{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/15aleq\/","article_text":"Det har beskrivits som Sverige mot Goliat. If Metalls konflikt med Tesla. I en lång intervju berättar nu avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä om vägen till strejken. Och hur de nådde ”the point of no return”. – Det här är ju helt unikt, att man agerar så här.   Veli-Pekka Säikkälä avtalssekreterare på IF Metall, slår ut med armarna. Tar en sipp av kaffet och säger att fackförbundet tecknar runt 250 kollektivavtal per år.  Det som händer i Tesla är ovanligt. Mycket ovanligt.  Det närmaste i jämförelse är strejken i amerikanska leksaksjätten Toys R Us – en strejk som varade i tre månader 1995. – Vi är inte vana att strejka, säger Veli-Pekka Säikkälä.  Det är nu två månader sedan IF Metall gick ut i Ekot Sveriges Radio och meddelade att ett varsel om konflikt var nära. En startpunkt för konflikten i offentligheten. Den 27 oktober blev varslet verklighet. Och 120 anställda inom IF Metalls avtalsområde på Tesla i Sverige togs ut i strejk.  Andra fackförbund har anslutit. Transport, Elektrikerna, Fastighets Seko, Målarna, Byggnads, ST och Musikerförbundet har infört sympatiåtgärder. I veckan kom varsel om sympatistrejk från danska transportfacket och från norska Fellesforbundet. Tesla har bland annat svarat med stämningsansökningar mot både Postnord och mot staten genom Transportstyrelsen för att ha stoppat leveransen av registreringsskyltar.  Konflikten har blivit en världsnyhet. Nyhetsmedier som BBC, Economist, Financial Times, Guardian och Wall Street journal har skrivit egna texter om den svenska strejken.  Teslaägaren Elon Musk har också kommenterat: ”This is insane” skrev han på X den 23 november. Men varför blev det en strid med Tesla?  Och just nu?  SvD tog sig till IF Metalls huvudkontor på Olof Palmes gata i Stockholm för att få svar. – Det är en lång historia.  Veli-Pekka Säikkälä berättar att förbundets Stockholmavdelning tog kontakt med Tesla redan 2017. Tesla har sitt svenska huvudkontor i Upplands Väsby, norr om Stockholm. Vid tidpunkten hade TM Sweden AB, som Tesla heter i Sverige, haft igång sin verksamhet i fyra år. Bilmärket fick sitt breda genombrott under åren 2012 och 2013 med sin modell S och blev det ledande elbilsmärket. TM Sweden har i huvudsak tre verksamhetsområden: försäljning, service och laddstationer. Under 2017 hade bolaget strax över 100 anställda i Sverige. När IF Metalls Stockholmsavdelning tog kontakt med TM Sweden fanns fackliga medlemmar i bolaget, men Veli-Pekka Säikkälä vet inte i dag hur många de var då. Sedan dess har Teslas verksamhet vuxit i Sverige med fler anläggningar.  Antalet medlemmar i IF Metall har också blivit fler, dock varierar den fackliga anslutningen på de olika anläggningarna. Fackförbundets avtalsområde omfattar anställda som servar bilarna på bilmärkets verkstäder. Veli-Pekka Säikkälä säger att frågan om kollektivavtal i ett första skede har drivits på lokal nivå, och när de inte har fått genhör så har frågan förts över till central nivå.  Var har processen drivits mest, centralt eller lokalt? – Det är ett samspel. De lokala avdelningarna har haft stort ansvar för organiseringen, med stöd från förbundskontoret. Kravet på kollektivavtal har även kommit från anställda som vänt sig till sina lokala avdelningar. Trycket på att teckna kollektivavtal har kommit ”underifrån”. Det skulle dock dröja fem år innan förhandlingarna nådde central nivå på allvar.  I oktober förra året hölls den första förhandlingen från centralt håll. Veli-Pekka Säikkälä berättar att han då träffade Teslas personalchef och ytterligare en chef ur Sverigeledningen. – Vi pratade med dem, gick igenom avtalet och frågade om de inte skulle teckna ett avtal med oss, säger Veli-Pekka Säikkälä","keyword":"if metall tesla","google_title":"IF Metalls konflikt med Tesla sträcker sig år bakåt","newsroom":"SVD"}
{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/GMk5GV\/","article_text":"Från försäljare av Mercedesbilar och modifierade ryska kärnvapenraketer till fastighetsmagnat och ägare av ”Sveriges dyraste hus”. Nu ger affärsmannen Johan Lundberg sin första intervju på 30 år. En onsdag i december anländer jag i nystruken skjorta till en exklusiv medlemsklubb i stadsdelen Belgravia i London. Klädkoden är ”smart attire”. Dörren öppnas till Windsor-rummet. Där inne sprakar en brasa och på väggarna hänger porträtt av den brittiska kungafamiljen. Johan Lundberg hälsar med ett kraftfullt handslag. – Trevligt att ses! Det har gått mer än ett halvår sedan jag för första gången kontaktade Lundbergs bolag VSQ Property. Jag hade då inlett arbetet med poddserien ”Lyxvillans hemlighet”, som handlar om Villa Söderås, den enorma villan på Lidingö som VSQ Property äger och som gett upphov till ryktesspridning i tio års tid. Jag sa att jag ville intervjua Johan Lundberg. Bolagets talesperson svarade att chansen för det var ”mindre än mikroskopisk”, han hade inte ställt upp på en intervju sedan 1990-talet. Men nu står vi här. Runt Lundbergs handled hänger ett dyrbart armbandsur. Håret ligger bakåtkammat och glasögonbågarna är markerade. På det väldiga konferensbordet framför honom ligger en bunt papper, Johan Lundberg har noga förberett sina talepunkter. – Jag har fattat beslutet att tala om min story om Villa Söderås. Det har ju varit en del felaktiga skriverier. Mitt eget intresse för Villa Söderås uppstod genom en Hemnet-annons. Den publicerades i maj 2021 och medföljdes av en påkostad reklamfilm från mäklarbyrån ESNY. I filmen syns hur en helikopter landar i den enorma trädgården och hur vackra människor dricker rosa champagne på en terrass stor som en fotbollsplan. Allt avslutas med att kändismäklaren Fredrik Eklund uppmanar sin mäklarkollega: – Sell it now! Huset var en jugendvilla i fyra våningsplan från 1912, med brant säteritak, vitputsade fasader och stora fönsterpartier med havsutsikt på halvön Elfvik. En av de mest magnifika skärgårdsvillorna i hela Stockholmsområdet. Det utannonserade priset: 350 miljoner kronor. Det dyraste huset på Hemnet någonsin. Reklamfilmen blev viral och det skrevs artikel på artikel om ”Sveriges dyraste hus”. Vad hände sedan? Ingenting. Förutom att säljaren Johan Lundberg bytte mäklarbyrå till Skeppsholmen Sotheby's och höjde priset ytterligare, till 380 miljoner. Jag undrade varför ingen ville köpa den spektakulära fastigheten. Men det skulle visa sig att det fanns ett ännu större mysterium kring huset. Det har nämligen stått igenbommat i tio års tid. Det som tidigare varit ett hotell, en mötesplats där folk i trakten bokade vigslar och minnesstunder eller kom för att äta en bit mat i restaurangen, ligger numera inneslutet av höga grindar och täta tujahäckar som omöjliggör insyn. Huset och tomten har gjorts om totalt. Övervakningskameror registrerar allt som händer runt området. Vad händer där inne? Den frågan har blivit en källa till spekulationer och rykten på Lidingö. När jag började höra mig för bland boende i området, förtroendevalda i stadsfullmäktige och personer som på ett eller annat sätt haft med Villa Söderås att göra växte en historia fram som på många sätt definierar vår oroliga tid. En historia om hur globala geopolitiska konflikter fortplantar sig ner på lokal nivå. Ryktena om huset och dess ägare handlade nämligen till stor del om Ryssland. Rykten om ryska oligarker Under åren som Villa Söderås legat avspärrat har hotet från landet i öst blivit alltmer påtagligt. Säpo har sedan 2014 varnat för att Ryssland genomför så kallade ”krigsförberedande åtgärder” i Sverige","keyword":"johan lundberg","google_title":"Exklusiv intervju med Johan Lundberg – ägaren till Villa Söderås","newsroom":"SVD"}
{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/RGk9nO\/","article_text":"Max Martin har blivit historiens mest framgångsrika popproducent med Adriana Grandes ”Yes, and?”. Andres Lokko undrar vad som är den större berättelsen. Lite motvilligt tar jag en paus från boken jag håller på att läsa, ”Phew, eh readers?: The life and writing of Tom Hibbert” eftersom redaktör Björkman undrar om jag, i egenskap av Svenska Dagbladets popkritiker, inte borde uppmärksamma att Max Martin nu är historiens mest framgångsrika popproducent med fler amerikanska Billboard-ettor än någon annan.  Jag trodde redan att han var det. Mest eftersom hans enorma framgång är det enda man egentligen känner till om honom.  Boken jag viker ett hundöra i handlar väldigt passande om den brittiske musikjournalisten Hibbert som i slutet av 1970-talet skapade poptidningen Smash Hits, en internationell – och, detta är viktigt, intellektuell! – motsvarighet till svenska Okej, dedikerad till pophits. Hibbert förvandlade Smash Hits till en klubb med ett helt eget språk, en bisarr humor och en respektlös attityd gentemot popstjärnorna de intervjuade. Hibbert gjorde det med charm, kärlek och excentricitet. Och kalla mig blödigt nostalgisk men det var aningen lättare att tjusas av Bananaramas Oxfam-charm än The Kardashians bländande saldon.  Att Pet Shop Boys Neil Tennant var en av Smash Hits tongivande skribenter förklarar ganska tydligt deras inställning till ämnet de bevakade. Men varje tid har den popmusik och de popstjärnor den förtjänar. Max Martins framgångssaga har tonsatt en era då smak och tron på ”objektiv kvalitet” upphörde att spela någon roll. Max Martins framgångssaga har tonsatt en era då smak och tron på ”objektiv kvalitet” upphörde att spela någon roll. Då konst i alla dess former ansågs ha blivit mätbar genom försäljnings- och streamingsiffror. Kvantitet är alltid bäst. Alla andra mätinstrument ansågs museala och förpassades till samma sälla jaktmarker som en fungerande postgång.  Exakt samtidigt som Max Martin – med sin senaste USA-etta, Ariana Grandes ”Yes, and?” – till slut gled förbi The Beatles-producenten George Martins gamla listrekord  noterar jag att det sena 1970-talets motsvarighet till Max Martin, den tyska producenten Frank Farian, har gått ur tiden. Farian låg bakom Boney M (och, långt senare, även Milli Vanilli). Med en excentrisk fäbless för genuint obskyra garagerock-covers författade han poptexter till Boney M om oroligheterna i Nord-Irland samt den ryska mystikern Rasputin. Farian var en dokumenterad knasboll, hans hits därför också lite märkliga; alltid en smula wonky. Oavsett om man anser den perfekta popsången vara – till exempel – The Jesus & Mary Chains ”Never understand” eller Cardi B:s ”Bodak yellow” så kännetecknas popperfektion av ett mänskligt inslag av skevhet, något bara aningen wonky. Med Max Martin förstår jag inte riktigt vad det är jag ska följa eller vart detta ska ta mig – mer än den enorma framgången i sig. Hur ser fördjupningen, själva resan, ut? Popmusikens mervärde; det som leder mig vidare in i musikhistoriens marginaler, vidare till litteratur, konst och poesi? I Max Martins sällskap får jag nöja mig med att följa rådande aktiekurs.  ”Det svenska popundret” med Max Martin som kylarprydnad i guld skapade den moderna popmusikens trygga motsvarighet till Volvo. Som om svarar Martins receptionist: ”Ja, vår pop är barnsäker, noggrant testad och levereras med en framgångsgaranti.” Ingenting oväntat kommer att inträffa. Denna pop kommer att nå sin destination utan köer, förseningar eller en enda kisspaus. Popmusik med GPS och tandvårdsförsäkring.","keyword":"max martin","google_title":"Andres Lokko: Max Martin skapade popmusikens Volvo","newsroom":"SVD"}
{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/mQAlop\/","article_text":"Märta Stenevi avgår som språkrör för Miljöpartiet efter en turbulent höst. ”Ni förtjänar det bästa. Och det är inte jag just nu”, skriver hon i sociala medier. Det är oklart när ett nytt språkrör väljs. Märta Stenevi avgår som språkrör för Miljöpartiet efter en turbulent höst. ”Ni förtjänar det bästa. Och det är inte jag just nu”, skriver hon i sociala medier. Det är oklart när ett nytt språkrör väljs. Märta Stenevi har varit språkrör för Miljöpartiet sedan 2021 – men har på fredagen meddelat partistyrelsen att hon lämnar posten. – Det är ett väldigt svårt beslut. Jag ställde upp till omval, fick nytt förtroende från kongressen, men jag tror inte att jag kan vara mitt bästa jag just nu och jag vet inte riktigt hur lång tid det tar att komma tillbaka, säger hon till Aftonbladet som var först att rapportera om beskedet. Märta Stenevi blev sjukskriven den 18 januari efter en stökig höst för partiet. Hon säger att hon försökt återhämta sig, men med lite distans fattat beslutet att avgå. ”I samband med sjukskrivningen har jag fått utrymme att tänka och känna efter. Det går åt rätt håll, men jag har mått väldigt dåligt ett tag och det behöver få ta sin tid”, skriver hon i sociala medier. Turbulent höst – arbetsmiljöutredning I november förra året valdes Märta Stenevi om som språkrör på partiets kongress, utan några motkandidater. Samtidigt valdes Daniel Helldén som nytt språkrör med en rösts marginal. SvD kunde tidigare under hösten berätta om motsättningar mellan Stenevi och Helldén. Enligt källor blåstes en pressträff med kandidaterna av för att Märta Stenevi inte ville närvara med Daniel Helldén. Stenevi skrev själv på Facebook att hon åkte hem till Skåne av familjeskäl. SvD har, förutom källsamtal, också tagit del av annan information som stödjer att hon inte ville stå bredvid Helldén. Under hösten rapporterade Dagens Nyheter också om att situationen på Miljöpartiets kansli beskrevs som ohållbar i ett mejl till till partiets valberedning. Två fackförbund stod bakom mejlet som pekade ut språkröret Märta Stenevi som huvudansvarig. Tills vidare behåller Märta Stenevi sin riksdagsplats och en ersättare hoppar in under sjukskrivningen, rapporterar Aftonbladet. ”Jag har lång väg tillbaka och när jag kommer tillbaka vill jag inte längre göra det som språkrör”, skriver det avgående språkröret. Partiet: Stenevis beslut – inga interna påtryckningar Partisekreterare Katrin Wissing säger till SvD att beslutet helt är Märta Stenevis, utan interna påtryckningar. – Partistyrelsen, precis som jag, har största respekt för Märtas beslut. Jag och Märta har haft ett väldigt bra samarbete i många år och jag kommer sakna henne som kollega, men hälsan måste komma först, säger hon. Det är oklart när ett nytt språkrör kan väljas och Katrin Wissing vill inte spekulera om kandidater som kan ta över.  – Nu måste vi sätta oss ned och börja planera alla processer som ska till för en extra kongress. Hon vill inte säga när partistyrelsen ska sammanträda för att dra igång processen utan ber om att få återkomma med detaljer. Inte heller vill partisekreteraren kommentera arbetsmiljöutredning som tillsattes efter den interna kritiken mot Märta Stenevi. – Arbetsmiljöutredningen är ett internt dokument som partistyrelsen har att hantera, och jag kommenterar inte interna dokument. Kan arbetsmiljöutredningen och presentation av den ligga till grund för beslutet? – Nej, Märta avgår på grund av hälsoskäl. Ser du att partiet brustit i hanteringen av Märta Stenevi och hennes mående efter den turbulenta hösten? – Självklart önskar jag att vi inte var i den här situationen, men respekterar Märtas beslut","keyword":"miljöpartiet tidigare språkrör","google_title":"Märta Stenevi avgår som språkrör för Miljöpartiet","newsroom":"SVD"}
{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/5BdJVX\/","article_text":"Kandidaten Javier Milei tror inte på klimatförändringarna, vill byta peson mot dollar och är emot abort. På söndag kan 52-åringen, som poserar med motorsåg på sina valmöten, bli ny president i Argentina. På söndagen öppnar vallokalerna i ett Argentina präglat av ekonomisk kris. Inflationen ligger på över 120 procent, den högsta nivån sedan tidigt 90-tal. Medborgarnas köpkraft har gröpts ur och en tredjedel av befolkningen lever under fattigdomsstrecket. Bland presidentkandidaterna är det ett namn som sticker ut och har seglat upp i ledning i opinionsmätningarna. Han heter Javier Milei och beskrivs som en man ”utan filter” – med löften om reformer med tydliga konturer.  Milei, som kallar sig anarkokapitalist, vill lägga ner centralbanken och ersätta den plågade peson med amerikanska dollar. Om han får bestämma ska den offentliga sektorn skäras ned till en nattväktarstat där endast polis, domstolar och militär återstår. För att illustrera detta har han flera gånger dykt upp med en motorsåg på sina valmöten. Den kontroversielle Milei har med enkla svar på komplexa problem lyckats profilera sig som en kandidat mot det politiska etablissemanget, enligt Andrés Rivarola Puntigliano, professor i Latinamerikastudier vid Stockholms universitet. – Det finns en stor del av väljarna som är enormt trötta och frustrerade på att politiken inte kunnat leverera lösningar på den nu ganska långvariga ekonomiska krisen, säger han till SvD. Hårdkokta utspel om att påven är en ”jävla vänsteranhängare” och att klimatkrisen är en ”socialistisk lögn” tycks inte ha verkat avskräckande. Inte heller den hårda linjen mot abort. Eller att Milei är för organhandel. – Hans väljare finns framförallt bland unga och folk i provinsen, säger Andrés Rivarola Puntigliano. Den sittande presidenten Alberto Fernández tillhör partiet Partido Justicialista – grundat av översten och presidenten Juan Perón – som varit den starkaste politiska rörelsen i landet sedan 1950-talet. Till peronisterna, som tyngs av korruptionsskandaler, hör också maktfamiljen Kirchner. Under mandatperioden har Fernández misslyckats med att få fart på den stagnerade ekonomin. Ett arv han delar med sin företrädare Mauricio Macri från högeralliansen Juntos por el Cambio. I presidentvalet ställer högern upp med tidigare inrikesministern Patricia Bullrich, peronisterna med nuvarande finansministern Sergio Massa. I valrörelsen har Milei försökt bunta ihop bägge i samma läger.  – För honom är det ett korrupt och misslyckat gäng som han vill ersätta med något nytt och fräscht – vilket är han själv. På så vis liknar han både Donald Trump och Jair Bolsonaro, det är mycket antietablissemangsjargong, säger Andrés Rivarola Puntigliano. Associationerna blir inte svagare när kampanjkepsar med budskapet ”make Argentina great again” dyker upp i kampanjvimlet. ”Darra, era vänstersvin” har Milei domderat under valrörelsen. Med en storseger kan han titulera sig president redan på söndag.  Det verkar emellertid osannolikt. Ska man tro opinionsmätningarna väntar en andra valomgång där Milei ställs mot antingen högerns eller peronisternas kandidat. Andrés Rivarola Puntigliano vill helst inte spekulera i utgången.  – Det är väldigt ovisst. Men grundfrågan lyder: hur trötta är argentinarna på den rådande situationen? Trots att Milei har flera förslag som innebär extrema risktaganden för Argentina, exempelvis dollariseringen, så kanske många känner att situationen är så fruktansvärt svår att man tänker: varför inte prova något nytt? Det är mycket möjligt att den tanken blir ledande och då vinner han. ","keyword":"milei motorsåg","google_title":"Trump-fan med motorsåg kan bli Argentinas president","newsroom":"SVD"}
{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/LlRrRx\/","article_text":"Martin Liby Troein bygger sin argumentation om svårigheten att rapportera om krig, på karaktärsmord. ”Minst 200 människor har dödats efter en israelisk attack mot ett sjukhus i Gaza, rapporterar Reuters”, nyhetsflashade Dagens Nyheter den 17 oktober. Senare samma dag: ”Över 500 personer har dödats i attacken mot sjukhuset al-Ahli Arab Baptist i Gaza City, uppger en talesperson för det palestinska hälsoministeriet.”  Flera andra medier och tongivande politiker fick bakläxa på prematura påståenden kring explosionen vid al-Ahli al-Arabi-sjukhuset i Gaza den 17 oktober. Det är inte svårt att begripa att viljan att erbjuda snabb nyhetsrapportering ibland trumfar kontrollfunktionerna, men det är ändå inte försvarbart ur en professionell synvinkel och borde leda till eftertänksam självkritik. Martin Liby Troein på Dagens Nyheters ledarsida tar upp saken för diskussion (31\/10). Men det är inte mediers och makthavares slarviga skott från höften som är det stora bekymret i hans värld, utan Peter Wennblad på denna ledarsida, som öppet ifrågasatte sanningshalten i DN:s rapportering. I en text påstår Liby Troein bland annat att Peter Wennblads egentliga agenda är ”att ingen skulle tro att det här rör sig om en tragedi”, att han ”helt avfärdar den tragedi som båda sidor i konflikten ser” och att han har ”ryggradsreflexen [...] att alltid förneka eller förminska att människor lider och dör”. Det är oerhörda anklagelser, som illustrerar den stundtals förlamande oförmåga även etablerade röster har att föra diskussionen på ett rimligt sätt. Den egna argumentationen står inte på saklig grund, utan bygger på att den andre karaktärsmördas. I Dagens Nyheters huvudledare den 19 oktober medgavs att det är svårt att få fatt i verifierbara fakta i ett krig, men att det räckte med att känna för offren. ”Ett stort antal palestinier har dött. Man behöver inte veta vem som avfyrade roboten för att känna vrede, sorg och medlidande. Det räcker att vara människa”. På ett mänskligt plan är förtvivlan över spillda människoliv universell. Men för oss som har till uppgift att skildra och även publikt formulera åsikter, spelar det roll varifrån roboten som dödade palestinier vid sjukhuset, avfyrades. Det spelar roll för vår betraktelse och förståelse av de krigförande parterna. Det spelar roll för vilken lösning vi kan se framför oss när det gäller det fruktansvärda lidandet i både Israel och Palestina. Varje dag fattas ett antal publicistiska beslut. Ibland blir de felkalibrerade, både i nyhetsvärdering och i tonfall. Kring detta kan och bör det finnas en debatt. Men man borde kunna förvänta sig att en etablerad journalistisk aktör som Martin Liby Troein förmår argumentera i sak. I stället blir hans budskap att den som bryter mot kårandan kan vänta sig att beskyllas av sina branschkollegor för att inte vara en fungerande människa. Med sådana vänner behöver den svenska journalistiken inga fiender.","keyword":"martin liby troein","google_title":"Martin Liby Troeins personangrepp är ovärdigt Dagens Nyheter","newsroom":"SVD"}
{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/abgqR7\/","article_text":"Sverige har valt ett pikant ögonblick att överge 200 års neutralitetspolitik. Vi vet vad Nato betytt historiskt, men inte mycket om dess framtid, konstaterar Niklas Ekdal. Vad är Nato för djur egentligen? Trots att försvarsalliansen funnits sedan 1949 är det för tidigt att säga. När Sverige blir medlem tar vi ett oundvikligt kliv ut i det okända. Bakgrunden är plågsamt välbekant. Sedan 20 år tillbaka blinkar varnings­lampor om konfrontation mellan Ryssland och Väst. Man kan – likt den brittiske historikern Timothy Garton Ash – beskriva det som ännu en batalj mellan imperier i östra Europas gränsområden. Vladimir Putin ser det på samma sätt, medan västeuropéer har levt i godartad förnekelse. EU är ju historiens motvilligaste imperium. De flesta av dess invånare associerar imperialism med kolonial dominans, något genant i det förflutna. Men om imperier är system av vidsträckt territoriell kontroll, då har EU mycket gemensamt med exempelvis det Tysk-romerska riket. EU är helt enkelt världens första liberala imperium. För en diktator i Moskva som vill återskapa Rysslands intressesfär med våld är denna frihetliga idé en förolämpning. Fjollornas sammansvärjning. Putin kan tjata om Nato hur mycket han vill; den utmaning västerifrån som triggat hans paranoia är ideologisk snarare än geopolitisk. I det perspektivet blev Ukraina en förutsägbar tragedi i slow motion, från den orangea revolutionen 2004 och Euromajdan 2013 till Rysslands invasion 2014 och fullskaliga överfall 2022. Varje ryskt brott mot Ukraina de senaste decennierna bär Putins fingeravtryck. Men Väst har inte varit till mycket hjälp, i alla fall inte före kriget. Vid Natos toppmöte i Bukarest 2008 drev USA på för att Ukraina och Georgien skulle bli medlemmar. Tyskland och Frankrike tvekade. Resultatet blev en ödesdiger kompromiss: vaga formuleringar om framtida anslutning, utan säkerhetsgarantier. Putin osäkrade sina divisioner och inflytelseagenter. Nato skapades inte, som många tror, för att möta ett akut militärt hot från Sovjetunionen. Som Ulla Gudmundson förklarar i boken ”NATO – en allians i tiden” (Bookstrap Publishing) handlade det på 1940-talet mera om sovjetisk infiltration och underminering av Europas demokratier än om risken för invasion. Jämfört med EU är Nato en enkel organism, på pappret. En europeisk brandförsäkring mot rysk aggression, kodifierad i artikel 5 om att ett angrepp på en medlem är ett angrepp på alla. Den militärt starkaste länken är för dagen den svagaste politiskt. En oberäknelig Donald Trump påminner om USA:s latenta isolationism och fluktuerande globala åtaganden på Europas bekostnad. Sverige har onekligen valt ett pikant ögonblick att överge 200 års neutralitetspolitik. Vi vet vad Atlantpakten betytt historiskt, men inte mycket om dess framtid. För dem som söker en introduktion till Nato är ex-ambassadören Ulla Gudmundsons bok perfekt. Mer ambitiösa läsare rekommenderas ”Deterring Armageddon: A biography of NATO” (Wildfire) av Peter Apps. Bägge har samma i grunden positiva syn på alliansen, som garant för fred och demokrati. Svensk Natoopinion är numera på samma våglängd. Den som hellre vill bli påmind om gamla tider (före 2022) kan läsa Stefan Lindgrens ”Dö för Nato?” (Oktoberförlaget). Där är alliansen ett verktyg för USA:s världsherravälde. Amerikansk militarism mot fredsälskande ryssar – vill svenskar verkligen offra sig i det korståget? Svaret tycks vara ja, eftersom majoriteten vuxit ifrån så absurda perspektiv. Mellan 2021 och 2022 skedde det största jordskred i opinionen som någonsin uppmätts i en SOM-undersökning. En av sju svenskar brukade stödja Natoanslutning, nu är siffrorna nästan omvända. Två års krig i Ukraina har gjort intryck på de flesta, om än inte alla. Putin ställde om krigsekonomin på ett sätt som få trodde var möjligt. Förra året tillverkades fyra miljoner artillerigranater och hundratals stridsvagnar","keyword":"nato","google_title":"Recension: Nato. En allians i tiden, Dö för Nato?, Deterring Armageddon","newsroom":"SVD"}
{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/MoG4LK\/","article_text":"Efter uppgifter om underbetalning och kritik mot arbetsförhållanden har Volvo Cars pausat samarbetet med Scale AI, som utvecklar AI:n till deras självkörande bilar.  ”Vi ser allvarligt på uppgifterna,” skriver  Kristin Boldeman Wester, pr-chef Volvo Cars Efter Svenska Dagbladets granskning av AI-arbetare i Filippinerna meddelar Volvo Cars att deras dotterbolag Zenseact har pausat arbetet med det amerikanska företaget Scale AI. Detta samtidigt som de utför en utredning för att se om Scale AI lever upp till företagets uppförandekod. “Under tiden har Zenseact valt att pausa samarbetet med Scale AI. Baserat på utredningens resultat kommer vi fatta ett beslut om vilka åtgärder som behövs samt om eventuellt fortsatt samarbete” skriver Volvo Cars PR-chef Kristin Boldeman Wester i ett mejl till SvD.  Scale AI har haft uppdraget att ta fram så kallad träningsdata för Zenseact, vilket ska hjälpa dem utveckla AI för självkörande bilar. Träningsdatan tas fram genom att arbetare markerar objekt som vägskyltar och trafikanter i foton av trafik. Sedan matas dessa markerade bilder in i en AI-modell, och så småningom lär sig modellen att själv identifiera objekten. Scale AI utför det här arbetet med hjälp av frilansande arbetskraft i utvecklingsländer. SvD:s granskning visade att många av AI-arbetarna är underbetalda och jobbar långt fler timmar än tillåtet. Många är dessutom minderåriga och de som kritiserar arbetsvillkoren riskerar att förlora sina jobb.   En av de personer Svenska Dagbladet har pratat med uppger att han utfört arbete där Volvo Cars var slutkund. “Vi ser allvarligt på uppgifterna. Att följa the Volvo Car Group Code of Conduct for Business Partners är en förutsättning för att få leverera till Volvo Cars och våra dotterbolag. Scale AI har som leverantör till vårt dotterbolag Zenseact skrivit under denna och Zenseact har sedan slutet av förra året haft en dialog med Scale AI kring efterlevandet av vår Code of Conduct.” skrev då Kristin Boldeman Wester, Volvo Cars globala PR-chef Innan Volvo Cars utredning är färdig har företaget valt att inte kommentera vidare. Scale AI vill inte svara på SvD:s frågor om den utredning som nu inletts kring deras arbetsförhållanden. SvD har också försökt nå Scale AI:s lokala filial, men de saknar både telefonnummer och hemsida, och deras kontor i Manila står tomt. I kontakt med företagets huvudkontor i San Francisco hänvisas till en text på deras hemsida, där det står att Scale AI är medlemmar i Global Living Wage Coalition och att de regelbundet ser över lönenivåerna för sina arbetare.","keyword":"scale ai","google_title":"Volvo cars säger upp samarbete med Scale AI","newsroom":"SVD"}
{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/APAO8r\/","article_text":"För första gången gick Nobelpriset i litteratur till en australier, Patrick White. Men bakom Nobelkommitténs kulisser pågick det ett större drama: Skulle två svenska författare istället kunna dela på priset?  Kaj Schueler har läst de (till nu) hemliga Nobeldokumenten från 1973. Viljan att lägga en ny världsdel – Australien – till Nobelpriset i litteratur var väsentlig när Patrick White, bland likvärdigt framstående författare, tilldelades 1973 års Nobelpris. Denna ambition blir också tydlig i de avslutande orden i motiveringen, ”infört en ny världsdel i litteraturen”. Nobelkommitténs förslag med Patrick White som första namn rymde emellertid en del frågetecken som uppenbarligen rätades ut under diskussionerna i Akademien. Nobelkommitténs ordföranden Karl Ragnar Gierow hade från början en något avvikande mening där han detta år hellre belönat namn som amerikanen Saul Bellow (pristagare 1976) och den grekiske poeten Giannis Ritsos. Gierow skriver i utlåtandet: ”Om Patrick White var kommittén enig, Saul Bellow hade likaså fem röster, Giannis Ritsos fick fyra, Anthony Burgess, William Golding och Eugenio Montale vardera tre.” Även om det inte framgår av årets handlingar var möjligheten att erövra en ny kontinent en av orsakerna till det stora intresset för Whites författarskap alltsedan han 1968 föreslogs för första gången. Nobelkommitténs dåvarande ordförande, Anders Österling, hade redan under en längre tid känt ett starkt behov av att utvidga Akademiens sökande efter pristagare i nya världsdelar och nya språkområden. Han kommenterade då Whites kandidatur: ”Framför allt genom sin stora roman ’The tree of man’ på en gång krönika om en nybyggarfamiljs öden och ett naturepos om Australien som livsmiljö, har White erövrat platsen som den femte världsdelens förste fullgångne representant i litteraturen. Det är en insats av sådan betydelse, att den otvivelaktigt förtjänas studeras i högre grad än som hittills skett\/…\/.” Argumentet upprepades under åren som följde då White var en huvudkandidat fram till valåret 1973.  Nobelkommittén hade inte riktigt velat ta i frågan utan remitterat den till Akademien. Med Artur Lundkvists (1969) och Lars Gyllenstens (1968) inträde i Nobelkommittén förstärktes Whites kandidatur ytterligare. Litterärt stod emellertid White närmare den europeiska och ryska traditionen av episkt storslaget berättande med förebilder som Joyce och D H Lawrence, Dostojevskij och Tolstoj. Hans psykologiska (jungianska influenser), existentiella och moraliska anspråk kanske mer appellerade till en västerländsk publik än till den australiska allmänheten där han faktiskt inte var särskilt populär. Det ganska smidiga valet blev också synligt i och med att två av Nobelkommitténs ledamöter skrev de stora presentationsartiklarna i Svenska Dagbladet, Knut Ahnlund, och i Dagens Nyheter, Artur Lundkvist. Något som i dag, med de allt striktare jävsregler som Akademien tillämpar, vore helt otänkbart. Det var med andra ord en inte särskilt dramatisk förhandling som förekom i Nobelkommittén, dramat låg på ett helt annat plan, nämligen inom Akademien. Sedan ett par år tillbaka hade möjligheten att ge svenska författare Nobelpriset i litteratur blivit ett brännande ämne för församlingen. Nobelkommittén hade inte riktigt velat ta i frågan utan remitterat den till Akademien, både 1972 och nu 1973. Författarna det gällde var de ofta föreslagna: Eyvind Johnson, Harry Martinson och Vilhelm Moberg. I år hade Johnson och Martinson föreslagits av ledamöterna Edfelt och Lagerkvist och Moberg av Gunnar Tilander, Kungl Vitterhetsakademien. Det gick inte längre att undvika frågan om det svenska Nobelpriset","keyword":"patrick white","google_title":"Patrick Whites Nobelpris i litteratur 1973 – lugnet före stormen","newsroom":"SVD"}
{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/3EvlOv\/","article_text":"Männen exploaterar jorden och kvinnorna konsumerar och konsumeras – vår undergång ekar i Alessandro Talevis Wagnerregi. På Göteborgsoperan kan man likväl njuta av Åsa Jägers passionerade sopranröst. Richard Wagners ”Den flygande holländaren” (1843) kan vara den första av hans operor som är riktigt wagnersk, inte minst genom dess mytologiska stoff som kretsar kring ett naturfrånvänt tillstånd och en förbannelse som blott kan hävas genom en uppoffring. På Göteborgsoperan har den nu i sin tur fått en samtidstillvänd inramning med element från såväl science fiction som en chockrosa Barbievärld.  Den sydafrikanske regissören Alessandro Talevi har kallats en av sin generations ledande operaregissörer. Men en så koncepttung uppsättning riskerar ofta att bli det slags verk man hellre blundar sig igenom och bara lyssnar på musiken. Under Alevetina Ioffes pregnanta ledning av orkestern är det mer än en fullgod sinnlig upplevelse. Den klentrogne, mig inkluderad, blir dock övertygad om att Talevi lever upp till sin hype. Holländarens spökskepp har i förbluffande cool design av scenografen David Hohmann förvandlats till en tidsportal, som var sjunde år pumpar ut holländaren likt en jättelik brännmanet. Daland och hans besättning i klarblåa galondräkter har en oljerigg, medan kvinnorna i hemmahamnen ser ut som plastdockor med hela Barbiekatalogens garderob och falliska frisyrer. Det finns så klart en samhällskommentar inbakad här om hur männen exploaterar jorden och kvinnorna konsumerar i ett kretslopp av olja och plast som skapar en spiral rätt ner i undergången för människosläktet. Det finns även en underliggande idé om hur även kvinnor är varor som kan utbytas i denna förtärande konsumtionskedja – Styrmannen (Daniel Ralphsson) har sin upplåsbara sexdocka, Daland (Mats Almgren) sin dotter Senta. Daland budar utan större betänklighet ut Senta, ”en prydnad för sitt kön”, mot de skatter som holländarens zombieliknande besättning förevisar honom: guld, diamanter och elfenben är godtagbar valuta i denna transaktion. Senta och hennes trolovade Erik är rebeller gentemot sin omgivning i sina smaragdgröna utstyrslar som låter ana ett mer naturnära leverne – är det sticklingar från världsträdet Yggdrasil jag skymtar i hennes sovrum? Det gör dessvärre inte den ”vänzonade” Erik immun mot att kräva sitt pris i form av Sentas kärlek. I Kjetil Støas mjuka velourgestaltning blir den manliga självpåskrivna äganderätten till kvinnor desto mer giftig. Åsa Jägers Senta stretar emot, hon är ju kär i den mytologiske holländaren – här tillägnas inte hennes melankoliska balad en målning, utan en mask. Craig Colclough förlänar holländaren ett djupt tragiskt stråk där hans röst och kropp arbetar kongenialt. Sopranen Åsa Jäger gjorde sin Wagnerdebut så sent som 2022 som Brünnhilde i Landestheater Coburgs ”Valkyrian”. Den svenska publiken får passa på; det här är ett starkt lysande stjärnskott på Wagnerhimlen: passionerad, klar med en vacker dramatisk ton.  Göteborgsoperan kör föreställningen i ett svep utan paus. Ta det som ett tillfälle att sänkas ned i den sydnorska kustens stormande havsdjup i en uppsättning som inte tar Wagner till vår tid, utan låter publiken segla bortom tid och rum.","keyword":"göteborgsoperan","google_title":"Recension: Åsa Jäger briljerar i Göteborgsoperans ”Holländare”","newsroom":"SVD"}
{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/on57rW\/","article_text":"En ledare för ett parti vars idéprogram inleds att fastslå individens okränkbara värde och frihet, borde vara mer angelägen om att inte kunna missförstås, eller alltför enkelt vantolkas. Jag sitter i en taxi. Ur radion hörs årets första partiledardebatt. Statsministern håller sitt första anförande. ”Herr talman! Vi minskar invandringen till Sverige. Vi har redan skärpt kraven för anhöriginvandring, stramat åt reglerna för uppehållstillstånd och minskat antalet kvotflyktingar. I januari fick polisen nya verktyg för att också bekämpa skuggsamhället.” Därefter talar Magdalena Andersson. Hon säger inget om invandring just då, men har den senaste tiden sagt desto mer och ståndpunkten har varit tydlig, även om försöken att skriva om historien är besvärliga. I onsdags intervjuades hon i P1 Morgon av Mikael Kulle som försökte förstå den skamlösa spagat S-partiet prövar: ”Ni lägger alltså skulden på andra, ska vara självkritiska, men har samtidigt varit för stram migration, så jag undrar, hur går det där ihop?” Därefter är det Jimmie Åkessons tur i riksdagen. Den ”sjuklöver”, vars ovilja att ta i svåra frågor renderade SD stort väljarstöd, är numera konkurrenter om att vara mest emot invandring. Så han fläskar på; här är herre på täppan i att Säga Som Det Är. Han vill ”skicka ett bestämt budskap till allsköns extremister och andra typer av importerade brottslingar. Budskapet är: Ni må har välkomnats med öppna armar av både socialdemokrater och Reinfeldtmoderater. Men det var då, och nu är nu. Ni är inte välkomna i vårt Sverige. Punkt.” Jag sneglar på taxichauffören. Han har, såsom många i branschen, ett utseende och uttal som vittnar om att han har rötterna i Mellanöstern. Jag undrar vad han tänker när han hör anförandena. Och kanske har han också följt debatten efter statsministerns uttalande i ett sammanhang som handlade om medborgarskap och försvarsvilja, ”det är helt uppenbart att det finns människor som i första hand vill ha skydd av Sverige, snarare än att fullgöra sina skyldigheter mot Sverige”. Det är helt uppenbart att det förhåller sig på det sättet. Ett antal människor har sökt och fått skydd i Sverige och därefter grovt missbrukat den frihet som erbjudits dem. En del sitter i fängelse för grova brott, vissa ska därefter utvisas. Jag har svårt att tro att försvaret av Sverige är något pliktideal för de unga män som ägnar sig åt förnedringsvåld av jämnåriga som ser etniskt svenska ut, även om somliga förövare har svenskt medborgarskap. Med stora sparkar genom vidöppna dörrar har vissa påpekat att det finns många invandrade medborgare som skulle ställa sig i främsta ledet för att försvara Sverige. Ingen har såvitt jag sett hävdat något annat.  Statsministern utvecklade tillsammans med migrationsminister Maria Malmer Stenergard sitt resonemang på SvD Debatt (12\/1). De nämnde en undersökning från Plikt- och prövningsverket som säger att 53 procent av unga med föräldrar födda utanför Norden inte kan tänka sig att göra värnplikt (38 procent för alla). Hur man ska tolka det är en öppen fråga, också för att urvalet begränsar sig till en årskull. När min kollega Peter Wennblad kontaktade Plikt- och prövningsverket sades att undersökningen, i brist på bättre alternativ, kan betraktas som ett mått på försvarsvilja.  Andra undersökningar understryker också att det är svårt att fastslå något med säkerhet. I en studie från FOI, ”Svenskarnas försvarsvilja” (2021), finns ett avsnitt om utlandsfödda men det påtalas att det inte går att dra några stora växlar på resultatet eftersom underlaget inte är representativt","keyword":"madon","google_title":"Min inre Sakine Madon vinner över Anne Ramberg","newsroom":"SVD"}
{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/kEggP9\/","article_text":"Flera personer tvingas lämna sina uppdrag efter att ha uttalat sig om Israel och Palestina. Men motiveringarna till besluten är luddiga – och att skrämma till tystnad är ingen väg framåt. Konsttidskriften Artforums chefredaktör David Velasco har avskedats efter att förra veckan ha publicerat ett öppet brev, undertecknat av bland andra konstnärerna Nan Goldin, Saidiya Hartman och Kara Walker. I brevet uttrycker de solidaritet med det palestinska folket. De stöttar palestinsk frigörelse från den israeliska ockupationen, kräver att det de kallar den ”institutionella tystnaden” kring den pågående humanitära krisen i Gaza ska brytas och uppmanar läsaren att agera för ett omedelbart eldupphör.  Att ett sådant ställningstagande kan leda till att man förlorar sitt jobb är en inskränkning av yttrandefriheten som man bör protestera högljutt mot, vilket både konstnärer och Velascos kollegor på Artforum gjort. Fyra av tidskriftens redaktörer har sagt upp sig i protest. ”Jag har aldrig upplevt en mer skrämmande tid”, säger Nan Goldin till New York Times. ”Folk blir svartlistade.”  Flera konstnärer ska ha utsatts för påtryckningar från samlare att dra tillbaka sina underskrifter, och ett konstmuseum i Ohio mottog krav på att stänga en pågående utställning med den palestinska konstnären Jumana Manna, vilket man inte gick med på; ett samtal där Manna skulle ha deltagit har däremot ställts in. Att förneka andras smärta är ett särskilt slags grymhet. Avskedandet av Velasco är alltså inte det enda exemplet på hur ställningstaganden i solidaritet med Palestina – eller, i vissa fall, att överhuvudtaget tala om Palestinas historia, skildra palestinska livsöden eller vara palestinier – just nu bestraffas. Ett samtal med författaren Viet Thanh Nguyen ställdes in med kort varsel efter att han skrivit under ett upprop för eldupphör i London Review of Books, initierat av Sally Rooney och Naomi Klein, som varit involverad i Jewish voices for peaces demonstrationer och aktioner för Palestina i USA.  Här i Sverige har komikern och influencern Filip Dikmen stängts av från sitt programledaruppdrag för P3:s ”Musikhjälpen” efter att ha postat videor på sociala medier där han pratar om Israel och Palestina, och Sveriges Radios förklaringar till beslutet har hittills varit vaga och förvirrande. Precis som förra året har författare som deltog i Radikala bokmässan i Göteborg i slutet av september blivit hotade och trakasserade av högerextremister, nu genom att deras grannar fått brev skickade till sig där det står att författarna ”stöttar Hamas”. Det är svårt att tänka sig att de som skickar de där breven gör det för att värna judiska liv. I tidskriften n+1 noterar flera judiska konstnärer, författare och akademiker verksamma i Tyskland hur antisemitiska våldsdåd äger rum parallellt med att fredliga manifestationer för Gaza möts av motstånd. ”Det är uppenbart”, skriver de, ”att Tysklands vägran att erkänna rätten till att sörja de liv som spills i Gaza inte gör judar mer trygga.” Det är inte en motsägelse att ställa sig bakom en uppmaning till eldupphör, att fördöma Israels krigsförbrytelser i Gaza, och att samtidigt fördöma Hamas massaker på civila israeler den 7 oktober samt att vilja att gisslan ska släppas. Att förneka andras smärta är ett särskilt slags grymhet, och det finns all anledning att, som Isak Gerson skriver i Flamman den 29\/10, lära sig ”att kollektivt sörja de offer som skördas på både den israeliska och den palestinska sidan”. Då går det inte att, i sin strävan efter komplexitet, vända bort blicken från den mardröm som fortfarande pågår i Gaza. Att skrämma människor till tystnad om den kan aldrig vara en väg till fred. ","keyword":"filip dikmen palestina","google_title":"SR:s beslut om Filip Dikmen och Musikhjälpen är förvirrande","newsroom":"SVD"}
{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/jl5mMe\/","article_text":"En historisk roman om författaren William Ainsworth ger liv åt 1800-talets London, men researchen tynger ner berättelsen, tycker Jenny Aschenbrenner.  Jag avhåller mig in i det längsta från att söka på namnen i Zadie Smiths nya, historiska, roman ”Bedragaren”, osäker på om jag vill att de ska ha funnits i verkligheten eller inte. Den lika mediokre som självgode romanförfattaren William Ainsworth, samtida och vän med Dickens och med tiden en bitter antagonist till den så mycket mer lyckade kollegan. Hans egensinniga kusin, mrs Touchet som banar väg mellan hojtande kulturmän och sippa societetsfröknar – kanske inte riktigt sin väg, men ändå något bredare än den snäva stig som en viktoriansk änka förväntades trippa fram på. Den osannolike bedragaren, slaktaren från East End som fräckt påstår sig vara enda arvtagaren till en adelssläkts rikedomar. Och mr Bogle, den svarte man som rakryggat intygar sanningshalten i hans historia, med en oförvitlighet som ingen kan betvivla. De är alla som gjorda för en roman om sant och falskt och om historieskrivning. En roman som vill berätta skrönorna men samtidigt osäkra stoffet de är byggda av, alla underliggande maktstrukturer som seklernas luftslott är byggda av. Men jo, de fanns, allihopa. Även om Smith naturligtvis tagit sig författarens friheter, inte minst i relation till kvinnornas liv, de som oftast förblivit oberättade. Och där överraskar både mrs Touchet, som bakom sin putsade fasad döljer en lycklig domanitrix som gärna piskar sin kusin till lydnad. Där får även den nya mrs Ainsworth, en ung tjänstekvinna som gift sig till herrskap, kliva ur sin klichétyngda roll som korkad uppkomling och bli både klipsk och klarsynt. Men samtidigt förklarar verkligheten bakom berättelsen, hur fascinerande den än är, den tendens till omständligt berättande som finns här och var i romanen, ett den lycklige researcherns alltför djupa neddykande i detaljer, dokument och förvecklingar. Också i en stil som lägger sig nära de 1800-talsromaner som Ainsworth skriver, med en myckenhet av fysionomiska beskrivningar och lätt förnumstiga iakttagelser. Till sist är jag allt lite trött på den utdragna rättegång som ska fastställa om den där mannen är adelsman eller slaktare, men varken mrs Touchet eller Zadie Smith tycks någonsin tröttna. De ser, får man anta, en större gåta gömd inuti den uppenbara. En som handlar om klass och ras och kön och om det kollektiva självbedrägeri som det brittiska imperiet byggts på. Och ja, jag ser den också. Men engageras så mycket mer av scenskiftet som ett parti två tredjedelar in i romanen bjuder på.  Efter att ha frotterats med den brittiska överklassen i 1800-talets London i tvåhundra sidor öppnar mr Bogle en dörr; han får berätta sin historia, och den handlar om slaveriet. Där är den brutala sanningen om motorn som får maskineriet att gå, pengarna att flöda in, som ger männen i salongerna medlen att kunna ägna sina dagar åt att träta om en eller annan formulering. Det är människors blod som är bränslet. Genom mr Bogle mejslar Zadie Smith fram en osentimental och skoningslös berättelse om en mans historia, hans fars historia, om ofattbart lidande och gränslös grymhet. Men hon för också in en kil i den redan etablerade berättelsen om kulturmän och undanskuffade kvinnor, när hon låter mrs Touchet yrvaket inse att det även finns män som lever sina liv som ”hundar som går på bakbenen”. Som lever genom list och döljer allt som är sant och därmed kan skrämma den vite mannen så svårt att han omedelbart skulle förgöra den som vågade sig på att krossa hans bild av honom själv och De andra","keyword":"zadie smith","google_title":"Recension: Zadie Smiths Bedragaren blir väl omständlig","newsroom":"SVD"}
{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/gE9rma\/","article_text":"Om man vill hävda att mer politisk styrning av penning­politiken med säkerhet skulle leda till bättre utfall vill jag hävda att man är ute på tunn is. Det skriver nationalekonomen Pär Österholm i en replik. På SvD Debatt den 25 oktober skriver Elinor Odeberg att Riksbanken inte har de verktyg som krävs för att reglera inflationen samt att dess oberoende är ett demokratiskt problem. Dessa frågor är värda att reflektera över, men jag menar att Odebergs syn på Riksbanken behöver nyanseras. Inledningsvis kan man fråga sig vad det innebär att ”reglera inflationen”. Odeberg har naturligtvis rätt i att Riksbanken inte kan göra styra ekonomin så att inflations­målet uppnås i närtid när störningar av den magnitud och typ (huvudsakligen från utbuds­sidan) som vi sett på senare tid drabbar ekonomin. Men detta innebär inte att Riksbanken generellt saknar förmåga att styra inflationen – även om förmågan inte är perfekt. Det innebär inte heller att den inte bör bedriva lämpligast möjliga politik i ljuset av de störningar vi nu har sett. Att till exempel se till att förväntningar om hög inflation inte biter sig fast hos ekonomins aktörer finns det onekligen ett värde i; pris-lönespiraler tenderar inte att vara gynnsamma. Det finns naturligtvis ingen som tror ”att högre boräntor i Sverige skulle lösa en europeisk energikris”. Det förefaller som om Odeberg vill låta påskina att Riksbanken inte förstår ekonomiska samband och bedriver politik därefter. Riksbankens politik kan absolut diskuteras – vi befinner oss trots allt i mycket svåranalyserade tider – men det mer grund­läggande problemet kring politiken är att negativa utbuds­störningar tenderar att vara smärtsamma och inte ha någon lätt och aptitlig lösning. Vidare kan man liksom Odeberg se det som ett ”demokratiskt problem” att viktiga beslut fattas av Riksbanken. Men denna makt är reglerad i lag och har givits Riksbanken av riksdagen i demokratisk ordning. Och att verksamhet som är viktig för medborgarna bedrivs på armlängds avstånd från politiken är inte unikt; vi har ju till exempel ett domstols­väsende baserat på liknande principer. Det är också så att Riksbankens oberoende finns där av goda anledningar. En av dessa är det så kallade tidsinkonsistens­problemet vars konsekvens på det penning­politiska området förenklat kan beskrivas som att besluts­fattarna skulle välja kortsiktiga stimulanser av den reala ekonomin framför att upprätthålla prisstabilitets­målet. Att denna risk finns i praktiken bekräftas bland annat av Sveriges erfarenheter från 70- och 80-talen, vilka näppeligen kan ses som positiva. Det är möjligt att Odeberg tror att svenska politiker i dag skulle hålla sig för goda för att avstå från kortsiktiga politiska vinster om de fick mer inflytande över penning­politiken; undertecknad är inte övertygad om det. Jag konstaterar också att Odeberg förefaller ha stor tilltro till politisk styrning. Jag håller med om att det finns saker att ifrågasätta kring Riksbankens historiska agerande och kanske särskilt de senaste 15 åren. Men om man vill hävda att mer politisk styrning av penning­politiken med säkerhet skulle leda till bättre utfall vill jag hävda att man är ute på tunn is. Det saknas ju inte exempel på hur politiker inte nödvändigtvis ser till att saker och ting blir välfungerande. Bostads­marknaden kan användas för att illustrera detta. Avskaffandet av fastighets­skatten var inte ett jättelyckat beslut om man anser att höga bostads­priser är ett problem. Inte heller är den dysfunktionella svenska hyres­bostads­marknaden – med bruksvärdes­principen som en fundamental hämsko – särskilt god reklam för politikers förmåga","keyword":"pär österholm","google_title":"Pär Österholm: Goda skäl för att ha en oberoende riksbank","newsroom":"SVD"}
{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/EQG2qo\/","article_text":"Totalt tre svenska medborgare har frihetsberövats i Irak – ett land där mord straffas med döden – efter mordet på gängtoppen Mustafa ”Benzema” Aljiburi i Bagdad. Det irakiska rättsväsendet har inte begärt stöd från svensk polis. Det var i måndags som en gärningsman på motorcykel öppnade eld med sitt automatvapen. Bilder och videoklipp på en ihjälskjuten man i en svart Mercedes spreds snabbt. Samma dag informerades svensk polis av irakisk underrättelsetjänst om att den 34-årige gängmannen Mustafa ”Benzema” Aljiburi skjutits ihjäl, enligt uppgifter till SvD. Polisen fruktar att hämndaktioner kan följa och höjde beredskapen på flera håll i landet efter mordet. I ett tidigt skede greps en svensk medborgare i Irak, något som svenska UD bekräftat. Det rör sig om en 19-årig man från en stad i Norrland dömd för bland annat grovt vapenbrott, enligt uppgifter till SvD. På tisdagen stod polispatruller vid adresser tillhörande den mordmisstänkte och hans familj, rapporterade SVT. Vid en av bostäderna greps en ung man som sedan släpptes, enligt uppgift till SvD. Det visade sig att han rest från en annan stad och i fickan låg en lapp med den aktuella adressen nedskriven.  Ytterligare två svenska medborgare, en 23-årig man och en 25-årig man, har gripits i Irak efter mordet, enligt uppgifter till SvD. Båda är dömda för flera brott.  Trots att dådet i Bagdad involverar en mördad svensk gängledare och tre gripna svenskar har Irak inte begärt att Sverige ska biträda brottsutredningen. – Nej, ingen sådan begäran är inkommen, säger Diana Qudhaib, presstalesperson vid Polismyndigheten. Eftersom brottet begåtts i Irak är det irakisk lag som gäller. Om den misstänkte 19-årige skytten döms för mordet riskerar han dödsstraff. – Skulle en irakisk domstol finna att en eller några av dem är skyldiga till mordet, används med all sannolikhet dödsstraffet. Såvida inte Sverige begär dem utlämnade och prövade i Sverige, vilket Irak möjligen skulle gå med på –  men inte på juridisk grund utan snarare politisk. Det skulle alltså kräva någon form av överenskommelse mellan de två regeringarna, säger Lahib Higel, senior analytiker på organisationen Crisis Group. Tiden före skotten i Bagdad hade Mustafa Aljiburi skaffat sig mäktiga fiender.  När det kriminella nätverket Foxtrot splittrades – vilket utlöste höstens brutala våldsvåg – ställde sig Aljiburi på drogbaronen Rawa Majids sida mot rivalen Ismail Abdo. I slutet av förra året bröt Aljiburi sedan även med Majid och figurerade som ledare för en ny gruppering. Den 19-årige man som gripits i Irak har kopplingar till falangen som leds av Ismail Abdo, enligt poliskällor till SvD.  Ärkefienderna Abdo och Majid, som gömmer sig utomlands, kommer båda från Uppsala. Efter mordet har polisregionen varit på sin vakt. – Vi följer läget nära och försöker befinna oss på platser där vi tror att saker kan ske. Allt handlar om att förhindra nya dåd. Vi vill påverka slumpen, vi vill inte att slumpen ska påverka oss, säger underrättelsechefen Jale Poljarevius.  Arbetet handlar bland annat om att hålla koll på potentiella attentatsmän och att bevaka adresser där anhöriga och andra möjliga måltavlor bor. Jale Poljarevius understryker vikten av att den som vet något som kan hjälpa polisen vågar höra av sig. – Det kan vara skillnaden mellan ett stoppat eller genomfört dåd.","keyword":"mordet på benzema","google_title":"Mordet på Benzema: Ännu ingen begäran om svensk hjälp","newsroom":"SVD"}
{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/0QmP7o\/","article_text":"Tove Styrke köper blommor, bleker håret i åtta timmar och bjuder på kycklingmiddag. En stor hangar i Alby, sen fredagseftermiddag. Längtan är påtaglig. Vi har repat inför musikalen Lazarus ett bra tag och nu kliar det i kroppen att snart få flytta in på Göta Lejon. En anledning till min musikaldebut är nog att jag känner igen mig i det som Joni Mitchell en gång kallade ”crop rotation” – behovet av att ibland rotera och variera mellan olika konstnärliga områden. Det känns skönt att få distans till popmusiken ett tag. På vägen hem tänker jag att jag inte ska köra förbi Zetas trädgård som jag brukar, men plötsligt står jag där med en begonia i ena handen och smider storslagna odlingsplaner för våren. Någon timme senare har jag stämt träff med en kompis på italienska vinbaren Enoteca la Mela vid Hornstull. Vi sitter där och pratar hela kvällen tills jag tar tunnelbanan hem till lägenheten söder om söder. Innan jag somnar stickar jag en stund på det som ska bli ett par sockor till min tjej. Stickning har blivit min nya hobby sedan jag upptäckte det när jag hade tråkigt i julas. Nu är jag som besatt. Somnar därför med tanken på att hinna köpa ett par nya stickor under morgondagen. Strax efter åtta på lördagsmorgonen maler jag kaffe. Frukost är varken min eller min sambos stora passion så vi sitter länge och pratar innan jag får i mig två ägg. Jag har bokat tid hos frisören men först svänger jag förbi den mysiga butiken Litet Nystan på Folkungagatan. Letar rätt på ett par stickor men får snart syn på ett underbart fluffigt himmelsblått garn. Kanske jag skulle sticka en stor hatt? tänker jag när jag fyra nystan rikare lämnar butiken. ”Har du något att äta med dig?” frågar frisören när jag kommer till salongen en stund senare. Hon är väldigt noggrann och att bleka mitt hår, som jag ska göra den här dagen, tar närmare åtta timmar. Det har jag inte, men får godis och te. Trots att jag håller mig pigg genom att sticka under den långa sessionen blir jag så utmattad att jag bara åker hem efteråt. Plockar ut allt som går att steka från kylskåpet och gör något enkelt innan vi lägger oss i soffan framför The Crown. Även om jag inte är speciellt intresserad av kungahus finns det en mänsklighet i serien som griper tag och som gör att jag faktiskt fäller en tår under det sista avsnittet. Medan jag kokar mina två ägg på söndagsmorgonen får jag ett sms från maskören. Hon undrar ödmjukt om jag har tid att göra ett perukprov. På vägen dit funderar jag på hur det egentligen ska gå till. När mitt huvud senare lindas in i plastfolie och mitt hårfäste noggrant märks ut med märkpenna blir jag mäkta imponerad över hur fiffig processen är. På vägen hem köper jag en hel kyckling. Jag har nämligen fallit offer för slow living-trenden. Hemma låter jag kycklingen ligga i bikarbonat och salt, sen knäcker jag den i mitten och smörjer in den med majonnäs och kryddor. Ganska lagom tills den är perfekt rostad i ugnen kommer våra vänner och en härligt snackig söndagsmiddag tar vid och pågår ända in i natten. Men innan jag somnar kan jag ändå inte hålla mig från att börja förverkliga den: drömmen om den himmelsblå fluffiga hatten.","keyword":"tove styrke lazarus","google_title":"Min Helg: Tove Styrke bleker håret i åtta timmar och bjuder på kycklingmiddag.","newsroom":"SVD"}
{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/bg09kd\/","article_text":"Hon smugglade ut lappar som pusslades ihop och beskrev övergreppen i det ökända fängelset. SvD träffade hennes barn – som tog emot fredspriset eftersom Narges Mohammadi sitter inspärrad i iranskt fängelse. Åtta år har gått sedan iranska fredspristagaren Narges Mohammadis två barn, 17-åriga tvillingarna Kiana och Ali, träffade sin mamma senast. Hon sitter inspärrad i det ökända Evin-fängelset, medan de själva lever i exil i Frankrike med sin pappa, Taghi Rahmani. Under de första fängelseåren hade de möjlighet att tala i telefon med sin mamma. Men för snart två år sedan kapade de iranska myndigheterna linan. De båda 17-åringarna är allvarliga och vältaliga på franska när SvD möter dem på Nobelprismuseet i Stockholm. De har som seden bjuder överlämnat ett antal föremål till museet, från deras mamma i fängelset. Bland annat en liten tygdocka. – Den fick hon av en dödsdömd kvinna, som sedan avrättades, berättar Kiana. Narges Mohammadis brott mot den iranska regimen består av att hon kämpat för mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati. Gång på gång har hon dömts till nya straff – men hon har trots det fortsatt sin kamp mot den islamistiska diktaturen. Texter har smugglats ut ur fängelset i form av små, små lappar som sedan pusslats ihop till skildringar av övergrepp bakom murarna. Sedan i helgen har hon hungerstrejkat i solidaritet med två fängslade representanter för Bahai-religionen, för att uppmärksamma Irans diskriminering av denna minoritet. Till och med Nobeltalet som Kiana och Ali läste upp vid Nobelprisceremonin i Oslo i söndags var utsmugglat ur fängelset. Där berättade hon: ”Jag skriver det här meddelandet bakom de höga, kalla murarna i ett fängelse.” – Den iranska regeringen har krossat vårt folk. Den har krossat familjer och även min familj, säger sonen Ali till SvD, i samband Stockholmsbesöket. Han säger att han själv bestämde sig för att bli aktivist redan som fyraåring när polis kom till deras hem och grep pappan Taghi Rahmani. – Det är omöjligt att motivera varför vi måste lida så för att vi vill ha demokrati och frihet, men det är nödvändigt. Kiana säger att de stöder sin mamma och allt hon gör – hennes val, beslut och kamp. – Jag respekterar min mamma som kvinna, men också som mamma. Hon är beslutsam, modig och ger aldrig upp. Frihet, demokrati och kvinnors rättigheter är ovärderliga, så vi förstår vad som står på spel. Vi är en familj av aktivister och vi är inte ensamma. Miljoner människor kämpar för samma sak tillsammans med vår mamma. Kiana och Ali betonar att de betraktar Nobelpriset som något som inte bara går till deras mamma utan till alla aktivister som arbetar för frihet och demokrati – inte bara i Iran utan över hela världen. Hon vågar knappt hoppas att de ska få se sin mamma igen. – Jag har inget hopp om att få återse henne. Men jag skulle förstås vilja det, säger Kiana dystert och lutar huvudet mot sin pappas axel. Hennes bror Ali är mer optimistisk: – Jag är extremt hoppfull om att få träffa mamma igen. Jag har engagerat mig i den här kampen och tror på vår seger. Den kommer inte imorgon, eller på länge, men jag kommer alltid att tro på den – och på att jag kommer att träffa mamma igen. Nobelpriset skänker uppmärksamhet till iraniernas kamp för att leva sina liv i frihet, enligt barnen.  – En dag hoppas vi att vi ska kunna få leva och inte bara överleva, säger Kiana.","keyword":"narges mohammadi","google_title":"Narges Mohammadi fick Nobels fredspris – SvD möter barnen","newsroom":"SVD"}
{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/3E24gd\/","article_text":"Förra årets elprischock kommer inte att upprepas trots kyla och problem med kärnkraften – även om priserna kommer stiga. ”Det är ingen stor dramatik”, säger elprisanalytikern Johan Sigvardsson. Det var inget välkommet besked. På onsdagen meddelade Vattenfall att störningarna vid Forsmarks kärnkraftverk fortsätter. Problem med en generator gör att en av reaktorerna kommer att köras på halv effekt i ytterligare tre veckor.  Men trots att det motsvarar ett bortfall på omkring 800 megawatt är elprisanalytikern Johan Sigvardsson på elbolaget Bixia inte särskilt bekymrad. – Det är klart att det hade varit bra om den hade varit i full drift.  Men det är ju en ganska ringa effektreducering trots allt. Vinden har mycket större effekt på elpriset än en halv kärnkraftsreaktor. Det kan skilja 8 000 megawatt mellan en vindstilla dag och en väldigt blåsig dag, säger han. Så även om Sverige just nu ser effekterna av ovanligt kallt väder i kombination med en reaktor som går på halvfart är elpriserna inte i närheten av vintern 2022, då priset vissa tider klättrade över 5 kronor per kWh. Vid lunchtid på onsdagen kostade en kilowattimme mellan 66 och 72 öre beroende på var i landet man bor. I helgen, när kylan väntas slå till mot landets mellersta och södra delar, räknar Johan Sigvardsson med att priserna visserligen kommer att bli högre, men inte i närheten av de nivåer som gällde 2022. Som mest tror han att el kWh kommer att kosta 1,50 på elmarknaden Nordpool, vilket kan översättas med ett pris på drygt 2 kronor för konsumenten, inklusive alla skatter och avgifter. – Det är ingen stor dramatik där. Nästa vecka kommer det sedan att lugna ner sig igen, säger han. Förklaringen till att vare sig kyla eller kärnkraftsstopp leder till en ny prischock är enligt Johan Sigvardsson att priserna på kontinenten är mycket mer stabila i år. Och eftersom den svenska marknaden är sammankopplad med resten av Europa är elpriserna här lika beroende av tyska gaspriser som av svenska kärnkraftverk. De prisskillnader som syns nu mellan en kall och en mild vinterdag är enligt Johan Sigvardsson helt normala. – Att de svenska priserna är låga jämfört med förra året beror det ju primärt på att de tyska priserna har gått ner till följd av att kol- och gaspriserna är förhållandevis låga, säger han. Att januari väntas bli ovanligt kall kan dock få efterverkningar som syns en bit in på våren. Det har att göra med att kraftbolagen tvingas tappa mer vatten än normalt ur dammarna när elförbrukningen är stor. Om det sedan kommer lite snö i vinter finns en risk att vattennivåerna är ovanligt låga när vintern är över. – Det går åt resurser som skulle användas längre fram i tiden och det sätter sitt avtryck på priset. Om underskottet blir större kommer en vattenkraftsproducent att värdesätta sina resurser allt högre. Och då får vi en stigande prisbild, säger Johan Sigvardsson.","keyword":"forsmark problem","google_title":"Stopp vid Forsmark","newsroom":"SVD"}
{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/AParwA\/","article_text":"Osama bin Ladens brev från 2002 sprids på sociala medier i samband med dispyter om kriget mellan Israel och Hamas – till al-Qaida-anhängarnas glädje.  Året efter 11 september-attackerna mot USA skrev Usama bin Ladin ett brev med namnet ”Letter to America” där han rättfärdigar terrorattackerna som krävde nästan 3 000 liv. I brevet kritiserade bin Ladin USA:s stöd till Israel och anklagade amerikaner för att finansiera ”förtryck” av palestinier, enligt Reuters.  Nu, 21 år senare – med anledning av det pågåendet kriget mellan Hamas och Israel – har brevet, som beskrivs som antisemitiskt, dykt upp igen. Bland annat på Tiktok, en plattform som är särskilt populär bland  yngre personer födda efter terrorattackerna 2001. I en video som har setts över 900 000 gånger säger en Tiktok-användare, med hänvisning till bin Ladins brev, att ”allt vi lärt oss om Mellanöstern, 11 september och ’terrorism’ är en lögn”, rapporterar Time.  När videorna under onsdagen spred sig till plattformen X , tidigare Twitter, sågs de över 28 miljoner gånger, skriver The Washington Post.   Tiktok meddelade i torsdags att man arbetar ihärdigt med att radera innehåll som bryter mot plattformens regler. Företaget hävdade att antalet videor på Tiktok var få och att rapporteringen om att videorna trendade inte stämde.  Samma dag raderade The Guardian bin Ladins brev som tidningen hade publicerat i sin helhet på engelska år 2002. Tidningen motiverade avpubliceringen med att brevet nu spridits utan sin fulla kontext. Tiktok ska i sin tur under fredagen ha tagit bort hashtagen ”lettertoamerica” från sin sökfunktion, rapporterar NBC News. Att bin Ladins brev fått spridning på sociala medier har tagits emot med glädje av användare på nätforum kopplade till al-Qaida, enligt SITE Intelligence Group som kartlägger extremism på internet, skriver The Washington Post. ","keyword":"osama bin laden","google_title":"Bin Ladens gamla brev om 11 september-attackerna sprids","newsroom":"SVD"}
{"article_id":"https:\/\/www.svd.se\/a\/EQ7JQG\/","article_text":"Ett konstant illamående och kräkningar som hindrar dig från att göra det mest vardagliga. Hyperemesis gravidarum är långt ifrån vanligt gravidillamående, och kan till och med bli livshotande. Att må illa, särskilt på morgnarna, är något som många tänker hör till en graviditet. Men upp till en tiondel av alla gravida drabbas av ett allvarligt illamående och kräkningar som inte upphör. Varje år söker tusentals kvinnor sjukhusvård på grund av detta. Tillståndet hyperemesis gravidarum, eller extremt gravidillamående, är alltså långt ifrån vanligt gravidillamående. – Tyvärr finns det kvinnor som väljer att avsluta graviditeten trots att den är önskad. Andra skjuter på nästa graviditet eller väljer att inte skaffa fler barn på grund av erfarenhet av hyperemesis, säger Marie-Therese Vinnars som är specialistläkare i obstetrik och gynekologi och forskar på graviditetstillstånd vid Umeå universitet. Hyperemesis gravidarum innebär att den gravida kvinnan redan tidigt under graviditeten får ihållande och svår­behandlat illa­mående och kräks ofta. Det skapar ofta ett stort psykiskt lidande då det påverkar den drabbades förmåga att göra de mest vardagliga sakerna, menar Marie-Therese Vinnars. – Många kräks tills det inte kommer något mer, och har då i stället konstanta ulkningar. Det kan även leda till att kvinnan går ner i vikt fast hon egentligen borde gå upp, säger Marie-Therese Vinnars. Utan vård kan tillståndet också bli livshotande, på grund av komplikationer kopplade till näringsbrist och uttorkning. För vissa pågår symtomen hela graviditeten De flesta studier pekar på att 0,3–3 procent av de gravida drabbas av hyperemesis, men i en översiktsartikel från 2021 och på den icke-vinstdrivande organisationen Her Foundation nämns så många som tio procent. Att spannet är så stort beror delvis på att det tidigare saknats en vedertagen definition av tillståndet, förklarar Marie-Therese Vinnars.  Diagnoskriterier finns numera och är att besvären ska börja före vecka 16, att de påverkar dagliga aktiviteter och att man inte kan äta och dricka som vanligt. Ofta ebbar symtomen ut kring vecka 16 till 20, men för vissa kan de pågå hela graviditeten. Många av de kvinnor som drabbas söker vård och inom specialistvården i Sverige vårdas runt 4 000 gravida kvinnor per år för ihållande kräkningar, då ofta med intravenöst dropp för att förhindra uttorkning och näringsbrist. Det är oklart exakt vad som orsakar hyperemesis och därför saknas det till stor del effektiva behandlingsmetoder. De som finns syftar till att minska illamåendet och kräkningarna, återställa salt- och vätskebalans vid uttorkning och förhindra komplikationer på till exempel nervsystemet och hjärtat. – I viss mån kanske behandlingarna minskar symptomen, men de är inte alltid effektiva. Och vissa har sådana biverkningar som gör att man inte alltid bör ge dem under vissa delar av graviditeten, förklarar Marie-Therese Vinnars. Nya rön kan utveckla behandling Men nyligen publicerades en uppmärksammad studie i Nature. Studien visade på samband mellan hyperemesis gravidarum och ett hormon som heter GDF15. Hormonet finns naturligt i kroppen och vid en graviditet producerar moderkakan extrema nivåer av det. Hormonet bidrar till att signalera att du ska må illa. I studien såg man att om kvinnan hade låga GDF15-nivåer innan graviditeten men fick höga nivåer under graviditeten, blev symtom som illamående och kräkningar ofta betydligt värre. Hade man tvärtom höga nivåer innan var man inte lika känslig för de höga nivåerna under graviditeten. – Det är ett genombrott som jag hoppas kan påskynda utvecklingen av ny behandling, säger Marie-Therese Vinnars","keyword":"hyperemesis gravidarum","google_title":"Hyperemesis gravidarum inte vanligt graviditetsillamående","newsroom":"SVD"}