denna status föreslogs ett "dotterdirektiv" - ett direktiv underordnat ramdirektivet. Parlamentet var något oroligt för att detta nya direktiv skulle erbjuda ett tillfälle för att skjuta upp kraven i fråga om bekämpning av föroreningar och omedelbara åtgärder för att förhindra föroreningar av grundvattenförekomster.
Därför ville vi först och främst, och det lyckades vi uppnå, att om direktivet inte röstas igenom av parlamentsledamöterna skall medlemsstaterna utfärda regler som gör att en god grundvattenstatus kan garanteras. I den händelse medlemsstaterna inte utfärdar sådana regler - detta är en sorts damoklessvärd - och om de når en nivå på föroreningar som motsvarar 75 procent av de tillämpliga nivåer som anges för en bra grundvattennivå, måste medlemsstaterna vända den uppåtgående tendensen. Allmänt sett tar direktivet hänsyn till parlamentets vilja att se till att medlemsstaternas åtgärder skall vända den konstaterade tendensen att föroreningarna ökar i grundvattenförekomster.
Kära kolleger! Det verkar således som om vi har lyckats få till stånd en anordning som gör att vi kan ta stora steg framåt. Och det gäller inte bara de allmänna principerna, utan även att de fattade besluten också kommer att bli effektiva.
Vi måste ändå tillsammans ge prov på vaksamhet, först och främst när det gäller alla "dotterdirektiv" som kommer att underordnas ramdirektivet. Vi kommer att vara medbeslutande aktörer vad gäller prioriteringslistan över farliga ämnen. Ett första betänkande har redan granskats i utskottet och en föredragande har utsetts. Den andra stora fråga som kammaren måste mobilisera sig för är innehållet i ramdirektivet om grundvatten.
Kort sagt tror jag att vi har tillryggalagt en avgörande väg. Vi kommer att fullfölja denna kollektiva mobilisering, men jag har en känsla av att Europa går in i en ny era med det här ramdirektivet, på tröskeln till det 21:a århundradet. Skyddet av den grundläggande resurs som vattnet faktiskt är kommer att bli en prioritering för offentliga åtgärder och samtliga aktörers interventioner, oavsett om det handlar om jordbrukare, industriidkare eller användare. I vilket fall som helst är detta avsikten med vårt direktiv, och jag tvivlar inte på att kommissionen och medlemsstaterna kommer att se till att det genomförs.
Herr talman! Med förlikningsresultatet beträffande vattenramdirektivet beslutade vi om ett för Europaparlamentet hårt men framgångsrikt tioårigt arbete, och ändå står vi därmed samtidigt åter i början av nya, åtminstone lika viktiga uppgifter. Sedan slutet av 80-talet har det förelegat en rad kommissionsförslag om omarbetning av befintliga direktiv, som hade blivit nödvändiga på grund av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. Vid den första granskningen fastslog vi i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor att varken innehåll eller begrepp var avstämda mot varandra.
Efter påtryckningar från vår grupp genomförde utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor i juni 1995 en utfrågning av experter om Europeiska unionens politik för skydd av vattnet. Experternas utsaga bekräftade vår oro. Rådet och kommissionen utarbetade i enlighet med kravet en omfattande europeisk vattenskyddslagstiftning. Det var födslotimmen för en omfattande europeisk vattenskyddslagstiftning, och för idén bakom nuvarande vattenramdirektiv. I februari 1996 framlade kommissionen sina förslag i form av ett meddelande. Kollegan Florenz från vår grupp har i ett mycket omfattande betänkande tydliggjort Europaparlamentets mål och de förefintliga bristerna. Kommissionens förslag från december 1996, som togs fram under stor tidspress, kompletterades 1997 på grund av uppgörelsen mellan kommissionen och utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor i två steg. Slutligen förelåg kommissionens slutliga officiella förslag i februari 1998.
Genom detta nära samarbete har parlamentet och kommissionen undan för undan gått varandra till mötes. Detta gäller också för de intensiva samråden under den första och andra behandlingen i Europaparlamentet och under förlikningsförfarandet. För detta konstruktiva samarbete vill jag uttryckligen tacka de ansvariga kommissionsledamöterna Bjerregaard och Wallström och särskilt också den tjänsteman från kommissionen som deltagit.
Ur parlamentets synvinkel är det resultat som föreligger i dag en stor framgång, som fortfarande skulle ha varit otänkbar för två år sedan . Dit hör undanröjandet av den tidigare splittrade EU-lagstiftningen för vattenskyddet, sammanhållningen av de tillämpliga vattendirektiven på EU-nivå, åtgärdernas rättsligt bindande verkan enligt artikel 4, förkortningen av fristen för att uppfylla direktivets mål, den tillfredsställande kostnadsregleringen även med tanke på Irland, introduktionen av det kombinerade synsättet, nämligen fastslagning av gränsvärden och kvalitetsmål för reducering av skadliga ämnen, väsentliga förbättringar av kraven på grundvattenskyddet jämfört med den gemensamma ståndpunkten och slutligen införlivande av målet och definition av Ospar-konventionen utan tidsmässig angivelse.
Jag vill här än en gång uttryckligen betona att det är särskilt viktigt för oss att vi visserligen vill uppnå en innehållsmässig överensstämmelse mellan internationella konventioner och gemenskapsrätten, men inte att innehållet i internationella konventioner med rättsligt bindande verkan skrivs in i gemenskapsrätten. Slutligen bör säkerställandet av medbeslutandet vid de framtida förfarandena nämnas. Hur glädjande detta resultat än är, kan vi dock inte vila på lagrarna. Nu krävs det att vattenramdirektivet genomförs.
Särskilt vill jag naturligtvis också tacka det portugisiska ordförandeskapet och slutligen alldeles särskilt också föredraganden Lienemann. Vår gemensamma framgång var bara möjlig därför att hon arbetade otroligt engagerat och med en hög insats av tid och energi. Det var ett glädjande samarbete med er, fru Lienemann, och mitt särskilda personliga tack går till våra egna medarbetare i kammaren.
Herr talman! Även jag vill framföra ett speciellt stort tack till föredraganden Lienemann, eftersom vi alla såg hur engagerad hon var i detta arbete. Dessutom fick parlamentet i ganska hög grad igenom sina synpunkter, i synnerhet den viktiga frågan att vi äntligen inom synhåll har en situation att man inte längre kan släppa ut farliga ämnen i grundvattnet. Enligt min mening borde det vara alldeles solklart, att när vi vet att ett ämne är farligt släpper man absolut inte ut det i grundvattnet, eftersom vatten är för människan en ytterst viktig källa till bland annat hälsa. Det är förstås bara beklagligt att tidsplanerna för att genomföra detta är orimligt långa.
Allt som allt måste man säga att vi i Europeiska unionen inom vissa områden gjort framsteg. Inom många områden har till exempel samhället och industrin skött sin egen del på ett relativt bra sätt. Jord- och skogsbruk utgör fortfarande problemområden med sina utspridda belastningar. Dit måste man få mera kraft. För konsumenterna är det naturligtvis viktigt på vilket sätt konsumtionen styrs, och där står avgifter och skatter i en klass för sig. Därför är det för mig aningen svårt att förstå att man ens kan tänka på det sättet att vatten skulle vara en förnödenhet som skall betalas med gemensamma skattepengar, eftersom det är bara med hjälp av avgifter som man verkligen kan styra konsumtionen i en vettig riktning.
Herr talman, fru kommissionär, kolleger! För nästan tio år sedan, på toppmötet i Edinburgh, sade Kohl och Major till varandra: vi behöver ingen europeisk vattenpolitik. Om spanjorerna vill förorena sitt vatten så låt dem då göra det. Avregleringens tidvatten har dock vänt. År 1996 lade kommissionen fram det ekologiska vattendirektivet. Det var dock bara fem sidor långt. Nu har vi en rejäl lagstiftningshandling: 60 sidor och en bilaga på 90 sidor, tack vare samarbetet över partigränserna, särskilt mellan de olika partigrupperna i Europaparlamentet och jag vill uttryckligen tacka Lienemann men även Chris Davies från den liberala gruppen och Schleicher från kristdemokraterna.
För De gröna är den här handlingen lyckad till 80 procent. Det som inte lyckats är politiken med avseende på vattenpriset. Det som lyckats är att vi har en ny princip för kemiska ämnen. Kemiska ämnen förbjuds inte längre för att de är farliga för människans hälsa utan enligt en ny princip om att farliga ämnen inte hör hemma i vattnet. Det tycker jag vi kan vara stolta över.
Herr talman! Förlikningen har varit ganska svår. Det beror på att ärendet i sig är både omfattande och mycket tekniskt komplicerat. Det beror också på att parlamentet och ministerrådet stod långt ifrån varandra när förlikningen inleddes. Att resultatet ändå har blivit såpass gott, beror till stor del på det outtröttliga och engagerade arbetet från föredraganden Lienemann, som vi vill tacka.
Direktivet kunde självfallet ha blivit ännu starkare och ännu bättre, till exempel vad gäller tidtabellerna. Det hade varit önskvärt. Samtidigt är det uppenbart att Europaparlamentet har vunnit mest och att rådet har fått backa mest i den förhandling som har ägt rum. Det tydligaste beviset är att reglerna är av bindande karaktär, vilket parlamentet har krävt.
Till vissa delar utgör direktivet en ram med ännu oklart innehåll. Det gäller inte minst utfasningen av farliga ämnen. Den frågan skall man arbeta vidare med i dotterdirektiven. Avgörande för hur direktivet kommer att fungera är hur det genomförs och övervakas. Sammantaget är grunden lagd till en sammanhållen vattenpolitik och till långsiktiga förbättringar av vattenkvaliteten. Vi kommer därför gärna att rösta för förslaget.
Herr talman, kära kolleger! För det första vill jag säga att jag gör detta inlägg för min kollega Cristina García Orcoyens räkning, vilken inte hade möjlighet att närvara vid detta sammanträde.
Godkännandet i morgon av detta ramdirektiv innebär ett stort steg framåt för sammanhållningen och harmoniseringen av medlemsstaternas lagstiftning om vattenkvantitet och vattenkvalitet. I den sista etappen av denna långa parlamentariska process följd av detta direktiv, särskilt under förlikningen, har Europaparlamentet lyckats försvara sina argument mot rådet utan några sprickor. Föredragandens utmärkta samordning och den vilja till förståelse som alla politiska grupper har visat, har gjort det möjligt att få en sluttext, förstärkt i grundläggande aspekter som målens rättsliga bindning, utan att glömma medlemsstaternas olika problem.
Vi måste också gratulera rådet för dess flexibilitet inför de kritiska punkter som parlamentet tagit upp, och kommissionen för sitt effektiva medlingsarbete. I morgon inleds en ny etapp, inte mindre viktig, med genomförandet av direktivet där Europaparlamentet måste fortsätta att delta mycket aktivt genom uppföljning och kontroll av hur målen och tidsplanen uppfylls samt i arbetet med att utarbeta rapporter eller rättsakter som kommer ur direktivet. Detta kräver en förstärkning av en av de svaga punkter som har visat sig under arbetet med detta direktiv: det absolut nödvändiga i att skaffa större och bättre tekniska rådgivningsmedel för frågor som denna, vilka kräver mycket specifika kunskaper och där ett litet misstag i beräkningarna kan få mycket dyrbara sociala och ekonomiska praktiska följder.
Avslutningsvis skulle jag vilja framhäva det som gör detta direktiv till ett verkligt verktyg för en hållbar utveckling: den balans som uppnåtts i synen på vatten som en mycket värdefull ekonomisk resurs och som ett viktigt element för att bevara de europeiska ekosystemen. Ekonomi och ekologi, många gånger en föraktad binom, kan vara en viktig knutpunkt i genomförandet av detta direktiv.
Herr talman, kära kolleger! Vattenramdirektivet innehåller många positiva ansatser för ett integrerat helhetsskydd av vattnet. Men målsättningarna är svaga, oklara och ligger långt i framtiden. Vi kan inte vänta trettio år tills EG-domstolen har beslutat om miljömålen nu är rättsligt bindande eller inte. Medlemsstaterna uppmanas att snabbt förbättra kvaliteten på våra vatten, för att uppnå målen inom femton år.
När det gäller grundvattenskyddet har parlamentet tyvärr böjt sig för de industriella jordbrukens intressen och tillerkänt dem rätten att fortsätta med föroreningen. Nu är det också medlemsstaternas sak att se till att befintliga normer inte mjukas upp. Det är det som framgången med vattenramdirektivet kommer att kunna mätas på. Ett nytt knäfall inför det industriella jordbruket skulle på lång sikt leda till en slutgiltig förstöring av våra viktigaste resurser. Men det gläder oss att De gröna nu har lyckats med ett stort genombrott när det gäller utsläppet av farliga ämnen, som nu måste identifieras på listan med huvudsakliga ämnen. Här måste vi försöka att verkligen också uppfylla föreskrifterna i Ospar och undvika en icke kalkylerbar stor risk för miljön och för hälsan.
Herr talman! Det vattenramdirektiv som vi väntar på styrs av den berättigade principen att medborgarna i Europeiska gemenskapen har rätt till dagligt dricksvatten. Detta skall man sörja för genom lagstiftning. En enhetlig, enkel och avstämd lag för gemenskapen för att skydda vattnen och grundvattnet kan välkomnas. Viktiga direktiv, exempelvis direktivet om skydd av livsmedel, hantering av det kommunala avloppsvattnet, växtskydd och nitrater kommer att omarbetas och definieras på nytt både enligt ekologiska kriterier och ursprungskriterier. Uppgifterna är alltså brett definierade.
Som jordbrukare uttalar jag mig för att man i högre utsträckning skall ta med företrädarna för yrkesintressen och seriöst ta upp deras kritiska påpekanden. Jordbruk, skogsbruk och fiskerinäring och i synnerhet trädgårdsodling skall tas med i beslutsprocessen, så att man uppnår den erforderliga kombinationen av frivilligt åtagande och statliga bestämmelser. Kraven på nollgränsvärden låter sig knappast uppnås enbart genom lagar. Genomförandet av direktivet utgör en äkta utmaning för medlemsstaterna i Europeiska gemenskapen. Jag håller med föredraganden: Det måste göras gemensamt!
Herr talman, fru kommissionär! Det var ett mycket turbulent nattplenum, där parlamentet, rådet och kommissionen enades om en gemensam vattenpolitik för alla medlemsstater. Parlamentets mycket stora seger består i att detta direktiv kommer att få bindande verkan.
Låt oss komma ihåg följande: Vissa medlemsstater har hittills intensivt värjt sig mot att bli skyldiga att i framtiden hantera sitt eget vatten mera försiktigt och miljömedvetet. Men ledamöterna i Europaparlament var helt klart ense, över alla partigränser - och det var mycket bra - : ingen gemensam ståndpunkt utan rättsligt bindande verkan.
Ytterligare en viktig seger för parlamentsledamöterna var skyddet av grundvattnet. Farliga ämnen måste fullständigt försvinna ur grundvattnet inom tjugo år efter att direktivet har offentliggjorts. Kommer vi att klara av det? De farliga ämnen som åsyftas måste ju också listas i en bilaga till direktivet. Och jag har helt visst klart för mig att det säkert kommer att bli heta diskussioner om det. Men jag tror att det stora målet, att skydda Europas grundvatten och bevara det åt våra efterkommande, är obestridligt. Processen med att tänka om har ägt rum: en mycket stor seger för politiken, en mycket stor seger för våra barn!
Jag gläder mig åt de positiva resultaten av detta förlikningsförfarande. Det gällde ett viktigt betänkande som behandlar ett stort antal tekniska frågor inom vattenpolitiken. Vi kan tacka föredraganden Lienemanns envishet, kompetens och dynamik för dessa resultat.
De framsteg vi kommer att göra under de närmaste 25 åren på det här området avser faktiskt i högre grad skyddet, förvaltningen och förnyelsen av själva resursen, än upptäckten och utnyttjandet av nya förekomster. Jag vill insistera på betydelsen av en integrerad vattenförvaltning genom att peka på två punkter
för det första önskar jag att det görs studier om inrättande av en förvaltning i olika länder och på EU-nivå, vilken bygger på ett federalt system kallat "vattendrag och miljöer".
för det andra måste man se till att direktivets förslag tillämpas och uppmuntras, inte bara på EU-nivå, utan också i samband med de stöd som vi beviljar tredje land genom "vattenprojekten". Dessa projekt medför konsekvenser som inte endast berör vattenekosystemen i unionens länder, utan också länder som deltar i exempelvis Meda-avtalen. I MAP-projekten och andra projekt måste vi ta hänsyn till dessa länder, men även andra områden, såsom Nilens övre flodområde och Schweiz.
Herr talman! Den kompromiss vi har nått om texten för det nya ramdirektivet för vattenpolitik är i stort sett positiv, även om den innehåller specifika polemiska och kritiska aspekter, vilka emellertid fortfarande kan mildras när de olika studierna, handlingsplanerna och regleringsförslagen som planeras i den nu godkända texten utarbetas.
Det är positivt att kraven på vattenförvaltning ingår i ett gemensamt system, förvaltningen av vattendragen, vilket baseras mer på geografiska områden och vattendragens lägen än administrativa och nationella gränser, en fråga som är särskilt viktig för Portugal, där de viktigaste floderna delas med grannlandet Spanien.
Fastställandet att vattnet inte är en egendom som går att sälja som andra egendomar är också positivt, något som naturligtvis kräver särskilda åtgärder till skydd för denna offentliga egendom, men hela tiden för att skydda befolkningens intresse, särskilt försörjningen till hushållen och jordbruket, framför allt till småjordbruken och familjejordbruken. Sluttexten säger att medlemsstaterna skall kunna ta hänsyn till de sociala och ekonomiska effekterna, liksom de geografiska och klimatologiska villkoren i den berörda regionen, vilket gör det möjligt att anpassa de olika medlemsstaternas situationer genom bestämda dispenser vilka dock kan visa sig otillräckliga för jordbruket i södra Europa, framför allt för Portugal. Vi kommer dock att vara uppmärksamma på dess praktiska tillämpning de närmaste åren.
Herr talman! Detta är ett ramdirektiv med ambitiösa mål för att skydda och förbättra vattenkvalitet med hänsyn tagen till principen "förorenaren betalar". Vi kommer inte att se hela bilden förrän de tillhörande dotterdirektiven har genomförts under de närmaste åren.
Vattenprispolitiken måste till år 2010 tillhandahålla tillräckliga stimulansåtgärder så att vattenförbrukare använder vattenresurserna på ett effektivt sätt. Den nya punkten 4 i artikel 9 skall tillåta att den praxis som införts i Irland att inte tillämpa vattenavgifter för hushållsvatten kan fortsätta tillämpas. Man kan bara styra med folkets medgivande och senast år 2010 kan avgifter för hushållsvatten kanske accepteras av den irländska väljarkåren. För stunden är det en politiskt mycket laddad fråga.
Jag tackar mina kollegor för deras förståelse, i synnerhet fru Schleicher, som företrädde vår sak med förståelse genom alla etapper, särskilt vid förlikningen. Principen om subsidiaritet i samband med vattenprispolitik bevakas svartsjukt i Irland men den allmänna opinion kommer troligtvis att ändras till år 2010. Om vi inte tillämpar avgifter på hushållsvatten eller inhemskt vatten till dess kommer vi att behöva förklara vårt agerande till kommissionen.
Det finns en växande förståelse i Irland för att rent dricksvatten är en otillräcklig resurs, och för att man måste betala för att alla tjänster, framför allt kostnaden för att distribuera rent vatten till alla hushåll. För ögonblicket betalar de statliga finanserna eller skattebetalarna för detta, men många kan inte utnyttja detta. Många måste betala för egna pumpar i Irland och betala elavgifterna. Många deltar i gruppvattensystem som inte ingår i de allmänna vattendistributionsnäten och varje år måste man betala dyrt för rätten att få vatten av ganska tvivelaktig kvalitet distribuerad till sitt hus. Så vi talar om en fråga om rättvisa och att förändra allmän opinion, och vi uppskattar att frågan överlämnas till den irländska regeringen för beslut och för att påverka den allmänna opinionen.
. (ES) Herr talman! Jag anser att vi i dag är med om en viktig händelse. Vi närmar oss slutet på en lång väg som har inneburit en lång kamp med långa diskussioner, men till slut har vi uppnått positiva överenskommelser och konstruktiva ståndpunkter hos de tre institutionerna, rådet, parlamentet och kommissionen, vilket har lett till detta avtal. Som med alla avtal kommer vissa att tycka att det är för litet, andra att det är för långtgående, men det finns en medelpunkt, en godtagbar balans mellan olika intressen och åsikter hos dem som har arbetat med detta hela tiden.
De har dessutom gjort ett seriöst arbete i en enormt komplicerad fråga. Jag vill för min kollega Wallströms räkning tacka för gratulationerna från Lienemann, som i egenskap av föredragande för alla dessa arbeten har spelat en huvudroll och haft en enorm uppgift, med den principfasta envishet och uthållighet som, kombinerat med en dos realism, gjort det möjligt att komma fram till detta avtal.
Som hon själv säger, och det är ingen liten sak, så ser man Europas variationer i en fråga som vattnet, med radikalt skilda egenskaper mellan länderna. I vissa av dem, får enorma områden under 400 millimeter om året, det vill säga, halvtorra områden, medan genomsnittet i andra områden lätt överstiger 2 500 eller 3 000 millimeter. Synsättet i detta direktiv, där vattnet ses som en helhet, ett totalt flöde, utan åtskillnad mellan ytvatten eller grundvatten, vilket under lång tid har varit misstaget, är det riktiga synsättet och innebär ett steg framåt. Ansträngningarna att hålla våra grundvattenförande skikt inom Europeiska unionen så rena som möjligt, eller så lite förorenade som möjligt, är ett nyckelarbete om vi vill garantera en balanserad utveckling, en hållbar utveckling och ett Europa som är beboeligt för framtida generationer.
Jag måste nämna att en av ledamöterna för en stund sedan nämnde konversationerna mellan två europeiska ledare. Det finns möjligen de som fortfarande kan förorena sina grundvattenförande skikt, men det finns de som sedan länge har förorenat dem, exempelvis med enorma grisfarmar. Jag vill inte gå in på fler detaljer, men ibland är det lämpligt att först sopa rent framför sin egen dörr innan man börjar kritisera andras hem.
Herr talman! Jag skulle vilja påpeka att nyckeln i detta direktiv är den uppföljning och fortsättning som kommer att följa. En uppföljning och fortsättning som med flexibilitet och ett realistiskt upplägg genomsyrar alla dess artiklar, måste helt enkelt kunna garantera rengöringen av våra vatten. Detta är något absolut väsentligt för om det inte finns rent vatten finns det inget liv.
Herr talman! Jag vill fråga kommissionen vad som sker med direktivet om den ekologiska vattenkvaliteten av 1991, som hittills inte officiellt har dragits tillbaka av kommissionen. Ytterligare en bön både till parlamentets talman, rådet och kommissionen: Texterna är fortfarande bristfälliga, såtillvida som specialistuttrycken på respektive språk inte är i sin ordning. Jag vill be om att man än en gång granskar detta, ty uttrycken är mycket speciella i varje land. Det är ett problem som översättarna inte kunnat lösa, eftersom texten är så specialiserad. Det vore illa om de erforderliga korrekta uttrycken skulle saknas i lagtexterna. Jag ber om att man än en gång granskar detta. Enbart i den tyska versionen har jag hittat mer än tjugo punkter. Jag skall gärna skicka det till er för granskning.
. (ES) Herr talman! När det gäller direktivet om den ekologiska kvaliteten på vattnen, vilket jag tror att ni menade, innehåller detta ramdirektiv alla de viktiga delarna från förslaget om ekologisk kvalitet på vattnen och jag har förstått att det förslaget redan har dragits tillbaka. Om det inte är så, kommer det att dras tillbaka inom den närmaste framtiden.
När det gäller översättningsproblemet; det ni tar upp är en mycket viktig detalj eftersom termerna mycket riktigt är väldigt tekniska på detta område, och det är avgörande att få en riktig översättning. Jag kommer helt enkelt att förmedla dessa anmärkningar till berörda avdelningar och i synnerhet till översättningstjänsten för att, om lämpligt, göra en mer detaljerad granskning av direktivets konkreta termer och definitioner .
Tack, fru kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Uttjänta fordon
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande(A5-0212/2000) av Florenz om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om uttjänta fordon (C5-258/2000 - 1997/0194 (COD)).
. (DE) Herr talman! Jag vill gärna till att börja med begagna tillfället att tacka mina kolleger för deras tappra och intensiva arbete! Det var ju inte alltid så enkelt, och med mig är det hur som helst aldrig särskilt enkelt! Men jag är tacksam mot er för att vi alla har klarat av det.
De europeiska institutionerna fattade för några år sedan det riktiga beslutet att ta sig an privatbilismen. Då började vi med bilen och med oljan och har nu kommit fram till frågan vad vi skall göra med de 9 miljoner bilar som kommer till skrotningsplatsen varje år? Och i kväll skall vi också tala om däck, och säkert kommer vi sedan en dag också att tvingas tala om hur en väg skall se ut i framtiden, eftersom bullret nämligen är alltför högt.
Jag tror att mot bakgrund av de 9 miljoner bilar som varje år tas ur trafik, och mot bakgrund av cirka 45 miljoner liter spillolja, så måste något hända i denna fråga. Kommissionen, tror jag, har visserligen lagt fram ett aningen överstatligt förslag, med enligt min åsikt också föråldrade miljöpolitiska synsätt; men det har lyckligtvis arbetats upp i de tre behandlingarna, och vi har i dag ett förslag som går i rätt riktning.
Låt oss tänka på att för den totala rörligheten uppstår 80 procent av miljöbelastningen genom åkandet, 19 procent genom tillverkningen av bilar och bara 1 procent genom avfallshanteringen för bilarna. Alltså måste vi också i denna fråga sätta de riktiga tyngdpunkterna: Därför tror jag att vi med avgasvärden och kvalitetsnormer för bränsle har börjat på rätt sätt, och i dag slutade vi med frågan: Hur skall vi hantera frågan om de gamla bilarna? Vi har infört stränga kvoter - utan dem kommer det inte att gå. Men detta parlament borde också ha vågat fatta ett verkligt modigt beslut med tanke på en verkligt ny bil, en bil, som i framtiden inte väger 1 500 kg, utan kanske bara 1 000 kg, och när ni tar det gånger 300 000 kg livsprestation, då finns det verkliga miljöpolitiska fördelar med den bilen.
Vi har tyvärr på grund av kommissionens förslag gått med på att acceptera gamla kvoter, som just är bra för en plåtbil, men inte för den moderna bilen av blandmaterial, som blir mycket lättare. Men en sådan bil av plast, glasfiber, vad det än är, kan inte återvinnas. Vad vill ni på allvar återvinna av exempelvis en krockkudde? Detta instrument har en räddningsfunktion, inte någon återvinningsfunktion. Därför skulle det här ha tagits ett modigt steg mot en särskild kvot för verkligt lätta bilar. Det har vi tyvärr försummat, vilket jag utomordentligt beklagar.
En allmän punkt, och också en verklig stridsfråga i denna kammare, var frågan om kostnaderna. Kommissionen har snabbt sagt att alla kostnader i framtiden skall bäras av producenten. Det verkar vid första anblicken vara en mycket god idé. Men i slutändan kommer det att drabba konsumenten, ty det är så man kopplar ur konkurrensen. Och det är den allmänna punkt som jag kritiserar i detta direktiv. Vi har visserligen nu klart hänvisat kostnaderna till producenten, men han har inte längre någon konkurrens och kommer i framtiden att föreskriva vad återvinning av bilar kostar, och just detta är konsumentfientligt. Här måste man få in mera marknad, och inte mindre. Det är ett felaktigt beslut, som jag mycket beklagar, ty det kommer att få följder. Det ser vi redan i fråga om datorerna - detta direktiv ligger ju på bordet. Sedan kommer gräsklipparna, sedan mopederna, sedan möblerna, och en dag undrar jag till vem vi skall ge tillbaka de gamla vägarna, när de blir för bullriga, och vem som skall betala det. Så lätt är det alltså inte med kostnadstilldelning. Jag skulle verkligen ha önskat få det på annat sätt, men jag accepterar majoritetens beslut.
Metallförbuden är riktiga, eftersom vi förutom forskningsrön på sikt måste komma fram till ett förbud. Vi har gjort undantag, som kommer att granskas via kommissionen i tre år, ty kommissionen har högsta ansvaret för att här tillsammans med den rådgivande forskningskommittén under tre år här fatta ifrågavarande beslut. Jag tror att de kommer att göra det.
Allt som allt tror jag att detta direktiv, bortsett från kostnadsfrågan, är en stor framgång, ett steg framåt. Jag tackar kommissionen och rådet och jag tackar än en gång mina kolleger. Det var ett nöje att arbeta tillsammans med er!
(Applåder)
Herr talman! Även jag kan återgälda tacket till Karl-Heinz Florenz. Jag ansåg också att parlamentsdelegationen i förlikningen försonades och lade fram ett mycket bra resultat. Här är för mig två aspekter av särskild betydelse: För det första har vi lyckats klargöra att från och med slutet av nästa år måste gamla bilar avfallshanteras i hela Europeiska unionen. Det betyder att vi inte längre har det läget att bilar hanteras på illegalt sätt, att de ställs någonstans i skogen, eller på ett eller annat sätt måste exporteras till Östeuropa. Nej, de måste vederbörligen hanteras lokalt i godkända företag. Det är för mig en central, stor framgång med detta direktiv.
Den andra viktiga punkten - och det är nu inte frågan om kostnaderna och konkurrensen, där har vi varit lite oense och till slut löst problemen på ett mycket förnuftigt sätt och gjort en kompromiss som alla sidor kan acceptera - är för mig att vi i detta direktiv har fastslagit det måste bevisas vid typgodkännande av nya bilar att de kan återvinnas. Vi uppmanar kommissionen där att ändra direktivet om typgodkännande i den riktningen att nya bilar i framtiden måste konstrueras så att de kan återvinnas. Det är det avgörande! Därigenom kommer vi bort från end of pipe-tekniken, dvs. att alltid tvingas överväga vad vi skall göra med den rest som återstår. Nej, vi måste från första början vid konstruktionen tänka på att bilar liksom andra produkter måste återvinnas och avfallshanteras. Det är exakt rätt väg, och därför gläder det mig att vi har utformat direktivet på så vis.
Herr talman! Den kompromiss man kommit fram till är en stor framgång för miljö- och konsumentskyddet. Det är första gången som producenternas ansvar när det gäller avfall diskuterats, och jag finner det positivt att producentansvaret snabbt träder i kraft. Även den kompromiss man kommit fram till när det gäller tungmetaller är ett jättekliv mot en ekologisk materialflödespolitik. Jag tror att detta även ur grön synpunkt ger ett utomordentligt bidrag till att vi inom bilsektorn får en innovativ puff mot mer återvinningsvänliga bilar.
Men kompromissen är också en örfil till vår förbundskansler och till den tyska bilindustrin, särskilt Volkswagen, som tyvärr har försökt förhindra detta bildirektiv. Jag hoppas också att föredraganden Florenz drar lärdom av debatten och när det gäller direktivet om skrotning av elektronik, där det ju åter handlar om producentansvar, verkligen försöker att handla i konsumenternas anda, och att vi inte ger efter för påtryckningar från enskilda industriintressen.
Herr talman! I vår grupp är vi ganska nöjda med resultatet av förlikningen, även om man naturligtvis alltid kan gå lite längre.
Vårt mål har hela tiden varit att så snart som möjligt få ett heltäckande system för återtagande av uttjänta fordon med höga krav på återvinning och förbud mot farliga ämnen. Vi har också velat ha ett fullständigt tillverkaransvar, så att det blir tillverkarna som tar det ekonomiska ansvaret för återtagandet.
När detta beslut har fattats, kommer vi om några år ganska nära det som vi har velat uppnå. Det anmärkningsvärda i förlikningsprocessen är att parlamentet tyvärr har bromsat denna utveckling mot tillverkaransvar i stället för att skynda på den. Det är ganska oroväckande om parlamentet skulle byta roll och inte vara pådrivare längre utan i stället lämna över den rollen till motparten.
Herr talman! Som redan framhållits av föredraganden och av Lange är detta positiva slut på lagstiftningsprocessen bra, inte bara på grund av det som direktivet fastställer, utan också därför att det blir inledningen på en process, och vi kan ana en gradvis anpassning av hela produktionsprocessen i en sektor som är så grundläggande som bilbranschen, samt en revidering av hela processen från fordonens projektering till valet av nya material och komponenter för att möjliggöra en effektivare återanvändning.
Man jämkar inte bara samman produktionstekniska synpunkter och kravet på att skydda miljön, utan man öppnar - jag upprepar, i en bransch som är så viktig som denna - en väg, den som på sin tid definierats som en ekologisk omdaning av ekonomin. Resultatet uppnåddes naturligtvis först efter en komplicerad förhandling med fordonstillverkarna, som äntligen accepterat att ta på sig det ekonomiska ansvaret för skrotningen från och med år 2007.
Slutligen anser jag det vara viktigt att stryka under en annan aspekt, som är av mer renodlat politisk-institutionell natur. Låt oss tala i klartext: vi är alla medvetna om att vi inledde förlikningsprocessen med positioner som låg långt ifrån varandra - kanske också med en viss dos interinstitutionell spänning mellan parlamentet och rådet - och med stora nationella skillnader, såväl vad gäller erfarenheter som intressen. Tack vara alla inblandade parters ansvarskänsla och engagemang kom vi ändå fram till en gemensam ståndpunkt när det gäller en fråga som är mycket het och mycket viktig och vi kunde på så vis lägga ytterligare en tegelsten i det europeiska bygget: och med tanke på den tid vi lever i, med tanke på den allmänna debatt som äger rum, så är detta resultat inte att förakta.
Herr talman, fru kommissionär! När det gäller uttjänta fordon så har vi uppnått ett bra kompromissresultat. För första gången har producenternas ansvar tydligt fastställts i den europeiska lagstiftningen. År 1994 beslutades i förpackningsdirektivet om ett delat ansvar mellan myndigheter och producenter. Erfarenheterna har visat oss att det inte fungerar. Nu gäller det dock producenternas ansvar för uttjänta fordon. Det är bra för då har tillverkarna intresse av att tillverka bilarna på ett sådant sätt att de blir lättare att återvinna. Tyvärr står det i texten att producenten helt eller till en avsevärd del skall bära det ansvaret. Det innebär att avvikande nationella system kommer att uppstå och det är inte bra eftersom det betyder ingen inre marknad.
Det måste regleras bättre med avseende på direktivet för elektroniskt och elektriskt avfall. Vi måste sträva mot individuellt produktansvar. Mitt eget land, Nederländerna, har också fortfarande en hel del att lära sig.
. (ES) Herr talman! Det är riktigt, och jag har nämnt detta, att lagstiftningsförfarandet har varit långt och besvärligt. Vi bör komma ihåg att kommissionens ursprungsförslag lades fram i juli 1997. Under detta utdragna förfarande och trots komplexiteten i lagstiftningen, har vi kunnat lösa en rad problem tack vare de lagstiftande instanserna, och, än en gång, viljan till överenskommelse mellan de tre institutionerna. Jag gratulerar alltså till avtalet om en gemensam text, vilket uppnåddes den 23 maj i förlikningskommittén.
Jag vill särskilt tacka föredraganden Florenz, och medlemmarna i den nämnda kommittén. Jag är övertygad om att den gemensamma texten utgör en god balans mellan behovet att garantera en hög grad av miljöskydd och de olika aktörernas legitima intressen.
Jag skulle dock vilja betona tre förklaringar som kommissionen kommer att lämna när direktivet godkänns. De tre syftar till att göra vissa klargöranden som ur kommissionens synvinkel är nödvändiga.
För det första, dispositionen som föreskrivs i artikel 5.1 tvingar inte medlemsstaterna att fastställa annorlunda insamlingssystem med krav på speciell finansiering, utan det låter dem använda befintliga system för avfallsinsamling.
För det andra, när det gäller artikel 5.3, är det medlemsstaternas sak att besluta vilka producenter, koncessionsinnehavare och insamlare som skall registrera sig i enlighet med ramdirektivet om avfall eller i ett nytt särskilt skapat register.
För det tredje vill jag klargöra att artikel 7.1 inte slår fast extra krav, villkor eller kriterier när det gäller tekniska fordonsinspektioner.
I allmänna ordalag utgör denna text ett viktigt steg mot en hållbar produktion och konsumtion, en modell för kommande gemenskapsinitiativ inom ramen för specifika avfallsflöden som till exempel direktivet om elektroniskt och elektriskt avfall, vilka har nämnts här.
Tack så mycket, herr talman. Jag gratulerar än en gång alla talare och särskilt herr Florenz, till det arbete som har utförts.
Tack, fru kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Luftfarten och miljön
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0187/2000) av Lucas för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Luftfarten och miljön - Insatser för att skapa en hållbar utveckling (KOM(1999) 640 - C5-0086/2000 - 2000/2054 (COS)).
. (EN) Herr talman! Jag vill inleda med att gratulera kommissionen till en mycket långtgående meddelande vid rätt vald tidpunkt i vilken det uttryckligen fastslås luftfartens snabbt ökande miljöpåverkan och att denna ökning inte är godtagbar. Innan jag tar upp de förslag som finns i mitt betänkande skulle det vara lämpligt att vi påminner oss själva om några av nyckelfrågorna i denna debatt. I huvudsak kan problemet uttryckas mycket enkelt: Luftfarten ökar i en ohållbar takt. Detta är ett allvarligt miljöhot och detta är inte bara ett problem men vi stöder i realiteten den sektorn, vilket gör situationen mycket värre.
När det gäller ökad luftfart beräknas flygtrafiken nästa fördubblas under de kommande 15 åren. När man tänker på vad det innebär i form av trafikstockning och miljöeffekter då är det helt uppenbart en mardröm. För att ta ett fall som jag känner väl till i Förenade kungariket visar regeringens egen flygtrafikprognos som offentliggjordes i juni i år att det totala passagerarantalet vid flygplatserna i landet skall stiga från 160 miljoner år 1998 till 400 miljoner under lite mer än 20 års tid. Den ökningen på 240 miljoner är lika med fyra nya flygplatser av storleken London Heathrow eller åtta nya flygplatser av storleken London Gatwick. Uppenbarligen skulle miljökonsekvenserna av en sådan utvidgning vara helt oacceptabla och dessa beräkningar tjänar bara till att visa hur orimligt det är att förutsätta möjlighet till fortsatt exponentiell tillväxt.
Vilka blir miljöeffekterna av denna tillväxt? På bullersidan vet vi att för vanliga människor på marken finns det i själva verket fara för att de förändringar som har införts för att göra enskilda flygplan tystare kommer att upphävas genom den ökade frekvensen av varje bullerhändelse. På utsläppssidan är flygtrafiken världens snabbast växande källa till växthusgaser som orsakar klimatförändringar. Den står kanske bara för 3 procent av de totala utsläppen i dag men år 2050 är prognosen att den kan svara för upp till 15 procent av de totala globala utsläppen eller mer. Man skulle tro att den litanian om miljöproblem, kopplad till en beräknad tillväxt som helt klart är ohållbar, skulle ha medfört några åtgärder för att motverka den exponentiella tillväxten i denna sektor, men inget alls. Tvärtom uppmuntrar luftfartspolitiken överallt i världen till ohämmad tillväxt av denna sektor.
Flyget är kraftigt subventionerat. I motsats till motorfordon eller järnväg betalar flygbolagen ingen bränsleskatt och man har faktiskt beräknat att den europeiska luftfartssektorn får cirka 30 miljarder euro i subventioner varje år.
Jag vill nämna några av nyckelpunkterna i mitt betänkande mycket kortfattat: Om buller - gällande bullernormer för nya flygplan har egentligen funnits sedan 1977 och det finns därför ett brådskande behov av striktare normer. Jag rekommenderar att EU använder Världshälsoorganisationens egna riktlinjer för gemenskapens bullernivåer för att ta fram nya riktlinjer för exponering på dagtid respektive nattetid till år 2003. Vad gäller utsläpp skulle ett helt möjligt mål för i-länderna vara att minska alla utsläpp av växthusgaser från flyget med 5 procent av nivåerna för år 1992 till år 2012, vilket är den första budgetperioden enligt Kyotoprotokollet. Detta skulle vara ett första steg att ändra det befintliga undantaget för internationell luftfarts ansvarstagande.
Vad gäller subventioner klargörs i betänkandet att vi i princip stödjer beskattning av flygbränsle på en internationell nivå men vi erkänner att det finns politiska svårigheter med detta på grund av att vi behöver få internationella avtal hos Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO). Mot bakgrund av dessa politiska problem föreslår vi i stället en miljöavgift baserad på principen "förorenaren betalar" . En sådan avgift skulle faktiskt vara ett mer raffinerat instrument eftersom det skulle kunna beräknas så att det speglar både mängden använt bränsle och även tar med i beräkningen hur effektiva flygplanets motorer är samt mängd förorenande ämnen som flygplanet släpper ut. De politiska problemen med att införa en sådan åtgärd skulle faktiskt försvinna eftersom det faller helt inom EU:s rättigheter att införa en skatt på alla flyglinjer som startar från flygplatser i unionen.
En sista men mycket viktig punkt är att ni kommer att höra flygbolagen säga att allt detta är mycket bra men det bör ske via ICAO, det internationella organet. Det faktum att det är ett internationellt organ innebär att det agerar mycket långsamt och vad kommissionens meddelande föreslår - och det som jag stöder i mitt betänkande - är principen att några av de mer industrialiserade regionerna som EU bör kunna agera snabbare mot strängare normer än andra regioner som utvecklingsländerna. Detta innebär inte slutet för ICAO. Vad det innebär är att det införs en viss flexibilitet i ICAO vilket är helt överensstämmande med andra internationella organisationer. Andra gör precis samma sak.
Flygbolagens reaktion är att fråga varför vi hackar på dom. Faktum är att det helt uppenbart är tvärtom. Flygbolagen har sluppit betala för sig under mer än 50 år. Under tiden har andra ledamöter i denna kammare bråttom att hävda att de åtgärder som jag föreslår kommer att få förödande effekter för den europeiska luftfartssektorn. Det är nonsens. En miljöavgift enligt de linjer som jag har beskrivit skulle inte ge negativa effekter på konkurrensen eftersom det tas ut av alla flygbolag som använder EU:s flygplatser oavsett deras ursprungsland.
De hävdar att det kommer att få förödande effekter för den europeiska ekonomin och även det är nonsens. Luftfartssektorn står för en del arbetstillfällen, men i varje fall bör man inte glömma att genom att få luftfarten att betala för sig i skatter kommer det att skapa tusentals jobb i andra sektorer. Så jag rekommenderar detta betänkande till er.
Herr talman! Jag vill börja med att säga att alla ledamöter i denna kammare är djupt angelägna om miljön trots det faktum att föredraganden och medlemmar av De gröna vill att ni skall tro annorlunda.
Miljöfrågor måste dock balanseras mot flygindustrins behov för att garantera att den lyckas i framtiden. Jag var besviken på rapporten från kommissionen, inte minst för att den var så negativ mot luftfarten. Olyckligtvis har förstarkts av föredraganden. Jag vill hjälpa ärade ledamöterna genom att påpeka följande information: Lufttransportsektorn genererar 25 miljoner direkta jobb globalt. I Förenade kungariket enbart står luftfarten för nästan 500 000 jobb. I Förenade kungariket transporteras exporter värda 35 miljarder pund sterling och upprätthåller oöverträffad tillgång till globala marknader och bidrar med cirka 3 miljarder pund sterling per år till finanserna. Om det multipliceras med antalet länder i Europeiska unionen kan man se och förstå precis hur viktig denna industri är för vår ekonomi.
I fråga om miljöeffekter använder luftfarten mindre än 8 procent av den mark som krävs för järnvägar och mindre än 1 procent som krävs för vägar. I praktiska termer och bortsett från sjötransporter är luftfarten den enda form av internationell transport som nu transporterar en tredjedel av allt gods i hela världen.
Under de senaste 15 åren har utsläppen av koldioxid minskat med 70 procent och obrända kolväten med 85 procent. Luftfarten står för exakt 2,5 procent av koldioxidutsläppen. Kortsiktiga åtgärder finns, som att lösa flygledningsförseningarna på 44 procent och 30 flaskhalsar över Frankrike, Italien, Spanien och delar av Tyskland. De nationella regeringarna måste vidta åtgärder nu. De måste också lösa markplaneringsfrågor runt befintliga flygplatser och ta ansvar för tidigare beslut.
Att föreslå att svaret är antingen en skatt på flygfotogen, vilket är internationellt undantaget från skatt för flygindustrin, eller moms på biljetter och flygplansinköp är fel. Industrin betalar redan alla dess infrastrukturavgifter av vilka några används till miljöförbättringar. Det är inte subventionerat.
Till sist, om Lucas förslag antogs skulle de decimera flygindustrin: flyget, turismen, affärsverksamheter och rymdindustrin. Deras anhängare skulle älska att avskaffa billiga flygresor. Kort sagt, de skulle göra Europa icke konkurrensmässig och ge amerikanska och utländska flygbolag en orättvis fördel. Jag skulle hoppas att förslag från kommissionen i framtiden är mer noggrant genomtänkta. Annars kanske dess ledamöter upptäcker att det inte finns möjlighet att flyga till eller från Bryssel eller Strasbourg eller på en helgdag för den delen med ett europeiskt flygbolag.
Herr talman! Jag skulle gärna vilja börja med att gratulera föredraganden, Lucas. Min partigrupp har inte lagt fram några egentliga ändringsförslag för den här plenardiskussionen. Det visar att vi är ganska nöjda med den linje som gäller i betänkandet och jag skulle också vilja ta lite avstånd från Fosters kommentarer om att kommissionens förslag eller förslagen i betänkandet skulle innebära en katastrof för luftfarten. Jag tycker inte att man skall försöka hindra en bra miljöpolitik med dessa argument.
Kommissionens meddelande om luftfart och miljön är ett första steg på väg mot bättre europeiska regler. Det behövs med tanke på luftfartens tillväxt och därmed också den ökade miljölast som flyget orsakar. Vi stöder därför också huvuddragen i kommissionens förslag. PSE-gruppen skriver gärna under på nödvändigheten av att det ställs europeiska regler för luftfartsindustrin så att den får vara med och betala för den miljöförstöring som luftfarten förorsakar. Vi vill inte, och det har även Lucas sagt, någon undantagssituation för luftfarten. I dag håller vi dock fortfarande på att skissa upp ramarna. Vilka villkor måste de europeiska reglerna uppfylla? Därefter väntar vi med spänning på ytterligare förslag angående regler och lagstiftning. I det sammanhanget kommer även detaljer och exakta normer att tas upp.
Vilka är nu PSE-gruppens utgångspunkter? Vi anser i alla fall att luftfartens snabba tillväxt gör att vi blir tvungna att skapa fler och bättre tågalternativ, för att ge exempel för kortare avstånd. Jag tror att en övergång från den ena transportnormen till den andra miljövänligare sådana är av stor betydelse. Vad oss anbelangar så är luftfartens kapacitetsökning inte obegränsad.
För det andra vill vi ha europeiska bullernormer. I medborgarnas intresse men också för att motverka konkurrensen mellan olika flygplatser. Nattligt buller måste för vår del uppmärksammas extra och precis som Lucas så anser vi också att Världshälsoorganisationens normer skall stå i centrum vid utarbetandet av normerna och de mer detaljerade reglerna. Därför förväntar vi oss ambitiösa förslag från Europeiska kommissionen.
Den tredje punkten gäller naturligtvis utsläppen, föroreningarna. Vi anser också att det måste åtgärdas. Därför är vi i princip för en skatt på fotogen. Det finns dock frågetecken runt de idéernas och förslagens genomförbarhet. Precis som det står i betänkandet vill även vi internationella förhandlingar och noggranna undersökningar. Eftersom resultatet av den undersökningen är osäkert så är vi förespråkare för den reservståndpunkt som formuleras i punkt 20 i betänkandet i form av en europeisk miljöavgift.
När allt kommer omkring handlar det om att vi verkställer Kyoto-avtalet och luftfarten måste också ge ett ordentligt bidrag till det. Vi föredrar bra världsomspännande avtal om buller och utsläpp men om det inte kommer några sådana vill vi absolut inte utesluta en europeisk politik. Det tycker jag också är en viktig del i betänkandet. Vi tycker också att det formulerats på ett bra sätt. Vi hoppas att internationella förhandlingar skall ge resultat. Om det inte är fallet så tycker vi att vi om några år även skall våga prata om europeiska regler.
Herr talman! Jag skulle vilja tacka föredraganden för hennes betänkande. Luftfarten växer verkligen snabbt. Jag håller med Foster om att luftfarten är en viktig ekonomisk sektor, en sektor som levererar tjänster vilka till en viss del är oersättliga. Det står också mycket klart att en sådan sektor har ett antal negativa miljöeffekter: buller, luftföroreningar och att vi måste uppmana sektorn att så aktivt och så snabbt som möjligt gör något åt det, mer än vad som nu är fallet. Både i kommissionens meddelande och i betänkandet av Lucas anges en riktning där det kan och måste ske.
Det finns ett par saker som jag skulle vilja ta upp. Det är tydligt, och Wiersma har också redan sagt det, att de olika transportsätten, väg, tåg och så vidare och även luftfart, i så stor utsträckning som möjligt måste behandlas på samma sätt. Nu är det inte så. Det finns det särskilda skäl till, men vi måste göra något åt det.
Det är dock klart, tycker jag, att vi just nu måste utgå från ett globalt synsätt när vi tar oss an de här problemen: fotogenskatt, buller, normer och så vidare. Ett regionalt synsätt är just nu förhastat och jag är glad att föredraganden också har anpassat sin ursprungliga text lite i den riktningen. Jag tror inte att Europeiska unionen just nu skall vidta några unilaterala åtgärder, om jag får säga så. Just nu pågår viktiga förhandlingar som vi ännu kan hoppas, fru kommissionär, leder fram till ett bra resultat. Det tycker jag är en viktig punkt.
En annan viktig punkt är att buller måste bekämpas med ett åtgärdspaket. Därför har jag lagt fram ett ändringsförslag om att specificera dessa åtgärder. Jag har också lagt fram ett ändringsförslag om att ta fram en gemensam mätmetod så att vi kan begränsa konkurrensen mellan de olika flygplatserna, vilket Wiersma talade om. Det är naturligtvis viktigt att konkurrensen mellan flygplatserna är till nackdel för dem som bor i närheten och för miljön. Jag tycker att det är en viktig punkt, och att vi därför behöver europeiska regler för att kunna förebygga konkurrensen mellan de olika flygplatserna.
Herr talman! För närvarande har Förenade kungariket bränsleskattnivåer som är uppseendeväckande högre än i andra delar av Europeiska unionen. En av effekterna av detta är särskilt menligt för de yttre delarna av landet. Det ger en oproportionerligt snedvridande effekt på konkurrensen vilket påverkar lokala företag i gränsområdena som konkurrerar mot stora multinationella företag i Förenade kungariket. Det är en viktig varning om det sätt som bränsleskatter kan snedvrida lokala ekonomier.
Jag anser inte att det är ett bra miljöargument för att försöka driva den mesta befolkningen i Förenade kungariket till den nedre delen av sydöstra hörnet. Jag gick inte in i politiken för att göra om utdrivningen från Högländerna. Med det sagt är det också helt absurt att undanta luftfart från skyldighet att minska växthusgaser och förstörelsen av ozonskiktet och det är också en bra idé att sträva efter en skattejämlikhet i hela Europeiska unionen, som Lucas har gjort, snarare än att kraftigt snedvrida skillnader mellan olika delar.
Jag har betydande reservationer om hur detta kommer att fungera i praktiken men vi bör välkomna den princip som Lucas har lagt fram.
Herr talman! Bekämpningen av buller och utsläpp av växthusgaser är berättigad. Eftersom det är befolkningarnas välmående och en kvalitativ miljö som eftersträvas är det något som vi stöder. Men minskningen av buller eller gasutsläpp måste begränsas till ett lovvärt sökande efter tekniska lösningar som gynnar alla. Den skall inte tjäna som förevändning för andra mål, såsom att införa en skatt eller utvidga kommissionens befogenheter. Kommissionen bör snarare begränsa sig till att fullgöra sina uppdrag, som redan nu är ganska omfattande.
Därför kan vi inte godta att det införs en miljöskatt. Detta första steg mot en EU-skatt kommer endast att drabba användarna - återigen - utan att man kommer att uppnå något av de mål som åsyftas i betänkandet. Våra befolkningar lider redan av ett tungt skattetryck, och när nu staterna försöker sänka skatterna riskerar en EU-skatt att försätta företagen i en svår situation i förhållande till deras konkurrenter, särskilt de amerikanska, men även andra, vilket kommer att få många ödesdigra konsekvenser för sysselsättningen. Det kan vi inte acceptera.
Dessutom kräver vi att man respekterar den skattemässiga subsidiariteten till medlemsstaternas fördel. I stället för att på artificiell väg pumpa upp budgeten genom denna skatt, borde EU använda sin budget på ett bättre sätt, med respekt för alla staters frihet. Staternas politiska beroende är framför allt en funktion av deras skattemässiga frihet. En miljöskatt löser ingenting. Det är en rent ideologisk åtgärd, utan direkta effekter för miljön. Vi skulle i stället föredra en rationell metod som respekterar allas intressen och gynnar den ekonomiska utvecklingen med största hänsyn till miljön.
Herr talman! PPE-gruppen stöder kommissionens och vice ordförande Palacios initiativ att även i fråga om luftfarten få medborgarnas och företagens intresse av rörlighet att stämma överens med minsta möjliga påverkan på miljön. Utskottet har även beslutat i den andan, men i sanningens namn borde vi hellre säga att vi fullständigt måste skriva om Lucas betänkande, eftersom det utgick från komplett orealistiska idéer. Men majoriteten enades ändå till slut om detta.
Sommaren har på nytt visat hur viktig luftfarten är för medborgarna när de skall nå sina semestermål. Särskilt för familjer med barn är flygplanet det snabbaste och mest nervskonande transportmedlet för att nå soliga öar. Det är dessutom grundvalen för företag och arbetstillfällen i många delar av Europeiska unionen. Även affärsresor och lufttransporter på internationella sträckor är oumbärliga för handel och näringsliv.
Å andra sidan har naturligtvis lufttransporterna negativ effekt på miljön genom avgasutsläpp och buller. Vi måste se till att vi reducerar dessa skador på miljön, men då bör vi skilja mellan hälsoskador vid flygplatser och skador på välbefinnandet. Om vi accepterade WHO:s bestämmelser, befarar jag att vi alla inte skulle få arbeta längre här i kväll, ty efter tio timmar i detta hus överskrids nog WHO-bestämmelserna. Alltså låt oss hålla oss på mattan!
PPE-gruppen kräver i alla fall att man tydligt sänker normerna för buller, som på grund av lufttransporternas globala karaktär rimligen bör regleras inom ramen för ICAO, och att man efter korta övergångsfrister hindrar mer bullerintensiva flygplan från att trafikera europeiska flygplatser. Vi hoppas - och det kämpar vi för - att medlemsstaterna kommer att ge kommissionen ett klart mandat. Herr talman, om vi ändå inte skulle uppnå något resultat på ICAO-nivå, då måste vi själva agera, ty Europa är tätbebyggt, och vi kan inte åberopa de avstånd man har i Amerika eller Afrika. Vi måste skydda våra medborgare från onödigt buller.
(Applåder)
Herr talman! Vi vet att utsläppen från trafiken hör till de största miljöproblemen och de har också visat sig vara bland de svåraste att minska. Det beror ju på att trafiken ökar till och med snabbare än den ekonomiska tillväxten. I detta avseende är luftfartens problem ännu större eftersom man måste finna globala lösningar. Å andra sidan har vi sedan fått höra att Kyotoprotokollet inte omfattar luftfartens utsläpp i atmosfären. Inte heller i direktivet om utsläppstak, som är under behandling, har problemen med luftfarten behandlats. Eftersom vi befinner oss i den här situationen måste vi verkligen rikta in de största ansträngningarna på det arbete som utförs inom ramen för ICAO och i dess kommitté för miljöskydd där man utarbetar internationella miljöstandarder. Det är bara beklagligt att detta går så långsamt, men vi måste kunna fastställa tillräckligt ambitiösa mål och förhandlingsmandat för att kunna komma framåt på den vägen.
Enligt min mening är det inte alls någon tokig idé att de utvecklade, industrialiserade länderna, bland annat Europeiska unionen, föregår med gott exempel på detta område. Det är viktigt att utveckla motortekniken, eftersom man inte kan skönja någon minskning av trafikvolymen. Man måste använda sig av olika slags regler, miljöskatter, avgifter och även administrativa medel, till exempel reglering av avgångs- och ankomsttider, och man måste ta hänsyn till att det förutom luftfarten även finns järnvägstrafik i de områden där långa avstånd inte är ett hinder, och den måste man utveckla.
Herr talman! Jag vill betona målsättningen att man måste utnyttja effektiva, alternativa kommunikationsmedel i stället för korta flygningar, vilket framkommit i det här betänkandet. Höghastighetståg till exempel, i vissa fall även närsjöfarten, erbjuder mer miljövänliga alternativ till korta flygresor. Detta är nödvändigt både på grund av trafikstockningar på flygplatserna och av miljöskäl.
Att ersätta korta flygningar med alternativa kommunikationsformer ger utrymme för långdistansflygningar som saknar alternativ. Före sommaruppehållet behandlade man i parlamentet flera betänkanden som syftade till att förbättra järnvägarnas och sjöfartens konkurrenskraft. Förutom att förbättra järnvägarnas och sjöfartens konkurrenskraft behövs även andra åtgärder. En möjlighet är den miljöavgift som planerats för luftfarten. Den måste införas i en sådan form att de nödvändiga långa flygningarna belastas mindre än korta flygningar som kan ersättas med mer miljövänliga alternativ.
Herr talman, fru kommissionär, kolleger! Det här betänkandet är det tredje i serien om situationen inom luftfarten. De föregående två gällde mer luftfartens frihet och tillväxtmöjligheter men det här betänkandet belyser skuggsidan. Det är rätt, tycker jag. Som jag redan sade när betänkandet av Atkins behandlades, så är de åtgärder för luftfarten som just nu håller på att fastställas endast tillfälliga lösningar. En permanent lösning på problemen med trafikstockning och överbelastning, bland annat för miljön, kan man inte förvänta sig av det här.
Det här betänkandet går längre än den närmaste framtiden. Det gratulerar jag kollega Lucas till. Det är ingen överflödig lyx att ange de förhandskrav inom vilka luftfarten måste fungera, både i rumsligt och miljötekniskt avseende. För det krävs dock både tillräcklig kunskap och alternativ. Just nu görs avsevärda framsteg på den punkten. Det får dock inte hindra oss från att redan nu utarbeta riktlinjer för framtiden och även yrka för detta i internationella sammanhang. Det här betänkandet är en bra start i det avseendet, särskilt i kommissionens riktning.
Trots vår positiva inställning till det här betänkandet så finns det några saker som enligt min åsikt inte hör hemma i ett betänkande som det här. Jag syftar då på de ändringsförslag som lagts fram av Gruppen De gröna och regionalisterna. De ser mycket sympatiska ut, men dessa saker bör hellre utföras av medlemsstaterna.
Herr talman! Det här parlamentet skulle inte fungera längre om det inte fanns någon luftfart. Vissa skulle säkert inte misstycka. Vi behöver dock all vår uppmärksamhet för att kompensera de effekter som sektorns snabba tillväxt har på miljön. En del saker skulle jag vilja understryka igen.
Jag anser att Europeiska unionen måste stödja ICAO-processen. Det är endast i det internationella organet som man kan diskutera skärpta regler för det buller som flygplanen alstrar. Vi måste dock vara försiktiga. Förslagen om nya normer har nämligen stora konsekvenser för hela den europeiska luftfartsindustrin. Konkret skulle en mycket strängare norm än den nuvarande betyda att 1067 stycken av de nuvarande 3300 flygplanen i Europa skulle behöva bytas ut. En sådan snabb och forcerad utfasning gör det nästan omöjligt att byta ut dem mot nya flygplan, bland annat genom den låga produktionskapaciteten för nya flygplan. Vi har bara två tillverkare.
Följderna för den europeiska luftfarten är inte svåra att tänka sig. Den europeiska luftfarten skulle bli tvungen att överlåta en del av marknaden till konkurrenterna och frågan är om det är till någon fördel för vår säkerhet. Dessutom medför det en avsevärt minskad sysselsättning med alla problem som det innebär. Flygpriserna kommer att stiga. Jag inser mycket väl att det vore bra för vissa men tänk på att det för flygresenären på korta avstånd, i motsats till vad en av mina kolleger nyss sade som hellre vill se oss alla på tåget, inte för den kollegan utan för flygresenären på korta avstånd, inte är ett verkligt alternativ.
Medlemsstaterna, och särskilt mitt eget land, Nederländerna, är mycket långsamma när det gäller att anlägga höghastighetståg som skulle kunna utgöra ett verkligt alternativ på korta avstånd.
Stora påtryckningar måste utövas på flygplanstillverkare för att göra planen renare och mindre bullersamma. De nya normerna kan därför inte skjutas upp för evigt. Det skall vi försöka göra i internationella sammanhang, men vårt tålamod är inte oändligt.
Till sist utvecklingen av bullerkänsliga flygplatser. Jag tycker att mätningarna verkligen måste ske objektivt och att man inte uteslutande skall utgå från de kringboendes klagomål. Det måste komma en internationell norm men vissa flygplatser som inte alls utgör någon belastning för människorna i närheten måste undantas för att inte hämma deras utveckling.
Fru talman, fru kommissionär! Jag tror att vi alla är övertygade om att vi är tvungna, att vi är skyldiga att skydda miljön och bidra till en hållbar utveckling med en miljöpolitik som efter Amsterdamfördraget har fått ökad betydelse.
Jag är enig med kommissionen om att utarbeta strängare bestämmelser för buller och även att fastställa övergångsbestämmelser för att tillfredsställa behoven i de regioner som möter problemen med ljudföroreningar. Vi anser också att det är väsentligt att vi vid 33:e mötet med Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO), hösten 2001, agerar samfällt och talar med en röst för unionen har utan tvivel styrka och i så viktiga ämnen som strängare bestämmelser mot buller är det mycket viktigt. Det är också viktigt att be kommissionen lägga fram förslag om att införa ekonomiska incitament för att kunna minska de negativa miljöeffekterna.
Det vi uppenbarligen inte är överens om är det unilaterala fastställandet av en skatt på fotogen, för ett ensidigt beslut, utan stöd av ICAO, skulle få en minimal betydelse för miljön, det skulle skapa problem av juridisk karaktär, skada de europeiska flygbolagens konkurrenskraft och därmed leda till negativa effekter för användarna som skulle få högre priser. Det är också viktigt att vi, innan vi vidtar några åtgärder för att fastställa skatter för flygindustrin, genomför en studie om vilka kostnader och vilka vinster dessa åtgärder skulle innebära.
Avslutningsvis vill jag framhäva betydelsen av en effektiv skötsel av industriområdet för att minska de förorenande faktorerna , med extra betoning på förbättrad skötsel av flygplatserna och med en klar satsning på att skapa ett gemensamt europeiskt luftrum, genom vilket vi också skulle minska miljöföroreningarna.
Herr talman, bästa kolleger! Jag vill ge Lucas erkännande för hennes betänkande. Jag menar hennes ursprungliga version. Hon har rätt när hon betonar att det när luftfarten fortsätter att öka i snabb takt blir nödvändigt att vidta åtgärder för att hantera dess biverkningar. Det är en hållbar utveckling när vi minskar utsläppen och bullret. I vårt utskott fick också betänkandet allas stöd. De ändringar som gjorts i betänkandet kastar emellertid ut barnet med badvattnet.
Det ursprungliga betänkandet var en naturlig fortsättning på gemenskapens tidigare lagstiftning, men om ändringarna går igenom innebär det stora ekonomiska förluster för europeiska bolag som fattat sina investeringsbeslut i enlighet med gemenskapens bestämmelser. Bullerdämpningen kräver till exempel långsiktiga investeringar. Det tar upp till två år från beslut innan arbetet är klart. Men nu skulle man bli tvungen att efter fyra år skrota utmärkta flygplan som precis ändrats till att motsvara kapitel 3.
Gemenskapsmedborgarna och företagen måste kunna lita på lagstiftningen eftersom ideliga flyttningar av målstolparna urvattnar den långsiktiga planeringen. Kostnader som detta orsakar försämrar konkurrenskraften för områdets luftfart jämfört med bolagen som ligger utanför EU, samtidigt som de i själva verket förhindrar införandet av miljövänlig teknik i flygbolagen inom EU:s område. Var finns den ekonomiska realismen när man i miljöskyddets namn kräver att flygplan som fortfarande är användbara och i gott skick skall ersättas med ny teknik? Tvärtom belastar man miljön genom det här agerandet, eftersom man tvingas tillverka material och bygga maskiner innan den befintliga materielens livslängd är slut. Dessutom ökar miljöbelastningen på grund av skrotning av användbara maskiner. En grundlig omarbetning av bestämmelserna om flygbuller måste ske globalt och under ledning av ICAO, och således har också den långsiktiga samhällsplaneringen och markplaneringen en nyckelposition.
Till slut vill jag också påpeka att ökade bränsleskatter på luftfarten skulle innebära ytterligare påfrestningar för invånarna i glesbebyggda länder. Fjärran ligger långt borta.
. (ES) Herr talman, ärade ledamöter! För det första vill jag gratulera fru Lucas till det betänkande som ligger till grund för denna debatt. Som vi alla känner till är miljökonsekvenserna från luftfarten ett ämne av största intresse.
På lokal nivå präglas debatterna om flygplatsutvecklingen i allt högre grad av miljöhänsyn och handlar om bullerbegränsning och förbättrad luftkvalitet i närområdet kring flygplatserna. Många medborgare som bor i dessa områden anser att det skulle vara möjligt att göra mycket mer för att förbättra situationen och det är också deras krav. Dessutom ger utan tvivel den långsiktiga betydelsen av luftfartens gasutsläpp för klimatförändringen anledning till oro i hela världen, liksom betydelsen av andra typer av utsläpp.
Av dessa skäl är det nödvändigt att vi tar oss an luftfartsproblemet ur miljösynpunkt på ett övergripande och sammanhängande sätt, det vill säga, vi måste även beakta de aspekter som hör samman med luftfartens verksamhet.
Vi måste försöka förena de intressen som inte alltid är lätta att förena, eftersom det finns klara ekonomiska intressen kring luftfarten som kännetecknas av höga investeringskostnader vars avskrivningar kräver långa användningsperioder. Ett flygplan kräver till exempel en mycket längre livslängd än andra typer av investeringar för en lämplig avskrivning. Därför är det nödvändigt med en stabil omgivning kring verksamheten, utan växlingar eller förändringar som förändrar spelreglerna och kan få ödesdigra ekonomiska följder för flygbolagens verksamhet.
En sektor som växer fort, och baseras på oerhört dyrbar teknik, har omedelbara effekter för sysselsättningen i angränsande sektorer, som forskning och industri, och även i turistbranschen. Enligt min åsikt är inte försöken att skydda miljön genom att helt enkelt bromsa tillväxten i flygsektorn och flygindustrin ett alternativ vi kan välja. Det råder dock inga tvivel om att medborgarna, inte bara de som bor i närområdena och drabbas på ett direkt sätt av vissa föroreningar, som buller och utsläpp, utan också medborgarna i allmänhet, vilka vill ha en hållbar livskvalitet och utveckling, har rätt att kräva åtgärder och arbete från vår sida för att få en tillväxt enligt en europeisk modell.
I meddelandet om luftfart och miljö hävdar kommissionen att flygindustrin måste fördubbla sina ansträngningar för att förbättra miljökvaliteten hos nytillverkade flygplan. Om den nuvarande tillväxttakten håller i sig, kan inte de förbättringar ske som är nödvändiga för att kompensera de miljöeffekter som en ökad flygtrafik beräknas innebära. Jag vet att detta påstående inte tas väl emot inom stora delar av sektorn, men det står helt klart att det på medellång och lång sikt inte finns några andra vägar att gå än att söka ett alternativ om vi inte vill att luftfarten skall förvandlas till ett offer för sin egen framgång.
Men kommissionen är också medveten om att flygsektorn har helt rätt när den säger att innan vi sätter i gång med miljöåtgärder är det nödvändigt att göra en seriös och djupgående studie om de ekonomiska och sociala följderna av dessa åtgärder. Jag får intrycket av att de som är mest engagerade i miljöfrågorna, i dag undan för undan men i allt högre grad, accepterar det faktum att det är nödvändigt, när vi sätter i gång med en viss miljöpolitik, att vara medveten om balansen mellan kostnad och effektivitet i de föreslagna åtgärderna.
Det betänkande vi har framför oss behandlar dessa viktiga aspekter och tar hänsyn till såväl behovet att stärka miljöskyddet mer än slentrianmässiga ansträngningar, som bedömningen av lönsamheten. Jag vill också tacka fru Lucas för de ansträngningar till flexibilitet hon har gjort eftersom det enligt hennes ändringsförslag är uppenbart att det inte är precis det betänkande hon skulle vilja producera, men hon försöker nå en kompromiss som gör det möjligt för parlamentet att godkänna det. Exempelvis tycker jag att det hon säger om fotogen är ett rimligt sätt att lägga fram problemet på, ett problem som uppenbarligen inte kan lösas i Europa, utan måste lösas internationellt, på det globala luftfartsområdet
För när det gäller luftfarten, ärade ledamöter, den industri där globaliseringen är tydligare än på något annat område, måste dessa frågor lösas på global nivå. Jag skulle vilja tacka för det stöd som föredraganden ger kommissionen i sitt betänkande, och säga att vi befinner oss i en besvärlig fas av debatten om nya bullerbestämmelser och om nya bestämmelser som successivt får bort de bullrigaste flygen, inom ICAO:s område.
Vi har många gånger konstaterat att vi föredrar en internationell lösning på dessa problem, och kommissionen har med tillfredsställelse kunnat se en positiv utveckling i USA:s inställning till den normaliseringsprocess som äger rum inom ICAO. Jag måste säga att bestämmelserna om de så kallade "hushkits", vilka gäller de bullrigaste flygen, och som tidigare har antagits av parlamentet, rådet och kommissionen, baserades just på att USA ensidigt hade vidtagit åtgärder utanför ICAO. Det råder inga tvivel om att det är inom ICAO vi måste bedriva detta arbete.
Vi skall genomföra en samordning av medlemsstaternas agerande inom ramen för ICAO:s kommitté för miljöskydd inom luftfarten (CAEP) eftersom det är medlemsstaterna som är medlemmar i ICAO, och jag hoppas att parlamentet ger sitt stöd till initiativ som ett gemensamt europeiskt luftrum, vilket Ojeda har nämnt, vilket givetvis också kommer att få betydelse för att spara fotogen, om det kan komma i gång, samt allmänt förbättrade system för tilldelning och hantering av avgångs- och ankomsttider.
Herr talman! Jag vill återigen tacka för de ansträngningar alla har gjort för att försöka få till stånd en realistisk och flexibel text som är godtagbar för alla parter. Vi inväntar parlamentets omröstning, vilken kommissionen därefter kommer att ta stor hänsyn till.
Tack, fru kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Däck och däckmontering på motorfordon och släpvagnar till dessa fordon
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A5-0218/00) för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt (C5-0220/2000 - 1997/0348(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om att ändra rådets direktiv 92/23/EEG om däck och däckmontering på motorfordon och släpvagnar till (Föredragande: De Roo).
. (NL) Herr talman, herr kommissionär, kolleger! Buller från bildäck. Buller är ett underskattat miljö- och hälsoproblem. En tredjedel av Europas medborgare har problem med det och klagar över det. För tio år sedan var det en fjärdedel av medborgarna. Bullerproblemet ökar alltså, särskilt bullret från väg- och flygtrafiken. I förstabehandlingen reagerade tyvärr inte Europaparlamentet på Europeiska kommissionens lama förslag. Det fanns till exempel ingen kontrollklausul i Europeiska kommissionens förslag. I alla miljöförslag från Europeiska kommissionen finns det en kontrollklausul. Inte i det här förslaget. Det är inte så konstigt heller eftersom det utarbetats av GD Industri. I rådet har den här miljöfrågan felaktigt behandlats av ministrarna för ekonomi och den inre marknaden. Egentligen skulle den behandlats i rådet (miljö). Utskottet för miljö har med rösterna 32 mot 10 lagt fram fyra ändringsförslag. För personbilar föreslår vi att gränsvärdet läggs två decibel lägre. Det tyska provningsinstitutet TÜV har provat otaliga typer av bildäck. Alla uppfyllde de svaga bullergränser som rådet föreslår. Det är tekniskt möjligt att dra av två decibel utan att äventyra säkerheten. Det bekräftas av experter från Statens väg- och transportforskningsinstitut i Sverige. För varubilar och lastbilar föreslår utskottet för miljö också en minskning med två decibel. Varubilar och lastbilar skapar mer buller än vanliga bilar. Därför är det viktigt att göra framsteg även på den punkten och jag hoppas att även några kolleger från den kristdemokratiska gruppen kan rösta för det här. Däckindustrin får tid fram till oktober 2005 på sig för att uppfylla de strängare bullernormerna. Det tycker jag verkar räcka gott och väl. Naturligtvis behövs det mer för att minska bullret från vägtrafiken. Moderna ljuddämpande vägbeläggningar är över 20 decibel tystare än en väg belagd med gatsten. Våra motorvägar är inte längre belagda med gatsten men en minskning på mellan tre och fem decibel är möjlig genom att överallt införa ljuddämpande vägbeläggning. Vi kommer att återkomma till de här bullerproblemen i samband med bullerdirektivet. Ljuddämpande vägbeläggning och en minskning på däcken skulle tillsammans kunna innebära en minskning på sex decibel. Det låter inte så mycket, men det är bra om man tänker på att decibel är en logaritmisk tabell. Det betyder att det går att mer än halvera bullret utan att trafiken minskar. Det finns ett stort antal miljöproblem med bilar. Europaparlamentet drev för drygt tio år sedan igenom den första generationen katalysatorer och för två år sedan den andra generationen katalysatorer i Langen/Hautala-betänkandet om fordons- och oljeprogrammet. Luftföroreningarna från person- och lastbilar minskar därmed med 70 procent till 90 procent år 2005 och 2007. Återvinningen av uttjänta fordon har vi också reglerat på ett bra sätt med Florenzbetänkandet. Nu återstår två stora miljöproblem som vi måste åtgärda på europeisk nivå. Det första är bullret, det har jag redan sagt tillräckligt om, och det andra är koldioxidproblemet, växthusproblemet. När det gäller koldioxid föreslår miljöutskottet att Europeiska kommissionen lägger fram ett lagförslag om att minska däckens rullmotstånd med 5 procent. Det betyder också att 5 procent mindre bränsle förbrukas och att utsläppet av koldioxid också minskar med 5 procent. Jag skulle gärna vilja få ett positivt svar från Europeiska kommissionen på det.
Herr talman, herr kommissionär! För mig personligen är det ganska likgiltigt i vilket generaldirektorat detta direktiv diskuteras. Jag är inte jurist, jag kan inte bedöma det. Men det är ett faktum att man hittills inte i tillräcklig omfattning har tagit hänsyn till miljöaspekterna. Bilindustrin och bildäcksindustrin har just under de senaste tre dagarna här i kammaren gett uttryck för att de mycket väl är i stånd att göra det ena eller andra just när det gäller bildäck.
För min grupp handlar det i dag inte så mycket om huruvida det är 3, 4 eller 1 decibel, utan vi vill klargöra att vi vill utöva ett positivt tvång för bildäcksindustrin att agera, så att de måste göra mer här. Även Auto/Oil-industrin, bilindustrin och återvinningsindustrin har möjliggjort mycket i samband med personbefordran. Bildäcksindustrin har där i stor utsträckning avhållit sig från att göra något. Det vill vi nu ta igen. Utan tvivel kommer vi någon gång också att tvingas tala om annan vägbeläggning i Europa.
Jag tror att det handlar om en positiv nödvändighet att agera. Här vill jag genast föregripa några av mina kolleger som ibland uppträder som vitsmakare och säger att Florenz möjligen vill ha 2 decibel mindre, men i gengäld godta 10 meter längre bromssträckor. Naturligtvis vill vi behålla normerna! Vi förväntar oss en innovation; vi förväntar oss att bildäcksindustrin anställer unga tekniker och äntligen i någon mån tillmötesgår medborgarnas berättigade krav att utsättas för mindre oväsen i sina bostadsområden. Det är en uppgift som vi har tagit på oss, och jag hoppas på kommissionens samarbetsvilja. Detta är möjligt, och vi kommer om 1 - 2 år att se till att industrin kan uppnå våra mål till år 2005. Om detta inte skulle vara möjligt är jag den förste som är beredd att erkänna att vi måste medge en något större ram. Men vi måste åstadkomma tvånget att agera och det är ju det vi nu kämpar för.
Herr talman, herr kommissionär! Det är ju välkänt att ni inte är särskilt skeptisk mot bilen och också gärna kör bil. Då vore det ju bra om den egna bilen orsakade 40 procent mindre oväsen och samtidigt krävde 5 procent mindre bränsle och därigenom också skulle släppa ut mindre koldioxid - enbart tack vare nya däck. Den vägen bör vi gå.
Redan nu finns det däck med värden som ligger långt under vad som föreslagits i den gemensamma ståndpunkten när det gäller bullret från däckens kontakt med vägbanan, men också när det gäller rullmotståndet, vilket ansvarar för förbrukningen och koldioxidutsläppet. Det finns till och med däck som får en blå ängel, ett miljömärke i Förbundsrepubliken Tyskland, eftersom de är så föredömligt tysta och kräver så lite bränsle. Dessa däck är inte särskilt osäkra. Tvärtom! Däck från Michelin och Dunlop har till och med en kortare bromssträcka och är också tysta och kräver lite bränsle. Men då frågar jag mig varför detta parlament inte fattar mod och säger: Det som tekniken klarar av redan nu, kräver vi 2005 för alla däck, i synnerhet för personbilsdäcken.
Därför vill jag eftertryckligen be om godkännande av ändringsförslag 1, där vi vid sidan av bullret också kräver ett gränsvärde för rullmotståndet, och i synnerhet ändringsförslag 2 - tystare däck . Jag vill påpeka, kära kolleger, att detta ju ännu inte är slutet på förhandlingarna. Vi går in i förhandlingarna i förlikningskommittén med rådet, och då får vi se vad som kommer ut av det. Men vi måste också ha handlingsutrymme.
Herr talman! Innan jag börjar tala om ämnet störande buller från däck ber jag att få framföra en mer allmän fråga till kommissionen. De lägger fram alltför mycket lagstiftning och med lagstiftning är kvalitet vanligtvis i omvänd proportion till kvantitet. Vi talar om att göra mindre och att göra det bättre. I själva verket gör vi mer och vi gör det sämre.
Så till däck. Jag anade knappt när jag kom till denna kammare att jag till slut skulle försvara kommissionens ståndpunkt - och likväl har kommissionen gjort sin hemläxa. Den har rådgjort med industrin. Den har utarbetat ett förslag där man sätter upp utmanande men uppnåbara mål som skyddar miljön och samtidigt också tar hänsyn till vägtrafikanters och däcktillverkares intressen.
Några av våra kollegor försöker sabotera detta noggranna arbete genom att kräva godtyckliga och illa övervägda sänkningar av decibelnivåer . I några fall kan deras nivåer uppnås i andra inte. Men de har glömt att ändringar i produktspecifikationerna för däck påverkar inte bara bullernivå utan också väghållningsförmåga, säkerhet, bränsleekonomi, kostnader och livslängd. De kan i slutändan få tystare däck som är dyrare, slits fortare och som gör att bilar åker av vägen och krockar med träd!
Låt mig tala klarspråk. Fler vägtrafikanter kommer att dö om ändringsförslaget från de Roo antas. De väljare som jag företräder kommer inte att tacka oss. Vi ger alltför mycket föreskrifter. Det är vårt jobb att skapa en bred ram för lagstiftning i allmänhetens intresse. I stället strävar vi efter att mikroförvalta ett högst tekniskt och komplext program för industriutveckling, en uppgift för vilken vi varken har tid eller kunskap. Jag uppmanar kollegorna att förkasta ändringsförslaget och stödja kommissionens förslag.
Herr talman! Jag välkomnar detta förslag. Det är länge försenat. Ändringsförslagen till det av mina kolleger de Roo och Lange går i rätt riktning. Sedan det första offentliggörandet av detta direktiv 1997 har tillverkarna arbetat för att uppfylla kommissionens standarder. Jag förstår de Roo, min kollegas önskan att förstärka standarderna. Men jag måste höja en varnande röst.
För det första är däckstandarder inte det enda problemet. Vägytans egenskaper är lika viktiga och i synnerhet förhållanden som höga bullernivåer i tätortsområden är kanske viktigare än att försöka ändra däckstandarderna. I många fall är en bättre lösning att ändra vägens beskaffenhet och inte däckstandarderna.
För det andra - och enligt min åsikt av största vikt - är behovet att balansera problemet med däckbuller och däcksäkerhet. Medan vi i kväll försöker anta nya däckstandarder för att minska bullernivåer från däck gör vi inga framsteg alls om däckstandarder för däckens grepp- eller vidhäftningsförmåga på vägen. Trots bra och seriösa förslag som lagts fram för lång tid sedan av Förenade kungariket har de ännu inte enats om eller allvarligt övervägts.
Vårt misslyckande att komma överens om standarder för däcksäkerhet skapar en oacceptabel grad av osäkerhet vad gäller denna viktiga fråga. Av det skälet är jag särskilt bekymrad över de potentiella effekterna av ändringsförslag 3 och 4 och deras inverkan på däcksäkerhet, särskilt för fordon som bussar och lastbilar. Under dessa förhållanden känner jag mig förpliktad att säga att jag personligen inte kan stödja de Roos ändringsförslag 3 och 4. Jag påstår till honom att de är förhastade och jag ber kommissionen att förkasta dem.
Herr talman, herr kommissionär! Jag vill tacka de Roo för hans arbete. Både med tanke på människornas hälsa och deras trivsel är det viktigt att man minskar alla typer av buller. Därför ser jag mycket positivt på rådets gemensamma ståndpunkt angående däckbuller. Jag är ingalunda här i egenskap av däckindustrins talesman, men eftersom jag följt den branschen på mycket nära håll vill jag ändå framföra min oro över ändringsförslagens effekter.
Däckindustrin är en bransch där det råder en mycket hård och världsomfattande konkurrens och där man utför mycket grundligt utvecklingsarbete och på grund av däckteknikens karaktär gör små men säkra framsteg. Situationen blir dock orimlig om man strävar efter alltför snabba ändringar, vilket vara fallet den här gången. Går man för snabbt framåt innebär det för industrin stora tekniska svårigheter och onödiga tilläggskostnader som syns i produkternas priser. Det är alltid konsumenten som får betala. En tillräckligt lång övergångstid garanterar att man kan ta hänsyn till de nya kraven när man utvecklar däck. Ett annat tillvägagångssätt vore liktydigt med resursslöseri, eftersom utvecklingsarbetet på en ny däckmodell i genomsnitt tar tre till fyra år.
Särskilt problematisk blir frågan eftersom ett däck är en mycket känslig konstruktion när det gäller balansen mellan dess egenskaper. Ett däck är verkligen inte bara svart och runt som en lekman inbillar sig. När man förbättrar en viss egenskap hos ett däck inverkar det negativt på andra egenskaper, vilket gör att konstruktionen av ett däck verkligen innebär en kompromissoptimering. Ett brett däck ger till exempel bra fäste på asfalt, men det råkar lätt ut för vattenplaning. På snö åter fungerar ett smalt däck bra. Om man på ett väsentligt sätt förbättrar däckets bulleregenskaper försämras framför allt dess väggrepp på vått väglag.
Jag vill framför allt att mina medmänniskor kör med säkra däck. Jag hoppas att däckindustrin och EU:s lagstiftare finner varandra och gör upp en realistisk tidsplan för de goda målsättningar som lagts fram i det här betänkandet.
. (FR) Herr talman! Detta förslag till direktiv syftar till att minska vägbanebullret utan att ge avkall på däckens väggrepp och därmed säkerheten vad gäller vägarnas skick samt bromsförmåga.
När kommissionen förberedde detta förslag lät kommissionen flera oberoende tillverkarorganisationer komma till tals. Dessa organisationer har tillsammans med medlemsstaternas experter arbetat länge för att finna rätt kravnivå, uttryckt i decibel för olika däcktyper för personbilar, lätta lastbilar och lastbilar.
Tack vare detta omfattande föregående samråd med experter har medlemsstaterna genom den gemensamma ståndpunkten enhälligt godkänt den kravnivå som anges i förslaget. Det visade sig att också Europaparlamentet var nöjd med kravnivån i förslaget och ingav därför inte några ändringsförslag.
Det bör först och främst noteras att vägbanans skick i mycket stor utsträckning - upp till 6 decibel - bär ansvar för det buller som uppstår vid däckens kontakt med vägbanan. Det bör också klargöras att kommissionen fullföljer sina åtgärder som startades för två år sedan för att bekämpa olika bullerkällor, och de omfattar alla verksamheter inom unionen.
Vid andra behandlingen har fyra ändringsförslag ingivits. I ändringsförslagen 2, 3 och 4 föreslår man att tröskelvärdena skall minskas med 2 decibel. Men om en minskning på 2 decibel tillämpades i dag, skulle mer än 70 procent av de däck som nu finns till försäljning inte klara testet. Tillverkarna skulle då bli tvungna att snarast ändra strukturen på däcken och gummits hållbarhet, och därmed försämra väggreppet. Så länge krav beträffande väggrepp inte tillämpas är dessa tre ändringsförslag därför inte godtagbara.
Sambandet mellan buller och däckens kontakt med vägbanan, väggrepp och bränslekonsumtion står i centrum för ändringsförslag 1. Detta är en fråga som man försöker enas om inom en arbetsgrupp vid Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa, en arbetsgrupp som följs av Europeiska kommissionens enheter. Frågan är också föremål för diskussioner inom Transatlantic Business Dialogue som syftar till att främja en världsomfattande norm, kallad Global Type Standard GTS 2000.
Europeiska kommissionen följer detta arbete med avsikten att införliva resultaten i direktiv 92/23/EEG. Syftet är att fastställa en rimlig jämvikt mellan säkerhet, buller och rullmotstånd. Den föreslagna tidsplanen är emellertid alltför snäv. Det krävs nämligen att man överväger problemets hela komplexitet och hela det utbud av produkter som berörs.
Därför föreskriver artikel 3 - enligt ordalydelsen i den gemensamma ståndpunkten - att kraven vad gäller väggrepp och rullmotstånd kommer att integreras med kraven angående ljud nivåer i tidtabellen, som har utökats med 24 respektive 36 månader efter det att det här direktivet har trätt i kraft.
Ändringsförslag 1 - där man föreslår en ny lagstiftning, och det två gånger inom ett år efter det att det här direktivet har trätt i kraft - är inte godtagbart.
Eftersom mätmetoderna är så pass invecklade när det gäller att mäta väggrepp på torrt respektive blött underlag samt rullmotstånd, och eftersom det handlar om ett mycket stort utbud av produkter, kommer resultaten av experternas arbete inte att bli tillgängliga före 2002. Då kan kommissionen ändra det här direktivet för att integrera väggrepp på torrt respektive blött underlag samt rullmotstånd för samtliga däcktyper.
Tack, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen äger rum i dag, kl. 12.00.
Användning och utsläppande av vissa farliga ämnen och preparat (azofärger)
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0168/2000) av Bakopoulos för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring för nittonde gången av rådets direktiv 76/769/EEG om begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (azofärger) (KOM(1999) 620 - C5-0312/1999 - 1999/0269(COD)).
. (EL) Herr talman! Det förslag till direktiv som vi diskuterar i dag handlar om begränsning av handeln med och användningen av azofärgämnen som används vid färgning av textil- och läderartiklar. Skälen till dessa begränsningar är den välgrundade misstanken att dessa ämnen är cancerframkallande. I direktivets bilaga finns en förteckning över textil- och läderprodukter i vilka dessa misstänkta ämnen inte får användas. Många stater har redan infört relaterade förbud i sin lagstiftning, och de flesta företag som är verksamma i Europeiska unionen hör till just denna grupp. Det är emellertid nödvändigt med ett direktiv som harmoniserar den inre marknaden, så att just ensidiga regleringar undviks. Direktivet omfattar även, vilket är naturligt, en analysmetod för spårning av de azofärgämnen vars användning är förbjuden. Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har godtagit den princip som ligger till grund för direktivet. De ändringsförslag som enhälligt har röstats igenom är alltså av förbättrande karaktär. Jag skall ta upp endast två av dessa.
Utskottet för miljö är av den åsikten att förteckningen över de produkter i vilka azofärgämnen inte skall få användas och som återfinns i direktivets bilaga inte får vara indikativ. Den måste vara exklusiv, uttömmande, kategorisk och nominell. På så sätt kan godtyckliga tolkningar av direktivet undvikas, liksom, följaktligen, ett stort antal olika tillämpningar, något som skulle gå stick i stäv med den inre marknadens princip, som detta direktiv för övrigt är avsett att skydda. Det är kärnan i ändringsförslag 3.
Det andra ändringsförslaget som jag vill ta upp är ändringsförslag 2, som inför skäl 7 a, med vilket handknutna orientaliska mattor undantas från det nuvarande direktivet. Undantaget grundar sig på det faktumet att stickprovskontroller, på grund av att dessa mattor tillverkas för hand, i praktiken är uteslutet. En kontroll av varje individuell matta skulle emellertid medföra betydande skador på produkten. Särskilt i de fall - och de är många - då det rör sig om handgjorda hantverksföremål eller till och med konstverk. Importörerna uppmanas emellertid att utveckla ett kvalitetsmärke.
Roth-Behrendt och Müller har inom tidsfristen lagt fram ändringsförslag 6, med vilket de omformulerar det föregående skäl 7 a och föreslår ett slutdatum för undantaget för handknutna orientaliska mattor från detta direktivs tillämpning. Och som sådant föreslås 1 januari 2006. Jag anser att förslaget är bra och föreslår att det godkänns.
Avslutningsvis har Ferrer, även hon inom tidsfristen, lagt fram ändringsförslag 7, i vilket hon föreslår att ytterligare ett ämne skall läggas till i bilagans förteckning över de 21 azofärgämnena, utöver de två i ändringsförslag 4. Det ämne som Ferrer föreslår finns emellertid redan med i bilagan. Det rör sig i detta fall uppenbarligen om ett förbiseende, och jag föreslår av den anledningen inte att ändringsförslaget godkänns.
Herr talman, herr kommissionär! Detta är ett litet och anspråkslöst betänkande, en förändring av ett direktiv, men ett betänkande som jag ändå tycker utgör ett viktigt och betydelsefullt exempel på hur en förberedande och förklarande politik har lyckats nå stora framgångar. Ofta kommer också bestämmelserna efter att samhället självt har skapat sin egen ordning.
Att praktiskt taget alla tillverkare och producenter i alla länder har upphört med de produkter vi nu avser att förbjuda, visar att vi är på väg att nå en mognadsgrad där idealet är att inte behöva införa några bestämmelser och hamna i situationer som dessa. Därför vill jag framhålla, och för detta till protokollet, att vi om möjligt måste arbeta på detta sätt i ett moget samhälle och med en mogen industri.
Uteslutandet av orientaliska mattor tycker jag är utmärkt, för jag tycker det är bra att flexibiliteten till förmån för konsten och estetiken tränger in i den lagstiftande apparatens själ, vilken ofta förbiser det lilla och detaljerna.
Å andra sidan äter människor, så vitt jag vet, inte mattor, och därför kan denna risk undvikas. Jag upprepar att det är positivt att vi arbetar för att göra framsteg, att samhället föregår oss och att det enda vi behöver göra är att bekräfta det som redan erkänts.
Herr talman! Som svar på föredragandens inlägg vill jag komma med ett litet klargörande. De ändringsförslag som föreligger till detta betänkande har inlämnats av mig. Jag vill bara klargöra detta, eftersom just Roth-Behrendt har nämnts.
Beträffande azofärgämnen handlar det om färgämnen som vid kontakt med huden eller munhålan frigör cancerframkallande aromatiska aminer. Det är också anledningen till att några medlemsländer har utfärdat preliminära bestämmelser till skydd för konsumenten, och anledningen till kommissionens initiativ, som vi diskuterar i kväll, där azofärgerna nu skall förbjudas över hela EU och vid import från tredje land.
Visserligen uppvisar föreliggande kommissionsförslag säkerhetsluckor som jag anser bör åtgärdas. Det är också syftet med mina ändringsförslag, som antagits med stor majoritet i utskottet. Det handlar framför allt om att ta upp ytterligare två aminer i förbudslistan, eftersom de nu är listade som cancerframkallande. Den planerade allmänna beskrivningen av användningsområdet är inte heller tillräckligt bindande. Vi vill ha en klart definierad, uttömmande uppräkning, eftersom man därigenom skapar rättssäkerhet och klarhet. Med den frivilliga kvalitetsmärkningen och övergångsfristen fram till 1 januari 2006 har vi också lyckats ta hänsyn till de särskilda problemen i branschen med orientaliska mattor, och trots detta på medellång sikt också införliva handknutna orientaliska mattor i direktivet. Vi har också räknat med optionen att två metoder, som tar hänsyn till materialens olika krav på testmetoder, kan användas fram till utvärderingen av nya testmetoder. Totalt sett kommer samtliga oklarheter och icke bindande föreskrifter i direktivet att undanröjas om föreliggande ändringsförslag antas, som beslutats med stor majoritet i utskottet. Därmed tar man hänsyn till de krav som måste ställas på direktivet på grund av de faktiska hoten mot hälsan.
. (EN) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna för deras intresse i denna fråga och särskilt herr Bakopoulos, föredraganden, för hans konstruktiva arbete.
Vissa azofärger som används i textilier och läder utgör cancerrisker för konsumenter och dem som arbetar med dessa, såsom har uppgivits. På basis av en ståndpunkt från den vetenskapliga kommittén för toxitet, ekotoxicitet och miljö som bekräftade sådana risker föreslog kommissionen i december förra året ett direktiv som begränsade marknadsföring och användning av vissa azufärger som kunde utgöra en cancerrisk om de kom i nära kontakt med huden.
Kommissionens förslag till direktiv skulle införa förbud mot användning av vissa azufärger i textil- och läderartiklar som kommer i nära kontakt med huden. De färgämnen det gäller är xylidiner som kan frigöra vilken som helst av de 21 cancerframkallande aminer som listas i det föreslagna direktivet. Vidare får textil- eller läderartiklar som färgats med dessa xylidiner inte omsättas på marknaden. De testmetoder som skall användas för att visa att bestämmelserna efterlevs har specificerats i det föreslagna direktivet.
Genom förslaget skyddas inte bara konsumenters och arbetstagares hälsa. Det behandlar också en fråga som gäller den inre marknaden. För närvarande är den inre marknaden uppsplittrad, eftersom några medlemsstater redan tillämpar nationella förbud. Genom direktivförslaget skulle en harmonisering ske av medlemsstaternas bestämmelser.
Jag vill understryka att förslaget grundas på resultaten av oberoende studier om risker med azufärger och om kostnader, fördelar och handelseffekter av de föreslagna restriktionerna. Här har också tagits hänsyn till ståndpunkten hos den behöriga vetenskapliga kommittén för risker. Jag anser att det är en rimlig åtgärd.
Kommissionen kan inte godta de av parlamentets ändringsförslag som skulle utvidga detta förbud genom att ersätta den föreslagna listan av exempel på produktkategorier omfattade av en fullständig lista genom att innefatta andra artiklar än dem som är tillverkade av textilmaterial och läder och genom att inkludera andra amider. Ändringsförslag 3, 4 och 7 från utskottet för miljö är dem jag refererar till.
Kommissionen anser att detta inte kunde motiveras på grundval av aktuell kunskap om riskerna. Inte heller kan kommissionen godkänna ändringsförslag som skulle införa en andra testmetod för att visa att bestämmelserna efterlevs. Detta gäller ändringsförslag 5 från utskottet för miljö. Dessa skulle göra det svårare för leverantörer, i synnerhet i tredje världen, att kunna efterleva dem eftersom den metod som föreslagits av kommissionen är den mest accepterade och använda metoden. Kommissionen kan dock godkänna detta när en mer tillförlitlig standardiserad testmetod finns tillgänglig och kan införas.
Kommissionen kan i princip godkänna ett undantag för handgjorda orientaliska mattor från listan över exempel på produktkategorier som täcks av direktivförslaget då risken från sådana mattor sannolikt är låg. Kommissionen kan dock inte godkänna att undantaget endast är temporärt.
För att sammanfatta våra synpunkter kan vi godkänna ändringsförslag 1 från utskottet för miljö. Vi måste förkasta sex ändringsförslag, nämligen 2, 3, 4, 5, 6 och 7 från utskottet för miljö. Kommissionen kan emellertid i princip stödja delar av ändringsförslag 3. Vi vill fortsätta dialogen med parlamentet. Jag är övertygad om att vi kan nå en konstruktiv lösning.
Tack, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Odeklarerat arbete
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0220/2000) av Glase för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om kommissionens meddelande om odeklarerat arbete (KOM(1998) 219 - C4-0566/1998 - 1998/2082(COD)).
. (DE) Herr talman! Det betänkande vi har framför oss är ett yttrande från parlamentet om ett meddelande från kommissionen beträffande problematiken med den icke anmälda förvärvsverksamheten, som också diskuteras under begreppet svart arbete. På europeisk nivå befattar man sig med det eftersom detta problem inte bara gäller ett enstaka land, utan alla medlemsländer.
Vad är själva kärnpunkten? Genom att förvärvsverksamhet inte anmäls uppstår stora nationalekonomiska och samhällspolitiska skador i medlemsländerna. För sjukförsäkringarna, pensionssystemen och statskassan i sin helhet går varje år miljarder förlorade. Arbetstagarna är inte på något vis försäkrade eller garderade. Tanken på modern slavhandel tränger sig här på mycket tydligt, med fatala följder för de drabbade. De som presterar något genom svart arbete, har inga som helst garantianspråk eller vanliga affärsmässiga rättigheter.
De drabbade tror däremot att de har fördelar av det, men de skadar bara sig själva och samhället. Nu är det naturligtvis definitionsmässigt svårt att kartlägga det svarta arbetet i alla länder. Genom undersökningar under lång tid och uppskattningar kan man totalt utgå från 28 miljoner svart arbetskraft. Volymen svart arbete motsvarar nu 15 procent av EU:s bruttonationalprodukt. Hela sektorn växer tre gånger så snabbt som den officiella ekonomin.
I föreliggande meddelande har kommissionen genom analysen och de nödvändiga åtgärderna bemödat sig om att begränsa det svarta arbetet. Parlamentet har länge och intensivt arbetat med denna problematik och listat en rad orsaker som har en mångfaldig verkan och växeleffekt. I nästan alla undersökningar har ett alltför högt skatte- och avgiftstryck anförts som orsak. Men utskottet tar upp ytterligare orsaker, exempelvis fattigdom, oseriöst anbudsförfarande, dumpingpriser i samband med underleverantörer, oflexibla arbetsrättsbestämmelser och dålig förvaltningspraxis, och likaså ett tydligt avtagande medvetande om att svart arbete är illegalt och lagstridigt.
Det kom dock fram olika ståndpunkter i utskottet när man fastslog slutsatserna, vilket berodde på mycket varierande viktning av orsakerna. Men jag tror ändå att målet förenar oss, det är bara vägen som skiljer oss åt. De slutsatser som utskottet antog vid sitt senaste sammanträde gäller kravet på en så exakt inventering som möjligt av berörda sektorer och de viktigaste persongrupperna, inkluderande av arbetsmarknadens parter i aktiva åtgärder mot svart arbete, beaktande av frågan i de nationella sysselsättningsprogrammen liksom kontroll och sanktioner vid konstaterat svart arbete.
Som förebyggande åtgärd anser en majoritet i utskottet dock att en sänkning av skatte- och avgiftstrycket är utslagsgivande liksom en sänkning av mervärdesskatten vid arbetsintensiva tjänster, så som det är möjligt i enlighet med rådets beslut den 28 februari i år och också redan praktiseras i nya länder. Det är också väsentligt att finna en lösning på hittills otillfredsställande områden, exempelvis i direktivet om utstationering och förvärvsarbete i hushåll, som framför allt utförs av kvinnor.
Jag kan på de fem minuter som står till förfogande bara ta upp några viktiga punkter i betänkandet. Problemet är mångsidigt och man måste också ta itu med det på ett mångsidigt sätt. Därför kräver utskottet att kommissionen och de enskilda medlemsländerna, allt efter sitt ansvarsområde, men framför allt med fast beslutsamhet, tar itu med parlamentets förslag och börjar agera i saken. Jag hoppas att vi kan visa på stort samtycke till betänkandet och en effektiv beslutsamhet. Jag tackar alla kolleger för deras goda samarbete, och framför allt medföredraganden Karin Jöns för att hon hela tiden var beredvillig till samtal.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag också göra er uppmärksam på ett tryckfel. I artikel 25 i slutsatserna har utskottet tydligt formulerat rätten till kollektivt yrkande. Det måste revideras i den nyaste texten som vi har framför oss. "Att väcka talan" måste strykas och ersättas med "Att agera kollektivt". Sedan motsvarar det på korrekt vis utskottets vilja, enligt omröstningen. Tack för er uppmärksamhet!
(Applåder)
Herr talman! Detta är ett mycket användbart betänkande om en mycket viktig fråga. Det finns några delar som jag inte tycker om, till exempel punkt 13 där man vill ha överensstämmande skatt. Jag föreslår att lägga fram ett ändringsförslag om det eftersom detta som föredraganden känner till är en särskilt betydelsefull fråga för de konservativa i Förenade kungariket. Men själva huvudinriktningen i betänkandet är mycket bra.
Det finns en annan rapport tillgänglig i dag som är en årsrapport från kommissionen, hänvisad till i dagens Financial Times under den underbara rubriken "Bryssel kräver reform för arbete". För att citera kort från artikeln: "I dess bedömning av länder kommer kommissionen att uppmana Frankrike att landet liksom Tyskland måste minska ' skattetrycket' på arbete och minska den 'administrativa bördan för företag' ". Allt som främjar arbetsflexibilitet, frigör företag och minskar betungande villkor för affärsverksamhet måste vara bra för ekonomin i dessa länder och för sysselsättningen. Men i rapporten tas också upp problemet med odeklarerat arbete. Ju högre skatt, ju mer administration desto högre motiv för att inte deklarera arbete.
Jag skulle vilka lämna ännu ett förslag. Länder med den högsta nivån av odeklarerat arbete kan mycket väl registrera de högsta officiella arbetslöshetssiffrorna och därmed dra till sig de högsta regionalfonderna som uppväger detta. Detta är abnormt och det ligger i allas våra intressen att lösa problemet. Att minska skatt och byråkrati skulle vara en utmärkt start. Jag uppmanar medlemsstaterna att följa kommissionens råd och att även beakta betänkandet av Glase.
Herr talman, kära kolleger! Handlingsbehovet när det gäller svart arbete är uppenbart i alla medlemsstater, ty de hittillsvarande framgångarna när det gäller att bekämpa det har ännu inte varit optimala.
Desto mer välkomnar jag kommissionens meddelande om odeklarerat arbete, ty det sätter i gång diskussionen på europeisk nivå. Därmed är jag framme vid ett centralt krav i detta verkligen utmärkta betänkande av Glase. Vi måste utan inskränkning ta upp bekämpningen av svart arbete i den europeiska sysselsättningsstrategin. För ett sådant komplext problem måste vi ha ett utbyte, lära av varandra och i enlighet med det bekräftade mottot i vår sysselsättningsstrategi alltid söka efter bästa praxis.
Vi måste intensivt ta itu med det svarta arbetet för att på ett effektivt sätt kunna ingripa mot de olika orsakerna. Jag vill varna för förenklingar. Tre förenklingar vill jag å den socialistiska gruppens vägnar också direkt protestera mot. Den första punkten gäller det alltid upprepade påståendet enligt vilket svart arbete i första hand beror på för hög skatt och höga avgifter. Kära kolleger i det konservativa lägret: Så enkelt är det inte! Låt oss som exempel ta Österrike och Italien. I Österrike är skatterna betydligt högre än i Italien. Trots detta finns det i Italien mycket mer svart arbete. Hög skatt och höga sociala avgifter är därför bara en orsak bland många andra. Eller titta på Skandinavien. Här är skatterna och de sociala avgifterna ännu något högre. Men det finns däremot förhållandevis lite svart arbete. Det betyder väl ändå att frekvensen av det svarta arbetet också har en del att göra med social acceptans, det vill säga med den sociala sammanhållningen i ett samhälle. Svart arbete får inte längre förbli en gentlemannaförseelse.
Jag vill för det andra tillbakavisa argumentet att en mer flexibel arbetsmarknad reducerar det svarta arbetet. Detta förmenta mirakelvapen fungerar inte. Det lärde vi oss redan av Thatcher-eran i Storbritannien. Då tilltog det svarta arbetet, fastän arbetsmarknaden blev mer flexibel, och fastän de sociala avgifterna sjönk. Alltså fungerar flexibilitet väl ändå bara om de sociala normerna kan förbli rimligt höga.
För det tredje: Svart arbete är inte i första hand ett resultat av illegal invandring från tredje land. Tvärtom, det är huvudsakligen våra egna medborgare som arbetar svart. Vi behöver - det visar kollegan Glases betänkande - en förnuftig policymix på nationell och europeisk nivå. Till detta hör också ett solidariskt ansvar från det allmänna, så att det till att börja med inte alls ges några uppdrag till företag, vars anbud helt uppenbart är baserade på svart arbete. Likaså behöver vi ett solidariskt ansvar från företagens sida gentemot deras underleverantörer.
Men kära kolleger, vi önskar oss också en rätt till kollektivt yrkande som i synnerhet skulle kunna hjälpa fackföreningarna att åtala företag som är misstänkta för att inte eller endast delvis deklarera sina anställda.
Herr talman! Jag tar tillfället i akt att tacka Glase för hennes betänkande, vars innehåll kommer att få stor betydelse. Det rör sig om ett extremt komplicerat betänkande som jag i utskottet i vissa avseenden ansåg vara försiktigt: försiktigt av nödvändighet om man betänker att sysselsättningspolitiken är medlemsstaternas ansvar och därför inte tillåter en reell och objektiv behörighet från Europaparlamentets, och därmed också EU:s, sida. Vi står med andra ord inför en faktisk svårighet som man måste komma över, en svårighet som inte är försumbar.
Som min kollega från PSE nyligen framhöll, så handlar det om att utarbeta en ny strategi mot den komplexa bakgrund som hela problemet med arbete och sysselsättning utgör; en strategi som uppmanar medlemsstaterna att i ett första steg offentliggöra uppgifterna om den egna arbetsmarknaden och det odeklarerade arbetet.
Fortfarande saknar vi detaljerade uppgifter om samtliga stater; vi vet med andra ord inte hur stort problemet är i samtliga medlemsstater, och inte heller vet vi egentligen någonting om de stater som har ambitionen att bli medlemmar i Europeiska unionen.
Problemet är komplicerat: vi har en procentandel som varje år stiger och ökar i förhållande till bruttonationalprodukten, vi har en andel på 15 procent, mycket typiskt som genomsnitt för länderna inom Europeiska unionen, och denna siffra borde få oss att tänka efter.
Det svarta arbetet, det odeklarerade arbetet, utgör emellertid för oss alla, definitionsmässigt, ett hån mot dem som har behov av ett arbete, även när det gäller skatteintäkterna, de intäkter som borde garantera solidariteten. Det handlar med andra ord om ett brott mot samhället som vi måste ta ansvar för i vår egenskap av lagstiftare, på de villkor som anges av vår direkta behörighet i frågan.
Men trots allt finns det i betänkandet aktiva förslag, till exempel rutiner som vi skulle kunna tillgripa för att aktivt bekämpa detta gissel som svartjobbet eller det odeklarerade arbetet innebär.
Jag lade fram ett antal ändringsförslag som redan godkänts av föredraganden, och därför tänker jag inte uppehålla mig vid dem. Jag skulle bara vilja ägna ett par ord, under den tid som återstår, åt ett ändringsförslag som ligger mig särskilt varmt om hjärtat och som jag tror har haft vissa svårigheter att få en objektiv bedömning: det gäller ändringsförslaget om svartjobbandet bland de minderåriga, som jag här kommer att förklarar i korthet.
Det hävdas att det inte finns barnarbete i Europa, att det eventuellt existerar - vilket redan har sagts - i Italien och i länderna i södra Europa. Detta är inte sant! Barnarbete finns alltid och överallt: bland invandrare eller personer som inte är EU-medborgare, bland alla de ungdomar som avslutar sin skolgång i förtid och som blir utnyttjade, underbetalda och som inte får någon utbildning, vilket sålunda utgör ett svårt problem vad gäller utnyttjande och odeklarerat arbete, för de har inga kvalifikationer som skulle kunna dras fram i ljuset och ges en lämplig ersättning. Svartjobbandet rör slutligen även minderåriga under 15 års ålder!
Låt oss alltså inte låtsas att problemet inte existerar i Europa, för det gör det, och även här tror jag att Europaparlamentet skulle kunna uttala sig beslutsamt och kraftfullt för att bekräfta denna församlings sociala, demokratiska och politiska mognad.
Herr talman! När vi talar om svartarbete får vi inte glömma att vi åsyftar fallet med byggnadsarbetare, som är de mest utsatta för vädrets makter och arbetsolyckor, och att våra diskussioner också avser de personer som utnyttjas av beklädnadsindustrin, personer utan någon som helst social status, och ofta inte heller uppehållstillstånd.
Dessutom måste man tillägga den nya ekonomins hjälpredor, vilkas arbetstid, övertid och lön styrs av den ökade osäkerheten och flexibiliteten. Vi talar kort sagt om en form av utnyttjande i arbetet, vilket visserligen är negativt för de offentliga finanserna på grund av förlorade skatteintäkter och avgifter, men vi får aldrig glömma att vi talar om en utestängning som drabbar mellan 10 och 28 miljoner unionsmedborgare, allt enligt kommissionens uppgifter. I stället för att brännmärka offren bör vi ägna oss åt denna särskilda form av brottslighet på arbetsgivarnivå.
Att jämställa dem som föreslår den här typen av arbete och dem som tar ett sådant arbete är inte anpassat till verkligheten och t.o.m. chockerande. Det betänkande vi behandlar undslipper inte denna kritik, och det gäller även kommissionens meddelande. Vad skall man göra? Integrera det odeklarerade arbetet på arbetsmarknaden eller anpassa arbetsmarknaden till dessa superflexibla arbetsformer?
Jag är rädd att de förslag som består i att sänka skatter och avgifter och öka flexibiliteten på arbetsmarknaden bara leder till att marknaden blir ännu mer avreglerad, vilket till slut riskerar att legitimera denna föregångare till det superflexibla arbetet. Som betänkandet säger: fattigdomen gynnar den svarta ekonomins välstånd, vilket tvingar löntagare och egenföretagare att acceptera den.
De säkraste metoderna för att minska lockelsen hos odeklarerat arbete i alla sektorer är att bestämt kämpa för att skapa kvalitativa aktiviteter och en kvalitativ sysselsättning, att sätta fokus på arbetsvillkoren samt att begränsa otryggheten.
Det krävs också åtgärder för att undvika att vissa villkor för underleverantörer och offentlig upphandling uppmuntrar egenföretagare eller småföretag att illegalt eftersträva förmånliga marginaler, vilket anbudsgivaren förbjuder dem att göra.
Det som krävs är inte att reglera mindre, utan snarare att förstärka resurserna hos de myndigheter som har i uppdrag att kontrollera arbetsmarknaden. I vissa stater anger arbetslagen att alla illegala arbetskontrakt måste omvandlas till tillsvidarekontrakt på heltid. Det skulle med all säkerhet vara en mycket aktiv politik, en stark uppmuntran för berörda arbetsgivare att legalisera arbetstagarnas situation.
Herr talman! Det finns olika slags svart arbete. Det kan vara svårt att dra gränsen mellan svart och vitt arbete. Ibland måste skulden läggas på enskilda personer som arbetar svart för att smita undan skatt.
De allvarliga fallen av svart arbete gäller organiserat svart arbete. Det gäller då oftast många arbetare, och orsaken är att det finns arbetsgivare som organiserar, leder och fördelar detta svarta arbete för att hålla nere lönekostnaderna och minska skatten för sig själva. Detta är själva kärnan.
På många håll att det organiserade svartarbetet väl känt, både bland lokalbefolkningen och myndigheterna. I de fall då man inte ingriper mot svartarbetet kan orsaken vara att arbetslösheten är hög och att fattiga människor inte har något alternativ till att bli utnyttjade av svarta arbetsgivare.
Det finns även ett skatteargumentet, som spelar stor roll för Glase. Detta har redan tagits upp i diskussionen. Jöns konstaterade helt riktigt att i de regioner och länder där skattenivån är ganska eller till och med mycket hög, där arbetsmarknaden är väl organiserad och där arbetarna har starka fackföreningar förekommer svart arbete nästan inte alls, åtminstone inte som organiserat svart arbete.
Om Glase och hennes grupp vill sänka skatten för att göra svart arbete mindre lönsamt, betyder det närmast att de vill legalisera svartarbetets ekonomiska kalkyler och göra dem till allmän regel. Det är som att höja fartgränsen på vägarna för att minska antalet illegala fortkörare, eller som att legalisera handeln med droger för att minska den illegala droghandeln.
Jag blev ganska chockad när jag läste föredragandens ursprungliga betänkande, i vilket hon föreslog att alla arbetare på Europas arbetsplatser skulle tvingas bära elektroniska kort för att ständigt kunna stå under myndighetskontroll. Jag anser att det är arbetsgivarna som organiserar produktionen och anställer arbetstagarna. Om några skulle tvingas bära elektroniska kort är det därför just dessa arbetsgivare som har ansvaret för arbetet.
Jag och min grupp anser att kampen mot arbetslösheten och fattigdomen är det bästa, faktiskt det enda, sättet att bekämpa svartarbetet i grunden, åtminstone när det gäller organiserat svart arbete. Förbättrade löner är ett mycket bättre medel mot svart arbete än sänkta skatter och andra eftergifter för oansvariga arbetsgivare.
Herr talman! Jag tror att vi måste börja med att gratulera, inte bara till kvaliteten i Glases arbete, utan också till att denna fråga har kommit upp i detta parlament. Vi lever i ett Europa som närmar sig medborgarna allt mer och därför kan vi inte sluta oroa oss över sysselsättningen, eftersom sysselsättningen är den fråga som tillsammans med hälsan framför allt oroar medborgarna, och jag vågar påstå att det oroar främst dem som inte har någon sysselsättning, för att de har förlorat den eller kanske aldrig haft någon.
Här kommer reflektionen; kan man säga att de som är sysselsatta i den svarta ekonomin, i svartarbete, eller enligt den mer allmänt accepterade beteckningen, odeklarerat arbete, verkligen har en riktig anställning? Jag tycker inte att det nu är lämpligt att räkna upp det avbräck det svartarbete som inte redovisas innebär för statskassan och för de som utför det, genom sin egen otrygga situation, liksom för övriga arbetsgivare, konkurrenter eller ej och för samhället i allmänhet. När det gäller de ekonomiska orsakerna till svartarbetet, ligger högre inkomster för arbetstagarna, möjligheterna att spara in på skatter och sociala avgifter eller minskningen av företagets kostnader, bakom dess tillkomst och dess tillväxt som är betydligt snabbare än den lagliga eller officiella ekonomin.
Jag skall kort beröra de sektorer eller grupper där svartarbetet har störst expansionsmöjligheter, det är nödvändigt att inkludera situationer med många olika arbeten som kompletteras med inkomster från arbeten utanför de lagliga anställningarna; arbeten som utförs av icke-aktiva personer med tidsmässigt flexibla situationer och fallet med arbetslösa som söker en extrainkomst och kanske avvisar ett erbjudande om arbete. Även den illegala invandringen måste räknas in här eftersom dessa personer inte kan utföra andra arbeten.
Vid sidan om dessa situationer som är tydliga att se, finns viktiga förutsättningar i decentraliserad produktion, outsourcing eller underleverantörskap, vilka genom sina mindre direkta och synliga former, kan medföra svartarbeten. En situation vi bör förebygga och som jag vill ta upp, är de nya arbetsformerna, Internet, distansarbeten och deltidsarbeten, vilka är lätta områden för svartarbetet att tränga in på.
Det är nödvändigt, herr talman, att motverka detta eftersom Europa måste satsa på arbeten med kvalitet, stabilitet och trygghet, och svartarbetet är varken stabilt eller tryggt och givetvis inte heller solidariskt.
Herr talman! Vi måste välkomna kommissionens beslut att ta upp frågan om den "dolda sektorn", och även jag måste gratulera föredraganden, som har kunnat klargöra några aspekter i denna mycket sammansatta fråga. Just på grund av frågans betydelse, skulle jag vilja kommenterar två saker.
Det rör sig här faktiskt inte om en sidofråga vilken som helst utan om en central fråga som har samband med effektiviteten för de olika strategierna på skatte-, försäkrings- och arbetsområdet. I och med den dolda sektorns snabba utbredning i industriländerna, har fenomenet upphört att vara en säregenhet för tredje världens länder, för vilka Internationella arbetsorganisationen för några årtionden sedan skapade termen den "dolda sektorn", som inte är samma sak som "svart", olagligt arbete. Det är felaktigt, och jag ber kommissionen att ta hänsyn till det. I själva verket bevittnar vi alltså skapandet av två produktionssystem och två samhällsmodeller. Ett i vilket producenterna i sin verksamhet beaktar det ansvar och de kostnader som är en del av systemet och ett annat i vilket de verkar på bekostnad av de förra och samhället som helhet. Vi måste inse att varje framgång för de europeiska initiativen på arbets-, försäkrings- och skatteområdet i framtiden kommer att vara avhängig lösningarna på denna fråga. Frågan bör följaktligen intressera arbetsgivare, arbetstagare och det övriga samhället i lika grad.
För det andra anser jag att den allmänna hänvisningen till den dolda sektorn eller till vissa allmänt formulerade kategorier är en svag punkt när det gäller sättet att angripa problemet, när det är känt att den dolda sektorn inte angrips som ett enhetligt fenomen, utan med en differentierad politik, indelad efter sektorer och undersektorer, vilken svarar mot de personer som föder den och mot "patologin" i respektive fall. De olika kategorier som föder den - invandrare, minoriteter, barn, kvinnor, andrahandssysselsatta - kan inte angripas på samma sätt. Det finns även en dold sektor som blomstrar och fall som bara delvis är en dold sektor. Dessutom har vi frågan om fiktivt oberoende arbete och vissa nya sysselsättningsformer. För allt detta krävs innovativa lösningar; det räcker inte med förbud.
Herr talman! Den goda nyheten: I Europa tar arbetet inte slut. Den dåliga nyheten: Det arbetas, men allt oftare svart. Det icke anmälda förvärvsarbetet är inte någon gentlemannaförseelse. Man måste få ett slut på att det sitter självutnämnda hjältar vid stamborden och skryter med att de lurar staten. När till exempel i Tyskland arbetstillfällen går förlorade på grund av illegal sysselsättning, rör det sig per tiotusen jobb om närmare 240 miljoner DM i förlorad skatt och socialförsäkringsavgifter.
Anne Glase bedömer i sitt mycket bra och balanserade betänkande volymen svart arbete i EU till mellan 10 och 20 procent av BNP. Svartarbetare finner man inte bara bland de arbetslösa, inte bara bland de illegalt inresta, som drabbas av dem som profiterar på arbetslösheten. De finns också bland deltidsarbetare, som på kvällar och nätter jobbar extra vid sina datorer, likaså bland egna företagare, som utför odeklarerat arbete vid sidan av sin verksamhet. De som drabbas av det är små och medelstora företag som håller sig till lagen, i motsats till de illegalt arbetande konkurrenterna. På så vis kan arbetstillfällen varken säkras eller skapas.
Vad skall man göra? För det första: Missbruket av arbetsprestationer måste bestraffas, med böter för dem som utför svart arbete, och för dem som ger andra i uppdrag att göra det. Den som hyr ut arbetstagare utan arbetstillstånd, skall uteslutas från offentliga anbud. Dessutom måste han räkna med frihetsstraff.
För det andra: Det krävs genomgripande kontroll från myndigheternas sida, också gränsöverskridande. Ordningsmyndigheter måste arbeta tillsammans med yrkesinspektionen, skatteverket, utlänningsmyndigheter, helst i Task-Force-grupper.
För det tredje: Det som leder till missbruk måste reduceras. Skatter och avgifter för företag bör sänkas avsevärt. Mervärdesskatten för arbetsintensiva tjänster skall reduceras.
För det fjärde: Det är särskilt viktigt med fler kampanjer för att medvetandegöra detta och övertyga alla relevanta målgrupper om att odeklarerat arbete måste bekämpas. Det orsakar extrema ekonomiska och samhälleliga skador. Illegalt är asocialt!
. (EN) Jag vill tacka fru Glase för hennes utmärkta betänkande. Kommissionen öppnade debatten med sitt meddelande om odeklarerat arbete på våren år 1998. Vi är nöjda att kunna säga att den har stimulerat debatten både med de europeiska institutionerna och inom medlemsstaterna. Tiden är inne att samla resultaten av denna debatt. Därför välkomnar jag särskilt parlamentets initiativ att ta upp denna fråga nu.
Kommissionens meddelande inriktades på den politiska strategin för att ta itu med detta viktiga problem. I den framhävdes behovet av en integrerad strategi för att bekämpa odeklarerat arbete som innefattade både förebyggande åtgärder och sanktioner. Dessa gäller två dimensioner av odeklarerat arbete: Det kan ses som en fråga som handlar om enskilda personer som utnyttjar systemet och undergräver solidariteten i processen eller som resultatet av större flexibilitet på arbetsmarknaden och en långsam anpassning av gällande lagstiftning. Jag gläder mig att finna att parlamentet är överens med kommissionens analys.
Parlamentet verkar också dela åsikten att huvudinsatsen måste tas på medlemsstatsnivå. I själva verket är det den blandade situationen på arbetsmarknaden, blandningen av skatt och socialförsäkring liksom hur företeelsen socialt accepteras som avgör nivån av odeklarerat arbete. Av det skälet kan den åtgärd som kan vidtas på gemenskapsnivå bara bli minimal och måste inriktas specifikt på de områden där gemenskapen kan skapa effekter.
Kommissionen är också övertygad om att odeklarerat arbete bör hanteras inom ramen för Luxemburgprocessen. Vi anser att odeklarerat arbete aktivt bör tas hänsyn till i de nationella handlingsplanerna för sysselsättning. Vi arbetar tillsammans med medlemsstaterna för att se till att så sker. Vi välkomnar parlamentets stöd i denna fråga.
Kommissionen kan dock påverka genom att utveckla en standardmetod för att beskriva och registrera omfattningen av odeklarerat arbete och att bedöma effekten på ekonomin och på social solidaritet. Detta har vi gjort genom meddelandet år 1998 och kommer att fortsätta göra det. Kommissionen håller nu på att genomföra en undersökning av olika åtgärder som använts för att bekämpa odeklarerat arbete i utvalda medlemsstater för att identifiera en bra policy. Resultatet av denna undersökning kommer att läggas fram vid en konferens i slutet av året.
Att ha en årlig övervakning och rapportering om detta problem skulle vara ett tungt förfarande och inte tillföra mycket nytt. Vi för inte glömma att odeklarerat arbete är ett djupt rotat fenomen. Förändring tar tid. För att ha denna fråga kvar på dagordningen och för att säkerställa att utvecklingen följs upp vill vi föreslå att rapportering sker vart tredje år.
Kommissionen håller med parlamentets analys om att kvinnor, om än inte en majoritet av odeklarerade arbetstagare, ofta arbetar under förhållanden av större osäkerhet och utnyttjande. Kommissionen kommer med de möjligheter den har att fortsätta bevaka situationen och rapportera om den inom ramen för befintliga rapporter om lika behandling. Det är mycket viktigt för att bibehålla den drivande kraften för att införa och förstärka jämlikhet mellan kvinnor och män.
Tack, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 23.45.)
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
Anslagsöverföringar: se protokollet
| sv |
Öppnande av sammanträdet
| sv |
3. Utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter: Drenthe huvudgrupp 18/Nederländerna (
| sv |
3. Ansvarsfrihet 2007: Revisionsrätten (
| sv |
Åtgärder till följd av begäran om fastställelse av parlamentarisk immunitet: se protokollet
| sv |
Öppnande av sammanträdet
(Sammanträdet öppnades kl. 10.05.)
| sv |
Avbrytande av sessionen
Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
(Sammanträdet avslutades kl. 13.00.)
| sv |
Återupptagande av sessionen
Przewodniczący: Ogłaszam wznowienie sesji Parlamentu Europejskiego przerwanej w środę 23 czerwca 2010 r.
| sv |
Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet
| sv |
Bildande av en politisk grupp
Talmannen: Jag kan informera er om bildandet av en ny politisk grupp i Europaparlamentet som går under beteckningen Identitet, Tradition, Suveränitet. Denna grupp består av tjugo ledamöter från mer än en femtedel av medlemsstaterna och uppfyller därför de krav som finns fastställda i arbetsordningen. Denna grupps sammansättning kommer att kungöras i protokollet till denna sammanträdesperiod.
Martin Schulz: (DE) Herr talman! Jag reser mig upp för att säga något mer om artikel 29 i parlamentets arbetsordning, enligt vilken det är ett grundläggande krav vid bildandet av en politisk parlamentsgrupp att de som kommer att tillhöra den har en gemensam politisk samhörighet.
Jag utgår från att den intervju som Alessandra Mussolini gav nyhetsbyrån APA den 8 januari - eller som i varje fall publicerades av nyhetsbyrån -inte kan uppfattas på annat sätt än att bildandet av gruppen strider mot artikel 29, för i intervjun beskrev hon gruppen - som vid den tidpunkten fortfarande inte hade bildats - som teknisk snarare än politisk och angav att det fanns mycket i denna grupps politiska program som inte låg i linje med hennes eget sätt att tänka. Härav följer alltså att kraven i artikel 29 i arbetsordningen inte har iakttagits, eftersom tekniska grupper - vilket vi känner till från parlamentets historia - inte är tillåtna, och därför begär jag att parlamentets kommitté för procedurfrågor ska få i uppdrag att undersöka legitimiteten i bildandet av denna grupp.
(Applåder)
Bruno Gollnisch: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Herr Schulz! Jag förstår er vrede över att en grupp, låt vara av blygsam storlek, har bildats vid detta tillfälle. Er invändning skulle ha haft en viss trovärdighet om inte alla våra medlemmar hade undertecknat en uttalad förklaring som otvivelaktigt har politiskt innehåll och som talmannen och parlamentets förvaltning har till sitt förfogande. Det ska bli mig ett nöje att skicka er ett exemplar. I denna förklaring förespråkas ett bevarande av den europeiska identiteten och våra länders identitet för att säkerställa att det som är nytt och modernt är rotat i europeiska traditioner. I förklaringen förespråkas även ekonomisk öppenhet och den innehåller även icke-konfessionella hänvisningar till kristna värderingar och mänskliga rättigheter. Det är en mycket exakt text som har undertecknats av alla våra medlemmar.
Som Alessandra Mussolini sa planerar vi också att göra slut på den något diskriminerande situation som de grupplösa ledamöterna befinner sig i jämfört med dem som tillhör en grupp. Tyvärr kommer denna diskriminering att fortsätta för dem som förblir grupplösa, eftersom de inte har tillgång till samma politiska, administrativa och finansiella resurser som de andra grupperna.
Jag kan lugna er fullständigt, herr Schulz. Gruppen Identitet, Tradition, Suveränitet har absolut ett politiskt innehåll och överensstämmer helt och hållet med parlamentets arbetsordning och EG-domstolens rättspraxis. Undvik därför att framstå som en skurk och låt bli att trakassera en minoritetsgrupp, annars riskerar ni att drabbas av misstroende från EG-domstolen i Luxemburg.
Talmannen: Herr Schulz, herr Gollnisch! I artikel 29 fastslås, tillsammans med den fotnot som klargör omfattningen av artikelns bestämmelser, att parlamentet inte värderar den politiska samhörigheten mellan medlemmarna i en grupp. Endast under förutsättning att någon av de berörda ledamöterna säger sig sakna den politiska samhörighet som gruppen har deklarerat är det nödvändigt för parlamentet att bedöma om gruppen har bildats i enlighet med gällande bestämmelser.
Jag anser inte att det är fallet. Gruppen har lämnat en principförklaring eller ett politiskt uttalande. Detta har meddelats mig och det kommer att kungöras i Europeiska unionens officiella tidning och undertecknas av alla medlemmar i gruppen. Jag anser att detta för tillfället är tillräckligt som tecken på politisk samhörighet mellan gruppens medlemmar och jag kan därför inte tillmötesgå er begäran, herr Schulz.
| sv |
3. Utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter: NXP Semiconductors/Nederländerna (
| sv |
Muntliga frågor och skriftliga förklaringar (ingivande): se protokollet
| sv |
4. Tillfälligt upphävande av de autonoma tullarna i Gemensamma tulltaxan för importer av vissa industriprodukter till Madeira och Azorerna (
| sv |
Anslagsöverföringar: se protokollet
| sv |
Bortfallna skriftliga förklaringar: se protokollet
| sv |
1. Utnämning av Europeiska centralbankens ordförande - Kandidat: Mario Draghi (
| sv |
10. Handlingsplanen för energieffektivitet (
| sv |
Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
10. (
| sv |
9. (
| sv |
Översyn av ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen - Anpassning av parlamentets arbetsordning till det reviderade ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om
betänkandet av Paulo Rangel, för utskottet för konstitutionella frågor, om översynen av ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen, och
betänkandet av Paulo Rangel, för utskottet för konstitutionella frågor, om anpassning av parlamentets arbetsordning till det reviderade ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen.
Paulo Rangel: Precis som jag gjorde i utskottet för konstitutionella frågor vill jag i samband med dessa två betänkanden först och främst gratulera och offentligt nämna vilket fantastiskt arbete som har utförts av mina kolleger, Klaus-Heiner Lehne, Hannes Swoboda, Dagmar Roth-Behrendt, Diana Wallis och Rebecca Harms, som alla ingick i den parlamentsdelegation som förhandlade fram detta ramavtal med kommissionen.
Dessutom vill jag nämna det mycket öppna och konstruktiva samarbete som kommissionens ordförande har visat prov på, och sedan den nya kommissionen tillträdde kommissionsledamot Maroš Šefčovič och hans medarbetare. Jag tycker att vi har nått ett fantastiskt resultat. Vi har uppnått en historisk överenskommelse i form av det första ramavtalet sedan Lissabonfördraget undertecknades, och det första ramavtalet med en direkt och uttrycklig grund i fördragen, särskilt artikel 295 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
Genom avtalet skapas faktiskt mycket öppna, mycket dynamiska och oerhört nära band mellan parlamentet och kommissionen. I huvudsak utgör avtalet en kompromiss mellan de två institutionernas syn på den nya roll som var och en av dem ges enligt Lissabonfördraget.
Jag anser att vår delegation gjorde ett strålande arbete eftersom ramavtalet nu ger uttryck för den nya behörighet och den ökade makt som Lissabonfördraget ger. Detta gäller såväl lagstiftningsprocessen som programplanering och annan planering. För att bara nämna ett par exempel handlar det framför allt om parlamentets delaktighet i kommissionens arbetsprogram och om frågor som exempelvis rör kommissionens användning av icke-bindande bestämmelser inom ramen för parlamentets lagstiftningsbefogenheter.
En annan mycket viktig aspekt är parlamentets ökade kontroll- och övervakningsbefogenheter. Det kan röra sig om att fastställa bestämmelser för utnämning av kommissionens ordförande eller hela kommissionen, om parlamentets delaktighet i frågor som att låta en kommissionsledamot få ett nytt ansvarsområde eller om att entlediga en kommissionsledamot. För att ta ett annat exempel kan det även röra sig om utfrågningar inför utnämning av direktörer för tillsynsmyndigheter eller till och med övervakning av internationella förhandlingar. På samtliga dessa områden har de befogenheter som anges i Lissabonfördraget bekräftats.
Det är också viktigt med tillgång till information, framför allt när det gäller sekretessbelagda uppgifter och sekretessbelagda handlingar, och utbytet av information och synpunkter mellan parlamentets och kommissionens ledande företrädare. Vi vet exempelvis att redan nu kan kommissionsledamoten med ansvar för konstitutionella frågor och kommissionens ordförande delta i relevanta delar av talmanskonferensens sammanträden, eller att det finns diverse plattformar för direkt dialog mellan talmanskonferensen, utskottsordförandekonferensen, talmannen, kommissionens ordförande och kommissionen. Till och med kommissionens närvaro i parlamentet har stärkts, särskilt i form av införandet av frågestunden, inte bara för kommissionens ordförande, utan även för de enskilda kommissionsledamöterna.
Med största respekt för Lissabonfördraget och dess nya maktbalans, och med största respekt för idén om maktdelning, vill jag säga att vi här har ett tydligt avtal som kommer att göra Lissabonfördraget aktuellt, levande och tillämpligt.
Maroš Šefčovič: Fru talman! Det är en stor glädje för mig att delta i parlamentets debatt om det reviderade ramavtalet om förbindelserna mellan våra två institutioner. Jag är mycket glad över att den resolution parlamentet ska rösta om på onsdag rekommenderar att parlamentet ska godkänna ramavtalet. Det innebär att den process som inleddes för nästan ett år sedan, genom ikraftträdandet av Lissabonfördraget, äntligen slutförs.
Jag vill passa på att tacka Klaus-Heiner Lehne och hela arbetsgruppen: Diana Wallis, Dagmar Roth-Behrendt, Rebecca Harms, Hannes Swoboda och naturligtvis föredraganden Paulo Rangel. Vi har haft ett gott samarbete, arbetat intensivt och haft mycket konstruktiva och samtidigt mycket uppriktiga diskussioner.
Det är uppenbart att de ökade rättigheter och den ökade behörighet som det nya fördraget ger parlamentet på många sätt påverkar de dagliga förbindelserna mellan våra institutioner. Detta speglades i parlamentets resolution av den 9 februari 2010 och av ordförande José Manuel Barrosos uttalande samma dag. Därför är det av stor vikt att våra institutioner tack vare det reviderade ramavtalet nu får en stabil och formellt överenskommen grund för ömsesidiga förbindelser och kan börja genomföra alla delar av avtalet i sin dagliga verksamhet. Det reviderade ramavtalet bygger vidare på det befintliga ramavtalet från 2005, som har visat sig vara ett mycket framgångsrikt instrument för att reglera förbindelserna mellan våra institutioner.
Det var i denna anda av framgångsrikt samarbete som vi i mars inledde förhandlingarna om revideringen av ramavtalet. Vi bör alla vara mycket nöjda med resultatet. Jag delar föredraganden Paulo Rangels uppfattning att revideringen är en storartad bedrift som kommer att fördjupa förbindelserna mellan våra institutioner och erbjuda praktiska lösningar i enlighet med parlamentets ökade behörighet efter Lissabonfördragets ikraftträdande. Det är så vi omsätter det särskilda partnerskapet mellan kommissionen och Europaparlamentet i praktisk handling.
Låt mig lyfta fram några punkter som verkligen innebär framsteg. I avtalet fastställs regler och en tidtabell för en utökad och strukturerad dialog mellan våra institutioner. Tack vare detta kan parlamentet ge viktiga bidrag när kommissionen utarbetar sina arbetsprogram, som är kommissionens bidrag till EU:s programplanering.
I avtalet fastställs detaljerade bestämmelser om hur kommissionen ska informera parlamentet om förhandlingar om och ingående av internationella avtal. Genom de nya bestämmelserna ser man till att tillhandahållandet av sekretessbelagda uppgifter till parlamentet följer internationella standarder. På så sätt kommer det att bli lättare att informera parlamentet om exempelvis internationella förhandlingar.
I avtalet fastställs även bestämmelser för att utöka den information som ges till parlamentet om det arbete som kommissionens experter utför.
Jag förväntar mig att detta ska stärka dialogen kring och samordningen av planeringen av parlamentets sammanträdesperioder och garantera kommissionens närvaro.
Även om avtalet ännu inte har trätt i kraft har vi redan genomfört viktiga delar. Låt mig bara nämna några exempel i samband med utarbetandet av kommissionens arbetsprogram för 2011. Den 7 september höll kommissionens ordförande José Manuel Barroso sitt tal om läget i unionen till parlamentet, och jag deltog i talmanskonferensens sammanträde och kunde informera om det pågående arbetet med att utarbeta kommissionens arbetsprogram.
Den 7 oktober höll kommissionen och utskottsordförandekonferensen ett möte i Berlaymont. Ordförande Barroso kommer dessutom att ha ytterligare ett möte med talmanskonferensen på onsdag.
Syftet är att öka den politiska dialogen mellan våra institutioner. Jag tycker det verkar som att vi har utformat rätt instrument för detta i ramavtalet.
Som alla vet var förhandlingarna om det reviderade ramavtalet långa. Det krävdes hårt arbete från båda institutionernas sida innan vi kunde enas om en text som tillgodoser båda institutionernas intressen och behov.
När det gäller en rad olika aspekter av våra förbindelser - exempelvis EU:s programplanering, som infördes genom Lissabonfördraget - visste vi dessutom att vi även var tvungna att involvera rådet.
Eftersom rådet valde att inte delta i förhandlingarna om det reviderade ramavtalet har vi sett till att inte föregripa de frågor som vi måste komma överens med rådet om.
Båda sidors förhandlare ansträngde sig därför verkligen för att respektera den institutionella balans som fastställs i fördragen, och åtagandet om lojalt samarbete.
Detta tas gång på gång upp i avtalet och kommissionen är dessutom helt övertygad om att den text vi enades om, stundtals efter hårda förhandlingar, verkligen fullt ut respekterar varje EU-institutions rättigheter och behörighet och skulle klara en rättslig granskning.
Trots det finns det vissa som anser att ramavtalet redan nu går för långt och det går inte att utesluta rättsliga åtgärder gällande avtalet eller särskilda delar av genomförandet av avtalet.
Kommissionen konstaterar också att i förslaget till resolution om antagande av det reviderade ramavtalet fastslås parlamentet egen tolkning av den text vi har enats om.
I vissa viktiga frågor går denna tolkning längre än den text vi enades om efter känsliga diskussioner. Detta gäller framför allt bestämmelserna om att informera parlamentet om förhandlingar om internationella avtal och inkluderandet av Europaparlamentsledamöter som observatörer i EU:s delegationer till internationella konferenser, liksom när det gäller definitioner och villkor för tillämpning av icke-bindande bestämmelser.
När kommissionen ifrågasatte denna strategi i utskottet för konstitutionella frågor fick vi veta att tanken bakom dessa tolkningar i själva verket var att få parlamentets ursprungsmål på pränt och att det endast var ramavtalets text som hade rättsverkan.
För att undvika alla former av oklarheter är det på detta sätt som kommissionen läser parlamentets tolkning av texten.
Kommissionen står fast vid alla åtaganden i avtalet och tänker tillämpa avtalet i enlighet med den överenskomna texten. Låt mig slå fast att kommissionen inte kommer att vara bunden av någon ensidig tolkning av ramavtalet. Den version av ramavtalet som förhandlades fram ger oss i praktiken alla nödvändiga redskap för att hitta lösningar som ligger i både parlamentets och kommissionens intresse, utan att andra institutioners rättigheter och intressen ignoreras.
Det är i denna anda som vi kommer att fortsätta att konkret omsätta det särskilda partnerskapet mellan våra två institutioner och samtidigt lojalt samarbeta med samtliga institutioner.
Jag ser fram emot undertecknandet av avtalet och en lyckad tillämpning framöver.
Íñigo Méndez de Vigo: för PPE-gruppen. - (ES) Fru talman! Jag blev ledamot av Europaparlamentet för 18 år sedan. Då var Europaparlamentet ett rådgivande parlament. Det var ett parlament utan befogenheter.
Under dessa 18 år har vi sett parlamentet förändras från ett rådgivande parlament till ett parlament med full medbeslutanderätt. Vår gode vän Francisco Lucas Pires, som bevittnade denna process, sade att parlamentet förändrades från ett överläggande parlamentet till ett lagstiftande parlament.
Den text vi kommer att anta på onsdag är därför kulmen på kommissionens och parlamentets förhandlingar om ramavtalet.
Jag medger att jag är tvungen att ge min familj en ganska lång förklaring när jag säger att jag åker till Strasbourg för att delta i en debatt om ramavtalet mellan parlamentet och kommissionen. Detta beror naturligtvis på att något liknande inte existerar i nationella parlament eller på nationell nivå. Därför förstår inte människor varför kommissionen och parlamentet måste enas om ett avtal för att genomföra det som anges i fördraget.
Det måste emellertid göras. Som Paulo Rangel och Maroš Šefčovič redan har nämnt måste det göras av det grundläggande skälet att vi vill vara effektiva.
Syftet med ramavtalet är i grund och botten att lösa alla praktiska hinder som kan uppstå i fråga om lagstiftning, parlamentarisk kontroll och uppförandekoder.
Därför anser jag att detta är en bra blandning av europeisk demokrati. Det rör sig om en ”samförståndsdemokrati” i stället för den ”konfliktdemokrati” som vi har i medlemsstaterna.
I en samförståndsdemokrati försöker man hitta lösningar på alla problem som kan tänkas uppstå. Därför är ramavtalet ett sätt att förhindra framtida problem och förverkliga vad som sägs i fördragen. Eftersom vi har ett nytt fördrag, Lissabonfördraget, finns det skäl att genomföra detta.
Jag vill gratulera Paulo Rangel och hans delegation, och även Europeiska kommissionen, eftersom de har enats om ett mycket rimligt avtal. När man läser avtalet kan man inte undgå att överraskas över att vissa i de nationella parlamenten frågar sig om avtalet inte utgör ett hot mot rådets befogenheter.
För guds skull! Rådet är ju den andra medlagstiftaren. Vi vill lagstifta, och lagstiftar både en hel del och framgångsrikt, tillsammans med ministerrådet. Vi är likvärdiga medlagstiftare. Vi behöver inte skaffa oss någon liten fördel. Vi vill vara effektiva och jag tror att avtalet kommer att bidra till detta.
Maroš Šefčovič, du tog verkligen tjuren vid hornen - ett mycket tjurrelaterat uttryck i mitt hemland - när du sade att tolkningen av artiklarna 6 och 7 i resolutionen är parlamentets tolkning när det gäller internationella avtal och internationella konferenser. Jag tycker inte att det finns något konstigt med det. Vad vi talar om är att parlamentet ska informeras och delta genom kommissionen och genom förhandling, inget mer. Vad är syftet med detta? Syftet är att vi ska veta vad kommissionen har gjort när vi ska anta avtalet i fråga här i parlamentet.
Jag vill avsluta med att gratulera er båda. Avtalet är ett gott omen, och som de säger i filmen Casablanca, ”början på en underbar vänskap”.
Ramón Jáuregui Atondo: Fru talman! Jag instämmer med vad alla andra talare redan har sagt i denna debatt.
Viktigare än de tekniska svårigheterna med detta avtal är att vi talar om något viktigt, om något som vi måste överväga tillsammans med den reform av arbetsordningen som vi genomförde för några månader sedan, till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande. Ramavtalet om den nya arbetsordningen är två viktiga redskap i EU:s nya demokratiska struktur.
Jag är övertygad om att reformen av arbetsordningen och ramavtalet gör att den nya roll som lagstiftande församling som parlamentets ges i Lissabonfördraget får en lämplig grund att stå på. Som redan nämnts är det viktiga att parlamentet tillsammans med kommissionen nu kan diskutera och enas om ny lagstiftning.
För att klara detta har vi en ny arbetsordning och ett ramavtal som fastställer alla beståndsdelar som vår förbindelse består av. Därför vill jag lyfta fram hur viktiga de kontrollfunktioner är som parlamentet utövar gentemot kommissionen.
Maroš Šefčovič, i slutändan bör vi överväga en mekanism för att garantera kommissionens närvaro i parlamentet, vilket föreskrivs i avtalet. Man skulle exempelvis kunna tänka sig att samtliga kommissionsledamöter fanns närvarande på en gång för att besvara direkta frågor. Det är vad vi bör göra för att omedelbart och direkt reagera på vårt politiska förhållande.
Jag förstår din tolkning av artiklarna 7 och 8. Jag förstår tolkningen eftersom det är sant att parlamentet i strikt mening inte behöver delta i förhandlingarna. Du måste emellertid också förstå att parlamentet har uttryckt en önskan, en inledande ståndpunkt och en framtida ståndpunkt för hur parlamentet bör förhålla sig i internationella förhandlingar.
Andrew Duff: Fru talman! Vi har med intresse lyssnat till kommissionsledamot Maroš Šefčovič. Han verkade mer intresserad av att blidka rådet än av att på allvar angripa parlamentets ståndpunkt. Jag anser att detta är helt rätt strategi eftersom rådet - som jag ser inte heller i kväll är närvarande - om det verkligen hade varit intresserat hade kunnat bli en av parterna i ramavtalet.
Vi i parlamentet vet att när vi genomför Lissabonföredraget måste vi utöva våra nya befogenheter med omdöme och på ett ansvarsfullt sätt. Vi vill även arbeta för att stärka EU:s befogenheter i internationella förhandlingar genom ett effektivt arbete från kommissionens sida. Jag vill särskilt framhålla att kommissionsordförande Barroso måste revidera kommissionsledamöternas uppförandekod, särskilt ledamöternas anmälan av ekonomiska intressen. Vi upptäckte vissa brister i samband med parlamentets förfarande för att godkänna Barroso II-kommissionen.
Ryszard Czarnecki: för ECR-gruppen. - (PL) Vår spanske kollega Íñigo Méndez de Vigo sade att han hade svårt att för sin familj förklara det särskilda rättsliga och förfarandemässiga förhållandet mellan EU:s organ. Han har större tålamod än jag. Jag försöker inte ens diskutera frågan med min fru, eftersom det är för komplicerat. Lissabonfördraget har visat sig vara som att gå på en blind dejt på så sätt att det inte är bra eller rätt att vi först nu börjar definiera de olika EU-organens olika behörighet. Det är sent, men som det brukar heta i amerikanska filmer, ”bättre sent än aldrig”. Låt oss inte tala om vänskap på det sätt som Íñigo Méndez Vigo föreslår. Låt oss i stället tala om mer praktiska förbindelser och tydligare kontakter mellan kommissionen, rådet och Europaparlamentet. Det är bättre än att tala om vänskap. Tack så mycket.
Morten Messerschmidt: Fru talman! Jag vill också passa på att tacka Paulo Rangel för hans utmärkta arbete med flera avsnitt i betänkandet. Att vi får mer information från kommissionen är tveklöst ett framsteg. Att behovet av parlamentarisk kontroll framhålls är också ett framsteg, liksom behovet av bättre ömsesidigt samarbete.
På ett område - det viktigaste området både i dagens debatt och tidigare debatter - finns det emellertid skäl att vara besviken. Det handlar naturligtvis om den gemensamma utrikespolitiken. Det är inget som Paulo Rangel kan kritiseras för, men det finns skäl att kritisera den riktning som hela detta område har tagit sedan Lissabonfördraget trädde i kraft. Jag var medlem av Folketinget när Danmark lockades att säga ”ja” till Lissabonfördraget på villkor att det inte skulle leda till att vi gav upp vår suveränitet. Alla EU-ledare lovade oss att vi inte skulle behöva ge upp några befogenheter på detta område. Nu ser vi emellertid tydligt att Europaparlamentet skaffar sig befogenheter på det utrikespolitiska området som det ursprungligen inte var tänkt att ha. Detta är djupt beklagligt, eftersom många européer - däribland säkert fransmän, nederländare och irländare, som vid en tidpunkt hade möjlighet att säga ”nej” - gick in i detta samarbete i tron att utrikespolitik var ett område där de skulle behålla sin suveränitet. Nu kan vi se att allt kommer att avgöras i ett samspel mellan kommissionen och Europaparlamentet, och rådet kommer att bli helt avskuret. Detta är djupt beklagligt.
Andrew Henry William Brons: (EN) Fru talman! Jag tänker stå emot frestelsen att automatiskt förkasta ett avtal mellan två anhängare av det s.k. projektet som lömskt och värdelöst. Jag ska försöka att bedöma det utifrån dess meriter, eller avsaknad av meriter.
Parlamentets delegation har till uppgift att öka parlamentets makt och inflytande, och de har haft viss framgång på det området. Det kan inte förnekas. De har lyckats utverka att parlamentet och rådet ska behandlas lika, större skyldighet för kommissionen att ta hänsyn till lagstiftningsinitiativ från parlamentet, frågestund med den höga representanten, parlamentets utökade roll i internationella förhandlingar m.m.
Det finns emellertid en annan sida av allt detta. Att parlamentet ska bli jämbördigt med rådet innebär att detta organ måste förlora en del av sina befogenheter. Rådet företräder - om än inte särskilt bra i mitt hemland - nationalstaternas intressen. Parlamentets befogenheter utövas dessutom till en oproportionerligt stor del av ledarna för de stora politiska grupperna och utskottsordförandena. De vanliga ledamöterna i dessa grupper har inte mer självständighet än vi grupplösa ledamöter.
Löftet om en utökad roll i internationella förhandlingar fanns även med i 2005 års avtal och parlamentet har behandlats på ett nedlåtande sätt. I avtalet om överföring av finansiella uppgifter till USA fick vi inte veta vem som skulle se till att avtalet efterlevdes, och när ledamöter i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikes frågor frågade varför det fanns ett behov av sekretess i denna fråga vägrade kommissionsledamoten att svara och missförstod eller låtsades missförstå frågan.
Salvatore Iacolino: (IT) Fru talman! Jag vill också gratulera förhandlarna till det positiva resultat som har uppnåtts, dessutom relativt snabbt. Avtalet är ett bevis och en påtaglig bekräftelse på den konstruktiva interinstitutionella dialogen. Vi hoppas att avtalet antas på onsdag och därefter omedelbart ratificeras.
Avtalet stärker verkligen Europaparlamentets centrala roll, vilket tydligt var avsikten med Lissabonfördraget, och upprättar ett nära samarbete mellan institutionerna. Förhandlarnas hårda arbete pekar tveklöst i den riktningen. Det råder ingen tvekan om att parlamentet sätter sin tillit till kommissionen och vi måste verkligen utvärdera, i form av konstant granskning, de verksamheter som införs för godkända program och de konkreta resultat som nås. Kommissionsledamöternas uppförandekod, liksom kravet på att tillhandahålla information, däribland sekretessbelagda uppgifter, välkomnas.
Jag kan inte ställa mig bakom vissa ändringsförslag som enligt min mening inte går i rätt riktning, även om de på det stora hela i viss mån är konsekventa med den avsedda utformningen av den text som man har enats om. På samma sätt är jag övertygad om att vi med hjälp av detta betänkande kan lagstifta bättre och göra bättre konsekvensbedömningar av enskilda lagstiftningsförslag. Samtidigt bör förbindelserna med nationella parlament stärkas, vilka är en spegelbild av denna verksamhet.
Jag välkomnar arbetet i fråga om de decentraliserade organen, och är övertygad om att politikens företrädare även är beroende av att kommissionens generaldirektorat visar en större vilja att samarbeta med parlamentet.
När avtalet väl har antagits hoppas jag att kommissionen kommer att genomföra det utan för mycket byråkrati.
Zita Gurmai: (EN) Fru talman! Det gläder mig att se att det nya ramavtalet är en avsevärd förbättring och fördjupning av förbindelserna med kommissionen. Detta nya partnerskap speglar Europaparlamentets nya befogenheter enligt Lissabonfördraget. Tack vare det utmärkta arbetet inom kommissionen och i arbetsgruppen medför de praktiska lösningarna i det reviderade avtalet stora förbättringar av lagstiftningsprocessen och planeringen av ny lagstiftning, parlamentets granskning, informationsskyldigheten och kommissionens närvaro i parlamentet. Välkommen Maroš Šefčovič!
Jag vill framför allt göra dig uppmärksam på två punkter. Jag anser att parlamentets utökade roll gällande internationella avtal är ett stort steg framåt. Det gör det lättare för parlamentet att ge sitt samtycke och gör förfarandet mer förutsägbart. Jag anser att en av de viktigaste beståndsdelarna är uppföljningen av parlamentets begäranden om lagstiftningsinitiativ. Jag välkomnar utvecklingen att kommissionen åtar sig att rapportera om den konkreta uppföljningen av en begäran om lagstiftningsinitiativ senast tre månader efter antagandet av ett initiativbetänkande. Kommissionen ska senast inom ett år lägga fram ett lagstiftningsförslag eller låta förslaget ingå i nästa års arbetsprogram. Om kommissionen inte lägger fram ett förslag ska det ge parlamentet en utförlig förklaring till anledningarna bakom detta beslut.
Som föredragande för det europeiska medborgarinitiativet hoppas jag att uppföljningen av medborgarnas begäranden kommer att behandlas med lika stor respekt. Det gläder mig att betänkandet fick så stort stöd i utskottet. Jag är säker på att kammaren kommer att följa den linje som kommissionen och Europaparlamentets arbetsgrupp har enats om. Bra jobbat och tack så mycket
Trevor Colman: (EN) Fru talman! Detta ramavtal om de förbindelser mellan kommissionen och parlamentet som infördes genom Lissabonfördraget - i praktiken EU:s konstitution - sägs leda till ett mer demokratiskt beslutsfattande. I själva verket är detta bara en illusion av demokrati där det inte finns någon.
Följande punkter är viktiga. Lissabonfördraget har ingen demokratisk eller moralisk auktoritet i Storbritannien, där de politiska ledarna har bestulit det brittiska folket på dess rätt att säga sitt om fördraget. De s.k. förändringarna i detta avtal minskar överhuvudtaget inte kommissionens befogenheter och auktoritet. Kommissionen har varken valts eller är ansvarskyldig. Trots det stöds den av detta undfallande parlament. Rent konkret kommer EU att fortsätta sin verksamhet på samma sätt som det alltid har gjort, i slutna rum och bakom stängda dörrar.
När det är dags att rösta är rekommendationen att kraftfullt rösta mot dessa förslag eftersom vi inte erkänner, och inte kommer att erkänna, Lissabonfördraget om och så länge detta inte har förelagts det brittiska folket i en folkomröstning. Det är verklig demokrati.
Monika Flašíková Beňová: (SK) Jag är oerhört glad att vi vid dagens sammanträde har möjlighet att diskutera det reviderade ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen. Avtalet bekräftar Europaparlamentets nya ställning efter antagandet av Lissabonfördraget och ger den en konkret form. Personligen vill jag lyfta fram överenskommelsen mellan kommissionen och Europaparlamentets arbetsgrupp om avtalet och särskilt tacka dig Maroš Šefčovič för din personliga delaktighet i detta.
Det finns några punkter i ramavtalet som jag vill kommentera. Ett starkare Europaparlament ger ett mer demokratiskt EU. Som folkvalda företrädare för medborgarna i medlemsstaterna kommer vi att delta i antagandet av EU-lagstiftning och få större kontroll över kommissionen. Kommissionen kommer exempelvis att bli skyldig att överlämna rapporter till oss om de konkreta uppföljningsåtgärder som har vidtagits för varje begäran om lagstiftningsinitiativ som vi har gjort. Kommissionen kommer dessutom att bli skyldig att be om vårt medgivande om det vill ändra kommissionsledamöternas uppförande. Dessutom välkomnar vi verkligen att Europaparlamentet på grundval av fördraget kommer att hållas bättre informerad om, och få bättre insyn i, ingåendet av internationella avtal. Ovanstånde bestämmelser är inte de enda. Det reviderade ramavtalet innehåller många fler liknande bestämmelser och jag är helt övertygad om att de kommer att leda till effektivare och närmare samarbete mellan de båda institutionerna, och se till att Lissabonfördraget genomförs på ett konsekvent sätt.
Avslutningsvis vill jag lyfta fram ett nyckelområde. Att parlamentet i ett tidigt skede ska involveras i samarbete om begäranden som ursprungligen kommer från det europeiska medborgarinitiativet är en betydelsefull bestämmelse som enligt avtalet kommer att garantera nära kontakter mellan Europaparlamentet och medborgarna.
Hannes Swoboda: (DE) Fru talman! Först och främst vill jag tacka Paulo Rangel för hans betänkande, och naturligtvis även Maroš Šefčovič för de förhandlingar som vi har haft. Han var en tuff, men rättvis, förhandlare. Jag anser att vi har uppnått ett bra resultat. Detta specifika resultat utgör naturligtvis grunden för vårt samarbete, och även om Paulo Rangels tolkning kanske är i vidaste laget gör den det möjligt för oss att inrikta oss på våra mål.
Vad som nu återstår är inte bara öppenhet och insyn mellan våra två institutioner, utan även behovet av att övertyga rådet - som inte är närvarande - om att vi arbetar bra tillsammans. Det behöver inte nödvändigtvis ske på rådets bekostnad. Tyvärr beter sig rådet ibland som ett litet barn som någon har tagit en leksak ifrån och som nu är upprörd och känner sig förnärmad. I stället för att känna sig förnärmad och hota med rättsliga åtgärder borde rådet arbeta tillsammans med oss för att uppnå vad som är bäst för medborgarna på vår kontinent. Om vi vill verka starka i omvärldens ögon - och den gemensamma utrikespolitiken, gemensamma handelsavtal etc. är en viktig aspekt av detta - gör vi bäst i att arbeta tillsammans.
Kader Arif: (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Vi känner alla till, och detta har precis påpekats ännu en gång, att Lissabonfördraget stärker parlamentets befogenheter. Få är emellertid medvetna om den radikala förändring som fördraget medför, framför allt på det handelspolitiska området, ett område som jag följer på nära håll.
Enligt Lissabonfördraget ska parlamentet ratificera alla internationella handelsavtal. Detta har redan väckt en hel del uppståndelse. Diskussionerna om avtalet om handelsåtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta-avtalet) och frihandelsavtalet med Sydkorea är bara första tecknet på detta. S&D-gruppen i handelsutskottet ville gå längre än fördraget tillåter. Jag är deras talesman, och trots att vissa var skeptiska och vissa andra motsatte sig var jag tydlig i mitt budskap. Om parlamentet ska ratificera handelsavtal måste det vara delaktigt redan från början av processen. Vad som brukade betraktas som en idealistisk önskan är nu en grundläggande beståndsdel av våra förbindelser med kommissionen, eftersom vi kommer att höras fullt ut om förhandlingsmandaten. Jag välkomnar detta.
Jag uppmanar därför kommissionen och rådet att fortsätta respektera gemenskapsandan och den demokratiska vilja som utgör fördragets kärna. Eftersom vi lider av en form av Stockholmssyndromet när det gäller kommissionen och rådet uppmanar jag även mina kolleger att använda alla rättigheter vi har tillgång till, eftersom det är våra medborgares rättigheter det handlar om.
Guido Milana: (IT) Fru talman! Revideringen av avtalet mellan parlamentet och kommissionen skapar en grund för förbättrat samarbete mellan de två institutionerna. Många framsteg har gjorts när det gäller förfaranden, lagstiftningsplanering, parlamentarisk kontroll, informationsskyldighet och kommissionens närvaro i parlamentet. Den punkt som jag främst vill lyfta fram är emellertid de framsteg som har gjorts i fråga om den institutionella aspekten av internationella förbindelser.
Parlamentets roll bör inte ses som stärkt utan som ett krav. Vi hoppas att ingen ifrågasätter närvaron av Europaparlamentets observatörer vid multilaterala och bilaterala konferenser utan ser det som ett bevis på ansvarsfullhet. Att förvägra ledamöter av Europaparlamentet status som observatör vid bilaterala avtal, t.ex. fiskeavtal, förhindrar i praktiken full kunskap om det område som förhandlingen gäller, och som parlamentet senare ska yttra sig över.
Jag anser att det inte går att klara sig utan dessa nödvändiga förutsättningar. Annars kan det sluta med att parlamentet förkastar bilaterala avtal, som per definition inte kan ändras och som i avsaknad av partnerskap skulle göra omröstningen till en ren formalitet.
Zuzana Roithová: (CS) Det gläder mig verkligen att Europeiska kommissionen inser att det är oerhört viktigt att besluten fattas på ett mer demokratiskt sätt om EU ska bli framgångsrikt framöver. Europaparlamentets roll måste stärkas. Jag uppskattar att det nya samarbetsavtalet med Europeiska kommissionen ger parlamentet mer befogenheter än vad som föreskrivs i Lissabonfördraget. Jag välkomnar att avtalet gör det möjligt att genomföra mer detaljerade konsekvensbedömningar och bättre reaktion från kommissionens sida på Europaparlamentets politiska rekommendationer. Det är extra viktigt att kommissionen förbättrar ledamöternas tillgång till handlingar, inklusive förslag till internationella avtal. Detta har redan påpekats av andra. Ratificeringen av dessa avtal får inte bara bli en ren formalitet, vilket ofta är fallet i nationella parlament. Vi behöver den relevanta informationen i förväg så att vi kan påverka innehållet i avtalen under förhandlingens gång. Rådet, som är upprört, måste vänja sig vid att det i framtiden måste ha ett mycket bättre samarbete med Europaparlamentet.
Jaroslav Paška: (SK) Lissabonfördraget innebär nya uppgifter och skyldigheter för både Europaparlamentet och Europeiska kommissionen.
Det är berömvärt att vi mindre än ett år efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget nu har revideringen av ramavtalet om förbättrat samarbete i fråga om Europeiska kommissionens och Europaparlamentets uppgifter på vårt bord. Det ömsesidiga avtalet om gemensamma förfaranden kommer säkerligen att förhindra tänkbara missförstånd när gemensamma beslut ska fattas. EU bygger emellertid på överenskommelser mellan nationalstater som lämnade över en del av sin behörighet till oss - Europaparlamentet och EU. Lissabonfördraget har därför på vissa områden fört med sig skyldigheten att samarbeta med nationella parlament. Den korrekta formen för detta samarbete bör vara nästa steg när det gäller att definiera EU-samarbetet. Maroš Šefčovič, det är vad jag skulle vilja be dig om.
Franz Obermayr: (DE) Fru talman! I EU fungerar parlamentet och rådet som medlagstiftare och har ett demokratiskt mandat, direkt i Europaparlamentets fall och åtminstone indirekt i rådets fall. Trots det är kommissionen, som inte har något som helst demokratiskt mandat, fortfarande det organ som kan lägga fram förslag till EU-förordningar - och det trots Lissabonfördraget. Därför känns det som det fortfarande återstår många brister på detta område.
Om Europaparlamentet ska kunna utöva sin initiativrätt på ett effektivt sätt måste även informationsskyldigheten utökas i motsvarande grad. Parlamentet bör vara delaktig i lagstiftningsprocessen i samband med det nya medborgarinitiativsinstrumentet i ett så tidigt skede som möjligt eftersom parlamentet är det organ som företräder medborgarna.
Informationsflödet mellan kommissionen och parlamentet måste också stärkas när det gäller internationella förbindelser. Ansvaret för EU:s utrikespolitik kan inte enbart vila på EU:s utrikestjänst, som befinner sig relativt långt från medborgarna.
Elena Băsescu: (RO) Jag anser att det nya avtalet på ett avsevärt sätt kommer att förbättra förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen 2010-2015.
Nu, en kort tid efter Lissabonfördragets ikraftträdande, är en lämplig tidpunkt för att revidera den rättsliga grunden för detta samarbete. De nya bestämmelserna definierar på ett tydligt sätt båda institutionernas politiska ansvar och stärker Europaparlamentets nya lagstiftningsbefogenheter.
Baserat på likabehandlingsprincipen kommer parlamentet att utöva samma rättigheter som rådet när det gäller tillgång till lagstiftnings- eller budgetdokument. Den höga profil som parlamentet kommer att ha i samband med utarbetandet av EU:s årliga arbetsprogram stärker dessutom medborgarnas möjlighet att påverka EU:s politiska prioriteringar.
Krisztina Morvai: (HU) Enligt bibeln ger bra träd bra frukt och dåliga träd dålig frukt. Lissabonfördraget undertecknades under diktatoriska former. Det har därför ingen demokratisk legitimitet. Det tvingades på nationalstater, åtminstone på mitt hemland Ungern, under klart diktatoriska och odemokratiska former eftersom Lissabonfördraget är ett fördrag som tog ifrån människor deras möjligheter att fatta beslut om sitt eget öde. Detta skedde bakom deras ryggar och över deras huvuden och genom fördraget lämnades dessa befogenheter över till Bryssel. Enligt naturrätten är Lissabonfördraget uppenbart ogiltigt, åtminstone i Ungerns fall. För det första för att man inte har diskuterat och förankrat detta viktiga fördrag med befolkningen, offentliga organisationer och diverse samhällsorganisationer. För det andra för att fördraget antogs utan att man hade en aning om vad texten egentligen innehöll. Så mycket för de demokratiska effekterna av detta diktatoriska fördrag.
Maroš Šefčovič: Fru talman! Jag vill tacka alla talarna, särskilt de som uttryckte sitt stöd för ramavtalet eftersom jag tror att det är en mycket viktig handbok för hur vi kan samarbeta och arbeta tillsammans i framtiden.
Jag vill på nytt rikta ett stort tack till arbetsgruppen och Europaparlamentets delegation eftersom vi tillbringade mycket tid tillsammans. Vi hade elva mycket intensiva förhandlingsrundor. Det hårda arbetet betalade emellertid sig och i dag kan vi verkligen fira ett utmärkt avtal.
Jag har naturligtvis lyssnat noga till ledamöternas kommentarer och till deras frågor, varav vissa speglar en viss oro över avtalet.
För det första vill jag därför betona att för kommissionens del är det en viktig princip att det vedertagna och framgångsrika samarbetet mellan våra institutioner bevaras. Det innebär att antagandet av ramavtalet inte får leda till att en framgångsrik praxis försämras. Jag väntar mig i själva verket att tillämpningen av ramavtalet i samtliga fall kommer att leda till förbättringar.
Under förhandlingarna medgav båda parter trots detta att de kommer att tvingas göra svåra tolkningar. De uttryckte emellertid också att de var redo att genomföra det reviderade avtalet så konstruktivt som möjligt. Jag kan försäkra er att kommissionen är fast besluten att göra det.
Jag är övertygad om att den praktiska tillämpningen kommer att visa att mycket av den oro som finns inte kommer att besannas. Vissa av de förväntningar som går längre än den behörighet som institutionerna ges enligt fördraget kommer också att ha korrigerats. När det gäller ledamöternas frågor om mitt uttalande om uppförandekoden kan jag bekräfta att kommissionen snart kommer att lägga fram ett förslag till en reviderad uppförandekod. Enligt villkoren i ramavtalet kommer den precis som utlovades under förhandlingarna i god tid att inhämta parlamentets yttrande.
Avslutningsvis vill jag framhålla att om vi skulle upptäcka några problem kommer vi att tillsammans sätta oss ned igen för att hitta lösningar på dessa. Vi har faktiskt redan planerat in en ny översyn av ramavtalet i slutet av 2011. Det ger oss gott om möjligheter att rätta till eventuella misstag som kan ha begåtts.
Därför ser jag verkligen fram emot att få samarbeta med er med detta nya ramavtal som grund och jag hoppas och förväntar mig att ni kommer att ge avtalet ert stöd på onsdag.
Jag tror och hoppas att den positiva andan även kommer att prägla de övergripande förbindelserna mellan samtliga EU- institutioner, eftersom det är vad medborgarna förväntar sig av oss och vad vi bör ge dem.
Paulo Rangel: Jag tänkte basera mitt slutanförande på vad som har sagts under debatten. Därför vill jag framhålla att av det främsta målet med ramavtalet var att rådet och parlamentet skulle ges likvärdig ställning i ordinarie lagstiftnings- och budgetfrågor, dvs. de skulle få parallell ställning. När det gäller andra områden var målet även att respektera den nya maktbalans som Lissabonfördraget har medfört och att respektera maktdelningen så att parlamentets kontroll underlättas även på andra områden än lagstiftnings- och budgetområdet.
De förtydliganden som görs i avtalet är bra för båda institutionerna. Det gör förhållandet mellan dem tydligare och mer insynsvänligt.
Samtidigt är det även bra för de andra institutionerna, särskilt rådet, eftersom rådet nu har en tydlig grund, med en tydlig förståelse för och syn på hur det ska hantera förbindelserna med parlamentet och kommissionen efter Lissabonfördragets ikraftträdande. Hur starkt rådet än reagerar rent känslomässigt, eller hur mycket det än kritiserar ramavtalet, kommer det att komma en tidpunkt när det kommer att inse att det var ett positivt steg för alla institutioner. Det kommer att komma en tidpunkt då vi får ett ramavtal som inte är avsett för två utan, precis som medborgarna önskar, tre institutioner som alla har sin syn på bokstaven och andan i Lissabonfördraget.
Jag välkomnar den öppenhet som kommissionen har visat under hela denna process.
Talmannen: Debatten är därmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 20 oktober.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Rafał Trzaskowski: När vi inledde diskussionerna om det nya interinstitutionella avtalet för ett år sedan betonade vi att det med tanke på parlamentets ökade befogenheter enligt Lissabonfördraget var dags för en högre kvalitet på vårt samarbete med kommissionen. Jag sade själv vid den tidpunkten att parlamentet hade stärkt sina befogenheter på kommissionens bekostnad, men att det var farligt att förlora sig i detaljerna, och att hur fördelaktigt våra förhandlare än lyckades omsätta fördragstexten i specifika bestämmelser i ramavtalet skulle vi vara beroende av dessa detaljer. I dag har vi fått dessa bestämmelser, och vi har lyckats få med det som vi efterlyste i vår resolution vid sammanträdesperioden i februari. Jag tackar våra förhandlare och föredraganden för utskottet för konstitutionella frågor, Paulo Rangel, för det. Inledningsvis var parlamentet och kommissionen inte helt överens om tolkningen av de bestämmelser som har förhandlats fram. Trots det hoppas jag att avtalet leder till ett mer ändamålsenligt och effektivt samarbete mellan institutionerna.
| sv |
Avslutande av sammanträdet
(Sammanträdet avslutades kl. 23.35.)
| sv |
21. Begäran om hävande av Marek Siwiecs immunitet (
| sv |
Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet
| sv |
Handel och ekonomiska förbindelser med länderna i Sydostasien (Asean) (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Glyn Ford, för utskottet för internationell handel, om handel och ekonomiska förbindelser med Sydostasiatiska nationers förbund (Asean).
Glyn Ford: föredragande. - (EN) Herr talman! Först vill jag tacka kommissionsledamoten och hans personal, utskottets personal, min gruppersonal och min egen personal för det arbete som har lagts ner på detta betänkande. Jag vill också tacka skuggföredragandena för de stora politiska grupperna, som i god samarbetsanda har gjort detta betänkande till vad det är i dag. Jag tar det fulla ansvaret för betänkandet, men alla ovannämnda har lämnat sina politiska avtryck på dess sidor.
På sätt och vis önskar vi att denna förhandling mellan EU och Asean inte skulle behövas. Mitt eget utskotts prioritet är mycket tydlig: vi vill ha ett framgångsrikt avslut på Doharundan, som tyvärr just nu verkar ha sugits in i det svarta hål som utgör USA:s val av presidentkandidater och president.
Förhoppningsvis dyker det upp igen förhållandevis helskinnat om sex eller tolv månader när president Clinton, McCain eller Obama har installerats och USA äntligen har en ny handelstalesman på plats för att fortsätta dialogen. Men fram till dess ser det ut som om vi får förhandla med Korea, där min kollega David Martin var parlamentets rapportör, med Asean och med Indien om bilaterala avtal eller EU-frihandelsavtal.
Rådets mandat att inleda förhandlingar med Asean, som är EU:s femte största handelspartner, gällde endast sju av de tio medlemmarna i Asean eftersom Asean är en mycket skiftande region med allt ifrån ekonomier vars BNP är jämförbart med vissa EU-länders till tre mindre utvecklade länder, varav två ingår i initiativet ”Allt utom vapen” och en är Burmas undersåte, vilket vi har hört så mycket om i dag.
Det står klart att ett frihandelsavtal skulle kunna vara till gagn för båda sidor, öka flödet av varor och tjänster, påskynda innovationer och stärka den ekonomiska tillväxten.
Vi välkomnar undertecknandet av Asean-stadgan den 20 november i fjol vid det 13:e Asean-mötet i Singapore, och ser fram emot en snabb ratificering. Den bör bidra till att stärka den ekonomiska integrationen med Asean-länderna och i mitt betänkande uppmanar vi kommissionen att tillhandahålla teknisk och annan hjälp för att underlätta processen.
Förhandlingarna om offentlig upphandling, konkurrens och investeringar, immateriell äganderätt och statligt stöd måste vara öppna. Vi måste diskutera avskaffandet av såväl icke-tariffära hinder som andra tullhinder, speciellt när det rör bankverksamhet, försäkringstjänster och juridiska tjänster.
Från vår sida är det viktigt att förenkla ursprungsreglerna. Harmonisering av standarder för t.ex. produktsäkerhet, skydd av barn och djurskydd är ytterligare punkter vi bör eftersträva.
Vi måste skydda oss mot falska läkemedel, men samtidigt menar utskottet att det är viktigt att vi inte skadar flexibiliteten i Trips-avtalet.
Utskottet för internationell handel anser att en viktig del av ett kommande avtal är ett kapitel om hållbar utveckling inklusive en bedömning av konsekvenserna för hållbar utveckling. Dessutom behöver vi en parallell överenskommelse om politiskt samarbete med bindande sociala bestämmelser och miljöbestämmelser som tvingar båda sidor att ratificera Internationella arbetsorganisationens (ILO) grundläggande konventioner, och även de vanliga partnerskaps- och samarbetsavtalen om mänskliga rättigheter och demokrati.
Forum för handel och hållbar utveckling bör upprättas med arbetsgivare, anställda och medborgarorganisationer som faktiskt kan påverka inte bara förhandlingarna utan också hur avtalet senare genomförs, vilket är ännu viktigare.
I betänkandet föreslås att vi bör överväga om miljövänliga och rättvisemärkta varor ska ha företräde till EU och att tulltaxorna för dessa skulle tas bort snabbare. Men om det ska kunna genomföras måste vi naturligtvis be kommissionen att ändra tullnomenklaturen.
Det finns en del problem som rör specifika länder. I Singapore har vi problem med banksekretessen, vilket blev tydligt när utskottet var på besök och talade med parlamentsledamöter i landet. Vi välkomnar återuppbyggnaden av demokrati i Thailand. Och naturligtvis har vi gått med på att Burma ska delta i förhandlingarna, eller i varje fall sitta med, även om det står absolut klart från vår sida att det inte kan bli fråga om att skriva under något avtal med Burma förrän den nuvarande regimen är borta.
Vår tanke är att ha ett ramavtal för alla som tillåter enskilda länder inom Asean att handla på basis av sin egen aktuella situation, och öppna särskilda sektorer i en takt som är anpassad för dem. Så småningom - och jag betonar så småningom - kommer vi att ha ett gemensamt och fullständigt avtal med alla.
Så samtidigt som vi välkomnar Vietnam som ledare för processen har hela uppbyggnaden på grund av en kombination av bristande energi och vilja från vissa Asean-länder framskridit långsammare än förväntat och önskat.
Låt mig säga det rent ut. EU borde inte tillåta att enskilda Asean-stater släpar fötterna efter sig för att hindra utvecklingen. Om inget annat alternativ finns kan rådet, kommissionen och parlamentet som en sista utväg överväga möjligheten till bilaterala snarare än multilaterala avtal. Jag hoppas att regeringarna och civilsamhällena i Asean uppfattar parlamentets inställning här i dag som en uppmuntran att gå framåt, och att gå framåt snabbt.
Peter Mandelson: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag är mycket tacksam för Glyn Fords betänkande och för det allmänna stöd som uttrycks i betänkandet för kommissionens linje i förhandlingarna om frihandelsavtal med Asean-länderna.
Sydostasien förtjänar vår fulla uppmärksamhet. Förståeligt nog dras våra blickar på Asien hela tiden till Kina, men vårt partnerskap med Asean bör inte vara mindre engagerat vare sig det handlar om frågor om hållbar utveckling, samhället eller handeln. Det var därför Asean valdes ut som partner i ett av de nya frihandelsavtalen i ”Europa i världen”.
Asean-ländernas dynamiska ekonomier innebär verkligen en stor möjlighet för Europa. Möjligheterna är dock i stor utsträckning fortfarande potentiella snarare än reella. Företag inom EU som vill bedriva affärer med eller investera i Sydostasien stöter fortfarande på tulltaxor och icke-tariffära hinder och marknader med en negativ syn på utländska tjänsteleverantörer, speciellt när det gäller offentlig upphandling. Samma sak gäller utländska direktinvesterare i allmänhet. De upptäcker också att deras immateriella äganderätt fortfarande har för dåligt skydd, och att öppenheten på vissa marknader är relativt begränsad.
Dessa argument talar starkt för ett frihandelsavtal som är djupgående snarare än snabbt och lätt. Jag tror inte på frihandelsavtal som en snabb, politisk lösning. Handelsstrategin ”Europa i världen” handlar om nya handelsmöjligheter, nya exportområden och nya arbetstillfällen. Förhandlingarna inleddes efter tecken på att vi kunde uppnå detta om vi var ambitiösa.
Vi gör rätt i att avvisa tanken på ett frihandelsavtal som bara täcker vissa tulltaxor. Jag kan bara hålla med betänkandets uppmaning om ambitionsnivån i dessa förhandlingar. Vi har medvetet valt att tillämpa en strategi med interregionala förhandlingar. Jag tror att vi valde rätt. Jag anser att de bilaterala avtalen kan bli byggstenar i ett multilateralt system, där de uppmuntrar regional integration och tillväxt av regionala marknader. Vi kan betrakta dessa förhandlingar som ett bidrag till Asean-planen om en ekonomisk gemenskap.
Men, vilket helt riktigt påpekas i betänkandet, att förhandla om en så ambitiös agenda mellan två regioner är inte det enklaste, eller det snabbaste, sättet. Varje gång ett Asean-land inte kan uppfylla en viss punkt står vi inför ett resultat som bestäms av den minsta gemensamma nämnaren. Det är inte rättvist mot de andra. Det finns också resursproblem, eftersom Asean-ländernas kapacitet är ansträngd av det stora antal frihandelsavtal som de håller på att förhandla om just nu. Därför är det svårt att se att tidsramen för ett fullständigt avtal mellan regionerna skulle vara kortare än tre till fyra år, och också att vi ska kunna bevara den höga ambitionsnivån.
Samtidigt befäster våra största konkurrenter sina kontakter med enskilda länder i regionen, det ena efter det andra. Japan, Australien och USA är alla aktiva. Jag noterar speciellt den punkt i betänkandet som handlar om att arbeta bilateralt om den regionala strategin visar sig vara för svår. Jag vill inte ge upp den regionala strategin ännu, men vi håller på att införa en viss flexibilitet i det regionala ramverket, en dos variabel geometri som tar hänsyn till de olika utvecklingsnivåerna inom Asean och som kan tillåta oss att gå fortare fram med en del Asean-länder. Detta skulle vara ekonomiskt riktigt och kan bana väg för andra att gå med senare.
Faktum är att våra förhandlingsriktlinjer tillåter att vi sluter avtal med färre än 10 medlemmar eftersom de minst utvecklade Asean-länderna, Laos, Kambodja och Burma/Myanmar, inte behöver binda sig till något villkor i frihandelsavtalet men kommer att följa förhandlingsprocessen. Laos och Kambodja arbetar för tillfället med Världshandelsorganisationens anslutningsfrågor och de drar i vilket fall som helst redan fördel av företrädet till EU:s marknader genom programmet ”Allt utom vapen”. Men de har sin logiska plats i det långsiktiga avtalet, anser jag. När det gäller Burma återspeglar betänkandet EU:s inställning att även om landet ingår i Asean så förhandlar vi inte om frihandelsavtal med Burma.
Slutligen ett par ord om hållbar utveckling. Vi hoppas kunna inkludera miljöaspekter och sociala aspekter i våra förhandlingar med Asean, och vi kommer att göra detta i en samarbetsvillig anda. Vi har också anlitat en extern konsult som ska göra en bedömning av konsekvenserna för hållbar utveckling för att analysera den troliga effekten av det tilltänkta avtalet inom olika områden, t.ex. miljö och sociala förhållanden. Undersökningen bör åtfölja förhandlingsprocessen under de kommande 18 månaderna. Förra veckan bjöd vi också in civilsamhället att bidra till våra tankar om de tre Asean-förhandlingarna om frihandelsavtal. Vi har inte märkt av några direkta meningsskiljaktigheter från deras sida. Genom att ta hänsyn till dessa problem i avtalen redan från början kan vi se till att de åtgärdas tidigt, och kanske redan innan de uppkommer.
Jag ser fram emot att arbeta tillsammans med parlamentet när vi går vidare i dessa förhandlingar. Jag kommer naturligtvis att hålla utskottet för internationell handel uppdaterat kontinuerligt. Jag är mycket tacksam för detta betänkande. Det håller den kvalitet jag förväntar mig från utskottet för internationell handel och jag förlitar mig på utskottets kunskaper och bedömningar av komplicerade handelspolitiska frågor.
Francisco José Millán Mon: föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. - (ES) Herr talman! Tack vara Nuremberg-planen och det första mötet mellan EU och Asean i fjol har förbindelserna återupptagits.
Till exempel pågår, som vi har hört berättas, förhandlingar om ett frihandelsavtal, bilateralt partnerskap och samarbetsavtal, även om det sker långsamt.
Vi i utskottet för utrikesfrågor stödde de intensifierade förbindelserna, även inom handel och ekonomi.
Asean handlar om regional integration vilket vi välkomnar och vilket blir allt viktigare. Det sammanför över 500 miljoner invånare i tio länder som är mycket olika, som Glyn Ford sa, och som i allmänhet har en stor tillväxtpotential.
EU är Aseans näst största handelspartner. Vi borde öka försäljningen och även investeringar som görs av våra företag, och frihandelsavtalet är ett utmärkt instrument för att göra detta. Andra länder inom och utanför Europa vill ha något liknande, vilket kommissionsledamoten nämnde.
Avtalet bör vara brett och inte begränsas till enbart handelsfrågor. Det bör åtföljas av bilaterala partnerskaps- och samarbetsavtal som innefattar frågan om respekt för de mänskliga rättigheterna.
De bilaterala avtalen kan logiskt sett endast ingås med de Asean-länder som uppfyller de nödvändiga politiska och ekonomiska villkoren och det gör naturligtvis inte alla länder, särskilt inte Burma/Myanmar vars regering är föremål för restriktioner som antagits av rådet och stöds av parlamentet.
Om inte de politiska förhållandena i landet förändras står det klart att det inte kan bli något bilateralt avtal med Burma, och Burma kan inte heller ingå i frihandelsavtalet. I april upprepade parlamentet sitt fördömande av den politiska situationen och krävde frisläppande av politiska fångar.
På tal om Burma vill jag ta tillfället i akt och uttrycka mitt beklagande över de många offren i cyklonen. Jag upprepar vad talmannen sa i början av eftermiddagen.
Avslutningsvis måste EU fortsätta sina framsteg i förbindelserna med Asean. Vi erbjuder ett starkare politiskt partnerskap, nära ekonomiska förbindelser i gemensamt intresse och samarbete inom många områden. Naturligtvis stöder vi det steg som togs 2007 i integrationsprocessen, Asean-stadgan. Vi vill att de åtaganden om mänskliga rättigheter och demokrati som finns i denna stadga blir verklighet, särskilt i Burma men även i andra länder i regionen. På denna grund kommer våra förbindelser att stärkas. Tack så mycket.
John Purvis: föredragande för yttrandet från utskottet för industri, forskning och energi. - (EN) Herr talman! Glyn Fords betänkande är i sin helhet vad mitt utskott ville ha. Vi är särskilt nöjda med att alla våra huvudpunkter har tagits med. Vi betonar att framtidens tillväxt för EU:s näringsliv är beroende av vår öppenhet inför utlandshandel och investeringar som regleras genom rättvisa bestämmelser. Vi betonar också att vår konkurrenskraft gentemot Asean-länderna beror på oss själva - om vi kan förbättra vår egen nivå på utbildning, yrkesutbildning, forskning, företagande och innovation.
Vi ser det vetenskapliga och tekniska samarbetet och skyddet av immateriella rättigheter som bärande inslag i framgångsrika förbindelser. Vi förväntar oss framför allt ett samarbete inom bekämpningen av piratkopior. Vi strävar efter bättre ursprungsbestämmelser, harmonisering av standarder, produktsäkerhet, barnskydd och djurens välfärd. Inom de byråkratiska rutinerna efterlyser vi insyn i statliga stöd och tullfria hinder och vi vill undanröja diskriminerande skatter.
Vi förväntar oss att att man tar upp frågan om att undvika miljöskador på grund av avskogning och utvinning av palmolja. Vi inser att vi behöver ett antidumpningssystem, men hade hellre sluppit det genom föregripande interventioner och förhandlingar.
Vi strävar efter gemensamma insatser med Asean på energisidan och efter att kommissionen genom etableringar i regionen stimulerar gemensamma forskningsprojekt.
I samma anda ser vi fram mot en ömsesidigt gynnsam och framgångsrik handel och ekonomiska förbindelser med Asean-länderna.
Peter Šťastný: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Först vill jag gratulera min kollega Glyn Ford som är föredragande för betänkandet. Förslaget till handelsavtal med Asean ingår i en bred strategi för bilaterala och interregionala förhandlingar med EU:s handelspartner.
Om vi ser Asean som en enhet skulle det vara EU:s femte största handelspartner, före Japan. Asean är en oerhört differentierad region där tre länder är låginkomstländer, medan en del andra har högre inkomst per capita än många EU-medlemsstater. Jag och mina kolleger i utskottet för internationell handel ger kommissionens första alternativ vårt fulla stöd, det vill säga att förhandla med regionen som helhet och stärka den regionala ekonomiska integrationen mellan Asean-länderna.
I betänkandet betonas vikten av interregionala handelsavtal som vanligtvis kan komplettera det multilaterala systemet - under förutsättning att de har bredd, är ambitiösa och går en bra bit längre än enbart sänkta tullavgifter - och av att införa sociala och miljömässiga standarder. I betänkandet uppmanas parterna att gradvis minska eller undanröja alla hinder för varor och tjänster samtidigt som de fullt ut beaktar de olika ekonomiska förhållandena inom Asean-regionen. Kommissionen uppmanas också att att garantera insyn i bestämmelserna om offentlig upphandling - immateriella rättigheter, statliga stöd och annat stöd.
Jag vill sammanfattningsvis också tacka föredraganden för hans positiva samarbete, vilket återspeglas i ett antal kompromissändringsförslag som lägger betänkandets huvudsakliga tyngdpunkt på handel och handelsrelaterade frågor, parallellt med frågor som mänskliga rättigheter och hållbar utveckling. När dessa och andra ändringar antogs blev betänkandet mer nyanserat.
David Martin: för PSE-gruppen. - (EN) Herr talman! Låt mig för det första framföra mina gratulationer till min vän och kollega Glyn Ford för ett utmärkt betänkande. Jag vill också framföra till kommissionen att jag anser att kommissionsledamoten hade helt rätt då han för några år sedan inledde undersökningar om förutsättningarna för ett frihandelsavtal med Asean för att sedan fatta beslut på grundval av denna. Asean är, vilket redan har påpekats, en viktig region för oss i ekonomiskt hänseende; det är en av de regioner som har störst tillväxtpotential om vi verkligen kan uppnå våra mål för frihandeln. I likhet med Peter Šťastný håller jag med om att det var helt rätt strategi att göra detta utifrån en regional utgångspunkt, trots de komplikationer som följer av att försöka detta.
Glyn Fords betänkande är en tydlig och konsekvent signal till kommissionen om att parlamentet vill ha ett starkt avsnitt om hållbar utveckling i alla nya generationer av frihandelsavtal.
I betänkandet finns många hänvisningar till klausuler som inte gäller handel och som glädjande nog ligger i linje med vad jag tog upp i mitt betänkande om Sydkorea. Jag gläds särskilt över att man i betänkandet betonar starka klausuler om miljö och sociala frågor.
Jag tycker det är viktigt att inte bara medlemmarna i Asean ratificerar de åtta centrala ILO-konventionerna - vilket bara Kambodja, Indonesien och Filippinerna har gjort hittills - utan också att vi inför mekanismer för att se till att de genomförs på rätt sätt.
Fackföreningarnas och arbetstagarorganisationernas roll bör formaliseras mer och jag är glad över att föredraganden har föreslagit att ett forum inrättas för handel och hållbar utveckling som kan övervaka standarder och rapportera om eventuella överträdelser.
När det gäller miljöstandarder har utskottet för internationell handel i flera av sina senaste betänkanden - till exempel Lipietzbetänkandet om klimatförändring och mitt betänkande om Sydkorea - lyft fram att internationell handel bör bidra till att underlätta spridningen av miljövänlig teknik. Jag påminner än en gång om att kommissionsledamot Peter Mandelson vid flera tillfällen har visat ett engagemang för att sänka tullavgifterna på miljövänlig teknik. Jag hoppas att kommissionsledamoten därför godkänner föredragandens förslag om att detta ska tas upp i Asean-förhandlingarna.
Alla överträdelser av sociala standarder och miljöstandarder måste föras vidare till tvistlösningsmekanismen. Med tanke på att USA har lovat att göra detta för alla sina frihandelsavtal måste EU följa liknande strikta genomförandeåtgärder.
Slutligen konstaterar jag att jag vet att vi inte kommer att ingå något frihandelsavtal med Burma, men jag hoppas ändå att Burma inte gynnas av avtalet indirekt. En eventuell utökad handel med övriga Asean-länder kan leda till att Burma ökar sin handel inom gruppen och indirekt gynnas av ett frihandelsavtal med EU. Jag hoppas därför att vi kan hitta vägar så att handelssanktionerna mot den nuvarande regimen i Burma genomförs med kraft.
Nathalie Griesbeck: för ALDE-gruppen. - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vid en tidpunkt när vi talar en hel del om Asien på grund av Kina och de problem vi känner till där, och om ett annat slags dödskatastrof i Burma, utgör det betänkande vi debatterar i kväll i huvudsak EU-medborgarnas svar, via parlamnetet, på kommissionens meddelande om den nya strategin för EU:s bilaterala och interregionala handelsförhandlingar. Asean är uppenbart tio länder med väldigt olika utvecklingsnivåer, både politiskt och ekonomiskt - vilket föredraganden nyss har påpekat. Handelsavtalet vi debatterar gäller en marknad som är värd 57 miljarder euro och med en årlig tillväxt på 4,9 procent, vilket är en mycket stor utvecklingspotential. Även om EU:s handelspolitik med handelsavtal mellan våra båda regioner kan verka självklar behöver vi tillsammans stimulera tillväxt och skapandet av sysselsättning, och vi måste fortfarande se realistiskt på svårigheterna.
Även om ekonomins globalisering bör ses som en möjlighet är våra medborgare ofta mycket oroade över vår kontinents ekonomi, på samma sätt som andra oroas över sina ekonomier. Globalieringens negativa och marginella effekter - alltför många för den som verkligen måste leva med dem - skymmer ofta de fördelar som borde följa av intelligent framförhandlade handelsavtal.
Betänkandet syftar därför till att sända en stark signal till kommissionen om att faktiskt ta hänsyn till medborgarnas oro vid förhandlingarna med Asean. Vi behöver därför skapa balans så att våra partner kan få en tillfredsställande nivå för sin ekonomiska, sociala och politiska utveckling utan att stimulera snedvridning av konkurrensen eller dumpning.
Det finns tre punkter jag vill lyfta fram och som jag anser är prioriterade. För det första bör det ur en strikt affärsmässig synvinkel påpekas att alla handelsavtal måste ingås inom en ram av ömsesidig respekt för de internationella handelsbestämmelserna. Detta innebär att man följer bestämmelserna i konkurrenskagstiftningen och i upphovsrättslagstiftningen. Ett exempel bland många är att vi i våra förhandlingar framför allt måste hitta lösningar för att till exempel bekämpa piratläkemedel, samtidigt som vi garanterar tillgången till hälso- och sjukvård för alla medborgare i enlighet med andan och synsättet i Dohaavtalet.
För det andra kan man i avtalen inte bortse från de skillnader som finns inom arbetsrätten. Våra partner måste gå med på att uppfylla ILO:s miniminormer, framför allt bekämpa barnarbete och förbättra arbets- och lönevillkoren.
För det tredje och sista är det förstås också mycket viktigt att påpeka, vilket har gjorts i flera anföranden i kväll, att nödvändiga krav på ekonomi och hållbar utveckling måste ingå i alla handelsavtal. Sydostasien är en ädelsten på vår planet och tillsammans måste vi skydda dess flora och fauna. Kommissionen är skyldig att se till att det finns garantier mot olaglig skogsverksamhet och i hanteringen av fiskekvoter, vilket kommissionsledamoten påpekade för bara någon minut sedan.
Leopold Józef Rutowicz: Herr talman! I Glyn Fords betänkande betonas vikten av samarbete mellan EU och Asean inom handel och ekonomiska förbindelser.
I förhållande till yta och befolkning liknar de här staterna EU. Länderna är en viktig försäljningsmarknad för EU och de exporterar en rad viktiga produkter till vår marknad. Länderna har olika slags politiska strukturer och ekonomisk potential, vilket syns på BNP-siffrorna per capita, som i Burma uppgår till 211 US-dollar och i Singapore till 31 400 US-dollar.
Detta skapar vissa problem för samarbetet mellan Asean och EU, vilket föredraganden också betonar. Att utveckla handeln med stater från den här regionen kräver harmoniserade standarder, särskilt inom säkerhet och folkhälsoskydd. De ekonomiska och immateriella förbindelserna med Asean-länderna kan leda till ökat välstånd och fred i regionen.
Bastiaan Belder: för IND/DEM-gruppen. - (NL) Glyn Fords betänkande visar hur tungrodda förhandlingarna mellan EU och Asean är - vilket inte är förvånande med tanke på hur heterogen regionen är. Det europeiska näringslivet har starka intressen - till exempel i fråga om tillträde till marknader - och kräver en snabbare tidtabell.
Frågan är därför huruvida EU bör fortsätta med de multilaterala förhandlingarna eller övergå till bilaterala förhandlingar. Förslaget ligger i viss mån indirekt i ändringsförslag 5 från Glyn Ford och Erika Mann. Jag uppmanar därför kommissionen att lägga största möjliga engagemang på multilateral nivå för att få en framgångsrik avslutning av Doha-rundan. Förhandlingarna kan därefter fortsätta på bilateral nivå med enskilda Asean-länder om det visar sig att de multilaterala förhandlingarna tar för lång tid.
Detta betyder givetvis inte att jag motsätter mig ytterligare regional integration i Sydostasien. Integrationen har stor betydelse. Jag tänker här på den viktiga funktion Asean och Asean+3 kan fylla för att ytterligare integrera Myanmar i regionen. Landet som drabbades så hårt av cyklonen Nargis förra helgen behöver akut hjälp från regionen. Särskilt Asean+3 som också omfattar grannlandet Kina måste aktivt arbeta för att påverka juntan att öppna landets dörrar för omvärlden, förbättra skyddet av de mänskliga rättigheterna och skapa större manöverutrymme för oppositionen. Tack så mycket.
Daniel Varela Suanzes-Carpegna: (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först vill jag lyckönska föredraganden Glyn Ford till ett bra arbete och slutresultat. Med bidragen från utskottet för internationell handel och övriga utskott visade sig betänkandet bli mycket nyanserat.
Först vill jag påpeka att man i betänkandet lyfter fram den stora möjligheten att fördjupa våra handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser med denna region, som har ekonomisk utvecklingspotential och god befolkningstillväxt. De enorma skillnaderna mellan Asean-blockets olika medlemsstater understryks också i betänkandet.
Jag vill betona vikten av att öppna tjänstesektorn för båda parter. Det är avgörande för både unionen och Asean: båda måste kunna kräva effektivare tjänster av högre kvalitet till bättre priser och därmed dra fördel av EU:s konkurrensfördelar och erfarenhet.
När det gäller näringslivet påpekade vi i våra ändringsförslag som har tagits med i betänkandet det dubbla behovet av att följa minimkraven för hygien- och hälsoskyddsbestämmelser. Detta är något som EU:s näringsliv kräver och som också bör krävas av den andra sidan för att stävja illojal konkurrens.
Det är också viktigt att följa internationella avtal i sociala frågor, arbetsrätt och miljö. Här vill vi också särskilt betona kampen mot barnarbete.
Vi har uppmärksammat den känsliga fiskberedningsindustrin, eftersom båda problemen finns där. Därför kan vi inte förstå socialdemokraternas ändringsförslag 11 och 12 som tunnar ut och förminskar något som redan hade antagits av utskottet. I ändringsförslaget som rör punkterna 16 och 17 stryks den särskilda hänvisningen till tonfiskbranschen som verkligen berörs av den illojala konkurrens som uppstår, liksom hänvisningen till Europaparlamentets eget betänkande om denna bransch - ett betänkande som har fått och får stöd av kommissionen.
För att att bevara det samförstånd som funnits kring betänkandet som helhet ber vi därför föredraganden och Europaparlamentets socialdemokratiska grupp att diskutera saken och överväga att dra tillbaka ändringsförlag 11 och 12, som vår grupp inte kan stödja. Kort sagt så tror jag att om så sker kan vi behålla de ändringsförslag vi har. De är mer heltäckande och bättre än dem som socialdemokraterna försöker införa.
Antolín Sánchez Presedo: (ES) Herr talman! Som en reaktion på den tragedi som drabbat Burma till följd av cyklonen vill jag först framföra mitt deltagande med alla offer. Jag uppmanar landets myndigheter att bevilja tillträde för internationellt bistånd och inleda en trovärdig demokratiseringsprocess som kan bryta landets isolering och ge dess befolkning nytt framtidshopp.
Asean är en region med en enorm ekonomisk potential och med ungefär samma invånarantal som EU. I sammanslutningen ingår tio mycket olika länder. Trots att den här mångfalden gör förhandlingarna om ett frihandelsavtal mer komplicerade får detta inte hindra oss från att ta fram instrument som ger ömesidiga fördelar och kompletterar WTO:s multilaterala system. Detta gäller också förutsättningarna för att få en bra avslutning av utvecklingsagendan från Doha, vilket båda parter betraktar som en prioritet.
De mindre utvecklade länderna i regionen bör kunna behålla sina preferenser och till och med få möjlighet att omfattas av avtalet i framtiden.
Handel och ekonomiska förbindelser ingår i en bredare strategi för att konsolidera de övergripande förbindelserna mellan de båda regionerna.
Vi måste uppmuntra ytterligare framsteg inom det politiska samarbetet och säkerhetssamarbetet. Här har framför allt terrorismbekämpning och kris-/katastrofhantering betonats. Vi måste också främja samarbetet inom energisektorn, inom forskning och utveckling, miljön, klimatförändringar och hållbar utveckling, liksom på det sociokulturella området och inom utvecklingssamarbetet. Särskilt viktigt är samarbetet på folkhälsoområdet eftersom det bör bidra till att säkra livsmedelshygienen och hälsovillkoren, vilka är avgörande för konsumtionen och för att utveckla handeln. Civilsamhällets medverkan och stöd är mycket viktigt i hela denna process.
Jag gratulerar föredraganden Glyn Ford till ett betänkande där det förklaras att mänskliga rättigheter och demokrati är centrala värderingar för EU och där man kräver att de ska utgöra en del av förhandlingarna och infogas i de partnerskaps- och samarbetsavtal som bör ingås parallellt med handelsavtalet. Med tanke på att förhandlingarna utgör ett stort steg framåt för förbindelserna mellan EU och Asean hoppas vi att de blir framgångsrika.
Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk: - (PL) Herr talman, herr kommissinsledamot! När jag tar ordet i den här debatten vill jag uppmärksamma er på följande frågor. För det första sammanför Asean tio länder som utvecklingsmässigt är mycket olika sinsemellan - från det rika Singapore till de mycket fattiga länderna Burma, Kambodja och Laos - och som rymmer närmare 500 miljoner människor. Detta är EU:s femte största handelspartner och här finns förutsättningar för att vidareutveckla de ekonomiska förbindelserna och handelsförbindelserna med EU.
För det andra kommer ett frihandelsavtal med Asean-länderna med all säkerhet att ge dessa länder större fördelar än vad det ger EU. Det är därför mycket viktigt att enas om arrangmeang med länderna som går utöver handelsavtalet där dessa länder samtycker till att följa sociala och miljömässiga standarder och konsumentskyddsstandarder.
För det tredje och sista är detta den enda strategi som ger oss möjlighet att skapa en rättvis konkurrens mellan företag från Asean-länderna och EU. Först då kan dessa företag börja inkludera de sammanlagda kostnaderna för arbetskraft, miljöskydd och konsumentskydd i sina tillverkningskostnader. Detta kommer att leda till att deras produktpriser återspeglar alla kostnader för tillverkningen.
Jerzy Buzek: - (PL) Herr talman! Jag vill gratulera kommissionsledamoten för att han har hållit i förhandlingarna och föredraganden Glyn Ford till hans betänkande. Vi diskuterar hur vi ska övervinna hindren och kunna förhandla fram ett bra frihandelsavtal med länderna i Asean. Vi betonar skillnaderna mellan dessa länder.
Jag skulle bara vilja rikta uppmärksamheten på en aspekt av dessa förhandlingar som vi inte var medvetna om för fyra år sedan. Kampen mot den globala uppvärmningen har blivit en prioritering inom EU, och EU har blivit världsledande på detta område. Vi måste öka tonvikten på denna aspekt i förhandlingarna. Även här kommer det att finnas skillnader: vi kan inte begära vad som helst av de fattigaste länderna, men när ekonomierna i de rika länderna växer snabbt måste vi uppnå en intressegemenskap när det gäller att bekämpa klimatförändringarna.
Två EU-länder, Polen och Danmark, har ansvaret för förhandlingarna om ett avtal efter Kyoto. Detta kommer att ske i år i Poznan och nästa år i Köpenhamn. Detta håller också på att bli ett ansvarsområde inom EU. Om vi inte kan förhandla fram ett gemensamt avtal fram till slutet av 2009, kommer vi att tvingas ändra vår ambitiösa politik när det gäller kampen mot klimatförändringarna. Detta vill vi inte råka ut för, för det är tydligt att vi inte kan hantera dessa förändringar och det globala hotet på egen hand. Därför är det viktigt för oss att utnyttja alla EU-förhandlingar med tredjeländer för att betona denna aspekt - ett gemensamt avtal om att bekämpa klimatförändringarna på global nivå.
Pierre Pribetich: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi vill jag gratulera föredraganden Glyn Ford, för det första för hans ... (ohörbart) på två aspekter som bör betonas enligt min åsikt. Den första gäller förfalskningar, särskilt när det gäller läkemedel, vilket är en reell fara, i första hand för framstegen och det fredliga klimatet för de ekonomiska förbindelserna och handelsförbindelserna med länderna i Sydostasien, men också särskilt för konsumenterna, både när det gäller säkerhet och produktkvalitet. Därför är det nödvändigt att understryka och belysa behovet av att förhindra alla former av förfalskningar genom att använda avtalens restriktiva verktyg. Jag vill än en gång understryka vikten av att bekämpa förfalskningar av läkemedel av dessa två skäl: för att garantera konsumenternas säkerhet och skydda läkemedelssektorn från orättvis konkurrens som inte respekterar miljöbestämmelser eller bestämmelser om hälsa och säkerhet. Endast ett effektivt samarbete mellan alla berörda parter kommer att kunna garantera ett skydd för konsumenterna över hela världen, och särskilt dem i Europa.
Den andra aspekten handlar om utvecklingen av lagstiftning för att stimulera företagen att minska sina koldioxidutsläpp, särskilt ömsesidiga avtal om handeln med utsläppsrätter. Vi måste tänka på att EU bör undvika att bestraffa företag genom att tvinga dem att tillämpa lämpliga och logiska bestämmelser grundade på nya miljönormer som en del av klimatplanen, utan att kräva att andra länder ska anta liknande bestämmelser i gengäld.
Om vi gör dessa två punkter till en väsentlig del av våra förbindelser - både till formen och till innehållet - skulle vi kunna bibehålla de europeiska företagens konkurrenskraft samtidigt som konsumenterna skyddas, självfallet utan att klimatskyddet glöms bort. Kort sagt är det utan tvivel en fråga om att hitta en perfekt balans i våra förbindelser.
Mairead McGuinness: (EN) Herr talman! Jag välkomnar möjligheten att få delta i denna debatt, även om frågan inte tillhör mina käpphästar.
Jag var dock tvungen att skynda mig från kontoret när jag hörde att det talades om normer, och jag anser att punkt 10 är av särskild vikt i denna resolution, och att vi bör läsa den och kanske göra tillägg till den. Vi kanske bör lägga till livsmedelssäkerhet och spårbarhetsnormer.
Jag instämmer i kommentarerna om förfalskade mediciner, vilket är en allvarlig fråga.
Jag har just kommit tillbaka från Brasilien, och i en köttfabrik letade jag överallt efter någon sorts varningsskylt. Det fanns ingen: med andra ord fanns det inga synliga skyltar om säkerhetsbestämmelser på arbetsplatsen. Besöken på bioetanolfabrikerna gjorde mig tämligen nervös eftersom arbetstagarnas säkerhet inte heller här tillmättes någon betydelse.
Det handlar inte om att klandra andra länder. Det handlar om att vi som européer har höga standarder, och vi måste försöka få alla andra att nå upp till vår standard.
Får jag bara säga att jag vet att kommissionsledamot Peter Mandelson har hört talas om mig förut, och att han förekommer i tidningarna på Irland i dag? Om han vill kommentera dessa rapporter är jag intresserad av att lyssna.
Czesław Adam Siekierski: (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Både EU och Asean har en stor potential som kommer att göra det möjligt att vidta åtgärder för att bekämpa globala utmaningar som klimatförändringarna, energiförsörjningen, kampen mot terrorismen och kampen mot fattigdomen och undernäringen bland miljoner invånare i Asien.
EU:s och Aseans företrädare bör därför intensifiera sin dialog och tillsammans försöka finna lösningar på dessa svåra frågor. De bör också skapa nya former av ekonomiskt samarbete och vidta åtgärder för att öka den ömsesidiga och gynnsamma handeln. EU bör också dela med sig av sina erfarenheter och sina resultat i den regionala integrationsprocessen. Låt oss dock inte glömma att EU bör sträcka sig längre än till de ekonomiska frågorna och fortsätta att kräva respekt för de mänskliga rättigheterna och demokratin.
Stavros Arnaoutakis: (EL) Herr talman! Handelsavtal kan bidra till att stabilisera förbindelserna mellan båda sidor. Samtidigt måste man dock ta hänsyn till vissa grundläggande krav och värderingar i förhandlingarna om ett frihandelsavtal.
Låt mig föreslå följande: respekt för de mänskliga rättigheterna, varje lands ekonomiska möjligheter, skydd av immateriell äganderätt och geografiska beteckningar, harmonisering av standarder för produktsäkerhet samt samarbete i miljöfrågor och i kampen mot sjukdomar och epidemier.
Jean-Pierre Audy: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först vill jag säga att jag instämmer i berömmet till min utmärkta kollega Glyn Ford, och jag kommer att ägna största delen av min talartid åt att välkomna Hartmut Nassauer, som är ordförande för vår delegation för förbindelser med länderna i Sydostasien.
Jag tänker på när jag var i Filippinerna. Det slår mig att vi på grund av allt detta kanske förbiser utvecklingen i dessa frågor. Jag minns resan till Kidapawan i Cotabato-provinsen på ön Mindanao, där vi såg nästan 500 jordbrukare med cirka 1,5 hektar mark som, tack vare ett ingripande från EU, kunde överleva på det som de producerade under agrara förhållanden som liknade självhushåll. Vi såg entusiasm och tacksamhet, och jag anser att vi måste ta hänsyn till denna utveckling i hela Europeiska unionens politik.
Glyn Ford: föredragande. - (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla ledamöter som har deltagit i debatten i kväll. Jag är medveten om behovet, som Jean-Pierre Audy just påpekade, av att se till att utvecklingsfrågorna inte förbises när det gäller flera länder, inte bara Filippinerna. Eftersom jag känner till Indonesien bättre än Filippinerna är jag medveten om att det finns många delar av Indonesien som inte är som Jakarta, det är ett utvecklingsland och vi måste vara uppmärksamma på vad som händer där.
Jag vill tacka Peter Mandelson för hans kommentarer, och jag vill säga att jag i en anda av samarbete och samförstånd just har talat med Daniel Varela Suanzes-Carpegna, och jag har gått med på att dra tillbaka ändringsförslag 11 - vi kommer att ta upp detta i morgon - i utbyte mot att han stöder de nya delarna av mitt ändringsförslag 12. Vi har således ett ännu större samförstånd nu än när vi inledde debatten.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Bogusław Rogalski : Med tanke på att Europeiska gemenskapen i sina förhandlingar med Asean om att sluta ett andra generationens frihandelsavtal bör prioritera det multilaterala handelssystem som upprättades av Världshandelsorganisationen, är det viktigt att tänka på att Asean omfattar länder med stora skillnader sinsemellan: ett av länderna tillhör de lägst utvecklade nationerna, medan andra är högt utvecklade. Detta är huvudskälet till att dessa ojämlikheter spelar en viktig roll när det gäller att sluta ett frihandelsavtal.
En prioriterad fråga vid ingåendet av frihandelsavtal är undertecknandet av ett partnerskaps- och samarbetsavtal som innehåller människorättsklausuler som också kan genomdrivas, eftersom mänskliga rättigheter och demokrati är grundläggande EU-värderingar. Vi måste ägna uppmärksamhet åt avtalets konsekvenser för regionens små lantbrukare och att övervaka och garantera att familjejordbruken och det hållbara jordbruket stärks.
Lokala myndigheter bör också göras medvetna om kampen mot klimatförändringarna genom att motverka avskogningen och skydda de tropiska skogarna. Handeln med biobränslen bör därför begränsas enbart till de biobränslen som inte rubbar balansen i miljön. Vikten av ett fortsatt samarbete om kampen mot terrorismen och hanteringen av kriser och katastrofer bör också betonas.
Ett ramavtal mellan EU och Asean skulle kunna bidra till att främja framtida industriell tillväxt i EU, men det bör baseras på öppenhetsprincipen samt på bestämmelser om konkurrens och investeringar, immateriella rättigheter och statligt stöd.
Andrzej Tomasz Zapałowski : Herr talman! Många ekonomer påpekar att den sydasiatiska regionen har potential att bli ett ekonomiskt centrum i framtiden. Detta är en farlig trend, särskilt för EU, som skulle kunna förlora en betydande del av världshandeln. I EU däremot fortsätter vi dock att strama åt förhållandena för företag och jordbrukare och att handla med länder som inte ens respekterar upphovsrätten. Kan vi i ljuset av detta tala om fri och rättvis konkurrens?
Naturligtvis måste vi sträva efter att främja respekten för de mänskliga rättigheterna i de asiatiska länderna, men vi får inte göra det på samma gång som vi låter europeiska marknader svämmas över av varor som tillverkas under förhållanden som inte uppfyller europeiska konkurrensstandarder.
Just nu är vi väldigt koncentrerade på den ekonomiska konkurrensen inom EU. Här gör vi ett misstag och handlar dessutom dåraktigt. Under tiden blir vi ekonomiskt försvagade på grund av Asien, på samma sätt som Europa tidigare har försvagat Asien militärt och politiskt.
| sv |
Icke-diskriminering grundad på kön och solidaritet mellan generationer (kortfattad redogörelse)
Talmannen: - Nästa punkt är en kortfattad redogörelse för ett betänkande av Anna Záborská, för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om icke-diskriminering grundad på kön och solidaritet mellan generationer.
Anna Záborská: Tillåt mig att först varmt tacka alla ledamöter av mitt utskott för deras hjälp med mitt initiativbetänkande. Omröstningen i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män var resultatet av en mycket bred diskussion och överenskommelse.
Männen och kvinnorna som i dagsläget är engagerade i att skapa nätverk för solidaritet mellan generationer förtjänar ett erkännande. Deras beslutsamhet är ett viktigt bidrag till medlemsstaternas och EU:s välstånd, samt till allmännyttan. Tyvärr tas inte detta bidrag med i den nationella statistiken och de ekonomiska analyserna. Det är skälet till att män och kvinnor utsätts för dolda former av diskriminering. Kvinnor och män har rätt till att fritt välja en lämplig och bekväm sysselsättning. Det är samhällets skyldighet att garantera denna rätt till fritt val och att inte diskriminera mot någon sysselsättning endast av den anledningen att den inte placeras inom ramen för den formella arbetsmarknaden.
Det här är en kort sammanfattning av mitt initiativbetänkande om icke-diskriminering grundad på kön och solidaritet mellan generationer. Betänkandets ämne är centralt i diskussioner om EU:s framtid och sysselsättning i medlemsstaterna. Även om betänkandet är av relativt teknisk natur har det även en mänsklig dimension. Det berör oss alla på något sätt, eftersom vi alla lever i nätverk av större eller mindre familjer och sociala relationer som vi är personligt engagerade i. Att begränsa begreppet solidaritet mellan generationer till barnomsorg vore en feltolkning. Solidaritet mellan generationer handlar också om ansvar för våra föräldrar och äldre och vård av omsorgsbehövande personer.
Solidaritet mellan generationer innebär även att utbilda medborgarna om respekten för liv, mänsklig värdighet och miljöskydd. Det är i huvudsak en fråga om social rättvisa, vilken kommer att lägga grunden för det framtida EU och ser till dess invånares allmännytta. Personaladministratörer är överens om att mänskliga förmågor är jämförbara med högskoleutbildningar. Det är därför nödvändigt att ge solidariteten ett uttryckligt positivt värde.
EU måste skapa en ram för att uppnå det målet. Kvinnor är de som främst bidrar till solidaritet mellan generationerna och därmed genererar sociala relationer. Därför ägnas betänkandet till största delen åt kvinnorna. Ekonomer använder matematiska modeller för att framhäva värdet av hushållsarbete. Enligt redan äldre ekonomisk och demografisk forskning skulle kvinnors bidrag till BNP vara ännu högre om deras oavlönade arbete beaktades. Att bortse från detta faktum innebär att hålla fast vid gammalmodiga idéer. Vi måste se framåt för att skapa förutsättningar för att alla kvinnor och män ska kunna engagera sig i solidaritet mellan generationerna, oavsett deras sociala status.
Om EU menar allvar med sin politik för icke-diskriminering och jämställdhet, måste man agera. Min politiska grupp, gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna, är stolt över att stödja en politik för icke-diskriminering där man eftersträvar allmännytta och respekterar mäns och kvinnors olika särdrag och kompletterande natur. Jag vill också gärna framhålla att detta betänkande grundas på omfattande samråd med ett stort antal kvinnliga icke-statliga organisationer. I mitt betänkande har jag också tagit hänsyn till åsikterna från tre av parlamentets tvärgrupper: ATD Quart Monde, tvärgruppen om familjefrågor och skydd av barn och tvärgruppen om omvårdande. Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män antog betänkandet enhälligt. Mina damer och herrar, jag hoppas att ni låter oss fortsätta detta samarbete och därför röstar för vårt resolutionsförslag i morgon.
Viviane Reding: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag tycker att Anna Záborskás arbete är mycket viktigt eftersom det ämne som hon tar upp har stor betydelse för vårt samhälle.
Frågan om beroende kommer att bli allt viktigare i framtiden på grund av demografiskt åldrande, men även med tanke på jämställdheten mellan kvinnor och män då det fortfarande är främst kvinnor som tar hand om personer i beroendeställning.
Därför måste vi vidta åtgärder för att hjälpa kvinnor att komma in på eller stanna kvar på arbetsmarknaden genom att förbättra möjligheterna för familjeliv, särskilt för att främja en balans mellan arbetsliv och familjeliv.
När det gäller omhändertagande av personer i beroendeställning har kommissionen redan gjort följande. Ledighet för att ta hand om familjemedlemmar i beroendeställning kom att ingå i samrådet med arbetsmarknadens parter om att förena arbetsliv, privatliv och familjeliv. Kommissionen undersöker kvaliteten på tjänster för äldre personer i beroendeställning och skyddet mot dålig behandling, och även vilka åtgärder som skulle kunna vidtas på EU-nivå i samarbete med medlemsstaterna för att påskynda utvecklingen och moderniseringen av infrastruktur och tjänster.
EU:s sammanhållningspolitik kommer genom Europeiska socialfonden även fortsättningsvis att samfinansiera initiativ på nationell och lokal nivå. I den öppna samordningsmetoden på området för socialt skydd och social delaktighet prioriteras moderniseringen av pensionssystemen så att större hänsyn tas till nya arbetsformer, avbrott från förvärvsarbete och långvarigt omhändertagande av personer i beroendeställning.
Vi arbetar med detta och ser verkligen fram emot ett nära samarbete med parlamentets ledamöter. Vi vill gratulera parlamentet till den viktiga insatsen.
Marie Panayotopoulos-Cassiotou: (EL) Herr talman! Jag vill påpeka att det i betänkandet som antogs med absolut majoritet i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män även finns ett alternativt förslag som lades fram av vissa ledamöter. I morgondagens omröstning måste vi välja mellan detta förslag och förslaget som lagts fram av utskottet. Det ena förslaget omintetgör det andra. Vi kan varken diskutera det alternativa förslaget i plenum eller höra de ledamöter som lade fram det, och inte heller uttrycka någon åsikt om det. Det är ett misskick i de nya reglerna som ni bör ha i åtanke.
Talmannen: - Ja, fru Panayotopoulos-Cassiotou, det jag sa tidigare till Avril Doyle gäller även här. Vi tillämpar artikel 45 som verkligen innebär en mycket snäv ram för vår talartid, eftersom endast föredragandena ges möjlighet att tala.
Vi följer talmanskonferensens beslut om att denna fråga ska hanteras enligt den särskilda regeln. Vår arbetsordning borde utan tvivel utvecklas för att tillåta ett större mått av flexibilitet och en bredare debatt, men som ni förstår är det inte min uppgift att ändra arbetsordningen här i kväll. Trots detta noterar jag naturligtvis er anmärkning.
Punkten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Corina Creţu : Könsdiskriminering är tyvärr fortfarande en realitet, till och med i EU:s medlemsstater. Det gäller inte bara den privata sektorn, där män utgör nio tiondelar av styrelsemedlemmar och direktörer på större företag, utan även inom den offentliga sektorn där kvinnor också är underrepresenterade.
Lissabonstrategin har som målsättning att 60 procent av kvinnorna i arbetsför ålder ska ha sysselsättning. Bortsett från det får vi inte glömma att en av de största utmaningarna för EU på kortare och längre sikt är den demografiska situationen. EU:s genomsnittsålder ökar mer än på andra håll i världen samtidigt som befolkningsökningen ligger på endast 0,4 procent, vilket betyder att EU på samma gång måste hantera en åldrande befolkning och en krympande arbetsför befolkning.
Följaktligen får valet mellan en karriär och att bilda familj inte vara slutgiltigt eller obligatoriskt. Snarare måste det vara möjligt att kunna finna en jämvikt mellan dessa två aspekter av livet.
Daniel Petru Funeriu : En av EU:s grundläggande värderingar är att undanröja alla former av diskriminering. Förutom att avskaffa diskriminering, även mellan män och kvinnor, har vi ett ansvar att tillämpa dynamiska åtgärder för att uppmuntra kvinnor att göra en yrkeskarriär. Ett av de områden där kvinnor är väldigt underrepresenterade är vetenskaplig forskning. Dessutom är de inte bara underrepresenterade i antal utan även i ledarskapshierarkin: ju högre upp i hierarkin, desto färre kvinnor.
På detta sätt berövas samhället på den kreativa potentialen hos en stor del av befolkningen. Den av naturen konkurrensbetonade forskningen och den geografiska rörlighet som forskningsarbete förutsätter, tillsammans med ett relativt sent inträde på arbetsmarknaden gör det svårt att kombinera den med familjelivet.
När vi ändå diskuterar detta ämne vill jag passa på att betona behovet av att inrätta en särskild jämställdhetspolitik för män och kvinnor inom den akademiska världen. I en sådan politik måste man ta hänsyn till god praxis på EU-nivå, som att underlätta för båda föräldrarna att göra karriär, uppmuntra högskolor och forskningsinstitut att investera i barnomsorg, och snabbspårstillträde till akademiska befattningar för kvinnor.
Zita Gurmai : EU:s medlemsstater måste stödja demografisk förnyelse och införliva sina åtgärder i den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning i linje med politiken för jämställdhet mellan kvinnor och män. Om vi ska kunna skapa jämvikt i EU:s nationer måste det finnas solidariska relationer mellan generationerna, vilka är mer komplexa än någonsin: unga människor bor hemma hos sina föräldrar längre än tidigare, samtidigt som det blir vanligare att dessa föräldrar även tar hand om sina åldrande släktingar. Ansvaret för denna uppgift vilar i huvudsak på de yngre och medelålders generationerna och framför allt på kvinnorna. Av den anledningen tycks jämställdhet mellan kvinnor och män, det vill säga, lika möjligheter i vidare bemärkelse, vara den grundläggande förutsättningen för att åstadkomma nya former av solidaritet mellan generationerna.
Vad det gäller familjeåtaganden, med andra ord sammanjämkningen av arbets- och familjeliv, står det klart att jämställdhet mellan kvinnor och män är avgörande om europeiska familjer ska kunna få ny livskraft. Det är också mycket viktigt att garantera barnomsorg av lämplig kvalitet och kvantitet för dem som skulle vilja kombinera vård av barn med avlönat arbete. Den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet gör allt den kan för att se till att Barcelonaprocessens mål uppnås och noterar besviket att denna målsättning lyser med sin frånvaro i det tjeckiska ordförandeskapets program.
Anneli Jäätteenmäki : skriftlig. - (EN) Tack herr ordförande!
Detta betänkande är viktigt eftersom man lyfter fram diskriminering på grund av kön och solidaritet mellan generationer, och manar till förändring!
Det har varit ganska uppenbart att kvinnor som väljer att ta ledigt för att ta hand om sitt nyfödda barn blir diskriminerade. Det är ofta svårt för dem att återgå till sitt arbete med samma möjligheter och de går ofta miste om befordringar, och förlorar såväl inkomst som socialt skydd.
Män och kvinnor som stannar hemma längre perioder för att ta hand om äldre personer eller småbarn förlorar ofta ekonomiskt på det eftersom de inte har någon inkomst och deras arbete inte räknas in i BNP trots att det är viktigt. Denna typ av arbete ignoreras ofta av politiska beslutsfattare och av samhället i stort. Man ser ned på dem som väljer att stanna hemma i stället för att arbeta eftersom de ”inte bidrar till samhället”.
EU bör främja en politik för att motverka denna diskriminerande inställning och ge människor som väljer att stanna hemma för att ta hand om en familjemedlem mer ledighet och bättre stöd. Denna politik bör finansieras med offentliga medel för att minska risken att arbetsgivare diskriminerar sina anställda!
Tack!
Siiri Oviir : EU står inför enorma demografiska förändringar. Om EU vill bryta tendensen mot en befolkningsminskning måste man genom politik både på EU-nivå och i medlemsstaterna stödja familjer på alla sätt och vis och ge kvinnor och män möjligheten att kombinera familjeliv med arbete, dock på ett sätt som leder till att åtaganden i samband med hemmet och familjen delas upp rättvist mellan män och kvinnor.
Jag stöder helhjärtat det alternativa förslaget till resolution om icke-diskriminering grundad på kön och solidaritet mellan generationer, vilket är mer realistiskt än det föregående betänkandet.
Jag vill särskilt betona att målsättningen är att utforma en omvårdnadspolitik där könen jämställs. Bristande jämställdhet i omvårdnadssammanhang orsakas ofta av bristen på överkomliga, tillgängliga tjänster av hög kvalitet i medlemsstaterna. Kvinnor tvingas därigenom offra sina möjligheter att delta i det sociala, ekonomiska och politiska livet.
Dessa förhållanden leder till att bristen på jämställdhet i ansvarsfördelningen för hem och familj mellan män och kvinnor lever kvar och tvingar generellt kvinnor att välja en mer flexibel sysselsättningsform eller att sluta arbeta. Detta i sin tur påverkar deras karriär och den ständiga löneklyftan mellan män och kvinnor, samt rätten till pension.
Det tjeckiska ordförandeskapets rekommendation att göra vård av barn till ”ett fullgott alternativ till en yrkeskarriär” bekymrar mig. Jag är övertygad om att denna rekommendation, om den tillämpades, skulle leda till ett förevigande av den traditionella arbetsfördelningen mellan män och kvinnor en gång för alla.
De åtgärder som planeras inom ramen för Lissabonstrategin spelar en viktig roll för att skapa jämställdhet mellan kvinnor och män. Målet med åtgärderna, utöver att öka sysselsättningen, främja innovation och öka produktiviteten, måste även vara att avskaffa den könsdiskriminering som har utvecklats i EU under årens lopp.
Zita Pleštinská : Omvårdnad har varit kvinnornas domän i århundraden. De idealiska mödrar som tillbringade sin ungdom med att ta hand om sina barn utgör i dag majoriteten av den äldre kvinnliga befolkningen. Det är denna barnavård och vård av hemmet som syns i deras pensioner. Många av dem erhåller inte en pension som står i proportion till det socialt värdefulla arbete som de uträttat under sitt aktiva liv och detta gör att de löper en större risk att drabbas av fattigdom. Det är också skälet till att unga kvinnor skjuter upp moderskapet och prioriterar sin yrkeskarriär.
I mina många anföranden i parlamentet har jag ständigt betonat att föräldrar som frivilligt väljer att uppfostra sina barn eller ta hand om äldre eller omsorgsbehövande familjemedlemmar inte får utsättas för diskriminering. Jag vet många familjer som har handikappade släktingar och sköter detta krävande arbete med stort mod trots de hinder de ideligen måste tackla.
I mitt anförande i dag skulle jag vilja lovorda förslagen från föredraganden Anna Záborská, som rekommenderar att inte bara traditionella former av förvärvsarbete ska erkännas, utan även de otaliga typer av oavlönat arbete som sköts av familjerna som en del av solidariteten mellan generationer. Detta arbete reflekteras i BNP om en familj anställer någon, men inte om en av föräldrarna utför arbetet.
Jag tror att betänkandet kommer att inspirera medlemsstaterna att vidta åtgärder för att förbättra familjepolitiken inom EU.
Rovana Plumb : Vid en tidpunkt när Europa befinner sig mitt i en svår ekonomisk kris vars slutliga omfattning vi ännu inte kan uppskatta till fullo, är det bara att förvänta sig att födelsetalet påverkas negativt av osäkerheten på arbetsmarknaden. Många kvinnor väljer att inte skaffa barn eftersom de är livrädda för att eventuellt förlora sina arbeten och för minskade materiella tillgångar som skulle behövas för att vårda och uppfostra deras barn.
I detta sammanhang är det varje medlemsstats skyldighet att främja verksamheter som omfattar flera generationer. Till exempel ”generationsöverbryggande centra” där äldre betalas för att passa barn. Sådana centra drivs med framgång i vissa medlemsstater och gör det möjligt för kvinnor att snabbt återvända till sina arbeten medan äldre pensionärer kan få en ny sysselsättning.
Dushana Zdravkova : EU:s befolkning har åldrats under de senaste årtiondena. Att hitta en jämvikt mellan privatlivet och yrkeslivet är en svår balansgång för kvinnor. Det är därför nu ännu viktigare att medlemsstaterna arbetar för ökade födelsetal och verkligen uppmärksammar familjerna. På detta område skulle EU kunna bidra indirekt och hjälpa medlemsstaterna modernisera sin politik. Att lyfta fram det ”osynliga arbetet” är enligt min mening ett av de viktigaste stegen man kan ta i rätt riktning.
Vi kan inte heller bortse från det faktum att fler och fler människor i aktiv ålder ser efter barn och nära äldre släktingar samtidigt, vilket försätter dem i en prekär situation. Det är därför viktigt att kommissionen kommer med konkreta initiativ för att validera de kunskaper som tillägnas genom att uppfostra barn, bistå omsorgsberoende personer och sköta ett hushåll, så att dessa kunskaper kan tillgodoräknas vid ett återinträde på arbetsmarknaden.
I dagsläget måste vi tänka på framtiden för alla de mödrar som ser efter barn, som är Europas framtid, och skydda dem från risken att erhålla små pensioner och hamna i en orättvis position i jämförelse med andra medborgare.
| sv |
Skriftliga förklaringar för införande i registret (artikel 123 i arbetsordningen): se protokollet
| sv |
15. Ansvarsfrihet 2005: Europeiska miljöbyrån (omröstning)
- Betänkande: Herczog
| sv |
6. Arv och testamente (omröstning)
- Före omröstningen om ändringsförslag 3:
Maria Berger: (DE) Herr talman! Jag föreslår att vårt ändringsförslag 3 ändras så att ordet ”testator” i den engelska texten på de två ställen där ordet förekommer ersätts med ”deceased”, och att den period under vilken den stadigvarande bostadsorten får behållas minskar från tre till två år.
(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)
- Före omröstningen om ändringsförslag 1:
Maria Berger: (DE) Herr talman! Även om avsikten med ändringsförslaget var att stryka ett antal ord i föredragandens ursprungliga text, ledde det till att några ord för mycket ströks. Orden ”med bindande verkan” ska därför kvarstå och inte strykas.
(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)
| sv |
Omröstning
Talmannen: Nästa punkt är omröstningen.
(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)
| sv |
2. Europols analysregister (omröstning)
- Betänkande: Díaz de Mera García Consuegra
| sv |
7. Partnerskapsavtal om fiske mellan EG, å ena sidan, och Danmark och Grönland, å andra sidan (omröstning)
- Betänkande: Post
| sv |
Avslutande av sammanträdet
(Sammanträdet avslutades kl. 00.05.)
| sv |
Transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar (debatt)
Talmannen: Nästa punkt på föredragningslistan är en andrabehandlingsrekommendation, för utskottet för transport och turism, om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar (06920/3/2008 - C6-0160/2008 - (föredragande: Bogusław Liberadzki).
Bogusław Liberadzki: föredragande. - (PL) Herr talman! Jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt att välkomna kommissionsledamot Tajani till kammaren i sin nya roll. Jag röstade till er fördel herr kommissionsledamot, och jag är säker på att det var rätt att göra det.
Direktivet om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar uppdaterar fyra kommissionsbeslut och kombinerar dem i en enda rättsakt. Direktivets räckvidd omfattar transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar, vilket hittills inte har omfattats av EU-lagstiftningen. Genom förslaget införlivas också internationella regler för transport av farligt gods i gemenskapslagstiftningen och deras tillämpning utvidgas till att omfatta nationella transporter. Förhoppningen är att detta kommer att leda till en hög säkerhetsnivå, samtidigt som det förbättrar driftskompatibiliteten för transporter av farligt gods.
Jag vill påminna om att parlamentet vid första behandlingen antog 42 ändringsförslag. I dessa ändringsförslag föreskrivs i grunden att medlemsstater som inte har något järnvägssystem är undantagna från skyldigheten att införliva och tillämpa detta direktiv. I ändringsförslagen införs också en övergångsperiod på två år för att förbereda en effektiv tillämpning av dessa bestämmelser. Dessutom infördes principen att medlemsstaterna får fastställa särskilda krav på att nationell och internationell transport av farligt gods inom deras territorier ska beakta den särskilda karaktären hos fordon, vagnar och fartyg i inlandssjöfart. Medlemsstaterna kan också föreskriva vissa rutter eller särskilda transportsätt och fastställa särskilda regler för transport av farligt gods på deras territorium i passagerartåg.
Rådet och kommissionen godkände dessa ändringsförslag. Rådet ansåg det nödvändigt att införa ytterligare två ändringsförslag. För det första föreslås en ny punkt i artikel 1. Detta skulle göra det möjligt för medlemsstaterna att reglera eller förbjuda transport av farligt gods på sitt territorium, men endast av andra skäl än säkerheten under transport. För det andra föreslår rådet att en ny punkt ska läggas till i artikel 8, där det föreskrivs att kommissionen ska ge finansiellt stöd till medlemsstaterna för översättningen till deras respektive språk av ADR (europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg), RID (reglemente om internationell järnvägsbefordran av farligt gods) och ADN (europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på inre vattenvägar).
Som föredragande stöder jag rådets bägge förslag och begär att de ska antas. Slutligen vill jag säga hur glad jag blev över kommissionens och rådets verkningsfulla, effektiva och tillmötesgående strategi.
Antonio Tajani: ledamot av kommissionen. - (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! Innan jag går över till att tala om det direktiv som Bogusław Liberadzki är föredragande för vill jag tacka parlamentet för att de gett mig sitt förtroende i dag som kommissionsledamot med ansvar för transportfrågor. Jag framför min tacksamhet till det fåtal ledamöter som fortfarande är närvarande, men också jag har alltför ofta missat kvällsmöten. Tack för ert förtroende, och ett särskilt tack till ledamöterna i transportutskottet för att de är här.
Jag måste säga att jag känner mig något rörd. Jag talar för första gången inte så mycket från en annan plats i kammaren - jag sitter fyra säten bort - utan det är en verkligt stor ära för mig att få vara här, och jag tror att det är viktigt att parlamentet har en ledamot - för det är så jag fortfarande innerst inne ser mig själv - på kommissionsledamöternas bänk.
Jag ber om ursäkt för denna parentes herr talman, men jag tyckte inte att det var mer än rätt innan jag inledde mitt anförande att återigen tacka parlamentet för vad det gett mig under åren och för dess förtroende för mig, vilket bekräftades i morse.
(FR) Herr talman! Mina damer och herrar! Mitt bidrag till denna debatt kommer tyvärr att få bli kort. Vid första behandlingen av denna text antogs ett antal ändringsförslag av parlamentet vilka fick stöd av rådet i dess gemensamma ståndpunkt. I den nuvarande texten, som gör det möjligt att anta förslaget vid andra behandlingen, läggs bara flera tekniska tillägg fram. Utskottet för transport och turism stödde enhälligt dessa tillägg och kommissionen samtycker helt och hållet till dem. De punkter som ska införlivas vid andra behandlingen kommer att utgöra pricken över i för förslaget till transport av farligt gods. Textens detaljer har därför gjorts mycket tydligare, vilket jag välkomnar.
Jag vill också ta detta tillfälle i akt att framföra mitt särskilda tack till föredragande Bogusław Liberadzki för hans effektiva arbete med detta förslag. Jag tackar honom också för hans förtroende för mig i dag och hoppas att jag kommer att få tillfälle att arbeta med honom och för den delen med alla kammarens ledamöter från och med i dag och under resten av parlamentsmandatperioden.
Renate Sommer: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden för hans arbete och för hans outsinliga vilja att diskutera den aktuella frågan.
I förslaget till direktiv om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar införlivas internationella regler för transport av farligt gods i gemenskapslagstiftningen och deras tillämpning utvidgas till att omfatta nationella transporter. Förslaget uppdaterar de befintliga direktiven och fyra kommissionsbeslut om transport av farligt gods och slår samman dem i en förenklad rättsakt. Det är ett välkommet exempel på en europeisk lag som verkligen minskar byråkratin och som införlivar principen om bättre lagstiftning.
Det är viktigt för vårt transportsystem att reglera transport av farligt gods. Den totala mängd farligt gods som transporteras i unionen uppgår till ungefär 110 miljarder tonkilometer/år, och säkra transporter av dessa varor är väsentligt, både för trafiksäkerheten och av miljöskäl. Bestämmelserna garanterar en hög säkerhetsnivå för internationella och nationella transporter genom tillämpningen av harmoniserade regler, vilket kommer att ha en positiv effekt på den inre transportmarknaden. Samtidigt gör enhetliga regler saker och ting lättare för transportföretagen vilket ökar intermodaliteten. Multimodala transportprocesser uppmuntras.
Vad som är särskilt välkommet ur mitt perspektiv är utvidgningen av räckvidden till att omfatta inlandssjöfart. I framtiden kommer enhetliga säkerhetsbestämmelser att gälla för alla EU:s inre vattenvägar. Det kommer att förbättra arbetsvillkoren ombord och öka transportsäkerheten. Det kommer också att medföra fördelar i fråga om miljöskydd och minska kostnader. Detta kommer sannolikt att förbättra möjligheterna och marknadsutsikterna för inlandssjöfart, vilket i sin tur kommer att minska belastningen på våra vägar och återigen bidra till att skydda miljön.
Rådets gemensamma ståndpunkt, som antogs utan ändringar i utskottet för transport och turism, innehåller två ändringsförslag till parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen. För det första föreslås i den gemensamma ståndpunkten en bestämmelse som gör det möjligt för medlemsstaterna att reglera eller förbjuda transport av farligt gods på sitt territorium, men endast av andra skäl än säkerheten under transport. Denna bestämmelse är helt förklarande till sin natur och införlivas som förtydligande. Vi hade flera diskussioner om det.
För det andra tillåts genom den gemensamma ståndpunkten ekonomiskt stöd från kommissionen till medlemsstaterna för översättningen av ADR (europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg), RID (reglemente om internationell järnvägsbefordran av farligt gods) och ADN (europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på inre vattenvägar) och ändringarna av dessa till deras officiella språk. Jag måste erkänna att jag ursprungligen var skeptisk till denna ändring. Europeiska kommissionen har dock försäkrat mig om att denna strategi är nödvändig för att garantera översättningarnas kvalitet och därmed underlätta en korrekt tillämpning av bestämmelserna. Det blir faktiskt också billigare.
Kort sagt är alltså alla ändringsförslag godtagbara ur vår synvinkel, vilket innebär att vi nu slutligen kan slutföra denna viktiga och i allmänhet oomtvistade fråga.
Nathalie Griesbeck: för ALDE-gruppen. - (FR) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Mina damer och herrar! Nu är det min tur att hälsa er välkommen hit i kväll. Det här är i vissa avseenden ert elddop och som fransyska uppskattar jag framför allt att ni vid måndagens kvällsutfrågning och också i kväll talade franska och flytande dessutom. Det var ett verkligt nöje. Jag vill också tacka min kollega Bogusław Liberadzki för de diskussioner som han ledde i utskottet för transport och turism när vi granskade detta förslag till direktiv om transport av farligt gods.
Liksom just har förklarats framförde parlamentet sin åsikt om detta förslag till direktiv redan i september 2007 och jag i min tur välkomnar att en överenskommelse nåtts med rådet och kommissionen, vilket i slutändan innebär att kvällens diskussion om texten i många hänseenden endast är en formalitet. Jag vill dock ta detta tillfälle i akt, eftersom vi befinner oss bland vänner så att säga, att betona att enligt min åsikt utgör denna text ett avsevärt framsteg mot en bättre kontroll av transporten av farligt gods inom våra gränser, och också att problemet med att transportera gods, särskilt farligt gods, är en stor farhåga för våra medborgare och en viktig fråga för hållbar utveckling.
De volymer farligt gods som för närvarande transporteras inom Europeiska unionen utgör 10 procent av allt gods som transporteras, vilket verkligen är en mycket hög siffra. Detta uppgår till 110 miljarder tonkilometer per år, av vilket 58 procent transporteras på väg, vilket är en enorm mängd, 25 procent på järnväg och 17 procent på inre vattenvägar.
Detta direktiv, som syftar till att uppdatera de befintliga bestämmelserna, är desto mer förtjänstfullt i dessa svåra tider eftersom det också sammanför fyra direktiv i en rättsakt. Detta utgör ett tydligt steg mot ökad öppenhet och det är mycket viktigt att hela Europas folk uppfattar våra beslut som förståeliga.
Slutligen är också jag glad över att inlandssjöfart också har införlivats i direktivet. Mycket större uppmärksamhet måste fästas vid att transportera gods via vattenvägar, för detta är ett miljövänligt transportsätt som också kan utgöra ett svar på det kontinuerliga kravet på en återbalansering av Europas transportsystem. Att sammanföra direktiven i en enda rättsakt kommer också att medföra en större tydlighet och öppenhet i fråga om vilka regler som gäller i den nuvarande situationen, i vilken vi hoppas på och ber om en ökad transportintermodalitet. Jag välkomnar detta progressiva steg, särskilt för de som arbetar inom transportsektorn, vid en tidpunkt då EU:s verksamhet inte alltid förklaras tillräckligt väl och tyvärr ibland missförstås av våra medborgare.
Eva Lichtenberger: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Mina damer och herrar! Det är inte direkt fullpackat här inne. Jag hade trott att det här skulle vara ett tillräckligt viktigt ämne för att locka större publik. Den andra behandlingen av direktivet om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar får mig återigen att uppmärksamma ett viktigt problem, nämligen att inget direktiv är bättre än dess kontroll.
Vi har en liten ökning i den mängd farligt gods som transporteras inom alla transportsätt. Vi ser också tyvärr att man blir allt mer vårdslös, enligt inspektörerna, framför allt när det gäller varudeklaration. En falsk deklaration av farligt gods som transporteras kan bokstavligen få dödlig utgång om en olycka sker. Om brandkåren till exempel inte kan fastställa vilket släckmedel de behöver för det gods som transporteras, kan det få dödliga följder. I Innsbruck, som nästan är min hemstad, undveks en omfattande katastrof med nöd och näppe enbart för att regionens chefschemist råkade vara brandman på deltid. Jag uppmanar er alltså att också komma ihåg frågan om kontroll och inspektioner. Detta är en central fråga, som faktiskt är den viktigaste frågan, och jag vädjar till medlemsstaterna om samma sak.
Jag ser dock en förbättring genom införlivandet av inlandssjöfart. En olycka vid transport av kemikalier vid en flod kan få extremt långa och dödliga konsekvenser för miljön.
Jag tycker att det är viktigt att bevara och stärka bestämmelserna om föreskrivande av vissa rutter för transporten av farligt gods. Där det finns branta backar och sluttningar, kanske i kombination med mycket tung trafik vid vissa tidpunkter på året eller i början av semestrarna, är det grundläggande att skydda mot allvarliga faror. Det vore enligt min åsikt rätt och riktigt att utvidga kravet på eskort för i synnerhet farligt gods här, som exempelvis frätande ämnen eller sprängämnen. Vi måste göra ytterligare framsteg i denna fråga eftersom andra transportanvändare också kan utsättas för risk och stora problem skulle uppstå vid en olycka. De inspektioner som utförs visar också tyvärr ofta att det använda fordonets skick inte är särskilt gott.
Jag vill därför avsluta med en vädjan till kammaren: inspektioner och kontroller behövs för att garantera detta direktivs effektivitet.
Jaromír Kohlíček: för GUE/NGL-gruppen. - (CS) Jag vill välkomna den nya kommissionsledamoten. Herr talman! Mina damer och herrar! Farligt gods måste transporteras inom Europeiska unionen, precis som vanligt gods, oavsett om vi gillar det eller inte. I dag står farligt gods för ungefär 8 procent av all godstrafik och det är bra att betänkandet syftar till att slå samman de fyra befintliga direktiven, i enlighet med de tillämpliga internationella avtalen. Harmoniseringen av godstransporter, i synnerhet när det gäller multimodala transporter, är ett absolut avgörande och logiskt steg som borde ha en positiv inverkan på EU:s inre marknad. Transportsäkerheten nås bäst genom att slå samman reglerna. Dessa regler måste tydligt definiera märkning av varor och klassificera det transporterade godset utifrån farlighetsgrad.
Jag ser behovet av detta tekniska direktiv och håller med min kollega Eva Lichtenberger om att det är nödvändigt att granska det mycket noga för att se till att innehållet motsvarar beskrivningen. Rådet antog alla ändringsförslag som parlamentet antog vid första behandlingen. Den gemensamma ståndpunkten innehåller endast två mindre ändringsförslag. Dessa rör ekonomiskt stöd till medlemsstaterna för översättningen av direktivet till deras respektive officiella språk, och en möjlighet för medlemsstaterna att besluta om de ska tillämpa kraven i Bilaga III i särskilda fall eller inte. Direktivet bidrar till att ge en tydlig tolkning av lagstiftningen och förenklar lagstiftningen om transport på järnväg, väg och inre vattenvägar. Jag tror att vägtransporter ofta är det farligaste transportsättet, snarare än transport på vattenvägar. GUE/NGL-gruppen kommer därför att rösta för förslaget till direktiv.
Robert Evans: (EN) Herr talman! Jag vill först och främst tacka min vän och kollega Bogusław Liberadzki för hans arbete med detta viktiga ärende. Jag vill också gratulera vår nya kommissionsledamot till hans debut här i kväll. Jag ska vara ärlig mot Antonio Tajani: jag röstade inte för honom tidigare i dag. Jag röstade inte emot honom, jag lade inte ned min röst, men jag deltog inte i omröstningen. Jag vill att Antonio Tajani ska förstå att det inte var personligt, utan mer en protest mot systemet och mot de italienska förfarandena.
Jag respekterar dock hans utnämnande och är säker på att han under de kommande månaderna kommer att försöka att göra allt i sin makt för att övertyga mig och andra om hans stora förtjänster och kvaliteter och förvisso kompetens i den roll som han tillför kammaren.
Under de senaste dagarna anser jag att de irländska väljarna visat oss att långt ifrån alla européer helt har skrivit under på eller förstått Europeiska unionens roll och fördelar, Europasamarbete och varför Europaomfattande regler behövs till att börja med.
Jag tror dock att alla dessa människor, även de som röstade ”nej”, kommer att förvänta sig att deras nationella regeringar och även Europeiska unionen ska ta hand om dem. Samtidigt som detta särskilda ämne kanske inte står högst upp på deras lista över saker som de bryr sig om, så är faktiskt transporten av farligt gods en allvarlig fråga, ett allvarligt ansvar och en fråga som det anstår oss alla att hantera.
Det är inte förrän nu som vi med detta direktiv faktiskt har Europaomfattande regler som täcker transporten av farligt gods vid resor från ett land till ett annat över kontinenten.
Bogusław Liberadzki gjorde helt rätt i att påpeka att i många länder fanns inga regler varken internt eller nationellt. Så genom detta betänkande kommer ansvaret att läggas på de nationella regeringarna. Men ingen lagstiftning är bättre än dess genomförande. Så i sin strävan att vinna mitt fulla förtroende hoppas jag att Antonio Tajani, genom sitt bona officia, kommer att göra allt han kan för att uppmuntra medlemsstaterna att se till att denna lagstiftning övervakas och genomförs ordentligt och ändras om nödvändigt, och att beslutsamma åtgärder vidtas mot de som överträder detta direktiv.
Silvia-Adriana Ţicău: för PSE-gruppen. - (RO) Ärade talman! Herr kommissionsledamot! Jag vill också gratulera er och önska er lycka till i ert arbete och säga att vi förväntar oss mycket av er.
Jag vill gratulera vår kollega Bogusław Liberadzki till hans betänkande, som ingår i processen med bättre lagstiftning och som faktiskt samlar och uppdaterar texten i fyra direktiv till ett enda. Den tidigare EU-lagstiftningen omfattade inte sjötransporter av farligt gods, vilket styrdes av regler som fastställts i flera multilaterala avtal som medlemsstaterna ingått.
Därför är det viktigt att vi kommer att få gemenskapslagar med gemensamma regler för alla medlemsstater för transport av farligt gods och för alla transportslag. Befintligheten av dessa regler gör att farligt gods kan flyttas över från ett transportslag till ett annat. Förutom bestämmelserna i detta direktiv kan medlemsstaterna införa särskilda krav i den nationella lagstiftningen för fordon, vagnar och fartyg som är avsedda för transport på inre vattenvägar.
I rådets ändringsförslag infördes två nya inslag: i det första införlivas medlemsstaterna, vilka får möjlighet att reglera eller förbjuda transport av farligt gods på sitt territorium, men endast av andra skäl än säkerheten. I det andra ändringsförslaget påförs kommissionen ansvaret för att ge finansiellt stöd till medlemsstaterna för översättningen till deras respektive språk av de europeiska avtalen om transport av farligt gods på vägar, järnvägar och vattenvägar.
Jag anser dock att alla medlemsstater också borde genomföra informationskampanjer för att informera berörda personer om bestämmelserna i det nya direktivet. Förenlighet med dessa regler är grundläggande. De ansvariga myndigheterna måste se till att transporten av farligt gods endast sker i förenlighet med de fastställda gemensamma reglerna och restriktionerna.
Reinhard Rack: (DE) Herr talman! Herr vice ordförande för kommissionen! Jag vill varmt gratulera er till er nya tjänst. Vi kommer tveklöst att få många tillfällen att diskutera transportfrågan med er i framtiden, och jag ser verkligen fram emot det. Jag vill också tacka föredraganden för att han sett till att vi har en bra juridisk text. Vi måste nu se till att denna juridiska text genomförs snarast möjligt i medlemsstaterna, och vad som är ännu viktigare - liksom redan sagts i dag - är att vi måste se till att den berörda nationella lagstiftningen och de berörda nationella reglerna tillämpas korrekt på lokal nivå. De berörda myndigheterna måste i detta sammanhang göra ett åtagande och gå mycket noggrant tillväga. Vad vi inte behöver är likgiltighet eller att de som ansvarar för övervakningen låtsas inte se.
Det är också viktigt - liksom tidigare talare sagt - att deklarationen av farligt gods sker på ett sådant sätt att inspektioner och eskorter kan genomföras på lämpligt sätt. Det skulle öka säkerheten på våra vägar och på våra inre vattenvägar.
Wiesław Stefan Kuc: (PL) Herr talman! För nästan ett år sedan åkte jag på motorvägen när jag såg en tanklastbil med flytande gas välta. Det var omöjligt att lämna motorvägen, och snart hade en lång kö bildats. Alla höll andan av rädsla för en explosion. Situationer som denna uppstår i unionens vägnät varje dag. Det är bra att vi äntligen antar lagstiftning i frågan och att våra väg- och järnvägsnät följaktligen kommer att bli säkrare. Det direktiv som vi diskuterar är ytterligare en åtgärd avsedd att öka våra medborgares säkerhet, minska antalet olyckor och införa en enda uppsättning rättsliga bestämmelser.
Jag vill tacka Bogusław Liberadzki för hans arbete, som kommer att gynna oss alla.
Antonio Tajani: ledamot av kommissionen. - (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag anser att ett bra arbete har gjorts med att förbättra en lagstiftningstext som kommer att bidra till att göra vägarna i Europeiska unionen säkrare för medborgarna.
Transporten av farligt gods kan medföra risker, vilket vi mycket väl känner till. Därför är det rätt att Europeiska unionen åtar sig att garantera säkerheten för alla sina medborgare. För att upprepa vad jag sa vid sammanträdet för två kvällar sedan är en av mina prioriteringar att skydda medborgarnas rättigheter. Alla initiativ som vidtas av kommissionen kommer att tjäna till att skapa garantier för medborgarna och att bemöta deras farhågor på ett praktiskt sätt.
Vid kvällens debatt har jag fått en stark känsla av att parlamentet vill bidra till antagandet av lagstiftning som gör det möjligt för medborgarna att resa säkrare på vägarna. Kommissionen lovar förvisso att hålla ett öga på medlemsstaternas genomförande av lagstiftningen, vilket den gör för all lagstiftning. Kommissionen är fördragens väktare, och vad mig beträffar avser jag att utföra min plikt ytterst noggrant i detta hänseende. Jag kommer att göra mitt yttersta för att se till att det direktiv som vi antar för närvarande och även andra genomförs, och jag kommer att kontrollera att alla EU-medlemsstater genomför det i EU-medborgarnas allt överskuggande intresse.
Tack, herr talman! Jag vill återigen tacka föredraganden för hans utmärkta arbete och för att han vid andra behandlingen också kunnat bidra till att göra lagstiftningstexten bättre och tydligare.
Bogusław Liberadzki: föredragande. - (PL) Herr talman! Jag vill tacka skuggföredragandena, nämligen Renate Sommer och Nathalie Griesbeck, samt Robert Evans och Silvia-Adriana Ţicău, för deras uttalanden, samarbete och stöd.
Jag ska nu ge två svar på Eva Lichtenbergers kommentarer om övervakning av genomförandet av de två bestämmelserna. Övergångsperioden på två år har införts för att tillåta medlemsstaterna att förbereda de nya åtgärderna effektivt. Jag vill betona att endast åtta av de 27 medlemsstaterna hittills samtidigt har godkänt alla tre internationella rättsakter, nämligen ADR, RID och ADN. Vi bör därför sträva efter ett fullständigt genomförande av dessa regler, både när det gäller internationella transporter och reglernas införande för nationella transporter. Jag är säker på att vi gör goda framsteg i det hänseendet.
Herr kommissionsledamot! Jag vill återigen tacka er för er förståelse och be er att framföra mitt tack till ert team. Det var ett nöje att arbeta med kommissionen och rådet.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 19 juni 2008.
Skriftliga uttalanden (artikel 142)
Magor Imre Csibi : skriftlig. - (EN) Det här framtida direktivet innebär ett stort steg framåt för att skydda vår säkerhet och miljö eftersom det inför europeiska regler för transport av farligt gods inte bara på väg och järnväg utan också på inre vattenvägar.
Olyckor på inre vattenvägar har omfattande effekter och får allvarliga följder, såsom förgiftade vatten, ödeläggelse av djur- och växtliv och hälsoproblem för människor. Sammantaget motiverar detta att man försöker minska riskerna genom att skapa gemensamma regler för även denna typ av transporter.
Dessutom stöder jag med eftertryck att en bestämmelse införs om att medlemsstaterna kan reglera eller förbjuda transport av farligt gods av andra anledningar än säkerhetsskäl. Om vi tar exemplet med cyanid - ett extremt giftigt ämne - orsakas 14 procent av cyanidutsläppen i miljön av transportolyckor. Dessa siffror visar hur känsliga cyanidtransporter är och behovet av striktare miljö- och säkerhetsnormer. Jag uppmanar därför medlemsstaterna att vidta strängast möjliga åtgärder för att reglera transport av cyanid och vid behov förbjuda bulktransport av cyanid på sina territorier. Att minimera transport av farligt gods är just det säkraste sättet att minimera riskerna.
| sv |
Omröstning
| sv |