text
stringlengths
1
4.68k
En timme derefter fann man henne blossande röd, omhvärfd af ett tjockt flottos, komma ut ifrån köket med en vattenbalja i famnen, som hon ställde i sanden nedanför trappan; en grof ren handduk och ett stycke tvål lades der bredvid, och slutligen ställdes ett par stöflar på hvar sin sida derom.
Fru Barbara gick nu in för att duka bordet, men vände sig likväl ännu en gång om i dörren, och då hon tyckte, att stöflarne kommit att stå alltför nära hvarandra, gick hon hastigt tillbaka och flyttade de mindre på ett mera passande och vördnadsfullt afstånd ifrån de stora.
Knappt hade den bastanta qvinnan slutat sina anordningar, innan middagsklockan, som kallade godsets arbetare ifrån fältet, ljöd på afstånd; hennes man kom linkande ifrån smedjan bredvid, följd af en storväxt, skefbent och rödhårig pojke, och bakom denne åter gick gravitetiskt en gulgrå, spetsörad och raggig hund.
Alla tre vandrade i en orubblig gåsmarsch fram till trappan, der vattenbaljan stod.
Smeden, som var densamme, hvilken för en månad sedan med så mycket besvär uppbrutit dörren till den gamla paviljongen, der man återfann hans forna husbondes ben, kastade af sig sin gamla sotiga mössa och såg på vattenbaljan med en blick, som kunde gifva anledning att förmoda, det fru Barbaras helsosamma makt och inflytande snarare än hans egen smak förmådde honom att genomgå den reception hon föranstaltat, innan han fick öfverskrida hemmets tröskel; i nästa minut tog han likväl sitt parti och störtade med hufvudet ned i vattnet, intvålande sitt svarta ansigte, armar och händer med en beundransvärd noggrannhet, och uppstod ett par minuter derefter helt förvandlad, sedan han utbytt de sotiga trätofflorna emot stöflarne, som hans hustru framsatt.
Så snart hans toilett var slutad, upprepade hans följeslagare, den skefbente pojken, samma manöver med samma noggrannhet, och man var nästan färdig att tro, det hundens tur äfven skulle komma, men denne, som mycket uppmärksamt öfvervakat förrättningen, lade sig nu helt stilla nedanför trappan, under det att hans båda husbönder gingo in och togo plats vid det dukade bordet, der fru Barbara med en mycket fryntlig och välvillig min redan höll på att servera deras tallrikar bräddfulla med en mustig och flottig kålsoppa.
— Bill, min gosse, skall du inte hafva litet mera fläsk i din tallrik.
Se der!
En gosse, som växer, behöfver äta bra, för att få krafter att arbeta som en karl en gång, — sade hon vänligt, betraktande med kritiska och moderliga blickar den långa pojkens kinkiga uppgift att, stående vid bordet, utan olyckshändelser föra maten den långa vägen upp till munnen.
Fru Barbara kunde naturligtvis icke tillåta honom bryta emot tidens etikett, genom att sitta vid bordet bredvid sin husbonde och matmor.
— Men hvad är detta?
Skall du lemna brödkanten derför, att den är en smula bränd? — fortfor hon, med en min och en ton hastigt öfvergående ifrån den moderliga till en barskhet, som kom den väl upptuktade Bill, hvars våta hår redan stod till hälften i vädret och nu reste sig rakt på ända, att kasta brödbiten med en sådan fart i sin vidöppna mun, att den for ned i halsen utan vidare ceremonier; och med tårade ögon och halfqväfd röst efter den våldsamma sväljningen försäkrade han, att han just gömt den brända kanten som en läckerbit till sist.
— Minnes du, Jonas, hvad det var jag sade, när ni hittade salig mr Harrys ben der nere i det gamla jagthuset?
Jag sade att det var något derunder.
Ja ve mig, det sade jag, för det anade jag genast.
Hvad skulle de der herrarna komma hit enkom för att bryta sig in på ett ställe, som aldrig någon tänkt på, om det icke varit något annat, som legat dem på hjertat också.
Det tänkte jag då, och nu synes det att jag hade rätt, — fortfor hon, vändande sig till sin man, som åt med en ifver och en aptit, hvilken hittills gjort all konversation omöjlig, och som ännu alls icke svarade med annat än en bifallande och något förundrad blick.
— De skulle säkert icke gjort sig så mycket besvär, endast för att den stackars herrn skulle blifva kristligt begrafven, nej, det var något helt annat!
— Nå, hvad skulle det vara då? — sade hennes man helt likgiltigt, med munnen ännu full af fläsk och kål.
— Jo, ser du ... men hvad i Herrans namn är detta för ett spektakel?
Hvarför skäller Curry, som han vore tokig, och hvarför springer han med sina stora sotiga labbar upp på trappan, som han vet, att han aldrig må understå sig.
Det är gamla Betzys gemena katt, som förvillar honom, det ger jag mig hin på.
Spring ut, Bill, och se efter hvad det är!
Jo, nu blir mitt renskurade golf just vackert.
— Gud vare tack för maten, — tillade hon andäktigt sammanknäppande händerna, i det hon steg upp från bordet och började att hopsamla tallrikar och skedar.
— Se så, öppna köksdörren åt mig, Jonas, och akta, att du icke trampar i spottlådan der!
Nå, Bill, det var väl katten, kan jag tro?
— Nej, mrs, det var en fågel, som flög öfver trappan och som Curry rusade efter, — sade Bill, som återkommit och nu hjelpte sin matmor att afduka bordet.
— En fågel, hvad är det för prat?
Det kan jag aldrig tro.
Jag har ju vant sparfvarne att alltid få sina brödsmulor nere vid dammen.
De bruka aldrig komma fram till trappan.
— Nej, det var en kråka, mrs.
— En kråka, nå ja, det var en annan sak, dem kan man då icke få någon bugt på, — sade fru Barbara muttrande, under det hon hoplade bordsduken och läste in den i ett skåp vid dörren.
— Gå ut efter vatten åt mig du, Bill, till diskarna, men akta, att du icke spiller och slaskar derute!
Jag kommer strax ut för att ställa i ordning, — fortfor hon, sättande sig ned bredvid sin man, som med armbågarne emot bordet hade satt sig vid fönstret och syntes färdig att somna.
— Hör på, Jonas, jag ville säga dig något.
Vet du, att jag fick låna ”The Star” der uppe hos hushållerskan; den är då nära en månad gammal, men det gör detsamma.
Det, som är tryckt, så står det der qvar i alla fall.
— Ja, det är sannt, — sade smeden, som endast hade det ena ögat öppet och sjönk allt djupare ned med näsan emot bordet.
Hans hustru såg pröfvande på honom ett par sekunder, liksom om hon vore obeslutsam att utöfva en makt, som hon icke ville missbruka, men också aldrig eftergifva och fortfor sedan med hög och bestämd röst:
— Se så, Jonas, ruska upp dig nu!
Du får somna sedan, men nu vill jag tala med dig om något vigtigt.
— Skulle vi icke kunna vänta en liten stund?
Kålen söker mig så etterförb ... — mumlade han med sväfvande röst och slutande med en ofantlig gäspning.
— Nej, det går icke an.
Det måste ske genast.
Jag har mina skäl, som du strax skall få höra.
Är du riktigt vaken och redig, eller vill du, att jag stänker litet vatten öfver dig?
— Nej, nej, bevars!
Jag är riktigt klar nu, — sade Jonas förskräckt och gjorde en våldsam ansträngning för att kufva sömnen och se kry ut.
— Jag är alldeles vaken.
Hvad är det om Barbara?
— Jo, jag kom att få se något här i tidningen.
Hör på, så skall jag uppläsa det högt för dig!
— Ack, nej, det var aldrig värdt!
Jag har så svårt att reda ut i mitt hufvud hvad man läser i bok för mig, — sade Jonas, med en olycklig min och kämpande med ännu en gäspning, som vred hans mun alldeles bakfram.
— Det vill jag alldeles icke höra.
Tänk bara på hvad jag läser, så går det nog!
— Tänka, ja det var just knuten det.
Det är min själ detsamma för mig, som att somna strax.
Hufvudet blir så tungt som min största slägga.
— Du måtte väl icke alltid vara sömnig?
— Jo, kontant, bara du pekar åt en bok, så är det, som om du lade en sten på hufvudet på mig.
— Men detta är ju en tidning.
— Ja, det är alldeles detsamma.
Det der är en sjukdom, som jag haft, allt sedan jag var barn.
Så fort jag kommer i kyrkan och presten börjar läsa, så är det ackurat, som om man stjelpte en bykså öfver mig eller stoppade mig i en säck, jag hvarken ser eller hör och faller strax i sömn.
— Ja, det vet jag om.
Men nu måste du höra på, — sade fru Barbara strängt, vek upp ”The Star”, som hon lade framför sig på bordet och läste långsamt och tydligt följande:
”Den, som kan lemna några upplysningar i de familjeförhållanden, som röra rättegången om de Hawerfieldska godsen eller i allmänhet om denna familj och dess anförvandter, synnerligen den utrikes aflidna mrs Merton, född Hochtinton, har att vänta en belöning, afpassad efter den vigt, som underrättelsen kan befinnas ega, om man anmäler sig hos advokaten James Gibson i West-End n:r ...”
En snarkning, först kort och skarp som en trumpetstöt och sedan modulerad af en långdragen och melankolisk bubbling i smedens hals, afbröt på ett effektfullt sätt det sista ordet af fru Barbaras högtidliga föredrag.
Hon såg upp med en blick af öfverraskning och vrede, som troligen, i fall den kunnat intränga genom hennes mans slutna ögon och vidöppna mun, skulle gjort honom fullt vaken, men som nu studsade gagnlöst tillbaka ifrån hans stenansigte.
— Hvad är klockan? — sade hon kort för sig sjelf, i det hon vände sig om.
— Hon är redan ett.
Innan han hinner betänka sig, och William hinner skrifva, så behöfs hela dagen mer än väl.
I morgon bittida reser William bort; det måste således ske i eftermiddag, och det skall ske; man hittar minsann icke penningar på landsvägen.
Om man kan fortjena något med så ringa besvär, så är det väl värdt att försöka åtminstone.
Han skulle likväl aldrig kunna reda sina tankar, om jag väckte honom genast; han må sofva en qvart, men också icke mer.
Denna monolog fördes med temligen hög röst, men utan att på minsta vis genera den sofvande, som nu låg framstupa på bordet, hvars hela skifva nästan betäcktes af smedens stora lurfviga hår och grofva ansigte, hvilket påminde om dessa fula, illa målade taflor, som man ofta får se i klädstånd eller på stadsauktioner, der Judith presenterar Holofernes’ hufvud på ett fat för den förskräckta åskådaren.
Mrs Burton gick derefter ut i köket, att med det öfverlägsna lugnet hos en kraftfull despot bestyra om sina sysslor på denna ädelmodigt och klokt medgifna qvart.
I samma ögonblick, som klockan började surra för att bereda sig till det skrällande slag, som skulle sluta den stackars Jonas’ hvila, steg hon imellertid in igen, beväpnad med en stor viska och ett vattenfat, och lugn och obeveklig som forntidens nornor doppade hon viskan i vattnet och lät en tät och iskall skur regna öfver den olycklige smedens breda och eldröda fysionomi.
Det finnes ingenting mera oskadligt och mera kraftigt i dylika fall.
Fru Barbara visste detta fullkomligt väl, men hon använde icke sitt förträffliga medel annat än med mycken urskilning och endast vid vigtiga tillfällen.
Den i ett ögonblick återlifvade smeden stod i hast fullt vaken på sina ben och utropade med en röst och en grimas, som väl kunnat skrämma till döds en qvinna med svagare nerver än hans hustru:
— Hvad är på färde, Barbara?
— Se här har du en handduk, — sade hon imellertid helt lugnt, under det hon stälde vattenfatet ifrån sig och satte sig ned vid bordet, der hennes man nyss njutit sin korta och ljufva middagslur.
— Nå, hvad vill du nu?
— Torka dig bättre!
Vattnet rinner ju ännu af örsnibbarne, — återtog hon, för andra gången utbredande ”the Star” och uppläsande mr Gibsons annons med mera framgång.
— Nå, fattar du icke detta? — frågade hon skarpt, när läsningen var slut.
— Nej, inte alls!
Jag tyckte, du nämde några bekanta namn, det var allt, —sade smeden vresigt, men utan all sömnaktighet.
— Jag får väl förklara saken för dig då.
Det är en advokat, som vill ha några upplysningar om familjen Hawerfield der borta på Aukwoodhouse, och derför utlofvar han en belöning.
— Nå, hvad angår det oss?
— Minns du icke, att salig mr Harrys fru tillhörde den familjen?
— Jo, det tror jag, att jag hörde.
— Dessutom står hon just nämd i annonsen; och du vet, huru vi allesammans här på gården talt om den konstiga rättegången, som en utländing kommit hit till England för att anställa emot lord Hawerfield för att få hela godset.
— Ja visst, derom ha vi ofta talat, men det är bara dumheter, för att advokaterna skall få något att prata och bråka om, — inföll smeden, som, då kålen var smält och sömnen bortjagad, alls icke var hvarken dum eller tanklös.