Datasets:

bowphs
/

europarl_parallel

Dataset card Data Studio Files Files and versions Community

Split (2)

train · 467k rows

text stringlengths 3 37k
Herr talman! Jag vill börja med att gratulera min kollega, Helena Torres Marques, till hennes utmärkta betänkande. Herr talman! Euron har redan blivit världens näst största valuta. När euron införs reellt år 2002 kommer vi att få se en dramatiskt ökad efterfrågan på euro. Förhållandet mellan euron och dollarn har under de senaste månaderna utvecklats till eurons nackdel, men det beror inte bara på de aktuella skillnaderna mellan den amerikanska och den europeiska ekonomins dynamik och resultat. Det faktum att euron för närvarande endast är ett giromedel, och att sedlarna och mynten inte kommer förrän år 2002, förklarar också att den europeiska och internationella allmänheten hyser ett visst ointresse för den nya valutan, som man ännu inte kan ta på. Däremot har finansmarknaderna i allmänhet välkomnat euron. Sedan den infördes i början av året, har antalet utfärdade privata obligationer i euro ökat med mer än 50 procent. Under 1999 års sju första månader stod euron för 27 procent av de internationella emissionerna på de internationella kapitalmarknaderna. Under samma sju månader har emissionerna i dollar minskat från 57 till 50 procent, vilket visar att det redan finns en stark och påtaglig efterfrågan på marknaderna. Det finns ett annat problem som jag skulle vilja uppmärksamma kammaren på, nämligen den enorma mängd D-mark, franska franc och andra europeiska valutor som är i omlopp utanför Europas gränser. Enligt en rapport från Deutsche Bundesbank används mer än 100 miljarder D-mark som vardaglig reservvaluta av medborgarna i Central- och Östeuropa. Det finns också miljarder franska franc som är i omlopp i det fransktalande Afrika. Alla dessa pengar måste bytas ut till euro. De som utnyttjar dessa valutor går för närvarande mot dollarn, vilket kanske till viss del förklarar fluktuationerna till eurons nackdel. Jag skulle vilja fråga kommissionen om den inte skulle kunna ta ett initiativ till att uppmärksamma Europeiska centralbanken och de nationella centralbankerna på det problemet, dvs. att alla europeiska valutor måste bytas ut när de år 2002 försvinner med det reella införandet av euron. Jag tror att det handlar om ett verkligt problem, som vi inte har diskuterat i tillräcklig utsträckning och som kommissionen skulle göra klokt i att ta itu med, för att organisera utbytet på ett lugnt och värdigt sätt.
Herr talman, ärande herr kommissionär, ärade kolleger! Vi är fortfarande övertygade om att euron är någonting positivt. Euron är inget mål i sig själv, utan ett instrument till förmån för medborgaren, en stark ekonomi, sysselsättningen, Europeiska unionens internationella status. Den är ett medel för mer stabilitet, mer öppenhet, större tydlighet, enklare betalningar, större besparingsmöjligheter och bättre investeringschanser. Jag skall inte upprepa det som den ärade föredraganden redan har sagt om hur vi konkret skall hantera övergångsperioden till euro. Inom ramen för hennes betänkande vill jag dock göra följande två kommentarer. För det första, kanske har euron bara en enda nackdel, nämligen den oundvikliga övergångsperioden. Med andra ord, alla anpassningar som är nödvändiga för att låta de nationella valutorna fullständigt uppgå i den nya valutan. Vill man begränsa nackdelen så mycket som möjligt kommer det mycket riktigt an på att hålla den tid då dubbla valutor är i omlopp så kort som möjligt. Om detta går hand i hand med goda kringåtgärder behöver man nästan inte känna någon fruktan alls inför att ta det sista och definitiva steget till euron. Jag kan också ansluta mig till de tekniska åtgärder som föredraganden föreskriver. Jag gratulerar henne till denna klarhet. För det andra är det vår uppgift att hålla uppmärksamheten och intresset för euron levande. Den nuvarande situationen har här en negativ inverkan. I samband med införandet av euron den 1 januari i år kunde man räkna med enorm uppmärksamhet, ja till och med en viss eufori. Men därefter blev det tyst om den gemensamma valutan. Medborgarna ser ännu så länge för litet av eurons existens. Det återstår fortfarande en lång väntan till år 2002 innan euron också införs i verkliga pengar. Detta dröjer för länge för den allmänna opinionen. Vi får gå och vänta för länge på det som vi vill ha. Dessutom skapar denna mellanfas för många osäkra faktorer. Kort sagt, även under uppvärmningsskedet måste vi behålla tron på och entusiasmen över euron, men samtidigt se till att man inte tröttnar innan euron verkligen kommer iväg ur startgroparna. Euron måste fortsätta att vara en succé även i slutändan, och vi måste göra allt vad vi kan för detta.
Herr talman! Euron har väckt stora förväntningar men också många problem, till exempel för företagen på Po-slätten som tyngs av en ytterst girig skattmas och inte längre är konkurrenskraftiga till följd av varierande växelkurser. Dessutom har den investerare som har placerat sina pengar i dollar eller pund otvivelaktigt hittills tjänat mycket mer än den som investerade i euro. En sista punkt: i dag kan man betrakta de enskilda ländernas valutor som undervalutor till euron, men för bankerna är det inte så. I dag är det rent av mycket högre avgifter för att köpa lire, belgiska eller franska francs och vice versa än för att köpa dollar och pund vad små summor beträffar. Jag anser att man borde ingripa även på denna punkt.
Herr talman! Ju närmare vi kommer tidpunkten för införandet av euron, desto förnuftigare blir Europaparlamentets ståndpunkter och önskningar med avseende på införandet av euron i kontanter. Under tiden delar så gott som alla här i kammaren insikten att detta helt enkelt inte är möjligt före den 1 januari 2002, och att offentliga förvaltningsorgan, banker och sedeltryckare måste satsa allt de kan för att klara detta datum. Skäl K, som innehåller ett klagomål på att omedelbara praktiska fördelar för euron i form av bokpengar uteblir, är en kvarleva från de överspända förväntningar som en majoritet av Europaparlamentet hyste och uppenbarligen fortfarande hyser. Orsaken till att den europropaganda som förts inte förverkligas ligger helt och hållet i bristen på realism som här har en negativ inverkan. Jag har kraftiga invändningar mot förslaget att förse allmänheten med euromynt och eurosedlar redan före den 1 januari 2002. Det strider mot fördraget, och dessutom spelar man därigenom falskmyntarna i händerna. Då kommer också de att tidigare få tillgång till det material som skall efterapas och kommer ännu bättre att kunna missbruka den förvirring som lätt uppstår bland allmänheten. Det är mycket bättre att Europeiska centralbanken och Europeiska kommissionen, i samarbete med de kommersiella bankerna, sörjer för att allmänheten får en god, detaljerad information om euromyntens och eurosedlarnas formgivning och säkerhetskännetecken, vilket måste påbörjas senast den 1 november 2001. Herr talman! Med undantag för punkterna 7, 8, 10, 12 och 16 kan vi stödja resolutionsförslaget.
Herr talman, herr kommissionär, mina ärade damer och herrar! Vi är alla överens om att den gemensamma valutan är en förutsättning för en fungerande inre marknad och att en stabil valuta även bidrar till den sociala och ekonomiska tryggheten i Europa; vi är också överens om att euron är en framgångshistoria inte minst därför att den medfört minskade underskott för medlemsstaterna samt lägre inflation. Nu inleder vi ett nytt kapitel i historien, som måste vara präglat av följande saker: Förtroendet för och acceptansen av euron måste stärkas ännu mer. De åtgärder vi vidtar skall leda till rättssäkerhet; de skall också få en öppen framställning, och den information som ges till medborgarna bör vara omfattande; för detta är det en väsentlig förutsättning att omställningen kan ske utan större problem. En sådan relativ problemlöshet är endast för handen när tillräckligt med förberedelser gjorts, när vi har en front-loading för bankerna, handeln, medborgarna och de automater som behövs för att medborgarna skall kunna hämta ut sina pengar. Jag tänker bara ta upp en aspekt på detta. Begreppet handeln verkar ännu inte vara riktigt klart definierat. Vi kan ta exemplet turism; faller detta begrepp under handeln, under front-loading och förberedelserna, om vi beaktar det stora antalet medborgare som vistas i turistområdena och i skidåkningsdistrikten just kring jul och nyår? Jag vill att vi reglerar det här - det gäller acceptans och förtroende, problemlöshet och förberedelser; gör vi det kan medborgarnas förtroende stärkas i denna fas; och till det hör front-loading liksom en tillfredsställande information i euro-kampanjen. Kan detta ske kommer även omställningen att bidra till framgångshistorien euro.
Herr talman! Omställningsplanen från 1995 har bevarat sin giltighet. Föredraganden redogör helt riktigt för de noggranna förberedelserna inför införandet av euron; vår uppgift är att se till att euron också vinner medborgarnas förtroende och inte bara marknadernas förtroende, för där är den redan etablerad. Därför kan man se det första året av eurons införande, eller med andra ord livet i den monetära unionen, som sammankopplat med en icke-varseblivning från medborgarnas sida, vilka ju är konsumenterna i detta sammanhang. Det är inte för inte som endast 1 procent av överföringarna och endast 4 procent av omsättningen av köp med kreditkort för närvarande görs i euro. Detta är tecken på att vi verkligen har behov av informationskampanjer. Det är inte någonting som bara var nödvändigt under åren före den monetära unionens början, utan det är något som måste bedrivas fortlöpande under den monetära unionens gång; vi kan inte överlåta hela denna uppgift på Europeiska centralbanken. Europeiska kommissionen, Europaparlamentet liksom medlemsstaternas regeringar måste här ta ett initiativ; annars kan det hända att de politiska diskussionerna om värdet av euron leder till att medborgarna börjar tro att den monetära unionen inte har bidragit med något europeiskt mervärde; de måste i stället få åsikten att de lever i den nya valutareformens tidsålder. Detta falska antagande - som alltjämt är utbrett emedan kursförhållandet mellan euro, dollar och yenen tyvärr utvecklats i en annan riktning än vad det verkade som den 4 januari - får inte medföra falska föreställningar om värdet av euron. Det är penningens inre värde som är tongivande, och i det sammanhanget kan vi i backspegeln notera värden i Euro 11-området som verkligen inger förtroende. Det är bra att det monetära samtalet mellan Europaparlamentet och Europeiska centralbanken tydliggör och kontinuerligt lyser upp vikten av prisstabilitet för den oberoende, monetära auktoriteten samt att denna tar hänsyn till att målet också realiseras på ett plan som ligger nära medborgarna. Jag tror att det är dumt att bryta ut i panik med anledning av kursutvecklingen. Jag tror att kurserna har nått en vändpunkt. I detta läge är det dock viktigt att understödja eurons utveckling med hjälp av en ökad ekonomisk-politisk samordning i Europeiska unionen. Om inte medlemsstaterna i Europeiska unionen kommer överens om att ge starkare signaler mot skattedumpning, social dumpning och ökad sysselsättning genom att bedriva en likformigare och centralt placerad penningpolitik kommer penningpolitiken inte att räcka till för att öka trovärdigheten i den europeiska integrationen till fördel för tillväxt, sysselsättning och investeringar.
Herr talman! Det utmärkta Torres Marquesbetänkandet representerar en debatt som inleddes för tio månader sedan. Kommissionen, parlamentet och rådet är lyckligtvis överens om att ratificera kalendern för eurons introduktion överenskommet vid Europeiska rådets möte i Madrid 1995. Ärade kollegor, jag menar att detta samtycke visar att en klok hantering av tidsfrister är nyckeln till framgång. Vi måste koncentrera oss på att få den här transaktionen fri från all typ av störning. Vi är här för att övervaka medborgarnas intressen och särskilt de som befinner sig i en mindre gynnsam situation. Respekteras kalendern ger detta oss den tid som behövs för att kunna informera alla medborgare, dessutom är den förenlig med en reducering av tiden med dubbel cirkulation. I utskottet för ekonomi vill man att denna period inte skall vara längre än två månader och för att detta skall uppfyllas måste ECB, kommissionen och de nationella myndigheterna vidta en rad åtgärder, vilka en del redan har nämnts: Förse konsumenter, näringsidkare och banker med de mynt och sedlar som behövs före den 1 januari 2002, uppställa allmänna regler för den dubbla prissättningen före den 1 januari 2001, utnyttja processen för att modernisera våra betalningssystem och anta de bestämmelser som krävs för att tillförsäkra ett lämpligt rättsskydd som motverkar brott. För att euron skall ge medborgare och företag större frihet, så att mera rationella beslut kan tas, måste man kunna förbereda sig för det som komma skall. De rekommendationer som ges i Torres Marquesbetänkandet beträffande kommunikations- och informationspolitiken spelar därför en viktig roll, men vi bör varken nöja oss med att euron fulländar den inre marknaden eller att den till exempel gör det lättare att jämföra priser eller minskar transaktionskostnaderna. Eurons behållning måste stå över det materiella och bidra till ett befästande av den politiska unionen.
Herr talman, ärade kommissionär! Det viktigaste ögonblicket med tanke på eurons framtid, är då européerna får euron i sin hand. Man försöker underlätta övergången till den nya kontantvalutan genom att tillåta att euron och de nationella valutorna används parallellt under några månader. Parlamentet stöder också så kallad front-loading och vill på detta sätt avlägsna hindren för ett snabbt införande. Nu tycks det som om Europeiska centralbanken så smått är på väg att enas med oss i denna strävan. De europeiska medborgarnas beredskap bör emellertid inte underskattas. Då Tyskland enades, togs D-marken i bruk i Östtyskland utan någon stor katastrof, om vilka de som tvivlar på den så kallade Big bang-teorin nu målar upp hotbilder i samband med införandet av euron. I många länder skulle euron med små undantag kunna tas i bruk utan långa övergångsperioder. I mitt hemland Finland är till exempel andelen mynt och sedlar lägst i Europa i förhållande till bruttonationalprodukten. Dessutom är det ständigt växande antalet betalkort överlägset störst i förhållande till folkmängden. I mitt land skulle jag till exempel förespråka Big bang-modellen. Big bang-modellen skulle egentligen bara vålla problem vad gäller bankautomaterna. Det är inte möjligt att över en natt byta ut alla automater. Den gamla valutan bör därför gälla som betalningsmedel åtminstone någon tid, åtminstone i automater. Medborgarna bör på ett konkret sätt kunna uppleva, att euron är till nytta för dem, inte något som gör livet besvärligare. Just nu saknas de omedelbara praktiska fördelarna, eftersom euroområdets utveckling inte har varit tillfredsställande, vad gäller till exempel gränsöverskridande betalningar och valutaväxlingstjänster. Införandet av euron måste göras lätt och enkel för medborgarna och konsumenterna. Problemen för särskilda grupper måste minimeras. I glesbygdsområden måste allt upptänkligt göras, så att införandet av euron kan ske utan problem. Även dessa målsättningar skulle få stöd av tillräckligt tidiga förberedande åtgärder. För medborgarnas del är inte det väsentliga hur länge valutorna kan användas parallellt, utan hur länge bankerna växlar in de gamla valutorna utan avgifter. Bankerna bör erbjuda avgiftsfri valutaväxling i minst ett halvt år, även om det parallella användandet av valutorna slopas.
Europeiska och monetära unionen (EMU) är inte ett byggnadsverk som läggs till världens sju underverk. Den konkurrerar snarare till titeln som världens största felkonstruktion, eftersom den syftar till att ge världens största handelsblock en gemensam valuta som vilar på en grund som efter införandet bara har kunnat hålla i fem efterkrigsår i Tyskland. Under alla andra år har inflationen legat över 2 procent. Att göra detta mål till heligt är inte bara dumt, utan rent kriminellt när man tänker på de familjer där fadern eller modern nu kommer hem med ett avskedsbrev i stället för ett lönekuvert. EMU:s heliga kor är värre än Indiens heliga kor. De hindrar emellertid inte det minsta möjligheterna för att skapa tillväxt och sysselsättning. Det absurda visar sig när man jämför den danska ekonomiska politiken med den som förs i de elva euro- eller EMU-länderna. Den danska tillväxten har under de senaste fem åren varit dubbelt så hög: 20 procent i stället för 10 procent, och arbetslösheten är halverad. Detta skulle vara enligt vanliga människors måttstock, men i EMU är en sådan politik direkt otillåten, ja, mer än det, grundlagsstridig, eftersom den förverkligades med ett underskott på 3,9 procent enligt finanslagen, och det skulle ha gett böter från EU på 5-600 miljoner euro. Så säger vissa att politiken kan ändras när man sitter vid förhandlingsbordet, men det är ju strunt, eftersom man bara kan ändra politiken genom att ändra själva fördragen, grundlagen, Maastricht- och Amsterdamfördraget. Det är där felen finns. Man kan kritisera centralbanken för att den höjer räntan i stället för att minska arbetslösheten, men den gör ju bara vad den skall enligt fördragen. Det är fördragen som skall ändras. Den gemensamma valutan bör åtminstone göras om till en valuta som tillåter länderna att använda sina egna valutor till att föra ekonomisk politik till nytta för sysselsättningen. Det kan vara den ena eller andra typen av ekonomisk politik. Det skall länderna själva ha rätt att bestämma.
Herr talman! Först och främst vill jag tacka föredragande Torres Marques för hennes betänkande och alla de som i dag deltagit i debatten. Min närvaro beror i huvudsak på den vikt kommissionen fortsätter att ge hela förfarandet vid övergången till euron, speciellt jag själv som ansvarig för ekonomiska och finansiella frågor. Det är uppenbart att övergången till euron, vilket har betonats av några talare, fram till nu har varit framgångsrik, trots olika inlägg på vissa bestämda punkter. Det är dock inte mindre uppenbart, vilket också har betonats under debattens gång, att sanningens ögonblick inträffar när mynten och sedlarna träder i kraft: den 1 januari 2002. Det är riktigt att vi står inför en rad praktiska problem, väl dokumenterade i betänkandet, och som jag skulle vilja kommentera litet. Om vi var tvungna att finna en beteckning på det vi håller på med skulle vi möjligtvis se att vi varken står inför big bang eller inför dubbel cirkulation. Den tidsförkortning vi talar om innebär faktiskt en snabb övergång till mynt och sedlar, en benämning vi kanske borde införa. En sådan snabb övergång kan mycket riktigt inte göras från en dag till en annan. Vi kan inte åstadkomma en big bang, men vi talar inte heller om en lång period med dubbel cirkulation. Vi talar följaktligen om den kortaste tid som behövs för en snabb övergång, något som vi tycker är positivt. Detta ger oss ett annat problem: front-loading. Front-loading har debatterats såväl av Europeiska centralbanken som av Ekofin-rådet, vilket ni väl känner till. Ekofin-rådet har redan talat om att i förtid tillhandahålla mynt. Ett förtida tillhandahållande av sedlar utanför det finansiella systemet kan förorsaka vissa juridiska och praktiska svårigheter. Man kan dock förutse att dessa svårigheter, särskilt de som berör den typ av mynt eller sedlar som för närvarande tillhandahålls av kontokortsautomaterna, kan lösas. Visst uppstår vissa konkreta problem, vilka redan har nämnts. Vad kommer att inträffa under den period som sträcker sig mellan slutet av år 2001 och början av år 2002, en period när mycket folk är i rörelse i Europa? Hur skall vi lösa det problemet? Det är tvivelsutan ett speciellt problem som vi måste uppmärksamma och som vi måste lösa. Vi kan inte begära att människor skall ta med sig sina nationella valutor och växla dem på en plats de inte kommer från, vilket utan tvekan kommer att medföra problem på alla sätt och vis. När det gäller den dubbla prissättningen håller jag med om att ett datum när denna skall vara absolut obligatorisk måste fastställas, bara så kan vi börja göra våra jämförelser, även om vi är medvetna om att det bara är i slutet av år 2001 som allmänheten, medborgarna, på allvar kommer att börja jämföra. De prisskillnader som kommer att uppstå är enligt min mening så pass viktiga att hänvisningar till tidigare priser inte kommer att vara länge. Vi måste alla anpassa oss till de nya priserna. En punkt i betänkandet är av särskilt stor vikt. Kommunikationsproblematiken och de orter som har det svårast att anpassa sig till den nya verkligheten. Några av talarna har också nämnt behovet av att fortsätta med denna kommunikationspolitik. Jag delar helt den uppfattningen. Kommissionen håller för närvarande på att förbereda en ny handlingsplan för kommunikationspolitiken, handlingsplan som givetvis inkluderar parlamentet. Vi menar att detta måste genomföras tillsammans med alla berörda institutioner, och då särskilt parlamentet som den institution som har en mera direkt relation till medborgarna. På det sättet - vi har redan debatterat det i utskottet för ekonomi, men jag ger er erbjudandet igen - är jag beredd att sätta i gång för att se hur vi så effektivt som möjligt kan lösa problemet med kommunikation mellan varandra. Här måste vi givetvis inbegripa de orter där man har det svårast att på rätt sätt förstå valutan. Orter som på grund av en eller annan brist utan tvekan kommer att få vissa problem. Problemet med elektroniska betalningsmedel kommer enligt min mening inte att förorsaka några speciella problem. Det finns dock en punkt som jag finner viktig att poängtera: problemet med betalningssystem särskilt vid vissa detaljoperationer. Betalningssystemet vid stora operationer har visserligen fungerat mycket bra medan - och det här är vi alla överens om - problemet med de nuvarande överdrivet stora växlingsavgifterna gör oss negativt inställda, vi hade nämligen hoppats på lägre växlingskostnader under den här perioden, förväntningar som inte har uppfyllts. Den viktigaste frågan är enligt min mening att inrätta ett kompensationssystem eller ett betalningssystem som gör att vi kan minska de här kostnaderna. Det finns redan en del initiativ som går i den riktningen. Kommissionen stöder dem. I vilket fall som helst tror jag att vi måste inrätta ett system som förhindrar att kostnaderna blir så höga som de är i dag och framför allt få en gemensam standard som tillåter oss att ta itu med de svårigheter vi möter. Tack så mycket för betänkandet. Enligt min mening är det en viktig del i hela förfarandet med eurons övergång och jag hoppas att jag kan fortsätta att räkna med parlamentet på samma sätt som hittills.
Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden: A5-0067/1999 av Fraga Estévez för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter (KOM(1999) 055 -C4-0141/1999 - 1999/0047(CNS)), A5-0025/1999 av Gallagher för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om ändring för tredje gången av förordning (EG) nr 850/1998 av den 30 mars 1998 för bevarande av fiskeresurserna genom tekniska åtgärder för skydd av unga exemplar av marina organismer (KOM(1999) 141 - C4-0224/1999 - 1999/0081(CNS)).
Herr talman! Den nuvarande gemensamma marknaden visade tecken på utmattning, den klarade inte av nya utmaningar på en marknad som den för fiskeriprodukter, en mycket globaliserad och konkurrenskraftig marknad i en europeisk union där man är mycket beroende av importen. Vid ett flertal gånger påpekade parlamentet denna obalans och man krävde långtgående förändringar. I dag debatterar vi så till slut fiskeriutskottets betänkande om ett förslag till arbetsordning där inte enbart en reform den gemensamma organisationen föreslås utan en ny ordning. Därför är det inte fråga om vilken debatt som helst utan det är en debatt som berör en av de fyra pelarna i den gemensamma fiskeripolitiken. Jag skulle önska att debatten blir så fruktsam och ansvarsfull som den som förts i fiskeriutskottet, eftersom betänkandet, som jag hoppas kommer att godkännas, är frukten av en kompromiss som har arbetats fram mellan olika politiska grupper och sektoriella och nationella intressen. Som föredragande anser jag det bara rättvist att erkänna att det initiala förslaget från kommissionen i stora delar förbättrade den nuvarande gemensamma organisationen av marknaden, framför allt genom att förstärka den grundläggande roll organisationen av marknaden har vid marknadsföringen av produkter och genom att förse den med fler och bättre mekanismer för en korrekt verksamhet och för ett mera ansvarsfullt fiske och en mera ansvarsfull marknadsföring. I två frågor av stor vikt var dock vårt utskott tvungen att ändra texten i förslaget, båda gångerna gjordes det genom de kompromisser jag tidigare åsyftade. Den första uppnåddes genom att inkludera fiskeodling och skaldjursfiske som annars inte skulle ha fått någon marknadsföringshjälp, eftersom båda är underavdelningar som, liksom fisket, helt och hållet bör inkluderas i ett system där syftet är att anpassa anbud och efterfrågan, särskilt när det gäller tillväxtsektorer som fiskeodling som redan från början måste kunna räkna med en bra produktionsplanering för att om möjligt undvika de kriser som till exempel laxen då och då drabbas av. Den andra frågan som ändrades är om möjligt än allvarligare, eftersom man med den här typen av arbetsordning inte får gå för fort fram när man föreslår att importkvoterna skall tas bort och ett system utan tullar införas på obegränsad tid. Kommissionen har som jag förstår det inte bara handlat obetänksamt utan till och med lättsinnigt och oansvarigt. Fiskeriutskottet motsätter sig inte ett upphävande av tullarna. Detta vill jag skall stå helt klart. Men med det här systemet, som faktiskt är en frivillig nedrustning av tullarna, måste man vara säker på att man inte äventyrar de gemenskapsföretag som producerar och marknadsför samma produkter. I kommissionens förslag fanns många produkter som tillverkas inom gemenskapen, en viktig produktion, vilket framkommer av den studie som på uppdrag av rådet håller på att genomföras, eftersom kommissionens siffror inte var övertygande. För att nämna en produkt, exempelvis filead tonfisk, så fastställs i nämnda studie ett underskott på mellan 1 500 och 3 000 ton. Kommissionen var med andra ord glatt och utan jämförande siffror beredd att kväva en gemenskapssektor med tusentals arbetstillfällen, liksom det egna utvecklingsstödet till Europeiskt övervakningscentrum för narkotika och narkotikamissbruk och AVS på grund av ett reellt importbehov som understiger 3 000 ton och som lätt skulle kunna avhjälpas med den nuvarande importkvoten. Även om kompromissen i vårt utskott var svår att nå, så verkar vi till slut få rätt, då såväl filead tonfisk som sill samt andra ändringar för en del produkter som ingår i bilaga V undantas från systemet med borttagna importkvoter efter den politiska överenskommelse man lyckades nå under det senaste ministerrådet. Kommissionens förslag var därför enligt min mening inte väl genomtänkt, det var farligt och vi är glada över rådets ändring, som överensstämmer med vår, och vi är även överens när det gäller ett mera flexibelt kompensationssystem vid återgång. Dessa två stora av utskottet gjorda ändringar tillsammans med andra, som till exempel en mera exakt märkning och en bättre konsumentinformation, gör att parlamentet kan förhindra att en text - som även har sina goda sidor som jag redan påvisat - redan från början hade varit dödfött och därför ber jag er alla att godkänna detta betänkande. Herr talman, det enda som återstår är att tacka alla kollegor som samarbetat för att nå och föra i hamn denna överenskommelse samt tacka för ett gott samarbete med föredraganden. Jag ber er därför än en gång att godkänna betänkandet. Tack så mycket och tack Gallagher för ett bra betänkande.
. (EN) Herr talman, herr kommissionär! När jag nu presenterar detta betänkande om bevarande av fiskeresurserna genom tekniska åtgärder för skydd av unga exemplar av marina organismer, kan jag vara säker på att förslagen står på en sund vetenskaplig grund. Som mina kolleger i Europaparlamentet känner till, har fiskeriutskottet varit en stor anhängare av tekniska åtgärder för bevarande som grundas på tekniska och vetenskapliga data. Det gäller särskilt i de fall då man försöker "korsbefrukta" vetenskapliga data med observationer till sjöss. Fiskare tillbringar mer tid till sjöss än vetenskapsmän, och sjön är deras naturliga miljö, som de observerar på daglig basis. De har bättre kunskaper om fiskarnas förflyttningar och om de faktorer som påverkar fiskbestånden än vad folk inser, helt enkelt för att det är nödvändigt för deras uppehälle. Kammaren kommer säkert ihåg det positiva yttrandet om innehållet i åtgärderna och resolutionen av den 25 oktober 1996, Gallagherbetänkandet, och sitt yttrande av den 26 april 1998 om genomförandet av tekniska åtgärder i den gemensamma fiskeripolitiken. Den 30 mars 1998 antog ministerrådet förordning 850/98 om bevarande av fiskeresurserna genom tekniska åtgärder för skydd av unga exemplar. Denna förordning ersatte 894/97, med undantag för artiklarna 11, 19 och 20, som handlade om drivgarn och som behandlades separat. Efter antagandet och offentliggörandet av denna förordning har kommissionen fått kännedom om data som det är nödvändigt att införliva i förordningen. Förordningen av den 13 mars 1998 skall träda i kraft den 1 januari nästa år. Det är emellertid av yttersta vikt att de nya data och rön som har kommit för sent införlivas i denna förordning och att det säkerställs att de finns med i den förordning som träder i kraft den 1 januari. I det nuvarande förslaget till rådets förordning innefattas ändringar i de områdes- och tidsbegränsningar som är utformade för att skydda Douglas Bank-sillens lek i Irländska sjön. Mot bakgrund av dagens goda situation för sillbestånden, möjliggör ändringarna i förslaget inskränkningar av fiskebegränsningarna både med avseende på område och tid. Detta kommer att öka möjligheterna för fisket, på samma gång som bestånden skyddas, och det säkerställs att 1970 års kollaps av bestånden inte upprepas. Det gläder mig att kunna konstatera att den vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen har stött förslaget, efter att ha granskat rapporten från den rådgivande kommittén för fiskeriförvaltning vid sitt sammanträde i november 1999 jämte de särskilda bestämmelserna för användningen av snurrevad i rödspätteboxen. Därigenom rättas helt enkelt ett förbiseende i ursprungstexten till. Med de villkor som har överenskommits inom det internationella programmet för skydd av delfiner för användningen av ringnot, vilka kommer att tillämpas på provisorisk basis inom gemenskapen, införlivas i förordningen en revidering av maskstorleken för två arter av fläckig rödhaj. De tekniska åtgärderna för bevarande kommer att spela en viktig roll för bevarandet av bestånden genom att ungfisken skyddas, och de kommer att medföra att hotet mot den framtida avkastningen minskas. Ett tydligt budskap måste sändas från detta parlament, från kommissionen, från rådet till fiskeindustrin, att hederliga ansträngningar kommer att respekteras och att de fiskare som håller sig till de tekniska åtgärder för bevarande som har planerats av allmänt erkända europeiska vetenskapsmän tillsammans med fiskarna kommer att få störst fördelar. Om det i ljuset av nya rön är nödvändigt med ändringar, kommer kommissionen utan tvekan att återkomma med ytterligare förslag, och jag är ganska säker på att utskottet och parlamentet kommer att svara snabbt. Jag vill tacka mina kolleger, utskottstjänstemännen och tjänstemännen i kommissionen för deras hjälp under utarbetandet av detta betänkande, och jag vill gratulera Fraga Estévez till presentationen av hennes mycket omfattande betänkande. Men jag måste säga att jag är besviken här i dag över att rådet redan har beslutat och att vi debatterar ett betänkande när ett beslut har fattats. Jag måste ställa frågan: Är vårt arbete upplagt på rätt sätt? Kommissionär Fischler sade att vi inte hade något medansvar men att våra åsikter skulle beaktas. Hur kan våra åsikter beaktas när vi debatterar ett betänkande som rådet redan har beslutat om? Jag hoppas verkligen att rådet och kommissionen har tagit hänsyn till våra åsikter. De övervakade uppenbarligen betänkandets väg genom utskottet, och det gläder mig att de har förkastat ett förslag om att tillåta obegränsade mängder sill in i unionen, mängder av färsk, kyld och fryst sill till fördelaktiga tullavgifter. Kvantiteten har nu begränsats till 20 000 ton från år 2001. Det är fortfarande för mycket, med tanke på det faktum att sillpriset i gemenskapen för närvarande ligger på sin lägsta nivå någonsin. Det beror på att EU-marknaden översköljs av lågprisfisk och fryst sill från Norge och att tyska företag bygger upp anläggningar för lågkostnadsproduktion i Polen, för bearbetning av tullfri norsk fisk avsedd för export till Tyskland. Vi måste komma ihåg att vi har en skyldighet och ett ansvar mot fiskarna i gemenskapen, och vi måste se till att deras rättigheter skyddas.
Fru talman! Herr Gallagher, jag vill starkt betona det ni just sagt om arbetsmetoden. Något måste göras på den punkten. Men först ett glatt budskap. I går efter trepartssammanträdet mellan rådet, kommissionen och parlamentet har jag blivit försäkrad i budgetutskottet om att finansieringen av det betydelsefulla fiskeavtalet med Marocko är säkrat i den andra behandlingen. I debatten i fiskeriutskottet om Carmen Fragas betänkande kunde vissa ansatser till en vändning anas, som också kommer att förstärkas nästa år. Den gemensamma kampen har svetsat samman oss i utskottet generellt liksom i enskilda frågor. Det handlar och handlade om fiskförsörjningen för europamarknaden samt om en specialiserad produktion för export i syfte att upprätthålla direkta och indirekta arbetstillfällen till havs och på land. Vi har en solidarisk gemenskap, och så skall den förbli. Vi har nu en ny sammansättning av parlamentet, en ny kommission med många nya människor och nya tonfall. Innehållet och vikten av frågor i utskottet påverkas av marknadsläget också när det gäller annat än WTO-förhandlingarna; de påverkas också av den nya förståelsen av traditionella sedvänjor som dessa personer till. Men också i framtiden måste vi alltså i ökad utsträckning ta till oss andra perspektiv. Föredraganden har lagt fram en synnerligen genomtänkt text. Den fick också merparten av rösterna med sig vid omröstningen. Resultatet var trots det inte tillfredsställande för vissa ledamöter, dvs. nu kommer diskussionen att bli ännu mer vaken i utskottet. Det har budgetutskottet krävt en längre tid. Därigenom finns det emellertid ingen som vill säga upp den solidariska inställningen med denna hotade men betydelsefulla ekonomiska och politiska gren av EU. Solidaritet är emellertid ingenting som bara kan krävas av en enda part. De obesvarade frågorna gällande betänkandet om genetiskt modifierade organismer lyder: Hur mycket subventioner och tulltariffer behöver fiskarna, och hur mycket kan industrin i ett avreglerat, globalt handelsområde bära? Hur kan man förena fri konkurrens med rättvis konkurrens? Bidrag bör överges till förmån för hjälp till självhjälp. Nätet får dock ej dras åt så hårt att de berörda inte behöver anstränga sig självständigt för att hävda sig på en marknad av utbud och efterfrågan. Var drar vi gränsen mellan privat ekonomi och planekonomiska uppgifter? Det är flera frågor om frågor. Dessutom är EU-budgeten knapp. Varför skall vattenbruk tas med i det finansiella understödet? Det kan vara ett nytt marknadssegment inom fiskodlingsområdet, vilket med en effektiv ledning kan garantera en större stabilitet i utbud och planering, något som fiskeriet aldrig kan uppnå. Borde inte i stället fiskeriverksamheten och dess möjligheter på marknaden få ökade stöd? Att medlemsstaterna inte avstår från EU-subventioner på detta område, det är begripligt. Mitt facit är att kommissionens förslag i hög grad förändrats. Motröster och nedlagda röster bör därför av nämnda skäl respekteras. Diskussionen om den gemensamma organisationen av marknaden är därmed inte avslutad.
Fru talman! Jag vill också tacka herr Gallagher för ett utmärkt arbete samtidigt som jag vill påpeka att vi under två års tid länge och väl har diskuterat den gemensamma organisationen av marknaden för fiske och att vi nu äntligen i plenum får fastställa parlamentets ställning beträffande betänkandet, ett betänkande som har godkänts, vilket måste sägas, av en majoritet i fiskeriutskottet. Vår marknad lider brist på fiskeriprodukter. 60 procent av de fiskeriprodukter som konsumeras i Europa är importerade. Fiskerisektorn inom gemenskapen är utomordentligt aktiv, konkurrenskraftig och den spelar en väsentlig roll för bevarandet av den ekonomiska och sociala sammanhållningen i Europa. Vår plikt är därför att se till att den har en framtid. Den europeiska marknaden är inte en stängd marknad. Det är en öppen marknad där produkter från länder med generell preferens är fria från tullavgifter eller har låga avgifter. Av våra fiskare kräver vi stor yrkesskicklighet när det gäller underhåll och fiskehantering något som inte krävs av utländska fiskeflottor. Den generella preferensen är följaktligen för oss socialdemokrater ett åtagande gentemot gemenskapens fiskesektor, gentemot vårt folk, fiskarna, fiskeindustrins arbetare och redarna som alla hoppas kunna fortsätta med sina aktiviteter och behålla sina arbeten. Det går därför inte som kommissionen föreslog att ersätta de nuvarande importkvoterna, som är flexibla, med en total eller partiell inhibering av tullrättigheterna. Vi motsätter oss en sådan nedrustning, vi tror nämligen att det är viktigt att inte skydda, som Langenhagen sade, men dock försvara en konkurrenskraftig och modern sektor, en sektor som så många andra ännu inte är förberedd för en total avreglering. Vissa frågor fortsätter att oroa oss, som de ekonomiska nedskärningarna, att allt mer betydelsefulla sektorer som exempelvis fiskeodlingen hamnar utanför tillämpningsområdet, den föga konkretionen i konsumentinformationen - Fraga nämnde det med anledning av den områdesfördelning som föreslagits av kommissionen - eller bristen på andra relevanta uppgifter som till exempel minimistorlek. Som socialdemokrater kan konsumentskydd och kvalitetsfrämjande åtgärder nämnas bland våra prioriteringar som ett sätt att försvara dessa rättigheter. Vi socialdemokrater vill därför främja åtgärder där man samtidigt med en hållbar förvaltning av resurserna framhåller fiskeriprodukter av god kvalitet så att fisket får en framtid. Visst skall man fiska, men marknadens behov och en respektfull hantering av produkterna måste beaktas. Sammanfattningsvis kan man säga att vi socialdemokrater vill försäkra oss om att produkterna, konsumenterna och de europeiska importörerna skyddas och vi tror att vi med det betänkande fiskeriutskottet har godkänt, med det utmärkta arbete föredragande Fraga utfört, och som jag vill passa på att tacka, tillsammans med den överenskommelse man nått i ministerrådet, i stora delar kan känna oss nöjda.
Herr talman! Vår grupp välkomnar starkt förslaget om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeriprodukter, eftersom det kommer att förbättra informationen till konsumenterna. Det kommer att stärka producentorganisationerna och ge dem incitament till bättre resursförvaltning, och det kommer att medföra ökad stabilitet vad gäller utbudet av fisk för beredning. Vi anser också att betänkandet i flera avseenden avsevärt förbättrar det ursprungliga förslaget, och vi gratulerar Fraga i enlighet därmed. Det finns emellertid vissa områden på vilka vi fortsätter att hysa tvivel. För det första finns det flera artiklar, i synnerhet 11.2, där vi anser att de ursprungliga kommissionsförslagen ger ett bättre skydd mot överfiskning än ändringsförslagen i betänkandet. För det andra anser vi att riktpriser bör fastställas med referens till nationella hamnar snarare än till representativa hamnar, av den enkla anledningen att den senare idén är för bristfälligt specificerad. För det tredje anser några av oss att de extrakostnader som inbegrips inte garanterar att vissa av åtgärderna utvidgas till vattenbruket, men jag skulle vilja tillägga att detta inte är min egen åsikt. Vattenbruket är av mycket stor betydelse för Skottland, där många bräckliga lokala ekonomier är beroende av det. Slutligen hyser vi väldigt blandade känslor för artikel 28 och ändringsförslaget till artikeln. Å ena sidan fruktar vi att ändringsförslaget kan medföra att genomförandet fördröjs, och vi har även vissa farhågor om dess exakta innebörd. Å andra sidan godtar vi att det bör finnas en rationell grund för tullavskaffande, snarare än att ett sådant blir en följd av en "shoppinglista" från medlemsstaterna. Vi räknar med att kommissionen tillhandahåller en sådan rationell grund. På det hela taget tror vi att de åtgärder som vidtas passar bra ihop med den planerade regionaliseringen av den gemensamma fiskeripolitiken, i vilken vi är starkt engagerade, och vi hoppas att förslag i denna riktning inom kort kommer att presenteras för parlamentet.
Fru talman, mina damer och herrar, mina kära kolleger! Det gläder mig mycket att i dag få tala för första gången i denna kammare, eftersom jag är en ny ledamot, och det gläder mig att få tala om fiskefrågor och Fraga Estévez utmärkta betänkande, eftersom jag är borgmästare i Mèze i Hérault, södra Frankrike, en liten kommun som är en av de viktigaste mindre fiskehamnarna i Medelhavet, inte så långt från Sète, den främsta fiskehamnen. Sedan i går pågår en strejk i alla fiskehamnar på Medelhavets europeiska sida, eftersom fiskarna protesterar mot priset på dieselolja och de dalande priserna på blåfisk, tonfisk och sardin, och även ål, som inte längre säljs. Problemen på marknaden är verkliga; själva yrket ligger i farozonen. Fiskarna protesterar också mot de europeiska direktiven, som de anser vara alltför tvingande. I en diskussion som denna behöver vi visa vårt stöd till fiskaren som yrke. Angående det utmärkta betänkandet av Fraga Estévez vill jag ta upp tre punkter. För det första möjligheten att spåra en produkt. Verts/ALE-gruppen är positiv till att produkterna skall ha en detaljerad märkning, alltifrån den första till den sista försäljningen, så att man får veta var produkten har fiskats, på vilket sätt och även om det är en fiskeri- eller vattenbruksprodukt. Vi skulle vilja gå längre än vad kommissionens förslag gör. För det andra frågorna om återtagna och förstörda produkter. Man fastställer ett referenspris, ett riktpris och man beviljar subventioner för fiskeriprodukter som inte går att sälja. Man beviljar också bidrag för produkter som bevaras och lagras. Vår grupp är positiv till detta när det gäller att bevara produkterna, att inte slösa bort dem, men om det handlar om att utöka fiskeriverksamheten för att sedan förstöra produkter, då är vi inte med. Vi anser att man måste uppmärksamma producentorganisationerna på att planen för fiskesäsongen bör sträcka sig över hela året, och att man inte skall gynna ett intensivt fiske om produkterna sedan förstörs. Det är mycket viktigt, och kanske kräver det ett högre referenspris, eller t.o.m. ett nytt förfarande, men vår önskan är att resurserna skall förvaltas på ett bra sätt. Avslutningsvis vill jag säga att vi inte är positiva till en systematisk tullavveckling. Vi måste göra en konsekvensstudie, vilket Fraga Estévez föreslår, och fastställa objektiva kriterier innan vi beslutar vilka tullar som skall avskaffas. Vår grupp stöder betänkandet av Fraga Estévez, liksom betänkandet av Gallagher.
Fru talman! Den gemensamma organisationen av marknaden för fiske och fiskeodling är en av de viktigare frågorna i den gemensamma fiskeripolitiken. Jag hoppas att man med de kompromisser som gjorts upp i rådet ändå beaktar resultatet av debatten och då särskilt Fragabetänkandet. Vad beträffar innehållet i betänkandet vill jag tacka Fraga. Hon gör alltid ett utmärkt arbete och jag vill särskilt tacka henne för den kraftansträngning hon uppbådat för att nå en kompromiss. Som alltid kan en kompromiss inte tillfredsställa alla parter och det här fallet kan inte vara ett undantag. Det finns bara en punkt i betänkandet som inte tillfredsställer mig. I betänkandet föreslås en utvidgning av de gränser som fastställts av kommissionen för borttagandet av fisk. Med allt mindre fiskeresurser verkar det absurt att fiska för att förstöra och det är på gränsen till sedeslöshet att förstöra protein av god kvalitet. Det är en av bristerna i kommissionens förslag, istället borde man ha kompletterat ramen för den gemensamma organisationen av marknaden med en inkomstbevarande mekanism för dem som arbetar inom fiskerinäringen för att begränsa prisfall och därmed göra borttagande och förstöring av fiskeriprodukter överflödig. Kommissionens förslag brister i mognad och domineras av passivitet. Passivitet visas gentemot budgetrestriktionerna och passivitet visas gentemot en reglering av utrikeshandeln. Man hade kunnat tillvarata det här tillfället för att inrätta ett klart och öppet system för en reglering av utrikeshandeln. Därför menar jag att Fragabetänkandet är mycket mera värdefullt och därför stöder min grupp helt och fullt inte bara hennes bemödanden utan också kompromissen i dess helhet, detta trots vissa insinuationer från min sida. Avslutningsvis vill jag säga att vi också stöder Gallaghers betänkande, som jag också vill tacka.
Fru talman! Det nya förslaget till förordning om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter har några nya och intressanta aspekter för en fördjupad betraktelse som jag tyvärr inte kan gå in på i detta forum. I egenskap av företrädare från Medelhavets största ö Sicilien och ordförande för provinsen Catania där antalet verksamma inom fisket är högt skulle jag för övrigt kunna bidra med vardagserfarenhet. I dag skulle jag dock vilja framföra litet konstruktiv kritik med förhoppningen att den kan bidra till att förbättra förslaget till förordning i fråga. Vad informationen till konsumenterna beträffar är jag helt överens med kommissionen när den föreslår obligatorisk märkning som anger artens benämning, fångsten och fångstområdet. Dock borde man i syfte att göra konsumenterna mer ansvariga och marknaden öppnare lägga in även andra uppgifter, som till exempel minsta lagliga storlek, vilket gör det möjligt att skona fiskbeståndet. Vad producentorganisationerna beträffar stämmer det att man måste göra dem mer ansvarsmedvetna både i fråga om marknadsorganisationen och om en rationell resursanvändning. Dock vore det lämpligt - och här understryker jag relevansen i ändringsförslag 67 som min politiska grupp har lagt fram - att medlemsstaterna kunde ha möjlighet att bevilja kompletterande bidrag till producentorganisationer som utvecklar sätt att värdera de arter som fiskas och att anpassa utbudet till efterfrågan med hjälp av strukturella FIUF-åtgärder (FIUF, finansiellt instrument för utveckling av fisket) . Eftersom och med hänsyn till att - och det slogs fast här i förmiddags - de uppgifter kommissionen tillhandahåller visar att 60 procent av de fiskeriprodukter som konsumeras i Europeiska unionen är importerade borde man stödja vattenbruket, som utgör en viktig ekonomisk utkomstmöjlighet för kustsamhällena, på ett substantiellt och heltäckande sätt. Ofta ger man sig inte på det på grund av okunskap. Till sist skulle jag vilja avsluta med att tacka Fraga Estévez för hennes stöd till de ändringsförslag UEN-gruppen lade fram i fiskeriutskottet.
Fru talman, fru kommissionär, ärade kolleger! Först och främst vill jag tacka de båda föredraganden från fiskeriutskottet för de betänkanden de i dag lägger fram här i plenum. Gallagherbetänkandet tar upp en teknisk förändring för det alltid så känsliga ungdomsskyddet, något som vårt utskott alltid stöder. Jag vill påminna om den uppmärksamhet och den mottaglighet föredraganden visat med anledning av det krav som ställts på kommissionen om ny kompletterande information, vilket kommer att försena betänkandets omröstning i plenum så länge kommissionen inte hörsammar den begäran som refererar till de senaste vetenskapliga rapporterna som borgar för en täckning av det geografiska område som avgränsas i Douglas Bank Box och en omdefiniering av villkoren och deras omfattning. Jag hoppas att detta, precis som Fraga krävde, har fått oss att spela vår roll ordentligt, en roll som förbehållits fiskeriutskottet, en roll som innebär en minutiös kontroll av Europeiska kommissionens aktiviteter och en tillämpning av de vetenskapliga rapporterna från respektive gemenskapsinstitution. Vad beträffar Fragabetänkandet så står vi inför en grundläggande fråga, en pelare för gemenskapens fiskeripolitik: den gemensamma organisationen av marknaden, vars betydelse för all fiskeriverksamhet är uppenbar och anledningen till att detta - magnifika - betänkande har krävt så lång tid för den parlamentariska handläggningen och det slutgiltiga godkännandet i vårt utskott den 22 november. Resultatet är ett utmärkt betänkande, där man är ense om de viktigare punkterna genom att man kommit överens om de ändringsförslag som föredraganden lagt fram och som i stora drag ändrar viktigare aspekter av kommissionens förslag. Upphävandet av artikel 5, kommissionens försök att införa nya avskaffanden av tull på så känsliga produkter som filead tonfisk, begäran om att inrätta referenslaboratorium, ett inkluderande av fiskeodlingen, bättre reglerad konsumentinformation när det gäller kommersiell märkning av fiskeriprodukter, procentsats för kompensationsbetalning för tonfisk samt flexibilitet vid återtagandet är, för att nämna några exempel, mycket viktiga förändringar som införts i Fragabetänkandet, och för detta vill jag än en gång tacka föredraganden. Jag tycker att vi alla skall glädja oss åt hur betänkandet har utvecklats och resultatet av detsamma, något som ger den parlamentariska institutionen, fiskeriutskottet och den roll vi där spelat en viss prestige.
Fru talman, det är som kommissionen säger i sin motivering. Förslaget om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeriprodukter och produkter från vattenbruk är av central betydelse för den gemensamma fiskeripolitiken i Europeiska unionen. Om man orienterar sig efter de allmänna målen i motiveringen till förslaget så kan de helt och fullt stödjas. Det är en ansvarsfull förvaltning av bestånden, ökad konkurrenskraft av sektorn, avreglering av marknaden osv. Samtliga dessa utsagor har mitt fulla stöd. Vad som är betänkligt är dock med vilka medel kommissionen och framför allt föredraganden försöker upprätthålla dessa principer. Jag vill ge min syn på tre saker. För det första ser jag ett framtida problem i att man etablerar omfångsrika och direkta stöd till fiskerisektorn, sett i förhållande till de hittillsvarande reglerna. Nu är det ju så att ingen har någonting emot stöd. Dock måste det vara tillåtet att fråga huruvida målet med att stärka sektorns konkurrenskraft på lång sikt därigenom gynnas. Det finns alltid bieffekter även med en föreslagen tidsmässig begränsning; därmed kan man inte heller utesluta ett långsiktigt bevarande. Enligt min åsikt finns det en lämpligare möjlighet inom ramen för strukturfondspolitiken. För det andra stöder jag fullt ut våra strävanden att anpassa regleringen av utrikeshandeln. Frågan är här endast om de också är tillräckliga. Realiteten är ju den att vi i EU är i hög grad beroende av import. Beviljandet av tullfrihet respektive tullsänkningar är delvis också en överlevnadsfråga för den del av fiskeindustrin som sysslar med bearbetning. För det tredje kan jag inte följa föredraganden i hennes vilja att lyfta in produkterna från vattenbruket i interventionsregleringen. Trots föredragandens alla bemödanden - som alltid har hon ju presterat ett omfångsrikt arbete för att förbättra kommissionens förslag, något jag skattar högt - kan jag endast delvis ställa mig bakom hennes slutsatser.
Fru talman, värderade kolleger! Som föredraganden, Carmen Fraga Estévez har påpekat, kommer presentationen av förslaget till rådets förordning om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter samtidigt som Europeiska unionens länder utgör en av de största marknaderna i världen för fiskeriprodukter. Då utbudet inte räcker till den inre efterfrågan importerar vi 60 procent av vår konsumtion. I detta sammanhang bör regleringen av utbudet och efterfrågan av fiskeriprodukter svara mot ett dubbelt krav: att motsvara konsumenternas behov och skydda utvecklingen i den egna fiskerisektorn. Som bekant är fiskerisektorn, som koncentreras till vissa områden som mitt, Galicien, en av de sektorer som ger ett betydande bidrag till den ekonomiska verksamheten. Betänkandet av Fraga Estévez svarar på ett lämpligt sätt mot detta dubbla krav och förtjänar kammarens stöd. I vilket fall som helst har det vårt stöd. Förordningen kommer utan tvekan att förbättras om hänsyn tas till bland annat dess krav och dess kritik mot den njugga budget som tilldelas i förordningen och mot att sektorn utesluts från den gemensamma organisationen av marknaden för nästan hela vårt jordbruk, liksom dess partiella kritik mot bestämmelser om konsumentinformation och dess försvar för tullkvoter när det finns en gemenskapsproduktion. Vi yrkar också på ert stöd för Pat Gallaghers betänkande.
Fru talman, kära kolleger! Kommissionens förslag om en ny gemensam organisation av marknaden för fiskeri- och jordbruksprodukter svarar inte mot sektorns behov och speciella egenskaper i de olika medlemsstaterna, och tar inte heller hänsyn till de potentialer som fortfarande existerar, vilket är så mycket mer obegripligt då kommissionen själv medger att Europeiska unionen importerar 60 procent av sin fiskkonsumtion. Det finns alltså en uppenbara brist på ambition, vilken syns tydligt i förslagets minskning av budgeten: med mindre än 20 miljoner euro per år är det inte möjligt att hoppas på att fiskerisektorn i Europeiska unionen skall utvecklas. Därtill garanterar inte denna gemensamma organisation av marknaden fiskarnas inkomster och tar inte heller hänsyn till att i vissa länder, som i Portugal - där fisket domineras av det småskaliga kustnära fisket som förser konsumenterna med färsk fisk från deras territoriella vatten -, är produktorganisationerna mycket svaga, varför man inte kan lägga över så mycket ansvar på dem utan att beakta nödvändiga ekonomiska medel. Slutligen är inte, vilket tas upp i Fraga Estévez betänkande, den föreskrivna förändringen av systemet för utbyte med tredje land godtagbar, på grund av vad den kan innebära för den europeiska produktionen.
Fru talman, kära kolleger! Jag skulle först vilja gratulera Gallagher till det ytterst framstående betänkande som han lade fram för oss på ett mycket detaljerat sätt. Jag kommer således att ägna mitt anförande åt betänkandet av Fraga Estévez. Kommissionens förslag om reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeriprodukter var oacceptabel och hade en schizofren prägel. Vi kan inte annat än att skriva under på de mål som kommissionen slår fast i sin motivering, men man måste tyvärr konstatera att de föreslagna bestämmelserna inte föreskriver hur dessa mål skall uppnås. Det är faktiskt tvärtom; gemenskapens preferensprinciper och principerna om en reglering av marknader, såsom de ser ut i dag, ifrågasätts genom kommissionens reformförslag. Bristen på jämvikt framgår av förhållandet mellan en ogrundad tullavveckling till förmån för tredje land och helt otillräckliga åtgärder för att hjälpa gemenskapens fiskare att bli mer konkurrenskraftiga. Föredraganden, Fraga Estévez, hade i sitt utkast till betänkande införlivat en rad ändringsförslag som klart förbättrar texten, men vi ansåg ändå, tillsammans med min kollega Gallagher, att det var nödvändigt att inge ytterligare 31 ändringsförslag. Jag vill tacka mina kolleger i fiskeriutskottet, eftersom 22 av ändringsförslagen antogs, vilket gör det möjligt att återupprätta de grundläggande principerna för den gemensamma fiskeripolitiken och den gemensamma organisationen av marknaden, samt att ge producentorganisationerna den roll och de medel som krävs för att de skall kunna reglera och på bästa sätt värdera fiskeri- och vattenbruksprodukter. Å min grupps vägnar ingav jag på nytt åtta ändringsförslag under plenarsammanträdet. Bland dessa vill jag, fru föredraganden, betona hur viktigt ändringsförslag 67 är, ett tillägg till artikel 11.1 i förslaget till förordning. Syftet med detta ändringsförslag är att låta medlemsstaterna ge ytterligare bidrag till producentorganisationerna, som (inom ramen för de operativa program som nämns i artikel 9 i förordningen) arbetar för att värdera de arter som fiskas och för att anpassa utbudet till efterfrågan. Dessa bidrag bör kunna finansieras inom ramen för det finansiella instrumentet för utveckling av fisket. Jag vet, fru föredraganden, att ni godkänner och att ni kommer att stödja detta ändringsförslag. Jag hoppas därför att förslaget kommer att godkännas av en majoritet i kammaren, för det kan bidra till en konsolidering och utveckling av producentorganisationerna, som när de arbetar effektivt kan medverka till att förhindra en tillfällig överfiskning och, tack vare deras värderingsinsatser, till att sysselsättningen bevaras i områden som är beroende av fisket. Fru talman! Europaparlamentet har spelat en avgörande roll för att bevara det finansiella instrumentet för fiskets utveckling, och för att korrekt fastställa vilka områden som är beroende av fisket, inom ramen för det nya mål 2. Om vi på det sättet tillsammans med medlemsstaterna har kunnat bidra till att den gemensamma fiskeripolitiken har fått behålla en särskild rättslig och finansiell ram, måste denna struktur nu användas fullt ut för att på bästa sätt tillgodose behoven i de kustområden som är beroende av fisket. Det är vad vi föreslår.
Fru talman! Jag vill tacka herr Gallagher för hans betänkande och säga att jag håller med honom helt och hållet när han säger att vi måste godta den vetenskapliga information som vi får och att det är med utgångspunkt i vetenskaplig information snarare än i politisk egennytta som vi måste fatta besluten om bevarande. Vi bör komma ihåg att vi har bevis som antyder att vi, om vi genomför bevarandeåtgärderna på rätt sätt och sköter övervakningen, kan öka de europeiska yrkesfiskarnas fångster med i runda tal 5 000 miljoner euro i produktvärde årligen. Det skulle åtminstone till en del kompensera yrkesfiskarna för de förluster av fiskeområden och arbetstillfällen som de har drabbats av. Jag vill tacka fru Carmen Fraga för hennes betänkande. En mycket omfattande framställning med råd till kommissionen och rådet i hela saluföringsfrågan. En av de märkvärdiga sakerna med fisk är att på samma gång som yrkesfiskarna har haft det svårt och arbetstillfällena har minskat, har priset på fisk, nästan uteslutande som livsmedelsprodukt, genom åren ökat kontinuerligt för konsumenten i Europa. Samtidigt har marginalerna för yrkesfiskarna minskat. Vi måste följaktligen inse att det på hela området för saluföring och beredning finns ett viktigt arbete att utföra. Jag tror inte att det räcker med den årliga fördelningen för att klara av den uppgiften. Fisket är mycket olikt andra yrken. Det finns ingen som producerar fisk. Fisken finns där. Den är en allmän resurs. Varför skall vi överfiska och på samma gång bidra till återtaganden från marknaden? Varför skall vi överfiska och på samma gång importera produkter som skapar en prissättning som är oacceptabel? Sillsektorn, som Gallagher refererade till, är värd särskilt beaktande för närvarande. Sill säljs nu till 20 procent lägre pris än förra året. Det är omkring eller mindre än 20 procent av det pris som vi anser vara minimipriset för nötkött i Europeiska unionen. En högvärdig produkt. Oerhört viktig för människors hälsa och en normal livsföring. Varför skall en sådan produkt fångas i haven och sedan skänkas bort? Det är ett misstag av kommissionen att föreslå att de skall ändra förordningen och ytterligare förvärra detta särskilda problem.
Fru talman, mina kära kolleger! I utskottet röstade vi igenom reformen av den gemensamma organisationen för fiskeri- och vattenbruksprodukter. Trots att det är ett känsligt ämne, var detta betänkande nödvändigt. Den text vi har röstat igenom är en bra text och vi har nått fram till en bra kompromiss. Jag tror att Europeiska unionen kan uppnå sådana kompromisser när den har förmågan att både se bortom nationella intressen och försvara gemensamma intressen. Vi vet att fisket är ett betydande europeiskt politikområde, även om det berör få européer, åtminstone som producenter; som konsumenter berörs självklart många fler. Sedan den gemensamma fiskerimarknaden inrättades år 1970 har den genomgått många förvandlingar. Bestämmelserna har anpassats till den utvecklingen, och detta betänkande bör ses som ytterligare ett steg i uppbyggnaden av en balans mellan skyddet och förvaltningen av fiskeresurserna. Det betänkande vi behandlar i dag stärker konsumentens och producentorganisationernas plats i organisationen av marknaden. Men vi får inte glömma att denna reform kommer att få konsekvenser för fiskeproduktionskedjan. Jag skulle helt kort vilja ta upp två av dem. Vilken plats kommer våra auktioner att få, med tanke på de i förväg uppgjorda försäljningskontrakt som föreskrivs i artikel 12? Utvecklingen får inte medföra ett slags uttömning av våra regioner. Och för det andra, vad kommer att hända i händelse av en konjunkturkris i fiskerisektorn, om man inte antar någon bestämmelse för exceptionella omständigheter? Det är bättre att vara förutseende, så att vi kan bemöta alla möjliga situationer. Betänkandet uttömmer inte alla framtidsfrågor, eller några av dem, men jag anser att utskottet har arbetat bra och förtjänar en bred uppslutning kring det betänkande som, fru Fraga Estévez, bär ert namn.
Jag välkomnar och stöder helhjärtat Gallaghers betänkande: ännu ett väl genomfört arbete av föredraganden. Rent allmänt välkomnar jag inriktningen i Fragas arbete, som bör bidra till att öka stabiliteten på marknaden. Denna användning av framåtblickande metoder för anpassning av utbud och efterfrågan av producentorganisationerna bör vara till stor hjälp för den övergripande konkurrensen och effektiviteten i fiskerisektorn som helhet. Erkännandet av beredningssektorns betydelse är också välkommet. Det är en sektor som genererar en mycket betydande sysselsättning och inkomst, mycket ofta i annars ömtåliga samhällen. Att betona betydelsen av att besluten baseras på vetenskapliga och tekniska data och undersökningar är av grundläggande vikt, inte bara då det gäller gemensamma organisationen av marknaden för fiskeriprodukter, utan även då det gäller fiskeriförvaltning i allmänhet. Dessutom är det faktum att förslaget kommer att medföra ökad öppenhet och ökade kunskaper om marknaden och produkterna, särskilt för konsumenterna, positivt. Jag stöder också utskottets ändringsförslag, genom vilka man försöker inkludera vattenbruket i stödmekanismen. De färska och pågående kriserna inom den skotska laxindustrin, till följd av det smittsamma blodbristvirus som drabbar laxarna, visar med all önskvärd tydlighet att även vattenbrukssektorn kan vara instabil och oförutsägbar. Det är av den anledningen absolut nödvändigt med noggrann planering och noggrant stöd.
Fru talman! Tillåt mig gratulera de två föredragandena, herr Gallagher, som har talat om skydd för unga exemplar av marina organismer, och fru Fraga, som har tagit upp den gemensamma organisationen av marknaderna för fiskeri - och vattenbruksprodukter. Båda betänkanden är på det stora hela värda stöd, och jag har inga grundläggande problem med Gallaghers betänkande. I Fragas betänkande finns det ett par problem, även om jag välkomnar den allmänna inriktningen i betänkandet. Vi välkomnar att de gemensamma marknaderna organiseras och att producentorganisationerna stärks, men jag har problem, för det första, där det finns en risk att kostnaderna drivs upp i onödan, och samtidigt som vi inser att nivån på interventionsåldern behöver höjas, så bör det kanske inte ske på det sätt som faktiskt föreslås här. Vad gäller avskaffande av tullar anser vi att kriterierna är strikta i överkant, och vi skulle föredra ett liberalare system. Vi vill se till att vi kan främja beredningsindustrin utan att producenterna påverkas. Beträffande sillen håller vi med om att de avskaffade tullarna borde omvandlas till en årlig kvot, och vi emotser rekommendationerna för torsk, bleka och räkor. Angående ändringsförslagen kommer vi utan tvekan att rösta emot ändringsförslag 47, och jag måste uttala vissa reservationer om ändringsförslagen 35 och 41, vilka vi inte kan stödja.
Fru talman! Tack för att ni inbjöd mig att tala om kommissionens två förslag. Eftersom min kollega Fischler som bekant befinner sig i Seattle, bad han mig att ersätta honom. Det handlar framför allt om reformen av den gemensamma organisationen av marknaden inom sektorn för fiskeri- och vattenbruksprodukter. Kommissionen gläder sig åt betänkandet från fiskeriutskottet i Europaparlamentet, och särskilt föredraganden Fraga Estévez detaljerade analys, ett värdefullt bidrag till debatten. Det är faktiskt så att detta utskott - som sammanträdde för sista gången om detta ämne samma dag som rådet (fiske) sammanträdde, den 22 november, - direkt har gett näring åt rådets diskussioner om det här området. Som ni redan vet nådde man i rådet ett brett samförstånd. Fischler har endast gett sitt tillfälliga godkännande, genom att förklara för ministrarna att han inte kan ge sitt samtycke till ett slutligt beslut förrän han har beaktat Europaparlamentets ståndpunkt. Jag har med intresse följt dagens anföranden, och jag tycker att de på ett bra sätt illustrerar fiskerimarknadens mångfald i hela unionen och därigenom betonar kravet på att vi tar hänsyn till de faktorer som har tagits upp. Nu måste vi granska parlamentets förslag och ståndpunkt i förhållande till hur de påverkar samtliga berörda parter, och inte endast producenterna. Jag vill insistera på hur viktigt det är att reformen tillämpas för hela fiskenäringskedjan och på så sätt uppmuntrar en integrering på marknaden. Kommissionens förslag har huvudsakligen utvecklats med sikte på att den gemensamma organisationen av marknaden hädanefter skall omfatta såväl konsumenterna som hela fiskeindustrin. Kommissionens förslag är bra för konsumenterna, bra för producenterna, bra för förädlingsindustrin, och jag skall tala om varför. När det gäller konsumenterna föreskriver kommissionens förslag att en produkt skall märkas med viktig information. Konsumenten kommer att veta vilken typ av fisk han eller hon köper, hur den har producerats och varifrån den kommer. Men hänsyn till att det är viktigt att kunna spåra en livsmedelsprodukt, ur alla synvinklar, i synnerhet med tanke på livsmedelssäkerhet, kommer dessa bestämmelser att lugna konsumenterna och göra det möjligt för dem att vara bättre informerade när de skall bestämma sig för att köpa en produkt. Det gläder mig, fru talman, att Europaparlamentet instämmer med oss på den punkten. Men fiskefartygets ursprung berör inte direkt konsumenterna; skulle det omnämnas kan det uppfattas som ett försök att stjälpa handeln med tredje land. För producenterna syftar kommissionens förslag till att skapa nya incitament inom den gemensamma organisationen av marknader, för att uppmuntra en bättre planering av utbudet. Kommissionen har förstärkt producentorganisationernas roll genom att föreslå en ny mekanism som uppmuntrar producenterna att planera sina aktiviteter, för att förbättra balansen mellan utbud och efterfrågan. En bättre planläggning borde leda till minskade återtag och därmed förhindra slöseri. Kommissionen kan acceptera den allmänna inriktningen i parlamentets ändringsförslag i den här frågan, dvs. att de operativa programmen även skall omfatta producentorganisationerna för vissa vattenbruksarter. Vi erkänner dessutom att vissa av de fördelar som följer med en bättre planläggning också kan avse vattenbrukssektorn. Vi skriver vidare under på idén om ett ekonomiskt stöd till sådana program, men vi anser att stödet bör beviljas för en tillfällig period, och att det inte bör hänga samman med produktionsvärdet, till följd av de svårigheter som de internationella handelsreglerna kan skapa. Den andra aspekten av de ändringar som kommer att påverka producenterna gäller nivån på gemenskapens stöd i form av interventioner. Kommissionen anser inte att en hög återtagsnivå är berättigad, med hänsyn till att fiskeresurserna är begränsade såväl i gemenskapens vatten som utanför dem. Eftersom vi anstränger oss för att uppnå hållbarhet inom fiskerisektorn, bör vi inte uppmuntra en förstörelse av våra resurser. Interventionerna bör bli ett säkerhetsnät för fiskarna, att användas vid enstaka tillfällen. Kommissionen anser att vi i största möjliga utsträckning bör minska de permanenta återtagen och övergå till ett stöd till de fiskarorganisationer som är mest aktiva och bäst anpassade till marknadens behov. I sina ändringsförslag förespråkar parlamentet en mindre radikal minskning av kvantiteter som ger berättigande till stöd samt av det finansiella stödet för återtag, vilket ligger i linje med samförståndet mellan medlemsstaterna i rådet. Kommissionen kommer därför inte att försvåra ett avtal, men vi är inte beredda att godta samtliga föreslagna ökningar i fråga om interventioner. När det gäller förädlingsindustrin är handeln med tredje land av största vikt. Vår förädlingsindustri måste kunna förse sig med råvaror till världsmarknadspriser för att kunna konkurrera. I annat fall riskerar vi att exportera arbetstillfällen till länder utanför gemenskapen, som med lätthet kan framställa grundläggande produkter till konkurrenskraftiga priser. Det råder starkt delade meningar om vilken form av tullavgifter som skall tillämpas på flertalet känsliga arter: tonfiskfiléer, sill och torsk. Jag medger att det inte finns några enkla svar. Men parlamentets rekommendation löser inte problemet, eftersom man då skulle slå fast en samling kriterier för framtida tullavvecklingar, i stället för att avveckla tullar inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaderna. Vi måste redan nu skapa mer stabila förhållanden för förädlingsindustrin. Kommissionens metod går ut på att i huvudsak tillämpa följande kriterium: de produkter som importeras bör vara råvaror som är avsedda för förädlingsindustrin, och för vilka gemenskapens produktionsvolym inte räcker till för att framställa. Det är således uppenbart att framtidsutsikterna vad gäller utbudet av vitfisk på kort och lång sikt är bekymmersamma, och gemenskapen kan inte tillåta sig att bestraffa sin egen förädlingsindustri och låta tredje land skapa det mervärde som industrin ger. För att avsluta detta första förslag, fru talman, sammanfaller Europaparlamentets och kommissionens analyser på vissa viktiga punkter i reformen, bl.a. vad gäller kravet på att stärka producentorganisationernas roll inom fiskeri- och vattenbrukssektorn och att förbättra konsumentinformationen. När det gäller interventioner kan inte kommissionen gå så långt som Europaparlamentet önskar, dvs. att mjuka upp den nya bestämmelsen om återtag, eftersom vi anser att denna bestämmelse är central för strävan att bevara våra resurser. Vad gäller handeln med tredje land, har vi en annan hållning än Europaparlamentet. Enligt kommissionen är detta ett viktigt strukturellt problem inom den europeiska marknaden, vilket motiverar direkta insatser för att bevara arbetstillfällen inom förädlingsindustrin. Fru talman! Jag skulle nu vilja gå vidare till behandlingen av kommissionens andra förslag, och tacka föredraganden herr Gallagher. Detta förslag är den tredje ändringen av förordningen EG/850/98 av den 30 mars 1998, och den här ändringen syftar till ett bättre bevarande av fiskeresurserna, med hjälp av ett antal tekniska åtgärder som ger ett bättre skydd för yngre havsorganismer. Den föreslagna bestämmelsen grundas på vissa nya element som kommissionen inte har kunnat acceptera förrän efter det att förordningen antogs. Bestämmelsen kommer att stärka skyddet för fullvuxna och yngre sillfiskar, och samtidigt förbättra skyddet för marina däggdjur. Kommissionens förslag stöds av behöriga vetenskapliga organisationer, som Internationella rådet för utnyttjande av havet och den vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen. Kommissionen gläder sig åt att fiskeriutskottet har antagit betänkandet av Gallagher, som godkänner kommissionens förslag.
Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum kl. 11.00. (Sammanträdet avbröts kl. 10.55 i väntan på omröstningen, och återupptogs kl. 11.05.)
(Parlamentet godkände kommissionens förslag.) Andrabehandlingsrekommendation (A5-0085/1999) från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av beslut nr 210/97/EG om antagandet av ett åtgärdsprogram för tullfrågor i gemenskapen (Tull 2000) och om upphävande av rådets beslut nr 91/341/EEG (9601/1/1999 - C5-0183/1999 - 1998/0314(COD)) (Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd (efter dessa ändringar).) Betänkande (A5-0074/1999) av Pronk för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommittén gemensamma utkast, till Europaparlamentets och rådets direktiv om minimikrav för förbättring av säkerhet och hälsa för arbetstagare som kan utsättas för fara orsakad av explosiv atmosfär (femtonde särdirektivet enligt artikel 16(1) i direktiv 89/391/EEG) (C5-0221/1999 - 1995/0235(COD)) (Parlamentet godkände det gemensamma utkastet.) Andrabehandlingsrekommendation (A5-0064/1999) från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om att inrätta ett system för övervakning av de genomsnittliga specifika koldioxidutsläppen från nya personbilar (5621/2/1999 ändr 2 - C5-0041/1999 - 1998/0202(COD)) (Föredragande: González Álvarez) (Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd (efter dessa ändringar).) Betänkande (A5-0071/1999) av Morillon för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om genomförandet av åtgärder för att stödja Turkiets ekonomiska och sociala utveckling (KOM(1998) 600 - C4-0670/1998 - 1998/0300(COD)) Marset Campos (GUE/NGL). (ES) Herr talman! Eftersom toppmötet i Helsingfors är så pass betydelsefullt och med hänsyn till Turkiet som kandidatland vill vår grupp med stöd av arbetsordningen lägga fram ett förslag med anledning av Morillons två betänkanden, betänkanden som båda skall gå till omröstning. Eftersom frågor som exempelvis dödsstraffet, närmare bestämt den kurdiska ledaren Öcalans dödsstraff, fortfarande inte har avgjorts vill jag be att båda betänkandena återsänds till kommissionen, så att den turkiska regeringen kan ge Europeiska unionen en positiv signal.
Herr talman, mina kära kolleger! Jag har med största tänkbara uppmärksamhet följt gårdagens debatter, och blir lätt oroad av de enhälliga lovorden beträffande formen på och innehållet i detta betänkande, eftersom det är omöjligt att tillfredsställa hela världen och dess skapare - hur bra kompromissen än är. Som en sista utväg föreslår man i dag att genomförandet av dessa två texter skall skjutas upp, med två förevändningar som togs upp i går under debatterna. Den första är att Europeiska unionen inte har kompenserats för sina insatser, och att det bestämt inte finns något att hoppas på från den turkiska regeringens sida, eftersom, enligt vissa av våra kolleger, det inte har gjorts några påtagliga framsteg sedan avtalen om tullunionen trädde i kraft. Jag vill uppmärksamma kammaren på att det är Europeiska unionen som har dragit nytta av de åtaganden som har undertecknats i avtalet om tullunionen, och det på långa vägar, eftersom handelsbalansens saldo mellan Europeiska unionen och Turkiet har fördubblats till vår fördel sedan avtalen trädde i kraft. Den andra förevändningen är att den turkiska högsta domstolen har bekräftat dödsdomen mot Öcalan, och det faktum att vissa av våra kolleger i dag fruktar för Öcalans liv. Jag vill påpeka att dödsstraffet i praktiken inte verkställs i Turkiet sedan 15 år tillbaka, och att det betänkande vi skall rösta om är avsett att uppmuntra den turkiska regeringen att göra detta faktiska moratorium till ett rättsligt moratorium. Under alla omständigheter undrar jag hur våra kolleger skulle reagera om den politiska makten gjorde intrång i den rättsliga maktsfären i deras hemländer, vilket de önskar skulle inträffa i det här fallet. Öcalans sak har nämligen hänvisats till säkerhetsdomstolen i Strasbourg. Av alla dessa skäl vill jag säga, att när man vill dränka hunden säger man att den har rabies, och jag ber naturligtvis kammaren att inte ta hänsyn till denna begäran om återförvisning.
Herr talman! Jag vill gärna rekommendera att vi skjuter upp beslutet om detta förslag. I motsats till föredraganden menar jag inte att detta avtal skall vara beroende av om vi vinner eller inte genom ett dylikt avtal, utan om de mänskliga rättigheterna och demokratin i Turkiet främjas av ett dylikt avtal. Det måste vara det som är avgörande för oss. Sedan vi börjat behandla frågor har det turkiska parlamentet bekräftat Öcalans dödsstraff. Vi är emot dödsstraff som princip. Vi menar att det är grundläggande för ett säkerställande av de mänskliga rättigheterna att man avskaffar dödsstraffet. Jag rekommenderar därför att vi skjuter upp behandlingen av denna punkt till dess det turkiska parlamentet har visat att det är redo att respektera de grundläggande mänskliga rättigheterna i Turkiet.
Herr talman! Denna församling har ofta och entydigt tagit ställning mot dödsstraffet, och det oavsett om det handlat om Öcalan eller om andra. Dödsstraffet måste avskaffas, även i Turkiet! Denna församling har uttalat sig för ett starkare betonande av de mänskliga rättigheterna, för respekten för minoriteters rättigheter, för bättre förbindelser mellan Turkiet och Grekland samt för en lösning av Cypernfrågan. Allt detta är inte vad som är uppe till diskussion i dag. Här i denna församling finns det en övervägande och överväldigande majoritet. I dag skall vi diskutera två konkreta betänkanden som har beröring med våra löften och utfästelser till Turkiet; det gäller framför allt kopplingen till stärkandet av de västligt orienterade, de europeiska krafterna i Turkiet. Jag är därför för att dessa betänkanden behandlas. Det påverkas inte av all den kritik som vi ändå riktar mot Turkiet och situationen för de mänskliga rättigheterna där.
Detta är en ordningsfråga för att beklaga att talmannen inte gav mig ordet när jag begärde det, eftersom jag var den enda ledamot som i går meddelade att jag tänkte föreslå att detta skall skjutas upp. Jag är glad över det eftersom det är uppenbart att Europaparlamentet måste ge en mycket tydlig signal angående försvaret för de värden det tror på, nämligen till ett land som inte är vilket som helst utan ett land som har kommit i gång med en anslutningsprocess till Europeiska unionen. (Parlamentet avslog begäran om att återförvisa ärendet till det ansvariga utskottet.) (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) Betänkande (A5-0065/1999) av Breyer för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om gränsvärden för bensen och koloxid i luften [KOM(1998) 591 - C4-0135/1999 - 1998/0333(COD)] (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) Betänkande (A5-0070/1999) av Morillon för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om förslaget till rådets förordning om genomförandet av åtgärder för att förstärka tullunionen mellan EG och Turkiet [KOM(98) 600 - C4-0669/98 - 1998/0299(CNS)] (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Det är med stor glädje jag välkomnar en delegation från det marockanska parlamentet, ledd av ordföranden i det marockanska parlamentets råd, Jalal Essaïd, vilken har tagit plats på åhörarläktaren. (Livliga applåder)
Jag förklarar omröstningen avslutad. Röstförklaringar - Betänkande (A5-0074/1999) av Pronk
Trots att det har en mycket begränsad karaktär och helt uppenbart är otillräckligt med hänsyn till problemet, kommer vi att rösta för direktivet om "minimikrav för förbättring av säkerhet och hälsa för arbetstagare som kan utsättas för fara orsakad av explosiv atmosfär", i den mån det kan leda till framsteg i de länder där arbetstagarna är minst skyddade. Men eftersom man varken föreskriver en verklig kontroll - dvs. en kontroll som utövas av de arbetstagare som hotas själva, och mera allmänt av befolkningen - eller en sanktion mot de arbetsgivare som gör sig skyldiga till oförsiktighet, riskerar direktivet att förbli tomma ord. Samtidigt som man i artikel 3 i resolutionen påstår sig sätta arbetstagarnas säkerhet och hälsa ovan "strikt ekonomiska hänsynstaganden", motsäger man sig själv i artikel 2, genom att vägra att "införa restriktioner ... (som) skulle motverka skapandet och utvecklingen av små och medelstora företag". För arbetstagarna återstår det således att själva genomföra det minimiskydd som de har rätt till, men som direktivet inte ens syftar till att införa. Betänkande (A5-0070/1999 och A5-0071/1999) av Morrillon
Turkiets ansökan om medlemskap i Europeiska unionen kommer förmodligen att stå på dagordningen vid Europeiska rådets toppmöte i Helsingfors. Det utvecklas nu en stark strömning, bl.a. i Frankrike, för att Turkiet skall få kandidatstatus på samma grunder som övriga kandidatländer. Jag vill poängtera att vi riskerar att hamna i samma situation som i fallet med tullunionen. Enligt förespråkarna kommer tullunionen mellan Europeiska unionen och Turkiet att främja demokratiska reformer såväl som mänskliga rättigheter samt minoriteters rättigheter. I strid med ståndpunkten i vår grupp och många organisationer för försvaret av mänskliga rättigheter, som "France Liberté", ledd av Danielle Mitterrand, ratificerades tullunionen för att sedan träda i kraft. Och i dag diskuterar man en förstärkning av avtalet. Men vi måste konstatera att kränkningarna av de mänskliga rättigheterna fortfarande pågår. Kurdproblemet är ännu inte löst. Dödsdomen mot Öcalan har bekräftats. Leyla Zana sitter fortfarande i fängelse. Europeiska kommissionen har själv tvingats medge att sedan tullunionen trädde i kraft "har inga påtagliga framsteg nåtts i Turkiet vad gäller mänskliga rättigheter och demokratiska reformer". Låt oss dra lärdomar av erfarenheterna av tullunionen. Att gynna "Turkiets europeiska förankring", som Jacques Chirac sade i Istanbul den 18 november, genom att erkänna Turkiets kandidatstatus, kommer de turkiska myndigheterna att uppfatta som en uppmuntran att fortsätta bedriva samma politik. Jag menar inte att vi definitivt skall avslå Turkiets ansökan om medlemskap i Europeiska unionen. Men vi måste först kräva att Turkiet accepterar bestämda och definitiva skyldigheter och kontrollera att de fullgörs: att det kurdiska folkets rättigheter erkänns, att dödsstraffet avskaffas och Öcalan får en ny dom, att Leyla Zana och alla politiska fångar friges, att Förenta nationernas resolutioner tillämpas för en lösning på det cypriotiska problemet. I betänkandet från utskottet för utrikespolitik, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik finns en angelägenhet om att hänvisa till frågan om de mänskliga rättigheterna. Men efter att ha ändrat kommissionens förslag, ger betänkandet ett stöd till en fortsatt och förstärkt tullunion med Turkiet. Jag kan inte godkänna det sättet att gå tillväga, för nu är det dags att sända en tydlig signal till Turkiet, genom att blockera eller avbryta tillämpningen av avtalet om tullunionen.
Jag vill gratulera Morillon till hans klargörande, nämligen att dessa två betänkanden inte är en diskussion om huruvida Turkiet är berättigat till ett EU-medlemskap eller inte. Det handlar om att förbereda detta officiella kandidatland för ett medlemskap, genom åtgärder som å ena sidan syftar till att förstärka tullunionen mellan EG och Turkiet (15 miljoner euro på tre år) och å andra sidan att stödja Turkiets ekonomiska och sociala utveckling (135 miljoner euro på tre år). Kommissionen lade fram dessa förslag till förordningar i oktober 1998, till följd av en begäran från rådet (allmänna frågor), med syftet att få loss ett ekonomiskt stöd från Europeiska unionen till Turkiet. Det förslag till förordning som avser tullunionen, baserat på artikel 235 i fördraget, kräver ett enhälligt beslut i rådet, medan den andra förordningen kan antas genom medbeslutandeförfarandet, vilket således tillåter ett majoritetsbeslut. Att lägga fram två förordningar är berättigat med hänsyn till viljan att komma ur en blockerad situation inom rådet. Det är inte en dag för tidigt! Det är vår skyldighet att uppmuntra Turkiet att fullfölja de påbörjade reformerna, så att landet kan förbättra sin ekonomi, omstrukturera och öka effektiviteten inom den offentliga sektorn, modernisera ekonomiska och sociala infrastrukturer, utveckla den produktiva sektorn och stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen i landet. Det jag uppskattar i dessa förordningar, det är att man kommer att stödja samarbetsprojekt och -åtgärder, lokala myndigheter, regionala myndigheter, offentliga organ och framför allt det civila samhället: föreningar, icke-statliga organisationer... För mig är det en nödvändighet att det turkiska folket är delaktigt i den förändring som nu pågår i dess land. Samtidigt krävs det att vi kontrollerar hur dessa samarbetsprojekt och -åtgärder utvecklas, och självklart att också Europaparlamentet är delaktigt i sådana kontroller. Det gläder mig att rådet kan besluta att ställa in alla former av samarbete, när det uppstår hinder mot genomförandet av projekt och åtgärder (mera särskilt när det gäller demokrati, mänskliga rättigheter och skydd för minoriteter). För det ändamålet måste man kunna besluta med kvalificerad majoritet på förslag från kommissionen eller Europaparlamentet. Vår uppgift är att få Turkiet att gå den väg som leder till en större respekt för de mänskliga rättigheterna. Det är ingen lätt sak, därom vittnar dödsdomen mot Öcalan, som utfärdades trots europeiska och internationella protester. Vi måste trots detta framhärda, och jag vill hoppas på att de turkiska myndigheterna kommer att vissa en större respekt för de mänskliga rättigheterna, främja demokratiska metoder och befria den ockuperade delen av ön Cypern, genom att Turkiet erbjuds utsikten att bli medlem av Europeiska unionen. Mina kära kolleger! Toppmötet i Helsingfors närmar sig, där Turkiets status kommer att diskuteras, och därför måste parlamentet sända en stark politisk signal, trots de förbehåll som vissa av oss kan ha, och som jag kan förstå.
Vi kommer inte att rösta för resolutionen från utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik. Trots högtravande formuleringar lyckas inte den påstådda omsorgen om de mänskliga rättigheterna dölja rena handelsintressen. I övrigt betonar föredraganden själv det faktum att handelsbalansens saldo mellan Turkiet och Europeiska unionen alltmer är till vår fördel. Skälet till att vi vägrar rösta för denna resolution, är att vi protesterar mot villkoren för landets arbetstagare, mot förtrycket av det kurdiska folket och mot att den turkiska staten inte respekterar grundläggande friheter. Samtidigt är det inte bara i Turkiet som arbetstagarnas rättigheter och grundläggande friheter behandlas med förakt. Att tillhöra Europeiska unionen anser vi inte på något sätt vara en ära som en stat bör göra sig förtjänt av, inte mer än ett formellt bevis på demokrati. Även om Turkiets integrering i Europeiska unionen uppfyller kraven från stora företagsgrupper inom industrin och handeln, framför allt europeiska och i andra hand turkiska, kommer Turkiets arbetande massor inte på något sätt att gå ett bättre öde till mötes, med tanke på att Europeiska unionen inte har förskonat de redan integrerade ländernas arbetstagare från arbetslöshet och försämrade levnadsvillkor.
Den här diskussionen ger oss ett tillfälle att uttrycka vår solidaritet med de turkiska och kurdiska folken och arbetstagarna. Det är deras sak att besluta sig för om Turkiet skall ansluta sig till Europeiska unionen eller inte. Och om de beslutar sig för det, är det inte vår sak att motsätta oss detta. Men det hindrar oss inte från att fortsätta att fördöma regimens förtryck, ett arv från den militärdiktatur som inleddes 1980, vilket i dag hotar att avrätta Öcalan och vägra det kurdiska folket självbestämmande. Innan vi börjar ge lektioner i demokrati, borde de europeiska regeringarna föregå med gott exempel och bevilja rösträtt åt de tre miljoner turkiska och kurdiska invandrade arbetstagare som bor i EU:s länder - samma EU som genom tullunionen utnyttjar Turkiet utan ekonomisk kompensation. Vårt stöd bör gå till medellösa grupper i Turkiet. För att lyckas med det skall vi inte prioritera ekonomiska förbindelser eller tullunionen, utan banden mellan civila samhällen och organisationer i Turkiet och andra europeiska länder. Därför kommer jag att avstå från att rösta om betänkandet om den ekonomiska och sociala utvecklingen, och jag kommer att rösta emot betänkandet om tullunionen mellan EG och Turkiet. Betänkande (A5-0065/1999) av Breyer
. (DA) Luftföroreningar som resultat av utsläpp av farliga ämnen i luften är ett gränsöverskridande miljöproblem som ger upphov till ett våldsamt tryck på folkhälsan. Det är därför glädjande att kommissionen har tagit initiativ till att utarbeta ett förslag till direktiv om gränsvärden för bensen och koloxid. Det är emellertid oerhört viktigt att förslaget också behandlar krav på information till allmänheten om luftkvalitet, som skall ges utifrån mycket noggranna kontroller av bensen- och koloxidnivåerna. Jag välkomnar också att utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor i sitt betänkande har skärpt kravet med hänsyn till lättillgänglig och förståelig information, så att allmänheten ständigt hålls underrättad om luftkvalitet och eventuella föroreningsproblem som härrör från utsläpp av farliga ämnen. Betänkande (A5-0044/1999) av Sjöstedt
Såsom parlamentsledamot från ett av Östersjöländerna vill jag på alla sätt bidra till skyddet av den marina miljön i Östersjön. Jag ser i synnerhet ändringarna till förslagen gällande jordbruksutsläpp i bilaga III som mycket positiva. Förhindrandet av utsläpp från fartyg anser jag också mycket viktigt, även om man på den punkten även bör ta hänsyn till andra faktorer, som jag här vill föra fram. Skillnaderna i hur avtalsparterna iakttar avtalet om skyddet av Östersjön är enorma. Detta beror delvis på de tekniska möjligheterna. Staterna i Europeiska unionen följer samvetsgrannt avtalet, men i till exempel Ryssland och de baltiska länderna finns det åtskilligt med brister i mottagningsanläggningarna för fartygsavfall. Myndigheternas övervakning är heller inte lika effektivt inrättad som i EU-länderna. Förnyandet av reglerna medför investeringar för våra industrier, och det är viktigt, att vi också uppnår synbara miljöförbättrande resultat med de nya reglerna. I framtiden bör vi sträva efter att påverka de nya medlemsstaterna att skaffa sig den rätta inställningen och den rätta utrustningen. Betänkande (A5-0067/1999) av Fraga Estévez Europeiska rådets möte i Helsingfors (B5-0310/1999)
Jag lade ned min röst i omröstningen om denna resolution, och det är särskilt två punkter som jag reserverar mig för. Frågan om euroobligationsmarknaden är av allmänt intresse för alla människor i Europa; det är inte en fråga av intresse enbart för London. Det är minsann en fråga som intresserar oss i Skottland, och jag blev besviken över omröstningens resultat. I går kväll, under debatten, refererade jag till de kommentarer som gjordes i går av Natos generalsekreterare. Jag skulle åter vilja fästa uppmärksamheten på det faktum att han medvetet blandade sig i en partipolitisk debatt i Storbritannien, särskilt angående Skottland. Genom att göra det anser jag att han har gett en missvisande bild av både Irlands ståndpunkt, såsom den har bekräftats av minister Andrews i dagens Irish Times, och mitt eget partis ståndpunkt i denna diskussion i Storbritannien. Högre offentliga tjänstemän i internationella organ borde inte blanda sig i den typen av partipolitisk dialog. Av den anledningen blev jag mycket besviken över kommentarerna om Nato här.
. (DA) De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet har i dag röstat för det gemensamma resolutionsförslaget om förberedelse av Europeiska rådets möte i Helsingfors den 10-11 december 1999, eftersom vi rent allmänt är överens om rekommendationerna i förslaget om de viktiga frågorna rörande sysselsättning, miljö, utvidgning osv., som finns på dagordningen. Denna röstförklaring ändrar emellertid inte den ståndpunkt vi tidigare meddelat med hänsyn till Europaparlamentets behandling av betänkandet av Dimitrakopoulos och Leinen om förberedelse av den kommande regeringskonferensen. Vi har fortfarande den uppfattningen att stats- och regeringscheferna först och främst skall fastställa en realistisk dagordning, som gör det möjligt att avsluta regeringskonferensen före slutet av år 2000, så att det inte står fördragsmässiga hinder i vägen för den kommande utvidgningen av EU. Vi har således fortfarande uppfattningen att EU inte skall utvidga sig till en faktisk försvarsallians; det bör i fortsättningen också vara Natos uppgift. EU bör däremot spela en utvidgad roll med hänsyn till humanitära uppgifter.
De frihetliga röstar i slutomröstningen för den gemensamma resolutionen, men kan på samma gång konstatera att deras ståndpunkt vad gäller frågan om en reform av fördragen och av förberedandet och genomförandet av regeringskonferensen ej har förändrats efter sin utformning i omröstningsförfarandet beträffande betänkandet Dimitrakopoulos/Leinen.
. Jag har röstat nej till resolutionen, framför allt för att Europaparlamentet återigen ger sitt stöd till en militarisering av EU. Jag hade velat rösta för ursprungstexten i Verts/ALE-gruppens resolution, men tyvärr var detta inte möjligt. Texten lyder: "betonar att en vidareutveckling av GUSP främst bör bygga på principen att konflikter och kriser måste förebyggas och hanteras med fredliga och civila medel och att militära medel endast bör tillgripas som sista utväg, vara tillräckligt underbyggda av ett FN- eller OSSE-mandat och inte leda till ökade försvarsutgifter".
. Jag kan inte stödja resolutionen, eftersom jag inte stöder kraven på ett gemensamt försvar och en gemensam skattepolitik. Betänkande (A5-0076/1999) av Torres Marques
Herr talman! Europaparlamentets betänkande om längden på perioden för övergång till det reella införandet av euron ger oss ett tillfälle att erinra om ett antal besvärliga sanningar. Först och främst: trots att man genomförde en stor kampanj för att främja euron, särskilt då den infördes, och trots att den nu är rättsligt gällande och t.o.m. har gått igenom en del skälvande missöden på de internationella marknaderna, tycks medborgarna helt ha glömt bort att euron existerar. De fortsätter att i mycket stor omfattning använda de nationella betalningsmedel som de är vana vid, medel i euro använder de sig av på ett ytterst begränsat sätt, och värre ändå; de tycks allt mindre beredda att använda dem i framtiden. Opinionsundersökningar visar, åtminstone i Frankrike, att den andel personer som planerar att öppna ett konto i euro inom den närmaste framtiden minskar stadigt sedan den 1 januari 1999, och utgör i dag endast en liten minoritet. Det är ett nederlag, för ju närmare vi kommer den 31 december 2001, desto mer borde den andelen öka. Uppenbarligen ser medborgarna inte alls poängen med att gå över till att använda euron i vardagen. Men Europaparlamentet vill ta dem ur villfarelsen, och förespråkar än en gång en informationskampanj som, jag citerar den resolution som har röstats igenom: "skall behandla både praktiska frågor och den grundläggande betydelsen av en valutaunion". Så är vi tillbaka här igen: att återigen påpeka nyttan med euron för dem som inte tycker att den tjänar något till. Jag vill för min del ställa en fråga som bryter mot den gängse bilden: Och om det nu vore så att våra medborgare händelsevis är förnuftiga? Och om det nu vore så att de direkt känner igen en enkel sanning? Och om nu övergången till euro i vardagslivet inte tjänar någonting till? Fördelen med övergångsperioden på tre år har åtminstone varit att den har visat, att man å ena sidan mycket väl kan leva med en euro som lever sitt eget liv - för övrigt tämligen kaotiskt på de internationella marknaderna - och å andra sidan med nationella valutor som fortfarande är i omlopp, till konsumenternas stora tillfredsställelse. Låt oss vara kloka nog att bevara den situationen, herr talman, och låt oss lita till moderna betalningsmedel, som bankkort eller elektroniska plånböcker, för att göra livet lättare för dem som reser och dem som bor i gränsområden.
Herr talman! Jag har röstat emot Torres Marquesbetänkandet med avseende på införandet av euron eftersom mitt parti, Socialistiska partiet i Nederländerna, alltid har agiterat mot införandet av en gemensam valuta. Vi kommer att fortsätta att vara emot så länge denna valuta går ut över utrymmet för en god socialpolitik, goda kollektiva faciliteter, en aktiv miljöpolitik och en inkomstpolitik till förmån för låginkomsttagarna. Införandet av en gemensam valuta kommer minst sagt för tidigt. Därför röstar jag nu inte heller för ett antal stödåtgärder för att ge form åt detta införande och underlätta det.
Det är med stor tillfredsställelse jag välkomnar betänkandet av Torres Marques. Här gör hon en omdömesgill analys av de tekniska svårigheter som återstår att lösa, för att förbereda införandet av euron på ett bra sätt. Vi får inte släta över; problemen är långt ifrån fullständigt lösta och allmänheten långt ifrån beredd. I dag anser därför också jag, i likhet med Ekofin-rådet och Europeiska kommissionen, och även föredraganden, att en minskning av övergångsperioden på tre år skulle kunna ställa till med mycket besvärliga tekniska svårigheter, som kan äventyra den smidiga övergången till euron. De tekniska hinder som skulle skapa störst svårigheter för en förkortad övergångsperiod är bl.a. den tid det tar att tillverka sedlar och mynt i euro; de genomgripande anpassningar av IT-systemen som måste genomföras, och även det faktum att de offentliga förvaltningarna enligt planerna inte skall gå över fullständigt till euron förrän år 2002, med hänsyn till de komplexa förändringar som måste genomföras inom denna sektor. Bortsett från dessa tekniska hinder skulle en förkortad övergångsperiod riskera en av de viktigare faktorerna för en framgångsrik euro, nämligen det förtroende som skall skapas bland ekonomiska och sociala aktörer (förberedelsearbetet är ännu otillräckligt), enligt en strikt och respekterad tidsplan. Och det säger jag, jag som i början förespråkade en snävare tidtabell. Med samma mål, att vänja oss vid euron på ett smidigt sätt, har utskottet för ekonomi och valutafrågor lagt fram ett förslag som jag stöder, vilket syftar till att låta konsumenten börja byta in sin nationella valuta till mynt och sedlar i euro i början av december 2001. På samma sätt bör bankerna förses med sedlar och mynt en bra bit före januari 2002, och detaljhandeln och den offentliga förvaltningen redan i början av december 2001. Från och med den andra veckan i januari 2002 bör detaljhandeln för övrigt endast ge tillbaka växelpengar i euro, inte i nationell valuta. Jag håller också med Torres Marques som inte kan gå med på en lagfäst skyldighet och endast förespråkar en rekommendation i det avseendet. När det gäller den period som inleds den 1 januari 2002, då två valutor samtidigt kommer att vara i omlopp, en period som enligt fördraget kan vara i upp till sex månader, delar jag föredragandens och Ekofin-rådets ståndpunkt, dvs. att denna period bör förkortas till två månader. För det ändamålet bör vi förstärka de aktiva informationskampanjerna som riktas till medborgarna. Jag skall avsluta genom att betona ett problem som har kvarstått under en oacceptabelt lång tid: bank- och växlingsavgifterna. Detta problem ger näring åt medborgarnas oro beträffande eurons konkreta fördelar. Jag har för övrigt varskott kommissionen och rådet genom skriftliga frågor, hittills obesvarade. Det är en allvarlig omständighet vid en tidpunkt då euron drabbas av en förtroendekris.
Med tekniska åtgärder som svepskäl (sedeltillverkning), läggs det i betänkandet fram förslaget att föra en kampanj för den gemensamma valutan. Det handlar inte så mycket om att föra fram eurons "praktiska aspekter" som att insistera på dess "grundläggande betydelse". Det stämmer att eurons dygder inte tycks tala för sig själva! Att redan i förväg placera skeptikerna i facket "analfabeter och personer med syn- eller hörselskador" gör inte betänkandet särskilt övertygande. Detta dokument visar att Europeiska centralbanken använder euron för sina penningtransaktioner sedan den 1 januari, utan att någonsin ha redogjort för vilka kriterier banken har för sin växlingspolitik. Den gemensamma valutan är därmed inte på något sätt en demokratisk vinst för Europas medborgare, utan monetarismens mäktiga verktyg, vilket den senaste räntehöjningen vittnar om. På finansmarknaderna har euron varit i kraft sedan den 4 januari 1999. Den vanlige medborgaren - den som aldrig har spekulerat i valuta - fortsätter att resa och göra inköp, och låter sig utpressas på bankernas kommissioner. Det är än mer skandalöst med tanke på att växelkursen i framtiden kommer att vara fastställd. I själva verket tar man inte itu med de verkliga frågorna: en gemensam valuta för vem och i vilket syfte? Av alla dessa skäl kommer jag att rösta emot detta betänkande.
Jag förklarar röstförklaringen avslutad.
Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten. (Sammanträdet avslutades kl. 12.25.)
Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet den 2 december 1999.
Fru talman! Jag skall fatta mig kort. Ni vet hur mycket jag uppskattar er, och på väldigt många punkter stödde jag helt och fullt ert tal i Helsingfors. Det finns dock en punkt som kan leda till missförstånd. Två gånger under ert anförande talade ni om kulturell integrering i samband med Turkiets eventuella medlemskap respektive kandidatur. Eftersom detta är en mycket känslig fråga och parlamentet just återvänder från en kort delegationsresa till Turkiet skulle jag vilja be er, fru talman, om ett klarläggande, och då framför allt med tanke på att det redan en gång har fattats beslut att den Europeiska unionen är en kristen gemenskap. Är det detta som ert påpekande om kulturell integrering hänsyftar på? Ni kanske vill förtydliga detta en aning, för jag själv vill inte anpassa mig vare sig till islams religion eller kultur, och lika litet kan väl vi kräva motsatsen. Hur som helst krävs det eller tycks begreppet kulturell integrering när det gäller Turkiet, åtminstone för några av oss, kräva ett klarläggande. Jag skulle vara mycket tacksam om ni ville förtydliga er.
Tack, herr Swoboda. Vi skall inte inleda någon debatt för att förklara mitt tal i Helsingfors. Jag tror mig ha sagt exakt samma sak som ni just sagt, nämligen att det var ett problem för vissa. Och jag sade också, om ni läser min text noggrant - och jag hoppas att översättningen är bra - att parlamentet var splittrat, att det fanns olika uppfattningar och att diskussionen ännu inte avslutats. Om ni tittar noga på mitt tal kan ni konstatera att jag inte tillåtit mig att döma. Jag sade också att det kunde vara problem med gränserna, och att diskussionen verkligen inletts inom parlamentet. Det var bara det jag ville säga.
Fru talman! Jag vill här uttrycka min bestörtning och min indignation över att kommissionär Fischler på inbjudan av Haider befann sig vid invigningen av Kärntens representation i Bryssel förra veckan. Jag anser att om en kommissionär befinner sig bredvid en man vars rasistiska och främlingsfientliga idéer är allmänt kända är det suspekt och dessutom ett brott mot artikel 13 i Amsterdamfördraget. Fru talman! Jag skulle vilja att kommissionen förklarar sig i ärendet under vår sammanträdesperiod.
Tack, herr Wurtz. Jag noterar ert inlägg.
Fru talman! Enligt våra regler skall parlamentsledamöterna fritt inom Europaparlamentet kunna träffa varje person som är bosatt inom unionens territorium, och det är kvestorerna som i enlighet med artikel 25 har hand om det. Fru talman! Då måste också dessa personer verkligen beredas tillträde till parlamentet. Men förra veckan kunde en grupp klassrepresentanter från en skola i Frankrike inte som planerat besöka Europaparlamentet i Bryssel eftersom vissa elever, som kommer från ett land utanför Europeiska unionen, inte fick någon utrese- och inresevisering för det berörda territoriet i tid. Fru talman! Skulle ni kunna be medlemsstaterna om en förenklad automatisk visering som skulle kunna utfärdas mycket snabbare, så att alla elever som inbjuds att träffa oss inom ramen för skolbesök verkligen kan komma till Europaparlamentet, vare sig det gäller Bryssel eller Strasbourg.
Vi skall studera frågan mycket noggrant så att vi kan ge ett positivt svar.
Fru talman! Det har riktats kritik mot att den österrikiske ledamoten av Europeiska kommissionen, Franz Fischler, har deltagit i ett evenemang med Jörg Haider. Jag skulle vilja säga att det var ett utmärkt evenemang, att den österrikiske kommissionären Fischler uttryckte sig mycket tydligt när det gäller nationalsocialismen i Europa och att hans ord gjorde starkt intryck i Österrike, där det ju har funnits funderingar på att bilda regering med detta Haider-parti. Därför skulle jag vilja be er att inte kritisera den österrikiske kommissionärens framträdande, utan att i stället helt och hållet stödja hans uttalanden. (Applåder)
Tack, fru Berger, för denna mycket viktiga precisering.
Fru talman! Jag har begärt ordet av ett mycket tragiskt skäl. I lördags störtade ett flygplan som tillhörde flygbolaget SATA, i den portugisiska självstyrande regionen Azorerna, och besättningen och 31 passagerare omkom. Detta inlägg är motiverat enbart på grund av olyckan. Men befolkningen på Azorerna har under åren drabbats av naturkatastrofer, jordbävningar, stormar och stora vågor, vilket faktiskt gör att deras lidande är en del av dess vardag. Därför, fru talman, mina damer och herrar, skulle jag för min del, och för alla ledamöternas del antar jag, vilja uttrycka vår solidaritet med det azoriska folket och be er, fru talman, att för Europaparlamentets räkning, uttrycka våra djupaste kondoleanser till de portugisiska och azoriska myndigheterna och framför allt till offrens familjer. (Applåder)
Tack, herr Seguro. Det skall jag mycket gärna göra i allas ert namn och jag tror att applåderna bekräftar er önskan.
Fru talman! Jag vill bara försäkra kollegan Swoboda om att det visst finns en europeisk kultur. Om den inte hade funnits, hade det heller inte funnits några européer, och det hade inte varit någon idé att skapa en europeisk union. Jag vill tacka kollegan från Italien för den underbara julkrubba som han har placerat ut mittemot plenisalen, och jag vill be alla kolleger att ta sig en titt på detta stycke europeisk kultur.
Fru talman! Tillåt också mig att säga något om kritiken mot den österrikiske kommissionären Fischler. Min kollega Berger har ju redan uttalat sig om detta. Fischler har såvitt jag vet i nuläget redan besökt de österrikiska förbundsländernas alla nio informationscentrer i Bryssel. Ni förstår, Fischler, som är en bonde från Tyrolen, går dit han anser det vara rätt att gå, och där säger han vad han anser vara rätt och riktigt! (Applåder)
Kära kolleger! Vi kan inte inleda någon debatt i frågan, särskilt inte som den berörda parten är frånvarande.
Fru talman! Jag vill gärna be er uppmärksamma de problem som råder i Bryssel i synnerhet mellan ledamöternas chaufförer och säkerhetstjänsten. För tillfället föreligger enorma problem som orsakar stora förseningar. Ledamöterna måste vänta i källaren som är full av avgaser vilket leder till förseningar, och dessutom inte är särskilt bra för hälsan. Sedan så ber jag er att också uppmärksamma avlastningsplatsen vid parlamentet, för jag kan föreställa mig att det är problematiskt, särskilt på vintern, om man måste gå 150 meter över den öppna platsen. Kanske finns det möjligheter att lösa detta vid ingången på andra sidan.
Vi noterar ert inlägg och vi skall be kvestorerna granska hur vi skall kunna ge ett positivt svar.
Fru talman! En kommentar till frågan om den europeiska kulturen. Alla ledamöter har fått några mycket trevliga Unicef-julkort som är avsedda att användas till våra jul- och nyårshälsningar. Dessa kort är försedda med en pappersdekoration med EU:s blåa flagga och en text på elva språk. Här kan man läsa följande: De bedste ønsker, Frohes Fest, Best Wishes, Meilleurs Vux, Migliori Auguri, Beste Wensen, Boas Festas och på svenska har det formulerats Med bästa lyckönskningar. När man skriver julhälsningar förekommer inte dessa uttryck. Och vad handlar detta om? Ja, det ser ut som Europeiska unionen har blivit så självutplånande inför andra kulturer att vi inte vågar erkänna att det är julen och våra kulturers nyår som vi snart skall fira. Man verkar tydligen tro att vi skulle förolämpa främmande religioner om vi betonade att vi faktiskt är en kristen världsdel, och i Europa säger man alltså: God jul och Gott nytt år - Joyeux Noël et Bonne Année osv. Fru talman! Det handlar inte först och främst om religion eller tro. För mig handlar det om att våga stå för sin egen kultur. Ett folk, en nation, ett Europa, som i missförstådd korrekthet inte värnar om sin egen kultur riskerar att dö ut, så jag uppmanar mina kolleger att kasta bort EU:s textinlägg och använda Unicefs vackra julkort utan det.
Tack, kära kollega. Jag tror knappast att vi kan inleda någon debatt om den europeiska kulturen. Då skulle vi få hålla på hela natten.
Ärade fru talman! Som företrädare för Österrikiska frihetspartiet har jag blivit precis lika demokratiskt vald som alla andra ledamöter här i kammaren. Doktor Haider valdes med 42 procent av rösterna i Kärnten i ett fritt, demokratiskt val. Om det är så att kammarens ledamöter som försöker bilda ett förenat Europa anser att det i detta Europa finns såväl anständiga som oanständiga väljare och därmed anständiga och oanständiga ledamöter, då borde de ta och studera europeisk historia detta århundrade. Vi kan inte diskriminera folk här genom att diskriminera de väljare som valt de demokratiska företrädarna. Vi alla har rätt att sitta här, eftersom vi har blivit demokratiskt valda.
Fru talman! Jag skulle vilja tala för de ledamöters räkning som är kvar här på fredag förmiddag. Vi känner oss mycket övergivna i denna byggnad. Jag skall ge er ett enkelt exempel, nämligen fredagen under den förra sammanträdesperioden. Jag ville få tillgång till min e-post. Jag försökte, men det var omöjligt. Jag försökte kontakta en tjänsteman, jag gjorde verkligen allt, men det fanns inte en enda människa här som kunde hjälpa mig. Jag talade om det med andra kolleger som tillsammans med mig är kvar på fredag förmiddag och vi var verkligen fullständigt övergivna.
Tack, fru Roure! Jag noterar ert inlägg och vi skall försöka åtgärda detta så att ni inte känner er övergivna.
Fru talman! Jag har själv två protestantiska barn och firar alltid julen ordentligt. Det vill jag ha sagt till mina kolleger. Ändå är jag själv inte kristen. I Europa lever judar, muslimer och många människor med annan tro. Därför skulle jag önska att mina kolleger äntligen ville öppna ögonen för det faktum att det inte bara är kristna människor som lever i Europa. Själv är jag alltså inte kristen, men väl ledamot i denna kammare. Ibland frågar jag mig var jag egentligen har hamnat när jag hör vissa repliker här. Är jag då ingen europé? Det skulle jag till exempel vilja ha svar på från min kollega Posselt. (Applåder)
Tack, herr Ceyhun. Ni ser, herr Swoboda, när jag försiktigt i min text sade att debatten var långt ifrån avslutad, tror jag att jag hade rätt och att det faktiskt är en omfattande debatt.
Fru talman! I ett kort inlägg om denna sak skulle jag vilja be herr Swoboda att inte komma med den här typen av rasistiska och främlingsfientliga uttalanden. Tack vare den arabiska världen, tack vare den arabiska kulturen, har Europa i dag allt som är det grekiska arvegodset; tack vare den arabiska världen, har vi allt det som erkänns som den grekiska kulturen. Herr Swoboda, kan ni vänligen sluta uttrycka er med en terminologi av det slaget för jag tycker inte att detta har någon plats i dagens Europa.
Tack, herr Ripoll y Martínez de Bedoya.
Nästa punkt på föredragningslistan är fastställande av arbetsplanen. Förslaget till föredragningslista har delats ut och följande ändringar har föreslagits eller gjorts (artikel 111 i arbetsordningen): Beträffande måndagen: När det gäller Palacio Vallelersundis betänkande för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, om granskning av bevis för ledamöter begär PPE-DE-gruppen att detta betänkande skall granskas efter samma utskotts andrabehandlingsrekommendation om ansvarsförsäkring för motorfordon.
Fru talman! Vad det Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater i realiteten har begärt är att detta betänkande, eftersom det är ett mycket kort betänkande, skall tas upp före Rothleys betänkande om motorfordonsförsäkringar.
Ni önskar alltså att det skall tas upp före Rothleys betänkande. (Parlamentet gav sitt samtycke.)
Det gäller fortfarande måndagen, dvs. i dag, och andrabehandlingsrekommendationen om ämnen som bryter ned ozonskiktet samt resolutionsförslaget om märkning av genetiskt modifierade livsmedel, som utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor vill flytta genom att hävda att granskningen av dem i kammaren skulle sammanfalla med kommissionens sammanträde, vilket ju faktiskt inte skulle vara så praktiskt. Med tanke på att det inte är möjligt att flytta fram dessa två punkter i föredragningslistan skulle jag vilja föreslå att de förs upp på dagens föredragningslista, efter Aparicio Sánchez betänkande.
Jag tror det är allt vi kan göra. Utskottet sammanträder kl. 19.30 i kväll eftersom vi måste behandla ett förslag som Europeiska kommissionen lämnade in väldigt sent till oss. Vi inser att vi inte kan påskynda förfarandet så att vi hamnar överst på listan över debattämnen, så vi kommer att debattera det här, som vanligt i en fullsatt sal, cirka kl. 23.15 i kväll.
Vill någon uttala sig emot denna begäran? (Parlamentet gav sitt samtycke.) Tisdag och onsdag: inga ändringar har föreslagits. Talmannen. Vi kommer nu till Chichesters betänkande för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om måttenheter. PPE-gruppen begär att det skall behandlas utan debatt och gå till omröstning under onsdagens omröstning.
Det här betänkandet antogs av utskottet med en överväldigande majoritet på 47 mot 1 utan ändringar. Det gäller en liten men viktig ändring av ett befintligt direktiv som behöver genomföras före årets slut för att förhindra att många europeiska företag kommer att överträda lagen från januari och framåt. Det finländska ordförandeskapet skulle gärna anta det här förslaget i rådet den här veckan. Rådets sista sammanträde i år är på torsdag och om kammaren går med på det så skulle jag vilja lägga fram ett formellt förslag om att vi, i stället för en debatt, har en omröstning om betänkandet på onsdag. Det skulle göra det möjligt för rådet att gå igenom sina förfaranden snabbt och smidigt och göra många europeiska industrier glada. Jag förstår att det skulle vara något av en primör om rådet skulle bli enhälligt redan vid förstabehandlingen. Därför skulle jag vilja föreslå en omröstning utan debatt på onsdag.
Vill någon kollega uttala sig emot denna begäran? (Parlamentet gav sitt samtycke.) Jag vill påpeka att tidsfristen för att lämna in ändringsförslag skall flyttas fram till tisdagen den 14 december kl. 10.00. När det gäller den aktuella och brådskande debatten har vi flera önskemål om ändringar. Till att börja med begär PPE-gruppen att underpunkten "villkor för att kvarhålla politiska fångar i Djibouti" ersätts av en annan underpunkt med titeln "kvarhållande av riksrevisionsverkets ordförande i Nicaragua". Vem önskar tala för att försvara detta förslag?
Fru talman! Häktningen av revisionsrättens ordförande i Nicaragua är en verkligt oroande händelse. Det handlar om en person som i denna stund befinner sig i fängelse, när presidentvalen skall äga rum i landet. Vi anser att de europeiska institutionerna nu måste uppmärksamma frågan. Vi skall godkänna budgeten för nästa år med betydande belopp till återuppbyggnadsplanen i Nicaragua efter de skador som orkanen Mitch förorsakade, och jag anser att vår roll är att stödja de demokratiska institutionerna, vilka vakar över ett korrekt uppfyllande av spelreglerna. Av alla dessa skäl, fru talman, anser vi att vi i denna situation måste ta upp denna fråga i den aktuella och brådskande debatten.
Vill någon uttala sig emot detta förslag?
Fru talman! Jag vill bara säga att det fall som tagits upp av Salafranca sannolikt är allvarligt, att hans förslag skulle förtjäna att stödjas, men inte på bekostnad av frågan om de politiska fångarna i Djibouti, som är sjuka och inte får någon vård och hålls kvar under fullständigt omänskliga förhållanden sedan mycket lång tid. Jag tror att man har mycket stora förväntningar på Europaparlamentet och det skulle utgöra en mycket negativ signal om vi strök frågan från vår debatt.
Jag låter PPE-gruppens förslag gå till omröstning som alltså innebär att en punkt ersätts med en annan, eftersom vi inte kan lägga till någon punkt då antalet frågor är begränsat till fem. (Parlamentet beviljade begäran.) När det gäller punkten "Mänskliga rättigheter" har jag mottagit tre önskemål om tillägg. Men som ni vet anges i arbetsordningens bilaga III, punkt 4, att punkten "Mänskliga rättigheter" inte kan omfatta mer än fem rubriker. I den förteckning som finns i det slutgiltiga förslaget till föredragningslista finns redan fyra punkter upptagna, vilket innebär att vi bara kan lägga till en av de föreslagna punkterna. Önskemålen om tillägg kommer därför att gå till omröstning utifrån den ordning de kommit in och de utesluter varandra ömsesidigt. Det handlar om följande önskemål. För det första begäran från PPE-DE-gruppen om en underpunkt med titeln "Återupprättande av privaträttsliga rättigheter för medlemmar i de gamla europeiska kungliga familjerna". Vidare begäran från PSE-gruppen om en underpunkt med titeln "Femtioårsdagen av Genèvekonventionen" och slutligen den från ELDR-gruppen om en underpunkt med beteckningen "Angola". Vi skall först låta punkten om återupprättande av privaträttsliga rättigheter för medlemmarna i de gamla europeiska kungliga familjerna gå till omröstning.
Fru talman! Ni var så vänlig att ta emot mig och Hans kungliga höghet prins Victor Emmanuel av Italien i eftermiddags så jag tror ni känner till alla detaljer bakom det här fallet. Bara för att friska upp kollegernas minnen, så handlade dock resolutionsförslaget som lades fram i parlamentet om att återställa rättigheterna för de före detta kungliga familjerna i Europa, särskilt med avseende på Österrike och Italien som fortfarande förvägras sina fullständiga civila och politiska rättigheter som medborgare i Europeiska unionen. Prins Victor Emmanuel har levt i exil i 50 år nu. Han är en gammal man. Han ber om tillstånd att få återvända till sitt hemland. Varför är det bråttom? Eftersom den här lagen om att ändra Italiens grundlagar har lagts fram i senaten tre eller fyra gånger och vänstern alltid har motsatt sig det, även om de kommit med fagra löften om att det skulle kunna vara möjligt att inrätta en ny lag för att tillåta att han återvänder. Jag vill att Europaparlamentet uppmanar kommissionen att för första gången behandla den här frågan utifrån ett EU-perspektiv och återge dessa familjer deras fullständiga civila och politiska rättigheter. Det var vad jag hade att säga.
Fru talman! Jag har ingenting särskilt emot Victor Emmanuel eller någon från Österrike som åsyftas i den här resolutionen, men jag är ändå tillräckligt gammal för att minnas den tid då mitt hemland ockuperades i Victor Emmanuels namn. Det är i alla fall inte detta saken gäller, vad det gäller är den mycket breda formuleringen: "civil rights for members of former royal European houses, any former royal European houses". Vi har också ett före detta kungahus, vars försyndelser ligger mycket närmare i tiden, och jag skulle vilja framföra, åtminstone å PASOK-företrädarnas vägnar, att vi finner diskussionen om dessa förhållanden helt oacceptabel, eftersom den handlar om en inblandning i mycket känsliga frågor, som först måste hanteras i vårt land, innan de tas upp på europeisk nivå. I den grundläggande frågan om den förutvarande kungafamiljens ställning har för övrigt det suveräna grekiska folket uttalat sin åsikt genom folkomröstningen 1974.
Fru talman! Jag vill rikta er uppmärksamhet på bilaga III till arbetsordningen, vilken innehåller riktlinjer och allmänna principer för val av de frågor som skall tas upp på föredragningslistan till debatter om aktuella och brådskande frågor av större vikt. I punkt 1 anges att dessa frågor verkligen skall vara brådskande och beröra en bestämd händelse på så sätt att den innevarande sammanträdesperioden är den enda av parlamentets sammanträdesperioder vid vilken en omröstning kan äga rum i tid. Det här är en viktig fråga. Den har tagits upp på föredragningslistan i många nationella parlament under många år. Jag kan emellertid inte inse varför det är brådskande i enlighet med vår arbetsordning.
Fru talman! Jag vill säga något om arbetsplanen och också göra en historisk tillbakablick. När det gäller arbetsplanen vill jag understryka att detta är något som brådskar, och i och med det har jag besvarat min kollegas hänvisning till arbetsordningen, för om något inte är brådskande efter 55 år, så innebär det att vi alla har hunnit avlida under tiden. Låt mig också göra en historisk tillbakablick till förmån för min kollega som företräder den grekiska kulturen. Jag vill påminna om att när han landsförvisades ur sitt land var prins Vittorio Emanuele fyra år gammal, varför jag anser det vara ganska osannolikt att han skulle ha kunnat invadera Grekland. Det enda han möjligen kunde invadera var den egna trädgården! Jag uppmanar därför mina kolleger - apropå kulturen - att de friskar upp minnet när det gäller våra folks historia och Europas historia. Jag tycker det är viktigt att hålla sig till ämnet och att inte i politiska eller ideologiska frågor ha förutfattade meningar som är så starka att de hindrar oss i kammaren från att göra en seriös bedömning av frågor som gäller mänskliga rättigheter. Den begäran som Tannock lade fram gäller de mänskliga rättigheterna, och för ett par dagar sedan firades femtioårsjubiléet för de mänskliga rättigheterna i Europa. Jag tycker det är uppenbart att denna begäran är på sin plats, just under denna sammanträdesperiod som avslutar ett sekel fyllt av krig, och som vi hoppas skall inleda ett fredens millennium.
Kära kolleger! Vi kan inte inleda någon debatt i frågan. Corbetts inlägg var ju ett förslag som rör förfaranden eftersom det tog upp frågan om huruvida den föreslagna underpunkten var av brådskande karaktär och Muscardini svarade. Vi skall nu låta PPE-gruppens begäran gå till omröstning. (Parlamentet avslog begäran.) Vi går nu vidare till begäran avseende femtioårsdagen av Genèvekonventionen. Vem vill tala för att stödja denna begäran?
Fru talman! Vi borde inte missa tillfället att minnas denna årsdag, som är en mycket viktig årsdag för mänsklighetens framsteg. Vi har nått långt. Vi skulle kunna avstå från debatt för att vi redan uppnått allt. Men eftersom det fortfarande återstår mycket att göra i Europa och utanför Europa borde vi formulera ett tydligt ställningstagande åtminstone till detta tema här i parlamentet.
Vem önskar tala emot?

Subsets and Splits